Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 19 april 1963 bemyndi- gade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepar- tementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att göra en översyn av livsmedelslagstift- ningen. Samma dag förordnade Kungl. Maj:t att de sakkunnigas utredning skulle från och med den 1 juli 1963 överflyttas till social- departementet. Genom beslut den 6 decem— ber 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla ytterli- gare en sakkunnig för ifrågavarande översyn. Med stöd av bemyndigandet den 19 april 1963 tillkallade dåvarande chefen för inri- kesdepartementet, statsrådet Johansson, den 28 juni 1963 som sakkunniga dåvarande vice ordföranden i Sveriges husmodersförening— ars riksförbund fru Ingegerd Englund, förre verkställande direktören i Sveriges kemiska industrikontor filosofie doktorn Peter Fitger, numera biträdande förste stadsveterinären i Stockholm Åke Kämpe, dåvarande direk— tören i Kooperativa förbundet Carl Lind- skog, verkställande direktören i Sveriges livs- medelshandlareförbund Gunnar Sandberg, föreståndaren för födoämneshygieniska av- delningen vid statens institut för folkhälsan professorn Arvid Wretlind och förbunds— ordföranden i Svenska livsmedelsarbetare- förbundet Stig Ogersten. Samtidigt uppdrog statsrådet Johansson åt Wretlind att som ordförande leda de sakkunnigas arbete. Med stöd av bemyndigandet den 6 de- cember 1963 tillkallade chefen för socialde- partementet, statsrådet Aspling, samma dag

verkställande direktören i Sveriges slakteri- förbund Gunnar Lund som ytterligare sak- kunnig för utredningsarbetet. Sedan Öger- sten avlidit tillkallades den 8 september 1969 som ny sakkunnig numera förbundssekrete- raren i Svenska livsmedelsarbetareförbundet Arne Nybom.

De sakkunniga antog benämningen livs- medelsstadgekommittén (LSK).

Att som experter biträda livsmedelsstad- gekommittén tillkallades den 6 december 1963 chefen för produkttekniska avdelning- en i Svenska mejeriernas riksförening agro- nomie licentiaten Jacob Ekman, den 8 april 1964 ställföreträdande föreståndaren för vitaminavdelningen vid statens institut för folkhälsan laboratorn Vidar Hellström, den 11 januari 1965 verkställande direktö- ren i Köttbranschens riksförbund Bengt Mattsson, den 4 mars 1965 byråchefen i veterinärstyrelsen Torsten Birgersson, förre byråchefen i försvarets intendenturverk översten Henning Björkman, numera avdel- ningsdirektören i kommerskollegium Wolf Jenning, länsveterinären i Jönköpings län Sven Erik Svensson och föreståndaren för Svenska institutet för konserveringsforsk- ning professorn Erik von Sydow samt den 9 oktober 1967 tingsdomaren i Södra Ro- slags domsaga Åke Wikner.

Att vara sekreterare åt livsmedelsstadge- kommittén förordnades den 17 oktober 1963 regeringsrättssekreteraren Bengt Augustins-

• Sida 4
•  Original

son. Som biträdande sekreterare förordnades den 22 september 1965 numera byrådirek- tören Olof Ågren och den 29 juni 1966 byrådirektören Ingmar Arwidsson, båda i veterinärstyrelsen.

Genom beslut den 1 november 1963 uppdrog Kungl. Maj:t åt livsmedelsstadge- kommittén att övergångsvis fungera som svenskt kontaktorgan till Joint FAO/WHO Codex Alimentarius Commission, som är en av Förenta Nationernas livsmedels— och jordbruksorganisation samt världshälsoorga— nisation gemensamt inrättad kommission med uppgift att utarbeta internationella standards för livsmedel. Chefen för jord- bruksdepartementet har sedermera enligt beslut den 24 januari 1969 uppdragit åt veterinärstyrelsen att fr.o.m. den 1 juni samma år överta ifrågavarande uppdrag från kommittén.

Stockholm i mars 1970.

Till livsmedelsstadgekommittén har Kungl. Maj:t överlämnat ett antal ärenden rörande livsmedelslagstiftningen vilka tagits i övervä- gande vid fullgörandet av utredningsupp- draget. Kommittén har dessutom till skilda statsdepartement avgett ett stort antal re- missyttranden över olika utredningsbetän- kanden samt framställningar från myndig- heter och enskilda företag.

Sedan livsmedelsstadgekommittén nu slut- fört sitt utredningsuppdrag, får kommittén härmed vördsamt överlämna sitt betänkan- de >>Ny livsmedelsstadga rn. rn.» jämte bi— lagor.

Dessutom bifogas reservationer i olika hänseenden av ledamöterna Englund, Käm- pe, Lindskog, Lund, Nybom och Sandberg samt särskilda yttranden av ledamöterna Englund, Fitger, Lindskog och Nybom samt av experterna Mattsson och Svensson.

Arvid Wretlind

Ingegerd Englund Carl Lindskog

Peter Fitger

Gunnar Lund

Åke Kämpe Arne Nybom

Gunnar Sandberg

/ Bengt Augustins'son

• Sida 5
•  Original

14. Förslag till kungörelse om pastöri- sering av mjölk m.m. avsedd till kreatursföda

IH Inledande redogörelse ........

1 1951 års livsmedelsstadga och 1952 års normallivsmedelsordning

2 Utredningsuppdraget ..........

3 Metoder för utredningens bedri- vande .......................

IV Allmän motivering nu författ- ningsförslagen ...............

1 Principer för livsmedelslagstift- ningen ...................... 1.1 Tidigare utredningar ...... 1.2 1951 års riksdag .......... 1.3 Remissyttranden till LSK . . . 1.4 Livsmedelsstadgekommittén .

2 Vissa huvudfrågor i LSK:s förslag till livsmedelsstadga ........... 2.1 Livsmedelsbegreppet ....... 2.1.1 Gällande bestämmelser

• Sida 6
•  Original

2.2

2.3

2.4

2.5

2.6

2.1.2 Tidigare utredningar . . 2.1.3 1951 års riksdag ..... 2.1.4 Remissyttranden till LSK 2.1.5 Livsmedelsstadgekom- mittén Livsmedelstillsatser, berik- ningsmedel och främmande ämnen 2.2.1 Livsmedelstillsatser Gällande bestämmelser Tidigare utredningar . . 1951 års riksdag ..... 2.2.2 Vitaminering av livsme-

del ................ 2.2.3 Bekämpningsmedelsres- ter ................ 2.2.4 Remissyttranden till LSK ............... 2.2.5 Livsmedelsstadgekom- mittén ............. Nya livsmedelstyper och er- sättningsprodukter ......... 2.3.1 Tidigare och gällande bestämmelser ....... 2.3.2 Livsmedelsstadgekom- mittén ..............

Information om livsmedels slag och sammansättning 2.4.1 Gällande bestämmelser 2.4.2 Förslag om innehålls- deklaration av livsmedel 2.4.3 Remissyttranden till LSK 2.4.4 Livsmedelsstadgekom- mittén Hållbarhetsmärkning av fär- digförpackade livsmedel . . . . 2.5.1 Gällande bestämmelser 2.5.2 Förslag om datummärk- ning av livsmedel . . . . 2.5.3 Remissyttranden till 2.5.4 Livsmedelsstadgekom- mittén .............. Offentlig kontroll och egen- tillsyn ................... 2.6.1 Gällande bestämmelser 2.6.2 Exempel på nuvarande offentliga livsmedelskon- troll 2.6.3 Förslag om utökad livs— medelskontroll ....... 2.6.4 Livsmedelsstadgekom- mittén

133 134

136 137 143 143 143 144 144 145 146 147 148 155 155 159

166 166

168 169 169

175 175

176 177 178 191 191 195

200

ningsförslagen .............. 213 3 Förslaget till livsmedelsstadga . 213 3.1 Inledande bestämmelser (1 kap.) .................... 213 3.2 Livsmedels sammansättning och beskaffenhet i övrigt (2 kap.) .................... 224 3.3 Märkning av livsmedel (3 kap.) 237 3.4 Hantering av livsmedel (4 kap.) .................... 253 3.5 Livsmedelslokal (5 kap.) . . . . 269 3.6 Saluhållande av livsmedel i vissa fall (6 kap.) .......... 286 3.7 Förbud mot saluhållande (7 kap.) .................... 297 3.8 Personalhygien (8 kap.) ..... 310 3.9 Offentlig livsmedelskontroll (9 kap.) ................. 321 3.10 Ansvar och besvär (10 kap.) 334 3.11 Ikraftträdande och över- gångsbestämmelser ....... 335 4 Förslaget till livsmedelsstadgans tillämpningskungörelse ......... 337 4.1 Tillämpningskungörelsens Av- delning I (Allmänna bestäm- melser) .................. 338 4.1 .] Inledande bestämmelser (1 kap.) ............ 338 4.1.2 Livsmedels sammansätt- ning och beskaffenhet i övrigt (2 kap.) ....... 339 4.1.3 Märkning av livsmedel (3 kap.) ............ 339 4.1.4 Hantering av livsmedel (4 kap.) ............ 340 4.1.5 Livsmedelslokal (5 kap.) 341 4.1.6 Saluhållande av livsme- del i vissa fall (6 kap.) . 343 4.1.7 Förbud mot saluhållan- de (7 kap.) .......... 343 4.1.8 Personalhygien (8 kap.) 344 4.1.9 Offentlig livsmedelskon- troll (9 kap.) ........ 344 4.2 Tillämpningskungörelsens Av— delning II (Bestämmelser om särskilda livsmedel) ........ 344 4.2.1 Vatten (10 kap.) . . . . 344 4.2.2 Mjölk och mjölkpro- dukter (11 kap.) . . . . 346 4.2.3 Ost, margarinost och mesvara (12 kap.) . . . 350

• Sida 7
•  Original

4.2.4 Ätbara fetter och oljor (13 kap.) .......... 4.2.5 Glass m.m. (14 kap.) 4.2.6 Köttvaror (15 kap.) .. 4.2.7 Fiskvaror (16 kap.) . . 4.2.8 Ägg och äggprodukter (17 kap.) .......... 4.2.9 Spannmålsprodukter (18 kap.) 4.2.10 Bär, frukt, grönsaker, rotfrukter och svamp (19 kap.) .......... 4.2.11 Juice och sylt m.m. ' (20 kap.) .......... 4.2.12 Socker och honung (21 kap.) .............. 42.13 Kaffe (22 kap.) ..... 4.2.14 Ättika (23 kap.) 4.3 Tillämpningskungörelsen Av— delning III (Ansvarsbestäm- melser) .................. 5 Övriga författningsförslag ......

VI Förslaget till offentlig administra- tion för 1ivsmedelsfrågor ......

6 Inledande redogörelse .........

6.1 Äldre förhållanden och utred-

ningar ...................

6.2 1951 års riksdag .......... 6.3 1958 års riksdag .......... 6.4 Riksdagens revisorers berättel- se år 1961 6.5 1961 års riksdag ..........

6.6 Remissyttranden till LSK . . .

LSK:s förslag till principer för ad- ministrationen 7.1 Inledning ................ 7.2 Central administration 7.2.1 Allmänt 7.2.2 Livsmedelsstyrelsens ar- betsuppgifter ........ 7.2.3 Livsmedelsstyrelsens behov av specialister . 7.2.4 LSK:s organisationsal- temativ I och 11 samt vissa därmed samman- hängande principfrågor 7.2.5 Livsmedelsstyrelsens or- ganisation ........... 7.2.6 Livsmedelsstyrelsens in- struktion och arbetsfor-

7.3 Regional administration . . . .

7.4 Lokal administration 7.4.1 Allmänt 7.4.2 Hälsovårdsnämndernas arbetsuppgifter ...... 7.4.3 Hälsovårdsnämndernas personal ............ 7.5 Samordning och arbetsfördel- ning mellan livsmedelsmyndig- heterna .................. 7.6 Livsmedelslaboratorier 7.6.1 Statens institut för folk- hälsan .............. 7.6.2 Anvisningslaboratorier och godkända livsme- delslaboratorier

8 Organisations- och anslagsfrågor 8.1 Livsmedelsstyrelsens personal- behov ................... 8.1.1 Sammanställning av be-

räknat personalbehov för livsmedelsstyrelsen

8.2. Livsmedelsstyrelsens anslags- behov 8.2.1 Myndighetsanslag

1971/ 72 ............ 8.2.2 Information 1971/72. . 8.2.3 Livsmedelsundersök- ningar 1971/72 ...... 8.2.4 Kursverksamhet 1971/ 72 ............ 8.2.5 Specifikation av myn- dighetsanslagets post Avlöningar .......... 8.2.6 Kompletterande upp- gifter .............. Codex Alimentarius . . . Information ......... Livsmedelsundersök- ningar: Provtagning och analyser ............ Livsmedelsundersök- ningar: Läkarundersök- ningar .............. Livsmedelsundersök— ningar: Viss instrument- utrustning Kursverksamhet

8.3 Inverkan på vissa centralmyn- digheters anslagsbehov ..... 8.3.1 Veterinärstyrelsen m. m. 8.3.2 Kommerskollegium .. 8.3.3 Statens jordbruksnämnd 8.3.4 Vissa jordbruksregle-

ringsmedel ..........

408

409 410

411

414 418

418

418

421

421 421

421

421

421 421 421 422

422

422

422 422

422 422 423 423

423

• Sida 8
•  Original

8.4 Personal- och anslagsfrågor avseende länsstyrelserna m. m. 423 8.4.1 Personal ............ 424 8.4.2 Länsstyrelsernas ökade anslagsbehov för bud- getåret 1971/ 72 ...... 424 8.5 Personal- och kostnadsfrågor avseende hälsovårdsnämnder- na ...................... 425 8.5.1 Personal ............ 425 8.5.2 Personalkostnader 425 8.5.3 Undersökningskostna- der ................ 426 8.6 Personal- och kostnadsfrågor avseende statens institut för folkhälsan ............... 427 8.7 Sammanfattning ........... 427 8.7.1 Föreslagna anslagsför- ändringar för budgetåret 1971/ 72 ............ 427 8.7.2 Föreslagna anslagsför-

ändringar som ej preci- serats till visst budgetår 428 8.7.3 Kostnadsöverslag beträf- fande kommunala mer- insatser som ej precise- cerats till viss tidrymd 428

, VH Reservationer och särskilda ytt-

randen ..................... 429

Reservation av ledamöterna Eng- lund, Kämpe, Lund och Nybom

angående slakteritvång för fjäderfä 429

Reservation av ledamöterna Eng- lund, Kämpe och Lund angående beteckning för visst slag av livsme- del

Reservation av ledamoten Lund angående hållbarhetsmärkning av färdigförpackade livsmedel .....

431

Reservation av ledamöterna Lind- skog och Sandberg angående märkning av importerade livsme- del .........................

Reservation av ledamoten Kämpe angående livsmedelsstyrelsens or- ganisation ...................

432

433

Reservation av ledamoten Lund angående livsmedelsstyrelsens verksstyrelse ................. 435

10

11

12

Reservation och särskilt yttrande av ledamoten Nybom ..........

Särskilt yttrande av ledamöterna Lindskog och Nybom angående statens institut för folkhälsan . . . .

Särskilt yttrande av ledamoten Englund ..................... Särskilt yttrande av ledamoten Fit— ger .........................

Särskilt yttrande av experten Svensson angående utforrnande av 76 & livsmedelsstadgan och angå- ende slakeritvång för fjäderfä ..

Särskilt yttrande av experten Mattsson angående 15 kap. till- lämpningskungörelsen om köttva- ror

436

439

440

445

458

Del II Bilagor SOU 1970: 7

Bilaga 1 Bilaga 2

Bilaga 3

Bilaga 4

Bilaga 5

Bilaga 6

Bilaga 7

Bilaga 8

Bilaga 9

1951 års livsmedelsstadga .. 5

1952 års normallivsmedels— ordning Förteckning över vissa vid si- dan av 1951 års livsmedels- stadga och 1952 års normal- livsmedelsordning gällande bestämmelser m.m. inom livsmedelsområdet

26

32

........

Livsmedelshanteringen i Sve-

rige sedan år 1950 ........ 43

Laboratorieresurser för of- fentlig livsmedelskontroll 74

Sammanfattning av 1954 års mjölkkommittés betänkande (SOU 1960: 29) och däröver avgivna remissyttranden . . . .

Verksamheten inom Joint FAO/WHO Codex Alimen- tarius Commission ........

83

96

Den statliga centrala admi- nistrationen för livsmedels-

frågor rn. m. ............ 121

Synpunkter på den centrala livsmedelsmyndighetens verk- samhetsområde

• Sida 9
•  Original

Sammanfattning

Livsmedelsstadgekommittén (LSK) har en- ligt sina utredningsdirektiv haft att göra en allmän översyn av livsmedelslagstiftningen. I direktiven berörde chefen för inrikesde- partementet olika centrala delar av 1951 års liVsmedelsstadga och 1952 års normal- livsmedelsordning som visat sig behöva ses över. Därvid angavs särskilt fem huvudfrå- gor som LSK borde ägna uppmärksamhet, nämligen datummärkning av livsmedel, in- nehållsdeklaration av livsmedel, livsmedels- transporter, utomhushandel med livsmedel samt formerna för livsmedelskontrollen och de offentliga kontrollorganens befogenhe— ter. Beträffande sistnämnda fråga under- ströks i direktiven särskilt de önskemål om en enhetlig ledning av livsmedelskontrollen som framförts till 1962 års riksdag av riks- dagens revisorer.

Det kom tämligen snart att stå klart för LSK att översynen av livsmedelsstadgan inte kunde stanna vid bara en överarbetning av enstaka bestämmelser utan att en mera ge- nomgripande omarbetning var nödvändig. Resultatet härav, som redovisas i LSK:s be- tänkande, har blivit förslag till en ramför- fattning i livsmedelsfrågor — en ny livsme- delsstadga —— och till en tillämpningskungö- relse samt till inrättande av ett särskilt stat- ligt centralorgan, livsmedelsstyrelsen. Detta ämbetsverk föreslås få utfärda tillämpnings- kungörelsen.

Även om LSK:s förslag till livsmedels- stadgan i åtskilliga hänseenden väsentligt

skiljer sig från 1951 års stadga, bygger för- slaget på de två huvudprinciperna för den gamla stadgan — livsmedelslagstiftningens hygieniska syfte att skydda konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt otjänliga livsmedel och dess ekonomiska syfte att i både konsumenternas och näringslivets in- tresse främja redlighet i handeln med livs— medel. Förslaget följer också i stort sett samma kapitelindelning som 1951 års stad- ga i fråga om hantering och märkning av livsmedel, livsmedelslokaler, vissa särskilda försäljningsforrner såsom utomhus- och kringföringshandel, hygien för livsmedels- personal och offentlig livsmedelskontroll. Dessutom har bestämmelser om förbud i vissa fall mot saluhållande av livsmedel samlats i ett särskilt kapitel.

Eftersom den nya stadgan är avsedd att vara en ramförfattning, som i princip bara bör innehålla allmänna och grundläggande bestämmelser vilka inte skall behöva ändras alltför ofta, har de nuvarande detaljföre- skrifterna om olika vanligare livsmedel bru- tits ut ur stadgan och i reviderad form pla— cerats i förslaget till livsmedelsstyrelsens till- lämpningskungörelse. Vidare kan nämnas att omfattningen av den föreslagna stadgan kunnat begränsas till 85 paragrafer i jäm- förelse med 122 paragrafer i 1951 års stadga.

Vid utarbetande av sitt förslag till livs- medelsstadgans tillämpningskungörelse har LSK bl.a. utgått från olika bestämmelser i

• Sida 10
•  Original

1951 års stadga som visat sig böra finnas kvar men inte lämpligen skall ingå i den nya stadgan. Förutom de nyss berörda före- skrifterna om sammansättning och annan beskaffenhet av vissa vanligare livsmedel återfinns i kungörelsen detaljbestämmelser bl. a. om märkning, transport och annan hantering av livsmedel, livsmedelslokaler, försäljning på andra platser än i sådana lo- kaler samt om livsmedelspersonalens hygien. Vid en översyn av 1952 års normallivsme- delsordning och av de i många hänseenden sinsemellan olikartade livsmedelsordningar, som utfärdats i mer än 600 kommuner, har LSK arbetat ihop dessa ofta rent lokalt be- tonade föreskrifter till gemensamma, för hela landet gällande bestämmelser som pla- cerats i tillämpningskungörelsen.

Vidare har LSK reviderat bl.a. 1936 års mejeristadga, 1937 och 1942 års pastörise- ringsförfattningar samt 1941 års vitamine- ringsförordning och, samtidigt som dessa författningar föreslås upphävda, flyttat över bestämmelserna till tillämpningskungörelsen i den mån de inte ansetts böra ingå i själva livsmedelsstadgan. Härutöver har LSK fun- nit det påkallat att föreslå helt nya före- skrifter i kungörelsen för att den så långt möjligt skall vara anpassad till det aktuella läget inom livsmedelshanteringen.

Det har uppenbarligen inte varit möjligt för LSK att inom rimlig tid göra en full- ständig överarbetning i detalj av alla de be- stämmelser som kan komma i fråga att ta in i tillämpningskungörelsen. LSK:s förslag i denna del har därför begränsats till de om— råden där det visat sig nödvändigt att få så tidsenliga tillämpningsföreskrifter som möj- ligt för att de skall motsvara den hittills- varande utvecklingens huvudsakligaste krav. Kungörelsen måste sålunda betraktas som ett preliminärt och provisoriskt förslag, av- sett som en första grund för livsmedelssty- relsen att bygga vidare på när den nya stad- gan träder i kraft. Styrelsen får sedan fort- löpande alltefter behovet anpassa kungörel- sens olika bestämmelser till de skiftande förhållandena på livsmedelsområdet.

Livsmedelslagstiftningens två primära syf-

ten _ nämligen att trygga en ur hälso- och näringssynpunkt tillfredsställande beskaffen- het hos livsmedel och att främja redlighet i handeln med sådana varor —— avser att till- varata konsumenternas intressen. Bland de viktigaste förslagen som mera direkt är kon- sumentfrärnjande kan i denna sammanfatt- ning nämnas följande.

1. Livsmedelsbegreppet kommer att utvid- gas så att de föreslagna bestämmelser— na inte bara, såsom enligt 1951 års stadga, är tillämpliga på varor som till- för kroppen näringsämnen utan över- huvudtaget på alla varor som är av- sedda att förtäras av människor och på vilka de särskilda författningarna om läkemedel inte tillämpas. Därigenom kommer också dricksvatten, i motsats till vad hittills gällt, att vara underkas- tat bestämmelserna för livsmedel.

2. Befogenhet lämnas livsmedelsstyrelsen att, i likhet med vad som redan sker internationellt, fastställa särskild livs- medelsstandard för olika varor, dvs. föreskrifter om hur de skall vara sam- mansatta eller beskaffade i övrigt för att kunna anses fullgoda ur hälso- och näringssynpunkt.

3. 1951 års stadga uppställer huvudsak- ligen endast krav på att livsmedel inte får vara otjänliga. Med hänsyn till den höjda levnadsstandarden i vårt land har LSK ansett det befogat att nu införa normer för en högre standardnivå hos livsmedel. Genom att fastställa livsme- delsstandard för en vara kommer livs- medelsstyrelsen sålunda att för detta livsmedel i stället kunna ange vad som fordras för att det skall anses tjänligt till människoföda i de hänseenden stan- darden omfattar.

4. Obligatorisk berikning föreslås för vis- sa viktigare livsmedel, t. ex. tillsättning av A- och D-vitaminer till margarin och lättmjölk, järn till mjöl och jod till hushållssalt. Syftet är att dessa och and- ra livsmedel, för vilka livsmedelsstyrel- sen finner det motiverat att meddela liknande föreskrifter, skall garanteras hålla en ur folkhälsosynpunkt tillfreds-

• Sida 11
•  Original

10.

ställande halt av viktigare näringsäm- nen.

Försäljningsförbud skall kunna medde- las i fråga om livsmedel med alltför stor mängd bekämpningsmedelsrester eller andra främmande ämnen, t.ex. kvicksilver i fisk.

Särskilt tillstånd fordras för saluhållan- de eller reklam under uppgift att en vara är särskilt lämpad exempelvis som livsmedel för barn eller åldringar eller för person med viss sjukdom eller kroppslig svaghet såsom diabetiker. Tillstånd att lämna sådana uppgifter skall inte meddelas annat än om livs- medlets beståndsdelar deklareras på ett tillfredsställande sätt.

Bestämmelserna om godkännande och kontroll av livsmedelslokaler skall i till— lämpliga delar kunna gälla också mot- svarande utrymmen i fartyg, tåg, flyg- plan och motorfordon. Tillstånd av hälsovårdsnämnd krävs vid försäljning av livsmedel på andra stäl- len än i reguljära livsmedelslokaler t. ex. utomhus, på campingplatser, markna- der och utställningar samt i livsmedels- automater. Samma tillståndsplikt kom- mer också att gälla för ambulerande försäljning, bl. a. den som handhas av »varma korvgubbar» eller sker genom kringföringshandel.

Varje färdigförpackat livsmedel skall förses med en upplysande livsmedels- beteckning som anger vilket slags vara det är fråga om så att livsmedlet inte kan förväxlas med andra. Enbart fan- tasinamn blir inte längre tillåtna. För att säkerställa redlighet i handeln kan livsmedelsstyrelsen fastställa sådana livsmedelsbeteckningar, som måste an- vändas för och skall vara förbehållna vissa varor.

Krav uppställes på information om färdigförpackade livsmedels väsentliga sammansättning. Bestämmelserna här- om innebär en form av innehållsdekla- ration som syftar till att ge konsumen- terna en tillfredsställande uppfattning

ll.

12.

13.

14.

15.

om ett livsmedels användbarhet och värde. Därigenom skall de kunna jäm- föra likartade livsmedel med varandra, t. ex. nya livsmedelstyper och s.k. er- sättningsprodukter med redan välkän- da varor. Ifrågavarande krav kan för vissa produkter innebära att en nä- ringsdeklaration måste lämnas. Så blir fallet med korv. Skyldighet införes att alltid märka fär- digförpackade livsmedel, som väger mellan 25 g och 25 kg, med uppgift om varans nettovikt eller nettovolym. Varje färdigförpackat livsmedel skall märkas med förpackarens eller tillver- karens namn. Importvaror skall dess- utom märkas med importörens namn. Syftet är att hindra förekomsten av »anonyma: livsmedel och säkerställa att det alltid finns någon i landet som kan göras ansvarig för varans beskaffenhet. Färdigförpackade livsmedel skall för- ses med en tillfredsställande förvarings- anvisning, om det är av väsentlig bety- delse för varans hållbarhet att den för- varas på särskilt sätt, t. ex. i kylskåp eller frysbox vid viss temperatur eller i torrt utrymme.

Särskilt ömtåliga färdigförpackade livs— medel, dvs. med en hållbarhet av högst 30 dagar, skall alltid förses med håll— barhetsmärkning enligt ett enhetligt sy- stem. Denna form av obligatorisk märkning ers—ätter den hittillsvarande frivilliga datummärkningen som ofta är mycket varierande. Genom hållbarhets- märkningen skall anges antingen be- räknad sista förbrukningsdag eller livs- medlets förpackningsdag och dess be- räknade hållbarhetstid därefter. Livs- medelsstyrelsen får befogenhet utsträc— ka hållbarhetsmärkningen också till andra livsmedel. Så föreslås ske bl. a. i fråga om djupfrysta varor. Användes hållbarhetsmärkning frivilligt för andra livsmedelstyper, t. ex. halv- eller kyl- konserver, måste märkningen utföras enligt samma system som för de obli— gatoriska »30—dagarsvarorna». Samtliga bestämmelser i fråga om livs-

• Sida 12
•  Original

medel föreslås samlade i en av livsme- delsstyrelsen utgiven publikation med namnet Svensk Iivsmedelsbok.

Bland de övriga förslag i den nya livs- medelsstadgan och tillämpningskungörelsen som kan ha särskilt intresse vill LSK fram- hålla följande. 16. Den offentliga livsmedelskontrollen fö- reslås bli intensifierad samtidigt som resurserna för kontrollmyndigheterna på det centrala, regionala och lokala planet förstärkes. Frågan om dessa myndigheter beröres längre fram.

. Som en komplettering av den offentliga kontrollen föreslås att varje företagare inom livsmedelshanteringen blir skyldig att anordna en med hänsyn till hante- ringens art ändamålsenlig, fortlöpande egentillsyn av sin verksamhet, t. ex. kontinuerlig laboratoriekontroll i livs- medelsindustrin och hygienkontroll av olika livsmedelslokaler. Denna nya ob- ligatoriska egentillsyn skall bekostas av företagarna själva. LSK anser nämligen att den som ägnar sig åt till- verkning, försäljning eller överhuvud- taget åt hantering av livsmedel — med de hälsorisker som är förenade därmed för stora befolkningsgrupper -— uppen- barligen själv måste ta det ekonomiska ansvaret för livsmedlens beskaffenhet och därför se till att han bedriver den- na verksamhet på ett ur hygieniska syn- punkter så tillfredsställande sätt som möjligt. Syftet med egentillsynen är också att skärpa företagarnas ansvar och att skapa bättre garantier för att konsumenterna erbjuds fullgoda livsme- del som hanterats på ett hygieniskt be- tryggande sätt. . Obligatorisk Iäkarundersökning och an- nan hälsokontroll införes för anställda vid särskilt »känsliga» livsmedelsföre- tag såsom slakterier, mejerier, bagerier, konditorier, restauranger och s. k. stor- hushåll. Syftet härmed är att man så tidigt som möjligt skall upptäcka och kunna minska riskerna för spridning av bl. a. salmonellasmitta och liknande sjukdomar.

19. I samband med föreskrifterna om per- sonalhygien föreslås att företagarna in- om livsmedelshanteringen skall hålla sina arbetstagare med erforderliga och ändamålsenliga skyddskläder. Bestämmelserna om godkännande av livsmedelslokaler utvidgas till att gälla i princip alla lokaler som huvudsakli- gen är avsedda för stadigvarande han- tering av livsmedel. Som nämnts i det föregående kommer detta att kunna tillämpas Också på motsvarande utrym- men i fartyg, tåg, flygplan och motor- fordon. Godkännande krävs också i fråga om vissa lokaler för vilka ett så- dant förfarande hittills inte tillämpats, bl. a. butiker där man säljer enbart för- packade livsmedel. Godkännande av livsmedelslokal kompletteras med en obligatorisk förhandsprövning av loka- len på ritningsstadiet. Byggnadsnämnd får sålunda inte lämna byggnadslov för en livsmedelslokal utan att livsmedels- myndighet efter sådan förhandspröv- ning tillstyrkt att lokalen inrättas. Det åligger byggnadsnämnden att inhämta sådan tillstyrkan. . Skärpta bestämmelser föreslås i fråga om Iivsmedelstransporter. Bl. a. skall transportmedel för vissa ömtåliga livs— medel såsom köttvaror, viss fisk, mjölk och mjukt bröd i regel vara försett med slutet förvaringsutrymme. Transport av olika kött-, fisk- och mjölkprodukter skall ske vid vissa temperaturer som inte får överskridas.

De hittillsvarande reglerna om livsme- delstillsatser utvidgas med föreskrifter om vitaminer och liknande beriknings— medel samt om rester av bekämpnings- medel och andra främmande ämnen i livsmedel. Härigenom kommer alla slags ämnen som avsiktligt eller oavsikt- ligt kan förekomma i livsmedel att kun- na bevakas genom livsmedelslagstift- ningen.

. Slutligen bör framhållas att livsmedels-

stadgan, i motsats till f.n., blir tillämp- lig också inom krigsmakten.

• Sida 13
•  Original

När det sedan gäller den offentliga admi— nistrationen för livsmedelsfrågor föreslår LSK som tidigare nämnts en central livs- medelsstyrelse som ledande organ. På det regionala och lokala planet skall såsom hit- tills länsstyrelsen respektive hälsovårds- nämnden fungera som livsmedelsmyndighe- ter. Inom krigsmakten förutsättes livsme- delskontrollen bli ombesörjd av försvarets sjukvårdsstyrelse och övriga berörda militä- ra myndigheter. Statens institut för folk- hälsan föreslås fortfarande vara centralt livs- medelslaboratorium.

I fråga om organisationen av livsmedels- styrelsen har viss tvekan rått om den nuva- rande centralmyndigheten på livsmedelsom- rådet, veterinärstyrelsen, i sin helhet skall ingå i det nya ämbetsverket. Vissa skäl har sålunda anförts för att de mera veterinär- medicinskt betonade ärendena främst om hälsovård och sjukvård av levande djur samt om ladugårdshygien, som veterinär— styrelsen f. n. handlägger, inte bör föras över till livsmedelsstyrelsen utan förslagsvis till lantbruksstyrelsen. Helt klart har emel- lertid varit att de egentliga frågor om livs- medel, som prövas på veterinärstyrelsens hygienbyrå, skall flyttas till livsmedelsstyrel- sen. LSK:s överväganden av dessa problem har resulterat i två organisationsalternativ varav det ena, som innebär att hela veteri- närstyrelsen uppgår i livsmedelsstyrelsen, fö- reslås genomfört tills vidare. Samtidigt bör enligt LSK det nya ämbetsverket få i upp- drag att efter samråd med andra berörda myndigheter snarast komma in med förslag till Kungl. Maj:t om den fortsatta organisa- tionen av livsmedelsstyrelsen. Därvid bör LSK:s andra organisationsalternativ prövas, enligt vilket nyssnämnda veterinärmedicins— ka ärenden inte skall handläggas av den nya styrelsen. I det sammanhanget kan det ock- så bli aktuellt att överväga folkhälsoinstitu- tets framtida ställning.

Livsmedelsstyrelsen skall ledas av en verksstyrelse och en generaldirektör. I verksstyrelsen föreslås ingå representanter för myndigheter och näringslivsorganisatio- ner med anknytning till livsmedelsområdet

samt för arbetstagarna och konsumenterna. Det nya ämbetsverket blir enligt det större organisationsaltemativet uppdelat på sju by- råer och enligt det mindre alternativet på fem byråer. Det sammanlagda antalet tjäns- ter föreslås i inledningsstadiet bli 79 st. Tjänsterna skall främst fördelas på befatt- ningshavare med veterinärmedicinsk, hu— manmedicinsk och livsmedelsteknisk utbild- ning.

På det regionala planet kommer arbets- uppgifterna för länsstyrelserna på livsme- delsområdet att bli förändrade såtillvida att de blir direkt utövande, livsmedelskontrolle- rande myndigheter. I denna verksamhet skall länsstyrelserna liksom hittills biträdas av länsveterinärerna och länsläkarorganisa- tionen. Dessutom föreslås att nya befatt- ningar inrättas på länsstyrelserna för sär- skilda livsmedelstekniker och för hälso- vårdskonsulenter med huvudsaklig inrikt- ning på livsmedelskontroll.

Livsmedelskontrollen på det lokala planet skall fortfarande utövas av hälsovårdsnämn- derna. LSK föreslår en förstärkning av nämndernas resurser för detta ändamål. Bl. a. bör i varje kommun finnas minst två hälsovårdsinspektörer och i de större kom- munerna dessutom en livsmedelshygieniker med högre utbildning. I den mån en hälso- vårdsnämnd inte kan få tillfredsställande resurser för sina åligganden inom livsme- delskontrollen, föreslår LSK att vederböran- de länsstyrelse skall kunna överta nämn- dens arbetsuppgifter i de hänseenden som därvid blir aktuella. Så kan exempelvis bli fallet i fråga om kontroll av större livsme- delsanläggningar.

Vad beträffar laboratorieresurserna för livsmedelsundersökningar skall, som LSK angett i det föregående, statens institut för folkhälsan fortfarande vara centralt livs- medelslaboratorium. Därutöver föreslås att hälsovårdsnämndernas samt vissa andra of- fentliga och liknande laboratorier utses till s.k. anvisningslaboratorier för den offent- liga livsmedelskontrollen främst på det re-

• Sida 14
•  Original

gionala och det lokala planet. I syfte att underlätta genomförande av livsmedelsföre- tagens obligatoriska egentillsyn föreslår LSK vidare att livsmedelsstyrelsen akutoriserar vissa laboratorier som godkända livsmedels- laboratorier.

Slutligen bör framhållas att LSK:s förslag idetta betänkande avses bli genomförda den 1 juli 1971.

• Sida 15
•  Original

Författningsförslag

Förslag till Kungl. Majtzs livsmedelsstadga

1 kap. Inledande bestämmelser

1 5

Vad i denna stadga föreskrives om livsme- del skall gälla varje vara som är avsedd att förtäras av människor och på vilken läke- medelsförordningen icke äger tillämpning.

I stadgan avses med

1. berikningsmedel: vitamin, mineraläm- ne och annat näringsämne som är avsedda att på konstlad väg tillföras livsmedel för att förbättra dess näringsvärde;

2. livsmedelstillsats: annan vara än be- rikningsmedel som är avsedd att, i allmän- het i ringa mängd och utan att ingå som råvara, tillföras livsmedel för att påverka dess hållbarhet, konsistens, färg, smak eller lukt eller för att åstadkomma annan be- stämd egenskap hos livsmedlet;

3. främmande ämne: bekämpningsmedel och annan vara som icke utgör beriknings- medel eller livsmedelstillsats och som vid förekomst i eller på livsmedel kan förändra dess normala sammansättning eller beskaf- fenhet;

4. färdigförpackat livsmedel: livsmedel som, före och utan direkt samband med saluhållande, inneslutits i förpackning av- sedd att brytas först av enskild förbrukare.

2 5

Med hantering av livsmedel avses varje slag av hantering såsom framställning och annan beredning, behandling, förvaring, förpack- ning, transport, uppl-äggning och saluhållan— de av livsmedel.

Föreskrift om saluhållande av vara skall gälla även försäljning och servering samt varje annat överlämnande av varan mot eller utan vederlag.

3 5 Livsmedelsmyndighet är livsmedelsstyrelsen, länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden samt vederbörande militära myndighet. Livsmedelsmyndighet skall verka för att livsmedlen hanteras så att de vid saluhållan- de är tillfredsställande ur hälso- och närings- synpunkt samt för att redlighet iakttages i handeln med livsmedel.

4 5

I de fall då det anges i denna stadga med- delar livsmedelsstyrelsen föreskrift om till- lämpning av stadgan. I övrigt äger styrelsen meddela sådan föreskrift som den bedömer vara av väsentlig betydelse. Föreskrifterna skall sammanföras i en tillämpningskungö- relse till livsmedelsstadgan.

Berör ifrågasatt föreskrift annan myndig- hets verksamhetsområde, skall livsmedelssty- relsen samråda med den myndigheten innan föreskriften meddelas. Är föreskrift uppen- barligen av väsentlig ekonomisk betydelse eller eljest av större vikt, skall den faststäl- las av Konungen för att bli gällande.

Härutöver äger livsmedelsstyrelsen med- dela råd och anvisningar till ledning för öv- riga livsmedelsmyndigheter.

5 5 Livsmedelsstyrelsen har att i särskilt fall fastställa om livsmedelsstadgan är att till-

• Sida 16
•  Original

lämpa på vara av visst slag samt om vara är att hänföra till berikningsmedel, livsme- delstillsats, främmande ämne eller färdig- förpackat livsmedel.

6 5 Livsmedelsstadgan äger ej tillämpning inom enskilt hushåll.

Vederbörande militära myndighet äger i samråd med livsmedelsstyrelsen meddela undantag från stadgans tillämpning inom krigsmakten.

75

Innehavare av verksamhet, där livsmedel hanteras, skall sörja för att verksamheten bedrives i noggrann överensstämmelse med livsmedelsstadgan och dess tillämpningskun- görelse. I sådant syfte skall han anordna en med hänsyn till livsmedelshanteringens art ändamålsenlig, fortlöpande tillsyn av verk- samheten (egentillsyn).

2 kap. Livsmedels sammansättning och beskaffenhet i övrigt

85

Som livsmedel får ej användas vara vilken kan antagas vara skadlig att förtära eller eljest, till följd av förskämning eller förore- ning eller av annan anledning, otjänlig till människoföda eller som kan antagas i öv- rigt överföra smitta eller orsaka sjukdom.

Vid framställning eller annan beredning av livsmedel får ej användas vara av sådan beskaffenhet eller i sådan mängd eller eljest så förfaras att det färdiga livsmedlet kan antagas bli otjänligt till människoföda eller i övrigt överföra smitta eller orsaka sjuk- dom.

Fråga om vara är att anse som otjänlig till människoföda kan upptagas till prövning av livsmedelsstyrelsen eller underställas sty- relsen för avgörande.

95

För att trygga en ur hälso- och näringssyn- punkt tillfredsställande standard hos livsme- del äger livsmedelsstyrelsen föreskriva att

livsmedel av visst slag skall ha angiven sam- mansättning eller vara av annan särskild beskaffenhet. Sådan föreskrift kan faststäl- las att gälla som livsmedelsstandard. Livs- medel som uppfyller standarden är att anse som tjänligt till människoföda i de hänseen- den standarden omfattar.

Livsmedelsstyrelsen äger även fastställa livsmedelsstandard för att säkerställa red- lighet i handeln med livsmedel.

Vid prövning av fråga om livsmedelsstan— dard äger livsmedelsstyrelsen ålägga tillver- kare eller importör att lämna uppgift till styrelsen om sammansättningen av livsmedel som han saluhåller eller i övrigt innehar.

105 När livsmedelsstyrelsen finner det påkallat ur hälso- och näringssynpunkt skall styrel- sen föreskriva att livsmedel av visst slag skall tillföras berikningsmedel så att livs- medlet kommer att hålla angiven halt av särskilt näringsämne. Berikningsmedel får i övrigt vara till- fört livsmedel endast efter tillstånd av livs- medelsstyrelsen.

115 Som livsmedelstillsats får användas endast vara vilken godkänts av livsmedelsstyrelsen.

125 Livsmedelsstyrelsen skall fastställa den hög- sta halt av visst bekämpningsmedel som får förekomma i eller på livsmedel. Finner livsmedelsstyrelsen det påkallat ur allmän hälsosynpunkt eller av andra sär- skilda skäl att visst annat främmande ämne än bekämpningsmedel icke förekommer i eller på livsmedel utöver viss halt, skall sty- relsen föreskriva sådan begränsning.

135. Livsmedelsstyrelsen skall upprätta och år- ligen kungöra förteckningar över

1. enligt 10 & meddelade föreskrifter och tillstånd rörande berikningsmedel;

2. enligt 11 & godkända livsmedelstill- satser;

• Sida 17
•  Original

3. enligt 12 & meddelade föreskrifter om bekämpningsmedel och andra främmande ämnen.

3 kap. Märkning av livsmedel

145

I eller enligt denna stadga föreskriven skyl- dighet att märka livsmedel åligger

1. beträffande inom riket färdigförpac- kat livsmedel: förpackaren;

2. beträffande utom riket färdigförpac- kat livsmedel som importeras hit: importö- ren;

3. beträffande annat än färdigförpackat livsmedel: den i riket som först saluhåller livsmedlet.

Utan medgivande av den för märkningen enligt första stycket ansvarige och av den vars namn eller firma anges genom märk- ningen får annan person icke märka livs— medlet med uppgift enligt 17, 18 eller 22 5.

155

Föreskriven märkning skall utföras på ett tydligt och varaktigt samt för förbrukaren lätt i ögonen fallande och otvetydigt sätt. Den skall anbringas på förpackning, om så- dan finns, och eljest på själva livsmedlet eller på en vid livsmedlet fästad etikett.

165

I syfte att främja redlighet i handeln med livsmedel äger livsmedelsstyrelsen fastställa att särskild beteckning skall användas för och vara förbehållen livsmedel av visst slag. Livsmedelsstyrelsen skall upprätta och årligen kungöra förteckning över fastställda livsmedelsbeteckningar,

175

Färdigförpackat livsmedel skall märkas med följande uppgifter:

1. livsmedlets slag, i förekommande fall angivet med en enligt 16 & fastställd beteck- ning;

2. livsmedlets väsentliga sammansättning, om sådan uppgift uppenbarligen erfordras

för att ge förbrukaren en tillfredsställande uppfattning om livsmedlets användbarhet och värde;

3. livsmedlets nettovikt vid förpacknings- tillfället eller, om livsmedlet uteslutande eller huvudsakligen är flytande, dess netto- volym vid samma tillfälle;

4. tillfredsställande anvisning hur för- packningen bör förvaras (förvaringsanvis- ning), om iakttagande därav kan vara av väsentlig betydelse för livsmedlets hållbar- het;

5. förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt hemort eller också endast firman eller förkortning därav, om denna är allmänt känd.

Härutöver skall till riket infört livsmedel, som färdigförpackats utomlands, märkas med uppgifter om irnportörens namn eller firma samt hemort eller också endast fir- man eller förkortning därav, om denna är allmänt känd. Om särskilda skäl finns äger livsmedelsstyrelsen föreskriva att sådant livs- medel även skall märkas med uppgift om det land varifrån däri ingående råvara här- ror.

185 Färdigförpackat livsmedel som, vid förva- ring i överensstämmelse med förvaringsan- visning enligt 17 5 första stycket 4, kan an- tagas likväl undergå sådan förändring, att livsmedlet blir skadligt att förtära inom tid under vilken det uppenbarligen är avsett att förvaras, eller eljest blir otjänligt till män- niskoföda inom 30 dagar, skall förses med hållbarhetsmärkning, utvisande antingen den dag då livsmedlet förpac- kats (förpackningsdagen) samt den tid där- efter, under vilken livsmedlet beräknas kun- na förvaras på anvisat sätt i obruten för- packning utan fara för att livsmedlet under- går sådan förändring (hållbarhetstiden), eller den dag då livsmedlet, efter förva- ring på anvisat sätt i obruten förpackning, beräknas kunna senast förbrukas utan fara för att livsmedlet undergått sådan föränd- ring (sista förbrukningsdagen). Om särskilda skäl finns äger livsmedels- styrelsen föreskriva

• Sida 18
•  Original

att hållbarhetsmärkning skall ske av även annat färdigförpackat livsmedel än som an— ges i första stycket;

att hållbarhetsmärkning beträffande fär- digförpackat livsmedel av visst slag skall ske på ettdera av de sätt som där anges.

Hållbarhetsmärkning av färdigförpackat livsmedel i övrigt skall utföras på något av de sätt som anges i första stycket.

195

Vid hållbarhetsmärkning skall förpacknings- dag och sista förbrukningsdag anges med dag, månad och år. Hållbarhetstid skall för livsmedel med beräknad hållbarhet av längst 30 dagar anges i dagar och eljest i veckor eller månader.

Sker hållbarhetsmärkning endast med uppgift om sista förbrukningsdagen, skall den för märkningen enligt 14 5 första styc- ket ansvarige efter anfordran kunna styrka livsmedlets förpackningsdag.

205

Livsmedelsstyrelsen äger fastställa om får- digförpackat livsmedel av visst slag skall förses med förvaringsanvisning och därut- över med hållbarhetsmärkning.

215

Livsmedelsstyrelsen äger föreskriva att livs- medel skall märkas även i andra fall än enligt 17—19 55 samt att annan särskild uppgift om livsmedel skall lämnas vid dess saluhållande.

Vidare äger styrelsen förbjuda märkning av livsmedel utan att av styrelsen meddelade bestämmelser iakttages.

225

Livsmedel som saluhålles under uppgift att det innehåller näringsämne skall märkas med uppgift om arten och halten av ämnet.

235

Om särskilda skäl föranleder därtill äger livsmedelsstyrelsen medge undantag från be- stämmelserna i 17—19 och 22 55.

Den som märkt färdigförpackat livsmedel med förvaringsanvisning och uppgift om hållbarhetstiden är ansvarig för livsmedlets hållbarhet, så länge det under den angivna tiden förvaras i obruten förpackning enligt anvisningen.

4 kap. Hantering av livsmedel

255

Vid hantering av livsmedel skall sådana för- siktighetsmått vidtagas och i övrigt så för- faras att livsmedlet icke förorenas eller fara på annat sätt uppkommer för att livsmedlet blir otjänligt till människoföda eller i övrigt överför smitta eller orsakar sjukdom.

Den som yrkesmässigt hanterar färdig- förpackat livsmedel åligger att därvid ställa sig till efterrättelse förvaringsanvisning var- med förpackningen försetts.

26 5 Då livsmedelsstyrelsen enligt 9 5 första och andra styckena äger meddela föreskrift om visst livsmedels sammansättning eller be- skaffenhet i övrigt, får styrelsen därutöver eller i stället meddela hanterings- och kon- trollföreskrifter för att uppnå avsedd livs- medelsstandard.

I angivna fall äger styrelsen även för- bjuda att visst slags vara saluhålles som livs- medel.

275

Livsmedel får icke förvaras tillsammans med vara som kan antagas tillföra livsmedlet främmande ämne eller ge det främmande lukt eller smak eller eljest göra det otjänligt till människoföda.

Livsmedel eller annan vara, som enligt 7 kap. icke får saluhållas, får ej heller in- föras eller förvaras i lokal eller annat ut- rymme där livsmedel hanteras.

285

I lokal där livsmedel hanteras eller i utrym- me som står i direkt förbindelse med loka- len får icke användas eller förvaras

• Sida 19
•  Original

ämne som enligt giftförordningen hänfö- res till gifter;

vara som är avsedd till livsmedelstillsats men icke enligt 11 5 godkänts för livsmedel som hanteras i lokalen;

bekämpningsmedel eller annat främman- de ämne vars förekomst i eller på livsmedel begränsats enligt 12 5.

Första stycket gäller icke vara, som nor- malt ingår i en i lokalen bedriven livsmedels- tillverkning enligt vedertagen metod eller som uppenbarligen erfordras för underhåll, rengöring eller annan skötsel av lokalen samt av dess inredning och övriga utrust- ning. Om särskilda skäl finns äger livsme- delsstyrelsen meddela ytterligare undantag från första stycket.

295

Vid rengöring, kylning och annan hante- ring av livsmedel samt vid rengöring och övrig skötsel av lokal eller annat utrymme, där livsmedel hanteras, eller av maskin, redskap, kärl och utrustning, som brukas vid hantering av livsmedel och därvid kom- mer i beröring med livsmedel, får endast an- vändas vatten vilket är tjänligt som dricks- vatten eller är av motsvarande bakteriolo- giska och hygieniska beskaffenhet. Livsme- delsstyrelsen äger dock, om synnerliga skäl finns, meddela tillstånd att annat vatten an- vändes för angivet ändamål.

Första stycket skall äga motsvarande till- lämpning beträffande is.

305

Maskin, redskap, kärl och annan utrustning som användes vid hantering av livsmedel får icke vara av sådan beskaffenhet att ge- nom deras användning fara uppkommer för att livsmedlet blir otjänligt till människo- föda.

Om det är påkallat för att hindra sådan menlig påverkan av livsmedel som anges i första stycket, skall livsmedelsstyrelsen för- bjuda att viss utrustning användes vid han- tering av livsmedel eller förvaras i lokal där livsmedel hanteras eller utrymme som står i direkt förbindelse med sådan lokal.

315

Till förpackning av livsmedel skall användas material som i erforderlig utsträckning ger livsmedlet tillfredsställande skydd mot för- orening och annan menlig påverkan och som kan antagas icke tillföra livsmedlet främmande ämne eller ge det främmande lukt eller smak eller eljest göra det otjän- ligt till människoföda.

Livsmedelsstyrelsen äger förklara, att visst material i enlighet härmed icke får använ- das till förpackning av livsmedel, och för- bjuda att däri förpackat livsmedel saluhål- les.

325

Vid transport skall livsmedel vara inneslutet i förpackning eller på annat sätt tillfreds- ställande skyddat mot förorening och an- nan menlig påverkan. Transportmedel skall vara lämpligt för sitt ändamål samt hållas rent. Om det erfordras med hänsyn till livs- medlets beskaffenhet, dess förpackning eller transportens längd, skall transportmedlet vara försett med slutet förvaringsutrymme och ändamålsenliga anordningar för frys-, kyl- eller värmeförvaring.

Utan hinder av 27 5 får annan vara för- varas i transportmedel tillsammans med livsmedel, om betryggande försiktighetsmått vidtagits för att skydda livsmedlet mot men- lig påverkan.

Livsmedelsstyrelsen äger meddela ytterli- gare föreskrifter om transport av livsmedel och om därför avsedda transportmedel. Om särskilda skäl finns äger styrelsen förbjuda viss typ av transportmedel för transport av angivet slag livsmedel.

5 kap. Livsmedelslokal

335

Med livsmedelslokal avses varje i byggnad inrymd lokal och annat särskilt utrymme, som huvudsakligen avses för stadigvarande hantering av livsmedel; därtill hörande utrymme som brukas i samband med livsmedelshanteringen eller

• Sida 20
•  Original

eljest kan vara av hygienisk betydelse för denna.

I ladugård skall dock icke annat utrym- rne än mjölkrum anses som livsmedelslokal.

Föreskrift om livsmedelslokal skall i den utsträckning livsmedelsstyrelsen förordnar gälla även sådant utrymme i fartyg, järn- vägsvagn och luftfartyg samt i motorfordon och därtill kopplat fordon, vari livsmedels- hantering bedrives.

345

Livgmedelslokal skall vara lämplig för sitt ändamål och uppfylla sådana hygieniska krav att fara icke finns för att i lokalen be- fintligt livsmedel blir otjänligt till människo- föda.

Lokalen, inredningen och utrustningen skall hållas i gott stånd och rengöras så ofta det av förhållandena är påkallat.

355

LiVSmedelsstyrelsen meddelar föreskrifter om den hygieniska beskaffenheten och sköt- seln av livsmedelslokal samt dess inredning och utrustning.

Statens planverk meddelar efter samråd med livsmedelsstyrelsen föreskrifter om in- rättande av livsmedelslokal i byggnad.

Föreskrifter om inrättande av sådant ut- rymme för livsmedelshantering som anges i 33 5 tredje stycket meddelas efter samråd med livsmedelsstyrelsen av

sjöfartsstyrelsen: beträffande utrymme i fartyg;

statens vägverk och statens järnvägar ge- mensamt: beträffande utrymme i järnvägs- vagn;

luftfartsverket: luftfartyg;

statens trafiksäkerhetsverk: beträffande utrymme i motorfordon och därtill kopplat fordon.

beträffande utrymme i

365

Om byggnadslov för livsmedelslokal och om livsmedelsmyndighets förhandsprövning i samband därmed meddelas bestämmelser i byggnadsstadgan.

Livsmedelslokal får icke tagas i bruk förrän lokalen med dess inredning färdig- ställts och därefter godkänts för sitt ända- mål av livsmedelsmyndighet som livsmedels- styrelsen bestämmer. Vid godkännandet äger myndigheten föreskriva särskilda villkor för lokalens nyttjande.

För inhämtande av godkännande skall livsmedelslokalens innehavare till den enligt andra stycket bestämda livsmedelsmyndig- heten skriftligen anmäla att lokalen färdig- ställts eller när så beräknas ske.

375

Skall ombyggnad eller annan väsentlig änd— ring göras i livsmedelslokal eller dess inred- ning, har lokalens ägare och verksamhetens innehavare att i god tid dessförinnan göra anmälan till den livsmedelsmyndighet som godkänt lokalen för dess ändamål.

385

Överlåtes i livsmedelslokal bedriven verk- samhet skall överlåtaren och den nye inne- havaren inom 14 dagar anmäla överlåtelsen till den livsmedelsmyndighet som godkänt lokalen för dess ändamål. Intill dess sådan anmälan inkommit till myndigheten åvilar i 7 5 föreskriven skyldighet både överlåtaren och den nye innehavaren.

395

Godkännande av livsmedelslokal enligt 36 5 förfaller om lokalen användes till annat ändamål än det för vilket den blivit god- känd. Godkännande får återkallas om loka- len, till följd av väsentlig utvidgning av den däri bedrivna verksamheten eller på grund av bristande underhåll, ombyggnad eller annan väsentlig ändring av lokalen eller dess inredning, icke längre uppfyller före- skrivna krav eller om särskilda skäl eljest finns.

405

Har enligt 39 5 godkännande av livsmedels- lokal upphört att gälla, får lokalen därefter icke brukas för livsmedelshantering utan att den ånyo blivit godkänd för sitt ändamål enligt 36 5.

• Sida 21
•  Original

415

Livsmedelsmyndigheten skall utfärda bevis om godkännande enligt 36 5. Beviset skall innehålla uppgift om lokalens belägenhet, namn och adress på ägaren och verksam- hetens innehavare, det ändamål för vilket lokalen godkänts samt de villkor för dess nyttjande som myndigheten kan ha före- skrivit. I beviset skall intagas erinran om innehållet i 7 och 37——40 55.

6 kap. Saluhållande av livsmedel i vissa fall

425

Vid saluhållande av livsmedel utomhus eller från flyttbar kiosk, i livsmedelsautomat eller i annat transportmedel än sådant, varom livsmedelsstyrelsen meddelat förordnande enligt 33 5 tredje stycket, eller eljest annor- städes än i livsmedelslokal skall iakttagas den särskilda omsorg och varsamhet som med hänsyn till sättet för saluhållandet er- fordras för att livsmedlet icke skall bli otjänligt till människoföda. Livsmedlet skall vara inneslutet i förpackning eller på annat sätt tillfredsställande skyddat mot förorening och annan menlig påverkan.

Livsmedelsstyrelsen äger meddela de yt- terligare föreskrifter som är påkallade för att sådant livsmedel skall vara tjänligt till människoföda. Styrelsen får även förbjuda att livsmedlet saluhålles utan att av styrel- sen meddelade bestämmelser iakttages.

435,

Om livsmedelsstyrelsen ej annorlunda för- ordnar får livsmedel saluhållas till allmän- heten såsom i 42 5 anges endast efter till- stånd av hälsovårdsnämnden i den kom— mun där saluhållandet skall ske.

Tillstånd får endast beviljas den som för- fogar över förvaringslokal eller annat lik- nande utrymme samt över utrustning och andra anordningar som erfordras för en till- fredsställande hantering av saluhållna livs- medel. Tillståndet får meddelas för längst två år i sänder och kan dessförinnan återkal- las n-är särskilda skäl därtill är.

445

Hälsovårdsnämnden skall utfärda bevis om tillstånd enligt 43 5. Beviset skall innehålla uppgift om tillståndshavarens namn och adress, det slags saluhållande tillståndet av- ser samt de föreskrifter och villkor som gäl- ler för tillståndet. I beviset skall intagas er- inran om innehållet i 7 5.

7 kap. Förbud mot saluhållande

455

Vara får icke saluhållas som livsmedel,

om livsmedelsstyrelsen enligt 8 5 tredje stycket funnit varan otjänlig till människo- föda;

om varan eljest kan antagas vara otjän- lig till människoföda eller i övrigt överföra smitta eller orsaka sjukdom.

Ej heller får som livsmedel saluhållas vara för vilken enligt 9 5 första eller and- ra stycket fastställts livsmedelsstandard som varan icke uppfyller;

vara som i strid mot 10 5 saknar eller innehåller berikningsmedel;

vara som tillförts annan än enligt 11 5 godkänd livsmedelstillsats;

vara med högre än enligt 12 5 tillåten halt av främmande ämne;

vara som är förpackad i material som förbjudits enligt 31 5 andra stycket.

Finner livsmedelsstyrelsen det synnerligen påkallat ur hälso— och näringssynpunkt eller för att säkerställa redlighet i handeln med livsmedel, äger styrelsen förbjuda att vara av visst slag saluhålles som livsmedel utan styrelsens tillstånd.

465 Har enligt 16 5 första stycket fastställts be- teckning för visst slag av livsmedel, får vara med annan sammansättning eller av annan beskaffenhet i övrigt icke saluhållas under den beteckningen.

Utan hinder av första stycket äger livs- medelsstyrelsen medge att vara med samma eller liknande användningsområde som livs- medel med fastställd beteckning saluhål-

• Sida 22
•  Original

les som livsmedel under benämning eller uppgift i text eller annorledes, vari beteck- ningen ingår eller som antyder likhet där- med, om vid saluhållandet otvetydigt fram- går att varans sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt skiljer sig från livsmedlet med den fastställda beteckningen. Styrelsen skall därvid föreskriva de villkor som er- fordras för att undvika förväxling.

475

Livsmedel, som enligt denna stadga skall märkas på visst sätt, får icke saluhållas utan sådan märkning.

Är livsmedlet märkt med uppgift om håll— barhetstiden eller sista förbrukningsdagen, får livsmedlet icke saluhållas efter angiven tid eller dag.

485

Livsmedel får icke utan tillstånd av livsme- delsstyrelsen saluhållas under uppgift att livsmedlet är särskilt lämpat för viss ålders— grupp eller person som på grund av sjuk- dom, sjukdomssymtom, kroppslig svaghet eller annat förhållande är i behov av sär- skild kost.

495

Utan tillstånd av livsmedelsstyrelsen får livs- medel icke saluhållas under uppgift att det står under kontroll av svensk myndighet en- ligt denna stadga. Ej heller får livsmedel saluhållas under sken av att det står under sådan kontroll.

505

Imitation av livsmedel får icke saluhållas i livsmedelslokal eller där förvaras tillsam- mans med livsmedel, om imitationen lätt kan förväxlas med livsmedel och kan an- tagas vid förtäring eller försök därtill orsaka skada eller väsentligt obehag.

Livsmedelsstyrelsen äger förbjuda salu- hållande även i andra fall av sådan livsme- delsimitation.

Livsmedel får icke saluhållas, om det upp- blandats eller förekommer tillsammans med oätligt eller eljest för livsmedlet främmande föremål eller annan vara, som av misstag

kan intagas samtidigt med livsmedlet och uppenbarligen kan antagas därvid orsaka skada eller väsentligt obehag.

515

Vara får icke saluhållas som livsmedelstill— sats i vidare mån än varan enligt 11 5 god- känts för sådant ändamål.

525

Om kärl eller annan utrustning, som är av- sedd att användas vid hantering av livsme- del inom enskilt hushåll, kan befaras därvid göra livsmedel otjänligt till människoföda, äger livsmedelsstyrelsen förbjuda saluhål- lande av sådan utrustning.

535

Enligt 45—52 55 gällande förbud mot salu- hållande skall, om livsmedelsstyrelsen ej be- stämmer annat, äga tillämpning även på ut- bjudande genom reklam eller annorledes.

545

Livsmedelsstyrelsen äger föreskriva att vara, för vilken förbud mot saluhållande gäller enligt 45—52 55, ej heller får importeras till riket.

8 kap. Personalhygien

555

I livsmedelshantering får icke vara sysselsatt någon som har eller kan antagas ha sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som kan göra av honom hanterat livsmedel otjänligt till människoföda eller som genom livsmed- let kan överföras till annan.

565

Var och en som sysslar med hantering av livsmedel skall vårda sig om en god person- lig hygien och även i övrigt iakttaga nog— grann renlighet.

Har han uppenbar anledning misstänka att han har sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som avses i 55 5, åligger det honom att snarast underrätta verksamhetens innehavare eller föreståndare.

• Sida 23
•  Original

Innehavare av och föreståndare för verk- samhet där livsmedel hanteras skall sörja för att i verksamheten sysselsatta arbets- tagare får erforderliga anvisningar om vad de har att beakta i fråga om hälsovård, per- sonlig hygien och renlighet samt för att även i övrigt vidtages de åtgärder som med hänsyn till livsmedelshanteringens art är på— kallade i nämnda hänseenden. Det åligger innehavaren att i erforderlig utsträckning förse arbetstagarna med ändamålsenliga skyddskläder.

585

I 57 5 angivna innehavare och föreståndare skall hålla sig noggrant underrättade om ar- betstagarnas hälsotillstånd och tillse att ar- betstagare med sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som avses i 55 5 icke del- tager i livsmedelshanteringen. I sådant syfte har innehavaren att föranstalta om läkar- undersökning och annan hälsokontroll av arbetstagarna i den omfattning som betingas av livsmedelshanteringens art och andra för- hållanden av hygienisk betydelse för verk— samheten.

Verksamhetens innehavare är skyldig att, i den utsträckning livsmedelsstyrelsen före- skriver, anmäla arbetstagarnas hälsotillstånd till livsmedelsmyndighet.

595

Var och en som sysslar med liVSmedelshan- tering är skyldig att efter anmodan av livs- medelsmyndighet som kontrollerar verksam- heten undergå läkarundersökning på myn- dighetens bekostnad. Utvisar sådan under- sökning att han har sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som avses i 55 5, äger myndigheten förbjuda att han under angiven tid deltager i livsmedelshantering.

60ä

Om det är särskilt påkallat av hygieniska skäl äger livsmedelsstyrelsen föreskriva att den som anställes i verksamhet för livsme- delshantering före anställningens början skall styrka att han är fri från sjukdom och

smitta som genom livsmedel kan överföras på människor.

615

Livsmedelsstyrelsen äger meddela de ytter- ligare föreskrifter den finner erforderliga för en tillfredsställande personlig hygien inom livsmedelshanteringen samt för kontroll av den där sysselsatta personalens hälsotill- stånd.

9 kap. Offentlig livsmedelskontroll

625

Tillsyn över efterlevnaden av denna stadga och dess tillämpningskungörelse — offent- lig livsmedelskontroll — utövas för riket i dess helhet av livsmedelsstyrelsen, för varje län av länsstyrelsen och för varje kommun av hälsovårdsnämnden. Inom krigsmakten tillkommer clock kontrollen vederbörande militära myndighet.

Livsmedelsstyrelsen fördelar närmare de civila livsmedelsmyndigheternas uppgifter inom den offentliga livsmedelskontrollen.

Vid den offentliga livsmedelskontrollen medverkar, utöver livsmedelsmyndigheterna, andra myndigheter och befattningshavare i enlighet med sina instruktioner. Polisen har att på begäran av livsmedelsmyndighet läm- na erforderlig handräckning vid kontrollen.

635

Länsstyrelsen biträdes i sin verksamhet som livsmedelsmyndighet av länsläkaren och länsveterinären.

Vid tillsyn över att kommuner och hälso- vårdsnämnder fullgör sina åligganden enligt denna stadga äger länsstyrelsen förelägga vite.

645

Statens institut för folkhälsan skall som centralt livsmedelslaboratorium för livsme- delsstyrelsens räkning utföra erforderliga ut- redningar och undersökningar avseende livsmedels sammansättning och beskaffen- het i övrigt samt därpå inverkande förhål- landen.

• Sida 24
•  Original

Då livsmedelsmyndighet iakttager eller i övrigt får kännedom om missförhållande inom livsmedelshanteringen, skall myndig- heten tillse att åtgärder vidtages för att det undanröjes. Är orsaken till missförhållandet att söka inom annan sidoordnad livsmedels- myndighets verksamhetsområde, skall an- mälan därom göras till den myndigheten samt till egen närmast högre livsmedelsmyn- dighet.

Livsmedelsmyndighet som mottagit anmä- lan enligt första stycket skall hålla den an- mälande myndigheten underrättad om ären- dets vidare handläggning.

665

Livsmedelsmyndighet äger, antingen ome- delbart eller efter råd eller uppmaningar och skäligt anstånd, meddela föreläggande eller förbud som erfordras för efterlevnaden av denna stadga.

Föreläggande och förbud får allt efter omständigheterna riktas mot ägare eller in- nehavare av berörd egendom eller verksam- het eller också mot bådadera.

Innan föreläggande eller förbud meddelas avseende åtgärd av byggnadsteknisk art, skall tillfälle beredas byggnadsnämnden att yttra sig.

675

För underlåtenhet att efterkomma föreläg- gande eller förbud enligt 66 5 äger livsme- delsmyndigheten föreskriva vite.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som åligger honom enligt denna stadga eller en- ligt livsmedelsmyndighets föreläggande, och fullgör han icke genast eller inom föreskri- ven tid efter tillsägelse av vederbörande myndighet vad han försummat eller kan han ej anträffas med sådan tillsägelse, äger myndigheten låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

685

Livsmedelsmyndighet är skyldig att fort- löpande göra de undersökningar och taga de prov som, med hänsyn till livsmedelshan-

teringen inom myndighetens verksamhets- område, erfordras till kontroll av efterlev- naden av denna stadga. Särskilt åligger detta myndigheten vid misstanke om överträdelse av stadgan.

Därutöver har länsstyrelse och hälso- vårdsnämnd att, i den utsträckning livsme- delsstyrelsen bestämmer, biträda vid genom- förandet av systematiska provtagningar och undersökningar.

695

Provtagning enligt 68 5 skall om möjligt ske i närvaro av varans eller verksamhetens in- nehavare eller ställföreträdare för denne. Om så påfordras och det kan ske utan olä- genhet, skall tagas flera prov, av vilka ett i förseglat skick överlämnas till innehavaren eller ställföreträdaren. För prov som livs- medelsmyndighet behåller skall på begäran lämnas skälig ersättning.

705

Framgår genom undersökning av prov att förseelse blivit begången mot denna stadga, är den därför ansvarige skyldig återgälda kostnaderna för provtagning och undersök- ning.

Provtagning och undersökning för kon- troll av pastörisering av mjölk samt av be- skaffenheten hos vatten i allmän vattenan— läggning eller mejeri skall bekostas av verk- samhetens innehavare enligt taxa som fast- ställes av livsmedelsstyrelsen i samråd med riksrevisionsverket.

715

Anvisningar om metoder för undersökning samt för provtagning och analys meddelas av livsmedelsstyrelsen i samråd med statens institut för folkhälsan.

725

Livsmedelsstyrelsen skall anvisa övriga livs- medelsmyndigheter erforderligt antal livs- medelslaboratorier i olika delar av landet att av dem i första hand anlitas i deras verk- samhet (anvisningslaboratorium).

Därutöver äger livsmedelsstyrelsen, på begäran av enskilt laboratoriums innehavare

• Sida 25
•  Original

och efter prövning av laboratoriets kompe— tens, godkänna detta för utförande av under- sökning avseende livsmedels beskaffenhet och sammansättning samt därpå inverkande förhållanden (godkänt livsmedelslaborato- rium). Godkännandet kan begränsas till att avse undersökning av viss art samt får ges en giltighetstid av längst fem år och kan dessförinnan återkallas.

Livsmedelsstyrelsen skall upprätta och år- ligen kungöra förteckning över anvisnings- laboratorier och godkända livsmedelslabo- ratorier med uppgift om deras kompetens.

735

Saluhålles vara som livsmedel i strid mot 45 5 första stycket eller användes vid fram— ställning eller annan beredning av livsmedel vara av sådan otillåten beskaffenhet som anges i 8 5 andra stycket, äger livsmedels- myndighet omhändertaga varan eller livs- medlet.

Efterkommes icke föreläggande eller för- bud enligt 66 5 avseende livsmedel eller an- nan vara, får livsmedelsmyndigheten även i övrigt omhändertaga livsmedlet eller varan.

745

Kan enligt 73 5 omhändertagen vara genom särskild behandling göras duglig till livsme- del, får varan underkastas sådan behandling under livsmedelsmyndighetens kontroll. Va- ran skall eljest utlämnas under myndighe- tens kontroll för annan användning eller, om möjlighet till sådan ej finns, förstöras genom myndighetens försorg.

Förfarandet enligt första stycket skall be- kostas av varans ägare.

755

Beslut enligt 73 och 74 55 skall avfattas skriftligen och omedelbart delges den som vid omhändertagandet innehade varan.

765

Den som fullgör offentlig livsmedelskontroll skall för kontrollen äga tillträde till lokal och annat utrymme, där livsmedel eller vara avsedd att användas vid hantering av

livsmedel förekommer, samt till utrymme i anslutning därtill. Han är berättigad att ut- föra de undersökningar och taga de prov som i varje särskilt fall erfordras för kon- trollen.

Den hos vilken offentlig livsmedelskon- troll utföres är skyldig att på anmodan läm- na kontrollanten erforderligt biträde vid provtagning samt uppgift om varans ur- sprung och sammansättning. Efter beslut av livsmedelsmyndighet i varje särskilt fall ålig- ger det ägare och innehavare av vara att lämna ytterligare upplysningar samt förete fakturor, handelsböcker, journaler och lik- nande handlingar, allt i den omfattning som erfordras för att uppnå kontrollens syfte i det särskilda fallet.

775

Om så är påkallat ur allmän hälsosynpunkt äger livsmedelsstyrelsen ålägga innehavare av och föreståndare för verksamhet, där livs- medel hanteras, eller livsmedelslaboratorium att till styrelsen under viss tid anmäla före- komst av angivna sjukdomsalstrande bakte- rier eller främmande ämnen som iakttagits vid undersökning rörande livsmedel eller vara vilken saluhållits som livsmedel.

785

Den som har eller haft att fullgöra offentlig livsmedelskontroll eller anlitats som biträde vid sådan kontroll eller eljest i sin tjänst tagit befattning med ärende enligt denna stadga får icke utnyttja och ej heller yppa eller annorledes röja vad som därigenom bli- vit känt för honom i vidare mån än som er- fordras för att fullgöra hans uppgift inom den offentliga livsmedelskontrollen.

10 kap. Ansvar och besvär

795

Till dagsböter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 7 5;

• Sida 26
•  Original

2. bryter mot 8 5 första eller andra styc- ket;

3. enligt 14 5 första stycket är ansvarig för märkning av färdigförpackat livsmedel och ej ställer sig till efterrättelse 15 5, 17 5 första stycket och andra stycket första punk- ten eller 18 5 första stycket;

4. bryter mot 18 5 tredje stycket eller 19 5;

5. bryter mot 25 5;

6. bryter mot 28 5, 31 5 första stycket, 32 5 första stycket eller 42 5 första styc- ket;

7. saluhåller livsmedel till allmänheten i strid mot 43 5 första stycket;

8. bryter mot 45 5 första stycket;

9. bryter mot 45 5 andra stycket; 10. bryter mot 46 5 första stycket eller vid saluhållande av vara med samma eller liknande användningsområde som livsmedel med fastställd beteckning icke ställer sig till efterrättelse de villkor som livsmedelsstyrel- sen enligt 465 andra stycket kan ha före- skrivit;

11. bryter mot 47—49 55, 50 5 första eller tredje stycket, 51 eller 53 5.

Är under 1, 2, 5, 8 eller 10 angivet brott att anse som grovt, dömes till fängelse i högst sex månader.

805

Till dagsböter dömes även den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet

1. märker livsmedel i strid mot 14 5 and- ra stycket;

2. bryter mot 27 eller 29 5 eller 34 5 andra stycket;

3. tager i bruk livsmedelslokal, som ej en— ligt 36 5 andra stycket första punkten god- känts för sitt ändamål, eller brukar sådan lokal för livsmedelshantering i strid mot vill- kor som enligt 36 5 andra stycket andra punkten kan ha föreskrivits vid lokalens godkännande eller mot 40 5;

4. bryter mot 55, 56 eller 57 5 eller 58 5 första stycket;

5. bryter mot 78 5. Är under 1 eller 5 angivet brott att anse som grovt, dömes till fängelse i högst sex månader.

815

Den som underlåter att göra anmälan enligt 37 5 eller 38 5 första punkten dömes till böter, högst femhundra kronor.

825

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsam- het mot bestämmelse i tillämpningskungö- relsen till denna stadga och skall förseelsen enligt livsmedelsstyrelsens förordnande för- anleda ansvar, dömes till böter högst fem- hundra kronor. Har förseelsen avsett ålig- gande av större vikt eller har därigenom orsakats avsevärd skada eller olägenhet, dömes till dagsböter.

835

Vara, som frambragts genom brott enligt 79 5, får förklaras förverkad, om det är på- kallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller vara, vars användande utgör brott enligt 79 5 eller med vilken eljest tagits befattning som utgör sådant brott. I stället för varan kan dess värde förklaras förverkat.

Utbyte av brott enligt 79 5, som icke motsvaras av skada för enskild, skall för- klaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

845

Allmänt åtal för brott som avses i 79 5 samt 80 5 1—4 får väckas endast efter anmälan av livsmedelsmyndighet samt, i vad avser i 79 5 första stycket 8 angivet brott, även efter angivelse av målsägande. För brott som avsesi 80 5 första stycket 5 får allmänt åtal väckas endast efter sådan angivelse eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

855

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna stadga föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Beslut som meddelas enligt denna stadga länder omedelbart till efterrättelse, om livs- medelsmyndigheten så förordnar.

• Sida 27
•  Original

. Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1971.

. Genom stadgan upphäves livsmedelsstadgan (1951: 824), normallivsmedelsordningen (1952: 402), lagen (1925: 382) angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m., kungörelsen (1935: 478) angående märk- ning av emballage, vari nordhavsräka införes till riket, m.m.,

mejeristadgan (1936: 174), förordningen (1937: 737) med vissa be— stämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m.m., förordningen (1941:268) om framställ- ning och införsel av vitaminiserade livs- medel, kungörelsen (1942: 91) med vissa bestäm- melser angående handeln med mjölk, kungörelsen (1942: 328) angående förfa- randet vid pastörisering av mjölk och grädde m.m., kungörelsen (1943: 288) angående märk- ning av kylhuslagrade och konserverade ägg, kungörelsen (1948: 312) om användande av benämningen strömming, förordningen (1951: 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kon- troll över tillverkningen av dessa varor, kungörelsen (1960: 37) med föreskrifter om förvärv av [behörighet för vissa vat— tenundersökningar enligt hälsovårdsstad- gan, rtaxa (1968: 618) för vissa vattenunder- sökningar enligt hälsovårdsstadgan.

. Förekommer i lag eller annan författ- ning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna stadga, till- lämpas i stället den nya bestämmelsen. . Äldre bestämmelser om märkning av förpackat livsmedel gäller fortfarande för livsmedel som förpackats eller in- förts till riket före den 1 juli 1971. . Som godkännande av livsmedelslokal en- ligt 36 5 andra stycket skall gälla av hälsovårdsnämnden enligt äldre bestäm- melser meddelat tillstånd att taga lokalen i bruk.

sådan yrkesmässig försäljning som an- ges i 19 och 20 55 livsmedelsstadgan 1951: 824, skall 21 5 första stycket nämn- da stadga gälla intill dess livsmedelssty- relsen fastställt nya bestämmelser i mot- svarande hänseende.

. Bestämmelserna i 32 5 om transportme-

dels förseende med slutet förvaringsut- rymme samt med anordningar för frys-, kyl- eller värmeförvaring skall intill den 1 juli 1974, i fråga om transportmedel som tillverkats före den 1 juli 1971, till- lämpas endast vid ombyggnad av trans- portmedlet. . Skyldigheten enligt 58 5 första stycket

att föranstalta om läkarundersökning och annan hälsokontroll gäller icke förrän den 1 juli 1974. . Strider föreskrift som utfärdats enligt

livsmedelsstadgan 1951: 824 mot den nya livsmedelsstadgan, skall föreskriften upp- höra att gälla den 30 juni 1971.

6. I fråga om fordon, som användes för

• Sida 28
•  Original

Förslag till

Livsmedelsstyrelsens tillämpningskungörelse till livsmedelsstadgan

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 4 5 förs- ta stycket livsmedelsstadgan den 1 juli 1971 (SFS 1971: 00) denna tillämpningskungörel- se.

AVDELNING I ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

] kap. Inledande bestämmelser

15. Föreskrift om servering skall gälla tillhanda- hållande av färdigberett livsmedel för för- täring på stället

ej endast i lokaler såsom restaurang, pen- sionat, matservering, kafé, konditori och kiosk, militärförläggning, skola, sjukhus, och annan anstalt eller inrättning, eller lokal för utspisning, anordnad för sådana arbetstagare på vilka arbetarskyddslagen är tillämplig,

utan även tillhandahållande i anslutning till lokalerna, vid marknad, fritidsläger e (1, samt i fartyg, järnvägsvagn, luftfartyg och annat transportmedel.

2 kap. Livsmedels sammansättning och be- skaffenhet i övrigt

1 &"

Livsmedelsstyrelsen föreskriver enligt 105 första stycket livsmedelsstadgan att i Bilaga 1 upptagna livsmedel skall tillföras berik-

ningsmedel så att de kommer att hålla an— given halt av särskilt näringsämne.

Livsmedelsstyrelsen godkänner enligt 10 5 andra stycket livsmedelsstadgan i Bilaga 2 upptagna berikningsmedel till där angivna livsmedel.

2 5 Vid ansökan om tillstånd att berika livsme- del skall företes prov på etikett, påskrift på förpackning, anslag, skylt, annons, cirkulär samt prospekt eller annan reklam som är av- sedd att användas för varan.

3 5 Prov av livsmedel som tillförts beriknings- medel enligt 1 5 andra stycket skall av den som berikat livsmedlet jämte avgift för un- dersökning av provet tillställas statens insti- tut för folkhälsan, som i utlåtande till livs- medelsstyrelsen anger dels varans halt av det eller de berikningsmedel som berikningen avsett, dels om varan särskilt med hänsyn till berikningen kan anses äga någon för häl- san menlig egenskap dels ock andra omstän- digheter av betydelse för bedömande av be- rikningens värde.

Företar statens institut för folkhälsan un- der löpande tid för tillstånd att berika livs- medel undersökning av det berikade livsmed- let, åligger det den som berikat livsmedlet att inom fjorton dagar efter anfordran till institutet erlägga ersättning för inköp av det undersökta livsmedlet och dess försändning

• Sida 29
•  Original

till institutet samt för undersökningen. Den- na skyldighet gäller dock endast två eller av livsmedelsstyrelsen föreskrivet högre an- tal undersökningar varje år.

45

Livsmedelsstyrelsen godkänner enligt 115 livsmedelsstadgan i Bilaga 3 upptagna varor som livsmedelstillsatser.

I bilagan angiven maximihalt hänför sig till det färdiga livsmedlet, om ej annat sär- skilt anges.

Då. maximihalt finns angiven efter till- sats, omfattande såväl syra som vissa av dess salter, avser halten endast syran. Om i stäl- let för syran dess salt användes, beräknas den högsta tillåtna tillsatsen i förhållande till respektive molekylvikter.

Användes samtidigt flera tillsatser med likartad verkan (t ex konserveringsmedel) för vilka tillåten maximihalt finns angiven i för- teckningen får summan av de tal, som er- hålles om halten av varje sådant ämne ut- tryckes i procent av ämnets maximihalt, icke överstiga 100.

Livsmedelstillsats skall ha för livsmedels— ändamål normal renhet.

55

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 125 livsmedelsstadgan att i Bilaga 4 upptagna bekämpningsmedel och andra främmande ämnen icke får förekomma i eller på livs- medel utöver i där angiven halt.

65

Om särskilda livsmedels sammansättning och beskaffenhet i övrigt meddelas bestämmelser i Avdelning II.

3 kap. Märkning av livsmedel

1 5

Livsmedel som benämnes »Djupfryst» skall ha infrysts ned till —18” eller lägre tempe- ratur och därefter förvarats vid högst—18”. Livsmedel som enligt sin förvaringsanvis-

ning skall förvaras djupfryst skall märkas »Djupfryst» samt med uppgift dels om dess hållbarhet vid förvaring i köldfack (med en temperatur av -—60 eller lägre) eller kylskåp, dels om lämpligt upptiningsförfarande.

2 & Livsmedel som varit fryst skall märkas med uppgift därom. Vid saluhållande i detaljhan- deln av sådant livsmedel får motsvarande uppgift i stället lämnas genom anslag intill livsmedlet.

I första stycket föreskriven skyldighet gäller ej vid servering.

3 &

Livsmedel som benämnes »Kylkonserv» el- ler »Halvkonserv» skall ha färdigförpackats och vara hållbart under minst sex månader i en temperatur av +5”—+80.

Livsmedel som enligt sin förvaringsanvis- ning skall förvaras i kyla skall märkas »Kyl- konserv», »Halvkonserv» eller »Kylvara» samt med uppgift om förvaringstemperatur.

4 &

Livsmedel som benämnes »Helkonserv» skall ha inneslutits i hermetisk förpackning och värmebehandlats så att mikroorganis- mer och enzymer varken kan göra livs— medlet otjänligt till människoföda eller i övrigt förändra det vid lagring under minst ett år i en temperatur av upp till +20”.

5 &

Färdigförpackat livsmedel skall märkas med uppgift om sådana i livsmedlet ingående be- rikningsmedel och tillsatser, för vilka dekla- rationsskyldighet föreskrivits i Bilaga 2 och Bilaga 3.

6 &

Bestämmelserna i 17—19 55 livsmedelsstad— gan samt i denna kungörelse om märkning av färdigförpackat livsmedel skall även gälla förpackning av flera enheter färdigförpacka- de livsmedel, såsom transportförpackning och grossistförpackning samt annan liknan- de storförpackning avsedd att användas vid servering.

• Sida 30
•  Original

Färdigförpackat livsmedel som väger mind- re än 25 gram samt färdigförpackat livsme- del och förpackning av flera enheter färdig- förpackade livsmedel som väger mer än 25 kilogram behöver ej märkas enligt 17 eller 18 5 livsmedelsstadgan.

8 5

I genomskinligt papper eller annat liknande genomskinligt material färdigförpackade färska bär, frukter och grönsaker samt för— packning av flera sådana enheter behöver ej märkas enligt 17 eller 185 livsmedels— stadgan utom i vad avser volym- eller vikt- angivelse.

9 & Vikten av färdigförpackat mjukt bröd får vid märkning anges med ordet »cirka» jämte uppgift om genomsnittsvikten av samtliga vid förpackningstillfället förpackade livsme- del.

Färdigförpackat mjukt bröd behöver ej märkas enligt 18 5 livsmedelsstadgan.

10 5

Livsmedel får ej förses med runmärke utan att uppfylla den standard som efter förslag av Svenska kontrollanstalten för mejeripro- dukter och ägg fastställts av livsmedelssty- relsen som villkor för märkningen.

115

Om märkning av särskilda livsmedel av viss beskaffenhet meddelas bestämmelser i Av- delning II.

4 kap. Hantering av livsmedel

Strålbehandling 1 5

Behandling av livsmedel med joniserande strålning får endast utföras av den som er- hållit livsmedelsstyrelsens tillstånd. Bestrålat livsmedel får icke saluhållas utan livsmedels- styrelsens tillstånd.

2 5

Mjölk, lättmjölk och skummjölk skall vid servering som dryck tillhandahållas i obruten originalförpackning, om icke hälsovårds- nämnden medger annat.

3 5

Vid förpackning av livsmedel får ej använ- das folie av annan metall än aluminium eller tenn eller tennfolie vars blyhalt är stör- re än ett gram per 100 gram.

Som omslag till livsmedel får ej användas tidning eller tryckt makulatur på sådant sätt att den kommer i direkt beröring med livs- medlet.

Transport

4 &

Annat oförpackat livsmedel än otvättade rot- frukter får vid transport ej placeras direkt på transportmedlets golv utan mellanliggan- de skydd.

Vid transport av förpackat eller oförpac- kat livsmedel med transportmedel utan slutet förvaringsutrymme skall livsmedlet vara väl övertäckt.

5 5 Vid transport av köttvara, styckad, huvud- skuren eller flådd färsk fisk, mjölk, flytan- de mjölkprodukt, mjukt bröd eller annat bakverk, glass eller saftis skall, om särskilda förhållanden ej föranleder till annat, tran- sportmedlet vara försett med slutet förva- ringsutrymme som ger livsmedlet tillfreds- ställande skydd mot förorening och annan menlig påverkan.

Icke djupfryst kött av nötkreatur och häst i hel-, halv- eller fjärdedelskropp samt av gris, får och ren i hel- eller halvkropp Skall transporteras hängande. Kött eller köttvara i övrigt som icke är emballerad eller förva- ras i häck, back eller liknande skall även transporteras hängande.

6 & Transport av följande livsmedel skall ske på

• Sida 31
•  Original

sådant sätt att antingen förvaringsutrymmets eller livsmedlets temperatur icke överstiger för annan än kallrökt köttvara +4o för färsk fisk som icke isats helt (övertäckts med is) +2” för mjölk och flytande mjölkpro- dukt från mejeri +6D Transport av djupfryst livsmedel skall ske på sådant sätt att livsmedlets temperatur icke överstiger —18”.

75

Back och annan förvaringsanordning, vari oförpackat livsmedel transporteras, får ej placeras direkt på marken utan skall upp- ställas så att den skyddas mot förorening och annan menlig påverkan.

8 &

Returemballage för livsmedel skall om så erfordras rengöras omedelbart efter tömning— en och i väntan på återtransport förvaras skyddat mot förorening och annan menlig påverkan.

Förvaring och övrig hantering

9 &

Livsmedel får ej utan hälsovårdsnämndens tillstånd beredas annorstädes än i lokal som livsmedelsmyndighet godkänt för ändamålet.

Annat än helkonserv av köttvara, mjölk, mjölkprodukt, smör, margarin, glass, saftis, ost, margarinost, fiskvara, bröd och annat bakverk, annan cerealieprodukt samt lagad mat får ej heller utan hälsovårdsnämndens tillstånd förvaras annorstädes än i sålunda godkänd lokal.

Köttfärs som avses att saluhållas utan yt- terligare beredning får ej utan hälsovårds- nämndens tillstånd malas annorstädes än i kylt utrymme.

105

Infrysning av livsmedel skall ske på sådant sätt att cellskador samt mikrobiologiska och enzymatiska processer om möjligt förhind- ras.

I 65 upptagna livsmedel skall förvaras i högst där angiven temperatur.

Färska och obehandlade bär, grönsaker och rotfrukter skall hållas väl avskilda från oför- packade livsmedel.

125

Plockning och urtagning av fågel samt av- hudning och urtagning av vilt och kanin får endast utföras i helt avskilt utrymme, som hälsovårdsnämnden godkänt för ändamålet.

135

Skyltning med livsmedel får ej ske på sådant sätt att detta förorenas eller utsättas för an- nan menlig påverkan. Utanför livsmedels- lokal får livsmedel ej utställas för skyltning.

I livsmedelslokal får ej uppsättas affisch eller annat reklammaterial på sådant sätt att luftväxlingen i lokalen eller lokalens ren- göring försvåras eller livsmedel förorenas eller förstöres.

145

Utrustning som användes i livsmedelshan— tering skall vara lätt rengörbar samt av så- dan beskaffenhet att menlig påverkan på livsmedel i görligaste mån förebygges.

155

Till hantering av annat livsmedel än vatten får ej användas utrustning av sådan beskaf- fenhet att livsmedlet kommer i beröring med zink.

Till hantering av livsmedel får ej heller användas utrustning som innehåller bly, zink, kadmium eller antimon i sådan mängd eller i sådan form att, om utrustningen un- der 24 timmar i rumstemperatur behandlas med 4-procentig ättiksyralösning, av vätskan utlöses sammanlagt mer än 0,6 milligram av sagda metaller per kvadratdecimeter av de delar av redskapets eller utrustningens yta som kommer i beröring med livsmedlet.

Ej heller får till hantering av livsmedel användas utrustning av sådan beskaffenhet att vid dess användning livsmedlet kommer i beröring

med legering (förtenning), som innehåller mer än 0,5 gram bly per 100 gram, där ej legeringen använts till lödning, eller

• Sida 32
•  Original

med kadmium, bly, blyhaltig kautschuk eller färg eller annat hälsofarligt ämne.

Lödning skall vara gjord på sådant sätt att vid behandling enligt andra stycket bly icke utlöses i större mängd än där anges.

16 5 Utrustning som aVSes i 15 5 får ej förvaras i lokal där livsmedel hanteras eller i rum som står i direkt förbindelse med sådan lokal.

17 5 Om hantering av särskilda livsmedel med- delas bestämmelser i Avdelning II.

5 kap. Livsmedelslokal

Allmänna bestämmelser

1 5 Livsmedelsstyrelsen förordnar enligt 33 5 tredje stycket livsmedelsstadgan att före- skrifterna i detta kapitel skall i tillämpliga delar även gälla sådant utrymme i fartyg, järnvägsvagn och luftfartyg, vari livsmedel beredes, serveras eller försäljes.

2 & Livsmedelslokal skall äga en med hänsyn till livsmedelshanterings art tillräcklig och lämp- ligt disponerad golvyta. Livsmedelsmyndig- heten äger med hänsyn till utrymme och andra förhållanden begränsa det antal per- soner som samtidigt stadigvarande får sys- selsättas i lokalen eller del därav.

Lokalen får ej stå i förbindelse med bo- stad eller därtill hörande utrymme annat än genom förstuga, vindfång eller annat dylikt icke till bostad använt, väl ventilerat utrym- me och ej heller stå i sådan förbindelse med eller ligga så nära annan lokal eller upplag att livsmedel kan antagas menligt påverkas därav.

3 € Till livsmedelslokal skall finnas förråds- och lagerutrymmen i den utsträckning som ford- ras för det ändamål vartill lokalen är avsedd.

Därutöver skall finnas tillräckliga utrymmen för förvaring av städmateriel och använt re- turemballage samt för avfall. Utrymme för förvaring av städmateriel skall vara försett med utslagsvask. Sådant utrymme liksom ut- rymme för avfall skall vara avskilt.

För uppsamling av luktande eller lätt ruttnande avfall skall finnas svalt utrymme. Fettsamlare skall förläggas på plats som godkännes av hälsovårdsnämnden.

4 & Golv, väggar och tak samt bord, hyllor och annan inredning skall vara av lätt rengörbart material som är anpassat till lokalens an- vändning.

5 5 Livsmedelslokal skall genom ändamålsenliga anordningar ha lätt tillgång till rinnande vatten i erforderlig mängd och av sådan be- skaffenhet att det enligt 10 kap. 1 5 kan anses tjänligt som dricksvatten. Om livsmed- lens beskaffenhet eller förvaringssätt ej för- anleder till annat skall tillgång finnas till varmvatten, om möjligt direkt från varmvat- tensystem eller automatisk beredare.

6 5 I livsmedelslokal skall finnas ett med hänsyn till personalens antal och verksamhetens art tillräckligt antal lämpligt placerade anord- ningar för handtvätt. Om livsmedelsmyndig- heten ej annat medger skall anordning för handtvätt ha rinnande varmt och kallt vat- ten samt vara försedd med tvålautomat och handdukar för engångsbruk eller torkauto- mat.

För diskning skall finnas erforderligt ut- rymme med ändamålsenlig utrustning. Disk- bänk skall vara försedd med avställnings- ytor, utslagstratt och diskho av sådan storlek att förekommande diskgods kan hanteras och rengöras utan svårighet.

7 5 Anordning för rinnande varmt och kallt vat— ten vid diskbänk, tapp- och spolställe samt för handtvätt skall vara försedd med blan- darkran. Livsmedelsmyndigheten äger för-

• Sida 33
•  Original

ordna att blandarkran skall vara försedd med annan än manuell regleringsanordning.

8 5 Golvbrunn med tillräcklig rymd och försedd med vattenlås skall finnas i livsmedelslokal där spolning eller annan liknande verksam- het avses förekomma samt i avfallsrum. Golvbrunn som hör till kylrum skall dock vara förlagd omedelbart utanför detta. Golvets lutning mot golvbrunn skall med- ge avrinning.

95

Livsmedelslokal skall vara försedd med så- dana anordningar för luftväxling som kan vara erforderliga med hänsyn till lokalens utformning och livsmedelshanteringens art. Anordningarna skall vara så förlagda och konstruerade att lokalen icke tillföres för- orenad ersättningsluft.

I livsmedelslokal skall finnas god allmän belysning. Artificiell belysning får ej vara så anordnad att livsmedlen påverkas menligt. Lämpliga anordningar skall finnas till skydd mot direkt solljus.

105

Livsmedelslokal skall i erforderlig omfatt- ning vara utrustad med utrymme för varu- mottagning, kylrum, kylskåp, och kyldiskar, utrymme och anordningar för förvaring och upptining av frysta livsmedel samt för av- svalning eller varmhållning av varma livs— medel. I lokal där oförpackad mjölkprodukt, köttvara, fiskvara, eller grönsaker hanteras samtidigt med något annat av dessa livsme- del skall kylutrymmen för dessa varugrup- per vara åtskilda.

Kyl-, frys-, upptinings- och varmhåll- ningsutrymme skall vara försett med lätt synlig fast monterad termometer som på ett tillförlitligt sätt utvisar temperaturen i ut- rymmet. I kyl- och frysdisk samt frysbox skall termometern vara placerad i höjd med varuutrymmets övre del.

115

Anordning för grillning, annan värmebe- handling eller varmhållning skall vara så

placerad att värmestrålning därifrån ej in- verkar menligt på IiVSmedel som hanteras i lokalen samt, om så erfordras, under imhuv inkopplad i mekaniskt ventilationssystem.

Vid grillning av fågel i livsmedelslokal vari även annat livsmedel hanteras skall för iordningställande före grillningen av fågeln finnas särskilt, avskilt utrymme med disk- bänk samt anordningar för erforderlig upp- tining och för handtvätt.

125

Vid demonstration med avsmakning av livs- medel skall, om verksamheten även innefat- tar beredning av livsmedlet, på demonstra- tionsplatsen eller i dess omedelbara närhet finnas beredningsbänk, utslagsvask och an- ordning för handtvätt. Om så erfordras skall finnas särskild ventilationsanordning.

135

Saludisk, frys- och kyldisk, arbetsbord, disk- bänk, golvtrall och annan liknande anord- ning i livsmedelslokal skall vara så beskaf- fad att underliggande utrymme kan rengöras utan svårighet.

Låda, back, säck och annan liknande an- ordning för förvaring av livsmedel får icke uppställas på sådant sätt att livsmedel för- orenas eller renhållningen i lokalen försvå- ras.

145

Livsmedelslokal skall vara försedd med lämpliga anordningar för utestängande av skadedjur.

155

Klosettrum med ingång från livsmedelslokal skall vara försett med förrum. I klosettrum eller dess förrum skall finnas tvättställ med tillbehör. Inom livsmedelslokal får ej finnas annan toalettanordning än vattenklosett eller motsvarande av livsmedelsstyrelsen godkänd anordning. Personaltoalett får ej upplåtas till allmänheten.

165

I livsmedelslokal får sågspån användas som golvströ endast efter medgivande av livsme- delsmyndigheten. '

• Sida 34
•  Original

175 Hundar, katter och andra ovidkommande djur får ej medföras eller tillåtas uppehålla sig i livsmedelslokal.

Tobaksrökning är förbjuden i annat till livsmedelslokal hörande utrymme än serve- ringslokal och personalrum.

Tydliga anslag om förbuden skall finnas uppsatta i lokalen.

Lokal för tillverkning och annan beredning av livsmedel.

185

I lokal för tillverkning och annan beredning av livsmedel skall väggar, tak och inredning ha så ljus färg att föroreningar därpå lätt kan iakttagas. Ytskiktet på lokalens väggar skall till lämplig höjd bestå av ett ej absor- berande, lätt rengörbart material med slät yta.

195

Råvara skall i lokal för tillverkning och beredning av livsmedel allt efter verksam- hetens art förvaras i särskilt för ändamålet avsett utrymme på sådant sätt att råvaran ej utsättes för förorening eller annan menlig påverkan eller själv menligt påverkar livs- medel.

205

I mejeri skall mottagningsavdelning för le- verantörmjölk vara avgränsad från övriga lokaler.

Mejeris mottagningsavdelning för tank- bil skall vara inbyggd så att tömning av mjölk och grädde från tanken samt rengö— ring av tanken kan ske inomhus eller under tak.

21 5 1 mejeri uppkommande centrifugslam skall dagligen tagas bort och antingen brännas eller, om centrifugen är självrenande, avlägs- nas från mejeriet genom dess avlopp.

225 I lokal för styckning, beredning eller kon- servering av köttvaror skall berednings- och

arbetsbord vara belagt med ett ej absorbe- rande, korrosionsresistent och slätt material. Styckningsbord och huggkubbe får dock va- ra av bokträ eller motsvarande material utan beläggning.

Saltningskar skall vara av rostfri plåt eller annat lika lämpligt material.

Krok för upphängning av kött skall vara tillverkad av rostfritt stål eller annat lika lämpligt material samt vara lätt löstagbar och så anbragt att livsmedlet hänger fritt.

23 5 Till lokal för tillverkning av bröd eller an- nat bakverk skall i den mån livsmedelsmyn- digheten så förordnar höra särskilt utrym- me för bakverkens avsvalning.

Bakugn skall vara anordnad på sådant sätt att livsmedel ej förorenas i samband med ugnens uppvärmning.

245

I lokal där mjukglass tillverkas skall i ome- delbar anslutning till glassmaskinens upp- ställningsplats finnas tillfredsställande disk- ningsanordning samt separat anordning för handtvätt.

Glassmaskin som i försäljningslokal är placerad mot kundsida skall vara tillfreds— ställande avskärmad.

Lokal för försäljning av livsmedel

25 5 Till lokal samt betjäningsavdelning för sa- luhållande huvudsakligen av oförpackad köttvara skall höra styckningsutrymme och särskilt kylutrymme. Mot kundsida skall finnas kyld försäljningsdisk. Köttvara får ej färdigförpackas i sådan lokal eller avdel- ning annorstädes än i särskilt utrymme eller på särskild arbetsbänk.

265

Till lokal samt betjäningsavdelning för sa- luhållande huvudsakligen av oförpackad fiskvara skall höra rensutrymme och särskilt kylutrymme. Utrymmena skall i erforderlig omfattning vara försedda med anordning för vattenspolning. Mot kundsida skall fin-

• Sida 35
•  Original

nas kyld försäljningsdisk som medger is- ning.

275

Till lokal samt betjäningsavdelning för salu- hållande huvudsakligen av bröd och annat bakverk skall höra särskilt kylt utrymme för förvaring av värmekänsliga varor.

285

Betjäningsavdelning för saluhållande av oförpackat livsmedel skall, om hälsovårds— nämnden ej medger annat, vara avskild från omgivande utrymme. Mot kundsida skall finnas försäljningsdisk, som är så anordnad att allmänheten icke får tillträde till betjä- ningssida. Avdelningen skall vara avskild från andra utrymmen av hel- eller halvvägg, med eller utan dörr, eller av en minst 0,9 m bred gång. Betjäningsavdelningar för olika grupper livsmedel får dock, om det ej med- för olägenhet, ha direkt öppen förbindelse med varandra.

295

Betjäningsavdelning för oförpackad färsk fisk eller fågel får ej ha gemensamt disk- ningsutrymme med betjäningsavdelning för annat liVSmedel.

305

I annan lokal och betjäningsavdelning än som anges i 25—27 55 skall annan vara än livsmedel, även djurföda, hållas väl avskild från livsmedlen. Djurföda samt kemisk-tek- niska varor såsom tvål, tvätt- och diskmedel skall vara förpackade.

31 5

Vid försäljningsdisk för annat oförpackat livsmedel än ägg, färsk frukt, bär, rotfrukter, grönsaker och svamp skall finnas varuskydd av glas eller liknande genomskinligt mate- rial.

I utrymme för hantering av oförpackat livsmedel skall väggar, tak och inredning ha så ljus färg att föroreningar därpå lätt kan iakttagas. Ytskiktet på väggarna skall till lämplig höjd bestå av ett ej absorberande material med slät yta.

Ytan på försäljningsdisk, hylla och skylt— bord, som användes för uppläggning av livs- medel, samt rensbänk för fisk skall vara av korrosionsresistent material som är slätt och ogenomträngligt för väta. De skall i för- säljningslokal för fiskvaror vara så anord- nade att spillvatten lätt avrinner till golv- brunn eller för ändamålet lämpligt uppsam— lingskärl.

Lokal för servering

325

Till lokal för servering skall då så erfordras med hänsyn till verksamhetens art och om- fattning höra kök eller annat motsvarande utrymme och övriga berednings- och för- rådsutrymmen, såsom avsvalningsutrymme försett med fläktkyla, kallskänk, kyl- och frysutrymmen, renseri och diskrum.

Väggyta i utrymme för beredning av livs- medel skall ha så ljus färg att föroreningar därpå lätt kan iakttagas. Ytskiktet på väg- garna skall till lämplig höjd bestå av ett ej absorberande material med slät yta.

För gästerna skall finnas vattenklosett el- ler annan av hälsovårdsnämnden godkänd motsvarande anordning samt tvättställ med rinnande vatten och tillbehör. Klosettrum skall vara så beläget att gästerna kan komma dit utan att passera köket eller annat ut— rymme avsett för hantering av livsmedel.

Godkännande och förhandsprövning av livsmedelslokal

335

Godkännande enligt 36 5 andra stycket livs- medelsstadgan av lokal för tillverkning av livsmedel, i vilken mer än 100 anställda beräknas vara sysselsatta eller livsmedelstill- verkningen beräknas uppgå till ett årligt vär- de av minst 5 miljoner kronor, samt av me- jeri och slakteri meddelas av livsmedelssty- relsen efter yttranden av hälsovårdsnämnden och länsstyrelsen. Ansökan om godkännande skall inges till hälsovårdsnämnden som har att vidarebefordra den till länsstyrelsen. Godkännande av utrymme som anges i l 5 detta kapitel i fartyg med en brutto-

• Sida 36
•  Original

dräktighet av 20 registerton eller däröver samt i järnvägsvagn och luftfartyg meddelas av livsmedelsstyrelsen.

Godkännande av annan livsmedelslokal meddelas av hälsovårdsnämnden. Länssty- relsen äger förordna att hälsovårdsnämndens beslut om godkännande skall för att bli gäl- lande underställas länsstyrelsen prövning.

345 Förhandsprövning enligt 57 5 andra stycket byggnadsstadgan av byggnadslov för livs- medelslokal skall företagas av den myndig- het på vilken det enligt 33 5 detta kapitel ankommer att godkänna lokalen för livs— medelshantering, varvid i 33 5 meddelade bestämmelser om handläggningen skall äga motsvarande tillämpning.-

6 kap. Saluhållande av livsmedel i vissa fall

l & Tillstånd av hälsovårdsnämnden enligt 43 5 livsmedelsstadgan erfordras ej för saluhål- lande av

1. bär, frukt, grönsaker, rotfrukter, svamp, ägg, färdigförpackad glass, färdig- förpackad saftis, konfektyrer eller läskedryc- ker, om saluhållandet sker på salutorg eller liknande plats, som i vederbörlig ordning upplåtits till allmän försäljningsplats;

2. ostyckad och oflådd färsk fisk eller färska kräftdjur eller blötdjur som fångats av person, vilken helt eller delvis försörjer sig på fiske samt av honOm saluhålles vid landningsplatsen i anslutning till fångsten;

3. livsmedel som härrör från lantbrukares eller liknande företagares egen verksamhet och av honom i begränsad omfattning salu- hålles på eller i omedelbar närhet av platsen för hans rörelse.

2 & I 1 5 angivet livsmedel skall vid saluhållande utomhus vara upplagt på lämpligt underlag och skall skyddas mot solljus, väta Och an- nan menlig påverkan.

35. Flyttbar kiosk för saluhållande av livsmedel

skall vara tillräckligt rymlig och innehålla erforderligt lagerutrymme samt särskild plats för städmateriel, disk- och rengörings- medel. Om så erfordras skall kyl- och frys- utrymme finnas. Kiosken skall ha avskilt utrymme för förvaring av arbets- och ytter- kläder. Anordning skall finnas för tillfreds- ställande ventilation.

Väggar, tak och golv samt hyllor och an- nan inredning skall vara släta och lätta att rengöra. Väggar och tak skall ha så ljus färg att föroreningar lätt kan iakttagas därpå. Erforderliga anordningar skall finnas till skydd mot solljus. I kiosken skall finnas god belysning.

Kiosken skall ha tillgång till vatten av sådan beskaffenhet att det enligt 10 kap. 1 5 kan anses tjänligt som dricksvatten samt vara försedd med utrustning för beredning av varmvatten, diskho och anordning för handtvätt med tillbehör.

I kiOSken får endast förvaras sådan vara eller föremål som hör till verksamheten, och dessa får icke finnas i större mängd än att kiosken med lätthet kan hållas ren.

Kiosken skall vara försedd med lämpliga anordningar för utestängande av skadedjur.

4 5

Vid saluhållande av livsmedel annorstädes än från flyttbar kiosk vid marknad, mässa, idrottstillställning, fritidsläger e. d. skall, om särskilda förhållanden ej föranleder till an- nat, därvid använt utrymme vara på ända- målsenligt sätt avskärmat och skyddat mot solljus samt försett med lämplig golvbelägg— ning. Annat utomhus beläget utrymme än serveringsutrymme skall vara försett med skydd mot nederbörd. Vid servering skall finnas köks- och diskavdelning med lämplig utrustning.

För förvaring av livsmedel och utrustning skall finnas erforderligt utrymme. I sådant utrymme skall livsmedel placeras på tillräck- lig höjd över golv- eller markyta. I före- kommande fall skall finnas tillfredsställande anordningar för kyl-, frys- eller värmeför- varing av livsmedel.

Beredningsbord, diskbänk, disk- och skölj- ho, torkanordning för diskgods samt andra

• Sida 37
•  Original

inrednings- och utrustningsdetaljer skall vara av lämpligt material för sitt ändamål och lätta att rengöra.

I eller i nära anslutning till utrymme för hantering av livsmedel skall finnas anord- ning för handtvätt med tillbehör. I nära an- slutning till sådant utrymme skall finnas vatten — om möjligt rinnande — av sådan beskaffenhet att det enligt 10 kap. 1 5 kan anses tjänligt som dricksvatten. Där oför- packat livsmedel hanteras skall anordning finnas för beredning av varmvatten.

5 &

Annat livsmedel än bär, frukt, grönsaker och rotfrukter skall vid annat saluhållande enligt 3 och 4 55 än servering vara fär- digförpackat, om hälsovårdsnämnden ej medger att det får saluhållas oförpackat.

65

Demonstration med avsmakning av livsme- del som därvid beredes får annorstädes än i livsmedelslokal endast ske på plats som är utrustad med beredningsbänk, utslags- vask och tvättställ med tillgång till varmt och kallt vatten. Om så erfordras skall sär- skild ventilationsanordning finnas.

7å

Tillstånd till ambulerande försäljning av livsmedel till allmänheten från buren låda, korg, vagn e.d. får ej meddelas utan att hälsovårdsnämnden godkänt utrustning och utrymme för verksamheten samt platsen där denna skall bedrivas.

8 &

Annat livsmedel än frukt och varm dryck skall vid saluhållande i automat vara fär- digförpackat. Om så erfordras med hänsyn till livsmedlens beskaffenhet skall automaten vara försedd med kyl- eller frysanordning eller anordning för varmhållning.

95

Tillstånd att till allmänheten saluhålla annat livsmedel än rotfrukter från motorfordon och därtill kopplat fordon får av hälsovårds- nämnden endast meddelas om fordonet en-

ligt företett intyg, som ej är äldre än tre månader, vid besiktning godkänts för ända— målet.

Besiktning enligt första stycket skall ut- föras av besiktningsman som förordnas av länsstyrelse. Godkännande av fordon får ej avse längre tid än två år.

105

Bestämmelserna i 9 5 om besiktning och godkännande skall även gälla fordon från vilket varor levereras till återförsäljare utan förutbeställning.

115

Vid saluhållande enligt 9 5 skall annat livs- medel än frukt, grönsaker, färsk fisk, kräft- djur och blötdjur vara färdigförpackat.

125

Bevis om tillstånd till verksamhet enligt det- ta kapitel skall medföras under verksamhe- ten och på anmodan uppvisas för livsmedels- och polismyndighet.

135

5 kap. 1—9 55 denna kungörelse skall i till- lämpliga delar gälla förvaringslokal och an- nat utrymme som anges i 43 5 andra stycket livsmedelsstadgan.

145

För personal sysselsatt med sådan livsme- delshantering som anges i l 5 1. samt 3,4, 6 och 7 55 skall finnas lätt tillgång till toa- lett av hygieniskt tillfredsställande beskaf- fenhet med anordning för handtvättning. Toaletten får icke vara upplåten till allmän- heten.

7 kap. Förbud mot saluhållande

1 &

Livsmedelsstyrelsen har vid prövning enligt 8 5 tredje stycket livsmedelsstadgan funnit i Bilaga 6 angivna varor otjänliga till män- niskoföda, i följd varav de enligt 45 5 första stycket stadgan icke får saluhållas som livs- medel.

• Sida 38
•  Original

2 5 Livsmedelsstyrelsen förordnar enligt 45 5 tredje stycket livsmedelsstadgan att följande varor icke får saluhållas som livsmedel utan styrelsens tillstånd: 1. mjölkliknande vara, 2. annat smörliknande fett än margarin, 3. köttvaruliknande vara.

3 &

Annan än i 2 5 angiven vara med samma eller liknande användningsområde som an- nat livsmedel med en enligt 16 5 första styc- ket livsmedelsstadgan fastställd beteckning får saluhållas under benämning eller upp— gift, vari beteckningen ingår eller som anty- der likhet med livsmedlet, om därvid läm- nas uppgift om arten och halten av varans väsentliga beståndsdelar att förväxling med livsmedlet undvikes.

4 5 Porslins- eller keramikkärl innehållande bly som kan utlösas så som anges i 4 kap. 15 5 andra stycket får icke saluhållas till hante- ring av livsmedel inom enskilt hushåll.

5 & Livsmedel som förpackats i strid mot 4 kap. 3 5 får icke saluhållas.

Oförpackat livsmedel får icke i strid mot 6 kap. 5 5 saluhållas från flyttbar kiosk eller vid marknad, mässa, idrottstillställning, fritidsläger e.d., i strid mot 6 kap. 8 5 första punkten i automat eller i strid mot 6 kap. 11 5 från motorfordon och därtill kopplat fordon.

6 5 I lokal eller betjäningsavdelning för saluhål- lande huvudsakligen av oförpackad köttvara får förutom sådan vara ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden saluhållas annat än fär- digförpackat livsmedel samt smör, ägg, ost, bröd, rökt fisk, lagad mat, bär och frukt.

7 5 I lokal eller betjäningsavdelning för salu- hållande huvudsakligen av oförpackad fisk-

vara får förutom sådan vara ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden saluhållas annat än färdigförpackat livsmedel samt bär, frukt och grönsaker.

8 5

I lokal eller betjäningsavdelning för saluhål- lande huvudsakligen av bröd och annat bak- verk får förutom sådant livsmedel ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden saluhållas annat livsmedel än choklad- och konfektyr- vara, färdigförpackad glass och färdigför- packad saftis, kaffe, te och kakao samt mar- melad och fruktkonserver.

9 5

I lokal eller betjäningsavdelning som anges i 5 kap. 25—27 55 får ej saluhållas annan vara än livsmedel.

105

Om förbud mot saluhållande av särskilda livsmedel meddelas bestämmelser i Avdel- ning II.

8 kap. Personalhygien

1 5

Den som är sysselsatt med hantering av livs- medel skall under arbetet vara iförd för än- damålet lämpliga skyddskläder eller annan ändamålsenlig arbetsdräkt.

Den som är sysselsatt med annan hante- ring av oförpackat livsmedel än servering skall använda huvudbonad av ljust, tvättbart tyg eller annat lämpligt material eller annat effektivt hårskydd.

Skyddskläder skall hållas rena och får endast användas och förvaras på arbets- platsen. Personliga kläder och övriga till- hörigheter skall förvaras väl avskilda från såväl skyddskläder som från livsmedel. Om- byte av kläder får endast ske i därför avsett utrymme.

2 5 Det åligger innehavare av verksamhet där livsmedel hanteras att svara för underhåll och tvätt av tillhandahållna skyddskläder.

l l

1 _l l l i l ?

• Sida 39
•  Original

3 5

Den som är sysselsatt med livsmedelshante- ring skall tvätta händerna omedelbart före arbetets början och efter varje toalettbesök samt så ofta det i övrigt fordras. Personal sysselsatt med framställning eller annan be- redning av livsmedel skall dessutom i erfor- derlig utsträckning tvätta och borsta ar- marna.

Livsmedel får ej beröras i vidare mån än som är oundgängligen nödvändigt för arbe- tet. Lämpliga verktyg skall användas där så kan ske.

Smycken skall bäras så att de inte vid livsmedelshantering kommer i direkt berö- ring med oförpackat livsmedel.

4 5

Har innehavare av verksamhet där livsme- del hanteras eller föreståndare för sådan verksamhet fått kännedom om eller skäl antaga att arbetstagare har tuberkulos, tarm— infektion eller annan sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som anges i 55 5 livs- medelsstadgan, är han skyldig att göra an- mälan därom till hälsovårdsnämnden och därvid uppge vilken åtgärd han i övrigt vid- tagit. Om annan livsmedelsmyndighet enligt 5 kap. 33 5 första och andra styckena denna kungörelse har att godkänna den lokal där verksamheten bedrives, skall sådan anmä- lan och uppgift lämnas även till denna myn- dighet.

5 &

Läkarundersökning och hälsokontroll enligt 58 5 första stycket livsmedelsstadgan skall omfatta undersökningar såsom

l. faecesprov för undersökning av smitt- samma livsmedelsburna tarmsjukdomar,

2. lungröntgen eller skärmbildsundersök- ning samt tuberkulinprövning i den omfatt- ning läkare finner påkallad.

Arbetstagare som företett negativ tuber- kulinreaktion får ej användas vid livsme- delshantering utan att vara B.C.G.-vaccine- rad med upp till 1 mg tuberkulin intraku- tant.

65

Vid anläggning för rening av vatten, avsett för ändamål som anges i 10 kap. 1 5, vid slakteri, mejeri, bageri, konditori och i verk- samhet, vari eljest framställes eller beredes köttvara, margarin, glassvara eller lagad mat, eller i storkök eller restaurang och an— nan lokal för servering får icke anställas annan än den som genom läkarintyg, vilket icke är äldre än tre månader samt i vad avser faecesprov en månad, styrker att han är fri från sjukdom eller smitta som genom livsmedel hanterat av honom kan överföras på människa, exempelvis tyfoid, paratyfoid, salmonelladiarré, dysenteri, undulantfeber, difteri och smittsam tuberkulos. Intyget skall utvisa att före dess utfärdande verkställts de undersökningar som angivits i 5 5 första stycket samt i förekommande fall vidtagits åtgärd enligt andra stycket samma para- graf.

Den som är sysselsatt med arbete som anges i första stycket skall minst en gång om året genomgå undersökning och annan hälsokontroll enligt 5 5 första stycket. Fae- cesprov bör dessutom tagas vid inställelse efter längre vistelse utom Norden.

9 kap. Offentlig livsmedelskontroll

l & Livsmedelsstyrelsen förordnar enligt 72 5 första stycket livsmedelsstadgan att övriga livsmedelsmyndigheter vid utövandet av livsmedelskontroll i första hand skall anlita de i Bilaga 7, Avdelning A, upptagna an- visningslaboratorierna.

Livsmedelsstyrelsen godkänner enligt 72 5 andra stycket livsmedelsstadgan de i samma bilaga, Avdelning B, upptagna livsmedels- laboratorierna för undersökning avseende livsmedels beskaffenhet och sammansättning samt därpå inverkande förhållanden.

Ersättning för viss provtagning och un- dersökning av prov skall utgå med högst de belopp som anges i Bilaga 8.

2 & Finner hälsovårdsnämnden eller länsstyrel- sen förhållandena i lokal, som godkänts av

• Sida 40
•  Original

livsmedelsstyrelsen enligt 5 kap. 33 5 första eller andra stycket, ge anledning till anmärk- ning ur hygienisk synpunkt, skall myndighe- ten underrätta livsmedelsstyrelsen och därvid ange de åtgärder som vidtagits. Hälsovårds- nämnden skall inge sin underrättelse till länsstyrelsen.

AVDELNING II BESTÄMMELSER OM SÄRSKILDA LIVSMEDEL

10 kap. Vatten

Allmänna bestämmelser

1 5

Till dricksvatten samt som beståndsdel i annat livsmedel får endast användas vatten vilket med hänsyn till sin bakteriologiska och fysikalisk-kemiska beskaffenhet kan an- ses tjänligt för sådant ändamål. För att kun- na anses som tjänligt skall vattnet vara fritt från coliforma bakterier (= innehålla mind— re än 1 coliform bakterie per 100 milliliter vatten) samt i övrigt ha en i bakteriologiskt och fysikaliskt-kemiskt hänseende icke onor— mal sammansättning.

Befinnes vatten, använt för ändamål som anges i första stycket, med tvekan tjänligt för ändamålet, får utan hinder därav an- vändningen av vattnet tills vidare fortgå, om hälsovårdsnämnden medger detta.

2 &

Utvisar undersökning att vatten, avsett för användning enligt 1 5, är med tvekan tjänligt eller otjänligt för sitt ändamål skall inneha- varen av vattenanläggningen omgående vid— taga åtgärder för att utreda orsaken till samt avhjälpa felet, varefter vattnet skall undergå förnyad undersökning.

3 5

Innan innehavare av vattenanläggning gör ingrepp på ledningsnätet, som kan vara av väsentlig betydelse för vattnets bakterio- logiska beskaffenhet, skall han göra anmälan till hälsovårdsnämnden.

Undersökning m. m.

4 5

Om vatten, avsett för användning som avses i 1 5 första stycket vid livsmedelsindustri, tages från enskild vattentäkt skall det genom försorg av verksamhetens innehavare under— kastas fysikalisk-kemisk undersökning minst en gång varje år samt bakteriologisk under- sökning minst en gång var tredje månad,om det uteslutande utgöres av grundvatten, och minst en gång i månaden, om det helt eller delvis utgöres av ytvatten.

5 5 Vatten som genom allmän anläggning för vattenförsörjning tillhandahålles för använd- ning som anges i 1 5 första stycket skall ge- nom försorg av anläggningens innehavare underkastas fysikalisk-kemisk och bakterio- logisk undersökning enligt 6—8 55. Länsstyrelsen äger förordna att vatten som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles flera hushåll eller eljest i större omfattning skall genom försorg av innehavaren underkastas motsvarande undersökning. Länsstyrelsen skall därvid ange hur ofta undersökning skall äga rum.

6 & Fysikalisk-kemisk undersökning skall verk- ställas minst en gång varje år. Finns anord- ning för rening av vattnet skall undersök- ningen avse såväl råvattnet som det renade vattnet.

Om särskilda skäl föreligger får hälso- vårdsnämnden för viss tid eller tills vidare förordna om tätare provtagning och speciell undersökning.

7 5

Bakteriologisk undersökning skall äga rum, vid ytvattentäkt minst en gång i veckan, om vatten genom anläggningen tillhandahålles minst 4000 personer, och eljest minst en gång i månaden samt vid grundvattentäkt minst en gång i månaden, om vatten genom anläggningen tillhandahålles minst 4 000 personer, och eljest minst en gång var tred-

• Sida 41
•  Original

je månad. Härvid skall antalet personer som tillhandahålles vatten anses motsvara det genomsnittliga antal som under nästföregå— ende kalenderår tillhandahölls vatten genom anläggningen.

Finns anordning för rening av vattnet skall första stycket gälla endast det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid i sådant fall undersökas, vid ytvattentäkt minst fyra gånger och vid grundvattentäkt minst en gång varje år.

Om särskilda skäl föreligger får hälso- vårdsnämnden för viss tid eller tills vidare förordna om tätare undersökning.

8 &

Undersökning av vatten får, förutom vid laboratorier som anges i 9 kap. 1 &, utföras av den som livsmedelsstyrelsen förklarat be- hörig därtill.

Den som utfört undersökningen har att däröver upprätta protokoll och tillställa häl- sovårdsnämnden och länsstyrelsen avskrift därav.

9 5 Är vatten i anläggning eller ledning som an- ges i 4 och 5 åå med tvekan tjänligt för sitt ändamål eller föreligger ur hygienisk synpunkt anledning till anmärkning, skall hälsovårdsnämnden tillse att åtgärd enligt 2 % vidtages samt förordna att undersökning verkställes oftare än ovan föreskrivits. Befinnes vatten i allmän anläggning för vattenförsörjning otjänligt för sitt ändamål äger hälsovårdsnämnden efter samråd med brandmyndigheten förordna att tillförseln av vattnet skall avstängas. Meddelas ej sådant förordnande skall hälsovårdsnämnden för- bjuda att vattnet användes utan att det först har kokats eller undergått annan motsva- rande behandling.

Särskild offentlig kontroll av vatten i mejeri

10%

Vatten, som i mejeri användes vid hantering eller beredning av mjölk eller mjölkproduk- ter eller till sköljning eller kylning av kärl,

redskap, rörledning eller maskin vilka kan komma i direkt beröring med sådant liVSme- del, skall underkastas bakteriologisk och fy- sikalisk-kemisk undersökning enligt 11 och 12 55. Prov av vattnet skall uttagas av prov— tagare som förordnas av livsmedelsstyrelsen.

115

Bakteriologisk undersökning skall verkstäl- las minst en gång i kvartalet av såväl kall- vatten som, i förekommande fall, ljumvat— ten. Undersökning av isvatten skall ske minst en gång varje år.

Vid mejeri som tar sitt vatten från enskild vattentäkt skall även råvattnet undersökas bakteriologiskt minst en gång varje år, om det uteslutande utgöres av grundvatten, och minst en gång i kvartalet, om det helt eller delvis utgöres av ytvatten.

I mejeri använt vatten från enskild vat- tentäkt skall underkastas fysikalisk-kemisk undersökning minst en gång varje år.

125

Prov av renat eller på annat sätt behandlat vatten skall uttagas från varierande tapp- ställen.

Prov av olika slags vatten uttages om möj- ligt vid samma tillfälle. Proven skall märkas så att provtagningsstället kan identifieras och skall förses med följesedel. Mejeriets inne- havare eller ställföreträdare för denne äger närvara vid provtagningen.

]] kap. Mjölk och mjölkprodukter

Allmänna bestämmelser

1 & Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 & första stycket livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: mjölk, lättmjölk, skummjölk, kärnmjölk, filmjölk, grädde, tunn grädde, tjock grädde, gräddfil, sterili— serad mjölk, steriliserad grädde, mjölkpulver (torrmjölk), gräddpulver, överfett mjölkpul- ver, helmjölkspulver, skummjölkspulver, kondenserad mjölk, kondenserad helmjölk, kondenserad skummjölk, sockrad konden-

• Sida 42
•  Original

serad mjölk, sockrad kondenserad helmjölk och sockrad kondenserad skummjölk. Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 2, 4 och 5 samt 8—12 55 detta kapitel. Des- sa bestämmelser fastställes enligt 9 5 livs- medelsstadgan som livsmedelsstandard.

2 5

Med mjölk avses mjölk från ko, såväl obe- handlad mjölk som mjölk vilken undergått sådan behandling att dess sammansättning endast obetydligt förändrats (t. ex. homoge- nisering eller pastörisering) eller vilken stan- dardiserats enligt 4 5 första stycket.

Beteckningen mjölk och beteckningen för produkt av mjölk (mjölkprodukt) får an- vändas tillsammans med benämningen på annat livsmedel med vilket mjölken eller mjölkprodukten sammansatts, såsom » Frukt- mjölk», »Chokladmjölk», »Mjölkglass» och »Gräddglass», endast om mjölken eller mjölkprodukten utgör en väsentlig del av den sammansatta varan och övriga ingre- dienser icke ersätter någon beståndsdel i mjölken eller mjölkprodukten.

Utan hinder av första stycket får mjölk från annat djurslag än ko saluhållas under beteckningen mjölk, om djurslagets namn därvid anges.

3 5 Mjölk och flytande mjölkprodukt som ut- spätts med vatten eller till någon del berö- vats sina naturliga beståndsdelar får icke saluhållas utan att detta särskilt anges.

4 9 Från mejeri saluhållen annan mjölk än lätt- mjölk, skummjölk och kärnmjölk skall, om ej annat medges av livsmedelsstyrelsen, vara standardiserad till en fetthalt av 3 gram per 100 gram.

Lättmjölk skall vara standardiserad till en fetthalt av 0,5 gram per 100 gram.

Standardisering skall ske genom skum— ning eller genom tillsättning av pastöriserad skummjölk eller pastöriserad grädde.

Skummjölk skall ha en fetthalt under 0,1 gram per 100 gram och kärnmjölk under 1 gram per 100 gram.

Med filmjölk avses en flytande mjölkpro- dukt som erhållits genom syrning med mjölksyrastreptokocker av mjölk som stan- dardiserats till en fetthalt av 3 gram per 100 gram.

5 5

Med grädde avses en flytande produkt som erhållits genom separering av mjölk och som per 100 gram innehåller minst 18 och högst 40 gram mjölkfett.

Med tunn grädde avses en sådan produkt som per 100 gram innehåller minst 10 och högst 18 gram mjölkfett och med tjock gräd- de en sådan produkt som innehåller minst 40 gram mjölkfett.

Med gräddfil avses en flytande mjölkpro- dukt som erhållits genom syrning med mjölksyrastreptokocker av tunn grädde.

6 & Mjölk eller flytande mjölkprodukt får icke saluhållas som livsmedel om den

företer ett från det normala avvikande ut- seende,

har kraftig bismak eller härrör från djur, vilket är eller skäligen kan antagas vara behäftat med sjukdom som kan antagas göra livsmedlet otjänligt till människoföda eller vilket behandlats med läkemedel som genom att övergå i livsmed- let eller på annat sätt kan antagas göra detta otjänligt till människoföda.

7 5

Färdigförpackad mjölk och färdigförpackad flytande mjölkprodukt skall märkas med fetthalten.

8 5

Med steriliserad mjölk och steriliserad gräd- de avses mjölk och grädde som undergått sådan värmebehandling att de är fria från levande mikroorganismer. De får icke salu- hållas annat än i färdigförpackning.

95

Med mjölkpulver (torrmjölk) avses en pro- dukt i pulverform som erhållits genom att vatten avlägsnats från mjölk.

• Sida 43
•  Original

Med överfett mjölkpulver avses mjölkpul- ver som innehåller minst 40 gram fett och högst 5 gram vatten per 100 gram, med helmjölkspulver mjölkpulver som innehåller minst 26 gram fett och högst 5 gram vatten per 100 gram och med skummjölkspulver mjölkpulver som innehåller högst 1,5 gram fett och högst 5 gram vatten per 100 gram.

10 &

Med gräddpulver avses en produkt i pul- verform som erhållits genom att vatten av- lägsnats från grädde och som innehåller minst 65 gram fett och högst 5 gram vatten per 100 gram.

llå

Med kondenserad mjölk avses en flytande produkt som erhållits genom att vatten till viss del avlägsnats från mjölk.

Med kondenserad helmjölk avses kon- denserad mjölk som innehåller minst 7,5 gram fett och minst 25 gram mjölktorrsub- stans per 100 gram och med kondenserad skummjölk kondenserad mjölk som innehål- ler minst 20 gram mjölktorrsubstans per 100 gram.

125

Med sockrad kondenserad mjölk avses en flytande produkt som erhållits genom att vatten till viss del avlägsnats från mjölk som blivit tillsatt socker.

Med sockrad kondenserad helmjölk avses sockrad kondenserad mjölk som innehåller minst 8 gram fett och minst 28 gram mjölk- torrsubstans per 100 gram och med sockrad kondenserad skummjölk sockrad kondense- rad mjölk som innehåller minst 24 gram mjölktorrsubstans per 100 gram.

Pastörisering

13 & Mjölk och flytande mjölkprodukt får icke

saluhållas som livsmedel eller användas vid framställning eller beredning av livsmedel utan att ha pastöriserats enligt 14 &. Pastöriseringstvång skall dock icke gälla, 1. mjölk som överlåtes till mejeri,

2. mjölk som överlåtes från mjölkprodu- cent till person som är anställd i mjölkpro- ducentens jordbruk eller i sådan av produ- centen bedriven rörelse, som utgör binäring till jordbruk, eller till medlem av den an- ställdes hushåll,

3. mjölk som överlåtes till fullgörande av födorådskontrakt,

4. mjölk som från mjölkproducent i hans egenskap av arrendator överlåtes till ägaren, om denne är bosatt inom den kommun där jorden är belägen, eller i vad avser eckle- siastikt boställe till vederbörande tjänstein- nehavare, om arrendatorn enligt sitt kon- trakt är skyldig att leverera mjölk till denne, allt dock endast i den utsträckning som kan anses erforderlig för att tillgodose behovet av mjölk i ägarens eller tjänsteinnehavarens hushåll.

Länsstyrelsen får vidare medge undantag från pastöriseringstvånget beträffande mjölk och grädde som av mjölkproducent försäl- jes inom visst område direkt till konsument, dock endast i vad avser mjölk och grädde från viss nötkreatursbesättning och under förutsättning att länsveterinären intygat att de hygieniska förhållandena vid varans framställning och besättningens hälsotill- stånd är tillfredsställande. Medgivandet skall avse viss tid. Meddelande om sådant undan- tag skall tillställas livsmedelsstyrelsen.

145

Pastörisering skall ske genom högpastörise- ring, lågpastörisering eller långtidspastörise- ring på sådant sätt att efter föreskriven provtagning och undersökning livsmedlet, då fråga är om högpastörisering, ger negativ reaktion med Storchs peroxidasprov samt, då fråga är om lågpastörisering eller lång- tidspastörisering, ger negativ reaktion med fosfatasprov enligt Steins metod.

Mjölk skall i samband med pastörisering- en renas genom centrifugering.

15 5

Pastörisering av mjölk och grädde skall ut- föras i apparat (pastöriseringsapparat) som till fabrikat och typ godkänts av statens ma- skinprovningar eller som undergår provning

• Sida 44
•  Original

i och för dylikt godkännande och vars an- vändning statens maskinprovningar medgivit för viss tid.

Pastöriseringsapparat skall vara försedd med avverkningsregulator, returventil och termograf på sätt som godkänts av statens maskinprovningar. De diagram på vilka temperaturen registreras skall numreras i löpande följd och förvaras under ett år.

Av statens maskinprovningar utfärdat in- tyg om godkännande av pastöriseringsappa— rat skall förvaras i mejeri där apparaten används.

Vill innehavare av pastöriseringsapparat vidtaga förändring på apparaten skall han söka statens maskinprovningars tillstånd där- till. Intyg om meddelat tillstånd skall förva- ras såsom om intyg enligt tredje stycket föreskrives.

165 Pastöriserad mjölk och pastöriserad mjölk- produkt får ej införas i kärl eller apparat, som använts för opastöriserad mjölk eller mjölkprodukt, utan att utrustningen dessför- innan blivit noggrant rengjord.

175 Kärl vari pastöriserad mjölk och pastörise- rad mjölkprodukt transporteras eller salu- hålles skall vara tydligt märkt med nummer och namn eller allmänt känd beteckning på det mejeri varifrån varan härrör. Vid transport av mjölk och mjölkprodukt mellan produktionsplats och mejeri skall uppgift om producentens namn och adress eller leverantörnummer medföras.

185

Innehavare av mejeri är skyldig att en gång i månaden låta provtagare som utses av livs- medelsstyrelsen taga prov av varje i detta kapitel avsedd konsumtionsfärdig vara, som finns i mejeriet och är avsedd att saluhål- las.

Framgår genom analys av prov att före— skriven pastörisering ej ägt rum skall antalet provtagningar ökas till två i månaden. Detta antal skall behållas under en månad utöver

den då analys av alla uttagna prov visat att föreskriven pastörisering ägt rum.

Mejeriets innehavare eller ställföreträdare för honom äger närvara vid provtagningen och skall på följesedel, som bifogas provet vid dess insändande för laboratorieunder- sökning och varav de äger erhålla en duplett, ange om varan undergått hög-, låg— eller långtidspastörisering.

195

Undersökning av prov enligt 18 5 skall ut- föras av anvisningslaboratorium. Snarast möjligt efter det att prov inkommit till labo- ratoriet skall det undersökas med Scharers fosfatasmetod eller Storchs peroxidasmetod.

Har vid annat laboratorium än Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg utförd undersökning enligt Scharers f05- fatasmetod visat att föreskriven pastörisering icke ägt rum, skall återstående del av provet snarast möjligt vidarebefordras till denna an- stalt, som har att undersöka provet med Steins fosfatasmetod.

Om undersökning enligt Storchs peroxi- dasmetod eller Steins fosfatasmetod visar att föreskriven pastörisering icke ägt rum har laboratoriet att utfärda analysbevis som skall tillställas provtagaren och livsmedelsstyrel- sen.

Det åligger anvisningslaboratorium att senast den femte i varje månad till livsme- delsstyrelsen insända under nästföregående månad inkomna följesedlar till prov enligt 18 5, försedda med anteckning om resultatet av verkställda undersökningar.

12 kap. Ost, margarinost och mesvara

1 & Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första styckets livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: ost, halvfet ost, hel- fet ost, gräddost, smältost, margarinost, mes- ost, messmör, blandad mesvara, gräddmes- ost och gräddmessmör.

Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 2, 6 och 8 55 detta kapitel. Dessa bestäm-

• Sida 45
•  Original

melser samt bestämmelserna i 7 5 faststäl- les enligt 9 5 livsmedelsstadgan som livs- medelsstandard.

2 i?

Med ost avses en färsk eller mognad produkt som erhållits genom avskiljande av vassle efter koagulering eller annan motsvarande behandling av mjölk från ko eller annat djurslag eller av mjölkprodukt, såsom gräd- de, skummjölk eller kärnmjölk, eller av en blandning därav.

Med smältost avses en produkt som er- hållits genom malning, smältning och emul- gering av ost, oavsett om i produkten ingår även annat livsmedel, dock ej annat fett än mjölkfett.

Med margarinost avses en ost— eller ost- masseliknande produkt i vilken ingår annat fett än mjölkfett.

3 &

Till framställning av ost får ej användas annan mjölk än sådan som undergått pastö- risering så att mjölken ger negativ reaktion med fosfatasprov.

Smältost skall under tillverkningen upp- värmas till minst 70” under 30 sekunder eller till därmed likvärdig kombination av temperatur och tid.

45

Har vid framställning av ost eller smältost använts mjölk eller mjölkprodukt från an- nat djurslag än ko skall dessa livsmedel märkas med namnet på djurslaget.

Smältost får i detaljhandeln icke saluhål- las annat än i färdigförpackning som skall märkas »Smältost».

Margarinost får i detaljhandeln icke salu- hållas annat än i färdigförpackning som skall märkas »Margarinost».

55

Ost, smältost och margarinost skall märkas med följande uppgifter:

1. fetthaltsmärke, utvisande livsmedlets fetthalt i gram per 100 gram torrsubstans, varvid märket för livsmedel, som innehåller mindre än 10 gram, skall utgöras av beteck-

ningen 10— samt för livsmedel med högre fetthalt den av beteckningarna 10+, 20+, 30+, 40+, 45+, 50+, 55+, 60+ eller 80+ som fetthalten närmast överstiger,

2. i vad avser inom landet tillverkad hel- ost samt färdigförpackad ost, smältost och margarinost uppgift om tillverkningsdagen eller numret på tillverkningsveckan jämte år (datummärke),

3. i vad avser hit importerad ost uppgift om tillverkningslandet.

Ost, smältost och margarinost som salu- hålles annorledes än i färdigförpackning skall märkas med det nummer som livsme- delsstyrelsen tilldelat tillverkare eller impor- tör av livsmedel såsom ursprungsmärke.

6?) Under nedan angivna beteckningar saluhål- len ost skall ha minst följande fetthalt i torr- substans

halvfet ost 30 gram per 100 gram helfet ost 45 gram per 100 gram gräddost 60 gram per 100 gram 7 &

Ost får per 100 gram vara innehålla högst 60 gram vatten. Vattenhalten får dock upp- gå till 70 gram i bredbar smältost, om fett- halten ej överstiger 40 gram per 100 gram torrsubstans, och till 80 gram i mager syra— ost (cottage cheese och kvarg).

8 5

Med mesost eller messmör aVSes en pro- dukt, som erhållits genom indunstning av vassle, framställd av ko— eller getmjölk, med eller utan tillsats av mjölkbeståndsdelar, an— nat protein än mjölkprotein, socker och aromämnen.

Färdigförpackad mesvara som tillförts an- nat protein än mjölkprotein eller annan soc— kerart än mjölksocker skall märkas med uppgift om den tillsatta varans art och mängd i gram per 100 gram.

Med blandad mesvara avses en produkt som utöver vassle från komjölk innehåller getvassle eller getmjölk. Produkten skall per kilogram innehålla minst den mängd torr- substans som ingår i ett kilogram getmjölk.

• Sida 46
•  Original

Gräddmesost och gräddmessmör skall in— nehålla minst 10 gram mjölkfett per 100 gram torrsubstans.

Färdigförpackad mesvara skall märkas med fetthaltsmärke, som anger livsmedlets lägsta fetthalt i gram per 100 gram torrsub- stans. Mesvara som innehåller mindre fett än 10 gram skall märkas med beteckningen 10—. Högre fetthalt skall anges med den av beteckningarna 10+, 20+ eller 30+ som fetthalten närmast överstiger.

95

På ostsort får ej användas benämning som intagits i en av livsmedelsstyrelsen på förslag av Svenska kontrollanstalten för mejeripro- dukter och ägg fastställd förteckning över ostsorter utan att ostsorten uppfyller där an- given standard.

105

I detta kapitel meddelade föreskrifter om märkning gäller icke livsmedel som serve— ras oförpackat.

13 kap. Ätbara fetter och oljor

1 & Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: smör, smörfett, smörolja, margarin, ister och nöttalg. Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 3, 4, 6 och 7 55 detta kapitel. Dessa be- stämmelser fastställes enligt 9 5 livsmedels- stadgan som livsmedelsstandard.

2 &

Utöver de i 1 5 angivna livsmedlen anses som ätbara fetter och oljor matolja och an- nat livsmedel än grädde, bestående av fett och olja av animaliskt eller vegetabiliskt ur- sprung eller en blandning därav, även emul- sion av vatten och fett med fettet som vä— sentligaste beståndsdel jämte vattnet.

Med smör avses ett fett som erhållits ge- nom kärning av grädde och som innehåller minst 80 gram mjölkfett per 100 gram.

Färdigförpackat smör skall märkas »Smör». Vid saluhållande av oförpackat smör skall tillhandahållas sådan uppgift att livsmedlets karaktär av smör tydligt fram- går.

Utan hinder av första stycket får livsme- del saluhållas under beteckningen smör även om däri ingår mjölkfett från annat djurslag än ko, om namnet på det andra djurslaget anges i förbindelse med beteckningen smör.

45

Med smörfett avses ett fast och med smör- olja ett flytande fett som framställts från smör eller grädde. Livsmedlet skall ha en mjölkfetthalt av minst 99,3 gram och en vattenhalt av högst 0,5 gram per 100 gram. Är fetthalten minst 99,6 gram och vatten— halten högst 0,2 gram får livsmedlet be- nämnas »Vattenfritt».

55

Till framställning av smör, smörfett och smörolja får endast användas mjölk eller grädde som undergått sådan pastörisering att mjölken ger negativ reaktion med fosfatas- prov.

65

Med margarin avses en bredbar eller flytan- de fettemulsion, huvudsakligen av typen vat- ten i fett, som innehåller annat fett än mjölkfett. Margarin skall innehålla minst 80 gram fett per 100 gram.

Margarin får i detaljhandeln icke saluhål- las annat än i färdigförpackning som skall märkas »Margarin».

7 & Med ister avses ett fett som erhållits genom utsmältning av fettvävnad från svin.

Med nöttalg avses ett fett som erhållits genom utsmältning av fettvävnad från nöt- kreatur.

'l i 1 I '.

• Sida 47
•  Original

Ister och nöttalg får innehålla högst 0,2 gram vatten och främmande beståndsdelar per 100 gram.

3 &

Fett och olja som uteslutande härrör från viss vegetabilisk råvara och i vilken ej in- blandats vatten får icke saluhållas annat än under namn som anger detta ursprung i för- bindelse med ordet fett eller olja, såsom »KOkOSfett » .

9 Ö Fett och olja skall märkas med den totala mängden däri ingående fett i gram per 100 gram och linolsyra i gram per 100 gram fett.

105

I detta kapitel meddelade föreskrifter om märkning gäller icke fett eller olja som ser- veras.

14 kap. Glass m. m.

1 ?? Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: glass, mjölkglass, gräddglass, saftis (fruktis, bäris, sorbet, sher- bet).

Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 2—4 55 detta kapitel. Dessa bestämmelser fastställes enligt 9 5 livsmedelsstadgan som livsmedelsstandard.

2 5

Med glass och saftis avses en produkt, sam- mansatt av vatten, mjölk, mjölkprodukt, ägg, äggprodukt, fett, olja, vegetabiliskt protein, frukt, bär och socker eller av vissa av dessa varor, som genom frysning erhållit en fast

till halvfast konsistens och är avsedd att förtäras i detta tillstånd.

3 5

Med glass avses en produkt som per 100 gram, överdrag av annat slag än glass eller saftis oberäknat, innehåller minst 28 gram torrsubstans varav minst 3 gram fett och 2,5 gram protein (motsvarande 7 gram fett- fri mjölktorrsubstans). Med mjölkglass avses glass vari ej ingår annat fett än mjölkfett samt originalfett från smakämnen, tillsats och äggprodukt och vari mjölktorrsubstam sen ej ersatts med annat protein. Med grädd- glass avses mjölkglass innehållande 30 gram torrsubstans, varav minst 8 gram fett, per 100 gram.

Färdigförpackad glass med en litervikt understigande 450 gram skall märkas med litervikten i gram.

Till beteckningen glass får fogas ord som anger livsmedlets konsistens, såsom »Mjuk- glass».

45 Med saftis (fruktis, bäris, sorbet, sherbet) avses en produkt som per 100 gram, över- drag av annat slag än glass och saftis obe- räknat, innehåller minst 20 gram torrsub— stans, varav minst 10 gram fruktråvara, om denna utgöres enbart av citrusfrukt, och el- jest minst 15 gram frukt- eller bärråvara.

5 5

Innan glassmassa eller saftismassa fryses skall den pastöriseras till minst 800 eller kokas så att den, om den innehåller mjölk- torrsubstans, ger negativ reaktion med per- oxidasprov.

Omedelbart efter värmebehandlingen skall massan nedkylas till temperatur ej överstigande +5” och därefter förvaras vid sådan temperatur intill dess den fryses. Mas- sa som icke är värmesteriliserad, frystorkad eller djupfryst får ej användas för tillverk- ning av glass eller saftis senare än tre dygn efter massans framställning.

Returvara får ej omfrysas.

• Sida 48
•  Original

Utan hinder av 5 5 får med livsmedelssty- relsens tillstånd mjukglass tillverkas av an- nan glassmassa än sådan som undergått där angiven behandling, om därvid användes apparat som statens institut för folkhälsan funnit lämplig ur hygienisk synpunkt.

75

Färdigförpackad glass och färdigförpackad saftis skall märkas med sin fastställda livs- medelsbeteckning samt glassen därjämte med den totala mängden däri ingående fett i gram per 100 gram och linolsyra i gram per 100 gram fett.

Finns i färdigförpackad glassmassa in- blandade andra varor, såsom frukt, bär, nötter, choklad eller sylt, skall 3 5 första och andra styckena gälla enbart glassen, var- vid livsmedlet skall märkas med uppgift om denna inblandning samt med glassens och de övriga varornas vikt, angivna var för s1g.

15 kap. Köttvaror

lå

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: skinka, köttfärs, nötfärs, kalvfärs och fläskfärs.

Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 5 och 6 55 detta kapitel. Dessa bestämmel— ser fastställes enligt 9 5 livsmedelsstadgan som livsmedelsstandard.

25

Med köttvara avses dels kött och organ samt annan till män— niskoföda tjänlig del av avlivat varmblodigt djur, vilka icke undergått någon beredning, dels därav helt eller delvis beredd pro- dukt (köttprodukt).

35

Till kött hänföres skelettmuskulatur med tillhörande fett och bindväv utom skallkött.

Till organ hänföres bräss, hjärna, hjärta, lever, njure och tunga.

Med annan köttvara avses annat vid be- siktning enligt lagen om köttbesiktning som livsmedel godkänd del av djurkroppen än kött och organ.

4?)

Som råvara i köttprodukt avses varje däri ingående annan vara än godkänd livsme- delstillsats,

Köttprodukt betecknas som sammansatt, om däri ingår en eller flera råvaror än kött- vara och vatten till en högre sammanlagd torrsubstanshalt än 3 gram per 100 gram, samt som finfördelad, om däri ingående köttvara finfördelats i sådan grad att varje enskild partikel endast med svårighet kan identifieras organoleptiskt.

Så

Med skinka avses kött från lår av svin.

65

Med köttfärs avses en köttprodukt som ute- slutande innehåller malet eller på annat sätt finfördelat kött.

Med nötfärs avses köttfärs av kött från nötkreatur, med kalvfärs köttfärs av kött från kalv av nötkreatur och med fläskfärs köttfärs av kött från svin.

75

Köttvara får icke saluhållas som livsmedel, om varan till någon del härrör från själv— dött djur.

8 5

Följande köttprodukter får icke saluhållas som livsmedel om de har högre än nedan angivna vattenhalter i gram per 100 gram ask- och fettfri substans

& i | l l !

• Sida 49
•  Original

Rökt saltat nötkött 76 Rökt saltat hästkött 76 Rökt saltat renkött 76 Kokt saltat nötkött 76 Kokt saltad skinka 76 Kassler 78 Rökt skinka 78 Kokt saltad tunga 78 Saltad skinka 81

95

Annan osammansatt, finfördelad köttpro- dukt än köttfärs får icke saluhållas som livsmedel, om den har högre vattenhalt än 65 gram per 100 gram eller i vad avser sylta 80 gram per 100 gram, eller utöver kött- vara och vatten innehåller andra råvaror än potatismjöl, mjölk, mjölkpulver, kasein eller vegetabiliskt protein eller av dessa rå- varor har högre sammanlagd torrsubstans- halt än 3 gram per 100 gram.

Köttprodukt får icke saluhållas under någon av benämningarna falukorv, kött- korv, fläskkorv, medisterkorv, frukostkorv, wienerkorv eller prinskorv eller under där- om erinrande benämning om däri ingår, förutom i första stycket angivna råvaror, till där upptagen mängd annan råvara än oberett eller saltat kött från nötkreatur, häst eller svin samt vatten. Fetthalten i den- sa livsmedel får ej överstiga 23 gram per 100 gram vid den högsta tillåtna vatten- halt som anges i första stycket. I livsmed- len ingående kött från svin skall vara be- friat från svål.

105

Köttprodukt får icke saluhållas under be- nämningen leverpastej utan att innehålla minst 30 gram lever per 100 gram. Lever- pastej får ej ha högre fetthalt än 30 gram per 100 gram.

115

Köttprodukt får icke saluhållas under be- nämningen hamburgare utan att innehålla minst 85 gram kött per 100 gram och icke

under benämningen köttbullar utan att inne- hålla minst 60 gram kött per 100 gram.

Dessa livsmedel får icke ha högre fett- halt än 20 gram per 100 gram.

125 Under benämningen blodpudding saluhållen köttprodukt får icke ha högre fetthalt än 20 gram per 100 gram.

135

Köttvara som helt eller delvis härrör från annat varmblodigt djur än nötkreatur, häst, får, svin, älg eller ren får icke saluhållas annat än under benämning som anger den andra djurarten.

Vid saluhållande av köttprodukt som del- vis härrör från sådant annat varmblodigt djur som avses i första stycket skall upp- gift lämnas om mängden däri ingående kött- vara från den andra djurarten.

145

Vid saluhållande av köttfärs från såväl nöt— kreatur som svin skall uppgift lämnas om denna sammansättning.

Köttfärs som innehåller kött av annan djurart än nötkreatur eller svin får icke sa- luhållas annat än under benämning som anger den andra djurarten.

Färdigförpackad köttfärs vars fetthalt överstiger 22 gram per 1000 gram skall märkas med fetthalten.

155

Färdigförpackad sammansatt ej finfördelad köttprodukt skall märkas med arten och mängden däri ingående köttvara angiven i gram per 100 gram.

165

Färdigförpackad sammansatt finfördelad köttprodukt skall märkas med mängden däri ingående kött, organ och annan köttvara angiven var för sig samt med arten och mängden av annan däri ingående råvara av väsentlig betydelse. Mängden skall anges i gram per 100 gram.

• Sida 50
•  Original

175

Färdigförpackad korv skall märkas med mängden däri ingående protein, fett och kolhydrater, angiven var för sig i gram per 100 gram, samt kalorivärdet.

I6 kap. Fiskvaror

1 &

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan livsmedels- beteckningcn strömming för sill, som fångats i Östersjön, Bottenhavet eller Bottniska vi- ken och landats vid deras kuster, och be- teckningen fiskproteinkoncentrat för kon- centrerat fiskprotein.

25

Med fiskvaror avses levande eller döda ät- bara fiskar, kräftdjur och blötdjur samt ät- bara produkter därav.

3 5

Som livsmedel får icke saluhållas annan fisk eller andra kräftdjur än sådana som var le- vande när de togs på fångstlokalen eller ur odling, bassäng eller sump samt är fria från tydliga tecken på parasitära eller andra sjuk- domar.

Blötdjur med skal får icke saluhållas som livsmedel eller beredas till livsmedel, om det dött dessförinnan eller företer tecken på parasitära eller andra sjukdomar.

45

För hantering av fiskvara ombord i fiske- båt får användas havs- eller sjövatten, om vattnet skäligen kan antagas vara av till- fredsställande hygienisk beskaffenhet och icke använts för annat ändamål såsom kyl- ning av båtens motor.

5 5 Fisk, kräftdjur och blötdjur vilka ej avses att saluhållas levande skall snarast efter fångst nedkylas med is eller annat medel med motsvarande kylverkan och därefter förvaras i sådant tillstånd till dess de under- kastas annan behandling eller saluhålles. Fisk får i stället för att nedkylas strösaltas vid fångsten.

Har salt tillförts oberedd fisk skall upp- gift därom lämnas vid saluhållande av fis- ken.

65

Fiskvara får icke saluhållas i detaljhandeln utan att giftiga delar av fisk, kräftdjur och blötdjur, såsom giftigt blod, giftiga fenor och giftiga inälvor, vars giftverkan icke hä- ves vid normal beredning eller som lätt ger upphov till förgiftning, först avlägsnas.

7 &

Färdigförpackad fiskvara skall märkas med arten och mängden av däri ingående fisk, kräftdjur och blötdjur samt annan råvara av väsentlig betydelse. Mängden skall anges i gram per 100 gram.

8 &

Fiskproteinkoncentrat avsett till livsmedel får icke saluhållas utan livsmedelsstyrelsens tillstånd.

17 kap. Ägg och äggprodukter

1 &

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan beteckning- arna ägg och äggpulver. Livsmedlens be- skaffenhet framgår av bestämmelser i 2 och 4 55 detta kapitel. Dessa bestämmelser fast- ställes enligt 9 5 livsmedelsstadgan som livs- medelsstandard.

• Sida 51
•  Original

2 5 Med ägg avses ägg från tamhöns.

Utan hinder härav får ägg av annan fågel- art än tamhöns saluhållas under beteck- ningen ägg, om fågelartens namn därvid an- ges.

Ägg och därav helt eller delvis beredd produkt får icke saluhållas som livsmedel, om ägget varit inlagt i kläckningsmaskin eller härrör från djur som kan misstänkas vara behäftat med sjukdom som kan men- ligt inverka på ägget eller produkten.

3 %

Ägg som införts till riket får icke saluhållas som livsmedel utan att vara märkt med nam- net på det land där det alstrats.

45

Med äggpulver avses torkat helt ägg utan skal (heläggmassa),

5 &?

Med äggprodukt avses flytande, fryst eller torkad äggula, vita av ägg eller helägg— massa.

Äggprodukt av annan fågelart än tam- höns får icke saluhållas som livsmedel annat än under benämning som anger från vilken fågelart produkten härrör.

6 &

Yrkesmässigt framställd flytande, fryst eller torkad heläggmassa eller äggula får icke sa- luhållas för beredning av livsmedel utan att ha undergått pastörisering.

Beredning av produkt från vita av ägg skall ske på sådant sätt att produkten får en bakteriologisk och hygienisk beskaffen- het, motsvarande den som erhålles genom pastörisering.

7 5

För yrkesmässig beredning av livsmedel får endast användas äggprodukt som undergått behandling som anges i 6 5 eller som fram- ställts av hela och rena ägg i samma lokal där livsmedlet beredes eller i närliggande lokal.

1 5

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 9 5 livs- medelsstadgan som livsmedelsstandard för angivna livsmedel bestämmelserna i 2 5 detta kapitel om livsmedlens sammansättning och beskaffenhet i övrigt.

2 5

Till spannmål hänföres de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs, hirs och bovete.

Mjöl, gryn eller flingor av spannmål får per 100 gram icke innehålla mer än 0,1 gram växtdelar, som i större mängd kan antagas vara skadliga att förtära, och icke mer än totalt 0,5 gram andra växtdelar eller andra beståndsdelar än sådana som utgöres av eller härrör från spannmål.

35

Mjöl av spannmål får icke saluhållas under benämning, vari ingår ett eller flera växt- namn, utan att ha beretts av de angivna växterna och per 100 gram innehålla minst 95 gram mjöl av dessa.

Färdigförpackat mjöl som är framställt av mer än ett växtslag skall märkas med arten och mängden i gram per 100 gram av däri ingående mjöl från varje växtslag.

45

Bröd och annat bakverk får icke saluhållas under uppgift att det bakats med tillsats av torrmjölk, kärnmjölk, kvarg eller andra mjölkprodukter utan att innehålla minst 6 gram fettfri mjölktorrsubstans per 100 gram av livsmedlets torrsubstans och med angi- vande av mängden däri ingående mjölk- produkter.

Bröd och annat bakverk får icke saluhål- las under uppgift att det är särskilt protein- rikt utan att ha en proteinhalt av minst 20 gram per 100 gram av livsmedlets torrsub- stans samt angivande av de varor som an- vänts för att höja proteinhalten. Proteinhal- ten skall anges i gram per 100 gram vara.

Livsmedlet skall märkas med uppgifter enligt första och andra stycket. Om livs-

• Sida 52
•  Original

medlet saluhålles oförpackat, får uppgifterna i stället tillhandahållas genom anslag intill livsmedlet.

55

4 5 gäller icke livsmedel som serveras.

19 kap. Bär, frukt, grönsaker, rotfrukter och svamp

1 & Färdigförpackade bär, frukt, grönsaker och rotfrukter i sås eller lag skall märkas med råvarornas vikt i färdigberett tillstånd vid inläggningen.

2 &

Bär eller frukt, som genom extraktion eller annat liknande förfarande berövats värde- givande beståndsdel eller del av sådan, eller vara, vari sådant här eller sådan frukt ingår, får icke saluhållas som livsmedel utan livs- medelsstyrelsens tillstånd.

3 & Svamp i oberett eller torkat tillstånd får i detaljhandeln icke saluhållas annat än med varje art för sig. Färdigförpackad sådan svamp skall märkas med artens namn. Detta skall vid saluhållande av svampen utan för- packning finnas angivet på anslag på eller invid svampen.

Färdigförpackad konserverad svamp skall märkas med den eller de svamparter varav den beretts.

20 kap. Juice och sylt m. m.

1 & Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: juice (must), nektar, saft, sylt, marmelad, mos och gelé. Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 2, 4 och 5 55 detta kapitel. Dessa bestäm-

melser fastställes enligt 9 5 livsmedelsstad- gan som livsmedelsstandard.

Bestämmelserna i detta kapitel om mar- melad gäller endast så betecknat livsmedel av lös och bredbar beskaffenhet.

2 5

Med juice (must), nektar och saft avses flytande produkter av färsk eller djupfryst, torkad eller på annat sätt konserverad råsaft eller finfördelad råvara (pulp) från frukt, bär, grönsaker, rotfrukter eller andra växt— delar.

Vid beredning av sådant livsmedel får detta icke berövas sådana beståndsdelar vil- ka normalt ingår i den färdiga drycken eller vilka är av betydelse såsom ingrediens i detta. I konsumtionsfärdigt skick skall dryc- ken per 100 gram innehålla en minsta mängd råsaft eller pulp, i vad avser juice av 85 gram, nektar av 35 gram samt saft av 6 gram för citrussaft och 9 gram för annan saft.

Saft, beredd av citrusråvara jämte annan råvara, skall ha en mot proportionen mellan citrusråvaran och den andra råvaran svaran- de halt av råsaft eller pulp.

3 5

Juice, nektar och saft, avsedda att spädas före konsumtion, får icke rekommenderas till utspädning eller upplösning av koncen- trat eller av torrvara i högre grad än att den konsumtionsfärdiga drycken kommer att innehålla den i 2 5 angivna minsta mängden råsaft eller pulp.

Färdigförpackad juice, nektar och saft skall märkas med anvisning om hur varan skall användas samt i vilken grad den skall utspädas eller upplösas.

4 5 Med sylt, marmelad och mos avses icke flytande produkter av färsk eller djupfryst, torkad eller på annat sätt konserverad frukt, bär, grönsaker eller andra växtdelar. Vid beredning av sådant livsmedel får detta icke berövas sådana beståndsdelar vilka normalt ingår i det färdiga livsmedlet eller vilka är av betydelse såsom ingrediens i detta. Livs-

• Sida 53
•  Original

medlet skall per 100 gram innehålla minst 25 gram citrusfrukt eller minst 30 gram annat bär, frukt eller annan växtdel.

Sylt, marmelad och mos, beredda av ci- trusråvara jämte annan råvara, skall ha en mot proportionen mellan citrusråvaran och den andra råvaran svarande halt av de i första stycket angivna beståndsdelarna.

5 5

Med gelé avses en stelnad produkt av klar- gjord saft ur sådan råvara som anges i 4 5 första stycket. Råvaran får icke vid sin be— redning berövas beståndsdelar i vidare mån än som där medges och saften skall per 100 gram innehålla minst 25 gram råvara av här eller frukt.

Gå

I 2—5 55 angivet livsmedel i färdigförpack- ning, som avses att saluhållas under benäm— ning vari ej ingår växtnamn, skall märkas med uppgift om däri ingående bär, frukt och andra växtdelar, angivna i ordning efter sin andel i råvarornas sammanlagda vikt.

Sådant icke färdigförpackat livsmedel får icke saluhållas under benämning vari ingår visst växtnamn utan att vara berett av denna växt. Ingår i livsmedlet även annan bär- eller fruktart, skall även denna anges, om den ingår med mer än 15 gram per 100 gram av råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel obe- räknat.

7 5

Livsmedel, även kolsyrad dryck, med sam- ma eller liknande användningsområde som de i l 5 första stycket angivna men med an- nan sammansättning eller av annan beskaf- fenhet i övrigt får ej utan livsmedelsstyrel- sens tillstånd saluhållas i färdigförpackning, varå förekommer avbildning av här, frukt eller växtdel som brukar användas vid fram- ställning av livsmedlet eller namn på sådan växt eller något av orden »Bär» eller »Frukt» eller namn på bär eller frukt an- nat än i ordsammanställning såsom »Av hårtyp», »Med fruktsmak», »Med apelsin- smak», »Av citrontyp».

1 &

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan livsmedels- beteckningarna socker och honung. Livs- medlens sammansättning och beskaffenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 2 och 3 55 detta kapitel. Dessa bestämmelser fastställes enligt 9 5 livsmedelsstadgan som livsmedels- standard.

25

Med socker avses en produkt som innehåller sackaros i en mängd av minst 99,5 gram per 100 gram.

Utan hinder härav får som »Florsocker» betecknas färdigförpackat socker med en stärkelsehalt av högst 5 gram per 100 gram, varvid livsmedlet skall märkas med uppgift att det innehåller stärkelse.

Till beteckningen socker får fogas ord som anger livsmedlets typ såsom »Bitsoc- ker».

&?

• Sida 55
•  Original

BILAGA 1 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över livsmedel som skall berikas

Denna förteckning gäller fr.o.m. den 1 juli 1971, och ersätter tidigare gällande för- teckning.

Enligt 10 5 första stycket livsmedelsstad- gan har livsmedelsstyrelsen föreskrivit att följande livsmedel skall vara tillfört berik- ningsmedel.

1. Livsmedel, som skall berikas med jod.

Bordssalt och hushållssalt skall vara tillfört natrium- eller kaliumjodid i sådan mängd att halten av jodid i saltet uppgår till mellan 4 och 5 mg per 100 g.

2. Livsmedel, som skall berikas med järn.

Mjöl av spannmål skall vara tillfört ferrosul- fat, ferrofumarat eller ferrum reductum så att totala järnhalten i mjölet uppgår till mellan 5 och 6 mg per 100 g.

3. Livsmedel, som skall berikas med vitamin A och vitamin D.

Lättmjölk skall vara tillförd vitamin A och Vitamin D i sådan mängd att halten uppgår till 150 IE vitamin A och 15 IE vitamin D per 100 g.

Produkt Tillåten berikning

Margarin skall vara tillfört vitamin A och vitamin D i sådan mängd att halten uppgår till 3 000 IE vitamin A och 300 IE vitamin D per 100 g.

BILAGA 2 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över tillstånd att berika livs- medel

Enligt 10 5 första stycket livsmedelsstadgan har livsmedelsstyrelsen lämnat följande gene- rella och individuella tillstånd att berika livs- medel. I förteckningen anges även den tid för vilken individuella tillstånd beviljats samt särskilda villkor för tillståndet. Tillståndet gäller, med upphävande av tidi- gare tillstånd, fr. o. m. den 1 juli 1971.

A. Generella tillstånd.

B. Individuella tillstånd1

De halter som anges i nedanstående förteck- ning under »Tillåten berikning» avser to- tala mängden av ifrågavarande ämne i pro- dukten efter det att berikning skett.

1Avser förhållandet 1.1.1970. Redovisning har skett enligt av LSK föreslagen gruppering.

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

a. Mjölk, modersmjölksersättning, välling och liknande produkter. Lättmjölk Vitamin A 1500 IE/l Svenska Mejeriernas Riksförening Vitamin D 150 IE/l T. 0. m. 31.12.1970 V-mjölk Vitamin D 450 IE/l Mjölkcentralen T.o.m. 31.12.1971 Similac Vitamin A 930 IE/ 100 g Abbott AB Artificiell modersmjölk (pulver)

Pelargon modersmjölks- ersättning (pulver)

Vitamin D 390 IE/100 g Tiamin 0,54 mg/100 g Niacin 5,2. mg/ 100 g Askorbinsyra 40 mg/ 100 g

Vitamin A 850 IE/lOO g Vitamin D 350 IE/IOO g Tiamin 0,3 nig/100 g Riboflavin 0,5 mg/lOO g Pyridoxin 0,2 mg/lOO g

T. 0. m. 31.12.1971

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

• Sida 56
•  Original

Produkt Tillåten berikning Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Lättmjölk

Findus Osockrad Välling

Findus God Morgonvälling

Findus Osockrade Välling för vuxna

Semper Frukostgröt

Semper Gröt gjord på havregryn

Semper Gröt gjord på havregryn med äppelsmak

Milkotal modersmjölks- ersättning (pulver)

Bifidus (halvmjölk för spädbarn)

Niacin 3,5 mg/IOO g Askorbinsyra 30 mg/lOO g Vitamin A 1500 IE/l Vitamin D 150 IE/l

Vitamin A 800 IE/ 100 g Vitamin D 330 IE/100 g Tiamin 0,5 mg/ 100 g Riboflavin 0,9 mg/100 g Niacin 5 mg/ 100 g Askorbinsyra 25 mg/ 100 g

Vitamin A 1700 IE/100 g Vitamin E 17 Ing/100 g Tiamin 0,68 mg/ 100 g Riboflavin 0,97 mg/ 100 g Pyridoxin 1,7 mg/100 g Niacin 10,8 mg/lOO g Askorbinsyra 40 mg/ 100 g Vitamin A 1700 IE/100 g Vitamin E 17 mg/lOO g Tiamin 0,7 mg/lOO g Riboflavin 1,0 mg/100 g Pyridoxin 1,7 mg/100 g Niacin 11 mg/IOO g Askorbinsyra 40 mg/lOO g Tiamin 0,8 mg/ 100 g Riboflavin 1,2 mg/100 g Pyridoxin 1,0 mg/ 100 g Niacin 12,6 mg/ 100 g Vitamin E 10 mg/100 g Vitamin A 720 IE/100 g Vitamin D 300 IE/100 g Vitamin E 3,6 mg/IOO g Tiamin 0,4 mg/lOO g Riboflavin 0,8 mg/IOO g Pyridoxin 0,2 mg/ 100 g Niacin 5,4 mg/100 g Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Vitamin A 720 IE/lOO g Vitamin D 300 IE/ 100 g Vitamin E 3,6 mg/lOO g Tiamin 0,4 mg/lOO g Riboflavin 0,8 mg/100 g Pyridoxin 0,2 mg/ 100 g Niacin 5,4 mg/IOO g Askorbinsyra 30 mg/100 g Vitamin A 930 IE/100 g Vitamin D 400 IE/ 100 g Vitamin E 6 mg/100 g Tiamin 0,45 mg/ 100 g Riboflavin 1,1 mg/ 100 g Pyridoxin 0,45 mg/ 100 g Niacin 4,0 mg/100 g Askorbinsyra 60 mg/IOO g Ca-pantotenat 2,3 mg/100 g Vitamin A 900 IE/ 100 g Vitamin D 380 IE/100 g Vitamin E 3,9 mg/lOO g Tiamin 0,4 mg/100 g Pyridoxin 0,25 mg/lOO g Niacin 5,0 mg/ 100 g Askorbinsyra 60 mg/lOO g

Vadstena Andelsmejeriförening

T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. rn. 31.12.1971

Findus AB T. 0. m. 31.12.1970

Semper AB T. o.m. 31.12.1971

• Sida 57
•  Original

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Lättgröt

Välling (blå kapsel)

Välling (gul kapsel)

Findus tillägg

Findus mjölfritt tillägg

Semper mjölfritt tillägg (pulver)

Frukostvälling

Semper mjölfritt tillägg (i flytande form)

Välling i flytande form

Vitamin A 900 IE/IOO g Vitamin D 380 IE/100 g Tiamin 0,5 mg/ 100 g Riboflavin 0,8 mg/IOO g Pyridoxin 0,2 mg/100 g Niacin 6,0 mg/IOO g Askorbinsyra 70 mg/ 100 g

Vitamin A 850 IE/100 g Vitamin D 600 IE/lOO g Tiamin 0,5 mg/ 100 g Riboflavin 0,6 mg/ 100 g Niacin 7,0 mg/100 g Askorbinsyra 50 mg/100 g Vitamin A 800 IE/ 100 g Vitamin D 330 IE/IOO g Tiamin 0,5 mg/IOO g Riboflavin 0,9 mg/ 100 g Niacin 5,0 mg/IOO g Askorbinsyra 25 ing/100 g

Vitamin A 850 IE/lOO g Vitamin D 350 IE/100 g Tiamin 0,6 mg/IOO g Riboflavin 0,9 mg/100 g Niacin 4,0 mg/lOO g Askorbinsyra 80 mg/ 100 g

Vitamin A 900 IE/ 100 g Vitamin D 360 IE/100 g Vitamin E 5,7 mg/IOO g Tiamin 0,6 mg/ 100 g Riboflavin 0,9 mg/100 g Pyridoxin 0,5 mg/ 100 g Niacin 3,6 mg/100 g Askorbinsyra 60 mg/lOO g Vitamin A 900 IE/ 100 g Vitamin D 370 IE/100 g Vitamin E 3,9 mg/100 g Tiamin 0,4 mg/ 100 g Niacin 5,0 mg/100 g Askorbinsyra 55 mg/ 100 g Vitamin A 1700 IE/100 g Vitamin E 17 mg/lOO g Tiamin 0,7 mg/ 100 g Riboflavin 1,0 mg/IOO g Pyridoxin 1,7 mg/IOO g Niacin 11,0 mg/100 g Askorbinsyra 40 mg/ 100 g Vitamin A 1200 IE/l Vitamin D 500 IE/l Vitamin E 5,0 mg/l Tiamin 0,5 mg/l Riboflavin 0,9 mg/l Pyridoxin 0,3 mg/l Niacin 6,5 mg/l Askorbinsyra 75 mg/l Vitamin A 1200 IE/l Vitamin D 500 IE/l Vitamin E 5,0 mg/l Tiamin 0,7 mg/l Riboflavin 1,3 mg/l Pyridoxin 0,3 mg/l Niacin 9,0 mg/l Askorbinsyra 40 mg/l

Findus AB T. 0. m. 31.12.1970

Findus AB T. 0. 111. 31.12.1970

Findus AB T. 0. m. 31.12.1970

Findus AB T. 0. m. 31.12.1971

Findus AB T. 0. m. 31.12.1970

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. 111. 31.12.1971

• Sida 58
•  Original

Produkt

Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Ge De Vällingpulver

Semper Välling och Semper Välling, sockerfri

Baby-semp

Lemolac (modersmjölksersättning)

Alomin 40/60 (modersmjölksersättning)

Lactovit

b. Åtbara fetter och oljor Margarin (Hushållsmargarin och bagerimargarin) Norskt margarin Norskt margarin

Sunco Matolja

Kronolj a

e. Glass m. m. Winnerglass

Vegetabilisk glass

Vitamin A 800 IE/ 100 g Vitamin D 335 IE/100 g Vitamin E 3,4 mg/lOO g Tiamin 0,34 mg/100 g Riboflavin 0,60 mg/lOO g Pyridoxin 0,20 mg/ 100 g Niacin 4,4 mg/100 g Askorbinsyra 50 mg/100 g Vitamin A 800 IE/IOO g Vitamin D 330 IE/lOO g Vitamin E 3,4 mg/lOO g Tiamin 0,5 mg/ 100 g Pyridoxin 0,2 mg/ 100 g Niacin 6,0 mg/lOO g Askorbinsyra 30 mg/100 g

Vitamin A 900 IE/lOO g Vitamin D 370 IE/100 g Vitamin E 3,7 mg/100 g Tiamin 0,4 mg/IOO g Pyridoxin 0,25 mg/IOO g Niacin 5,0 mg/100 g Askorbinsyra 55 mg/ 100 g

Vitamin A 900 IE/ 100 g Vitamin D 350 IE/lOO g Vitamin E 3,7 mg/lOO g Tiamin 0,4 rug/100 g Pyridoxin 0,25 mg/IOO g Niacin 5,0 mg/100 g Askorbinsyra 55 mg/100 g

Vitamin A 950 IE/100 g Vitamin D 400 IE/ 100 g Vitamin E 4 mg/100 g Tiamin 0,4 mg/lOO g Riboflavin 0,7 mg/ 100 g Pyridoxin 0,25 mg/ 100 g Nikotinsyra 5,0 mg/IOO g

Kalciumpantotenat 2,5 mg/100 g Askorbinsyra 45 mg/100 g Vitamin A 1300 IE/IOO g Vitamin D 200 IE/ 100 g

Vitamin A 3000 IE/100 g Vitamin D 300 IE/ 100 g

Vitamin A 3000 IE/lOO g Vitamin D 300 IE/lOO g

Vitamin A 3000 IE/IOO g Vitamin D 300 IE/ 100 g

Vitamin A 3000 IE/IOO g Vitamin D 300 IE/100 g Vitamin A 3000 IE/lOO g Vitamin D 300 IE/lOO g

Vitamin A 300 IE/ 100 g

Vitamin A 470 IE./100 g

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

AB T.o.m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. 111. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Mazetti AB T. 0. 111. 31.12.1971

Margarinindustrins Vitamineringsförening T. 0. m. 31.12.1971

Svenska Millsbolaget AB T.o.m. 31.12.1971

Malm & Stål AB T.o.m. 31.12.1971

Källbergs Industri AB T. 0. m. 31.12.1971

Reymersholms Livsmedel AB

T. 0. 111. 31.12.1971

Karlshamns Oljefabriker T. 0. 111. 31.12.1971

Trollhätteglass AB T. o.m. 31.12.1971

'. -_._ .- av.—un

• Sida 59
•  Original

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Dietglass Mjukglasspulver 8 %

Mjukglasspulver 12 %

d. Spannmålsprodukter Samsikt

Samsikt

Bagerisikt Rågsikt Vetemjöl, extra kärnvete- mjöl, extra bagerivetemjöl samt bagerivetemjöl Kellog's Special, England Kellog's Corn flakes, England Ris krisp från Kellog's, Danmark Corn flakes från Kellog”s Danmark

Wasa dubbel med ost

Weetabix

Makaroner (9 sorter)

e. Grönsaker, rotfrukter Grönsaksprodukter Stuvad spenat (Barnmat)

Stuvad spenat (Barnmat) Färskpotatis

Snabbpotatis (potatismos komplett)

F ino Potatis-mix

Vitamin A 200 IE/lOO g Vitamin A 800 IE/lOO g

Vitamin A 1080 IE/lOO g

Riboflavin 0,13 mg/100 g Niacin 4,0 mg/ 100 g Pyridoxin 0,35 mg/100 g Tiamin 0,4 mg/lOO g Riboflavin 0,13 mg/ 100 g Niacin 4,0 mg/100 g Pyridoxin 0,35 mg/lOO g Tiamin 0,4 mg/100 g Riboflavin 0,13 mg/lOO g Niacin 4,0 mg/IOO g Pyridoxin 0,35 mg/lOO g

Tiamin 0,6 mg/lOO g Riboflavin 1,0 mg/lOO g Niacin 7,0 mg/IOO g

Vitamin A 675 IE/lOO g Vitamin D 35 IE/lOO g

Tiamin 0,6 mg/lOO g Riboflavin 1,1 mg/lOO g Niacin 7,1 mg/IOO g Tiamin 0,4 mg/ 100 g Riboflavin 0,13 mg/100 g Pyridoxin 0,35 mg./100 g Niacin 4 mg/lOO g

Askorbinsyra 60 mg/lOO g Askorbinsyra 60 mg/ 100 g Askorbinsyra 15 mg/ 100 g

Askorbinsyra 150 mg/lOO g

Askorbinsyra 150 mg/IOO g

Trollhätteglass AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Kooperativa Förbundet T.o.m. 31.12.1970

Kvarnföreningen, Svenska T.o.m. 31.12.1971

Kooperativa Förbundet T.o.m. 31.12.1970 Kvarnföreningen, Svenska T.o.m. 31.12.1971

Kungsörnen AB T.o.m. 31.12.1971

Wasabröd AB T.o.m. 31.12.1970

Säljbolaget T. 0. m. 31.12.l970

Kvarn AB Tre Kronor T.o.m. 31.12.1971

Felix AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T. 0. m. 31.12.1970

Bjäre Industrier AB T. 0. m. 31.12.1971

Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C—vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Nordbakels AB T.o.m. 31.12.1971

• Sida 60
•  Original

Tillståndshavare, giltighetstid för Produkt Tillåten berikning tillståndet och särskilda villkor

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C—vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Potatismos komplett Askorbinsyra 135 mg/lOO g Felix AB T. 0. 111. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- i innehåll till största delen utgöres 1 av tillsatt askorbinsyra.

Potatismos Askorbinsyra 120 mg/100 g Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin— innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Trio Potatismos Askorbinsyra 120 mg/ 100 g Quadrant AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vita- mininnehåll till största delen ut- göres av tillsatt askorbinsyra.

T. 0. m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres

!

_l

Potatismos Askorbinsyra 120 mg/lOO g Semper AB i av tillsatt askorbinsyra. i

!

Snabbrotmos Askorbinsyra 175 mg/100 g Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) ., T. 0. m. 31.12.1971 &

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att rotmos har låg halt av naturligt C-vitamin ? och att denna produkts C-vitamin- ? innehåll till största delen utgöres i av tillsatt askorbinsyra. j

Rotmos komplett Askorbinsyra 175 mg/100 g Felix AB T. 0. m. 31.12.1970 .) Av texten å förpackningen skall i j tydlig skrift framgå att rotmos (_ har låg halt av naturligt C-vitamin i och att denna produkts C-vitamin- , innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

• Sida 61
•  Original

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

f. Juice (must), nektar, saft och andra drycker Juice (must)

P.L.I . Natural Lemon Juice Askorbinsyra 165 mg/ 100 g

Apelsin juice, »Lift» Apelsin juice, Gong-gong Apelsinjuice Gong-gong Apelsin juice, Gong-gong Apelsin juice, Gong-gong Koncentrerad apelsinjuice Tomatjuice, »Lift»

Äppeljuice, »Lift»

Apelsinjuice osockrat

Äppeljuice osockrat, koncentrerat

Bombay California Valencia Orange Base Gunilla Apelsinjuice Apelsinjuice

Sajter Ädelsaft (apelsin)

Ädelsaft (svart vinbär) Winner Svart Vinbärssaft Rårörd svart vinbärssat't

Apelsinsaft

Askorbinsyra 35 mg/IOO g Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Askorbinsyra 30 mg/lOO g Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Askorbinsyra 30 mg/IOO g Askorbinsyra 195 mg/ 100 g Askorbinsyra 35 mg/lOO g

Askorbinsyra 35 mg/100 g

Askorbinsyra 210 mg/ 100 g

Askorbinsyra 120 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g

Askorbinsyra 50 mg/100 g Askorbinsyra 40 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 125 mg/l 00 g Askorbinsyra 100 mg/ 100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 ;

Adaco AB T. 0. m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Bollnäs Nya Bryggeri AB T. 0. m. 31.12.1971

Hemö Bryggeri AB T.o.m. 31.12.1971

Sandvalls Ångbryggeri AB T. 0. m. 31.12.1971

Själevads Bryggen" AB T.o.m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T. 0. 111. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamininne- håll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Fructus Fabriker AB T.o.m. 31.12.1970

Fructus Fabriker AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamininne- håll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Johannsen & Svensson AB T. o.m. 31.12.1971

Uppsala Ättiksfabrik AB T. 0. 111. 31.12.1971 Önos Fruktindustri AB T. 0. 111. 31.12.1970

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T. 0. m. 31.12.1971

Björnekulla Fruktindustri T. 0. m. 31.12.1970

Felix AB T. 0. m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1971

• Sida 62
•  Original

Produkt Tillåten berikning tillståndet och särskilda villkor

Svart vinbärssaft Osockrad svart vinbärssaft Bob -— svart vinbärssaft Bob — apelsinsaft

Bob — citronsaft

Gunilla druvsaft Apelsinsaft

Svart vinbärssaft

Höga C (apelsinsaft) Jaffa Apelsinsaft

Svart vinbärssaft

Övriga drycker Libby's Vegetable Juice Cocktail

Libby's Pineapple — grapefruit Drink Koncentrerad Apelsin

Lingon. Måltidsdricka

Äpple. Måltidsdricka

Enbär. Måltidsdricka

Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 150 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/lOO g Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/IOO g Askorbinsyra 50 mg/lOO g

Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 100 mg/lOO g

Askorbinsyra 250 mg/ 100 g Askorbnisyra 50 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g

Askorbinsyra 16 mg/100 g Askorbinsyra 16 mg/ 100 g Askorbinsyra 120 mg/ 100 g

Askorbinsyra 60 mg/100 g

Askorbinsyra 60 mg,/100 g

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Uppsala Ättiksfabrik AB T.o.m. 31.12.1971

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Örnäs Produkter AB T.o.m. 31.12.1970

Annerstedt AB T. 0. m. 31.12.1970

Annerstedt AB T.o.m. 31.12.1970

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T. 0. m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att lingon är fattiga på naturligt C—vitamin och att denna produkts C-vitamininne- håll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äppelpro- dukter av ifrågavarande slag är fattiga på naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamininne- håll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Bjäre Industrier AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro— dukten ingående fruktslagen (en—

Tillståndshavare, giltighetstid för

i i |

• Sida 63
•  Original

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Svart vinbär »Mer»

Tropic, lättsockrad svart vinbärssmak

Cock o' the walk Vegetable Cocktail

Aunt Mellie's Breakfast Drink

Svart vinbärs-squash

Semper drickfärdiga saft- tillägg

Svart vinbär

Apelsin Aprikos

Äpple

Fruktsaft

Persika

Morot

Findus drickfärdiga babydrycker

Apelsin Aprikos

Askorbinsyra 45 mg/ 100 g Askorbinsyra 115 mg/ 100 g Askorbinsyra 15 mg/ 100 g Askorbinsyra 18 mg/ 100 g

Askorbinsyra 105 mg/IOO g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 60 mg/100 g Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 60 mg/lOO g

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 60 mg/lOO g

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g Askorbinsyra 60 mg/100 g

bär och äpple) av naturen är fat- tiga på C-vitamin och att denna produkts C-vitamininnehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1970

De Coen & Co AB T. 0. m. 31.12.1971

Skånemejerier T. 0. m. 31.12.1971

Fructus Fabriker AB T. o.m. 31.12.1970

Felix AB T.o.m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C—vitamin och att denna produkts C-vitamin— innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de ingåen- de ingredienserna har låg halt av naturligt C—vitamin och att denna produkts C-vitamininnehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att persikor har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att morötter har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C—vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

• Sida 64
•  Original

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Morot

Nyp0n med apelsin Svart vinbär Äpple

Apelsindryck, osockrad

Aprikosdryck, osockrad

Svart vinbärsdryck, osockrad

Morotsdryck, osockrad

Tang. Apelsin (pulver) Tang. Grapefrukt (pulver)

Nyponmust (pulver)

Bob bordsdryck lingontyp

Bob färdig dryck, kolsyre- £ri, svart vinbär

ICA apelsindrink1

Norrmalms apelsindrink1

64 1 Samma produkt såld under olika namn.

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g Vitamin A 7 mg aktivt karotin/ 100 g (1000 IE)

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 30 mg/ 100 g

Askorbinsyra 30 mg/ 100 g

Askorbinsyra 30 mg/ 100 g

Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Vitamin A 7 mg aktivt karotin/ 100 g /1000 IE)

Askorbinsyra 400 mg/ 100 g Askorbinsyra 400 mg/ 100 g

Askorbinsyra 1250 mg/IOO g

Askorbinsyra 55 mg/ 100 g

Askorbinsyra 45 mg/ 100 g Askorbinsyra 55 mg/ 100 g

Askorbinsyra 55 mg/100 g

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att morötter har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

General Foods AB T. 0. m. 31.12.1970

General Foods AB T.o.m. 31.12.1970

Ekströms Livsmedels Produkter AB T. 0. m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att lingon har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Kumla Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

._. L-..-Jmm

• Sida 65
•  Original

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

V 5 apelsindrink1 Rubin Still drink

Svart vinbär Still drink Gong-gong

Rymd Apelsintyp Dryckpulver

Rymd Blodapelsintyp Dryckpulver

Rymd Jordgubbstyp Dryckpulver

Rymd Citrontyp Dryckpulver »VD Vic — drink-

Måltidssaft —— lingon

Måltidssaft — äpple

Röd Cobbel

Kenya

Körsbärsdricka

Lingondricka

Askorbinsyra 55 mg/IOO g Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Askorbinsyra 1600 mg/100 g Askorbinsyra 1600 mg/100 g Askorbinsyra 1900 mg/lOO g Askorbinsyra 1800 mg/lOO g Askorbinsyra 40 mg/ 100 g

Askorbinsyra 50 mg/lOO g

Askorbinsyra 50 mg/lOO g

Askorbinsyra 70 mg/ 100 g

Askorbinsyra 40 mg/ 100 g

Askorbinsyra 40 mg/ 100 g

Askorbinsyra 40 mg/ 100 g

1 Samma produkt såld under olika namn.

Kumla Fruktindustri AB T. 0. 111. 31.12.1970

Råsunda Bryggeri T. 0. 111. 31.12.1970

Sandvalls Ångbryggeri AB T. 0. 111. 31.12.1971

Sunco AB T. 0. m. 31.12.1970

Sunco AB T.o.m. 31.12.1970

Sunco AB T.o.m. 31.12.1970

Sunco AB T. 0. 111. 31.12.1970

Vic Fabriks AB T. 0. 111. 31.12.1971

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att lingon har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Önos Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Önos Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Önos Fruktindustri AB T. 0. 111. 31.12.1970

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att körsbär har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C—vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att lingon har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

• Sida 66
•  Original

Tillståndshavare, giltighetstid för Produkt Tillåten berikning tillståndet och särskilda villkor

Önos Fruktindustri AB T. 0. 111. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen . har låg halt av naturligt C-vitamin ! och att denna produkts C-vitamin- l innehåll till största delen utgöres 1 av tillsatt askorbinsyra.

Äppeldricka Askorbinsyra 20 mg/ 100 g

Svart vinbärsdricka Askorbinsyra 40 mg/IOO g Önos Fruktindustri AB _ T. 0. m. 31.12.1970

Jaffa drink Askorbinsyra 50 mg/ 100 g Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Multiapelsin Askorbinsyra 600 mg/ 100 g Önos Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Fresh med citronsmak Askorbinsyra 70 mg/100 g Önos Fruktindustri AB

T. 0. 111. 31.12.1970

g. Sylt, marmelad, mos, gelé, puré. kräm m. m.

Semper frukt- och bärpu- Felix AB réer (barnmat) T.o.m. 31.12.1970 Aprikospuré Askorbinsyra 60 mg/ 100 g Av texten å förpackningen skall i

tydlig skrift framgå att aprikoser 1 har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- * innehåll till största delen utgöres ! av tillsatt askorbinsyra. l l i l i l i 1 ! ?

Nyponpuré Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Svart vinbärspuré Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Apelsin—Aprikospuré Askorbinsyra 60 mg/100 g

Banan—Apelsinpuré Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Persikodessert . Askorbinsyra 60 mg/100 g Av texten å förpackningen skall i

i tydlig skrift framgå att persikor har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Mandarindessert Askorbinsyra 60 mg/ 100 g Felix AB _ T.o.m. 31.12.1970 ! Nyponpuré Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Findus AB .- ” T.o.m. 31.12.1970 Svart vinbärspuré Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Findus AB ' T.o.m. 31.12.1970 ; Blå Band Aprikoskräm Askorbinsyra 220 mg/ 100 g ' Blå Band Produkter AB "I:

(Vato Produkter AB) i T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av namrligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

• Sida 67
•  Original

l l l i !

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor.

Blå Band Jordgubbskräm

Post Minutkräm J ordgubbssmak Hallonsmak Aprikossmak

Svart vinbärssmak Apelsinsmak Svart vinbärskompott

Fino Hallonkräm Fino Jordgubbskräm

Ekströms Jordgubbskräm

Ekströms Aprikoskräm

Semper Jordgubbskräm

Semper Hallonkräm

Semper Svart vinbärskräm

Ötker Äppelkräm

Askorbinsyra 220 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 100 mg/IOO g Askorbinsyra 100 mg/lOO g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/IOO g

Askorbinsyra 110 mg/lOO g

Askorbinsyra 110 mg/lOO g

Askorbinsyra llO mg/lOO g

Askorbinsyra 100 Ing/100 g

Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) T.o.m. 31.12.1971

General Foods AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser av naturen är fattig på C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres— av tillsatt askorbinsyra. '

Kumla Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Nordbakels AB T. 0. 111. 31.12.1971

Nordbakels AB T. 0. m. 31.12.1971

Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att produkten har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ekströms Livsmedels Produkter AB T. 0. m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att produkten har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Ötker AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

• Sida 68
•  Original

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Ötker Päronkräm

Ötker J ordgubbskräm Findus Nyponsoppa (barnmat)

Findus Svart vinbärssoppa (barnmat)

Blå Band Hallonkräm

Blå Band Drottningkräm Knorr Kallrörd Jordgubbs- soppa Knorr Kallrörd Blåbärs- soppa

Ekströms Saftsoppa

Post Minutkräm Krusbärs- smak

Fino Aprikoskräm

Ekströms Nyponkräm

Ekströms Äppelkräm

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 nig/100 g Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 220 mg/100 g Askorbinsyra 220 mg/lOO g Askorbinsyra 170 mg/IOO g

Askorbinsyra 170 mg/ 100 g

Askorbinsyra 180 mg/ 100 g

Askorbinsyra 100 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Ötker AB T. 0. 111. 31.12.1970 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att päron har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C—vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ötker AB T. 0. m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Blå Band Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Blå Band Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Corn Products AB T. 0. m. 31.12.1970

Corn Products AB T.o.m. 31.12.1970 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att blåbär har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin— innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Ekströms Livsmedels Produkter AB T. 0. m. 31.12.1971 General Foods AB T.o.m. 31.12.1970 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att produkten har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Nordbakels AB T. 0. m. 31.12.1971 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Ekströms Livsmedels Produkter AB

T. 0. m. 31.12.1971 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vita- mininnehåll till största delen ut- göres av tillsatt askorbinsyra.

• Sida 69
•  Original

Produkt

Blåbärssoppa

Snabb — blåbär

Fino FruktSOppa

Pino Aprikossoppa

Fruktsoppa

Blåbärssoppa

Fruktsoppa

Tillåten berikning

Askorbinsyra 190 mg/100 g

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/100 g

Askorbinsyra 190 mg/100 g

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att blåbär har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Felix AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att blåbär har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Nordbakels AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro- dukten ingående fruktslagen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Nordbakels AB T. o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) T. 0. m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro- dukten ingående fruktslagen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att blåbär har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitarnin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro-

• Sida 70
•  Original

Produkt

Fruktsoppa med katrin- plommon

Aprikossoppa

Bero aprikossoppa med äpplen

Snabb nypon Nyponsoppa

Winner nyponsoppa Nyponsoppa, osockrad Snabb nyponsoppa

Snabb nyponsoppa

Snabb nyponsoppa, Knorr

Kallrörd nyponsoppa Snabb nyponsoppa (pulver) Kallrörd nypondryck — nyponsoppa

Snabb — nypon

Tillåten berikning

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 60 mg/100 g Askorbinsyra 190 mg/100 g Askorbinsyra 85 mg/100 g Askorbinsyra 90 mg/ 100 g Askorbinsyra 90 mg/100 g

Askorbinsyra 230 mg/100 g

Askorbinsyra 370 mg/100 g

Askorbinsyra 280 mg/100 g

Askorbinsyra 385 mg/ 100 g

Askorbinsyra 330 mg/100 g

Askorbinsyra 250 mg/ 100 g

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

dukten ingående fruktslagen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ötker AB T. 0. rn. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro- dukten ingående fruktslagen har låg halt av naturligt C—vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ötker AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ötker AB T. 0. m. 31.12.1970 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro- dukten ingående fruktslagen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Felix AB T.o.m. 31.12.1970

Ötker AB T. 0. m. 31.12.1970 Björnekulla Fruktindustri T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) T. 0. m. 31.12.1971

Corn Products AB T.o.m. 31.12.1970 Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971 Ekströms Livsmedels Produkter AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

.u. _.-_. A_n. _w_-___....__—__—w_—

'i !

• Sida 71
•  Original

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Rabarberdessert Askorbinsyra 200 mg/100 g Blå Band Produkter AB

(Vato Produkter AB) T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att rabarber har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

(Vato Produkter AB)

i Äppeldessert Askorbinsyra 200 mg/ 100 g Blå Band Produkter AB

C. Adressförteckning

Adresser till dem, som erhållit tillstånd att berika livsmedel enligt ovanstående förteck- ning.

Abbott AB, Warfvinges väg 32, Box 30018, 104 25 Stockholm 30 Adaco AB, Fröhusgatan 8, Box 125, 421 22 Västra Frölunda 1 Annerstedt AB, Drottninggatan 83, 111 60 Stockholm C Bjäre Industrier AB, 290 27 Karpalund Björnekulla Fruktindustri, Tvärgatan, 265 00 Åstorp Blå Band Produkter AB, Stålverksgatan 1, 302 45 Halmstad Bollnäs Nya Bryggeri AB, Magasinsgatan 3, 821 00 Bollnäs Com Products AB, Tunnlandet 11, Box 25, 161 26 Bromma 1 De Coen & Co AB, Långängsvägen 79, Fack, 125 04 Älvsjö 4 Ekströms Livsmedelsprodukter AB, Åbyvä- gen, 702 11 Örebro Felix AB, Ellingevägen 14, 241 00 Eslöv Findus AB, 267 00 Bjuv Fructus Fabriker AB, Ulvsundavägen 108, Box 11001, 161 11 Bromma 11 General Foods AB, Mejerivägen 7, 117 43 Stockholm

T.o.m. 31.12.1971

Hernö Bryggeri AB, Hovsgatan, 871 00 Här- nösand Johannsen & Svensson AB, Grimstavägen 77, Box 114, 162 12 Vällingby 1 Karlshamns Oljefabriker, Västra Kajen, 292 00 Karlshamn Kooperativa Förbundet, Stadsgården 6, Fack, 104 65 Stockholm 15 Kumla Fruktindustri AB, Drottninggatan 33, 692 00 Kumla Kungsörnen AB, Kungsholmsgatan 160, Box 12048, 102 22 Stockholm 12 Kvarnföreningen, Svenska, Skeppsbron 44, Box 2135, 103 14 Stockholm 2 Källbergs Industri AB, Skövdegatan 25, 545 00 Töreboda Malm & Stål AB, Kornhamnstorg 53, 111 27 Stockholm

Margarinindustrins Vitamineringsförening, Box 5501, 114 85 Stockholm 5

Mazetti AB, Skolgatan 24, Fack, 214 22 Malmö Mjölkcentralen, Dalagatan 3, Fack, 101 10 Stockholm 1 Nordbakels AB, Box 36063, 40013 Göte- borg Quadrant AB, Luntmakargatan 64, Box 3225, 103 64 Stockholm 3

• Sida 72
•  Original

Råsunda Bryggeri, Pyramidvägen, 171 36 Solna Sandvalls Ångbryggeri AB, Trandaredsgatan, 502 50 Borås Semper AB, Sveavägen 166, Fack, 10435 Stockholm 23 Själevad Bryggeri AB, 890 23 Själevad Sunco AB, Upplagsvägen 10, Box 42073, 126 12 Stockholm 42 Svenska Mejeriernas Riksförening, SMR, Vasagatan 16, Fack, 101 10 Stockholm 1 Svenska Millsbolaget AB, Elsa Brändströms- gatan 201, 126 65 Hägersten Säljbolaget, G. Värmdövägen 6, Box 15, 131 01 Nacka 1 Tre Kronor, Kvarn AB, Kvarnholmen, 104 65 Stockholm Trollhätteglass AB, Ältavägen 52, 131 02 Nacka 2 Uppsala Ättiksfabrik AB (AB Slotts Indu- strier), S:t Persgatan 39, Box 3049, 750 03 Uppsala 3 Vato Produkter AB, 302 45 Halmstad Vic Jos AB, Stjärnvägen 2—6, 141 45 Hud- dinge Wallco AB, Upplagsvägen 10, Box 42073, 126 12 Stockholm 42

Stålverksgatan 1,

Grupp 1. Mjölk och vissa mjölkprodukter a) Mjölk Dodecylgallat max. 0,05 mg/ 100 g

b) Grädde

Gelatin till sterilgrädde max. 0,05 g/ 100 g Karragenan till sterilgrädde max. 0,05 g/ 100 g Kväveoxidul

Wasabröd AB, Ulvsundavägen 162. Fack, 161 11 Bromma 11 Winborg & Co AB, Nya Boulev. 10, 291 00 Kristianstad Önos AB, Box 8, 290 10 Tollarp Örnäs Produkter AB, 190 50 Kungsängen Ötker AB, Bagartorpsringen 51, 171 65 Solna

BILAGA 3 till livsmedelsstyrelsens tillämp— ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över godkända livsmedelrtill— satser1

Denna förteckning gäller fr.o.m. den 1 juli 1971 och ersätter tidigare gällande för- teckning.

Enligt 11 & livsmedelsstadgan har livs- medelsstyrelsen godkänt de livsmedelstill- satser, som får ingå i livsmedel enligt föl- jande förteckning.

I förteckningen har angivits då förekomst av livsmedelstillsats skall deklareras.

Nummer inom parentes efter färgämne är färgämnets identitetsnummer enligt »Colour Index» 1956.

Deklarationsskyldighet

Monoglycerider till sterilgrädde max. 0,16 g/ 100 g Natriumbikarbonat max. 0,02 g/ 100 g Sackaros till sterilgrädde max. 0,05 g/ 100 g Trinatriumcitrat till sterilgrädde max. 0,03 g/ 100 g

72 Vegetabilisk olja, härdad, till sterilgrädde max. 0,04 g/lOO g 1 Avser förhållandet 1.1.1970. Redovisning har skett enligt av LSK föreslagen gruppering. Av LSK gjorda förslag till ändringar har markerats (LSK).

, __ _-_.,_.. __ ___.t_______-_.__.—.___.____ __

l l i i l %”

• Sida 73
•  Original

Deklarationsskyldighet

c) Mjölkpulver (torrmjölk) Butylhydroxianisol (BHA) max. 0,01 g/ 100 g räknat på fett-

halten Butylhydroxitoluen (BHT) max. 0,01 g/ 100 g räknat på fett-

halten Gallater, propyl-, octyl- och dodecyl- max. 0,05 g/ 100 g Natriumcitrater max. 0,3 g/lOO g Natriumortofosfater max. 0,3 g/ 100 g

cl) Koncentrerad (kondenserad) mjölk och grädde

Kalciumklorid max. 0,1 g/ 100 g Natriumcitrater max. 0,1 g/lOO g Natriumortofosfater max. 0,1 g/ 100 g Nisin till steril vara

Grupp 2. Ort, margarinost och mesvara

a) Orr

Annatto (C.I. nr 75120) Bensoesyra och dess natriumsalt max. 0,3 g/ 100 g Citronsyra och de5s natrium-, kalium- och kalciumsalter till smältost Enzymer och enzympreparat p-Hydroxibensoesyraestrar, metyl-, etyl- och propyl- samt deras natrium och kaliumsalter max. 0,1 g/ 100 g Kalciumklorid max. 0,04 g/100 g räknat på ystmjölken Kalciumlaktat max. 0,115 g/ 100 g räknat på ystmjölken Kaliumklorat max. 0,01 g/100 g Karotin och karotinoider (C I nr 75130) Klorofyll och klorofylliner (C I nr 75810) Natriumhydroxid för pH-justering Natriummortofosfater max. 0,02 g/ 100 g (vattenfritt salt) räk— nat på ystmjölken Natriumpolyfosfat till smältost. Fosfater (orto-, pyro- och poly-) max. 1 g/ 100 g räknat som fosfor Nisin Pigmentrött (kalciumlack C I nr 15850) endast för ytbehandling Pimaricin, 0,25-procentig suspension, endast för ytbehandling av hela hårda ostar Salpeter (kalium- eller natriumnitrat) max. 0,02 g/ 100 g räknat på ystmjölken Sorbinsyra och dess natrium- och kaliumsalt max. 0,2 g/ 100 g Ämnen enligt lista I (LSK)

b) Aflargarinosr

Se grupp 13

c) Me svara

Bensocsyra och dess natriumsalt max. 0,3 g/ 100 g

• Sida 74
•  Original

Natriumhydroxid för pH-justering Natriumkarbonat för pH-justering

Sorbinsyra och dess kaliumsalt max. 0,1 g/ 100 g Ämnen enligt lista 1. (LSK)

Grupp 3. Matfett

a) Smör

Annatto (C I nr 75120) löst i glycerylmonooleat eller vegeta— bilisk olja SMR:s specialsalt I och II SMR:s syrningsvätska A och AH

b) Margarin Se grupp 13

Grupp 4. Köttvaror a) Färskt ävensom fryst kött samt köttfärs

b) Annan köttvara Acetomonoglycerider endast som skyddsfilm för kyckling och höns Agar endast till konserverad tunga L-Askorbinsyra och dess natriumsalt max. 0,02 g/ 100 g Butylhydroxianisol (BHA) max. 0,01 g/ 100 g räknat på fett- halten

Citrakonsyra i lösning för behandling av korvskinn max. 0,15 g/ i

!

100 g Citronsyra och dess natrium-, kalium- och kalciumsalter Dextros max. 0,3 g/ 100 g Gallater, propyl-, octyl- och dodecyl- max. 0,01 g/ 100 g Glykonsyrans del-talektion endast till charkuterivaror 0,8g / 100 g Glycerol endast för behandling av korvskinn _ Koksalt (LSK) & Mjölksyra endast för behandling av korvskinn ;

Natrium-L-glutamat ? Natriumnitrit max. 0,02 g/ 100 g (Får användas endast blandat ji med koksalt, blandningen får innehålla max. 0,6 g/100 g r natriumnitrit.) Potatisstärkelse, acetylerad (max. 1,5 % acetylgrupper), endast till korv. Sammanlagda halten av mjölk, mjölkpulver, pota- tismjöl och potatisstärkelse får uppgå till max. 4 g/100 g räknad som torrsubstans

Rökkondensat, vattenlösligt, endast för ytbehandling av i s. k. skaltarm innesluten korv Salpeter (kalium- eller natriumnitrat) max. 0,05 g/ 100 g Sorbitol endast för behandling av korvskinn

• Sida 75
•  Original

Deklarationsskyldighet Torrglykos max. 0,3 g/ 100 g

Tokoferolkoncentrat endast till isterflott och talg max. 0,02 g/

100 g räknat som tokoferol

Grupp 5. Fisk m. m. ävensom skaldjur

a) Helkonserv

Agar max. 0,1 g/lOO g Citronsyra Fosforsyra, orto-, pH-värdet i färdig produkt får icke under- stiga 6,4 Färgämne enligt lista II. Att varan är färgad skall i tydlig skrift angivas å förpackningen. Karragenan endast till torskrom max. 0,5 g/ 100 g Kaliumklorid endast till torskrom max. 0,1 g/ 100 g Mono— och diglycerider av i naturligt fett förekommande fett- syror endast till torskrom max. 0,5 g/ 100 g

Natrium-L-glutamat

Ämnen enligt lista I. (LSK)

b) K ylkonserv

Alginsyra och dess natrium- och kalciumsalt Bensoesyra och dess natriumsalt max. 0,2 g/lOO g. (Till skal- djur må användas 0,25 g/ 100 g bensoesyra tillsammans med 0,1 g/ 100 g sorbinsyra.) Citronsyra Fosforsyra, orto- och dess natriumsalter max. 0,1 g/lOO g Färgämnen enligt lista II. Att varan är färgad skall i tydlig skrift angivas å förpackningen. Hexametylentetramin max. 0,05 g/ 100 g p-Hydroxibensoesyraestrar, metyl-, etyl- och propyl- samt deras natriumsalter max. 0,05 g/ 100 g Kalciumortofosfater Mjölksyra Natriumformiat max. 0,05 g/ 100 g Natrium-L—glutamat Salpeter (kalium- eller natriumnitrat) max. 0,05 g/ 100 g Sorbinsyra och dess natrium och kaliumsalt max. 0,2 g/ 100 g »Svart 7984» (C I nr 27755) endast för färgning av fiskrom Att varan är färgad skall max. 0,03 g/lOO g i tydlig skrift angivas å förpackningen. Ämnen enligt lista 1. (LSK)

c) Lutad fiskvara

Kalciumhydroxid Kaliumhydroxid Kaliumkarbonat

• Sida 76
•  Original

Natriumhydroxid Natriumkarbonat

d) Annan fiskvara Acetomonoglycerider för ytbehandling Bensoesyra: till is för isning av färsk fisk max. 0,1 g/lOO g räknat på isens vikt; 0,1 g/lOO g vattenlösning, för ytbehandling av oflådd fisk Fumarsyra: till is för isning av färsk fisk max. 0,1 g/ 100 g räknat på isens vikt; 0,1 g/100 g vattenlösning, för ytbehandling av oflådd fisk Kalciumpektinat på färska strömmingsfiléer avsedda att djup- frysas. (Ytbehandling med vattenlösning innehållande 2 g/ 100 g pektin, 0,1 g/ 100 g propylgallat, 0,05 g/ 100 g natrium- polyfosfat och 0,05 g/lOO g citronsyra samt med vatten— lösning innehållande 1 g kalciumklorid/lOO g.)

e) Kokta skaldjur

Kaliumsorbat endast till räkor max. 0,2 g/ 100 g Färgämnen enligt lista II endast till skalade kokta räkor, vilka skall djupfrysas och tillhandahållas allmänheten i sluten originalförpackning. Ämnen enligt lista I. (LSK)

Grupp 6. Ägg och äggprodukter

a) Fryst äggmassa

b) Flytande äggula

Koksalt Natriumbensoat max. 1 g/ 100 g

c) Fryst eller flytande vita av ägg Trietylcitrat max. 0,03 g/ 100 g

d) Torkad vita av ägg Natriumlaurylsulfat max. 0,1 g/ 100 g

Trietylcitrat max. 0,25 g/ 100 g

Att varan är färgad skall i tydlig skrift angivas å förpackningen.

Att varan innehåller visp- hjälpmedel skall i tydlig skrift angivas å förpack- ningen.

Att varan innehåller visp- hjälpmedel skall i tydlig skrift angivas å förpack- ningen.

Att varan innehåller visp- hjälpmedel skall i tydlig skrift angivas å förpack— ningen.

• Sida 77
•  Original

Deklarationsskyldighet e) Äggpulver Karotin max. 0,02 g/ 100 g

Grupp 7. Spannmålsprodukter

a) Mjöl av spannmål

a—Amylaskoncentrat L-Askorbinsyra Citronsyra

Ferrofumarat max. 0,005 g/ 100 g räknat som järn1 Ferrosulfat max. 0,005 g/ 100 g räknat som järn1 Ferrum reductum max. 0.005 g/ 100 g1 Glycerider av i naturligt fett förekommande fettsyror max. 0,2 g/ 100 g Kalciumacetat max. 0,8 g/ 100 g Kalciumkarbonat Kalciumortofosfater Kaliumbromat max. 0.005 g/ 100 g Klor för behandling av mjölk till konsumentförpackad kakmix om högst ett kilogram Lecitin max. 0,1 g/lOO g

Magnesiumkarbonat Magnesiumoxid

Mjölkpulver max. 0,3 g/ 100 g

Mjölksyra

Saltsyra max. 0,05 g/ 100 g

b) Gryn och flingor av spannmål

Dextros för polering av risgryn Kalciumbikarbonat Kalciumortofosfater Talk för polering av risgryn

Grupp 8. Socker och honung

Grupp 9. Färsk frukt, färska bär och grönsaker samt rotfrukter ävensom frysta bär och frysta, blancherade grönsaker

Citronsyra endast till skalad potatis Citrus Red No. 2 (C I nr 12156) endast för ytbehandling av På varan skall tydligt an- apelsiner max 0, 2 mg/ 100 g givas att den är färgad. Diklorbensonitril (diklobenil) endast för ytbehandling av oskalad potatis max. 0, 02 mg/ 100 g Isopropylklorfenylkarbamat (CIPC) endast för ytbehandling av oskalad potatis max. 1 mg/ 100 g

1 Utgår (LSK)

• Sida 78
•  Original

Kumaron—indenharts endast för ytbehandling av oskalade citrus— frukter max. 0.015 g/ 100 g Maleinsyrahydraxid endast för behandling av lök och potatis max. 1,5 mg/lOO g Svavelsyrlighet och dess natrium-, kalium- och kalciumsalter (sulfiter, bisulfiter, pyrosulfiter) endast till skalad potatis max. 0,08 g/ 100 g

Grupp 10. Juice (must) och nektar

Bensoesyra och dess natriumsalt max. 0,15 g/ 100 g p-Hydroxibensoesyraestrar, metyl-, etyl- och propyl- samt deras natrium- och kaliumsalter max. 0,1 g/ 100 g Svavelsyrlighet och dess natrium- och kaliumsalter (sulfiter, bi- sulfiter, pyrosulfiter) max. 0,035 g/ 100 g Sorbinsyra och dess natrium- och kaliumsalt max. 0,2 g/ 100 g

Grupp 1 I . Koksalt (natriumklorid)

Jodid, kalium- och natrium- max. 5 mg/lOO g1 Kaliumsilikat max. 1 g/ 100 g Kaliumferrocyanid max. 5 mg/IOO g Karbonat, kalcium- och magnesium- max. 1 g/ 100 g

Grupp 12. Kolsyrade läskedrycker

Bensoesyra och dess natriumsalt max. 0,15 g/ 100 g

Citronsyra

Dimetylpolysiloxan max. 0,02 mg/ 100 g Fosforsyra, orto- max. 0,06 g/ 100 g Färgämnen enligt lista 11 Glycerylabietat max. 0,01 g/ 100 g p-Hydroxibensoesyraestrar, metyl-, etyl- och propyl- samt deras natrium- och kaliumsalter max. 0,1 g/ 100 g Karboximetylcellulosa och dess natriumsalt Kinin och dess salter max. 0,01 g/ 100 g

Koffein max. 0,015 g/ 100 g Natriumpolyfosfater max. 0,01 g/ 100 g Polyoxietylen (20) sorbitanmonooleat och/ eller sorbitanmono— stearat max. 2 mg/ 100 g Sackarin (bensoylsulfonimid) och dess natriumsalt

Sackarosdiacetathexaisobutyrat (SAIB) max. 0,05 g/IOO g Sackarosoktaacetat max. 3 mg/ 100 g

1 Utgår (LSK)

Å flasketikett skall finnas angivet i tydlig skrift »In- nehåller kinin».

Livsmedel som innehåller sackarin skall märkas »In- nehåller konstgjort sötme- del» eller »Innehåller sac— karin».

• Sida 79
•  Original

Sorbinsyra och dess natrium- och kaliumsalt max. 0,2 g/ 100 g Sorbitol Svavelsyrlighet max. 0,02 g/ 100 g Vinsyra och dess natrium-, kalium- och kalciumsalter (tartrater) Äppelsyra

Ämnen enligt lista 1. (LSK)

Grupp 13. Övriga livsmedel icke hänförliga till någon av grupperna 1—12

Acetomonoglycerider Agar Alginsyra och dess natrium- och kalciumsalt samt dess pro- pylenglykolester max. 1 g/ 100 g Ammoniumklorid endast till deg max. 0,05 g/ 100 g räknat på ingående mjölmängd Ammoniumortofosfater, mono och di- L-Askorbinsyra . L-Askorbylpalmitat max. 0,2 g/ 100 g räknat på fetthalten Bensoesyra och dess natriumsalt: till frukt— och hårprodukter max. 0,15 g/ 100 g, till övriga produkter max. 0,3 g/ 100 g Butylhydroxianisol (BHA): till citrusdrycker max. 0,5 mg/ 100 g räknat på konsumtions- färdig vara, till »topping» max. 0,02 g/ 100 g räknat på fetthalten, till torrjäst 0,1 g/ 100 g, till övriga produkter 0,01 g/ 100 g räknat på fetthalten Butylhydroxitoluen (BHT): till potatisflingor, granulat och pulver max. 5 mg/ 100 g, till fryst potatismos max. 2 mg/ 100 g, till övriga produkter max. 0,01 g/ 100 g räknat på fetthalten Cellulosaetrar enligt lista III. Citronsyra och dess natrium-, kalium- och kalciumsalter Diacetylvinsyraestrar av mono- och diglycerider endast till föl- jande: till bröd och annat bakverk max. 0,6 g/ 100 g räknat på in- gående mjölmängd, till gräddpulverersättning max. 0,2 g/ 100 g Dietyldikarbonat endast till fruktdrycker och vin med pH (4,5 . Ämnet får användas max. 300 mg/l under förutsättning att den behandlade drycken ej saluhålles förrän 16 timmar för- flutit efter behandlingen Dikaliumvätefosfat endast till gräddpulverersättning max. 2 g/ 100 g Dilauryltiodipropionat max. 0,02 g/ 100 g räknat på fetthalten Dragant (gummi dragant) Enzymer och enzympreparat Fumarsyra endast till följande:

• Sida 80
•  Original

Deklarationsskyldighet till dessertpulver max. 1,6 g/ 100 g till övriga produkter 0,3 g/ 100 g Färgämnen enligt lista 11 Gallater, propyl-, octyl- och dodecyl- max. 0,01 g/ 100 g Glukonsyrans deltalakton endast till bakpulver L-Glutaminsyra och dess natriumsalt Glycerider av i naturligt fett förekommande fettsyror Glycerider av i naturligt fett förekommande fettsyror, poly- meriserade, endast till bakhjälpmedel max. 3 g/ 100 g räknat på fetthalten Glycerider av i naturligt fett förekommande fettsyror, poly- meriserade och oxiderade, endast till följande: till bakhjälpmedel max. 3 g/ 100 g räknat på fetthalten, till margarin max. 0,5 g/ 100 g Glycerolfettsyracitronsyraestrar endast till följande: till bakhjälpmedel max 3 g/ 100 g räknat på fetthalten, till bröd och annat bakverk max. 0,6 g/ 100 g räknat på ingående mjölmängd, till kakmix max. 2 g/ 100 g räknat på ingående mjölmängd, till margarin max. 0,6 g/ 100 g, till majonnäs och »salad dressing» max. 1 g/ 100 g Glycerylabietat endast till saft och saftliknande produkter enligt LSTK 20 kap. 4 5 max. 0,01 g/ 100 g räknat på konsumtions- färdig vara Glyceryllaktopalmitat endast till »shortening» max. 10 g/lOO g Glyceryllaktostearat endast till jordnötsolja och »shortening» max. 10 g/ 100 g Gummi arabicum p-Hydroxibensoesyraestrar, mety1-, etyl- och propyl- samt deras natrium- och kaliumsalter max. 0,1 g/ 100 g Hydroxilecitin endast till >>topping» max. 0,3 g/ 100 g Järnlaktat endast till svamp Kalciumacetat max. 2 g/ 100 g Kalciumglukonat Kalciumhydroxid (kalkmjölk) endast till konditoriprodukter Kalciumkarbonat Kalciumkaseinat Kalciumklorid endast till sylt max. 0,1 g/ 100 g Kalciumortofosfater Kalciumstearoyl-Z—laktylat endast till följande: till potatismospulver max. 0,5 g/ 100 g till bröd och annat bakverk max. 0,5 g/ 100 g räknat på in- gående mjölmängd Kaliumaluminiumsulfat (kalialun) max. 0,1 g/ 100 g Kaliumbromat endast till bakhjälpmedel max. 0,04 g/ 100 g räknat på ingående mjölkpulver Kaliumkarbonat Kaliumoleat endast till bakhjälpmedel max. 0,1 g/ 100 g räknat på konsumtionsfärdig produkt

• Sida 81
•  Original

Kaliumortofosfater endast till flytande fettemulsion max. 0,1 g/ 100 g Karboximetylgalaktomannan och dess natriumsalt Karboximetylstärkelse och dess natriumsalt

Karragenan (gelatan)

Kasein och dess natriumsalt Kinin endast till dryckkoncentrat. Kininhalten i konsumtions- färdig vara max. 0,01 g/ 100 g

Kiselsyragel endast till följande: till fruktsalt max. 0,5 g/ 100 g till rotfruktspulver max. 0,5 g/ 100 g till sopp-pulver max. 2 g/ 100 g Kväveoxidul endast till fettemulsion Lecitin Lösningsmedel enligt lista IV Mikrokristallinisk cellulosa endast till glass och till värmestabil >>salad dressing» Mjölksyra Och dess natrium-, kalium- och kalciumsalt1 Myristinsyra och dess natrium- och kaliumsalt endast till bak- hjälpmedel max. 1 g/lOO g Myrsyra och dess natrium-, kalium- och kalciumsalt (formiater) max. 0,25 g/ 100 g Natriumacetat Natriumaluminiumfosfat endast till bakpulver Natriumbikarbonat Natrium-5'-guanylat Natrium-5”-inosinat Natriumhydroxid endast till kakao för pH-justering Natriumkarbonat (soda) Natriumkiselaluminat endast till följande: till bakemulgator i pulverform max. 1 g/ 100 g till buljongpulver max. 1,7 g/ 100 g till gräddpulverersättning max. 0,2 g/ 100 g till petits-choux—mix max. 1 g/ 100 g till »topping» max. 0,03 g/lOO g Natriumortofosfater Natriumpolyfosfater endast till följande: till sopp-pulver max. 1 g/ 100 g till baljfrukter max. 0,6 g/ 100 g räknat på blötläggnings- vattnet, till marmelad, sylt och gelé samt »marshmallow» max. 0,1 g/ 100 g Natriumproteinat från avfettat sojamjöl Natriumpyrofosfat, även surt Natriumstearylfumarat endast till bröd och annat bakverk max. 0,5 g/ 100 g räknat på ingående mjölmängd

Å flasketikett skall finnas angivet i tydlig skrift »In- nehåller kinin».

1 Halten D(-)-Mjölksyra kommer eventuellt att begränsas fr.o.m. den 1 januari 1971.

• Sida 82
•  Original

Palmitinsyra

Palmitinsyrans natrium- och kaliumsalt endast till bakhjälp- medel max. 1 g/ 100 g Paraffinolja och paraffinvax endast till dragéer max. 0,5 g/ 100 g Pektinämnen Polyglycerol-fettsyraestrar endast till följande: till choklad och kex max. 0,5 g/ 100 g, till krämmix max. 0,5 g/ 100 g räknat på färdig kräm, till tårtbottnar max. 2,5 g/ 100 g Polyoxietylenderivat av fettsyror erhållna ur ricinolja (emulga- tor för vitaminkoncentrat) endast till välling'pulver max. 4 mg/ 100 g Polyoxietylen (20) sorbitanmonooleat och/eller sorbitanmono- stearat endast till saftliknande produkter enligt LSTK 20 kap. 4 5 max. 2 mg/ 100 g räknat på konsumtionsfärdig vara. Polyoxietylen (20) sorbitanmonostearat och/eller sorbitanmono- stearat endast till gräddpulverersättning max. 0,2 g/ 100 g Polyvinylpyrrolidon, medelmolekylvikt minst 10 000, endast till maltdrycker max. 0,05 g/ 100 g Propionsyra och dess natrium-, kalium- och kalciumsalt max. 0,2 g/ 100 g Propylenglykolmonoester, framställd av propylenglykol och härdad sojaolja, endast till bröd och annat bakverk max.

1g/100g

Propylenglykolmonostearat endast till följande: till bröd och annat bakverk max. 1 g/ 100 g till >>topping» max. 3,5 g/ 100 g Sackarin (bensoylsulfonimid) och dess natriumsalt

Sackarosdiaeetathexaisobutyrat (SAIB) endast till saftliknande produkter enligt LSTK 20 kap. 4 & max. 0,05 g/ 100 g räknat på konsumtionsfärdig vara Sorbinsyra och dem natrium— och kaliumsalt max. 0,2 g/ 100 g Sorbitanmonostearat se polyoxietylen (20) sorbitanmonooleat och -stearat Sorbitantristearat endast till chokladöverdragsmassa, s. k. couverture max. 2 g/ 100 g Sorbitol Stearinsyra och dess natrium-, kalium-, kalcium- och magne- siumsalt

Stärkelse, acetylerad

Svavelsyrlighet och dess natrium-, kalium- och kalciumsalter (sulfiter, bisulfiter, pyrosulfiter): till torkad frukt max. 0,2 g/ 100 g, till övriga produkter max. 0,08 g/ 100 g

Livsmedel, som innehål- ler sackarin skall märkas »Innehåller konstgjort sötmedel» eller »Innehål- ler sackarin».

• Sida 83
•  Original

Tiodipropionsyra max. 0,02 g/ 100 g räknat på fetthalten Tokoferol max. 0,02 g/ 100 g räknat på fetthalten Vinsyra och dem natrium-, kalium- och kalciumsalter (tartrater) Äggvitehydrolysat Äppelsyra Ämnen enligt lista 1. (LSK)

LISTA I (LSK)

Naturprodukter m. m.

Vara — annan än färgämne —— som utvun- nits ur djur eller växt genom torkning, vär- mebehandling, urlakning med vatten eller behandling av rent mekanisk natur.

Koksalt Socker och andra sockerarter Ättika

Etylalkohol

Giftfria essenser och andra aromämnen för lukt- eller smaksättning

LISTA II

Färgämnen, naturliga och syntetiska Saft, saftkoncentrat och ättika får icke till- sättas med för varan främmande färgämnen

Identitetsnummer Index» (1956)

anges enligt »Colour

Identitets— nummer 7301 5 69800 4205 1

Blåa: Indigotin1 Mellanblått

Patentblått V

Klorofyll och klorofylliner2 Patentgrönt

75810 42053

75120 75300

Annatto Curcumin Karotin och karotinoider Kinolin gult Syragult Tartrazin1

75130 47005 13015 19140

15980 15985

Orange: Meta-orange

Para-orange

Alkannin Amarant1 Erytrosin1 Karmin Karmosin Naftolrött Nykockin1 Ponceau 6 R Sandelträ Scharlakansrött

Blåsvart Carbon black

Svarta

Violett: Syraviolett1

Titandioxid Aluminium3 Guld—" Silver3 Sockerkulör

Vita: Övriga:

LISTA III

Cellulosaetrar

Etylhydroxietylcellulosa Hydroxietylcellulosa Hydroxipropylmetylcellulosa Karboximetylcellulosa och dess natriumsalt Metylcellulosa Metyletylcellulosa

LISTA IV

Lösningsmedel för tillsatser

Etylalkohol Etylacetat

1och dess aluminium- och kalciumlack 2 Halten joniserbar koppar per kg kopparkloro- fyll(in) max. 200 mg 3 för dekoration, dragering och dylikt

• Sida 84
•  Original

Glycerol Glycerolmonoacetat Glyceroldiacetat Glyceroltriacetat Isopropylalkohol Propylenglykol

BILAGA 4 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över sådana främmande ämnen, som icke får förekomma i eller på livsmedel utöver viss halt.1

Denna förteckning gäller fr.o.m. den 1 juli 1971 då tidigare uppgjord förteckning angående främmande ämnen upphör att gäl- la.

Enligt 12 & livsmedelsstadgan har livs- medelsstyrelsen föreskrivit att nedan nämnda främmande ämnen ej får förekomma i eller på angivna livsmedel utöver upptagen halt.

A. Bekämpningsmedel

Livsmedel:

Färsk frukt, färska bär och grönsaker samt rotfrukter.

Högsta tillåtna hal—t

Ämne: mg/kg (ppm) Aldrin 0,1 (morötter 0,05) DDT 1 (päron och äpplen 2) Dieldrin 0,1 (morötter 0,05) Difenyl 70 (endast citrusfrukter) Etion 0,5 (päron och äpplen ]) o-Fenylfenol 10 (endast citrusfrukter,

päron och äpplen)

Lindau 1 Paration 0,5 (päron och äpplen 1) Tiabendazol 3 (endast bananer, i ska- lat skick 0,4 samt citrusfrukter 2)

B. Övriga främmande ämnen

Livsmedel:

Samtliga livsmedel.

Högsta tillåtna halt Ämne: mg/kg (ppm) Bly 3 84

BILAGA 5 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över fastställda livsmedelsbe- teckningar, gällande fr.o.m. den 1 juli 1971.

Enligt 16 & livsmedelsstadgan har livs- medelsstyrelsen fastställt följande beteck— ningar för livsmedel.

Mjölk och mjölkprodukter (11 kap.) Mjölk, lättmjölk, skummjölk, kärnmjölk och filmjölk. Grädde, tunn grädde, tjock grädde och gräddfil. Steriliserad mjölk och steriliserad grädde. Mjölkpulver (torrmjölk), överfett mjölkpul- ver, helmjölkspulver och skummjölkspul- ver.

Gräddpulver.

Kondenserad mjölk, kondenserad helmjölk, kondenserad skummjölk, sockrad kon- denserad mjölk, sockrad kondenserad helmjölk, sockrad kondenserad skum- mjölk.

Ost, margarinost och mesvara (12 kap.) Ost, halvfet ost, helfet ost, gräddost, smält- ost, margarinost, mesost, messmör, blan— dad mesvara, gräddmesost och gräddmes— smör.

Ä'tbara fetter och oljor (13 kap.) Smör, smörfett och smörolja. Margarin. Ister och nöttalg.

Glass m. m. (14 kap.)

Glass, mjölkglass och gräddglass. Saftis (fruktis, bäris, sorbet, sherbet). Köttvaror (15 kap.) Skinka. Köttfärs, nötfärs, kalvfärs och fläskfärs. F iskvaror (16 kap.) Strömming. Fiskproteinkoncentrat.

1 Här redovisad förteckning utgör endast exem- pel och återger förhållandena sådana de gällde den 1.1.1970

• Sida 85
•  Original

Ägg och äggprodukter (17 kap.) Ägg och äggpulver.

Juice och sylt m. m. (20 kap.)

Juice (must), nektar och saft. Sylt, marmelad, mos och gelé.

Socker och honung (21 kap.)

Socker. Honung.

Kaffe (22 kap.) Kaffe och kaffepulver (instant coffee).

Ättika (23 kap.) Ättika.

BILAGA 6 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över varor som ej får saluhållas som livsmedel1

Denna förteckning gäller fr. 0. rn. den 1 ju- li 1971 och ersätter tidigare gällande för- teckning.

Enligt 8 & livsmedelsstadgan har livsme- delsstyrelsen beslutat att fisk fångad i föl- jande vattenområden på grund av förhöjd kvicksilverhalt skall vara att anse som otjän- lig till människoföda, till följd varav den en- ligt 45 å samma stadga ej får saluhållas som livsmedel.

]. Stockholms län Av Saltsjön allt vatten innanför en linje Siarö —— N. Ljusterö — Ljusteröhuvud — St. Mossön — Fåglarö — St. Saxaren —-— — Strängarna — Sippön — Värmdölandet -—— S. Lagnö — Ingarölandet. Undantag gäl— ler tills vidare för strömming utanför en linje Västerholmen vid Margretelund (Åkersberga) — (längs kraftledningen) — Resarön — (över smalaste sundet) —— Hästholmen — Stegesund -— Skarpö _— Pukholmen — (över smalaste sundet) — Rindö -— Oxdjupet. Turingen jämte Norra Yngerns avloppså till denna sjö från skärningen med järnvä-

Gripsholmsviken (Sundsörsviken). Bergshamraviken till sundet vid Hästnäset

(bron från Helgö över till Vättershaga).

2. Stockholms och Södermanlands län

Vattenområdet från sundet vid Linanäs till färjelederna vid Ulvsundet och Skanssundet (Hallsfjärden, Järnafjärden, Näslandsfjär- den). Undantag gäller tills vidare för ström- ming.

3. Uppsala län. Se punkt 22. 4. Södermanlands län. Se punkterna 2 och 5.

5. Östergötlands och Södermanlands län

Bråviken innanför linjen fyren Hargökalv — fyren Bosösten. Undantag gäller för ström- ming, ål, lake och sik.

Kisaån från Långasjönäs pappersbruk till Kisasjön, Kisasjön och dess avflöde (Storån) till utloppet i Åsunden.

6. Jönköpings och Kalmar län

Pauliströmsån från landsvägsbron i Pauli- ström till sammanflödet med Emån jämte genomflutna sjöarna Lilla och Stora Svart- sjön.

Emån från Nyboholmsdammen till åns mynning med genomflutna sjöarna Järnsjön, Kärrhultssjön och Grönskogssjön. Undantag gäller för lax, havsöring och älvvandrande kustsik.

7. Kronobergs län

Öjern, södra delen, och dess avflöde till Viren.

Hacksjön i Hovmantorp.

Sjösystemet Drevsjön — Vartorpssjön — Norrabysjön — Öjaren —— Tolgsjön — Ska- venässjön — Helgasjön. Undantag gäller för siklöja i Helgasjön.

Tegnabysjön.

8. Kronobergs och Kalmar län

Vattendraget från Alstermo med genom- flutna sjöar till och med Uvasjön och Stora Hinsjön.

1Avser förhållandet 1.1.1970 enligt beslut av socialstyrelsen och veterinärstyrelsen

• Sida 86
•  Original

Mörrumsån från Almundsryd till åns myn- ning samt Pukaviksbukten ut till en linje Kölöns sydspets — nordöstra udden av Kål- lenabben (sydost Kålleviken). Undantag gäl- ler för lax, havsöring, ål, torsk, sill och plattfisk.

Kalven och Viren samt Ronnebyån och dess genomrinningssjöar från Viren till myn- ningen.

10. Kronobergs och Hallands län

Lagan med genomflutna sjöar från Timsfors övre regleringsdamm till åns mynning i Kat- tegatt. Undantag gäller för lax och öring.

11. Kalmar län. Se även punkterna 6 och 8. Silverån från landsvägsbron nedströms Sil- verdalen till sammanflödet från Emån jämte genomflu-tna sjön Hulingen.

Orranässjön.

12. Blekinge län. Se även punkt 9

Åsjön (norra och södra Åsjön, norr om Eringsboda i Nättrabyåns vattensystem).

13. Malmöhus län

Lundåkrabukten innanför linjen Landskrona —— Barsebäckshamn. Undantag gäller för näbbgädda och makrill under hela året samt för blankål (ål som helt saknar gul färg) fångad i bottengarn under tiden I septem- ber—31 december.

14. Hallands län. Se punkterna 10 och 15

15. Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län Västra Ingsjön.

16. Göteborgs och Bohus län. Se punkterna 15 och 17

17. Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län

Göta älv söder om Göta samt Nordre älv mellan Göta älv och Orrmoskärmarna.

18. Älvsborgs län. Se även punkterna 15 och 17

Forsbackasjön (nedströms Nedre Kalven, nordväst om Åmål).

Vassbotten. Teåkersjön och Örsjön i Kroppefjälls kommun.

Ärrsjön och Åminnen.

Råvarpen, Åklången, Upperudshöljen. Spången, Österbosjön, Svanfjorden samt Bräcketjärn vid Håverud.

Brötegårdssjön i Dalsland. Sävsjön och dess avloppså till Häggån.

Sandsjön. Vännebosjön.

19. Värmlands län

Mellan-Fryken, Nedre Fryken och Norsäl- ven till mynningen.

Kolstrandsviken. Borgvikssjön, Svartsundet och Grumsfjor- den, Sävsjön och dess avflöde Segmoälven samt Ekholmssjön och Ramsundet.

Kattfjorden i Vänern och utanför liggande vatten till en linje från Segerstadlandet till Hammarölandet genom Onsön—Svartskär— södra udden av V. Söön. Undantag gäller för sik, siklöja, lax, öring och nors.

Nedre Blomsjön och dess avloppså till Lelången.

Sjöarna Östra Svan och Eldan samt vat- tendraget mellan sjöarna och från Eldan till Aspen. Kölaälven nedströms Koppoms pappersbruk och fram till sjön Hugn.

Sjön Haga och dess avloppså ned till landsvägsbron vid Noreborg.

Lersjön (norr om Filipstad).

Tolitaälven från dammen vid Tolita till mynningen.

Kilsviken invid Kolstrandsviken, Vänern, begränsad av en linje från yttersta udden vid V. Årås herrgård till sydspetsen av Nötön.

20. Örebro län

Mången jämte Mångs Agar och vattendraget vidare söderut till bron vid Karlsdal. Norrsjön och dess avflöde till Sörsjön

• Sida 87
•  Original

samt Sörsjön jämte dess avloppså till Råsva- len.

Råsvalen. Sverkestaån från Rockhammar till ut- flödet i Arbogaån.

Ölen.

21. Kopparbergs län

Övre Hillen, Nedre Hillen och Leran. Varpan och Runn samt vattendraget mel- lan nämnda sjöar.

22. Gävleborgs och Uppsala län

Kustvattnet vid Gävle ut till en linje Edskö- klubb — Sågarbo. Undantag gäller för ström- ming, lax och havsöring.

23. Gävleborgs län. Se även punkt 22 Södra Dellens utlopp från denna sjö till kusten med mellanliggande genomflutna sjöar.

Ofärnesjön (Mellansjön).

Harmångersån nedanför dammen vid Strömsbruk jämte kustvattnet inom en halv- cirkel med 1 distansminuts radie räknat från åns södra mynning.

24. Västernorrlands län

Ljungan från dammen vid Matfors till Ny- hamn med genomflutna sjön Mannen. Un- dantag gäller för öring och lax.

Bysjön (15 km söder om Matfors).

25. Jämtlands län

Ockesjön. Undantag gäller för öring, sik och harr.

26. Västerbottens län

Umeälven från Bowaters träsliperier till Obbola. Undantag gäller för lax och havs- öring.

BILAGA 7 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över anvisningslaboratorier och godkända livsmedelslaboratorier Denna förteckning gäller fr.o.m. den 1 juli

1971 och ersätter tidigare gällande förteck- ning.

Enligt 71 å livsmedelsstadgan har livsme- delsstyrelsen

dels utsett nedanstående livsmedelslabo- ratorier till anvisningslaboratorier att anli- tas av livsmedelsmyndigheter

dels godkänt i förteckningen upptagna livs- medelslaboratorier för utförande av under- sökning avseende livsmedels beskaffenhet och sammansättning samt därpå inverkande förhållanden.

A . A nvisningslaboratorier1

Livsmedelsundersökningar i allmänhet Statens veterinärmedicinska anstalt, Experi- mentalfältet, Stockholm 50, 08/ 34 94 60. Svenska kontrollanstalten för mejeriproduk- ter och ägg (KMÄ), centrallaboratoriet i Malmö, mejeriing. Tore Frennborn, Ång- båtsbron 1 B, postbox 348, Malmö 1, 040/ 710 55.

Svenska kontrollanstalten för mejeriproduk- ter och ägg (KMÄ), avdelningslaboratoriet i Göteborg, mejeriing. Gösta Liljegren, Meje- rigatan 3, Fack, Göteborg 52, 031/ 40 92 60. Norrbottens livsmedelslaboratorium, stadsvet. Margareta Pekkari, Residensgatan 18, Luleå, 0920/110 48, 121 19.

Kemiska undersökningar

Statens institut för hantverk och industri, Sandbacksgatan 10, Box 4012, Stockholm 4, 08/24 14 00.

Statens lantbrukskemiska laboratorium, Box 7054, Uppsala 7, 018/ 10 20 20.

Lantbrukskemiska kontrollstationen,” fil. lic. Harald Kajmer, Ö. Storgatan 102, Jönkö- ping, 036/1100 81. Lantbrukskemiska stationen, dip1.ing. Joa- chim-Hans von Corswant, Hästgatan 13, Visby, 0498/103 08.

1 Enligt förslag av LSK ? Ingår i AB Svensk laboratorietjänst

• Sida 88
•  Original

Lantbrukskemiska kontrollstationen, agr. lic. Hans-Ivar Svensson, Tivoligatan 2, Kristian- stad, 044/11 50 55.

Lantbrukskemiska kontrollstationen, agr. lic. Arne Johansson, Gråbrödragatan 5, Skara, 0511/ 115 38.

Mikrobiologiska undersökningar Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska laboratorium, stadsvet. Åke Kämpe, Rosen- lundsgatan 13, 2 tr., Fack, Stockholm 17, 08/ 68 05 00.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Arne Pott, S:t Olofsgatan 22, Uppsala, 018/ 14 93 00 ankn. 469.

Östergötlands läns hushållningssällskaps ve- terinärbakteriologiska laboratorium,1 chef- vet. Karl-Fredrik Karlsson, Storgatan 33, Linköping, 013/12 95 20.

Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska laboratorium, stadsvet. Agne Nedstrand, S:t Persgatan 105, Norrköping, 011/13 54 55.

Jönköpings läns hushållningssällskaps vete- rinärlaboratorium;1 chefvet, Nils Olof Kind- blom, Ö. Storgatan 59, Jönköping 2, 036/ 11 95 70.

Veterinärbakteriologiska laboratoriet,1 chef- vet. Per Olof Nilsson, Södra vägen 60, Box 232, Kalmar, 0480/156 70.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Göran Waxberg, Drottninggatan 40, Karls— hamn, 0454/122 34.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Per Ivan Rönnmar, Stortorget 14, Karls- krona, 0455/ 196 00.

Veterinärbakteriologiska laboratoriet,1 chef— vet. S. Å. Andersson, V. Boulevarden 47, Kristianstad, 044/11 50 30.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Gunnar Dahlberg, Slakthuset, Hälsingborg, 042/ 12 56 80.

Landskrona stads hälsovårdsnämnds labora— torium, stadsvet. Söre Norén, Saluhallen, Landskrona, 0418/ 166 00.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet.

Anders Johannsen, Svartbrödersgatan 3, Lund, 046/12 45 00. Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska laboratorium, förste stadsvet. Per-Olof Ni- léhn, Kalendegatan 5 C, Malmö, 040/ 763 00.

Veterinärbakteriologiska laboratoriet,1 chef- vet. Åke Olsson, Carlsgatan 10 B, Malmö C, 040/ 774 45.

Hälsovårdsnämndens livsmedelslaboratorium, stadsvet. Per Johnsson, S:t Nikolai plan, Trelleborg, 0410/162 38.

Hälsovårdsnämndens i Ystad laboratorium, stadsvet. Ulrica Borg, Nya Rådhuset, Ystad, 0411/ 136 80.

Hallands läns hushållningssällskaps veteri- näravdelning.1 chefvet. Per Kolmodin, Scan, Box 11, Halmstad 1, 035/10 37 90.

Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska byrå, förste stadsvet. Kaj Moberg, Odinsga- tan 4, Göteborg C, 031/19 76 60.

Uddevalla stads laboratorium, stadsvet. Gun- nar Wramby, Marieberg, Uddevalla, 0522/ 106 48. (Stadsvet. även Hälsovårdsbyrån, S:t Mikaelsgatan 2, Uddevalla, 0522/ 10045.)

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Ralph Gilbert, Stadshuset, Borås, 033/ 12 74 20, 12 74 40.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps vete- rinäravdelning,1 chefvet. Georg Nyström, Gråbrödragatan 5, Skara, 0511/108 43, 108 44.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, tf stads- vet. Peter Marvall, Tingvallagatan 1 C, Karlstad, 054/11 01 71.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Bengt Å. Edlund, Järnvägsgatan 10, Kristi- nehamn, 0550/172 32.

Örebro läns hushållningssällskaps veterinär- avdelning, chefvet. John Almlöf, Signalga- tan 7, Örebro, 019/11 90 10.

Örebro stads hälsovårdsnämnd, avdelningen för livsmedelskontroll, stadsvet. Einar Wol- larz, Vasagatan 13, Örebro, 019/1104 32.

1 Ingår i AB Svensk laboratorietjänst

• Sida 89
•  Original

Veterinärbakteriologiska laboratoriet,1 chef- vet. Hilding Thörne, Laboratoriegränd, Väs- terås 3, 021/13 47 54.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps ve- terinäravdelning, chefvet. Perame Persson, Bergmästaregatan 9, Falun, 023/193 50, 132 01.

Hälsovårdsnämndens livsmedelslaboratorium, stadsvet. Bo Regnér, S. Sjötullsgatan 6, Gäv- le, 026/ 12 48 00.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Tore Björkman, Köpmangatan 1, Sundsvall, 060/ 12 30 00.

Östersunds stads hälsovårdsnämnds labora- torium, länsläk. Jonas Eriksson, Hamnen, Östersund, 063/120 03.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Jan van der Kwast, Köpmangatan 3 A, Skel- lefteå, 0910/183 94.

Umeå stads hälsovårdsnämnds laboratorium, stadsvet. Torsten Modig, Storgatan 35, Umeå, 090/11 88 00.

B. Godkända livsmedelslaboratorier2

Livs/nedelsundersökningar i allmänhet

Institutionen för livsmedelskemi, Kungl. Tekniska Högskolan, Stockholm 70, 08/ 23 65 20.

Livsmedelslaboratoriet i Stockholm AB, do- cent Carl Erik Danielsson, Finnbodavägen 13, Nacka, 08/ 44 90 60. Ägare: Kooperati- va Förbundet.

Svenska institutet för konserveringsforsk- ning (SIK), professor Erik von Sydow, Kal- lebäck, Fack, Göteborg 16, 031/400120. (Mottar uppdrag endast i begränsad omfatt- ning.)

AB Findus laboratoriet, tekn. dr Allan Edh- borg, Bjuv, 042/ 708 00. Ägare: AB Findus, Bjuv.

Kemiska kontrollaboratoriet, civ.ing. Åke Kjellberg, S. Strandgatan 7, Hälsingborg, 042/11 43 56. Ägare: Civ.ing. Åke Kjell- berg, Hälsingborg.

Köttforskningsinstitutet, professor Torsten

Storgårds, Box 52, Kävlinge, 046/ 322 30. Ägare: Sveriges Slakteriförbund.

Huvudsakligen kemiska undersökningar

AB Kemibyrån, tekn. lic. Peter Balmér, Grimstagatan 46, Box 3, Vällingby 1, 08/ 37 28 00. Ägare: Allmänna Ingenjörsbyrån AB, Stockholm.

Apoteket Lejonet, apotekare Gunnar Åberg, Stortorget 8, Malmö C, 040/ 712 35.

Kemiska stationen, agr. lic. Sten Ståhlberg, Stortorget 18, Örebro, 019/ 1103 57.

Apoteket Järven, apotekare Bo Wallén, V. Esplanaden 9, Umeå, 090/233 41.

Huvudsakligen mikrobiologiska undersök- ningar

Åke Lindgrens Ingenjörsbyrå, Livsmedels- tekniska avdelningen, stadsvet. Ralph Gil- bert, Box 2662, Borås, 033/431 77. Ägare: Åke Lindgrens Ingenjörsbyrå, Borås.

BILAGA 8 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Enligt 70 & livsmedelsstadgan har livsmedels- styrelsen beslutat att ersättning för provtag- ning och undersökning av prov fr. o. m. den 1 juli 1971 skall utgå med följande belopp.

1. För undersökning av vatten enligt 10 kap. livsmedelsstadgans tillämpningskungö- relse äger anvisningslaboratorium och god- känt laboratorium eller annan behörig un- dersökningsförrättare utfå ersättning med högst följande belopp.

Fysikalisk-kemisk undersökning Kr Färgstyrka mg/l Pt ................ 5: — Grumlighet och bottensats .......... 5: — Lukt ............................. 10: — Smak ........................... 10: — Permangariatförbrukning (KMnOi) . . . . 15: — Specifik ledningsförmåga alternativt torr- substans och glödrest .............. 15: — Reaktion, pH ..................... 10: —

1Ingår i AB Svensk laboratorietjänst 2Avser förhållandena 1.5.1969. LSK föreslår att föreliggande godkännanden omprövas före 31.12.1975.

• Sida 90
•  Original

Ammonium, (NH4), kolorimetriskt . . . . 15: Totalhårdhet, titrimetriskt .......... 15:— Järn (Fe), kolorimetriskt ............ 20: — Mangan (Mn), kolorimetriskt ........ 20. — Aluminium (Al), kolorimetriskt ...... 20: — Alkalitet (HCOa), titrimetriskt ........ 10: — Klorid (Cl), titrimetriskt ............ 10: — Fluorid (F), kolorimetriskt .......... 20:— Fluorid (F), destillation för rening av prov ............................ 20: — Sulfat (504), gravimetriskt eller titri- metriskt .......................... 20: — Nitrat (Noa), kolorimetriskt ........ 15:— Nitrit (NOz), kolorimetriskt .......... 10: — Fosfat (PO4), kolorimetriskt .......... 15: — Marmoraggressiv kolsyra (COz), enligt försök ............................ 20:—

Omfattar en undersökning flera av de ovan angivna uppgifterna och uppgår den beräknade sammanlagda ersättningen för undersökningen till högst 70 kr., skall er- sättningen utgå med ett belopp som med 25 kr. överstiger den beräknade ersättning— en. Om den beräknade sammanlagda ersätt- ningen för sådan undersökning uppgår till 75 kr. eller mera skall ersättning utgå enligt följande tabell.

Beräknad Ersättning Beräknad Ersättning ersättning utgår med ersättning utgår med kr. kr. kr. kr.

75— 80 100 185—190 155 85— 90 105 195—200 160 95—100 110 205—210 165 105—1 10 115 115—120 120 125—130 125 135—140 130 145—150 135 155—160 140 165—170 145 175—180 150

215—220 170 225—230 175 235—240 180 245—250 185 255—260 190 265—270 195 275—280 200 285—290 205 295—300 210

Bakteriologisk undersökning Kr

Bestämning av totala antalet bakterier vid 22”, bestämning av totala antalet coliforma bakterier vid 350

2. Provtagare som förordnats av livsme- delsstyrelsen enligt 10 kap. 10 5 tillämp- ningskungörelsen äger för uppgifter i sam- band med provtagningsverksamheten utfå ersättning i ett för allt med högst 23 kr för varje förrättning.

3. Provtagare som förordnats av livsme- delsstyrelsen enligt 11 kap. 18 & tillämp-

ningskungörelsen äger för uppgifter i sam- band med provtagningsverksamheten utfå ersättning i ett för allt med högst 22 kr för varje förrättning.

För undersökning enligt 11 kap. 19 & kungörelsen samt för intyg och bokföring däröver ävensom för övrigt med undersök- ningen sammanhängande arbete äger anvis- ningslaboratorium utfå ersättning i ett för allt med högst följande belopp Fosfatasprov enligt Scharer ........ 18:—

Fosfatasprov enligt Stein ............ 115: — Peroxidasprov enligt Storch .......... 12: —

För prov som inkommit i sådant skick att det ej kan undersökas utgår ersättning med 6 kr om provet ej tagits genom laboratoriets försorg

• Sida 91
•  Original

3. Förslag till

Kungl. Maj:ts instruktion för livsmedelsstyrelsen

Inledande bestämmelse

1 5 Allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) skall tillämpas på livsmedelsstyrel- sen.

Uppgifter

25

Livsmedelsstyrelsen är central förvaltnings- myndighet dels för ärenden enligt livsmedels- stadgan och därmed sammanhängande lag- stiftning (central livsmedelsmyndighet), dels för ärenden om hälso- och sjukvården bland husdjuren, djurskyddet samt veterinärväsen- det i den mån sådana ärenden ej ankom- mer på annan myndighet (central veterinär- myndighet).

35

Som central livsmedelsmyndighet åligger det livsmedelsstyrelsen särskilt att

inom ramen för livsmedelsstadgan och därmed sammanhängande lagstiftning ver- ka för livsmedelskonsumenternas skydd,

utöva livsmedelskontroll och rådgivnings- verksamhet på livsmedelskontrollens områ- de samt övervaka och samordna den livs- medelskontroll och den rådgivningsverksam- het som ålägges länsstyrelser och hälsovårds- nämnder, samt

vaka över att laboratorier för undersök- ningar i samband med livsmedelskontrollen står till förfogande i erforderlig omfattning.

Som central veterinärmyndighet åligger det livsmedelsstyrelsen särskilt att

ägna uppmärksamhet åt allmänna hälso- tillståndet bland husdjuren samt åt möjlig- heten att genom förebyggande åtgärder främ- ja husdjurens hälsa,

ha tillsyn över bekämpningen av smitt- samma husdjurssjukdomar samt verksamhe- ten till förekommande av att sådana sjuk- domar införes och utbredes i Sverige,

ha tillsyn över djursjukvården och djur- skyddet,

ha tillsyn över veterinärväsendet med den begränsning som framgår av 4 5 andra stycket allmänna veterinärinstruktionen den 6 juni 1968 (nr 405),

förordna extra veterinär att biträda vid sjukvården, då detta oundgängligen behöves, samt

varje år upprätta och till apoteken utdela tryckta förteckningar över de veterinärer som äger förskriva receptbelagda läkemedel.

45

Om det kommer till livsmedelsstyrelsens kännedom, att förbud att utan tillstånd ut- öva viss verksamhet som står under styrel- sens tillsyn överträtts, skall styrelsen vid- taga åtgärder för att vinna rättelse och, om det behövs, göra anmälan till åtal.

• Sida 92
•  Original

Organisation Så

Livsmedelsstyrelsen står under ledning av en verksstyrelse.

Ledamöter av verksstyrelsen är en gene- raldirektör och högst elva andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser särskilt. Kungl. Maj:t förordnar styrelsens ordförande. Sty- relsen utser inom sig vice ordförande.

6 & Generaldirektören är chef för livsmedelssty- relsen.

Inom livsmedelsstyrelsen finns sju byråer: allmänna livsmedelsbyrån, köttvarubyrån, normbyrån, tekniska byrån, allmänna vete- rinärbyrån, veterinära hälsokontrollbyrån och administrativa byrån.

Varje byrå förestås av en byråchef. Cheferna för allmänna veterinärbyrån och veterinära hälsokontrollbyrån benämns vete- rinärråd.

En av byråcheferna är generaldirektörens ställföreträdare.

7 & Hos livsmedelsstyrelsen är i övrigt anställda tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel.

I mån av behov och tillgång på medel får livsmedelsstyrelsen anlita experter och sak- kunniga.

85

Som rådgivande organ har livsmedelsstyrel- sen ett vetenskapligt råd. För handläggning av vissa ärenden finns en veterinärväsendets ansvarsnämnd. Därjämte finns råd och nämder med särskilda uppgifter enligt bestämmelser som Kungl. Majt: meddelar.

9 &

Ledamöter av vetenskapliga rådet, som skall ha framstående skicklighet och beprövad er- farenhet inom olika vetenskapsgrenar och verksamhetsområden av betydelse för livs- medelsstyrelsens arbete, utses av Kungl. Maj:t efter anmälan av verksstyrelsen.

Ledamot av rådet åligger dels att på kal- lelse deltaga i utredning och handläggning av ärende, som hör till hans vetenskapsgren eller verksamhetsområde, dels att av eget initiativ rikta livsmedelsstyrelsens uppmärk- samhet på sådana framsteg eller förhållan- den inom grenen eller området vilka har särskild betydelse för styrelsens arbete.

Vid hinder för ledamot av rådet får ge- neraldirektören uppdraga åt annan lämplig person, som företräder sarruna vetenskaps- gren eller verksamhetsområde, att fullgöra ledamotens åligganden.

105

Veterinärväsendets ansvarsnämnd består av

tre av Kungl. Maj:t särskilt utsedda leda- möter, varav en skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt en vara veterinär,

chefen för administrativa byrån eller an- nan tjänsteman vid byrån som generaldirek- tören utser, samt

chefen för den byrå till vilken ärendet huvudsakligen hör eller annan tjänsteman inom livsmedelsstyrelsen, som generaldirek- tören bestämmer.

För de särskilt utsedda ledamöterna utser Kungl. Maj:t suppleanter.

Den särskilt utsedde lagfarne ledamoten är ordförande och suppleanten för denne vice ordförande.

Ärendenas handläggning 11 5

I plenum, som består av verksstyrelsens samtliga ledamöter, avgöres

1. författningsfrågor;

2. frågor av särskild vikt om organisa— tion och arbetsordning beträffande livsme— delsstyrelsen;

3. frågOr om förslag till anslagsframställ- ning hos riksdagen och andra frågor av stör- re ekonomisk eller principiell betydelse;

4. andra frågor som generaldirektören hänskjuter till plenum;

5. ärenden som minst två andra ledamö- ter begär skola behandlas i plenum.

• Sida 93
•  Original

125

I pleniärende är verksstyrelsen beslutför när minst hälften av ledamöterna, bland dem ordföranden och generaldirektören, är när- varande.

Som livsmedelsstyrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföran- den biträder.

Är pleniärende så brådskande att verks- styrelsen icke hinner sammanträda för be- handling av ärendet, avgöres detta genom meddelanden mellan minst hälften av leda- möterna, bland dem ordföranden och gene- raldirektören. Kan ärendet icke lämpligen avgöras på detta sätt, får generaldirektören besluta ensam i närvaro av den föredragan- de till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall anmä- las vid nästa plenum.

13 5 Ärende, som icke skall avgöras i plenum el- ler i särskild ordning, avgöres av generaldi- rektören ensam.

145

I arbetsordning eller genom särskilt beslut får överlämnas åt annan tjänsteman än ge- neraldirektören att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaf- fenhet att prövningen bör ankomma på ge- neraldirektören.

155

När generaldirektören är hindrad att utöva sin tjänst, utövas den av hans ställföreträ- dare. Denne inträder efter beslut av gene- raldirektören även i övrigt i hans ställe vid behandlingen av visst ärende eller viss grupp av ärenden.

165

Uppkommer hinder för såväl generaldirek- tören som dennes ställföreträdare, fullgöres generaldirektörens åligganden av den byrå- chef generaldirektören bestämmer.

175

I generaldirektörens frånvaro får ej fattas

beslut av större vikt, som kan anstå utan olägenhet, eller utan hans medgivande vid- tagas åtgärd, som rubbar eller ändrar av livsmedelsstyrelsen meddelade föreskrifter eller tillämpade grunder.

18 5 Ärende avgöres efter föredragning som an- kommer på chefen för den byrå eller sek- tion dit ärendet hör eller på särskilt förord- nad föredragande. I arbetsordning eller ge— nom särskilt bmlut får medges att ärende som handlägges enligt 14 & avgöres utan fö- redragning. Generaldirektören får själv övertaga be- redning och föredragning av ärende. Byråchef får närvara när ärende som hör till hans byrå föredrages av annan.

19 &

Under tjänsteresa eller vid annat tillfälle, när ärende är så brådskande att föredragande ej kan tillkallas, får generaldirektören utan föredragning meddela beslut som icke kan uppskjutas utan olägenhet.

205 Generaldirektören, byråchef, chef för sek- tion eller, efter beslut av generaldirektören, annan tjänsteman får infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos livs- medelsstyrelsen.

215

I fråga om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet eller avstängning från tjänsten i de fall ärendet icke enligt 22 5 skall handläggas av veterinärväsendets an- svarsnämnd och i fråga om läkarundersök- ning enligt 27 & statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 247) beslutar generaldirek- tören jämte minst tre byråchefer, däribland chefen för den byrå som handlägger juridis- ka ärenden.

För omröstning i fråga som avses i första stycket gäller särskilda bestämmelser.

22å

Veterinärväsendets ansvarsnämnd handläg- ger ärenden om

• Sida 94
•  Original

1. disciplinär bestraffning, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet eller avstängning från tjänsten enligt 26 å statstjänstemannalagen i fråga om veterinär anställd hos livsmedels- styrelsen eller hos statligt organ, som lyder under styrelsen, under förutsättning att ären- det rör fel eller försummelse i utövning av befattning, vars innehavare enligt gällande behörighetskrav skall vara legitimerad vete- rinär;

2. återkallande av sådan behörighet att utöva yrke eller verksamhet som meddelas av livsmedelsstyrelsen;

3. meddelande av ny behörighet åt den som fått sin tidigare behörighet återkallad enligt 2.

235

I ansvarsnämnden föredrages ärende av che- fen för den byrå till vilken ärendet huvud- sakligen hör eller av annan tjänsteman, som generaldirektören bestämmer. Berör ärende även annan byrå, får chefen för den byrån eller annan tjänsteman som generaldirektö- ren bestämmer närvara vid ärendets hand- läggning.

I ärende som avses i 22 5 2—3 äger be- stämmelsema i 24 & statstjänstemannalagen motsvarande tillämpning.

245

Ansvarsnämnden är beslutför endast om samtliga ledamöter är närvarande. Ärende, vari muntligt förhör ej äger rum, får dock avgöras av fyra ledamöter, om de är ense om beslutet.

Deltager samtliga fem ledamöter i avgö- randet, äger bestämmelserna i rättegångsbal- ken om omröstning i överrätt i fråga om ansvar motsvarande tillämpning.

255

Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredragan- den har skiljaktig mening, skall denna an- tecknas.

Bestämmelserna i första stycket gäller

även ledamot av vetenskapliga rådet, vilken deltagit som rådgivare vid handläggning av ärende.

Tjänstetillsättning

265

Generaldirektören förordnas av Maj:t för högst sex år.

Verksstyrelsens övriga ledamöter förord- nas för högst fyra år.

Annan tjänst i lägst lönegrad C 1 tillsät- tes av Kungl. Maj:t efter anmälan av verks- styrelsen.

Övriga tjänster tillsättes och annan perso— nal antages av verksstyrelsen.

Kungl.

Övriga bestämmelser

275

Tjänsteman hos livsmedelsstyrelsen får icke åtaga sig uppdrag av kommun eller en- skild i ärende som handlägges eller kan komma att handläggas av styrelsen.

Denna instruktion träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 95
•  Original

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott att i fråga om hälsovårds- stadgan (1958: 663) förordna,

dels att 32—37 55 skall upphöra att gälla, dels att i 4 och 131 55 ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot ordet »social- styrelsen» och ordet »veterinärstyrelsem mot »livsmedelsstyrelsen»,

dels att hänvisningarna i 44 och 58 åå till 8 & livsmedelsstadgan skall avse 33 &

livsmedelsstadgan,

dels att 9 och 14 55 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

9?

Om läkare och veterinär icke äro leda- möter i hälsovårdsnämnd, skall tjänste- läkaren eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande läkare, denne respektive tjänsteveterinären eller stadsveterinären närvara vid nämndens sammanträden, i den mån nämndens ordförande finner hans närvaro erforderlig och han icke hindras av andra tjänsteåligganden. Han skall där- vid äga deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet.

(Föreslagen lydelse)

Om läkare och veterinär icke äro leda- möter i hälsovårdsnämnd, skall tjänstelä- karen eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande läkare denne respektive tjänsteveterinären eller stadsveterinären närvara vid nämndens sammanträden iden mån han icke hindras av andra tjänste- åligganden. Han skall därvid äga deltaga i överläggningarna samt få sin mening an- tecknad till protokollet.

I stad ————————— förste stadsveterinären.

14 51

För att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna hälsovården samt i övrigt tillhandagå nämnden skall stad med minst 40 000 invånare hava en eller flera stadsläkare. Om så erfordras, bör

1 Senaste lydelse 1963: 340.

För att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna hälsovården och livsmedelshygienen samt i övrigt tillhanda- gå nämnden skall kommun med minst 40 000 invånare ha en eller flera stadslä-

• Sida 96
•  Original

även i annan kommun med minst 15 000 invånare finnas stadsläkare eller motsva- rande läkare. Sådan läkare antages av häl- sovårdsnämnden, om ej fullmäktige förbe— hållit sig detta.

Till hälsovårdsnämnds biträde skola därjämte i varje kommun finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer, dock att de på inspektör ankommande uppgifterna må fullgöras av ledamot i nämnden, om så kan ske utan att uppgifterna eftersättas. Hälsovårdsinspektör må anställas gemen- samt för två eller flera kommuner. Med tjänst som hälsovårdsinspektör må förenas annan tjänst.

Till heltidsanställd hälsovårdsinspektör må antagas endast den, som med godkän- da vitsord genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer eller som av medi- cinalstyrelsen på grund av annan utbild- ning eller förvärvad erfarenhet förklarats skickad att fullgöra på hälsovårdsinspektör ankommande uppgifter.

kare och en eller flera livsmedelshygieni- ker. Om så erfordras, bör även i annan kommun med minst 15 000 invånare finns befattningshavare av angivna eller motsva- rande slag. Sådan befattningshavare anta- ges av hälsovårdsnämnden, om ej fullrnäk- tige förbehållit sig detta.

Till hälsovårdsnämnds biträde skola där- jämte i varje kommun finnas minst två hälsovårdsinspektörer, av vilka en skall ha särskild insikt i frågor om livsmedel.

Till hälsovårdsinspektör må antagas en— dast den, som med godkända vitsord ge- nomgått fastställd kurs för hälsovårdsin- spektörer eller som av socialstyrelsen och livsmedelsstyrelsen på grund av annan ut- bildning eller förvärvad erfarenhet förkla- rats skickad att fullgöra på hälsovårdsin— spektör ankommande uppgifter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 97
•  Original

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna att 56 ä 1 mom., 57 och 65 55 byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

565

I mom.1 Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden till- se, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, natur- vårdslagen, denna stadga eller med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrif- ter. Är tomtens ägare enligt byggnadsla- gen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

Inom område—_—_______

1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden tillse, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, naturvårdslagen, livsmedelsstadgan, denna stadga eller med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare enligt bygg- nadslagen skyldig att gälda bidrag till kost- nad för gata eller att anordna utfartsvåg eller avlopp från tomten, må byggnads— lov för nybyggnad ej beviljas innan skyl- digheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

— jämförligt behov.

57 5 Är åtgärd —————————— sådant tillstånd.

Berör åtgärden —————————

1 Senaste lydelse 1964: 826.

Ansökan om byggnadslov för livsme- delslokal skall, jämte därtill hörande rit- ningar och andra handlingar, av byggnads— nämnden tillställas hälsovårdsnämnden för förhandsprövning av livsmedelsmyndighet som livsmedelsstyrelsen bestämmer. Bygg- nadslov får icke meddelas utan tillstyrkan av livsmedelsmyndigheten.

— i saken.

• Sida 98
•  Original

65 5

Inom område, —————————— jämförlig näring.

Vad nu —————— myndighets tillstånd.

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50 plat- jämförlig inrättning med mer än 50 plat- ser; eller ser;

e) fabriksbyggnad eller byggnad för an- e) fabriksbyggnad eller byggnad för an- nan industriell rörelse. nan industriell rörelse; eller

f) livsmedelslokal.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 99
•  Original

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna att 3 5 förordningen (1968: 564) om tillfällig handel skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Tillfällig handel —————————— särskilt tillstånd. Svensk medborgare —————————— tryckt skrift.

Om särskilt tillstånd att i vissa fall salu- hålla livsmedel till allmänheten meddelas bestämmelser enligt livsmedelsstadgan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 100
•  Original

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i instruktionen (1967: 606) för socialstyrelsen

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 3 & instruktionen (1967: 606) för social- styrelsen skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 5 Styrelsen har särskilt att handlägga frågor —————— allmänna hälsovården, med uppmärksamhet följa livsmedelshy- främja den allmänna näringsstandarden gienen och därvid särskilt ha tillsyn över och sunda kostvanor, l den medicinska kontrollen av personalen i livsmedelshanteringen samt främja den all— männa näringsstandarden och sunda kost-

vanor, ha tillsyn över bekämpandet — — — gällande farmakopé. Styrelsen skall ————— rör statistikverksamheten.

| | Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 101
•  Original

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i instruktionen (1965: 787) för statens institut

för folkhälsan

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 3, 6 och 23 åå instruktionen (1965: 787) för statens institut för folkhälsan skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

35

Det åligger institutet särskilt att

(Föreslagen lydelse)

handlägga frågor om vatten —— — — från folknän'ngssynpunk-t,

vara centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen,

omhänderha kontrollen av vitaminer i livsmedel, läkemedel och fodermedel samt handha standardpreparat som behövas för sådant ändamål,

vara centralt undersökningsorgan för den offentliga livsmedelskontrollen och därvid bland annat utföra undersökning och kontroll av berikningsmedel, livsme- delstillsatser och främmande ämnen i livs- medel,

omhänderha kontrollen av vitaminer i läkemedel och fodermedel samt handha standardpreparat som behövas för sådant ändamål,

inom nu —————— senaste budgetåret. Institutet fullgör —————— hygieniska institution. 6 &

Institutet ledes av en styrelse, som även är styrelse för statens distriktssköterskesko- la. Ledamöter av styrelsen äro chefen för medicinalstyrelsen, chefen för arbetar- skyddsstyrelsen, institutets föreståndare och en av Karolinska mediko-kirurgiska insti- tutets medicinska fakultet inom fakulteten

Institutet ledes av en styrelse, som även är styrelse för statens distriktssköterskesko— la. Ledamöter av styrelsen äro chefen för socialstyrelsen, chefen för arbetarskydds- styrelsen, chefen för livsmedelsstyrelsen, in- stitutets föreståndare och en av Karolinska mediko-kirurgiska institutets medicinska

• Sida 102
•  Original

utsedd ledamot samt högst nio andra leda- möter, som Kungl. Maj:t utser särskilt.

fakultet inom fakulteten utsedd ledamot samt högst nio andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser särskilt.

Av de —————— vara företrädda.

Kungl. Maj:t —————— vice ordförande.

För de ————————— som ledamöterna. 23 å

Avdelningsföreståndare är, med de un- dantag som följa av andra stycket, ansvarig för verksamheten vid avdelningen. Det åligger avdelningsföreståndare att inom området för sin kompetens meddela under— visning i den omfattning styrelsen efter samråd med honom bestämmer.

Avdelningsföreståndare är, med de un- dantag som följa av tredje stycket, ansva— rig för verksamheten vid avdelningen. Det åligger avdelningsföreståndare att inom området för sin kompetens meddela under- visning i den omfattning styrelsen efter samråd med honom bestämmer.

Avdelningsföreståndare vid födoämnes— hygieniska avdelningen och vid vitaminav- delningen åligger att, när så påkallas, inför livsmedelsstyrelsens verksstyrelse föredraga eller deltaga i handläggning av ärende som faller inom deras avdelningars verksam- hetsområden.

Biträdande avdelningsföreståndaren — — — enligt 3 &.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 103
•  Original

9. Förslag till

Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i instruktionen (1965: 644) för kommerskollegium

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 4 & instruktionen (1965: 644) för kom- merskollegium skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 5 Det åligger — — — kollegiets verksamhetsområde. Kollegiet handlägger — — — nämnda näringar, tillsatser till och vitaminisering av livs- medel, explosiva och brandfarliga varor. explosiva och brandfarliga varor.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 104
•  Original

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i länsstyrelseinstruktionen (1958: 333)

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att S & och 12 ä 1 och 2 mom. länsstyrelse- instruktionen (195 8: 333)1 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Sä?

(Föreslagen lydelse)

Länsstyrelsen tillkommer — —— — i polisinstruktionen.

Länsstyrelsen har vidare att enligt gäl- lande föreskrifter taga befattning med so- cial omvårdnad, hälso- och sjukvården, plan— och byggnadsväsendet, naturvården samt vattenvärden, luftvården och miljö- skyddet i övrigt, vägväsendet, trafikväsen- det, brandförsvaret, civilförsvaret och an- nan försvarsberedskap, exekutionsväsendet, folkbokföringen, beskattnings- och upp- bördsväsendet samt medelsförvaltningen. Det ankommer därvid på länsstyrelsen att övervaka att de förpliktelser, vilka enligt lag eller annan författning åligga statliga myndigheter, kommuner och enskilda i lä- net, bliva behörigen fullgjorda. Länsstyrel- sen skall ock i övrigt fullgöra de åliggan- den och utöva de befogenheter, vilka enligt lag, annan författning eller särskild före- skrift tillkomma länsstyrelsen (Kungl. Maj:ts befallningshavare) eller enligt äldre författningar landshövdingen.

Länsstyrelsen har vidare att enligt gäl- lande föreskrifter taga befattning med so- cial omvårdnad, hälso- och sjukvården, den offentliga livsmedelskontrollen, plan- och byggnadsväsendet, naturvården samt vat- tenvården, luftvården och miljöskyddet i övrigt, vägväsendet, trafikväsendet, brand- försvaret, civilförsvaret och annan för- svarsberedskap, exekutionsväsendet, folk- bokföringen, beskattnings— och uppbörds- väsendet samt medelsförvaltningen. Det ankommer därvid på länsstyrelsen att över- vaka att de förpliktelser, vilka enligt lag eller annan författning åligga statliga myn- digheter, kommuner och enskilda i länet, bliva behörigen fullgjorda. Länsstyrelsen skall ock i övrigt fullgöra de åligganden och utöva de befogenheter, vilka enligt lag, annan författning eller särskild föreskrift tillkomma länsstyrelsen (Kungl. Maj:ts be— fallningshavande) eller enligt äldre författ- ningar landshövdingen,

Verksamheten i —————— kunna tillgodoses. Länsstyrelsen har —————— och sammanslutningar. Länstyrelsen skall —————— kunna lämnas.

1 Instruktionen omtryckt 1967: 831. 2 Senaste lydelse 1969: 391.

• Sida 105
•  Original

I mom.1 Å landskansliet — — — nämligen å

1) landskansliet

a) allmänna sektionen allmän ordning och säkerhet, polisväsendet utom såvitt gäl- ler ärenden som jämlikt 3 mom. handläg- gas å länspolischefens expedition, utsök- ningsväsendet, enligt kommunallagarna fö- rekommande frågor, allmänna val, social omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. föräld- rabalken, hälso- och sjukvård samt övriga frågor, som icke höra till annan sektion inom landskansliet,

1) landskansliet

a) allmänna sektionen allmän ordning och säkerhet, polisväsendet utom såvitt gäl- ler ärenden som jämlikt 3 mom. handläg— gas å länspolischefens expedition, utsök- ningsväsendet, enligt kommunallagarna fö- rekommande frågor, allmänna val, social omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. för- äldrabalken, hälso— och sjukvård, offentlig livsmedelskontroll samt övriga frågor som icke höra till annan sektion inom lands- kansliet,

b) planeringssektionen plan- och — — — ecklesiastik indelning.

c) socialsektionen, där sådan finnes, so- cial omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken, hälso- och sjukvård samt andra frågor som hänga samman med des- sa ärenden,

c) socialsektionen, där sådan finnes, so- cial omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken, hälso- och sjukvård, of- fentlig livsmedelskontroll samt andra frå- gor som hänga samman med dessa ären- den

(1) civilförsvarssektionen civilförsvaret — — —— och avloppsanläggningar.

2) landskontoret —- —- — och mantalsskrivningsfrågor.

2 mom.2 Å avdelningarna — —— — nämligen å

1) allmänna avdelningen — — — eller planeringsavdelningen,

b) socialsektionen social omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken, häl- so- och sjukvård samt andra frågor som hänga samman med dessa ärenden,

b) socialsektionen social omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken, hälso— och sjukvård, offentlig livsmedels- kontroll samt andra frågor som hän-ga samman med dessa ärenden.

c) överexekutorsektionen utsökningsväsendet,

2) planeringsavdelningen — —— —- annan avdelning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

1 Senaste lydelse 1969: 783. ” Senaste lydelse 1969: 391.

• Sida 106
•  Original

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i allmänna läkarinstruktionen (l963:341)

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 12 & allmänna läkarinstruktionen (1963: 341) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

125

Uppmärksammar provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare missförhållande inom sitt distrikt med avseende å omgivningshy- gien eller livsmedelshygien eller eljest i fråga om allmänna hälsovården och av- hjälpes detta icke efter erinran, skall han göra anmälan därom till hälsovårdsnämn- den och länsläkaren eller, i stad där stads- läkare finnes, till denne eller, om flera stadsläkare finnas, till förste stadsläkaren.

(Föreslagen lydelse)

Uppmärksammar provinsialläkare eller stadsdistri-ktsläkare missförhållande inom sitt distrikt med avseende å omgivningshy- gien eller livsmedelshygien eller eljest i fråga om allmänna hälsovården och av- hjälpas detta icke efter erinran, skall han göra anmälan därom till hälsovårdsnämn- den och länsläkaren eller, i stad där stads- läkare finnes, till denne eller, om flera stadsläkare finnas, till förste stadsläkaren. Provinsialläkare och stadsdistriktsläkare har även att efter anmodan av länsläkaren företaga besiktning eller inspektion i ären- de som rör livsmedelshygien.

Biträdande provinsialläkare — — — de iakttagit.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 107
•  Original

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i instruktionen (1965:792) för länsläkarväsendet

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 3 & instruktionen (1965: 792) för länslä- karväsendet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 5

I fråga — — — utöva upplysningsverksamhet.

Dessutom har organisationen att hålla sig underrättad om livsmedelshygienen inom länet och att efter anmodan av livs- medelsstyrelsen eller länsstyrelsen biträda vid den offentliga livsmedelskontrollen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 108
•  Original

Förslag till ändring i stadgarna för varudeklarationsnämnden1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 & För fattande —————————— lika röstetal.

Innan nämnden fattar beslut att fast- ställa normer för varudeklaration av livsmedel, skall normerna godkännas av livsmedelsstyrelsen.

¹ Fastställda av Kungl. Maj:t den 28 juni 1957.

III

Inledande redogörelse

1 1951 års livsmedelsstadga och 1952 års normallivsmedelsordning

Ända fram till år 1951 saknades i vårt land en sammanfattande lagstiftning rörande livs- medel. Dessförinnan hade olika bestämmel— ser om livsmedels beskaffenhet, samman— sättning och hantering samt därmed sam- manhängande frågor funnits intagna i ett stort antal författningar. Viktigast av dessa var dåvarande hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 som bl. a. innehöll allmänna före- skrifter om födoämnen, dryckesvaror, livs- medelslokaler m. 111. Dessa föreskrifter kom- pletterades av lokala s.k. matvarustadgor som utfärdats av olika kommuner. Därut- över fanns särskilda författningar om spe- ciella slag av livsmedel som mjölk och mjölkprodukter, kött, charkuterivaror, fisk, smör, margarin, ost, ägg och bröd. Splittringen av bestämmelserna rörande livsmedel på så många olika författningar gav på ett tidigt stadium upphov till yrkan— den om åtgärder för att få till stånd en mera enhetlig och förbättrad livsmedelslagstift- ning. I detta syfte framlade en år 1916 till- satt statlig kommitté ett betäkande år 1921 med förslag till livsmedelsl-ag m.m. Betän- kandet föranledde emellertid ingen åtgärd. Först år 1936 tillsattes efter framställning av riksdagen en ny utredning i saken, 1936 års livsmedelslagstiftningssakkunniga, som avgav sitt slutliga betänkande år 194] (SOU 1941: 22). Med hänsyn till de då rådande kristidsförhållandena föranledde emellertid betänkandet inte någon omedelbar åtgärd. En överarbetning av sistnämnda betänkande

påbörjades år 1948 genom en ny kommitté, 1948 års livsmedelssakkunniga, som fram- lade sitt betänkande år 1949 med förslag till ny livsmedelsstadga m.m. (SOU 1949: 43).

Efter remissbehandling överarbetades 1949 års betänkande i sin tur inom inrikes- departementet, varefter Kungl. Maj:t genom prop. 1951 : 63 med förslag till livsmedels- stadga m.m. inhämtade yttrande i ämnet från riksdagen. Propositionen föranledde ett flertal motioner (1951: I: 340, 345, 346, 349, 350, 351, 352, 353, 354 och 1951: 11: 448, 449, 460, 461, 462, 463, 464, 465, 466, 650, 651). Sedan riksdagens andra lag- utskott avgivit utlåtande (2 LU 1951: 34), tillstyrkte riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (rskr 1951: 369) det i propositionen framlagda förslaget med vissa jämkningar. Därefter utfärdade Kungl. Maj:t den 21 december 1951 livsmedelsstadgan (SFS 1951: 824) som trädde i kraft den 1 juli 1952. Stadgan har sedermera ändrats i vissa hänseenden (SFS 1952: 271, 488; 1953: 636; 1955: 258; 1957: 177; 1958:195; 1960: 85; 1962: 706; 1964: 676; 1965: 236). Med stöd av livsmedelsstadgan fastställde Kungl. Maj:t vidare den 25 april 1952 en normal— livsmedelsordning att tjäna till kommunernas ledning för utarbetande av särskilda lokala föreskrifter på. livsmedelsområdet (SFS 1952: 402).

1951 års livsmedelsstadga och 1952 års normallivsmedelsordning har den lydelse som framgår av Bilagorna 1 och 2.

• Sida 110
•  Original

Sedan livsmedelsstadgan trätt i kraft den 1 juli 1952 restes så småningom allt större krav på att stadgan skulle anpassas till den snabba utveckling som skedde inom pro- duktion, handel och annan distribution på livsmedelsområdet. Framställningar i detta syfte gjordes såväl från riksdagen och olika myndigheter som från organisationer och sammanslutningar inom näringslivet. Det var mot denna bakgrund som chefen för inri- kesdepartementet tillkallade livsmedelsstad- gekommittén (i det följande benämnd LSK) för en översyn av livsmedelslagstiftningen.

Direktiven för LSK innefattas i ett anfö- rande till statsrådsprotokollet över inrikes- ärenden den 19 april 1963 av dåvarande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson. Efter en kort redogörelse för innehållet av livsmedelsstadgan uttalade denne följande.

Utifrån de förutsättningar som förelåg vid livsmedelsstadgans tillkomst har stadgan visat sig väl fylla sin huwduppgift dels att, inom rimliga gränser, med hänsyn särskilt till kost- naderna, tillgodose konsumenternas berättigade krav på att erhålla från hälsosynpunkt tillfreds- ställande livsmedel, dels att förhindra oredlig- het i handeln med livsmedel. Utvecklingen på förevarande område har emellertid gått snabbt under 1950-talet. Sålunda har t.ex. handeln med djupfrysta varor fått betydande omfatt- ning och tekniken på frysområdet har snabbt utvecklats. Även andra konserveringsmetoder har fått ökad användning samtidigt som för- säljning av paketerade livsmedel alltmer börjat tränga ut lösviktsförsäljningen. Helt allmänt torde också kunna sägas att allmänheten blivit

Utredningsuppdraget

mer kvalitetsmedveten när det gäller livsme- del liksom i fråga om andra konsumtionsvaror, något som lett till ökade krav på upplysning om bl. a. livsmedlens sammansättning och håll- barhet. Dessa och en rad andra omständig- heter har legat till grund för krav på en allmän översyn av livsmedelsstadgan, vilka rests av bl. a. Föreningen för allmän hälsovård och bi- trätts av veterinärstyrelsen. Vad som särskilt stått i förgrunden har varit bestämmelserna om märkning av livsmedel och de hygieniska förhållandena vid transport av ömtåliga livs- medel samt utomhushandeln. Vidare har man efterlyst särskilda föreskrifter rörande hante- ring av djupfrysta livsmedel. Även i övrigt har sakliga eller formella ändringar i livsmedels— stadgan ansetts befogade på särskilda punkter. Jag förordar därför att en allmän översyn av livsmedelsstadgan nu kommer till stånd. Över- synen bör i princip vara förutsättningslös.

I samband med översynen bör också upp- märksammas den på sistone aktualiserade frå- gan om förbud mot saluhållande av skadliga livsmedelsimitationer.

I fortsättningen berörde departements- chefen närmare de mera centrala delar av livsmedelsstadgan som visat sig behöva ses över. Därvid angav han fem huvudfrågor, nämligen datummärkning av livsmedel, in- nehållsdeklaration av livsmedel, livsmedels- transporter, utomhushandel med livsmedel samt formerna för livsmedelskontrollen och kontrollorganens befogenheter.

Beträffande frågan om datummärkning av livsmedel uttalades i direktiven följande.

Märkningsföreskrifterna i livsmedelsstadgan tar framför allt sikte på att konsumenten skall få kännedom om tillverkaren av varan samt

• Sida 111
•  Original

varans sammansättning och vikt eller volym. Däremot föreligger ingen skyldighet att på förpackning ange när varan tillverkats eller hur länge den kan förvaras utan kvalitetsför- sämring. I framställning till Kungl. Maj:t den 21 november 1960 har stadsfullmäktige i Stockholm anhållit om åtgärder för införande i livsmedelsstadgan av bestämmelser om da- tumstämpling av färdigförpackade livsmedel. Sådan märkning sker redan på frivillig väg i viss utsträckning, särskilt beträffande färdig- förpackade livsmedel med kort hållbarhet. Sät— tet för märkningen är emellertid varierande. Framställningen syftar till att datumstämpling— en skall bli generell och enhetlig. Vid den tämligen omfattande remissbehandlingen av framställningen har man i allmänhet tillstyrkt obligatorisk datumstämpling av en del livs- medel. De flesta remissinstanserna, bland dem medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, Koopera- tiva förbundet och Sveriges köpmannaförbund, förordar dock att frågan förutsättningslöst ut- redes, innan föreskrifter meddelas. I första hand anses själva behovet av datumstämpling böra övervägas. Stämplingen säges nämligen inte i och för sig utgöra någon garanti för kvalitet. Denna påverkas inte bara av förva- ringstiden utan i högre grad av hur varan hanterats och förvarats. Vidare anses vid ut- redningen böra övervägas vilken dag som skall anges på förpackningen: tillverkningsdagen, förpackningsdagen, sista försäljningsdagen eller sista dagen för konsumtion av varan. Särskilt har framhållits att sista försäljnings- eller kon- sumtionsdag kan anges endast om man inte bara känner den normala hållbarheten hos en vara under vissa betingelser utan även har ga- rantier för att varan förvaras under sådana be- tingelser. Detta gäller speciellt frysbehandlade varor.

Spörsmålet om datumstämpling har även tagits upp av 1954 års mjölkkommitté, som i sitt betänkande (SOU 1960: 29) rörande frågan om åtgärder för att förbättra konsumtions- mjölkens beskaffenhet föreslagit, att mjölkför- packning skall märkas med sista försäljnings- dag efter ett enhetligt system för hela riket. Märkningen skall innebära att mejeriet garan- terar mjölkens hållbarhet — under förutsätt- ning att den i butiken förvarats vid en tempe- ratur under 10a C — ett dygn vid 18(, C eller tre dygn vid kylskåpstemperatur efter den an- givna dagen. Förslaget i denna del får ses mot bakgrunden av vissa andra av kommittén fram- förda förslag i syfte att hålla mjölkens tempe- ratur nere vid transport från mejerier till för- säljningslokaler och vid förvaring i lokalerna. Kommitténs förslag om datumstämpling har vid remissbehandlingen av betänkandet god- tagits på de flesta håll. På några håll har understrukits, att frågan om datumstämpling

av mjölkförpackningar bör övervägas i sam- band med den av stadsfullmäktige i Stockholm väckta frågan om generell skyldighet att da- tumstämpla livsmedelsförpackningar.

Som framgår av det anförda innehåller Spörsmålet om datummärkning av livsmedel en rad problem som kräver ingående övervä- ganden. Jag delar den uppfattning, som kom- mit till synes i remissyttrandena över stadsfull- mäktiges i Stockholm framställning och mjölk- kommitténs förslag, att dessa överväganden bör ske i ett sammanhang, så att de bestämmelser i ämnet, som kan finnas påkallade, erhåller en så enhetlig utformning som möjligt. Angelägen- heten härav gör sig speciellt gällande om märk- ningen skall fylla en funktion som konsument- upplysning. Den märkning som redan nu fri- villigt genomförts av åtskilliga producenter i fråga om ett flertal skilda varor företer i detta hänseende betydande variationer beträffande såväl formerna för märkningen som betydelsen av den angivna tidpunkten.

I den andra frågan som skulle beaktas vid översynen, innehållsdeklaration av livs- medel, anförde departementschefen följande.

En annan form av konsumentupplysning än datummärkning är uppgift om en varas sam- mansättning. Detaljbestämmelser härom finns i 8 kap. livsmedelsstadgan rörande ett flertal skilda grupper av livsmedel. Också dessa be- stämmelser bör ses över, varvid särskilt bör undersökas om skyldighet bör införas att i större utsträckning än nu deklarera varans be- ståndsdelar. Sådan skyldighet bör givetvis i första hand kunna komma i fråga när det gäl- ler färdigförpackade livsmedel och livsmedel, beträffande vilka konsumenternas möjligheter att göra ett medvetet val är begränsade. Här- vid bör bl. a. observeras vad 1961 års riksdag på förslag av tredje lagutskottet uttalade i skri- velse till Kungl. Maj:t (rskr 1961:68) med anledning av motionerna 1961:I:4 och II: 8. vari begärdes föreskrifter om skyldighet att ange sanmiansättningen av glass som säljes i portionsförpackningar. Vidare bör beaktas de förslag Sveriges biodlares riksförbund framlagt i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 augusti 1962 i syfte att bl. a. göra det möjligt för konsumen- terna att skilja äkta bihonung från s. k. konst- honung.

Den tredje huvudfrågan som borde upp- märksammas vid utredningen var spörs- målet om livsmedelstransporter. I direktiven erinrades till en början om det allmänna kravet i 12 & livsmedelsstadgan på sådana försiktighetsmått vid all hantering av livs- medel att dessa inte förorenas eller blir

• Sida 112
•  Original

skadliga att förtära eller på annat sätt otjän- liga till människoföda. Vidare redogjordes närmare för bestämmelserna i 17 5 om beskaffenheten av transportfordon för livs- medel samt i 19—24 åå om utrustningen av fordon för kringföringshandel med vissa varor och tillståndsförfarandet i fråga om sådana fordon. Dessutom framhölls i direk— tiven att 1952 års normallivsmedelsordning innehöll vissa föreskrifter om livsmedels— transporter utan samband med kringförings- handel samt om hur de fordon som bruka- des vid sådana transporter skulle vara an- ordnade. I anslutning till dessa redogörelser anförde departementschefen följande.

Redan vid livsmedelsstadgans tillkomst restes krav på att de nu i normallivsmedelsordningen intagna transportföreskriftema skulle få sin plats i stadgan och därmed bli generellt gäl- lande för hela riket. Föredragande departe- mentschefen ansåg dock detta föra för långt. På grund av kritik av de förhållanden, under vilka animala livsmedel transporterades, till- sattes emellertid 1954 en utredningsman för att utreda bl.a. frågan om den hygieniska kon- trollen av animala livsmedel. Av framför allt kostnadsskäl fann utredningsmannen det inte möjligt att införa en allmängiltig föreskrift att all transport av animala livsmedel skulle ske i slutet utrymme. Dylika föreskrifter blev inte heller utfärdade. I remissyttrande över utred- ningsmannens ställningstagande ansåg veteri- närstyrelsen det ofrånkomligt att ifrågavarande bestämmelser skärptes. Denna åsikt vidhåller styrelsen i remissyttrande över den av För- eningen för allmän hälsovård gjorda anhållan om en allmän översyn av livsmedelsstadgan. Frågan har även tagits upp i två likalydande motioner vid 1962 års vårriksdag (I: 297 och II: 372), i vilka hävdades att gällande bestäm- melser angående transport av animala livsme- del bör ändras, så att dagens hygieniska krav på ifrågavarande transporter kan uppfyllas. Motionärernas yrkande tillstyrktes av veteri— närstyrelsen och Stockholms stads hälsovårds- nämnd. Andra lagutskottet, som framhöll att transport av slaktkroppar fortfarande i viss ut- sträckning sker på öppna fordon, förordade (2 LU 1962: 19), att bestämmelser införes av innebörd att kött och köttvaror endast må transporteras i slutet utrymme, samt att före- skrift överväges om att fordonet skall vara försett med kylanordning, åtminstone då fråga är om längre transporter. Under åberopande av utskottets utlåtande har riksdagen (rskr 1962: 163) anhållit om förslag till ändrade be- stämmelser angående transport av kött och

De av riksdagen begärda förslagen bör ut- arbetas i samband med den allmänna översyn av livsmedelsstadgan som jag förordat i det föregående. Som framgått av det anförda är det inte bara transport av köttvaror och fisk som kritiserats. Mjölktransporterna utgör ett känsligt led i mjölkdistributionen och kan så- som mjölkkommittén framhållit inte alltid an- ses fylla de krav man måste ställa för att kon- sumenterna skall tillhandahållas en fullgod vara särskilt vad gäller hållbarheten. Med den omfattning handeln med djupfrysta varor tagit bör undersökas om särskilda föreskrifter er- fordras i fråga om transporten av dylika varor. Också för andra särskilt känsliga livsmedel kan transportföreskrifter finnas vara påkallade. Enligt min mening bör därför undersökning- arna i förevarande hänseende omfatta alla livs- medel. Bedömningen bör i första hand ske ur rent hygienisk synvinkel, men hänsyn bör tagas också till i vilken mån mer rigorösa regler återverkar på varans pris. De ekonomiska kon— sekvenserna av de transportbestämmelser, som från hygienisk synpunkt är önskvärda, bör redovisas.

I samband med behandlingen av de spörs- mål, som hänför sig till transport av livsmedel, bör även uppmärksammas en inom Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa (ECE) i Geneve den 15 januari 1962 för undertecknande framlagd överenskommelse rörande särskild utrustning för transport av lättfördärvliga livsmedel.

Som ett fjärde område, där en översyn av livsmedelsstadgans bestämmelser gjorde sig starkt gällande, angavs i direktiven den utomhushandel med livsmedel som skedde annorstädes än på allmän saluplats. Depar- tementschefen erinrade därvid bl.a. om föreskrifterna i 18% livsmedelsstadgan att vissa kött-, mejeri— och margarinvaror i re- gel inte får säljas utomhus på allmän salu— plats eller från stånd, bord eller dylikt utan att vara inneslutna i förpackningar som skyddar dessa livsmedel mot förorening, fukt eller annan påverkan utifrån. Vidare skall andra livsmedel som saluhållas utom- hus i möjlig mån vara skyddade mot flu— gor, damm, solljus och väta. Därefter an- förde departementschefen följande.

Dessa föreskrifter anses inte omfatta ambu- lerande försäljning eller kringsföringshandel. Veterinärstyrelsen har i sitt remissyttrande över Föreningens för allmän hälsovård framställ- ning om översyn av livsmedelsstadgan under-

• Sida 113
•  Original

strukit att denna handel ofta sker på ett hy- gieniskt synnerligen otillfredsställande sätt, bl. a. vad gäller handhygien och förvaringen av osålda partier. Enligt styrelsen har från flera håll krävts att dylik handel helt borde förbju- das. Styrelsen erinrar för sin del om att utom- hushandel och ambulerande handel i många fall utövas av s.k. partiellt arbetsföra och att ett förbud mot sådan handel därför skulle vara anstötligt från social synpunkt. Med hänsyn därtill förordar styrelsen den medelvägen att man inför förbud mot att utan tillstånd av hälsovårdsnämnden i orten sälja eller saluhålla livsmedel, varigenom man skulle få kännedom om och tillfälle att utöva kontroll över ifråga- varande försäljare. Förbudet bör enligt för- slaget omfatta alla livsmedel som inte är inne- slutna eller förpackade på visst sätt. Den av mig förordade utredningen bör även förutsättnings- löst penetrera dessa förhållanden. För min del vill jag endast understryka veterinärstyrelsens påpekande att frågan har sociala aspekter som måste beaktas. Även olika lösningars inverkan i fråga om konkurrensen mellan skilda distri- butionsformer bör uppmärksammas.

I anslutning till dessa uttalanden framhöll departementschefen att veterinärstyrelsen i remissyttrandet över Föreningens för all— män hälsovård framställning om en översyn av livsmedelsstadgan också föreslagit en rad andra ändringar i stadgan. Dessa förslag borde beaktas vid översynen av författnings- regleringen. Som exempel på veterinärstyrel- sens förslag nämndes följande.

Bl.a. föreslås strängare regler beträffande urtagning och plockning av fjäderfä. Förslaget syftar till att minska risken för spridning av salmonellabakterier. Vidare föreslås att undan- tag från stadgandena om förvaring av glass- massa skall kunna medges i fråga om färdig- beredd glassmassa för framställning av s.k. mjukglass, som blivit en alltmer eftersökt vara.

Med hänvisning till det anförda konstate- rade departementschefen att stora delar av livsmedelsstadgan behövde anpassas till rå- dande förhållanden på livsmedelsområdet. Översynen borde emellertid omfatta inte bara de materiella reglerna utan också for- merna för livsmedelskontrollen och kontroll- organens befogenheter. I detta sammanhang anförde departementschefen vidare.

Vad gäller mjölk och mjölkprodukter har 1954 års mjölkkommitté i sitt förut nämnda betänkande föreslagit olika åtgärder, främst in-

förande av offentlig kvalitetskontroll, i syfte att inom ramen för den övriga livsmedelskon- trollen skapa tillräckliga garantier för att kon- sumtionsmjölkprodukterna fyller rimliga kva- litetskrav. Vid remissbehandlingen har försla- gen utsatts för kritik i skilda hänseenden. De bör därför lämpligen i förevarande samman- hang omprövas med beaktande av den fram- förda kritiken. I anslutning härtill vill jag er- inra om att Kungl. Maj:t den 19 april 1963 på föredragning av chefen för jordbruksdepar- tementet beslutat uppdra åt statens jordbruks— nämnd att utarbeta förslag rörande de författ— ningsmässiga åtgärder, som påkallas för att genomföra mjölkkommitténs förslag om kvali- tetsbetalning av mjölk och om intern mjölk- kontroll vid mejerierna.

Vid översynen av livsmedelsstadgans kon- trollföreskrifter bör vidare uppmärksammas de önskemål om enhetlig ledning av livsmedels— kontrollen som framförts till 1962 års riksdag av riksdagens revisorer. Däremot bör det inte nu komma ifråga att inrätta nya organ för kontrollen.

I det följande fäste departementschefen uppmärksamheten på Nordiska rådets re- kommendation 1962:11 till regeringarna i de nordiska länderna att utreda möjlighe- terna att genomföra en likartad livsmedels- lagstiftning och en gemensam medicinsk kontroll ifråga om livsmedel. Vid över- synen av den svenska livsmedelslagstift- ningen borde hänsyn tagas till resultaten av de överläggningar som i anledning av rådets rekommendation tagits upp mellan representanter för de nordiska regeringarna. Kontakt borde också hållas med de utred- ningar på detta område som kunde komma till stånd i de andra nordiska länderna. Även i övrigt borde utländsk livsmedels- lagstiftning beaktas.

Utöver vad som i direktiven särskilt fram- hållits i samband med frågan om livsme- delstransporterna förklarade departements— chefen att uppmärksamhet skulle ägnas åt de ekonomiska konsekvenserna av olika ställningstaganden.

Avslutningsvis angavs i direktiven att de för översynen tillkallade sakkunniga skulle samråda med de myndigheter vilkas verk- samhet berördes samt med utredningen om metrologiska enheter. Denna utredning ha- de bl.a. att pröva frågan angående om-

• Sida 114
•  Original

fattningen och utformningen av kontroll- föreskrifterna om mätning och vägning av saluförda varor. Samråd skulle också ske med andra utredningar som berördes av översynen. Denna borde utmynna i förslag till erforderlig lagstiftning.

Till LSK:s i det föregående angivna ut- redningsuppdrag har genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 november 1963 lagts ett spe- cialuppdrag, nämligen att övergångsvis fun- gera som svenskt kontaktorgan till Joint FAO/WHO Codex Alimentarius Commis- sion. Denna är en av Förenta Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation samt världshälsoorganisation gemensamt inrättad kommission med uppgift att utarbeta inter- nationella standards för livsmedel. Enligt beslutet skulle LSK inkomma med förslag till organisation och arbetsuppgifter för ett stadigvarande svenskt kontaktorgan. Försla- get borde vara åtföljt av en beräkning av kostnaderna för organets verksamhet och jämväl innefatta förslag rörande kostnader- nas bestridande. Efter förslag av LSK har Kungl. Maj:t enligt beslut den 24 januari och den 23 maj 1969 uppdragit åt vete- rinärstyrelsen att fr. o. m. den 1 juni samma år i stället för LSK vara svenskt kontakt- , organ till ifrågavarande kommission.

• Sida 115
•  Original

IV

Allmän motivering till författningsförslagen

1. Principer för livsmedelslagstiftningen

1.1. Tidigare utredningar

Det förslag som lades fram i 1921 års be- tänkande omfattade en livsmedelslag, en livsmedelsstadga, en livsmedelskontrollför- ordning och ett antal tillämpningskungörel- ser till dessa författningar. Livsmedelslagen innehöll uteslutande straffrättsliga bestäm- melser avsedda att komplettera strafflagens föreskrifter om oredliga och vårdslösa för- faranden. Livsmedelsstadgan upptog bl. a. definitioner på begreppen livsmedel och sa- luhållande samt närmare bestämmelser i frå— ga om när livsmedel skulle anses otjänliga till människoföda eller ägnade att vilseleda köpare angående beskaffenhet, myckenhet eller ursprung. Slutligen innehöll förslaget till stadga vissa hygieniska föreskrifter om till- verkning och annan hantering av samt han- del med livsmedel. I de föreslagna tillämp- ningsförfattningarna behandlades en lång rad olika livsmedel.

Huvudförslaget i 1941 års betänkande var en särskild livsmedelsstadga med allmänna föreskrifter som hade sin motsvarighet i 1919 års hälsovårdsstadga och dåvarande giftstadga. Förslaget gällde alla livsmedel samt sådana näringspreparat, pastiller, ta- bletter och liknande varor för vilka särskilda bestämmelser om läkemedel inte var tillämp- liga. Dessutom fanns föreskrifter om livs- medelslokaler, livsmedelsarbetares hygien, transporter, kringföringshandel, märkning av livsmedel m.m. Vidare föreslogs särskilda kvalitetsbestämmelser för vatten och is samt

för olika viktigare livsmedel. I anslutning därtill stadgades förbud mot att saluhålla livsmedel under vilseledande varubenäm- ning.

I motiveringen till 1941 års förslag fram- hölls till en början att livsmedelslagstiftning- ens uppgift var dels att skydda människorna för giftiga, skadliga eller eljest ur häISOsyn- punkt otjänliga livsmedel och dels att hindra oredlighet i handeln med livsmedel. Den en- skilde hade i det moderna samhället knap- past möjlighet att själv utöva kontroll över de livsmedel han förbrukade. I samma mån livsmedlens ursprung och sammansättning alltmer undandrog sig konsumenternas be- dömningsförmåga var det nödvändigt att kontrollen därav övertogs av samhällets or- gan. Behovet av livsmedelskontroll fram- trädde av naturliga skäl särskilt i kristider då brist på födoämnen rådde. Också under normala förhållanden förekom det att mind- re nogräknade tillverkare framställde livsme— del vilkas sammansättning eller värde inte stod i rimligt förhållande till pris eller utlo— vad eller antagen beskaffenhet. En väl ge— nomförd kontroll över livsmedelshanteringen låg därför också under normala förhållan- den lika mycket i den enskilde konsumen- tens som i den lojale tillverkarens eller för- säljarens intresse.

Enligt 1941 års betänkande uppfyllde de dåvarande föreskrifterna om livsmedel ti- dens rimliga fordringar i hygieniskt avseen- de. Kraven på reformer hade efter genom-

• Sida 120
•  Original

förandet av 1919 års hälsovårdsstadga i all- mänhet inte gällt den sanitära livsmedelslag- stiftningen utan i stället åsyftat utvidgade be- stämmelser av ekonomisk natur. Nyheterna i förslaget utgjordes därför väsentligen av de i det föregående nämnda kvalitetsbestäm- melserna för vissa viktigare livsmedel. Vida- re hade uppmärksammats de ofta framställ- da kraven på att livsmedelslagstiftningen bor- de göras mera enhetlig så att de bestämmel— ser som fanns spridda på ett stort antal för- fattningar i möjlig mån infogades i en enda författning. Även om större överskådlig- het skulle vinnas därmed, hade det emeller- tid visat sig att önskemålen om en enhetli- gare lagstiftning av olika anledningar inte kunde förverkligas i större utsträckning. För- fattningarna om t. ex. köttkontroll, pastöri- sering av mjölk, mejerier, margarintillverk- ning och fiskkonserver innehöll sålunda be— stämmelser av mycket speciellt slag, varför de inte lämpligen kunde sammanföras med den livsmedelsstadga som föreslogs i 1941 års betänkande.

Också i 1949 års betänkande var huvud- förslaget en särskild livsmedelsstadga. För- slaget grundade sig i allt väsentligt på 1941 års betänkande. Stadgan var emellertid i viss mån omdisponerad och utökad. Dessutom hade den tidigare författningstexten både re- ellt och formellt arbetats om.

Enligt detta betänkande ansågs livsmedels- lagstiftningen ha till uppgift att hindra att mindervärdiga livsmedel framställdes och saluhölls samt att livsmedel förändrades på sådant sätt att deras värde nedsattes. Därvid hänvisades till de i 1941 års betänkande framförda synpunkterna på livsmedelslag- stiftningens hygieniska och ekonomiska syf— ten. Å ena sidan skulle man beakta allmän- hetens intresse av att kostnaderna för livs- medlens framställning och distribution i möj- lig mån hölls nere. Ett sådant förbilligande fick emellertid inte drivas så långt att varor— nas kvalitet sänktes under vad som kunde anses skäligt. En viktig del av kvaliteten hos livsmedlen var också den näringshygieniska beskaffenheten. I fråga om önskemålet att hygienen skulle vara oklanderlig fick man

emellertid inte glömma, att åtgärder i detta hänseende samtidigt återverkade ekonomiskt på såväl produktion och distribution som konsumtion. Livsmedelslagstiftningen var ett uttryck för det rådande samspelet mellan vitt skilda synpunkter och intressen. Åtgärder vidtagna i ett syfte kunde komma att sträcka sina verkningar långt över det område som från början närmast avsågs. Det var därför nödvändigt att i denna lagstiftning få en ändamålsenlig avvägning mellan många oli— ka, i och för sig välmotiverade intresse- ståndpunkter.

I 1949 års betänkande förklarades vidare att en rationell distribution låg i allas in- tresse. Samtidigt måste emellertid kraven på varornas hygieniska behandling behållas i erforderlig utsträckning. Viktiga faktorer i detta sammanhang var den allmänna lev- nadsstandarden och tillgången på livsmedel. Man rörde sig här på ett område utan fasta normer. Därför måste livsmedelslagstiftning- en ha en ganska hög grad av rörlighet, så att den å ena sidan utgjorde ett skydd mot skadliga och bedrägliga livsmedel men å andra sidan inte lade hinder i vägen för en sund utveckling på livsmedelsområdet. Av- vägningen mellan dessa intressen borde inte göras på kort sikt, eftersom det rörde sig om åtgärder vilkas räckvidd kunde sträcka sig över generationer. I första hand var livsme- delslagstiftningen ett intresse för konsumen- terna som önskade lätt tillgång till hygieniskt och kvalitativt fullgoda varor. Denna lag- stiftning var emellertid också ett producent- och handelsintresse. Det måste sålunda vara till gagn för lojala tillverkare och affärsmän att få bestämmelser som syftade till att hind- ra uppkomsten av illojala företeelser på ifrågavarande område.

En viktig fråga var också vilka bestäm- melser som borde ingå i livsmedelsstadgan. [ 1949 års betänkande hade stadgan fått en vidare ram än enligt 1941 års förslag. I hu- vudsak hade intagits föreskrifter som dels hade allmän karaktär och dels avsåg enskilda livsmedels sammansättning och beskaffen- het. Bara i undantagsfall föreslogs detaljbe- stämmelser om tillverkning och produktion.

• Sida 121
•  Original

[ prop. 1951:63 hade 1949 års sakkunnig- förslag till livsmedelsstadga överarbetats inom inrikesdepartementet. Departements- chefen underströk till en början behovet av att få till stånd en sammanfattande och sys- tematiskt uppbyggd livsmedelslagstiftning. Vidare betonades de i 1941 och 1949 års betänkanden framförda synpunkterna på denna lagstiftnings dels hygieniska syfte att skydda människorna mot giftiga, skadliga el- ler eljest ur hälsosynpunkt otjänliga livsme- del, och dels ekonomiska syfte att förhindra oredlighet i handeln med livsmedel. Grän- sen mellan dessa båda syften var emellertid diffus och många av de i betänkandena föreslagna bestämmelserna kunde sägas till- godose såväl det ena som det andra ända- målet.

Enligt propositionen var det önskvärt att livsmedelsföreskrifterna i största möjliga ut- sträckning kunde återfinnas i en och sam- ma författning samt att de blev mer lättill— gängliga för allmänheten. Vid remissbehand- lingen av betänkandena hade från vissa håll föreslagits att bestämmelserna om livsmedel skulle kvarstå i hälsovårdsstadgan för att hälsovårdsnämnderna endast skulle ha en huvudförfattning att tillämpa. Departements- chefen ansåg sig emellertid böra förorda en särskild livsmedelsstadga av i huvudsak samma omfattning och uppbyggnad som föreslagits i 1949 års betänkande. Fördelarna att få de hygieniska och de ekonomiska be- stämmelserna rörande livsmedel sammanför- da till en författning måste anses överväga. Att inarbeta alla dessa föreskrifter i hälso- vårdsstadgan kunde knappast komma i fråga, eftersom man i så fall skulle få en synnerli— gen oformlig författning.

Enligt departementschefen fanns inte an- ledning ge huvudförfattningen rörande livs- medel karaktären av en lag som måste god- kännas av riksdagen. Det var sålunda till- fyllest att bestämmelserna fick formen av en stadga utfärdad av Kungl. Maj:t med stöd av '$] 89 regeringsformen. På grund av livsme— delsstadgans allmänna betydelse och ekono- miska konsekvenser borde emellertid riksda-

gens yttrande inhämtas om förslagets hu- vudgrunder. Å andra sidan innehöll stadgan också ett stort antal detaljbestämmelser, be- träffande vilka det inte var nödvändigt att vid mindre betydande ändringar för varje gång höra riksdagen. Endast i fråga om större, mera genomgripande ändringar syn- tes ett sådant förfarande vara erforderligt.

Vid omarbetningen av 1949 års förslag hade hänsyn tagits till vissa erinringar som kommit fram vid remissbehandlingen men i stort sett hade förslagets huvudgrunder bi— behållits i propositionen. För att skära ned stadgans omfång hade emellertid mindre be- tydelsefulla föreskrifter fått utgå. Så gällde bl. a. vissa bestämmelser om kaffe, te, ka- kao, kryddor m. m. samt om försäljning efter vikt och om ersättningsmedel för livsmedel. Också i övrigt hade en förenkling av stad- gan eftersträvats.

Andra lagutskottet förklarade sig i ut- låtande 2 LU 1951134 i princip tillstyrka det i propositionen framlagda förslaget till livsmedelsstadga. Utskottet ansåg att en laglig reglering på livsmedelsområdet inte borde göras vidlyftigare än omständigheterna oundgängligen påfordrade. Det måste därför betraktas som en vinning att det ursprung- liga sakkunnigförslaget kunnat minskas till sitt omfång och förenklas. Stadgan kunde sålunda i stort sett anses ha fått en lämplig omfattning och vara väl avvägd.

I motion 1951:I : 345 hade påtalats att författningsförslaget innebar en ingripande statlig reglering och att medborgarnas frihet därigenom kom att väsentligt kringskäras. Även om livsmedelslagstiftningen i första hand var ett konsumentintreSSe, erinrade emellertid utskottet om att det främst var näringslivet som starkt krävt att snarast möj- ligt få en förbättrad livsmedelslagstiftning. Förslaget hade också i huvudsak hälsats med stor tillfredsställelse i remissyttrandena. Vi- dare borde uppmärksammas att stadgan i viss utsträckning bara var en sammanställ- ning och överarbetning av redan gällande be- stämmelser. Utskottet påpekade också att i flera motioner yrkats på än mer detaljerade regleringar än vad som föreslagits i propo- sitionen.

• Sida 122
•  Original

Enligt utskottet var det av största bety- delse hur livsmedelslagstiftningen formellt konstruerades. Frågan gällde om själva livs- medelsstadgan borde innehålla endast rikt- linjer och organisatoriska föreskrifter eHer om den dessutom borde innehålla detaljerade kvalitetsbestämmelser m. m. och i så fall vilka. Utskottet ansåg starka skäl uppen- barligen tala för att bestämmelserna i största möjliga utsträckning sammanfördes i en för— fattning. Ur rent konstitutionell synpunkt var det emellertid mindre lämpligt att i en och samma författning föra ihop bestämmel- ser av olika >>konstitutionell kvalitet». Å and- ra sidan borde en uppdelning av författ- ningsförslaget inte komma i fråga. Vid ut- skottsbehandlingen hade försök gjorts att precisera vilka delar av förslaget som var av den beskaffenhet att riksdagen förväntade att bli hörd innan de ändrades. Stora svårig- heter förelåg emellertid att därvid bestämt ange vissa kapitel eller vissa paragrafer. Också en specialbestämmelse kunde ofta ha en allmän betydelse och vara av sådan räck- vidd att riksdagen borde höras. Utskottet inskränkte sig därför till att uttala att riksda- gens yttrande inte torde vara erforderligt för ändring av detaljbestämmelserna om vissa livsmedel i 8 kapitlet som kunde behöva ändras förhållandevis ofta och ibland med skyndsamhet. Bortsett från dessa bestämmel- ser torde livsmedelsstadgan inte vara av na- tur att behöva ändras med korta mellanrum. Riksdagen förväntade emellertid att bli hörd över ändringar i stadgan såvitt de inte kunde betraktas som rena detaljer av föga räckvidd.

1.3 Remissyttranden till LSK

Flertalet remissinstanser har framhållit be- hovet av att 1951 års livsmedelsstadga om- arbetas i olika hänseenden. Många anser till och med att stadgan var föråldrad redan då den trädde i kraft. Därvid erinras om den snabba tekniska utvecklingen sedan stadgans tillkomst och den pågående rationaliseringen av produktion, handel och annan distribu- tion på livsmedelsområdet.

I anslutning till kravet på en modernise- ring av livsmedelsstadgan framförs i remiss- yttrandena olika synpunkter på syftet med en livsmedelslagstiftning. Dess primära upp- gift anses vara att lämna allmänheten största möjliga garanti för att livsmedlen är full- goda i hygieniskt och kvalitetsmässigt hän- seende. Därvid framhålles att den livsmedels- tekniska utvecklingen samt den fortgående koncentrationen av tillverkning och handel skapat nya problem bl. a. av hygienisk ka- raktär. Sålunda har därigenom riskerna ökat för att fel i produktions- och distributions- leden drabbar ett stort antal konsumenter och att också små missgrepp kan få mycket vidsträckta skadeverkningar. Livsmedelslag- stiftningen bör emellertid dessutom syfta till att klara och objektiva uppgifter lämnas om livsmedlens sammansättning, näringsvärde, hållbarhet och liknande så att konsumenter- na inte blir vilseledda i fråga om varornas rent kvalitativa beskaffenhet eller får betala ett pris som inte står i relation till deras verkliga värde. I remissyttrandena från nä- ringslivets sida understrykes att dessa syfte— mål också sammanfaller med den ansvars- kännande industrins och varudistributionens intresse av att motverka illojala företeelser inom livsmedelsbranschen. Därvid framhål- les från det enskilda näringslivets sida att livsmedelslagstiftningen inte bör användas som ett instrument för att tillgodose jord- brukspolitiska syften.

I fråga om utformningen av livsmedels- lagstiftningen har många remissinstanser framfört kritik mot den rikliga förekomsten av detaljbestämmelser som är spridda över ett flertal författningar. Det allmänna önske- målet är att få en mera enhetlig, preciserad och överskådlig lagstiftning. Som exempel på nuvarande förhållanden pekas på en mängd separata författningar rörande bl. a. besiktning av kött och fjäderfä, tillverkning av mejerivaror, pastörisering, vitaminering, m. m. Vidare fästes uppmärksamheten på att främst veterinär- och socialstyrelserna samt statens jordbruksnämnd utfärdat ett stort antal råd och anvisningar på livsme- delsområdet. Allt detta har enligt vissa re- missyttranden resulterat i en djungel av olika

• Sida 123
•  Original

bestämmelser beträffande vilka de tillämpan- de myndigheterna och inom livsmedelsbran- schen verksamma företag mer eller mindre synes ha förlorat orienteringen.

Några remissinstanser är av den uppfatt— ningen att större delen av särförfattningama bör inarbetas i själva livsmedelsstadgan. I flertalet yttranden anses emellertid att en sådan koncentration av särbestämmelser skulle innebära en otympligt stor författning som blir alltför svåröverskådlig och kompli- cerad att tillämpa. Veterinärstyrelsen finner det å sin sida angeläget att livsmedelsstad- gan och övriga bestämmelser om livsmedel utformas så att de inte i onödan hämmar en smidig anpassning efter utvecklingens krav. Enligt styrelsen kännetecknas den nuvarande livsmedelslagstiftningen i alltför hög grad av en fastlåsning av detaljbestämmelser. En— dast de allmänna principerna på livsmedels- området bör därför fastläggas av Kungl. Maj:t och riksdagen.

På liknande grunder som veterinärstyrel- sen anfört har det stora flertalet remissin- stanser föreslagit den lösningen att livsme- delslagstiftningen delas upp i dels en rela- tivt kortfattad s. k. ramförfattning av perma- nent karaktär, som skall antagas av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, och dels vid sidan därav en tillämpningsförfattning som utfärdas av Kungl. Maj:t eller den centrala tillsynsmyndigheten på livsmedelsområdet. Ramförfattningen bör endast innehålla cen- trala bestämmelser av allmängiltig karaktär som inte behöver ändras alltför ofta. Detalj— föreskrifter om t. ex. sammansättning och beskaffenhet hos olika livsmedel bör där- emot upptagas i tillämpningsförfattningen. Denna skall vara uppbyggd på ett systema- tiskt och överskådligt sätt samt alltefter be- hov kunna snabbt ändras och hållas aktuell.

När det gäller att i praktiken ombilda livsmedelsstadgan till en ramförfattning har ifrågavarande remissinstanser som det mest rationella föreslagit att man från stadgan först skiljer bort hela 8 kap. med dess de- taljbestämmelser om vissa livsmedel. Före- skrifter av denna karaktär måste sålunda smidigt kunna anpassas allt efter utveck— lingen. Behov därav väntas ofta uppstå med

ganska korta intervaller. Därför bör dessa bestämmelser i stället ingå i tillämpningsför- fattningen som snabbt skall kunna ändras utan alltför stora formella svårigheter. I åt- skilliga yttranden föreslås dessutom att 1952 års normallivsmedelsordning och så många särbestämmelser som möjligt inflyter i till- lämpningsförfat-tningen. I samband därmed påpekas att många av de råd och anvis- ningar som veterinär— och socialstyrelserna utfärdat på livsmedelsområdet är av sådan natur att också de bör kodifieras och tagas upp i tillämpningsförfattningen.

Vissa remissinstanser föreslår att livs- medelslagstiftningen byggs upp på liknande sätt som skett på byggnadsområdet, nämli— gen med en central byggnadslag och en de- taljerad byggnadsstadga samt en separat pub- likation (BABS eller Svensk byggnorm) med vissa av statens planverk meddelade före- skrifter, råd och anvisningar till byggnads- stadgan.

Bland övriga synpunkter som kommit fram i remissyttrandena om principer-na för livsmedelslagstiftningen kan nämnas, att be— rörda myndigheter inom krigsmakten före- slår att man i möjlig mån söker tillskapa be- stämmelser som gäller både de civila och militära områdena. Slutligen förtjänar fram- hållas att ett stort antal remissinstanser un— derstrukit vikten av att bestämmelserna får en klar och preciserad avfattning samt ut- formas på en enkel och lättförståelig svens- ka, så att texten inte vållar tveksamhet. Så- lunda förklaras olika formuleringar i nu- varande livsmedelsstadga ha fått till följd att myndigheterna vid flera tillfällen tolkat samma bestämmelse på olika och ibland på helt motsatt sätt.

1.4. Livsmedelsstadgekommittén

Livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln har undergått mycket snabba och i olika hänseenden betydelsefulla förändringar sedan tillkomsten av 1951 års livsmedelsstadga. Denna utveckling, som redovisas i Bilaga 4, har möjliggjorts främst genom att man sam-

• Sida 124
•  Original

tidigt med en markant ekonomisk standard— höjning i vårt land kunnat utnyttja tekni- kens framsteg och tillämpa nya rationalise- ringsmetoder. Vid sidan av moderniseringen kännetecknas situationen av att verksamhe- ten inom produktion samt handel och annan distribution på livsmedelsområdet fortlöpan- de koncentreras till färre men allt större fö- retagsenheter.

Råvaruproduktionen karaktäriseras av bl. a. en fortgående specialisering som ofta leder till produktionsenheter av betydande omfattning. Detta är främst märkbart be- träffande anläggningar för ägg-, broiler- och fläskproduktion. Trots detta finns emeller- tid fortfarande ett stort antal mindre pro— duktionsenheter. Liknande tendenser kan märkas för mjölk- och nötköttproduktionen även om tendenserna här är betydligt mind- re framträdande. Både mjölk- och köttpro- duktionen bedrives sålunda fortfarande till övervägande del i förhållandevis små enhe- ter. Också på vegetabilieområdet är specia- liseringstendensen framträdande. Trädgårds- näringen uppvisar en liknande utveckling. På fiskets område har samtidigt med en avse- värd modernisering av båt— och redskapsbe- ståndet skett en förskjutning mot större fö— retagsenheter medan kategorin enskilda yr- kesfiskare minskat.

Inom livsmedelsindustrin har utvecklingen skett i särskilt snabb takt. Nya produkter som delvis ersätter vissa konventionella livs- medel har kommit fram och nya tillverk- ningsmetoder har utarbetats samtidigt som redan traditionella varor och metoder för- bättrats. I synnerhet djupfrysningstekniken har fått stor användning. Också andra kon- serveringsmetoder, t. ex. frystorkning, till- lämpas i allt större utsträckning. Vidare har under flera år pågått försök att konservera livsmedel med joniserande strålning.

Tillverkningen av livsmedel inriktar sig dessutom alltmer på att framställa produk- ter som är färdiga för konsumtion — direkt eller efter ett minimum av bered- ning genom exempelvis upptining eller upp- värmning — i hemmen, på restaurangerna eller i de 5. k. storhushållen. Denna utveck— ling har i sin tur nödvändiggjort ändamåls-

enligare förpackningar för livsmedel. För- packningstekniken har därigenom fått myc— ket stor betydelse för rationaliseringen inom livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln.

Den alltmer omfattande världshandeln med ökad import av råvaror och förpackade livsmedel liksom tendensen att koncentrera råvaruproduktionen och livsmedelsindustrin till färre och större enheter som distribuerar sina varor över hela landet har kommit att ställa stora krav på transportväsendet. Lång- transporter av livsmedel särskilt med motor- fordon men också med järnväg, båt och flyg har ökat i allt snabbare takt. Samtidigt därmed har det varit nödvändigt att för— bättra transportmedlens tekniska och hygie— niska utrustning bl.a. med kyl-, frys- eller uppvärmningsanordningar.

Livsmedelshandelns utveckling under de senaste tre årtiondena karaktäriseras av flera faktorer. För det första har inom detaljhan- deln skett en övergång från manuell försälj- ning >>över disk» till självbetjäningssystemet i snabbköpsbutiker och storbutiker, s. k. super- markets. Dessutom har företagen i både de- talj- och partihandelsledet mer och mer slu- tit sig samman till stora, ofta landsomfat— tande och ibland internationella affärsked— jor. Övergången till allt större enheter i de- taljhandeln är också markant. Samtidigt har antalet specialbutiker framför allt för bröd, fisk eller mjölk minskat. Sålunda säljes fler- talet livsmedel numera som regel »under ett tak», ofta tillsammans med övriga s. k. dag- ligvaror utanför livsmedelssortimentet. Den- na omdaning inom handeln har inneburit en betydande rationalisering inom distributions- ledet samtidigt som den ställt allt större krav på hygienen vid distributionen, på för- packningarna för livsmedlen och inte minst på en tydlig och klar information om livs- medlens hantering.

Hela denna utveckling inom produktion, distribution och handel på livsmedelsområdet har till stor del drivits fram av dels försök att minska det manuella arbetet, som medför de största kostnaderna inom detaljhandeln, och dels en strävan att möta konsumenter- nas nya krav i dagens samhälle. Bl.a. har den fortgående industrialiseringen, koncen—

l l

• Sida 125
•  Original

trationen av befolkningen till stora tätorter, den minskade bosättningen i storstädernas cityområden, kvinnornas starkt ökade sys- selsättning i förvärvsarbete utanför hemmet och liknande företeelser medverkat till att förändra konsumtionsvarorna. Sålunda ökar efterfrågan på färdigberedda livsmedel som både i hemmen och på restaurangerna kan tillagas så enkelt och snabbt som möjligt. Lunchrum, kantiner och andra storhushåll i offentlig eller enskild regi har kommit att spela en väsentligt större roll än tidigare. En stor del av tätorternas befolkning äter sålunda numera åtminstone ett av vardagens huvudmål utanför hemmet.

Mot bakgrund av den i det föregående beskrivna utvecklingen framstår de två hu- vudprincipema för gällande livsmedelsstadga — det hygieniska och det ekonomiska syftet — som ännu viktigare än då stadgan kom till år 1951.

När det först gäller livsmedelslagstiftning- ens hygieniska syfte, nämligen att skydda konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt ur hälsosynpunkt olämpliga livsmedel, kan följande framhållas. Även om de seriö- sa företagen i såväl tillverknings- som distri- butions- och handelsleden lägger ned stora ansträngningar på att trygga hygienen i frå— ga om livsmedlen, får man inte bortse från att risker finns för att vissa företagare är främmande för eller ibland negligerar de be— rättigade hygieniska krav som måste ställas på livsmedel. Härtill kommer den stora skill- naden i hygienisk standard i de olika export— länderna, varifrån livsmedelsråvaror eller färdigförpackade livsmedel hämtas. Upp- märksammas bör också att centraliseringen av livsmedelsproduktionen i vissa avseenden medfört större hälsorisker än tidigare trots de ökade möjligheterna till hygieniska åt- gärder och kontroll, som den samtidiga ra- tionaliseringen inneburit. Som berörts i det föregående distribueras sålunda numera från ett antal större produktionsställen livsmedel över stora områden i hela landet. Detta för- hållande kommer i framtiden sannolikt att bli än mer markerat. Små missgrepp vid pro- duktion, distribution och annan hantering

kan därigenom få vidsträckta och oanade konsekvenser som kan bli svåra att bemäst- ra. Stora delar av befolkningen kan drab- bas av sjukdomar av olika slag genom miss- tag eller underlåtenhet vid ett enda före- tag.

Många exempel på de ökade hälsoriskerna vid livsmedelshanteringen finns i vårt land från de senaste åren. Personalen inom livs- medelsindustrin och livsmedelshandeln har liksom övriga befolkningsgrupper kommit att alltmera vistas utomlands, där de kan ådraga sig smittsamma tarminfektioner som sedan kan spridas till konsumenterna. Mest omtalade är de upprepade utbrotten av salmonelloser som oftast haft sitt ursprung från enstaka produktions- eller distributions- ställen. De primära orsakerna har varit in- fekterade råvaror som fjäderfä och kött, in- fekterat vatten eller smittbärare bland de anställda. En för smittspridningen avgöran- de faktor är likväl i alla dessa fall sådana hygieniska brister vid tillverkning, distribu— tion och övrig hantering, som lätt orsakar utbredning och tillväxt av mikroorganismer i själva livsmedlen, livsmedelslokalema och utrustningen. Vid andra typer av livsmedels- burna infektioner kan redan små mängder av bakterier medföra sjukdom. Så är fallet vid tyfus, paratyfus och dysenteri. I dessa fall spelar mänskliga bacillbärare och vat- tenföroreningar den helt avgörande rollen. Också en rad andra bakteriella sjukdomar eller virusinfektioner kan överföras med livsmedlen till människan.

Ett stort antal av dessa sjukdomar tillhör de s.k. zoonoserna. Som exempel kan näm- nas paratyfus-salmonellagruppen, bovin tu- berkulos, brucellos, tularemi, angina-scar- latina, erysipeloid, anthrax, leptospiros och epidemisk gulsot. Av dessa har bovin tu- berkulos och brucellos i samband med att de trängts tillbaka inom husdjursstammen kommit att spela mindre roll medan para- tyfus-salmonellagruppen och tularemi blivit allt vanligare.

En annan typ av sjukdomar orsakade av felaktigt behandlade livsmedel är de s.k. matförgiftningarna utlösta av gifter — tox- iner — som bildats av vissa mikroorganismer

• Sida 126
•  Original

antingen i livsmedlet (clostridium botulinum, stafylokocker) eller i tarmkanalen hos män- niskan (clostridium perfringens, bacillus ce— reus, vibrio parahemolyticus, vissa strepto- kocker och escherichia coli rn. fl.). Matför- giftningarna förlöper ofta med våldsamma symtom men har i regel med undantag för botulism en gynnsam utgång. De medför emellertid förutom personliga besvär för de drabbade ekonomiska förluster genom bort- fall av många arbetsdagar. I anslutning här- till bör nämnas en del masksjukdomar som med livsmedel av anirnalt ursprung kan överföras till människan. Hit hör bl. a. olika typer av bandmask från nötkött, fläsk och fisk, trikiner från fläsk och björnkött m. m.

Livsmedelshygieniska risker har också uppstått genom de moderna behandlingsme- toderna för själva råvarorna. Här behöver bara nämnas den ökade användningen av oli- ka bekämpningsmedel mot skadedjursan- grepp på säd, grönsaker och andra vegeta- bila råvaror samt behandling av de livsme- delsproducerande djuren med antibiotika. Råvarorna utsätts också för andra risker som helt oavsiktligt påverkar livsmedlen. Ett typexempel härpå är de industriella ut- släppen av olika kvicksilverpreparat i våra vattendrag. I vissa delar av landet har dessa utsläpp fått till följd att fisken för lång tid framöver kan befaras hålla en högre kvick- silverhalt än vad som är livsmedelshygieniskt tillrådligt.

Ett nytt hygieniskt problem inom den moderna livsmedelshanteringen har uppkom- mit genom att flertalet varor numera går ut till konsumenterna i förpackat skick. Även om syftet därmed delvis är att skydda livs- medlen mot menlig påverkan utifrån, har emellertid samtidigt den enskilde förbruka- rens möjligheter att själv bedöma de för- packade livsmedlens hygieniska beskaffen- het starkt minskats. Detsamma gäller för detaljhandlärna. Det är därför nödvändigt att på förpackningarna lämnas uppgifter som möjliggör en bedömning av varorna både i detta senare handelsled och i konsumentle- det. Viktigt är också att information ges om hur livsmedlen skall hanteras. Vidare bör i detta sammanhang erinras om vad som i det

föregående sagts om den allt större roll som spelas av färdigberedda maträtter och ser- vering av måltider utanför hemmen i olika slags restauranger och storhushåll. De får- diga rätterna inskränker ofta den mera tra- ditionella beredningen och tillagningen till ett minimum. Råvarornas hygieniska beskaf- fenhet och deras hantering i restaurangkö- ken eller köken till industrimatsalar, skolor, sjukhus och andra storhushåll undandrager sig nästan helt konsumenternas bedömning. Behovet av en kontinuerlig, noggrann hy- gien från tillverkningsstadiet och under livs- medlens vidare hantering fram till själva konsumtionen är fördenskull avsevärt.

I detta sammanhang bör nämnas att ut- vecklingen i det moderna samhället kom- mit att ge de rent näringshygieniska fakto- rerna en ökad betydelse i fråga om livsme- del. Motoriseringen, automationen inom in- dustrin och det förhållandet att fler och fler människor övergår från tyngre till lättare arbete har sålunda minskat den fysiska akti- viteten och därmed behovet av energi. Där- emot är behovet av flera livsviktiga närings- ämnen som protein, järn, kalcium och vita— miner i stort sett oförändrat och oberoende av den fysiska aktiviteten. Detta betyder att halten av dessa 5. k. essentiella näringsämnen per energienhet i kosten behöver öka med den minskade fysiska aktiviteten. Å andra sidan måste man konstatera att varken kost— vanorna i vårt land eller livsmedelsproduk- tionen i tillräckligt hög grad anpassats till behoven hos den moderna människan. Av betydelse i detta sammanhang är emellertid också att bristen på information om före- komsten av livsviktiga näringsämnen i de olika livsmedlen försvårat för den enskilde konsumenten att göra ett näringsmässigt riktigt kostval. Särskilt svårt är det att be- döma näringsvärdet av det ökande antalet sammansatta livsmedel. Det framkommer också ständigt nya produkter, som konsu- menterna inte kan bedöma från sina tidigare erfarenheter. Därtill kommer att flera livs- medel fått en näringsfysiologiskt sett olämp- lig sammansättning. Med hänsyn härtill är det därför av största vikt ur näringshygie- nisk och medicinsk synpunkt att livsmedlen

• Sida 127
•  Original

har en lämplig och konstant sammansätt— ning av näringsämnen. I detta hänseende torde livsmedelslagstiftningen ha en ny, vik- tig uppgift att fylla.

Alla dessa nytillkomna faktorer tillsam- mans gör enligt LSK:s uppfattning de hy- gieniska och hälsomässiga motiven för en livsmedelslagstiftning ännu viktigare i da- gens läge än tidigare. Det är givetvis främst ett konsumentintresse att bestämda regler finns för att livsmedlen skall fylla så höga hygieniska och näringsmässiga krav som möjligt. Samtidigt måste det också vara en väsentlig angelägenhet för det allmänna att särskild lagstiftning och en effektiv kontroll av att föreskrifterna efterlevs skapar största möjliga trygghet för att befolkningen inte genom livsmedlen utsätts för hälsorisker eller direkta skador. Författningsmässiga bestäm- melser om hygienen på livsmedelsområdet ligger också i näringslivets intresse, då de kan tjäna som stöd och ledning i företagar- nas strävan att förse konsumenterna med allt bättre produkter.

Vad sedan beträffar livsmedelslagstift- ningens ekonomiska syfte bör till en bör- jan erinras om att konsumtionen av livs— medel, med undantag för vin och sprit, nu- mera uppgår till ett värde av i runt tal 20 miljarder kronor om året, dvs. omkring en tredjedel av befolkningens totala konsum- tion. Stora ekonomiska värden står sålunda på spel. Det är därför betydelsefullt att det allmänna genom lagstiftning inte bara söker främja redlighet i handeln med livsmedel utan också skapar goda möjligheter för kon— sumenterna att själva avgöra rimligheten av det pris de får betala för livsmedlen i för- hållande till varornas kvalitet och andra egenskaper.

Behovet av författningsbestämmelser med dessa ekonomiska syften har ökat genom att livsmedlen numera till övervägande del är förpackade. Detta förhållande gör att möj— ligheterna minskats för konsumenterna att bedöma sammansättningen och den övriga beskaffenheten hos en produkt, innan för- packningen öppnas efter inköpet. Det är därför av stort intresse att förpackningen märkes med sakliga informationer om bl. 3.

innehållets beståndsdelar, vikt eller volym och varans pris. Genom sådana uppgifter får konsumenterna vägledning i valet mellan olika livsmedel. Det är angeläget att de märkningsföreskrifter som redan finns skär- pes i angivna hänseenden. Syftet därmed är att allmänheten inte skall bli vilseledd och att den enskilde köparen får möjlighet att göra ett medvetet val.

Även för företagarna är livsmedelslagstift- ningens ekonomiska syfte av väsentlig bety- delse. Bestämmelserna bör sålunda också vara inriktade på att söka hindra olika illo- jala företeelser inom produktion, handel och annan livsmedelshantering.

Genom redovisningen av berörda förhål- landen har LSK velat visa att livsmedels- stadgans hittillsvarande dubbla huvudsyfte, det hygieniska och det ekonomiska, med åren blivit avsevärt viktigare. Med hänsyn härtill har LSK ansett det angeläget att dessa syftemål också kommer till direkt ut- tryck i själva livsmedelsstadgan. Så har skett i förslaget till 3 5, enligt vilken livs- medelsmyndigheterna skall verka dels för att livsmedlen hanteras så att de vid saluhållan- det är tillfredsställande ur hälso- och nä- ringssynpunkt och dels för att redlighet iakttages i handeln med livsmedel.

I likhet med många remissinstanser har också LSK funnit att 1951 års livsmedels- stadga till följd av utvecklingen på livsme- delsområdet i flera hänseenden blivit för- åldrad. De viktigaste exemplen härpå är följande. Begreppet livsmedel som det de- finierats i stadgan har visat sig alltför snävt bl. a. därigenom att det inte är tillämpligt på alla slag av varor som är avsedda för förtä- ring av människor. Sålunda faller vatten samt vissa vegetabila råvaror och s.k. fria läkemedel utanför stadgans tillämpningsom— råde. Vidare saknas en tillfredsställande reg- lering beträffande sådana varor och ämnen som, i motsats till livsmedelstillsatser, oav- siktligt kan komma att ingå i livsmedel. När det gäller märkning av livsmedel har ett starkt behov gjort sig gällande för konsu- menter och handel att bli informerade på ett vederhäftigt sätt om hur livsmedlen skall

• Sida 128
•  Original

förvaras och hur länge de är hållbara. Bland stadgans särskilda bestämmelser om vissa livsmedels sammansättning finns ett flertal föreskrifter som är otidsenliga. Bestämmel- serna om livsmedelslokaler som f.n. bara gäller vissa utrymmen i byggnader behöver utvidgas till att också omfatta vissa liknande lokaler på bl. a. båtar, tåg, motorfordon och flygplan. Vägande skäl finns för att skärpa föreskrifterna om utomhus— och kringfö- ringshandel och i samband därmed reglera också övrig hantering av livsmedel på andra ställen än i livsmedelslokaler, t. ex. på till- fälliga marknader eller utställningar och i livsmedelsautomater. Motiv finns för att skapa bättre lagliga förutsättningar att fort- löpande kunna kontrollera hygienen hos den personal som är sysselsatt med livsmedels- hantering. Vidare har i fråga om den of- fentliga livsmedelskontrollen utvecklingen medfört krav på en effektivisering. Därvid synes ledningen av kontrollen böra koncen- treras till en enda central myndighet med kompetens att bedöma alla de många hygie- niska, tekniska och andra svårlösta frågor som aktualiseras på livsmedelsområdet. Dess- utom har systemet med särskilda, lokala livs- medelsordningar i de enskilda kommunerna kommit att skapa omotiverade olikheter mel- lan skilda landsändar. Det har därför an- setts angeläget att dessa kommunala före- skrifter ersättes med bestämmelser som har giltighet över hela landet. Slutligen bör här framhållas att det visat sig obefogat att låta krigsmakten stå utanför livsmedelsstadgans tillämpningsområde.

Behovet av ändringar och tillägg beträf- fande livsmedelsstadgan har visat sig så stort och berör så många olika frågor att LSK inte funnit det möjligt att bara komplettera bestämmelserna i olika hänseenden. I stäl- let har LSK ansett det nödvändigt att om- arbeta stadgan i sin helhet. Därvid har av naturliga skäl ånyo aktualiserats den i stad- gans förarbeten och i remissyttrandena till LSK berörda frågan om livsmedelslagstift- ningens utformning. Självfallet vore det bäst om samtliga föreskrifter rörande livsmedel — således inte bara själva livsmedelsstad- gan utan också andra, fristående specialbe-

stämmelser i därmed sammanhängande frå- gor — kunde samlas i en enda författning. En sådan ordning skulle i och för sig göra det lättare såväl för berörda myndigheter och enskilda företagare som för allmänheten att få en samlad uppfattning om vilka före- skrifter som gäller på livsmedelsområdet.

Som framgår av Bilaga 3 finns emellertid ett stort antal separata författningar, före- skrifter och liknande bestämmelser som vid sidan av livsmedelsstadgan och normallivs- medelsordningen helt eller delvis gäller livs- medelsfrågor. Till den del dessa bestämmel- ser utgöres av jordbruksnämndens kvalitets- bestämmelser för handelsklassificering anser LSK dem böra falla utanför livsmedels- lagstiftningens område. Också med den härav följande begränsningen skulle emel- lertid en enda livsmedelsförfattning som in- rymde alla övriga bestämmelser av hithöran- de art bli otympligt stor och detaljerad, även om bestämmelserna genom en överarbetning begränsades till det absolut nödvändigaste. En så omfattande författning löper också risken att bli oöverskådlig och svårtolkad samt därmed också onödigt svår att tillämpa. Därtill kommer att ifrågavarande särbestäm- melser är av skiftande författningsmässig be- skaffenhet. Sålunda har vissa karaktären av lagar antagna av Kungl. Maj:t och riksda- gen gemensamt, andra har utfärdats av Kungl. Maj:t ensam med eller utan riksda- gens hörande. En tredje kategori särbestäm- melser har endast meddelats av centrala myndigheter och vissa av dem har bara egenskap av råd och anvisningar. Med hän- syn till nu berörda olikartade och svårbe- mästrade förhållanden har LSK funnit det inte bara olämpligt utan också praktiskt omöjligt att sammanföra alla föreskrifter och liknande regler på livsmedelsområdet till en enda författning.

I stället har LSK på samma sätt som många remissinstanser kommit till den upp— fattningen att livsmedelsstadgan bör göras om till en central ramförfattning på livsme- delsområdet, med stöd varav erforderliga detaljbestämmelser kan utfärdas i en sär- skild tillämpningskungörelse. Själva ramför- fattningen skall innehålla allmänna och

• Sida 129
•  Original

grundläggande principbestämmelser som tjä- nar det hygieniska och ekonomiska syftet med den offentliga regleringen av frågor om livsmedel. Föreskrifterna skall ha sådan innebörd att de inte hindrar en sund utveck- ling och utformas på ett framsynt sätt så att de inte behöver ändras alltför ofta. Vidare bör ramförfattningen vara så fri som möj- ligt från detaljföreskrifter. Bestämmelser av sådan karaktär bör i stället föras över till tillämpningskungörelsen. Det är här främst fråga om 1951 års stadgas särbestämmelser i 8 kap. om sammansättningen och beskaf- fenheten hos vissa vanligare livsmedel men gäller också bl. a. 1952 års normallivsme- delsordning. Dessutom bör till denna kun- görelse flyttas över så många av de fri- stående författningar och andra bestäm- melser som visar sig praktiskt och formellt möjligt. Tillämpningskungörelsens olika sär- bestämmelser skall vara anpassade efter de rådande förhållandena inom produktion, di— stribution och konsumtion på livsmedelsom- rådet. Fördenskull bör kungörelsen på ett snabbt och smidigt sätt kunna ändras allt- efter utvecklingen så att den alltid är ak- tuell.

Vid utarbetandet av sitt förslag till ramför- fattning, den nya livsmedelsstadgan, har LSK utgått från 1951 års stadga. Därvid har för- sök gjorts att i möjlig mån behålla innebör- den av föreskrifter som inte varit i behov av ändring. En genomgripande överarbetning har emellertid visat sig nödvändig och många nya bestämmelser föreslås i syfte att tillgodose det behov av modernisering som nämnts i det föregående. LSK:s förslag till ny livsmedelsstadga — redovisat under för- fattningsförslaget II.l —— består av 10 ka- pitel och innehåller sammanlagt 85 para- grafer i jämförelse med den nuvarande stad- gans 122.

Vissa principella huvudfrågor i förslaget till livsmedelsstadga behandlas under de följande avsnitten IV 2.1—6. Där har först tagits upp Spörsmålet om innebörden av be- greppet livsmedel. Vidare ägnas särskild uppmärksamhet åt frågan om livsmedels- tillsatser och förslaget att utvidga stadgan till att gälla därmed närstående ämnen

som vitaminer och andra berikningsme- del samt s.k. främmande ämnen i livs- medel. Härefter ägnas ett särskilt avsnitt åt de alltmer aktuella problemen rörande nya livsmedelstyper och ersättningsproduk- ter. Viktiga frågor som LSK sökt lösa i sitt författningsförslag är vidare de som syftar till att ge konsumenterna bättre in- formation om livsmedlen och deras sam- mansättning. Spörsmålen därom liksom det helt nya förslaget om obligatorisk hållbar- hetsmärkning av färdigförpackade livsmedel ägnas också särskilda avsnitt. Slutligen dis- kuteras i den allmänna motiveringen frågan om offentlig livsmedelskontroll och tillsyn i enskild regi. LSK kommer därvid fram till den principiellt viktiga uppfattningen att vid sidan av myndigheternas kontroll bör finnas en obligatorisk s.k. egentillsyn genom varje livsmedelsföretagares försorg.

Övriga bestämmelser i LSK:s förslag till livsmedelsstadga behandlas i Specialmotive- ringen under Avdelning V. Bland nyheterna i fråga om dessa föreskrifter bör i detta sam— manhang endast nämnas följande. Begrep— pet livsmedelslokal har ansetts böra utvidgas till att gälla i princip alla utrymmen i bygg- nader där livsmedel hanteras. Samtidigt har LSK funnit det motiverat att införa möjlig— het att göra bestämmelserna om livsmedels- lokaler tillämpliga också på liknande utrym- men i fartyg, järnvägsvagnar, motorfordon och luftfartyg. Som en komplettering till de redan gällande reglerna om godkännande av livsmedelslokaler har det ansetts befogat att föreslå ett tillståndsförfarande när det gäl— ler saluhållande av livsmedel annorstädes än i sådana lokaler. Sistnämnda bestämmelser inkluderar de nuvarande reglerna för utom- hus- och kringföringshandel. Vidare har det av praktiska skäl ansetts lämpligt att samla bestämmelserna om förbud mot saluhållande av livsmedel till ett särskilt kapitel. I detta tages också upp vissa föreskrifter som be- funnits påkallade i fråga om handel med livsmedelsimitationer. Bestämmelserna om hygienen hos personal sysselsatt med livs- medelshantering innehåller bl.a. den nyhe- ten att en företagare blir skyldig att alltefter omständigheterna föranstalta om viss läkar-

• Sida 130
•  Original

undersökning och hälsokontroll av sina ar- betstagare.

Reglerna om den offentliga livsmedels- kontrollen medför den förändringen att som central tillsynsmyndighet skall fungera en livsmedelsstyrelse, till vilken överföres all central tillsynsverksamhet som f.n. är för- delad på olika ämbetsverk. I detta samman- hang bör uppmärksammas att LSK funnit det motiverat att åt livsmedelsstyrelsen an- förtro den viktiga uppgiften att utfärda till- lämpningskungörelsen till livsmedelsstadgan. Länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna har ansetts böra kvarstå som regionala re- spektive lokala livsmedelsmyndigheter. Ge- nom bestämmelserna om livsmedelskontrol- len införes dessutom ett nytt system med s.k. anvisningslaboratorier för den offent- liga kontrollen och med godkända livsme- delslaboratorier för företagens egentillsyn. Den offentliga administrationen för livsme- delsfrågor behandlas i sina detaljer under Avdelning VI.

I fråga om LSK:s förslag till livsmedels— stadga måste i detta sammanhang slutligen uppmärksammas att bestämmelserna, i mot- sats till vad som gäller f.n., ansetts böra vara tillämpliga också inom krigsmakten. Vederbörande militära myndigheter ges emellertid möjlighet att i samråd med livs- medelsstyrelsen meddela undantag från stadgans tillämpning med hänsyn till de spe- ciella förhållanden under vilka krigsmakten arbetar.

Vad härefter gäller frågan vilken konsti- tutionell beskaffenhet den nya ramförfatt- ningen på livsmedelsområdet bör ha kan det [ och för sig synas motiverat att låta den få karaktären av en lag som sålunda fordrar riksdagens godkännande enligt 5 87 rege- ringsformen. Härför talar sålunda att ram- författningen innebär kännbara och omfat- tande ingrepp från samhällets sida för både företag och enskilda i form av förbud och tillstånd m.m. Väsentligt i detta samman- hang är också att författningsförslaget ger vidsträckta befogenheter särskilt åt livsme- delsstyrelsen. Det gäller främst styrelsens föreslagna rätt att utfärda tillämpningskun-

görelsen till stadgan. Å andra sidan företer ramförfattningen stora likheter med andra jämförbara administrativa författningar som utfärdas med stöd av & 89 regeringsformen av Kungl. Maj:t enbart efter riksdagens hörande. Exempel härpå är bl.a. 1958 års hälsovårdsstadga, 1959 års byggnadsstadga samt 1962 års läkemedels- och giftförord- ningar. Med hänvisning till att livsmedels- styrelsen, enligt LSK:s förslag till 4 & i livs- medelsstadgan, blir skyldig att underställa Kungl. Maj:t tillämpningsföreskrifter av vä- sentlig ekonomisk betydelse eller eljest av större vikt samt under förutsättning att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens yttrande om särskilt betydelsefulla sådana frågor samt ändringar av och tillägg till de viktigaste principföreskrifterna, föreslår LSK att den nya livsmedelsstadgan efter hörande av riks- dagen utfärdas av Kungl. Maj:t ensamt med stöd av 5 89 regeringsformen.

Beträffande den under författningsförsla- get II.2 redovisade tillämpningskungörelsen till livsmedelsstadgan vill LSK i detta sam- manhang framföra följande allmänna syn- punkter.

Eftersom den nya livsmedelsstadgan i sin egenskap av ramförfattning inte bör belas— tas med detaljföreskrifter som ofta behöver anpassas efter ändrade förhållanden inom livsmedelshanteringen, har LSK arbetat efter principen att först och främst så många be- stämmelser som möjligt av detta slag skall flyttas över från 1951 års stadga till den nya tillämpningskungörelsen. Som tidigare anförts gäller detta framför allt de särskilda bestämmelserna i gällande 8 kap. om sam- mansättning och beskaffenhet av vissa van- ligare livsmedel.

Vidare har LSK kommit till den upp- fattningen att aktuella bestämmelser i 1952 års normallivsmedelsordning och nu gällan- de lokala livsmedelsordningar bör inarbe- tas i tillämpningskungörelsen. Normallivs- medelsordningen tjänar endast som före- bild för livsmedelsordningarna i kommuner- na. Dessa lokala föreskrifter föreslås emeller- tid bli upphävda. Därmed kommer normal- livsmedelsordningen att förlora sitt berätti-

• Sida 131
•  Original

gande som självständig författning. Moti- vet till att de mer än 600 lokala livsme- delsordningarna bör upphöra är huvudsak- ligen följande. Förhållandena i landets kom- muner när det gäller livsmedelshantering kan numera inte anses vara så olikartade, att tillräckligt fog finns för att på skilda orter behålla särskilda bestämmelser som i större eller mindre utsträckning skiljer sig från varandra, trots att de huvudsak- ligen behandlar samma frågor. Bestämmel- ser, i den mån de erfordras, bör vara en— hetliga för hela landet och ingå i tillämp- ningskungörelsen.

De helt nya bestämmelser som föreslås i livsmedelsstadgan kräver, på grund av sin allmängiltiga utformning, i olika hänseenden särskilda tillämpningsföreskrifter. Så är främst fallet i fråga om de befogenheter som livsmedelsstyrelsen avses få enligt stadgan. Det gäller bl. a. föreskrifter om olika pro— dukters sammansättning och beskaffenhet i övrigt samt beteckning men också kom- pletterande regler om märkning av livsme- del. Vidare fordras detaljbestämmelser om berikningsmedel, tillsatser och främmande ämnen i livsmedel. Livsmedelsstyrelsens be- slut om särskild hantering eller behandling av livsmedel, såsom pastörisering, bör också ingå i tillämpningskungörelsen. I fråga om livsmedelslokaler krävs olika specialföre- skrifter i hygieniskt hänseende och beslut om vilka utrymmen i t. ex. fartyg och järn- vägsvagnar som skall jämställas med sådana lokaler. Dessutom bör en fördelning ske mellan livsmedelsmyndighetenna när det gäl- ler godkännande av olika slags lokaler och andra uppgifter som faller på dessa myn- digheter. Ytterligare exempel på tillämp- ningsföreskrifter är tillstånd att i undan- tagsfall använda annat vatten än dricks- vatten, förbud mot vissa maskiner och för— packningsmaterial samt erforderliga regler för livsmedelstransporter. Slutligen kan näm- nas kompletterande bestämmelser om salu- hållande av livsmedel på annan plats än i livsmedelslokaler samt regler för läkarun- dersökning och hälsokontroll av personal, föreskrifter om provtagning och kontroll samt bestämmelser rörande laboratorier.

Av den lämnade redogörelsen för vad tillämpningskungörelsen bör innehålla torde framgå att det här rör sig om ett mycket stort antal och till sin natur synnerligen art- skilda föreskrifter. Dessutom måste upp— märksamheten riktas på den i Bilaga 3 läm4 nade redogörelsen för det stora antalet vid sidan av livsmedelsstadgan och normallivs- medelsordningen gällande författningar och liknande bestämmelser i livsmedelsfrågor, som helt eller delvis har aktualitet när det gäller utformningen av tillämpningskungö- relsen. I betraktande av dessa omständighe- ter framstår det som naturligt att LSK inte funnit det möjligt att inom rimlig tid göra” en fullständig överarbetning i detalj av alla de bestämmelser som är av intresse i detta sammanhang. Därtill kommer att en sådan utredning i dagens läge redan inom några år kan visa sig ha varit förgäves i vissa hän- seenden. LSK tänker därvid på det arbete i syfte att få fram internationella livsmedels- standards som under svensk medverkan på— går inom Codex Alimentarius Commission. När dessa standards successivt godkänts av medlemsländerna i denna organisation måste tillämpningskungörelsens föreskrifter om bl. a. olika livsmedels sammansättning, till- satser, hygien vid livsmedelshantering m. m. anpassas till internationella normer som kan påkalla ändring av motsvarande svenska regler.

Med hänsyn till nu angivna faktorer har LSK begränsat sitt förslag om tillämp- ningskungörelse till sådana ändringar och tillägg i fråga om nuvarande bestämmelser som varit absolut nödvändiga för att i det väsentligaste göra dem tidsenliga och få dem att motsvara den hittillsvarande utveckling— ens huvudsakligaste krav. LSK:s förslag till tillämpningskungörelse har därför bara fått en preliminär karaktär. Förslaget kommen- teras i specialmotiveringen dels till livsme- delsstadgan och dels till själva tillämpnings- kungörelsen. Avsikten är att kungörelsen skall genomarbetas av den nya livsmedels- styrelsen och alltefter behovet fortlöpande anpassas till de skiftande förhållandena på livsmedelsområdet. '

• Sida 132
•  Original

Vid utarbetandet av förslagen till den nya livsmedelsstadgan och tillämpningskungörel- sen har LSK funnit det möjligt att av andra författningar än livsmedelsstadgan, normal- livsmedelsordningen och lokala livsmedels- ordningar inbegripa bl.a. 1936 års meje- ristadga, 1937 och 1942 års pastöriserings- författningar, 1941 års vitaminiseringsför— ordning och 1951 års margarinförordning. Många andra föreskrifter som rör livsmedel kommer troligen så småningom att kunna inarbetas i ram- eller tillämpningsförfatt— ningen. För att emellertid redan nu söka till- mötesgå de talrika och välmotiverade önske- målen om en mera enhetlig och överskådlig livsmedelslagstiftning har LSK kommit till den uppfattningen att livsmedelsstyrelsen skall utge en publikation — förslagsvis be- nämnd »Svensk Iivsmedelsbok» där samt- liga bestämrnelser och regler på livsmedels- området på något sätt skall återfinnas.

Livsmedelsboken bör naturligtvis först in— nehålla själva livsmedelsstadgan och tillämp- ningskungörelsen men också texterna till de viktigaste specialförfattningarna om t. ex. köttbesiktning, kontroll av charkuterivaror och fjäderfä, införsel och utförsel av kött, bekämpningsmedel, de veterinära införsel- och utförselkungörelserna o. dyl. Vidare bör upptagas delar av vissa livsmedelslagstift- ningen närstående författningar som hälso- vårdsstadgan, byggnadsstadgan och arbetar- skyddskungörelsen. I livsmedelsboken skall också ingå råd och anvisningar samt andra riktlinjer som gäller på livsmedelsområdet. I det sammanhanget bör dessutom uppmärk- sammas de internationella standards som ut- arbetas av Codex Alimentarius Commission. [ den mån det inte anses befogat att orda- grant återge vissa bestämmelser eller regler bör tydliga hänvisningar ske genom uppgif- ter om när de utfärdats och var de finns publicerade. Slutligen måste livsmedelsboken ha ett väl genomarbetat och detaljerat sak- register. En publikation med nu skisserade omfattning och uppläggning bör enligt LSK:s mening kunna bli av betydande vär- de och till stor praktisk nytta när det gäller att underlätta för myndigheterna, livsme- delsbranschen och allmänheten att få en

samlad överblick av vilka författningar och andra bestämmelser samt råd och anvisning— ar som finns inom livsmedelsområdet.

• Sida 133
•  Original

livsmedelsstadga

2.1. Livsmedelsbegreppet 2.1 .] Gällande bestämmelser

Enligt 1 & 1 mom. 1951 års livsmedelsstadga definieras livsmedel som »varje till förtäring av människor avsedd vara, som tillför krop- pen näringsämne» och inte är att hänföra till läkemedel. Undantag görs emellertid för sådana vegetabila livsmedelsråvaror som inte brukar förtäras i obearbetat skick och i all- mänhet används endast vid fabriksmässig eller därmed jämförlig livsmedelsframställ— ning. — I l ä 2 mom. har med livsmedel jämställts fyra grupper av varor som inte ansetts vara egentliga livsmedel enligt de- finitionen i 1 mom. Dessa varugrupper är livsmedelstillsatser, för förtäring avsedda njutningsmedel, ersättnings- och utdrygnings— medel för livsmedel samt sådana för förtä— ring avsedda läkemedel som inte är under- kastade särskild kontroll jämlikt någon läke- medelsförfattm'ng.

2.1.2. Tidigare utredningar

I 1919 års hälsovårdsstadga förekom över- huvudtaget inte begreppet livsmedel utan talades i stället om >>födoämnen ooh dryc- kesvaror». Någon definition därav fanns emellertid inte. I 1921 års betänkande ansågs denna ordning otillfredsställande, varför föl- jande definition föreslogs.

»Med livsmedel förstås födoämnen och dryc- kesvaror, varunder inbegripes varje till förtä-

Vissa huvudfrågor i LSK:s förslag till

ring av människor avsedd vara, även sådan som är ämnad att användas allenast i egen- skap av krydda, konserveringsmedel eller färg. Dock må läkemedel icke hänföras till livs- medel.»

I motiveringen till förslaget uttalades att definitionen avsåg att täcka tre huvudgrup— per av varor, nämligen dels egentliga födo- ämnen med uppgift att underhålla den mänskliga organismen, dels njutningsmedel och dels sådana varor som endast syftade till att ge livsmedlen viss smak eller egen- skap. Vidare framhölls att livsmedelsbe- greppet inte bara avsåg varor som kunde förtäras direkt utan också varje ämne varav livsmedel bereddes. Därmed inbegreps un— der definitionen sådana råvaror som krävde en särskild beredning för att tjäna till män— niskoföda, antingen beredningen var sådan som exempelvis omalen spannmål måste undergå innan den kunde användas som mjöl eller sådan som ytterligare krävdes för att mjölet skulle kunna förtäras i form av bröd.

I 1941 års betänkande föreslogs att någon särskild definition av begreppet livsmedel inte skulle tas upp i livsmedelslagstiftningen. En definition ansågs sålunda inte lämplig, eftersom man därigenom riskerade att få livsmedelsbegreppet antingen för vidsträckt eller inskränkt. I stället borde man låta or- det livsmedel ha den betydelse det hade en- ligt allmänt språkbruk och i författnings- texten endast göra de kompletteringar där-

• Sida 134
•  Original

av som kunde erfordras. I fråga om spann- mål och andra råvaror som krävde särskild beredning hänvisades till vad riksdagens andra lagutskott uttalat om begreppet »fö- doämnen och dryckesvaror» redan vid be- handlingen av propositionen till 1919 års hälsovårdsstadga.1 Enligt utskottets uppfatt- ning borde det sålunda vara uteslutet att tolka detta begrepp annorlunda än såsom omfattande även råvaror som först måste undergå beredning för att kunna förtäras.

I motsats till den föregående utredning- en förklarade de sakkunniga i 1949 års be- tänkande att det syntes lämpligast att i livs- medelslagstiftningen uttryckligen definiera begreppet livsmedel. Från flera håll hade också framställts starka önskemål om en närmare författningsmässig bestämning av livsmedelsbegreppet.

Enligt uttalanden i betänkandet hade be- greppen »födoämnen och dryckesvaror» samt »livsmedel» dittills erbjudit praktiska svårigheter genom att myndigheterna ansett det erforderligt att tolka dessa begrepp i en vidare bemärkelse än vad som överensstäm- de med vanligt språkbruk. Sålunda hade be— stämmelserna om livsmedel kommit att till- lämpas också på förtjockningsmedel, smak- ämnen, färger m.m. trots att sådana varor inte Språkmässigt betraktades som egentliga livsmedel. Önskemål hade också framförts om att närings- och vitaminpreparat samt tuggummi borde underkastas samma hygie- niska kontroll som livsmedel i allmänhet. Mot denna bakgrund föreslogs i betänkandet följande definition av livsmedel:

»Livsmedel äro varor och ämnen i fast eller flytande form, naturliga eller konstgjorda, be- arbetade eller obearbetade, vilka äro avsedda att förtäras av människor för att tillföra krop- pen i dess normala omsättning ingående nä- ringsämnen samt icke äro att hänföra till läke- medel.»

Definitionen förklarades bygga på det all- männa språkbruket i vilket syntes ligga un- derförstått att livsmedel endast var sådana ämnen som tillförde kroppen viss näring. Det torde vara vanligt att till livsmedel inte hänföra t. ex. kaffe, te eller liknande njut- ningsmedel. Många ansåg också att läske-

drycker inte var livsmedel. Detsamma gäll— de alkoholhaltiga drycker, kryddor, essenser etc. samt sådana faktiska näringsämnen som vitaminer och salter. Vidare intog de s.k. näringspreparaten, pastiller och tabletter en dubbelställning mellan läkemedel och livs— medel. Enighet syntes däremot råda om att konserveringsmedel, förtjockningsmedel, färgämnen och liknande ämnen som till— sattes livsmedel vid beredningen inte i van- ligt språkbruk hänfördes till livsmedel. Det ansågs emellertid nödvändigt att göra livs— medelsstadgan tillämplig på samtliga varor som faktiskt förtärdes av människor, obe- roende av om de föll under den föreslagna livsmedelsdefinitionen eller inte. Därför fö— reslogs som en komplettering till definitio- nen att föreskrifterna om livsmedel skulle i tillämpliga delar gälla också olika tillsatser till livsmedel, njutningsmedel, ersättnings- och utdrygningsmedel samt sådana fria läke- medel som näringspreparat, pastiller, tablet- ter o. dyl. som inte var underkastade offent- lig kontroll vid sidan av livsmedelsstadgan. I fråga om olika livsmedelsråvaror be— tonades särskilt i betänkandet att till livs- medel inte bara borde hänföras sådant som utan vidare beredning användes till männi- skoföda. Därför måste sådana råvaror som först måste bearbetas för att kunna förtäras, t.ex. för förtäring av människor avsedd spannmål, också betraktas som livsmedel.

2.1.3 1951 års riksdag

Vid remissbehandlingen av 1949 års be- tänkande uttrycktes från flera håll önske— mål om en betydligt enklare definition på livsmedel än den föreslagna. Sålunda föror- dades att som livsmedel borde betraktas alla till förtäring av människor avsedda varor och ämnen vilka inte var att anse som läke— medel. Andra förslag gick ut på att defini- tionen borde utformas så att också vatten föll under livsmedelsbegreppet.

Vid den inom inrikesdepartementet gjor— da överarbetningen av sakkunnigförslaget

12 LU 1919: 37.

• Sida 135
•  Original

fick begreppet livsmedel i viss mån en för- enklad form men utan att i något väsentligt hänseende skilja sig från innebörden av den i betänkandet föreslagna definitionen. I prop. 1951 : 63 förklarades att syftet med departementsförslaget var att få en defini- tion som så nära som möjligt anslöt sig till allmänt språkbruk. Vissa tyngande be- stämningar i sakkunnigförslaget hade emel- lertid tagits bort. Vidare innebar departe- mentsförslaget att en till förtäring avsedd vara skulle anses som livsmedel, så snart den tillförde kroppen näringsämne, och inte endast — som föreslagits i betänkandet — då varan förtärdes i avsikt att tillföra kroppen i dess normala omsättning ingående näringsämnen.

Beträffande de med livsmedel likställda varugrupperna livsmedelstillsatser, njutnings— medel samt ersättnings- och utdrygnings- medel överensstämde departementsförslaget med förslaget i betänkandet. I fråga om läke- medel som inte var underkastade kontroll jämlikt särskilda författningar hade emeller- tid exemplifieringen med näringspreparat, pastiller, tabletter och dylikt borttagits. Jämk— ningen förklarades bl. a. med att pastiller och tabletter borde betraktas huvudsakligen som njutningsmedel och inte som läkemedel.

Med den i departementsförslaget angivna definitionen torde enligt departementschefen vatten falla utanför begreppet livsmedel. Det ansågs lämpligare att bestämmelserna om vatten i huvudsak stod kvar i hälso- vårdsstadgan och att vatten behandlades i livsmedelsstadgan endast såvitt angick fram- ställning, beredning och hantering av livs- medel. Det var då mera följdriktigt att vat- ten som sådant inte ansågs som livsmedel. Läskedrycker innehöll ofta näringsämnen och blev då enligt definitionen hänförliga till livsmedel. Var så inte fallet torde de kunna hänföras till njutningsmedel och fick därige- nom enligt stadgan samma ställning som livsmedel.

I fråga om spannmål och andra livsme- delsråvaror hade vid remissbehandlingen bl. a. från industrins och handelns sida an- märkts på att sådana råvaror enligt försla- get i betänkandet skulle anses som livsme-

del. Begreppet livsmedel kom därigenom att omfatta många för livsmedelstillverkning be- tydelsefulla råvaror, förutom spannmål ock- så sockerbetor, oljeväxtfrön, kakaobönor, po- tatis för stärkelsetillverkning m.fl. Sådana råvaror kunde knappast enligt allmänt språk- bruk hänföras till livsmedel. Den föreslagna definitionen fick till följd att exempelvis föreskrifterna om livsmedelslokaler blev till- lämpliga vid hanteringen av sådana råvaror. Generellt sett borde emellertid bestämmelser som syftade till att tillgodose hygienens krav vid livsmedelstillverkning inte vara tillämp- liga på de förberedande stadier av tillverk- ningen, där iakttagandet av dylika krav inte hade på långt när samma betydelse för den slutliga produktens beskaffenhet som när det gällde ett senare skede i tillverknings— processen, då produktens beskaffenhet i by- gieniskt avseende slutligt fixerades. För att undvika orimliga konsekvenser måste dessa råvaror undantas från livsmedelsbegreppet. Förslagsvis kunde bestämmas någon punkt i tillverkningsförloppet från och med vilken man kunde tala om >>livsmedel>> i egentlig mening. Undantag borde bl. a. göras för sådana varor och ämnen som inte var avsed- da att användas för förtäring i obearbetat skick. — Departementschefen beaktade des- sa synpunkter och tillstyrkte det föreslagna undantaget för vegetabila livsmedelsråvaror. Undantaget borde emellertid tolkas restrik- tivt. Det skulle sålunda endast gälla den ursprungliga råvaran och inte en produkt som utgjorde en bearbetning eller särskilt preparerad eller behandlad form av denna råvara, även om den i sådant skick inte kunde förtäras utan i sin tur regelmässigt ingick som råvara i det färdiga livsmedlet.

Andra lagutskottet (2 LU 1951: 34) hade i fråga om livsmedelsbegreppet inte annat att anföra än att utskottet underströk ut— talandet i propositionen att vanligt vatten inte kom att anses som livsmedel enligt livs- medelsstadgan. Däremot skulle under livs— medelsbegreppet hänföras både läskedrycker och osötade, kolsyrade mineralvatten som inte utgjorde läkemedel. Kolsyrat vatten fick enligt utskottet betraktas som njutningsme- del.

• Sida 136
•  Original

2.1.4 Remissyttranden till LSK När det gäller begreppet livsmedel har ett stort antal remissinstanser föreslagit att livs— medelsstadgan bör gälla flera varor och äm— nen av betydelse i födoämnessammanhang än för närvarande är fallet. Helt allmänt har det ansetts befogat att låta kontrollen enligt stadgan omfatta alla till förtäring av män- niskor avsedda varor. Remissinstansernas intresse har särskilt in- riktats på att upphäva det nuvarande un- dantaget från livsmedelsbegreppet i fråga om spannmål, sockerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråvaror. Detta undan- tag anses innebära stora olägenheter. Bl. a. påpekas den ökade användningen inom mo- dern Odlingsteknik av bekämpningsmedel med varierande giftighetsgrad, s. k. biocider. Risken för att rester av dessa giftiga ämnen stannat kvar t. ex. i spannmålen gör det an- geläget från folkhälsosynpunkt att myndighe- terna får rätt att med stöd av livsmedelsstad- gan kontrollera och vid behov ingripa mot råvarupartier som innehåller sådana be- kämpningsmedelsrester, innan råvarorna be- arbetas till färdiga livsmedel. I detta sammanhang fästes också upp- märksamheten på faran av att vegetabila rå- varor kan utsättas för joniserande strålning. Som en ytterligare nackdel av att sådana råvaror inte räknas till livsmedel enligt stad- gan påpekas vidare att spannmål utan risk för påföljder f.n. kan förvaras i mycket bristfälliga lagerlokaler. Den förorening av skadedjur, som spannmål många gånger ut— sätts för på icke råttsäkrade logar och sä- desmagasin, anses inte tilltalande. I vissa av de nu refererade remissyttran- dena erinras om att de utredningar som lig- ger till grund för livsmedelsstadgan klart uttalat att som livsmedel borde betraktas varje ämne varav livsmedel bereddes, såle- des också vegetabila råvaror. Erfarenheten av den ohygieniska behandling som dessa varor många gånger utsätts för talar för att de ekonomiska skäl, som från handelns och industrins sida anförts för att undantaga dem från livsmedelsbegreppet, inte längre får vara utslagsgivande.

Från veterinärt håll ifrågasätts om inte livsmedels- och fodermedelslagstiftningama borde samordnas. Föroreningar av foderme- del åt livsmedelsproducerande djur anses så— lunda medföra en uppenbar hälsorisk också för människor. Det förefaller därför vara en omväg att avstå från att ingripa i det tidi- gare födoämnesledet och helt lita till kon- trollen i ett senare led.

Flera remissinstanser föreslår att vatten och is skall betraktas som livsmedel också i legal mening.

Frågan om gränsdragningen mellan å ena sidan livsmedel och å andra sidan s.k. fria läkemedel eller läkemedelsliknande produk- ter har uppmärksammats i flera remissytt- randen från medicinskt håll. Med ifrågava— rande varor avses främst olika näringspre— parat samt vissa mineral- och vitaminläke— medel på vilka 1962 års läkemedelsförord- ning inte är tillämplig. Sådana produkter får säljas fritt i allmänna handeln. Reklamen för dem står ofta inte i överensstämmelse med livsmedelsstadgans bestämmelser utan innehåller i vissa fall starkt överdrivna och missvisande uppgifter. Tveksamhet råder också om de skall betraktas som livsmedel eller läkemedel.

Liknande förhållanden anses gälla det sor- timent i form av vissa teer, frukt- och grön- sakssafter m. ni. som tillhandahålls i de s. k. hälsokostbutikerna. På olika sätt kan tillver- kare och försäljare undvika att preparaten klassificeras som läkemedel, även om de av allmänheten närmast användes som sådana. Tveksamheten om klassificeringen av des- sa preparat gör att de vanligtvis går fria från både läkemedelsförordningens och livs- medelsstadgans föreskrifter. Det anses därför nödvändigt att livsmedelsstadgan utgår från läkemedelsförordningens definition av läke— medel och klart utsäger, att livsmedel är varje vara som är avsedd till förtäring och inte underkastas läkemedelsförordningens tillämpning.

Slutligen framhålles från medicinsk sida att halspastiller, tabletter och liknande varor kommit att undantas från läkemedelsförord- ningen, i den mån de inte innehåller annat än vad som enligt livsmedelsstadgan får ingå

• Sida 137
•  Original

i konfektyrer. Någon bestämmelse i detta avseende finns emellertid inte i livsmedels- stadgan.

2. 1 .5 Livsmedelsstadgekommittén

När det gäller en specialförfattning som t. ex. livsmedelsstadgan är det av särskild betydelse att redan i författningstexten göra klart vad som menas med olika grundläg- gande termer och uttryck. I detta syfte har i den nuvarande livsmedelsstadgans 1 5 in- tagits en definition av begreppet livsmedel. Redogörelsen i det föregående visar att många olika uppfattningar gjort sig gällan- de, innan definitionen kom att bli slutgiltigt utformad.

Att tvekan kan råda om hur livsmedels- begreppet bör definieras ger utländsk lag- stiftning många exempel på. I vissa länder omfattar begreppet överhuvudtaget alla ämnen som är avsedda att förtäras av män- niskor. Därvid uppställs ibland krav på att livsmedel skall tillföra kroppen näring. Ofta undantages uttryckligen vatten, läkemedel, alkoholhaltiga drycker m. in., men ibland kan tvekan uppstå om avsikten är att så- dana varor skall betraktas som livsmedel eller inte. Enligt definitionen i USA:s lag- stiftning räknas också djurföda till livsmedel. I Finland och Västtyskland gäller föreskrif- terna om livsmedel även tobaksvaror. A and- ra sidan har lagstiftarna i vissa länder t. ex. Belgien, Frankrike, Nederländerna och P0- len avstått från att definiera livsmedelsbe- greppet och i stället överlämnat frågans bedömning åt rättstillämpningen.

En av orsakerna till de svårigheter som livsmedelsdefinitionen enligt 1951 års stadga medfört torde vara kravet på att en vara skall tillföra människokroppen näringsämne för att bli betraktad som livsmedel i legal mening. Enligt förarbetena stödjer sig detta krav på att livsmedel enligt allmänt språk- bruk anses syfta på en vara som tillför krop- pen viss näring. Med hänsyn härtill har vat- ten hittills inte ansetts böra formellt betrak- tas som livsmedel. Därvid är det emellertid angeläget framhålla att vatten på vetenskap— ligt håll i själva verket räknas som ett av

våra viktigaste näringsämnen. Inom närings- fysiologin talar man sålunda om sex olika slags näringsämnen eller grupper av sådana ämnen, nämligen vatten, äggviteämnen (pro- teiner), kolhydrater, fetter, salter eller mine- ralämnen och vitaminer.

Vid bedömningen av hithörande problem har LSK funnit övervägande skäl tala för att man inte bör begränsa den nya livsme- delsstadgan till att som hittills gälla endast varor som innehåller eller tillför kroppen näringsämne. I stället bör det avgörande bli, om en vara verkligen är avsedd att an- vändas till förtäring av människor. Ur folk— hälsosynpunkt är det nämligen angeläget att alla sådana varor blir underkastade kontroll från det allmännas sida. Det synes också praktiskt att så sker med stöd av en enda central författning, livsmedeISStadgan. För att inte behöva komma i konflikt med den innebörd begreppet livsmedel kan ha i all- mänt språkbruk har LSK avstått från en direkt definition och föreslår i stället det uttryckssättet i 1 5 första stycket livsmedels- stadgan att »vad i denna stadga föreskrives om livsmedel skall gälla varje vara som är avsedd att förtäras av människor». Alla sådana varor blir sålunda jämställda med livsmedel, alldeles oavsett om de enligt språkbruket anses som livsmedel eller inte.

Den sakliga skillnaden mellan LSK:s för- slag till bestämning av livsmedelsbegreppet och den nuvarande definitionen av livsme- del är följaktligen att livsmedelsstadgan inte längre skall begränsas till att gälla varor som tillför kroppen näringsämne, Undan- taget i fråga om läkemedel kommer att beröras längre fram. Med ordet >>förtä- ras» åsyftas inte endast att en vara ätes eller drickes på sedvanligt sätt utan också att man t. ex. bara suger eller tuggar på en vara som kan sväljas, även om så inte är den direkta avsikten. Exempel på sådana varor är pastiller och tuggummi, som ofta helt eller delvis resorberas i munhålan eller mag-tarmkanalen. Det huvudsakliga syftet måste i varje fall vara att varorna på något sätt avsiktligt skall förbrukas genom infö- randet i munnen. Därmed kan det inte kom- ma i fråga att med livsmedel jämställa pro-

• Sida 138
•  Original

dukter som ibland rent ofrivilligt kan till- föras krOppen utan att förtäras, såsom tandkräm eller läppstift och andra kosme- tika, eller ämnen som endast andas in t.ex. olika typer av spraypreparat. Helt uteslutet blir det också att sådana föremål som småbarn får att suga eller tugga på kan likställas med livsmedel. Man skulle kunna tänka sig att i förtydligande syfte byta ut ordet förtäras i begreppsbestäm- ningen mot de olika verb som nyss be— rörts, nämligen ätas, drickas, sugas och tuggas. Det förefaller emellertid tillfyllest att i själva författningstexten endast ha det samlande ordet förtäras, vilket knappast tor- de komma att medföra några tolkningssvå- tigheter.

Enligt LSK:s bestämning av livsmedels- begreppet kommer livsmedelsstadgan att, i likhet med vad som redan gäller, endast vara tillämplig på varor som är avsedda att för- täras av människor. Från olika håll har emellertid föreslagits att också foder och annan djurföda bör regleras i stadgan. Även om vissa skäl kan tala för en sådan ord- ning, har LSK funnit att ett sammanförande av bestämmelser om livsmedel och djurföda i en enda författning skulle resultera i en onödigt tillkrånglad lagstiftning. Livsmedels— stadgan föreslås därför liksom hittills endast innehålla föreskrifter som avser människo- föda. Bestämmelserna om djurföda, som återfinns bl. a. i förordningen den 2 juni 1961 om tillverkning av och handel med fodermedel m.m. samt därmed samman- hängande författningar, synes enligt LSK:s uppfattning utan nackdel alltjämt kunna utgöra en särskild lagstiftning.

Förslaget att inte begränsa livsmedels— begreppet endast till sådana varor som inne- håller näringsämne innebär en förenkling såtillvida att bestämmelserna i 1 5 2 mom. a)—c) 1951 års stadga blir överflödiga och därför kan uteslutas. Sålunda kom— mer njutningsmedel som kaffe, te, kakao, läskedrycker, kryddor o.dyl. likaväl som ersättningsmedel för livsmedel att automa- tiskt falla under det nya livsmedelsbe- greppet. Sådana varor är nämligen uppen-

barligen avsedda att förtäras av människor. När det sedan gäller ämnen vilka bmkas som livsmedelstillsatser och utdrygningsme- del för livsmedel intar dessa en mellanställ- ning såtillvida, att de inte alltid är avsedda för livsmedel utan också kan komma till an— vändning på helt andra områden än inom livsmedelshanteringen. Som exempel kan nämnas konserverings- Och emulgeringsme- del, färg- och aromämnen, antioxidations— medel o.dyl. Produkter av sådant slag kan till följd av sitt olika användningssätt inte utan vidare betraktas som livsmedel. Med tanke på att man rent allmänt inte sätter dem i direkt samband med människoföda, kan det till och med framstå som egendom- ligt att åtminstone vissa sådana kemiska ämnen skall anses som livsmedel bara för att de kommer till användning vid livsme- delstillverkning. I den mån dylika ämnen verkligen brukas vid beredning av livsmedel och ingår i de färdiga produkterna bör de emellertid jämställas med livsmedel, efter- som de faktiskt kommer att förtäras.

En viktig konsekvens av den nya bestäm- ningen av livsmedelsstadgans tillämpnings- område i detta avseende blir att också dricks- vatten, i motsats till vad som gäller för när- varande, klart kommer att vara underkastat stadgans bestämmelser om livsmedel. Vatten är uppenbarligen ett av de viktigaste nä— ringsämnen som människan måste förtära varje dag. Det används ju också i mycket stor utsträckning vid tillverkning och indu— striell beredning av livsmedel samt vid mat- lagning. Det är därför enligt LSK:s uppfatt- ning helt naturligt och dessutom nödvändigt att livsmedelsstadgan skall gälla dricksvatten liksom is avsedd för konsumtion.

På grund av vattens skilda användnings- områden har från industrins sida uttalats farhågor för att stora svårigheter kan upp— stå, om allt vatten underkastas samma stränga krav som dricksvatten. Därvid bör emellertid beaktas att det enligt LSK:s för- slag endast blir just sådant vatten som är avsett att drickas eller ingå som beståndsdel i livsmedel, dricks- eller renvatten, som blir att betrakta som livsmedel i egentlig me-

• Sida 139
•  Original

ning. Vatten, som inom livsmedelshantering- en användes för rengöring och liknande än- damål och som därför inte avses komma att ingå i själva livsmedlet, faller sålunda utan- för själva livsmedelsbegreppet. Problemen i samband med vatten av sistnämnda slag kommer att tagas upp i det följande vid behandlingen av LSK:s förslag enligt 4 kap. livsmedelsstadgan om hantering av livsmedel.

Vad härefter beträffar läkemedel synes det inte finnas någon anledning att i princip änd- ra på de nuvarande reglerna i 1 & 1 mom. och 2 mom. d) livsmedelsstadgan. Således bör under begreppet livsmedel inte heller i fortsättningen inrymmas vara som är att hänföra till läkemedel och inte undantagits från läkemedelsförordningens tillämpning. I LSK:s förslag till 1 5 första stycket livs— medelsstadgan har detta kommit till uttryck genom att förklaringen, att stadgan skall gälla varje vara som är avsedd att förtäras av människor, kompletteras med orden >>och på vilken läkemedelsförordningen icke äger tillämpning».

De varor som därigenom undantages från livsmedelsstadgans föreskrifter finns definierade i läkemedelsförordningen den 14 december 1962. Med läkemedel förstås enligt 1 5 1 mom. i denna förordning »så— dan vara, som är avsedd att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lind- ra eller bota sjukdom eller sjukdomssym- tom hos människor eller djur eller att eljest på angivna sätt användas i samband med be- handling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning». De härmed åsyftade varorna är av så speciell karaktär och står med stöd av läkemedelsförordningen redan under sådan kontroll och tillsyn av social— styrelsen, att någon anledning inte finns att också låta livsmedelsstadgan bli tillämplig på dem.

Det är här angeläget påpeka att alla varor som går in under angivna definition i läke- medelsförordningen formellt är att betrakta som läkemedel. Därvid måste emellertid uppmärksammas de inskränkningar i själva tillämpningen av läkemedelsförordningen som enligt dess 1 & 3 mom. gäller för vissa

läkemedelsliknande produkter. Sådana va- ror är enligt nyssnämnda definition i läke- medelsförordningen i och för sig att hän- föra till läkemedel. Genom l ä 3 mom. har emellertid beträffande dessa varor samtidigt gjorts undantag från förordningens tillämp- ning, om socialstyrelsen inte i särskilt fall bestämmer annat. Sålunda stadgas där att förordningen inte skall tillämpas »beträffan- de sådant medel, som ej innehåller något verksamt ämne i en myckenhet överstigande en miljondel av medlets vikt, ej heller be- träffande mineralvatten, mineralkällsalter, fruktsalter eller sådana för munhåla eller svalg avsedda pastiller och liknande bered- ningar, vilka icke innehålla annat än vad som jämlikt livsmedelsstadgan må ingå i konfektyrer». Den första delen av angivna definition avser främst de homeopatiska medlen. Vidare torde definitionen omfatta alla de näringspreparat, s. k. fria mineral- och vitaminläkemedel, halstabletter och and- ra läkemedelsliknande produkter, beträffan- de vilka uttryckts farhågor från medicinskt håll för att de kan gå fria från både läke- medelsförordningens och livsmedelsstadgans föreskrifter. Någon risk härför kommer, till följd av LSK:s förslag till bestämning av stadgans tillämplighet på olika varor, inte längre att finnas i den mån sådana pro— dukter är avsedda till förtäring av män- niskor. De faller sålunda automatiskt in un- der livsmedelsstadgan, eftersom denna skall gälla alla varor som är avsedda att förtäras av människor och på vilka läkemedelsför- ordningen inte äger tillämpning. Samma för- hållande kommer också att gälla de olika preparat och varor som saluhålles under be- teckningen hälsokost.

Med hänsyn till vad nu anförts blir be- stämmelsen i livsmedelsstadgans nuvarande 1 5 2 mom. (1), enligt vilken stadgan skall gälla också läkemedelsliknande produkter, överflödig och kan därför uteslutas. Skulle ändå tveksamma fall uppkomma om en vara skall betraktas som livsmedel eller läkeme- del, bör uppmärksammas att socialstyrelsen med stöd av 1 5 3 mom. läkemedelsförord- ningen har befogenhet förklara att förord—

• Sida 140
•  Original

ningen skall tillämpas också på en eller flera av ifrågavarande produkter. I annat fall skall livsmedelsstadgans bestämmelser träda i tillämpning.

Härefter vill LSK något beröra frågan om rusdrycker, dvs. spritdrycker, vin och stark- öl, samt maltdrycker och läskedrycker. I likhet med vad som redan följer av l & 1951 års stadga kommer dessa varor att betraktas som livsmedel också enligt LSK:s förslag till bestämning av livsmedelsbegreppet. Ifrå- gavarande drycker är endast undantagna från tillämpningen av nuvarande märknings- bestämmelser i 28 och 29 55. Vid sidan av livsmedelsstadgan gäller emellertid sedan gammalt särskilda författningar om tillverk- ning, försäljning och beskattning av dessa drycker.1 De bestämmelser om tillstånd för tillverkning och försäljning samt kon— troll och tillsyn som dessa författningar in- nehåller har emellertid i första hand till- kommit för att hindra missbruk av sprit och maltdrycker samt i beskattningssyfte. Där- emot tar författningarna inte direkt sikte på den hygieniska övervakning som är grund- tanken bakom livsmedelsstadgan. Med hän- syn härtill och då det hittills inte visat sig medföra några olägenheter att beträffande dessa dryckesvaror tillämpa livsmedelsstad- gan vid sidan av särförfattningama finner ISK inte skäl föreslå att de nu undantages från den reguljära livsmedelslagstiftningen. Som framgår av LSK:s förslag till livsme- delsstadgans 3 kap. och tillämpningskungö- relsen kommer ifrågavarande produkter, i motsats till vad för närvarande är fallet, inte heller att undantagas från stadgans bestäm- melser om märkning.

I detta sammanhang bör också uppmärk- sammas frågan om livsmedelsstadgan skall vara tillämplig på tobaksvaror. Så är bl. a. fallet i Finland och Västtyskland. Med tan- ke på utformningen av 1 & 2 mom. b) nu- varande livsmedelsstadga kan göras gäl- lande att också i Sverige tobak, som är av— sedd att förtäras, formellt skall likställas med livsmedel, eftersom en sådan vara är ett njutningsmedel. Såvitt LSK kunnat ut- röna har emellertid frågan huruvida tobaks-

varor verkligen skall betraktas som livsme— del inte aktualiserats i vårt land. Med den bestämning LSK ger livsmedelsstadgans till- lämpningsområde kommer stadgan att lik- som hittills bli tillämplig på tuggtobak och snus, om dessa varor inte särskilt undanta- ges. Som motiv härför kan hävdas att de rent hygieniska krav man ställer på livsme— del i allmänhet rimligen också bör ställas på tobak som föres in i munnen och delvis förtäres. Det kan då förefalla inkonsekvent att inte samma förhållande kommer att gäl- la tobaksvaror som endast rökes. Hithöran— de problem torde emellertid ur livsmedels— hygienisk synpunkt inte vara av sådan natur att de bör särskilt behandlas i livsmedels— stadgan. I betraktande härav vill LSK inte föreslå någon ändring av nuvarande förhål- landen.

Härefter övergår LSK till ett problem som föranlett diskussion under utredningen, nämligen frågan om vegetabila livsmedels- råvaror skall betraktas som livsmedel eller inte. I de tre utredningsbetänkanden som bildade den huvudsakliga bakgrunden till 1951 års livsmedelsstadga uttalades att be- greppet livsmedel inte bara skulle omfatta varor avsedda att förtäras direkt utan också varje ämne varav en sådan vara bereddes. Till följd härav borde som livsmedel be- traktas jämväl alla sådana råvaror som kräv- de en särskild beredning eller bearbetning för att tjäna till människoföda. Så borde gälla antingen beredningen eller bearbet— ningen skedde av exempelvis omalen spann- mål redan innan denna kunde användas som mjöl eller därefter för att mjölet skulle kunna förtäras. Till stöd för denna uppfatt- ning åberopades bl. a. ett utlåtande av riks— dagens andra lagutskott2 så tidigt som vid behandlingen av propositionen till 1919 års hälsovårdsstadga. Utskottet fann det så-

1F.n. rusdrycksförsäljningsförordningen 26.5. 1954 och förordningen 26.5.1961 om tillverk- ning av sprit och vin, förordningen 25.2.1955 om försäljning av alkoholfria drycker, förord- ningen 27.5.1960 om tillverkning och beskatt- ning av malt- och läskedrycker samt ölförsälj- ningsförordningen 23.3.1961.

'2 LU 1919: 37.

• Sida 141
•  Original

lunda uteslutet att tolka begreppet livsmedel på annat sätt än att det även omfattade rå- varor som t. ex. spann-mål, vilka först måste undergå beredning för att kunna förtäras. Trots dessa samstämmiga uttalanden under en lång följd av år, då en snabb utveckling skett mot allt högre hygien på livsmedelsom- rådet, kom genom förslag i propositionen till 1951 års livsmedelsstadga ändå spann— mål, sockerbetor och andra liknande vegeta- bila livsmedelsråvaror att i 1 ä 1 mom. andra stycket undantagas från begreppet livsmedel. Undantaget skulle emellertid en- dast gälla sådana vegetabilier som inte bru- kar förtäras i obearbetat skick och i allmän- het användes bara vid fabriksmässig eller därmed jämförlig livsmedelsframställning.

Anledningen till nuvarande undantag för vegetabila livsmedelsråvaror var vissa erin- ringar från näringslivets sida mot att sådana varor i obearbetat skick annars skulle kom- ma att hänföras till livsmedel i legal mening. Man hade därvid tänkt på att kraven på hanteringen av exempelvis omalen spann- mål, sockerbetor, potatis och liknande rå- varor kunde bli lika stränga i hygieniskt hänseende som beträffande färdiga livsme- del. Vidare skulle bestämmelserna om livs- medelslokaler bli tillämpliga på lagerutrym— men för ifrågavarande råvaror. En sådan ordning befarades få orimliga ekonomiska konsekvenser bl. a. för jordbruket.

Att döma av remissyttrandena till LSK har undantaget från livsmedelskontroll av de vegetabila råvarorna i praktiken vållat av- sevärda olägenheter. Hanteringen av t. ex. spannmål och potatis beskrivs sålunda som ibland otillfredsställande från hygienisk syn- punkt. Produkterna förvaras inte sällan i bristfälliga spannmålsmagasin och andra la- gerutrymmen där de utsättes för förorening- ar av råttor och andra skadedjur eller för skador genom insekter. Också andra förhål- landen anföres som skäl för att dessa obear- betade råvaror bör likställas med övriga livs- medel och underkastas erforderlig hygienisk kontroll. En avsevärd fara innebär de rester av gödsel- och bekämpningsmedel som kan finnas kvar i t. ex. spannmål och grönsaker. Råvarorna kan desutom bli förorenade ge-

nom radioaktiva ämnen. Mot bakgrund här- av har ett flertal remissinstanser yrkat att de vegetabila livsmedelsråvaroma skall i livsmedelsstadgan jämställas med alla andra livsmedelsprodukter.

Under intryck av bl. a. de påtalade för- hållandena har LSK vid sin bedömning av därmed sammanhängande frågor funnit star- ka skäl tala för att slopa gällande undantag för de obearbetade, vegetabila livsmedels- råvaroma och låta dem betraktas som livs- medel också ilegal mening. Det är emeller- tid synnerligen angeläget att därvid samtidigt åstadkommes en så rimlig rättstillämpning som möjligt. I detta sammanhang bör näm- nas, att man vid tolkningen av livsmedels- definitionen i den västtyska lagstiftningen kommit fram till att bl. a. växande säd ute på åkerfälten formellt sett skulle kunna be- traktas som livsmedel. En sådan ordning kan emellertid LSK inte anse motiverad. Livs- medelsföreskrifterna skulle därigenom kom- ma att gälla förhållanden som inte har några gemensamma drag med hanteringen av livs- medel enligt gängse språkbruk. Enligt LSK:s uppfattning bör därför de ifrågavarande livsmedelsråvaroma underkastas kontroll i annan ordning.

Lösningen av förevarande problem beträf- fande såväl vegetabila som andra råvaror synes vara att klargöra vad som i LSK:s bestämning av livsmedelsstadgans tillämp- ningsområde enligt 1 & första stycket menas med uttrycket >>vara som är avsedd att för- täras». Det måste vara själva avsikten som blir avgörande för om en råvara skall be- traktas som livsmedel eller inte. Denna av- sikt får emellertid inte vara endast ett löst grundat önskemål utan måste vara förenad med en realistisk bedömning av att varan verkligen är i ett sådant skick att den läm- par sig till förtäring av människor, antingen varan först måste bearbetas eller inte. En sådan bedömning synes inte kunna ske annat än i samband med en viss kontroll av varan i angivna syfte. Det stadium då en vara på så sätt bestämmes att bli livsmedel infaller av naturliga skäl vid skilda tillfällen för olika slag av varor.

När det gäller spannmål kan det vara od—

• Sida 142
•  Original

larens egen avsikt redan vid sådden att den färdiga produkten skall användas som livs- medel t. ex. för att baka bröd. Det är emel- lertid inte möjligt för odlaren att på ett så tidigt stadium avgöra om spannmålen så småningom verkligen kommer att kunna användas som livsmedel eller bara som fo- der till djur. En sådan bedömning är för honom i regel heller inte möjlig i fråga om den växande grödan eller den färdiga spann- målen. Därför kan varken grödan eller spannmålen i odlarens magasin betraktas som livsmedel. Så måste gälla alldeles obe- roende av dennes subjektiva avsikt på detta tidiga stadium. Först i samband med att spannmålen kommer till kvarnanläggningen och där underkastas en objektiv kontroll av om den är lämplig för framställning av mjöl — eller som det också kallas bedömes vara xkvarngill» —— kan spannmålen betraktas som livsmedel i livsmedelsstadgans mening.

Med den nu redovisade tolkningen av ut— trycket >>vara som är avsedd att förtäras» och av livsmedelsbegreppet enligt LSK:s för- slag kan kritiken mot de bristande hygienis- ka förhållandena i spannmålsmagasinen sy- nas stå obesvarad, eftersom den spannmål som förvaras där inte blir att anse som livs- medel. Å andra sidan måste det ligga i od- larnas och lagerhållamas eget intresse att få sin spannmål förklarad som kvamgill. En förutsättning är därför att de håller lager- utrymmena i så gott hygieniskt skick som möjligt. I annat fall löper de risk för att spannmålen blir underkänd vid bedömning- en i kvarnanläggningen och i stället endast kan användas som t.ex. kreatursfoder.

I fråga om sockerbetor är situationen den att det bara är en viss del av substansen som ger socker. För att utvinna detta krävs en genomgripande teknisk och kemisk bear- betning. Övriga delar av betorna blir bl. a. betmassa och melass som brukas till krea- tursfoder. Man kan därför inte med fog göra gällande att den ursprungliga råvaran är ett livsmedel. Med hänsyn till dessa för- hållanden skall själva sockerbetorna inte anses som varor avsedda till förtäring av människor. Först det råsocker som utvinnes ur betorna och bedömts lämpligt för fortsatt

bearbetning till socker blir i livsmedelsstad- gans mening att jämställa med livsmedel.

Andra exempel finns på varor vilka kan användas både som livsmedel och till annat ändamål. Så förhåller det sig exempelvis med potatis. När den tages upp ur jorden kan den inte utan vidare betraktas som livs- medel i livsmedelsstadgans mening, eftersom man från början inte definitivt kan be- stämma att varan verkligen kommer att bli tjänlig till människoföda. Avsikten att pota- tis skall förtäras får knappast anses inträda, förrän åtgärder vidtagits i syfte att göra den obearbetade potatisen användbar som livs- medel. Viss potatis sorteras sålunda ut till djurföda eller för vidare bearbetning till bl. a. stärkelse och sprit. Även för andra rotfrukter som morötter, rödbetor o. dyl. bör i tillämpliga delar gälla samma regler för när de skall bedömas vara avsedda till för- täring av människor och således betraktas som livsmedel. I fråga om rotfrukter över- huvudtaget måste man dessutom godtaga en viss naturlig förorening som regelmässigt av- lägsnas först vid beredning av varan för förtäring.

Som en sammanfattning av LSK:s ställ- ningstagande i dessa frågor kan sägas att det avgörande för om en vara skall bli be- traktad som livsmedel i livsmedelsstadgans mening inte endast är själva avsikten att va- ran skall förtäras av människor. Därtill mås- te komma en bedömning av att varan verk- ligen lämpar sig till människoföda. Med en sådan tolkning och med beaktande av de synpunkter som utvecklats i det föregående torde undantaget från livsmedelsbegreppet i nuvarande 1 ä 1 mom. andra stycket för vegetabila råvaror inte längre vara erfor- derligt och kan följaktligen utgå.

I anslutning härtill finns skäl att något beröra frågan om animala livsmedelsråvaror. I likhet med vad som är fallet med växande gröda ute på åkerfälten kan avsiktsbegrep— pet enligt den västtyska livsmedelslagstift- ningen tolkas så vidsträckt att också levande boskap på bete formellt skulle kunna betrak- tas som livsmedel. En sådan tolkning anser LSK inte lämplig för vårt lands vidkom-

• Sida 143
•  Original

mande. Följden skulle bl. a. bli att djurstal- larna kom att anses som livsmedelslokaler och att särskilda bestämmelser därom måste intagas i livsmedelsstadgan. Visserligen har djuruppfödaren, på samma sätt som lant- brukaren när han sår sitt vete, den person- liga avsikten att hans »råvara» framdeles skall förtäras av människor. Den verkliga avsikten att köttet skall kunna förtäras och således betraktas som livsmedel bör emel- lertid inte anses inträda förrän djuren i samband med slakten genom veterinärbe— siktning eller på annat sätt bedömes lämpli- ga för den bearbetningsprocess, som tar di- rekt sikte på att använda köttet till männi- skoföda.

Liknande synpunkter får läggas på frågan när fisk skall betraktas som livsmedel i livs- medelsstadgans mening. Rent allmänt kan så inte bli fallet förrän fisken sorteras till försäljning eller börjar bearbetas. Därvid bör uppmärksammas att det inom fiskerinä- ringen numera är vanligt att fisken i direkt anslutning till själva fångsten på något sätt behandlas eller beredes för konsumtion. Fisken kan ofta rensas, isas eller saltas redan ute på fartygen. Utvecklingen går mot allt mer tekniskt utrustade fiskebåtar där också förpackning och djupfrysning av fisk kan ske. Vidare bör nämnas att räkor som avses för försäljning till konsumenterna vanligen färdigkokas ute till sjöss. I sådana fall måste livsmedelsstadgans olika hygien- föreskrifter bli tillämpliga. Av denna anled- ning har LSK utvidgat föreskrifterna om livsmedelslokaler så att de vid behov i till- lämpliga delar också skall kunna avse bl. a. fiskefartyg.

En viss mindre grupp levande djur måste på grund av sin speciella karaktär direkt falla under livsmedelsbegreppet. Så är fallet med t. ex. ostron som förtäres i obearbetat tillstånd. Liknande är förhållandet med and— ra skaldjur som kräftor och hummer, vilka måste vara levande då man bedömer deras lämplighet som livsmedel.

Slutligen vill LSK framföra några syn- punkter på vid vilket stadium livsmedelsstad- gans bestämmelser skall tillämpas i fråga

om mjölk. Redan i ladugården omedelbart efter mjölkningen betraktas den rent allmänt som ett födoämne. Den användes också som sådant av vissa konsumentgrupper, framför allt djurhållarna själva, utan att den dess- förinnan undergått annan behandling än sil- ning och eventuell kylning. Också i livsme- delsstadgans mening måste mjölken därför mycket snart efter att ha lämnat kons juver betraktas som livsmedel och därmed falla under stadgans bestämmelser. Ur praktisk synpunkt bör detta ske då producenten be- dömer mjölken som användbar för kon- sumtion och avser att överlämna den till an- nan för sådan användning. Denna avsikt måste anses föreligga redan när mjölken för- varas i tankanläggning, transportkärl, utmi- nuteringskärl eller andra behållare som van- ligen användes för mjölk, avsedd att levere- ras till mejeri eller annan för att vidarebe- redas till eller direkt användas som livsme- del. I anslutning härtill bör nämnas att LSK mot denna bakgrund under 33 å andra styc- ket livsmedelsstadgan föreslagit att mjölk- rummet i en ladugård skall betraktas som livsmedelslokal.

2.2. Livsmedelstillsatser, berikningsmedel och främmande ämnen

2.2.1. Livsmedelstillsatser Gällande bestämmelser

En definition av begreppet livsmedelstill- sats är upptagen i 1 5 3 mom. 1951 års livsmedelsstadga. Som tillsats betecknas där en vara eller ett ämne som tillföres ett livs- medel för att påverka dess färg, smak, kon- sistens eller hållbarhet eller för annat lik- nande ändamål. Ytterligare förutsättningar för att en sådan vara skall anses som till- sats är att den i allmänhet i ringa mängd tillföres livsmedlet och att varan inte in- går i livsmedlet som råvara. Slutligen skall tillsatsen finnas kvar i det färdiga livs- medlet. Vatten anses inte som tillsats. Enligt 4 5 1 mom. får i princip inte an- vändas andra livsmedelstillsatser än sådana som blivit godkända av kommerskollegium

• Sida 144
•  Original

på sätt 5 & anger. Godkännande fordras emellertid bara för tillsatser till livsmedel, som framställes eller beredes för avsalu, men behövs inte för tillsatser i s.k. färdig- lagad mat och inte heller för vissa särskilt angivna naturprodukter från djur och växter eller för koksalt, socker, ättika, etylalkohol och giftfria essenser.

I 5 & regleras förfarandet vid kommers- kollegiets godkännande av livsmedelstillsat- ser. Utöver vissa bestämmelser om samråd med andra berörda myndigheter ges kolle- gium där rätt att förena godkännande med villkor och att återkalla godkännande när skäl därtill är. Dessutom äger kollegium i tveksamma fall meddela bindande förkla- ring, om en vara i visst fall skall anses som livsmedelstillsats.

Tidigare utredningar

Den författningsmässiga regleringen av livs- medelstillsatser är betydligt äldre än 1951 års livsmedelsstadga. Redan enligt 1906 års giftstadga fanns ett förbud mot att saluhålla livsmedel innehållande gift eller något annat tillsatsämne som angavs i en till stadgan fogad särskild förteckning. Detta system med en förteckning över ämnen som var förbjudna att använda i livsmedel — en s. k. negativ tillsatslista — borde enligt 1921 och 1941 års betänkanden överföras till den sär- skilda livsmedelslagstiftning som föreslogs i betänkandena.

I 1949 års betänkande kritiserades syste- met med den negativa tillsatslistan, eftersom den innebar att det i princip var tillåtet att använda alla andra tillsatser än just dem som var direkt förbjudna. Detta förhållande ansågs inte innebära tillräckligt skydd mot tillsatser, som visserligen inte förbjudits men som ändå kunde göra livsmedlen otjänliga. Det var ofta mycket svårt att med säkerhet avgöra om ett ämne var hälsovådligt eller inte. Erfarenheten visade sålunda att det kunde ta lång tid innan skadligheten hos ett tillsatsämne experimentellt kunde påvisas. Därtill kom att man inte hade någon sam- manfattande kännedom om alla de livsme- delstillsatser som verkligen användes eller kunde komma till användning i livsmedel.

Som exempel nämndes den brokiga flora av konserveringsmedel som fanns och att färg- ämnen för livsmedel förekom i ett nästan oöverskådligt antal. Därför var det stor risk för att olika ämnen kunde användas i livs- medel under lång tid, innan de fördes upp på förteckningen över förbjudna tillsatser.

Med hänvisning till angivna synpunkter uttalades i 1949 års betänkande att det var nödvändigt att frångå principen med en negativ lista och i stället övergå till ett om- vänt system, enligt vilket bara sådana livs- medelstillsatser skulle få användas som god- känts efter särskild prövning. De godkända tillsatserna skulle föras upp på en särskild förteckning —— en s.k. positiv tillsatslista. Samtidigt kom alla tillsatser som inte god- känts att vara förbjudna att använda i livs- medel. För att det nya systemet inte skulle bli alltför betungande borde vissa vanliga na- turprodukter godkännas generellt som tillsat- ser redan i författningstexten. Detta gällde främst ämnen som utvunnits ur djur och växter genom olika behandlingsformer. Ex- empel därpå var kryddor. Vidare borde stadgan generellt också undantaga vissa av ålder sedvanliga konserveringsmedel såsom socker, salt, ättika, etylalkohol o.dyl. Slutli- gen föreslogs att 5. k. essenser, som inte hade skadlig verkan, också skulle undantagas från särskilt godkännande. Essenserna förekom sålunda i ett otal olika sammansättningar och ingick i livsmedel i så obetydliga mäng- der att de knappast var laboratoriemässigt påvisbara.

1951 års riksdag

I prop. 1951: 63 godkändes förslaget att gå över från en negativ till en positiv lista för livsmedelstillsatser. Enligt departementsche- fen måste godkännandeproceduren inskrän- kas till att gälla sådana ämnen som verk- ligen utgjorde livsmedelstillsatser i egentlig mening och alltså inte var att betrakta som råvaror vid livsmedelstillverkningen. Att in- föra en prövning av vilka råvaror som skulle få användas var uppenbarligen inte tänk- bart. Därför fordrades en så klar definition av begreppet livsmedelstillsats som möjligt. Utmärkande för en tillsats skulle vara att

• Sida 145
•  Original

den tillfördes ett livsmedel för att påverka dess färg, smak, konsistens eller hållbarhet eller för annat liknande ändamål. Som ex- empel nämndes färgämnen, konserverings- medel, essenser och andra smaktillsatser, för- tjockningsmedel m. fl. ämnen.

För att skilja de egentliga tillsatserna från råvaror borde som en förutsättning för att ett ämne skulle anses som tillsats dess- utom uttryckligen anges, att ämnet endast >>i allmänhet i ringa mängd» tillfördes ett livsmedel och att det inte var avsett att ingå som råvara. Tveksamhet kunde emellertid i vissa fall uppkomma var gränsen skulle dragas mellan tillsats och råvara. Enligt de— partementschefen var det inte möjligt att ange några kvantitativa gränser därför. Gränsfall måste ändå alltid uppkomma. För att minska dessa olägenheter intogs i 5 5 bestämmelsen om rätt för den godkännande myndigheten att meddela en bindande för- klaring om huruvida en vara eller ett ämne i visst fall var att anse som tillsats eller inte.

Beträffande principerna för godkännande av en livsmedelstillsats borde enligt uttalan- de i propositionen beslutet kunna avse an- tingen livsmedel i allmänhet eller också visst eller vissa slag av livsmedel. Tillsats som godkänts generellt för livsmedel skulle enligt 4 ä 1 mom. första stycket emellertid inte utan vidare få användas, om motsatsen följde av en annan bestämmelse i livsme- delsstadgan. Sådana bestämmelser föreslogs i livsmedelsstadgans 8 kap. om t.ex. förbud mot användning av färgämnen eller andra främmande ämnen i mjölk, mjölkpulver, grädde, smör, köttvaror, äggpulver rn. fl. livsmedel. Med stöd av 5 & första stycket skulle vidare ett beslut att godkänna en tillsats kunna förenas med villkor. Ett god— kännande skulle också kunna återkallas då särskilda skäl förelåg, t. ex. när nya veten- skapliga rön visat att en redan godkänd till- sats hade skadliga verkningar.

När det gällde undantag från systemet med godkännande av livsmedelstillsatser fästes i propositionen uppmärksamheten på att enligt 4 & 1 mom. godkännande endast gällde tillsatser till sådana livsmedel, som framställdes eller bereddes för avsalu, och

inte heller behövdes för tillsatser som an- vändes vid tillredning av s.k. färdiglagad mat. Därigenom undantogs tillsatser för livsmedel som enbart tillverkades för ser- vering åt allmänheten. Enligt departements- chefen var det knappast möjligt att i dessa fall fordra ett särskilt godkännande. Den som beredde livsmedel för servering eller lagade till maträtten syntes böra ha frihet att handla inom ramen för den allmänna be- stämmelsen att ett livsmedel inte fick vara skadligt eller otjänligt till människoföda.

I fråga om övriga undantag enligt 4 5 1 mom. godtog departementschefen i princip förslaget att godkännande inte skulle behö- vas för rena naturprodukter vilka sedan länge använts som livsmedelstillsatser. Till dylika produkter kom att räknas vara som utvunnits ur djur eller växter genom tork- ning, värmebehandling, urlakning med vat- ten eller behandling av rent mekanisk natur. Däremot blev inte färgämnen från djur och växter befriade från godkännandetvånget. Departementschefen accepterade inte heller det i betänkandet föreslagna undantaget för oskadliga essenser.

I fråga om essenser var emellertid andra lagutskottet (2 LU l951:34) av en annan uppfattning. Utskottet framhöll att det fanns tusentals olika essenser och att en enda av dessa kunde innehålla en mångfald olika ämnen. Essensema ingick i så ytterst obe- tydliga kvantiteter i livsmedlen att de ofta inte var analytiskt påvisbara. En systematisk undersökning av alla dessa essenser krävde dessutom ett omfattande och onödigtvis kostsamt arbete. Även om det skulle betrak— tas som en lucka i livsmedelsstadgan, för— ordade utskottet därför att godkännande som livsmedelstillsats inte borde krävas för oskadliga essenser. Denna uppfattning kom också till uttryck i den slutliga texten till 4 5 1 mom. andra stycket, där giftfria essen- ser för lukt— eller smaksättning blev undan- tagna från godkännandetvånget.

2.2.2. Vitaminering av livsmedel

Tillförsel av vitaminer till livsmedel regle- ras inte i 1951 års livsmedelsstadga. I stället

• Sida 146
•  Original

göres i 4 & 3 mom. endast en hänvisning till att särskilda stadganden finns om fram- ställning Och införsel av vitaminerade livs- medel. Bestämmelserna återfinns i förord- ningen den 23 maj 1941 om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel (nr 268), den s. k. vitamineringsförord— ningen.

Föreskrifterna i denna förordning bygger på ett förslag av 1936 års livsmedelslagstift- ningssakkunniga i betänkandet SOU 1937: 51. Förslaget omarbetades sedan inom so- cialdepartementet och förelades riksdagen i prop. 1941:90. Departementschefen kon- staterade att Vitaminering vid denna tidpunkt i stor utsträckning förekom endast beträf- fande bröd, margarin och fettemulsion. Vita- minering väntades emellertid få en ökad ut— bredning också för andra varor, främst mjölk. Vissa risker för skadeverkningar av en alltför stor tillförsel av vitaminer till livs— medel fanns emellertid, även om proble— men i samband därmed inte var fullt ut- redda. Man kunde emellertid inte bortse från möjligheterna av giftverkan i vissa fall genom stark vitaminkoncentration. Vid en ökning på konstlad våg av vitaminhalten i vissa ämnen hade sålunda kunnat iakttagas samtidiga förändringar av skadlig art i äm- nenas sammansättning. En särskild vitamin- kontroll från det allmännas sida i fråga om livsmedel var därför motiverad av folkhälso- mässiga skäl. Kontrollen borde emellertid endast tillämpas på livsmedel som vitamine- rades på konstlad väg. Därigenom aVSkildes från tillämpningsområdet livsmedel med en— bart naturlig vitaminhalt.

Enligt 1 & vitamineringsförordningen för- stås med Vitaminering åtgärd vid vilken ett livsmedel — genom tillsättning av främ- mande, vitaminhaltigt ämrie, genom ultravio- lett bestrålning eller eljest på konstlad väg —— erhåller halt av vitaminer eller ökad så- dan halt. Vitaminering och import av vita- minerade livsmedel för avsalu får ske en- dast efter tillstånd av kommerskollegium. Förordningens övriga bestämmelser har föl- jande huvudsakliga innehåll. Innan tillstånd kan beviljas skall prov av den vitaminerade varan undersökas vid statens institut för

folkhälsan, som har att avge utlåtande röran- de undersökningen. Tillstånd kan sedan meddelas, om kommerskollegium finner att vitamineringen är värdefull från folknärings- synpunkt och det inte föreligger särskilda skäl på grund av vilka vitamineringen inte bör anförtros den som sökt tillståndet. Kon— trollen av de vitaminerade livsmedlen utövas av kommerskollegium och folkhälsoinsti- tutet.

I både 1949 års betänkande och prop. 1951: 63 rörande livsmedelsstadgan hän- visades endast till att föreskrifter om till- sats av vitaminer i livsmedel redan fanns utfärdade i 1941 års vitamineringsförord- ning. Dessa bestämmelser ansågs inte böra inarbetas i livsmedelsstadgan.

2.2.3. Bekämpningsmedelsrester

En föreskrift om s.k. bekämpningsmedels- rester i livsmedel återfinns i 7 ä 3 mom. 1951 års livsmedelsstadga och tillkom genom en särskild kungörelse om ändring av stad- gan den 14 december 1962 (nr 706). Enligt denna föreskrift ankommer det på kom- merskollegium att fastställa den högsta kvarvarande rest av bekämpningsmedel som får förekomma i livsmedel, vilka saluhålles eller överlämnas till annan. Sådana ärenden skall handläggas i samma ordning som gäl- ler för godkännande av livsmedelstillsatser enligt 5 5 andra stycket. Kommerskolle- gium har den 28 november 1966 utfärdat en särskild kungörelse angående högsta kvar- varande rest av vissa bekämpningsmedel på färsk frukt, färska bär och grönsaker samt på rotfrukter.1

Bakgrunden till berörda föreskrifter är den reglering i fråga om bekämpningsmedel som genomfördes enligt bekämpningsmedels- förardningen den 14 december 1962 (nr 703). Denna författning tillkom på förslag av giftstadgeutredningen (SOU 1961141). I bekämpningsmedelsförordningen definieras bekämpningsmedel såsom >>ämnen och be- redningar, som äro avsedda att användas till

1 Kommerskollegii författningssamling 1966 Ser. A Nr 5.

• Sida 147
•  Original

skydd mot egendomsskada, sanitär olägen- het eller dylikt, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus». Som exempel på be- kämpningsmedel nämns i förarbetena växt- skyddsmedel, råttgifter, medel mot flugor och mal, impregneringsmedel för trävirke och textilier samt liknande preparat. Enligt förordningen undantages från begreppet bekämpningsmedel uttryckligen läkemedel, konserveringsmedel för livsmedel samt fär- ger, fernissor och andra varor som huvud- sakligen begagnas för annat ändamål än be- kämpning av nyssnämnda skador. Bekämp- ningsmedel får inte saluhållas, överlåtas el- ler användas utan att vara registrerat hos den år 1963 inrättade giftnämnden. Vid re- gistreringen hänföres bekämpningsmedlen alltefter förgiftningsrisken till tre klasser. När det gäller bekämpningsmedelsrester —— dvs. rester som efter behandling med bekämpningsmedel kan bli kvar av dessa på exempelvis frukter och växter — betonade giftstadgeutredningen i sitt betänkande de risker som var förenade med denna fö- reteelse. Bl. a. framhölls svårigheterna att kontrollera mängden bekämpningsmedel, som kom att finnas kvar på grönsaker och frukt, särskilt när det gällde importerade sådana varor. Utredningen erinrade om den generella bestämmelsen i 7 5 1 mom. livs— medelsstadgan om förbud mot saluhållande av livsmedel som till följd av förorening eller annan orsak kunde antagas vara skadliga eller otjänliga. Denna kvalitativa bestämmel- se borde få ett kvantitativt komplement i fråga om föroreningar genom bekämpnings— medelsrester. I detta syfte föreslog utred- ningen att till 7 5 skulle fogas en bestäm- melse om fastställande av högsta kvarva- rande rest av bekämpningsmedel, s.k. rest- värde eller resttolerans. Liknande regler fanns redan genomförda utomlands bl. a. i Nederländerna, Schweiz och USA. Förslaget om maximerade resttoleranser för bekämpningsmedel på livsmedel god- kändes i prop. 1962:l84. Andra lagutskot- tet (2 LU 1962: 43) framhöll att uppmärk- samheten i fråga om bekämpningsmedels- rester inte bara fick ägnas växter och frukter som avsiktligt behandlades med bekämp-

ningsmedel. Det fanns sålunda många andra fall då bekämpningsmedel i samband med behandlingen av vissa varor helt oavsiktligt kunde spridas också till andra livsmedels- produkter.

Efter tillkomsten av föreskrifterna om be- kämpningsmedel och bekämpningsmedels— rester kom de därmed sammanhängande problemen att ägnas ett allt större intresse. Bl.a. riktades uppmärksamheten på risker- na vid användningen av s. k. betat utsäde. Efter initiativ av giftnämnden togs frågan härom upp i prop. 1964: 139, där det kon- staterades att många bekämpningsmedel trots betydande giftighet fått en omfattande användning av rent ekonomiska skäl. För- giftningsriskema var uppenbara särskilt i fråga om de mycket giftiga kvicksilverför— eningar som förekom i betat utsäde. Över- skottskvantiteter av betad spannmål, potatis och annat sådant utsäde hade ofta använts till utfodring av livsmedelsproducerande djur. Detta förfarande måste enligt departe- mentschefen bedömas som en allvarlig fö- reteelse med hänsyn till de hälsorisker för människan som därigenom uppstod. Det fanns därför fog för ett förbud mot att an- vända betat utsäde för annat ändamål än som utsäde. Ett sådant förbud infördes också år 1964 i 15 & bekämpningsmedels- förordningen (SFS 1964: 227).

I detta sammanhang bör slutligen upp- märksammas att det i livsmedelsstadgan inte finns något uttryckligt förbud mot att saluhålla livsmedel med bekämpningsmedels- rester, vars mängd överstiger den fastställda resttoleransen.

2.2.4. Remissyttranden till LSK

I fråga om bestämmelserna rörande livsme- delstillsatser har flera remissinstanser funnit att definitionen i 1951 års stadga av begrep- pet tillsats är svårtolkad och behöver för- tydligas. Som exempel nämns bl. a. formu- leringen att tillsats är ämne som »i allmän- het i ringa mängd» tillföres livsmedel. Detta uttryck anses alltför diffust. Hänsyn måste också tagas till att tillsatser kan tillföras ett livsmedel på flera sätt genom olika kemiska

• Sida 148
•  Original

reaktionsprocesser såsom rökning, syrning, joniserande strålning och aromregeneration. Vidare anses kravet på att ett tillsatsämne skall tillföras livsmedel »utan att ingå i det- samma såsom råvara» medföra tolkningssvå- righeter i fråga om vilka kvantiteter som av- ses i olika fall. Beträffande regeln att en till- sats också skall finnas kvar i det färdiga livs- medlet fäster man uppmärksamheten på att vissa reaktionsprodukter kan bli kvar utan att så är fallet med det från början tillsatta ämnet. Det anses dessutom oklart om med orden »alltjämt finnes kvar» avses också det fall då ett tillsatsämne kan påvisas enbart på analytisk väg.

I många remissyttranden har kritik riktats mot att tillsatsbestämmelserna inte gäller livsmedel som serveras eller färdiglagad mat. Detta undantag anses numera inte ha något berättigande och bör tagas bort. Som huvudsaklig motivering framhålles att han- deln med färdiglagad mat och s.k. uteätan- de i olika serveringslokaler under senare år fått en omfattning som inte kunde förutses vid livsmedelsstadgans tillkomst.

Ett stort antal remissinstanser har funnit ett allt större behov att författningsmässigt reglera också förekomsten av andra främ- mande ämnen i livsmedel än dem som f.n. betecknas som livsmedelstillsatser och be- kämpningsmedelsrester. Olika slags sådana ämnen tillföres livsmedel både avsiktligt och oavsiktligt och kan medföra betydande ska- deverkningar. Önskemålet är att förekoms- ten av sådana främmande ämnen också blir reglerad så att, i den mån vissa av dem inte helt skall förbjudas, en högsta tillåtna halt av ämnena fastställes.

Från konsumenthåll betonas att en re- striktiv linje måste följas vid godkännande av livsmedelstillsatser och prövning av frå- gor om bekämpningsmedel eller andra äm- nen som kan förekomma i livsmedel. Sär- skilt gäller detta färgämnen som dels kan användas för att dölja en dålig råvara och dels kan åstadkomma en förskjutning i kon- sumenternas uppfattning om en produkts naturliga utseende. Som exempel nämnes den överdrivna färgning av räkor som före- kommit under de senaste åren.

Vad härefter gäller Vitaminering av livs- medel har flera remissinstanser föreslagit att vitamineringsförordningens bestämmelser in— arbetas i livsmedelsstadgan. Samtidigt bör stadgan kompletteras med bestämmelser om berikning av livsmedel också med andra s. k. essentiella näringsämnen än vitaminer såsom mineralämnen, aminosyror och fleromättade fettsyror. Bestämmelserna bör utformas så att livsmedelsmyndighetema får befogen- het att i vissa fall också direkt föreskriva Vitaminering eller annan berikning av livs- medel. Utöver de rent folkhälsomässiga skäl som talar för en sådan ordning anföres som motiv för direkta föreskrifter om berikning att konsumenterna annars lätt kan lockas att köpa en inte berikad vara, som är billigare eftersom den inte belastas med någon kon- trollkostnad.

2.2.5. Livsmedelsstadgekommittén

Livsmedel framställes inte bara av en viss livsmedelsråvara eller en blandning av olika sådana råvaror utan innehåller ofta också andra varor eller ämnen, som antingen till- förts livsmedlet i avsikt att ge det en viss egenskap eller också kommit att ingå i livs- medlet helt utan avsikt. Som en allmän re- gel för livsmedels beskaffenhet gäller enligt 3 och 7 55 i 1951 års livsmedelsstadga att de inte får kunna antagas vara skadliga att förtära eller eljest otjänliga till människofö- da. För att trygga livsmedelshygienen har det dessutom ansetts påkallat att komplet- tera denna huvudregel med speciella före- skrifter om förekomsten i livsmedel av oli- ka varor och ämnen som inte är egentliga liVSmedel och som endast i begränsad ut- sträckning eller inte alls bör få finnas i livs- medel. Det främsta exemplet härpå är de nuvarande bestämmelserna i 4 och 5 åå om livsmedelstillsatser samt de särskilda före- skrifterna om Vitaminering. Vidare bör näm- nas maximeringen av bekämpningsmedels- rester i livsmedel enligt 7 & 3 mom. samt de förbud som finns i nuvarande 8 kap. mot att i bl.a. mjölkprodukter, äggpulver, mjöl och köttvaror använda ämnen som anses vara främmande för sådana livsmedel.

• Sida 149
•  Original

I sitt förslag till ny livsmedelsstadga har LSK behållit den grundläggande principen att livsmedel inte får vara skadliga att för— tära eller eljest otjänliga till människoföda. En kommentar till innebörden av dessa be- grepp återfinns i specialmotiveringen till förslaget till 8 5 (V 3.2). När det gäller till- satser, vitaminer, bekämpningsmedelsrester och andra ämnen i livsmedel har emellertid LSK, i likhet med ett flertal remissinstanser, funnit att de nuvarande specialbestämmel- serna härom inte är helt tillfredsställande. Många produkter, som kan jämställas med dessa författningsmässigt redan reglerade ämnen och som med eller utan avsikt före- kommer i livsmedel, faller sålunda utanför nämnda föreskrifter. LSK anser det inte vara tillräckligt att beträffande sådana pro— dukter endast lita till huvudregeln att de inte får göra livsmedlen skadliga eller otjänliga. För att skydda konsumenterna bör det också i dessa fall öppnas möjligheter antingen till att genom ett särskilt prövningsförfarande i förväg bedöma riskerna med att använda produkterna i samband med livsmedelshan- tering eller också till att utfärda förbud mot en sådan användning. Området för special- föreskrifterna bör därför utvidgas så att det kommer att omfatta så många som möjligt av ifrågavarande produkter. I detta syfte föreslår LSK en uppdelning av dessa i tre olika ämnes- eller varugrupper, nämligen berikningsmedel, livsmedelstillsatser och främmande ämnen. Definitioner av dessa begrepp har intagits under l å andra stycket 1—3 i förslaget till ny livsmedelsstadga.

Utgångspunkten för den föreslagna grupp- indelningen har varit den vanligaste och ojämförligt största varugruppen omfattande egentliga livsmedelstillsatser. Enligt den nu- varande definitionen skall en tillsats vara avsedd att påverka livsmedels färg, smak, konsistens eller hållbarhet eller också vara tillfört livsmedel för annat liknande ända- mål. Vid tillämpningen härav har några svårigheter knappast uppkommit vid avgö- rande av om ett tillsatsämne har någon av de först särskilt uppräknade egenskaperna. LSK föreslår endast att uppräkningen kom-

pletteras med begreppet »lukt», vilket skett i förslaget till ny definition under 1 5 andra stycket 2.

Däremot har uttrycket »för annat liknan- de ändamål» föranlett tveksamhet. Frågan har bl. a. gällt om därunder kan räknas också ämnen av läkemedelskaraktär som tillsättes ett livsmedel enbart för att påverka konsumenternas hälsa. Som exempel kan nämnas hexylresorcin och andra baktericida ämnen i halstabletter för att påverka bak- teriefloran i svalget samt lactylos i barnmat för att motverka förstoppning, kinin och koffein i läskedrycker som uppiggande me- del och liknande ämnen. I sådana fall tjänst- gör livsmedel endast som bärare av de till- satta ämnena vars syfte uteslutande är att ha en gynnsam effekt på den som förtär livs- medlen. Ämnen av detta slag har — genom en ordagrann tolkning av uttrycket :för an- nat liknande ändamål» — vid tillämpningen inte ansetts utgöra tillsatser i livsmedelsstad- gans mening. Begreppet tillsats har sålunda kommit att få ett begränsat, teknologiskt eller organoleptiskt syfte, nämligen att i första hand påverka själva livsmedlet och inte konsumenten.

Enligt LSK:s uppfattning är det en all- varlig brist i fråga om tillsatsbestämmelserna att de huvudsakligen av formella skäl kom- mit att få den begränsade tillämpning som angetts i det föregående. Det finns sålunda starka livsmedelshygieniska motiv för att ge— nom livsmedelsstadgan också kunna särskilt reglera förekomsten i livsmedel av de förut berörda konsumentpåverkande ämnena och liknande produkter. Med hänsyn härtill fö- reslår LSK att uttrycket »för annat liknande ändamål» i definitionen av tillsatsbegreppet bytes ut mot orden >>för att åstadkomma annan bestämd egenskap hos livsmedlet». Därigenom kommer de att avse alla de ämnen som i olika syften tillföres livsmedel, antingen så sker för att endast påverka livsmedlet självt eller för att åstadkomma någon effekt på konsumenten. Också vita- miner och liknande näringsämnen skulle därmed betraktas som livsmedelstillsatser. LSK anser emellertid att dessa tillsatser på grund av sin speciella karaktär bör föras in

• Sida 150
•  Original

under den särskilda varugruppen beriknings- medel och uttryckligen undantagas i tillsats- definitionen under förslaget i 1 5. En när- mare motivering härtill lämnas längre fram i detta avsnitt.

En annan svårighet som uppstått vid till- lämpningen av den nuvarande definitionen av tillsatsbegreppet är kravet på att en till— sats »alltjämt finnes kvar i det färdiga livsmedlet». Vissa ämnen som tillföres ett livsmedel kan sålunda omvandlas eller sön- derfalla och bli kvar i livsmedlet i föränd- rad form som en reaktionsprodukt. Ibland stannar inte större mängd kvar än att till- satsämnet endast med svårighet kan påvisas på analytisk väg. Som exempel kan nämnas gasen kvävetriklorid som tidigare användes för blekning av mjöl. Ämnet fanns inte kvar i mjölet men påverkade detta i ogynnsam riktning så att vissa försöksdjur blev sjuka. Det visade sig att gasen omvandlat en na- turlig beståndsdel i mjölet till en giftigt ver- kande substans. Ett annat exempel är na- triumbikarbonat som tillsättes för att neu- tralisera sura vätskor. Detta ämne finns inte heller kvar i det färdiga livsmedlet utan ombildas till ett annat natriumsalt. För att komma förbi dessa svårigheter har så små- ningom tillämpats den regeln att godkännan- de som tillsats fordras också för ett ämne som i livsmedlet endast finns kvar i föränd— rad forrn. LSK finner denna praxis riktig. Man kan också tänka sig att ett tillsatsämne förändras så att det med kända analysme— toder inte alls går att påvisa i det färdiga livsmedlet. Med hänsyn till de risker nu an- givna förhållanden kan innebära för kon- sumenterna anser LSK att fog finns för att helt slopa kravet på att en tillsats skall finnas kvar i livsmedlet.

När det sedan gäller regeln att ett ämne skall betraktas som livsmedelstillsats endast om det tillföres »i allmänhet i ringa mängd» och »utan att ingå såsom råvara», kan LSK i och för sig dela den i remissyttrandena framförda uppfattningen att dessa uttryck i vissa fall kan vara svåra att tolka. Svårig- heterna förefaller emellertid överdrivna med hänsyn bl. a. till det generella undantaget i gällande 4 5 från kravet på godkännande

av vissa naturprodukter som tillsatser. Des- sa naturprodukter bör enligt LSK också i fortsättningen få användas i samma omfatt- ning som hitintills. Vidare kommer det fortfarande finnas möjlighet att i tveksam- ma fall få en bindande förklaring, ett s.k. responsum, från godkännandemyndigheten — enligt LSK:s förslag livsmedelsstyrelsen —— huruvida en vara är att anse som livs- medelsråvara eller tillsats. En regel härom återfinns i förslaget till 5 5.

Som ett aktuellt exempel på en vara, be- träffande vilken tveksamhet kan uppstå om dess egenskap av råvara eller tillsats, bör nämnas sojaprotein. Detta äggviteämne kan användas som bindemedel för vatten och fett i bl. &. olika köttvaror. Det bör då betraktas enbart som livsmedelstillsats med hänsyn dels till dess åsyftade funktion och dels till den ringa mängd av ämnet som behöver till- sättas för detta ändamål. Sojaprotein kan emellertid också komma till användning i huvudsakligt syfte att dryga ut köttvaror och förekommer då i relativt stora kvanti- teter. Därvid måste ämnet uppenbarligen betraktas som en råvara. I detta samman- hang bör framhållas att livsmedelsstyrelsen, helt oavsett om ett ämne kan betraktas som råvara eller tillsats, enligt förslaget till 9 5 får möjlighet att vid behov föreskriva hur livsmedel av visst slag skall vara samman- satta.

Som nyss framhållits anser LSK att man tills vidare bör tillåta användningen av i 4 & 1 mom. andra stycket 1951 års stadga nämnda naturprodukter och liknande ämnen som livsmedelstillsatser. Med hänsyn till den nya livsmedelsstadgans karaktär av ramför- fattning föreslås emellertid att bestämmelser härom placeras in i tillämpningskungörelsen, där de återfinns i den till 2 kap. fogade Bi- lagan 3 med förteckning över godkända livsmedelstillsatser. Så föreslås också ske i fråga om de giftfria essenserna för lukt- eller smaksättning. I förtydligande syfte bör tillståndet utvidgas att gälla Också giftfria s.k. aromämnen. Sådana ämnen fyller alla förutsättningar för egentliga livsmedelstill- satser. De intager emellertid en särställning såtillvida att det dels ofta är fråga om en

] 1 l ? | l !

• Sida 151
•  Original

blandning av ett större antal ämnen, som vart och ett tillsättes i ytterst ringa mängd, och dels ofta är svårt att avgöra om de är naturliga eller konstgjorda produkter. Van- ligtvis betraktas en sådan vara som essens då den sammansatts av olika aromämnen. Till en början tillämpades bestämmelserna om giftfria essenser endast på lösningar av aromämnen. Under senare år har emel— lertid samtliga giftfria aromämnen uppfat- tats utgöra sådana tillsatser för vilka sär- skilt godkännande som tillsats inte fordras. LSK anser att denna praxis bör komma till uttryck också i tillämpningskungörelsen till livsmedelsstadgan.

I fråga om undantagen från kravet på godkännande av tillsatser i färdiglagad mat och i livsmedel som tillverkas endast för servering har LSK funnit kritiken i remiss- yttrandena berättigad. Dessa undantag kan anses ha varit försvarliga vid tiden för livs- medelsstadgans tillkomst då godkännande av livsmedelstillsatser var en nyhet. Sedan dess har utvecklingen gått mot en stark ök- ning av antalet serveringsställen av olika slag. Numera äter sålunda en stor del av befolkningen i tätorterna minst en måltid per arbetsdag utanför hemmet. Försäljning- en av färdiglagad mat för användning i en- skilt hushåll har också ökat i betydande grad, såväl till följd av att de gifta kvinnorna alltmer har förvärvsarbete utanför hemmet som på grund av att allt fler grupper, såsom studerande och pensionärer, ldarar sin hus- hållning själva genom att utnyttja det stora sortimentet färdiglagad mat. Tillverkningen av färdiglagad mat har kommit att i stor utsträckning ske rent industriellt både för försäljning i detaljhandeln och för servering i olika s.k. storhushåll, såsom personalmat— salar, skolmåltidslokaler och vanliga lunch- restauranger. Missgrepp vid framställning av färdiglagad mat för alla dessa ändamål kan uppenbarligen få allvarliga följder för ett stort antal människor. Allmänheten måste rimligtvis få samma garanti för dessa varors hygieniska beskaffenhet som vid inköp av andra typer av livsmedel. Med hänsyn härtill föreslår LSK att undantaget från kravet på godkännande av tillsatser i färdiglagad mat

slopas. Samtidigt bör inskräkningen av god- kännandeproceduren till »livsmedel som framställes eller beredes för avsalu» strykas. Därigenom kommer godkännande av tillsat- ser att generellt fordras för alla livsmedel som saluhålles vilket enligt förslaget till 2 & andra stycket också avser livsmedel som ser- veras.

I fråga om livsmedelstillsatser vill LSK slutligen något beröra de behandlingsmeto— der för livsmedel, som enligt påpekanden i vissa remissyttranden förändrar livsmedlets egenskaper på liknande sätt som olika till- satser. Sålunda förekommer i vissa länder, bl.a. USA, konservering av livsmedel med joniserande strålning. Sådana metoder an— vändes exempelvis i syfte att hindra groning av potatis eller sterilisera skadeinsekter i spannmål. Strålkonserveringen ersätter i des- sa fall en behandling med olika kemikalier och anses i vissa länder formellt vara jämför- bar med tillförande av livsmedelstillsatser. Med hänsyn till att bestrålning emellertid måste betraktas som ett slags behandling eller hantering av livsmedel anser LSK att tillsatsbestämmelserna inte skall tillämpas i förevarande fall. I stället kommer LSK:s förslag till 26 5 —— som ger livsmedels- styrelsen möjlighet att meddela särskilda hanteringsföreskrifter — att kunna tilläm- pas i fråga om strålkonservering. Samma förhållande bör gälla också andra behand— lingsmetoder som nämnts i remissyttran- dena t. ex. rökning och syrning av livsmedel.

Som framgår av det föregående faller an- vändningen av vitaminer i livsmedel utanför den nuvarande livsmedelsstadgan och reg— leras i stället genom ett särskilt tillstånds- förfarande enligt 1941 års vitamineringsför- ordning. Det finns flera andra ämnen som i likhet med vitaminer tillsättes livsmedel för att höja tillförseln av olika näringsäm- nen till konsumenterna. För dessa gäller emellertid i allmänhet inte några särskilda föreskrifter utöver det generella kravet i 3 och 7 55 1951 års livsmedelsstadga att de inte får göra livsmedlen skadliga eller otjän- liga till människoföda. Ifrågavarande nä- ringsämnen får sålunda fritt tillsättas livs—

• Sida 152
•  Original

medel, såvida de inte enligt reglerna för mjölkprodukter och vissa andra i nuvarande 8 kap. angivna födoämnen anses vara främ- mande just för de livsmedlen. Eftersom sär- skilt en överdosering av de åsyftade nä- ringsämnena kan vara mindre lämplig och ibland hälsovådlig, har LSK i likhet med flera remissinstanser funnit att samma till- ståndsförfarande som f. n. gäller för vitami- nering är sakligt motiverad också i fråga om sådana näringsämnens förekomst i livsmedel. Detta kan lämpligen ske genom föreskrift i livsmedelsstadgan och kombineras med bestämmelserna om vitaminer som samtidigt bör inordnas i tillämpningskungörelsen till stadgan.

Genom LSK:s förslag till ändring av till- satsdefinitionen kommer vitaminer och lik- nande näringsämnen i och för sig att be- traktas som livsmedelstillsatser. Dessa äm- nen är emellertid av så speciell karaktär att LSK ansett dem böra formellt undantagas från övriga tillsatser och bilda en egen grupp som kallas berikningsmedel. En väsentlig skillnad mellan egentliga livsmedelstillsatser och berikningsmedel är sålunda att tillsat- serna av hälsomässiga skäl i allmänhet bör begränsas till en viss maximimängd i livs— medel, medan berikningsmedlen måste fin- nas i en viss halt för att ha avsedd effekt. Enligt förslaget till 1 5 andra stycket 1 skall med berikningsmedel förstås vitamin, mineralämne och annat näringsämne som är avsedda att på konstlad väg tillföras livs- medel för att förbättra dess näringsvärde.

Förebilden till definitionen har hämtats ur vitamineringsförordningens 1 5. Det blir således endast näringsämnen, tillsatta livs- medel »på konstlad väg», vilka kommer att räknas som berikningsmedel. Den halt av vitaminer, mineralämnen och dylikt som av naturen redan finns normalt i livsmedlen omfattas sålunda inte av definitionen. Vidare skall ämnena tillsättas i det bestämda syftet att förbättra livsmedlets näringsvärde.

Vid sidan av vitaminer kan som exempel på berikningsmedel nämnas järn som till- sats till vetemjöl och jod till koksalt. Till berikningsmedlen räknas vidare äggviteäm- nen (proteiner), s.k. essentiella aminosyror

och essentiella, fleromättade fettsyror. Des- sa skiljer sig i ett grundläggande avseende helt från vitaminer och övriga nämnda be— rikningsmedel därigenom att de vanligtvis tillsättes ett livsmedel i förhållandevis stor mängd. Sålunda eftersträvar man för mar- garin och matolja halter av mellan 10 och upp till 50 % linolsyra. Av detta skäl har LSK:s definition av berikningsmedel inte, såsom fallet är med de vanliga livsmedels- tillsatserna, begränsats till ämnen som endast tillsättes »i ringa mängd».

Viss tveksamhet kan naturligtvis upp— komma huruvida ett ämne skall betraktas som råvara, berikningsmedel eller vanlig livsmedelstillsats. För att få klarhet häri kan emellertid tillämpas det föreslagna responsa- institutet i 5 5, enligt vilket livsmedelssty- relsen får avgöra ämnets karaktär.

De av LSK föreslagna bestämmelserna om berikningsmedel i 10 å andra stycket livsmedelsstadgan går ut på att, liksom f.n. gäller om vitaminer, särskilt tillstånd skall fordras för att använda dem i livsmedel, så- vida inte livsmedelsstyrelsen lämnat generellt tillstånd eller föreskrivit att livsmedel skall vara försatt med berikningsmedel. Till skill- nad mot systemet i fråga om vanliga livs- medelstillsatser, som kan godkännas för an- vändning av alla livsmedelsfabrikanter, kom- mer användningen av berikningsmedel så— lunda att genom tillståndet begränsas till en individuell tillverkare. För vissa näringsäm- nen som kan betraktas som berikningsmedel anser LSK att generellt tillstånd för använd- ning bör gälla tills vidare. Detta gäller kol- hydrater (socker m. m.), fetter (triglycerider) och äggviteämnen (proteiner). Anledningen härtill är att dessa ämnen ingår som råvaror eller förekommer naturligt i varierande hal— ter i livsmedlen. De har som regel inte till- förts för att selektivt höja livsmedlens nä- ringsvärde. Några motiv att i dagen läge reglera användningen av dessa ämnen med individuella tillstånd synes inte föreligga.

I vissa fall kan tillsättningen av berik- ningsmedel vara av så grundläggande be- tydelse ur hälso- och näringssynpunkt för hela befolkningen att det är motiverat med en obligatorisk berikning av särskilda livs-

• Sida 153
•  Original

medel. Sådana skäl finns exempelvis för vi- taminering av margarin med vitamin A och D. Visserligen är numera allt svensktillver- kat margarin för hushållsbruk vitaminerat på frivillig väg. Det har förekommit vissa importerade margarintyper som inte inne- håller några vitaminer och därför kan säljas billigare, eftersom de inte belastas med några kontrollkostnader. Vidare torde det vara befogat att låta allt hushållssalt vara tillsatt med en viss mängd jod samt att be- rika mjöl med järn. Utvecklingen av be- folkningens levnadsvanor i det moderna samhället kommer sannolikt att motivera yt- terligare åtgärder från det allmännas sida att förbättra livsmedlens näringsvärde. Därför kan en obligatorisk berikning i särskilda fall få en avsevärd betydelse ur folknäringssyn- punkt. Med hänsyn härtill föreslår LSK un- der 10 5 första stycket att livsmedelsstyrel- sen får befogenhet att direkt föreskriva att berikningsmedel skall tillföras vissa livs- medel. Berikningen skall ske så att det kon- sumtionsfärdiga livsmedlet kommer att hål- la viss av styrelsen angiven halt av särskilt näringsämne. Vid själva tillsättandet av be- rikningsmedel måste sålunda hänsyn tagas till att en viss del därav kan förstöras under tillverkningsprocessen. Förslag till föreskrift om den berikning med vitamin A och D, jod och järn, som nyss berörts, finns i den till 2 kap. tillämpningskungörelsen fogade Bilagan 1. Som framhållits i flera remissytt- randen är syftet med sådana föreskrifter att konsumenterna inte av ekonomiska skäl skall föredra en billigare men näringsmäs- sigt sämre vara som saknar berikningsmedel.

De hittills behandlade ämnesgrupperna, livsmedelstillsatser och berikningsmedel, har bland flera likheter ett grundläggande ge- mensamt drag såtillvida att de tillsättes i en bestämd positiv avsikt att ge livsmedlet en särskild egenskap. Det finns emellertid ock- så andra ämnen, som mestadels helt oav- siktligt förekommer i eller på livsmedel och som kommit att tillföras på ett tidigt sta- dium utan avsikt att de skall finnas kvar i det konsumtionsfärdiga livsmedlet. Beträf- fande förekomsten av sådana ämnen finns i 1951 års livsmedelsstadga, utöver den all-

männa regeln att livsmedel inte får vara skadligt eller otjänligt till människoföda, f.n. särskilda föreskrifter endast när det gäller förekomst av bly och bekämpnings- medelsrester. Föreskrifterna återfinns i 7 5 2 och 3 mom.

I likhet med ett stort antal remissinstanser anser LSK starka skäl tala för att införa en liknande möjlighet att ingripa också mot förekomsten av andra ämnen som inte är livsmedelstillsatser och som på grund av sin giftighet eller andra hälsovådliga egenska- per kan åstadkomma skadeverkningar. LSK föreslår att ämnen av sådant slag föres in under en gemensam varugrupp i livsmedels- stadgan och benämnes främmande ämnen. Därmed avses enligt LSK:s förslag till de— finition i 1 5 andra stycket 3 bekämpnings- medel och annan vara som inte utgör vare sig berikningsmedel eller livsmedelstillsats och som vid förekomst i eller på livsmedel kan förändra livsmedlets normala samman- sättning eller beskaffenhet. Enligt förslaget till 12 å äger livsmedelsstyrelsen, om så är påkallat ur allmän hälsosynpunkt, föreskri- va att sådana främmande ämnen inte får fö— rekomma i eller på livsmedel annat än upp till en viss högsta halt. I och för sig borde förekomst av vissa sådana ämnen också helt kunna förbjudas. Så är emellertid inte prak- tiskt möjligt, eftersom man med nutidens förfinade analysteknik kan påvisa utomor- dentligt små mängder av ämnena och långt under de halter som kan hävdas vara hälso- vådliga.

Utöver de reguljära bekämpningsmedlen kan som exempel på främmande ämnen nämnas vissa kemikalier som användes i skyddande syfte på vegetabila jordbruks- alster sedan dessa skördats. Preparaten bru- kar sammanföras under benämningen PHC- medel (Post Harvest Chemicals). Rester av sådana kemikalier finns som regel kvar när ifrågavarande produkter saluhålles som livs- medel i oförädlat skick. Eftersom dessa äm- nen intar en ställning mellan egentliga be- kämpningsmedel och livsmedelstillsatser, har ofta svårigheter uppkommit då det gällt att avgöra huruvida de i det särskilda fallet är att hänföra till den ena eller till den andra

• Sida 154
•  Original

gruppen. Som exempel härpå kan nämnas s.k. antigroningsmedel för potatis och lök. Med tanke på användningssättet torde dessa preparat vara närmare besläktade med be- kämpningsmedel än med livsmedelstillsatser. Eftersom de bedömts inte utgöra bekämp- ningsmedel i bekämpningsmedelsförordning- ens mening har de — med stor tvekan och i motsats till internationell praxis — f.n. hänförts till livsmedelstillsatser.

De livsmedelsproducerande djuren kan behandlas med hormoner och andra tillväxt- befrämjande ämnen och deras foder inne- håller ofta i sådant syfte olika Specialämnen. Dessa kan, om rester finns kvar i det kon- sumtionsfärdiga köttet, förorsaka skadeverk- ningar hos människor. Djuren behandlas ibland med antibiotika och andra läkemedel varav rester kan komma att finnas kvar i kött och mjölk. De som förtär sådana livs- medel kan bli överkänsliga för dessa ämnen med allergiska sjukdomstillstånd som följd. Även om de nu nämnda ämnenas använd— ning för djur regleras genom särskilda be- stämmelser, torde fog finnas att också ge- nom livsmedelsstadgan reglera förekomsten av hithörande ämnen i de färdiga-livsmed- len. Detta har betydelse särskilt för den im- port som kan ske från länder med andra föreskrifter.

I detta sammanhang bör nämnas att vissa ämnen kan tillföras de levande djuren i direkt avsikt att ha en effekt på det färdiga livsmedlet. Exempel härpå är olika färgäm- nen, som sättes till hönsfoder för att på— verka äggulans färg. Eftersom dessa ämnen tillföres på ett så tidigt stadium, kan de inte betraktas som egentliga livsmedelstillsatser. De blir emellertid delvis kvar i livsmedlen och förändrar onekligen livsmedlens norma— la beskaffenhet. Med hänsyn härtill bör de föras in under gruppen främmande ämnen, vars förekomst i livsmedel vid behov kan regleras av livsmedelsstyrelsen.

Till kategorin främmande ämnen måste vidare räknas olika substanser som under tillverkningsprocessen eller lagringen kan tillföras livsmedel. Exempel härpå är s.k. skumdämpningsmedel, som användes för att hindra överskumning, olika lösningsämnen

för konserveringsmedel och andra icke verk- samma beståndsdelar i tillsatsberedningar. Sådana och liknande ämnen brukar kallas tekniska hjälpmedel. Som främmande äm- nen från tillverkningsprocessen bör också betraktas metallföroreningar från maskiner, redskap och kärl, som användes vid tillverk- ning eller annan hantering av livsmedel och från vilka kan utlösas exempelvis bly, kad- mium, koppar, zink och andra metaller. Så- dana föroreningar kan även i mindre kvan- titeter få en viss giftverkan. Alltför hög halt av bly kan också finnas i materialet till vissa konservburkar, t. ex. sardinburkar, och där utlösas i det inneliggande livsmedlet. Vi- dare kan i vissa förpackningar av plast och annat material förekomma olika kompo- nenter såsom mjukningsmedel och stabili- satorer, vilka på längre sikt kan medföra skadeverkningar om de löses ut.

I nu berörda fall bör livsmedelsstyrelsen ha befogenhet att fastställa en högsta tillåten halt av ifrågavarande främmande ämnen i livsmedel. En annan möjlighet, som redan nu i viss mån finns enligt gällande livsme— delsstadga, står öppen genom LSK:s förslag till 30 och 31 55, enligt vilka styrelsen skall kunna förbjuda användningen av viss ut- rustning vid hantering av livsmedel eller av visst förpackningsmaterial.

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas ett slag av främmande ämne som under senare år vållat avsevärda svårigheter, näm- ligen de kemiska föroreningar som från in- dustrier släppes ut genom förbränningsgaser och avloppsvatten och som kan ha menlig inverkan på livsmedelsråvaror. Exempel här- på är förorening av fisk genom kvicksilver- föreningar. Vid fastställande av gränsvär- den för kvicksilver och andra metaller bör uppmärksammas att de ibland kan före- komma som naturliga beståndsdelar i vissa livsmedel, låt vara i ytterst ringa kvantiteter. Detta förhållande är orsaken till att, enligt LSK:s förslag till definition, ett ämne blir att betrakta som främmande för ett livsme- del först då det förekommer i sådan ut- sträckning att det förändrar livsmedlets »normala sammansättning eller beskaffen— het».

• Sida 155
•  Original

Genom det av LSK föreslagna systemet med en uppdelning mellan berikningsmedel, livsmedelstillsatser och främmande ämnen torde —— jämfört med vad som gäller enligt 1951 års livsmedelsstadga — skapas betyd- ligt större möjligheter för myndigheterna att i konsumenternas intresse kontrollera och ingripa mot förekomsten i livsmedel av oli- ka ämnen som har eller kan antagas ha skadeverkande egenskaper. Med tillämpning av förslagen till 10—13 55 innebär systemet att det skall finnas s. k. positiva listor över alla tillåtna eller föreskrivna berikningsme- del och godkända livsmedelstillsatser sam- tidigt som en negativ lista upprättas över främmande ämnen, vars förekomst i livs- medel visat sig böra begränsas. Därigenom synes alla de ämnen som kan ifrågakomma i detta sammanhang kunna täckas av bestäm- melserna. Skulle så ändå inte visa sig bli fallet, vill LSK fästa uppmärksamheten på att livsmedelsstyrelsen också får andra möj- ligheter att ingripa mot icke önskvärda be- ståndsdelar. Sålunda äger styrelsen enligt 9 & fastställa en viss livsmedelsstandard för att en vara skall anses tjänlig till människoföda. Bestämmelsen innebär att livsmedel av visst slag skall ha angiven sammansättning eller vara av annan särskild beskaffenhet.

2.3 Nya livsmedelstyper och ersättnings- produkter 2.3.1 Tidigare och gällande bestämmelser 8 kap. 1951 års livsmedelsstadga innehåller en rad detaljföreskrifter om vissa vanligare livsmedel. Inledningen till kapitlet upptar allmänna bestämmelser om skydd för be— nämningar av olika livsmedel. Om ett livs- medel med viss varubenämning enligt före— skrift i kapitlet skall ha särskild samman- sättning eller beskaffenhet, blir den benäm- ningen skyddad genom 35 5 på så sätt att ett livsmedel inte får saluhållas under den skyddade benämningen eller liktydig be— teckning utan att ha föreskriven samman- sättning eller beskaffenhet. Som ett särskilt förtydligande av denna regel anges i inled- ningen till 35 & att andra varor än naturlig

mjölk och naturligt smör inte får saluhål- las under benämningarna mjölk och smör. Föreskrifterna gäller både då den skyddade varubenämningen användes ensam eller in- går i en ordsammanställning, som antyder likhet i användningen med den s.k. huvud- varan, och då benämningen förekommer på främmande språk.

Ett viktigt undantag från dessa regler finns i 36 &. En vara som är avsedd att ut- göra ersättning för huvudvaran får sålunda saluhållas under en beteckning där den skyddade benämningen ingår, under förut- sättning att varans egenskap av ersättnings- medel uppenbart framgår av den använda beteckningen. Ytterligare skydd för huvud- varan finns i 37 %. Sålunda får på förpack— ning eller omslag till en produkt, för vilken den skyddade varubenämningen är förbju- den, eller på själva produkten inte finnas bild, teckning eller meddelande som kan ge produkten sken av att utgöra huvudvaran. Angivna förbud gäller Också anslag och skylt samt annons eller annan reklam för produkten.

Bakgrunden till de nuvarande bestämmel- serna i 35—37 åå återfanns i förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående för- bud i vissa fall mot användande av vilse- ledande varubeteckningar vid handeln med födoämnen. Förordningen upphävdes sam- tidigt som dess föreskrifter i huvudsak kom att ingå i 1951 års livsmedelsstadga.

1917 års förordning tillkom efter ett för- slag av den livsmedelslagstiftningskommitté som tillsattes år 1916.1 Kommittén betonade att ett system med skyddade beteckningar för vissa viktigare födoämnen var det enda sättet att hävda den för livsmedelslagstift— ningen grundläggande principen att en äkta varas benämning måste skyddas mot miss- bruk. Denna princip ansågs i dåvarande bristsituation på livsmedelsområdet vara i fara att undanskjutas. Enligt förslaget skulle en skyddad varubeteckning inte heller få förekomma i ordsammanställning, som an-

1Skrivelse 22/12 1916 till Kungl. Maj:t med förslag till provisoriska bestämmelser för han- deln med livsmedel.

• Sida 156
•  Original

tydde likhet i användningen med den vara vilkens beteckning användes, såvida sam- mansättningen av ifrågavarande produkt inte var densamma. Sålunda borde inte ifråga- komma uttryck som >>konstsmör» eller >>er- sättningsmedel för smör». Sådana benäm- ningar kunde enligt kommittén inge allmän- heten en oriktig tanke om »surrogatets» förmåga att ersätta den äkta varan.

I prop. 1917: 348 redovisades en stark kritik från vissa remissinstanser mot försla- get att förbjuda användning av uttrycket »ersättningsmedel». Ett sådant förbud an- sågs vara alltför långtgående. Detta gällde särskilt som ingenting hindrade att samma produkt såldes utan användande av den förbjudna benämningen men med en sådan beskrivning av dess egenskap att kunna er- sätta den äkta varan att allmänheten ändå lockades köpa produkten. Departementsche- fen tog intryck av remisskritiken och före— slog en bestämmelse, som tillät försäljning av en ersättningsprodukt under beteckning vari en skyddad varubenämning ingick, un— der förutsättning att produktens egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgick av den använda beteckningen. Om denna förut— sättning uppfylldes torde man enligt depar- tementschefen inte behöva befara någon egentlig olägenhet av att huvudvarans namn ingick i surrogatets benämning. Köparen borde nämligen därigenom ha fått klart för sig att produkten endast utgjorde ett ersätt- ningsmedel för ett annat livsmedel med an- nan sammansättning. Mot denna bakgrund infördes i 1917 års förordning möjligheten att låta en skyddad varubenämning ingå i beteckningen för en ersättningsprodukt. Denna möjlighet överfördes senare nästan ordagrant till 36 å i 1951 års livsmedels- stadga.

I prop. 1951: 63 gjordes inte något i före- varande sammanhang relevant uttalande om överförandet av 1917 års bestämmelser till livsmedelsstadgan i annat hänseende än be- träffande exemplifieringen i 35 & med va- rorna mjölk och smör. Sålunda ansåg depar- tementschefen det böra uttryckligen anges att skydd för olika varubenämningar enligt huvudbestämmelsen i 35 & förelåg också

för benämningar på några av de varor, be— träffande vilka övriga bestämmelser i 8 kap. avsåg beskaffenheten som sådan. Att därvid endast medtagits mjölk och smör hade skett med hänsyn till den särskilda betydelsen av att det tydligt angavs att just dessa benäm- ningar var skyddade.

Som exempel på specialföreskrifter i 1951 års stadga om benämningar på vissa varor samt om deras sammansättning bör i detta sammanhang särskilt uppmärksammas be- stämmelserna om margarinvaror i 54—63 55. Dessa produkter har det gemensamma kännetecknet att de ursprungligen tillkom- mit som ersättningsmedel för vissa jord- bruksvaror nämligen margarin för smör, margarinost för ost, fettemulsion för gräd— de och mjölk samt konstister för svinister.

I fråga om margarinvaror har sedan länge gällt särskilda bestämmelser som inneburit att tillverkningen och försäljningen av des- sa livsmedel ställts under särskild kontroll eller reglerats på annat sätt. De första be- stämmelserna utfärdades redan år 1885 av dåvarande lantbruksakademien. Den egent- ligt grundläggande författningen om kon- troll av tillverkningen av margarinvaror till- kom emellertid genom en förordning den 13 oktober 1905 (nr 59). Sistnämnda för- fattning ersattes genom förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å till- verkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister m.m. Då 1951 års livsmedelsstadga trädde i kraft delades denna s.k. margarinförord— ning upp på följande sätt. Bestämmelserna om tillverkningskontroll samt om import och export överfördes till en särskild för- ordning den 21 december 1951 (nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa va- ror. Margarinförordningens övriga bestäm- melser, som huvudsakligen rörde själva han- deln med margarinvaror, flyttades samtidigt över till livsmedelsstadgan där de fick en delvis ändrad och förenklad utformning.

Av intresse i detta sammanhang är de ut- talanden som gjordes i förarbetena till de nuvarande reglerna om margarinvaror.

• Sida 157
•  Original

I 1949 års betänkande förklarades sålunda att anledning inte syntes finnas att behandla dessa slag av livsmedel på annat eller sträng- are sätt än andra livsmedel. Visserligen var margarinvaror konstprodukter i den me- ningen att de var med konst sammansatta av olika fettämnen. De hade också i stort sett samma användningsområde som de mera direkta naturprodukterna smör, ost, grädde och flott. Emellertid ansågs marga- rinvarornas kalorivärde i allmänhet fullt jämförligt med kalorivärdet hos motsvarande naturprodukt. Dessutom tillfördes de som regel en viss mängd vitaminer. Med hänsyn härtill uttalades i betänkandet att marga- rinprodukter var livsmedel med eget värde och inte bara ersättningsmedel för andra livsmedel. Därför borde de också författ- ningsmässigt få motsvarande behandling som andra livsmedel.

Enligt prop. 1951: 63 förklarade sig de- partementschefen finna det fullt riktigt att margarinvaror skulle betraktas som själv- ständiga livsmedel och inte som ersättnings- medel för smör, ost, grädde och flott. Av denna anledning ansåg departementschefen den särskilda kontrollen av margarinvaror till väsentlig del kunna upphöra.

Trots dessa uttalanden blev bestämmel- serna i 54—63 55 synnerligen detaljerade. Föreskrifterna visar att deras syfte till stor del är att hindra att margarinvarorna för- växlas med motsvarande naturprodukter. Be- stämmelserna uppfattas också som åtgärder för att i jordbrukets intresse skydda sådana produkter mot alltför stor konkurrens från margarinvarornas sida. Följande exempel må här anges.

Margarinvaromas karaktär av ersättning- ar för mejeriprodukter framgår redan av de- finitionerna i 54 &. Sålunda betecknas där margarin som varje smörliknande vara inne- hållande annat fett än mjölkfett, margarin- ost som ost vari ingår annat fett än mjölk- fett samt fettemulsion som varje grädd— eller mjölkliknande vara som innehåller annat fett än mjölkfett. Vidare förstås med konst- ister varje med konst framställd, till färg och konsistens isterliknande fettvara, vari ingår annat fett än svinfett. Enligt 55 5 skall mar-

garin alltid vara tillsatt med en viss mindre mängd potatisstärkelse som s.k. indikator- ämne för att skilja margarinet från smör. Motsvarande föreskrifter om tillsättning av sesamolja som indikatorämne i margarinost och fettemulsion återfinns i 57 och 59 55. Föreskriftemas syfte är att hindra att dessa produkter förväxlas med vanlig ost respek- tive grädde eller mjölk. Vidare upptar be- stämmelserna noggranna märkningsföre— skrifter. Sålunda skall enligt 56 å margarin- förpackningar alltid vara märkta på lock, botten och alla sidor med ordet margarin. Liknande krav på märkning finns i 58, 60 och 61 55 i fråga om margarinost, fettemul- sion respektive konstister. Som ytterligare exempel på bestämmelsernas syfte att hind- ra förväxling mellan margarinvaror och motsvarande mejeriprodukter kan nämnas att det enligt 62 & är förbjudet att fram- ställa smör, ost eller grädde i samma bygg- nad där margarinvaror tillverkas samt att förvara margarin eller fett för margarintill- verkning i samma lokal där smör eller ost tillverkas eller smör samlas för export. Slut- ligen bör uppmärksammas 63 5 enligt vilken margarinvaror inte får utbjudas eller försäl- jas under benämning som innehåller något av orden smör, grädde, mjölk, mejeri, ko, ladugård och herrgård eller ord som hänty- der på lanthushållning eller mejeritillverk- ning. Vid utbjudande eller försäljning av margarinvara får inte heller förekomma bild, teckning eller meddelande som ger va- ran sken av att ha samband med lanthus— hållning eller mejerihantering.

Specialföreskrifterna om margarinvaror visar hur man i 1951 års livsmedelsstadga sökt hindra en förväxling mellan vissa tra- ditionella naturprodukter och varor som framställts i syfte att utgöra ersättning för sådana produkter.

Som ett annat exempel på skydd för olika naturprodukter i nuvarande livsmedelsstadga kan nämnas bestämmelserna i 77—80 55 om saft och sylt. Här ställs noggranna reg- ler upp om hur dessa naturprodukter skall vara sammansatta och beskaffade. Syftet är att såvitt möjligt garantera att varorna

• Sida 158
•  Original

är beredda av frukter, bär eller andra växt- delar och att de innehåller en viss minimi- kvantitet därav. Bl. a. föreskrivs hur myc— ket råsaft, som fordras för att en vara skall få benämnas saft, och den mängd råvara av bär eller frukt som sylt, marmelad, mos och gelé skall innehålla. I anslutning härtill blir dessa benämningar skyddade enligt 80 å. Sålunda får livsmedel, som är avsedda att användas på samma sätt som t. ex. saft eller sylt men inte uppfyller de uppställda ford— ringarna, inte saluhållas i förpackningar där det förekommer avbildningar av bär eller frukt eller något av orden bär eller frukt. Bär- eller fruktnamn får emellertid använ- das i ordsammanställningar som exempelvis »med fruktsmak» eller »citrontypb.

Bestämmelserna i den nuvarande livs- medelsstadgans 8 kap. syftar inte bara till att skydda vissa traditionella födoämnen mot förväxling med ersättningsprodukter utan också till att hindra kvantitativa och kvali- tativa förändringar av vanligare livsmedel. Exempel härpå är föreskrifterna i 66 & om sammansättningen av korv och andra char- kuterivaror.

Sålunda får enligt 66 & 1 mom. korv som utöver kött eller köttvara innehåller också någon annan råvara endast saluhållas under en benämning, som direkt anger den andra råvaran, eller också under en benämning som enligt prövning av statens jordbruks- nämnd kan anses sedvanlig för korvsorten i fråga. Vidare är vattenhalten i korv maxi- merad till 65 % av den färdiga varan. Jord- bruksnämnden får dessutom föreskriva ännu lägre vattenhalt i vissa korvsorter.

För sammansättningen i övrigt gäller som huvudregel att till bindemedel i korv en- dast får användas potatismjöl, mjölk och mjölkpulver upp till en sammanlagd högsta kvantitet av fyra viktprocent. Högre halt av mjölk och mjölkpulver får emellertid till- sättas korv, om denna halt tydligt deklareras på varans förpackning. Å andra sidan kan jordbruksnämnden också för vissa korvsor- ter helt förbjuda användningen av nu nämn- da bindemedel. Utöver angivna ämnen får korv — bortsett från koksalt, socker, kryd-

dor och kryddoljor — inte innehålla andra livsmedelstillsatser än som kommerskolle- gium särskilt godkänt i fråga om korv.

I 66 ä 2 mom. fastställs högsta tillåtna vattenhalt i vissa andra charkuterivaror näm- ligen blodpudding, leverpastej, pölsa och sylta. Vidare föreskrivs att köttfärs skall bestå av malen eller på annat sätt finförde- lad skelettmuskulatur och att den inte får vara tillsatt med något annat ämne. Sist- nämnda bestämmelse gäller emellertid inte om färsen saluhålles som färdiglagad mat.

Nu nämnda föreskrifter om sammansätt— ningen av korv och vissa charkuterivaror har tillkommit främst för att tillförsäkra konsumenterna en bestämd kvalitet på dessa livsmedel, så att de inte skall riskera att få varorna uppblandade eller utdrygade med andra råvaror eller tillsatser. Liknande, fast än mer detaljerade kvalitetsbestämmelser fanns intagna redan i den inledningsvis be- rörda förordningen från år 1917 om förbud mot användande av vilseledande varube- teckningar för födoämnen. Dessa bestäm- melser ersattes först under andra världskriget genom en kungörelse den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av charkuteri- varor m. m. Kungörelsen var av kristidska- raktär men kom ändå att gälla fram till år 1955. Enligt denna författning ägde då- varande livsmedelskommissionen och seder- mera jordbruksnämnden föreskriva att olika charkuterivaror endast fick tillverkas och saluhållas med viss av myndigheten bestämd sammansättning. Sådana föreskrifter kunde emellertid bara meddelas om försörjnings- läget eller behovet av pris- och kvalitets- kontroll så påkallade. Med stöd av kungö- relsen utfärdades efter hand ett flertal de- taljerade bestämmelser om charkuterivaror.

I 1949 års betänkande förklarades att ifrågavarande kristidsbestämmelser otvivel- aktigt inneburit en viss garanti för kvalite- ten på korv och andra charkuterivaror. En sanering av handeln med dessa livsmedel hade sålunda åstadkommits Och det ansågs angeläget att i viss mån behålla denna sane— ring också under normalare tider. Föreskrif— terna om sammansättningen av sådana va-

• Sida 159
•  Original

ror som saluhölls under vissa gängse be- nämningar borde därför vidareutvecklas och förslag därtill lades fram i betänkandet.

Genom prop. 1951: 63 kom emellertid förslagen i betänkandet att väsentligt om- arbetas. Sålunda förenklades kvalitetsföre- skrifterna till att gälla bara vattenhalt och bindemedel i korv och vissa charkuteriva- ror. Avvikelser från bestämmelserna om bin- demedel skulle emellertid få ske under för— utsättning att en deklaration av arten och halten av använda bindemedel ägde rum. Enligt departementschefen var det angeläget att de förbättringar av korvvarornas kvali- tet, som uppnåtts genom kristidsregleringen, på något sätt kunde behållas. Därför borde i 66 & införas en möjlighet att för korv med viss benämning utfärda skärpta kvalitets- föreskrifter t. ex. om lägre vattenhalt än den i stadgan föreskrivna eller om att bindeme- del över huvud inte fick förekomma i kor- ven. Det borde emellertid anstå med sådana föreskrifter till dess försörjningsläget medgav att 1943 års kungörelse om charkuterivaror kunde upphävas.

Först genom kungörelse den 27 maj 1955 (nr 258) upphävdes 1943 års kungörelse och vidtogs den ändringen av 66 5 att jord- bruksnämnden fick befogenhet meddela skärpta kvalitetsföreskrifter av nyss angivet slag.

2.3.2. Livsmedelsstadgekommittén

Som framhållits i tidigare sammanhang har produktutvecklingen på livsmedelsområdet varit mycket snabb och intensiv. De kon- ventionella livsmedlen vidareutvecklas och förändras samtidigt som helt eller delvis nya produkter arbetas fram. Syftet härmed är att tillgodose konsumenternas önskemål att få livsmedel som passar levnadsvanorna i det moderna samhället. Livsmedelslagstiftning- en måste vara utformad så att denna pro- duktutveckling inte försvåras eller hindras fortgå i den mån det gäller livsmedel med en från folkhälsosynpunkt lämplig beskaffen- het. Inte heller bör det finnas bestämmelser som huvudsakligen syftar till att skydda vissa livsmedel mot konkurrens från andra varor med samma eller liknande använd-

ningsområden. I stället bör principen om fri konkurrens på lika villkor gälla mellan såda- na livsmedel. LSK har i fråga om de all- männa principerna för livsmedelslagstift- ningen (IV 1.4) uttalat den uppfattningen att livsmedelsstadgan bör ha två syften, nämligen att skydda konsumenterna ur häl- so- och näringssynpunkt samt att i konsu- menternas men också producenternas in- tresse främja redlighet i handeln. I den mån det kan finnas fog för att skydda andra, t. ex. jordbrukspolitiska intressen, bör detta ske utanför livsmedelsstadgans ram.

Mot bakgrund av dessa synpunkter har LSK funnit att bl. a. de nuvarande föreskrif- terna om margarinvaror i flera hänseenden är onödigt restriktiva. Bestämmelserna har en sådan utformning att de huvudsakligen skyddar de traditionella lantbruksproduk- terna mjölk, grädde, smör och andra mejeri- varor mot konkurrens från varor vilka liknar och har samma användningsområde som dessa produkter men tillverkas av annat och prisbilligare fett än mjölkfett. Som exempel på hur effektivt detta skydd är kan nämnas att kravet i 59 & livsmedelsstadgan på att fettemulsion skall innehålla minst 12 % fett utgör ett direkt hinder mot tillverkning och saluhållande av ersättningsmedel för mjölk som innehåller annat fett än mjölkfett. Den föreskrivna fetthalten är sålunda alltför hög för att en ersättning med så mycket fett skall kunna vara jämförbar med vanlig mjölk, som har en fetthalt av bara 3 %. Mjölkersättningar innehållande vegetabiliskt fett finns emellertid i andra länder bl. a. USA. Dispens för sådana ersättningspro- dukter har också i vissa fall meddelats för att de skall kunna introduceras på den svenska marknaden.

Ett annat exempel på att föreskrifterna om margarinvaror är onödigt stränga utgör bestämmelserna om att de skall vara till- satta med s.k. indikatorämnen. Sålunda skall enligt 55 & tillsättas potatisstärkelse i margarin samt enligt 57 och 59 Så sesam- olja i margarinost respektive fettemulsion. Därigenom har man en enkel kontrollmöj- lighet för att skilja det prisbilligare margari— net från smör. Tvångsinblandningen av stär-

• Sida 160
•  Original

kelse medför emellertid vissa nackdelar. Stärkelsen kan ofta innehålla mikroorganis- mer som innebär risk för att margarinet in- fekteras. Inblandningen har också orsakat vissa driftsstörningar vid den numera auto- matiserade margarintillverkningen. Därtill kommer att det i dagens läge är onödigt att blanda stärkelse i margarin endast för att kunna skilja denna vara från smör. Det mö- ter sålunda numera inte några nämnvärda svårigheter att analytiskt, genom t. ex. gas- kromatografi, påvisa vilket slags fettprodukt man har att göra med. På tillstyrkan av LSK har också margarinindustrin fått dis- pens från kravet på stärkelseinblandning.

När det gäller tillsatsen av sesamolja i margarinost och fettemulsion grundar sig föreskriften därom på att denna olja ur- sprungligen innehöll sesamol och sesamolin, vilkas närvaro lätt kan påvisas på kemisk väg. Numera förekommer emellertid oftast sesamolja som raffinerats så att dessa två ämnen helt avlägsnats från oljan. Vid så- dant förhållande är det mycket svårt att konstatera om sesamolja förekommer eller inte. Därför synes tillsats av sådan olja till margarinost och fettemulsion inte längre tjäna något meningsfyllt ändamål ur kon- trollsynpunkt. Precis som i fråga om margar- rin är det förhållandevis enkelt att med gas- kromatografi direktanalysera arten av de fetter som finns i dessa produkter.

LSK finner sålunda de nu berörda spe- cialföreskrifterna för margarinvaror på flera punkter onödiga. Bärande skäl synes inte heller längre kunna anföras för att behålla de stränga märkningsföreskrifterna för des- sa produkter. Enligt vad LSK kunnat kon- statera finns det i detaljhandeln inte någon typ av margarin vars förpackning, såsom föreskrivs i 56 5, är märkt på alla sidor med ordet margarin. Några olägenheter här- av har inte kunnat märkas. LSK ifrågasätter också nödvändigheten av att behålla före- skrifterna i 62 5 om att hålla margarin- och mejerivaror skilda åt i olika tillverknings— och lagerlokaler.

Med hänsyn till alla dessa olika omstän- digheter har LSK funnit tiden nu vara inne för att fullfölja tankegångarna från 1949

års betänkande och 1951 års proposition om att margarinvaror skall betraktas som själv- ständiga livsmedel och inte bara som ersätt- ningsprodukter. Som framgår av LSK:s för- slag till tillämpningskungörelse till livsme- delsstadgan har därför flertalet jämförelser med mejeriprodukter tagits bort. Föreskrif- terna i övrigt om margarin har också förenk- lats betydligt. I konsekvens härmed föreslår LSK dessutom att 1951 års förordning om införsel och utförsel av margarinvaror samt om särskild tillverkningskontroll av dessa livsmedel upphäves. Först genom dessa åt— gärder kan sägas att ifrågavarande produk- ter också i författningshänseende behandlas som självständiga livsmedel med ett eget värde.

LSK:s förslag innebär att margarinvaror- na i fortsättningen inte kommer att tyngas av några särbestämmelser på grund av va— rornas ursprungliga karaktär av ersättnings- produkter. Denna princip bör enligt LSK:s uppfattning också helt allmänt gälla i fråga om andra ersättningsprodukter och de nya livsmedelstyper som redan finns och i fram- tiden kan komma att utvecklas. Sålunda bör inte några andra särskilda restriktioner för tillverkning och saluhållande av dylika va- ror gälla än som är nödvändiga för att de skall motsvara skäliga livsmedelshygieniska och näringsmässiga krav och för att de skall marknadsföras på sådant sätt att konsumenterna inte blir vilseledda. Denna ordning stäler å andra sidan ökade krav på information till konsumenterna för att de skall få möjlighet bedöma beskaffenheten och värdet av ersättningsprodukterna eller de nya livsmedlen i jämförelse med andra redan kända varor. LSK har bl.a. i sitt förslag till märkningsföreskrifter i livsme— delsstadgan sökt tillgodose ifrågavarande krav.

Innan LSK går in på dessa bestämmelser bör klargöras att man kan skilja mellan oli— ka typer av nya livsmedel. Först kan nämnas de egentliga ersättningsprodukterna som ut- märkes genom en påtaglig skillnad i sam- mansättningen jämfört med de s.k. huvud— varorna. En ersättningsprodukt kan t.ex.,

• Sida 161
•  Original

som fallet är med margarin och den tidigare berörda mjölkersättningen, baseras på vege- tabiliskt fett i stället för mjölkfett. Vidare bör uppmärksammas att man nu- mera genom behandling av sojaprotein till fiberliknande produkter kan få fram livs- medel som med tillsats av aromämnen före- ter stora likheter med köttvaror i både smak och utseende. Sålunda förekommer utom- lands sojaprodukter som är avsedda att er- sätta t. ex. fläsk- och nötkött. Med särskilda metoder har det t.o.m. lyckats att tillverka en sojaprodukt som i sin fiberstruktur myc- ket påminner om kycklingbröst. Slutligen hör till de egentliga ersättningsprodukterna den rika floran av s.k. drinkar och andra drycker med syntetiska smakämnen, som kan användas i stället för naturlig saft eller must.

Andra typer av nya livsmedel är sådana produkter som huvudsakligen bygger på sammansättningen av redan kända varor. De företer inte heller några märkbara eller väsentliga skiljaktigheter från dessa i fråga om utseende och smak. De egentliga avvi- kelserna förekommer i stället beträffande den kvalitativa beskaffenheten. Sådana nya typer av konventionella livsmedel tillverkas ofta i syfte att minska produktionskostna— derna. Exempel härpå är användningen av olika ämnen, bl. a. polyfosfat, för att i olika köttvaror binda större mängd vatten och fett än som naturligt ingår. Det har sålunda förekommit att skinka på så sätt varit för- tyngd med en vattenmängd som överstigit den normala med ända upp till 20 %. Ett liknande användningssätt har också det ti- digare omnämnda sojaproteinet som har mycket god förmåga att binda vatten och fett i charkuterivaror t. ex. korv. Det är synnerligen svårt att konstatera förekomsten av sojaprotein i köttvaror. Denna omstän- dighet och risken för en kvalitetsförsämring genom ökad inblandning av vatten och fett har gjort att vissa sådana ämnen inte blivit godkända som tillsatser i köttvaror. Ett för- hållande som i samband härmed bör upp- märksammas är att exempelvis sojaprotein också kan användas för att dryga ut malda och sammansatta köttprodukter, exempelvis

s.k. hamburgare. Därvid kan sojaproteinet komma till användning i så relativt stora kvantiteter att det måste anses ingå som råvara i det färdiga livsmedlet. I sådana fall kan sojaprotein inte betraktas som till- sats utan får sålunda fritt användas om inga andra föreskrifter hindrar det.

I detta sammanhang bör framhållas att både de egentliga ersättningsprodukterna och de nya typerna av konventionella livs- medel också har för konsumenterna direkt positiva egenskaper. Margarinet, som från början var av relativt dålig kvalitet, är nu- mera ett ur näringsfysiologisk synpunkt fullgott livsmedel bl. a. beroende på att det tillföres en konstant mängd vitaminer och innehåller en relativt hög halt av fleromät- tade fettsyror. Det finns anledning antaga att t. ex. den i det föregående omnämnda vegetabiliska ersättningen för mjölk genom livsmedelsteknikens framsteg kan utvecklas på samma sätt. Härtill kommer att ersätt- ningsprodukterna och de nya livsmedlen, på grund av mindre kostsamma ingredienser för konsumenterna, kan bli billigare i inköp än de konventionella livsmedlen. Med hän- syn bl.a. till angivna förhållanden är det motiverat att inte ha alltför restriktiva be- stämmelser för ifrågavarande nya produk- ter. I stället bör lagstiftningen anpassas så att konsumenterna — inom ramen för upp- ställda krav på skydd ur hälso- och närings- synpunkt sam-t på redlighet i handeln — får ett ur pris-, närings- och kvalitetssynpunkt så rikhaltigt sortiment livsmedel som möj- ligt att välja på.

Som tidigare anförts medför LSK:s inställ- ning i frågan om tillverkning och saluhållan- de av ersättningsprodukter och nya livsme- delstyper att krav måste ställas på en ökad information till konsumenterna så att för- växling av dessa produkter inte behöver ske med andra konventionella livsmedel. Att sär- skilda bestämmelser tillkommer i detta syfte synes ur ren konkurrenssynpunkt vara ett intresse också för livsmedelsproducenterna och handeln. Den huvudsakliga avsikten blir sålunda att därigenom främja redligheten på livsmedelsområdet. I första hand måste

• Sida 162
•  Original

produkterna betecknas på ett så upplysande sätt som möjligt. Dessutom bör tillfreds- ställande uppgifter lämnas om produkter- nas väsentligaste beståndsdelar. Dessa krav har LSK sökt tillgodose bl.a. genom de allmänna märkningsföreskrifterna under 17 å i förslaget till ny livsmedelsstadga. Bestämmelserna avser visserligen enbart 5. k. färdigförpackade livsmedel men kan också komma att gälla uppgiftsskyldighet i fråga om oförpackade livsmedel om behov därav skulle uppkomma. Enligt 21 & får således livsmedelsstyrelsen befogenhet föreskriva sådan skyldighet.

Enligt 17 5 första stycket 1 skall livsme- del märkas med uppgift om »livsmedlets slag». Bestämmelsen innebär att det — vid sidan av eventuella fantasinamn -— alltid måste finnas en uppgift som ger konsumen- terna en rättvisande uppfattning om vilken typ av livsmedel det är fråga om. Några större svårigheter i detta hänseende torde inte uppkomma när det gäller de vanliga varutyperna såsom kött, mjölk, smör, mar- garin, bröd 0. d.

Vissa problem kan däremot uppstå be- träffande sammansatta livsmedel och helt nya produkter. För att hindra att sådana varor saluhålles under samma eller alltför likartade beteckningar som de äkta produk- terna har LSK i 16 & föreslagit att livsme- delsstyrelsen bl. a. får fastställa att särskild beteckning skall vara förbehållen livsmedel av visst slag. Som framgår av de olika varu- kapitlen i förslaget till tillämpningskungö- relse och den därvid fogade Bilagan 5 kom- mer sådana »skyddade varubeteckningar» att förbehållas de flesta viktigaste livsmedel som återfinns i den nuvarande stadgans 8 kap., t.ex. olika typer av mjölkprodukter, margarin, glass, köttvaror, äggprodukter, mjöl och bröd, socker, honung, saft, sylt m.m.

Syftet med denna bestämmelse om för- behåll för vissa skyddade varubeteckningar skall vara att främja redlighet i handeln. Det är därför som LSK föreslår att livsme- delsstyrelsen enligt 16 & får befogenhet före- skriva att särskild beteckning också skall användas för livsmedel av visst slag. Behov

av sådana föreskrifter kan särskilt uppkom- ma när det gäller nyare typer av livsmedel. Det kan sålunda visa sig att dylika produk- ter marknadsföres under beteckningar som ger en otillräcklig eller rent av missvisande uppgift om livsmedlets slag. Sannolikt kan livsmedelsstyrelsen få anledning utnyttja denna befogenhet t. ex. i fråga om köttvaror som uppblandats med sojaprotein och lik- nande varor. Det är viktigt att beteckning- arna på sådana livsmedel inte utformas så att de ger sken av att vara rena köttproduk- ter.

För att missbruk av de enligt 16 & skyd- dade och fastställda varubeteckningarna inte skall ske föreslår LSK under 46 5 första stycket den huvudregeln, att det skall vara förbjudet att under en sådan beteckning saluhålla en vara med annan sammansätt- ning eller beskaffenhet i övrigt än det skyd— dade livsmedlet, den s. k. huvudvaran.

En viktig fråga i detta sammanhang är om det skall finnas möjlighet till undantag från detta förbud. Så är f.n. fallet enligt 36 5 1951 års livsmedelsstadga. Där med- ges att en produkt avsedd att utgöra ersätt- ning för en huvudvara får saluhållas under benämning i vilken den skyddade beteck- ningen ingår, under förutsättning att pro— duktens egenskap av ersättningsmedel up— penbart framgår av den använda benäm- ningen. Med tillämpning av denna bestäm- melse är det sålunda f.n. möjligt att salu- hålla produkter under benämningar som »köttersättning», »saftimitation» och lik- nande.

Inom LSK har det rätt stor tveksamhet om det finns fog för att till den nya livsme- delsstadgan överföra ett liknande undantag från förbudet att använda fastställda varu- beteckningar för andra produkter än de därigenom skyddade huvudvaroma.

Mot bibehållandet av angivna undantag har framförts den synpunkten att LSK i fråga om ersättningsprodukter och nya livs- medel har den principiella inställningen att de bör betraktas som självständiga livsme- del med eget värde. I konsekvens härmed synes det inte finnas något behov att tillåta

• Sida 163
•  Original

marknadsföring av sådana produkter under benämningar, där en huvudvaras beteck- ning kombineras med uttryck som >>ersätt- ningsmedel», >>ersät-tning för» eller liknande. Därigenom skulle ersättningsprodukter ock- så kunna på ett obehörigt sätt i konkurrens- hänseende dra fördel av den ställning som huvudvaran fått hos konsumenterna. Detta gäller särskilt en produkt som har en nä- ringsmässigt och från andra kvalitetssyn- punkter sämre sammansättning än huvudva- ran. I sådana fall kan finnas viss risk för att konsumenterna blir vilseledda. I stället har hävdats att dessa nya produkter, i likhet med mera traditionella livsmedel, skall få »tala för sig själva» genom beteckningar som inte innehåller någon antydan om andra varor.

Till förmån för att behålla möjligheten att kalla en produkt för ersättningsmedel har påpekats att bestämmelsen härom funnits ända sedan år 1917 utan att den orsakat några större olägenheter. Därtill kommer att det, om ifrågavarande möjlighet skulle tagas bort, i många fall kan bli svårt att mark— nadsföra en helt ny produkt. Det kan så- lunda vara motiverat att få tala om att pro- dukten utgör ersättning för en annan, av konsumenterna välkänd vara. I sådana fall kan det också många gånger vara svårt att på annat sätt lämna den beskrivande upp- gift om livsmedlets slag som LSK kräver enligt 17 5 första stycket 1 eftersom enbart rena fantasinamn inte anses tillfyllest för detta ändamål. Följden kan bli att utveck- lingen av nya produkter hämmas på ett inte önskvärt sätt. En sådan ordning skulle också direkt motverka LSK:s uppfattning att kon- sumenterna bör få ett ur pris- och kvalitets— synpunkt så rikhaltigt sortiment livsmedel som möjligt att välja på. I detta samman— hang har framhållits att nya livsmedel kan vara fullt jämförbara i näringsvärde och kvalitet med huvudvarorna. Slutligen före- faller risken för ett missbruk av begreppet ersättningsmedel vara liten, eftersom det lätt får en negativ innebörd och därför blir mindre tilltalande ur fabrikanternas syn- punkt

Vid övervägande av dessa olika synpunkter

har LSK till en början konstaterat att upp— giften om att en vara utgör ersättning för en annan inte kan anses entydig utan lätt kan missförstås av konsumenterna. De flesta uppfattar oftast ersättningsprodukten som ett livsmedel med sämre kvalitet än huvud- varan. Vissa konsumenter kan emellertid i stället få den uppfattningen att ersättningen i fråga om näringsvärde och övriga egenska- per är fullt likvärdig med huvudvaran. I betraktande härav synes det inte alltid vara lämpligt att använda uttryck som »ersätt- ning», >>ersättningsmedel» eller liknande. Be- träffande vissa livsmedel torde det enligt LSK:s uppfattning därför vara riktigare att endast upplysa om för vilket ändamål ersätt— ningsprodukten kan användas. Om man där— vid anger att produkten kan »användas på samma sätt som» eller »i stället för» huvud— varan, synes en sådan uppgift inte innefatta någon annan jämförelse eller likhet mellan varorna än just själva användningsområdet.

Det finns anledning räkna med att ut- vecklingen av ersättningsprodukter och nya typer av livsmedel fortsätter i allt snabbare takt och att marknadsföringen av dessa va- ror kommer att ske med stor skicklighet och uppfinningsrikedom. I såväl konsumen- ternas som producenternas intresse synes det därför befogat att myndigheterna får möjlighet kontrollera denna utveckling Och samtidigt verka för att därvid tillämpas så tillförlitliga principer som möjligt. I detta syfte föreslår LSK att livsmedelsstyrelsen får sådana befogenheter. Enligt förslaget till 46 å andra stycket skall sålunda styrelsen få avgöra, om ersättningsprodukter och andra nya livsmedel får saluhållas under uppgift som anknyter till någon huvudvara med skyddad varubeteckning. Bestämmelsen där- om uttryckes så att styrelsen äger medge att vara med samma eller liknande använd— ningsområde som livsmedel med fastställd beteckning får saluhållas under benämning eller uppgift i text eller annorledes, vari be- teckningen ingår eller som antyder likhet därmed. Som huvudvillkor härför skall gälla att det vid saluhållandet otvetydigt framgår att varans sammansättning och beskaffenhet i övrigt skiljer sig från livsmedlet med den

• Sida 164
•  Original

fastställda beteckningen. Dessutom ankom- mer det på livsmedelsstyrelsen att föreskriva de ytterligare villkor som fordras för att för— växling skall undvikas mellan det nya livs- medlet och den skyddade huvudvaran. Som förklaring till uttrycket »saluhålles under — — — uppgift i text eller annorle- des» bör framhållas att LSK funnit det an- geläget att medgivande enligt 46 å andra stycket inte bara skall fordras när det gäller själva etiket-teringen av en produkt. Det före- kommer sålunda i dags- och veckopressen, på biografer och genom olika broschyrer en omfattande annonsering och reklam beträf- fande livsmedel. Dessa former av marknads- föring går knappast in under begreppet salu- hållande men kan lika lätt som texten på va- rans etikett ha en vilseledande effekt. Det måste därför anses vara av betydelse att upprätthålla skyddet för fastställda varu- beteckningar också i nämnda sammanhang.

När det gäller frågan om hur livsmedels- styrelsen bör tillämpa sin befogenhet enligt 46 å andra stycket bör uppmärksamheten först riktas på att vissa ersättningsprodukter och nya livsmedel kan komma att få en ur näringsfysiologisk synpunkt otillfredsställan- de sammansättning. Det skulle sålunda kun-- na inträffa att t. ex. en som mjölkersättning betecknad vara på grund av sitt låga pris kommer till användning i stor utsträckning bland barn, åldringar och andra befolknings- grupper. Om mjölkersättningen inte har en lämplig sammansättning, löper deSSa kon- sumenter risk att få en otillräcklig tillförsel av vissa näringsämnen som den naturliga mjölken men inte ersättningsprodukten in— nehåller.

Kungl. Maj:t har hittills endast på försök lämnat en begränsad dispens för saluhållan- de av vissa mjölkersättningar tillverkade av vegetabiliskt fett. Ett för folkhälsan så vik- tigt livsmedel som mjölk bör enligt LSK:s uppfattning inte heller i fortsättningen få er- sättas med en liknande produkt utan närma- re prövning av livsmedelsstyrelsen. Samma synpunkter kan åberopas i fråga om andra näringsfysiologiskt betydelsefulla livsmedel som de flesta människor konsumerar så gott

som varje dag. Med hänsyn härtill har LSK ansett det motiverat att låta livsmedelssty- relsen få rätt att förbjuda saluhållande av ersättningsprodukter för sådana livsmedel och av likartade varor, om inte styrelsen lämnat särskilt tillstånd till saluhållande. En bestämmelse härom har tagits in i 45 & tredje stycket. Livsmedelsstyrelsens befogen- het i detta hänseende är emellertid begrän— sad till endast sådana fall då det är synner- ligen påkallat ur hälso- och näringssynpunkt eller för att säkerställa redligheten i handeln med livsmedel.

Mot bakgrund härav föreslår LSK med hänvisning till 455 tredje stycket en ut- trycklig föreskrift om att mjölkliknande varor inte får saluhållas utan att livsme- delsstyrelsen lämnat sitt tillstånd därtill. Be- stämmelsen återfinns under 7 kap. 2 5 till- lämpningskungörelsen. Vid denna tillstånds- givning för mjölkliknande produkter är det särskilt viktigt att deras sammansättning och beskaffenhet noggrant prövas och faststäl- les. Så kan ske med stöd av styrelsens befo- genhet enligt 9 5 att fastställa livsmedels- standard för en vara. Som villkor för till- stånd skall därför alltid krävas att mjölker- sättningen i fråga har en av styrelsen så- lunda föreskriven standard.

Under år 1969 har dispens också lämnats för tillverkning och försäljning av ett smör- liknande matfett som innehåller både mjölk- fett och vegetabiliskt fett. Av samma skäl som anförts beträffande mjölkersättningar anser LSK att inte heller sådana smörlik— nande produkter i framtiden skall få salu- hållas utan livsmedelsstyrelsens tillstånd. 1 7 kap. 2 & tillämpningskungörelsen har LSK därför tagit in ett krav på sådant tillstånd också när det gäller annat smörliknande fett än margarin.

I detta sammanhang bör vidare uppmärk- sammas att det troligen snart kommer att framställas önskemål om att i vårt land få introducera bl. a. ersättningar för köttvaror som exempelvis till övervägande del inne- håller sojaprotein. Med hänsyn till att kött — i likhet med mjölk, smör och margarin —— måste anses ha en väsentlig betydelse från kost— och näringssynpunkt bör samma till-

• Sida 165
•  Original

ståndskrav gälla för sådana ersättningspro- dukter. LSK föreslår därför att kravet i 7 kap. 2 & tillämpningskungörelsen på livs- medelsstyrelsens tillstånd skall omfatta ock- så köttvaruliknande produkter.

Att nu berörda tillståndskrav enligt LSK:s förslag endast kommit att gälla mjölk-, smör- och köttvaruliknande varor beror på att dessa produkter är de enda som hittills varit särskilt aktuella i detta sammanhang. Utvecklingen torde emellertid sannolikt ak- tualisera liknande ersättningar för andra nä- ringsfysiologiskt viktiga livsmedel. Allt efter behov bör därför 7 kap. 2 & tillämpnings- kungörelsen kunna utvidgas till att gälla också sådana ersättningsprodukter.

I avvaktan härpå har LSK ansett sig böra föreslå att livsmedelsstyrelsen i princip skall medge att andra ersättningsprodukter än mjölk-, smör- och köttvaruliknande livsme- del får saluhållas utan särskilt tillstånd. En bestämmelse härom återfinns i 7 kap. 3 & tillämpningskungörelsen. Där föreskrives att annan vara än som anges i 2 5, vilken har samma eller liknande användningsområde som annat livsmedel med en enligt 16 & livs— medelsstadgan fastställd beteckning, får salu- hållas under benämning eller uppgift, vari den fastställda beteckningen ingår eller som antyder likhet med det livsmedel för vilket beteckningen fastställts. Avsikten är att man bara skall få använda uttryck som att varan kan »användas på samma sätt», >>liknande sätt» eller »i stället för» sistnämnda slags livsmedel. Möjligheten att uttryckligen kalla en vara för »ersättning» eller »ersättnings- medel» blir därigenom utesluten. För att förväxling med det skyddade livsmedlet skall kunna undvikas uppställes som vill- kor att uppgifter också alltid lämnas om arten och halten av varans väsentliga be- ståndsdelar. Detta villkor stöder sig på bestämmelsen i 46 å andra stycket livsme- delsstadgan att det »otvetydigt» skall framgå att varans sammansättning och beskaffenhet skiljer sig från livsmedlet med fastställd be- teckning.

Sistnämnda krav på information sam- manhänger också med märkningsföreskriften

i 17 5 första stycket 2 rörande upplysning om >>livsmedlets väsentliga sammansättning, om sådan uppgift uppenbarligen erfordras för att ge förbrukaren en tillfredsställande uppfattning om livsmedlets användbarhet och värde».

Denna föreskrift gäller samtliga färdig- förpackade livsmedel men får en alldeles särskild betydelse i fråga om ersättnings- produkter och nya typer av livsmedel. Först genom en sådan information får konsumen— terna en reell möjlighet att vid sitt val mel- lan huvudvara och ersättningsmedel mera ingående jämföra produkterna såväl i fråga om deras näringsmässiga och övriga kvali- tativa sammansättning som beträffande för- säljningspriset. Avsikten är emellertid inte att ifrågavarande märkning skall utgöra en fullständig s.k. innehållsdeklaration. Som framgår av förslaget till 17 & första stycket 2 livsmedelsstadgan gäller upplysningsskyl- digheten sålunda endast livsmedels >>väsent- liga» sammansättning eller beståndsdelar. Konsumenterna skall därigenom få en så klar och tillfredsställande uppfattning som möjligt om produkten. Det blir exempelvis här nödvändigt att upplysa om en vara inne- håller animaliskt eller vegetabiliskt fett, i vilken mån fettet i en vara är fleromwättat eller inte, om varan är vitaminerad, om det är en ren köttprodukt eller om den blan- dats med olika ersättnings— och utdrygnings- medel etc.

I många fall är det särskilt angeläget att upplysning lämnas om den kvantitet av en viss vara eller ett visst ämne som ingår i livsmedlet. Som exempel bör här endast nämnas att det går att framställa margarin- liknande produkter med betydligt lägre fett— halt än den f.n. normala 82%. Sådana varor förekommer och det är t.o.m. möjligt att tillverka matfett med så låg fetthalt som 20 %. Det är nödvändigt att alla konsumenter genom en tydlig märk- ning får reda på den låga fetthalten så att de inte förväxlar detta slags varor med den normala typen matfett.

Genom LSK:s förslag till bestämmelser om ersättningsprodukter i livsmedelsstadgan

• Sida 166
•  Original

samt 7 kap. 2 och 3 åå tillämpningskungö- relsen torde i allt väsentligt de nuvarande föreskrifterna i 35 och 36 55 1951 års stadga få sin motsvarighet. Nyheterna lig- ger i att livsmedelsstyrelsen enligt förslaget till 16 5 kan besluta att vissa typer av livs- medel skall ha skyddade beteckningar och att varor av annat slag enligt förslaget till 46 å andra stycket inte utan styrelsens med- givande får saluhållas under den beteck- ningen eller under benämning eller uppgift, vari beteckningen ingår eller som antyder likhet därmed. Det är viktigt att styrelsen därvid intar en restriktiv hållning. Den bör sålunda noggrant bevaka att den föreslagna möjligheten att saluhålla produkter under uppgifter >>användes som» eller >>användes i stället för» inte missbrukas. Det torde san- nolikt visa sig att det i de flesta fall går att marknadsföra ersättningsprodukter under självständiga beteckningar. På längre sikt måste en sådan beteckning ur tillverkarens synpunkt också vara att föredra, då den ger möjlighet att vid marknadsföringen poäng- tera produktens egenvärde.

Slutligen finner LSK det angeläget att er- inra om vad som inledningsvis sagts om livsmedelslagstiftningens syfte, nämligen att skydda konsumenterna ur hälso- och nä— ringssynpunkt samt att främja redlighet i handeln med livsmedel. Bestämmelserna i livsmedelsstadgan och tillämpningskungö- relsen får därför inte tillämpas för att skyd- da vissa livsmedel mot konkurrens från and— ra produkter, så att tillverkningen av vissa i och för sig ändamålsenliga varor försvåras eller rent av omöjliggöres. Denna princip är av särskild betydelse när det gäller före- komsten av ersättningsprodukter och nya typer av livsmedel.

2.4 Information om livsmedels slag och sammansättning

2.4.1. Gällande bestämmelser

I 7 kap. 1951 års livsmedelsstadga ges vissa allmänna föreskrifter om hur livsmedel skall vara märkta för att konsumenterna skall få

nödvändig information och bättre möjlighet att välja mellan olika varor. Den grundläg- gande bestämmelsen återfinns i 28 5 första stycket enligt vilket förpackade livsmedel som saluhålles i detaljhandeln skall vara märkta med uppgift om innehållets benäm— ning. I fråga om flera av de vanligast före- kommande livsmedlen, för vilka i 8 kap. finns detaljerade föreskrifter om samman— sättning och beskaffenhet, har vissa benäm- ningar blivit särskilt skyddade. Så är fallet t. ex. med mjölk, grädde, smör, ost och and- ra mejeriprodukter, margarinvaror, glass, vissa köttvaror, ägg och äggpulver, mjöl och vissa andra spannmålsprodukter, socker, honung, saft, sylt, marmelad, ättika m.m. Gemensamt för de uppräknade livsmedlen gäller enligt 35 & att en vara inte får salu— hållas under någon av de angivna benäm- ningarna utan att ha den sammansättning och beskaffenhet som föreskrives för livs— medlet i fråga.

Något generellt krav på att livsmedel, 'ut- över uppgiften om benämningen, skall mär- kas med upplysningar om livsmedlets sam— mansättning finns inte i 1951 års livsme- delsstadga annat än i fråga om s. k. barn- och dietmat. Sålunda gäller enligt 32 5 att, om livsmedel i förpackat skick saluhål- les under angivande av att varan är särskilt lämpad för barn eller för person som på grund av sjukdom, svaghet eller av annan orsak är i behov av speciell kost, förpack— ningen skall vara märkt med uppgift om samtliga i varan ingående råvaror och till- satser.

En liknande deklarationsskyldighet, som emellertid bara gäller vissa beståndsdelar, finns i 31 och 34 åå. Sålunda skall för- packning av livsmedel, som innehåller sacka- rin eller annat konstgjort sötningsmedel, en- ligt 31 5 märkas med uppgift om detta för— hållande. I 34 & föreskrives beträffande för- packning av livsmedel innehållande vitami- ner, mineralämnen eller andra näringsäm- nen, som inte nämnvärt bidrager till kalori- tillförseln, att uppgift om dessa ämnen inte får lämnas utan att också arten och halten av dessa ämnen närmare anges. När det gäller mjölk, smör och ägg samt kött— och

• Sida 167
•  Original

fiskvaror, frukt, bär och grönsaker i oberett eller djupfryst tillstånd behöver emellertid uppgift om halten inte lämnas.

I anslutning härtill bör uppmärksammas att det beträffande livsmedel, för vilka sär- skilda bestämmelser om sammansättningen finns i 8 kap., också uppställts krav på märkning med uppgifter därom. Denna de- klarationsskyldighet är emellertid begränsad att gälla vissa av ifrågavarande livsmedel och då endast enstaka viktigare beståndsdelar. Som exempel härpå kan nämnas följande. Förpackning med steriliserad grädde (42 å), torrmjölk (46 ä 3 mom.), kondenserad mjölk (47 5 3 mom.), ost (49 ä 1 mom.) och mat- garinost (58 5) skall vara märkt med upp- gift om fetthalten i respektive vara. För- packning med kondenserad mjölk skall vida- re märkas med uppgift om varan är sötad eller inte (47 ä 3 mom.). När det gäller saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad, mos och gelé skall på förpackning med sådan vara anges vilka bär-, frukt- eller andra växtslag som använts såsom råvara vid tillverkningen (77 ä 3 mom.). Förpackning med saftkon- centrat skall vara märkt med uppgift om varans koncentrationsgrad (78 ä 3 mom.). Om konserveringsmedel använts vid fram- ställning av frukt-, bär—, grönsaks- eller rot- fruktsmust eller av frukt- eller bärnektar, skall varans förpackning enligt samma för- fattningsrum vara märkt med orden >>Inne- håller konserveringsmedel». Vidare skall för- packning med konserverad svamp vara för- sedd med uppgift om den eller de svamp- arter förpackningen innehåller, dock att för- packning med fler än fem olika arter endast behöver märkas med »Blandsvamp» (84 å). Slutligen kan nämnas att förpackning med ättika skall märkas med uppgift om varan är utspädd och i så fall också om ättiksyra- halten (85 å).

Enligt uttalande i 1949 års betänkande ansågs det nödvändigt att en kund redan i samband med inköpet av en vara skulle få uppgift om bl. a. vad han köpte. Det ansågs därför självklart att man i livsmedelsstadgan måste uppställa krav på att en livsmedels- förpackning skulle vara märkt med uppgift

om innehållets benämning. Benämningen kunde emellertid vara ett rent fantasinamn som inte gav någon som helst upplysning om varans beskaffenhet och egenskaper. Gi- vetvis kunde man i sådana fall överväga att kräva en innehållsdeklaration av livsmedlet i fråga. Enligt betänkandet var man emel- lertid inte beredd att föreslå någon generell bestämmelse därom. Endast i ett fall, näm- ligen beträffande fabriksmässigt tillverkad barnmat, ansågs det enligt betänkandet mo— tiverat att införa en direkt skyldighet att deklarera varans sammansättning.

I prop. 1951: 63 ansåg föredragande de- partementschefen, i likhet med vad som föreslagits i betänkandet, att det fanns ett oavvisligt behov från konsumentsynpunkt att den enskilda kunden vid inköpet av ett för- packat livsmedel kunde utläsa av förpack— ningen vad det var han egentligen köpte. Hur långt man skulle gå i det hänseendet var emellertid en särskild fråga. I allmänhet kunde uppgiften om livsmedlets benämning anses vara tillräcklig. Att kräva att inne hållets beskaffenhet närmare angavs torde vara att gå för långt. Därav skulle åtminsto- ne i fråga om vissa varor följa en allmän deklarationsplikt beträffande livsmedlets sammansättning, vilket departementschefen åtminstone vid tiden för propositionens framläggande inte ansåg sig böra föreslå. Det betonades emellertid att för goda varor en innehållsdeklaration snarare kunde be- traktas som en bra reklam än som mot- satsen. Det fanns anledning hoppas att inne- hållsdeklarationer kom att upptagas på livs- medelsförpackningama i större utsträckning än dittills. Även om departementschefen så- lunda inte ansåg sig kunna förorda någon mera allmän bestämmelse om innehållsdekla— ration för livsmedel förklarade han att, om erfarenheterna av skyldigheten att deklarera sammansättningen av barnmat visade sig goda, man framdeles kunde överväga att utsträcka giltighetsområdet för denna skyl- dighet.

Vid 1951 år: riksdags behandling av pro- positionen angående livsmedelsstadgan väck-

¹ 1951: I: 352, 354; 11:463, 465. 22 LU 1951134.

• Sida 168
•  Original

tes flera motionerl där bestämmelser om varudeklaration av alla slags livsmedel före- slogs. Andra lagutskottetz fann det i och för sig önskvärt att livsmedelsförpackningar försågs med sådana deklarationer. Tvingan- de bestämmelser därom borde emellertid än så länge inte införas, eftersom en allmän deklarationsskyldighet ansågs leda för långt.

Den speciella bestämmelsen om innehålls- deklaration enligt 32 å omfattade från bör- jan endast barnmat. Utvidgningen av be- stämmelsen att gälla också s.k. dietmat till- kom år 1958 efter förslag av dåvarande medicinalstyrelsen samt statens institut för folkhälsan och Svenska institutet för kon- serveringsforskning. Med hänsyn till de sär- skilda krav som borde ställas på livsmedel med i reklamen uppgivna dietetiska verk- ningar ansågs det enligt förslaget befogat att för sådana varor införa liknande uppgifts- skyldighet i fråga om sammansättningen som gällde för barnmat. Om sammansättningen av dietmat för t. ex. över- eller underviktiga personer deklarerades genom märkning på varuförpackningarna, kunde allmänheten bilda sig en säkrare uppfattning om dessa livsmedels verkningssätt och lättare bedöma skäligheten av deras pris. Även då det gällde speciallivsmedel avsedda för sockersjuka eller personer med njur- och magsjukdomar syntes en sådan innehållsdeklaration vara värdefull. Detsamma gällde specialkost som var lämplig vid allergisk överkänslighet, gra- viditet, amning, konvalescens och liknande tillstånd. En skyldighet att deklarera sam— mansättningen av dietlivsmedel innebar sam- tidigt bättre möjlighet till kontroll av dessa produkter.

I prop. 1958:1051 godtogs förslaget till innehållsdeklaration av dietmat, varigenom 32 & kom att gälla förutom barnmat också livsmedel som angavs vara särskilt lämpade för person vilken på grund av sjukdom, svaghet eller av annan orsak var i behov av speciell kost.z Föredragande departements- chefen betonade, att det för konsumenter av sådana livsmedel uppenbarligen var av störs- ta betydelse att de saluförda varorna verk- ligen var ägnade att tillgodose de kostbehov,

för vilka de angivits vara lämpade. Därige- nom kunde den som var i behov av special- kost själv förvissa sig om varans lämplighet. 2.4.2 Förslag om innehållsdeklaration av livsmedel

Vid 1958 och 1960 års riksdagar väcktes flera motioner3 om utvidgning av skyldighe- ten att innehållsdeklarera livsmedel till att gälla glass. Motionerna vann emellertid inte riksdagens bifall. Riksdagen* uttalade dock att en sådan varudeklaration av glassvaror var önskvärd i någon form.

Vid 1961 års riksdag upprepades i ytterli- gare motioner5 yrkandet om varudeklaration av glass. Motiveringen var bl. a. att det före- kom glass som tillverkats av annat fett än mjölkfett, bl.a. vanligt ister, och att de olika glasstypema vid inköp svårligen kun- de särskiljas. Tredje lagutskottet” förklarade att frågan om varudeklaration för glass i första hand borde lösas på frivillig väg. Glass intog inte någon särställning när det gällde önskvärdheten av att informera allmänheten om en varas sammansättning. Även beträffande ett stort antal andra livs- medel saknades sålunda möjlighet för kon— sumenterna att göra ett medvetet val med hänsyn till varans beståndsdelar. Under er- inran om att livsmedelslagstiftningen främst hade till uppgift att skydda konsumenterna mot mindervärdiga födoämnen föreslog ut- skottet att frågan om författningsbestämmel- ser rörande varudeklaration av glass borde tagas upp i samband med överväganden om en sådan deklarationsskyldighet för kon- sumtionsvaror i allmänhet. Riksdagen7 an- slöt sig till utskottets förslag.

Frågan om en generell skyldighet att va- rudeklarera livsmedel aktualiserades genom nya motioner8 under 1963 års riksdag. I motionerna framhölls bl. a. att allmänheten, genom variationsrikedomen och de ofta kon- sumtionsstimulerande namnen på många

12 LU 1958: 22, rskr. 1958: 235. iSFS 1958: 195. ³ 1958: I: B 148, 11: B 190; 1960: I: 314, 11:390. *2 LU 1960: 13 rskr. 1960: 139. ' 1961: I: 4, II: 8. '3 LU 1961: 1. 7Rskr. 1961: 68. 9 1963: I: 552, 11: 669.

• Sida 169
•  Original

livsmedel, sällan hade möjlighet att enbart genom varans benämning bilda sig en upp- fattning om vad man fick för sina pengar. Enligt motionerna hade det dittillsvarande systemet med frivilliga varudeklarationer inte kommit till rätta med ifrågavarande problem. Bl. a. var kontrollen av att deklara— tionerna höll vad de lovade inte tillräckligt omfattande. På grund av dessa omständig- heter fanns det särskilt i fråga om livsme- del ett behov av en av staten ålagd upp— giftsskyldighet kombinerad med en effektiv kontroll därav. Motionärerna föreslog en utredning i detta syfte.

Vid remissbehandlingen av motionerna tillstyrktes förslaget om en lagstadgad varu- deklarationsskyldighet för vissa livsmedel i princip av alla remissinstanser utom statens institut för konsumentfrågor. Institutet var i stället av den uppfattningen att man borde intensifiera den frivilliga information om livsmedlens sammansättning och beskaffen- het som bedrevs i varudeklarationsnämndens regi. — Andra lagutskottet1 förklarade att motionerna behandlade väsentliga frågor inom livsmedelslagstiftningen och föreslog att motionerna skulle överlämnas till LSK. Detta blev också riksdagens beslut?.

2.4.3. Remisyttranden till LSK

Bland de 20-tal remissinstanser som yttrat sig till LSK om information till konsumen- terna om sammansättningen av olika livs- medel har flertalet föreslagit att i livsme- delsstadgan införes bestämmelser om en ökad innehållsdeklaration. Dessa yttranden har avgivits av olika centrala myndigheter på livsmedelsområdet, hälsovårdsnämnder samt vissa länsläkare och länsveterinärer. Några remissinstanser, huvudsakligen repre- senterande näringslivet, anser det tillräckligt att utvidga varudeklarationsnämndens verk- samhet med frivillig information om livs- medlens beskaffenhet.

De remissinstanser som förordat ett sys- tem med lagstadgad innehållsdeklaration vitsordar i och för sig att de varor som är försedda med varudeklarationsnämndens s.k. varufakta fyller det informationsbehov

som det är fråga om. Man kan emellertid inte räkna med en mera fullständigt genom- förd varudeklaration på frivillighetens väg. Vidare påpekar dessa instanser den ökade förekomsten av allergiska sjukdomar, vilka i viss utsträckning kan ha samband med de nya ämnen som ingår i dagens livsmedel. Det synes därför vara av stor betydelse för konsumenterna att de på förpackningarna kan utläsa vilka beståndsdelar ett livsmedel har. Av speciell betydelse anses vara att an- vända livsmedelstillsatser redovisas. Beho— vet av innehållsdeklarationer framträder vi- dare särskilt i fråga om charkuterivaror för vilka fett-, vatten- och äggvitehalt bör tydligt anges.

2.4.4. Livsmedelsstadgekommittén

I äldre tider torde valet mellan olika livs- medel ha varit förhållandevis enkelt, efter- som konsumenterna själva antingen deltog i eller väl kände till framställningen av en stor del av de varor som de förbrukade. Urvalet av de livsmedel som kunde köpas var också relativt begränsat. Dagens kon- sument ställs däremot inför en marknad, som kännetecknas inte bara av en stor ri- kedom på industriellt tillverkade livsmedel utan också av en mångfald skiftande typer eller märken av samma varuslag, som ofta företer stora kvalitetsskillnader och beträf- fande vilka allmänheten har svårt att bilda sig en riktig uppfattning. Livsmedelstekni— kens framsteg har gjort produkterna mera komplicerade och köparens konsumtionsval bestäms till stor del av de upplysningar till- verkaren eller säljaren lämnar i samband med köpet eller genom reklamen för va- rorna. Reklamen kan visserligen ge värde- fulla upplysningar men den tjänar vanligt— vis i första hand tillverkarens eller säljarens intressen och kommer då lätt att ensidigt framhäva livsmedlens positiva sidor. Rekla- men ger i allmänhet heller inte tillräckligt allsidiga upplysningar för att möjliggöra en jämförelse mellan konkurrerande varors oli- ka beskaffenhet. Konsumentens svårigheter

1 2 LU 1963: 73. 2Rskr. 1963: 367.

• Sida 170
•  Original

att göra ett medvetet val har också ökat ge, nom att livsmedlen numera i betydande ut- sträckning säljs i stora självbetjäningsbuti- ker, där möjligheten att rådfråga personalen är betydligt mindre än i de små livsmedels- affärerna med direkt personlig betjäning.

I betraktande av denna utveckling har LSK funnit vägande skäl tala för att i livsmedelsstadgan skärpa kraven på en rent saklig information om livsmedlens slag och om livsmedlens sammansättning. Denna in- formation skall i första hand syfta till att ge konsumenten bättre möjlighet att be- döma i vilken mån ett livsmedel skiljer sig från andra liknande varor och om livsmed- let verkligen motsvarar hans behov. Sam- tidigt skall emellertid informationen också tjäna till att främja redlighet i handeln med livsmedel.

Helt grundläggande för en sådan informa- tion är att livsmedlet ges en adekvat och samtidigt så upplysande beteckning som möjligt, så att konsumenterna på ett lättfatt- ligt sätt direkt får klart för sig vad det är för slags livsmedel som saluhålles. LSK an- ser att den nuvarande föreskriften i 28 & livsmedelsstadgan, att ett livsmedel skall märkas med uppgift om »innehållets benäm- ning», inte är tillfyllest för att motsvara detta krav på upplysning. Sålunda är det enligt uttalanden i förarbetena tillräckligt att benämningen är ett rent fantasinamn. I sådant fall kan den emellertid knappast anses ge någon upplysning alls.

Frågan om livsmedelsbeteckningar har behandlats av en särskild märkningskommit- té inom Codex Alimentarius Commission. Man har därvid kommit fram till ett förslag av följande innebörd. Huvudregeln är att beteckningen skall utvisa livsmedlets verk- liga karaktär samt normalt sett vara spe- cificerad till ett bestämt slag och inte endast till en större grupp av livsmedel (»The name shall indicate the true nature of the food and normally be specific and not generic»). Om Codex-kommissionen i en livsmedels- standard fastställt en särskild beteckning för ett visst livsmedel, skall denna beteckning användas. I andra fall skall ett sedvanligt

eller hävdvunnet namn (»a common or usual name») anges på förpackningen. Om ett sådant namn inte finns skall man i stället använda en lämplig, beskrivande benäm- ning (»an appropriate descriptive name»). Vad slutligen gäller rena fantasinamn inne- bär Codex—förslaget att sådana får före- komma endast under förutsättning dels att de inte är missvisande och dels att de all- tid åtföljs av ett lämpligt beskrivande ut- tryck (»an appropriately descriptive term»).

Företrädare för LSK har medverkat vid utarbetandet av det nu berörda förslaget inom Codex-kommissionen och LSK finner detta i allt väsentligt överensstämma med dess egen uppfattning om hur ett livsmedel bör betecknas. I konsekvens härmed inne- håller LSK:s förslag till ny livsmedelsstadga under 17 & första stycket 1 den inledande föreskriften att färdigförpackade livsmedel skall märkas med uppgift om livsmedlets slag.

Avsikten med detta uttryck är att det i förhållande till det nuvarande »innehållets benämning» tydligare skall markera skyldig- heten att ge livsmedlen sådana beteckningar att en normalkonsument därigenom direkt får en kort men upplysande anvisning om vilken typ av livsmedel det är fråga om. Bestämmelsen kommer därför att utesluta möjligheten att beteckna ett livsmedel en- bart med ett fantasinamn. Däremot bör det givetvis inte vara förbjudet att tillsammans med uppgiften om livsmedlets slag märka varan också med ett fantasinamn. Ej heller bör det möta något hinder att, såsom fram- går av Codex-förslaget, använda ett fantasi- namn i förening med ett kort beskrivande uttryck som på ett lättfattligt sätt ger kon- sumenterna en rättvisande upplysning om vilken typ av livsmedel det är. Denna möj- lighet bör emellertid bara utnyttjas när det verkligen inte går att få fram någon adekvat beteckning. Som framgår av vad som an- förts under avsnittet IV 2.3.2 kan denna situation uppstå särskilt då det gäller att söka beteckna nya varutyper och s.k. er- sättningsprodukter för redan välkända livs- medel. I dessa fall har därför enligt LSK:s förslag till 46 å andra stycket livsmedels-

• Sida 171
•  Original

stadgan samt till 7 kap. 2 och 3 55 tillämp- ningskungörelsen öppnats möjlighet att efter livsmedelsstyrelsens medgivande kombinera ett fantasinamn med uttryck såsom t.ex. >>användes som» eller >>användes på liknande sätt som».

I allmänhet torde det inte uppstå några större svårigheter att lämna en rättvisande uppgift om livsmedlets slag när det gäller de vanligaste produkterna med traditionella och i det allmänna språkbruket hävdvunna beteckningar. Det bör emellertid understry- kas att det inte räcker med att endast ange sådana allmänna benämningar som »kött», »fisk», »bröd», »saft» osv. För att uppnå syftet med informationen om livsmedlets slag fordras sålunda en mera preciserad upp- gift om vilket särskilt slag av varan det är fråga om t. ex. kalvkött, torsk, vetebröd, apelsinsaft. Det måste ankomma på livs- medelsmyndigheterna att övervaka att be- teckningarna blir så upplysande som möjligt och därvid lämna råd och anvisningar om hur detta bäst kan ske. Dessutom bör livs- medelsstyrelsen ha möjlighet att med stöd av förslaget till 4 & första stycket livsme- delsstadgan utfärda närmare tillämpnings- föreskrifter i detta hänseende.

I samband härmed må uppmärksammas att LSK funnit att det inledningsvis berörda systemet enligt 8 kap. 1951 års livsmedels- stadga med skyddade varubeteckningar bör bibehållas. LSK:s förslag skiljer sig princi- piellt från den nuvarande stadgan i så måtto att detaljbestämmelserna därom placeras i den särskilda tillämpningskungörelse, som är avsedd att utfärdas av livsmedelsstyrelsen. Den formella grunden härför återfinns i för- slaget till ny livsmedelsstadga under 16 5 enligt vilket styrelsen äger fastställa att sär- skild beteckning skall vara förbehållen livs- medel av visst slag. Denna befogenhet är främst avsedd att utnyttjas för de olika slags viktigare livsmedel av vilka många f.n. är reglerade i 8 kap. 1951 års stadga. Förslaget till 16 & innebär också möjlighet för livsme- delsstyrelsen att för livsmedel av visst slag föreskriva att särskilt angiven beteckning skall användas. Sistnämnda bestämmelse har tillkommit främst för att styrelsen vid behov

skall kunna fastställa enhetliga och så rätt- visande beteckningar som möjligt för de nya livsmedelstyper som i allt större utsträckning introduceras på marknaden under de mest varierande namn.

Det huvudsakliga motivet för att särskilda beteckningar skall kunna förbehållas eller fastställas för olika livsmedel är att främja redligheten i handeln. Med hänsyn härtill bör det vara obligatoriskt att också använ- da dessa beteckningar när ett livsmedel av åsyftat slag skall märkas. Denna skyldighet uttryckes i 17 5 första stycket 1 så att fär— digförpackat livsmedel skall märkas med uppgift om >>livsmedlets slag, i förekomman- de fall angivet med en enligt 16 & fastställd beteckning». Dessa beteckningar återfinns under 11—23 kap. i LSK:s förslag till Av- delning II i tillämpningskungörelsen till livs- medelsstadgan och i kungörelsens Bilaga 5 . Som utgångspunkt härför har tagits före- skrifterna i 8 kap. 1951 års stadga, vilka emellertid arbetats om och utvidgats i avsikt att motsvara det aktuella behovet av skyd- dande beteckningar för olika livsmedel och av regler för sammansättningen av dessa varor. Ifrågavarande delar av tillämpnings- kungörelsen upptar långt flera sådana be- teckningar än som anges i 8 kap. nuva- rande livsmedelsstadga. Sålunda har definie- rats Och fastställts beteckningar för olika, nu förekommande typer av mjölk och mjölk- produkter (11 kap.), ost, margarinost och mesvara (12 kap.), ätbara fetter och oljor (13 kap.), glass m.m. (14 kap.), köttvaror (15 kap.), fiskvaror (16 kap.), ägg och ägg- produkter (17 kap.), spannmålsprodukter (18 kap.), bär, frukt, grönsaker, rotfrukter och svamp (19 kap.), juice och sylt m.m. (20 kap.), socker och honung (21 kap.), kaffe (22 kap.) och ättika (23 kap.). Slutligen finns möjlighet att i nya kapitel under till- lämpningskungörelsens Avdelning II införa bestämmelser också för andra typer av livsmedel.

Av det föregående framgår att den som har att märka ett livsmedel också är skyldig att använda den beteckning för varan som kan vara fastställd av livsmedelsstyrelsen. Därvid måste emellertid uppmärksammas

• Sida 172
•  Original

att beteckningen inte får användas för någon annan typ av livsmedel. För att betona detta har i 46 & första stycket föreslagits ett direkt förbud mot att saluhålla en vara under fast- ställd beteckning, om den har annan sam- mansättning eller är av annan beskaffenhet i övrigt än det slags livsmedel för vilket be- teckningen fastställts. Denna bestämmelse har närmare kommenterats under avsnittet IV 2.3.2.

En märkning med uppgift om livsmedlets slag kan i fråga om vissa livsmedel ofta inte anses tillräcklig för att möta behovet av saklig information om varans beskaffen- het. I sådana fall bör enligt LSK:s uppfatt— ning den obligatoriska märkningen komplet- teras med uppgifter om livsmedlets väsent- liga sammansättning. En regel härom har upptagits under 17 5 första stycket 2 i för— slaget till ny livsmedelsstadga.

Också i denna fråga har märkningskom- mittén inom Codex Alimentarius Commis- sion lagt fram ett förslag. Dettta innebär i stort sett att varje färdigförpackat livsmedel skall förses med en fullständig innehållsdek- laration av dess beståndsdelar (»a complete list of ingredients»). Om någon eller några beståndsdelar i livsmedlet i sin tur är sam- mansatta av flera komponenter, skall också dessa deklareras. Någon uppgift om mäng- den av de olika beståndsdelarna behöver emellertid inte lämnas utan det räcker med att ange dem i fallande storleksordning (»in descending order of proportion»). Från huvudregeln om en fullständig innehållsde- klaration skall kunna göras undantag som bestämmes av Codex-kommissionen eller någon av dess olika varukommittéer. Vid ut- arbetandet av förslaget har hittills fram— kommit att sådana undantag kan bli ak- tuella för ett 40—tal olika livsmedel bl.a. produkter med så allmänna beteckningar som bröd, mjöl, bakpulver, ost, glassvaror, sylt, marmelad, saftdrinkar, soppor, m. fl. Codex-förslaget innebär vidare att man i stället för en specificering av vissa ingredien— ser skall få använda gemensamma s.k. gruppnamn (»class titles»). F.n. omfattar förslaget i denna del 18 gruppnamn bland

vilka kan nämnas animaliskt fett, vegetabi- liskt fett, kryddor och örter samt sådana typiska livsmedelstillsatser som konserve- ringsmedel, färgämnen, aromämnen, för- tjockningsmedel och blekningsmedel.

Enligt LSK:s uppfattning medför en till- lämpning av Codex-förslaget att undantag kan komma att göras för så många ur hälso- och näringssynpunkt viktiga livsmedel samt med gruppnamn betecknade ingredienser, att huvudregeln om en fullständig innehålls- deklaration i stället kommer att fungera som ett undantag. En föreskrift med sådana konsekvenser torde knappast kunna godta- gas.

Å andra sidan kommer ur rent saklig synpunkt ett generellt krav på att alla får- digförpackade livsmedel förses med en full- ständig innehållsdeklaration att sträcka sig utöver de hygieniska och ekonomiska syften som ligger till grund för livsmedelsstadgan. En sådan deklaration kan i och för sig vara av allmänt värde och intresse för konsu- menterna men synes inte alltid motiverad för att uppfylla stadgans avgränsade syfte att vara ett skydd mot förekomsten av livs- medel, som är otillfredsställande ur hälso- och näringssynpunkt, samt att främja red- lighet i handeln med livsmedel. I den mån det finns önskemål från konsumenthåll att få längre gående upplysningar om livsmed- len bör de tillgodoses i annan ordning än inom ramen för livsmedelsstadgan.

Nu anförda synpunkter äger enligt LSK:s uppfattning till stor del giltighet också be- träffande det system med »varufakta» som tillämpas i varudeklarationsnämndens verk- samhet. Förutom att detta system i princip tar sikte på att förse alla konsumtionsvaror med en innehållsdeklaration innebär det också en form av egenskapsdeklaration. Där- vid bör om möjligt anges en varas funktio- nella egenskaper i fråga om lämplighet och användbarhet för avsett ändamål. Syftet med varudeklarationen för livsmedel är så- lunda att så fullständigt som möjligt ange olika sorter och kvaliteter, mängd av livs- medlet, arten och halten av eventuella till- satser och andra ingredienser, mängden fasta och flytande beståndsdelar, närings-

• Sida 173
•  Original

värde, antalet portioner, användningsområ- de, speciella egenskaper på grund av råvaru- val och tillverkningsmetoder, förvaring, hållbarhet, m. m. För att objektivt kunna ange dessa egenskaper så att innebörden av uppgifterna blir entydig för alla produk- ter inom samma varukategori fordras stan- dardiserade provnings- och mätmetoder. Normer härför är ofta mycket svåra och ibland ännu inte möjliga att arbeta fram. Detta förhållande är orsaken till att varu- deklarationer saknas för många livsmedel och att vissa deklarationer inte är fullstän- diga. De detaljerade upplysningar som in- går i de flesta varudeklarationer synes knap- past nödvändiga för att uppnå livsmedels— stadgans tidigare nämnda hygieniska och ekonomiska syften utan får anses sträcka sig långt därutöver.

Mot denna bakgrund har LSK funnit att tillräckliga skäl inte kan åberopas för att i livsmedelsstadgan införa en generell före- skrift om vare sig fullständig innehållsdekla- ration eller en ännu längre gående varude- klaration av det slag som nyss berörts. En- dast när det gäller barn- och dietmat har LSK ansett det motiverat att i princip behål- la det krav på fullständig innehållsdeklara- tion som nu gäller enligt 32 å i 1951 års stadga. Som framgår av kommentarerna till 48 å i LSK:s förslag har ifrågavarande be- stämmelse blivit något utvidgad. Enligt de synpunkter LSK uttalat i det föregående måste det emellertid i fråga om övriga livs- medel otvivelaktigt föreligga ett allmänt be- hov av att i större eller mindre utsträck- ning lämna ytterligare information om va- rornas beskaffenhet än vad som kan fram- gå av uppgiften om livsmedlets slag. Med hänsyn härtill föreslår LSK under 17 5 första stycket 2 att färdigförpackat livsme- del dessutom skall vara märkt med uppgift om »livsmedlets väsentliga sammansättning, om sådan uppgift uppenbarligen erfordras för att ge förbrukaren en tillfredsställande uppfattning om livsmedlets användbarhet och värde». Det blir alltså här fråga om att vid behov lämna ett slags begränsad inne- hållsdeklaration.

Frågan om vad som skall anses vara »den väsentliga sammansättningen» och hu- ruvida uppgifter därom »uppenbarligen» er- fordras kan inte lösas gemensamt för alla livsmedelsprodukter. I stället får man be- träffande varje enskilt varuslag söka avgöra vilken information som behöver lämnas. An- svaret för denna bedömning bör enligt LSK:s uppfattning i första hand vila på till- verkaren eller förpackaren som ju själv bäst måste känna till beskaffenheten av sina pro- dukter. Givetvis bör livsmedelsmyndigheter- na, liksom i frågan om beteckningen för livsmedel, biträda med råd och anvisningar. Möjlighet finns också för livsmedelsstyrelsen att enligt förslaget till 4 5 första stycket livs- medelsstadgan utfärda särskilda tillämp- ningsföreskrifter om den typ av begränsad innehållsdeklaration som kan anses motive- rad. Huvudsyftet med deklarationen bör vara att bereda konsumenten bättre möjligheter än för närvarande att genom sakliga uppgif- ter välja den vara, som i fråga om samman- sättning och övrig beskaffenhet passar just hans behov. Upplysningarna bör också be- reda en normalkonsument möjlighet att jäm— föra varor av samma slag som till utseendet förefaller lika men i verkligheten har vä- sentligt skilda beståndsdelar. Överhuvud- taget skall den begränsade innehållsdeklara- tionen vara av praktiskt värde och inriktas på att lämna konsumenterna erforderlig, objektiv information så att de inte blir vilse- ledda i fråga om ett livsmedels verkliga sammansättning.

Många standardvaror — såsom smör, margarin, mjölk, kött, fisk, frukt, grönsaker o. dyl. — är så välkända för konsumen- terna att någon närmare innehållsdeklaration inte är nödvändig. Som regel synes sådana varor, då de är oblandade, inte behöva nå- gon annan märkning än en rättvisande upp- gift om livsmedlets slag. Detta är vanligtvis tillräckligt för att konsumenterna skall få en uppfattning om ifrågavarande produkters användbarhet och värde.

Annorlunda förhåller det sig med sam- mansatta livsmedel bland vilka charkuteriva- rorna måste anses intaga en särställning. Dessa kan sålunda bestå av olika ur närings-

• Sida 174
•  Original

och kvalitetssynpunkter mycket varierande beståndsdelar. Särskilt viktigt är enligt LSK:s uppfattning att tillfredsställande upplysning- ar lämnas om mängden fett i varan. Efter- som fett är billigare än ren köttråvara, kan en alltför hög fettinblandning innebära eko— nomiskt bedrägeri mot konsumenterna, i den mån dessa inte får upplysning om varans fetthalt. Av vad som anförts under av- snittet IV 2.3.2 om nya livsmedelstyper framgår sålunda att det finns stora möjlig— heter att på ett för konsumenterna omärk- ligt sätt öka fetthalten i olika produkter ge- nom tillsats av bl. a. sojaprotein och poly- fosfat.

Liknande förhållanden gäller också vat- tenhalten både i charkuterivaror och i oblan- dade köttprodukter. Det är därför påkallat att, om mängden vatten överstiger den nor- mala, tydligt ange detta. Vidare kan vissa varor till sitt utseende förefalla vara likvär- diga men i verkligheten bestå av närings- och kvalitetsmässigt mycket skiftande be- ståndsdelar. Detta gäller bl.a. olika slags korv och malda köttprodukter som hambur- gare och liknande. Sådana varor kan vara utdrygade med olika ämnen t. ex. sojapro— tein i så stor mängd att dessa inte kan betraktas som livsmedelstillsatser i egentlig mening. För dylika produkter måste anges vilken typ av köttråvaror som använts och vilka utdrygningsmedel som satts till. För att deklarationen härav skall kunna ge konsu- menten en riktig uppfattning om produktens värde, näringsmässigt och ur prissynpunkt, är det ofta nödvändigt att också mängden av viktigare ingredienser utmärkes. Det sy- nes emellertid tillräckligt att då uppge bara de beräknade genomsnittsproportionerna i stället för den exakta halten i varje enskild förpackning eller enhet. Däremot kan en uppräkning enbart i fallande skala av olika beståndsdelar inte anses motsvara kravet på en tillfredsställande information i detta hän- seende.

När det gäller andra sammansatta livs- medelsprodukter är det ofta också betydelse- fullt att konsumenterna får reda på vilka olika råvaror som ingår. I fråga om t. ex. köttsoppa bör man deklarera vilket slags

kött och andra råvaror som ingår samt pro— portionerna mellan soppans fasta bestånds— delar och spadet.

För vissa varor bör arten ingående fett anges. Det räcker då inte att bara upplysa om att det är fråga om exempelvis vegeta- biliskt fett. Den allmänna uppfattningen synes vara att allt sådant fett är närings- mässigt bättre än animaliskt. Så är emeller- tid inte fallet med t.ex. kokosfett. I stället bör man ange halten i fettet av fleromättade fettsyror eller linolsyra. Från näringsfysiolo- gisk synpunkt är nämligen en sådan upplys- ning av väsentlig betydelse.

Delade meningar kan råda om i vilken mån livsmedelstillsatser bör uppges i den begränsade innehållsdeklaration som krävs enligt 17 5 första stycket 2. Enligt viss ut- ländsk lagstiftning, bl.a. den västtyska, krävs uppgifter om alla i ett livsmedel in- gående tillsatser. En sådan information är emellertid enligt LSK:s uppfattning av ringa värde för konsumenterna, eftersom tillsat- serna oftast har en alltför svårbegriplig ke- misk beteckning för att rätt kunna förstås av normalkonsumenten. Därtill kommer att inga andra tillsatser än de som blivit god- kända av livsmedelsstyrelsen enligt 11 5 får komma till användning. I betraktande härav föreslår LSK att livsmedelsstyrelsen i sam- band med godkännandet av en tillsats får avgöra, i vilken utsträckning tillsatsen skall särskilt deklareras. Som framgår av den till förslaget till tillämpningskungörelsen foga- de Bilagan 3 om livsmedelstillsatser kommer en sådan deklarationsplikt att föreligga bl. a. för sackarin och andra konstgjorda sötnings- medel, kinin i läskedrycker, färgämnen i saft samt i fisk- och skaldjursprodukter, oli- ka konserveringsmedel m. m.

Även om bedömningen av i vilken ut— sträckning ett livsmedels sammansättning skall deklareras som regel i första hand an- kommer på tillverkaren eller förpackaren, har LSK beträffande vissa livsmedel funnit det motiverat att i tillämpningskungörelsen direkt föreskriva att olika särskilt betydelse- fulla beståndsdelar skall deklareras. Bestäm- melser i detta hänseende föreslås sålunda för bl. a. fetthalt i vissa mjölkprodukter, fetthalt

• Sida 175
•  Original

i ost samt ätbara fetter och oljor, vissa in- gredienser i glassprodukter, fetthalt och bin- demedel i vissa blandade köttprodukter, mjölk- och proteinhalt i bröd, olika be- ståndsdelar i juice, saft och sylt m.m.

I anslutning härtill bör uppmärksammas att bestämmelsen i nuvarande 34 5 om de- klaration beträffande arten och halten av vitaminer och andra näringsämnen föreslås bli överförd till den nya livsmedelsstadgan under 22 5. Bestämmelsen gäller sålunda då ett livsmedel saluhålles under uppgift att det innehåller näringsämne men har nu ut- vidgats till att avse alla livsmedel, således också mejeriprodukter, kött, fisk och vege- tabilier som f. n. är undantagna. Enligt 23 5 kan dock livsmedelsstyrelsen medge avvikel- ser från denna huvudregel.

Det bör här framhållas att många livsme- del redan nu är försedda med en innehålls- deklaration som i allt väsentligt överens- stämmer med och ibland går utöver de upp- gifter, vilka i enlighet med vad som sagts i det föregående krävs enligt 17 5 första stycket 2 beträffande >>livsmedlets väsentliga sammansättning». Fördelen i dessa fall med att införa en direkt skyldighet att deklarera vissa viktiga ingredienser består i att detta kommer att gälla också alla andra varor av samma slag. Dessutom får livsmedelsmyn- digheterna möjlighet att ingripa för att få uppgifterna utformade på ett likvärdigt sätt och tillse att deklarationerna verkligen stämmer med de faktiska förhållandena. I samband härmed bör uppmärksammas att bestämmelsen om innehållsdeklaration pri- märt endast gäller färdigförpackade livsme- del. Enligt förslaget till 21 & finns emeller- tid möjlighet för livsmedelsstyrelsen att före- skriva att uppgifter av ifrågavarande slag också skall lämnas vid saluhållande av oför- packade livsmedel.

Slutligen har LSK funnit det angeläget att de olika uppgifter om livsmedel som läm— nas genom varudeklarationsnämndens »varu- fakta» i erforderlig utsträckning samordnas med principerna för upplysning om livsme- dels >>väsentliga sammansättning» enligt 17 5 första stycket 2 livsmedelsstadgan. I sådant syfte föreslår LSK att varudeklarations—

nämnden, före fastställande av normer för varufakta beträffande ett visst slags livs- medel, underställer frågan därom livsmedels- styrelsens prövning. Förslag till ändring av nämndens stadgar för detta ändamål fram- lägges under författningsförslaget 11.13.

2.5 Hållbarhetsmärkning av färdigförpac- kade livsmedel

2.5.1. Gällande bestämmelser

De nuvarande märkningsbestämmelserna i 7 kap. 1951 års livsmedelsstadga tar framför allt sikte på att konsumenten skall få kän- nedom om vilket livsmedel han köpt, dess vikt eller volym och vem som borgar för va- rans kvalitet. Däremot finns enligt stadgan inte något krav på upplysning när olika livs- medel tillverkats eller förpackats eller hur länge de kan beräknas hålla sig, innan de blir otjänliga eller undergår annan kvalitets- försämring.

Vid remissbehandlingen av 1949 års be- tänkande framhöll flera instanser i fråga om märkningsbestämmelserna, att uppgift om tillverknings- eller förpackningsdag i klartext var en viktig upplysning åtminstone beträffande vissa livsmedel med begränsad hållbarhetstid. Som motiv för en sådan da- tummärkning åberopades att handeln med livsmedel i större utsträckning än tidigare inriktats på slutna förpackningar och att det därvid fanns risk för att förpackningar av äldre datum fick ligga kvar alltför länge i försäljningslokalerna.

Bestämmelser om datummärkning kom trots dessa krav inte att införas i 1951 års stadga dock med två undantag, nämligen för ost framställd av komjölk samt för salt sill och strömming. Undantagen härstammar från äldre författningar. Sålunda föreskrevs i 49 ä 1 mom. att, då fråga var om annan ost än mjukost och smältost, osten vid salu- hållandet skulle vara försedd med datum- märke innehållande uppgift om dagen för ystningen. När det gällde i träkärl inlagd salt sill eller strömming skulle enligt 69 & märkning ske med uppgift om år och må—

• Sida 176
•  Original

nad för nedsaltningen, dock endast om in- läggningen skett för avsalu annorledes än i detaljhandeln.

Konsumentens krav och behov att få närmare uppgifter om varan har hittills en— dast tillgodosetts på frivillighetens väg. Upp- gifterna har antingen utformats av den en- skilde fabrikantens marknadsförare eller ef— ter de normer som fastställts av varudeklara- tionsnämnden i varufakta. Vid sidan härav har i många fall tillverkarna för sin egen interna kontroll använt sig av olika system med kodmärkning. Detta sker närmast för att vid reklamationer kunna identifiera en viss vara.

2.5.2. Förslag om datummärkning av livs- medel

I syfte att effektivisera och förbättra hante- ringen av livsmedel i de nya butikstyperna och för att tillgodose konsumenternas behov av upplysning om livsmedels hållbarhet bör- jade vissa fabrikanter och detaljhandelsfir- mor på 1950—talet att stämpla s. k. färdigför- packade livsmedel med datum, främst till- verknings- och förpackningsdag eller sista rekommenderade försäljningsdag. Det gällde bl. a. mjölk, charkuterivaror och färskt kött.

Frågan om att införa en lagstadgad så- dan datummärkning för mjölk väcktes i 1954 års mjölkkommittés betänkande (SOU 1960: 29) rörande åtgärder för att förbättra konsumtionsmjölkens beskaffenhet. I valet mellan olika alternativ stannade kommittén för att föreslå en märkning med »sista för- säljningsdag» i klartext efter ett enhetligt system för hela riket. Kommittén ansåg den tilltänkta datummärkningen av mjölk vara så viktig att en bestämmelse därom borde tagas in i livsmedelsstadgan. Förslaget inne- har att det på alla mjölkförpackningar skul- le anges den sista dag då mjölken fick salu- hållas. I anslutning härtill föreslogs att ve- terinärstyrelsen i en särskild kungörelse om kontroll av detaljförpackning av mjölkpro— dukter skulle närmare förklara vad datum- märkningen innebar. Enligt kungörelsen skulle mjölken efter angivet datum bl. a. kunna förvaras ytterligare ett dygn vid

+170C eller tre dygn vid +50C och då fortfarande vara användbar som livsmedel.

Någon tid efter det mjölkkommittén lagt fram sitt förslag gjorde stadsfullmäktige i Stockholm den 21 november 1960 en fram- ställning hos Kungl. Maj:t att i livsmedels- stadgan skulle införas bestämmelser om obli- gatorisk öppen datumstämpling av färdigför- packade livsmedel. Till grund för framställ- ningen låg en motion, vari yrkades att en dylik stämpling borde gälla alla färdigför- packade livsmedel beträffande vilka infek- tionsrisken kunde bedömas vara särskilt stor. I motionen fästes bl.a. uppmärksam- heten på den ökade användningen av va- kuumförslutna plastpåsar och metallfolie- emballage för olika färska livsmedel. Om sådana förpackningar inte hanterades på rätt sätt i detaljhandeln eller hos konsumen- terna, förelåg enligt motionen en betydande risk för förskämning av livsmedlen.

I stadsfullmäktiges framställning hänvi- sades till en inom hälsovårdsnämnden i Stockholm utarbetad promemoria angående betydelsen av obligatorisk datummärkning av färdigförpackade livsmedel. Nämnden framhöll bl.a. att konsumenterna undan- drogs en direkt bedömning av sådana varor även om de var förpackade i genomskinligt material. De livsmedel problemet främst gällde var charkuterivaror, färskt kött och färdiglagad mat. Nämnden ansåg det på— kallat att konsumenterna genom något slags märkning fick nödiga upplysningar åtmin- stone om dylika varors ålder. En sådan da- tumstämpling skulle också underlätta för butikspersonalen att kontrollera åldern på överblivna förpackningar. Den märkning av sådant slag som redan genomförts i begrän- sad utsträckning på frivillig väg borde därför göras generell och enhetlig. Vakuumför- packade livsmedel borde sålunda märkas med sista försäljningsdag, som skulle kunna fastställas efter undersökningar av hållbar- heten hos de ifrågakommande varuslagen. Vidare borde färdiglagad mat och färskt kött märkas med förpackningsdatum. Sär- skilda föreskrifter borde utfärdas om förva- ring av sådana varor i kyla. Undantag från

• Sida 177
•  Original

datummärkningstvånget syntes enligt hälso- vårdsnämnden kunna förekomma beträffan- de hel- och halvkonserver samt ett flertal djupfrysta livsmedel.

Vid remissbehandling av stadsfullmäkti- ges framställning tillstyrkte flertalet av 36 hörda myndigheter och organisationer att någon form av obligatorisk datummärkning infördes för förpackade livsmedel. Det ge- nomgående motivet härför var att struktur- förändringen av livsmedelshandeln mot självbetjäningssystemet med försäljning av i förväg färdigställda konsumentförpackningar gjorde det svårare för både allmänheten och detaljhandeln att bedöma varornas kvalita- tiva beskaffenhet, om förpackningarna inte på något sätt var datummärkta. Tveksam- het rådde emellertid i frågan om hur märk- ningen borde utformas. När det gällde den tidpunkt som borde anges syntes fyra olika lösningar möjliga, nämligen angivande av tillverkningsdag, förpackningsdag, sista för- säljningsdag eller sista förbrukningsdag. Helt allmänt ansåg de flesta remissinstanserna sista försäljningsdagen vara att rekommen— dera. Förslag framkom också om att man skulle få tillämpa en märkning med flera tidpunkter eller att olika tidpunkter kunde anges för skilda slag av livsmedel. Proble- men i fråga om datummärkning behövde emellertid utredas innan någon definitiv ställning kunde tagas. Bl.a. syntes märk- ningen böra kombineras med bestämmelser om hur de datummärkta livsmedlen borde förvaras. Vidare torde inte alla livsmedel behöva datummärkas utan endast de som hade en begränsad hållbarhetstid. Sistnämn— da spörsmål förutsatte en närmare under- sökning om hållbarheten av olika på mark- naden förekommande livsmedel.

Ett mindre antal remissinstanser var mera negativt inställda till obligatorisk datum- märkning och ansåg att denna form av kon- sumentupplysning likaväl kunde ske som dit- tills på frivillig väg. Ett lagfästande av ett sådant märkningssystem bedömdes Också vara orealistiskt, eftersom det förutsatte ett ställningstagande till varje tänkt livsmedels presumtiva hållbarhet. Med tanke på det mycket skiftande varusortimentet särskilt

inom charkuteribranschen kunde lagbestäm- melser i detta hänseende bli orimligt detal- jerade.

Framställningen från stadsfullmäktige i Stockholm föranledde ingen annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att den, tillsammans med de däröver avgivna remissyttrandena, över- lämnades till LSK för att tagas i beaktande vid fullgörande av kommittéuppdraget.

2.5.3 Remissyttranden till LSK De synpunkter, som framkommit i anledning av stadsfullmäktiges i Stockholm förslag om datummärkning, har i allt väsentligt uppre- pats och vidareutvecklats i de yttranden som inkommit till LSK. Intresset för en ökad information till konsumenterna genom en sådan märkning har varit livligt. Endast ett mindre antal remissinstanser har direkt av- styrkt en lagstiftning i saken. Vid tillstyrkan av en obligatorisk datum— märkning har särskilt framhållits att tving- ande bestämmelser är den bästa utvägen för att komma till rätta med den mycket varie- rande, frivilliga märkning som hittills skett. För att konsumenterna lätt skall vänja sig vid märkningen måste ett enhetligt system införas. Denna upplysningsform används också som ett medel i konkurrensen och därför synes en offentlig kontroll nödvändig för att man skulle kunna ingripa mot mer eller mindre vilseledande datummärkning. Remissinstanserna betonar att det endast är de särskilt ömtåliga livsmedlen som behöver märkas. Sålunda finns knappast något skäl att datummärka exempelvis helkonserverade varor. Märkningen bör inte bara utvisa en viss dag utan också ge konsumenterna en direkt upplysning om hur länge livsmedlen håller sig. Därvid framhålles svårigheterna att fastställa hållbarheten för olika typer av livsmedel, eftersom deras livslängd i myc- ket hög grad beror på hur de förvaras. Da- tummärkningen bör därför också innefatta en rekommendation om lämpligaste förva- ringssätt. I valet mellan de olika tidpunkter datum— märkningen bör utvisa anses i många re- missyttranden mest önskvärt att konsumen-

• Sida 178
•  Original

terna därigenom får information om hur länge de kan förvara livsmedlen i hemmen. Med denna utgångspunkt synes därför an- givande av en sista rekommenderad kon— sumtions- eller förbrukningsdag vara att för- orda. Å andra sidan anses en sådan uppgift vara vansklig att ge, eftersom den innebär en viss garanti för livsmedlets hållbarhet samtidigt som man inte vet hur konsumen- terna hanterar varan. Några remissinstan- ser vill därför inte utsträcka datummärk- ningen längre än till att avse den sista re- kommenderade försäljningsdagen. I andra yttranden framhålles betydelsen av att upp- gift lämnas om förpacknings- eller tillverk- ningsdagen för ett livsmedel. En sådan märkning måste emellertid kombineras med upplysning om livsmedlets beräknade håll- barhetstid.

I remissyttrandena förklaras också att, vilket system för datummärkningen man än väljer, detta kommer att ha en fördyrande effekt på livsmedlen. Därvid påpekas pro- blemet med returer av varor som blivit lig— gande kvar i detaljhandeln utöver den tid datummärkningen utvisar. Vidare uttrycks också farhågor för att kravet på märkning internationellt sett kan få en handelshind- rande effekt. Den datummärkning som gäl— ler för svenska livsmedel måste nämligen av konkurrensskäl också gälla motsvarande ut- ländska importvaror. Därvid kan vissa svå- righeter uppstå i varuutbytet med andra länder.

2.5.4. Livsmedelsstadgekommittén

För att få problemen rörande datum- märkning av livsmedel belysta så allsidigt som möjligt har LSK anordnat ett antal hearings i ämnet med konsumenter och konsumentorganisationer, olika delar av livs- medelsindustrin, detaljhandel, grosshandel och importörer samt med dags- och vecko- press, radio och television.

Vid sin utredning har LSK konstaterat att datummärkning under senare år blivit ett allt vanligare medel för att söka tillgodo- se konsumenternas krav på upplysning om hållbarheten hos olika livsmedel. En starkt

bidragande orsak härtill har varit att man inom detaljhandeln alltmer slutat med den traditionella försäljningen >>över disk» och gått över till självbetjäningssystemet i snabb- köpsbutiker. Denna försäljningsform har gjort det nödvändigt att olika slag av livs- medel i så stor utsträckning som möjligt tillhandahålles i färdiga förpackningar. För- packningstekniken har samtidigt utvecklats bl.a. genom nya metoder för vakuumför- slutning och djupfrysning. För att möta de ökade krav på effektivitet i varudistributio- nen som de nya förhållandena fört med sig har förpackningsarbetet av rationaliserings- skäl alltmer kommit att centraliseras till livsmedelsproducenterna eller till särskilda förpackningscentraler.

Dessa förhållanden har i sin tur medfört, att livsmedelsbutikerna numera i stor ut- sträckning endast blivit förmedlare av varor vilkas kvalitet och hållbarhet affärspersona— len i många fall har svårt att bedöma. Till följd av de nya distributions- och försälj- ningsformerna har allmänhetens möjligheter att, också när det gäller välbekanta livsme- del, själv göra en sådan bedömning av natur- liga skäl blivit mindre än tidigare.

De nya förpackningsformerna har också skapat en osäkerhet vid bedömningen av de förpackade livsmedlens hållbarhet både inom distributionen och hos konsumenterna. Som exempel kan nämnas den uppfattningen att vakuumförpackade och djupfrysta livs- medel i fråga om hållbarhet skulle vara att jämföra med sterilkonserverade livsmedel. Detta har fått till följd att sådana livsmedels- förpackningar många gånger hanteras på ett oförsiktigt sätt, bl. a. genom att de inte un- der hela distributionskedjan förvaras i en obruten kyl- eller fryskedja. Ogenomskin- liga förpackningar döljer lätt kvalitativa bris- ter hos livsmedlen. Visserligen skyddar så- dana förpackningsmaterial innehållet mot förorening utifrån och uttorkning men sam- tidigt gynnar de livsbetingelserna för mikro- organismer hos varan. När det gäller genom- skinliga förpack-ningsmaterial ger dessaioch för sig konsumenterna möjlighet att till en viss grad avgöra, om det inneliggande livs- medlet har en från det normala avvikande

• Sida 179
•  Original

färg eller struktur. Vissa av dessa förpack- ningar är emellertid ofta genomskinliga en- dast på en sida. Frånvaron av märkbara för- ändringar behöver å andra sidan inte betyda att varan är färsk och sund. Genom olika behandlingsmetoder kan nämligen livsmed— lens färg numera bibehållas längre vid lag— ring än tidigare varit möjligt och således vilseleda konsumenterna om den kvalitativa beskaffenheten. Å andra sidan kan stark be- lysning i livsmedelslokalerna på några tim- mar märkbart bleka färgen bl. a. hos vissa charkuterivaror utan att beskaffenheten i övrigt hos varorna påverkas därav.

Mot denna bakgrund måste konsumen- terna anses ha rätt till upplysningar som ger dem bättre möjlighet att bedöma livs— medlens beskaffenhet. De bör således med fog kunna kräva en viss garanti för att livsmedlen inte undergått någon väsentlig försämring sedan de förpackats samt för att varorna efter inköpet håller sig konsum- tionsdugliga vid sedvanlig förvaring i det en- skilda hushållet. Ur allmän hälsovårdssyn- punkt måste det också betraktas som ange- läget att det i handeln inte förekommer livs— medel, som på grund av alltför långvarig lagring undergått sådan försämring att de blir olämpliga eller rent av skadliga att förtära.

Nu berörda omständigheter talar enligt LSK för införande av något slags upp- lysningsskyldighet beträffande hållbarheten hos förpackade livsmedel. Syftet därmed bör vara att lämna konsumenterna tillfreds- ställande upplysningar om på vilket sätt de bör förvara livsmedelsförpackningarna i hemmet samt när de i förpackningarna inne- slutna livsmedlen senast bör förbrukas utan att fara finns för att de undergått någon försämring av väsentlig betydelse för kon— sumenterna. Enligt LSK synes det hittills använda begreppet datummärkning inte helt motsvara det nu angivna syftet med upplys- ningsskyldigheten. Ordet datummärkning kan sålunda rent språkligt inte anses tyda på någon information om ett livsmedels håll— barhet utan endast innebära att uppgift läm— nas om ett visst datum beträffande varan. I betraktande härav har LSK kommit till den

uppfattningen att upplysningsförfarandet i stället bör benämnas hållbarhetsmärkning vilket begrepp är mera adekvat med hänsyn till förfarandets syftemål.

Direkta bestämmelser om hållbarhets- märkning återfinns under LSK:s förslag till 175 första stycket 4 och 18—20 åå i den nya livsmedelsstadgan. Vid utarbetandet

härav har LSK gjort följande bedömning.

En första fråga som uppkommit är vilka typer av förpackningar som bör omfattas av hållbarhetsmärkningen. De allmänna märk- ningsbestämmelserna i 7 kap. 1951 års stad- ga omfattar enligt uttalanden i förarbetena rent principiellt alla slag av förpackningar således inte bara flaskor, burkar, kartonger och dylikt utan också oförslutna påsar och vanliga pappersomslag. LSK har genom sitt förslag låtit de allmänna bestämmelserna för märkning i princip gälla vad som i dagligt tal kallas färdigförpackningar, dvs. livsme- delsförpackningar vilka iordningställts före och utan direkt samband med själva försälj- ningen eller överlämnandet till konsumenten och vilka är avsedda att vid ett senare till- fälle utlämnas till konsumenten i obrutet skick. Det bör inte ha någon betydelse om förpackningen iordningställts av tillverka- ren, hos en grossist, i en särskild förpack- ningscentral eller hos detaljhandlaren. I 3 kap. tillämpningskungörelsen har märknings- bestämmelserna dock begränsats att tills vi- dare endast gälla färdigförpackade livsmedel som väger från 25 gram upp till 25 kilo- gram. För att kunna betraktas som färdig- förpackning måste vidare själva förpack- ningen ha till uppgift att skydda livsmedlet från menlig påverkan utifrån. Av denna anledning bör oförslutna påsar och förslutna nätpåsar med t.ex. frukt, grönsaker eller färskt bröd inte bedömas som färdigförpack- ningar i förevarande sammanhang.

Enligt LSK:s kommentar till definitionen i l 5 andra stycket 4 av färdigförpackat livsmedel skall detta begrepp omfatta endast 5. k. konsumentförpackningar. Det bör emel- lertid uppmärksammas att LSK enligt 21 & gett livsmedelsstyrelsen rätt föreskriva att också annat livsmedel skall märkas enligt

• Sida 180
•  Original

17—19 55. Det har därvid ansetts angeläget att sådana transport- och grossistförpack- ningar, som är avsedda bl. a. för detaljhan- deln, Och storförpackningar som levereras till storhushållen skall märkas på samma sätt som färdigförpackningar avsedda för kon- sumenterna. En föreskrift härom föreslås under 3 kap. tillämpningskungörelsen. Där- igenom kommer hållbarhetsmärkningen att bli tillämplig också på dessa större förpack- ningstyper och inte bara på de reguljära konsumentförpackningarna.

Ett betydelsefullt spörsmål är vilka fär- digförpackade livsmedel som bör hållbar- hetsmärkas. Ur konsumenternas synpunkt vore det givetvis tacknämligt om märknings- systemet omfattade alla dylika varor. När det gäller att lagstiftningsvägen införa en uppgiftsskyldighet av förevarande slag är det emellertid inte ett tillräckligt motiv att upp- gifterna i fråga endast kan vara bra att få. Det måste sålunda därutöver fordras särskil- da, ur allmänna hälsovårdssynpunkter vä- gande skäl för att i lag kräva en hållbarhets- märkning. Dylika skäl får anses föreligga endast när det gäller sådana livsmedel som håller sig konsumtionsdugliga en begränsad tidsperiod och som vid förtäring därefter kan medföra vissa hälsorisker.

Mot denna bakgrund har LSK kommit till den uppfattningen att den obligatoriska hållbarhetsmärkningen i princip bör be— gränsas till livsmedel av så ömtåligt och lätt- förstörbart slag att de inte kan antagas hålla sig mer än en månad (30 dagar), dvs. kan beräknas bli otjänliga till människoföda inom den tiden.

Genom angivna begränsning kommer hållbarhetsmärkningen i princip att enbart gälla sådana ömtåliga livsmedel vilka i dag- ligt tal rubriceras som färskvaror t. ex. kött, charkuterivaror, fisk, vissa mejeriprodukter, ägg, färdiglagade maträtter, bredda smörgå- sar o. dyl. Enligt LSK:s uppfattning finns det just beträffande färskvarorna den största risken för en så snabb försämring att va- rorna blir konsumtionsodugliga Och som följd därav kan befaras medföra hälsorisker.

I fråga om andra livsmedel, som således håller sig längre än 30 dagar, kan däremot

försämringen anses ske så långsamt att de blir konsumtionsodugliga först efter den tid, under vilken konsumenterna i allmänhet brukar förvara dem hemma. Med hänsyn härtill kan bärande skäl knappast anföras för att skyldigheten till hållbarhetsmärkning skall omfatta OckSå dessa typer av mera långvarigt hållbara livsmedel. Ett avsteg från denna princip synes dock böra göras be- träffande livsmedel som kan bli direkt skadliga att förtära även efter en månad. För sådana varor vill LSK därför också ställa upp krav på hållbarhetsmärkning. Det skulle nämligen både för konsumen- terna och ur allmänna hälsovårdssynpunkter te sig besynnerligt att ett livsmedel som be- räknas bli skadligt att äta inom en månad skall hållbarhetsmärkas och på så sätt varna kOnsumenterna, medan någon hållbarhets- märkning inte alls behöver finnas på en vara som bara efter ytterligare någon veckas för- varing kan medföra hälsorisker. Denna ut- ökning av märkningsskyldigheten bör emel- lertid gälla endast i de fall, då livsmedlet kan antagas bli skadligt under sådan tid som det uppenbarligen är avsett att kunna förvaras. Bestämmelser av nu nämnda inne- börd har intagits i inledningen till 18 & förs— ta stycket.

För att underlätta bedömningen av om livsmedel av visst slag är av sådan beskaffen- het att det behöver hållbarhetsmärkas har LSK ansett det motiverat att i 20 & ge livs- medelsstyrelsen befogenhet att i särskilda fall fastställa huruvida sådan märkning skall ske.

Bedömer man hållbarhetsmärkningen med hänsyn till livsmedelsstadgans uppgift att också främja redlighet i handeln finns motiv för att hållbarhetsmärka också andra varor än dem som nämnts i det föregående. Som exempel på sådana varor med begrän— sad hållbarhetstid kan nämnas halv- eller kylkonserver, vissa typer av djupfrysta va- ror, majonnäser, dressing och en del torra pulvervaror. Även om direkta hälsoskäl eller 30-dagarsregeln inte motiverar en hållbar— hetsmärkning kan emellertid i fråga om dessa livsmedel en påtaglig kvalitetsförsäm- ring ofta påvisas inom 6—9 månader. Med

• Sida 181
•  Original

hänsyn till konsumentens förändrade köp- situation, vilken motiverar ökade åtgärder för bättre information, har önskemål fram- ställts om att vidga den obligatoriska håll- barhetsmärkningen till sexmånadersgränsen bl. a. med hänsyn till att denna märkning också är av betydelse vid bedömningen av en vara ur ekonomisk synpunkt. Till detta kommer att för de typer av hushåll, som ut- nyttjar storköp eller är hänvisade till egen lagerhållning på grund av långa avstånd till livsmedelsbutik, hållbarhetsmärkningen är till särskilt praktisk nytta. Den alltmera om- fattande nedläggningen av livsmedelsbutiker bör uppmärksammas i detta avseende.

LSK har vid sina överväganden sökt till- godose dessa önskemål genom att i 18 5 andra stycket skapa en möjlighet för livs— medelsstyrelsen att, om särskilda skäl finns, föreskriva att hållbarhetsmärkning skall ske också av annat färdigförpackat livsmedel än som anges i 18 & förs-ta stycket, dvs. sådana varor som kan beräknas hålla sig i mer än 30 dagar.

Ett nära samband med frågan om vilka färdigförpackade livsmedel som skall håll- barhetsmärkas har Spörsmålet om vilka förändringar av ett livsmedel som skall vara avgörande för om hållbarhetsmärkning bör ske. Kriteriet härför bör enligt LSK:s upp- fattning vara att livsmedlet kan antagas un- dergå sådana förändringar att det blir skad— ligt att förtära eller eljest blir otjänligt till människoföda. Därmed kommer grunden för hållbarhetsmärkningen i princip att ansluta sig till de skäl, som redan återfinns i 7 5 1 mom. 1951 års stadga när det gäller för- bud att saluhålla livsmedel och som över- förts till 8 och 45 55 i LSK:s förslag till ny stadga. I kommentarerna till 85 (V 3.2) redogör LSK för sin uppfattning om inne- börden av skadlighets- och otjänlighetsbe- greppen.

När det gäller frågor om datummärkning har ofta påpekats hur svårt det kan vara att på förhand bestämma hållbarheten hos ett livsmedel. Dessa svårigheter får givetvis inte underskattas. Samtidigt bör emellertid betonas att det vore orimligt att kräva att

hållbarhetstiden skall vara beräknad exakt på dagen. I såväl konsumentens som produ- centens intresse måste uppgiften om beräk— nad hållbarhetstid av säkerhetsskäl därför bestämmas med en viss marginal varvid hän- syn bör tagas till oförutsedda omständighe- ter. Vid en hållbarhetsmärkning torde man också i praktiken kunna räkna med att hållbarhetstidens utgång av tillverkaren eller den som eljest förpackar livsmedlet kommer att bestämmas till en tidpunkt, då varan fortfarande kan antagas ha kvar sin s.k. high quality.

Med tanke på vanskligheterna att avgöra hållbarheten hos olika livsmedel har ut- tryckts önskemål om att hållbarheten för varje enskild typ av livsmedel som skall håll- barhetsmärkas bör fastställas av de livsme- delskontrollerande myndigheterna. Det mås- te emellertid understrykas att hållbarheten hos ett färdigförpackat livsmedel är beroen- de av en rad olika omständigheter såsom exempelvis i vilket tillstånd livsmedlet befin- ner sig när det förpackas, vilka berednings- metoder som tillämpas, vilka konserverings- medel som används, vilken typ av förpack- ning som kommer i fråga osv. Dessa olika förhållanden kan också variera beträffande samma slag av livsmedel. I betraktande här- av kan det knappast anses möjligt att en myndighet centralt skall kunna fastställa hållbarheten hos livsmedel av så många och skilda slag som blir aktuella vid en hållbar- hetsmärkning. Emellertid kan man väl tänka sig att myndigheten, för att märkningen inte i konkurrenssyfte skall utnyttjas på ett osunt sätt, bestämmer den längsta hållbarhetstid som får anges för vissa varor.

Den egentliga bedömningen av livsmed— lens hållbarhet bör enligt LSK i stället över- lämnas åt förpackaren av varan. LSK har nämligen kommit till den uppfattningen att den som omhänderhar livsmedlet vid själva förpackningstillfället får anses ha de största möjligheterna att med ledning av varans tillstånd just vid det tillfället avgöra dess framtida hållbarhet. Några problem här- med torde inte uppstå då förpackaren och tillverkaren är samma person. Däremot kan vissa svårigheter möta i de fall då förpack-

• Sida 182
•  Original

ningsarbetet utföres i detaljhandeln eller hos en särskild förpackningsfirma (s.k. löne- packning). Det får emellertid antagas att förpackarna i sistnämnda fall träffar avtal med producenten av livsmedlet om en till- förlitlig vägledning för att kunna utföra hållbarhetsmärkningen på ett vederhäftigt sätt. Sålunda kommer ansvaret för hållbar- hetsmärkningen -— i enlighet med den före- slagna huvudregeln i 14 5 första stycket för märkning i allmänhet av färdigförpackade livsmedel — att ligga på förpackaren. När det gäller importerade, färdigförpackade livsmedel för vilka hållbarhetsmärkning blir tillämplig kommer ansvaret enligt samma paragraf i stället att vila på den person i ri- ket som importerar livsmedlet.

För att en hållbarhetsmärkning skall bli realistisk och innebära säkerhet för att livs- medlet verkligen håller sig under den tid märkningen avser är det en grundläggande förutsättning att livsmedlet förvaras på ett riktigt sätt. Det är därför oundgängligen nödvändigt att hållbarhetsmärkningen regel- mässigt kombineras med en tillfredsställande förvaringsanvisning varigenom uppgift läm- nas om att livsmedelsförpackningen skall förvaras t. ex. kallt, i frysfack, torrt, i mör- ker osv. En allmän bestämmelse om förva- ringsanvisning återfinns under LSK:s för— slag till 17 5 första stycket 4, enligt vilken en sådan uppgift skall lämnas beträffande varje färdigförpackat livsmedel, om iaktta- gandet av anvisningen kan vara av väsent- lig betydelse för livsmedlets hållbarhet. Av naturliga skäl är en förvaringsanvisning sär- skilt viktig då det gäller de ömtåliga livs- medel med en begränsad hållbarhet av en- dast 30 dagar, för vilka hållbarhetsmärkning krävs.

Ingenting hindrar att också andra livs- medel förses med hållbarhetsmärkning, var— vid det lämnas åt den märkandes egen be- dömning att avgöra om han behöver lämna en förvaringsanvisning enligt 17 & första stycket 4. För att man skall kunna ifråga- sätta något speciellt ansvar och någon ga— ranti för ett livsmedels hållbarhet torde

emellertid fordras att hållbarhetsmärkningen kombineras med en förvaringsanvisning. LSK ser som ytterst angeläget att färdigför— packade livsmedel av mera ömtålig art, även om de inte är >>30-dagarsvaror», märkes med både hållbarhetstid och förvaringsanvisning. Om så sker kan man i konsumentens intresse ålägga ett sådant särskilt ansvar för livsme- dels hållbarhet, men det möter inte heller något hinder att i den ansvariges intresse stadga vissa villkor för garantin. Sålunda bör självfallet garantin inte gälla utöver den angivna hållbarhetstiden och under denna tid bör den gälla endast under villkor att livs- medlet förvaras enligt anvisningen.

I enlighet med detta resonemang har be- stämmelserna i 24 å utformats. De omfattar alla slag av färdigförpackade livsmedel med hållbarhetsmärkning och förvaringsanvis- ning, alltså såväl enligt stadgan obligatoriskt som frivilligt märkta. Då ansvaret för >>livs- medlets hållbarhet» direkt knutits till att förvaringsanvisningen iakttages, är det tyd- ligt att med »hållbarhet» åsyftas endast livs— medlets beskaffenhet i de avseenden som är beroende av sättet att förvara livsmedlet. Om livsmedlet under förvaringen blir otjän- ligt i något annat avseende, t. ex. genom ut- lösning av något giftigt ämne ur förpack— ningsmaterialet oberoende av hur det för- varas, eller om det från början är olämpligt som människoföda till följd av sin samman— sättning, regleras eventuellt ifrågakomman- de ansvarighet härför inte genom 24 5 utan får liksom hittills avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. Å andra sidan gäller den i 24 å stadgade garantin inte — som köp— lagens bestämmelser om fel och brist i god- set — endast i förhållandet mellan säljare och köpare utan gentemot varje konsument av livsmedlet. Mellan säljare och köpare har garantin sin betydelse i fråga om sådana egenskaper hos livsmedlet som inte går in under köplagens >>fel och brist».

Oaktat sin formulering gäller garantin en- ligt 24 å av naturliga skäl också då förpack- ningen bryts för konsumtion och den allra närmaste tiden därefter.

Det bör understrykas att ansvarighetsre- geln i 24 5 inte utesluter ansvarighet enligt

• Sida 183
•  Original

köplagen. En konsument kan alltså i viss utsträckning välja mellan att åberopa 24 5 mot den som ansvarar för märkningen av ett livsmedel eller att mot sin detaljhandlare åberopa köplagens bestämmelser om fel eller brist i godset.

I syfte att skapa en tillfredsställande sä— kerhet för att förvaringsanvisningen verk- ligen iakttages bör enligt LSK för detalj— handlare, distributörer och andra som yr- kesmässigt hanterar hållbarhetsmärkta livs- medel föreskrivas en direkt skyldighet att förvara sådana produkter i överensstämmel- se med anvisningen. Med tanke härpå har en bestämmelse med denna innebörd tagits upp i förslaget till 25 å andra stycket. Det blir en angelägen uppgift för livsmedelsmyn- digheterna att kontrollera efterlevnaden av denna bestämmelse, inte bara i detaljhan- deln utan också vid transporter och i lager- lokaler.

Ett särskilt problem med en obligatorisk hållbarhetsmärkning anses vara ovissheten om hur konsumenterna hanterar de hållbar- hetsmärkta livsmedlen i hemmen, eftersom livsmedelsstadgan enligt 6 5 första stycket inte äger tillämpning inom enskilt hushåll. Förpackaren kan å sin sida, som nyss fram- hållits, då heller inte ansvara för att den hållbarhetsmärkta varan håller sig till håll- barhetstidens utgång, om inte också konsu- menten förvarar livsmedlet på det av för- packaren anvisade sättet. Skulle en konsu- ment hävda att det uppstått fel på en vara under den utlovade hållbarhetstiden, torde det ankomma på honom att göra sannolikt att han förvarat livsmedlet på sätt förva- ringsanvisningen anger, om han av förpac- karen, detaljhandlaren eller distributören vill kräva skadestånd för felet. Det är därvid angeläget att konsumenten också vänder sig till hälsovårdsnämnden med sina anmärk- ningar mot det felaktiga livsmedlet. På så sätt får nämnden sin uppmärksamhet riktad just på den aktuella varutypen och även på den detaljhandlare som sålt livsmedlet. Livs- medelsmyndigheterna får därigenom tillfälle att ingripa och undersöka om förhållandena hos tillverkaren, förpackaren, distributören

och detaljhandlaren rent allmänt är sådana att anmärkningen i det enskilda fallet kan anses ha något fog för sig. Resultatet av un- dersökningen kan sedan utnyttjas av konsu- menten vid talan om fel på varan. I prakti- ken bör också de livsmedelskontrollerande organens övervakning av hållbarhetsmärk- ningen ske redan hos förpackaren och i de- taljhandeln genom att myndigheterna tar ut stickprov som de sedan undersöker och för- varar i enlighet med förvaringsanvisningen för de olika livsmedlen. I detta sammanhang bör slutligen påpekas att, om en konsument har en anmärkning på hållbarheten hos ett livsmedel, erfarenheten visar att det i all- mänhet inte möter några större svårigheter för honom att få den felaktiga varan utbytt hos sin detaljhandlare.

LSK har ingående diskuterat frågan om hållbarhetsmärkningens utformning. Syftet med märkningen är, som tidigare påpekats, att som komplement till förvaringsanvis- ningen ge tillverkaren och förpackaren möj— lighet att på ett entydigt sätt lämna konsu- menter och distributörer uppgift om varans hållbarhet eller med andra ord lämna upp- gift om när de förpackade livsmedlen senast bör förbrukas utan att fara finns för att de är otjänliga till människoföda. Flera sys- tem är därvid tänkbara. Krav på ett i största möjliga utsträckning enhetligt system har genomgående ställts i remissyttrandena till LSK och vid olika hearings. Som tänkbara alternativ har LSK särskilt behandlat märk- ning med angivande av livsmedlets tillverk- ningsdag, sista försäljningsdag, förpack- ningsdag eller sista förbrukningsdag. För att uppnå nyssnämnda syfte med märkningen måste emellertid dessa datumangivelser — utom den som avser sista förbrukningsdagen — kompletteras med upplysning om livs- medlets beräknade hållbarhetstid efter den angivna dagen.

Vad först gäller tillverkningsdagen har LSK bedömt denna vara alltför osäker med tanke på svårigheten att fastställa när vissa livsmedel —- t. ex. kött, mjölk, ägg, fisk — skall anses vara tillverkade. Dessutom för- packas flera typer av livsmedel inte alltid i

• Sida 184
•  Original

Livsmedlets hållbarhetstid A

1 juni Ll I I I | I I I för-

pack-

nings-

dag direkt anslutning till tillverkningen utan lag- ras på olika sätt hos producenten tills behov av förpackning föreligger. En angiven håll- barhetstid efter tillverkningsdagen kan där- för vara svårbedömbar för konsumenten utan att han har mera ingående kännedom om förhållandena. Tillverkningsdagen har därför ansetts kunna ge konsumenten en missvisande uppfattning om livsmedlets värde.

Systemet med angivande av sista försälj- ningsdagen, dvs. den dag då livsmedlet se- nast får saluhållas, har hittills i stor ut- sträckning praktiserats på frivillig väg. 1954 års mjölkkommitté föreslog detta märk- ningssystem som också numera genomgåen- de tillämpas för konsumtionsmjölk. Den hu— vudsakliga fördelen med att låta märkning- en stanna vid denna tidpunkt anses vara den tidigare berörda ovissheten om hur konsu- menterna hanterar livsmedlen efter försälj— ningen. Ett av argumenten mot märkningen med sista försäljningsdag är att denna tid— punkt inte är så bestämt fixerad. Sista för- säljningsdagen kan sålunda anges vid flera olika tidpunkter mellan livsmedlets förpack- ningsdag och hållbarhetstidens utgång. Där- igenom kan viss osäkerhet uppstå hos kon- sumenten. Detta förhållande framgår av ovanstående diagram.

Genom att sista försäljningsdagen blir val— fri kan märkningen utnyttjas i ett icke önsk- värt konkurrenssyfte, även om den kombi- neras med upplysning om livsmedlets beräk- nade hållbarhetstid. Man kan sålunda tänka sig att två producenter tillverkar och för- packar samma slags livsmedel med likvärdig kvalitet och att livsmedlens hållbarhetstid sträcker sig från förpackningsdagen den 1 juni till sista förbrukningsdagen den 30 juni.

15 juni

sista försäljningsdagar

30juni

L I I I | |

hållbar- hets- tidens utgång Tillverkaren av den ena produkten kan för sin vara ange sista försäljningsdagen till den 23 juni och måste då upplysa om att håll- barhetstiden därefter är en vecka. Den andre tillverkaren kan emellertid likaväl be- stämma sista försäljningsdagen för sin vara till den 15 juni och därmed göra reklam för en hållbarhetstid därefter av två veckor, alltså dubbelt så lång tid som konkurrenten. Eftersom konsumenterna enligt detta märk- ningssystem inte får reda på att förpack- ningsdagen för de båda produkterna i själva verket är densamma, kan de förledas tro att varan med den längre hållbarhetstiden är den bättre av de två. Man kan emellertid också tänka sig att konsumenten uppfattar märkningen så att den produkt som är märkt med den senaste försäljningsdagen — i det nämnda exemplet den 23 juni — är den färskare varan av de två, varför konsumen- ten väljer den i stället vid sitt inköp.

Mot denna bakgrund har LSK därför kommit till den uppfattningen att inte heller uppgift om sista försäljningsdag är lämplig ur konsumenternas synpunkt som utgångs- punkt för hållbarhetsmärkningen.

Uppgiften om förpackningsdagen skiljer sig från de övriga märkningsalternativen där- igenom att denna tidpunkt alltid med säker- het torde kunna fastställas. Någon större risk för felaktigt angiven förpackningsdag kom- mer sannolikt inte att föreligga, eftersom uppgiften som regel kommer att stämplas på förpackningen i livsmedelsfabriken eller i förpackningslokalen, där de anställda knap- past kan tänkas vilja medverka till någon felaktig märkning. Å andra sidan måste man samtidigt beakta att ett livsmedel, likaväl som det kan förpackas i omedelbar anslut- ning till tillverkningen, också kan lagras längre eller kortare tid före förpackningen.

• Sida 185
•  Original

I detta sammanhang kan det vara av in- tresse framhålla att enbart uppgiften om för- packningsdag på vissa håll anses kunna ge konsumenterna god ledning för att bedöma ett livsmedels hållbarhet. Riktigheten av denna uppfattning förefaller emellertid tvek- sam, eftersom det lär vara få konsumenter som är tillräckligt informerade för att kunna göra en sådan hållbarhetsbedömning. Så- lunda är hållbarheten beroende av olika för konsumenten okända faktorer, såsom i vil- ken kondition livsmedlet befann sig när det förpackades eller hur länge varan lagrats dessförinnan. Vidare finns av samma livs— medelsslag skilda kvaliteter hos skilda pro- ducenter med sinsemellan olika hållbarhets- tider. Dessa förhållanden har till följd att enbart förpackningsdagen inte kan anses relevant för konsumenten när det gäller att bedöma hållbarheten. Den enda informa- tion som en uppgift om förpackningsdagen synes kunna ge torde därför vara en unge- färlig upplysning om förpackningens ålder. För att uppnå syftet med märkningen måste till följd härav uppgiften om förpacknings- dag alltid kombineras med en upplysning om livsmedlets beräknade hållbarhetstid ef- ter den dagen. Förpackaren har därvidlag, i motsats till konsumenten, möjlighet att läm- na en rättvisande upplysning, eftersom han faktiskt är den ende som kan bedöma i vil- ken kondition livsmedlet är när det förpac— kas.

Märkning med förpackningsdagen måste sålunda —— precis som när det gäller angi- vande av tillverkningsdag eller sista försälj- ningsdag —— alltid kompletteras med en uppgift om varans beräknade hållbarhetstid efter den angivna dagen. Detta innebär att konsumenten får handskas med två upp- gifter som måste kombineras för att få en korrekt uppgift om varans hållbarhet. Denna omständighet har framförts som argument mot att använda detta system. Det har emel- lertid också hävdats att, eftersom förpack— ningsdagen är det enda säkra datum som erbjuds, uppgiften därom inte bör undan- hållas konsumenten. Besväret med två upp— gifter är knappast av den svårighetsgraden att det kan förringa värdet av förpack-

ningsdagen som en fast utgångspunkt för bedömningen. Det kan inte heller medföra vare sig ökade kostnader eller tidsspillan att lämna denna uppgift i klartext på förpack- ningen. Om den andra uppgiften — hållbar- hetstiden — utformas med angivande av antalet dagar eller sista förbrukningsdag, kräver detta i stort sett samma arbete och bedömning från förpackarens sida.

Systemet med uppgift om sista förbruk- ningsdagen avser den dag då ett livsmedel, efter förvaring enligt förvaringsanvisningen i obruten förpackning, beräknas senast kun- na förbrukas utan fara för att det undergått sådana förändringar att det blivit skadligt eller otjänligt att förtära. En märkning med sista förbrukningsdagen innefattar sålunda i sig själv en anvisning om livsmedlets håll- barhetstid och har därför den fördelen fram- för övriga alternativ att den med endast en uppgift utöver förvaringsanvisningen ger konsumenterna en direkt upplysning om vad de vill veta, nämligen hur länge livsmedlen kan beräknas hålla sig konsumtionsdugliga.

Vissa argument har emellertid anförts mot att låta hållbarhetsmärkningen avse sista för- brukningsdagen. Bl. a. har man hyst farhå- gor för att förpackaren skall få ansvara för hållbarheten av ett på detta sätt märkt livs- medel utan att veta hur det hanteras sedan han lämnat det ifrån sig. Farhågorna har särskilt gällt ovissheten om hur konsumen- terna förvarar livsmedlen i hemmen. Det bör emellertid observeras att dessa betänk- ligheter inte bara gäller ett märkningssystem med sista förbrukningsdag utan med samma styrka kan åberopas när det gäller märkning med tillverkningsdag, sista försäljningsdag eller förpackningsdag jämte upplysning om livsmedlets beräknade hållbarhetstid efter respektive dag. Med den komplettering av hållbarhetsmärkningen som kravet på en sär- skild förvaringsanvisning innebär samt med den i det föregående angivna fördelningen av ansvaret mellan förpackare, distributör, detaljhandlare och konsument när det gäller konstaterade felaktigheter beträffande håll— barhetsmärkta livsmedel torde nu berörda farhågor vara undanröjda.

Ett annat argument mot märkning med

• Sida 186
•  Original

sista förbrukningsdag är att denna uppgift ger intryck av att vara alltför exakt. Vissa delar av livsmedelsbranschen anser sig inte kunna ansvara för en sådan uppgift och är därför obenägna att acceptera ett förslag om ett dylikt märkningssystem, eftersom det ger sken av att ange en bestämd gräns för hållbarhetstiden samtidigt som det nödvän— diggör en viss marginal med hänsyn till oförutsedda omständigheter. Det anses där- för lämpligare att i stället ange livsmedlets beräknade hållbarhetstid i kombination med någon av de andra alternativa dagarna. Även om tidpunkten för den utlovade hållbarhets- tidens utgång rent juridiskt måste anses vara identisk med den uppgivna sista förbruk— ningsdagen, kan det medges att en upplys- ning om en beräknad hållbarhetstid språk- ligt sett ger intryck av att vara ett mera tänjbart begrepp, som lämnar större ut- rymme för en viss marginal än vad fallet är med uppgiften om sista förbrukningsda- gen. När det gäller livsmedel med lång håll- barhetstid torde ur dessa synpunkter en upp- gift om sista förbrukningsdag därför vara mindre lämplig. LSK är emellertid, som nämnts i det föregående, av den uppfatt- ningen att den obligatoriska hållbarhetsmärk- ningen bör begränsas endast till färskvaru— sortimentet dvs. livsmedel med högst en månads hållbarhet. Beträffande dessa kort- varigt hållbara livsmedel bör betänklighe- tema mot skyldighet att uppge sista förbruk- ningsdag rimligtvis bli avsevärt mindre. Det torde nämligen knappast med fog kunna hävdas att det, för en vara med t. ex. tre veckors hållbarhet efter förpackning den 1 februari, är någon större skillnad mellan å ena sidan en uppgift att sista förbruknings- dagen är den 21 februari och å andra sidan en uppgift att varan är hållbar i 20 dagar efter den 1 februari. Beräkningen av livs- medlets hållbarhet måste i båda fallen vara densamma.

Av det anförda framgår att LSK funnit uppgifterna om tillverkningsdag och sista försäljningsdag vara mindre lämpliga att använda i ett system för hållbarhetsmärk- ning. Beträffande de andra två dagarna —

förpackningsdag och sista förbrukningsdag — kan tveksamhet råda om vilken som pas— sar bäst vid en sådan märkning. LSK har därför ansett det lämpligt att låta förpac- karna själva få välja vilken av dessa dagar de vill ange. Sålunda skall märkningen kun- na utvisa antingen livsmedlets förpacknings- dag jämte uppgift om dess beräknade håll— barhetstid därefter eller också enbart livs- medlets beräknade sista förbrukningsdag. Bestämmelser härom har tagits in i försla- get till 18 5 första stycket.

Vid denna lösning av hållbarhetsmärk— ningsproblemet är det ett önskemål bl.a. från de livsmedelskontrollerande myndighe— ternas sida att förpackaren vid märkning med enbart sista förbrukningsdag alltid på något sätt skall kunna förete bevis om den dag då varan förpackats, alltså förpacknings- dagen. Anledningen härtill är att myndighe- terna på ett snabbare och enklare sätt får möjlighet att bedöma rimligheten av den hållbarhetstid som uppgiften om sista för- brukningsdag innebär, om de får reda på den tidpunkt från vilken hållbarheten be- räknats. Kravet på uppgift om förpacknings- dag även vid detta märkningssystem bör också kunna förhindra osund konkurrens genom att sista förbrukningsdagen sättes allt— för långt fram i tiden utan att möjlighet finns att få reda på när livsmedlet förpackats. Förpackningsdagen behöver i nu nämnda fall inte sättas ut i klartext utan kan lika gärna antingen stämplas på förpackningen i en kod, vars nyckel hålles tillgänglig för den som önskar tyda koden, eller också ledas i bevis på annat vederhäftigt sätt. Huvudsaken är att förpackaren alltid kan visa när varan blivit förpackad. Skyldigheten för förpac— karen att kunna styrka livsmedlets förpack- ningsdag återfinns i förslaget till 19 å andra stycket.

Märkning med sista förbrukningsdag kan utnyttjas i osunt konkurrenssyfte. Sålunda har konstaterats att som sista förbruknings- dag ibland anges en dag som ligger alltför långt fram i tiden med hänsyn till varans verkliga hållbarhet. De livsmedelskontrolle- rande organen måste ha sin uppmärksamhet

• Sida 187
•  Original

riktad på sådana företeelser som faktiskt kan vilseleda konsumenterna. Med hänsyn till angivna förhållanden föreslår LSK un- der 18 5 andra stycket att livsmedelsstyrel- sen får befogenhet att beträffande färdigför- packat livsmedel av visst slag föreskriva att hållbarhetsmärkningen skall ske endast på ettdera av de sätt som anges i 18 5 första stycket.

Såsom inledningsvis angetts föreslår LSK att den obligatoriska hållbarhetsmärkningen i princip endast skall gälla s.k. färskvaror vilkas hållbarhet är begränsad till 30 dagar. Vid detta förhållande bör emellertid beaktas att det finns också andra livsmedel än färsk- varor som är ömtåliga och lättförstörbara men som håller sig betydligt längre än en månad under förutsättning att de förvaras på ett för dem riktigt sätt. Typexempel på detta slag av livsmedel är vissa djupfrysta varor och s.k. halvkonserver eller kylkon- server. Sådana produkter kommer i och för sig inte att falla in under föreskrifterna om hållbarhetsmärkning. Däremot tillhör de up- penbarligen den grupp av livsmedel, beträf- fande vilken iakttagandet av det tidigare berörda kravet på en tillfredsställande för- varingsanvisning enligt 17 5 första stycket 4 är särskilt viktig.

En fråga i detta sammanhang är om för- varingsanvisningen beträffande de nyss be- rörda, mera långvarigt hållbara livsmedlen också bör vara kombinerad med uppgift om varornas hållbarhet vid det rekommendera- de förvaringssättet. En sådan anordning in- nebär emellertid i realiteten en form av hållbarhetsmärkning också av dessa livs- medel och skulle i så fall strida mot prin- cipen att märkningen endast skall vara obli- gatorisk i fråga om särskilt ömtåliga och lättförstörbara varor, vilkas hållbarhet är be- gränsad till 30 dagar. När det gäller livs— medel som kan förvaras på olika sätt, t. ex. djupfrysta varor, håller sig dessa i konsum- tionsdugligt skick en avsevärd tid om de förvaras i ett frysutrymme. Varornas håll- barhet är emellertid betydligt sämre om de ligger i köldfack eller i ett vanligt kylskåp. Förvaras de i ett skafferi eller i rumstem-

peratur kan de ha kortare hållbarhet än lättförstörbara färskvaror. I detta samman— hang får man inte bortse från att det i många hushåll inte finns kylskåp och att frysboxar är ännu mindre vanliga i hemmen. Med tanke härpå kan det inte anses tillfyl- lest att förvaringsanvisningen beträffande djupfrysta livsmedel endast ger upplysning om att de skall förvaras i frysutrymme. För att anvisningen skall vara fullt tillfredsstäl- lande för de konsumenter som inte förfo- gar över dylika utrymmen måste därför and- ra, mindre idealiska förvaringssätt också an- ges. I sådana fall är det påkallat att upplys- ning därjämte lämnas om livsmedlens skif- tande hållbarhet vid de angivna olika för- varingsbetingelserna.

En lämplig lösning av berörda problem anser LSK vara att införa befogenhet för livsmedelsstyrelsen att, då så anses påkallat av särskilda omständigheter, utsträcka skyl- digheten i fråga om hållbarhetsmärkning till att gälla också andra färdigförpackade livs- medel än sådana som håller sig endast en månad. En bestämmelse med denna inne- börd är intagen i förslaget till 18 å andra stycket. Med tillämpning härav föreslår LSK under 3 kap. i tillämpningskungörelsen att beträffande djupfrysta varor skall anges hållbarhetstiden efter inköpet vid förvaring i kylskåp eller köldfack. Hållbarhetstiden skall i dessa fall räknas fr.o.m. den tid- punkt då den djupfrysta varan börjar förva- ras i nämnda utrymmen.

I fråga om själva utformningen av håll- barhetsmärkningen har LSK —— med hänsyn till att märkningens primära syfte är konsu— mentupplysning —— kommit till den be- stämda uppfattningen att märkningen inte får utföras i kod utan att den skall vara öppen och ske i klartext. Detta krav har i förslaget till 15 å, som gäller all slags märk— ning av livsmedel, uttryckts så att före- skriven märkning skall ske på ett »otvety- digt sätt». Vidare skall enligt 19 5 första stycket uppgift om förpackningsdag och sista förbrukningsdag utvisa dag, månad och år som avses med uppgiften. Hållbarhetstiden skall å sin sida anges i antalet dagar.

• Sida 188
•  Original

I detta sammanhang vill LSK erinra om vad som nämnts i det föregående om att en uppgift om sista förbrukningsdag ger in- tryck av att vara alltför exakt. Från vissa håll har sålunda gjorts gällande att denna uppgift lätt ger konsumenterna den uppfatt- ningen att ifrågavarande livsmedel blir otjän- ligt till människoföda omedelbart efter den angivna dagen och under inga omständighe- ter bör konsumeras senare. Erfarenheten av den hittillsvarande märkningen med sista förbrukningsdag är emellertid att tillverkar- na i regel tillämpar en säkerhetsmarginal som ofta gränsar till varans s.k. high quality life. I dessa fall ligger sålunda livs- medlets verkliga otjänlighetsgräns betydligt längre fram i tiden. Med beaktande av dessa omständigheter anser LSK det skäligt att man som ett alternativ till uppgiften »sista förbrukningsdag» skall få använda mera flexibla uttryck som »bör förbrukas den . . .» eller »bör förbrukas senast (eller före) den . . .». Sådana uppgifter kan inte anses strida mot kraven i 18 5 första stycket, ef- tersom det där talas om den hållbarhetstid som »beräknas» för livsmedlet i fråga. Gi- vetvis måste den på detta sätt rekommende- rade sista förbrukningsdagen anges så att den med säkerhet ligger före den tidpunkt då livsmedlet kan antagas bli otjänligt.

Det förefaller uppenbart att bestämmel- ser om obligatorisk märkning inte kan upp- rätthållas utan att möjlighet finns att med- dela undantag. En bestämmelse härom finns i LSK:s förslag till 23 5 där livsmedelssty- relsen får befogenhet att undantaga vissa varor från märkningsplikten. Som redan framhållits föreslås under 3 kap. i tillämp- ningskungörelsen att märkning inte behöver ske av färdigförpackade livsmedel som vä- ger mindre än 25 gram eller mer än 25 kilogram.

LSK har ansett det motiverat att livsme- delsstyrelsen medger ytterligare undantag från märkningsbestämmelserna. När det gäl- ler hållbarhetsmärkning har denna form av konsumentupplysning ansetts vara tämligen onödig bl. a. när det gäller vissa brödtyper såsom limpa, franskbröd och liknande. Des-

sa produkter konsumeras vanligen samma dag eller endast några dagar efter det de inköpes, alltså långt innan 30-dagarsgränsen är uppnådd. En uppgift om hållbarhetstid för sådant bröd skulle kunna vilseleda kon— sumenterna så att de tror att det behandlats på särskilt sätt och håller sig längre mjukt och färskt än bröd som inte är hållbarhets- märkt. Av dessa skäl har LSK under 3 kap. i tillämpningskungörelsen föreslagit att fär- digförpackat »mjukt bröd» inte behöver hållbarhetsmärkas. Inte heller har sådan märkning ansetts motiverad i fråga om färs- ka bär, frukter och grönsaker, om dessa är förpackade i genomskinligt material. Det får ankomma på livsmedelsstyrelsen att avgöra om andra liknande undantag behöver göras.

En obligatorisk hållbarhetsmärkning av det slag som LSK föreslår får givetvis inte lägga hinder i vägen för en frivillig hållbar- hetsmärkning av livsmedel för vilka någon sådan märkning inte direkt föreskrives. Tvärtom är det önskvärt att en hållbarhets- märkning på frivillig väg genomföres i så stor utsträckning som möjligt. För att und- vika den mångfald olika och ofta otydliga system som hittills förekommit vid den nu- varande datummärkningen är det emellertid enligt LSK angeläget, att den frivilliga håll- barhetsmärkningen utföres på samma sätt som den obligatoriska. En direkt föreskrift härom föreslås därför under 18 5 tredje stycket livsmedelsstadgan.

Anmärkningarna mot att uppgiften »sista förbrukningsdag» ger ett alltför exakt in- tryck har också framförts när det gäller frivilligt hållbarhetsmärkta varor. Sålunda har bl. a. anförts att det är onödigt att binda uppgiften vid en särskild dag t. ex. den 30 juni ett visst år, om denna tidpunkt ligger ett eller kanske flera år framåt i tiden. En sådan uppgift anses också kunna verka för- bryllande och mindre trovärdig för konsu— menterna. Vid detta förhållande anser LSK det rimligt att det, i stället för utsättande av dag, månad och år enligt 19 5 första stycket, är tillräckligt att endast ange månad och år. I det anförda exemplet skall sålunda håll- barhetsmärkningen kunna ske med t. ex. ut-

• Sida 189
•  Original

trycket »bör förbrukas före utgången av juni 1971». Ett sådant uttryck innebär för övrigt också en indirekt uppgift om »dag», efter- som »utgången av juni» aldrig kan sträcka sig längre än till den 30 juni. Av denna an- ledning behöver inte författningstexten för- tydligas på denna punkt. Däremot har det ansetts skäligt att, då frivillig märkning sker med förpackningsdag jämte den beräknade hållbarhetstiden därefter, medge att tiden får anges med antalet veckor eller månader i stället för antalet dagar. Att så kan ske framgår av 19 & första stycket.

Man kan förvänta sig att frivillig håll- barhetsmärkning av färdigförpackade livs- medel så småningom blir ganska vanlig, sär- skilt när det gäller s.k. halv- eller kylkon- server och varor som förlorar i »high quality life» relativt snabbt efter 30 dagar. Att så kommer att bli fallet torde inte enbart be- höva bero på konkurrensförhållandena inom livsmedelsbranschen. Uppmärksamheten bör också riktas på det för tillverkarna och för- packarna gynnsamma förhållandet att deras ansvar för livsmedlens beskaffenhet, med tillämpning av förslaget till 24 &, upphör i och med att den angivna hållbarhetstiden går ut. Samma sak får anses gälla också de— taljhandlarna under förutsättning att de inte saluhåller livsmedlen efter hållbarhetstidens utgång. Beträffande varor som å andra si- dan saknar både förvaringsanvisning och hållbarhetsuppgift är det däremot tveksamt hur långt livsmedelsbranschens ansvar sträc- ker sig.

För att helt uppnå syftet med hållbarhets- märkningen har LSK funnit det motiverat att föreslå ett uttryckligt förbud mot salu- hållande av hållbarhetsmärkta livsmedel ef- ter utgången av den angivna hållbarhetsti— den eller sista förbrukningsdagen. En be- stämmelse härom återfinns i förslaget till 47 å andra stycket.

Från olika håll inom livsmedelsbranschen har detta förbud ansetts vara alltför långt— gående eftersom de flesta livsmedel som hållbarhetsmärks, till följd av den vid märk— ningen tillämpade säkerhetsmarginalen, kan komma att vara fullt tjänliga både i kvali-

tativt och hygieniskt hänsende relativt lång tid efter den rekommenderade sista förbruk- ningsdagen. Ett försäljningsförbud befaras få till följd att detaljhandeln kräver att få re— turnera sådana varor. En ökad rätt till varu- returer kommer att medföra kostnader i första hand för tillverkarna. Dessa kostna- der måste emellertid till slut tagas ut genom högre konsumentpriser. För att motverka en sådan utveckling har man från olika håll föreslagit att varor som passerat »datum- gränsen» efter tillstånd av livsmedelsmyndig- het skall få säljas till lägre specialpriser.

LSK är medveten om att hållbarhets- märkningen kommer att utsätta både indu- strin, partihandeln och detaljhandeln för vissa påfrestningar. Man torde sålunda knap- past inom hela branschen vara organisato- riskt fullt beredd för att kunna tillämpa allt- för stränga föreskrifter i detta hänseende. Redan nu medför också den frivilliga da- tummärkningen på vissa håll relativt stora kostnader för varureturer. Den obligatoriska hållbarhetsmärkningen kommer därför att kräva en ökad disciplin i fråga om varuan- skaffningen, så att bättre balans uppnås mel- lan tillförseln till butikerna och deras för— säljningsvolym. Målet måste vara att om möjligt undvika returer. Kravet på en ökad disciplin härvidlag gör sig också gällande som en följd av detaljhandelns pågående strukturförändring mot allt större enheter. En anpassning i dessa hänsenden kan ta relativt lång tid men bör påskyndas.

Enligt LSK:s uppfattning kan det före- slagna systemet med tillstånd att realisera livsmedel, som blivit liggande kvar i detalj- handeln efter utgången av den rekommen- derade sista förbrukningsdagen, inte accep- teras. Ett sådant förfarande skulle i väsent— lig grad rubba konsumenternas förtroende för vederhäftigheten av hållbarhetsmärk- ningen. För övrigt är det ju inte något som hindrar att en sådan varurealisation sker nå- gon eller några dagar före den angivna håll- barhetstidens utgång eller sista förbruknings- dagen. LSK anser sig sålunda böra vidhålla uppfattningen att det skall vara förbjudet att sälja ett livsmedel för vilket den angivna hållbarhetstiden gått ut.

• Sida 190
•  Original

I november 1965 offentliggjorde LSK ett principförslag om hållbarhetsmärkning av färdigförpackade livsmedel med den hu- vudsakliga innebörd som angetts i det före- gående. Avsikten var att därigenom bereda livsmedelsbranschen tillfälle att frivilligt an- passa sig till den föreslagna enhetliga for- men för märkningen, dels för att om möjligt komma bort från den olikartade datummärk- ning som dittills skett och dels för att över- brygga de svårigheter som kunde göra sig gällande när hållbarhetsmärkningen blev ob- ligatorisk.

I detta sammanhang kan nämnas att För- eningen svenska konservtillverkare -— som är en sammanslutning av några av de större producenterna av konserver och djupfrysta livsmedel i landet -— under augusti 1968 utgivit en särskild broschyr med rekommen- dationer om hållbarhetsmärkning för vissa varugrupper. Där finns detaljerade reg- ler om förvaringsanvisningar och hållbar- hetstider för ett stort antal djupfrysta pro- dukter, barnmat, fisk- och sillprodukter, majonnäser, sallader, såser, kött- och Släkte/- riprodukter, torra cerealie- och potatispro— dukter, m. fl. De rekommenderade tidsgrän- serna synes vara snävare än vad som följer av LSK:s förslag. Sålunda har föreningens målsättning varit a-tt dra gränserna redan vid en tidpunkt då ifrågavarande produkter ris- kerar att undergå märkbara kvalitetsförsäm- ringar, alltså långt innan de blir otjänliga som människoföda.

För att i någon mån söka klarlägga hur LSK:s principförslag blivit beaktat har häl- sovårdsnämnden i Malmö under augusti 1968 gjort en undersökning rörande håll- barhetsmärkning av vissa ömtåliga livsmedel i Malmö stad. Undersökningen begränsades till köttfärs, vissa andra köttvaror, vakuum- förpackade charkuterivaror, färdiglagad mat och sallader, allt i färdigförpackat skick. Sammanlagt besöktes 75 butiker eller livs- medelshallar. Resultatet framgår av nedan- stående tabell.

Följande kommentarer till tabellen kan göras.

Förvaringsanvisning fanns på flertalet märkningstyper tillhörande grupperna char- kuterivaror och sallader, medan färdiglagad mat tillhandahölls nästan i lika stor utsträck- ning med anvisning som utan. På såväl kött- färs som övriga köttvaror saknades oftast förvaringsanvisningar. Totalt saknades förva— ringsanvisning på 64 typer av 121 (53%).

Hållbarhetsmärkning i någon form fanns på 78 av 121 märkningstyper (64 %). Av dessa var huvudparten eller 51 (65 %) märkta med sista förbrukningsdag, medan 27 (35 %) märkts med sista försäljningsdag. I intet fall påträffades sålunda någon för- packning som märkts enligt alternativet för- packningsdag jämte hållbarhetstid. Avsak- nad av hållbarhetsmärkning konstaterades i 43 fall (36 %), av vilka flertalet fanns inom grupperna köttvaror och sallader.

Texttydligheten bedömdes vara god i de

Undersökning av hållbarhetsmärkta livmedel i Malmö, augusti 1968

Antal Förvarings- undersökta anvisning Märkningssystem Texttydlighet

märknings-

Varuzrupp typer Ja Nej

Text

S P God Dålig saknas

Förpackad köttfärs . . . . 23 18 Förpackade köttvaror .. 45 11 34 Vakuumpack. charkvaror 15 14 1 Förpackad

färdiglagad mat ........ 18 8 10 Förpackade sallader . . . . 20 19 1

11 7 14 19 6 14

9 8 11 12

121 57 64 51 60

Förklaringar till tabellen: Antal märkningstyperzantal märkningssätt oberoende av tillverkare eller förpackare S = sista förbrukningsdag P :förpackningsdag + hållbarhetstid A=annat systern (sista försäljningsdag)

• Sida 191
•  Original

fall, där man utan svårighet kunde finna en tillräckligt stor och tydlig, läsbar text på etikett eller särskilt utmärkt plats på för- packningen. På 50 % av undersökta märk- ningstyper var texttydligheten god, medan den på 20 % kunde betecknas som dålig. I 30 % saknades över huvud taget all text rörande såväl förvaring som hållbarhet. Bäst var tex-ttydligheten inom gruppen charkute- rivaror där den i 14 av 15 fall betecknades som god. Sämst var texten i grupperna kött- färs och köttvaror där endast 7 av 23 (30 %) respektive 19 av 45 (24 %) visade tydlig text. I övriga fall var texten oläsbar, svår- läsbar eller saknades helt.

I 31 av 75 (41 %) besökta butiker på— träffades förpackningar, för vilka angiven hållbarhetstid redan gått ut.

Undersökningen i Malmö och erfarenhe- ten i övrigt har visat att livsmedelsbranschen i viss utsträckning övergått till hållbarhets- märkning enligt LSK:s principförslag med sista förbrukningsdag. Samtidigt har det emellertid framkommit att ett betydande antal livsmedelsföretag fortfarande prakti- serar en märkning med sista försäljningsdag samt att viktiga varugrupper, för vilka håll- barhetsmärkning bör vara tillämplig, inte är försedda med några uppgifter alls om hur livsmedlen bör förvaras eller hur länge de beräknas hålla sig.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit anser därför LSK att en obligatorisk håll- barhetsmärkning är väl motiverad. Att fort- sätta med en märkning på frivillig väg synes inte tillräckligt för att uppfylla de krav på enhetlig utformning av märkningen, som ut- talats i direktiven till LSK:s utredningsupp- drag, och för att hållbarhetsmärkningen skall kunna fylla en funktion som klarläggande konsumentupplysning.

2.6. Offentlig kontroll och egentillsyn

2.6.1. Gällande bestämmelser

Det grundläggande kravet på livsmedels be- skaffenhet enligt 1951 års livsmedelsstadga

återfinns i 3 &. Där föreskrives att vara eller ämne som användes vid framställning eller beredning av livsmedel inte får vara av så- dan beskaffenhet eller tillföras under sådana förhållanden eller i sådan mängd, att det färdiga livsmedlet kan antagas bli skadligt att förtära eller eljest otjänligt till männi- skoföda. Denna bestämmelse kompletteras av 12 &, enligt vilken det vid saluhållande och allt annat slags hantering av livsmedel skall vidtagas sådana försiktighetsmått och i övrigt förfaras så att livsmedlen inte blir skadliga eller otjänliga. Slutligen föreskrives i 7 5 1 mom. att vara inte får saluhållas som livsmedel om varan till följd av för- skämning, förorening, felaktig beredning el- ler annan orsak kan antagas vara skadlig eller otjänlig.

Den allmänna kontrollen av att dessa grundläggande hygieniska krav på livsme- dels beskaffenhet iakttages ankommer i första hand på de lokala hälsovårdsnämn- derna enligt 88 å livsmedelsstadgan. Denna reguljära kontroll skall utövas i fråga om alla slags livsmedel. Därutöver har länssty- relserna enligt 87 å och bl. a. veterinärsty- relsen och statens institut för folkhälsan en- ligt 86 5 tillsynsuppgifter av mera generell karaktär.

Beträffande vissa slag av livsmedel, som är särskilt viktiga från hygienisk synpunkt, har det ansetts motiverat att införa en mer detaljerad specialkontroll utöver den allmän- na kontroll som skall ske enligt livsmedels- stadgan. Framför allt är så fallet med kött och köttvaror men i viss mån också med mejeriprodukter och margarinvaror. Under de senaste tio åren har en specialkontroll dessutom införts på fjäderfä.

Redan 1898—99 tillkom de första be- stämmelserna om köttbesiktning som sedan omarbetats och moderniserats upprepade gånger, särskilt åren 1934 och 1959. Den nuvarande köttbesiktningen regleras huvud- sakligen genom lagen den 20 mars 1959 (nr 99) om köttbesiktning m.m. och kött- besiktningskungörelsen den 6 juni 1968 (nr 406). Dessa författningar äger tillämpning på kött av nötkreatur, får, get, svin, häst,

• Sida 192
•  Original

ren, älg, vildsvin, sumpbäver, björn, räv och grävling.

Enligt köttbesiktningslagen gäller s.k. köttbesiktningstvång i princip inom hela lan- det. Det innebär att till människoföda avsett kött skall i färskt tillstånd godkännas vid särskild veterinärbesiktning innan köttet får saluhållas, användas vid beredning av livs- medel, överlämnas till annan för sådan an- vändning eller förvaras på allmän saluplats, i försäljningslokal eller tillverkningslokal. Undantag från detta generella besiktnings- tvång kan medges av vederbörande länssty- relse efter hörande av veterinärstyrelsen. En— ligt förarbetena till lagen (prop. 1959:11) ansågs sålunda den obligatoriska köttbesikt- ningen kunna bli alltför ekonomiskt betung— ande i vissa utpräglade glesbygdsområden. Samtidigt ansågs det emellertid vara mycket otillfredsställande att det i handeln förekom obesiktigat kött, varför möjligheten till un- dantag från besiktningstvånget borde begag- nas först efter noggrann prövning. Sådant undantag gäller f.n. inte heller för mer än sammanlagt tio kommuner, alla belägna i norra Sverige.

Det ankommer i princip på varje kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för kött- besiktningen bl. a. genom att ställa lämplig lokal, en s.k. köttbesiktningsbyrå, till förfo- gande för verksamheten. I princip skall så- lunda besiktningen ske vid sådana byråer.

Det finns 88 köttbesiktningsbyråer som svarar för besiktning av det inhemska kött som slaktas utanför kontrollslakten. Detta byråbesiktigade kött uppgår numera till en- dast 3 % av den totala mängden besiktigat kött. Huvuddelen av köttet veterinärbesik- tigas i stället redan i samband med slakten enligt köttbesiktningslagens bestämmelser om offentliga slakthus och kontrollslakte- rier.

Slakteritvång innebär att länsstyrelse, på framställning av en kommun och efter hö- rande av veterinärstyrelsen, kan förordna att inom hela eller visst område av kommu- nen slakt inte får ske annat än i ett av kommunen inrättat offentligt slakthus eller i enskild slakteriinrättning som veterinär- styrelsen på ansökan av innehavaren ställt

under offentlig kontroll, s.k. kontrollslak- teri. Vidare innebär slakteritvånget att annat inhemskt kött än det som slaktats vid så- dana slakterier inte får saluhållas inom område där tvånget gäller. F.n. råder slak- teritvång i de flesta större tätortsområdena i Götaland och Svealand samt i vissa mera glest befolkade kommuner i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Göte- borgs och Bohus samt Västerbottens och Norrbottens län.

Om den tidigare berörda obligatoriska köttbesiktningen kan ske vid offentligt slakt- hus eller vid kontrollslakteri, får veterinär- styrelsen medge kommunen befrielse från att inrätta och driva särskild köttbesikt- ningsbyrå. Så har också skett i stor utsträck- ning, särskilt i områden med kontrollslakte- rier där sålunda köttbesiktning numera till allt övervägande del sker i samband med slakt. Det finns f.n. 55 kontrollslakterier, medan de offentliga slakthusens antal i kom- munal ägo successivt minskat till endast två. För slakt enbart av ren finns dessutom ett 20-tal s.k. renkontrollslakterier.

Den väsentliga skillnaden mellan kontrol- len vid köttbesiktningsbyrå och vid offent- ligt slakthus eller kontrollslakteri är att ve- terinären vid ett slakteri inte endast — som fallet är vid köttbesiktningsbyrå — skall undersöka kött och organ i färskt tillstånd med avseende på dess tjänlighet till män- niskoföda. Han skall dessutom undersöka det levande djurets hälsotillstånd strax före nedslaktningen samt svara för att hela slak- ten och hanteringen av djurkropparna står under fortlöpande offentlig kontroll. Gemen- samt för båda kontrollformerna är att kött som godkänts vid besiktning skall förses med stämpel eller märke som utmärker godkän- nande. Dessa märken har olika utseende för olika kontrollformer. När det gäller kött från köttbesiktningsbyrå skall märkningen ske med ordet »kontroll» och ortens namn samt i fråga om kött från offentligt slakthus eller kontrollslakteri med orden »Statskontroll, Sverige». Stämpeln skall i sistnämnda fall också utvisa det nummer som veterinärstyrel- sen tilldelar varje offentligt slakthus och kontrollslakteri.

• Sida 193
•  Original

Den nu berörda köttkontrollen ombesörjes av besiktningsveterinärer som alla förordnas av veterinärstyrelsen. Avlöning till veterinär vid köttbesiktningsbyrå Och offentligt slakt- hus bekostas av kommunen. Veterinärerna vid kontrollslakterierna var tidigare avlö- nade direkt av vederbörande slakteri. Sedan år 1962 ingår de i den statliga s.k. besikt- ningsveterinärorganisationen och avlönas ge- nom veterinärstyrelsen. Statsverkets kostna— der för dessa besiktningsveterinärer bestrides emellertid med avgifter som kontrollslakte- rierna enligt ett visst system betalar in till veterinärstyrelsen. När det gäller renkon- trollslakterier betalas avgiften i stället av den som begärt besiktningen (renägaren).

För kontroll av importerat kött gäller sär- skilda bestämmelser enligt förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående kon- troll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett.1 Sålunda skall vid importen av kött företes intyg från offentlig sanitär myndighet i ursprungslandet om varans hy- gieniska beskaffenhet. Av intyget skall fram- gå att köttet vid utförseln var tillfredsstäl- lande förpackat och befann sig i sådant skick att det inte skäligen kunnat anses skad- ligt att förtära eller eljest otjänligt till män- niskoföda. Vidare skall köttet vara försett med stämplar eller märken som visar att det vid veterinärbesiktning i ursprungslandet be- funnits tjänligt till människoföda och att det kommer från en anläggning som godkänts av veterinärstyrelsen.

Import av kött får endast ske till orter som veterinärstyrelsen för upp på en sär- skild förteckning. F.n. finns drygt 50 så- dana orter till vilka import får ske. Vid själ— va importtillfället skall köttets hygieniska beskaffenhet undersökas av importbesikt- ningsveterinärer, som är förordnade av vete- rinärstyrelsen men avlönade av vederböran- de kommun. För verksamheten äger kom- munen uppbära avgifter av importörerna för sina kostnader efter en särskild taxa som år- ligen fastställes av veterinärstyrelsen efter förslag från vederbörande kommun. Kött och köttvaror, som faller under denna för- ordning, får inte införas i landet förrän va—

rorna blivit godkända vid importbesiktning- en.

Undantag från besiktningstvånget i fråga om importerat kött gäller bl. a. varor som i viss begränsad mängd införes av resande för egen konsumtion, proviant på fartyg och restaurangvagnar från utlandet som endast passerar genom landet samt 8. k. transitför- sändelser.

Vid export av kött gäller kungörelsen den 30 november 1934 (nr 563) angående kon- troll vid utförsel av kött.” Syftet med dessa bestämmelser är givetvis inte, som beträf— fande importförordningen, att skydda de in- hemska konsumenterna utan att möjliggöra export till andra länder bl. a. genom en ga- ranti för att erforderlig veterinärbesiktning ägt rum i Sverige. Enligt kungörelsen skall djur från vilket kött för export härrör vara nedslaktat i offentligt slakthus eller kon- trollslakteri och ha undergått föreskriven veterinärbesiktning. Besiktningen skall ske både före och efter slakten. Därvid skall dju- ret ha befunnits fritt från sjukdom som kan inverka menligt på köttets sanitära beskaf- fenhet. Dessutom skall det nyslaktade köttet ha bedömts vara tjänligt till människoföda. Om köttet skall exporteras till ett land som uppställt andra speciella fordringar än de svenska på djurets eller köttets beskaffenhet, skall vid besiktningen också kontrolleras att dessa fordringar uppfyllts. För att utförsel skall kunna ske gäller vidare att köttet eller dess emballage är försett med stämpel eller märke, som visar att föreskriven besiktning skett och anger det kontrollnummer som veterinärstyrelsen tilldelat vederbörande slakteri. Som ytterligare villkor för utförsel gäller att köttet skall åtföljas av ett intyg från besiktningsveterinär med uppgift att varje kolli av varan är vederbörligen stämp- lat eller märkt och i förekommande fall att exportlandets särskilda bestämmelser för im- port iakttagits. Också beträffande utförsel av kött gäller liknande undantag i fråga om

1Omtryckt SFS 1955: 434, senare ändrad SFS 1960: 439 och 1969: 27. 2Ändrad SFS 1936: 503, 1938: 116, 1948: 125, 1949: 409, 1960: 443.

• Sida 194
•  Original

varor för privatkonsumtion m. in. som an— ges i förordningen om import av kött. Kon- troll av kött avsett för export utföres av den besiktningsveterinär som är förordnad vid det offentliga slakthus eller kontrollslak- teri där nedslaktningen och besiktningen sker eller vid den kontrollanläggning, som av veterinärstyrelsen godkänts som exportkon- trollanläggning.

De i det föregående berörda bestämmel— serna om speciell kontroll av köttvaror är inte tillämpliga på kött av fjäderfä. Efter framställning av veterinärstyrelsen har emel— lertid utfärdats en särskild kungörelse den 21 mars 1958 (nr 116) om viss offentlig kon- troll av fjiz'derfäslakterier.1 Med fjäderfä av- ses i denna kungörelse höns, kalkoner, an- kor, tamgäss, och tamduvor. Som huvudre- gel gäller att var och en som yrkesmässigt bedriver slakt av sådana fjäderfä till en kvantitet av minst 500 kg per år skall göra anmälan om denna rörelse till veterinärsty- relsen. Kungörelsen ger också möjlighet för innehavare av ett fjäderfäslakteri att, på liknande sätt som gäller för ett reguljärt kontrollslakteri, efter ansökan få rörelsen ställd under särskild offentlig kontroll ge- nom en av veterinärstyrelsen förordnad be— siktningsveterinär. Slakteriet skall då be- tecknas fjäderfäkontrollslakteri. Veterinär- styrelsen har i en särskild kungörelse utfär- dat närmare föreskrifter om hur besiktning- en vid fjäderfäkontrollslakterier skall ske. Den sker i princip på samma sätt som vid kontrollslakterier med besiktning av de le- vande djuren före slakten samt av kroppar och organ efter slakten. Om vid besiktning- en djurkroppen befinnes tjänlig till männi- skoföda, skall den till bevis därom förses med en plomb upptagande orden »Statskon- troll, Sverige» samt det nummer som veteri- närstyrelsen tilldelat slakteriet. Denna märk- ning kan också få ske i tryck på djurkrop- pens emballage.

Det bör uppmärksammas att den offent- liga kontrollen av fjäderfäslakterier är fri- villig, eftersom den förutsätter särskild an- sökan av rörelsens innehavare. Kontrollen utföres emellertid som nyss sagts av besikt-

ningsveterinär som är förordnad av veteri— närstyrelsen. F.n. finns 17 fjäderfäkontroll- slakterier som tillsammans svarar för bortåt 75 % av den totala fjäderfäslakten i landet och praktiskt taget för hela broilerslakten (ca 95 %). En skillnad i förhållande till kontrollslakterierna är att de av veterinär- styrelsen förordnade besiktningsveterinärer- na vid fjäderfäkontrollslakterierna, liksom före år 1962 var fallet vid kontrollslakte- rierna, inte avlönas av veterinärstyrelsen utan direkt av slakteriets innehavare. Avlö- ningens storlek skall emellertid godkännas av veterinärstyrelsen.

Beträffande slakten av fjäderfä bör slut- ligen uppmärksammas att veterinärstyrelsen den 2 juni 1969 gjort framställning hos Kungl. Maj:t att möjlighet skapas att införa slakteritvång av i princip samma slag som gäller enligt 1959 års köttbesiktningslag.

Slutligen bör i detta sammanhang upp- märksammas att en central tillsyn från ve- terinärstyrelsens sida utövas över de hygie- niska förhållandena och veterinärernas verk- samhet vid köttbesiktningsbyråer, offentliga slakthus, kontrollslakterier, fjäderfäkontroll- slakterier och exportkontrollanläggningar. För bl. a. detta ändamål finns tre statsin- spektörer anställda vid styrelsen.

Som inledningsvis angetts förekommer också beträffande mejeriprodukter en spe- ciell kontroll utöver den allmänna kontrol— len enligt livsmedelsstadgan. Därvid bör främst nämnas mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174)? Stadgan innehåller bestäm- melser om hur mejeri skall vara inrett, om tillgång till och beskaffenhet av vatten m.m., om ordningen i mejeri och om vilka speciella krav som ställs på mejeripersona— len. Tillsynen över stadgans efterlevnad ut- övas främst av en särskild mejeriinspektör som är anställd hos veterinärstyrelsen.

I detta sammanhang bör också nämnas förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med

* Ändrad SFS 1959: 276. "Ändrad SFS 1963: 481, 1945: 395, 1965: 233, 1967: 128.

• Sida 195
•  Original

vissa bestämmelser rörande till människofö- da avsedd mjölk och grädde m. m., den s. k. pastöriseringsförordningenl. Som huvudre- gel gäller enligt förordningen att mjölk och grädde avsedd till människoföda inte får försäljas utan att varorna undergått värme— behandling (pastörisering) på sätt närmare anges i kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 328) angående förfarandet vid pastörisering av mjölk och grädde m.m., den s.k. pastö- riseringskungörelsenz. Kungörelsen innehål- ler utförliga kontrollföreskrifter. Kontrollen av pastöriseringsförfarandet skall under ve- terinärstyrelsen i första hand utövas av prov- tagare som utses av styrelsen.

En särskild kontroll utövas också beträf- fande margarinvaror enligt förordningen den 21 december 1951 (nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor3. I fråga om importen gäller att margarinvara inte får utlämnas från tullverket utan att vara för- packad och märkt på det sätt som föreskri- ves i livsmedelsstadgan. Vidare måste den importerade varan uppfylla stadgans före- skrifter om sammansättning och beskaffen- het i fråga om margarinvaror. Detta förhål- lande skall styrkas genom särskilt intyg. Lik- nande bestämmelser gäller beträffande ut- försel av margarinvaror. Kontrollen ankom- mer i första hand på vederbörande tullmyn- dighet.

Själva tillverkningen av margarinvaror står under särskild kontroll av statens in- stitut för folkhälsan. Sålunda skall institutet, beträffande varje fabrik i landet där marga- rinvaror tillverkas, minst fyra gånger om året låta i allmänna handeln inköpa eller från fabriken uttaga varuprov och utföra sådana undersökningar därav som erfordras för kontroll av att livsmedelsstadgans be- stämmelser om margarinvaror efterleves. Margarintillverkare är dessutom skyldig föra särskild bok rörande de fettämnen och and- ra varor som användes i tillverkningen. Bo- ken skall vid anfordran uppvisas för den som för folkhälsoinstitutets räkning verkställer inspektion av tillverkningen.

2.6.2. Exempel på nuvarande offentliga livs- medelskontroll

Betecknande för de nuvarande förhållandena är att olika frågor rörande livsmedel under årens lopp successivt tillförts skilda myn- digheters arbetsområden. Detta kan vara en förklaring till den i så många remissyttran- den till LSK påtalade bristande samordning- en och effektiviteten vid handläggningen av livsmedelsärenden. Hur stark splittringen är framgår av den översikt som lämnas i av- snittet VI 7.1.

På det centrala planet ankommer livsme- delskontrollen enligt 86 5 1951 års stadga i huvudsak på veterinärstyrelsen. De väsent- ligaste uppgifterna i denna verksamhet är

att utöva tillsyn över livsmedelsstadgans efterlevnad,

att lämna länsveterinärerna upplysningar och råd i deras livsmedelshygieniska verk- samhet,

att meddela råd och anvisningar för lan- dets hälsovårdsnämnder rörande livsmedels- kontrollen och andra frågor om livsmedel,

att lämna besiktningsveterinärerna upp— lysningar och råd i deras verksamhet samt bedriva inspektionsverksamhet i samband därmed,

att utöva tillsyn över mejerihanteringen och övervaka efterlevnaden av pastörise- ringsförfattningarna,

att ur hygieniska synpunkter pröva fram- ställningar om tillstånd att importera livs- medel och lämna importbesiktningsveteri- närema anvisningar i deras verksamhet,

samt att planlägga och utforma kompe- tens- och kompletteringskurser på livsme- delshygienens område.

Inom veterinärstyrelsen är det hygien- byrån som byggts ut för att handlägga an- givna livsmedelsfrågor. Byrån har följande personal: en byråchef (veterinär), 3 stats- inspektörer (veterinärer), 4 byrådirektörer (veterinär, livsmedelstekniker, civilingen- jör och mejeriingenjör resp.), 1 hälsovårds- konsulent och 4 befattningshavare för öv- 1Ändrad SFS 1942: 327, 1947: 206, 1950:177. "Ändrad SFS 1952: 172, 1953: 68, 1957: 305 0.

630, 1964: 31, 19672129 0. 1969: 56. sÄndrad SFS 1952: 665, 1956: 468, 1960: 454.

• Sida 196
•  Original

riga kontorsgöromål. För rådgivande och inspekterande verksamhet i fråga om be- siktningsveterinärerna kan beräknas att 11/2 statsinspektörstjänst tages i anspråk, medan 1 statsinspektörstjänst ägnas livsmedelsfrå- gor i allmänhet. Mejeriingenjören ombesör- jer huvudsakligen mejeriinspektionen som i stor utsträckning sker genom direkta besök på produktionsplatserna.

En betydelsefull del av den direkta livs- medelskontrollen på det centrala planet an- kommer på statens institut för folkhälsan som centralt undersökningsorgan enligt 86 5 1951 års stadga. Institutet utför i denna egenskap systematiska undersökningar av olika livsmedel som förekommer i handeln. Dessutom meddelar institutet bl.a. anvis- ningar för provtagning och undersökning av livsmedelsprov också vid andra laboratorier.

Bortsett från vitaminundersökningar som utförs vid institutets vitaminavdelning, för- siggår livsmedelskontrollen vid institutet fö— doämneshygieniska avdelning. Verksamhe- ten är där uppdelad på sektioner med hän- syn till förekommande vetenskapsområde. En sektion handlägger biologiska, även in- nefattande mikrobiologiska frågor, två and- ra kemiska, varav den ena speciellt frågor angående förekomst av pesticider, kvicksil- ver m.m. i livsmedel, en sektion toxikolo- giska problem, innefattande värdering av tillsatser till livsmedel, pesticider och ämnen från förpackningsmaterial m.m., samt en sektion kostfrågor, näringsfysiologiska pro- blem och liknande.

För att belysa omfattningen av institutets undersökningsverksamhet i anslutning till livsmedelskontrollen hänvisas till Tabell 1. I tabellen redovisas den biologiska och ker miska laboratorieverksamheten under treårs- perioden 1966—1968. I tabellen upptas dels antalet undersökta livsmedelsprover och dels antalet analyser som utförts på ifrågavaran- de prover. I fråga om den toxikologiska verksamheten kan nämnas att under motsva- rande tidsperiod gjorts 458 toxikologiska utredningar om olika i livsmedelssamman- hang förekommande substanser m.m. Ut- redningsverksamheten på näringsområdet har varit mycket betydande. Bl. a. har ut-

Tabell I . Laboratorieverksamhet i anslut- ning till livsmedelskontrollen vid statens in- stitut för folkhälsan under år 1966—1968

Antal prover

Antal analyser

Biologiska undersök- ningar (innefattande mikrobiologiska) Kemiska undersök- ningar därav undersökning av klorerade be- kämpningsmedel kvicksilver

2 494 11 024

10 123 24 709

(2 373) (12169) (4 784) (5 902)

12617 35 733

Summa

förts ett stort antal undersökningar avseende kosten vid olika slags storhushåll såsom sko- lor och sjukhus.

På det regionala planet har länsstyrelsen enligt 87 5 1951 års stadga att med biträde av länsläkaren och länsveterinären vaka över att bl.a. kommuner och hälsovårds- nämnder fullgör sina åligganden i fråga om livsmedelskontrollen.

Länsstyrelsen utövar själv ingen direkt livsmedelskontroll. Dess egentliga befattning med sådan kon-troll inskränker sig i regel till vissa uppgifter som kan sammanfattas på följande sätt.

1. Ärenden om besvär över hälsovårds- n—ämndsbeslut.

Fastställande av kommunala livsmedels- ordningar. Ärenden som genom rapporter från länsläkare, länsveterinär eller annan bringas till länsstyrelsens kännedom. Nu nämnda ärenden om livsmedelsfrågor utgör endast en ringa del av länsstyrelsens totala verksamhet. En undersökning för några år sedan visade sålunda att livsmedels- ärendena hos en länsstyrelse i ett medelstort län endast utgjorde ca 3 % av det samman- lagda antalet ärenden vid berörda sektioner på landskansliet. Som regel anförtros hand- läggningen av flertalet livsmedelsärenden åt länsveterinärerna och till en mindre del åt länsläkarna eller länsingenjörerna. För att belysa dessa s.k. länsexperters verksamhet

• Sida 197
•  Original

kan nämnas att i det län, som omfattades av nyssnänmda undersökning, länsveterinärens ärenden till 87 % bestod av livsmedelsfrå- gor medan motsvarande siffra för länsläka- ren var 7 % och för länsingenjören 0,7 %. I synnerhet två ärendegrupper inom livs- medelssektorn är ur arbetssynpunkt särskilt omfattande på länsplanet, nämligen de som rör livsmedelslokaler och inspektioner ute i kommunerna. Till den första gruppen räk- nas den granskning av ritningar till plane- rade eller färdigställda livsmedelslokaler, som olika hälsovårdsnämnder hänskjuter till länsexperterna för yttrande främst i sam- band med förhandsbesked om eller slutliga godkännanden av lokalerna. Till den andra gruppen hör de tjänsteförrättningar, som länsveterinären enligt 19 & allmänna veteri- närinstruktionen företager bl. a. för att över- vaka 1ivsmedelslagstiftningens efterlevnad

samt hälsovårdsnämndernas verksamhet på livsmedelshygienens och livsmedelskontrol— lens område. I många fall måste nämnda tjänsteförrättningar ännu mera ges karaktär av inspektioner av enskilda objekt i syfte att lämna råd och hjälp åt hälsovårdsnämn- derna, eftersom flera av dessa inte fått till- gång till hygieniskt utbildad personal.

Den sedan år 1962 till länsläkarorgani- sationen knutne länshälsovårdskonsulenten har också fått ökade arbetsuppgifter med både inspektions- och rådgivningsuppdrag inom livsmedelskontrollområdet.

På det lokala planet utövas livsmedels- kontrollen enligt 88 ä 1951 års stadga av hälsovårdsnämnderna. Enligt hälsovårds- stadgan skall varje sådan nämnd till sitt bi— träde ha en eller flera hälsovårdsinspektörer. Sådan inspektör får anställas gemensamt för två eller flera kommuner. De på inspektören ankommande uppgifterna kan emellertid fullgöras också av ledamot i nämnden. Vi- dare får tjänsten som hälsovårdsinspektör förenas med annan tjänst. Sistnämnda möj- ligheter har utnyttjats av många kommuner och i vissa fall medfört att de arbetsuppgif- ter som tillhör inspektörstjänsten fått stå tillbaka för befattningshavarens övriga upp- drag.

Hälsovårdsnämnderna har förutom livs- medelskontrollen flera andra arbetsuppgifter främst på hälsovårdsstadgans, smittskydds- lagens, miljövårdslagens och djurskyddsla- gens områden. I de flesta kommuner har emellertid hälsovårsdnämnderna inte fått tillräckliga resurser för att kunna handlägga alla dessa mångskiftande och komplicerade ärenden på ett tillfredsställande sätt. Sålun- da innefattar nämndernas befattning enbart med livsmedelskontroll en mängd skiftande uppgifter. Bland dessa intar tillsynen av de hygieniska förhållandena inom olika slag av livsmedelslokaler en framträdande plats lik- som kontrollen av fordon, som användes för livsmedelshandel eller livsmedelstransporter. Fordonskontrollen är ofta svår att ordna på ett effektivt sätt bl. a. med hänsyn till att fordonen ofta brukas i flera kommuner.

Hälsovårdsnämndernas arbetsbelastning i fråga om livsmedelskontrollen skiftar starkt beroende på fördelningen av t.ex. livsme- delsindustrier mellan olika kommuner. Den i Bilaga 4 lämnade redovisningen för livs- medelsindustriernas lokalisering ger en viss uppfattning härom. Lokaliseringen av större tillverkningsställen av vissa typer inom en mindre kommun skapar ofta svårighet att med tillgängliga resurser få större och svår- bedömbara ärenden sakkunnigt behandlade på lokalplanet. Detta är särskilt märkbart när det gäller hälsovårdsnämndernas befatt- ning med förhandsbesked och slutliga god- kännanden i fråga om livsmedelslokaler. Med hänsyn till de nuvarande höga investe- ringskostnaderna kan dessa ärenden ha myc- ket stora ekonomiska konsekvenser och fordrar hos nämndens personal stora insik- ter i förhållandena inom livsmedelshante- ringen.

I detta sammanhang bör erinras om att hälsovårdsnämndernas livsmedelskontroll inte enbart är begränsad till övervakning av att livsmedelsstadgans bestämmelser efterle- ves. Dessutom skall nämnderna tillse att and- ra föreskrifter som utfärdats med stöd av stadgan, i första hand de lokala livsmedels- ordningarna, respekteras. I verksamheten får också inräknas de provtagningar för labora— torieundersökningar, främst av livsmedel

• Sida 198
•  Original

Tabell 2. Livsmedelskontroll inom Stockholms län (utom Stockholms stad) åren 1966— 19681

Antal

År Antal livsmedels- Antal in- anm. lokaler spektioner

Tillverkningslokaler

Förvarings- och försäljningslokaler Kiosker och mjukglasstillverkning Serveringar

Kringföringshandel och övrig ambulerande försäljning

Salutorg

Autom atapparater

1966 1967 1968

1966 1967 1968 1966 1967 1968 1966 1967 562 1968 1 192 1966 71 89 1967 55 1968 119

1966 13 9 1967 8 1968 74 1966 87 1967 60 1968 126

347 337 230 631 1 054 877 1 787

516 439 616

614

995

553

623

1 Uppgifterna enligt årsberättelser av länsveterinären i Stockholms län.

och råvaror, som på ett naturligt sätt skall komplettera inspektionsverksamheten. Hälsovårdsnämndernas uppgifter kräver stora insatser för att arbetet därmed skall kunna fullgöras på ett effektivt sätt. Som exempel på den varierande intensiteten av den lokala livsmedelskontrollen lämnas i

Tabell 2 och Tabell 3 uppgifter om denna verskamhet inom områden med olika sam- hällsstruktur.

I länets städer och köpingar besiktigades under år 1966 100 % av befintliga livsme- delslokaler. Därvid gjordes anmärkningar beträffande 22 % och företogs ingripanden

Tabell 3. Livsmedelskontroll i Stockholms stad åren 1966—19681

År lokaler

Antal livsmedels-

Antal be- siktningar per år och objekt.

Antal in- spektioner

780 751 705 3 190 2 771 2 820 1 915 1 868 1 880

4 644 3 851 4198 16 514 11 865 10 586 7140 6 214 5 896 3 872

1966 1967 1968 1966 1967 1968 1966 1967 1968 1968

Tillverkningslokaler

Förvarings- och försälja.— lokaler2

Serveringar3

ut»-h itu-FU! OxUlOt

Fordon

1 Uppgifter enligt årsberättelser av Stockholms stads hälsovårdsnämnd. 2 Även kiosker utan servering. 3 Även kiosker med servering.

• Sida 199
•  Original

beträffande 53 % av de inspekterade loka- lerna. I de rena landskommunerna däremot hade under samma är endast 9 % av loka- lerna varit föremål för kontroll.

År 1966 fanns i Stockholms län 35 lands- kommuner men endast i 12 av dessa var hälsovårdsinspektör anställd. I de övriga sköttes inspektionsverksamheten av en del- tidsanställd nämndledamot.

Förutom den obligatoriska provtagningen av mjukglass uttogs under år 1966 samman- lagt endast 222 livsmedelsprover för bak-te- riologisk undersökning i 14 kommuner och 104 prov för fysikalisk-kemisk undersök- ning i 4 kommuner. I övriga kommuner fö- rekom ingen provtagning av livsmedel.

Vid hälsovårdsnämnden i Stockholm ut- gjorde förhandsbesked om och slutliga god- kännanden av livsmedelslokaler en väsentlig arbetsuppgift. Under år 1968 inlämnades så- lunda 259 ritningsförslag över livsmedelslo- kaler och meddelades 203 förhandsbesked. 151 livsmedelslokaler av olika slag blev un- der samma tid slutligt godkända.

Vid Stockholms stads livsmedelshygienis- ka laboratorium undersöktes år 1968 sam- manlagt 49 760 prov av olika slags livsme- del. Av dessa uttogs ca 29 540 i samband med importbesiktning.

I fråga om importen av livsmedel finns, som framgår av redogörelsen under det fö- regående avsnittet IV 2.6.1 för gällande be- stämmelser, särskilda kontrollföreskrifter huvudsakligen endast beträffande köttvaror och margarinvaror samt vissa ägg— och mjölkprodukter. Några liknande regler om en systematisk hygienkontroll i samband med import finns däremot inte i fråga om fisk och fiskprodukter eller vegetabilier. Ett fåtal större hälsovårdsnämnder har emeller- tid låtit en importkontroll av sistnämnda livsmedelsslag i viSS utsträckning ingå som ett led i den rutinmässiga livsmedelskontrol- len enligt 1951 års stadga. I andra fall kom- mer dessa livsmedel, oberedda eller beredda, in under den offentliga livsmedelskontrollen först ute i detaljistledet vid hälsovårdsnämn- dernas eller folkhälsoinstitutets undersök- ningar. Visar det sig då att en vara är skad-

lig, är det förenat med betydande svårig- heter att snabbt stoppa den vidare försälj- ningen av det importparti varan tillhör.

Slutligen bör i detta sammanhang upp— märksammas att tullmyndigheterna enligt 100 5 1 mom. 1951 års stadga skall under- rätta hälsovårdsnämnden på orten, om det finns skäl antaga att ett livsmedel som im- porteras är av beskaffenhet att böra föran- leda nämndens ingripande. Finner tullmyn- digheten det uppenbart att varan bör om- händertagas av hälsovårdsnämnden, skall varan kvarhållas i tullen i avvaktan på nämndens beslut. Enligt 100 % 2 mom. skall importören av ett livsmedel till tullmyndig— heten avge en skriftlig förklaring att livs- medlet inte innehåller annan tillsats än som godkänts av kommerskollegium. Sistnämnda myndighet har medgett att vissa importörer avger sådana »livsmedelsförklaringar» av generell karaktär, som i regel gäller två år och avser antingen importerade livsmedel i allmänhet eller vissa angivna varuslag.

I ett remissyttrande till LSK har general— tullstyrelsen påpekat att det undandrar sig styrelsens bedömande huruvida kommers- kollegium — innan importör får tillstånd att avlämna generell livsmedelsförklaring — underkastar sökandens livsmedelsimport nå- gon kontroll vad beträffar de tillsatser som använts vid tillverkningen i utlandet av livs- medlen. Livsmedel som importeras av andra företagare än sådana som fått tillstånd att avge generella livsmedelsförklaringar blir enligt styrelsen i varje fall inte föremål för någon kontroll i tillsatshänseende. Tullmyn- dighetema själva har nämligen inte någon praktisk möjlighet att kontrollera riktigheten av den vid införseln lämnade livsmedelsför- klaringen. Generaltullstyrelsen framhåller vidare att importörerna som regel inte har någon detaljkännedom om vilka tillsatser som använts i de av dem importerade va- rorna. Trots detta förekommer det ytterst sällan att en importör inte avger en skriftlig livsmedelsförklaring. En sådan förklaring kan därför inte anses utgöra någon garanti för att de importerade livsmedlen i verklig- heten inte innehåller tillsatser som ej blivit godkända.

• Sida 200
•  Original

2.6.3. Förslag om utökad livsmedelskontroll

I syfte att få till stånd en utvidgad och skärpt livsmedelskontroll gjorde veterinärsty- relsen under år 1963 två olika framställ- ningar till Kungl. Maj:t. Förslagen gick i huvudsak ut på att upprätta en offentlig ve- terinärkontroll av olika livsmedelsanlägg- ningar på frivillig väg.

Veterinärstyrelsens första framställning avgavs den 20 mars 1963 och innefattade ett förslag till kungörelse angående offentlig kontroll av livsmedelsanläggning. Som motiv pekade styrelsen på de senaste årtiondenas snabba utveckling inom livsmedelsområdet, som karaktäriserades bl. a. av att den rent hantverksmässiga produktionen med ett be- gränsat avsättningsområde mer och mer kommit att ersättas av allt större industri- betonade anläggningar med hela landet som marknad. Denna i och för sig naturliga ut- veckling hade emellertid skapat vissa pro- blem för både konsumenterna och de livs— medelskontrollerande myndigheterna. Den moderna livsmedelstekniken hade bl. a. gett

fabrikanterna >>allt större möjligheter att av lågvärdiga råvaror skapa en smak- och ut- seendemässigt tämligen oantastlig slutpro- dukt». Därigenom hade konsumenternas möjligheter att själva bedöma råvarornas kvalitet i livsmedlen blivit alltmer begrän— sade. En ökad samhällelig insyn i livsme- delshanteringen var därför påkallad. Enligt veterinärstyrelsen var den offentliga övervak- ningen på livsmedelsområdet inte enbart en kommunal uppgift. Eftersom den moderna livsmedelsindustrins produkter i stor ut- sträckning fann avsättning över hela landet, ansåg styrelsen det påkallat med en utökad statlig livsmedelskontroll. I denna borde den redan förefintliga fältorganisationen av vete- rinärer inom livsmedelshygienen utnyttjas.

Veterinärstyrelsen betecknade sitt förslag som en >>frivillig offentlig kontroll». Inne- havare av anläggningar för framställning, beredning eller hantering av livsmedel skulle efter ansökan hos veterinärstyrelsen kunna få anläggningen ställd under en sådan kon- troll. Kontrollen skulle utövas av en s.k. kontrollveterinär som förordnades av vete-

rinärstyrelsen. Efter behov skulle ställföre- trädare för denne också kunna utses. Ersätt- ningen till kontrollveterinärerna skulle be- kostas av livsmedelsanläggningens innehava- re med belopp varom parterna träffade överenskommelse. Ersättningens storlek skulle emellertid godkännas av veterinärsty- relsen.

Förutsättningen att få en livsmedelsan- läggning godkänd för denna frivilliga of- fentliga kontroll var att veterinärstyrelsen funnit anläggningen lämplig och ändamåls- enlig. Till kontrollanläggningen skulle få införas endast kött från offentligt slakthus, kontrollslakteri eller annan kontrollanlägg- ning eller också importerat kött som god— känts för införsel. Veterinärstyrelsen före- slogs få befogenhet utfärda närmare före- skrifter om kontrollanläggningarnas beskaf- fenhet och utrustning samt meddela de be- stämmelser i övrigt som erfordrades för att främja de hygieniska förhållandena inom anläggningen.

Kontrollen var i första hand planerad som en hygienkontroll vilken i många fall borde vara daglig. Den beräknades ske dels som en produktionsplatskontroll och dels som en laboratoriemässig efterkontroll av den färdiga varan. För att kunna identi- fieras ute på marknaden skulle kontrollan- läggningens hela produktion märkas på sär- skilt sätt. Märket skulle, förutom det num- mer som veterinärstyrelsen tilldelat anlägg- ningen, innehålla orden »Statskontroll, Sve- rige». Visst avkall på kontrollmärkningen skulle kunna göras i fråga om oförpackade livsmedel.

Vid remissbehandlingen av veterinärsty- relsens nu berörda förslag om frivillig of- fentlig kontroll av livsmedelsanläggning in- kom ett 60-tal yttranden. Så gott som samt— liga remissinstanser vitsordade behovet av en ökad livsmedelskontroll. Delade mening- ar rådde emellertid om hur kontrollen skul- le utformas.

Förslaget tillstyrktes i princip av drygt 20 remissinstanser nämligen riksrevisions— verket, dåvarande överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Örebro län, tio hälsovårds- nämnder, fyra handelskammare, Svensk in-

• Sida 201
•  Original

dustriförening, Svenska fiskhandelsförbun- det, dåvarande Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet, Sveri- ges fiskares riksförbund och Sveriges slak- teriförbund. I yttrandena framfördes emel- lertid vissa erinringar mot olika detaljer i förslaget. Bl. a. ansågs det oklart hur den nya formen av kontroll skulle samordnas med hälsovårdsnämndernas reguljära tillsyn av olika livsmedelsföretag. Förslaget ansågs vidare vara allt för mycket inriktat på den industriella tillverkningen av enbart kött- varor. Vissa erinringar anfördes också mot att kontrollveterinärerna skulle avlönas di- rekt av livsmedelsanläggningens innehavare.

Omkring ett 20—tal remissinstanser av- styrkte ett genomförande av veterinärsty- relsens förslag. Bland dessa märks dåvaran— de medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens jordbruksnämnd, statens institut för konsumentfrågor, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Varudeklarations- nämnden, Samarbetskommittén för hälso- vårdsnämnderna i rikets större städer, två hälsovårdsnämnder, två handelskammare, Administrativa läkares förening, Kooperati- va förbundet, Svenska kvarnföreningen, Sve- riges bageriidkareförening, Sveriges grossist- förbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges industriförbund och Sveriges kemiska industrikontor. Som huvud- sakligt argument mot den nya formen av kontroll anfördes i dessa remissyttranden att kontrollen endast skulle vara frivillig och att den skulle bekostas av företagen själva. Ett system uppbyggt på dessa principer befara- des föra med sig att kontrollen bara kom att omfatta de större livsmedelsföretag som hade råd att bekosta kontrollen, medan mindre företag av ekonomiska skäl blev tvungna att avstå från densamma. En sådan utveckling torde inte gagna konsumenternas intressen, eftersom det ofta var bland de ekonomiskt mindre bärkraftiga företagen som risken för livsmedelshygieniska brister var störst. Å andra sidan kunde de icke kon- trollerade företagens produkter vara fullgo— da från hygieniska och kvalitativa synpunk- ter och väl tåla en jämförelse med de varor som var åsatta den föreslagna statskontroll-

stämpeln. Eftersom det kunde förutses att allmänheten föredrog de stämplade livs- medlen, kom kontrollsystemet i sådana fall att få mindre tillfredsställande konsekven- ser ur konkurrenssynpunkt. Enligt dessa re- missyttranden borde därför den utökade kontrollen i stället göras obligatorisk så att den kom att omfatta alla livsmedelsföretag. Den närmare bedömningen härav borde emellertid överlåtas åt LSK.

Förslaget att veterinärstyrelsens framställ- ning skulle överlämnas till LSK framfördes också av övriga remissinstanser bl. a. kom— merskollegium, lantbruksstyrelsen, länssty- relserna i Malmöhus, Västernorrlands och Östergötlands län, en hälsovårdsnämnd, tre handelskammare, Köttbranschens riksför— bund, Sveriges glassindustriers riksförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges ve- terinärförbund. Flera av dessa remissinstan- ser uttryckte stor tveksamhet i fråga om det föreslagna kontrollsystemet men ansåg sig inte direkt böra avstyrka det, innan LSK fått tillfälle att närmare pröva frågan i vissa detaljer.

I enlighet med vad flertalet remissinstan— ser förordat överlämnade Kungl. Maj:t ge- nom beslut den 28 juni 1963 veterinärsty- relsens förslag om frivillig offentlig kon- troll av livsmedelsanläggningar till LSK för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.

Veterinärstyrelsens andra framställning om införande av frivillig offentlig livsme- delskontroll avgavs den 30 december 1963 och innefattade ett förslag till kungörelse an- gående viss offentlig hygienisk kontroll av anläggningar för charkuteritillverkning. Kungörelseförslaget var i allt väsentligt upp- byggt enligt samma principer som det före— gående. Som motivering till det nya försla- get anförde veterinärstyrelsen i huvudsak följande.

Efter styrelsens första framställning i sa- ken hade förhållandena utvecklat sig så att behovet av någon form av ökad offentlig livsmedelskontroll utan tvekan hade accen- tuerats. Detta gällde särskilt inom charku- teribranschen där den pågående rationalise-

• Sida 202
•  Original

ringen var mest markant. Förutom samman- slagningen till större enheter med de därav följande ökade riskerna vid eventuella miss- förhållanden hade sålunda den inre rationa- liseringen på vissa håll inom charkuteritill- verkningen kommit att gå ut över utrust— nings- och lokalhygien i sådan utsträckning att veterinärstyrelsen ansett sig böra påpeka detta i ett särskilt cirkulär till hälsovårds- nämnderna. Styrelsen hade också fått den uppfattningen att flertalet charkuteriidkare var intresserade av en skärpt offentlig hy- gienkontroll med daglig tillsyn.

Kravet på offentlig kontroll enligt 1934 års kungörelse angående kontroll vid ut- försel av kött hade utnyttjats av allt fler företag i charkuteribranschen som sökt och erhållit expontbesiktningsveterinär förord- nad av veterinärstyrelsen. Dessa veterinärer hade av företagen själva i många fall också engagerats för viss driftskontroll utöver den offentliga. Företagen hade därefter i några fall — med begagnande av stämpeln »Stats- kontroll, Sverige» jämte det exportnummer styrelsen tilldelat företaget — på den in— hemska marknaden utgett sig för att stå under offentlig kontroll. Styrelsen hade måst påtala detta felaktiga förfarande.

Charkuterifabriker som låg inom ett kon- trollslakteris område, hade genom en ex- tensiv tolkning av tillämpningskungörelsen till 1959 års köttbesiktningslag kunnat un- derkastas viss offentlig hygienövervakning genom den för själva slakteriet förordnade besiktningsveterinären. Denna övervakning omfattade emellertid endast en s.k. städ- kontroll beträffande charkuteriets lokaler och utrustning. Veterinärstyrelsens nya för- slag om frivillig ytterligare kontroll omfat- tade också produktionskontroll i fråga om råvarorna och de färdiga charkuterivarorna.

Som nämnts i det föregående skulle den nya kontrollen, i likhet med vad veterinär- styrelsen föreslagit i sin första framställning, vara beroende av ansökan av charkuterian- läggningens innehavare och lämplighetspröv- ning av styrelsen. Ersättningen till kontroll- veterinären skulle betalas av företaget. Ett likartat frivilligt system tillämpades redan enligt 1958 års kungörelse om viss offent-

lig kontroll av fjäderfäslakterier. Detta sys- tern hade lett till att dittills ca 75 % av fjäderfäslakten Och praktiskt taget hela broi- lerslakten stod under offentlig kontroll. Några reella svårigheter på grund av att ve- terinärerna avlönades direkt av företagen hade inte inträffat och veterinärstyrelsen ansåg sig kunna >>i viss mån svara för ve— terinärernas integritet». Styrelsen beteck- nade slutligen sitt förslag till frivillig offent- lig kontroll av charkuterianläggningar som provisoriskt, intill dess eventuella förslag av LSK om något annat system kunde genom— föras.

Av de 11 remissinstanser som yttrade sig över veterinärstyrelsens nya förslag till- styrkte Köttbranschens riksförbund, Sveri- ges slakteriförbund och Sveriges veterinär- förbund i princip att en frivillig offentlig kontroll infördes som ett provisorium inom charkuteritillverkningen. Vissa erinringar framställdes emellertid mot att företagen själva skulle avlöna kontrollveterinärerna. I stället borde deras ersättningar utgå av all- männa medel.

Förslaget avstyrktes däremot av dåvaran- de medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens jordbruksnämnd, statens institut för konsumentfrågor, Kooperativa förbundet, Sveriges kemiska industrikontor och LSK. Argumenten mot den frivilliga offentliga kontrollen var i allt väsentligt de- samma som redan anförts mot veterinärsty- relsens första förslag i saken. Sålunda påta- lades bl.a. som en brist att kontrollen en- dast var frivillig och att kontrollveterinä- rerna skulle avlönas direkt av de kontrol- lerade charkuteriföretagen. En offentlig hy- gienövervakning av det slag som åsyftades borde i stället bli obligatorisk för alla före- tag inom branschen och bekostas av det allmänna. I annat fall fanns risk för att kontrollen blev alltför beroende av företa- gens ekonomiska resurser och att därför de mindre företagen kom att falla utanför sys- temet. Veterinärstyrelsens förslag om den utökade kontrollen borde inte föranleda an- nan åtgärd än att det överlämnades till LSK för att prövas i samband med övriga frågor om livsmedelskontroll.

• Sida 203
•  Original

Även Sveriges grossistförbund ansåg i princip att charkuterikontrollen borde bli obligatorisk och att frågan därom borde be- dömas av LSK. Med hänsyn till de speciella förhållandena inom charkuteribranschen ville emellertid förbundet inte motsätta sig att veterinärstyrelsens förslag genomfördes som ett provisorium.

Förslaget om frivillig offentlig kontroll av charkuterianläggningar föranledde härefter inte någon annan åtgärd än att Kungl. Maj:t genom beslut den 17 april 1964 överlämnade förslaget och de däröver avgivna remissytt- randena till LSK.

I anslutning till redogörelsen för vete- rinärstyrelsens två förslag till viss frivillig offentlig livsmedelskontroll vill LSK fästa uppmärksamheten på att styrelsen — med tillämpning av 1934 års kungörelse angå— ende kontroll vid utförsel av kött samt av 33 & livsmedelsstadgan — utfärdat vissa föreskrifter den 2 januari 1968 rörande ex- portkontrollanläggningar. Dessa föreskrifter tillkom av hänsyn till utvecklingen inom den internationella handeln och innebär i praktiken att de tidigare förslagen om ut- formning av den frivilliga offentliga kon- trollen numera i modifierat skick möjlig- gjorts för charkuterier, som önskar bedriva tillverkning för export.

Ifrågavarande exportkontrollföreskrifter grundar sig på den sedan år 1938 jämlikt 1934 års utförselkungörelse tillämpade an- ordningen, enligt vilken veterinärstyrelsen efter ansökan av innehavare av fristående charkuterianläggning kan ställa anläggning- en under särskild hygienisk driftkontroll av besiktningsveterinär. I samband därmed till- delar styrelsen företaget ett kontrollnummer, som anges i den stämpel med »Statskontroll, Sverige» vilken företaget skall anbringa på sina exportvaror. Ett liknande system till- lämpas också beträffande de icke fristående charkuterier som är belägna inom området för ett kontrollslakteri. I dessa fall omfattar besiktningsveterinärens övervakning emel- lertid endast en övervakning av anläggning- ens hygieniska standard (s.k. städkontroll) och inte hygienisk driftkontroll. Som fram-

går av redogörelsen i det föregående utnytt- jades denna möjlighet att märka exportva- ror med statskontrollstämpel också i flera fall för de varor som vederbörande charku- teri sålde på den svenska marknaden. Ett sådant förfarande stod inte i överensstäm- melse med 33 & livsmedelsstadgan.

Nu angivna kontrollsystem för exportkon- trollanläggningar har sålunda genom 1968 års föreskrifter påbyggts med bestämmelser som anpassats efter de ändrade förhållande- na inom charkuterihanteringen och efter importländemas krav. Enligt föreskrifterna kan innehavare av en charkuteri- eller styck- ningsanläggning, som vill tillverka köttvaror för export, träffa särskilt avtal med veteri- närstyrelsen om hygienövervakning av an- läggningen och produktionen genom en av styrelsen förordad exportkontrollveterinär. Anställningsvillkoren är beroende av vad som överenskommes mellan företaget och veterinären. Denne avlönas sålunda direkt av företaget. Lönens storlek fastställes ge- nom förhandlingar mellan vederbörande ar- betsgivare- och arbetstagareorganisationer och avväges efter anläggningens storlek och arten av den bedrivna verksamheten. Över— vakningen innebär en strängare kontroll än som föreskrives i livsmedelsstadgan och om— fattar bl.a. kontinuerlig kontroll av loka- ler, inredning, råvaror och vatten, tillverk— ningsgången, de färdiga produkterna och deras emballage samt personalens hygien. Varor som produceras inom ramen för den- na kontroll får åsättas stämpel eller märke, som anger företagets av veterinärstyrelsen tilldelade kontrollnummer, samt orden »Statskontroll, Sverige».

I cirkulärskrivelse den 2 januari 1968 till samtliga innehavare av exportkontrollanlägg— ningar har veterinärstyrelsen särskilt fram- hållit att den nu berörda kontrollformen innebär att avtal träffas om en strängare kontroll av charkuterivaror än vad som i allmänhet gäller för sådana livsmedel. Där- igenom uppfylls de krav som anges i 33 5 1951 års stadga för rätt att på varans för- packning eller i annons eller reklam rörande varan ange att den »står under kontroll av svensk offentlig myndighet». Även om av-

• Sida 204
•  Original

talet om kontroll i princip endast tar sikte på varor som skall exporteras, möjliggör emellertid avtalet enligt en förklaring i ve- terinärstyrelsens cirkulärskrivelse att de ex- portmärkta produkterna också kan avyttras i Sverige utan att detta längre strider mot livsmedelsstadgan.

Hittills har veterinärstyrelsen träffat av- tal med ett drygt 70-tal exportkontrollan- läggningar vid vilka det finns förordnade lika många kontrollveterinärer. Dessa upp- drag innehas i flertalet fall som bisyssla till andra veterinärtjänster, huvudsakligen inom den offentliga sektorn.

2.6.4. Livsmedelsstadgekommittén

Av de remissyttranden som inkommit till LSK och genom utredningen i övrigt har framgått att det finns ett starkt behov av en utvidgad livsmedelskontroll som måste bli effektivare än den som hittills i allmän- het bedrivits. Det främsta motivet härför är — som veterinärstyrelsen påtalat i sina för- slag till ökad kontroll och även LSK redo— gjort för i sina synpunkter på principerna för livsmedelslagstiftningen — de större hygieniska risker som uppkommit genom den snabba utvecklingen inom livsmedels- branschen under de senaste årtiondena. Som exempel må här endast nämnas bl.a. nya metoder för tillverkning och konservering av livsmedel, användningen av nya råvaror och ersättningsmedel för traditionella livs- medel samt den starkt ökade produktionen och konsumtionen av färdiglagad mat. Des- sa förhållanden i förening med en koncen- tration av livsmedelstillverkningen till allt större produktionsenheter, som säljer sina varor över hela landet, har medfört att ock- så små missgrepp i tillverkningsledet kan få vidsträckta skadeverkningar för ett stort antal konsumenter. Härtill kommer de inte obetydliga hälsorisker som kan uppkomma på grund av de ofta långväga transporterna av livsmedlen om dessa inte sker under helt tillfredsställande förhållanden. Dessutom är produkterna numera vanligtvis så förpacka— de att eventuella felaktigheter svårligen kan upptäckas utan att förpackningen brytes,

antingen felen härrör redan från själva till- verkningsprocessen eller hanteringen senare i olika distributionsled. Därvid bör upp- märksammas att just systemet att i stor ut- sträckning innesluta livsmedlen i förpack- ningar — vilket uppenbarligen har stora hygieniska fördelar — också fört med sig ökade risker för en mindre lämplig eller rent av felaktig hantering av varorna sär- skilt i handels- och konsumtionsleden. Den allmänna livsmedelskontrollen i of— fentlig regi på lokalplanet utövas f.n. hu- vudsakligen av hälsovårdsnämnderna. Där- jämte har statens institut för folkhälsan i egenskap av centralt undersökningsorgan att utföra systematiska undersökningar av olika i handeln förekommande livsmedel. Kontrollen är påfallande ojämn, om man ser till landet i sin helhet. Dessutom sker kon- trollen, i vad avser hälsovårdsnämnderna, på flertalet orter endast vid sporadiska be- sök i livsmedelslokaler och genom stickprov på råvaror och färdiga produkter. En dylik kontroll måste därför betraktas som alltför otillräcklig för att kunna svara mot kraven på en allsidig och effektiv, hygienisk över- vakning på livsmedelsområdet. Förhållan- dena beror till stor del på att såväl statens institut för folkhälsan som flertalet hälso- vårdsnämnder inte fått tillräckliga, ekono- miska och personella resurser till sitt förfo- gande. För att få till stånd en effektivare livsmedelskontroll fordras, utöver tillräck- liga ekonomiska resurser, att övervakningen anförtros åt specialutbildad personal samt att den alltefter livsmedelshanteringens art och produkternas hygieniska känslighet sy- stematiskt kan inriktas på skilda förhållan- den inom produktionen och distributionen. Dessutom är det erforderligt att övervak- ningen sker mera kontinuerligt än vad fallet nu i regel är. De personella resurserna här- för har emellertid hittills varit mycket otill- räckliga. Särskilt markant har detta förhål- lande varit beträffande tillgång till utbildade hälsovårdsinspektörer inom framför allt landsortskommunerna. Dessa missförhållan- den kan inte enbart skyllas på bristande an- slag från kommunernas sida utan också på otillräcklig utbildningskapacitet för inpsek-

• Sida 205
•  Original

törer vid folkhälsoinstitutet och i viss mån även på en otillräcklig utbildning av inspek- törerna i livsmedelshygien. Högre utbil- dad expertis för livsmedelskontrollen på det lokala planet finns i stort sett endast i lan- dets största kommuner. Sålunda finns en eller flera stadsveterinärer hel- eller deltids- anställda i ett 30-tal städer. Det är också en- ligt en utredning, som verkställts inom folk- hälsoinstitutet, framför allt i dessa kommu— ner som den offentliga livsmedelskontrollen hittills bedrivits på ett tillfredsställande sätt. Omkring 90 % av de livsmedelsprover som undersökts genom hälsovårdsnämndernas försorg har sålunda inhämtats på dessa or- ter.

En mera omfattande och differentierad kontroll vid sidan av hälsovårdsnämndernas allmänna tillsyn bedrives, som framgår av den tidigare redogörelsen, i viss utsträckning beträffande bl. a. kött- och charkuterivaror, fjäderfä samt mejeri- och margarinproduk- ter. Denna specialkontroll är emellertid hu- vudsakligen begränsad till själva produktio— nen och till importen. Otvivelaktigt är det av hygieniska skäl önskvärt att vidareut- veckla denna övervakning till så många di- stributionsled som möjligt samtidigt som en liknande kontroll byggs ut särskilt i fråga om andra känsliga sektorer inom livsmedels- hanteringen t.ex. de som berör djupfrysta, konserverade och färdiglagade livsmedel, ve- getabilier, fisk och fiskprodukter, restau- ranger och storhushåll, transporter m. m.

Flera möjligheter finns att tillgodose be- hovet av en ökad och effektivare livsme- delskontroll. En väg har veterinärstyrelsen anvisat i sitt förslag från år 1963 om en s. k. frivillig, offentlig kontroll av livsme- delsanläggningar. Därvid bör emellertid uppmärksammas att denna kontroll var av- sedd att genomföras endast hos de företag som särskilt ansökte därom. Det kan med fog antagas att en sådan övervakning hu- vudsakligen skulle komma att utnyttjas av de större och ekonomiskt bärkraftiga före- tagen, av vilka många redan torde ha en tillfredsställande livsmedelshygienisk stan- dard inom sin verksamhet. Däremot skulle

sannolikt många mindre fabrikanter och andra företagare inom livsmedelshantering- en, vilka inte har tillräckliga resurser att upprätthålla en sådan standard, komma att ställa sig utanför en frivillig kontroll. Risk finns också för att företagare, som på grund av priskonkurrens och andra omständighe— ter är mindre nogräknade i fråga om hygien och kvalitet inom sin verksamhet, inte skulle ansluta sig till frivilligsystemet. Behovet av en intensifierad tillsyn och övervakning måste ur det allmännas synpunkt bedömas vara starkast i fråga om de företag, som med sina produkter när hela landet, varvid fel och bristande hygieniska försiktighetsåtgär- der vid produktionen kan få katastrofala följder. Men även beträffande de många medelstora och små företagen med en be- gränsad, lokal avsättning av produkterna kräves självfallet en intensifierad kontroll. Om en skärpning av kontrollen inte kom- mer att omfatta alla företag och deras pro- dukter, kan konsumenternas krav på en för- bättrad och säkrad livsmedelshygien inte an- ses bli tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt.

Inom charkuteriområdet har år 1968 på frivillig bas införts en i jämförelse med tidigare förhållanden skärpt statligt drifts— och produktkontroll inom sådana företag som önskar exportera sina varor till utlandet. De måste för att godkännas som exportkon- trollanläggningar (godkännandet är en förut- sättning för sådan export) träffa avtal med veterinärstyrelsen om en särskild, närmare angiven kontroll av produktionen genom exportkontrollveterinär, som förordnas av styrelsen. Samtliga dessa anläggningar till- delas av styrelsen ett nummer som officiellt meddelas importländerna. Ett 70-tal av lan- dets 700—800 charkuteritillverkningsställen har träffat dylika avtal. De svarar genom sin produktion för större delen av landets charkuteritillverkning, som sålunda står un- der en speciell statlig övervakning. Bestäm- melserna i de ingångna avtalen är sådana att exportanläggningens hela tillverkning av praktiska skäl måste falla under den fort- löpande kontrollen. En uppdelning av verk—

• Sida 206
•  Original

samheten i produktion för export och för inhemsk marknad är som regel inte möjlig. Även om det är mängden kontrollerade varor som har störst betydelse från det all- männas synpunkt, så kan dock denna spe- ciella kontroll, som endast omfattar >>export- anläggning» och som lämnar ett så stort antal företag utanför, inte anses tillfyllest för den inhemska marknaden. Man kan knappast heller vänta att alla övriga före- tag eller ens majoriteten av dem kan ha förutsättningar för en tillverkning för ex- port och intresse av en speciell kontroll som medför extra kostnader.

När det gäller den frivilliga, offentliga veterinärkontrollen av fjäderfäslakten om- fattar denna bortåt 75 % av den slakt av fjäderfä som f.n. sker. Med tanke på att denna sektor av livsmedelstillverkningen är särskilt känslig bl. a. i fråga om spridning av salmonelloser är det nödvändigt att allt fjäderfäkött som säljes i landet underkastas en säker, kontinuerlig hygienövervakning. Med hänsyn härtill är det nödvändigt att kontrollen inom denna sektor skärps. Det är därvid av väsentlig betydelse att en sak— kunnig övervakning av slakten och en sak- kunnig besiktning sker av såväl djuret före slakt som av slaktkropp och inälvor. Ett steg i denna riktning vore att utsträcka slakteri- tvånget att gälla också fjäderfä.

Vid sin bedömning av hithörande frågor har LSK kommit till den uppfattningen att ett kontrollsystem för livsmedelshanteringen bör vara obligatoriskt. Om övervakningen skulle vara offentlig, har det ansetts att den också bör bekostas av det allmänna och ut- övas av offentligt anställda befattningsha- vare. Det förefaller emellertid ur statsfinan- siell synpunkt inte tänkbart att staten skulle vilja bestrida de stora k05tnaderna för den omfattande kontroll som skulle växa fram, om hela livsmedelsområdet effektivt skulle bevakas från den offentliga sidan alltifrån produktionen över olika distributionsled fram till konsumtionen. Att låta de enskilda kommunerna bära dessa kostnader synes inte heller möjligt. En sådan ordning skulle dessutom te sig orättvis eftersom mindre

kommuner, som inom sitt område har en omfattande livsmedelsindustri med avsätt- ning för sina produkter inom hela landet, då skulle få bära en orimligt stor ekonomisk börda.

[ detta sammanhang vill LSK fästa upp- märksamheten på det ansvar som de enskil- da företagarna själva måste ha för sin verk- samhet. Ett sådant ansvar föreligger uppen- barligen redan genom den nuvarande livs- medelsstadgans föreskrifter om vad företa— garna är skyldiga iakttaga beträffande till- verkning, saluhållande, hantering och märk— ning m.m. samt genom de straffpåföljder som finns om bestämmelserna inte efterlevs. Emellertid har ett förhållandevis fåtal före- tag i enlighet med detta ansvar vidtagit di- rekt aktiva åtgärder för att själva kontinu- erligt och effektivt övervaka att deras verk- samhet bedrivs på ett hygieniskt tillfredsstäl— lande sätt och att föreskrifterna i övrigt tillämpas vid företaget.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden har LSK kommit fram till att en ytterligare effektivisering av den livsmedelshygieniska kontrollen bör åstadkommas genom att varje företagare som sysslar med livsmedelshan— tering ålägges att anordna en obligatorisk egentillsyn av verksamheten vid sitt företag med en omfattning som är avpassad efter rörelsens art. Grundvalen för ett sådant åläggande är det ansvar varje sådan företa- gare har för att verksamheten bedrives i överensstämmelse med livsmedelsförfatt— ningarna. Genom en offentlig livsmedels- kontroll skall dessutom myndigheterna över— vaka verksamheten vid företagen och tillse att dessa utövar sin egentillsyn på ett till- fredsställande sätt. Föreskriften om företa- garens ansvar för hur verksamheten bedri— ves samt hans skyldighet att anordna egen- tillsyn återfinns i 7 ?; LSK:s förslag till ny livsmedelsstadga. Bestämmelsen har följande lydelse.

»Innehavare av verksamhet, där livsmedel hanteras, skall sörja för att verksamheten be- drives i noggrann överensstämmelse med livs- medelsstadgan och dess tillämpningskungörelse. I sådant syfte skall han anordna en med hän- syn till livsmedelshanteringens art ändamålsen—

• Sida 207
•  Original

lig, fortlöpande tillsyn av verksamheten (egen- tillsyn)»

Genom denna föreskrift om obligatorisk egentillsyn kommer företagarens ansvar att preciseras och utvidgas i jämförelse med nuvarande förhållanden. Företagaren blir sålunda otvetydigt skyldig att Också i före- byggande syfte utöva en kontinuerlig över- vakning av verksamheten och är ansvarig härför antingen något fel föreligger eller inte.

I detta sammanhang vill LSK påpeka att också inom andra områden gäller att an- svaret för en mera ingående kontroll läggs på de enskilda företagarna och att det all- männa är verksamt genom en övervakning härav. Som exempel kan nämnas kon- trollen enligt 1962 års läkemedelsförord- ning1 och 1963 års tillämpningskungörelse= till denna författning. Tillstånd för tillverk- ning av läkemedel måste inhämtas från so- cialstyrelsen, men det väsentliga kravet här- vid är att tillverkningen förestås av en fö— reståndare som styrelsen godkänt.

LSK anser tillräckliga skäl saknas för att på livsmedelsområdet som regel införa sy- stemet med myndighets tillstånd att bedriva verksamhet och med godkännande av sär- skild föreståndare för denna. Det bör i stål- let ankomma på varje företagare att i första hand själv utforma egentillsynen. Livsme- delsstyrelsen bör emellertid meddela erfor- derliga föreskrifter i detta hänseende. Där- jämte är det uppenbart att myndigheterna, och då särskilt livsmedelsstyrelsen, skall bi- stå företagen med råd och upplysningar om egentillsynens anordnande. Dessutom kom- mer de olika branschorganisationerna på livsmedelsområdet att ha en viktig uppgift att fylla när det gäller rådgivning och annan service i fråga om deras medlemmars egen- tillsyn. På livsmedelsmyndigheterna ankom- mer det sedan att genom sin offentliga över- vakning bedöma huruvida arten och omfatt- ningen av den tillsyn som företagen anord- nat kan betecknas som ändamålsenlig enligt 7 & livsmedelsstadgan.

Det är uppenbart att utformningen av egentillsynen kommer att variera avsevärt

för de olika verksamhetsgrenar som finns inom produktion, distribution och övrig hantering av livsmedel. För särskilt ömtåliga och sammansatta varor fordras ofta en in- gående kontroll av högt kvalificerade spe- cialister samt utförliga laboratorieundersök- ningar för att egentillsynen skall kunna an- ses fylla måttet. I andra fall kan det räcka med att egentillsynen anordnas på ett enk- lare sätt för att ändå bli tillfredsställande.

De största kraven på egentillsyn måste ställas inom tillverkningsledet, där det är synnerligen betydelsefullt att råvarorna hål- ler en hög hygienisk standard samt att livs- medlens sammansättning med bl. a. tillsat- ser och berikningsmedel står i överensstäm— melse med gällande föreskrifter. Övervak- ningen av själva driften vid tillverkning, rengöring av lokaler och utrustning är gi- vetvis av lika stor vikt. En efterkontroll av de färdiga produkternas slutliga beskaffen- het måste dessutom ingå i tillverkarnas skyl- digheter inom egentillsynen. Vidare bör sär- skild uppmärksamhet ägnas åt hygienen hos den i tillverkningen sysselsatta personalen, som i den utsträckning LSK föreslår under 8 kap. livsmedelsstadgan och tillämpnings— kungörelsen skall underkastas hälsokontroll och läkarundersökning.

Som antytts i det föregående finns vid några livsmedelsindustrier redan en väl ge- nomförd egentillsyn. De större företagen har egna laboratorier för bakteriologiska och kemiska undersökningar samt speciellt utbil- dad personal som sköter denna verksamhet. Tillsynen är fortlöpande och systematisk samt följer hela tillverkningsgången allt- ifrån valet av råvaror fram till undersökning av de färdiga livsmedelsprodukterna. Inom vissa företag läggs för ändamålet upp sär- skilda råvaru- och färdigvaruspecifikationer, tillverkningsinstruktioner samt detaljerade anvisningar för provtagning och undersök- ning av varornas kemiska, biokemiska, fysi- kaliska och organoleptiska egenskaper samt av deras bakteriologiskt hygieniska beskaf- fenhet och hållbarhet. Vidare finns regler

' SFS 1962: 701. 2SFS 1963:439, ändrad SFS 1965: 84, 1967: 614.

• Sida 208
•  Original

för hälso- och läkarundersökning av perso- nal, hygien inom fabrikslokalema, utrust- ningens skötsel m.m. Allt kan följas i spe- ciella kontrolljournaler och grundar sig på olika system som utvecklats i samarbete mellan livsmedelsproducenter såväl i Sverige som utomlands. Eftersom övervakningen är kontinuerlig kan uppkomna fel snabbt rättas till under tillverkningens gång. Risken för att mindre lämpliga eller otjänliga livsme- del kommer ut till konsumenterna borde med sådana kontrollanordningar vara myc- ket liten.

Den övervakning genom företagens egen försorg som nu berörts kan väl tjäna som mönster för den obligatoriska egentillsyn vid tillverkning av livsmedelsprodukter, som följer av LSK:s förslag till 7 & livsmedels- stadgan. Omfattningen av egentillsynen blir emellertid beroende av dels råvarornas ka- raktär, dels framställningens art och dels de färdiga livsmedlens sammansättning. Vid hantering av exempelvis charkuterivaror och barnmatsprodukter fordras en mycket om- fattande och särskilt ingående egentillsyn för att tillverkaren skall kunna vara säker på att de färdiga varorna fyller de krav, som så- väl han själv och livsmedelsmyndigheterna som konsumenterna ställer. En tillfredsstäl- lande egentillsyn av exempelvis en verksam- het med rotfrukter, bär, frukt och grönsa- ker, som inte undergår någon vidare be- redning, bör å andra sidan kunna i huvud- sak begränsas till en övervakning av att för- varingsutrymmena håller rätt temperatur så att inte genom fukt eller på annat sätt skador uppkommer på varorna. Vidare fordras i fråga om dessa livsmedel en nog- grann övervakning av att de inte håller allt- för hög halt av bekämpningsmedel.

Kraven på utformningen och omfattning- en av egentillsynen, så att den blir tillfreds- ställande, kan sålunda komma att variera avsevärt. Detta förutses i LSK:s förslag till livsmedelsstadgans 7 5, där det rent allmänt anges att egentillsynen skall anpassas »med hänsyn till livsmedelshanteringens art». Det bör emellertid betonas att kontrollen såväl av hygienen vid livsmedelstillverkningen som av livsmedlens sammansättning är av fun-

damental betydelse för att de vid den fortsatta hanteringen i distribution och han- del samt hos konsumenterna skall kunna behålla sina kvalitativa egenskaper i beräk- nad utsträckning.

En ändamålsenlig och konsekvent genom- förd egentillsyn kan vara kostsam särskilt i tillverkningsledet och komma att innebära vissa ekonomiska problem i synnerhet för mindre producenter. Med hänsyn till de hälsomässiga skador, som hygieniskt brist- fälliga livsmedel kan tillfoga konsumenter— na, får emellertid avkall inte göras på kra- ven i fråga om en tillfredsställande egentill- syn. Det torde inte heller vara möjligt för en företagare att under någon längre tid mark— nadsföra de mindervärdiga varor som kan bli resultatet av en otillfredsställande egen- tillsyn. Den som ägnar sig åt tillverkning och över huvud taget åt hantering av livs- medel —— med de hälsorisker som är för- enade därmed för stora befolkningsgrupper — skall givetvis också själv ta de ekonomis- ka konsekvenserna av sitt ansvar gentemot konsumenterna och därför se till att han be- driver sin verksamhet på ett ur hygieniska synpunkter så betryggande sätt som möjligt. Det är emellertid inte nödvändigt och inte heller realistiskt att tänka sig att alla livsme- delsproducenter skaffar sig egna laborato- rier. De kan i stället begagna sig av de god- kända livsmedelslaboratorier som LSK före- slår upprättade enligt 72 5 livsmedelsstad- gan. Dessa kommer åtminstone till en bör- jan att i stort sett vara desamma som statens institut för folkhälsan tagit upp på sin för— teckning över olika laboratorier i landet. En ökad efterfrågan på tjänster för livsmedels— kontroll kan väntas vid realiserandet av LSK:s förslag till obligatorisk egentillsyn, varför flera sådana laboratorier torde be- höva tillskapas. Kostnaderna för deras tjäns— ter bör därvid på grund av den ökade om- fattningen och skärpt konkurrens bli över- komliga för alla företag.

Vad sedan gäller egentillsynen inom han— deln, restaurangnäringen samt övrig distri— bution och hantering av livsmedel erford- ras särskilt en utökning av den laboratorie-

• Sida 209
•  Original

mässiga kontrollen. Inom dessa sektorer är det vidare betydelsefullt att däri sysselsatt personal har tillräckliga kunskaper om hur olika livsmedel skall hanteras samt hur ut- rustning, försäljnings- och förvaringslokaler, transportfordon m.m. skall skötas. Dess— utom är det väsentligt att de anställda vårdar sig om en tillfredsställande personlig hygien. Företagaren skall tillse att hans personal får vederhäftig information om vad den har att iakttaga för att livsmedelsstadgans bestäm- melser skall kunna efterlevas. Han skall också själv eller genom särskilt utsedda be- fattningshavare fortlöpande övervaka att hans anställda följer givna instruktioner. För dessa ändamål synes lämpligt att berörda branschorganisationer anordnar särskilda kurser för sina medlemmar och deras per- sonal. Organisationerna torde också kun- na utsträcka sin service genom att utbilda konsulenter eller tillsyningspersonal som åtager sig att kontinuerligt övervaka den löpande driften vid medlemsföretagen. Möj- lighet bör också finnas att för egentillsynen anlita fristående konsultbyråer som har per- sonal med hygienisk utbildning. Det bör emellertid härvid understrykas att ansvaret för egentillsynen ändå alltid åvilar företa- gaten.

Givetvis skall livsmedelsmyndigheterna ge- nom rådgivning bistå företagen med att an— ordna en så ändamålsenlig egentillsyn som möjligt. Exempel härpå finns redan i vissa delar av landet där hälsovårdsnämnderna anordnar kurser av olika slag för anställda och företagare inom livsmedelsbranschen. Livsmedelsstyrelsen bör ta ytterligare initia- tiv till sådan informationsverksamhet från det allmännas sida.

Som framhållits i det föregående innebär LSK:s förslag till en utvidgad och effekti— vare övervakning inom livsmedelsområdet att i första hand företagens egentillsyn ut- vidgas och skärpes genom att den mera for- mellt än tidigare göres obligatorisk. Upp- sikten över att egentillsynen fullgöres på ett tillfredsställande sätt ankommer på de olika myndigheter som har hand om den offent- liga livsmedelskontrollen. Dessa skall över-

vaka och avgöra om egentillsynen bedrives så att den enligt 7 & kan betecknas som ändamålsenlig med hänsyn till livsmedels- hanteringens art. Eftersom detta system med en obligatorisk egentillsyn delvis är en nyhet och kan innebära ökade kostnader för före- tagarna, måste vederbörlig hänsyn tagas till att problemen i samband härmed inte kan lösas på en gång och att en viss övergångs- tid torde krävas. Därvid är det viktigt med ett samspel och utbyte av erfarenheter dels mellan företagen inbördes och dels mellan företagen och livsmedelsmyndigheterna.

I detta sammanhang måste framhållas att ett system med egentillsyn, hur välutbyggt detta än kan synas vara, aldrig kan ersätta en offentlig kontroll. Det är ett ofrånkom- ligt krav från konsumenterna att få insyn i livsmedelshanteringen genom en opartisk offentlig livsmedelskontroll. En övervakning huvudsakligen baserad på företagarnas egentillsyn och på nuvarande, genomsnitt- ligt sett otillfredsställande, sporadiska stick- provskontroll av offentliga organ kan inte av allmänheten — konsumenterna — an- ses vara tillfyllest i längden. En egentillsyn kommer å sin sida helt naturligt att i första hand ha företagets intressen i blickpunkten. Dess omfattning kommer också att vara av- hängig av olika förhållanden inom företa- get. En annan omständighet som måste be- aktas i detta sammanhang är möjligheten att förtiga ofördelaktiga upptäckter inom egentillsynen.

Utan en effektiv offentlig kontroll kan konsumenten därför vara prisgiven åt pro- ducenten. Livsmedelsmyndigheterna måste ha befogenhet och möjlighet att snabbt och effektivt ingripa när fog för anmärkningar eller behov av kontroll visar sig. De skall sålunda kunna underkänna en egentillsyn som inte visar sig ändamålsenlig. Därvid blir 66 & livsmedelsstadgan tillämplig, enligt vilken vederbörande myndighet äger med- dela de förelägganden eller förbud som er- fordras för efterlevnaden av stadgan och dess tillämpningskungörelse. Det kan här t. ex. bli fråga om att förelägga en fabrikant att föranstalta om erforderliga laboratorie- undersökningar eller att föra omsorgsfulla

• Sida 210
•  Original

journaler över vidtagna kontrollåtgärder. I andra fall kan exempelvis en detaljhandlare eller restaurangsägare föreläggas att utse en lämplig person bland de anställda för att fortlöpande övervaka personalens hygien och andra förhållanden inom respektive livs- medelslokal. I sista hand skall livsmedels- myndighet vid vite kunna förbjuda en före— tagare att fortsätta sin verksamhet, om inte vissa särskilt angelägna åtgärder vidtages i fråga om egentillsyn. I detta sammanhang erinras om de ytterligare befogenheter enligt LSK:s förslag till 9 kap. som livsmedels- myndigheterna får i sitt övervakningsarbete, t. ex. provtagning och undersökning, om- händertagande av varor samt rätt att få upp— lysningar och att granska fakturor, journa- ler och andra handlingar, m.m.

Vid genomförande av LSK:s förslag till en effektiv egentillsyn uppstår frågan hur den kan komma att påverka den offentliga specialkontroll som redan nu finns i fråga om kött- och charkuterivaror, fjäderfä samt mejeri- och margarinprodukter.

När obligatoriska krav på en tillfredsstäl- lande egentillsyn av charkuterianläggningar införes, föreligger rent allmänt inte samma behov som hittills av den frivilliga kontrol- len av dessa anläggningar. Däremot kom— mer samma behov som hittills att finnas av en frivillig specialkontroll motsvarande den som för närvarande av exportskäl grundats på avtal mellan veterinärstyrelsen och ve- derbörande exportanläggning.

Även i fråga om fjäderfäslakterier gäller att en obligatorisk egentillsyn innebär att en frivillig specialkontroll grundad på avtal mellan kontrollmyndighet och företagen inte längre blir erforderlig. Som angetts i det föregående omfattar denna frivilliga kon- troll f.n. 75 % av fjäderfäslakten. Den obligatoriska egentillsynen kommer emeller— tid att gälla samtliga fjäderfäslakterier och bör inte godkännas av livsmedelsmyndighe- terna, om den inte till sin inriktning mot- svarar den nuvarande frivilliga fjäderfäkon- trollen.

För såväl charkuterianläggningar som fjä- derfäslakterier bör närmare föreskrifter om

utformningen av den obligatoriska egentill- synen meddelas. Företagarna bör vid ut- byggnaden av sin egentillsyn ordna så att en effektiv, kontinuerlig kontroll åstadkommes genom särskilt anställda veterinärer eller andra specialister på tillverkningen. Här bör påpekas att det är livsmedelsmyndigheternas sak att utföra erforderlig offentlig kontroll och bedöma om egentillsynen är tillfreds- ställande i varje särskilt fall. Därvid kan väntas att myndigheterna i allmänhet kom- mer att underkänna en egentillsyn som är underlägsen den frivilliga, offentliga kontroll som f.n. utövas vid vissa charkuterier och fjäderfäslakterier. Med hänsyn härtill synes något behov inte längre komma att finnas av bestämelserna om frivillig kontroll enligt 1958 års kungörelse om fjäderfäslakterier. I detta sammanhang vill emellertid LSK framhålla nödvändigheten av att införa ob- ligatorisk kontrollslakt av allt fjäderfä, om slakten av dessa djur inte ställes under sak— kunnig veterinärkontroll som ett led i en tillfredsställande egentillsyn.

För att tillgodose LSK:s synpunkter på företagens egentillsyn kombinerad med en övervakning genom livsmedelsmyndigheter- na bör den offentliga kontroll som sker i fråga om köttvaror vid kontrollslakterier och offentliga slakthus kompletteras med egen— tillsyn i företagens regi. Den offentliga över- vakningen, med myndigheternas befogenhet att underkänna en otillfredsställande egen- tillsyn, synes kunna innebära en tillräcklig garanti för att konsumenternas intressen tillgodoses.

Även om en tillfredsställande egentillsyn vid slakterierna sålunda skulle kunna åstad- kommas, anser LSK det inte möjligt att fö— reslå någon förändring av formerna för den nuvarande offentliga köttkontrollen. Denna kontroll är bunden genom en särskild lag- stiftning — 1959 års köttbesiktningslag och 1968 års köttbesiktningskungörelse — och en väl inarbetad statlig organisation av be- siktningsveterinärer har upprättats för detta ändamål. Vidare är de hygieniska riskerna vid denna form av livsmedelshantering så stora att man också i framtiden måste räkna med behov av en direkt offentlig kontroll

• Sida 211
•  Original

utöver en egentillsyn. Därtill kommer vissa problem i samband med utrikeshandeln, ef- tersom andra länder kräver att allt kött som säljes från Sverige skall vara statskontrolle- rat. Dessutom bör framhållas önskvärdhe- ten av en anpassning till de nordiska län— dernas och EEC:s bestämmelser i denna fråga. Med hänsyn till dessa förhållanden finns vissa skäl att överväga införande av obligatoriskt slakteritvång. LSK anser att denna fråga snarast bör prövas av den nya livsmedelsstyrelsen.

Några större svårigheter föreligger däre— mot inte beträffande en tillfredsställande egentillsyn vid tillverkningen av mejeripro- dukter. Företagens övervakning i egen regi har nämligen sedan länge varit omfattande inom mejeriindustrin. Utöver det ekonomis- ka intresset av att sälja kvalitetsvaror har denna övervakning också påverkats av vill- koren för den statliga prisregleringen. Som förutsättning för att få statligt mjölkbidrag uppställer sålunda statens jordbruksnämnd krav på en intern hygienisk kontroll av både leverantörmjölk till mejeri och av konsum- tionsmjölkprodukter från mejeri.1 Jord- bruksnämnden har förordnat Svenska kon- trollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) att övervaka denna interna kontroll vid mejeriindustrin.

Mot denna bakgrund och i enlighet med vad 1954 års mjölkkommitté föreslagit2 har LSK därför funnit att 1936 års mejeristad- ga kan upphöra att gälla som självständig författning. De bestämmelser däri som ännu kan anses erforderliga föreslås i stället bli inarbetade i 11 kap. tillämpningskungörel- sen till livsmedelsstadgan. När det å andra sidan gäller 1937 och 1942 års författningar om pastörisering av mjölkprodukter anser LSK att den i dessa författningar angivna offentliga specialkontrollen måste utövas även i fortsättningen. Bestämmelserna här- om föreslås emellertid också överförda till 11 kap. tillämpningskungörelsen under ett särskilt avsnitt >>pastörisering». Motiven för denna specialkontroll är pastöriseringens stora hygieniska betydelse.

När det sedan gäller den offentliga spe- cialkontrollen rörande margarinvaror har

LSK funnit att den i det föregående nämn- da 1951 års förordning om dessa produkter är onödig. En redovisning i särskild bok som margarintillverkarna f. n. är skyldiga att föra ingår som ett naturligt led i den egen- tillsyn som föreslås komma att gälla för alla livsmedelsföretag. Den offentliga kon- troll av tillverkning, import och export av margarinvaror som föreskrivs i 1951 års förordning kommer att ingå i livsmedels- myndigheternas allmänna befogenheter att övervaka egentillsynen. Av dessa skäl kan förordningen också upphävas.

I samband med genomförandet av en obligatorisk egentillsyn med föreskrivna kontrollförfaranden är systemet med märk- ningen »Statskontroll, Sverige» e. dyl. be- träffande charkuterivaror, fjäderfä och glassvaror avsedda för den inhemska mark- naden inte längre motiverat. Beträffande statskontrollmärkningen föreligger emeller- tid särskilda omständigheter när det gäller exporten. I den utsträckning andra länder kräver en sådan för svenska exportvaror är det inte möjligt att underlåta denna märk- ning. Frågan härom kommenteras vidare i specialmotiveringen till 49 5 om tillstånd att saluhålla livsmedel under uppgift att de kontrolleras av svensk myndighet (V .3.7).

LSK:s förslag om en skärpt och vidgad övervakning på livsmedelsområdet gör det nödvändigt att den offentliga kontrollen får ökade och tillräckliga personella och ekono- miska resurser för sin verksamhet. Detta gäller särskilt i fråga om kontrollen på vissa ur livsmedelshygienisk synpunkt viktiga om- råden. Sålunda bör all slakt också i fort- sättningen ske under betryggande offentlig kontroll. Större livsmedelsindustrier särskilt med tillverkning av ömtåliga och ur hygie- nisk synpunkt riskabla livsmedel bör överva- kas effektivare av den centrala kontrollmyn- digheten än hittills. Lokala och regionala livsmedelsmyndigheter bör få sådana resur- ser att de kan effektivt kontrollera livsme-

¹ Statens jordbruksnämnds cirkulär 70/1960 och 70/1965. 2SOU 1960: 29.

• Sida 212
•  Original

delsföretagen inom sina områden. Erforder- liga föreskrifter för kontrollen måste utfär- das. Vidare bör anges omfattningen av kon— trollen samt kraven på kontrollpersonalens kompetens med hänsyn till tillverkningens natur och omfattning. Livsmedelsmyndighe- terna måste få väl utbildade livsmedelshygie- niker och livsmedelstekniker till sitt förfo- gande i tillräckligt antal. Det är också bety- delsefullt att hälsovårsdinspektörer med spe- ciell utbildning i livsmedelshygien finns i tillräckligt antal inom varje kommun. Stör- re kommuner bör dessutom alltid till sitt förfogande ha livsmedelshygienisk expertis med högre utbildning. Särskilda livsmedels- laboratorier i tillräckligt antal måste också stå till kontrollmyndigheternas disposition. I detta syfte föreslår LSK enligt 72 & livsme- delsstadgan att vissa laboratorier skall vara 3. k. anvisningslaboratorier avsedda för den offentliga livsmedelskontrollen.

Slutligen bör framhållas vikten av att man vid utövandet av livsmedelskontrollen noga skiljer mellan den offentliga övervakningen och den tillsyn som skall ske i företagens egen regi. Det är sålunda i objektivitetens intresse viktigt att tjänstemän som är anställ- da inom den offentliga livsmedelskontrollen inte får åtaga sig uppdrag för egentillsyn åt företag som de är satta att övervaka eller åt företag som kan konkurrera med så- dana företag.

En närmare redovisning av LSK:s syn- punkter på uppbyggnaden av administratio— nen för den offentliga livsmedelskontrollen återfinns under avsnittet VI. 7.

• Sida 213
•  Original

Specialmotivering till författningsförslagen

3.3. Märkning av livsmedel (3 kap.)

I flera sammanhang har LSK redan betonat vikten av att handeln och konsumenterna i större utsträckning än hittills får en veder- häftig och tillräcklig upplysning om livs- medel, framför allt om de fabriksförpacka- de varor som numera kommit att dominera marknaden. LSK finner det därför befogat att i olika hänseenden skärpa och utöka föreskrifterna i 7 kap. 1951 års stadga om märkning av livsmedel. I den allmänna mo- tiveringen har närmare kommenterats kra- ven på bättre information om livsmedels slag och sammansättning (IV 2.4.4) samt i fråga om hållbarhetsmärkning (IV 2.5.4). Bestämmelserna därom och övriga föreskrif- ter om uppgiftsskyldighet rörande livsmedel har tagits in under 3 kap. i förslaget till den nya livsmedelsstadgan.

14å

Utan en särskild bestämmelse skulle ansva- ret för att märkningsföreskrifterna iakttages

enligt 7 & vila på var och en som innehar verksamhet där livsmedlen hanteras. Efter- som varorna på sin väg till konsumenten ofta passerar flera distributionsled, har emellertid LSK funnit praktiska skäl tala för att det i stadgan direkt utsäges vem som bär ansvaret för att livsmedlen märks på föreskrivet sätt. Förslag härom finns i 14 5 första stycket som saknar motsvarighet i 1951 års stadga.

Enligt punkt 1 är det beträffande inom riket färdigförpackat livsmedel förpackaren som har skyldighet att låta märka livsmed- let på föreskrivet sätt. Det förefaller helt naturligt att den som utför själva förpack- ningsarbetet samtidigt också får svara för att förpackningen förses med den märkning som föreskrivs enligt stadgan. Som LSK framhållit i kommentarerna till bestämmel— serna om hållbarhetsmärkning (IV 2.5.4) måste förpackaren dessutom anses vara den som har största möjligheten att bedöma livs- medlet just i samband med själva förpack- ningen och se till att de olika uppgifter som skall märkas på varuförpackningen verkli- gen blir riktiga. Vanligtvis är förpackaren också tillverkare av själva livsmedlet, var- för några svårigheter då inte torde uppkom- ma. Utföres förpackningen hos en särskild förpackningsfirma, s.k. lönepackning, eller i detaljhandeln kan emellertid vissa problem uppstå. I sådana fall måste förpackaren hos tillverkaren skaffa sig sådan information om livsmedlet att han kan fullgöra sin märk- ningsskyldighet på ett tillförlitligt sätt. Det måste överlämnas åt dessa båda parter att avtalsvägen själva ordna sina inbördes för- hållanden med avseende på de konsekvenser en felaktig märkning kan leda till.

Beträffande utom riket färdigförpackat livsmedel som importeras till Sverige före- slås under punkt 2 att märkningsskyldighe- ten skall vila på importören. I likhet med vad som skall gälla svenska varor måste det i fråga om de importerade livsmedlen finnas någon här i landet som svarar för att föreskriven märkning verkligen blir ut- förd och som, om så inte sker, kan ställas till ansvar härför. LSK har därvid funnit

• Sida 238
•  Original

det naturligt att den som åtager sig att föra in ett livsmedel till Sverige också får bära ansvaret för att meddelade föreskrifter ef- terlevs. Importören är dessutom den som genom sina handelsförbindelser med den utländske tillverkaren i de flesta fall bör ha lättast att få de upplysningar som ford- ras för att eventuellt komplettera den märk- ning som redan finns på livsmedelsförpack- ningen när den kommer till landet. Det bör uppmärksammas att en sådan komplettering inte nödvändigtvis behöver ske vid själva importtillfället. Eftersom begreppet färdig- förpackat livsmedel enligt definitionen i 1 & andra stycket 4 hänför sig endast till konsumentförpackning, dvs. sådan som är »avsedd att brytas först av enskild förbru- kare», är det tillräckligt att märkningen sker vid något senare tillfälle som kan befinnas praktiskt lämpligt innan förpackningen över- lämnas till konsumenten. Det är emellertid ändå importören som kommer att ansvara för att märkningen sker.

Viss tvekan kan uppstå vem som i det enskilda fallet skall betraktas som >>impor- tör». LSK vill för sin del som importör en- ligt livsmedelsstadgan beteckna sådan fysisk eller juridisk person med hemvist i Sverige som för sin räkning låter införa ett livsme- del över den svenska tullgränsen. Denne person är inte alltid identisk med den som köpt importvaran från den utländske till- verkaren eller grossisten. Sålunda är det inte ovanligt att en köpare av utländska livsmedel bara låter föra varorna till svensk frihamn och därifrån säljer varorna vidare till olika firmor som inte har någon direkt kontakt med den utländske företagaren. I sådana fall är det sistnämnda firmor som enligt LSK:s uppfattning blir importörer ge- nom att de för varorna över svensk tull- gräns.

Under punkt 3 behandlas märkning av annat än färdigförpackat livsmedel. Det blir i första hand fråga om sådana transport- och grossistförpackningar samt andra s.k. storförpackningar som levereras till bl. a. detaljhandlare och storhushåll. Med tillämp- ning av 21 å i stadgan föreslås sålunda i

3 kap. TK att dessa typer av förpackningar skall märkas på samma sätt som färdigför- packade livsmedel. Märkningsskyldigheten åligger i dessa fall den person i riket som först saluhåller livsmedlet. Beträffande in- hemska varor blir det den som emballerar varan i en sådan storförpackning och leve- rerar den till exempelvis en grossist eller en detaljhandlare. I fråga om importerade stor- förpackningar skall importören se till att de är märkta med föreskrivna uppgifter innan han levererar den vidare. Som framgår av kommentarerna till punkt 2 är det inte nöd- vändigt att då bryta storförpackningen och märka varje enskild konsumentförpackning med samma uppgifter. Det väsentliga är att storförpackningen är märkt med vederbör- liga uppgifter vid det första saluhållandet så att dessa kan tjäna till ledning för den märkning som sedan måste ske av de inne- liggade mindre förpackningarna, innan dessa saluhålles till enskild förbrukare.

Märkningsskyldighet enligt punkt 3 kan också förekomma i fråga om helt oförpac- kade livsmedel. Sålunda kan livsmedelssty- relsen enligt 21 å föreskriva att en sådan vara skall märkas enligt 17—19 åå eller att annan särskild uppgift skall lämnas vid va- rans saluhållande. Föreskrifter därom före- slås tills vidare i 12 kap. TK beträffande märkning av ost med fetthalts—, datum- och ursprungsmärken samt i 17 kap. TK om märkning av importerade ägg med ur- sprungsland. Det torde kunna bli aktuellt att föreskriva märkning också av oförpacka- de köttvaror enligt samma principer som f. n. sker med stöd av 1959 års köttbesikt- ningslag.

Då man som skett i 14 & första stycket ålägger respektive förpackaren, importören och den som först saluhåller ett livsmedel en direkt skyldighet att svara för den märk- ning, som föreskrives i livsmedelsstadgan eller tillämpningskungörelsen, är det viktigt att andra personer hindras märka eller mär- ka om livsmedlen utan den ansvariges vet- skap. Förpackaren får nämligen som fram- går av det föregående antagas bäst känna till livsmedlet. Om uppgifterna är felaktiga blir

• Sida 239
•  Original

det också alltid den enligt stadgan formellt ansvarige som myndigheterna har att vända sig till. Det kan då vara svårt för denne att visa att han inte utfört märkningen i fråga.

Med hänsyn härtill föreslås i 14 5 andra stycket ett förbud för annan person att utan medgivande av den enligt första stycket an— svarige märka livsmedel med de uppgifter som föreskrivs enligt 17, 18 eller 22 &. Finner sålunda en grossist eller detaljhand- lare att någon uppgift behöver ändras eller kompletteras är han skyldig att vända sig till den enligt första stycket ansvarige och få dennes godkännande, innan ny märkning får ske. Också andra personers namn än den ansvariges kan förekomma i märkningen på förpackningen. Sålunda råder enligt 17 5 första stycket 5 valfrihet att märka livsme- del med förpackarens eller tillverkarens namn. I andra fall kan det med hänsyn till marknadsföringen anses lämpligt att dess- utom frivilligt sätta ut t. ex. säljarens namn på förpackningen. LSK har med tanke här- på ansett det rimligt att medgivande till ny märkning också skall inhämtas av den vars namn eller firma anges genom den ur- sprungliga märkningen.

155

Denna paragraf reglerar det sätt på vilket föreskriven märkning skall utföras och mot- svarar i huvudsak 27 5 1951 års stadga.

I första hand krävs som f.n. att märk- ningen skall vara tydlig och varaktig samt lätt i ögonen fallande för förbrukaren. I flera remissyttranden till LSK har påpekats att vissa uppgifter ibland är på ett nästan omärkligt sätt instansade i förpackningsma- terialet eller att den tryckfärg som används på etiketter inte sällan smetar av sig eller är alldeles för svag för att kunna tydas. Med anledning härav finner LSK det angeläget betona att förpackarna måste vinnlägga sig om att göra märkningen så distinkt som möjlig. Anses instansning vara mest lämplig av praktiska skäl bör den utföras i en sär- skild ruta som lätt kan upptäckas på för- packningen. Det är också av vikt att man

vid märkningen använder en mot ljus och beröring hållbar tryckfärg.

I fråga om begreppet »lätt i ögonen fallande» har härutöver diskuterats, om märkningen inte borde utföras i bokstäver och siffror av en viss minimistorlek eller att de obligatoriska uppgifterna tillsammans skulle stå i viss minsta proportion till den övriga texten på förpackningen. LSK har kommit fram till att sådana detaljbestäm— melser skulle bli alltför tillkrånglade bl. a. med hänsyn till att det förekommer ett så stort antal förpackningar av varierande stor- lek och form. Det måste anses fullt tillräck- ligt att kräva att märkningen skall vara tyd- lig och lätt i ögonen fallande. Detta krav utesluter också att de obligatoriska uppgif- terna får en alltför undanskymd plats på förpackningen. Hithörande frågor har prö- vats av Codex Alimentarius Commission's märkningskommitté som uttalat en liknande uppfattning. Denna kommitté rekommen- derar emellertid att beteckningen av själva livsmedlet (»the name of the food») utföres med bokstäver, vars storlek står i rimlig pro- portion till den mest framträdande märk- ningen i övrigt. LSK är i princip positivt inställd till rekommendationen men anser att det i förekommande fall får överlämnas till praxis att pröva om en märkning kan anses vara lätt i ögonen fallande eller inte.

En nyhet i fråga om utformandet av märkningen är kravet på att den skall ut- föras på ett >>otvetydigt sätt». Det primära syftet med märkningen är ju att konsumen- ten på ett så enkelt sätt som möjligt skall kunna utläsa vad det är för livsmedel som saluhålles och vilka egenskaper det har. Det förekommer emellertid viss märkning som knappast är möjlig för konsumenten att be- gripa. Så är fallet bl. a. med uppgifter i kod. När det gäller de uppgifter som föreskrivs i livsmedelsstadgan och tillämpningskungö- relsen är det därför ett ofrånkomligt krav att märkningen utföres i klartext.

I viss mån liknande förhållanden råder beträffande de importvaror som är märkta med uppgifter på främmande språk, vilka

• Sida 240
•  Original

flertalet konsumenter inte behärskar. I mo- tioner till 1964 års riksdag (1964:I:42 och 11:57) föreslogs införande i livsmedelsstad- gan av regler om användningen av främ- mande språk vid märkning av livsmedel. Genom den utländska texten på importva- rorna kom syftet med märkningen som kon- sumentupplysning att åsidosättas i ett stort antal fall. Förutom livsmedel som var märk- ta på engelska, franska, italienska, portu- gisiska, spanska och tyska anförde motionä— rerna som exempel på svårigheten att förstå olika märkningsuppgifter att det i detaljhan- deln förekommit sockerförpackningar som var märkta uteslutande med ryska bokstä— ver. Enligt motionärerna borde man i sträng- aste fall bland främmande språk endast godkänna danska och norska texter. Det var emellertid tänkbart att också en märk- ning på något av de tre huvudspråken engelska, franska och tyska borde accepte- ras.

Rent principiellt tillstyrktes motionerna genomgående i remissyttrandena till riksda— gen. Sveriges grossistförbund betonade emel- lertid de tekniska och ekonomiska svårighe- ter som skulle uppkomma, om importerade livsmedel måste märkas om. Förbundet ifrå- gasatte därför om syftet med motionerna kunde genomföras i praktiken.

Andra lagutskottet (2 LU 1964: 58) de- lade i princip motionärernas uppfattning. Emellertid fick svårigheterna att införa skärpta bestämmelser om märkning av im- porterade livsmedel inte underskattas. Ut- skottet ansåg det ofta vara omöjligt att kräva svensk text på de separata konsument- förpackningarna. I dylika fall fick man kanske nöja sig med att detaljhandeln till- handahöll erforderliga upplysningar. Hur ifrågavarande problem skulle lösas borde enligt utskottet kunna överlåtas på LSK att pröva. På riksdagens förslag (rskr 19641321) överlämnade Kungl. Maj:t ärendet till LSK för övervägande.

Enligt LSK:s uppfattning är det synner- ligen angeläget att konsumenterna till fullo kan förstå de uppgifter som lämnas på en livsmedelsförpackning. Konsekvensen härav skulle emellertid bli att alla uppgifter måste

lämnas på svenska, eftersom detta språk är det enda som med säkerhet förstås av alla i vårt land. Erfarenheten visar att också danska och norska lätt kan feltolkas. Dessa svårigheter gäller givetvis i ännu högre grad andra utländska språk, även engelska, frans- ka och tyska. Med tanke på den omfattande importen av förpackade livsmedel vore det emellertid orealistiskt att generellt föreskriva att de skall vara märkta på svenska, även om detta endast skulle gälla de enligt livs- medelsstadgan obligatoriska uppgifterna. Ett sådant krav skulle väsentligt försvåra im- porten av betydelsefulla och av konsumen- terna eftertraktade varor. Det är knappast tänkbart att de utländska fabrikanterna för en så förhållandevis liten marknad som den svenska skulle vara benägna att lägga upp särskilda tillverkningsserier med svensk märkning. I många fall torde också de svenska importörerna hellre avstå från in- försel av ett visst livsmedel än att dra på sig kostnader för en ommärkning som de med hänsyn till konkurrensen inte kan belasta varan med. Några av de livsmedel som im- porteras i mycket stor skala har emellertid i viss utsträckning försetts med text på svenska. Dessutom synes detaljhandeln i möjlig mån sörja för att konsumenterna ge- nom anslag, reklam m.m. får information om vad slags importerade livsmedel som saluhålles.

Under angivna förhållanden finner LSK det mest realistiskt och rimligt att åt livs- medelsstyrelsen överlåta avgörandet om vad som med hänsyn till utvecklingen och om- ständigheterna i övrigt bör läggas i kravet på märkning på ett >>otvetydigt sätt» när det gäller frågan om främmande språk. Därvid bör styrelsen i första hand bevaka de rent hygieniska intressena. Enligt LSK:s upp- fattning är detta särskilt viktigt beträffande kravet på »förvaringsanvisning» enligt 17 5 första stycket 4. Missuppfattas en sådan an- visning eller blir den inte alls förstådd finns —— på samma sätt som när anvisningen helt saknas — stor risk för att konsumenten förvarar livsmedlet på ett felaktigt sätt så att det blir otjänligt eller rent av skadligt att förtära. Med hänsyn härtill anser LSK att

• Sida 241
•  Original

förvaringsanvisningen bör vara meddelad på svenska språket eller genom ett fullt för- ståeligt symbolspråk. Enligt ansvarighets- reglerna i 14 å blir det importören som i förekommande fall får sörja för att anvis- ningen motsvarar dessa krav. Beträffande övriga obligatoriska uppgifter enligt 17 5 får styrelsen göra en avvägning mellan kon- sumenternas intresse av att få en fullt otve- tydig information och de konsekvenser en kompletterande märkning kan föra med sig i form av höjda konsumentpriser. Uppen- barligen måste därvid strängare krav upp- ställas för de näringsmässigt viktiga livs- medel som dagligen förekommer i kosten. Beträffande mera lyxbetonade livsmedel och varor i övrigt med en begränsad avsättning kan kundkretsen väntas ha förutsättningar att rätt tolka uppgifter på främmande språk och i övrigt känna till hur dessa speciella livsmedel skall hanteras.

Slutligen föreskrivs enligt 15 & att märk- ning skall anbringas på livsmedlets förpack- ning, om sådan finns, och i andra fall på själva livsmedlet eller på en vid livsmedlet fästad etikett. Bestämmelsen har sin motsva- righet i 27 5 1951 års stadga.

165

I denna paragraf ges livsmedelsstyrelsen be- fogenhet att fastställa s.k. skyddade varu- beteckningar. Bestämmelsen saknar motsva- righet i 1951 års stadga. De frågor som sammanhänger med förevarande bestämmel- se har i väsentliga delar kommenterats un- der den allmänna motiveringen i samband med diskussionen om nya livsmedelstyper och ersättningsprodukter (IV 2.3.2) samt rörande information om livsmedels slag och sammansättning (IV 2.4.4). Därutöver vill LSK framhålla följande.

Enligt 16 9 första stycket måste livsme- delsstyrelsens beslut att fastställa en varu- beteckning alltid kunna motiveras med att det sker i syfte att främja redlighet i han- deln med livsmedel. Beslutet innebär att den särskilda beteckningen skall användas för men också vara >>förbehållen>> livsmedel av visst slag. Detta medför att beteckningen inte får användas för någon annan typ av

livsmedel. Det blir här i första hand fråga om att förbehålla beteckningar för de mera traditionella standardvaror som konsumen- terna väl känner till. Syftet är i första hand att beteckningarna inte skall kunna använ- das för ersättningsprodukter så att konsu- menterna blir vilseledda i sitt val av varor. I förslaget till 11—23 kap. TK finns ett flertal varubeteckningar som på detta sätt förbehållits de vanligaste livsmedlen. Vissa av dessa beteckningar — bl. a. för ätbara fetter och oljor, olika glassvaror, köttvaror, juice och kaffe —— är helt nya medan andra flyttats över från 8 kap. 1951 års stadga till TK.

I andra hand tar bestämmelsen i 16 5 första stycket sikte på att särskilda beteck- ningar också skall kunna fastställas för nya livsmedelstyper och ersättningsproduk- ter. Beteckningen skall vara så utformad att konsumenterna lätt kan skilja en sådan vara från andra som de väl känner till. Exempel på en beteckning som ursprungligen haft ett sådant syfte är margarin. Inom en snar framtid torde det vara motiverat att på lik- nande sätt fastställa särskilda beteckningar i första hand för de mjölk— och smörliknande produkter med vegetabiliskt fett som är eller kommer att bli introducerade på den svens- ka marknaden. Så kan bli fallet också för de olika typer av nya livsmedel innehållande sojaprotein som är avsedda att användas på samma sätt som vissa köttvaror.

I detta sammanhang vill LSK fästa upp- märksamheten på att, om livsmedelsstyrel- sen fastställt särskild beteckning för ett visst slags livsmedel, denna beteckning också måste användas då det gäller att ange >>livs— medlets slag» enligt 17 5 första stycket 1. Vidare bör erinras om vad som anförts i den allmänna motiveringen (IV 2.3.2) rö— rande förbudet enligt 46 5 första stycket mot att saluhålla en vara under beteckning som fastställts för annan vara samt rörande möjligheten för livsmedelsstyrelsen att enligt 46 5 andra stycket medge undantag från denna bestämmelse.

Enligt 16 5 andra stycket skall livsmedels- styrelsen upprätta och årligen kungöra en

• Sida 242
•  Original

förteckning över fastställda livsmedelsbe- teckningar. En sådan för-teckning återfinns som Bilaga 5 till TK.

175

Denna paragraf innehåller de centrala be- stämmelserna om de uppgifter varmed livs- medel skall vara märkta. Kraven är enligt paragrafen begränsade till färdigförpackade livsmedel, dvs. konsumentförpackningar en- ligt LSK:s kommentarer till detta begrepp isamband med 1 & andra stycket 4. Det bör emellertid uppmärksammas att livsmedels- styrelsen med stöd av 21 5 kan föreskriva att också andra livsmedel än färdigförpac- kade skall märkas med uppgifter enligt bl. a. 17 %. Som framgår av kommentarerna till 14 5 första stycket 3 föreslår LSK med stöd härav en bestämmelse i 3 kap. TK att trans— port—, grossist- och andra storförpackningar skall märkas på samma sätt som de konsu- mentförpackningar de innehåller. Liknande möjlighet finns att föreskriva märkning en- ligt 17 _S, av oförpackade livsmedel.

Kravet enligt 17 5 första stycket ] på märkning med >>livsmedlets slag» har när- mare kommenterats i den allmänna moti- veringen under avsnittet IV 2.4. Här bör endast erinras om att bestämmelsen —— till skillnad från dess motsvarighet i 28 5 första stycket 1) 1951 års stadga om märkning med innehållets benämning — utesluter möj- ligheten att beteckna ett livsmedel enbart med ett fantasinamn. Vidare skall livsmed- lets slag »i förekommande fall» anges med beteckning som livsmedelsstyrelsen kan ha fastställt för produkten i fråga enligt 16 &. Detta innebär, som LSK redan framhållit i kommentarerna till sistnämnda paragraf, att den fastställda varubeteckningen utan un- dantag måste användas för ett sådant livs- medel.

Också kravet enligt 17 5 första stycket 2 på uppgifter om >>livsmedlets väsentliga sam— mansättning» har i sina detaljer kommente- rats i den allmänna motiveringen under av- snittet IV 2.4. Bestämmelsen saknar mot- svarighet i 1951 års stadga.

Enligt 17 Q första stycket 3 skall en fär- digförpackning märkas med uppgift om livs- medlets >>nettovikt>> eller »nettovolym». Be- stämmelsen motsvaras i 1951 års stadga av 28 & första stycket 3) samt tredje och fjärde styckena.

Kravet på att vikten eller volymen anges >>netto>> innebär att uppgiften skall avse en- dast det i förpackningen inneslutna livsmed- let och inte få omfatta själva förpacknings- materialet. Därmed har föreskriften i 28 5 fjärde stycket 1951 års stadga att innehållets vikt inte får anges >>brutto för netto» blivit onödig. Frågan om nettouppgiften skall ut- tryckas i vikt— eller volymenheter får avgö— ras i första hand med hänsyn till innehållets huvudsakliga konsistens men också i viss mån till vad som blivit allmän handelssed och som ger den information konsumenter- na är vana vid. Är sålunda innehållet ute- slutande flytande som i saft, läskedrycker, buljonger o.dyl. skall volymen anges. Be- träffande livsmedel som har både fasta och flytande beståndsdelar får man se till vilka ingredienser som överväger och vilken upp— gift konsumenterna har bäst nytta av. I fråga om vissa soppor med mycket ringa andel fasta beståndsdelar synes sålunda en upp- gift om volymen vara den mest rättvisande. I detta sammanhang bör erinras om att för- packaren till följd av kravet i 17 & första stycket 2 på uppgift om livsmedlets väsent- liga sammansättning blir skyldig ange pro- portionerna mellan fasta och flytande be— ståndsdelar i blandade livsmedel, t. ex. sop- por med kött, grönsaker eller svamp, ka- lops och andra kötträtter med sås eller lag, o. dyl.

Inom LSK har diskuterats hur noggrant uppgiften om livsmedlets nettovikt eller net- tovolym skall anges. I detta hänseende har det till en början stått klart att uppgiften måste avse vikten eller volymen »vid för- packningstillfället». Sålunda synes det ofrån- komligt att olika livsmedel på grund av atmosfäriska förhållanden undergår större eller mindre kvantitetsförändringar under lagringen efter förpackningstillfället. Det kan då inte vara rimligt att av förpackaren

• Sida 243
•  Original

kräva att han i förväg skall exakt kunna förutse varje sådan påverkan av varan och beräkna den vikt eller volym varan kommer att få vid försäljningstillfället, särskilt som han inte kan veta när detta infaller.

En annan omständighet som i detta sam- manhang har betydelse är den bristande exaktheten hos livsmedelsindustrins påfyll- nings- och förpackningsmaskiner. Redan i 1949 års betänkande föreslogs med tanke härpå att vissa toleranser borde vara tillåtna mellan uppgiven och verklig volym. I prop. 1951: 63 förklarade departementschefen att viss hänsyn självfallet måste tagas till bris- tande exakthet hos de maskinella påfyll- nings- och förpackningsanordningarna. Nå- gon uttrycklig toleransbestämmelse ansågs emellertid inte erforderlig i livsmedelsstad— gan. Enligt departementschefen borde hin- der inte föreligga att, då en exakt vikt- eller volymangivelse beredde svårigheter, ange vikten eller volymen ungefärligt. Därvid borde emellertid uppgiften kompletteras med beteckningen »cirka» eller dylikt.

Enligt LSK:s uppfattning måste, då en uppgift lämnas på en livsmedelsförpackning, så stor säkerhet som möjligt finnas för att konsumenterna också kan lita på att upp- giften är riktig. Detta gäller inte minst i fråga om vikt- och volymuppgifterna som bl.a. ligger till grund för prissättningen på en vara. Med denna utgångspunkt har LSK varit inne på tanken att uppställa krav på att uppgift skall lämnas om »minsta vikt» eller »minsta volym» vid förpackningstill- fället. Syftet därmed skulle vara att skapa garanti för att konsumenterna alltid får minst den kvantitet som uppges på förpack- ningen. Man kan emellertid inte bortse från att, även om påfyllnings- och förpacknings- maskinerna avsevärt förbättrats sedan till- komsten av 1951 års stadga, en viss mindre felmarginal är oundviklig vid doseringen. Därtill kommer de nyss berörda problemen i samband med eventuella kvantitetsföränd- ringar efter själva förpackningen. För att helt undvika sådana felmarginaler i en stör- re tillverkningsserie måste maskinerna stäl- las in på förhållandevis stora konstanta >>övervikter», vilket resulterar i prishöjning-

ar. Med hänsyn härtill har LSK funnit sig böra avstå från ett i livsmedelsstadgan di- rekt uttryckt krav på »minsta» vikt eller volym.

Problemen med eventuella felmarginaler synes i stället kunna lösas så att livsmedels- myndigheterna accepterar vissa smärre avvi- kelser under förutsättning att den genom- snittliga vikten eller volymen för ett mindre antal, godtyckligt utvalda förpackningar av en vara överensstämmer med den uppgivna vikten eller volymen. Denna »genomsnitts- princip» eliminerar till stor del riskerna för medvetna systematiska undervikter och är vedertagen i internationella handelssamman- hang. Principen återfinns bl. a. i EEC-län- dernas och USA:s livsmedelslagstiftning. För svensk del synes det emellertid vara för tidigt att lagfästa principen, innan tillräck- liga praktiska erfarenheter vunnits. Med ledning därav bör emellertid så småningom lämpliga tillämpningsföreskrifter utfärdas.

När det sedan gäller systemet att ange vikt eller volym med »cirka» och liknande flexibla uttryck bör erinras om att cirka- begreppet i fall det används — med till- lämpning av 66 5 1905 års köplag — får innebära en avvikelse med upp till 5 % från den angivna myckenheten. Med tanke på konsumenternas intresse av att få så exakt vikt eller volym som möjligt och med hän- syn till de tekniskt tillförlitliga mätningsme- toder som numera står till buds är en sådan tolerans enligt LSK alltför stor för att kun- na accepteras i detta sammanhang. LSK an- ser därför att cirkauppgifter endast bör få förekomma i rena undantagsfall då livsme- delsstyrelsen finner skäl frångå principen att ange nettovikten med de avsevärt mycket snävare toleranser som »genomsnittsprinci— pen» medger. Sådana undantag torde bl.a. vara motiverade för bagerinäringens produk- ter, beträffande vilka det knappast är möj- ligt att för varje enhet hålla mera exakt vikt. Enligt förslaget till 3 kap. TK får sålunda Vikten av färdigförpackat mjukt bröd anges med ordet »cirka».

En annan fråga, som rör märkningen av livsmedel med uppgift om vikt eller volym, är vilket måttsystem som skall användas. I

• Sida 244
•  Original

fråga om svenska varor uppstår inga svårig- heter, eftersom dessa sedan länge märks med de metriska måttenhetema kilogram och liter enligt det numera internationellt antagna SI—systemet (Systéme International d'Unités). Flertalet importvaror är också märkta enligt detta system. Det förekom- mer emellertid vissa utländska, bl. a. engels- ka och amerikanska livsmedelsförpackning— ar, som ofta är försedda med vikt- eller volymuppgifter enligt det anglosaxiska mått- systemet (pound, ounce, gallon, pint etc.). Enligt vissa remissyttranden till LSK bör därför uttryckligen fastslås i livsmedelsstad- gan att vikt och volym bara får anges med metriska mått. Vid bedömning av denna fråga har emellertid ISK funnit att andra måttenheter användes i relativt liten ut- sträckning på de i Sverige förekommande utländska livsmedlen. Därtill kommer att de vanligaste importvarorna då ofta är märkta också med metriska måttenheter. Med hän— syn härtill och med tanke på att SI—systemet vinner mer och mer terräng i de anglosaxis- ka länderna, bl.a. i Storbritannien, anser LSK tillräckliga skäl inte finnas för att i livsmedelsstadgan direkt förbjuda tillämp— ningen av andra måttsystem. Skulle problem ändå uppstå i enstaka fall kan livsmedels- styrelsen ingripa med stöd av 15 5, om vikt- eller volymmärkningen inte kan anses vara utförd på ett för förbrukaren >>otvetydigt sätt».

Föreskriften i 17 58” första stycket 4 att färdigförpackade livsmedel skall förses med en tillfredsställande »förvaringsanvisning» saknar motsvarigheti 1951 års stadga. Den- na nya typ av obligatorisk upplysning har i väsentliga delar kommenterats i den allmän- na motiveringen under avsnittet om håll- barhetsmärkning (IV 2.5). Härutöver vill LSK anföra följande.

Skyldigheten att lämna förvaringsanvis- ning är inte begränsad till enbart de särskilt ömtåliga livsmedel, »30—dagarsvaror», som skall hållbarhetsmärkas enligt 18 5 första stycket. Sålunda skall förvaringsanvisning över huvud taget utsättas på färdigförpack- ningar, »om iakttagande därav kan vara av

väsentlig betydelse för livsmedlets hållbar- het». Därmed gäller bestämmelsen också mera långvarigt hållbara varor, främst halv- eller kylkonserver och djupfrysta livsmedel, vilkas hållbarhet i hög grad är beroende av det sätt varpå de förvaras. Å andra sidan behövs det ingen förvaringsanvisning på hel- steriliserade konserver, dvs. helkonserver.

Ifrågavarande bestämmelse kräver också att förvaringsanvisningen skall vara »till- fredsställande». Därmed avses att ingen som tar del av anvisningen skall behöva tveka om hur färdigförpackningen skall förvaras. Om exempelvis ett livsmedel måste förvaras vid en viss lägre temperatur för att säkert hålla sig den tid konsumenten har skäl räkna med, räcker det inte med att bara lämna en anvisning om att den skall förvaras svalt eller kallt. En mera preciserad uppgift mås- te i så fall lämnas, t. ex. att varan bör för- varas vid högst +4” C eller vid — 6” C el- ler kallare. LSK har funnit preciserade tem- peraturangivelser vara så betydelsefulla att förslag härom införts i 3 kap. TK beträf- fande djupfrysta livsmedel och kylkonserver, vilkas hållbarhet vid sidan av »30—dagars- varorna» är mest beroende av förvaring på rätt sätt. Som ytterligare exempel kan näm- nas att på förpackningar med hårt bröd bör upplysas om att de skall förvaras torrt så att brödet inte mjuknar.

I detta sammanhang bör erinras om LSK:s uttalande i samband med 15 & att en förvaringsanvisning kan anses vara helt otvetydig endast om den är meddelad på svenska språket eller genom ett fullt för- ståeligt symbolspråk.

Enligt 17 5 första stycket 5 skall färdig- förpackade livsmedel märkas med uppgift om förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt dennes hemort. Uppgiften om hemort kan uteslutas, om firman eller förkortning av firmanamnet är så allmänt känd att upplysning därom kan anses onö— dig. Motsvarande bestämmelser återfinns i 1951 års stadga under 28 5 första stycket 2) och andra stycket, som lämnar valfrihet att sätta ut antingen tillverkarens eller förpac-

• Sida 245
•  Original

karens men också säljarens namn eller firma.

Enligt LSK:s uppfattning skall namnupp- giften på en livsmedelsförpackning vara så- dan att man därigenom omedelbart kan här- leda varans ursprung. Syftet är att man utan svårighet skall få reda på vem som garan— terar för livsmedlets beskaffenhet så att den- ne kan göras ansvarig, om varan är minder- värdig eller på annat sätt behäftad med fel. Ur denna synpunkt vore det bäst för både konsumenterna och livsmedelsmyndigheter- na att då endast ha en person att vända sig till. Så är fallet när det gäller ansvaret för själva märkningen, beträffande vilken enligt LSK:s förslag till 14 5 första stycket det i regel är förpackaren som är ensam ansvarig. Eftersom denne omhänderhar livsmedlet vid förpackningstillfället då möjlighet senast finns att bedöma varans beskaffenhet innan den inneslutes i den skyddade förpackning- en, borde i och för sig hans namn också alltid sättas ut på förpackningen. Förpac- kare och tillverkare är vanligtvis samma person, varför det i de flesta fall inte skulle uppstå några olägenheter, om en obligato- risk märkning med förpackarens namn in- fördes. Problem kan emellertid uppkomma vid s.k. lönepackning, då förpackningen inte utföres av tillverkaren. Den firma som av tillverkaren anlitas vid förpackningen kan sålunda själv vara tillverkare av samma slags livsmedel. I sådana fall kan det inte anses rimligt att namnet på denna konkur- rentfirma måste sättas ut på förpackningen.

Med hänsyn till berörda förhållanden fö- reslår LSK att det skall vara valfritt att märka en livsmedelsförpackning med an- tingen »förpackarens eller tillverkarens namn eller firma». En av dessa namnuppgifter måste sålunda alltid anges. Något hinder möter emellertid inte mot att en förpack- ning märkes med båda dessa uppgifter.

Däremot finner LSK det inte lämpligt att, som gäller enligt 1951 års stadga, valfri- heten utsträckes till att gälla också säljarens namn. Man kan sålunda inte bortse från att åtminstone större återförsäljare inköper för- packade varor av samma slag från flera olika tillverkare. Om i sådana fall endast

återförsäljarens namn kommer att anges på förpackningarna, kan det vid fel på en vara ofta vara svårt att få reda på från vilken tillverkare just den varan härrör. Å andra sidan är det givetvis inget som hindrar att förpackningen, vid sidan av förpackarens eller tillverkarens namn, frivilligt också märks med uppgift om säljaren.

I likhet med gällande bestämmelser före- skrivs enligt 17 å första stycket 5 att för- packarens eller tillverkarens namn skall kompletteras med uppgift om hans >>hem- ort». Endast själva orten behöver anges utan närmare uppgift om gatuadress eller dylikt. I fråga om större företag med tillverkning på flera orter i landet bör det i och för sig räcka med att ange den ort som förekommer i aktiebolags- eller firmaregistret, dvs. där styrelsen eller ledningen har sitt säte. I så- dana fall måste förutsättas att företaget utan svårighet kan visa vid vilken av dess fabri- ker ett livsmedel, som föranlett anmärkning, blivit tillverkat eller förpackat.

Då det är fråga om en företagare som är >>allmänt känd» behöver enligt punkt 5 uppgiften om hemort inte lämnas. I sådant fall har en märkning med bara firmanamn eller allmänt känd förkortning därav an- setts vara tillräckligt upplysande. Det bör emellertid betonas att med uttrycket »all- mänt känd» avses endast sådana företag som obestridligt kan anses välkända av fler- talet konsumenter i hela landet.

I samband härmed bör uppmärksammas att LSK inte funnit skäl behålla det nuva- rande undantaget från skyldigheten att ange hemvist när det gäller svenska aktiebolag. Är sålunda bolaget i fråga inte allmänt känt skall uppgift om dess hemort märkas på för- packningen. Därigenom kan bolaget i likhet med andra företag lätt lokaliseras utan att man behöver gå till aktiebolagsregistret eller andra uppslagsverk.

Bestämmelserna i 17 5 andra stycket av- ser märkning av importerade färdigförpac— kade livsmedel. Motsvarigheten härtill finns i 29 5 1951 års stadga, som medger märk- ning antingen med namnet på tillverkaren, förpackaren eller säljaren eller också med

• Sida 246
•  Original

exportörens eller importörens namn eller firma.

För LSK framstår det som ett oavvisligt rättvisekrav att samma föreskrifter måste gälla både för utländska produkter som införes till Sverige och för varor tillverkade här i riket. Det är därför helt naturligt att också de importerade livsmedlen skall vara märkta med de uppgifter som krävs enligt 17 5 första stycket 1—5. När det gäller namnuppgiften har LSK i det föregående framhållit att den bl. a. syftar till att man utan svårighet skall få reda på vem som garanterar livsmedlets beskaffenhet så att denne kan göras ansvarig, om varan är be- häftad med fel. En uppgift enbart om den utländske tillverkaren eller förpackaren kan då inte anses helt täcka detta syfte, eftersom denne inte kan ställas till svars för förseelser mot svensk lag om han inte vistas i Sverige. Det måste emellertid anses vara ett starkt allmänt intresse att det här i landet alltid finns någon som kan göras ansvarig för im- portvarornas beskaffenhet. Så gäller särskilt då det inte kan visas att ett fel på varorna beror på hanteringen i Sverige hos detalj- handeln eller annorstädes. I likhet med vad som anförts om importörens ansvar enligt 14 & första stycket 2 för själva märkningen har LSK funnit det naturligt att den som ansvarar för att ett livsmedel föres in till Sverige också är den som i första hand skall ansvara för varans beskaffenhet. Vid de undersökningar av livsmedel som utföres av statens institut för folkhälan har det emel- lertid ofta visat sig svårt och ibland inte möjligt att få klarhet i vem som importerat de undersökta livsmedlen.

Med hänsyn till angivna förhållanden har LSK funnit det befogat att enligt 17 5 andra stycket första punkten kräva att utomlands färdigförpackade livsmedel som införts till riket skall vara märkta med >>importörens namn eller firma samt hemort eller också endast firman eller förkortning därav, om denna är allmänt känd». Begreppet impor- tör bör här ges samma innebörd som LSK angett i kommentarerna till 14 5 första styc- ket 2. Det bör observeras att förpackningen vid sidan av den särskilda irnportörmärk-

ningen dessutom skall vara försedd med de uppgifter som rent allmänt krävs för får- digförpackade livsmedel, således bl. a. upp- gifter om den utländske förpackaren eller tillverkaren.

LSK är medveten om att kravet på märk- ning med importörens namn kan komma att förorsaka merarbete och merkostnader för livsmedelsbranschen. Det torde sålunda ibland vara svårt att få till stånd en sådan märkning redan hos den utländske förpac- karen. I stället måste sannolikt irnportör- märkningen ofta ske inom Sverige med särskilda etiketter eller speciell stämpling. Därvid bör emellertid uppmärksammas att kravet endast gäller färdigförpackade livs- medel, dvs. enligt 1 5 andra stycket 4 kon- sumentförpackningar som är avsedda att brytas först av enskild förbrukare. Det kan därför inte anses nödvändigt att märkningen utföres redan i tullen vid själva importtill- fället. Man kan i stället vänta till ett senare led i distributionskedjan, exempelvis då transportförpackningen eller annat ytterem- ballage normalt avlägsnas eller då prismärk- ning sker för detaljhandeln. Huvudsaken är att irnportörmärkningen är utförd innan förpackningen saluhålles till konsumenterna, så att man alltid med säkerhet får reda på vem som svarar för importen av varan.

Slutligen bör framhållas att, om svåra problem skulle uppstå vid tillämpning av föreskriften om märkning med importörens namn, livsmedelsstyrelsen har möjlighet att med stöd av 23 & meddela de undantag som kan anses motiverade.

Enligt 17 55 andra stycket andra punkten ges befogenhet för livsmedelsstyrelsen att föreskriva att importerade färdigförpackade livsmedel skall märkas också med »uppgift om det land varifrån däri ingående råvara härrör». I de flesta fall torde en sådan fö- reskrift inte behövas, eftersom man genom den obligatoriska märkningen med den ut— ländske förpackarens eller tillverkarens namn och hemort får upplysning om i vilket land livsmedlet tillverkats. Vanligtvis härrör råvarorna också från samma land. Det före- kommer emellertid att en utländsk fabri-

• Sida 247
•  Original

kant använder sig av råvaror som kommer från annat land än hans eget. Bl. a. när det gäller köttprodukter kan det för livsmedels- myndigheterna vara av intresse att få reda på om köttråvaran kommer från ett land, där salmonelloser och liknande smittsamma sjukdomar ofta förekommer. Vidare är det i fråga om vegetabiliska livsmedelsprodukter angeläget att få veta om råvaran härstam- mar från länder, där man veterligen inte har någon kontroll av användningen av bekämp- ningsmedel eller av förekomsten av andra främmande ämnen i råvarorna. Någon di- rekt föreskrift härom i tillämpningskungö— relsen har emellertid inte föreslagits av LSK. Det får ankomma på livsmedelsstyrelsen att, om särskilda skäl uppkommer, föreskriva sådan märkningsskyldighet.

18—20 %%

Bestämmelserna i dessa paragrafer rör håll- barhetsmärkning av färdigförpackade livs— medel och saknar motsvarighet i 1951 års livsmedelsstadga. Hållbarhetsmärkningen har behandlats i den allmänna motiveringen under ett särskilt avsnitt (IV 2.5), där be- stämmelserna kommenterats i detalj.

215

Som framhållits redan i kommentarerna till 14 och 17 åå får livsmedelsstyrelsen enligt 21 'g' rätt föreskriva att också andra livsme- del än färdigförpackade skall märkas på sätt som anges i 17—19 åå. Dessutom kan sty- relsen enligt 21 å föreskriva att ytterligare uppgifter skall lämnas vid saluhållande av ett livsmedel. Paragrafen saknar motsvarig- het i 1951 års stadga.

Bestämmelserna i 21 5 första stycket om märkning av livsmedel »även i andra fall» syftar i första hand på transport— och gros- sistförpackningar, som innehåller färdigför- packade konsumentförpackningar. Både de större och de mindre förpackningarna bör sålunda märkas på samma sätt. En direkt bestämmelse härom föreslås i 3 kap. TK. Särskilt när det gäller förvaringsanvisning är det av största betydelse att också dessa storförpackningar förses med uppgift om de betingelser under vilka de måste hante-

ras alltifrån det de lämnar förpackaren och fram till det tillfälle då förpackningarna bryts.

Vad som sagts om transport- och gros- sistförpackningar bör också gälla andra lik- nande storförpackningar som — utan att innehålla några färdigförpackade livsmedel _— levereras till restauranger, serveringar och andra storhushåll. Eftersom dessa för- packningar inte är direkt avsedda att brytas av enskilda förbrukare, kan de inte betrak- tas som färdigförpackade i den mening LSK angett i kommentarerna till begreppet fär- digförpackat livsmedel i 1 & andra stycket 4. Emellertid synes det vara av betydelse att dessa storförpackningar förses med samma uppgifter som motsvarande konsumentför- packning. Med hänsyn härtill föreslås enligt 3 kap. TK att märkningsbestämmelserna i stadgans 17——19 åå skall tillämpas också på storförpackning, vars innehåll är avsett att användas för servering i sådana lokaler och på andra platser som närmare anges i 1 kap. TK.

Med stöd av 21 5 första stycket kan viss märkning föreskrivas också av oförpackade livsmedel. Som nämnts i kommentarerna till 14 5 första stycket 3 föreslår LSK under 12 respektive 17 kap. TK en sådan märk— ning av ost och importerade ägg.

Bestämmelsen att »annan särskild uppgift om livsmedel skall lämnas vid dess saluhål- lande» har tillkommit bl. a. med tanke på vissa speciella varor, beträffande vilka det är betydelsefullt att ge konsumenterna in- formation utöver de uppgifter som skall lämnas enligt 17—19 55. Med tillämpning härav föreslås under 3 kap. TK att djup- frysta livsmedel alltid skall märkas med på— skriften »Djupfryst». Vidare skall dessa livs- medel förses med en hållbarhetsmärkning som i viss mån avviker från den enligt 18 5 första stycket föreskrivna. Av märkningen skall sålunda framgå hur länge de djupfrys- ta livsmedlen efter konsumentens inköp — alltså inte efter förpackningsdagen — kan beräknas hålla sig vid de alternativa tempe- raturförhållanden under vilka de kan för- varas (i köldfack eller kylskåp).

En annan grupp livsmedel som är aktuella

• Sida 248
•  Original

i detta sammahang är de livsmedel som av olika skäl varit frysta eller djupfrysta men tinas upp och därefter säljes som >>färska». Denna form av behandling vid livsmedels- framställningen är nödvändig bl.a. för att hålla en jämn produktion och tillvarata livs- medelsöverskott eller avbalansera topparna av efterfrågan t. ex. vid helger. Exempel på sådana livsmedel är smör, vissa brödtyper och konditorivaror, fisk samt kött och vissa charkuterivaror. För konsumenten kan upp- tiningen av den frysta varan ofta vara till fördel om den skett på ett yrkeskunnigt sätt. Även om i de flesta fall en omfrysning i hemmen inte medför några risker, anser LSK likväl att en skyldighet att upplysa om att livsmedlet upptinats före försäljningen är motiverad av kravet på redlighet i han- deln. Med hänsyn härtill föreslås i 3 kap. TK att uppgift vid saluhållandet skall läm- nas om ett livsmedel varit fryst. Självfallet gäller vad som nu sagts inte den frysta eller djupfrysta råvara som användes vid fram— ställning av konsumentvaror. Livsmedelssty- relsen bör överväga om liknande uppgifts- skyldighet också skall föreskrivas i fråga om frysta livsmedel som tinats upp men före saluhållandet blivit omfrysta.

Som ytterligare exempel på sådan sär- skild märkning av förpackade livsmedel som med stöd av 21 & första stycket ansetts mo— tiverad att ta in i 3 kap. TK bör nämnas, att halvkonserver och andra livsmedel som bör förvaras i kyla alltid skall förses med påskriften »Kylkonserv», »Halvkonserv» eller »Kylvara». Som komplement härtill och i syfte att för konsumenterna klargöra skillnaden mellan olika konservtyper har LSK dessutom funnit skäl föreslå att beteck- ningen »Helkonserv» bara får användas för varor som behandlats på visst i 3 kap. TK angivet sätt.

21 & första stycket kan också bli tillämp- lig när anledning finns att upplysa om hur ett livsmedel bör användas eller beredas. I fråga om djupfrysta livsmedel föreslås så- lunda enligt 3 kap. TK att uppgift lämnas om det sätt på vilket varorna lämpligen skall upptinas. Vidare skall enligt 20 kap. TK förpackningar med bl. a. juice och saft mär-

kas med en anvisning om hur varan bör utspädas.

Enligt 21 5 andra stycket får livsmedels- styrelsen rätt att förbjuda märkning av livs- medel, om inte de bestämmelser styrelsen meddelar om märkning iakttages. Denna fö- reskrift har ansetts motiverad för att man skall kunna komma till rätta med den märk- ning som inte sällan förekommer med över- drivna och ibland rent vilseledande uppgif- ter om ett livsmedels egenskaper.

22%

Denna paragraf rör livsmedel som saluhålles under uppgift att de innehåller näringsäm- nen. Om en sådan uppgift uttryckligen läm- nas, måste dessutom arten och halten av näringsämnena anges. Med tillämpning av 47 5 första stycket och 53 & gäller ifrågava- rande föreskrift också annonser och annan reklam för det aktuella livsmedlet. Bestämmelsen motsvarar i princip 34 5 1951 års stadga. Enligt denna paragraf får — på förpackning, i vilken livsmedel salu- hålles, eller i annons eller annan reklam rörande varan — uttryck, som antyder att denna innehåller vitaminer, mineralämnen eller andra näringsämnen vilka inte nämn- värt bidrar till kaloritillförseln, användas endast om också arten och halten av dylika ämnen närmare anges. Uppgift om halt be- höver emellertid inte lämnas beträffande mjölk, smör, ägg, oberedda eller djupfrysta kött— och fiskvaror eller frukt, bär och grönsaker i oberett eller djupfryst tillstånd. Nämnda uppgiftsskyldighet tillkom för att hindra att det i reklamen för en vara skulle påstås att den var rik på vitaminer eller liknande näringsämnen utan att det på något sätt kunde visas att så verkligen var fallet. LSK har funnit det angeläget att i allt väsentligt behålla dessa bestämmelser med tanke på att konsumenterna annars lätt kan bli vilseledda av överdrivna eller rent av felaktiga uppgifter om ett livsmedels nä- ringsvärde. Visserligen kan den som med- vetet lämnar uppenbart oriktiga uppgifter i sådant hänseende ställas till ansvar för illo- jal reklam, men det kan ofta vara svårt att därvid få fram tillräcklig bevisning. Några

• Sida 249
•  Original

sådana problem uppstår emellertid inte, om det uttryckligen föreskrivs att arten och hal- ten av ett näringsämne alltid skall närmare uppges som komplement till en upplysning om att livsmedlet innehåller sådant ämne.

22 5 har fått en mera generell utformning än 34 5 1951 års stadga. Sålunda kommer uppgiftsskyldigheten att gälla näringsämnen överhuvudtaget och inte bara sådana nä- ringsämnen >>vilka icke nämnvärt bidraga till kaloritillförseln». Enligt LSK:s uppfatt- ning kan det särskilt ur konsumentupplys- ningssynpunkt inte anses tillfredsställande att ett livsmedel skall kunna saluhållas un- der uppgift enbart att det t. ex. är rikt på äggvita eller andra näringsämnen som bidra- ger till kaloritillförseln. Sålunda kan mäng- den av ett sådant ämne i livsmedlet vara så litet att dess förekomst saknar betydelse ur näringssynpunkt. Med hänsyn härtill bör både arten och halten av ett angivet nä- ringsämne alltid uppges oavsett ämnets ka- lorivärde. Som exempel på en direkt före- skrift härom kan nämnas 18 kap. 4 & TK enligt vilken beträffande bröd och annat bakverk, som saluhålles under uppgift att det är särskilt proteinrikt, upplysning också skall lämnas om proteinhalten i gram per 100 gram av brödets vikt. Sådan uppgift får lämnas endast om proteinhalten är minst 20 % av brödets eller bakverkets torrsub- stans.

Inte heller har LSK i 22 & tagit med det nuvarande undantaget från skyldigheten att ange halt av uppgivna näringsämnen i fråga om mjöl, smör, kött, frukt och andra i 34 5 1951 års stadga nämnda livsmedel. Även om konsumenterna väl känner till att dessa livsmedel av naturen innehåller viktiga nä- ringsämnen, kan en uppgift endast om äm- nenas art bli missvisande eftersom halten kan variera avsevärt. Sålunda är exempelvis smörets vitaminhalt i hög grad beroende av om mjölkråvaran producerats under den varma årstiden, då korna är på grönbete, eHer under vintern då dessa huvudsakligen får torrfoder. Likaså kan vitaminhalten i apelsiner, frukt och bär variera avsevärt beroende bl.a. på solljusförhållandena på de platser där de odlas. Som ytterligare

exempel bör nämnas att mjölk av naturen innehåller järn men endast i så ringa grad att en uppgift därom utan angivande av halten skulle bli vilseledande för konsumen- terna. Med hänsyn till berörda förhållanden har LSK funnit det befogat att låta upp— giftsskyldigheten i fråga om halten av ett näringsämne gälla också livsmedel med na— turlig mängd därav.

Slutligen bör erinras om att den i 22 & föreskrivna skyldigheten att lämna upplys— ning om art och halt av ett näringsämne endast gäller då ett livsmedel saluhålles un- der uttrycklig uppgift att det innehåller detta näringsämne.

235

Det torde vara uppenbart att de i flera av— seenden stränga föreskrifter om märkning av färdigförpackade livsmedel som LSK föreslår knappast kan tillämpas utan att möjlighet finns till vissa undantag. Sålunda kan det ibland vara förenat med praktiska svårigheter att tillämpa föreskrifterna. I andra fall synes tillräckliga motiv inte kun- na anföras för att alltid upprätthålla kravet på en viss slags märkning. Särskilt med hänsyn till konsumenterna är det emellertid angeläget att begränsa undantagen från märkningsföreskriftema till vad som kan anses absolut nödvändigt. LSK anser det då mindre lämpligt att i själva stadgan låsa fast undantagsbestämmelserna utan föreslår i stället enligt 23 5 att livsmedelsstyrelsen får befogenhet att meddela dessa i tillämpnings- kungörelsen. På så sätt kan undantagen på ett smidigt sätt anpassas efter utvecklingen på livsmedelsområdet.

I 30 5 1951 års stadga återfinns de vä— sentligaste undantagen från de nuvarande märkningsföreskriftema. Enligt 1 mom. skall sålunda dessa föreskrifter inte gälla sprit- drycker och vin och ej heller malt- och läskedrycker. Vidare erfordras enligt 2 mom. inte märkning av butiksförpackade varor, dvs. livsmedel som färdigförpackats på försäljningsstället eller i en säljaren till— hörig central förpackningslokal. Liknande undantag gäller också, om förpackningen innehåller mindre än 100 gram eller mer än

• Sida 250
•  Original

10 kilogram, samt beträffande bröd, smör- gåsar, färsk frukt, färska grönsaker och andra färska livsmedel i fast form, om en sådan vara är förpackad endast i genom- skinligt papper eller annat liknande genom- skinligt material. Slutligen får enligt 3 mom. märkning med tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn och hemvist beträffande runmärkt mejerismör eller margarin bytas ut mot ett särskilt ursprungsmärke, som fastställs av statens jordbruksnämnd.

Vid sin bedömning av dessa nu gällande undantag har LSK, i likhet med vad som framhållits i ett stort antal remissyttranden till LSK, funnit att det inte längre är för- svarbart att ha kvar undantaget från märk— ningsbestämmelserna när det gäller butiks— förpackade livsmedel. Utvecklingen har så- lunda visat att förpackning av många varor i stor utsträckning kommit att ske just i själva detaljhandeln eller i särskilda för- packningscentraler för större butikskedjor. Så är fallet med många ömtåliga färska livs- medel, bl. a. olika slags köttvaror. Vid dessa förhållanden kan det inte anses riktigt att möjlighet skall finnas att undanhålla kon- sumenterna så betydelsefulla uppgifter som innefattas i t. ex. hållbarhetsmärkningen el— ler märkningen med livsmedlets rätta be— teckning och dess vikt eller volym. Ifråga- varande undantag återfinns därför inte i LSK:s förslag till TK.

Vad sedan beträffar de nu gällande vikt- gränserna för skyldighet att märka livsme- delsförpackningar bör påpekas att det i 1949 års betänkande föreslogs att den lägre gränsen skulle ligga vid 50 gram. Med hän- visning till chokladindustrins behov höjdes emellertid gränsen till 100 gram i enlighet med departementschefens förslag i prop. 1951:63. I ett flertal remissyttranden till LSK har yrkats på att denna gräns bör sän- kas avsevärt eller slopas helt. Som motiv härför anförs att det i restauranger och stor- hushåll samt vid annan servering exempelvis på tåg och flygplan i stor utsträckning före- kommer mycket små s.k. portionsförpack— ningar av smör, margarin, grädde, ost, soc- ker, kryddor m.m. Sådana förpackningar kan ha en vikt på bara några få gram. Ur

konsumentssynpunkt anses det angeläget att dessa varor skall märkas på samma sätt som motsvarande större förpackningar.

LSK har funnit kraven på sänkning av den lägre viktgränsen befogade. Vid bedöm- ningen av var gränsen bör sättas måste viss hänsyn tagas till vad som är praktiskt möj- ligt, eftersom det kan vara svårt att på de oftast mycket små förpackningar det gäller få plats med alla uppgifter som är obligato- riska enligt 3 kap. livsmedelsstadgan. Med hänsyn bl.a. härtill har LSK kommit fram till att 25 gram är en lämplig nedre gräns.

Från choklad- och konfektyrindustrins sida har erinringar rests mot en sänkning av den nuvarande lägre viktgränsen på 100 gram. Som motiv anföres att en viktmärk— ning av de vanliga, mindre chokladkakorna skulle medföra prisstegringar. Sålunda ar- betar chokladindustrin av praktiska skål med >>fasta riktpriser» för att dessa skall passa de växelmynt på t.ex. 1 krona eller 25 öre som vanligtvis förekommer i automathan— deln. De prisjusteringar, som måste göras till följd av ändringar i råvarupriser och beskattning, sker därför i stället indirekt ge- nom minskning eller ökning av vikten på chokladkakorna. Med hänsyn till att för- packningarna trycks i förväg i stora serier, skulle det innebära fördyringar om en vikt- uppgift, som enligt LSK:s förslag måste stå på de mindre chokladkakorna, också måste ändras gång på gång i en sådan serie färdig- tryckta förpackningar.

Vid övervägande av dessa frågor har LSK inte kunnat finna tillräckliga skäl för att speciellt i fråga om choklad- Och kon- fektyrindustrins produkter göra undantag från skyldigheten att märka förpackningar med en vikt ner till 25 gram. Det måste snarare anses vara ett starkt intresse för konsumenterna att verkligen få reda på om den vara de sedan länge är vana vid att köpa för ett visst pris innehåller lika myc- ket som tidigare eller undergått någon vikt- justering. Detta gäller naturligtvis särskilt när vikten blivit lägre utan att detta förhål- lande kan upptäckas vid ett första påseende i samband med inköpet.

I fråga om den övre viktgränsen har LSK

• Sida 251
•  Original

funnit det motiverat med en höjning från gällande 10 kilogram till 25 kilogram. För- slaget grundar sig på att det i detaljhandeln kan förekomma färdigförpackningar bl. a. med potatis eller socker upp till denna stor- leksordning.

Mot bakgrund av angivna förhållanden och synpunkter föreslås enligt 3 kap. TK att färdigförpackat livsmedel, som väger mind- re än 25 gram eller mer än 25 kilogram, >>ej behöver» märkas med de uppgifter som krävs enligt 17 eller 185 livsmedelsstadgan. Den högre viktgränsen gäller också förpack- ning som innehåller flera enheter mindre färdigförpackningar. LSK har med avsikt inte använt ordet undantag i TK för att där- med markera önskvärdheten av att också mindre och större färdigförpackningar fri- villigt märkes.

Beträffande det nuvarande undantaget i 30 ä 2 mom. 3) 1951 år stadga från skyl- digheten att märka vissa färska livsmedel förpackade i >>genomskinligt papper eller annat genomskinligt material» uttalades i 1949 års betänkande att en obligatorisk märkning i dessa fall framstod som omoti- verad och obehövlig. Till följd av förpack- ningens genomskinlighet ansågs nämligen konsumenterna kunna bedöma livsmedlens beskaffenhet på ett tillfredsställande sätt utan att de var märkta.

I flera remissyttranden till LSK har på- pekats att ifrågavarande undantag visat sig mindre välbetänkt med hänsyn till att märk— ningsbestämmelserna därmed inte kommit att gälla färskt kött, färdiglagade maträtter, bredda smörgåsar med olika pålägg och andra liknande färskvaror, då dessa förpac- kas i cellofan, plast eller annat genomskin- ligt material. Med tanke på att det bl. a. är just för sådana ömtåliga livsmedel som håll- barhetsmärkning enligt förslaget till 18 & första stycket är särskilt påkallad, har LSK funnit att undantag från märkningsföreskrif- terna inte längre bör gälla dessa varor. Det har nämligen visat sig möjligt att behandla livsmedlen så att hygieniska och kvalitativa förändringar inte kan upptäckas enbart vid en okulär besiktning. Som LSK tidigare an- fört bör eftersträvas att undantagen från

märkningsbestämmelserna blir så få som möjligt. Några särskilda svårigheter behöver heller inte uppkomma vid märkning av ge- nomskinliga förpackningar. Sålunda är des- sa i många fall redan nu märkta med ett flertal uppgifter.

Mot denna bakgrund föreslår LSK enligt 3 kap. TK att undantagen från märknings- bestämmelserna i 17 och 18 55 livsmedels- stadgan när det gäller livsmedel, som är för- packade i genomskinligt papper eller annat liknande genomskinligt material, inskränkes till färska bär, frukter och grönsaker. Be- träffande sådana varor kan konsumenterna själva lätt förvissa sig om beskaffenheten av de inneliggande livsmedlen. Det bör upp- märksammas att undantaget inte är avsett att tillämpas för varor som är förpackade i endast delvis genomskinliga förpackningar, t.ex. papptråg med genomskinlig plast på ovansidan.

I detta sammanhang vill LSK påpeka att färdigförpackning med mjukt bröd enligt 3 kap. TK inte behöver hållbarhetsmärkas. En uppgift om exempelvis sista beräknade för- brukningsdagen för en limpa eller en vete- längd kan knappast vara av intresse för kon- sumenterna, eftersom brödet i praktiken konsumeras eller kasseras långt före den dag då det senast skulle kunna förbrukas. I fråga om färdigförpackat mjukt bröd har i an- slutning härtill också lämnats medgivande att ange vikten med ordet »cirka». Det torde sålunda inte vara praktiskt möjligt att för varje enstaka brödprodukt hålla en mera exakt vikt. Beträffande bröd bör emellertid uppmärksammas att LSK inte ansett det motiverat att, som sket-t i 30 ä 2 mom. 3) 1951 års stadga, lämna generellt undantag från märkning då brödet är förpackat i ge- nomskinligt material.

Vad härefter beträffar spritdrycker och vin samt malt- och läskedrycker motiverades det nuvarande undantaget i 30 ä 1 mom. 1951 års stadga enligt uttalanden i 1949 års betänkande och prop. 1951: 63 med att dessa produkter var så noggrant kontrolle- rade enligt särskilda författningar att det knappast syntes lämpligt att föra in dem

• Sida 252
•  Original

under livsmedelsstadgans märkningsbestäm— melser.

Tillsyn enligt nu gällande författningar om rusdrycker, alkoholfria drycker, malt- och läskedrycker1 utövas av kontrollstyrel- sen och har till främsta syfte att hindra missbruk och säkerställa beskattningen av dessa varor. I fråga om märkning finns föreskrifter huvudsakligen om att tillverka- rens namn eller varumärke, varuslag eller benämning på något sätt skall anges. Kärl eller behållare för malt- och läskedrycker skall antingen vara godkända av kontroll- styrelsen eller vara märkta med rymdmått enligt 1934 års lag om mått och vikt.

Bestämmelserna om märkning av ifråga- varande drycker kan inte anses tillräckliga för att motsvara de krav på konsumentupp- lysning LSK uppställt främst i 17 &. Bl. a. synes det angeläget att volymen alltid anges på de varierande typer av flaskor och bur- kar som användes för malt- och läskedryc- ker. Vidare kan särskilt beträffande olika typer av öl ifrågasättas om det inte finns fog för att förse flaskor och andra behållare med förvaringsanvisning och hållbarhets- märkning. Dessa och andra liknande förhål- landen motiverar enligt LSK att samma märkningsbestämmelser bör gälla för rus- drycker, malt- och läskedrycker som för andra livsmedel. Som LSK utformat sitt förslag om märkning kommer bestämmel- serna inte i konflikt med motsvarande före- skrifter i specialförfattningarna om ifråga- varande drycker utan blir i stället ett för konsumenterna fördelaktigt komplement till dessa. Några särskilda svårigheter att utöka märkningen av dryckerna torde i allmänhet heller inte behöva uppstå. Möjligen synes vissa avsteg vara motiverade när det gäller märkning av importerade viner och sprit- drycker. I denna fråga bör samråd äga rum mellan livsmedels— och kontrollstyrelserna.

Vad slutligen angår möjligheten enligt 30 5 3 mom. 1951 års stadga att i stället för tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma och hemvist förse förpack- ningar innehållande runmärkt smör eller margarin med ett av statens jordbruksnämnd fastställt ursprungsmärke tillkom bestäm-

melsen därom åren 1957 och 1960.2 Det huvudsakliga motivet var att exempelvis smörförpackningarna, vars utseende var lika över hela landet, inte skulle vara försedda med uppgift om det enskilda mejeri där smöret tillverkats. I stället tilldelade jord- bruksnämnden varje enskilt mejeri ett s.k. U-nummer som i stället skulle märkas på förpackningar tillverkade vid det mejeriet.

Ur de synpunkter LSK har att företräda kan U-märkningen inte anses tillfredsstäl- lande för konsumenterna, eftersom man därav inte utan en särskild kodnyckel kan utläsa varifrån en smör— eller margarinför- packning kommer. Denna form av märk- ning bör därför i fortsättningen inte få ut- göra ett alternativ till en direkt uppgift en- ligt 17 ä första stycket 5 om förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt hemort. Däremot är det naturligtvis inte något som hindrar att, vid sidan av denna obligatoriska uppgift, U—märkningen också användes. Som ett praktiskt alternativ bör kunna tänkas att namnet på vederbörande regionala mejeriföretag eller eventuellt me- jeriernas riksorganisation sättes ut på för- packningarna och kompletteras med ifråga— kommande U-nummer. Därmed kommer det angivna organet att ansvara för produk- terna.

245

Denna paragraf, som är helt ny, har till- kommit för att säkerställa att färdigförpac- kade livsmedel blir försedda med förvarings- anvisning och hållbarhetsmärkning av så vederhäftig och rättvisande karaktär som möjligt. Bestämmelsen innebär att den som utfört sådan märkning har ett särskilt an- svar för livsmedlens hållbarhet. Närmare kommentarer härtill har lämnats i den all- männa motiveringen under avsnittet om håll- barhetsmärkning (IV 2.5.4). Därutöver vill LSK i detta sammanhang anföra följande.

Ansvarighetsprincipen enligt 24 5 gör det möjligt särskilt för en konsument att vända sig direkt mot den som är ansvarig för ett färdigförpackat livsmedels hållbarhet. Vem

1Se not under avd. IV 2.1.5 sid. 140. 2SFS 1957: 177, 1960: 85.

• Sida 253
•  Original

detta är i fråga om obligatoriskt märkta livs- medel framgår av bestämmelserna i 14 å, som äger tillämpning såväl då märkning fö- reskrives direkt i stadgan som då livsmedels- styrelsen genom tillämpningskungörelsen förordnar om märkning av livsmedel. Om styrelsen enligt 21 & föreskriver att annat livsmedel än färdigförpackat skall märkas med hållbarhetstid och förvaringsanvisning, bör styrelsen också reglera vem som skall ansvara för att märkningen genomförs. 24 5 blir då tillämplig på denne. Vid frivillig märkning gäller 24 5 var och en som utför märkningen.

Den som enligt 24 & är ansvarig för livs- medlets hållbarhet kan självfallet i sin tur vända sig mot en distributör eller detalj- handlare, som han anser inte ha iakttagit förvaringsanvisningen. Hur det direkta för- hållandet mellan den enligt 24 & ansvarige och en konsument bör bedömas i bevishän- seende har behandlats under avsnittet IV 2.5.4 i den allmänna motiveringen.

Ansvaret enligt 24 5 för ett livsmedels hållbarhet måste i visst fall gälla inte bara så länge förpackningen är obruten. Utan att så behöver direkt utsägas måste sålunda an- svaret av naturliga skäl också gälla under den allra närmaste tiden i omedelbar anslut- ning till att förpackningen brytes, dvs. så lång tid det normalt tar att tillreda och konsumera livsmedlet. Skulle emellertid nå- got fel upptäckas senare, kan den för märk- ningen ansvarige inte lastas härför.

3.4. Hantering av livsmedel (4 kap.) 25 &

Huvudregelni 8 5 att livsmedel inte får vara av sådan beskaffenhet att de kan antagas vara otjänliga till människoföda synes med nödvändighet fordra en komplettering som tar sikte på att livsmedlen också i alla lägen skall hanteras så att de inte blir otjänliga innan de konsumeras. Den allmänt grund- läggande föreskriften i detta hänseende finns i 25 5 första stycket.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 12 & 1951 års stadga. Som en följd av regeln i 2 & första stycket, att med hantering av livs- medel avses varje slag av hantering, har det

inte varit nödvändigt att i 25 & upprepa den exemplifiering härav som finns i 2 &. LSK vill emellertid erinra om vad som i det sam- manhanget sagts om att begreppet hantering för tydlighetens skull ansetts böra exempli- fieras även med >>behandling>> och >>för- packning». Avsikten är sålunda att livsme- delsstadgan och tillämpningskungörelsen skall vara tillämpliga också på joniserande strålning och andra nya behandlingsformer för livsmedel samt på förpackande av livs- medel både inom och utanför den egentliga livsmedelshanteringen.

LSK har behållit den nuvarande grund- regeln att vid hanteringen skall vidtagas så- dana försiktighetsmått och i övrigt så för- faras att livsmedlen inte förorenas. Bestäm- melsen har emellertid i det följande skärpts såtillvida att en livsmedelshantering skall anses strida mot stadgan redan då »fara på annat sätt» uppkommer för att livsmedlen skall bli otjänliga. Därmed korresponderar innebörden bättre med 8 's” som föreskriver att ett livsmedel inte får >>antagas>> vara eller bli otjänligt. Livsmedelsmyndigheterna får härigenom möjlighet att ingripa, inte bara såsom f.n. då ett visst hanteringssätt visat att livsmedlen verkligen blir otjänliga, utan också då hanteringen innebär en påtaglig risk för att så kan bli fallet.

I detta sammanhang bör erinras om att begreppet otjänligt till människoföda, enligt vad som uttalats i kommentarerna till 8 &, omfattar också de fall då ett livsmedel kan bli direkt skadligt att förtära. I likhet med 8 5 har hanteringsbestämmelsen dessutom kompletterats med en föreskrift om att för- farandet måste vara så att fara inte heller uppkommer för att livsmedlet >>i övrigt över- för smitta eller orsakar sjukdom». Föreskrif- ten avser sålunda de fall då ett livsmedel kan vara bärare av sjukdomsalstrande bak- terier som kan överföras till människor och åstadkomma skada, även om livsmedlet inte förtäres.

Av det sagda torde framgå att huvud- bestämmelsen i 25 5 första stycket om vad som skall iakttagas vid hantering av livs- medel är mycket vittomfattande och i själva verket berör all verksamhet med livsmedel.

• Sida 254
•  Original

Eftersom bestämmelsen är så allmänt for- mulerad, har det med hänsyn till den prak- tiska tillämpningen ansetts motiverat att med övriga bestämmelser i 4 kap. ge exempel på vad som särskilt skall iakttagas eller på vad som måste förbjudas för att huvudbestäm- melsens syfte att säkerställa en så hygienisk livsmedelshantering som möjligt skall kunna uppnås. Sådana detaljföreskrifter, utfärdade med stöd av 26 5 första stycket återfinns dessutom i tillämpningskungörelsen.

Till en början har i 25 5 andra stycket tagits upp en bestämmelse om skyldighet för den som yrkesmässigt hanterar ett färdig- förpackat livsmedel att alltid ställa sig till efterrättelse den förvaringsanvisning, var- med förpackningen enligt 17 5 första styc- ket 4 kan vara försedd.

Denna bestämmelse syftar till att säker- ställa att ett färdigförpackat livsmedel kom- mer att hanteras på det sätt som anges i för- varingsanvisningen. Skulle exempelvis ett parti charkuterivaror, som enligt anvisning- en skall förvaras vid högst +40 C, transpor— teras i ett fordon utan kylmöjligheter och kommer varorna på grund därav att bli otjänliga, bryter den företagare som åtagit sig transporten mot 25 å andra stycket. Samma är förhållandet om i detaljhandeln skyltning sker av t. ex. kylkonserver i ett soligt skyltfönster. Brott mot ifrågavarande bestämmelse förutsättes kunna föranleda skadeståndsskyldighet inte bara mot en kon- sument utan också mot den som märkt för- packningen med förvaringsanvisningen och mot en säljare senare i distributionskedjan. Om förvaringsanvisningen kombinerats med en garanti om hållbarhetstid, gäller emeller- tid primärt enligt 24 5 ett hållbarhetsansvar för den som märkt förpackningen.

265

Som redan antytts under föregående para- graf får livsmedelsstyrelsen enligt 26 5 förs- ta stycket befogenhet att utfärda särskilda tillämpningsföreskrifter när det gäller han- teringen av livsmedel. Bestämmelsen är helt ny.

Grunden för livsmedelsstyrelsens befogen- het att utfärda hanterings- och kontrollföre-

skrifter är densamma som gäller för styrel- sens rätt att fastställa en livsmedelsstandard enligt 9 & första och andra styckena. Före- skriften skall sålunda vara motiverad >>för att trygga en ur hälso- och näringssynpunkt tillfredsställande standard hos livsmedel» el- ler »för att säkerställa redlighet i handeln med livsmedel». Många gånger kan det vara svårt att som i 9 & sägs meddela direkta fö- reskrifter om hur en vara skall vara sam- mansatt eller i övrigt beskaffad. Detta gäller särskilt livsmedel som exempelvis rent kött. fisk, mjölk och ägg vilka inte är avsedda att i sin >>naturliga form» blandas eller tillsättas med andra råvaror. I sådana fall kan det vara mera ändamålsenligt att föreskriva hur livsmedlen i fråga skall beredas, behandlas eller i övrigt hanteras för att de skall »uppnå avsedd livsmedelsstandard». Genom 9 och 26 Så får livsmedelsstyrelsen möjlighet att välja den mest praktiska vägen att nå detta syfte, nämligen antingen genom att direkt bestämma hur ett livsmedel skall vara sam- mansatt eller att »därutöver» kombinera en sådan livsmedelsstandard med särskilda fö- reskrifter om hur livsmedlet skall hanteras eller också att >>i stället» enbart meddela sådana hanteringsföreskrifter.

I anslutning härtill vill LSK erinra om sitt uttalande i kommentarerna till 9 5 första stycket att en livsmedelsstandard skall be- stämmas så att en vara som uppfyller stan- darden kan anses >>tjänlig till människoföda» i de hänseenden standarden omfattar. Den»- na princip gäller i lika hög grad då det be- dömes lämpligt att, i stället för en standard om själva sammansättningen, meddela han- teringsföreskrifter enligt 26 & för att livs- medel skall uppnå den avsedda standarden. Föreskrifterna bör sålunda anpassas så att de inte kommer att ligga i omedelbar närhet av gränsen för otjänlighet utan på en så hög nivå att livsmedlet i stället med säkerhet kan betraktas som tjänligt till människoföda, om det hanteras på föreskrivet sätt.

Som exempel på livsmedel, beträffande vilka föreskrifter enligt 26 & första stycket om viss hantering kan anses mera ändamåls- enliga än bestämmelser enligt 9 5 om varor- nas sammansättning, kan i första hand näm-

• Sida 255
•  Original

nas mjölkprodukter. Sedan länge har det funnits författningsregler om pastörisering av mjölk och grädde m. m., vilket förfarande syftar till att döda olika smittämnen i mjöl- ken. Gällande bestämmelser härom, när det gäller olika mjölkprodukter avsedda till män- niskoföda, finns upptagna i två särskilda författningar, nämligen 1937 års pastörise— ringsförordning1 och 1942 års pastörise- ringskungörelse.2 I likhet med 1954 års mjölkkommitté (SOU 1960:29) har LSK funnit praktiska skäl tala för att dessa be— stämmelser samordnas med den nya livs- medelsstadgan. LSK har därför genom sina experter låtit göra en överarbetning av be- stämmelserna så att de svarar mot de ak- tuella förhållandena inom mjölkhanteringen och föreslår att de tages in i 11 kap. TK.

I samband härmed bör nämnas att TK också innehåller förslag om viss pastörise- ring i fråga om glassvaror (14 kap.). Be- stämmelserna anknyter i huvudsak till gäl- lande föreskrifter rörande dessa produkter i 1951 års stadga. Däremot är ett förslag i 17 kap. om pastörisering av flytande, fryst eller torkad heläggmassa eller äggula nytt. Det grundas i huvudsak på en av veterinär- styrelsen år 1968 hos Kungl. Maj:t gjord framställning om obligatorisk pastörisering av vissa äggprodukter.

När det gäller hantering av livsmedel har i ett stort antal remissyttranden till LSK framhållits angelägenheten av att föreskrif- er snarast utfärdas om hur djupfrysta livs- medel bör hanteras. Särskilt viktigt anses det vara att så stora garantier som möjligt ska- pas för att den s.k. fryskedjan inte brytes utan att dessa produkter alltid förvaras vid högst den temperatur, som enligt expertisen på området kan tolereras för att de skall betraktas som djupfrysta, nämligen —18') C.

LSK har funnit dessa yrkanden vara starkt befogade och föreslår därför att i 4 kap. TK tages in en bestämmelse om att djupfrysta livsmedel alltid skall förvaras så att varornas temperatur inte överstiger ——18” C. I förtydligande syfte finns mot- svarande regel för transport av ifrågava- rande produkter. För att kontroll av bestäm- melsernas efterlevnad skall kunna ske så en-

kelt som möjligt föreskrives vidare enligt 5 kap. TK att olika utrymmen för djupfrysta varor skall vara försedda med en lätt synlig och tillförlitlig termometer. Från experthåll har vidare betonats vikten av att rätt teknik används vid själva infrysningen av livsmedel. Med hänsyn härtill föreslås i 4 kap. TK en allmän bestämmelse i detta hänseende, vil— ken får till följd att infrysning i vanliga frysförvaringsdiskar och frys- eller glass- boxar i t. ex. detaljhandeln inte kan god- tagas.

Bland andra hanteringsföreskrifter som LSK funnit skäl föreslå i tillämpningskun- görelsen kan här nämnas att i 4 kap. TK föreskrives att plockning och urtagning av fågel samt avhudning och urtagning av vilt endast skall få ske i helt avskilda utrymmen som godkänts av hälsovårdsnämnd. Vidare lämnas i 16 kap. beträffande olika fiskvaror föreskrifter om nedkylning, avblodning och avlägsnande av inälvor i vissa fall.

Slutligen vill LSK beträffande föreslagna tillämpningsföreskrifter med stöd av 26 & fästa uppmärksamheten på att mjölk som serveras som dryck enligt 4 kap. TK skall tillhandahållas i obruten originalförpackning. Här avses förutom den vanliga 3-procentiga mjölken också lättmjölk och skummjölk. Förslag härom framlades redan av 1954 års mjölkkommitté. Som en följd härav har också efter hand på frivillig väg mjölk kommit att serveras i originalförpackning, dock endast i förhållandevis ringa utsträck- ning. Bl.a. med hänsyn härtill och till den bristande hygien som särskilt visat sig förekomma vid användningen av olika slags pumpningsanordningar för mjölk vid lunchserveringar och liknande restauranger med självservering har LSK funnit att det föreslagna obligatoriet bör genomföras sna- rast möjligt. För att möjliggöra den avse— värda omställning inom mjölkproduktionen som blir följden av att så gott som all kon- sumtionsmjölk skall levereras i förpackat skick föreslår LSK en övergångstid på tre 1SFS 1937:737, ändrad SFS 1942z327, 1947:

206, l950:l77. 2SFS 1942:328, ändrad SFS 1952:l72, 1953268, 1957: 305, 630, 1964: 31, 1967: 129, 1969: 56.

• Sida 256
•  Original

ar innan bestämmelsen träder i kraft. Med tanke på att det i vissa kommuner till följd av lokala förhållanden kan uppstå svårighe- ter med leverans av konsumtionsförpackad mjölk får hälsovårdsnämnd enligt bestäm- melsen möjlighet att medge undantag där- ifrån. Därvid skall nämnden tillse att sådana anordningar vidtages, att samma hygieniska säkerhet uppnås som vid servering i obruten förpackning.

Ytterligare kommentarer till nu berörda och övriga tillämpningsföreskrifter om han- tering av olika livsmedel lämnas i special- motiveringen till TK (IV 1.4).

Enligt 26 5 andra stycket får livsmedels- styrelsen rätt att också förbjuda saluhållan- de av visst slags vara som livsmedel. Förbu- det måste emellertid kunna grundas på sam- ma skäl som angetts i första stycket, nämli- gen att en vara ansetts böra hålla en viss livsmedelsstandard för att få användas som livsmedel.

275

Bestämmelserna i denna paragraf rör för- varing av varor som antingen av rent hygie- niska skäl eller med hänsyn till redligheten i handeln inte bör förvaras tillsammans med livsmedel.

Enligt 27 55 första stycket får livsmedel inte förvaras tillsammans med varor som kan antagas tillföra livsmedlen främmande ämnen eller ge dem främmande lukt eller smak eller genom någon annan omständig- het göra dem otjänliga till människoföda. I 11 5 1 mom. första stycket 1951 års stadga finns motsvarande föreskrift när det gäller livsmedelslokaler. I betraktande av att hantering av livsmedel i stor utsträckning förekommer även på andra ställen än i egentliga livsmedelslokaler — exempelvis flyttbara kiosker, automater, olika fordon, utställningar, marknader och annan utom- hushandel —- har LSK med tanke på vikten av en noggrann livsmedelshygien också i dessa sammanhang funnit att >>förvarings— förbudet» inte bör begränsas till enbart livs- medelslokaler. Förbudet kommer sålunda enligt LSK:s förslag att gälla generellt där livsmedel förekommer.

Ifrågavarande förvaringsförbud har störst betydelse inom detaljhandeln samt för livs- medelstransporter, vilka behandlas i 32 &. Självbetjäningssystemet har utvecklats så att det befunnits praktiskt för konsumenterna att där också kunna inhandla andra daglig- varor än livsmedel. I detta sammanhang är sådana varor som tvål, tvätt- och diskmedel samt andra kemisk-tekniska varor av sär- skilt intresse, eftersom de under vissa för- hållanden kan överföra främmande lukt el- ler smak till livsmedlen även om dessa är förpackade. LSK har därför diskuterat om förbud mot förekomsten av dessa varor bör införas inom livsmedelshandeln. En sådan åtgärd har emellertid befunnits alltför rigo- rös och torde ur konsumenternas synpunkter medföra avsevärda praktiska olägenheter särskilt i mindre samhällen, där det ofta bara finns en detaljhandelsbutik. Erfaren— heten visar dessutom att de kemisk—tekniska varorna placeras i särskilda hyllor eller av- delningar i butikerna så att förhållandevis liten risk finns för menlig påverkan av livs— medel. Mot denna bakgrund anser sig LSK inte vilja förorda ett förvaringsförbud i detta hänseende. Däremot föreslås i 5 kap. TK att tvål, tvätt— och diskmedel samt övriga kemisk-tekniska varor om de förekommer i livsmedelslokal, skall vara förpackade och hållas väl avskilda från livsmedel.

När det sedan gäller så vanliga livsmedel som bär, grönsaker och rotfrukter diskute- rades redan i samband med tillkomsten av 1951 års stadga om dessa varor skulle få försäljas tillsammans med övriga livsmedel, särskilt oförpackade kött- och fiskvaror. Onekligen föreligger vissa hygieniska risker vid en sådan gemensamhetshandel bl. a. med hänsyn till att ifrågavarande vegetabilier vid saluhållandet ofta inte är helt befriade från jord och annan smuts. I likhet med vad departementschefen uttalade i prop. 1951: 63 anser emellertid LSK att denna gemen- samhetshandel inte medför så stora risker att ett förvaringsförbud i fråga om sådana vegetabilier i livsmedelshandeln är befogat. Däremot har i 4 kap. TK uppställts den allmänna regeln att färska och obehandlade bär, grönsaker och rotfrukter skall hållas väl

• Sida 257
•  Original

avskilda från oförpackade livsmedel. Vid tillämpningen härav inom exempelvis livs- medelshandeln bör vidtagas sådana anord- ningar att vegetabiliska varor säljes vid spe- ciellt inrättade saludiskar. I detta samman- hang bör uppmärksammas att blommor, som blivit en allt vanligare artikel i livsme- delshandeln, inte bör få saluhållas där utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.

Även fiskvaror kan i oberett tillstånd ge- nom lukt och smak men också på grund av sin speciella ytbakterieflora menligt påverka andra livsmedel, i synnerhet kött. Med hän- syn härtill följer av bestämmelserna i 7 kap. TK om köttförsäljningslokaler att särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden fordras för att få saluhålla t. ex. färsk fisk och färska skaldjur i sådana lokaler. Tillståndet bör kombineras med villkor att fiskvarorna salu- hålles i en särskild avdelning, s.k. fiskficka. Av liknande skäl föreslås samma tillstånds- förfarande komma att gälla bl. a. fågel och vilt.

En annan typ av varor som med tanke på konsumenterna av praktiska skäl kom— mit att saluhållas i livsmedelshandeln är hund- och kattmat. Visserligen torde några större hygieniska risker i allmänhet inte föreligga med att sådan djurföda förekom- mer i samma butik som livsmedel, eftersom den oftast är förpackad. Å andra sidan kan man inte komma ifrån att dessa produkter i kvalitativt hänseende inte motsvarar de an- språk som kan ställas på människoföda. Därtill kommer att exempelvis hundmat ofta består av vissa organ och andra delar av djur, vilka av hygieniskt-estetiska skäl inte får saluhållas som livsmedel. Om därför, såsom ofta är fallet, hund- och kattmat läg- ges ut i frys- eller kyldiskar för vanliga livsmedel kan lätt en icke önskvärd förväx- ling ske av varorna. I betraktande av dessa förhållanden har LSK funnit det befogat att i 5 kap. TK föreskriva att djurföda, som förekommer i livsmedelslokal, skall vara förpackad och hållas väl avskild från livs- medel. Vid tillämpningen härav bör efter— strävas att som regel ha en särskild disk för ändamålet, där konsumenterna får tydlig

upplysning om att varorna säljes som djur- föda.

Slutligen bör i fråga om 27 5 första styc- ket uppmärksammas att det blivit allt van- ligare att olika slags livsmedel säljes på ben- sinstationer. Det är huvudsakligen fråga om choklad och konfektyrer, glass, läskedrycker och liknande varor i förpackat skick. Risk finns för att livsmedlen genom olämplig placering kan ta smak eller lukt av bensin och olja. Denna typ av livsmedelsförsälj— ning, som visar tendenser att öka, hör till- fredsställande kunna regleras genom det till- ståndsförfarande för viss livsmedelsförsälj— ning som LSK föreslår enligt 6 kap.

I 27 5 andra stycket har införts en allmän regel om att livsmedel eller annan vara, som enligt bestämmelserna i 7 kap. inte får salu- hållas, ej heller får införas eller förvaras i lokal eller annat utrymme där livsmedel hanteras. En motsvarande föreskrift finns i 13 ä 1 mom. 1951 års stadga. Enligt LSK:s uppfattning måste det betraktas som en naturlig ordningssak att varor, som enligt livsmedelsstadgan inte får säljas, inte heller får förekomma i livsmedelshanteringen. I frågan om vilka livsmedel och varor det gäller hänvisas till kommentarerna beträf- fande 7 kap. (V 3.7). I detta sammanhang bör endast uppmärksammas det viktigaste fallet där försäljningsförbud råder, nämligen då ett livsmedel kan antagas vara otjänligt till människoföda. Denna situation kan na- turligtvis ofta uppkomma först sedan livs- medlet förvarats någon tid i en livsmedels- lokal. Vid sådant förhållande skall det otjän- liga livsmedlet omedelbart bortskaffas.

285,

Denna paragraf kan betraktas som ett för- tydligande och en komplettering av det all- männa förvaringsförbudet enligt 27 5. Den innehåller sålunda förbud mot att inom livsmedelshanteringen använda eller förvara vissa angivna ämnen, som är direkt hälso- farliga eller vars förekomst tillsammans med livsmedel av annan orsak måste anses olämplig. Liknande förbudsbestämmelser finns i 13 _8, 2 mom. 1951 års stadga, enligt vilken

• Sida 258
•  Original

olika varor inte får förekomma i vissa livs- medelslokaler utan tillstånd av kommerskol- legium. En väsentlig skillnad är emellertid att detta författningsrum bara avser lokal där kött- eller fiskvara beredes för avsalu och rum som står i direkt förbindelse med sådan lokal. LSK:s förslag till 28 & gäller emellertid användning och förvaring i över- huvudtaget varje slags »lokal där livsmedel hanteras eller i utrymme som står i direkt förbindelse med lokalen». Denna utvidgning av användnings- och förvaringsförbudet har föreslagits i flera remissyttranden till LSK och motiveras av att det inte ansetts möj- ligt att göra någon säker gradering av de ifrågakommande ämnenas farlighet för olika livsmedel eller med hänsyn till var i livs- medelshanteringen de förekommer.

I 28 5 första stycket förbjudes till en början användning och förvaring av äm- nen som enligt 1962 års giftförordning1 hän- föres till gifter. Motsvarande förbud i 13 ä 2 mom. första stycket 1951 års stadga gäller första och andra klassens gifter enligt den numera upphävda giftstadgan från år 1943.

Vid prövning av härmed sammanhängan- de frågor har LSK tagit hänsyn till den revi- dering av giftlagstiftningen som skedde ge- nom ikraftträdandet av 1962 års giftförord— ning. Genom en allmän definition i förord- ningens 1 & avgränsas de varor som omfat- tas av bestämmelserna. Huvudbegreppet i förordningen är >>hälsofarlig vara». Därmed förstås varje ämne eller beredning, som med hänsyn till varans egenskaper och använd- ning kan befaras förorsaka död, sjukdom eller kroppsskada hos människor. De ämnen som sålunda är hänförliga till hälsofarliga varor indelas i sin tur i >>gifter» och »våd- liga ämnen». Till gifter hänföres dels varje ämne som endast eller huvudsakligen an- vändes vid framställning av läkemedel och som enligt socialstyrelsen skall betraktas som gift, och dels varje annat hälsofarligt ämne vars hantering är förenad med synner- ligen stor hälsorisk. Övriga hälsofarliga va- ror utgör vådliga ämnen. Det åligger en särskild myndighet, giftnämnden, att upp- rätta och kungöra vägledande förteckningar över gifter Och vådliga ämnen. Nämnden

har också att på begäran meddela beslut huruvida viss vara är hälsofarlig samt om den i så fall utgör eller är att behandla som gift eller vådligt ämne.

I stort sett kan begreppen gifter och våd- liga ämnen anses motsvara giftstadgans första och andra klassens gifter, vilka redan är förbjudna inom livsmedelshanteringen på sätt som anges i 13 ä 2 mom. första styc— ket 1951 års livsmedelsstadga. Med hänsyn härtill och eftersom, enligt giftförordning- ens definition av det gemensamma begrep- pet hälsofarlig vara, det utmärkande också för vådliga ämnen är att de kan befaras förorsaka död, sjukdom eller kroppsskada vore det i och för sig naturligt att LSK:s förslag till användnings- och förvaringsför- budet enligt 28 å första stycket kom att gälla, förutom gifter, också vådliga ämnen. Enligt uttalanden från giftnämnden skall emellertid som vådliga ämnen betraktas en stor del av de kemisk-tekniska produkter som f.n. allmänt ingår i livsmedelsbutiker- nas varusortiment. Det kan bl.a. vara fråga om vissa av de vanligaste tvätt- och rengö- ringsmedlen, vissa tvåltyper, kosmetika och toalettartiklar, fläckurtagningsmedel, lim, klister m. m. Dessa varor saluhålles emeller- tid i livsmedelshandeln uteslutande i origi- nalförpackning. Risken får därvid anses mycket liten för att de annat än vid rena olycksfall skall kunna vådligt inverka på livsmedlen. I betraktande härav och med tanke på att konsumenterna vant sig vid att inhandla ifrågavarande produkter i livsme- delsbutikerna har LSK inte ansett sig böra föreslå ett direkt förbud mot dem i dessa lokaler. Som framgår av kommentarerna till 27 & intages emellertid av säkerhetsskäl i 5 kap. TK föreskrifter om att kemisk-tek- niska varor får förvaras i lokaler för livs- medelsförsäljning endast om de är förpac- kade och hålles väl avskilda från livsmedel. Till följd av innebörden av begreppet livs- medelslokal enligt 33 & gäller denna före— skrift också bl. a. lagerutrymmen för livs- medel.

Användnings- och förvaringsförbudet i 28 5 första stycket gäller också vissa livs-

1 SFS 1962:702.

• Sida 259
•  Original

medelstillsatser. En motsvarighet härtill finns i 13 5 2 mom. första stycket 1951 års stad— ga, som emellertid endast avser färgämne eller annat konserveringsmedel än sådant som godkänts såsom tillsats för kött- eller fiskvara.

I samband med förslaget att användnings- och förvaringsförbudet bör utvidgas till livs- medelslokaler överhuvudtaget har i remiss- yttrandena till LSK dessutom föreslagits att förbudet också bör gälla samtliga livsme- delstillsatser som inte blivit godkända. Där- vid framhålles att det speciellt inom charku- teribranschen kan förekomma att man an- vänder en del bindemedel och andra ämnen som inte blivit godkända som sådana. Ett exempel härpå är polyfosfat. När sådana ämnen påträffas i en charkuterifabrik kan med nuvarande bestämmelser inte göras nå- got åt saken:, förrän det verkligen. kan visas att ämnena tillförts livsmedlen.

Med hänsyn främst till önskemålet att så långt som möjligt säkerställa redlighet inom livsmedelsbranschen har LSK funnit det vara en angelägen ordningssak att livsme- delstillsatser som inte blivit godkända inte heller förekommer tillsammans med de livs- medel, för vilka de kan användas. Enligt 28 5 första stycket föreslås därför att vara, som är avsedd till livsmedelstillsats men inte är godkänd för det slags livsmedel som han- teras i en livsmedelslokal, inte heller får an- vändas eller förvaras i lokalen.

Slutligen upptages i 28 5 första stycket ett förbud mot att i livsmedelslokal och därmed direkt förbundet utrymme använda eller förvara bekämpningsmedel eller annat främmande ämne, beträffande vilket livs- medelsstyrelsen enligt 12 & föreskrivit att det inte får förekomma i eller på livsmedel mer än till en viss högsta halt. Förbudet får ses som en naturlig konsekvens av styrelsens ställningstaganden i fråga om främmande ämnen. Bedöms en sådan vara medföra så stora hygieniska risker att dess förekomst i livsmedel måste begränsas, bör det av säker- hetsskäl inte heller få förekomma i livs- medelslokaler eller därmed förbundna ut- rymmen.

De i det föregående redovisade förbuden

mot förekomst inom livsmedelshanteringen av olika varor och ämnen torde knappast kunna upprätthållas utan möjlighet till vissa avsteg i den praktiska tillämpningen. I sam- band med tillverkning av vissa livsmedel an- vänds i begränsad utsträckning hälsofarliga varor eller främmande ämnen. Detta sker emellertid på ett sådant sätt att livsmedlen i konsumtionsfärdigt skick inte behöver få några för människan skadliga egenskaper. Som exempel kan nämnas att lut ofta kom- mer till användning vid fabriksmässig skal- ning av potatis och andra rotfrukter. Vidare förekommer koncentrerad ättika i samband med industriell konservering av bl. a. grön- saker. Dessutom används olika kemiska äm- nen för kyl- och frysmaskiner samt för la- boratorieändamål, underhåll, rengöring och desinfektion av maskiner eller för andra lik- nande ändamål. I sistnämnda avseenden finns redan i 13 ä 2 mom. andra stycket 1951 års stadga undantag från användnings- och förvaringsförbudet i samma moment.

Med hänsyn till berörda förhållanden fö- reslår LSK enligt 28 5 andra stycket att förbudet mot att använda eller förvara i första stycket angivna ämnen eller varor inte skall gälla i fall dessa antingen >>nor- malt ingår i en i lokalen bedriven livsme— delstillverkning enligt vedertagen metod» eller också »uppenbarligen erfordras för underhåll, rengöring eller annan skötsel» av livsmedelslokal eller dess inredning och övriga utrustning. Det synes angeläget att livsmedelsmyndigheterna vid sin kontroll förvissar sig om att förekomsten särskilt av hälsofarliga varor i exempelvis en livsme- delsfabrik verkligen kan motiveras på de grunder som sålunda anges.

För att möjliggöra en smidig tillämpning av användnings- och förvaringsförbuden i 28 & första stycket har livsmedelsstyrelsen enligt andra stycket andra punkten fått be- fogenhet att meddela ytterligare undantag, om särskilda skäl finns.

295

Bestämmelserna i denna paragraf avser be— skaffenheten av det vatten som används vid hanteringen av själva livsmedlen samt för

• Sida 260
•  Original

skötseln av den utrustning och de utrymmen som förekommer inom livsmedelshantering— en. En motsvarighet härtill finns i 14 5 1951 års stadga, där det föreskrives att så— dant vatten inte får antagas göra livsmedlen otjänliga till människoföda. Sistnämnda fö- reskrift omfattar emellertid inte, såsom LSK:s förslag till 29 å, vatten för rengöring och skötsel av livsmedelslokal eller annat utrymme där livsmedel hanteras.

Vid bedömning av härmed sammanhäng- ande problem bör till en början uppmärk- sammas att allt vatten som är avsett att för- täras av människor, enligt LSK:s förslag i 1 5 till ny bestämning av livsmedelsbegrep— pet, kommer att betraktas som livsmedel. Med hänsyn härtill har LSK dessutom före- slagit att bestämmelser införes i 10 kap. TK om den bakteriologiska och fysikalisk-ke- miska beskaffenheten av bl. a. vatten som användes till dryck och som beståndsdel i annat livsmedel. Vatten som motsvarar des- sa bestämmelser skall anses tjänligt till dricksvatten och till att användas i livsme- del. Närmare kommentarer i dessa frågor lämnas i specialmotiveringen till TK (V 4.2.1).

Vad härefter gäller det vatten som endast kommer i beröring med livsmedel — anting- en så sker direkt eller genom den utrustning eller de lokaler och andra utrymmen som användes i livsmedelshanteringen —-— och inte avsiktligt ingår som beståndsdel i livs- medlen anser LSK att också sådant vatten bör ha samma livsmedelshygieniska beskaf- fenhet som dricksvatten. Ingående diskussio- ner med företrädare för hälsovårdsmyndig- heterna och livsmedelsbranschen har visat att ett sådant krav är befogat med hänsyn till den allmänna hygieniska utvecklingen i vårt land. Kravet överensstämmer också med det förslag till standard för vatten inom livsmedelshanteringen, som utarbetats inom Codex Alimenarius Commission's expert- kommitté för livsmedelshygien.

Vissa farhågor har emellertid uttryckts för att införa ett ovillkorligt krav på att allt vatten inom livsmedelshanteringen skall vara av dricksvattenkvalitet. Sålunda påpekas att sådant vatten ofta inte finns att tillgå i er-

forderlig mängd vid exempelvis den första sköljning som sker av sockerbetor eller po- tatis. Därvid bör emellertid uppmärksammas vad LSK uttalat om innebörden av livsme- delsbegreppet i den allmänna motiveringen (IV 2.1.5). Dylika råvaror kan sålunda inte formellt betraktas som livsmedel på ett allt— för tidigt stadium. Vidare har framhållits att det inom fiskerihanteringen ofta används vanligt havsvatten till rengöring och kylning av fisk. Vid bearbetning av vissa livsmedel, t.ex. slakt av fjäderfä, har det ansetts på- kallat att av hygieniska säkerhetsskäl an- vända s. k. högklorerat vatten. Vatten av nu nämnda slag lämpar sig uppenbarligen inte som dricksvatten men är ändå effektivt för att avlägsna eller hindra föroreningar av livsmedlen vid bearbetningen.

Av hänsyn till berörda praktiska omstän- digheter finns skäl att något modifiera kra- vet på att vatten av dricksvattenkvalitet all- tid skall användas vid hantering av livs- medel eller för skötseln av livsmedelsloka- ler och andra utrymmen, maskiner och övrig utrustning för livsmedel. LSK föreslår där- för enligt 29 5 första stycket att det skall vara tillåtet att använda också vatten som är av »motsvarande bakteriologiska och hygie- niska beskaffenhet» som dricksvatten. Med tillämpning av denna bestämmelse har i för- tydligande syfte under 16 kap. TK angetts, att för hantering av fiskvara ombord på fiskebåt får användas havs- eller sjövatten, om sådant vatten skäligen kan antagas vara av tillfredsställande hygienisk beskaffenhet. Direkt förbud föreslås att för fiskhantering- en använda vatten som utnyttjats för kyl- ning av båtmotorer.

För att kravet på användning av dricks- vatten inom livsmedelshanteringen inte skall få alltför svåra följder har LSK i 29 5 första stycket dessutom föreslagit att livsmedels— styrelsen skall äga meddela tillstånd att vat— ten av annan beskaffenhet får användas. Denna möjlighet till avsteg från huvudregeln bör emellertid tillämpas mycket restriktivt. Tillstånd bör sålunda lämnas bara om syn- nerliga skäl finns, exempelvis då tillräcklig tillgång till vatten av dricksvattenkvalitet

• Sida 261
•  Original

inte finns på orten, och gälla endast för sär- skilt angivet ändamål, exempelvis för brand— skydd inom en livsmedelslokal. Innan till- stånd meddelas måste styrelsen förvissa sig om att vattnet i fråga inte kan antagas på- verka de livsmedel som kommer i beröring därmed så att de blir otjänliga till människo- föda.

I fråga om 29 5 första stycket bör slut- ligen erinras om att bestämmelserna också gäller vid rengöring och övrig skötsel av >>lokal eller annat utrymme där livsmedel hanteras». Livsmedlen kan nämligen men- ligt påverkas inte bara av det vatten som används vid hanteringen av själva livsmed- len eller i maskiner, redskap, kärl och an- nan utrustning utan också av vatten som används för att rengöra exempelvis arbets- bord, väggar och förvaringsutrymmen som kan komma i direkt beröring med livsmed- len. LSK har därför ansett det hygieniskt motiverat att kravet på användning av dricksvatten eller vatten av motsvarande be- skaffenhet skall gälla också i dessa fall. Det bör påpekas att uttrycket annat utrymme inte är begränsat till byggnader utan avser utrymmen överhuvudtaget där livsmedel hanteras, bl.a. olika typer av transportme- del.

I 29 5 andra stycket föreslås, i likhet med vad som gäller enligt 14 5 1951 års stadga, att vad som stadgas om vatten i första styc- ket skall äga motsvarande tillämpning be- träffande is som används inom livsmedels- hanteringen.

30% I denna paragraf uppställes vissa generella krav på beskaffenheten av den utrustning som användes vid hantering av livsmedel.

Motsvarigheten härtill återfinns i 15 5 1951 års stadga, som emellertid är betydligt mer detaljerad. Däri upptagna bestämmelser syftar till att kärl, maskiner eller redskap vilka i sin konstruktion innehåller skadliga ämnen inte skall komma till användning inom livsmedelshanteringen. Det är här fråga om material med zink, kadmium, bly,

färg, emalj, glasyr m.m. som, om livsmed- len kommer i omedelbar beröring därmed, kan överföra giftiga ämnen eller på annat sätt göra livsmedlen otjänliga till människo- föda. I 1 mom. förbjudes tillverkning samt saluhållande och annan överlåtelse av sådan utrustning. I 2 mom. förbjudes dels använd- ningen därav vid beredning, förvaring och saluhållande av livsmedel och dels förvaring av utrustningen i vissa livsmedelslokaler och därmed direkt förbundna utrymmen. Enligt 3 mom. äger socialstyrelsen lämna dispens från dessa förbudsbestämmelser.

I flera remissyttranden till LSK har fram- hållits att ifrågavarande regler i vissa delar blivit föråldrade och att nya material såsom plast, silikon, teflon rn. m. börjat användas för maskiner, redskap och kärl. Den mo- dernisering av bestämmelserna som därför måste göras bör syfta till att all utrustning som användes för hantering av livsmedel skall vara av sådan beskaffenhet att livs- medlen inte kan komma i beröring med några skadliga ämnen från utrustningen. För detta ändamål föreslår många remiss— instanser att man inför någon form av obli- gatorisk typprovning av maskiner och annan utrustning för livsmedelshantering. Som yt- terligare skäl härför framhålles att vissa ma- skiner bl.a. för tillverkning av charkuteri- varor, glass och mejeriprodukter är mycket svåra att rengöra, varför de inte är lämpliga ur livsmedelshygienisk synpunkt.

Vid sin egen bedömning av dessa frågor har LSK helt allmänt kommit till den upp- fattningen att bestämmelserna i livsmedels- stadgan om olika slags utrustning i princip inte bör omfatta annat än själva använd- ningen av exempelvis en maskin för fram- ställning eller beredning av livsmedel. Det synes inte vara en uppgift för livsmedels- lagstiftningen att annat än i undantagsfall reglera också huruvida en viss typ av utrust- ning överhuvudtaget bör få tillverkas eller saluhållas. Ett redskap eller en maskin kan ju komma till användning också för annan verksamhet och då synes det knappast be- fogat att helt förbjuda tillverkning eller salu- hållande av sådan utrustning bara för att

• Sida 262
•  Original

den är olämplig inom livsmedelsbranschen. I detta sammanhang vill LSK emellertid fästa uppmärksamheten på förslaget till 52 5, enligt vilket livsmedelsstyrelsen får rätt att förbjuda saluhållande av vissa kärl eller annan utrustning som avses komma till an- vändning inom enskilt hushåll.

I enlighet med det anförda föreslår LSK den allmänna regeln i 30 5 första stycket att maskiner, redskap och annan utrustning som användes vid hantering av livsmedel inte får vara av sådan beskaffenhet att ge- nom deras användning fara uppkommer för att livsmedlen blir otjänliga till människo- föda. Syftet härmed är att dels täcka de olika skadebringande egenskaper hos en ut— rustning som f.n. anges i 15 5 1 mom. 1951 års stadga och dels lämna möjlighet att, genom tillämpningsföreskrifter enligt 30 å andra stycket, vid behov utvidga ifråga- varande användningsförbud.

Vad härefter gäller det närmare avgöran- det vilken utrustning som kan anses lämplig eller inte enligt denna allmänna regel har LSK övervägt förslagen om en obligatorisk typprovning av maskiner, redskap m. m. för livsmedelshantering. Därvid har konstaterats att det rör sig om en så stor mängd olika utrustningar och utrustningsdetaljer, att det knappast är praktiskt möjligt att få fram en kontrollorganisation som till rimliga kost- nader och på ett tillfredsställande sätt skulle kunna utföra sådana provningar. Därtill kommer att, även om en maskin eller ett redskap prövats och godkänts som lämplig för livsmedel, det ändå alltid är den konti- nuerliga skötseln av utrustningen som är av- görande för dess lämplighet i den praktiska användningen. Eftersättes rengöringen av en sådan godkänd maskin, föreligger ändå stora risker för att den menligt påverkar de livs- medel som kommer i beröring med den.

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser sig LSK inte böra föreslå obligatorisk typprovning och godkännande av utrustning mer än i de två fall där så redan skall ske enligt gällande bestämmelser,1 nämligen i fråga om pastöriseringsapparater för mjölk

och grädde genom statens maskinprovningar och beträffande glassmaskiner genom vete- rinärstyrelsen och statens institut för folk- hälsan. Föreskrifter härom har intagits i respektive 11 och 14 kap. TK.

I anslutning härtill vill LSK emellertid framhålla angelägenheten av att livsmedels- myndigheterna skärper kontrollen när det gäller beskaffenheten av den utrustning som förekommer inom livsmedelshanteringen. Särskilt livsmedelsstyrelsen bör ha sin upp- märksamhet riktad på de nykonstruktioner av maskiner och redskap som introduceras på marknaden. För dessa ändamål bör sty- relsen vid tekniska provningsanstalter eller på annat sätt låta undersöka olika utrust- ningar. Samtidigt får man emellertid inte förbise den viktiga fortlöpande kontrollen av hur utrustningen skötes i den kontinuerliga driften.

För att resultatet av sådana undersök- ningar skall kunna återverka i praktiken föreslår LSK enligt 30 5 andra stycket att livsmedelsstyrelsen får befogenhet förbjuda användning av viss utrustning, om det är påkallat för att hindra sådan menlig påver- kan genom utrustningen att livsmedlen blir otjänliga till människoföda. Ifrågakomman- de förbud bör kunna antingen utfärdas i generell form eller avse särskilt slag eller enskilt fabrikat av en utrustning.

Vad beträffar generella förbud mot an- vändning av viss utrustning föreslås att de detaljföreskrifter härom, som f.n. finns i 15 ä 1 mom. 1951 års stadga, i modernise— rat skick tages in i 4 kap. TK. LSK har emellertid inte kunnat ge sig in på frågor om individuella förbud mot utrustning av olika fabrikat. Det torde få ankomma på livsmedelsstyrelsen att ta närmare ställning till sådana frågor.

Slutligen bör uppmärksammas att livs- medelsstyrelsen enligt 30 å andra stycket får rätt föreskriva att utrustning, som visat sig kunna göra livsmedel otjänliga och vars

1 K.K. 22/5 1942 (nr 328) angående förfarandet vid pastörisering av mjölk och grädde m. m. samt veterinärstyrelsens cirkulär 21 /4 1965 an- gående tillverkning av s.k. mjukglass m. m.

• Sida 263
•  Original

användning därför förbjudits, inte heller får förvaras i lokal där livsmedel hanteras eller utrymme som står i direkt förbindelse med sådan lokal. En sådan föreskrift synes na- turlig för att avvärja risken för att utrust- ningen trots användningsförbudet ändå kom- mer att utnyttjas för hantering av livsmedel.

315

Föreskrifterna i denna paragraf avser be- skaffenheten av de förpackningar som an- vändes för livsmedel. En viss motsvarighet härtill finns i 7 5 2 mom. 1951 års stadga som förbjuder saluhållande av livsmedel förpackade i material som kan avge vissa giftiga ämnen.

Vad först beträffar innebörden av begrep- pet förpackning framhölls i 1949 års betän- kande att därunder borde inbegripas alla slags kärl, burkar, kartonger, påsar och om- slag vari livsmedel saluhölls. I prop. 1951: 63 uttalades samma uppfattning. Rent prin— cipiellt ansåg departementschefen ett ge- nomskinligt cellofanomslag vara en förpack- ning likaväl som en tillsluten påse eller ett vanligt pappersomslag.

Också enligt LSK:s mening skall begrep— pet förpackning ges en vittgående innebörd. Dit bör räknas överhuvudtaget varje hölje eller omslag, i vilka livsmedel inneslutes, samt alla slags material och storlekar. Det gemensamma och huvudsakliga syftet med en förpackning skall emellertid alltid vara att den skyddar livsmedlen mot menlig på- verkan antingen genom direkt beröring eller annan ohygienisk behandling, eller ned- smutsning, fukt, uttorkning etc. Detta ut— trycker LSK så i 31 & första stycket att till förpackning skall användas »material som i erforderlig utsträckning ger livsmedlet till- fredsställande skydd mot förorening och annan menlig påverkan».

I fråga om färdigförpackat livsmedel gäl- ler, som framgår av specialmotiveringen till l å andra stycket 4 att denna typ av för— packning alltid skall vara förseglad eller tillsluten på något sätt. Något sådant krav bör inte uppställas när det gäller livsme-

delsförpackningar i allmänhet enligt 31 5. I likhet med vad som är vanligt beträffande papperspåsar med potatis kan förpackningar också för andra livsmedel ibland anses ge tillfredsställande skydd även om de är öpp- na upptill eller bara vikts igen. Samma för- hållande råder i fråga om grönsaker i plast- påsar, som perforerats för att medge erfor- derlig lufttillförsel. Däremot kan de nätpå- sar som ofta användes för frukt och andra vegetabilier inte betraktas som förpackning- ar enligt 31 å. Nätet avses sålunda inte ge livsmedlen något skydd mot direkt beröring utan användes bara för att på ett praktiskt sätt hålla ihop ett för konsumenterna lämp— ligt antal äpplen, tomater o. dyl. samt för att underlätta prismärkning och hantering i butikerna.

I ansluning härtill erinras om att synte- tiskt korvskinn, enligt LSK:s uttalande i kommentarerna till l å andra stycket 4 inte skall betraktas som färdigförpackning och inte heller som förpackning i allmänhet.

Det är givetvis av största betydelse att också själva förpackningsmaterialet är av sådan beskaffenhet att det inte har någon menlig verkan på de livsmedel som det an- vändes för. Enligt 7 ä 2 mom. 1951 års stadga föreskrives i sådant syfte att papper eller annat material, som kan avge giftiga ämnen, och vissa särskilt uppräknade bly- haltiga material inte får användas till för- packning av livsmedel. I remissyttrandena till LSK har påpekats att den gjorda upp- räkningen är ofullständig, eftersom det nu- mera tillkommit många nya, bl. a. synte— tiska förpackningsmaterial som kan vara skadliga. Som ytterligare exempel anges att vissa pappförpackningar invändigt bestrykes med plaster och paraffin samt att behand— ling av förpackningsmaterial med antimö- gelmedel samt bakterie- och svamphämman- de ämnen blivit allt vanligare. Gällande fö- reskrifter anses därför böra utvidgas att gälla också sådana ämnen i den mån de är skadliga. Som ett alternativ föreslås i vissa yttranden att till förpackning av livsmedel bara skall få användas material som i för- väg blivit utprovat och godkänt.

• Sida 264
•  Original

För sin del anser LSK att problemen rö- rande olika förpackningsmaterial bör lösas i första hand genom att föreskrifterna härom i själva stadgan göres mera allmängiltiga. I detta syfte föreslås enligt 31 % första stycket att till förpackning skall användas material »som kan antagas icke tillföra livsmedlet främmande ämne eller ge det främmande lukt eller smak eller eljest göra det otjänligt till människoföda». Beträffande nätpåsaroch liknande artiklar, som inte kan betraktas som förpackningsmaterial, bör observeras att tillämpning kan ske av 27 5, enligt vilken livsmedel inte får förvaras tillsammans med vara som kan menligt påverka det på mot- svarande sätt.

Av samma skäl som anförts i kommen- tarerna till 30 & gentemot obligatoriskt god- kännande av maskiner och annan utrustning inom livsmedelshanteringen anser sig LSK inte kunna tillstyrka förslaget till ett liknan- de godkännandesystem i fråga om förpack- ningsmaterial. Det blir sålunda här fråga om ett alltför stort antal olika material för att förslaget skulle vara praktiskt genomför- bart. Dessutom torde ett sådant system kun- na verka hämmande på en sund utveckling inom förpackningsindustrin.

I stället föreslår LSK enligt 31 5 andra stycket att det skall ankomma på livsmedels- styrelsen att förklara att visst material, till följd av det allmänna kravet i första stycket på beskaffenheten av förpackningsmaterial, inte får användas till förpackning av livs- medel. Som en följd härav kan styrelsen också direkt förbjuda att livsmedel saluhål- les i sådant förpackningsmaterial. I 4 kap. TK föreslås sålunda förbud mot användning av vissa metallfolier, tidningar och tryckt makulatur som förpackningsmaterial till livs- medel. Dessa tillämpningsföreskrifter i för- ening med den allmänna bestämmelsen i 31 & första stycket är avsedda att ersätta de hit— tillsvarande reglerna på detta område. Allt- efter behov kan sedan livsmedelsstyrelsen i förtydligande syfte meddela ytterligare till- lämpningsföreskrifter. Så torde kunna bli aktuellt i fråga om vissa mjukningsmedel i plastmaterial.

I samband med frågan om olika livsme- delsförpackningar bör uppmärksammas att enligt 16 5 1951 års stadga livsmedel inte får saluhållas eller förvaras i flaskor som kan ge anledning till förväxling med gift- flaskor av typ som Sveriges standardise- ringskommission fastställt som svensk stan- dard. En sådan standard för glas fastställdes också år 1952. Av produktionstekniska skäl har emellertid sedan flera år standarden inte kunnat tillämpas, eftersom den genom sin sexkantiga utformning inte går att hantera i de numera helautomatiska maskinerna in- om läkemedels- och den kemisk-tekniska in- dustrin. På grund härav och eftersom det också för andra hälsofarliga varor än gifter användes förpackningar av skiftande storlek och ofta även annat material än glas, har bestämmelsen i nuvarande 16 & inte längre någon praktisk betydelse. Risken för förväx- lingar mellan livsmedel och hälsofarliga va- ror torde emellertid vara ringa med tanke på den märkning som båda dessa typer av produkter författningsenligt skall vara för- sedda med. LSK föreslår därför inte att i den nya stadgan intages någon motsvarande föreskrift.

325

Denna paragraf innehåller allmänna bestäm- melser om vad som skall iakttagas vid trans— port av livsmedel. Livsmedelsstyrelsen får också rätt att meddela tillämpningsföreskrif- ter därtill. Förslag till sådana föreskrifter lämnas under en särskild avdelning i 4 kap. TK. Viss motsvarighet finns i 17 & 1951 års stadga och 22 's” 1952 år normallivsmedels- ordning. En av de väsentliga skillnaderna är at-t sistnämnda bestämmelser avser endast transporter med fordon under det att LSK:s förslag gäller livsmedelstransporter överhu- vudtaget.

Enligt både 1941 och 1949 års betänkan- den borde föreskrifter om transporter inte införas i själva livsmedelsstadgan utan i stäl- let tagas upp i en normahnatvarustadga, som det sedan ankom på varje kommun att tillämpa inom sitt område om så ansågs erforderligt. I remissyttranden över betän—

• Sida 265
•  Original

kandena yrkades emellertid att transport- föreskrifterna skulle överföras till själva stadgan så att de blev gällande i hela landet. Enligt prop. 1951:63 godtogs dessa yrkan- den endast såtillvida att vissa rent allmänna bestämmelser infördes under 17 % 1951 års stadga, medan mera detaljbetonade regler kom att ingå i normallivsmedelsordningen.

Med anledning av framförd kritik mot kontrollen beträffande animala livsmedel tillkallade chefen för jordbruksdepartemen- tet år 1954 en särskild utredningsman1 för undersökning av dessa frågor. I en prome- moria den 24 oktober 1955 (stencilerad) an- gående vissa spörsmål i samband med den sanitära kontrollen av animala livsmedel redovisade utredningsmannen bl. a. sina syn- punkter på kontrollen vid transport av så- dana varor.

I 1955 års utredning konstaterades helt allmänt att ifrågavarande livsmedelstrans- porter inte alltid skedde på ett ur hygienisk synpunkt tillfredsställande sätt. Särskilt gäll- de detta biltransporterna. Som exempel an- gavs att kött ofta transporterades på öppna bilar utan att vara skyddat mot förorening. I sådana fall hade hälsovårdsmyndigheterna vissa svårigheter att ingripa med hänsyn till att det enligt 22 & normallivsmedelsordning- en endast krävdes att fordonet »0m möjligt» skulle vara försett med särskilt skåp för köttvarorna. En annan olägenhet var att denna bestämmelse endast gällde i de kom- muner som antagit en egen livsmedelsord- ning. Enligt utredningen var det i och för sig synnerligen önskvärt att oförpackat kött alltid transporterades i slutet utrymme. Emellertid fann utredningsmannen att det av praktiska och ekonomiska skäl inte var lämpligt att i livsmedelsstadgan införa en allmängiltig bestämmelse därom. Följden skulle bli att alla berörda företag måste an- skaffa specialbyggda bilar för ändamålet. Kostnaderna därför var avsevärda och befa- rades inverka ogynnsamt på konsumentpri- serna på kött. För övrigt väntades dessa kostnader bli oöverkomliga för vissa mindre företagare. — Genom utredningen hade vi- dare konstaterats att också järnvägs- och

fartygstransporter av animala livsmedel ibland skedde under mindre goda hygienis- ka förhållanden.

Sammanfattningsvis förklarade utred- ningsmannen att, trots konstaterade missför- hållanden i praktiken, gällande bestämmel- ser om transport av livsmedel i det stora hela var tillfredsställande, om de blott till- lämpades på åsyftat sätt och om denna till- lämpning effektivt övervakades.

Vid remissbehandlingen av utrednings- promemorian kritiserades de där framförda synpunkterna av många instanser, främst veterinärstyrelsen. De bristande hygieniska förhållandena särskilt vid biltransporter av kött gjorde det enligt styrelsen ofrånkomligt att skärpa bestämmelserna på detta område. Bl. a. borde innebörden av bestämmelsen i 22 & normallivsmedelsordningen ändras så att fordon inte längre endast >>om möjligt» borde vara försett med särskilt skåp för kött- transporter. I stället skulle föreskrivas att sådant fordon som regel skulle vara försett med slutet utrymme, om köt-tet inte var ef- fektivt förpackat. Dessutom borde för läng- re transporter finnas anordningar för att hålla varorna avkylda. Dessa och andra skärpta bestämmelser om fordons beskaf- fenhet och utrustning borde emellertid inte föras in i normallivsmedelsordningen, efter- som många kommuner ännu inte antagit denna. Bestämmelserna föreslogs i stället göras allmängiltiga för hela landet oberoen- de av de kommunala myndigheternas ställ- ningstagande. Veterinärstyrel-sen föreslog att styrelsen fick bemyndigande meddela så- dana bestämmelser.

De genom 1955 års utredning aktualise- rade problemen i fråga om livsmedelstrans- porter och veterinärstyrelsens förslag till skärpta bestämmelser kom inte att leda till någon ändring i gällande föreskrifter. Här- med sammanhängande frågor togs emeller- tid på nytt upp vid 1962 års riksdag genom två likalydande motioner (I: 297 och II: 372). Däri erinrades om att den hygieniska utvecklingen gått snabbt sedan utredningen

* Landshövdingen A. Tottie.

• Sida 266
•  Original

gjordes. Sålunda hade bl.a. år 1959 införts obligatorisk köttbesiktning och den veteri- nära kontrollen av slakterierna hade succes- sivt skärpts. Förhållandena på transportom- rådet var emellertid fortfarande otillfreds- ställande, eftersom det alltjämt förekom transporter av bl. a. köttvaror på öppna for- don. Motionärerna föreslog därför en ome- delbar skärpning av de gällande transport- bestämmelserna. —— Andra lagutskottet (2 LU 1962: 19) uttalade i anledning härav att effektivt skydd mot förorening vid transport av köttvaror kunde vinnas endast om denna skedde i slutet utrymme. Utskottet förorda- de därför att bestämmelser härom infördes. Dessutom borde övervägas en föreskrift om att fordon vid längre transporter skulle vara försett med kylanordning för att skydda köttvarorna mot kvalitetsförsämring genom värme. — Under åberopande av utskottsut- låtandet hemställde riksdagen (rskr 1962: 163) om förslag till ändrade bestämmelser om transport av köttvaror.

Härefter överlämnades handlingarna i sa- ken till LSK för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess utredningsuppdrag.

I ett stort antal remissyttranden till LSK har kraven på skärpning av transportbe- stämmelserna upprepats och utvidgats att gälla också andra fall än som berörts i det föregående. Den förbättring av de hygienis- ka förhållandena som skett i samband med kringföringshandel med livsmedel anses kun- na tillskrivas den omständigheten att veteri- närstyrelsen med stöd av livsmedelsstadgan kunnat meddela närmare föreskrifter om beskaffenheten och utrustningen av de for- don som användes i denna verksamhet. En liknande ordning bör därför införas för livs- medelstransporter också i andra samman- hang.

De avsedda föreskrifterna bör enligt re- missinstanserna inte bara begränsas till trans- port av köttvaror utan också gälla fisk, mjölk och andra ömtåliga livsmedel samt va- ror som av andra orsaker kräver särskild hantering under transport. Därvid framhål- les bl.a. nödvändigheten av att djupfrysta livsmedel transporteras så att avbrott inte

sker i fryskedjan. Man anser det nödvändigt att föreskrifter utfärdas om att köttproduk- ter skall transporteras i täckt utrymme och att fordon som används för längre transporter av ömtåliga livsmedel skall vara försedda med kylanordningar. Gränsen för längre transporter kan, i överensstämmelse med en rekommendation av en arbetsgrupp inom ECE, sättas vid 15 mil eller 4 timmar. Vi- dare bör kött som inte är detaljstyckat trans- porteras fritt hängande eller förpackat i håll- bart emballage. Flera remissorgan föreslår att ett system med obligatoriskt godkännan- de införes i fråga om fordon för livsmedels- transporter i likhet med vad som redan gäl- ler för kringföringshandel. Därvid framhål- les att transporter på järnväg och båt också bör omfattas av de föreslagna, skärpta be- stämmelserna. Dessutom fästes uppmärk- samheten på att livsmedel i ökande omfatt- ning kommit att transporteras med lands- vägsbussar i linjetrafik och att detta ofta sker under mycket primitiva och ohygie- niska förhållanden.

Mot bakgrund av de i det föregående redovisade förhållandena och synpunkterna har LSK för egen del funnit det ofrånkom- ligt att bestämmelserna om livsmedelstrans- porter skärpes i väsentliga hänseenden. I första hand har föreskrifterna ansetts böra omfatta transporter överhuvudtaget och inte bara, såsom f. n. enligt 17 5 1951 årsstadga, transporter med fordon. Sålunda bör före- skrifterna gälla alla slags transportmedel och transportsätt.

Det primära kravet i fråga om livsmedels- transporter är att de sker på ett hygieniskt betryggande sätt så att allt efter livsmedlens art varorna skyddas mot värme, kyla, fukt, uttorkning eHer damm, smuts och andra för- oreningar. I detta syfte föreslår LSK i in- ledningen till 32 5 första stycket den huvud- regeln att livsmedel vid transport skall vara antingen »inneslutet i förpackning eller på annat sätt tillfredsställande skyddat mot för- orening och annan menlig påverkan». I och för sig är det önskvärt att flertalet livsmedel är förpackade när de transporteras. Å and- ra sidan får ett ovillkorligt krav i detta hän-

• Sida 267
•  Original

seende anses vara alltför långtgående. Så- lunda måste av praktiska skäl kött i större styckningsdelar än så länge ibland transpor- teras i oförpackat skick. För ändamålet an— vändes emellertid oftast täckta fordon. I fråga om fisk kan en förpackning dessutom i vissa fall vara till nackdel ur kvalitativsyn- punkt. Vidare synes det inte nödvändigt att alla livsmedel är förpackade då de transpor— teras exempelvis inne i en livsmedelslokal eller inom ett industri- eller hamnområde. Lämpliga försiktighetsåtgärder med täckan- de skyddsmaterial o.dyl. kan i sådana fall vidtagas för att varorna ändå skall kunna transporteras på ett hygieniskt betryggande sätt. Med hänsyn härtill och till andra lik- nande förhållanden har LSK funnit det be- fogat att som ett alternativ till kravet på för- packning medge transpont av livsmedel på annat sätt, om livsmedlen därvid ändå kan anses tillfredsställande skyddade mot för- orening eller annan menlig påverkan.

Vad särskilt gäller de transportmedel som användes i fråga om livsmedel har LSK för- sökt att i möjlig mån tillgodose de önskemål som alltsedan tillkomsten av 1951 års stadga framförts om strängare bestämmelser. Där- vid bör först framhållas att begreppet trans- portmedel enligt LSK:s uppfattning skall ha en vidsträckt betydelse så att därunder fal- ler inte bara olika slags bilar, bussar, motor- cyklar, mopeder och andra motorfordon utan också släpfordon, cyklar, båtar och fartyg, järnvägsvagnar, luftfartyg m.m. Med denna utgångspunkt har i 32 & förs- ta stycket införts den för fordon redan gällande bestämmelsen att transportmedel för livsmedel skall vara >>lämpligt för sitt ändamål samt hållas rent». Att LSK inte använt det nuvarande uttrycket >>rent och snyggt» är inte avsett att innebära någon saklig skillnad i fråga om detta allmänna krav. Vidare föreskrives att transportmedel skall vara försett med »slutet förvaringsut- rymme och ändamålsenliga anordningar för frys-, kyl- eller värmeförvaring» av livs- medel. Detta gäller emellertid endast »om det erfordras med hänsyn till livsmedlets be- skaffenhet, dess förpackning eller transpor— tens längd».

Frågan hur en livsmedelstransport skall ske och hur ett därvid använt transportme- del skall vara anordnat i enlighet med de allmänna bestämmelserna i 32 5 första styc- ket måste bedömas från fall till fall. För at-t få en klarare uppfattning härom hänvisas till de tillämpningsföreskrifter i 4 kap. TK som livsmedelsstyrelsen, med stöd av 32 & tredje stycket, föreslås få befogenhet att meddela.

I fråga om »slutet förvaringsutrymme» föreslås enligt 4 kap. TK att sådant utrymme skall finnas i transportmedel använda för livsmedel som ansetts vara särskilt ömtåliga för förorening eller annan menlig påverkan. Det gäller här köttvaror, viss färsk fisk, olika mjölkprodukter, mjukt bröd och an— nat bakverk samt glassvaror. De uppräk- nade varorna utgör endast exempel som LSK med hjälp av sina experter funnit spe- ciellt ömtåliga för öppna transporter. Vid behov skall livsmedelsstyrelsen givetvis kun- na inbegripa ytterligare livsmedelstyper un- der denna föreskrift. Att märka är att be stämmelserna gäller, oavsett om de angivna varorna är förpackade eller inte.

I fråga om vissa köttvaror har kravet på slutet förvaringsutrymme inte ansetts till- räckligt ur hygienisk synpunkt. Så är fallet med vissa större styckningsdelar av kött från nötkreatur, häst, gris, får och ren, beträffan- de vilka föreskrives att de skall transporte- ras »hängande». Syftet är att därigenom skydda dem mot eventuella föroreningar från själva transportutrymmet. Denna före- skrift har också ansetts böra gälla andra köttvaror, om de inte är emballerade eller transporteras i häcka-r, backar eller liknande transportanordningar. Som exempel härpå kan nämnas hela korvar. Ett krav att kött- varor alltid skall vara emballerade under transport har inte visat sig möjligt att upp- ställa i praktiken.

Vissa avsteg bör enligt 4 kap. TK kunna ske från kravet på att transportmedel skall vara försett med slutet förvaringsutrymme. Därvid måste emellertid föreligga »särskilda förhållanden». Detta uttryck skall tolkas mycket restriktivt och är bara avsett för så- dana fall då det möter betydande praktiska

• Sida 268
•  Original

olägenheter och ekonomiska svårigheter att upprätthålla kravet på slutet utrymme, t. ex. vid mycket korta transporter mellan olika sektioner på samma produktionsställe. Av- kall får självfallet därvid inte göras i fråga om det allmänna kravet på att transporten skall ske så att livsmedlet är tillfredsställan- de skyddat mot förorening och annan men- lig påverkan. Detta är bl. a. viktigt vid tran- sport av s. k. leverantörmjölk från producent till mejeri.

För andra livsmedel än som angetts i det föregående föreslås enligt 4 kap. TK att varan — oavsett om den är förpackad eller inte — skall vara >>väl övertäckt», då den transporteras med transportmedel utan slutet förvaringsutrymme.

Beträffande »kyl- eller frysanordningar» har LSK ingående diskuterat huruvida man bör uppställa ett generellt krav härpå sär- skilt i fråga om transportmedel för köttva- ror, fisk, mjölk och djupfrysta livsmedel. Därvid har framhållits de betydande kost- nader som blir följden, om man genomför ett sådant krav. Som exempel anföres att många fiskhandlare och andra detaljister dagligen själva transporterar sina varor från olika partihandelscentraler och då använder sin egen personbil eller annat fordon utan någon kylanordning. Sådana transporter skulle omöjliggöras genom en föreskrift att transportmedlen måste vara utrustade med sådan anordning. I dessa sammanhang har från experthåll påpekats att korta transpor- ter av livsmedel, som är känsliga för värme, många gånger kan ske på ett hygieniskt sätt i lämpliga isolerande behållare utan att sär- skilda kylanordningar finns.

Mot bakgrund av dessa omständigheter har LSK inte funnit det realistiskt att i till- lämpningskungörelsen generellt kräva att kyl- eller frysanordningar skall finnas för transport av här ifrågakommande livsmedel. I stället har den mest praktiska lösningen visat sig vara en allmän föreskrift i 4 kap. TK att transporten skall ske »på sådant sätt att antingen förvaringsutrymmets eller livs- medlets temperatur icke överstiger» vissa temperaturgränser. Genom denna bestäm-

melse uppstår inte något behov av att fast- ställa vissa tids- eller avståndsgränser för de fall då särskilda kyl- eller frysanordningar behöver användas. Efter samråd med sär- skild expertis föreslås temperaturgränsen för andra köttvaror än kallrökta bli +40C för färsk fisk som inte är helt isad +2" C och för mjölk och flytande mjölkprodukt från mejeri +6” C. I fråga om djupfrysta livs— medel får transporttemperaturen inte vara högre än —— 180 C.

Följden av LSK:s förslag i fråga om livs- medelstransporter under kyl- eller frystem- peratur blir att företagen själva i första hand får avgöra vilka anordningar som i varje särskilt fall erfordras för att föreskrif- terna skall kunna iakttagas. Beträffande sär- skilt långa transporter torde det vanligtvis vara nödvändigt med speciella aggregat men för kortare sträckor kan det många gånger vara tillräckligt att placera livsmedlen i ett emballage eller en behållare som kan göra att livsmedlen håller föreskriven temperatur.

LSK har i detta sammanhang också upp- märksammat den alltmer ökande distributio- nen av varm, färdiglagad mat till skolbe- spisningar, industrimatsalar och liknande an- läggningar. I dessa fall är det betydelsefullt att transporten sker så att maten behåller erforderlig värme tills den kommer fram till den plats där den skall förtäras. LSK har emellertid inte funnit tiden mogen för att föreslå särskilda tillämpningsbestämmel- ser för detta slags transporter. Det bör i stål- let ankomma på livsmedelsstyrelsen att när- mare överväga frågan därom.

Vid transport av livsmedel kan hygieniska risker också uppstå till följd av att med sam— ma fordon transporteras även andra varor. I vissa remissyttranden till LSK har påpe- kats att sådan »samlastning» ofta sker i järn- vägsvagnar och långtradarfordon samt på fartyg. Därvid anses faran stor för att livs- medlen blir menligt påverkade av de andra varorna.

I dessa fall gäller enligt 27 5 första styc- ket den huvudregeln att livsmedel inte får förvaras tillsammans med vara som kan an- tagas ge livsmedlet främmande lukt eller

• Sida 269
•  Original

smak eller eljest göra det otjänligt till män- niskoföda. Avsikten härmed är emellertid inte att vid livsmedelstransporter helt för- bjuda samlastning med andra varor. Ett så- dant förbud skulle medföra stora praktiska och ekonomiska problem för den nuvarande transportapparaten och synes för övrigt inte heller befogat, om livsmedlen hålles väl av- skilda och tillräckligt skyddade från andra varor. LSK föreslår därför enligt 32 5 andra stycket att, utan hinder av 27 5, an- nan vara får förvaras i samma transport- medel som livsmedel under förutsättning att >>betryggande försiktighetsmått vidtagits för att skydda livsmedlen mot menlig påver- kan». Praktiskt kan man uppfylla detta krav exempelvis genom att ha skilda förvarings- utrymmen för livsmedlen eller genom att varorna under transporten är så väl embal- lerade att några hygieniska risker inte upp- kommer.

I 32 5 tredje stycket återfinns den i det föregående nämnda befogenheten för livs- medelsstyrelsen att meddela tillämpningsfö- reskrifter om transport av livsmedel och om de transportmedel som är avsedda för så- dant ändamål.

I detta sammanhang har LSK övervägt förslaget att införa ett obligatoriskt godkän- nandesystem beträffande transportmedel för livsmedel. Vid den närmare bedömningen härav har framkommit att ett sådant system skulle bli mycket omfattande och komplice- rat, även om det inskränktes till enbart mo- torfordon. Följden skulle kunna bli att inte bara reguljära livsmedelstransportbilar bor- de godkännas utan också bl. a. mopeder och vanliga personbilar som många livsmedels- handlare använder för daglig transport av varor till sin butik. Visserligen kan systemet ytterligare begränsas men därvid skulle svår- lösta avgränsningsfrågor uppkomma. Det kan ifrågasättas om själva godkännandet av ett transportmedel i praktiken har avgöran- de betydelse. Det viktigaste måste ändå vara att transporten sker under hygieniskt be- tryggande förhållanden och att de transport- medel som användes rengöres och underhål- les på ett riktigt sätt. Uppfylles inte dessa

grundläggande fordringar synes det ha ringa betydelse om transportmedlet formellt blivit godkänt vid en besiktning av myndighe- terna.

Med hänsyn till dessa synpunkter har LSK funnit att obligatoriskt godkännande av transportmedel för livsmedel inte bör införas. Det synes tillräckligt med de till- lämpningsföreskrifter, som LSK föreslår en— ligt 4 kap. TK och som livsmedelsstyrelsen allt efter omständigheterna kan utöka, samt att livsmedelsmyndigheterna noggrant kon- trollerar att föreskrifterna verkligen iaktta- ges. Livsmedelsstyrelsen bör också ha sin uppmärksamhet riktad på hur förhållandena utvecklas i fråga om livsmedelstransporter och anpassa tillämpningsföreskrifterna där- efter. I likhet med vad som föreslås under 30 & om utrustning inom livsmedelshante- ringen och under 31 5 om förpacknings- material för livsmedel bör styrelsen ha rätt att i förekommande fall förbjuda att viss typ av transportmedel användes för livs- medel. En sådan befogenhet föreslås enligt sista punkten i 32 & tredje stycket.

3.5 Livsmedelslokal (5 kap.)

Hantering av livsmedel sker i stor utsträck- ning i därför särskilt avsedda lokaler och ut- rymmen av olika slag. För att där skapa så goda förutsättningar som möjligt för en hy- gienisk behandling av livsmedlen och de råvaror, som kommer till användning för dem, har i både svensk och utländsk livs- medelslagstiftning sedan gammalt uppställts speciella krav på hur dessa lokaler skall vara beskaffade. Därigenom har så småningom uppnåtts en ganska långt gående standardi- sering i fråga om lokaler, inredning och ut- rustning för samma eller likartad verksam- het. I syfte att säkerställa att ifrågavarande krav uppfylles redan då en livsmedelslokal första gången tages i bruk har vidare före- skrivits att den dessförinnan skall godkän- nas för sitt ändamål av hälsovårdsmyndig- heterna.

Bestämmelser om livsmedelslokaler åter- finns i 1951 års stadga under 3 kap. och i

• Sida 270
•  Original

olika avsnitt av 1952 års normallivsmedels- ordning. Dessutom regleras beskaffenheten av vissa slakterier och Charkuterifabriker samt av mejerilokaler delvis genom särskilda föreskrifter.1 I LSK:s förslag har livsmedels- stadgans och normallivsmedelsordningens bestämmelser moderniserats och skärpts i olika hänseenden. De allmänna, grundläg- gande reglerna har placerats i den nya stad- gans 5 kap. medan detaljföreskriftema sam- manförts under ett särskilt 5 kap. i tillämp- ningskungörelsen.

335

I denna paragraf ges en förklaring till vad som enligt stadgan skall vara att hänföra till begreppet livsmedelslokal.

En liknande bestämmelse finns i 8 5 1951 års stadga. Den syftar emellertid inte till att definiera begreppet livsmedelslokal utan har tillkommit för att avgränsa de i stadgans 3 kap. givna föreskrifterna om beskaffen- heten av sådana lokaler och om godkännan- de av dessa att tillämpas endast på vissa livsmedelslokaler som ur hygienisk syn-punkt ansetts särskilt betydelsefulla. Sålunda be- gränsas enligt 8 5 första stycket ifrågava- rande föreskrifter till att gälla a) lokaler för framställning eller beredning av livsmedel avsedda för försäljning eller servering till allmänheten, b) lokaler för servering åt all- mänheten och c) lokaler för försäljning, för- packning eller förvaring av vissa särskilt uppräknade livsmedel som är avsedda att säljas eller serveras åt allmänheten, nämligen köttvaror, färsk fisk, skaldjur, ägg, mjölk- produkter, margarinvaror, glass, bröd och annat bakverk samt färdiglagad mat. — Till nu angivna livsmedelslokaler skall enligt 8 å andra stycket också räknas olika biutrym- men såsom lagerrum, omklädningsrum samt tvätt- och diskrum. Fast kiosk skall dess- utom anses som livsmedelslokal. — Undan- tag från bestämmelserna om livsmedelslo- kaler skall enligt 8 & tredje stycket gälla i fråga om ladugård samt beträffande sådan försäljnings- och förvaringslokal där enbart förpackade livsmedel säljes eller förvaras. En förutsättning för sistnämnda undantag

är emellertid att förpackningen lämnar livs- medlen nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan utifrån.

Genom sin utredning har LSK kommit till den uppfattningen att bestämmelserna om livsmedelslokaler bör utvidgas väsent- ligt. I likhet med vad som uttalats i ett stort antal remissyttranden anser sålunda LSK det ur hygienisk säkerhetssynpunkt angeläget att föreskrifterna om beskaffenhet och godkän- nande göres tillämpliga också på andra loka- ler än som f. n. anges i 8 & 1951 års stadga.

Vad först gäller den nuvarande begräns- ningen till lokaler för tillverkning, servering och försäljning endast av sådana livsmedel som är avsedda för allmänheten har denna ordning gjort att bestämmelserna om livsme- delslokaler bl. 3. inte kommit att gälla per- sonalmatsalar vid industrier och andra före- tag, skolmåltidslokaler eller bespisningar på sjukhus, ålderdomshem, barnhem och där- med jämförliga inrättningar. Beträffande serveringama vid industriella och liknande anläggningar har enligt uttalanden i prop. 1951: 63 någon prövning av hälsovårdsmyn- dighet inte ansetts böra ske, eftersom de i allmänhet står under tillsyn av yrkesinspek- tionen Arbetarskyddsstyrelsen har emeller- tid i ett remissyttrande till LSK förklarat att yrkesinspektionens befattningshavare i regel inte besitter erforderlig sakkunskap för att kunna bedöma de livsmedelshygieniska för- hållandena i sådana lokaler. I praktiken har det också visat sig att det framför allt är från dessa och de i det föregående nämnda serveringarna som matförgiftningar rappor- teras till hälsovårdsmyndigheterna. Därtill kommer att industriernas och affärsföreta- gens personalserveringar i viss utsträckning är öppna för andra än de anställda. På grund av nu angivna förhållanden och efter- som en allt större del av befolkningen på arbetsdagar intar måltider på serveringar av

1 Köttbesiktningskungörelse 6/6 1968 (SFS 1968:406) och veterinärstyrelsens kungörelse 1/7 1968 med vissa bestämmelser rörande kött- besiktningsverksamhet m.m.; Veterinärstyrelsens föreskrifter 2/ 1 1968 röran- de exportkontrollanläggning; Mejeristadgan 22/5 1936 (SFS 1936: 174).

• Sida 271
•  Original

ifrågavarande slag, anser LSK övertygande skäl tala för att inte längre begränsa före- skrifterna om livsmedelslokaler till sådana där endast livsmedel till allmänheten till- verkas, serveras eller försäljes.

Beträffande undantaget i 8 5 tredje styc- ket 1951 års stadga för försäljningslokaler med enbart förpackade livsmedel har i prak- tiken stor osäkerhet kommit att råda, huru- vida förpackningarna alltid är av sådan be- skaffenhet att de verkligen lämnar livsmed- len >>nödigt skydd» mot förorening, fukt el- ler annan påverkan. Det har visat sig att olika slags förpackade livsmedel inte sällan saluhålles i bristfälligt utrustade och i övrigt mycket primitiva lokaler, som till följd av ifrågavarande undantag inte behöver god- kännas. Lokalerna saknar exempelvis ibland kylutrustning för ömtåligare varor som mås- te förvaras kallt för att inte snabbt förstöras. Det förekommer också att helt oförpackade livsmedel säljes i lokaler av denna typ till- sammans med potatis, rotfrukter, blommor och andra varor. Denna ordning måste an- ses innebära hygieniska risker. I fråga om försäljningslokaler har också begränsningen enligt 8 & första stycket c) 1951 års stadga till ett visst varusortiment visat sig omotive- rad. Sålunda faller bl. a. viss djupfryst samt saltad och rökt fisk utanför bestämmelserna om livsmedelslokaler. Detsamma gäller även så ömtåliga varor som äggpulver och andra äggprodukter. I likhet med ett stort antal remissinstanser har LSK med hänsyn till an- givna förhållanden funnit att ifrågavarande inskränkningar inte längre bör gälla.

Mot denna bakgrund anser LSK att före- skrifterna om beskaffenhet och godkännan- de av livsmedelslokal i princip bör gälla samtliga sådana lokaler. Detta uttryckes i förslaget till 33 5 första stycket första punk- ten så att med »livsmedelslokal» skall för- stås »varje i byggnad inrymd lokal och an- nat särskilt utrymme, som huvudsakligen avses för stadigvarande hantering av livs- medel». I detta sammanhang bör erinras om att livsmedelsstadgan enligt 6 5 första stycket inte äger tillämpning inom enskilt hushåll. Vidare bör uppmärksammas att de-

finitionen är inskränkt till att gälla lokaler i byggnad. Enligt 33 & tredje stycket, som kommenteras längre fram, kan emellertid vid behov motsvarande utrymmen i fartyg, tåg, flygplan och motorfordon jämställas med livsmedelslokal i byggnad.

Begreppet byggnad skall ha den innebörd som följer av byggnadslagstiftningen. Vis- serligen lämnas där inte någon formell defi- nition av detta begrepp men i rättspraxis finns ett stort antal fall som visar att bygg- nadsbegreppet tolkas mycket extensivt. Där- vid bör uppmärksammas att fast kiosk hän- föres till byggnad men däremot som regel inte flyttbar kiosk. I många remissyttran- den till LSK föreslås emellertid att de flytt- bara kioskerna också skall betraktas som livsmedelslokal och underkastas godkännan- de likaväl som fasta kiosker. Dessa synpunk- ter har LSK beaktat vid utformandet av bestämmelserna i 6 kap. om saluhållande av livsmedel i vissa fall (V 3.6). Därav framgår att den som säljer livsmedel från flyttbar kiosk måste ha personligt tillstånd av hälso- vårdsnämnd och att dessutom kiosken måste uppfylla vissa krav som anges i 6 kap. TK. Vid sådant förhållande synes det vara av mindre vikt att flyttbar kiosk inte heller en- ligt LSK:s förslag formellt är att anse som livsmedelslokal.

I fråga om hantering av livsmedel hänvi- sas till vad som sagts om det tillämpnings- område detta begrepp skall ha enligt 25 första stycket. Det gäller sålunda här all slags livsmedelshantering. Emellertid bör uppmärksammas att en lokal eller annat utrymme, för att kunna betraktas som livs- medelslokal måste vara »huvudsakligen» avsedd »för stadigvarande hantering av livs- medel». Härmed menas att det väsentliga syftet skall vara att där i första hand fortlöpande bedriva hantering av livsmedel. Därigenom kommer under livsmedelslokal- begreppet inte att falla sådana lokaler, där saluhållande eller demonstration av livs- medel förekommer mera tillfälligt såsom i utställningslokaler och vid mässor. Vidare kan inte en järnvägsstationsbyggnad be- traktas som livsmedelslokal bara för att där förekommer viss försäljning av exem-

• Sida 272
•  Original

pelvis varm korv eller glass från olika vagnar o. dyl. Inte heller den försäljning av förpackade livsmedel som i ökande usträck- ning kommit att ske i eller vid bensinstatio- ner ger anledning att i regel klassificera dessa som livsmedelslokaler. Endast då så- dan handel bedrives inom stationsbyggnader av dessa slag i ett avskilt utrymme, avsett huvudsakligen för detta ändamål, bör be- stämmelserna om livsmedelslokaler bli till- lämpliga på sådant utrymme. I andra fall kommer, i likhet med vad som sagts i det föregående om flyttbara kiosker, den här be- rörda handeln med livsmedel att regleras genom tillståndsförfarandet enligt 6 kap. Anledningen till att ordet »lokal» i för- fattningstexten kompletterats med uttrycket annat särskilt utrymme, som är avsett för livsmedelshantering, har bl.a. varit att livs- medelsavdelningar för försäljning och ser— vering i varuhus och liknande större för- säljningslokaler numera ofta inte är avskilda från andra varuavdelningar med särskilda väggar utan t. ex. endast med flyttbara hyl- lor eller något slags luftridå. I dessa fall kan man därför knappast karaktärisera livs— medelsavdelningen som en lokal men be- stämmelserna om livsmedelslokal bör up- penbarligen ändå vara tillämpliga där.

Enligt 33 5 första stycket andra punkten skall som livsmedelslokal också anses ett till sådan lokal hörande »utrymme som brukas i samband med livsmedelshanteringen eller eljest kan vara av hygienisk betydelse för denna».

Bestämmelsen motsvaras i stort av 8 5 andra stycket 1951 års stadga rörande så- dana biutrymmen som lagerrum, omkläd- ningsrum, tvätt- och diskrum. Tveksamhet har emellertid hittills rått om till biutrym- men dessutom kan räknas andra slags per- sonalrum där de anställda under raster kan äta medhavd mat, läsa tidningar, röka m. m. Beskaffenheten av sådana utrymmen kan i många fall ha betydelse för hygienen i själva livsmedelslokalerna, eftersom perso- nalen vanligen beger sig direkt därifrån till sitt arbete. Samma förhållanden råder i fråga om toalettrum. En viss standard för

dylika utrymmen synes nödvändig, varför LSK finner det motiverat att låta bestäm- melserna om livsmedelslokaler i princip till- lämpas också på dessa. Angivna synpunkter ligger bakom det samlade uttrycket »utrym- me som ——— eljest kan vara av hygie- nisk betydelse för» livsmedelshanteringen.

I några remissyttranden till LSK har före- slagits att livsmedelsstadgans bestämmelser om lokaler skall utsträckas att omfatta ock- så ladugårdar för mjölkkor. Som motiv an- föres bl. a. att dessa ladugårdar blivit efter- satta vid den allmänna hygieniska upprust- ning som skett beträffande andra lokaler inom livsmedelshanteringen.

I fråga om det nuvarande undantaget i 8 & tredje stycket 1951 års stadga beträffande ladugårdar framhölls enligt prop. 1951: 63 att ladugårdshygienen visserligen var av stor betydelse men att därmed sammanhängande frågor borde behandlas ur vidare synpunk- ter, lämpligen i hälsovårdsstadgan. Vissa all- männa bestämmelser härom finns också i 11 kap. 1958 års hälsovårdsstadga men des- sa syftar enligt förarbetena1 i första hand till att djurhållningen inte skall vålla sanitär olägenhet för omgivningen. Ladugård skall sålunda enligt 58 5 vara anordnad och in- redd så att dylik olägenhet inte uppstår. Föreskrifterna i 60 5 tar emellertid mera direkt sikte på livsmedelshygienen. Bl. a. anges att ladugård där mjölkkor hålles skall fylla de skäliga hygieniska krav som be- tingas av mjölkproduktionen. Därvid gäller att i rum för mjölkkor, i mjölkkammare el- ler annat förvaringsrum för mjölk inte får förvaras vara eller ämne som kan antagas bibringa mjölken främmande lukt eller smak eller eljest göra denna otjänlig till människo- föda. Rum för mjölkkor skall dessutom ha lätt tillgång till vatten av tillfredsställande beskaffenhet. Vidare skall redskap, förva- ringskärl och andra tillbehör vid mjölk- ningen och mjölkens omhändertagande hål- las rena och i gott stånd. Slutligen skall en- ligt 61 å hälsovårdsstadgan skriftlig anmä- lan göras till hälsovårdsnämnden, innan la- dugård anordnas inom hälsovårdstätort.

* Prop. 1958: B 46 s. 277—281.

• Sida 273
•  Original

Vid bedömning av frågan om ladugård skall betraktas som livsmedelslokal erinras om vad LSK uttalat i den allmänna [moti- veringen om livsmedelsbegreppet (IV 2.1.5). Sålunda bör enligt LSK som livsmedel inte betraktas levande djur förrän i samband med deras besiktning i samband med slakt och inte heller mjölk förrän efter mjölk- ningen. Med denna utgångspunkt synes för- hållandenai ladugården och dess beskaffen- het i första hand vara en djurhygienisk fråga. Därmed bör emellertid betydelsen av ladugårdshygienen inte undervärderas ur livsmedelssynpunkt. Att på grund därav jämställa ladugård med en livsmedelslokal är emellertid enligt LSK att gå för långt och låta livsmedelsstadgans föreskrifter få en omfattning som knappast är sakligt motive- rad. Hälsovårdsstadgans bestämmelser om ladugårdar synes rent allmänt vara tillfyllest också ur livsmedelshygienisk synpunkt. Dessutom har hälsovårdsnämnden, som till- lika skall vara lokal livsmedelsmyndighet, enligt 14 5 1944 års djurskyddslag1 att öva tillsyn över djurens vård och behandling. Därigenom får nämnden också insyn i sköt- seln av ladugårdar utanför hälsovårdstätort.

Å andra sidan bör påpekas att mjölken re- dan hos djurägaren undergår en första be- handling, bl.a. genom silning och kylning. Detta sker, särskilt beträffande större och medelstora mjölkproducerande besättningar, oftast i särskilda mjölkrum som är samman- byggda med ladugården. Det är av väsentlig betydelse att mjölken från början hanteras i lokaler, vars beskaffenhet och utrustning motsvarar livsmedelshygienens krav. Särskilt viktigt är att sådana mjölkrum har tillgång till både kallt och varmt vatten av dricks- vattenkvalitet samt att ändamålsenliga an- ordningar finns för kylning och diskning. Med hänsyn härtill har ISK funnit att be- stämmelserna i livsmedelsstadgan och till- lämpningskungörelsen om livsmedelslokal skall omfatta ifrågavarande mjölkrum.

Nu angivna synpunkter har kommit till uttryck i 33 5 andra stycket, enligt vilket i ladugård inte annat utrymme än mjölkrum skall anses som livsmedelslokal.

Slutligen bör i detta sammanhang erinras

om LSK:s uttalande i den allmänna moti- veringen om livsmedelsbegreppet (IV 2.1.5) att spannmål inte bör betraktas som livsme- del förrän den vid kvarnanläggningen be dömts vara »kvarngill». Härav följer att od- larnas spannmålsmagasin och andra lager- utrymmen för säden inte skall falla under bestämmelserna för livsmedelslokaler.

33 5 tredje stycket avser sådana utrym- men i fartyg, järnvägsvagnar, luftfartyg, motorfordon och vissa andra fordon där hantering av livsmedel förekommer.

Önskemål att bestämmelserna om livsme- delslokaler skulle gälla också motsvarande utrymmen på båtar, tåg och flygplan ut— trycktes redan vid remissbehandlingen av 1949 års betänkande. I prop. 1951 : 63 för- klarade emellertid departementschefen att dessa lokaliteter inte borde särskilt regleras i livsmedelsstadgan. I fråga om tåg och flyg- plan ansågs det sålunda knappast föreligga något större behov av en särskild tillsyn över lokaler där livsmedel tillreddes eller serverades. Vidare syntes det mindre lämp- ligt att fartyg och flygplan i internationell trafik ställdes under lokal hälsovårdsnämnds kontroll.

Ifrågavarande spörsmål aktualiserades ge- nom en motion vid 1965 års riksdag (1965 : II: 15) med förslag till särskild livsmedels- kontroll på båtar i internordisk trafik. Mo- tionärerna framhöll att det på sådana fartyg bedrevs en omfattande servering och för- säljning av livsmedel men att denna verk- samhet inte var föremål för någon kontroll av svensk hälsovårdsmyndighet. —— Vid re- missbehandlingen av motionen framkom att allvarliga brister visat sig i fråga om livs- medelshygienen på en del passagerarfartyg som trafikerade svenska hamnar. Liknande förhållanden hade konstaterats beträffande tågens restaurangvagnar. Andra lagutskottet (2 LU 1965: 23) förklarade att Spörsmålet om livsmedelsstadgan i och för sig kunde anses tillämplig utom riket inte kunde be- svaras entydigt. Med anledning härav och av vad som framkommit om livsmedelshy-

1SFS 1944:219, ändr. SFS 1958:l34, 1965:728, 1968: 735.

• Sida 274
•  Original

gieniska brister på fartyg och tåg fann ut- skottet att frågorna om livsmedelsstadgans tillämplighet utom riket och beträffande livsmedelslokaler på de allmänna kommuni- kationsmedlen borde utredas. — Sedan riks- dagen (rskr 1965: 91) delgett Kungl. Maj:t utskottsutlåtandet överlämnades ärendet till LSK.

Även i många remissyttranden till LSK har kritik riktats mot de hygieniska förhål- landena i de servicelokaler för livsmedel, som finns på färjor och andra passagerar- fartyg, samt i tågens restaurang- och kafé- vagnar. Förslag framläggs att jämställa des- sa utrymmen med reguljära livsmedelsloka- ler i byggnad. Också serveringen på flyg- plan, bussar och andra motorfordon anses böra uppmärksammas.

Vid sin prövning av förevarande frågor har LSK funnit det vara en avsevärd olä- genhet att bestämmelserna om livsmedels- lokaler hittills inte kunnat tillämpas i fråga om olika utrymmen på båtar, tåg och flyg- plan. Åtminstone när det gäller större fartyg torde förutsättningama att där anordna ser- veringslokaler och köksutrymmen på ett ur livsmedelshygienisk synpunkt ändamålsen- ligt sätt som regel vara lika goda som i fråga om motsvarande livsmedelslokaler i en bygg- nad. Större svårigheter möter emellertid be- träffande restaurang- och kafévagnar på tåg och pentryn på flygplan med hänsyn till de begränsade utrymmen som där står till för- fogande. Utöver de av olika myndigheter påtalade hygieniska bristerna bör påpekas att det under utredningen tydligt framgått att allmänheten ofta reagerar mot hygienen i serveringslokalerna på de allmänna kom- munikationsmedlen. Orsaken till dessa för- hållanden torde vara dels att hälsovårdsmyn- digheterna inte meddelat några föreskrifter om hur lokalerna skall vara anordnade och vilken utrustning de bör ha och dels att of- fentlig kontroll av lokalernas skötsel före- kommer i alltför liten utsträckning.

Med hänsyn härtill har LSK funnit starkt fog för att jämställa ifrågavarande »rörliga» livsmedelslokaler med motsvarande lokaler i byggnad. Föreskrifter bör sålunda medde-

las om lokalernas beskaffenhet, inredning och utrustning. Vidare bör livsmedelsmyn- dighet godkänna lokalerna för avsett ända- mål innan de får tagas i bruk.Hänsyn måste emellertid tagas till de praktiska föru-tsätt- ningar som i olika typer av kommunika- tionsmedel finns för att uppnå en tillfreds- ställande livsmedelshygien. Av detta skäl bör dessa inte formellt jämställas med livs- medelslokaler i byggnad genom en direkt bestämmelse i själva livsmedelsstadgan. I stället får det ankomma på livsmedelsstyrel- sen att avgöra i vilken omfattning så bör ske.

Med denna utgångspunkt anges i 33 & tredje stycket att föreskrift om livsmedels- lokal skall i den utsträckning livsmedelssty- relsen förordnar gälla också sådant utrymme i fartyg, järnvägsvagn och luftfartyg där han- tering av livsmedel bedrives. Det har inte varit möjligt för LSK att i detalj ange vilka föreskrifter om sådana utrymmen som bör meddelas. Därför föreslås enligt 5 kap. TK endast helt allmänt den bestämmelsen att vad som sägs om livsmedelslokal skall >>i tillämpliga delar» gälla motsvarande utrym- me i fartyg, järnvägsvagn och luftfartyg där livsmedel beredes, serveras eller försäljes. Genom denna bestämmelse kommer visa föreskrifter som gäller livsmedelslokal i all- mänhet — bl. a. de om tillgång till vatten av bakteriologiskt och hygieniskt tilfredsstäl- lande beskaffenhet — att kunna tillämpas också på de utrymmen i fiskefartyg där ny- fångad fisk och skaldjur undergår en första beredning ute till havs. Att så skall vara möjligt har länge krävts av hälsovårdsmyn- digheterna. Det får ankomma på livsme- delsstyrelsen att efter hand komplettera TK i nu berörda hänseenden.

Enligt LSK:s förslag kommer 33 & tredje stycket att gälla Också motorfordon och där- till kopplat fordon. Någon tillämpningsföre- skrift härtill har emellertid inte föreslagits. Detta beror på att den livsmedelshantering som nu sker i sådana fordon — förutom transporter som detaljregleras i 4 kap. TK — än så länge är begränsad till s.k. kring- föringshandel i livsmedelsbussar och till för- säljning från motorfordon och släpfordon

• Sida 275
•  Original

vid marknader o.dyl. Denna handel under- kastas det särskilda tillståndsförfarandet en- ligt 6 kap. som enligt TK blir kombinerat med krav på godkännande av själva fordo- net. Särskilt godkännande enligt 5 kap. TK av sådana fordon som livsmedelslokal blir därför onödigt. Det kan emellertid tänkas att utvecklingen går mot t.ex. stora lång- färdsbussar för passagerartrafik med serve- ring av livsmedel. I sådant fall kan livsme- delsstyrelsen med stöd av 33 & tredje stycket vid behov utfärda särskilda föreskrifter.

Det nu föreslagna systemet med särskilda föreskrifter om beskaffenheten av livsme- delslokaler i fartyg, järnvägsvagnar och flygplan samt om livsmedelsmyndighets god- kännande av dessa lokaler löser inte den fråga som riksdagens andra lagutskott dra- git upp om fortlöpande kontroll av själva livsmedelshanteringen vid internationall tra- fik. Enligt LSK:s uppfattning torde det inte vara möjligt att göra livsmedelsstadgan till- lämplig utom riket. Däremot står det klart att avsedd kontroll kan ske av ifrågakom- mande livsmedelslokaler, då fartyg och flyg- plan befinner sig vid svensk hamn respek— tive flygplats samt så länge järnvägsvagn med restauration befinner sig inom landet. Redan en sådan kontroll synes vara ett av- sevärt framsteg jämfört med nuvarande för- hållanden. Som framgår av 62 å andra styc- ket kan livsmedelsstyrelsen fördela dessa kontrolluppgifter mellan olika livsmedels- myndigheter. Det förefaller LSK lämpligt att styrelsen själv tar hand om den fortlö- pande kontrollen av flygplan och serverings- lokaler på tåg samt av fartyg på 20 brutto- registerton eller däröver. Möjligen kan det visa sig praktiskt att anförtro en viss del av kontrollen åt länsstyrelserna i de län där exempelvis restaurangvagnar ställs upp för översyn eller fartygen har sin hemmahamn. Motsvarande kontroll av fiskefartyg och andra mindre fartyg bör ankomma på häl- sovårdsnämnden i den kommun där fartyget är stadigvarande stationerat.

34 och 35 55 Bestämmelserna i dessa paragrafer avser be-

skaffenheten av livsmedelslokal och vilka myndigheter som har att meddela närmare föreskrifter därom.

Enligt 34 5 första stycket krävs helt all- mänt att livsmedelslokal skall vara lämplig för sitt ändamål och uppfylla sådana hygie- niska krav att fara inte finns för att livs- medel som förekommer i lokalen blir otjän- ligt till människoföda. Bestämmelsen mot- svarar närmast 10 ä 1 mom. första stycket 1951 års stadga.

I 34 5 andra stycket föreskrivs att livs- medelslokalen samt dess inredning och ut- rustning skall hållas i gott stånd och ren- göras så ofta det av förhållandena är på- kallat. Bestämmelsen är avsedd att ersätta 11 ä 1 mom. andra och tredje styckena 1951 års stadga. Det nuvarande kravet på att redskap skall rengöras dagligen har visat sig svårt att upprätthålla, då många livs- medelsindustrier numera har skiftesarbete dygnet runt. Liknande svårigheter beträf- fande daglig rengöring har visat sig i andra hänseenden. Av praktiska skäl har därför nämnda föreskrift ändrats till att helt all- mänt gälla rengöring så ofta det är på- kallat av förhållandena i varje särskilt fall.

1951 års stadga innehåller i 10 5 ett fler- tal bestämmelser om hur en livsmedels- lokal skall vara beskaffad i olika hänseen- den och vilken inredning och utrustning lokalen skall ha. Eftersom LSK:s förslag till livsmedelsstadga är en ramförfattning med allmänna, grundläggande bestämmelser hör sådana detaljföreskrifter inte hemma i själva stadgan. Därvid uppkommer frågan i vilken form och av vilken myndighet dessa lämpligen bör meddelas.

Till en början bör framhållas att man alltsedan tillkomsten av 1959 års byggnads- stadga strävat efter att få så enhetliga be- stämmelser som möjligt på byggområdet. Ett led häri är att söka utmönstra bygg- nadstekniska bestämmelser ur andra special- författningar och i stället överföra dem till byggnadslagstiftningen. Så har bl. a. skett vid utfärdande av ny brandlagstiftning, år

1SFS 1962:90 (brandlag), SFS 1962:91 (brand- stadga).

• Sida 276
•  Original

1962 och ny författning om hotell och pen- sionat år 19661. Meningen är att erforder- liga tillämpningsbestämmelser om byggnader på dessa och liknande områden i stället skall utfärdas med stöd av byggnadsstadgan. Med stöd av 76 & nämnda stadga har statens planverk sålunda befogenhet att meddela närmare föreskrifter bl. a. om >>konstruk- tion och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar». Sådana föreskrifter samt råd och anvisningar för tillämpning av stadgan finns intagna i den av planverket utgivna publikationen »Svensk byggnorm)) (BABS). Enligt uttalande av departements- chefen vid tillkomsten av byggnadsstadgan2 anses ingenting hindra att ifrågavarande till- lämpningsföreskrifter behandlar även ämnen som regleras på annat håll än i de egentliga byggnadsförfattningarna. Flera bestämmel- ser i byggnadsstadgan, t. ex. 44, 46 och 48 55, är också utformade så att de ger plan- verket möjlighet meddela de föreskrifter i frågor om arbetarskydd, hälsovård och brandskydd som bör beaktas vid byggande.

I samband med att 76 & byggnadsstadgan år 1967 ändrades så att planverkets tillämp- ningsföreskrifter som regel inte gjordes be- roende av Kungl. Maj:ts fastställelse erin- rade departementschefen3 om planverkets möjlighet att meddela sådana bestämmelser också i frågor som regleras av författning utanför byggnadslagstiftningens område. Bl. a. uttalades att föreskrifterna i princip kunde avse grundläggande krav på sådan egenskap eller funktion hos en byggnad som är av betydelse från säkerhetssynpunkt eller hygienisk synpunkt. Å andra sidan framhölls att, om rätten att utfärda tillämpningsföre- skrifter i sådan fråga författningsenligt till- kom annan myndighet, planverket uppen- barligen inte skulle meddela egna föreskrif- ter i samma fråga.

Mot de nu refererade principerna för meddelande av tillämpningsföreskrifter på byggområdet har riksdagen inte framfört någon erinran.

En följd av statsmakternas principiella ställningstaganden i dessa frågor skulle när- mast bli att statens planverk borde meddela samtliga de detaljföreskrifter om beskaffen-

heten av livsmedelslokaler som är nödvän- diga. I och för sig torde en sådan ordning vara fördelaktig, eftersom då både bygg- nadstekniska och livsmedelshygieniska före- skrifter om sådana lokaler kunde föras sam- man i planverkets förut nämnda publikation »Svensk byggnorm». Därvid måste förutsät- tas att planverket skulle samråda med livs- medelsstyrelsen om föreskrifter av hygienisk karaktär. Ett problem i sammanhanget är emellertid att föreskrift om livsmedelslokal enligt 33 & tredje stycket livsmedelsstadgan i [tillämpliga delar kan gälla också liknande utrymme i fartyg, järnvägsvagn, luftfartyg och motorfordon m.m. Det synes uteslutet att planverket meddelar föreskrifterom kon- struktionen av sådana med livsmedelslokal i byggnad jämställda utrymmen. Rätten där- till ankommer på de fackmyndigheter som handlägger ärenden om dessa kommunika- tionsmedel, nämligen respektive sjöfartssty- relsen, statens vägverk och statens järn- vägar, luftfartsverket och statens trafiksä- kerhetsverk. En logisk följd av principen att sammanföra bestämmelserna om byggnader till byggnadslagstiftningen vore i stället att detaljföreskrifter av både teknisk och livs- medelshygienisk natur beträffande kommu- nikationsmedlens livsmedelslokaler infördes av nämnda myndigheter i respektive special- lagstiftning. Konsekvensen härav skulle emellertid bli att strävandena att samla alla föreskrifter på ett sakområde till ett och samma författningskomplex resulterade i att regleringen på ett annat område, nämligen livsmedelshygienens, splittrades upp på fem helt skilda lagstiftningar. En sådan utveck- ling är enligt LSK:s mening inte tillrådlig, eftersom den i hög grad kommer att för- svåra arbetet att uppnå enhetliga regler på livsmedelsområdet.

Nu angivna förhållanden har lett LSK fram till den uppfattningen att det i stället bör ankomma på livsmedelsstyrelsen att ut- färda tillämpningsföreskrifter i fråga om den rent hygieniska beskaffenheten av livs-

1 SFS 1966: 742 (hotellförordning). ” Prop. 1959: 168 s. 270. 3Prop. 1967: 81 s. 18—20.

• Sida 277
•  Original

medelslokal samt dess inredning och utrust- ning. En bestämmelse härom föreslås under 35 5 första stycket som ger styrelsen befo- genhet att meddela närmare föreskrifter också om själva skötseln av lokalen, inred- ningen och utrustningen. I enlighet med 4 5 andra stycket har livsmedelsstyrelsen att i lokalfrågorna samråda med därav berörda myndigheter.

Befogenheten att meddela föreskrifter om konstruktion och utförande samt andra frå- gor som sammanhänger med själva inrättan- det av livsmedelslokal skall emellertid lik- som hittills tillkomma vederbörande fack- myndighet. En erinran därom har intagits i 35 9” andra och tredje styckena. Föreskrift om byggnader skall sålunda meddelas av statens planverk enligt 1959 års byggnads- stadga, beträffande fartyg av sjöfartsstyrel- sen enligt 1965 års kungörelse med tillämp— ningsföreskrifter till lagen den 19 november 1965 om säkerheten på fartygl, beträffande järnvägsvagnar av statens vägverk och sta- tens järnvägar gemensamt enligt 1966 års järnvägstrafikstadga2 och 1967 års kungö- relse om tillsyn över enskilda järnvägar m.m.-*, beträffande luftfartyg av luftfarts- verket enligt 1957 års luftfartslag4 samt be- träffande motorfordon och därtill kopplat fordon av statens trafiksäkerhetsverk enligt 1951 års vägtrafikkungörelse? För att sä- kerställa att dessa ren-t tekniska tillämp- ningsföreskrifter utformas också med hän- syn till hygieniska intressen föreslås att de nämnda fackmyndigheterna samråder där- om med livsmedelsstyrelsen.

LSK är medveten om att också det i 35 & angivna systemet för meddelande av tillämp- ningsföreskrifter om livsmedelslokaler inne- bär en splittring på olika författningar. Det- ta är emellertid oundvikligt Vilket annat sy- stem som redovisats i det föregående man än väljer. Nackdelarna av splittringen blir dock ur livsmedelssynpunkt mindre enligt LSK:s förslag än om de förut nämnda prin- ciperna om byggnadslagstiftningen och kon- sekvenserna därav skulle följas. Därtill kom- mer att livsmedelsstyrelsen i den föreslagna publikationen »Svensk livsmedelsbok» i an-

slutning till sina egna tillämpningsföreskrif- ter om livsmedelslokaler skall ta in eller hänvisa till de olika bestämmelser av teknisk natur som meddelas av andra myndigheter om sådana lokaler och utrymmen. På så sätt kommer gällande regler på detta sak- område ändå att vara samlade i en lätt till- gänglig form.

Förslag till tillämpningsföreskrifter i fråga om den hygieniska beskaffenheten och sköt- seln av livsmedelslokaler samt inredningen och utrustningen där återfinns i 5 kap. TK. Vid utarbetandet härav har LSK beaktat de mera allmänt hållna reglerna i 10 ä 1 mom. 1951 års stadga och sökt modernisera de nuvarande detaljbestämmelsema om lokaler i 1952 års normallivsmedelsordning bl.a. med beaktande av de riktlinjer för anord- nande och inredning av livsmedelslokaler som veterinärstyrelsen meddelat den 12 juli 1967. All möjlig hänsyn har också tagits till de önskemål som uttryckts i remissyttran- dena till LSK och av anlitade experter. När- mare kommentarer i dessa frågor lämnas i specialmotiveringen till TK (V 4.1.5). I detta sammanhang bör endast framhållas följande ändringar och nyheter.

Tillämpningsföreskrifterna har delats upp så att vissa av dem skall gälla samtliga livs- medelslokaler medan andra vid sidan därav dessutom speciellt reglerar lokaler för till- verkning och beredning, försäljning samt servering av livsmedel. I de allmänna be- stämmelserna uppställs bl.a. krav på lätt tillgång till rinnande vatten av dricksvatten- kvalitet samt tillgång till varmvatten. Be- fintliga sådana anordningar skall vara för- sedda med blandarkran och tvättrummen ut- rustas med tvålautomat och engångshand— dukar eller torkautomat. Torrklosett får inte längre finnas i en livsmedelslokal utan i stället vattenklosett eller annan motsvarande anordning med exempelvis elektrisk för- bränning. Skärpta krav införes i fråga om tillförsel av friskluft och om användande av 1SFS 1965:719, 908.

2 SFS 19661202. 3 SFS 19672604. 4 SFS l957z297. 5 SFS 19512743.

• Sida 278
•  Original

artificiell belysning. Golv, väggar och tak samt olika inredningsdetaljer skall vara av lätt rengörbart material. Vidare krävs att livsmedelslokal i erforderlig omfattning skall vara utrustad med särskilt utrymme för varumottagning samt med kylrum, kylskåp och kyldiskar. I förekommande fall skall finnas utrymmen och anordningar för för- varing och upptining av frysta livsmedel samt för avsvalning eller varmhållning av varorna. Rättvisande termometer skall alltid finnas i kyl-, frys-, upptinings- och varm- hållningsutrymme. Härutöver ges livsme- delsmyndighet möjlighet att begränsa anta- let personer som sysselsättes i lokalen. — När det gäller de ytterligare specialföre- skrifter som skall gälla för tillverknings-, försäljnings— och serveringslokaler har LSK sökt dra upp riktlinjer för beskaffenhet, in- redning och utrustning allt efter de hygie- niska krav som måste uppställas med hän- syn till varje typ av lokal samt till det varu- sortiment och de aktiviteter som förekom- mer där. Bl.a. skiljes på hantering av kött, fiskvaror och vegetabilier m.m. Särskilda regler uppställs om försäljningslokaler där samtidigt saluhålles ett större sortiment livs- medel och andra slags varor. Bestämmel- serna om mejerilokal motsvarar vad som f.n. gäller enligt mejeristadgan. I fråga om kiosker är det LSK:s avsikt att de av social- och veterinärstyrelserna år 1962 meddela- de råd och anvisningarna1 skall gälla, intill dess livsmedelsstyrelsen hunnit göra enöver- arbetning av dessa.

Slutligen bör beträffande tillämpnings- föreskrifterna uppmärksammas att LSK inte skiljer på om en livsmedelslokal är belägen i stad eller annan hälsovårdstätort eller på landsbygden. Av remissyttrandena till LSK och genom utredningen i övrigt har fram- kommit att den nuvarande möjligheten en- ligt 10 5 2 mom. 1951 års stadga att ha lindrigare krav i fråga om serverings-, för- säljnings- eller förvaringslokaler på lands- bygden inte längre kan anses befogad med hänsyn till utvecklingen på livsmedelsom- rådet och den allmänna standardhöjningen. Av samma skäl bör motsvarande undantags- bestämmelse för kiosker upphöra att gälla.

Denna paragraf anger förutsättningarna för att inrätta en livsmedelslokal och för att få ta den i bruk när den är färdigställd. Be- stämmelserna ersätter 9 g 1 och 2 mom. samt 3 mom. första stycket första punkten 1951 års stadga.

I fråga om hänvisningen till byggnads- stadgan i 36 5 första stycket bör följande framhållas.

Den som ämnar inrätta en livsmedelslokal i byggnad måste enligt 54 ä 1 mom. första stycket byggnadsstadgan ha byggnadsnämn- dens lov därtill. Sådant byggnadslov krävs i regel för varje nybyggnad. Av 75 & fram— går att begreppet nybyggnad formellt sett fått en förhållandevis vidsträckt innebörd. Sålunda skall dit hänföras inte bara upp- förande av en helt ny byggnad utan bl.a. också till- eller påbyggnad, ombyggnad eller annan genomgripande ändring och inredan- de helt eller delvis av befintlig byggnad till väsentligen annat ändamål än det den förut använts till. Enligt 54 ä 1 mom. andra, tredje och fjärde styckena krävs härutöver byggnadslov för vissa andra, mindre omfat- tande åtgärder som vidtages i en byggnad. Nu angivna bestämmelser är emellertid inte tillämpliga i hela landet. Huvudregeln är enligt 35 5 att kravet på byggnadslov endast gäller inom område med fastställd general- plan, stadsplan, byggnadsplan eller utom- plansbestämmelser. För vissa större bygg— nader som inte ligger på sådant planlagt om- råde krävs emellertid enligt 65 & ändå bygg- nadslov. Det gäller här trevånings- eller högre byggnader, fabriksbyggnader samt vis- sa hotell och pensionat, samlingslokaler, skolor och vårdanstalter. Slutligen bör upp- märksammas att bestämmelserna om bygg- nadslov enligt 54 5 2 mom. andra stycket inte äger tillämpning på byggnad som tillhör kronan eller landsting. Innan sådan byggnad påbörjas skall emellertid vederbörande myn- dighet göra en anmälan om företaget hos byggnadsnämnden.

1Veterin'z'trstyrelsens författningssamling 1962: 29.

• Sida 279
•  Original

När en livsmedelslokal blivit färdigbyggd skall den inte bara slutbesiktigas av bygg- nadsnämnden utan också enligt 9 ä 3 mom. första stycket 1951 års stadga godkännas av hälsovårdsnämnden för att få tagas i bruk för sitt ändamål. För att undvika att den färdigbyggda lokalen skall behöva ändras, om inte hälsovårdsnämnden anser sig kunna godkänna den, har i 9 5 1 mom. införts en möjlighet för den som ämnar inrätta en livsmedelslokal att av nämnden redan på detta tidiga stadium få ett >>förhandsbesked>> om godkännande. Därvid förutsätts också att byggnadsnämnden före meddelande om byggnadslov kan inhämta yttrande av hälso- vårdsnämnden om lokalens lämplighet för avsett ändamål. Systemet med förhandsbe- sked är emellertid inte obligatoriskt utan vederbörande >>äger>> endast begära sådant besked. Inhämtande av yttrande från hälso- vårdsnämnd är heller inte någon formell skyldighet för byggnadsnämnden. Denna har sålunda endast att följa sitt allmänna åliggande enligt 1 & andra stycket byggnads- stadgan att samarbeta med övriga myndig- heter, vilkas verksamhet berör byggnads- nämndens arbetsområden eller vilkas bedö- manden är av betydelse för nämndens verk- samhet.

Systemet med förhandsbesked om god- kännande syftar till att hälsovårdsnämnder- na, redan innan en livsmedelslokal börjar byggas, skall få möjlighet att påverka loka- lens utformning så att den i färdigt skick motsvarar de hygieniska krav man måste ställa på den ur livsmedelssynpunkt. Initiati- vet till denna förhandsgranskning tas emel- lertid av den som ämnar inrätta lokalen. Genom ett flertal remissyttranden till LSK och genom utredningen i övrigt har emel- lertid framkommit att denna möjlighet ofta inte utnyttjas av företagarna, eftersom många av dem inte känner till den. Inte heller begär byggnadsnämnderna alltid yt- trande från hälsovårdsnämnderna om loka- lens lämplighet ur livsmedelshygienisk syn- punkt, innan byggnadslov meddelas. Även om sådant yttrande emellertid numera oftast inhämtas, är de ritningar och andra hand- lingar hälsovårdsnämnderna får ta del av

många gånger ofullständiga. Detta har fört med sig att det inte är ovanligt att en livs- medelslokal färdigställs utan att hälsovårds- nämnden annat än mycket ofullständigt kun- nat bedöma lokalens lämplighet eller i vissa fall inte ens känner till lokalen. När nämn- den kopplas in för godkännande av lokalen i färdigt skick, kan det visa sig att mer eller mindre omfattande ändringsarbeten blir nödvändiga för att få lokalen godtagbar ur livsmedelshygienisk synpunkt. Sådana änd- ringar är ofta tekniskt sett svåra att utföra på ett så sent stadium och drar vanligen betydande kostnader.

Mot denna bakgrund finner LSK, i likhet med vad som föreslagits i många remiss- yttranden, starkt fog för att förhandsgransk- ningen av livsmedelslokaler ur hygienisk synpunkt skall göras obligatorisk. Gransk- ningen bör benämnas förhandsprövning och inte göras beroende av initiativ från den som skall inrätta lokalen. I stället föreslås bygg- nadsnämnderna bli skyldiga att alltid föran- stalta om sådan prövning genom livsmedels- myndigheternas försorg. Nämnderna bör heller inte få meddela byggnadslov avseende livsmedelslokal, förrän förhandsprövningen resulterat i en tillstyrkan från vederbörande livsmedelsmyndighet. En sådan ordning sy- nes enligt LSK innebära en tillfredsställande garanti för att alla livsmedelslokaler redan från början kan inrättas på ett hygieniskt godtagbart och ändamålsenligt sätt. För den enskilde företagaren medför det föreslagna systemet dessutom den förenklingen att han inte behöver vända sig till både byggnads- och hälsovårdsnämnd när han ämnar inrätta en livsmedelslokal. Han har bara att lämna in sin ansökan till byggnadsnämnden som sedan skall låta ombesörja erforderlig för- handsprövning.

Eftersom förhandsprövningen skall ingå som ett regelmässigt led i handläggningen av byggnadslovsärenden, bör bestämmelserna därom införas i byggnadslagstiftningen. Så- lunda föreslår LSK att 57 5 byggnadsstad- gan kompletteras med en föreskrift om att ansökan om byggnadslov för livsmedelslo- kal skall av byggnadsnämnden tillställas

• Sida 280
•  Original

hälsovårdsnämnden för förhandsprövning av livsmedelsmyndighet. Därvid skall också översändas fullständiga ritningar och andra för ärendet nödvändiga handlingar. Dess- utom föreslås den bestämmelsen att bygg- nadslov inte får meddelas utan att livsme- delsmyndigheten tillstyrkt att så sker. Vilken sådan myndighet som bör utföra förhands- prövningen skall livsmedelsstyrelsen bestäm- ma. Enligt 5 kap. 345 TK föreslår LSK att detta bör ankomma på samma myndig- het som har att meddela godkännande av livsmedelslokalen i färdigt skick. Närmare kommentarer därtill lämnas i samband med redogörelsen längre fram för 36 å andra stycket livsmedelsstadgan.

Ur hygienisk synpunkt måste det anses betydelsefullt att alla livsmedelslokaler un- derkastas den föreslagna förhandsgransk- ningen, alltså även sådana inom icke plan- lagda områden för vilka byggnadslov inte behövs enligt 35 % byggnadsstadgan. Med hänsyn härtill anser LSK det motiverat att komplettera 65 5 andra stycket byggnads- stadgan så att bestämmelserna om byggnads- lov kommer att gälla också livsmedelsloka- ler på områden, som inte omfattas av fast- ställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

De föreslagna tilläggen i byggnadsstadgan om livsmedelslokal redovisas i betänkandet under författningsförslag 115. Det har också ansetts lämpligt att där föreslå ett tillägg till 56 5 1 mom. byggnadsstadgan som innebär att byggnadsnämnd vid prövning av ansökan om byggnadslov skall tillse att det tilläm- nade företaget inte strider mot livsmedels- stadgan eller dess tillämpningskungörelse.

För tydlighetens skull har LSK i 36 .(5 första stycket livsmedelsstadgan tagit in en erinran om att bestämmelser om byggnads- lov för livsmedelslokal och om livsmedels- myndighets förhandsprövning i samband därmed meddelas i byggnadsstadgan.

Vad härefter beträffar 36 55 andra stycket livsmedelsstadgan föreskrivs där att livsme- delslokal inte får tagas i bruk förrän loka-

len med dess inredning blivit färdigställd och livsmedelsmyndighet därefter godkänt lokalen och inredningen för sitt ändamål. Bestämmelsen motsvarar närmast 9 5 3 mom. första punkten 1951 års stadga.

Till en början bör uppmärksammas att godkännandet av livsmedelslokal endast gäl- ler lokalen och dess inredning. Alltså är det inte fråga om ett personligt tillstånd för innehavaren att driva livsmedelshantering där, utan godkännandet avser helt allmänt enbart själva lokalens användning för visst ändamål oberoende av vem som nyttjar den. Livsmedelsmyndigheten har följaktligen vid sin prövning uteslutande att ta hänsyn till lokalens och inredningens beskaffenhet och lämplighet, inte till innehavarens per- sonliga kvalifikationer. Innebörden härav blir sålunda endast att myndigheten funnit att i lokalen finns förutsättningar ur livs- medelshygienisk synpunkt för viss livsme- delshantering. Det är emellertid viktigt att det godkända ändamålet noga preciseras så att det uttryckligen begränsas till exempelvis beredning, tillverkning, försäljning, serve- ring eller dylikt av särskilt angivet slag av livsmedel.

Härutöver kan livsmedelsmyndigheten vid godkännandet föreskriva särskilda villkor för lokalens nyttjande. Dessa villkor bör ta sikte på olika faktorer som har väsentlig betydelse för att den i lokalen avsedda livs- medelshanteringen skall kunna bedrivas på ett så hygieniskt sätt som möjligt. Som exempel kan nämnas användande av sär- skild utrustning och andra anvisningar om hur hanteringen skall ske, erforderliga be- stämmelser om personalens kompetens, häl- sokontroll av de anställda, m.m. Ett villkor som regelmässigt bör meddelas vid godkän- nandet är vidare att vissa riktlinjer följes i fråga om den egentillsyn av verksamheten i lokalen som rörelsens innehavare enligt 7 5 är skyldig att anordna.

När det sedan gäller vem som har befo- genhet godkänna lokalen anges i 36 å andra stycket att så skall ske av livsmedelsmyndig- het som livsmedelsstyrelsen bestämmer. Vid bedömningen av denna fråga har LSK ut—

• Sida 281
•  Original

gått från de allmänna principer som under avdelning VI om den offentliga administra- tionen för livsmedelsfrågor dras upp beträf- fande fördelningen av olika arbetsuppgifter mellan livsmedelsstyrelsen, länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna (VI 7.5). I enlig- het därmed skall godkännandet av olika livsmedelslokaler ankomma på den livsme- delsmyndighet som har de bästa förutsätt- ningarna och lämpligaste resurserna för att bedöma varje särskild typ av lokal. Mot denna bakgrund har LSK funnit följande system mest lämpligt.

Är det fråga om lokaler, som är avsedda för en mycket omfattande livsmedelshante— ring med en beräknad avsättning över hela landet, eller lokaler med särskilt komplice- rad utrustning för hanteringen, bör godkän- nandet ankomma på livsmedelsstyrelsen. Med hänsyn härtill föreslås i 5 kap. 335 första stycket TK att styrelsen skall god- känna lokal för tillverkning av livsmedel där antingen mer än 100 anställda beräknas vara sysselsatta eller tillverkningen kan vär- deras till minst 5 miljoner kronor om året. Uppmärksammas bör att LSK ansett det be- fogat att dra upp godkännandefrågan till livsmedelsstyrelsen endast när det gäller >>till- verkningslokaler». Alternativet med en viss större årsomsättning har tillkommit med tanke på att den alltmer ökande automatio- nen ger möjlighet att driva en omfattande industriell verksamhet med en ofta relativt liten personalstyrka. Enligt samma paragraf föreslås dessutom att livsmedelsstyrelsen skall svara för godkännande av mejerier och slakterier. Så skall gälla oberoende av an- talet där anställda eller årsomsättningens storlek. Denna ordning blir endast en be- kräftelse av vad som f. n. sker genom vete- rinärstyrelsen i fråga om mejerier och kon- trollslakterier.

Godkännandet av andra slags livsmedels- lokaler än som angetts i det föregående bör, enligt LSK:s förslag till 5 kap. 33å tredje stycket första punkten TK, i princip an- komma på hälsovårdsnämnden på orten. Härvid måste emellertid uppmärksammas att vissa nämnder, särskilt i mindre kom- muner på landsbygden, inte fått tillräckliga

resurser för att kunna göra en ur livsmedels- hygienisk synpunkt helt tillfredsställande be- dömning av alla här ifrågakommande lokal- typer. Sålunda fordras bl. a. i fråga om 10- kaler där kött, fisk, glass, äggprodukter, färdiglagad mat och andra ömtåliga livsme- del tillverkas, att de underkastas prövning av särskilt sakkunnig person med speciell hy- gienisk, teknisk eller annan högre fackut- bildning. Liknande krav bör ställas på loka- ler där tillverkning sker också av andra livs- medel, om dessa är avsedda att till över- vägande del saluhållas utanför den egna eller angränsande kommuner. Samma för- hållande får anses gälla lokaler, där livs- medel huvudsakligen tillhandahålles andra än ortsbefolkningen t.ex. hotell, motell och pensionat eller liknande lokaler med serve- ring till en större allmänhet.

I den mån hälsovårdsnämnden på orten inte har erforderliga resurser för en sakkun- nig bedömning av lokaler med de i det före- gående nämnda speciella eller likartade for- merna av livsmedelshantering,börnämndens beslut om godkännande enligt LSK:s förslag till 5 kap. 33 & tredje stycket andra punkten TK efter förordnande av länsstyrelsen un- derställas denna myndighets prövning för att bli gällande. Länsstyrelsen förutsätts nämli- gen ha antingen egna befattningshavare med tillräcklig kompetens för en tillfredsstäl- lande bedömning i godkännandefrågan eller också möjlighet att anlita utomstående sådan expertis.

Med den föreslagna ordningen synes un- derställning av hälsovårdsnämnds beslut inte behöva tillämpas i fråga om de större kom- muner som redan har tillgång till livsmedels- hygienisk och annan expertis som erfordras för en bedömning av olika slags livsmedels- lokaler på orten. Allteftersom kommunsam- manslagningen fortsätter torde också beho- vet av underställning minska, eftersom de därigenom bildade storkommunerna måste förutsättas successivt skaffa sig personal med tillräcklig kompetens för bl. a. de olika frågor hälsovårdsnämnderna har att hand- lägga. I detta sammanhang vill LSK betona vikten av att länsstyrelsen har så ingående kännedom om kvalifikationerna hos varje

• Sida 282
•  Original

enskild hälsovårdsnämnd inom sin region, att styrelsen kan avgöra för vilka kommuner och vilka olika slags lokaler som underställ- ningsförfarandet behöver utnyttjas.

Till följd av det föreslagna systemet med en uppdelning på den centrala, regionala och lokala livsmedelsmyndigheten av ansva- ret för godkännandet av livsmedelslokaler synes det inte motiverat med en uttrycklig motsvarighet i livsmedelsstadgan till det i 9 5 4 mom. 1951 års stadga uppställda kravet på sakkunnigutlålande av veterinär, in- nan lokaler för framställning av kött-, fisk- eller margarinvaror eller glass godkännes. Det får nämligen förutsättas att livsmedels- styrelsen har tillgång till sådana och även andra experter som krävs för en vederhäftig bedömning av de lokaler styrelsen har att godkänna. När det gäller lokaler som skall godkännas av hälsovårdsnämnd måste läns- styrelsen bevaka att sakkunnigutlåtanden in- hämtas från den hygieniska, tekniska och övriga expertis som kan vara erforderlig med hänsyn till varje livsmedelslokals spe- ciella karaktär. Närmare anvisningar i dessa frågor bör meddelas av livsmedelsstyrelsen.

Kravet på godkännande kommer enligt LSK:s förslag inte bara att gälla livsmedels- lokaler i byggnad utan också med tillämp- ning av 5 kap. 1 & TK sådant utrymme i fartyg, järnvägsvagn och luftfartyg där livs- medel beredes, serveras eller försäljes. Där- vid har LSK funnit det lämpligast att livs- medelsstyrelsen alltid godkänner ifrågava- rande lokaler på tåg och flygplan, eftersom verksamheten där är spridd över hela lan- det. Med hänsyn till det förhållandevis be- gränsade antalet sådana livsmedelslokaler torde denna uppgift inte bli alltför betung- ande för centralmyndigheten. När det sedan gäller fartyg synes det knappast realistiskt att låta livsmedelsstyrelsen handlägga frå- gan om godkännande av varje enhet, hur litet fartyget än är. Det har då ansetts lämp- ligt att dra gränsen vid den fartygsstorlek för vilken registreringsplikt inträder enligt 2 & sjölagen, dvs. en bruttodräktighet av 20 registerton eller däröver. I fråga om mindre fartyg skall godkännande meddelas av häl- sovårdsnämnden i fartygets hemmahamn.

Nu angivna regler för godkännande av livs- medelslokal i fartyg, järnvägsvagn och luft- fartyg återfinns i 5 kap. 335 andra och tredje styckena TK.

Som framgår av inledningen till 36 å andra stycket får livsmedelslokal inte tagas i bruk förrän lokalen med dess inredning färdigställts och därefter blivit godkänd för sitt ändamål. Godkännandet kan sålunda meddelas först då lokalen är helt färdig enligt de anvisningar livsmedelsmyndigheten gett i samband med förhandsprövningen och tillstyrkandet av att lokalen inrättas. Initia- tivet till att få lokalen godkänd skall enligt 36 5 tredje stycket tagas av lokalens inne- havare. Bestämmelsen härom motsvaras av 9 5 2 mom. 1951 års stadga.

Anmälan för inhämtande av godkännan- de skall vara skriftlig och göras hos den livsmedelsmyndighet som enligt 5 kap. TK utfört förhandsprövningen och tillstyrkt att lokalen inrättas. För att undvika att i stad- gan ta in detaljbestämmelser om vad en anmälan skall innehålla föreslår LSK att i stället livsmedelsstyrelsen fastställer särskil- da blanketter för ändamålet.

För att godkännandeproceduren inte i onödan skall behöva fördröja igångsättning- en av verksamheten i livsmedelslokalen ges enligt 36 & tredje stycket en möjlighet för innehavaren att lämna in sin anmälan an- tingen när lokalen blivit färdigställd eller >>när så beräknas ske». Denna alternativa ordning har förefallit praktisk dels med tanke på innehavarens intresse ur kostnads- synpunkt av att så snart som möjligt efter färdigställandet få lokalen godkänd och dels med hänsyn till att livsmedelsmyndig- heterna därigenom får bättre möjlighet att i förväg passa in besiktningen av lokalen tids- mässigt i sitt arbetsschema. Anmälan skall emellertid inte göras för tidigt utan först då innehavaren med säkerhet kan avgöra när lokalen verkligen kan bli färdig. LSK vill dessutom betona att en anmälan på förhand inte innebär att lokalen får godkännas eller tagas i bruk förrän den är helt färdigställd.

I detta sammanhang bör också uppmärk- sammas att hälsovårdsnämnds beslut om

• Sida 283
•  Original

godkännande inte ovillkorligen behöver med- delas av nämnden in pleno. Detta skulle onödigtvis fördröja godkännandet, eftersom de flesta nämnder som regel inte samman- träder mer än en gång i månaden. Vid be- hov bör nämnden därför utnyttja sin be- fogenhet enligt 12 & hälsovårdsstadgan att uppdraga åt viss ledamot, suppleant eller befattningshavare hos nämnden att på dess vägnar meddela interimistiskt beslut bl. a. om godkännande av livsmedelslokal. Sådant beslut skall för fastställelse alltid anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Slutligen bör beträffande 36 & framhållas att LSK:s förslag innebär att samtliga livs- medelslokaler — enligt den innebörd LSK gett detta begrepp i kommentarerna till 33 å — skall godkännas av livsmedelsmyndighet innan de tages i bruk. De undantag från denna regel som f.n. finns i 9 5 6 mom. 1951 års stadga om slakteri och charkuteri- fabrik under offentlig kontroll av veterinär- styrelsen och om lokal för servering endast av läskedrycker, saft och bakverk får så- lunda ingen motsvarighet. I fråga om först- nämnda typ av livsmedelslokaler står de redan under sådan tillsyn från central myn— dighets sida att det godkännande som enligt LSK:s förslag livsmedelsstyrelsen skall med- dela beträffande dem endast blir en formell bekräftelse av vad som redan sker i prakti- ken. När det sedan gäller serveringslokaler enbart för läskedrycker, saft och bakverk har LSK, i likhet med vad som påpekats i flera remissyttranden, funnit att livsmedels- hanteringen där kan innebära inte obetyd- liga sanitära risker med tanke särskilt på att lokalerna ofta är av mycket enkel beskaf- fenhet. Det måste därför anses vara en be- fogad hygienisk säkerhetsåtgärd att låta ock- så sådana lokaler bli underkastade godkän- nande av livsmedelsmyndighet, innan de tages i bruk.

37 5

I denna paragraf föreskrives viss anmäl- ningsskyldighet, då en redan färdig livs- medelslokal skall byggas om eller ändras på annat väsentligt sätt. Sådan skyldighet före-

ligger redan enligt 9 5 3 mom. tredje stycket 1951 års stadga jämfört med 2 mom. i sam- ma paragraf.

Begreppen »ombyggnad» och >>annan vä- sentlig ändring» bör i princip avse vad som enligt 75 & byggnadsstadgan är att hänföra till nybyggnad och sådana åtgärder som enligt 54 ä 1 mom. samma stadga kräver byggnadslov. Förutom om-, till- eller på- byggnad är det sålunda här bl. a. fråga om inredande av livsmedelslokal till väsentligt annat ändamål än det den förut använts till. Det kan emellertid tänkas att byggnads- nämnden inte alltid i sådana fall anser det nödvändigt att formth kräva byggnadslov. I sådana fall skulle i och för sig inte behövas någon förhandsprövning av livsme- delsmyndighet enligt LSK:s förslag till be- stämmelser härom i byggnadsstadgan. Det får å andra sidan anses betydelsefullt att den livsmedelsmyndighet som från början god- känt lokalen också alltid får reda på om en väsentlig förändring skall ske av lokalen eller dess inredning. Myndigheten bör näm- ligen få tillfälle bedöma om åtgärden är lämplig ur livsmedelshygienisk synpunkt. Med hänsyn härtill bör anmälan om avsik- ten att vidtaga sådan ändring av lokalen el- ler inredningen alltid i god tid göras hos vederbörande livsmedelsmyndighet. I syfte att få största möjliga säkerhet för att anmä- lan verkligen göres, föreslår LSK att skyl- digheten därtill skall åligga både lokalens ägare och verksamhetens innehavare.

385

Denna paragraf avser överlåtelse av verk- samhet som bedrives i livsmedelslokal.

I 1951 års stadga finns motsvarande be- stämmelse i 9 5 5 mom. där överlåtaren ålägges att inom 14 dagar efter överlåtelsen skriftligen göra anmälan därom till hälso- vårdsnämnden. Enligt 9 5 1 mom. tredje stycket har den som ämnar överta rörelsen möjlighet att av nämnden få förhandsbesked om hinder möter mot att använda livsme- delslokalen i befintligt skick och om vilka ändringar som kan påfordras. Något nytt godkännande av lokalen behövs emellertid inte.

• Sida 284
•  Original

Under utredningen har bl. a. i vissa re- missyttranden till LSK föreslagits att ett helt nytt godkännande borde krävas när rörelse i livsmedelslokal överlåtes till annan. Därvid bör emellertid erinras om vad LSK framhållit i samband med 36 å andra styc- ket, nämligen att godkännandet av lokalen inte innebär tillstånd för viss person att där bedriva livsmedelshantering utan enbart att lokalen får användas för Visst ändamål oberoende av vem som nyttjar den. Mot den bakgrunden synes anledning inte finnas att kräva nytt godkännande av lokalen bara för att verksamheten byter ägare. Därtill kommer den rent praktiska olägenheten av att man då i många fall blev tvungen att stänga t. ex. en livsmedelsbutik i avvaktan på att livsmedelsmyndigheten skulle hinna meddela beslut om nytt godkännande.

Å andra sidan måste, särskilt när det gäller äldre livsmedelslokaler, en överlåtelse av rörelsen anses vara ett passande tillfälle för livsmedelsmyndigheten att närmare granska lokalen för att avgöra om den fortfarande kan bedömas lämplig för sitt ändamål, Visar sig så inte vara fallet, finns enligt 66 & möjlighet att antingen uppmana eller direkt förelägga den nye innehavaren eller lokalens ägare att vidtaga erforderliga förbättringar och andra ändringar. Enligt 39 å andra punkten kan godkännandet ock- så i vissa fall återkallas. LSK anser det där- för viktigt att behålla kravet i 1951 års stad— ga på anmälan vid överlåtelse av rörelse.

Det förekommer ofta att anmälningsskyl- digheten vid överlåtelse försummas. Anled- ningen härtill torde vara att den ankommer på överlåtaren som vanligtvis har ringa in- tresse av vad som i fortsättningen händer med lokalen och rörelsen. Med tanke härpå föreslår LSK att såväl överlåtaren som den nya innehavaren skall vara skyldiga att an- mäla överlåtelsen. I syfte att uppnå ytter- ligare säkerhet för att anmälan verkligen sker föreslås vidare att de skyldigheter, som en företagare har enligt 7 & i fråga om efter- levnaden av livsmedelsstadgan och beträf- fande obligatorisk egentillsyn, skall åvila inte bara den nye utan också den tidigare

innehavaren, dvs. överlåtaren, ända tills an— mälan gjorts till livsmedelsmyndigheten.

I fråga om tidpunkten för anmälan om överlåtelse har i remissyttrandena till LSK framhållits vikten av att anmälan sker på ett så tidigt stadium som möjligt. I vissa yttranden föreslås sålunda att anmälan skall inlämnas redan efter det avtalet om över- låtelse träffats eller vid annan tidpunkt före själva överlåtelsen. En sådan bestämmelse synes emellertid svår att tillämpa i praktiken bl. a. med tanke på att avtal och överlåtelse numera ibland kan ske samtidigt. LSK har därför funnit att man bör behålla regeln att anmälan inte behöver göras förrän efter överlåtelsen, dock senast inom 14 dagar.

I samband med önskemålen om nytt god- kännande av livsmedelslokal vid överlåtelse har också från olika håll föreslagits tidsbe- gränsning av godkännande beträffande livs- medelslokal. Därvid rekommenderas olika tidsperioder från 3 till 10 år. Som motiv har anförts att svårigheter bl. a. uppstår då någon vill inrätta livsmedelslokal i en myc- ket gammal fastighet. De ingrepp som är nödvändiga i en sådan byggnad måste ofta bli mycket omfattande med tanke på att lokalen skall godkännas för all framtid. Om godkännandet tidsbegränsas, anses betydligt enklare ändringar av byggnaden kunna krä- vas till en början, varefter fordringarna suc- cessivt kan skärpas alltefter utvecklingen. En tidsbegränsning anses också verka be- främjande rent psykologiskt på företagarnas sätt att sköta lokalen och dessutom under- lätta ingripanden från hälsovårdsnämnder- na.

För egen del har LSK funnit en tidsbe- gränsning av lokalgodkännandena knappast vara motiverad. Sålunda har livsmedelsmyn- digheterna befogenhet att på grundval av sina iakttagelser vid den fortlöpande kon- trollen av lokalerna meddela förelägganden enligt 66 & om nödvändiga ändringar. Som en yttersta åtgärd har de också möjlighet enligt 39 å andra punkten att helt återkalla godkännande, om så är påkallat av livs- medelshygieniska skäl i det enskilda fallet. En sådan ordning får anses vara tillfyllest.

• Sida 285
•  Original

Den obligatoriska, fortlöpande omprövning av alla livsmedelslokaler i landet, oberoende av deras beskaffenhet, som blev följden av tidsbegränsade godkännanden kan därför inte med fog anses påkallad. Dessutom torde livsmedelsmyndigheterna knappast få till- räckliga personella resurser att fullfölja en så utökad kontroll.

Liknande synpunkter kan läggas på de förslag om förnyat godkännande av äldre livsmedelslokaler som framförts under ut- redningen. Enligt LSK:s förslag till över- gångsbestämmelser skall godkännanden som meddelats före den nya livsmedelsstadgans ikraftträdande vara giltiga också efter den tidpunkten. Erforderliga ändringar av dessa lokaler får åstadkommas genom föreläggan- den enligt 66 å. Problemen i fråga om äldre lokaler som redan godkänts enligt 1951 års stadga kommer för övrigt att successivt minska allteftersom fastighetsbeståndet för- nyas.

39 och 40 55 Dessa paragrafer berör olika fall då ett god- kännande enligt 36 5 av livsmedelslokal upphör att gälla.

Enligt 39 5 första punkten skall ett god- kännande >>förfalla>> om livsmedelslokalen användes till annat ändamål än det som den blivit godkänd för. Vid tillämpningen härav bör uppmärksammas att bestämmelsen inte bara gäller t. ex. om företagaren helt övergår till att tillverka eller saluhålla andra slags varor än som medges enligt godkännandet. Bestämmelsen skall också gälla om han en- dast delvis övergår till annat varusortiment eller specialbehandling av livsmedel, exem- pelvis grillning, som uppenbarligen inte om- fattas av godkännandet. Det är därför vik- tigt att företagaren i samband med plane- rade förändringar av sådant slag beträffande verksamhetens karaktär eller inriktning tar kontakt med vederbörande livsmedelsmyn- dighet för prövning av frågan om ändring också av villkoren för godkännandet. Om så inte sker och lokalen tages i bruk för helt eller delvis annat ändamål än det godkända,

är godkännandet förfallet och företagaren gör sig skyldig till förseelse mot 36 å andra stycket och 40 &.

Bestämmelsen i 39 5 första punkten inne- bär ett automatiskt upphörande av godkän- nandet och har sin motsvarighet i 9 5 3 mom. tredje stycket 1951 års stadga. I detta för- fattningsrum jämställes ett användande av lokalen för annat än det godkända ändamå- let med att lokalen bygges om eller eljest väsentligt förändras. Sistnämnda fall kan emellertid enligt LSK ofta vara svåra för lokalens innehavare att bedöma. Med hän- syn härtill bör sådana åtgärder inte automa- tiskt föranleda att godkännandet förfaller utan endast aktualisera en förhandsanmälan enligt 37 å så att livsmedelsmyndigheten får pröva lämpligheten av åtgärderna.

Skulle en >>ombyggnad eller annan väsent- lig ändring» ske av lokalen eller dess inred- ning utan att föreskriven anmälan göres till livsmedelsmyndigheten, kan emellertid den- na enligt 39 ? andra punkten »återkalla» godkännandet. Samma möjlighet finns, om det sker en >>väsentlig utvidgning av den i lokalen bedrivna verksamheten» eller om >>bristande underhåll» av lokalen eller inred- ningen kan konstateras.

Motsvarande bestämmelser finns i 9 5 3 mom. andra stycket 1951 års stadga. Sär- skilt den omständigheten att verksamheten i en livsmedelslokal utvidgats i alltför stor utsträckning har hittills varit en vanlig orsak till olika ingripanden av hälsovårdsnämnd, även om det relativt sällan föranlett en åter- kallelse. Sålunda förekommer att vissa de- taljhandelsbutiker på grund av en ökad om- sättning blir så belamrade med varor att lokalerna är mycket svåra att rengöra och att hygienen också i andra hänseenden blir väsentligt eftersatt.

Enligt LSK:s uppfattning är det angeläget att livsmedelsmyndigheterna inte direkt till- griper en så kraftig åtgärd som en återkal- lelse av ett godkännande innebär för en företagare. Det måste därför först säkert kunna konstateras att utvidgningen av verk- samheten, bristen i underhållet eller föränd- ringarna av lokalen och dess inredning är

• Sida 286
•  Original

av sådan natur att det med fog kan hävdas att lokalen »icke längre uppfyller föreskriv- na krav». Sådana krav förekommer både i själva godkännandet och rent allmänt i 5 kap. TK. Innan ett beslut om återkallelse fattas, bör livsmedelsmyndigheterna också som regel gradvis utnyttja möjligheterna en- ligt 66 5 att lämna råd eller uppmaningar eller meddela förelägganden eller förbud.

Såväl då ett godkännande automatiskt för- faller enligt 39 & första punkten som då ett beslut enligt andra punkten meddelas om återkallelse innebär detta att godkännandet upphör att gälla. Konsekvensen härav blir att lokalen inte längre får brukas för livs- medelshantering. För tydlighetens skull har LSK velat påpeka detta genom 40 5. Där framhålles också att lokalen måste bli god- känd på nytt enligt 36 5 för att återigen få användas för sådan verksamhet.

415

LSK har ansett det lämpligt att sist i 5 kap. placera en rent administrativ bestämmelse om att livsmedelsmyndighet skall utfärda bevis om godkännande av livsmedelslokal enligt 36 &. Bestämmelsen har sin motsva- righet i 9 3 mom. första och fjärde styc- kena 1951 års stadga.

Beviset är den formella bekräftelse på godkännandet som verksamhetens inneha- vare får i sin hand. Det skall innehålla upp- gift om, förutom lokalens belägenhet, namn och adress på lokalens ägare och verksam- hetens innehavare. Vid en eventuell överlå- telse av rörelsen synes det praktiskt att livs- medelsmyndigheten kompletterar beviset med motsvarande uppgifter om den .nye in- nehavaren. I beviset skall vidare anges det ändamål lokalen godkänts för och de vill- kor för dess nyttjande som myndigheten därvid har föreskrivit. Det är av väsentlig vikt att sistnämnda uppgifter preciseras så tydligt och noggrant som möjligt för att de inte skall kunna missuppfattas. Utformning— en härav kan sålunda få avgörande betydel- se i framtiden om fråga uppkommer huru-

vida godkännandet kan anses ha förfallit eller bör återkallas enligt 39 5.

I godkännandebeviset skall också alltid tagas in en erinran om bestämmelserna i 37—40 55 rörande anmälningsskyldighet vid ombyggnad eller väsentlig ändring av lokalen och vid överlåtelse av rörelsen samt beträffande de omständigheter som kan för- anleda att godkännandet upphör att gälla. Med hänsyn till den betydelse som måste fästas vid att verksamheten i lokalen be- drives på ett sätt som noggrant överens- stämmer med livsmedelsstadgan och tillämp- ningskungörelsen samt med tanke på ange- lägenheten av att rörelseinnehavaren anord- nar en fortlöpande egentillsyn av verksam- heten, skall i godkännandebeviset också all- tid uttryckligen erinras om bestämmelserna därom i 7 &.

3.6 Saluhållande av livsmedel i vissa fall (6 kap.)

Bestämmelserna i detta kapitel avser i prin- cip allt sådant saluhållande av livsmedel som sker på andra ställen än i livsmedels- lokaler. Närmare tillämpningsföreskrifter härtill föreslås under 6 kap. TK.

Föreskrifter av delvis liknande slag finns i 1951 års stadga under 5 kap., som emeller- tid reglerar endast sådan utomhushandel och kringföringshandel med livsmedel som an- setts kunna innebära särskilda hygieniska risker.

Sålunda får enligt 18 & utomhushandel med styckat kött, grädde, smör, margarin och fettemulsion inte bedrivas på allmän saluplats eller från stånd, bord eller dylikt utan att livsmedlet är inneslutet i förpack- ning som lämnar det nödigt skydd mot för- orening, fukt och annan påverkan utifrån. Bestämmelsen gäller emellertid inte renkött som saluhålles av renägare och inte heller lantsmör som saluhålles av producenten. I fråga om utomhushandel med andra än nu nämnda livsmedel uppställes inga särskilda restriktioner, bortsett från en allmän före- skrift att livsmedel som saluhålles utomhus skall vara upplagt på lämpligt underlag och

• Sida 287
•  Original

skyddat mot flugor, damm, solljus och väta.

Angivna bestämmelser om utomhushan- del tillämpas på den reguljära torghandeln liksom på försäljning av livsmedel från flytt- bar kiosk och inbyggd vagn samt vid mark- nader, festplatser, idrottstävlingar o.dyl.

När det sedan gäller yrkesmässig försälj- ning från fordon, s.k. kringföringshandel, föreskrives enligt 19 & 1951 års stadga vissa begränsningar i fråga om kött, charkuteri- varor, smör, ost, margarin samt bröd och annat bakverk. Om sådana livsmedel inte är inneslutna i förpackning som lämnar dem nödigt skydd mot förorening, fukt och an- nan påverkan utifrån, får kringföringshan- del med varorna bedrivas endast om verk- samhetens utövare förfogar över en av häl- sovårdsnämnden godkänd förvaringslokal för livsmedlen och endast med fordon som hälsovårdsnämnden på fordonets statione- ringsort godkänt för kringföringshandeln i fråga. Angivna föreskrifter gäller emellertid inte lantbrukares försäljning vid enstaka till- fällen av egna produkter och inte heller ren— ägares försäljning av renkött.

I fråga om kringföringshandel med fisk gäller enligt 20 5 1951 års stadga i viss ut- sträckning liknande bestämmelser. Dessa äger emellertid bara tillämpning på. oför- packad färsk fisk, som är styckad eller flådd, och gäller inte som i 19 5 fordon i allmänhet utan yrkesmässig försäljning en- dast från motorfordon. Sådant fordon skall vara godkänt för sitt ändamål av hälsovårds- nämnden i fordonets stationeringsort. Där- emot återfinns inte beträffande kringförings- handeln med fisk det i 19 & uppställda kra- vet på att utövaren av ifrågavarande verk- samhet skall förfoga över en av hälsovårds- nämnden godkänd förvaringslokal för den fisk han saluhåller.

I 21 & 1951 års stadga uppställs vissa allmänna föreskrifter om hur ifrågavarande kringföringsfordon skall vara anordnade. Ve- terinärstyrelsen har att meddela närmare föreskrifter om fordonens beskaffenhet och utrustning. Så har också skett i en den 26 augusti 1959 av styrelsen utfärdad kungö- relse om fordon för kringföringshandel.

Hälsovårdsnämnds godkännande av kring-

föringsfordon får enligt 22 5 1951 års stad- ga inte lämnas för längre tid än tre år i sän- der. En förutsättning för godkännande är att sökanden företer intyg, som utfärdats av en av länsstyrelsen förordnad veterinär, att fordonet vid besiktning befunnits vara an- ordnat enligt meddelade föreskrifter och i övrigt lämpligt för avsett ändamål. Enligt 23 5 kan hälsovårdsnämnden återkalla god- kännandet

Slutligen lämnas i 24 5 1951 års stadga vissa hygieniska föreskrifter rörande perso- nalen i kringföringsfordon samt beträffande sättet för försäljningen och fordonens sköt- sel.

I anslutning härtill bör nämnas att 1952 års normallivsmedelsordning i 20 & upptar krav på särskilt tillstånd av hälsovårdsnämn- den för utomhushandel på allmän saluplats av oförpackade livsmedel. Sådant tillstånd behövs emellertid inte beträffande vissa uppräknade varor och inte heller då det är fråga om förtäring på stället. Vidare finns i 21 & särskilda bestämmelser om yrkesmässig försäljning av varm korv och glass från flyttbar kiosk och inbyggd vagn samt om annan utomhushandel med dessa varor. Normallivsmedelsordningens föreskrifter i dessa hänseenden återfinns i olika utform- ning i de flesta lokala livsmedelsordningar.

När det gäller utomhushandel har därut- Över i maj 1962 meddelats vissa råd och anvisningar av dåvarande medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen beträffande kioskhan- deln och i fråga om hygienen vid tillfälliga festplatser som marknader, idrottsevene- mang, fritidsläger o. dyl.

I ett remissyttrande år 1962 över För- eningens för allmän hälsovård framställning till Kungl. Maj:t om översyn av livsmedels- stadgan framhöll veterinärstyrelsen att sär- skilt s.k. ambulerande försäljning utomhus av livsmedel, bl. a. varm korv, ofta skedde på ett hygieniskt synnerligen otillfredsstäl- lande sätt. Denna form av kringföringshan- del var inte särskilt reglerad genom livsme- delsstadgan. Styrelsen föreslog därför att

• Sida 288
•  Original

man införde ett system med tillstånd av häl- sovårdsnämnden för utomhusförsäljning av oförpackade livsmedel på annan plats än salutorg.

Också vid 1963 års riksdag fästes mo- tionsvägen uppmärksamheten på olika bris- ter beträffande föreskrifterna om utomhus- handel med vissa livsmedel.

Enligt motion 1963: II: 109 ansågs allvar- liga hygieniska missförhållanden råda i frå- ga om livsmedelsförsäljningen från flyttbara kiosker. Anledningen syntes vara att de re- lativt höga anspråk som ställdes på livsme- delslokaler inte kommit att gälla andra kios- ker än de fasta. Motionärerna föreslog där- för att kioskhandel inte skulle få bedrivas annat än från fast kiosk, om försäljningen inte var av rent tillfällig karaktär. Också den tillfälliga kioskhandeln vid marknader, idrottstävlingar, folkfester och liknande eve- nemang ansågs emellertid förete hygieniska brister. Skärpta bestämmelser om denna form av handel borde därför införas i livs- medelsstadgan.

Motionen tillstyrktes i princip av veteri- närstyrelsen, dåvarande medicinalstyrelsen och hälsovårdsnämnden i Stockholm. Sta- tens institut för folkhälsan och byggnads- styrelsen avstyrkte däremot motionen och ansåg att de där framförda kraven på en bättre hygien vid utomhushandel borde till- godoses på annat sätt än som föreslagits.

Andra lagutskottet (2LU 1963: 67) fann att de anmärkta hygieniska problemen bor- de övervägas av LSK. Detta var också riks- dagens uppfattning (r skr 1963: 354). Ären- det överlämnades härefter av Kungl. Maj:t till LSK.

I två andra riksdagsmotioner (1963: I: 286, II: 334) föreslogs att bestämmelserna om kringföringshandel skulle utsträckas att gälla all färsk fisk och tillämpas också på sådan handel från andra fordon än motor- fordon. Motionärerna påpekade att hälso- riskerna vid den fiskförsäljning med bl. a. transportcyklar och dragkärror, som undan- tagits från dessa bestämmelser, var lika stor som med motorfordon antingen fisken var styckad och flådd eller inte.

Motionerna tillstyrktes av veterinärstyrel- sen. Fiskeristyrelsen avstyrkte däremot mo- tionerna och ansåg att en skärpning av kra- ven på kringföringshandel med fisk skulle dra med sig betydande olägenheter bl. a. för konsumenterna på de orter i landet där fisk- försäljningen huvudsakligen skedde genom kringföringshandel.

Andra lagutskottet (2LU 1963: 69) för- klarade att kringföringshandel med fisk fort- farande hade stor betydelse på platser där konsumenterna saknade bekväm tillgång till fasta fiskaffärer. Förslagen om skärpning av bestämmelserna på detta område befara- des medföra sådana kostnader att en stor del av kringföringshandeln med fisk omöj- liggjordes. En sådan utveckling fann ut- skottet otillfredsställande.Hithörande frågor borde emellertid utredas. Enligt riksdagens beslut (r skr 1963: 356) överlämnade Kungl. Maj:t härefter ärendet till LSK.

Vid 1969 års riksdag framhölls i en mo- tion (1969: 11: 906) att de hygieniska kraven på den ambulerande handel utomhus med varm korv, som skedde från s.k. låda på magen, syntes mindre väl tillgodosedda. I kontrast häremot stod den förhållandevis noggranna reglering som fanns genomförd i fråga om kioskhandeln. Det torde emeller- tid inte vara praktiskt möjligt att höja den hygieniska standarden vid den rörliga för- säljningen till paritet med vad som ansetts nödvändigt vid fast kioskförsäljning. Åtgär- der borde därför vidtagas för att få den ambulerande utomhushandeln med varm korv från buren låda att upphöra.

Andra lagutskottet (2LU 1969: 82) erin- rade om att LSK enligt sina direktiv hade att behandla den i motionen upptagna frå- gan. Då LSK:s betänkande var att vänta inom den närmaste tiden, fann sig utskottet i avvaktan härpå inte böra tillstyrka bifall till motionen.

Önskemål om en skärpning av bestämmel- serna om utomhus- och kringföringshandel med livsmedel har också uttryckts i ett stort antal remissyttranden till LSK.

När det gäller utomhushandel anser re-

• Sida 289
•  Original

missinstanserna det bl.a. vara en brist att föreskrifterna därom inte omfattar den am- bulerande försäljning av livsmedel som fö- rekommer på andra ställen än allmänna saluplatser. Därvid framhålles särskilt varm- korvförsäljningen från buren låda. Vissa in- stanser anser att denna handel bör helt för- bjudas. Vidare efterlyses strängare bestäm- melser om försäljningen från kioskvagnar och liknande fordon som ställs upp på mark- nader och andra festplatser. Dessa fordon bör i likhet med dem som användes för kringföringshandel alltid vara godkända av hälsovårdsnämnd. Många remissinstanser föreslår att det varusortiment som omfattas av bestämmelserna i 18 & 1951 års stadga bör utvidgas att gälla också oförpackade charkuterivaror, fjäderfä, vilt, färsk fisk m.m. I andra yttranden vill man gå längre och förbjuda försäljning utomhus av kött- varor, mejeriprodukter, färsk fisk, fjäderfä och vilt oavsett om varorna är förpackade eller inte. Motiv anföres också för att slopa de nuvarande undantagen för renkött och lantsmör. Några remissorgan anser att över- huvudtaget all utomhushandel med livsme- del bör förbjudas. Som ett alternativ föreslås att sådan handel i varje fall med oförpac- kade varor inte skall få bedrivas utan sär- skilt tillstånd av hälsovårdsnämnden. Där- vid pekas också på angelägenheten av när- mare bestämmelser om automathandeln, som f. n. inte är speciellt reglerad.

I fråga om kringföringshandeln vill re- missinstanserna, i likhet med vad de före- slår rörande utomhushandeln, utsträcka be- stämmelserna att gälla flera oförpackade, ömtåliga livsmedel än som anges i 19 och 20 55 1951 års stadga. Som exempel näm- nes bl.a. mjölk, grädde, färdiglagad mat och all färsk fisk, även om sådana varor är förpackade. Undantagen för renkött och lantbrukares försäljning av egna produkter anses också böra upphävas. I många remiss- yttranden föreslås att alla typer av trans- portmedel som användes för kringförings- handel bör vara godkända av hälsovårds- nämnd. Därmed skulle det vid kringförings- handel med fisk bli nödvändigt att godkän- na också andra fordon än motorfordon.Vis-

sa remissorgan anser att försäljning av livs- medel från mopeder, cyklar, vagnar och kärror bör förbjudas. I stället bör endast 5. k. livsmedelsbussar få användas för kring— föringshandel. Slutligen bör nämnas att det i remissyt-trandena framföres ett allmänt krav på att den som bedriver kringförings- handel med livsmedel, oberoende av vilka sådana varor han säljer, alltid skall förfoga över en av hälsovårdsnämnden godkänd lo- kal för förvaring av livsmedlen.

För egen del har LSK genom sin utred- ning funnit att de framförda anmärkning- arna om brister i bestämmelserna om utom- hus- och kringföringshandel otvivelaktigt är berättigade. Bl. a. med tanke på att så gott som all livsmedelsförsäljning i fast butik är noggrant reglerad genom detaljerade krav på beskaffenheten och utrustningen i fråga om livsmedelslokaler, framstår det knappast som följdriktigt att den hygieniskt sett långt mer riskfyllda handeln med livsmedel utom- hus och genom kringföring på olika slags transportmedel har lämnats oreglerad i för— hållandevis stor omfattning. Till följd därav har hälsovårdsmyndigheterna i dessa fall en- dast att tillämpa de mycket allmänt hållna föreskrifterna enligt 12 & 1951 års stadga om hygienen vid hantering av livsmedel och i 18 å andra stycket om att livsmedel som säljes utomhus skall i möjligaste mån vara skyddade mot viss menlig påverkan utifrån.

Till en början kan det knappast anses tillfredsställande att förbudet mot utomhus- handel är begränsat till oförpackat, styckat kött samt till vissa mejeriprodukter och med dessa likställda varor. Det finns sålunda möj- lighet att utan några närmare restriktioner utomhus i oförpackat skick saluhålla så öm- tåliga livsmedel som charkuterivaror, fjä— derfä, ost, fisk, vilt, färdiglagad mat m. rn. En annan brist är att som villkor för utom- hushandel inte uppställs något krav på att verksamhetens innehavare skall förfoga över en lämplig lokal, där han under icke affärs- tid kan på ett hygieniskt tillfredsställande sätt förvara de livsmedel han saluhåller.

Ett speciellt problem har uppstått genom att bestämmelserna om utomhushandel äger

• Sida 290
•  Original

tillämpning endast på den fasta torg— och gatuhandeln på allmän saluplats (»allmän försäljningsplats» enligt 1956 års allmänna ordningsstadga) samt på den försäljning vid festplatser, marknader och liknande tillställ- ningar som sker vid stånd, bord eller dylikt. Därigenom har —— som också framgår av den i det föregående berörda kritiken i riks- dagen och remissyttrandena till LSK —— föreskrifterna inte kommit att gälla den am- bulerande handel som bedrives från buren låda främst av »varma korvgubbar» och glassförsäljare. Denna form av försäljning framstår som hygieniskt särskilt riskfylld med tanke på att försäljarna oftast har svå- righet att sköta sin handhygien och vanligen inte heller har möjlighet att på ett tillfreds- ställande sätt förvara osålda varupartier.

Vad härefter beträffar marknader och andra festtillställningar utomhus gör sig lik- nande sanitära problem gällande. Detsamma är förhållandet med den alltmer ökande livs— medelsförsäljningen vid campingplatser och andra fritidsläger, där lätt tillgång till lämp- ligt vatten och andra för livsmedelshantering och personlig hygien nödvändiga anordning- ar inte sällan saknas. Vidare måste det anses vara en avsevärd nackdel ur hygienisk sä- kerhetssynpunkt att de olika typer av vagnar och bodar, som tillfälligt ställes upp på ifrågavarande platser, inte i förväg behöver besiktigas och godkännas av hälsovårdsmyn- digheterna. Dessa flyttbara försäljningsloka- ler kan i de flesta hänseenden jämföras med kiosker eller de fordon som användes vid den reguljära kringföringshandeln med livs- medel. Sålunda innehas många sådana vag- nar och bodar av personer eller särskilda företag som systematiskt bedriver ett slags permanent livsmedelshandel som de emel- lertid kontinuerligt förflyttar mellan olika festplatser runt om i landet.

I betraktande av angivna förhållanden finner LSK starkt fog för att utomhushan- deln med livsmedel regleras strängare än som nu är fallet. Därvid bör man av livs- medelshygieniska skäl söka att i möjlig mån begränsa verksamheten. Med hänsyn till att ett visst behov av utomhushandel faktiskt föreligger särskilt på mindre orter anser

emellertid LSK det vara att gå för långt att, som föreslås i vissa remissyttranden, införa ett totalförbud för sådan försäljning. Så- lunda bör den traditionella torghandeln allt- jämt få finnas kvar. Däremot bör kött, mejeriprodukter, fjäderfä och andra ömtå- liga livsmedel inte längre få säljas utomhus. LSK har också ingående diskuterat frågan om den ambulerande handeln, särskilt den som bedrives med varm korv. Därvid har emellertid inte framkommit helt övertygan- de skäl för att i alla situationer förbjuda denna försäljningsform, om bättre förutsätt- ningar kan skapas för en fortlöpande kon- troll av livsmedelshygienen i samband med verksamheten.

Lösningen på dessa problem finner LSK vara att det — med vissa undantag som be- röres längre fram — skall krävas hälso- vårdsnämndens tillstånd för utomhushandel med livsmedel. Därigenom får nämnderna möjlighet att redan från början avgöra lämpligheten i varje särskilt fall av att så- dan verksamhet bedrives. Samtidigt under- lättas kontrollen genom att nämnderna får personlig kännedom om alla försäljare. Till- stånden skall kunna förenas med villkor om begränsning av varusortimentet samt om utrustning, förvaringsutrymmen och andra hygieniska anordningar som erfordras för olika former av utomhushandel.

När det sedan gäller kringföringshandel synes det hittills ha varit en påtaglig brist att bestämmelserna härom inte avser flera ömtåliga livsmedel än som anges i 19 och 20 åå 1951 års stadga. Sålunda finns möj- lighet att bedriva kringföringshandel med så lättförstörbara varor som mjölk och grädde, olika djupfrysta varor, färdiglagad mat, få- gel och vilt m.m. utan att de fordon som användes behöver vara godkända för ända— målet. Bl.a. bör dessa vid handel med så- dana livsmedel vara försedda med kyl- eller frysanordningar.

I fråga om kringföringshandeln med fisk synes det vidare finnas fog för att föreskrif- terna därom också blir tillämpliga på för- säljning av hel och ostyckad fisk. Sådan fisk företer ofta hudskador från fångsten eller

• Sida 291
•  Original

avlivningen och torde i fråga om ömtålighet inte märkbart skilja sig från styckad eller flådd fisk, för vilka kringföringsbestämmel- serna redan gäller. Det bör därvid uppmärk- sammas att till begreppen >>hel» och >>ostyc- kad» fisk enligt praxis inom fiskerinäringen räknas också fisk, som är rensad på inälvor och gälar och på vilken huvudet är bort- taget. Vidare synes det motiverat att före- skrifterna också skall gälla fiskförsäljning från andra transportmedel än motorfordon. Sålunda förekommer en förhållandevis om- fattande rörlig handel med fisk från olika slags vagnar och kärror. Vid kusterna säljes också fisk ofta direkt från motorbåtar eller fiskefartyg.

Även i fråga om kringföringshandeln sy- nes bästa sättet att komma till rätta med förekommande hygieniska bristfälligheter vara att kräva särskilt tillstånd från hälso— vårdsnämnden för rätt att bedriva sådan verksamhet. På så sätt öppnas möjlighet för nämnderna att redan i förväg avgöra, om det transportmedel som är avsett för kring- föringshandeln kan anses motsvara de krav som ur livsmedelshygienisk synpunkt måste ställas. Vidare kan i samband med tillstånd uppställas närmare föreskrifter om hur för- säljarnas lager av livsmedel skall förvaras.

I samband med frågorna om utomhus- och kringföringshandeln har LSK också uppmärksammat olika former av annan livs- medelshandel, för vilken inga särskilda be- stämmelser gäller vid sidan av de allmänna hanteringsföreskrifterna enligt 12 5 1951 års stadga. Sålunda förekommer ofta till- fällig försäljning eller utbjudande av livs- medel inomhus vid olika utställningar, mäs- sor, basarer, idrottstävlingar, auktioner och liknande arrangemang. Även om denna verksamhet bedrives inomhus, kan ifråga- kommande lokaler inte rimligen betraktas som reguljära livsmedelslokaler endast för att där, jämte annan verksamhet, ibland fö- rekommer ett visst tillhandahållande av livs- medel. Eftersom lokalerna inte är avsedda för en stadigvarande livsmedelshantering, är det emellertid angeläget att de hygieniska förutsättningarna för sådan verksamhet, då

den förekommer, är så betryggande som möjligt. Liknande förhållanden måste anses råda vid de 3. k. bingotillställningar och lik- nande lotterier, där vinsterna ofta delvis ut- göres av olika slags ömtåliga livsmedel.

Som ytterligare exempel på en likartad, men mera permanent livsmedelshandel, som inte är särskilt reglerad, kan nämnas för- säljningen inomhus av korv, glass, konfek- tyrer, läskedrycker och liknande varor på bensinstationer och från saluvagnar på järn- vägsstationer. Som framhållits i samband med kommentarerna till LSK:s förslag till 5 kap. kan dessa stationsbyggnader givetvis inte klassificeras som livsmedelslokaler, då de huvudsakligen är avsedda för helt andra ändamål än livsmedelshantering.

Slutligen måste uppmärksamheten fästas på den starkt ökande försäljningen av livs- medel från automat. Inte heller i fråga om denna verksamhet, som på ett praktiskt sätt tillgodoser konsumenternas behov utom re- guljär affärstid, finns särskilda bestämmelser vid sidan av de allmänna hanteringsföre- skrifterna i 12 5 1951 års stadga. Det finns emellertid starka skäl för att närmare kon- trollera att dessa livsmedelsautomater sätts upp på hygieniskt lämpliga platser och att de har erforderliga anordningar för att där förvarade livsmedel inte förstörs.

Vid bedömningen av de nu exemplifie- rade handelsformerna, som sålunda inte är särskilt reglerade genom livsmedelsstadgan, har LSK funnit att liknande skäl finns för att kräva tillstånd av hälsovårdsnämnden för att bedriva denna verksamhet som i det föregående anförts i fråga om utomhus- och kringföringshandel.

Det är med dessa utgångspunkter som LSK utformat bestämmelserna i 42——44 åå livsmedelsstadgan och i 6 kap. TK om »salu- hållande av livsmedel i vissa fall». Syftet är att beträffande den livsmedelshandel, som förekommer på andra ställen än i livsme- delslokaler, så långt möjligt skapa lika goda förutsättningar för en hygienisk livsmedels- hantering som vid försäljningen i de fasta lokalerna. Genom LSK:s förslag kommer därigenom i princip allt slags saluhållande

• Sida 292
•  Original

av livsmedel till allmänheten, varhelst de-t sker, att först underkastas någon form av lämplighetsprövning från livsmedelsmyndig- heternas sida, innan verksamheten får igång— sättas.

Innan ifrågavarande bestämmelser när- mare kommenteras, bör något beröras hur det av LSK föreslagna tillståndssystemet går ihop med den förordning om tillfällig han- del,1 som fr. o. m. är 1969 trätt i stället för bestämmelserna om gårdfarihandel och rea- lisation i den samtidigt upphävda 1864 års näringsfrihetsförordning.

Enligt 1 5 i den nya förordningen förstås med tillfällig handel att någon yrkesmässigt salubjuder medförda varor antingen på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsstäl- le eller också under kringföring. Hit skall emellertid inte räknas försäljning till återför- säljare, torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning, handel i samband med offentlig tillställning och inte heller så- dan kringförings- eller utomhushandel som utgör ett led i en eljest på ett stadigvarande driftsställe bedriven rörelse. Enligt 3 & förs- ta stycket får tillfällig handel endast drivas efter särskilt tillstånd som med stöd av 4 & meddelas av polismyndighet. Något sådant tillstånd erfordras emellertid enligt 3 & and- ra stycket inte för tillfällig handel med livs- medel. I 2 5 andra stycket erinras å andra sidan om att utöver förordningens bestäm- melser gäller de föreskrifter som i övrigt är meddelade om drivande av handel i allmän- het eller om vissa slag av handel.

I prop. 1968: 98 med förslaget till för- ordningen om tillfällig handel nämnde de- partementschefen som exempel på sådana föreskrifter, som avsågs med 2 5 andra styc- ket, bl.a. bestämmelserna i livsmedelsstad- gan. När det gällde undantaget för handel med livsmedel från tillståndstvånget enligt 3 & hade visserligen av de bakomliggande utredningarna framgått att anmärkningar, delvis av allvarlig art, gjorts mot hygienen vid kringföringshandel med livsmedel. Den- na omständighet ansågs dock inte utgöra grund för restriktioner eller särskilda före- skrifter i den näringsrättsliga lagstiftningen. I specialmotiveringen till 3 & betonade emel-

lertid departementschefen särskilt att undan- taget bl.a. i fråga om livsmedel från till- ståndsplikten uppenbart inte fick ses som någon rättighetsförklaring med räckvidd utanför tillämpningsområdet för förordning- en om tillfällig handel.

Innebörden härav blir sålunda att — även om ett näringsrättsligt tillstånd av polismyn- dighet inte behövs för tillfällig handel med livsmedel — den som ämnar driva sådan försäljning ändå måste skaffa tillstånd av hälsovårdsnämnden i den mån livsmedels- stadgan av hygieniska skäl så kräver. För att något missförstånd inte skall behöva uppstå i detta hänseende har LSK ansett det motiverat att komplettera 3 & förord- ningen om tillfällig handel med en erinran om livsmedelsstadgans bestämmelser om sär- skilt tillstånd att saluhålla livsmedel till all- mänheten i vissa fall. Kompletteringen åter- finns i betänkandet under författningsför slag 11.6.

42%

Bestämmelserna i denna paragraf avser allt slags saluhållande av livsmedel som sker >>annorstädes än i livsmedelslokal». Den exemplifiering med sådant saluhållande utomhus, från flyttbar kiosk, i livsmedels- automat eller i transportmedel. som lämnas i inledningen till 42 5 första stycket, är en- dast avsedd att ange några av de vanligaste formerna för ifrågavarande verksamhet. Yt- terligare exempel på saluhållande på andra ställen än i livsmedelslokal har närmare be- rörts i de inledande kommentarerna till 6 kap.

Det bör observeras att begreppet »salu- hållande» skall ha den tillämpning det fått enligt 2 5 andra stycket. Sålunda räknas hit inte bara försäljning och servering utan ock- så allt överlämnande av livsmedel till annan, exempelvis leveranser från tillverkare eller partihandlare till detaljhandeln, storhushåll, restauranger m. fl. Därvid bör emellertid er- inras om att livsmedelsstadgan enligt 6 5 första stycket inte äger tillämpning inom enskilt hushåll. Vidare bör uppmärksammas att från paragrafens tillämpning i princip

1 SFS 1968:564.

• Sida 293
•  Original

undantagits sådant »transportmedel, var- om livsmedelsstyrelsen meddelat förordnan— de enligt 33 & tredje stycket» att föreskrif- terna om livsmedelslokal i byggnad skall gälla. Som framgår av kommentarerna till sistnämnda författningsrum har LSK enligt 5 kap. TK föreslagit att sådant förordnande än så länge endast skall meddelas för livs- medelslokaler i fartyg, järnvägsvagn och luftfartyg. Till följd härav kommer sålunda 42 5 att tills vidare gälla bl. a. alla motor- fordon och därtill kopplade fordon som an- vändes för saluhållande av livsmedel.

I de inledande kommentarerna till 6 kap. har framhållits att försäljningen av livsme- del utomhus och vid kringföring innebär långt större hygieniska risker än den livs- medelshantering som sker i godkända livs- medelslokaler.

Med hänsyn härtill har LSK funnit det befogat att —— som en komplettering till 25 & om förfarandet vid livsmedelshantering i allmänhet —— i 42 & första stycket uttryck- ligen föreskriva att vid saluhållande av livs- medel annorstädes än i livsmedelslokal skall iakttagas »den särskilda omsorg och var- samhet som med hänsyn till sättet för salu- hållandet erfordras för att livsmedlet inte skall bli otjänligt till människoföda».

I detta sammanhang har LSK diskuterat det krav som i flera remissyttranden fram- ställts på att alla livsmedel som saluhålles på andra ställen än i livsmedelslokal skall vara förpackade. Även om så i och för sig kan synas önskvärt ur hygienisk synpunkt, har LSK emellertid kommit fram till att en föreskrift härom blir alltför sträng och i alltför hög grad sannolikt kommer att för- svåra försäljningen av vissa varor. Så skulle bli förhållandet bl. a. i fråga om potatis och andra rotfrukter, bär, frukt, grönsaker och svamp. De hygieniska motiven för att så- dana livsmedel alltid skall vara förpackade synes knappast heller tillräckligt bärande.

Mot denna bakgrund föreslår LSK där- för enligt 42 5 första stycket sista punkten —— som ett alternativ till en föreskrift om att livsmedel vid här ifrågavarande saluhål- lande skall vara inneslutet i förpackning —— att livsmedlet på annat sätt skall vara till-

fredsställande skyddat mot förorening och annan menlig påverkan. Detta kan bl. a. åstadkommas genom att oförpackade livs- medel placeras på rent underlag och, om så erfordras, täckes över med höljen av lämp- ligt slag. Bestämmelsen om tillfredsställande skydd bör emellertid också få en självstän- dig tillämpning och då gälla oavsett om livs- medlen är förpackade eller inte. Särskild praktisk betydelse får föreskriften vid om- händertagande av livsmedel, då dessa vid leverans hanteras före och efter en trans- port. Det förekommer sålunda att ömtåliga livsmedel som mjölk och andra mejeripro- dukter, bröd, olika köttvaror, fisk, djup- frysta varor m.m. lämnas kvar avsevärd tid på en lastplats ute i det fria, innan mot- tagaren tar hand om varorna. I sådana fall är det nödvändigt att noggranna försiktig- hetsåtgärder vidtages så att livsmedlen skyd- das mot menlig påverkan.

Enligt 42 5 andra stycket ankommer det på livsmedelsstyrelsen att meddela ytterli- gare föreskrifter som kan befinnas påkal- lade i frågor rörande saluhållande av livs- medel annorstädes än i livsmedelslokal. Av samma skäl som åberopats i kommentarerna till 9 5 om livsmedelsstyrelsens befogenhet att fastställa särskild livsmedelsstandard — nämligen levnadsstandarden i vårt land och konsumenternas berättigade önskemål —— har LSK funnit det befogat att styrelsens tillämpningsföreskrifter om här ifrågava- rande saluhållande bör syfta till att livs— medlen skall vara tjänliga till människoföda och inte bara tillgodose minimikravet på att varorna ej blir otjänliga.

Som ett komplement till befogenheten att meddela tillämpningsföreskrifter har LSK ansett det motiverat att livsmedelsstyrelsen också får rätt att vid behov direkt förbjuda saluhållande av livsmedel annorstädes än i livsmedelslokal, om man inte iakttager de bestämmelser styrelsen finner skäl meddela.

Bland de tillämpningsföreskrifter som LSK föreslår enligt 6 kap. TK bör här näm- nas att livsmedel som saluhålles i flyttbar kiosk skall vara färdigförpackade, om häl- sovårdsnämnden inte medger annat. Sådant medgivande bör av praktiska skäl lämnas

• Sida 294
•  Original

för försäljning av varm korv med bröd, hamburgare, potatismos, pommes frites, glass i strutar, s. k. sockervadd och liknande varor, som är avsedda att förtäras på stället. Föreskrift om att livsmedel skall vara fär- digförpackade gäller också sådana varor som saluhålles i automater, dock inte frukt och varm dryck. Liknande krav på färdig- förpackning uppställes också när det gäller saluhållande till allmänheten vid marknader, mässor, idrottstillställningar, fritidsläger o.dyl. Undantag gäller emellertid där för här, frukt, grönsaker och rotfrukter samt vid servering eller också om hälsovårds- nämnden finner skäl medge försäljning av oförpackade varor. Slutligen bör nämnas att LSK till 6 kap. TK överfört det allmänna kravet i 18 & 1951 års stadga att livsmedel som saluhålles utomhus skall vara upplagt på lämpligt underlag och skyddat mot sol- ljus, väta och annan menlig påverkan.

Andra exempel på tillämpningsföreskrif- ter i 6 kap. TK lämnas i kommentarerna till nästa paragraf.

435 Denna paragraf innehåller de grundläggan- de bestämmelserna om särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnd för att livsmedel skall få saluhållas enligt 42 % annorstädes än i livs- medelslokaler.

Till en början är det angeläget betona att enligt 43 5 första stycket sådant tillstånd bara behövs när det gäller »saluhållande till allmänheten». Som framgår av LSK:s för- slag till 2 5 andra stycket blir tillämpningen av begreppet saluhållande enligt livsmedels- stadgan mycket vittomfattande genom att därmed jämställes inte bara vanlig försälj- ning och servering utan överhuvudtaget ock- så alla andra fall då livsmedel överlämnas till annan. När det gäller behovet av särskilt tillstånd för saluhållande har emellertid LSK funnit det vara att gå onödigt långt, om man låter ett krav härpå tillämpas ex- empelvis beträffande all distribution mellan olika näringsidkare såsom tillverkare, gros- sister, detaljhandlare m. fl. Detta slag av yr- kesmässig handel internt inom livsmedels- branschen förutses kunna fortgå som hit-

tills utan någon särskild reglering vid sidan av de allmänna hanteringsföreskriftema i livsmedelsstadgan. Genom att tillståndsplik- ten sålunda begränsas till saluhållande av livsmedel >>till allmänheten» anser LSK att man fångar in just de verksamhetsformer — främst försäljning och servering annorstädes än i livsmedelslokaler till enskilda konsu- menter — där behovet av en särskild kon- troll visat sig vara hygieniskt mest angelä- get. En närmare exemplifiering av det salu- hållande som avses har redan lämnats i de inledande kommentarerna till här ifrågava- rande kapitel.

Tillstånd meddelas av »hälsovårdsnämn- den i den kommun där saluhållandet skall ske». Detta innebär att om avsikten är att saluhålla livsmedel i flera kommuner — exempelvis genom kringföringshandel med fordon eller ambulerande försäljning _ till- ståndsfrågan måste prövas av hälsovårds- nämnden i varje enskild kommun som blir berörd av verksamheten.

Enligt 43 5 första stycket behövs tillstånd för varje slag av saluhållande till allmän- heten på andra ställen än i godkända livs- medelslokaler, >>om livsmedelsstyrelsen ej annorlunda förordnar». Genom denna in- skränkning av tillståndsplikten har LSK ve- lat möjliggöra att främst den traditionella fasta utomhushandel, som visat sig på ett praktiskt sätt fylla ett behov för allmänheten av lätt tillgång till livsmedel, skall i huvud- sak kunna fortsätta utan andra formaliteter än som gäller för närvarande. Vid utarbe- tande av tillämpningsföreskrifter i detta hän- seende har LSK emellertid föreslagit be- frielse från särskilt tillstånd endast för han- del med sådana livsmedel, för vilka ett salu- hållande utomhus i regel inte kan anses in- nebära större hygieniska risker. Det blir här fråga om torghandel med olika varor och om vissa enskilda näringsidkares försäljning av egna produkter.

Sålunda föreslås enligt 6 kap. TK i första hand att tillstånd inte skall behövas för salu- hållande av bär, frukt, grönsaker, rotfruk- ter, svamp eller ägg om denna försäljning sker på »salutorg eller liknande plats som i

• Sida 295
•  Original

vederbörlig ordning upplåtits till allmän för- säljningsplats». Beteckningen av dessa salu- platser är densamma som användes i Zå första stycket 1956 års allmänna ordnings- stadga och skall ges samma innebörd som där avses. Befrielse från tillstånd skall också gälla motsvarande försäljning av färdigför- packade glassvaror, konfektyrer och läske- drycker.

Vidare föreslås att särskilt tillstånd inte heller skall behövas för saluhållande av ostyckad eller oflådd fisk eller färska skal- djur o. dyl., men bara under förutsättning att dessa varor säljes av samma person som fångat dem och att han >>helt eller delvis för- sörjer sig på fiske». Därigenom kommer be- frielsen att gälla endast yrkesfiskare och den som kan anses ha fiske som en väsentlig bisyssla. Ytterligare ett villkor för fri för- säljning av sådana fiskvaror skall gälla, nämligen att saluhållandet sker vid land- ningsplatsen i anslutning till själva fångsten. Om fisken däremot föres omkring i orten på en vagn, cykel, moped eller säljes på annat liknande sätt, fordras särskilt tillstånd för saluhållande.

Slutligen föreslår LSK i 6 kap. TK att tillstånd enligt 43 & inte skall fordras då en lantbrukare eller liknande företagare, t. ex. en trädgårdsmästare, saluhåller sina egna livsmedelsprodukter som mjölk, ägg, frukt och grönsaker o.dyl. Ett villkor härför är emellertid att försäljningen endast sker i be- gränsad omfattning och bedrives på eller i omedelbar närhet av den plats där vederbö- rande har sin rörelse förlagd. Vidare bör uppmärksammas att mjölk som saluhålles på detta sätt, precis som all annan konsum- tionsmjölk, enligt bestämmelserna i 11 kap. TK måste vara pastöriserad om inte läns- styrelsen i undantagsfall medger annat.

Några andra undantag från tillståndsplik- ten när det gäller saluhållande av livsmedel till allmänheten på andra ställen än i god- kända livsmedelslokaler har LSK inte fun- nit skäl att föreslå. Sålunda kommer det bl. a., i motsats till vad nu gäller enligt 18 och 19 åå 1951 års stadga, inte längre bli möjligt för renägare att utan tillstånd sälja renkött utomhus eller genom kringföring.

Därigenom tillgodoses ett krav som fram- ställts i många remissyttranden till LSK.

Av de synpunkter LSK framfört i de in- ledande kommentarerna till detta kapitel torde framgå att tillståndsgivningen i fråga om saluhållande till allmänheten annorstä- des än i livsmedelslokaler skall vara restrik- tiv. LSK har därvid övervägt en bestämmel- se om att hälsovårdsnämnderna borde få meddela tillstånd endast i de fall då ur kon- sumenternas intressen ett klart behov finns av denna försäljningsform, exempelvis om vissa livsmedel inte alls saluhålles i livsme delsbutiker som är lätt tillgängliga för in- vånarna i en kommun eller delar därav. En reglering med detta syfte kan lätt inkräkta på näringsfriheten och verka konkurrensbe- gränsande, varför den inte synes vara en. uppgift för livsmedelslagstiftningen att lösa. Snarare hör en sådan reglering hemma på näringsrättens område. I stället skall vid nu ifrågavarande tillståndsgivning uteslutande anläggas rent livsmedelshygieniska synpunk- ter. Av detta skäl bör tillstånd bl.a. inte lämnas för utomhushandel med kött, mjölk och andra mejeriprodukter, fjäderfä och liknande särskilt ömtåliga livsmedel.

I 43 5 andra stycket har vissa allmänna villkor angetts för tillståndsgivningen. Så- lunda skall den som önskar bedriva ifråga- varande slag av livsmedelshandel alltid för- foga över >>förvaringslokal eller annat lik- nande utrymme» för de varor han säljer. En- ligt LSK:s förslag till 6 kap. TK skall de allmänna bestämmelserna i 5 kap. TK om livsmedelslokaler i tillämpliga delar gälla för sådana utrymmen. Genom detta grundläg- gande krav för rätten att erhålla tillstånd tillgodoses de i det föregående refererade önskemålen att också den som bedriver utomhushandel med livsmedel, bl.a. ambu- lerande varmkorvförsäljning, och kringfö- ringshandel med fisk alltid skall ha ett av hälsovårdsnämnden godkänt förvaringsut- rymme för sina produkter.

Vidare uppställs som villkor för tillstånds- givningen att försäljaren också skall förfoga över »utrustning och andra anordningar som erfordras för en tillfredsställande han-

• Sida 296
•  Original

tering av saluhållna livsmedel». Närmare de- taljföreskrifter härom har föreslagits i 6 kap. TK bl. a. för flyttbara kiosker, livsmedels- automater och olika hygieniska anordningar vid marknader, mässor, idrottstillställningar, fritidsläger, auktioner o.dyl. samt i fråga om demonstration med samtidig avsmak- ning av livsmedel. Särskilt kan framhållas att krav uppställes på erforderliga kyl-, frys- eller uppvärmningsanordningar för livsmed- len och tillgång till vatten. I detta samman- hang bör också nämnas en bestämmelse om att personal som är sysselsatt med livsme- delshanteringen skall ha lätt tillgång till toa— lett med en tillfredsställande anordning för tvättning av händerna. Sistnämnda bestäm- melse måste anses vara ett minimikrav för personalens hygien när det gäller all livs- medelshantering. Den kommer att få sär- skild betydelse i frågor om tillstånd för den ambulerande försäljning som bedrives bl. a. av »varma korvgubbar».

Vad härefter angår de fordon och andra transportmedel, som användes vid utomhus- och kringföringshandel och övrig försälj- ning annorstädes än i livsmedelslokal, måste en prövning av deras lämplighet för varje ifrågakommande verksamhetstyp ingå som ett naturligt led i hela det frågekomplex som skall bedömas innan själva tillståndet kan lämnas av hälsovårdsnämnden. Härigenom ges möjlighet till en förhandsprövning av alla olika slags transportmedel som kan fö- rekomma, oavsett om de bör betraktas som kringföringsfordon eller inte. Sålunda skall lämpligheten prövas inte bara av motorfor- don utan också av vagnar, kärror, transa portcyklar och mopeder, båtar m.m.

Det speciella system, som hittills tilläm- pats enligt 22 5 1951 års stadga, med ett godkännande kombinerat med särskild be- siktning av vissa fordon föreslås i delvis för- ändrad form få sin motsvarighet i 6 kap. TK och omfatta »motorfordon och därtill kopplat fordon». Dessa tillämpningsföre- skrifter gör ingen skillnad på vilket slags livsmedel som saluhålles eller om sådant for- don användes vid kringföringshandel eller någon mera fast, stationär försäljning. Be- siktningen skall utföras av särskilda besikt-

ningsmän som förordnas av länsstyrelsen. Det nuvarande kravet på att besiktningsman skall vara veterinär har inte ansetts behöva kvarstå.

Enligt LSK:s förslag i 6 kap. blir det be- siktningsmannen — och inte såsom hittills hälsovårdsnämnden — som skall godkänna motorfordonet, om det vid hans besiktning befunnits lämpligt för den avsedda livsme- delshandeln. Vid besiktningen skall bl. a. kontrolleras om de krav är uppfyllda som föreskrivits i fråga om beskaffenhet och ut- rustning av fordon för ifrågavarande verk- samhet. Därvid föreslår LSK att de av vete- rinärstyrelsen år 1959 meddelade bestäm- melserna om kringföringsfordon i tillämp- liga delar skall gälla tills vidare, intill dess livsmedelsstyrelsen hunnit överarbeta dem. Över godkännandet skall besiktningsmannen utfärda särskilt intyg. Giltighetstiden för in- tyget har, som föreslagits i ett flertal remiss- yttranden till LSK, ansetts böra förkortas från nuvarande tre år till längst två år. God- kännandeintyget kommer under den där an- givna tiden att gälla i alla de kommuner, där vederbörande företagare söker tillstånd till saluhållande av livsmedel från motorfor- donet eller det därtill kopplade fordonet. Tillstånd till själva försäljningen måste emel- lertid sökas hos hälsovårdsnämnden i var och en av dessa kommuner och som grund- villkor för beviljande av nämndens tillstånd skall gälla att giltigt intyg om godkännande av fordonet företes.

I detta sammanhang bör nämnas att LSK enligt 6 kap. TK föreslagit att särskild be- siktning inte behövs i fråga om motorfor- don från vilket enbart rotfrukter saluhålles. Däremot krävs besiktning och godkännande av sådana fordon från vilka livsmedel utan förutbeställning levereras till återförsäljare.

Slutligen bör uppmärksammas att god— kännande av särskild besiktningsman endast krävs för motorfordon och därtill kopplade fordon. I övriga fall blir det hälsovårds- nämnden som i samband med prövningen av försäljningstillståndet får bedöma lämplig- heten av de olika slags andra fordon som kan förekomma och godkänna dem för av- sett ändamål.

• Sida 297
•  Original

I 43 5 andra stycket sista punkten har LSK föreslagit två år som längsta giltighets- tid för tillstånd att saluhålla livsmedel till allmänheten annorstädes än i livsmedelslo- kal. Hälsovårdsnämnden skall emellertid kunna återkalla tillståndet dessförinnan, om så är särskilt motiverat.

445 Om tillstånd beviljas enligt 43 5 till saluhål- lande av livsmedel till allmänheten på andra ställen än i godkänd livsmedelslokal, skall hälsovårdsnämnden enligt här ifrågavarande paragraf utfärda särskilt bevis därom. Beviset skall innehålla uppgift om, för- utom tillståndshavarens namn och adress, det slags saluhållande tillståndet avser och de olika föreskrifter och villkor som därvid skall gälla. Här bör sålunda bl. a. närmare anges vilket eller vilka slag av livsmedel som får saluhållas, olika hygieniska anordningar som skall användas i verksamheten, skyldig- het att förvara osålda varor i därför avsett utrymme m.m. Det är viktigt att uppgif- terna i tillståndsbeviset preciseras så tydligt och noggrant som möjligt att de inte kan missförstås. Utformningen kan sålunda få avgörande betydelse vid eventuell prövning om tillståndet bör återkallas enligt 43 5 and- ra stycket. I likhet med vad som i 41 5 föreskrives om godkännandebevis för livsmedelslokal skall i tillståndsbevis för saluhållande alltid tagas in en erinran om försäljares skyldighet enligt 7 5 att anordna en fortlöpande egen- tillsyn av verksamheten.

3.7 Förbud mot saluhållande (7 kap.)

I olika delar av 1951 års stadga finns be- stämmelser om förbud mot saluhållande el- ler om annan begränsning av handeln med livsmedel. De grundläggande föreskrifterna härom meddelas i 7 & enligt vars 1 mom. en vara inte får saluhållas eller överlämnas till annan för att användas som livsmedel, om den kan antagas vara skadlig att förtära eller eljest otjänlig till människoföda. Därvid an- ges olika exempel på omständigheter som

kan utgöra grund för ett sådant antagande. Samma förbud gäller också om varan eljest kan antagas förorsaka sjukdom eller över- föra smitta. Oavsett om nu angivna, men- liga verkningar kan befaras eller inte gäller enligt 7 5 2 mom. dessutom förbud att salu- hålla eller överlämna livsmedel, om varan innehåller mer än en viss mängd bly eller om den är förpackad i vissa material, var- ifrån giftiga eller hälsovådliga ämnen kan utlösas. I 7 5 3 mom. ges vissa bestämmel- ser om fastställande av högsta tillåtna mängd av bekämpningsmedelsrester i livs- medel. Något uttryckligt förbud att salu- hålla livsmedel med större restmängd med- delas emellertid inte. Slutligen ger 7 's” 4 mom. Kungl. Maj:t möjlighet att under krig eller andra utomordentliga förhållanden di- rekt förbjuda saluhållande eller överläm- nande av livsmedel som kan antagas föror- saka sjukdom eller överföra smitta. Bestäm- melsen har tillkommit främst med tanke på verkningar av biologiska stridsmedel.

Som exempel på andra förbud mot eller begränsning av olika varors saluhållande en- ligt 1951 års stadga kan nämnas 6 & om livs- medelstillsatser, 15 5 om vissa kärl, maski- ner och redskap, 16 å om livsmedel i flas- kor av giftflaskestandard, 18—20 åå om utomhus- och kringföringshandel med vissa livsmedel, 35—37 åå om benämning av er- sättningsprodukter eller nya livsmedelstyper samt ett flertal bestämmelser i 8 kap. om de där reglerade olika varuslagen. Dessutom finns enligt 91, 93 och 99 55 möjlighet för hälsovårdsnämnd att i vissa begränsade fall förbjuda saluhållande av livsmedel i den egna kommunen.

Vid sin bedömning av dessa föreskrifter och därmed sammanhängande frågor har LSK funnit det lämpligast att för överskåd- lighetens skull samla motsvarande bestäm- melser om förbud mot saluhållande i ett enda kapitel, nämligen 7 kap. Innan de en- skilda paragraferna närmare kommenteras, bör framhållas att begreppen »saluhållande» och »saluhållas» också i detta kap. skall ha den tillämpning som LSK föreslagit i 2 5 andra stycket och i specialmotiveringen till

• Sida 298
•  Original

detta författningsrum. Med saluhållande skall sålunda jämställas varje annat över— lämnande av vara mot eller utan vederlag. Därvid bör erinras om att bestämmelserna till följd av 6 & första stycket inte gäller inom enskilt hushåll.

Av praktiska skäl använder LSK i det föl- jande ordet >>saluförbud>> som ett gemensamt begrepp för förbud mot saluhållande och annat överlämnande av livsmedel eller and- ra varor.

455

Denna paragraf har sin närmaste motsvarig- het i 7 5 1951 års stadga.

Enligt 45 55 första stycket får en vara inte saluhållas som livsmedel om den kan anta- gas vara >>otjänlig till människoföda». Inne- börden av otjänlighetsbegreppet har närma- re kommenterats i specialmotiveringen till 8 5. Det omfattar sålunda också de fall, då ett livsmedel kan antagas vara direkt skad- ligt att förtära och då varan, såsom anges i 7 $ 1 mom. 1951 års stadga, bearbetats el- ler hanterats av person som har eller kan misstänkas ha viss sjukdom, smitta m. m. I samband härmed erinras om att saluförbu- det inträder inte bara då ett livsmedel »är» otjänligt utan också redan då det »kan an- tagas» vara otjänligt. Som uttalats i sam- band med 8 & måste emellertid detta anta- gande rimligtvis stödja sig på något objek- tivt påvisbart förhållande som verkligen ty— der på att livsmedlet kan vara antingen skadligt eller på annat sätt otjänligt.

Av kommentarerna till 8 & framgår att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra om en vara skall anses otjänlig eller inte. Med hänsyn härtill skall livsmedelsstyrelsen enligt 8 & tredje stycket kunna upptaga så- dana frågor av mera principiell karaktär till särskild prövning. Dylika ärenden kan ock- så av utomstående underställas styrelsen för avgörande. Om styrelsen vid sin prövning funnit att ett livsmedel skall vara att anse som otjänligt, är den logiska följden av detta ställningstagande att varan heller inte får saluhållas. En uttrycklig bestämmelse om ett

sådant saluförbud har tagits in i 45 & första stycket första punkten.

Det allmänna saluförbudet i fråga om >>otjänliga livsmedel» har tagits in i 45 5 första stycket andra punkten och är avsett att ersätta 7 ä 1 mom. 1951 års stadga. I konsekvens härmed och med bestämmelser- na i 8 5 första och andra styckena föreskri- ves att samma saluförbud skall gälla livs— medel som kan antagas >>i övrigt överföra smitta eller orsaka sjukdom». Förbudet äger därmed tillämpning också på livsmedel som kan ha hälsofarliga verkningar utan att be- höva förtäras.

I anslutning härtill bör erinras om att 1951 års stadga — vid sidan av bestämmel- serna i 7 5 — inte ger hälsovårdsmyndig- heterna rätt att direkt förbjuda saluhållande av otjänliga livsmedel annat än i vissa be- gränsade fall. Sålunda har hälsovårdsnämnd enligt nuvarande 91 ä 1 mom. andra stycket och 2 mom. samt 93 & befogenhet att med- dela saluförbud för varor, som kommer från tillverknings- eller beredningslokal med all- varliga sanitära anmärkningar, eller om visst livsmedel kan antagas sprida smittsam sjukdom eller vara skadligt eller på annat sätt otjänligt till människoföda. Dessutom kan nämnden utnyttja sin allmänna befo- genhet enligt 99 5 1 mom. att meddela för- bud som erfordras för efterlevnaden av livs- medelsstadgan. Nämndens beslut att förbju- da saluhållande kan emellertid bara avse va- ror inom den egna kommunens område. Om otjänliga livsmedel distribueras utanför kom— munen och kanske till stora delar av landet i övrigt måste hälsovårdsnämnden i varje kommun, där livsmedlen förekommer, pröva om liknande saluförbud också bör meddelas för dess område.

Olägenheterna av detta tungrodda system uppmärksammades i samband med tillkoms- ten av 7 5 4 mom. 1951 års stadga som av- ser saluförbud främst mot livsmedel vilka kan misstänkas påverkade av biologiska stridsmedel. I prop. 1952: 184 uttalades att det i fråga om på detta och liknande sätt infekterade livsmedel syntes erforderligt att ett saluförbud kunde utfärdas med omedel-

• Sida 299
•  Original

bar verkan för varornas spridningsområde eller för hela landet. På grund härav inför- des möjlighet för Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer att un- der krig, krigsfara eller andra utomordent- liga förhållanden meddela sådant förbud.

Tillämpningen av LSK:s förslag till 8 % tredje stycket och 45 5 första stycket första punkten innebär i viss mån en vidare ut- veckling av detta system med central myn- dighets beslut om saluförbud för livsmedel. Eftersom livsmedelsstyrelsens förklaring att en vara är att anse som otjänlig får den omedelbara verkan att varan inte får salu- hållas någonstans i landet, kan också de nu- varande olägenheterna med beslut om salu- förbud av varje hälsovårdsnämnd i varje särskilt fall anses vara undanröjda. Därige- nom synes heller inte längre finnas behov av den i det föregående berörda specialbestäm- melsen enligt 7 & 4 mom. 1951 års stadga om saluförbud meddelade av Kungl. Maj:t eller annan myndighet.

De varor som i enlighet med 8 % tredje stycket och 45 & första stycket första punk- ten inte får saluhållas föreslås bli upptagna i en särskild förteckning vilken fogas till TK som Bilaga 6. Av kommentarerna till 8 & tredje stycket framgår att i förteckningen än så länge inte bör införas saluförbud mer än för den fisk i vissa vattenområden som antages ha en för hög kvicksilverhalt. Detta saluförbud motsvarar den »svartlistning» av ifrågavarande vattenområden som social- och veterinärstyrelserna hittills beslutat i samma syfte.

Föreskrifterna i 45 5 andra stycket avser saluförbud beträffande livsmedel, oavsett om de kan antagas vara otjänliga till män- niskoföda eller överföra smitta eller orsaka sjukdom.

Enligt första punkten får som livsmedel inte saluhållas en vara, för vilken enligt 9 5 första eller andra stycket blivit fastställd en »livsmedelsstandard som varan inte uppfyl- ler. Varan måste sålunda motsvara de före— skrifter beträffande sammansättning eller beskaffenhet i övrigt som livsmedelsstyrel- sen bestämt i standarden. LSK har bedömt

det som angeläget att, om det ansetts moti- verat av livsmedelshygieniska eller andra skäl att fastställa en sådan standard för visst slag av livsmedel, sådana livsmedel heller inte skall få saluhållas utan att standardbe— stämmelserna verkligen iakttagits. Innebörden av begreppet livsmedelsstan- dard har närmare kommenterats i special- motiveringen till 9 5. Här bör endast erinras om att standarden alltid skall vara bestämd så att livsmedel, som motsvarar bestämmel- serna därom, är att anse som tjänliga till människoföda i de hänseenden standarden avser. Olika föreskrifter om livsmedelsstan- dard återfinns under de olika varukapitlen i TK:s Avdelning II. En exemplifiering härav har redan lämnats i kommentarerna till 9 &.

Andra, tredje och fjärde punkterna i45 & andra stycket avser saluförbud i fråga om livsmedel vars beskaffenhet inte överens- stämmer med föreskrifternai 10—12 åå om berikningsmedel, livsmedelstillsatser eller främmande ämnen. Bestämmelserna motsva- rar delvis 7 's” 2 och 3 mom. 1951 års stadga.

Utförliga kommentarer till de i viss mån nya begreppen berikningsmedel, livsmedels- tillsatser och främmande ämnen har läm- nats i den allmänna motiveringen (IV 2.2.5). Med stöd av bestämmelserna i 10—13 55 stadgan har i Bilagorna 1—4 till TK upp- tagits förteckningar rörande föreskriven be- rikning av vissa livsmedel, över tillåtna be- rikningsmedel och godkända livsmedelstill- satser samt över bekämpningsmedel och andra främmande ämnen, vars förekomst i eller på livsmedel begränsats till viss största mängd.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att 1951 års stadga — i motsats till LSK:s förslag enligt 45 å andra stycket — inte för- bjuder saluhållande av livsmedel som inne- håller icke godkända tillsatser eller rester av bekämpningsmedel utöver fastställd högsta halt. Ett sådant förbud hade i fråga om livs- medelstillsatser föreslagits i både 1941 och 1949 års betänkanden men godtogs inte i prop. 1951: 63. Enligt departementschefens uppfattning borde enbart den omständighe-

• Sida 300
•  Original

ten att en icke godkänd tillsats använts vid tillverkning av ett livsmedel inte föranleda förbud mot livsmedlets saluhållande. Härför borde ytterligare tillkomma att livsmedlet blivit skadligt att förtära eller otjänligt till människoföda.

Följden av att det i 1951 års stadga inte finns något saluförbud mot livsmedel inne- hållande icke godkända tillsatser har med- fört vissa problem i den praktiska tillämp- ningen. Som exempel kan nämnas följande. En hälsovårdsnämnd i södra Sverige med- delade år 1957 »försäljningsförbud» för ett importerat parti karamellklubbor. Nämnden grundade sitt beslut på ett av folkhälsoinsti- tutet avgivet analysbevis, enligt vilket klub- borna visat sig innehålla >>otillåtna» färg- ämnen. Därmed avsågs uppenbarligen äm- nen vilka inte blivit godkända som livsme- delstillsatser men heller aldrig blivit prö- vade som sådana. Nämnden ansåg analys- beviset vara tillräckligt för att antaga att ka- ramellklubborna var skadliga eller åtmins- tone otjänliga. Den del av importpartiet som fanns inom nämndens kommun omhänder- togs och förstördes med stöd av bestämmel- serna i 94 5 3 mom. 1951 års stadga. Sedan dåvarande medicinalstyrelsen i en cirkulär- skrivelse till samtliga hälsovårdsnämnder i landet fäst uppmärksamheten på detta fall, vidtogs samma åtgärder av nämnderna i ett stort antal kommuner beträffande de delar av importpartiet som fanns där. Justitieom- budsmannen fick ärendet till bedömning och förklaradel, under hänvisning till nyss be- rörda uttalande i prop. 1951: 63, att nämn- derna förfarit felaktigt eftersom det inte visats att karamellklubborna var skadliga el- ler otjänliga. Ett antagande därom ansågs sålunda skola vara grundat på ett objektivt påvisbart förhållande och inte bara på den omständigheten att ett livsmedel innehöll en icke godkänd tillsats.

Som framgår av avsnittet om livsmedels- tillsatser m.m. i den allmänna motivering- en (IV 2.2.5) har LSK ansett det påkallat inte bara att behålla det nuvarande kravet på särskilt godkännande av tillsatser utan också att skärpa bestämmelserna därom. Motivet är i första hand de uppenbara ris-

ker ur livsmedelshygieniska synpunkter som finns, om inte lämpligheten av sådana äm- nen i livsmedel på förhand noggrant prövats och användningen av dem kontrolleras av myndigheterna. Därutöver kan också åbe- ropas behovet av att skydda konsumenterna rent ekonomiskt, eftersom vissa tillsatser kan användas att förbilliga livsmedel utan att man låter detta återverka på konsumentpri- set. När sålunda stränga regler ansetts böra uppställas om godkännande av livsmedels- tillsatser och om begränsning av deras an- vändning, förefaller det inte följdriktigt att försäljning samtidigt indirekt medges av livs- medel med tillsatser som inte blivit sakkun- nigt prövade och godkända för livsmedlen i fråga. Faran för hälsovådlighet hos ett ämne måste uppenbarligen vara större om dess lämplighet som livsmedelstillsats inte ens blivit prövad. Detta måste gälla även om man i och för sig inte har anledning att för tillfället misstänka att tillsatsen kan ha skadeverkningar eller på annat sätt göra livs- medlen otjänliga. Med hänsyn härtill har LSK funnit det naturligt att ett livsmedel inte skall få saluhållas, om det innehåller en tillsats som inte godkänts. Bestämmelsen härom finns i 45 5 andra stycket tredje punkten, som sålunda saknar motsvarighet i 1951 års stadga.

Liknande motiv kan anföras i fråga om saluförbud mot livsmedel som tillförts vita- miner eller andra »berikningsmedel», för vilka tillstånd enligt 10 å andra stycket inte meddelats. Beträffande de fall, då livsme- delsstyrelsen enligt 10 5 första stycket av folkhälsoskäl direkt kan föreskriva en be- rikning med visst näringsämne, synes det också vara naturligt att de livsmedel före- skriften gäller heller inte får saluhållas utan att vara berikade på angivet sätt. Sådana livsmedel kan nämligen inte betraktas som tjänliga, eftersom de inte motsvarar påbju- den livsmedelsstandard. Bestämmelsen där- om återfinns i 45 å andra stycket andra punkten.

I fråga om den typ av oavsiktliga till- satser till livsmedel som LSK, under det

1JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 242 f f

• Sida 301
•  Original

nya begreppet »främmande ämnen», före- slår bli reglerade i stadgan är de hygie- niska riskerna givetvis ännu större för män- niskor än då det gäller de reguljära, av- siktliga livsmedelstillsatserna. I den mån livsmedelsstyrelsen enligt 12 & ansett det på- kallat ur allmän hälsosynpunkt att begränsa mängden i eller på livsmedel av bekämp- ningsmedel eller andra främmande ämnen, har LSK funnit det uppenbart att livsmedel som innehåller mera än den tillåtna mäng- den inte heller skall få saluhållas. Detta salu- förbud finns angivet i 45 5 andra stycket fjärde punkten och saknar motsvarighet i 1951 års stadga.

I 45 å andra stycket har slutligen under femte punkten föreslagits ett saluförbud i fråga om livsmedel som är förpackat i olämpligt material. Ett sådant förbud gäller redan enligt 7 5 2 mom. 1951 års stadga då det gäller papper eller annat material som är färgat, målat, glättat eller tryckt med gif- tig färg eller på annat sätt behandlat med giftigt ämne. Förbudet avser dessutom livs- medel som förpackats i annat metallfolium än av aluminium eller tenn eller också i visst blyrikt tennfolium såvitt det inte är fråga om te i originalförpackning.

I kommentarerna till 31 5 har LSK ut- talat att problemen med olämpliga förpack- ningsmaterial i första hand bör lösas med mera allmängiltiga regler i själva stadgan och att livsmedelsstyrelsen med dessa regler som riktpunkt enligt 31 å andra stycket skall ha bemyndigande förklara att visst material inte får användas till förpackning av livs- medel. Styrelsen kan också direkt förbju- da att livsmedel saluhålles i sådant förpack- ningsmaterial. Under 4 kap. TK föreslås att sådant förbud tills vidare meddelas för i huvudsak samma gifthaltiga material som redan anges i 7 5 2 mom. 1951 års stadga. Dessutom skall tidningar eller tryckt maku- latur inte få användas som förpackning på sådant sätt att materialet kommer i direkt beröring med livsmedlen. Vid behov kan styrelsen förklara att vissa andra förpack- ningsmaterial inte heller får användas.

Eftersom det enligt 1951 års stadga redan är förbjudet att saluhålla livsmedel i vissa

av de nu angivna förpackningsmaterialen, har LSK funnit det befogat att i 45 å andra stycket femte punkten införa ett motsvaran- de saluförbud för livsmedel som är förpac- kat i material som livsmedelsstyrelsen enligt 31 å andra stycket förklarat inte få använ- das för sådant ändamål. Då det gäller livs- medel förpackade i andra material, som en- ligt 31 5 första stycket kan antagas orsaka menlig påverkan, synes det där angivna för— budet att använda själva materialet vara till- räckligt.

Enligt 45 5 tredje stycket får livsmedels- styrelsen rätt förbjuda att livsmedel av visst slag saluhålles utan styrelsens tillstånd. När- mare kommentarer till denna bestämmelse har lämnats i den allmänna motiveringen under avsnittet om nya livsmedelstyper och ersättningsprodukter (IV 2.3.2). I detta sam- manhang bör endast erinras om att styrelsen bara får meddela sådant förbud, om det anses synnerligen påkallat ur hälso- och nä- ringssynpunkt eller för att säkerställa red- lighet i handeln med livsmedel. I 7 kap. TK föreslår LSK att styrelsens tillstånd tills vidare bara skall erfordras då det gäller mjölkliknande livsmedel och annat smörlik- nande fett än margarin samt beträffande köttvaruliknande produkt.

46 5 Denna paragraf innehåller i första stycket den huvudregeln att det är förbjudet att saluhålla en vara under en enligt 16 5 fast- ställd varubeteckning, om varan inte har samma sammansättning eller beskaffenhet i övrigt som livsmedlet med den fastställda beteckningen. De sålunda enligt 16 & skyd- dade varubeteckningarna återfinns i de oli- ka varukapitlen under Avdelning II och Bi- laga 5 i TK.

Enligt andra stycket får livsmedelsstyrel- sen rätt att i viss mån medge undantag från huvudregeln om skydd för fastställda varu- beteckningar då det gäller en benämning, i vilken den skyddade beteckningen ingår el— ler som antyder likhet därmed. En förutsätt- ning härför är emellertid att det vid salu— hållandet otvetydigt skall framgå att sam- mansättningen och beskaffenheten i övrigt

• Sida 302
•  Original

hos den ifrågakommande varan skiljer sig från livsmedlet med den fastställda beteck- ningen. Livsmedelsstyrelsen kan föreskriva ytterligare villkor för att förväxling skall kunna undvikas. Förslag till hur styrelsen bör tillämpa denna undantagsbestämmelse läggs fram i 7 kap. TK.

Ifrågavarande bestämmelser tar i första hand sikte på nya livsmedelstyper och s. k. ersättningsprodukter. Närmare kommentarer har lämnats i den allmänna motiveringen under det särskilda avsnittet om sådana livs- medel (IV 2.3.2).

Förslaget till 46 & är avsett att ersätta be- stämmelserna i 35—37 åå 1951 års stadga.

475

Enligt 47 5 första stycket får ett livsmedel inte saluhållas utan att vara märkt på det sätt som föreskrives i stadgan eller TK. LSK har funnit det angeläget att, när det ansetts påkallat att i särskild författning uppställa krav på att vissa för konsumenterna betydel- sefulla uppgifter skall lämnas, det heller inte skall vara tillåtet att marknadsföra ett livs— medel som saknar den sålunda föreskrivna märkningen.

Vilka uppgifter som det här gäller och vilket närmare innehåll de skall ha framgår av 3 kap. i stadgan och TK samt av olika bestämmelser under varukapitlen i TK:s Avdelning II. Kommentarer härtill har lämnats dels i specialmotiveringen till an- givna kapitel och dels i den allmänna moti- veringen under avsnitten beträffande infor- mation om livsmedels slag och sammansätt- ning (IV 2.4.4) samt rörande hållbarhets- märkning av färdigförpackade livsmedel (IV 2.5.4).

I detta sammanhang vill LSK endast fram— hålla att, om föreskriven märkning utförts med en uppenbart vilseledande eller felaktig uppgift, detta i princip synes vara att järn- ställa med att den föreskrivna uppgiften sak- nas. Därvid bör sålunda bestämmelserna i 47 5 första stycket om saluförbud äga till- lämpning.

Om ett livsmedel i överensstämmelse med 18 & blivit märkt med uppgift om hållbar-

hetstid eller sista förbrukningsdag, får livs- medlet enligt 47 5 andra stycket inte salu- hållas efter utgången av den tiden eller den dagen. Detta saluförbud har närmare kom- menterats under nyssnämnda avsnitt om hållbarhetsmärkning i den allmänna motive- ringen.

I praktiken har det på några orter före- kommit livsmedel i konsumentförpackningar som vid upprepade laboratorieundersök- ningar, trots förvaring på det av förpacka- ren rekommenderade sättet, visat sig inte hålla sig till utgången av den hållbarhetstid som angetts på förpackningarna. En sådan märkning måste betraktas som uppenbart felaktig. I enlighet med vad LSK uttalat i det föregående kommer bestämmelsen om saluförbud enligt 47 & första stycket att bli tillämplig i sådana fall.

485

Enligt denna paragraf skall viss tillstånds- plikt gälla vid saluhållande av livsmedel som samtidigt uppges vara lämpade för en viss åldersgrupp eller för personer med sjukdom eller liknande som kräver särskild kost.

En viss motsvarighet härtill finns redan i 32 & 1951 års stadga. Där uppställes emel- lertid krav på deklaration av ingående rå- varor och tillsatser endast i barn- och s.k. dietmat, om sådana livsmedel säljes i för- packat skick med angivande av att de är sär- skilt lämpade för barn eller sjuka personer. Närmare redogörelse för bakgrunden till denna deklarationsskyldighet har lämnats i den allmänna motiveringen under avsnittet rörande information om livsmedels slag och sammansättning (IV 2.4.1).

Vid sin utredning har LSK kunnat kon— statera att de uppgifter som lämnas om sam- mansättningen av barn- och dietmat ibland är av sådan art att de kan missuppfattas av konsumenterna. Uppgifter om exempelvis tillsatser och andra ingredienser kan dess- utom vara angivna med benämningar som är svåra att förstå för genomsnittskonsu- menten. Härtill kommer att det blivit för- hållandevis vanligt att, särskilt vid mark— nadsföring av nya livsmedelstyper, betona

• Sida 303
•  Original

att dessa är särskilt bra för vissa människor exempelvis över- eller underviktiga perso- ner, åldringar, blivande mödrar, människor med sjukdoms- eller trötthetssymtom eller liknande. Inte sällan har sådana uppgifter en överdriven karaktär som får konsumen- terna att tro att produkterna äger betydligt bättre egenskaper än de i själva verket har. I vissa fall kan uppgifterna vara direkt miss- visande.

Mot bakgrund av dessa omständigheter har LSK funnit det motiverat att en objek- tiv prövning i förväg skall ske beträffande riktigheten av nu berörda slags uppgifter. Därför föreslås enligt 48 & att tillstånd av livsmedelsstyrelsen först måste inhämtas för att ett livsmedel skall få saluhållas under uppgift att det är »särskilt lämpat för viss åldersgrupp eller person som på grund av sjukdom, sjukdomssymtom, kroppslig svag- het eller annat förhållande är i behov av särskild kost». Genom denna bestämmelse kommer de nuvarande föreskrifterna om barn- och dietmat i 1951 års stadga att ut- vidgas till att omfatta flera typer av livs- medel samtidigt som de ändras från enbart en deklarationsplikt till en skyldighet att söka tillstånd.

Vid denna tillståndsprövning bör livsme- delsstyrelsen lägga särskild vikt vid att upp- gifterna inte överdriver livsmedlets egenska- per och att de utformas på ett för konsu- menterna så lättfattligt sätt som möjligt. Ett liknande krav på en fullständig deklara- tion av ingående råvaror och tillsatser, som f. n. gäller enligt 32 5 1951 års stadga, har vid dessa förhållanden inte ansetts nödvän- digt att direkt föreskriva i LSK:s förslag till stadga. I stället får livsmedelsstyrelsen möj- lighet att vid det nya tillståndsförfarandet bedöma frågan hur en sådan deklaration skall utformas i varje särskilt fall. Tillstån- det bör emellertid regelmässigt förenas med villkor om deklaration av arten och halten av livsmedlets olika beståndsdelar.

Slutligen bör uppmärksammas att 48 5 inte såsom för närvarande bara gäller för- packade utan också oförpackade livsmedel som är avsedda att saluhållas under sådana uppgifter som berörts i det föregående. Av

53 5 följer att tillstånd krävs också då upp- gifterna begagnas i reklam eller liknande.

49% Enligt denna paragraf krävs tillstånd för att livsmedel skall få saluhållas under uppgift att det kontrolleras av svensk myndighet enligt livsmedelsstadgan.

I 1951 års stadga finns en liknande bc- stämmelse. Sålunda får enligt 33 '3' på för- packning av ett livsmedel eller i annons eller reklam inte anges att varan står under kon- troll av svensk offentlig myndighet, om inte särskilt avtal träffats om en strängare kon- troll av sådan myndighet än som i allmän— het gäller för livsmedel av detta slag. Enligt uttalande i 1949 års betänkande hade erfa- renheten visat att man ibland på ett vilse- ledande sätt i reklamsyfte utnyttjat det för- hållandet att en vara kontrollerades av of- fentlig myndighet. En sådan reklam ansågs vara oriktig såväl när varan inte stod under annan kontroll än den som enligt livsmedels- stadgan gällde för varje slag av livsmedel som när kontrollen inte var fortlöpande. Allmän- heten kunde vilseledas genom att reklamen lätt ingav föreställningen att kontrollen var mera ingående än den i själva verket var eller omfattade andra förhållanden än som verkligen kontrollerades. Förbud mot sådan reklam borde emellertid inte gälla, om till- verkaren och myndigheten träffat särskild överenskommelse om strängare kontroll än den som normalt gällde för livsmedlet i fråga.

LSK har funnit att denna form för be- gränsning av reklamen om offentlig kontroll i princip bör behållas. Det har emellertid visat sig att den nuvarande bestämmelsen om »strängare kontroll än som i allmänhet gäller» medför tolkningssvårigheter och ger upphov till att bestämmelsen kringgås i vissa fall. Med hänsyn därtill föreslår LSK att det enligt 49 & alltid skall krävas särskilt till- stånd av livsmedelsstyrelsen för rätten att vid saluhållandet av ett livsmedel överhu- vudtaget lämna uppgift om att det står un- der kontroll av myndighet enligt livsmedels-

• Sida 304
•  Original

stadgan. För att ett kringgående av bestäm- melsen skall kunna hindras har det ansetts befogat att dessutom införa ett förbud mot uppgifter som ger sken av att ett livsmedel står under sådan myndighetskontroll.

Tillståndsprövningen när det gäller läm- nande av uppgift om offentlig kontroll mås- te vara restriktiv. Därvid vill LSK särskilt erinra om innebörden av det nya systemet med företagarnas obligatoriska egentillsyn enligt 7 & (IV 2.6.4). En reklam eller märk- ning med exempelvis >>offentlig kontroll» eller »statskontroll» torde av konsumenterna uppfattas som om denna kontroll är sträng- are än vad som i allmänhet är föreskrivet. Detta kan innebära att begreppet egentillsyn i allmänhetens ögon blir deklasserat på ett sätt som ingalunda är förenligt med LSK:s intentioner och direkt motverkar syftet med denna nya form av obligatorisk och fortlö- pande övervakning. Tillstånd att lämna upp- gift om myndighets kontroll får därför inte lämnas i annat fall än då en sådan uppenbar- ligen är mera ingående och strängare än vad som krävs såväl av företagens egentillsyn som av livsmedelsmyndigheterna reguljära kontroll enligt livsmedelsstadgan.

Det är mot denna bakgrund som LSK i den allmänna motiveringen under avsnittet om offentlig kontroll och egentillsyn ut- talat sig för att märkningen med »Stats- kontroll, Sverige» bör upphöra. LSK vill emellertid fästa uppmärksamheten på att tillstånd enligt 49 & bara krävs då det gäller uppgift om myndighets kontroll >>enligt den- na stadga», dvs. livsmedelsstadgan eller dess tillämpningskungörelse. Bestämmelsen om märkning med »Statskontroll» finns å andra sidan redan i andra författningar om livs- medel bl.a. 1959 års köttbesiktningslag, 1968 års köttbesiktningskungörelse och 1934 års exportkungörelse om kött samt 1958 års kungörelse om viss offentlig kontroll av fjä- derfäslakterier. I den mån myndigheternas kontroll enligt dessa specialbestämmelser inte omfattar allt eller kan anses strängare än vad som krävs av egentillsynen och den offentliga kontrollen enligt livsmedelsstad- gan, bör denna statskontrollmärkning i mot- svarande mån begränsas. Om en sådan märk-

ning endast är motiverad av exportskäl på grund av att man i utlandet kräver viss svensk statskontroll, synes märkningen lämp- ligen kunna uttryckas på ett internationellt mera vedertaget sätt exempelvis genom or- den »Swedish Government Control» eller liknande. Att en sådan märkning inte är på svenska språket synes inte innebära några nackdelar för allmänheten, eftersom upp— giften endast är avsedd för den utländska marknaden.

SOä

Bestämmelserna i denna paragraf avser dels livsmedelsimitationer och dels livsmedel som blandats upp med varor som inte är lämp— liga att förtära. Någon motsvarighet härtill finns inte i 1951 års stadga.

Problem i samband med försäljning av imitationer av livsmedel uppmärksammades vid 1963 års riksdag. I en motion (1963: II: 108) framhölls att livsmedelsimitationer och attrapper för livsmedel i stor utsträckning såldes som skämtartiklar. Produkterna var ofta tillverkade av plastmaterial och detta förhållande ökade riskerna för olyckor, då imitationema lätt av misstag kunde sväljas ned. I motionen hänvisades till två dödsfall i Tyskland och flera olycksfall i USA som orsakats av att personerna i fråga råkat svälja >>ostskivor>> av plast. I syfte att före- bygga liknande händelser i Sverige föreslogs att livsmedelsstadgan kompletterades med ett förbud mot saluhållande av livsmedels— imitationer med sådant utseende och be- skaffenhet att de av misstag kunde komma att förtäras och medföra hälsofara.

De i motionen redovisade uppgifterna om plastimitationer vitsordades av dåvarande medicinalstyrelsen samt veterinärstyrelsen och statens institut för folkhälsan. Myndig- heterna tillstyrkte i princip förslaget om lag- stiftningsåtgärder i saken. Andra lagutskot- tet (2 LU 1963: 43) delade uppfattningen att bestämmelser som reglerade försäljningen av livsmedelsimitationer var erforderliga. Frågan om hur ett förbud i detta hänseende skulle utformas borde emellertid ytterligare utredas. Sedan riksdagen (r skr 1963:157)

• Sida 305
•  Original

fattat beslut i enlighet med utskottsutlåtan- det, överlämnade Kungl. Maj:t ärendet till LSK.

Vid en undersökning som LSK låtit utföra har det visat sig att det i marknaden före- kommer ett förhållandevis stort sortiment imitationer av livsmedel. Bland imitationer tillverkade av plast eller gummi kan nämnas sådana som liknar skivor av bacon, korv, ost, skinka eller sylta samt sockerbitar, sar- diner, rökt ål, stekt ägg eller olika konfek— tyrer. Dessa imitationer är vanligtvis rela- tivt små. Vidare finns det större artiklar av plast, trä, gummi eller papp som liknar kokta ägg, vetebullar, apelsiner eller andra frukter, morötter, lök, potatis eller marsi- pangrisar och andra konfektyrer. Dessa imi- tationer har ofta ett överraskningsmoment, av typen >>gubben i lådan» eller liknande, som visar sig då man griper tag i dem. I övrigt är sistnämnda typ av imitationer mest avsedda för dekoration eller skyltning.

Faran för att någon stoppar in en sådan imitation i munnen och av misstag sväljer den helt eller delvis är uppenbarligen större ju mindre irnitationen är och ju mer den liknar motsvarande livsmedel i utseende och konsistens. Så är s-ärskilt förhållandet med de förstnämnda, mindre imitationema i form av skivade livsmedel och konfektyr- bitar. Är de dessutom av plast kan, som den praktiska erfarenheten från utlandet vi- sar, en förtäring av dem vara förenad med allvarliga hälsorisker genom skador vid pas- sage av mag-tarmkanalen. Risk finns också för att imitationema innehåller hälsovådliga färgämnen. Härtill kommer att en imitation av plast eller annat material, om detta är tillräckligt hårt, kan vålla tandskador vid försök att tugga på den.

Livsmedelsimitationema saluhålles före- trädesvis i specialbutiker för skämtartiklar eller leksaker. Vidare förekommer de inte sällan i livsmedelsaffärerna för skyltnings- ändamål. Om irnitationerna på grund av sitt utseende, konsistens eller beskaffenhet i övrigt lätt kan förväxlas med livsmedel och dessutom kan antagas orsaka skador vid förtäring eller försök därtill, är LSK av den

uppfattningen att de i varje fall inte skall få saluhållas i livsmedelslokaler. Vid bedöm- ning av frågan om ett sådant saluförbud bör tagas in i livsmedelsstadgan kan den in- vändningen göras att det här inte är fråga om livsmedel eller därmed jämställda varor, eftersom imitationema inte är avsedda att förtäras. Detta tyder närmast på att förbu- det inte har sin plats i denna stadga utan i en annan eller särskild författning. Å andra sidan är motivet till förbudet just att imita- tionerna förekommer i livsmedelssamman- hang. LSK finner det därför lämpligast att bestämmelserna därom får ingå i livsmedels- stadgan.

Mot bakgrund härav föreslås enligt 50 5 första stycket ett förbud mot direkt salu- hållande i livsmedelslokaler av livsmedels- imitationer med den hälsofarliga beskaffen- heten som nyss angetts. Med tanke på för- växlingsrisken har det ansetts befogat att sådana imitationer inte heller får förvaras i en livsmedelslokal »tillsammans med IiVS- medel». Med detta uttryck avses att imitatio- nerna ligger bland livsmedlen eller i omedel— bar anslutning till dessa. Däremot kan skylt- ningsattrapper mycket väl få förekomma i butiksfönstren eller på andra ställen i loka- len, där de inte är åtkomliga för allmän- heten. Med risken för direkt »skada» av imitationema har LSK jämställt att de kan vålla »väsentligt obehag». Därmed menas bl.a. att viss smärta kan uppstå, om man råkar tugga på en livsmedelsimitation.

Genom detta saluförbud i livsmedelsloka— ler når man inte de imitationer som säljes i andra butiker. Det kan emellertid finnas motiv för ett saluförbud också i dessa fall, om imitationema visar sig uppenbart farliga att förtära. Så är särskilt fallet med mindre typer såsom imitationer av chokladbitar, karameller, sockerbitar, bär och liknande. Därvid bör beaktas att dessa varor såsom skämtartiklar ofta förekommer bland barn och vid festligheter, då risken för förväx- ling med livsmedel är större än normalt. Med hänsyn till angivna omständigheter och då sortimentet av dessa imitationer kan va-

• Sida 306
•  Original

riera från tid till annan föreslår LSK, enligt 50 å andra stycket, att livsmedelsstyrelsen får befogenhet meddela saluförbud för livs- medelsimitationer också >>i andra fall» än som nämnts i första stycket, t. ex. om de förekommer i leksaksaffärer eller butiker för skämtartiklar.

Vid undersökningen i fråga om livsme- delsimitationer har framkommit att det ock- så saluhålles varor, vilka visserligen måste betraktas som livsmedel men inte är avsedda som sådana, eftersom de i syfte att skämta blandats upp med andra varor. Exempel härpå är sockerbitar ur vilka, då de löses upp i en dryck, flyter upp flugor eller andra insekter gjorda av plast. Vidare förekommer vanliga kex eller rån med plastremsor inuti. Ingripande mot dessa produkter kan i och för sig göras med stöd av bestämmelsen att livsmedel inte får saluhållas om de kan an- tagas vara skadliga att förtära.

Till ifrågavarande grupp av varor kan emellertid också räknas livsmedel med annat innehåll som inte behöver göra dem skadliga eller ens otjänliga som livsmedel. Sålunda förekommer chokladpraliner med t. ex. stark peppar inuti, dragéer som efter en stund ger en stark smak av senap eller vitlök och andra konfektyrer som vid förtäring medför en intensiv färgning av munnen eller urinen.

I detta sammanhang bör slutligen fram- hållas att livsmedel också kan vara blandade med olika små leksaksartiklar som emeller- tid inte ingår i själva livsmedlet. I vissa för- packningar med comflakes och liknande varor förekommer sålunda små bilar, flyg- plan, båtar eller dylikt av plast. Leksaker av samma slag och nyckelringar m.m. av plast eller metall kan också vara inlagda i vissa automater för tuggummi och karameller.

Enligt LSK:s uppfattning bör det vara förbjudet att saluhålla nu angivna slags pro- dukter, om uppenbar fara finns för att de kan ha menliga verkningar. En bestämmelse av denna innebörd har därför föreslagits i 50 5 tredje stycket. Saluförbudet har utfor— mats så att det gäller livsmedel som »upp- blandats eHer förekommer tillsammans med oätligt eller eljest för livsmedlet främmande

föremål eller annan vara». Som ytterligare förutsättning för saluförbudet skall gälla att risk finns för att föremålet eller varan »av misstag kan intagas samtidigt med livs- medlet och uppenbarligen kan antagas där- vid orsaka skada eller väsentligt obehag». Det ligger i sakens natur att uttrycket »oät— ligt» föremål eller vara inte avser ben och liknande som normalt förekommer i exem- pelvis kött- och fiskvaror.

Avslutningsvis vill LSK i fråga om 50 & framhålla att syftet med de där angivna saluförbuden ingalunda är att stoppa all för- säljning av livsmedelsimitationer och lik- nande produkter. Förbuden gäller därför en- dast i de fall där dessa varor kan vara up- penbart hälsovådliga eller orsaka väsentliga obehag. Avsikten är sålunda inte att för- bjuda livsmedelsattrapper för kommersiellt bruk eller skämtartiklar av helt oskyldigt slag.

515

Enligt denna paragraf är det förbjudet att saluhålla en vara under uppgift att den är lämplig som livsmedelstillsats, om varan inte med stöd av 11 % verkligen blivit godkänd som sådan tillsats av livsmedelsstyrelsen. Innebörden av bestämmelsen är densamma som i 6 5 1951 års stadga. Utformningen har emellertid förenklats redaktionth sett.

Ifrågavarande saluförbud kan få ökad be- tydelse med tanke bl. a. på att det under se- nare år kommit fram allt fler ämnen som visat sig kunna användas i livsmedel för att binda vatten och fett eller på annat sätt dryga ut livsmedlen. Livsmedelsmyndighe— terna måste ha sin uppmärksamhet riktad inte bara på eventuell användning av icke godkända tillsatser utan också på om så- dana ämnen marknadsföres under uppgift att de kan nyttjas för sådant ändamål i livs- medel.

Det bör uppmärksammas att saluförbudet i 51 &, med tillämpning av 53 &, gäller ock- så om det göres reklam för att en vara är lämplig som livsmedelstillsats utan att den godkänts som sådan.

• Sida 307
•  Original

52å Paragrafen har tillkommit för att möjlig- göra en viss reglering av försäljningen av kärl eller annan utrustning, som är avsedd att användas vid hantering av livsmedel i enskilt hushåll men som är olämplig härför.

En viss motsvarighet till bestämmelsen finns i 15 & 1951 års stadga enligt vilken kärl, maskin eller redskap för beredning, förvaring eller servering av livsmedel inte får tillverkas, saluhållas eller eljest överlåtas, om sådan utrustning i sin konstruktion inne- håller vissa närmare angivna, skadliga äm- nen. Som framgår av kommentarerna be- träffande förslaget till 30 & har emellertid LSK helt allmänt kommit till den uppfatt- ningen att bestämmelserna i livsmedelsstad- gan om olika slags utrustning inte bör gälla annat än själva användningen av exempelvis en maskin eller andra hjälpmedel. I princip bör därför tillverkning och saluhållande av utrustningen vara fri, eftersom den kan tän- kas bli utnyttjad också för annat ändamål än livsmedelshantering.

Den praktiska erfarenheten har emellertid visat att skäl finns för att i särskilda fall hindra även själva saluhållandet av viss ut- rustning för livsmedel. Sålunda förekommer en del keramik- och porslinskärl, företrädes- vis av utländsk tillverkning, som i sin glasyr visat sig innehålla alltför mycket giftiga me- tallföreningar. Det är här främst fråga om bly. Särskilt om livsmedel med hög surhets- grad kommer i beröring med en sådan gla- syr, kan metallföreningen lätt utlösas och upptagas av livsmedlet som då blir otjänligt att förtära. Allvarliga förgiftningsfall med sådana kärl har förekommit. Bl. a. har barn blivit svårt sjuka redan de druckit apelsin- juice som serverats från tillbringare av ke- ramik tillverkade i Sydeuropa. Risken för olycksfall är uppenbarligen ännu större om, såsom ofta sker i hemmen, livsmedel förva- ras längre tid i sådana kärl eller behållare.

Något skäl att förbjuda saluhållande av ifrågavarande slags >>otjänliga» utrustning, om den är avsedd endast för rent yrkesmäs- sigt bruk, anser LSK inte finnas eftersom

dess användning är förbjuden enligt 30 5. Det måste förutsättas att tillverkarna och handeln vidtager sådana försiktighetsåtgär- der att utrustningen inte förekommer i de- ras hantering av livsmedel. Däremot finns risk för att sådan utrustning säljes i all- männa handeln för att användas i hemmen. Eftersom livsmedelsstadgan enligt förslaget till 6 5 första stycket inte skall äga tillämp- ning i enskilt hushåll, kan konsumenternas användning av sådan utrustning inte hindras på annat sätt än genom ett saluförbud.

Vid bedömning av frågan om detta för- bud bör tagas in i livsmedelsstadgan kan samma invändning göras som beträffande regleringen enligt 50 & första stycket av livs- medelsimitationer, nämligen att det inte di- rekt avser livsmedel eller varor som skall förtäras. Dessutom kan t.ex. de nämnda kärlen ofta komma till användning för helt andra ändamål än livsmedelshantering. Sa- luförbudet mot ifrågavarande utrustning måste emellertid, såsom fallet är också i fråga om imitationema, vara motiverat just med att den förekommer i livsmedelssam- manhang. Med hänsyn härtill har LSK fun- nit det lämpligast att även detta förbud får sin plats i livsmedelsstadgan.

Det är mot bakgrund av dessa omständig- heter som LSK enligt 52 & föreslår att livs- medelsstyrelsen skall ha rätt att förbjuda saluhållande av viss utrustning, som vid han- tering av livsmedel kan befaras göra livs- medlet otjänligt till människoföda. Styrel- sens befogenhet inskränker sig emellertid till kärl eller annan utrustning som är direkt av- sedd att användas för sådant ändamål inom enskilt hushåll.

Bestämmelsen bör tillämpas endast i rena undantagsfall då det efter noggrann pröv- ning verkligen visats tillräckligt fog för ett saluförbud. I enlighet härmed föreslår LSK under 7 kap. TK att sådant förbud skall gälla i fråga om de i det föregående nämnda slagen av keramik- och porslinskärl, som är avsedda för hantering av livsmedel inom enskilt hushåll och innehåller mer än en viss mängd bly.

• Sida 308
•  Original

Denna paragraf innebär att — då det enligt någon av de föregående bestämmelserna i 7 kap. är förbjudet att saluhålla en vara antingen överhuvudtaget eller om viss före— skrift inte iakttages — det inte heller skall vara tillåtet att utbjuda varan genom reklam eller annorledes.

Liknande förbud mot reklam finns i vissa hänseenden också i 1951 års stadga. Så- lunda får enligt 6 5 en vara inte saluhållas under angivande av att den är lämplig som livsmedelstillsats utan att den godkänts som sådan. Enligt 32 & råder förbud mot att saluhålla ett förpackat livsmedel under upp— gift att det är lämpligt som barn- eller diet- mat utan att förpackningen har en inne- hållsdeklaration av varan. Om inte vissa vill- kor uppfylles, gäller vidare förbud enligt 33 5 att lämna uppgift att ett livsmedel står under kontroll av svensk myndighet och en- ligt 34 5 att det innehåller vitaminer eller andra näringsämnen. I fråga om s. k. ersätt- ningsprodukter får enligt 37 å i annons eller reklam inte finnas bild, teckning eller med- delande som ger produkten sken av att ut- göra den vara som den är avsedd att ersätta. Slutligen får enligt 63 5 olika margarinvaror inte utbjudas under benämning, vari ingår namn på vissa mejeriprodukter o.dyl. eller något ord som ger sken av att ha samband med eller eljest häntyder på lanthushållning eller mejerihantering.

Om det enligt en direkt bestämmelse i livsmedelsstadgan eller tillämpningskungö- relsen är förbjudet att saluhålla ett visst slags vara eller att märka en vara med viss beteckning eller uppgift, är det enligt LSK:s uppfattning befogat att inte heller tillåta att det göres reklam för varan eller att därvid anges den beteckning eller uppgift som är förbjuden. Som redan påpekats i den all- männa motiveringen (IV 2.3.2) förekommer det i dags- och veckopress, på biografer och genom olika broschyrer en omfattande an- nonsering och annat slags reklam beträf- fande livsmedel. De uppgifter som lämnas på sådant sätt ger ofta konsumenterna den

första impulsen att köpa en vara. Om det skulle vara tillåtet att under dessa eller lik- nande former av marknadsföring utbjuda livsmedel, som egentligen inte får säljas, el- ler lämna uppgifter av sådant vilseledande slag som motiverat ett förbud i fråga om själva saluhållandet, anser LSK att själva saluförbudet kommer att förlora mycket av sin verkan. På dessa grunder har LSK där- för enligt 53 5 föreslagit att saluförbud ock— så skall äga tillämpning på utbjudande av den aktuella varan genom reklam eller an- norledes.

Som framgår av bestämmelserna i 7 kap. kan saluförbuden indelas i två grupper. För det första är det fråga om de fall då en vara överhuvudtaget inte får saluhållas. Så- dant förbud gäller enligt 45 5 om ett livs- medel är otjänligt eller strider mot föreskrif- terna om livsmedelsstandard, berikningsme- del, livsmedelstillsatser, främmande ämnen eller förpackning eller om livsmedelsstyrel- sen förbjudit saluhållande av visst slags livs- medel utan särskilt tillstånd. Vidare råder saluförbud enligt 47 & om märkningsbe- stämmelserna inte iakttagits, enligt 50 5 om det är fråga om vissa livsmedelsimitationer eller livsmedel som förekommer tillsam- mans med fr-ämmande föremål eller liknan- de vara och enligt 52 5 om livsmedelssty- relsen förbjudit saluhållande av viss utrust- ning. Den andra gruppen saluförbud avser endast saluhållande under viss uppgift eller om vissa villkor inte uppfyllts. Sådant för— bud gäller vid försäljning enligt 46 5 första stycket under felaktig varubeteckning samt enligt 48 och 49 55 under uppgift att ett livsmedel är lämpligt t. ex. vid viss sjukdom eller att det står under myndighets kontroll utan att särskilt tillstånd meddelats att lämna sådana uppgifter. Liknande förbud råder mot saluhållande enligt 51 5, under uppgift att en vara är lämplig som livsmedelstillsats utan att den blivit godkänd som sådan.

Det är sålunda dessa olika slags saluför- bud som enligt 53 & skall äga tillämpning också på utbjudande av en vara genom re- klam eller annorledes. Om bestämmelsen i praktiken skulle visa sig få en verkan som inte åsyftas, föreslår emellertid LSK att livs-

• Sida 309
•  Original

medelsstyrelsen skall kunna meddela undan- tag.

545

Denna paragraf ger livsmedelsstyrelsen be- fogenhet att meddela importförbud i fråga om varor som enligt övriga bestämmelser i 7 kap. inte får saluhållas.

1951 års stadga innehåller inte någon be- stämmelse om förbud mot import annat än i 4 5 2 mom. enligt vilken livsmedel, vid vars tillverkning använts annan tillsats än som blivit godkänd för livsmedlet, inte får införas till riket för att saluhållas eller för att användas vid framställning eller bered- ning för avsalu av livsmedel. Detta import- förbud tillkom år 19601 och var närmast föranlett av den import av karamellklubbor som omnämnts i kommentarerna till LSK:s förslag till 45 5 andra stycket tredje punk- ten. Ur kontrollsynpunkt infördes samtidigt i 100 5 2 mom. 1951 års stadga en skyldig- het för importör att till tullmyndighet avge en skriftlig förklaring att av honom impor- terat livsmedel inte innehåller annan tillsats än som godkänts för livsmedlet i fråga.

I övrigt gäller enligt 1951 års stadga rent allmänt beträffande importerade livsmedel endast den bestämmelsen att tullmyndighet skall underrätta hälsovårdsnämnd om det finns skäl antaga att ett livsmedel, när det importeras, är av beskaffenhet att påkalla ingripande av nämnden. I avvaktan på nämndens beslut får tullmyndigheten kvar- hålla livsmedlet.

I detta sammanhang bör framhållas att det vid sidan av livsmedelsstadgan finns sär- skilda föreskrifter om import som emeller— tid huvudsakligen gäller köttvaror. Sådana bestämmelser finns bl. a. i 1921 års förord- ning angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett, vilken närmare berörts i den allmänna motiveringen under avsnittet om offentlig kontroll och egentill- syn (IV 2.6.1).

I flera remissyttranden till LSK har un- derstrukits vikten av en effektivare kontroll av importen av livsmedel. Tullmyndigheter-

na har emellertid därvid framhållit att de inte har någon praktisk möjlighet att in- gripa mot importerade livsmedel utan när- mare direktiv från hälsovårdsmyndigheter- nas sida. Vidare ifrågasättes värdet av de skriftliga förklaringarna att vara inte inne- håller andra än godkända tillsatser, eftersom kommerskollegium beträffande ett flertal olika varuslag medgett undantag från skyl- digheten att avge sådan förklaring. Därtill kommer att kollegium lämnat ett 90-tal im- portörer tillstånd att i stället för en förkla- ring vid varje importtillfälle lämna en gene- rell förklaring som i regel gäller två år och avser antingen livsmedel i allmänhet eller vissa angivna varuslag.

Som LSK betonat i andra sammanhang är det viktigt att samma krav ställs på de importerade livsmedlen som på dem som tillverkas inom landet. I och för sig synes det inte nödvändigt att uppställa förbud mot själva importen av sådana livsmedel, som av någon anledning inte får marknadsföras i landet, eftersom bestämmelserna i 7 kap. om saluförbud ändå äger lika tillämpning på såväl svenska som importerade varor. Å andra sidan kan man inte komma ifrån att risken rent allmänt är större för att »salu- förbjudna» importerade livsmedel kommer ut i handeln, eftersom någon svensk offent- lig kontroll av tillverkningen i utlandet knappast kan ske. I detta hänseende kom- mer LSK:s förslag till en obligatorisk, fort- löpande egentillsyn enligt 7 5 att få särskild betydelse. Skyldigheten att anordna en så- dan egentillsyn åligger sålunda också varje importör av livsmedel,eftersom han innehar verksamhet där livsmedel hanteras. Impor- tören måste hos sin utländske leverantör förvissa sig om att livsmedlens beskaffenhet står i överensstämmelse med de svenska be- stämmelserna och själv kontrollera att så verkligen är fallet. LSK är medveten om att detta tillsynssystem kan innebära extra kost- nader för importörerna likaväl som för de svenska tillverkarna och livsmedelsdistribu- törerna. Som LSK framhållit i den allmän-

1Prop. l960:54, SFS l960:85.

• Sida 310
•  Original

na motiveringen (IV 2.6.4) måste emellertid den som ägnar sig åt hantering av livsmedel — med de hälsorisker som för förenade där- med för stora befolkningsgrupper — givet- vis även själv få ta de ekonomiska konse- kvenserna och därför se till att hanteringen, varmed också avses import, är så hygieniskt betryggande som möjligt.

Med hänsyn till risken för att »saluför- bjudna» varor trots detta kommer in i lan- det har LSK funnit det motiverat att ge livs— medelsstyrelsen befogenhet att i särskilda fall besluta att varor, för vilka saluförbud gäller enligt de olika föreskrifterna i 7 kap., inte heller skall få importeras till riket. En bestämmelse härom har därför upptagits i 54 5.

Med denna möjlighet att föreskriva im- portförbud för varor som inte får saluhållas skapas också möjlighet att genomföra en effektivare, allmän kontroll av importerade livsmedel. Nuvarande begränsning av den offentliga importkontrollen till huvudsakli- gen köttvaruområdet är sålunda inte till- fredsställande. I fråga om exempelvis före- komsten av bekämpningsmedelsrester i olika vegetabilier kan mycket väl tänkas att hela importpartier behöver undersökas, innan va— rorna bör få användas inom livsmedelsindu- strin eller direkt saluhållas till konsumen- terna. Ifall sådana varupartier utan kontroll vid importtillfället skingras till tillverkare, grossister, detaljhandlare eller konsumenter, kan de vara mycket svåra att spåra och identifiera.

Den närmare inriktningen och omfatt- ningen av den offentliga importkontrollen bör ankomma på livsmedelsstyrelsen att be- stämma. Med tanke på kostnaderna synes kontrollen endast kunna ske stickprovsvis. Eftersom denna kontroll skall utövas vid sidan av företagarnas egentillsyn är den en statlig angelägenhet och bör helt bekostas av staten. Anspråk på medel för ändamålet tages upp i samband med andra anslagsfrå- gor (VI 8.2).

LSK har inte ansett sig böra gå in på de rent tulltekniska möjligheterna att ordna en stickprovskontroll på importerade livsmedel. Nuvarande principer i tullagstiftningen om-

prövas nämligen f. n. av tullagstiftningskom— mittén. Enligt LSK:s uppfattning bör emel- lertid denna kontroll närmast utövas av livs- medelsmyndighetema efter planering av livs- medelsstyrelsen. Tullens ansvar torde därvid kunna inskränkas till att olika livsmedel inte får frigöras från tullverkets kontroll utan livsmedelsmyndighets tillstånd. Alltefter rå- dande läge kan sådant krav på tillstånd upp- ställas i fråga om särskilt angivna varuslag. Samtidigt kan systemet med skriftliga för- klaringar om frånvaron av icke godkända tillsatser i importerade livsmedel upphöra.

3.8 Personalhygien (8 kap.) I detta kapitel uppställes allmänna regler om den personliga hygien som måste iakt- tagas av alla som sysslar med livsmedels- hantering. Närmare tillämpningsföreskrifter i dessa frågor föreslås under 8 kap. TK.

Föreskrifter av delvis liknande slag finns i 6 kap. 1951 års stadga. Sålunda har en— ligt 25 _S, envar som sysslar med fram- ställning eller beredning av livsmedel, av- sedda för försäljning eller servering, eller eljest hanterar oförpackade livsmedel att un- der arbetet iakttaga noggrann renlighet. Livsmedlen får inte beröras mer än som är

oundgängligen erforderligt och verktyg bör om möjligt användas i arbetet. Om det finns skäl antaga att någon som sysslar med så- dant arbete har sjukdom eller smitta, sår eller annan yttre skada som kan föranleda att av honom hanterat livsmedel blir skad- ligt att förtära eller eljest otjänligt till män- niskoföda, är han enligt 26 & skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden un- dergå läkarundersökning på kommunens be- kostnad. Om sådan sjukdom, smitta eller skada påvisas hos den undersökte, kan nämnden förbjuda att han deltager i livsme- delshantering. Innehavare av eller förestån- dare för sådan verksamhet är enligt sam- ma paragraf skyldig att underrätta hälso- vårdsnämnden, om han fått kännedom eller misstanke om att person som sysselsättes hos honom med livsmedelshantering har ifrågavarande slag av sjukdom m. rn. Sam- ma anmälningsplikt föreligger, om inneha-

• Sida 311
•  Original

varen eller föreståndaren fått vetskap om att någon hos honom sysselsatt sammanbor eller nyligen sammanbott med person som har sådan sjukdom eller smitta.

I 1952 års normallivsmedelsordning finns närmare bestämmelser om att den som sys- selsättes med livsmedelshantering under ar- betet skall vara iförd tvättbara skyddsklä- der eller annan lämplig arbetsdräkt. Vid viss livsmedelshantering skall personalen bä- ra skyddande huvudbonad, ärmskydd eller förkläde. Vidare ges föreskrifter om tvätt- ning av händer och armar.

I 26 5 1951 års stadga hänvisas också till att det för personal vid mejerier och mjölkförsäljningslokaler finns särskilda be- stämmelser i mejeristadgan och den nume- ra upphävda tuberkulosförordningen.

Enligt I 936 års mejeristadga1 är det för- bjudet att i mejeri sysselsätta någon som är eller kan antagas ha sjukdom eller smitta som genom mejeriprodukterna kan överfö- ras till människor. Vidare förbjudes den som har bölder, variga sår eller utslag att hantera sådana produkter. Den som anstäl- les vid mejeri är enligt 11 & skyldig att dessförinnan förete läkarintyg om frihet från sjukdom eller smitta av förut nämnt slag. Mejeripersonalen är dessutom skyldig att på mejeriets bekostnad undergå läkar- undersökning minst vartannat år. Det ålig— ger mejeriföreståndare att underrätta hälso- vårdsnämnden vid sjukdoms- eller smitto— fall.

Bestämmelserna i 1968 års smittskydds- lag2 och smittskyddskungörelse3 har den 1 januari 1969 ersatt bl. a. 1919 års epidemi- lag och 1939 års tuberkulosförordning. En- ligt den nya smittskyddslagstiftningen före- skrives, i likhet med vad som följde av de upphävda författningarna, en anmälnings- plikt då fall inträffar av olika allmänfarliga och vissa andra smittsamma sjukdomar. Förutom husföreståndare gäller sådan skyl- dighet föreståndare för bl. a. hotell, pensio- nat eller annan inrättning. Vidare är den, som lider av de åsyftade sjukdomarna el- ler utan att vara sjuk kan överföra smitta

av sådan sjukdom, skyldig att genomgå lä— karundersökning och provtagning samt i fö- rekommande fall foga sig i intagning på sjukhus, isolering och annan inskränkning i sin rörelsefrihet.

I remissyttrandena till LSK har genom- gående framhållits behovet av att bestäm- melserna om livsmedelspersonalens hygien skärpes. Helt grundläggande anses vara att all sådan personal får en så god hygienisk skolning som möjligt bl. a. genom regelbun- det återkommande kurser eller annan un- dervisning i allmän och personlig hygien. Härutöver föreslår nästan samtliga remiss- instanser som yttrat sig i hithörande frågor, att hälsokontrollen av personalen bör skär- pas väsentligt särskilt inom de delar av livs- medelshanteringen som rör mejeriprodukter, kött— och charkuterivaror samt bröd, kon- ditorivaror och färdiglagad mat. Den skärp- ta kontrollen bör också utsträckas till alla som är anställda i restauranger, serveringar och kollektiva bespisningar i skolor, indu- strimatsalar och liknande institutioner samt i storkök. Som lämpliga hälsokontrollerande åtgärder föreslås, att var och en som nyan- ställes inom sådan livsmedelshantering skall kunna förete friskintyg utvisande att han inte har smittsam sjukdom, samt vidare att de anställda helst årligen får undergå nå- gon form av läkar- eller hälsoundersökning. Med hänsyn till riskerna för spridning av salmonelloser föreslås dessutom en skyldig- het för varje arbetstagare att anmäla före- kommande maginfektioner.

För egen del vill LSK också i detta sam— manhang betona den stora roll som livs- medelshanteringen spelar för spridning av smittsamma sjukdomar, särskilt paratyfoid, salmonelladiarré och tuberkulos. I kampen mot dessa räcker det inte enbart med skärp- ta hygieniska föreskrifter i fråga om själ- va hanteringen av livsmedlen i produktions-, distributions— och konsumtionsleden. Av li- ka stor betydelse är att stränga krav upp-

1SFS 1936: 174. 2 SFS 1968: 231 * SFS 1968: 234

• Sida 312
•  Original

ställes på hygienen också hos den personal som arbetar med livsmedlen och den ut- rustning som användes inom livsmedels- hanteringen. Först därigenom finns förut- sättningar att uppnå den livsmedelshy- gieniska standard som krävs av dagens kon- sumenter. I detta syfte har LSK funnit det påkallat att personalen inom livsmedelshan- teringen underkastas regelbundet återkom- mande hälsokontroll. Detta gäller framför allt dem som sysslar med sådana livsmedel som är särskilt känsliga för överförande av smitta. Hit hör mjölk och andra mejeripro- dukter, köttvaror, bröd och konditorivaror samt olika slags färdiglagad mat som säljes i livsmedelsaffärerna eller serveras i restau- ranger och storhushåll. Frågan om en skärpt kontroll av personalens hygien och hälso- förhållanden har under senare år fått ökad aktualitet genom de allt vanligare semester— resoma till länder där den hygieniska stan- darden ofta är otillfredsställande.

Det är med dessa utgångspunkter som LSK utarbetat sitt förslag till föreskrifter om personalhygien i 8 kap. livsmedelsstad- gan. Bestämmelserna innebär på olika punk- ter en avsevärd utökning och skärpning av de regler som f.n. gäller enligt 1951 års stadga.

555

I denna inledande paragraf ges en allmän föreskrift om att ingen får vara sysselsatt med hantering av livsmedel, om han har eller kan antagas ha »sjukdom eller smitta, sår eller annan skada» som kan göra livs- medel otjänliga till människoföda. Beträf- fande innebörden av begreppet otjänligt hänvisas till LSK:s kommentarer till 8 %. Dessutom har i 55 & gjorts ett tillägg om att sysselsättningsförbudet också skall gälla sådan sjukdom och smitta, sår eller annan skada som genom livsmedlen kan överföras till människa. Tillägget avser — liksom motsvarande bestämmelse i 8, 25 och 45 55 — de fall då ett livsmedel blir bärare av exempelvis sjukdomsalstrande bakterier som kan orsaka skadeverkningar, även om livs- medlet inte förtäres. Det bör emellertid

framhållas att det knappast är tänkbart att sår eller skada genom ett livsmedel kan överföras till annan utan att livsmedlet blir att anse som otjänligt till människoföda.

De sjukdomar som är mest aktuella i det- ta sammanhang är smittsamma tarminfek- tioner såsom tyfoid, paratyfoid och salmo- nelladiarré. I dessa fall spelar ofta mänsk- liga bacillbärare, bl. a. inom livsmedelshan- teringen, en avgörande roll. Vidare bör här nämnas tuberkulos. Denna sjukdom har visserligen trängts starkt tillbaka under de senaste årtiondena men har återigen bör- jat uppträda särskilt bland den utländska arbetskraften inom restaurangnäringen. Yt- terligare exempel på sjukdomar, som bör föranleda förbud mot sysselsättning med livsmedelshantering, har angetts i den all- männa motiveringen under avsnittet om principerna för livsmedelslagstiftningen (IV 1.4).

I fråga om allvarligare sjukdomar, sår el- ler skador måste den som är sysselsatt med hantering av livsmedel givetvis avhålla sig helt från sådant arbete. Med hänsyn till smittorisken gäller detta också förkylningar med feber, även om de synes vara av god- artad natur. Å andra sidan förekommer många lindrigare fall av exempelvis snuva, som i allmänhet inte gör den anställde ar- betsoförmögen. Det kan då vara praktiskt att, i stället för att helt avstänga honom från arbete, överföra honom till annan lämplig sysselsättning inom företaget. Huvudsaken är att han vid sådana tillfällen inte direkt kommer att hantera livsmedel eller utrust- ning som användes för livsmedel. Samma förfarande får tillämpas i de fall då en livs- medelsarbetare fått t. ex. ett mindre skärsår eller annan lättare skada.

Slutligen bör i fråga om sysselsättnings— förbudet enligt 55 & framhållas att det an- kommer på verksamhetens innehavare att — inom ramen för den obligatoriska egen- tillsyn han är ålagd enligt 7 5 — noggrant övervaka att ingen som har sjukdom eller smitta, sår eller skada av det slag som av- ses med förbudet deltar i livsmedelshante- ringen inom hans företag. En erinran här- om har intagits i inledningen till 58 5.

• Sida 313
•  Original

565

Denna paragraf avser alla som sysslar med livsmedelshantering i någon form. Den gäl- ler sålunda inte bara de anställda utan också företagarna själva och skall äga till- lämpning antingen de hanterar livsmedel di- rekt eller endast maskiner och annan utrust- ning som användes för livsmedel.

Enligt 56 & första stycket ges den allmän- na regeln att all livsmedelspersonal skall vårda sig om en »god personlig hygien». Exempel på vad som närmast avses finns i 8 kap. TK. Bl. a. återfinns där den för all livsmedelshantering grundläggande hygien- föreskriften om tvättning av händerna, sär- skilt före arbetets början och efter varje toalettbesök. Bestämmelser ges också om användande av lämplig och ren arbetsdräkt och av hårskyddande huvudbonad i vissa fall samt om förvaring av denna utrustning väl avskild från personliga gångkläder och andra tillhörigheter. Vidare föreskrives att smycken inte får bäras så att de kommer i direkt beröring med oförpackade livsmedel. Det bör understrykas att nu angivna fall en- dast utgör exempel och att kravet enligt 56 5 första stycket avser överhuvudtaget all den personliga hygien i och utom arbetet som bör vara självklar för var och en.

Enligt första stycket skall den som syss- lar med hantering av livsmedel, utöver den rent personliga hygienen, också :i övrigt iakttaga noggrann renlighet». Härmed avses i första hand hans förfarande under själva arbetet, t.ex. att han håller rent omkring sig och ser till att redskap, maskiner och annan utrustning inte smutsas ner. I 8 kap. TK återfinns i detta hänseende bestämmel- serna från 25 å 1951 års stadga att livsmed- len inte nödvändigtvis får beröras och att lämpliga verktyg skall användas där så är möjligt.

I 56 9” andra stycket har som en nyhet

införts anmälningsplikt för arbetstagare inom livsmedelshantering, om han misstän- ker sig ha sjukdom eller smitta, sår eller annan skada av det slag som avses enligt 55 5. Han skall då snarast underrätta verk-

samhetens innehavare eller föreståndare. Det kan givetvis vara svårt för den enskilde att alltid avgöra om han verkligen behöver göra en sådan anmälan till arbetsledningen. Med hänsyn härtill gäller anmälningsplikten endast då han har »uppenbar anledning» misstänka att han har t. ex. en sjukdom eller smitta som man av erfarenhet vet kan göra livsmedel otjänliga eller genom livsmedel kan överföras till människor. En sådan uppenbar anledning måste bl. a. föreligga, om han råkat ut för en kraftigare magin- fektion eller företer andra tydliga tecken på smittsam sjukdom.

57%

I likhet med ett stort antal remissinstanser har LSK funnit det synnerligen angeläget att alla de som sysslar med hantering av livsmedel får en så god hygienisk skolning som möjligt. Bestämmelser med detta syfte föreslås därför i 57 5 första punkten.

Utan tvekan utgör personalen inom livs— medelshanteringen en av de svaga länkarna i skyddet mot och förebyggandet av olika matförgiftningar och andra livsmedelsburna infektioner. Med hänsyn härtill är det av stor betydelse att denna personal på lämp- ligt sätt får nödvändiga kunskaper om vad som kräves för att en god personlig och allmän hygien skall kunna upprätthållas. I utbildningen av personalen bör därför som ett naturligt led ingå regelbundet återkom- mande undervisning i hälsovård och livs- medelshygieniska frågor. För detta ändamål synes det lämpligt att olika kurser eller fö- reläsningar anordnas, vid vilka personalen instrueras att handha livsmedel och utrust- ning på ett hygieniskt riktigt och tillfreds- ställande sätt. Därvid bör de anställda Också läras att, med tanke på sitt dagliga yrkes- arbete med livsmedel, anpassa sin livsföring i övrigt till en hög hygienisk nivå.

Skyldigheten att ge de anställda en hygie- nisk skolning av nu nämnt slag bör enligt LSK:s uppfattning i första hand vila på ar- betsledningen. Därför föreslås under 57 5 första punkten att varje innehavare av och föreståndare för verksamhet där livsmedel

• Sida 314
•  Original

hanteras skall ansvara för att »erforderliga anvisningar» ges till arbetstagarna om vad dessa har att beakta i fråg om »hälsovård, personlig hygien och renlighet». I den mån kurser eller föreläsningar i dessa frågor inte kan anordnas av ett livsmedelsföretag i egen regi, synes goda möjligheter finnas att få hjälp därmed av myndigheter eller olika sammanslutningar på det hälsovårdande om- rådet. Av betydelse är att denna form av undervisning om hälsovård och hygien åter- kommer regelbundet, så att personalens känsla för sitt yrkesansvar hela tiden hålles levande.

Det bör också ankomma på livsmedels— myndigheterna att verka för att personalen inom livsmedelshanteringen får en god hy- gienisk skolning. Som exempel härpå kan nämnas att hälsovårdsnämnderna i vissa kommuner redan tagit initiativ härtill ge— nom att anordna föreläsningar i olika hygie- niska frågor. Det synes önskvärt att en så- dan verksamhet kommer till stånd också i andra kommuner.

Vidare är det lämpligt att livsmedelssty- relsen utarbetar råd och anvisningar om personlig hygien och därmed sammanhäng- ande frågor inom livsmedelshanteringen. Lämpligen bör dessa sammanställas i en broschyr, som genom arbetsförmedlingarna tillställes varje arbetssökande till livsme- delsföretag och som i erforderligt antal ex- emplar överlämnas till alla företag inom branschen för vidare distribution till de an- ställda.

Utöver den nyss berörda skyldigheten i fråga om personalens hygieniska skolning skall ett livsmedelsföretags innehavare och föreståndare enligt 57 5 första punkten ansvara för att också >>i övrigt vidtages de åtgärder som med hänsyn till livsmedelshan- teringens art är påkallade» i fråga om ar- betstagarnas hälsovård, personliga hygien och renlighet.

Därvid åligger det bl. a. enligt 57 5 andra punkten innehavaren att i erforderlig ut- sträckning förse arbetstagarna med ända- målsenliga skyddskläder. Så sker redan inom många företag på frivillig eller avtalsenlig

väg. LSK finner emellertid kravet på till- handahållande av skyddskläder vara så vik- tigt ur livsmedelshygienisk synpunkt att det skall gälla var och en som driver livsmedels- hantering.

Det måste uppmärksammas att nämnda skyldighet endast avser kläder som erfordras för att skydda själva livsmedlen mot menlig påverkan, t.ex. då oförpackade livsmedel hanteras. Däremot kan bestämmelsen inte gälla sådana kläder vars syfte enbart är att skydda den som hanterar livsmedlen. De an- ställdas intressen i sådant sammanhang får tillvaratagas genom arbetarskyddslagstift- ningen. Inte heller är ifrågavarande bestäm- melse tillämplig på kläder som användes i rent prydnadssyfte exempelvis inom restau- rangnäringen. I dessa fall får frågan om vem som skall bekosta klädedräkten lösas avtalsvägen mellan arbetstagaren och ar— betsgivaren.

Slutligen bör nämnas att det enligt en sär- skild föreskrift i 8 kap. TK åligger livsme- delsföretagets innehavare att också svara för underhåll och tvätt av de skyddskläder han tillhandahåller sina anställda.

585

Bestämmelserna i denna paragraf kan be- traktas som en närmare förklaring till vad som i första hand bör ingå i företagarnas skyldigheter inom den obligatoriska egen- tillsynen enligt 7 5 såvitt tillsynen gäller personlig hygien hos de anställda.

Sålunda föreskrives i 58 5 första stycket första punkten rent allmänt att ett livsme- delsföretags innehavare skall hålla sig nog- grant underrättad om sina arbetstagares häl- sotillstånd. Vidare skall innehavaren tillse att de bland arbetstagarna, som har sjukdom eller smitta, sår eller annan skada av något slag som avses i 55 5, inte deltar i livs- medelshanteringen. I detta sammanhang bör framhållas att många större företag ofta har flera tillverknings- eller försäljningsstäl- len, över vilka innehavaren inte kan ha en direkt daglig kontroll. Med hänsyn härtill har LSK ansett det befogat att skyldigheten att övervaka hälsotillståndet bland perso—

• Sida 315
•  Original

nalen också skall ankomma på »förestånda— re» för verksamhet där livsmedel hanteras.

Den i 58 5 första stycket andra punkten angivna skyldigheten att föranstalta om lä- karundersökning och annan hälsokontroll av arbetstagarna åliggerlivsmedelsföretagets innehavare ensam. Bestämmelsen härom har ingen motsvarighet i 1951 års stadga och måste betraktas som en väsentlig skärpning i jämförelse med hittillsvarande förhållan- den inom livsmedelshanteringen.

Krav på läkarundersökning och annan hälsokontroll av personalen har tidigare framställts i flera sammanhang. Redan i re- missyttrandena över 1949 års betänkande framförde bl. a. dåvarande medicinalstyrel- sen och veterinärstyrelsen förslag om obli- gatorisk läkarundersökning av anställda inom viss ömtåligare livsmedelshantering? I prop. 1951:63 förklarades emellertid att frågan om regelbunden läkarkontroll av livsmedelspersonal hade så stor principiell betydelse och omfattning att bestämmelser därom inte kunde införas på grundval av det utredningsmaterial som då förelåg.

Vid 1951 års riksdag föreslogs i flera mo- tioner1 att personal inom livsmedelshante- ringen borde obligatoriskt läkarundersökas både vid anställningstillfället och senare un- der anställningen. Andra lagutskottet2 ställ- de sig i viss utsträckning positiv till dessa förslag. Emellertid ansågs det inte möjligt att med dåvarande tillgång på läkare före- skriva obligatorisk läkarundersökning av all personal som sysslade med livsmedelshan- tering. Utskottet kunde därför inte biträda motionerna. Däremot ansåg utskottet det vara motiverat att utreda frågan om före- skrifter om läkarundersökning av persona- len vid de grupper inom produktionen och distributionen där särskilt ömtåliga livsme- del hanterades. Som exempel härpå nänm- des kött- och charkuterivaror, glass, kondi— torivaror och färdiglagad mat. -— Utskotts- utlåtandet föranledde ingen erinran från riksdagena, som för sin del anhöll att Kungl. Maj:t lät verkställa den av utskottet före- slagna utredningen.

Sedan en salmonellaepidemi år 1953 yt-

terligare aktualiserat frågan om hälsokon- troll av livsmedelspersonal tillkallades en särskild utredningsmanA för den av riksda- gen begärda utredningen. Resultatet redovi- sades i en den 30 december 1959 dagteck- nad Promemoria angående obligatorisk lä— karundersökning av vissa grupper livsme- delsarbetares.

Utredningsmannen konstaterade till en början att det alltjämt saknades föreskrifter om regelbunden hälsovårdskontroll av livs- medelspersonal utöver vad som följde av bestämmelserna i 1936 år mejeristadga och den numera upphävda 1959 års tuberku- losförordning. Det närmaste syftet med en författningsmässigt reglerad »perio- diskt återkommande läkarundersökning» av livsmedelsarbetare skulle vara att upp- täcka personer som, utan att vara sju- ka, ändå kunde sprida smitta till livs- medlen och därifrån till andra personer. Det var främst fråga om att efterforska kroniska bacillbärare av tyfus och paraty- fus. Antalet kända bacillbärare av detta slag var i landet som helhet inte betydande och antalet okända sådana antogs inte heller va- ra särskilt stort. Därför måste de kroniska bacillbärama inom livsmedelshanteringen vara ännu färre. Redan detta förhållande talade emot att sätta igång en omfattande apparat med regelbundna läkarundersök- ningar av vissa grupper av livsmedelsarbe- tare.

Vidare framhölls att det vid sidan av de kroniska bacillbärama av tyfus och paraty- fus också fanns andra personer som ofta endast under mycket kort tid var bärare av andra bakterier, t. ex. stafylokocker. Det berodde närmast på slumpen, om en sådan bacillbärare kunde avslöjas vid en rutin- mässigt företagen undersökning. En frisk- förklaring efter en sådan undersökning ut- gjorde därför långt ifrån någon garanti för att inte den undersökte redan nästa dag kunde ådraga sig en smittsam sjukdom.

1 1951: I: 352, 11: 449, 463 2 2 LU 1951: 34 3 Rskr 1951: 369 * Generaldirektören Y. Samuelsson ** Stencilerad, överlämnad till dåvarande inri- kesdepartementet

• Sida 316
•  Original

Även om man begränsade kravet på re- gelbunden läkarundersökning endast till vis- sa särskilt känsliga sektorer inom livsme- delshanteringen, ansåg utredningsmannen att man ändå kom upp till ett avsevärt an- tal personer som skulle undersökas. Om kontrollen överhuvudtaget skulle få något värde måste den omfatta, förutom allmän kroppsundersökning, skärmbildskontroll, sänkningsreaktion, tuberkulinprövning samt svalg-, näs- och avföringsprov. Utrednings- mannen förklarade att ett genomförande av så ingående och tidsödande undersökningar av ett stort antal livsmedelsarbetare kom att möta betydande praktiska svårigheter på grund av den läkarbrist som rådde på många håll i landet.

Mot bakgrund av berörda förhållanden ställde sig utredningsmannen negativ till förslagen om regelbundet återkommande hälsokontroll.

Liknande synpunkter anfördes i utred- ningspromemorian också i fråga om »obli- gatorisk läkarkontroll före nyanställning» av livsmedelsarbetare.

Sammanfattningsvis uttalade utrednings- mannen den uppfattningen att det inte fanns anledning att den redan gällande skyldighe- ten enligt mejeristadgan och tuberkulosför- ordningen att läkarundersöka mejeriperso- nal skulle utvidgas till att avse också andra grupper av livsmedelsarbetare. Denna slut- sats fick å andra sidan inte tolkas så att ut— redningsmannen ansåg allt vara bra i fråga om personalens hygien på livsmedelsområ- det. Emellertid borde en bättre hygien kun- na uppnås på andra vägar, bl.a. genom ökad upplysning om betydelsen av personlig hygien samt av förbättrad hygien i livsme- delslokaler och vid distribution av livsme- del.

Frågan om hälsokontroll bl.a. av arbets- tagarna inom livsmedelshanteringen upp- märksammades återigen vid 1967 års riks— dag.

Sålunda föreslogs i två motionerJ en ut- redning om obligatorisk läkarundersökning av invandrade utländska arbetstagare och deras familjemedlemmar. Motionärerna an-

såg att den ökade invandringen ingav viss oro ur hälsosynpunkt. Så gällde särskilt dem som illegalt tog sig in i Sverige, eftersom dessa invandrare inte underkastades någon hälsokontroll. En sådan person kunde lätt få anställning bl.a. inom restaurangbran- schen, även om han hade en smittsam sjuk- dom exempelvis tuberkulos.

Sistnämnda problem togs också upp i två andra motioner vid 1967 års riksdag, enligt vilka det förekommit att en utländsk med- borgare med tuberkulos i mycket smittsamt skede arbetat som diskare på en restaurang i Stockholm. Allt flera av de utlänningar som kom till Sverige sökte sig till restau- rangbranschen och många av dem var smitt— bärare. Motionärerna föreslog därför en ut- redning om möjligheten att skyndsamt in- föra obligatorisk hälsokontroll av utländsk arbetskraft som sökte anställning inom re— staurangbranschen. Möjligen borde undan- tag göras för danskar och norrmän.

Allmänna beredningsutskottet framhöll i sitt utlåtande3 att mycket höga hygieniska krav måste uppställas inom livsmedelshante- ringen och liknande verksamheter, där ris- ken för smittspridning var särskilt framträ- dande. Om åtgärder i dessa frågor skulle kunna ge avsedd effekt, måste de emellertid gälla såväl svenska och nordiska som icke- nordiska arbetstagare. Enligt vad utskottet inhämtat övervägde LSK frågan om friskin- tyg och läkarundersökning beträffande per- sonal inom livsmedelshanteringen. Utskottet förutsatte därför att förslag härom skulle komma att läggas fram i LSK:s betänkande. Av bl. a. detta skäl avstyrkte utskottet mo- tionäremas yrkanden.

I anslutning härtill bör nämnas att läns- läkaren och länsveterinären i Kristianstads län4 efter uppdrag av social- och veterinär- styrelserna den 11 januari 1967 framlagt ett särskilt förslag till obligatorisk hälsokontroll av viss livsmedelspersonal. Kontrollen före- slås omfatta dels lungröntgen eller skärm-

1 1967: I: 369, II: 460 ² 196721: 671, II: 837 sABU 1967: 27 * Länsläkaren P. Nellton och länsveterinären S. Svedberg.

• Sida 317
•  Original

bildsundersökning, dels tuberkulinprövning, dels B.C.G.-vaccination (skyddsympning med vaccin innehållande avirulenta baciller, benämnda Bacilles Calmette-Guérin) av per- sonal med viss negativ tuberkulinreaktion och dels faecesprov (avföringsprov) för un- dersökning av tarmsjukdomar.

Ifrågavarande undersökningar föreslås bå- de vid nyanställning och därefter en gång per år. När det gäller svensk personal bör emellertid undersökningarna bara göras i fråga om anställda vid kontrollslakterier, of- fentliga slakthus och andra företag i kött- och charkuteribranschen som står under of- fentlig kontroll samt inom mejerihantering- en, margarinindustrin och glassfabrikerna. Däremot föreslås de angivna slagen av un- dersökningar bli utsträckta till alla sektorer inom livsmedelshanteringen då det är fråga om nyanställning av utländsk arbetskraft. Kravet på årligen återkommande undersök- ningar därefter föreslås emellertid också för utlänningar vara begränsad till de nyss an- givna företagstyperna.

Som skäl för denna obligatoriska hälso- kontroll anför förslagsställarna främst att en skärpt hygienövervakning av livsmedelsper- sonalen är ofrånkomlig med hänsyn till de betydligt ökade risker för omfattande smitt- spridning över hela landet som blivit följden av den storindustriella produktion och landsomfattande distribution av livsmedel vilken karaktäriserar dagens svenska sam- hälle. Även om den utökade kontrollen kommer att innebära en ytterligare belast- ning på den redan hårt ansträngda läkar- kåren, anses den emellertid vara så angelä— gen ur folkhälsosynpunkt och av samhälls- hygieniska skäl att de föreslagna undersök- ningarna bör och kan ges förtur av hälso- vårdsmyndigheterna. Därvid erinras om att socialstyrelsen sedan några år redan tilläm— par en viss prioritering av läkartjänster till sådana verksamhetsområden, där behovet av läkarnas insatser anses vara störst och mest påtagligt.

LSK vill för sin del erinra om vad kom- mittén redan i samband med synpunkterna

på principerna för livsmedelslagstiftningen

(IV 1.4) och i de inledande kommentarer- na till förevarande kapitel anfört om den avgörande roll som personalen inom livs- medelshanteringen spelar i fråga om sprid- ning av smittsamma sjukdomar genom livs- medlen. Som exempel härpå behöver i detta sammanhang endast fästas uppmärksamhe- ten på de olika matförgiftningar av salmo- nellatyp som med mer eller mindre epi- demiskt förlopp uppträtt under de senaste åren. Dessa har inte sällan haft sin orsak i bristande hygien hos livsmedelspersonal. Angivna förhållanden och de olika utred- ningarna i samband med de alltsedan till- komsten av 1951 års stadga upprepade kra- ven på en strängare kontroll av personalens hälsotillstånd har övertygat LSK om att det inte längre kan anstå med uttryckliga före- skrifter härom.

Med dessa utgångspunkter har LSK fun- nit det motiverat att under 58 5 första styc- ket andra punkten föreslås en allmän skyl- dighet för varje innehavare av verksamhet där livsmedel hanteras att >>föranstalta om läkarundersökning och annan hälsokontroll» av sina arbetstagare. Angivna skyldighet måste anses utgöra ett naturligt led i den obligatoriska egentillsyn som innehavaren ålägges enligt 7 &.

Frågan om vilken inriktning denna sär- skilda övervakning av personalens hälsotill- stånd skall ha och om hur ofta den bör ske kan inte avgöras generellt för alla typer av livsmedelshantering. LSK har i stadgan därför endast angivit att läkarundersökning och hälsokontroll skall ske »i den omfatt- ning som betingas av livsmedelshanteringens art och andra förhållanden av hygienisk betydelse för verksamheten». För att med säkerhet bedöma hur denna bestämmelse bör tillämpas inom olika företag blir det nödvändigt för företagarna att anlita läka- re för rådgivning. Rent allmänt kan emel- lertid sägas att kontrollen, för att kunna an- ses tillfredsställande, som regel bör ske en gång om året. Dessutom får det ankomma på livsmedelsstyrelsen att biträda livsmedels- branschen med råd och anvisningar om hur kontrollbestämmelsema bör tillämpas för olika slag av livsmedelshantering. Därvid

• Sida 318
•  Original

skall styrelsen givetvis samråda med social- styrelsen.

Vissa undersökningar har emellertid an- setts så nödvändiga att utföra i fråga om livsmedelspersonalen att de bör direkt fö- reskrivas av livsmedelsstyrelsen. Så har skett i 8 kap. TK med stöd av styrelsens befo- genhet enligt 61 &. Sålunda skall hälso- kontrollen alltid omfatta avföringsprov för att utröna förekomsten av smittsamma livs— medelsburna tarmsjukdomar. Vidare skall kontrollen också gälla lungröntgen eller skärmbildsundersökning och tuberkulinpröv- ning. På grund av sistnämnda undersök- ningars speciella karaktär behöver de emel- lertid ske endast i den omfattning som be- dömes påkallad av den läkare livsmedels- företaget anlitar.

Som redan framhållits i flera andra sam- manhang är vissa slag av livsmedel särskilt känsliga och mottagliga för smitta från den personal som hanterar dem. Med hänsyn härtill har LSK ansett det befogat att i frå- ga om sådan livsmedelshantering direkt i 8 kap. TK föreskriva att de tidigare angivna undersökningarna skall göras minst en gång om året. LSK föreslår att detta krav skall gälla anläggning för rening av dricksvatten, slakteri, mejeri, bageri, konditori och annan verksamhet där eljest framställes eller bere- des köttvaror, margarin, glassvaror eller la- gad mat. Dessutom skall den årliga hälso- kontrollen omfatta personal i storkök, res- taurang och annan lokal för servering.

Risken för salmonella- och liknande smittspridning genom tarminfektioner har erfarenhetsmässigt visat sig speciellt stor då det gäller personer som vistats t. ex. på se- mester i sydliga länder. Med hänsyn härtill föreslår LSK i 8 kap. TK att, utöver den årliga hälsokontrollen inom nämnda sekto- rer av livsmedelsbranschen, avföringsprov dessutom alltid skall tagas då en anställd inställer sig till arbete efter en längre tids vistelse utanför de nordiska länderna.

I detta sammanhang bör uppmärksam- mas att LSK föreslår en hälsokontroll av liknande slag, som skisserats i det föregå— ende, också vid nyanställning av personal

inom visst slags livsmedelshantering. Dessa förslag kommenteras i samband med be— stämmelserna i 60 5.

För att åtgärder skall kunna vidtagas så snabbt som möjligt mot spridning av livs— medelsburna infektioner är det nödvändigt att myndigheterna får en viss information om resultaten av den hälsokontroll som ut- föres hos livsmedelsföretagen. Med tanke härpå föreslås under 58 5 andra stycket en befogenhet för livsmedelsstyrelsen att före- skriva att innehavare av verksamhet där livsmedel hanteras skall vara skyldig att i viss utsträckning anmäla sina arbetstagares hälsotillstånd till livsmedelsmyndighet. Med tillämpning härav föreslås i 8 kap. TK en sådan anmälningsplikt då det gäller tuber- kulos, tarminfektion eller annan sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som kan antagas göras livsmedel otjänliga till män- niskoföda. Anmälan skall alltid göras till hälsovårdsnämnden på orten och, om an- nan livsmedelsmyndighet har kontrollen över företagets lokaler, dessutom till den myndigheten.

LSK är fullt medveten om att den ge- nom 58 ä utökade hälsokontrollen av perso— nal inom livsmedelshanteringen kommer att innebära en ökad belastning inte bara för läkarkåren utan också för sjukvårdsorgani- sationen i övrigt. Därvid bör emellertid er- inras om vad som uttalats i den i det före- gående refererade utredningen år 1967 om läkarkontroll av viss livsmedelspersonal rö— rande möjligheten för socialstyrelsen att till- lämpa en viss prioritering av läkartjänster till verksamhetsområden där läkarnas insat- ser är mest påkallade.

De skärpta kraven på hälsokontroll av personalen kommer att betyda vissa ökade kostnader för företagarna inom livsmedels- branschen men även för samhället och den enskilde arbetstagaren. Härvid är man inom LSK enig om att företagen bör bekosta de enligt 58 5 livsmedelsstadgan och 8 kap. TK föreskrivna undersökningarna likaväl som ersättning åt de vid företaget anställda för den arbetsinkomst de går miste om vid

• Sida 319
•  Original

en eventuell avstängning från sitt ordinarie arbete i avvaktan på resultatet av läkarun- dersökning och provtagning. Större svårig- heter föreligger emellertid att avgöra vem som skall bära kostnaderna, då en arbetsta— gare blir avstängd från arbetet t.ex. på grund av att han är smittbärare utan att själv vara sjuk. En viss ersättning kan då utgå enligt lagen den 18 maj 1956 om er- sättning till smittbärare. Denna författning är emellertid tillämplig endast vid myndig- hets ingripande och inte då exempelvis ett livsmedelsföretag genom anlitad läkare el- ler veterinär låter avstänga en arbetstagare utan att koppla in hälsovårdsnämnd eller annan myndighet. Ett annat problem upp- står då en livsmedelsarbetare på grund av något mindre sår eller annan lindrig skada tillfälligt placeras om från sitt ordinarie ar- bete till en syssla, som inte ger fullt så god arbetsförtjänst. De härmed sammanhängan- de ersättningsproblemen är emellertid en- ligt LSK:s uppfattning inte av den beskaf- fenheten att de bör regleras i en författ— ning av livsmedelsstadgans karaktär eller överhuvudtaget genom livsmedelslagstift— ningen. I stället synes dessa frågor närmast böra lösas genom avtal i vanlig ordning mellan arbetsmarknadens parter.

Med beaktande av de svårigheter som den skärpta hälsokontrollen väntas medföra åt- minstone i inledningsstadiet föreslår LSK att bestämmelserna därom inte träder i kraft förrän efter en övergångstid av tre år. Dess- förinnan bör frågor om bl.a. ersättning för mistad arbetsförtjänst kunna avgöras genom förhandlingar mellan arbetstagarna och ar- betsgivarna. Samtidigt torde man också få klart för sig om tillgången på läkare och övrig hälsovårdspersonal räcker för att de föreslagna undersökningarna skall kunna ske i avsedd omfattning utan att andra vik— tigare sjukvårdsbehov behöver eftersättas.

59å

Enligt denna paragraf åligger det alla som är sysselsatta med hantering av livsmedel att undergå läkarundersökning, om den livs-

medelsmyndighet som utövar kontroll över verksamheten anmodar honom därtill. Be- stämmelserna har sin motsvarighet i 26 & första stycket 1951 års stadga.

I de här avsedda fallen blir det liksom hittills den kontrollerande myndigheten som skall bekosta undersökningen. I motsats till 1951 års stadga innebär LSK:s förslag om offentlig livsmedelskontroll att inte bara hälsovårdsnämnden utan också länsstyrelsen och livsmedelsstyrelsen i viss utsträckning skall utöva en direkt sådan kontroll. Hur LSK tänkt sig fördelningen av dessa arbets- uppgifter mellan de olika livsmedelsmyndig- heterna framgår närmare av synpunkterna på principerna för den offentliga adminis- trationen för livsmedelsfrågor (VI 7.5). LSK vill betona vikten av att både de kom- munala och de statliga myndigheterna till- delas erforderliga medel för bekostande av här ifrågakommande läkarundersökningar.

I likhet med vad som gäller enligt 26 5 första stycket 1951 års stadga har livsme- delsmyndigheten enligt 59 å andra punkten rätt förbjuda att den,som blivit undersökt på myndighetens initiativ, deltager i livsmedels- hantering. Som förutsättning härför gäller av naturliga skäl att undersökningen verkli- gen utvisar att han har sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som enligt 55 5 kan göra livsmedel otjänliga till människoföda. För tydlighetens skull har direkt utsagts att förbudet mot deltagande i livsmedelshante- ring endast skall gälla >>under angiven tid», dvs. så länge faran för menlig påverkan av livsmedel kan väntas bestå.

60%

Denna paragraf ger livsmedelsstyrelsen be- fogenhet föreskriva att den, som anställes i verksamhet för livsmedelshantering, före an- ställningens början skall styrka att han är fri från sjukdom och smitta som genom livs— medel kan överföras på människor.

En motsvarande bestämmelse om :frisk- intyg» finns f.n. endast i 11 & 1936 års

mejeristadga när det gäller nyanställning av

• Sida 320
•  Original

personal i mejeri. I likhet med ett stort an- tal remissinstanser har LSK funnit det mo- tiverat att krav på friskintyg också skall kunna uppställas i fråga om nyanställning inom annan livsmedelshantering, där särskilt känsliga produkter förekommer. Härvid kan med samma styrka åberopas de livsmedels- hygieniska skäl som anförts i motiveringen till 58 & första stycket om regelbundet åter- kommande läkarundersökning av redan an- ställd personal. Omfattningen av hälsokon- trollen beträffande nyanställd arbetskraft bör i likhet med undersökningarna av de re- dan anställda inte regleras direkt i själva stadgan. I stället är det lämpligast att livs- medelsstyrelsen, då den finner det »särskilt påkallat av hygieniska skäl», får meddela bestämmelser därom i tillämpningskungörel- sen.

Förslag till sådana tillämpningsföreskrif- ter återfinns i 8 kap. TK. LSK har där fun— nit det motiverat att krav på friskintyg för personer som skall nyanställas uppställes i fråga om samma sektorer inorn livsmedels— branschen där bestämmelser meddelats om hälsokontroll minst en gång om året. Sålun- da fordras friskintyg för nyanställning vid anläggning för rening av dricksvatten, slak- teri, mejeri, bageri, konditori och vid annan verksamhet där köttvaror, margarin, glass- varor eller lagad mat eljest framställes eller beredes. Samma krav skall gälla också be- träffande storkök, restaurang eller annan serveringslokal.

Själva friskintyget skall utvisa att den som skall anställas är fri från sjukdom el- ler smitta som genom livsmedel kan överfö— ras på människa. Som exempel härpå näm- nes i 8 kap. TK tyfoid, paratyfoid, salmo- nelladiarré, dysenteri, undulantfeber, difte- ri och smittsam tuberkulos. Friskintyget skall utvisa att följande undersökningar gjorts: avföringsprov, lungröntgen eller skärmbildsundersökning samt tuberkulin- prövning. Intyget får i fråga om resultatet av avföringsprov inte vara äldre än en må- nad och beträffande de andra undersökning- arna tre månader. Har den som söker an- ställning företett negativ tuberkulinreaktion,

skall friskintyget utvisa att han blivit B.C.G- vaccinerad.

Kravet på friskintyg för personal som ny- anställes torde komma att medföra vissa praktiska problem för livsmedelsföretagarna särskilt när det gäller restaurangnäringen, där personalen omsättes betydligt snabbare än vid de andra verksamhetsgrenar för vil- ka bestämmelserna skall gälla. Därtill kom— mer att restaurangerna under vissa perioder har ett stort behov av extra arbetskraft bl. a. för diskning och liknande göromål. Trots detta har emellertid LSK, i likhet med fler— talet av de remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor, funnit det ofrånkomligt att friskintyg i fortsättningen måste företes av den som vill arbeta i olika serveringslokaler. Det avgörande motivet till detta ställnings- tagande är att risken eljest blir alltför stor för att smittsamma infektionssjukdomar kan spridas genom bl.a. tillfälligt anställd ar- betskraft, om vilkas hälsotillstånd man inte kan få någon säker uppfattning utan det slags läkarundersökning som LSK föreslår.

61% Enligt denna paragraf ges livsmedelsstyrel— sen rätt att, utöver vad som följer av 60 &, meddela tillämpningsföreskrifter i fråga om personalens hygien. Som allmän förutsätt- ning härför anges att föreskrifterna skall va— ra »erforderliga för en tillfredsställande per- sonlig hygien inom livsmedelshanteringen samt för kontroll av den där sysselsatta per- sonalens hälsotillstånd».

Hur LSK tänkt sig att livsmedelsstyrelsen skall utnyttja denna befogenhet framgår re- dan av kommentarerna till övriga paragrafer i förevarande kapitel, där exempel ges på olika förslag till tillämpningsföreskrifter. I detta sammanhang bör särskilt erinras om bestämmelserna i 8 kap TK om de anställ- das arbetskläder, noggrann tvättning av hän- derna samt om läkarundersökning av perso- nalen.

När det gäller hälsokontrollen av de an— ställda vill LSK framhålla att den omstän- digheten att livsmedelsstyrelsen får befo-

• Sida 321
•  Original

genhet meddela tillämpningsföreskrifter där— om ingalunda är avsedd att innebära nå— got intrång på socialstyrelsens kompetens- område. Innebörden av LSK:s förslag är en- dast den att livsmedelsstyrelsen skall kunna ta egna initiativ i de frågor rörande livsme- delspersonalens hälsovård som är direkt be- tingande av livsmedelshygieniska skäl. Där- vid kan livsmedelsstyrelsen avgöra exempel- vis vilken typ av läkarundersökningar som personalen bör undergå och omfattningen av sådana undersökningar. Däremot skall givetvis socialstyrelsen ensam besluta om sättet för undersökningamas utförande. Av 4 5 andra stycket följer att livsmedelsstyrel- sen, innan tillämpningsföreskrifter medde- las i hithörande frågor, har att samråda med socialstyrelsen.

3.9 Of/entlig livsttiedelskontroll (9 kap.)

Detta kapitel innehåller bestämmelser om de myndigheter som skall utöva det allmännas övervakning av livsmedelsstadgans och till- lämpningskungörelsens efterlevnad samt de befogenheter myndigheterna därvid har och vilka åtgärder de kan vidtaga. Övervakningen kallas offentlig livsmedelskontroll och defi- nieras enligt inledningen till 62 5 —— i huvud- saklig likhet med vad som f.n. sägs i 86 & 1951 års stadga —— som »tillsyn över ef- terlevnaden av denna stadga och dess till- lämpningskungörelse». LSK har funnit det motiverat att uttryckligen beteckna kontrol- len som »offentlig» för att man lättare skall kunna skilja den från den obligatoriska egen- tillsyn i enskild regi som enligt 7 % åligger varje företagare inom livsmedelshanteringen.

Precis som i fråga om 7 & nämns i inled- ningen till 62 6, också tillämpningskungörel- sen vid sidan av själva livsmedelsstadgan. Skälet härtill är att det just beträffande de två formerna för övervakning på livsmedels- området ansetts särskilt angeläget att ut- tryckligen betona att stadgan och kungörel- sen tillhör samma författningskomplex och att de båda skall efterlevas lika noggrant. Hänvisningen i 7 och 62 åå till såväl livs-

medelsstadgan som tillämpningskungörelsen har å andra sidan endast tillkommit för tydlighetens skull. Så har inte ansetts nöd, vändigt i fråga om stadgans övriga paragra- fer. Detta är emellertid inte avsett att inne- bära någon vare sig formell eller saklig skillnad. En föreskrift att iaktta livsmedels- stadgan innefattar därför ändå alltid en skyldighet att åtlyda också den eller de be- stämmelser som i motsvarande hänseende med stöd av stadgan kan ha meddelats i till- lämpningskungörelsen.

62 &

Utöver kommentarerna i det närmast före- gående till begreppet »offentlig livsmedels- kontroll» bör beträffande denna paragraf framhållas följande.

Enligt 62 9 första stycket första punkten skall livsmedelskontrollen för riket i dess helhet utövas av livsmedelsstyrelsen (central kontroll), för varje län av länsstyrelsen (re- gional kontroll) och för varje kommun av hälsovårdsnämnden (lokal kontroll). Dessa offentliga organ skall i nämnda egenskap enligt 3 & första stycket betecknas som »livsmedelsmyndigheter». Livsmedelsstyrel- sen skall enligt andra stycket fördela arbets- uppgifterna mellan dessa myndigheter. Den närmare innebörden av dessa bestämmelser kommenteras utförligt under avsnittet om den offentliga administrationen för livsme- delsfrågor (VI 7.2—5).

I 62 5 första stycket andra punkten anges att den offentliga livsmedelskontrollen inom krigsmakten skall tillkomma vederbörande militära myndighet. I motsats till vad som är avsett att gälla enligt förarbetena till 1951 års stadga innebär LSK:s förslag att livsme- delsstadgan skall äga tillämpning också på det militära området. Närmare kommentarer härtill har redan lämnats i motiveringen till 6 & andra stycket (V 3.1). Här skall bara erinras om att försvarets sjukvårdsstyrelse f.n. är den myndighet som enligt sin in— struktion1 leder den hygieniska livsmedels- kontrollen inom krigsmakten.

Vid sidan av dessa civila och militära livs-

1SFS 1965: 826.

• Sida 322
•  Original

medelsmyndigheter skall enligt 62 5 tredje stycket »andra myndigheter och befattnings- havare» medverka vid den offentliga livs- medelskontrollen. Det bör uppmärksammas att de därmed avsedda organen inte har att utöva livsmedelskontroll som en fortlöpande arbetsuppgift. Det åligger dem sålunda en- dast att »medverka» i kontrollen i enlighet med sina instruktioner.

De myndigheter och befattningshavare som åsyftas är främst läkare och veterinärer i allmän tjänst. Deras skyldigheter i fråga om livsmedelskontrollen finns nämnda bl. a. i 87 och 88 55 1951 års stadga. Frågan om länsläkarna och länsveterinärerna berörs i kommentarerna till 63 & första stycket och i avsnittet om livsmedelsadministrationen (VI 7.1 och 7.3). Stadsläkarna och stadsveteri- närerna är hälsovårdsnämndens tjänstemän och kommer därför att som f. n. för nämn- dens räkning direkt medverka i livsmedels- kontroll på det lokala planet.

Distriktsveterinärerna å sin sida har en- ligt 16 å allmänna veterinärinstruktionen1 att bl. a. tillse att de bestämmelser i livsme delsstadgan, som angår deras verksamhets- område, efterleves och i det syftet efter an- modan av länsveterinär företaga besiktning eller inspektion. Frånsett de fall då sådan anmodan sker har distriktsveterinärernas medverkan i livsmedelskontrollen kommit att betraktas enbart som ett slags allmän observationstjänst med skyldighet att till vederbörande myndigheter rapportera iakt- tagna missförhållanden som inte avhjälpes i annan ordning.

Vad nu sagts om distriktsveterinärernas observationstjänst överensstämmer i princip med vad som uttalats om motsvarande be- gränsning av arbetsuppgifter för provinsial- och stadsdistriktsläkare i prop. 19611181 angående hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena rn. m. Där uttalades just att dessa tjänsteläkare i fråga om bl. a. livsmedelshygienen enbart skulle ha ett slags allmän observationstjänst. Detta har kom- mit till uttryck i 12 & allmänna läkarin- struktionen,2 enligt vilken provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare endast skall göra anmälan till hälsovårdsnämnden och läns-

läkaren eller stadsläkare, om de uppmärk- sammar missförhållande i fråga om livsme- delshygienen och detta inte avhjälpes efter erinran.

Enligt LSK:s uppfattning finns inte skäl att i någon väsentlig grad ändra på distrikts- veterinärernas eller provinsial- och stadsdi- striktsläkarnas begränsade medverkan inom livsmedelskontrollen i den hittillsvarande formen av en allmän observationstjänst. Däremot anser LSK — med hänsyn till vad som uttalas om behovet av humanmedicinsk expertis för livsmedelskontrollen (VI 7.2.3) — att det i princip inte bör vara någon skillnad mellan dessa tjänsteläkare och tjäns- teveterinärer när det gäller att efter särskild anmodan av överordnad företaga besiktning eller inspektion på livsmedelshygienens om- råde. På grund härav föreslås att, i likhet med vad som redan gäller distriktsveterinär i förhållande till länsveterinär, det också in- föres en skyldighet för provinsialläkare och stadsdistriktsläkare att efter förordnande av länsläkaren utföra sådan besiktning och in- spektion. Förslag om ändring av allmänna läkarinstruktionen i detta hänseende lägges fram under författningsförslaget II 11.

Bland övriga som enligt 62 & tredje styc- ket skall medverka i den offentliga livs- medelskontrollen bör härutöver uppmärk- sammas tullmyndigheterna. Som framgår av redogörelsen för importkontrollen i samband med frågan om offentlig kontroll och egen- tillsyn (IV 2.6.2) samt av LSK:s motiv till 54 & livsmedelsstadgan (V 3.7) bör emellertid understrykas att tullverkets möjligheter att närmare övervaka livsmedelsimporten i praktiken är mycket små. Ansvaret för en sådan kontroll måste därför ligga hos livs- medelsmyndigheterna.

Slutligen har i 62 & tredje stycket andra punkten angetts att polisen på begäran av livsmedelsmyndighet skall lämna erforderlig handräckning vid den offentliga livsmedels- kontrollen. Föreskriften överensstämmer med vad därom anges i 89 5 1951 års stad- ga. Däremot har det inte ansetts nödvändigt att i LSK:s förslag uttryckligen skriva in

1 SFS 1968: 405. ? SFS 1963: 341.

• Sida 323
•  Original

den nuvarande bestämtnelsen i sistnämnda paragraf om polismyndighets skyldighet att i övrigt biträda vid livsmedelskontrollen el— ler att göra anmälan till hälsovårdsnämnd. Polisens åligganden i dessa hänseenden gent— emot livsmedelsmyndigheterna torde sålunda med tillräcklig tydlighet ändå framgå av de allmänna bestämmelserna om polisens upp— gifter och åligganden enligt 1965 års po- lisinstruktion.

63å

I första stycket anges att länstyrelsen i sin verksamhet som livsmedelsmyndighet skall biträdas av länsläkaren och länsveterinären. En liknande bestämmelse återfinns i 87 5 1951 års stadga.

Beträffande länsläkarnas och länsveteri- närernas arbetsuppgifter inom livsmedels. kontrollen hänvisas till vad LSK uttalar om den regionala administrationen (VI 7.3). Här bör endast framhållas att ifrågavarande bestämmelse kan utgå, om man genomför länsförvaltningsutredningens förslag1 att läns- läkare och länsveterinärer skall direkt ingå som befattningshavare i en ny länsstyrelse- organisation. Intill dess är nämnda läns- experter liksom f.n. fristående från läns- styrelsen, fastän de skall biträda denna myndighet inom livsmedelskontrollen. Enligt vad som uttalats under VI 7.3 kommer där- för länsstyrelserna att tills vidare som egna befattningshavare för livsmedelsfrågor en- dast ha de livsmedelstekniker och länshäl- sovårdskonsulenter som LSK föreslår (VI 7.3 och VI 8.4).

Till 63 5 andra stycket har överförts en bestämmelse från 87 5 1951 års stadga som ger länsstyrelsen befogenhet att förelägga vite vid tillsyn över att kommuner och häl- sovårdsnämnder fullgör sina åligganden en- ligt livsmedelsstadgan och tillämpningskun- görelsen. En liknande bestämmelse finns också i 81 & 1958 års hälsovårdsstadga.

Det bör uppmärksammas att ifrågavaran- de befogenhet för länsstyrelserna enligt praxis uppfattats så att vitesföreläggande kan riktas inte bara mot kommunala myn- digheter och tjänstemän utan också mot en- skilda personer och företag. Enligt vad LSK

inhämtat synes länsstyrelserna i mycket liten omfattning ha utnyttjat möjligheten till vi- tesföreläggande.

645

Genom denna paragraf har LSK gett direkt uttryck åt att statens institut för folkhälsan skall vara »centralt livsmedelslaboratorium». Den därmed sammanhängande verksamheten innebär i princip samma arbetsuppgifter som institutet f. 11. har i egenskap av centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrol- len enligt 86 å 2 mom. 1951 års stadga. En viktig nyhet är emellertid bestämmelsen att institutet skall »för livsmedelsstyrelsens räk- ning» göra erforderliga utredningar och un- dersökningar om livsmedels sammansättning och beskaffenhet i övrigt och om därpå in- verkande förhållanden.

Folkhälsoinstitutets funktioner som cen- tralt livsmedelslaboratorium kommer enligt LSK:s förslag också att intensifieras. Närma- re kommentarer härom återfinns i avsnittet om livsmedelslaboratorier (VI 7.6 och 7.6.1). Den för utrednings— och undersök- ningsverksamheten nödvändiga upprustning- en av institutet — med bl. a. två kontrollabo- ratorier som i första hand bör arbeta för livsmedelsstyrelsen — behandlas i samband med övriga organisations— och anslagsfrågor (VI 8.6).

655

Den allmänna föreskriften enligt 65 5 första stycket första punkten att livsmedelsmyndig- het skall tillse att åtgärder vidtages för att undanröja missförhållanden inom livsme- delshanteringen avser samtliga livsmedels- myndigheter på det centrala, regionala och lokala planet. Bestämmelsen kan sägas er- sätta de nuvarande tillsynsmyndigheternas allmänna skyldigheter enligt 86—88 åå 1951 års stadga. En nyhet är emellertid att läns- styrelserna, såsom närmare förklaras i av- snittet om livsmedelsadministrationen (VI 7.3—5), enligt LSK:s förslag blir direkt ut- övande kontrollmyndigheter.

Bestämmelserna i 65 5 första stycket and-

1 SOU 1967: 20, 21.

• Sida 324
•  Original

ra punkten innefattar en skyldighet för livs- medelsmyndighet att till sidoordnad sådan myndighet anmäla iakttagna missförhållan— den, vars orsak är att finna inom den livs- medelsmyndighetens verksamhetsområde. Den-na anmälningsskyldighet är avsedd att motsvara föreskriften därom i 91 ä 1 mom. första stycket 1951 års stadga. LSK:s för- slag innebär emellertid den nyheten att inte bara hälsovårdsnämnd utan också länssty- relse skall göra sådan anmälan om missför- hållanden, om felet ligger utanför myndig— hetens verksamhetsområde. Däremot kan an— mälningsskyldighet uppenbarligen inte gälla livsmedelsstyrelsen, eftersom styrelsen som centralmyndighet inte har någon »sidoord- nad livsmedelsmyndighet» och dessutom skall övervaka livsmedelshanteringen i hela landet.

Bakgrunden till anmälningsskyldigheten enligt 65 5 första stycket är att en hälso— vårdsnämnds befogenhet att vidtaga aktiva åtgärder enligt såväl 1951 års stadga som 1958 års hälsovårdsstadga i princip är be- gränsad endast till kommunens eget hälso- vårdsområde. I 1941 och 1949 års betän- kanden om livsmedelslagstiftningen hade fö- reslagits en rätt för hälsovårdsnämnd att i vissa fall ingripa också på en annan nämnds verksamhetsområde. Detta förslag ogillades emellertid både i prop. 1951:63 och av riksdagen. Andra lagutskottet (2LU 1951: 34) uttalade sålunda, att en hälsovårdsnämnd ur principiella synpunkter inte borde äga rätt att ingripa utanför den egna kommunens område och att mycket starka skäl måste föreligga för att avsteg från denna viktiga princip skulle kunna göras. Enligt utskottet kunde man inte bortse från att en befogen- het att ingripa inom annan hälsovårds- nämnds verksamhetsområde lätt kunde ska- pa konflikter.

LSK har inte funnit skäl föreslå ändring av de sålunda fastlagda principerna för häl- sovårdsnämndernas kompetensområde. Sam- ma regler måste enligt LSK också gälla länsstyrelsernas verksamhet i livsmedelsfrå- gor. De skall sålunda kunna ingripa med di- rekta åtgärder endast inom det egna länet.

Anmälningsskyldigheten enligt LSK:s för-

slag till 65 5 första stycket andra punkten är avsedd att fungera så att hälsovårds- nämnd eller länsstyrelse skall göra en an— mälan till den sidoordnade livsmedelsmyn- dighet som i första hand har att taga befatt- ning med de iakttagna missförhållandena. Samtidigt skall en kopia av anmälningen skickas till »egen närmast högre livsmedels- myndighet» dvs. länsstyrelsen i hälsovårds— nämndernas fall och livsmedelsstyrelsen då anmälan görs av en länsstyrelse. Syftet här- med är att de överordnade organen fortlö- pande skall kunna följa situationen inom livsmedelshanteringen på deras respektive verksamhetsområden.

När en anmälan gjorts av en livsmedels- myndighet till en annan har LSK funnit det vara av stor betydelse att den mottagande myndigheten verkligen vidtager den åtgärd som anmälningen lämpligen kan föranleda. I detta syfte och för att den anmälande myndigheten också skall få reda på vad som åtgjorts föreskrives enligt 65 s andra styc- ket att livsmedelsmyndighet som mottagit anmälan skall hålla den andra myndigheten underrättad om ärendets vidare handlägg- ning. LSK vill i detta sammanhang under- stryka vikten av att livsmedelsmyndigheter- na noggrant följer upp dessa anmälnings- ärenden och tar kontakt med överordnad myndighet i de fall ärendena synes bli för- dröjda. Det ankotnmer särskilt på länssty- relserna men också på livsmedelsstyrelsen att vaka över att så sker.

66%

Denna paragraf anger närmare livsmedels- myndighets befogenhet att meddela de före- lägganden eller förbud som erfordras för efterlevnaden av livsmedelsstadgan. Motsva- rande bestämmelser återfinns i 99 5 1 mom. första stycket 1951 års stadga. Med hänvis- ning till vad som uttalats i de inledande kommentarerna till 9 kap. gäller rätten att meddela föreläggande och förbud också i frågor om iakttagande av bestämmelserna i tillämpningskungörelsen. Vidare bör upp- märksammas att dessa ingripanden enligt LSK:s förslag kan företagas av samtliga livs— medelsmyndigheter och inte, som f. n. for-

• Sida 325
•  Original

mellt gäller enligt 99 % 1951 års stadga, bara av hälsovårdsnämnd.

Enligt 66 5 första stycket kan föreläggan- de eller förbud i och för sig meddelas »ome- delbart». Påkallar ett missförhållande eller fel inte nödvändigtvis ett så snabbt ingri- pande — och det torde relativt sällan vara fallet — är det emellertid enligt LSK:s upp- fattning lämpligare, att livsmedelsmyndighe- terna som regel i stället följer en mjukare linje. Som anges i paragrafen bör myndighe- terna sålunda i första hand söka lämna »råd eller uppmaningar» och ge vederbörande »skäligt anstånd» att vidtaga den rättelse som kan behövas. Ett sådant tillvägagångs- sätt synes också kunna främja ett fortlöpan- de gott samarbete mellan myndigheterna och företagarna inom livsmedelshanteringen. Misslyckas dessa smidigare åtgärder, skall å andra sidan myndigheterna snabbt ingripa med föreläggande eller förbud, som enligt 67 % första stycket också kan förenas med vite.

Enligt 66 5 andra stycket får föreläggan- de eller förbud allt efter omständigheterna riktas mot »ägare eller innehavare» av den egendom eller verksamhet beträffande vilken fel eller missförhållande iakttages. Ingri- pandet kan också ske mot både ägaren och innehavaren.

I 99 % 1 mom. första stycket 1951 års stadga anges att föreläggande eller förbud endast skall riktas mot fastighetsägaren, när det är fråga om beskaffenheten av en livs- medelslokal som upplåtits med nyttjanderätt. Samma regel gäller den fasta inredningen i en sådan lokal. I andra fall skall föreläggan- det eller förbudet riktas mot rörelsens inne- havare.

Särskilt i fråga om förhyrda livsmedelslo- kaler har de nuvarande bestämmelserna vål- lat vissa problem vid den praktiska tillämp- ningen, eftersom ett föreläggande t. ex. om reparation kan riktas enbart mot fastighets- ägaren. I många fall synes emellertid ett krav på reparationer med fördel i stället kunna riktas mot rörelseinnehavaren.

Det är mot denna bakgrund som LSK föreslår att ett föreläggande eller ett förbud i fortsättningen skall kunna riktas också

mot »innehavare av berörd egendom eller verksamhet». Då det gäller förbud att exem- pelvis driva livsmedelshantering i en lokal, som inte fyller tillräckliga hygieniska krav, synes ett sådant förbud av naturliga skäl re- gelmässigt höra i första hand riktas mot verksamhetens innehavare.

I likhet med vad som i motsvarande hän- seende gäller enligt 73 & första stycket 1958 års hälsovårdsstadga föreslår LSK att före- läggande eller förbud, om så anses lämpligt, riktas mot både ägaren och innehavaren av ifrågakommande egendom eller verksamhet.

I 66 5 tredje stycket föreskrives att till— fälle skall ges byggnadsnämnden att yttra sig, innan föreläggande eller förbud medde- las om åtgärd av byggnadsteknisk art. Be— stämmelsen är ny i livsmedelsstadgan men har sin motsvarighet i 74 & hälsovårdsstad- gan. Med hänvisning till de synpunkter LSK framfört i fråga om godkännande av livsme- delslokaler i samband med kommentarerna till 34—36 %% (V 3.5) måste det sålunda an- ses betydelsefullt att byggnadsnämnden re- gelmässigt kopplas in då det blir fråga om att ändra en lokal på sådant sätt att den byggnadtekniska konstruktionen påverkas i något väsentligt hänseende.

Den omständigheten att endast byggnads- nämnden uttryckligen anges i förevarande bestämmelse utesluter givetvis inte livsme- delsmyndighets skyldighet att i ärenden om föreläggande och förbud också samråda med andra berörda instanser, t. ex. med läns- ingenjören i frågor om vatten och avlopp samt med yrkesinspektionen i arbetarskydds- frågor.

67%”;

Som nämnts under närmast föregående para- graf får genom 67 5 första stycket vederbö- rande livsmedelsmyndighet rätt att föreskriva vite, då någon underlåter att efterkomma föreläggande eller förbud enligt 66 &. Be- stämmelsen motsvaras av 99 ä 1 mom. andra stycket 1951 års stadga.

Det bör understrykas att vitesmöjligheten inte får utnyttjas förrän ett redan meddelat föreläggande eller förbud utan vite visat sig inte få åsyftad verkan. Vidare erinras om att

• Sida 326
•  Original

livsmedelsmyndigheternas rätt är begränsad till att endast föreskriva vite. Själva utdö- mandet av vitet ankommer däremot på all- män domstol.

I detta sammanhang vill LSK fästa upp- märksamheten på att Vitesföreläggande, i likhet med vad som redan gäller enligt 1951 års stadga,1 får tillgripas även om ett iakt- taget fel eller missförhållande kan straff- beläggas enligt 10 kap. Denna möjlighet att för samma förseelse utdöma både vite och exempelvis böter finns inte i äldre lag- stiftning men har införts i flera modernare författningar, bl.a. genom 75 5 1958 års hälsovårdsstadga.2 Motivet härtill är att ett kraftigt vite inte sällan visat sig ha större effekt än de ofta lindriga bötesstraff som förekommer i fråga om förseelser mot för- fattningar av livsmedelsstadgans karaktär. Vitesföreläggande har sålunda framför allt betydelse när man vill komma till rätta med fortsatt tredska sedan böter blivit utdöm- da, antingen då ytterligare straff inte kan förekomma eller om ett kanske ringa för- nyat bötesstraff inte kan väntas förmå ve- derbörande att vidta en försummad åtgärd. Vitesföreläggande skall emellertid kunna till- gripas också i det fall då ett åtal inte kan väntas medföra tillräckligt snabbt resultat.

Enligt 67 5 andra stycket har livsmedels- myndigheterna befogenhet att verkställa fö- reskriven åtgärd på den försurnliges bekost- nad. Bestämmelserna motsvaras av 99 ä 2 mom. 1951 års stadga som i sin tur kan härledas till 57 5 1919 års hälsovårdsstadga.

Denna möjlighet att låta utföra ett arbe- te eller en åtgärd på bekostnad av den som visat sig försumlig har, enligt vad som fram- kommit, hittills inte begagnats i någon stör- re utsträckning. LSK anser det emellertid motiverat att behålla denna befogenhet för livsmedelsmyndigheterna som ett sista me- del att rätta till ett missförhållande eller annan olägenhet av livsmedelshygienisk ka- raktär. Befogenheten bör liksom hittills an— vändas med försiktighet inte minst med tan- ke på de ekonomiska följderna.

Det bör uppmärksammas att vissa förut- sättningar måste vara uppfyllda enligt 67 å andra stycket, innan en livsmedelsmyndighet

får verkställa åtgärd på exempelvis en för- sumlig företagares bekostnad. Sålunda skall denne ha gjort sig skyldig till ett uppenbart fel mot en föreskrift i livsmedelsstadgan eller tillämpningskungörelsen. Eller också skall han ha fått ett föreläggande i skriftlig form som han sedan inte fullgör inom före- skriven tid eller efter tillsägelse. Ett annat fall är att myndigheten försökt men inte lyckats nå den försumlige med en sådan tillsägelse. Även då kan myndigheten låta verkställa den åtgärd som dittills blivit för- summad.

685

I denna paragraf lämnas allmänna regler om livsmedelsmyndigheternas provtagnings- och undersökningsverksamhet. Motsvarig- heten härtill vad gäller hälsovårdsnämnder- na återfinns i 92 ä 1 mom. 1951 års stadga. En viktig skillnad enligt LSK:s förslag är att provtagning och undersökning rörande livs- medel inte bara är en rättighet utan också blir en skyldighet för livsmedelsmyndighe- terna. Angelägenheten av att detta kontroll- arbete intensifieras betonas av LSK i flera andra sammanhang, bl. a. i avsnitten om offentlig kontroll och egentillsyn (IV 2.6.4) samt om livsmedelsmyndigheterna och livs- medelslaboratorierna (VI 7.3—6). I detta sammanhang bör därutöver framhållas föl— jande.

Enligt 68 5 första stycket första punkten åligger det samtliga livsmedelsmyndigheter att fortlöpande göra de undersökningar och ta de prov som erfordras för att efterlevna- den av stadgan och tillämpningskungörelsen skall kunna kontrolleras på ett betryggande sätt. Arbetet härmed skall anpassas »med hänsyn till livsmedelshanteringen inom myn- dighetens verksamhetsområde», varför det kan bli relativt betungande bl. a. för hälso- vårdsnämnder i kommuner med exempelvis större livsmedelsindustrier eller en omfat- tande hotell- och restaurangverksamhet.

Provtagnings- och undersökningsverksam- heten skall också bedrivas »fortlöpande», varmed avses att den bör ske enligt ett visst

1 Prop. 1960: 54. 2 Prop. 1958: B 46.

• Sida 327
•  Original

på förhand uppgjort program som blir ru- tin för vederbörande livsmedelsmyndighet. Denna form av kontroll skall sålunda ske alldeles oavsett anledning till anmärkning i det enskilda fallet förekommer eller inte. Livsmedelsstyrelsen bör lämpligen meddela övriga livsmedelsmyndigheter råd och anvis- ningar om hur sådana kontrollprogram skall utformas. Exempel härpå lämnas av LSK i kommentarerna om hälsovårdsnämndernas arbetsuppgifter (VI 7.4.2).

LSK har funnit det angeläget betona att livsmedelsmyndigheterna —— vid sidan av det ovan föreslagna mera programmässiga kon- trollarbetet — givetvis skall göra de under— sökningar och ta de prov som i det särskilda fallet är påkallade vid misstanke om över- trädelse av stadgan eller tillämpningskungö- relsen. Ett sådant påpekande föreslås i 68 5 första stycket andra punkten.

Slutligen bör i fråga om den kontroll, som skall ske på grund av livsmedelsmyn- digheternas skyldigheter enligt 68 5 första stycket, framhållas att kostnaderna härför i princip alltid bör bestridas av den myndig- het som har att utföra kontrollen.

Av LSK:s uttalanden i flera olika sam- manhang —— bl. 3. under avsnitten IV 2.6.4 samt VI 7.1, 7.2 och 7.6 —— framgår att en viktig åtgärd för att åstadkomma den inten- sifiering av livsmedelskontrollen, som befun- nits nödvändig, är att provtagningar och undersökningar i högre grad än hittills föl- jer ett visst enhetligt system för hela landet. Riktlinjerna för och ledningen av en sådan systematisk kontrollverksamhet bör naturli- gen handhas av det centrala kontrollorganet, livsmedelsstyrelsen. Styrelsen skall därvid nära samråda med statens institut för folk- hälsan i dess egenskap av centralt livsme- delslaboratorium. Provtagningar och under- sökningar enligt detta kontrollsystem bör i första hand inriktas på vissa märkesvaror, som förekommer i större delen av landet, och på livsmedel beträffande vilka hygie- niska risker visat sig eller särskilt misstän- kes. Vidare skall speciell uppmärksamhet också ägnas åt kontrollen av importerade livsmedel.

För att kunna genomföra denna systema-

tiska kontrollverksamhet måste livsmedels- styrelsen -— utöver de särskilda laboratorier som föreslås upprättade på folkhälsoinstitu- tet (VI 7.6.1 och 8.6) — också få biträde av länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna. En uttrycklig bestämmelse härom föreslås i 68 5 andra stycket. Dessa myndigheter skall där- vid anlita de s. k. anvisningslaboratorier som livsmedelsstyrelsen har att utse enligt 72 5 första stycket. Vid den närmare fördelningen av dessa systematiska provtagningar och un- dersökningar på länsstyrelser och hälsovårds- nämnder är det angeläget att livsmedelssty- relsen tillser att onödigt dubbelarbete und- vikes.

I detta sammanhang vill LSK slutligen framhålla att den i det föregående berörda systematiska kontrollen i livsmedelsstyrel- sens regi är en statlig angelägenhet och på grund därav bör bekostas av staten. Medel härför har beräknats vid behandlingen av livsmedelsstyrelsens anslagsbehov (VI 8.2).

695

Denna paragraf innehåller vissa grundläg- gande regler för hur livsmedelskontrollan- terna skall förfara vid provtagning enligt 68 &. Föreskrifterna motsvarar i allt väsent— ligt vad som sägs om provtagning i 92 ä 2 mom. första stycket 1951 års stadga. Provtagning skall om möjligt ske i när- varo av varans eller livsmedelsföretagets in- nehavare eller ställföreträdare för honom. I en livsmedelsbutik räcker det således med att föreståndaren för affären är med vid provtagningen. Samma sak gäller exempel- vis en fabrik som ingår i en större livsme- delsindustris kedja av produktionsenheter. Systemet att flera prov skall tagas, om det påfordras och kan ske utan olägenhet, bör enligt LSK:s uppfattning som regel tilläm- pas så ofta det är möjligt särskilt med tanke på rättssäkerheten. Sålunda bör regelmässigt ett av proven i förseglat skick överlämnas till det företag där provtagningen sker. Där- igenom kan man vid behov i efterhand kon- trollera om det prov, som myndigheten un- dersökt och kanske funnit skadligt eller på annat sätt otjänligt, inte råkat bli förväxlat. Uttagning av flera prover kan emellertid

• Sida 328
•  Original

ibland möta praktiska svårigheter. När det gäller mjölk i ett mejeri kan det sålunda inte sällan bli fråga om att ta hundratals prover.

För de prover, som de offentliga kon- trollanterna låter ta ut hos ett livsmedelsfö- retag och behåller för undersökning av myn- digheten, skall alltid på begäran lämnas skä- lig ersättning. Därvid bör, såsom också di- rekt utsäges i 1951 års stadga, tillämpas van- ligt handelspris.

70%

I denna paragraf uppställes vissa specialbe- stämmelser om vem som slutligen skall stå för kostnaderna för provtagning och under- sökning.

Om det vid undersökning av ett prov visar sig att en förseelse blivit begången mot livs- medelsstadgan eller tillämpningskungörelsen, blir det enligt 70 5 första stycket den för felet skyldige som skall återgälda alla de kostnader kontrollorganen haft för provtag- ning och undersökning i det särskilda fallet. Föreskriften är densamma som i 92 5 2 mom. andra stycket 1951 års stadga.

Enligt vissa remissyttranden till LSK är denna bestämmelse ibland svår att tolka. Sär- skilt vid bakteriologiska undersökningar av livsmedel har det inte sällan visat sig vansk- ligt att avgöra, om en förseelse verkligen kan anses ha skett mot någon bestämmelse. Med tanke på den stora variation av under- sökningsresultat, som kan förekomma, fin- ner emellertid LSK det knappast möjligt att förtydliga ifrågavarande bestämmelse om er- sättningsskyldighet med detaljerade regler. Frågor om återbetalning måste därför av- göras från fall till fall av vederbörande livs- medelsmyndighet, varefter den som inte är nöjd får anföra besvär i vanlig ordning.

Enligt 70 5 andra stycket skall kostna- derna för viss provtagning och undersökning alltid bestridas av innehavaren av den verk- samhet, beträffande vilken kontrollen sker. Det gäller här kontrollen av pastörisering av mjölk samt av beskaffenhet av vatten i all- män vattenanläggning eller mejeri. Föreskrif- ten är ny för livsmedelsstadgans del.

Däremot återfinns delvis motsvarande be-

stämmelser i andra författningar. Kostnads- frågan om kontrollen vid pastörisering av mjölk behandlas sålunda i 10 5 1942 års kungörelse (nr 328) angående förfarandet vid pastörisering av mjölk och grädde rn. m) Med stöd härav har veterinärstyrelsen år 1969 fastställt särskild taxa för ersättningar i samband med pastöriseringskontrollen.” Ersättningar för undersökning av vatten i all- män vattenanläggning regleras å sin sida med stöd av 35 & hälsovårdsstadgan genom en särskild taxa som Kungl. Maj:t fastställt se- nast år 1968.3 Kostnaderna för kontroll av vatten i mejeri behandlas i en av veterinär- styrelsen år 1969 med stöd av 21 & mejeri- stadgan meddelad kungörelse i ämnet.4

Enligt LSK:s uppfattning är det mest praktiskt att nu angivna bestämmelser om kostnader för ifrågavarande provtagningar och undersökningar beträffande mjölk och vatten överföres till livsmedelsstadgan och dess tillämpningskungörelse. Så har också skett genom förslaget till 70 5 andra styc- ket och den till 9 kap. l & tredje stycket TK fogade bilagan 8 om taxa för viss provtag— ning och undersökning. Därigenom kan de äldre föreskrifterna i saken upphävas.

Innan livsmedelsstyrelsen fastställer taxa för här ifrågakommande provtagningar och undersökningar skall styrelsen enligt 70 å andra stycket samråda med riksrevisionsver- ket.

Slutligen bör uppmärksammas att ersätt- ningsbestämmelserna i 70 å andra stycket inte gäller kostnaderna för kontroll av vat- ten vid olika slakterier. Frågor härom regle- ras genom de två kungörelser om vatten vid kontrollslakteri m. m. och vid fjäderfäkon- trollslakteri som veterinärstyrelsen år 19685 meddelat med stöd av köttbesiktningskungö- relsenG och den särskilda kungörelsen om viss offentlig kontroll av fjäderfäslakterier?

1 Ändrad SFS 1964: 31, 1969: 56. 2 Veterinärstyrelsens författningssamling 1969: 13. 3SFS 1968: 18. ** Veterinärstyrelsens författningssamling 1969: 3. 5 Veterinärstyrelsens författningssamling 1968: 41, 42. 6 SFS 1968: 406. 7SFS 1958: 116.

• Sida 329
•  Original

Med hänsyn till att lagstiftningen om kött- besiktning ansetts böra kvarstå vid sidan av livsmedelsstadgan föreslår LSK ingen annan ändring i fråga om dessa kungörelser röran- de vattenkontroll än att det i fortsättningen skall vara livsmedelsstyrelsen som utfärdar dem.

71%

Enligt denna paragraf föreslås livsmedels- styrelsen få befogenhet att meddela anvis- ningar om metoder för undersökningar samt för provtagningar och analyser i fråga om livsmedel. Denna uppgift ankommer f. n. på statens institut för folkhälsan med stöd av 92 ä 4 mom. första punkten 1951 års stadga.

Enligt LSK måste det anses särskilt bety- delsefullt att så långt det är möjligt enhet- liga normer för livsmedelsundersökningar meddelas från centralt ansvarigt håll. Anvis- ningar därom skall inte bara utgöra rikt- linjer för livsmedelsmyndigheternas offent- liga kontroll vid de anvisningslaboratorier, som upprättas enligt 72 %, utan kan också tjäna till god ledning för de enskilda labora- torier som till företagens hjälp vid den obli- gatoriska egentillsynen föreslås kunna god- kännas enligt samma paragraf. Med hänvis- ning till vad som rent allmänt uttalas i frågan om en enhetlig ledning av livsmedels- kontrollen och livsmedelsadministratipnen överhuvudtaget (VI 7.1 och 7.2.1) har LSK funnit det följdriktigt att också i detta sär- skilda fall låta livsmedelsstyrelsen ansvara för erforderliga anvisningar. Med tanke på den ingående sakkunskap och erfarenhet som folkhälsoinstitutet har i fråga om prov- tagnings- och analysmetoder är det emeller- tid påkallat att styrelsen utformar anvisning- arna i nära samarbete med detta vetenskap- liga organ. På grund därav skall livsmedels- styrelsen meddela dessa anvisningar »i sam— råd» med folkhälsoinstitutet. Av LSK:s ut- talanden i samband med kommentarerna till 4 & andra stycket första punkten följer att enighet skall råda mellan styrelsen och institutet, innan slutligt beslut fattas om ifrågakommande anvisningar.

Vid utarbetande av provtagnings-, under-

söknings- och analysmetoder bör livsmedels- styrelsen och folkhälsoinstitutet eftersträva att beakta inte bara rent mikrobiologiska och kemiska synpunkter utan också närings- fysiologiska intressen. Till en början synes det vara lämpligt att anvisningarna i huvud- sak ansluter sig till dem som folkhälsoinsti- tutet meddelat senast år 1968.1

I detta sammanhang bör framhållas att livsmedelsmyndigheterna bör kunna ha god nytta av den erfarenhet i fråga om prov- tagningar och undersökningar på livsmedels- området som vunnits genom verksamheten vid Svenska kontrollanstalten för mejeripro- dukter och ägg (KMÄ).

72%

Under denna paragraf återfinns de grund- läggande bestämmelserna om de i kommen- tarerna till 71 & nämnda anvisningslabora- torierna och godkända livsmedelslaborato- rierna. Föreskrifterna är avsedda att ersätta och vidare utveckla reglerna i 92 5 4 mom. andra punkten 1951 års stadga, där statens institut för folkhälsan ålägges att upprätta en särskild förteckning över personer och an- stalter åt vilka undersökningar av livsmedels- prover kan uppdragas.

Utförliga kommentarer om anvisningsla- boratorier och de godkända livsmedelslabora- torierna lämnas under ett särskilt avsnitt (VI 7.6.2) i samband med LSK:s förslag till principer för livsmedelsadministrationen.

Härutöver bör i detta sammanhang endast framhållas att det i fortsättningen bör vara livsmedelsstyrelsen som handlägger dessa ärenden om laboratorier. Motiveringen här- till är densamma som anförts beträffande motsvarande överflyttning från folkhälsoin- stitutet till livsmedelsstyrelsen av skyldig- heten att meddela anvisningar för undersök- nings-, provtagnings- och analysmetoder. Det ligger i sakens natur att styrelsen nära sam- arbetar med institutet i dessa laboratoriefrå- gor. Vidare erinras om att Bilaga 7 till till- lämpningskungörelsen, enligt föreskriften i 72 & tredje stycket stadgan, innehåller för- teckningar över föreslagna anvisningslabora-

1 Stencilerade anvisningar 2.3 1968.

• Sida 330
•  Original

torier och godkända livsmedelslaboratorier. Förslagen utgår från folkhälsoinstitutets nyssnämnda förteckning enligt 92 ä 4 mom. 1951 års stadga.

73å

Paragrafen anger de olika fall då ett livs- medel eller en vara kan omhändertagas av en livsmedelsmyndighet. Delvis liknande be- stämmelser finns i 94 5 1 och 2 mom. 1951 års stadga.

Till en början vill LSK erinra om att »om- händertagande» med stöd av livsmedelsstad- gan och »beslag» enligt 27 kap. rättegångs- balken inte har samma innebörd och ver- kan. Det kan emellertid förekomma att vissa administrativa myndigheter och tjänstemän förväxlar dessa två olikartade former av in- gripanden.

Beslag enligt rättegångsbalken får endast ske av föremål, som skäligen kan antagas antingen ha betydelse för utredning om brott eller också vara genom brott frånhänt någon eller vara förverkat på grund av brott. Dess- utom fordras för att ett föremål skall kunna kvarhållas under beslag att åtal väckes av allmän åklagare inom viss kortare tid och att domstol då fastställer verkställt beslag. I annat fall skall beslaget omedelbart upphä- vas. Helt allmänt kan sålunda möjligheten till beslag sägas vara inskränkt till en för- beredande åtgärd i brottmål, som syftar till att det beslagtagna eller :förbrutna godset» skall förklaras förverkat i samband med att den felande dömes till straff. I avvaktan på detta domstolsavgörande skall det beslag- tagna föremålet som regel hållas i förvar un- der försegling av den myndighet som verk- ställt beslaget.

Omhändertagande enligt livsmedelsstad- gan kan å andra sidan ske på ett formellt enklare sätt och utan att allmän domstol kopplas in. Därmed är emellertid inte avsett att den omhändertagande myndigheten på något sätt i onödan får fördröja beslutet om vilken åtgärd som skall vidtagas med ex- empelvis ett omhändertaget livsmedel. Till skillnad mot vad som i allmänhet gäller i fråga om beslag har det vidare blivit van- ligt att omhändertagna livsmedel av rent

praktiska skäl får stanna kvar i innehavarens besittning. Det kan nämligen inte sällan röra sig om varupartier som kräver alltför stort utrymme för att t. ex. en hälsovårds- nämnd skall ha möjlighet att skaffa särskilt lagerutrymme för varorna. Av säkerhetsskäl är det emellertid angeläget att myndigheten så långt möjligt själv ordnar med förvaring av omhändertagna livsmedel. En annan vik- tig skillnad i förhållande till beslag är att det huvudsakliga syftet med omhändertagan- de av ett livsmedel är att det inte skall åstad- komma skada på någon människa eller på konsumtionsdugliga livsmedel eller andra varor.

I detta sammanhang må slutligen påpekas att, om laglig grund enligt rättegångsbalken finns, beslag givetvis kan ske också av livs- medel. Då måste emellertid den beslagtagen- de myndigheten noggrant iakttaga det härför gällande strängare förfaringssättet med bl. a. omedelbar anmälan till åklagare för en skyndsam domstolsprövning.

I 73 5 första stycket anges de två vikti- gaste fallen av omhändertagande. Det första gäller varor vilka saluhålles som livsmedel i strid mot saluförbudet i 45 5 första stycket. Här är det sålunda främst fråga om varor, som enligt 8 & första stycket kan antagas vara skadliga a-tt förtära eller eljest otjänliga till människoföda eller också kan antagas i övrigt överföra smitta eller orsaka sjukdom. Omhändertagande kan emellertid också ske, om livsmedelsstyrelsen vid särskild prövning enligt 8 & tredje stycket funnit ett visst slags vara böra anses som skadlig eller otjänlig till människoföda.

Det andra fallet då omhändertagande en- ligt 73 5 första stycket kan ske är då det vid framställning eller annan beredning av livs- medel använts en vara av »sådan otillåten beskaffenhet» som anges i 8 5 andra stycket. Det gäller sålunda i detta fall främst vid till- verkningsprocessen använda råvaror eller redskap, maskiner och annan utrustning som kan antagas ha gjort det färdiga livs- medlet skadligt eller otjänligt.

I detta sammanhang vill LSK hänvisa till att kommentarer lämnats till innebörden av begreppet »saluhållande» under 2 & andra

• Sida 331
•  Original

stycket, av »saluförbud» i inledningen till 7 kap., av skadlighets- och otjänlighetsbegrep- pen i inledningen till 8 & samt av uttrycket »i övrigt överföra smitta eller orsaka sjuk- dom» under 8 5 första stycket.

Slutligen bör i fråga om 73 & första styc- ket uppmärksammas att bestämmelserna där, i motsats till 94 ä 1 mom 1951 års stadga, inte gjorts tvingande. Sålunda är livsmedels- myndighet inte skyldig att omhändertaga va- ror i de angivna fallen utan det sägs endast att myndigheten »äger» göra så. Ett omhän- dertagande är å andra sidan som regel syn— nerligen påkallat när det som här gäller di- rekt skadliga eller otjänliga livsmedel. Det kan emellertid inträffa att en myndighet av praktiska skäl i särskilt fall måste kunna göra undantag från denna huvudregel. Detta möjliggöres genom LSK:s förslag.

Befogenheten att göra omhändertaganden enligt första stycket inträder omedelbart då det kan klarläggas att en vara, vilken salu- hålles som livsmedel, är behäftad med de där angivna felen. Enligt 73 55 andra stycket kan emellertid livsmedelsmyndighet också i and- ra fall omhändertaga livsmedel och andra

varor. Då måste emellertid varans eller verksamhetens innehavare först ha fått ett formellt, skriftligt föreläggande eller för- bud enligt 66 å, som han inte rättat sig efter. Det får ankomma på vederbörande livsme- delsmyndighet att bedöma om ett omhän- dertagande verkligen behöver ske i nu an- givna fall.

Den föreslagna bestämmelsen har viss motsvarighet i 94 ä 2 mom. 1951 års stad- ga. Det kan sålunda här inte bara bli fråga om att omhändertaga livsmedel eller livsme— delsråvaror utan också maskiner, redskap, kärl eller annan utrustning, som användes vid livsmedelshantering och visat sig olämp- liga i något hänseende.

74 och 75 åå

Dessa paragrafer innehåller regler om hur livsmedelsmyndighet skall förfara när en vara blivit omhändertagen enligt 73 &. Be- stärrunelserna motsvarar i huvudsak 94 ä 3 mom. 1951 års stadga men har förtydli- gats och förenklats i olika hänseenden.

Till en början må erinras om vad som i samband med 73 & sagts om angelägenheten av att livsmedelsmyndigheterna inte i onö— dan fördröjer sitt slutliga avgörande om vil- ken åtgärd som lämpligen bör vidtagas med en omhändertagen vara.

Enligt 74 5 första stycket första punkten skall myndigheten först undersöka, om va- ran genom särskild behandling kan göras konsumtionsduglig till livsmedel. Om detta visar sig möjligt skall så ske. Av hygieniska säkerhetsskäl skall en sådan behandling all- tid företagas under livsmedelsmyndighetens kontroll.

Kan ett omhändertaget livsmedel inte gö- ras konsumtionsdugligt, skall enligt 74 5 första stycket andra punkten övervägas om det kan utlämnas »för annan användning». Varan kan sålunda tänkas bl. a. lämpa sig som djurföda eller för något tekniskt bruk. Sistnämnda förfaringssätt är av naturliga skäl den enda utvägen då det är fråga om andra omhändertagna varor än livsmedel eller livsmedelsråvaror t. ex. redskap, maski- ner och annan utrustning. Även detta utläm- nande av varan för annan användning skall ske under livsmedelsmyndighetens kontroll.

Finns inte möjlighet att på angivna sätt göra ett omhändertaget livsmedel konsum- tionsdugligt eller att utlämna en vara till annat ändamål skall den förstöras genom livsmedelsmyndighetens försorg. LSK vill med hänsyn främst till de ekonomiska följ- derna understryka att detta förfarande en- dast får tillgripas som en sista åtgärd, då de andra möjligheter att göra praktisk-t bruk av en omhändertagen vara inte visat sig framkomliga.

Genom 74 5 andra stycket föreslås att förfarande med omhändertagen vara enligt första stycket skall bekostas av varans ägare. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 94 ä 3 mom. 1951 års stadga.

Av rättssäkerhetsskäl har i 75 5 angetts att beslut om omhändertagande av en vara enligt 74 å och om de åtgärder som livsme- delsmyndighet enligt 74 & avser att vidtaga med en sådan vara alltid skall avfattas skriftligen och omedelbart delges den som innehade varan vid omhändertagandet. Det

• Sida 332
•  Original

är därvid viktigt att livsmedelsmyndigheten också lämnar en skriftlig besvärshänvisning, så att vederbörande får klart för sig att han kan klaga över beslutet.

765

I 76 5 första stycket anges de allmänna be- fogenheterna för den som fullgör uppdrag inom den offentliga livsmedelskontrollen. Det bör erinras om att sådana arbetsupp- gifter inte bara ankommer på befattningsha- vare hos de egentliga livsmedelsmyndigheter- na utan också enligt 62 & tredje stycket på andra, t. ex. läkare och veterinär i offentlig tjänst, tullverkets personal och polisen, allt i enlighet med deras instruktioner.

Livsmedelskontrollanterna ges enligt 76 5 första stycket första punkten av naturliga skäl rätt till »tillträde» i lokal och annat utrymme, där det förekommer livsmedel eller varor som är avsedda att användas vid hantering av livsmedel. För tydlighetens skull har LSK kompletterat bestämmelsen med att tillträde också får ske till »utrymme i anslutning därtill». Härmed avses huvud- sakligen sådana biutrymmen, beträffande vilka närmare kommentarer lämnats i moti- ven till 33 5 första stycket.

Vidare har LSK ansett det motiverat att i 76 5 första stycket andra punkten direkt utsäga att kontrollanten har befogenhet att göra erforderliga undersökningar och prov- tagningar. Så får emellertid ske bara i den omfattning som >>i varje särskilt fall erford- ras för kontrollen».

76 5 andra stycket anger å sin sida exem- pel på de skyldigheter som åvilar den hos vilken offentlig livsmedelskontroll utföres. Enligt första punkten skall han på anmodan av kontrollanten lämna »erforderligt biträ- de» vid förekommande prov-tagning. Dess- utom har han att på begäran också lämna uppgift om varifrån en vara kommer eller hur den är sammansatt. Nu angivna skyl- digheter föreligger rent automatiskt vid en kontroll.

För att en kontrollant skall kunna kräva »ytterligare upplysningar» fordras emeller- tid enligt 76 5 andra stycket andra punkten ett särskilt beslut av vederbörande livsme-

delsmyndighet. Skyldigheten att lämna också andra uppgifter än om en varas ursprung och sammansättning har tillkommit, sedan olika hälsovårdsmyndigheter fäst LSK:s upp- märksamhet på att sådana upplysningar inte sällan är nödvändiga för att de rätt skall kunna bedöma resultaten av kontrollen. Där— vid har dessutom framhållits värdet av att en företagare i vissa fall får visa upp fak- turor, handelsböcker och andra liknande handlingar, tex. följesedlar och leverans- verifikationer samt laboratoriejournaler och analysprotokoll rörande företagets egentill— syn. En bestämmelse i sistnämnda syfte har därför också upptagits i 76 å andra stycket.

LSK är medveten om att den sålunda föreskrivna skyldigheten för företagare att lämna »ytterligare upplysningar» och att fö- rete olika handlingar kan innebära ett in- trång i ett företags rätt till sekretess i fråga om sina interna förhållanden. Det har där- för ansetts motiverat att, om företaget inte frivilligt lämnar sin medverkan, denna skyl- dighet inte skall inträda i andra fall än då en livsmedelsmyndighet efter noggrann pröv- ning fattat beslut därom i varje särskilt fall. Ett sådant beslut får riktas endast mot »äga- re och innehavare» av en vara och således inte gälla någon arbetstagare hos honom. Vidare måste beslutet vara noga preciserat och begränsat till upplysningar eller förete— ende av handlingar endast »i den omfatt- ning som erfordras för att uppnå kontrol- lens syfte i det särskilda fallet».

Härutöver vill LSK som sin mening fram- hålla att rätten att besluta inu angivna ären— den som regel inte bör delegeras med stöd av 12 & hälsovårdsstadgan till enskild leda- mot eller befattningshavare hos en hälso- vårdsnämnd.

Slutligen kan i fråga om 76 & framhållas att bestämmelserna där endast delvis mot- svarar 90 och 96 55 1951 års livsmedels— stadga.

775

Denna paragraf ger livsmedelsmyndighet rätt att föreskriva viss anmälningsskyldigheti frå- ga om resultaten av de undersökningar före- tagarna låter göra som ett led i deras obliga-

• Sida 333
•  Original

toriska egentillsyn enligt 7 %. Bestämmelser- na är helt nya för livsmedelsstadgans del. Veterinärstyrelsen har i maj 1961 utfär- dat vissa föreskrifter angående åtgärder mot salmonellainfektion hos djur.1 Enligt dessa är föreståndare för veterinärbakteriologiskt laboratorium skyldig att omgående under- rätta styrelsen när sådan infektion blivit på- visad vid en undersökning. Föreståndaren har också att lämna så fullständiga uppgif- ter som möjligt beträffande andra omstän- digheter av betydelse i sammanhanget. Ifrågavarande föreskrifter har visat sig vara av utomordentligt stort värde genom att de möjliggör snabba åtgärder för att hindra vidare spridning av påvisad salmonellasmit- ta. Från hälsovårdsmyndigheternas sida har emellertid framhållits som en brist att en liknande rapporteringsskyldighet inte finns för sådana bakteriologiska och andra labora- torier som drives i enskild regi. Sålunda har man i några fall kunnat konstatera att, om enskilda laboratorier till hälsovårdsmyndig- heterna hade anmält iakttagna salmonella- infektioner på bl.a. fjäderfä — vilka är särskilt aktuella i detta sammanhang — så skulle vissa därav förorsakade epidemier un- der åren 1966—1968 ha kunnat förebyggas genom de åtgärder som myndigheterna i så- dana fall rutinmässigt brukar vidtaga. I de åsyftade fallen har också framkommit att salmonellainfektionerna ingalunda varit okända för uppfödarna av dessa fjäderfä men att de inte tillmätt problemet därmed någon större betydelse.

Vid sin egen bedömning av de sålun- da framkomna problemen i samband med olika salmonellaepidemier har LSK funnit att starkt fog finns för att införa en liknan- de anmälningsskyldighet för enskilda labo— ratorier som redan gäller för de veterinär- bakteriologiska. En sådan ordning torde så- lunda kunna ge hälsovårds- och livsmedels- myndigheterna väsentligt ökade möjlighe- ter att vidtaga preventiva åtgärder. Å andra sidan synes denna skyldighet inte böra sträc- kas alltför långt, eftersom man då kan få en negativ effekt som kan inverka menligt på de privata laboratoriernas verksamhet. LSK anser därför att anmälningsplikten bör be-

gränsas till de fall då det kan anses vara ett särskilt allmänt humanmedicinskt och livsmedelshygieniskt intresse för myndighe- terna att få reda på olika infektioner.

Det är mot denna bakgrund som LSK utformat bestämmelserna i 77 %. Sålunda föreslås att livsmedelsstyrelsen får befogen- het att avgöra när anmälningsskyldighet skall föreskrivas. Den grundläggande förutsätt- ningen måste vara att en anmälan är påkal- lad »ur allmän hälsosynpunkt» för att epi- demiska eller liknande sjukdomar inte skall spridas. Med hänsyn till vad som framkom- mit om underlåtenhet att rapportera påvisa- de infektioner föreslås att anmälningsskyl- dighcten skall åligga inte bara livsmedels- laboratorierna utan också »innehavare av och föreståndare för verksamhet, där livs- medel hanteras».

Ifrågakommande anmälan skall kunna avse förekomsten av olika slags »sjukdoms- alstrande bakterier», alltså inte bara salmo- nella, eller »främmande ämnen» som iaktta— gits vid undersökning av livsmedel eller av varor vilka saluhållits som livsmedel.

Med tanke på vad LSK nyss uttalat om risken med alltför långtgående krav på an- mälningar av detta slag har det inte ansetts lämpligt och heller inte nödvändigt att skyl- digheten därom göres generell. För den skull får livsmedelsstyrelsen bara besluta om anmälningsplikt i fråga om vissa av styrel- sen särskilt angivna slag av bakterier eller främmande ämnen. Styrelsen måste dess- utom begränsa skyldigheten till att gälla en- bart »under viss tid».

78%

I denna paragraf återfinns i allt väsentligt liknande föreskrifter om tjänstemäns sekre- tessplik-t som i 112 5 första och andra styc- kena 1951 års stadga. Bestämmelserna har redigerats i vissa delar och mera anpassats till motsvarande regler i 82 å andra stycket 195 8 års hälsovårdsstadga.

Sekretessplikten omfattar i princip allt som en befattningshavare i samband med offentlig livsmedelskontroll fått kännedom

1 Veterinärstyrelsens författningssamling 1961: 27.

• Sida 334
•  Original

om. Det bör uppmärksammas att förbudet att utnyttja, yppa eller på annat sätt röja sådana uppgifter gäller inte bara den som »har» utan också den som »haft» att fullgöra sådan kontroll, dvs. även person som läm— nat sin tjänst inom livsmedelskontrollen. Dessutom äger sekretessplikten tillämpning i fråga om alla som anlitats som biträde vid kontrollen eller eljest i sin tjänst tagit be- fattning med ärende enligt livsmedelsstadgan eller dess tillämpningskungörelse. Bland dem som här åsyftas bör särskilt nämnas läkare, veterinärer, tullpersonal och polis. Undan- tag från sekretessplikten kan endast före- komma i den mån så erfordras för att ve— derbörande skall kunna fullgöra de upp— gifter som åligger honom genom hans be- fattning med den offentliga livsmedelskon- trollen. Det måste nämligen ligga i sakens natur att han inom tjänsten skall få lämna uppgifter av sekretesskaraktär.

Slutligen bör i detta sammanhang fram- hållas att brott mot 78 5, om det är grovt, kan föranleda fängelsestraff enligt 80 å andra stycket.

3.10 Ansvar och besvär (10 kap.) Vid brott mot livsmedelsstadgans bestäm- melser bör livsmedelsmyndigheterna enligt LSK:s uppfattning i första hand söka vinna rättelse genom påpekanden och i andra hand meddela formella förelägganden vid vite. Utdömande av påföljd torde i många fall inte vara erforderligt. I överensstämmelse härmed har LSK:s förslag angående brott mot stadgan genom bestämmelsen i 84 & ge- nomgående undantagits från åklagares all- männa skyldighet att väcka åtal. I stället har överlämnats åt livsmedelsmyndigheterna att avgöra om åtal bör väckas och i så fall anmäla förhållandet till vederbörande åkla- gare. Vid sidan härav har i samma paragraf angivelse av målsäganden i två fall upp- ställts som förutsättning för åtal. LSK har också sökt att så mycket som möjligt begränsa straffsanktionering av

stadgans olika bestämmelser. Å andra sidan kan man inte bortse från att man vid brott mot särskilt viktiga bestämmelser i stadgan med nödvändighet måste ha möjlighet att ingripa med straff. Vid grövre fall av vissa brott har LSK också funnit det nödvändigt att till domstolens förfogande ställa möjlig- heten att ådöma fängelsestraff, dock be- gränsat till sex månader.

Dessa överväganden har lett fram till de föreslagna bestämmelserna i 79 och 80 55 med dagsböter som normalstraff och fängel- sestraff i högst sex månader som skärpt på- följd i fråga om vissa grövre brott. I fråga om brott mot sådana bestämmelser i stad- gan, från vilka livsmedelsstyrelsen får med- ge dispens, har det ansetts utan särskild fö- reskrift självklart att ansvar inte skall ifråga— komma om dispens meddelats. För under- låtenhet att fullgöra viss anmälningsskyldig- het har i 81 & stadgats penningböter.

I 82 & behandlas förseelser mot be- stämmelse i tillämpningskungörelsen. Som normalstraff stadgas penningböter med möj- lighet att ådöma dagsböter vid allvarligare förseelser. Systemet — som går tillbaka på motsvarande reglering i hälsovårdsstadgan — förutsätter att straff inte utsättes i TK utan att där endast tages in en hänvisning till 82 å i livsmedelsstadgan.

Vilket subjektivt rekvisit som fordras för straffansvar enligt 1951 års livsmedelsstadga, där detta inte som i 108 5 1 mom. andra stycket uttryckligen regleras, kan bli föremål för tveksamhet. LSK har ansett att straffbe- lagd förseelse genomgående bör föranleda ansvar redan vid oaktsamhet och har tagit in en uttrycklig bestämmelse därom i 79, 80 och 82 Så. För sådan underlåtenhet att göra anmälan som straffbelägges enligt 81 & bör vederbörande svara även om inte ens oakt- samhet föreligger.

Förverkandebestämmelserna i 83 & har utarbetats under beaktande av vad som ut- talats i samband med den genom lag den 17 maj 1968 (nr 165) företagna ändringen av brottsbalkens motsvarande bestämmelser.1

1 Prop. 1968: 79.

• Sida 335
•  Original

Förverkande av vara enligt momentets för- sta stycke avser väsentligen att skydda kon- sumenterna för otjänliga eller i övrigt icke godtagbara varor och kompletterar därutin- nan delvis bestämmelserna i 73 och 74 Så.

Besvärsbestämmelse upptages i 85 & förs- ta stycket. Rätt att överklaga länsstyrelses och livsmedelsstyrelsens beslut följer av länsstyrelseinstruktionen respektive allmän- na verksstadgan. Det är därför tillräckligt att här meddela bestämmelse endast om ta- lan mot hälsovårdsnämnds beslut. De tider för anförande av besvär som upptagits i la- gen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärs- tid vid talan mot förvaltande myndighets beslut gäller också vid besvär enligt livsme- delsstadgan.

Slutligen vill LSK understryka betydelsen av att livsmedelsmyndigheterna utnyttjar den i 85 å andra stycket upptagna möjlig- heten att förordna om omedelbar verkstäl- lighet av sina beslut.

Författning som föreslås upphävd

lagen angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m.m. (SFS 1925: 382);

kungörelsen angående märkning av emballage vari nordhavsräka införes till riket, m. m. (SFS 1935: 478); mejeristadgan (SFS 1936: 174);

förordningen med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. (SFS 1937: 737);

förordningen om framställning och införsel av vitaminiserade livs- medel (SFS 1941: 268);

kungörelsen med vissa bestämmelser angående handeln med mjölk (SFS 1942: 91);

kungörelsen angående förfarandet vid pastörisering av mjölk och grädde m. m. (SFS 1942: 328);

kungörelsen angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg(SPS 1943:288x

kungörelsen om användande av benämningen strömming (SFS 1948: 312);

förordningen om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor (SFS 1951: 830);

kungörelsen med föreskrifter om förvärv av behörighet för vissa

3.11 Ikraftträdande och övergångsbestäm- melser

]. Genom att LSK kunnat framlägga sitt betänkande i början av år 1970 torde förut- sättningar finnas för Kungl. Maj:t att efter sedvanlig remissbehandling förelägga riksda- gen proposition i saken våren 1971. Mot denna bakgrund föreslår LSK att den nya livsmedelsstadgan träder i kraft den 1 juli 1971 och att livsmedelsstyrelsen då samtidigt börjar sin verksamhet. Styrelsens första åt- gärd blir att låta tillämpningskungörelsen till stadgan träda i kraft.

2. LSK:s förslag till ny livsmedelsstadga och tillämpningskungörelse till denna får i första hand till följd att 1951 års stadga och 1952 års normallivsmedelsordning kan upphöra att gälla. Förslagen innebär också att vissa andra författningar kan upphävas. Motiven härför återfinns under skilda av- snitt i betänkandet enligt följande uppställ- ning.

Kommentarer lämnas under avsnitt

V 4.2.2

V 4.2.7

wzam want

IV 2.2.5 V 4.2.2 [V 2.6.4, V 4.2.8 V 4.2.7 [V 2.6.4

V 4.2.1

vattenundersökningar enligt hälsovårdsstadgan (SFS 1960: 37);

taxa för vissa vattenundersökningar enligt hälsovårdsstadgan (SFS 1968: 618).

V3300n4a1

• Sida 336
•  Original

3. I överensstämmelse med praxis föreslår LSK att. om det i andra redan utfärdade författningar finns hänvisning till 1951 års livsmedelsstadga eller andra enligt punkt 2 upphävda författningar, det i stället skall vara den nya stadgan, tillämpningskungö- relsen eller andra under förslagen i av- delning II angivna författningar som till- lämpas. I likhet med vad som förekom vid sammanslagningen år 1967 av dåvarande me- dicinal- och socialstyrelserna till den nya so- cialstyrelsen har LSK inte ansett det nöd- vändigt att särskilt föreslå att bestämmelse i äldre författningar, som avser veterinärsty- relsen, i stället skall gälla livsmedelsstyrel- sen.

4—9. Av praktiska skäl är det uppenbar- ligen inte möjligt att låta samtliga föreskrif- ter i den nya livsmedelsstadgan och tillämp— ningskungörelsen gälla redan från ikraft-trä- dandet den 1 juli 1971. Vissa övergångs- bestämmelser blir därför erforderliga.

Sålunda bör äldre föreskrifter om märk- ning av livsmedel gälla för sådana varor, som blivit förpackade eller importerade före den 1 juli 1971, till dess lagren av dessa livsmedel förbrukats (4).

Godkännande av livsmedelslokaler, som meddelats enligt 1951 års stadga eller äldre författningar, bör också av praktiska skäl fortfarande vara giltiga (5). Därvid bör emellertid erinras om att livsmedelsmyndig- het ändå har möjlighet att vid behov enligt 66 å i den nya stadgan meddela föreläggan- de att rusta upp en äldre lokal eller i ytters- ta fall enligt 39 & återkalla tidigare godkän- nande.

När det gäller s. k. kringföringsfordon för livsmedel, beträffande vilka föreskrifter om godkännande f. n. gäller enligt 19 och 20 65 1951 års stadga, finns i 21 & nämnda stadga vissa detaljbestämmelser om utrust- ning. Vidare har veterinärstyrelsen den 26 augusti 1959 med stöd av sistnämnda para- graf utfärdat vissa föreskrifter om sådana fordons beskaffenhet och utrustning. Angiv- na bestämmelser föreslås få gälla tills vi- dare intill dess livsmedelsstyrelsen meddelat

nya föreskrifter i motsvarande hänseende (6).

Enligt 32 5 nya livsmedelsstadgan skall olika transportmedel i förekommande fall vara försedda med slutet förvaringsutrymme eller med anordningar för frys-, kyl- eller värmeförvaring. Med hänsyn till de kostna- der, som kan bli följden av krav på att des- sa bestämmelser skall iakttagas i fråga om redan befintliga fordon, föreslår LSK att de under en övergångstid av tre år inte behöver tillämpas på transportmedel som tillverkats före den 1 juli 1971 (7).

Skyldigheten enligt 58 5 första stycket för företagarna att föranstalta om läkarun- dersökning och annan hälsokontroll av per- sonal inom livsmedelshanteringen kan, som LSK uttalat i kommentarerna till denna be- stämmelse (V 3.8), medföra vissa svårig- heter i inledningsstadiet med hänsyn till den större belastning för sjukvårdsorganisatio- nen som den utökade hälsokontrollen inne- bär. Med hänsyn härtill föreslås bestäm- melserna härom inte gälla förrän den 1 juli 1974 (8).

Slutligen har LSK ansett det motiverat att uttryckligen ange att, om en föreskrift som meddelats enligt 1951 års stadga stri- der mot den nya livsmedelsstadgan, den fö- reskriften skall upphöra att gälla då den nya stadgan träder i kraft (9).

• Sida 337
•  Original

Förslaget till livsmedelsstadgans

tillämpningskungörelse

I den allmänna motiveringen (IV 1.4) har LSK redogjort för de olika skäl som ligger bakom uppdelningen av den centrala livs- medelslagstiftningen i en ramförfattning, den nya livsmedelsstadgan, och en tillämpnings- kungörelse. Själva stadgan har därvid ansetts böra innehålla de allmänna, grundläggande bestämmelserna och om möjligt inte tyngas av detaljföreskrifter. Dessa bör i stället med- delas i tillämpningskungörelsen som föreslås utfärdad av livsmedelsstyrelsen.

Vid utarbetandet av sitt förslag till en sådan tillämpningskungörelse har LSK först utgått från de olika bestämmelser i 1951 års stadga som inte ansetts böra ingå i för- slaget till ny stadga. Det har bl.a. gällt detaljföreskrifter om livsmedelslokaler, han- tering, utomhus— och kringföringshandel samt sammansättning och annan beskaffen- het av vissa vanligare livsmedel. I samband härmed har LSK gjort en översyn av mot- svarande regler i 1952 års normallivsmedels- ordning och i den mångfald kommunala livsmedelsordningar vars olikartade rent lo- kala bestämmelser, i den mån de ansetts böra kvarstå, har arbetats ihop till gemen- samma föreskrifter gällande för hela landet. Vidare har från de specialförfattningar, som LSK föreslår bli upphävda, i tillämpnings- kungörelsen placerats in sådana bestämmel- ser som ansetts inte höra ingå i själva stad- gan. Detta är bl. a. fallet med 1936 års meje— ristadga, 1937 och 1942 års pastöriserings- författningar samt 1941 års vitaminerings-

förordning. Av naturliga skäl har de nu berörda författningsbestämmelsema revide- rats och moderniserats i erforderlig omfatt- ning.

Härutöver har LSK funnit det påkallat att föreslå helt nya bestämmelser i kungörel- sen för att den så långt som möjligt skall vara anpassad till det aktuella läget inom livsmedelshanteringen.

När det gäller tillämpningskungörelsens utformning har det visat sig lämpligt att dela upp den i tre avdelningar. Avdelning I in- nehåller allmänna bestämmelser som är av- sedda att i huvudsak motsvara de från 1951 års stadga, normallivsmedelsordningen och andra författningar överförda bestämmel- serna. Kapitelindelningen i denna avdelning är densamma som i 1—9 kap. förslaget till livsmedelsstadgan. Omarbetningen av de de- taljföreskrifter om olika livsmedels samman- sättning m. ni., som f. n. finns i 8 kap. 1951 års stadga, har visat sig bli så omfattande att föreskrifterna av praktiska skäl placerats i en speciell Avdelning II med bestämmelser om särskilda livsmedel. Slutligen återfinns erforderliga ansvarsbestämmelser i Avdel- ning III. Härutöver har i särskilda bilagor till tillämpningskungörelsen redovisats ett antal förteckningar som har direkt anknyt- ning till kungörelsens två första avdelningar. Bilagorna avser berikningsmedel, livsmedels- tillsatser, främmande ämnen, särskilt skyd- dade livsmedelsbeteckningar, saluförbjudna

• Sida 338
•  Original

livsmedel, vissa livsmedelslaboratorier samt taxor för provtagning och undersökning.

LSK:s förslag till tillämpningskungörelse har utformats i nära samarbete med experter från berörda myndigheter och branschorga- nisationer. Som framhållits redan i den all- männa motiveringen (IV 1.4) har det emel- lertid inte varit möjligt att inom rimlig tid göra en fullständig överarbetning i detalj av alla de föreskrifter och regler av olika natur som kan vara av intresse i detta sam- manhang. Sålunda har i förslaget bara gjorts sådana ändringar och tillägg i fråga om nu- varande bestämmelser, som visat sig absolut nödvändiga för att i möjlig mån göra dem tidsenliga och få dem att motsvara den hit- tillsvarande utvecklingens huvudsakligaste krav.

Med hänsyn härtill har det väsentligaste syftet med LSK:s förslag till tillämpnings- kungörelse måst vara att få fram en författ- ning som, då den nya livsmedelsstadgan trä- der i kraft, kan utgöra en första grund för livsmedelsstyrelsen att bygga vidare på. Kun- görelseförslaget måste därför betraktas som preliminärt och provisoriskt.

Avsikten är att tillämpningskungörelsen skall överarbetas av livsmedelsstyrelsen och fortlöpande alltefter behovet anpassas till utvecklingens krav och de skiftande förhål- landena inom produktion, distribution och konsumtion på livsmedelsområdet. Förden- skull skall kungörelsen på ett snabbt och smidigt sätt successivt ändras och komplet- teras så att den alltid hålles aktuell. Tillägg synes böra göras med bestämmelser också om andra livsmedel än dem som ingår i LSK:s förslag. Motiv härför finns bl. a. i fråga om färdiglagad mat och olika nya livs- medelstyper. Därvid kan det visa sig be- fogat att i Avdelning II ändra principerna för den varugruppering i fråga om livsmedel, som enligt LSK:s förslag av praktiska skäl ansluter sig till 8 kap. 1951 års stadga. Vi- dare kan olika slags råd och anvisningar be- höva göras om till direkta föreskrifter och tagas upp i kungörelsen. Det bör också erin- ras om angelägenheten av att föra ihop så många bestämmelser i livsmedelsfrågor som möjligt i en enda författning. I detta syfte

bör livsmedelsstyrelsen i detalj gå igenom alla de särförfattningar m. 111. som redovisas i Bilaga 3.

LSK vill fästa uppmärksamheten på att många bestämmelser i tillämpningskungörel- sen redan kommenterats i samband med spe— cialmotiveringen till motsvarande grundbe- stämmelse i själva livsmedelsstadgan (V 3.1 —11). Den följande specialmotiveringen till kungörelsen, särskilt i fråga om Avdelning 1, utgör därför i betydande delar bara en kom- plettering av vad som sagts i kommentarer- na till stadgan. Motiven till de föreslagna bestämmelserna måste på grund därav stude- ras jämsides för att man skall få en rätt- visande uppfattning om de olika frågor som regleras.

LSK är medveten om att det skulle möta betydande praktiska svårigheter att omedel- bart genomföra samtliga föreskrifter som in- tagits i tillämpningskungörelsen. I vissa fall är det därför nödvändigt med ett uppskov så att en smid-ig anpassning efter hand kan ske till de nya bestämmelserna. Eftersom livsmedelsstyrelsen fortlöpande kommer att överarbeta tillämpningskungörelsen har LSK emellertid inte ansett sig böra föreslå några övergångsbestämmelser. I stället har till led- ning för styrelsen i specialmotiveringen till de aktuella föreskrifterna angetts när upp- skov lämpligen bör förekomma med deras ikraftträdande. Vissa kommentarer härom har också lämnats under avsnittet V 3.11 om ikraftträdande och övergångsbestämmel- ser till livsmedelsstadgan.

Liksom i specialmotiveringen till livsme- delsstadgan använder LSK i de följande av- snitten förkortningen »TK» för tillämp- ningskungörelsen och benämningen »1951 års stadga» för den nuvarande livsmedels- stadgan. Förslaget till ny sådan författning betecknas endast »livsmedelsstadgan».

4.1 T illämpningskungörelsens Avdelning I (Allmänna bestämmelser) 4.1.1 Inledande bestämmelser (1 kap.) Nu gällande definitiOn av serveringsbegrep- pet återfinns i 2 & 1951 års stadga. Frågan

• Sida 339
•  Original

härom har vidare behandlats av 1954 års mjölkkommitté som föreslagit en detaljerad redovisning för vilka former av livsmedels- hantering som hör till servering. LSK har å sin sida inte ansett det nödvändigt med en sådan definition i själva stadgan.

Med hänsyn till den praktiska tillämp— ningen av stadgan har det emellertid synts angeläget atti 1 kap. 1 & TK exemplifiera vad som avses med servering. Av olika skäl har det därvid ansetts önskvärt att särskilt mar- kera sambandet mellan livsmedelslagstiftning och arbetarskyddslagstiftning främst i fråga om lokaler för servering av måltider till an- ställda. I arbetarskyddslagen regleras nämli- gen arbetsgivarnas skyldighet att bl. a. an- ordna måltidslokaler. Dessa skall enligt 33 & stadgan anses som livsmedelslokaler. Begrep- pet servering har i TK därför exemplifierats så att det också omfattar lokal för utspis- ning anordnad för sådana arbetstagare för vilka arbetarskyddslagstiftningen är tillämp- lig. Genom dessa kompletteringar av serve- ringsbegreppet tillgodoses önskemålen om tillsyn av den alltmer ökande kollektiva ut- spisningen såväl i offentlig som enskild regi.

4.1.2 Livsmedels sammansättning och be- skaffenhet i övrigt (2 kap.) De i detta kapitel föreslagna bestämmelserna med tillhörande bilagor är direkta följdföre— skrifter till stadgans 2 kap. och överensstäm- mer i huvudsak med de föreskrifter och an- visningar, som f.n. tillämpas av kommers- kollegium och statens institut för folkhälsan. Ämnesområdet har kommenterats både i den allmänna motiveringen och i specialmotive- ringen till stadgans 2 kap. (IV 2.2.5 och V 3.2). Utöver vad där anförts vill LSK i anslutning till 2 kap. 2 & TK framhålla att sådant material som nämnes i paragrafen — etiketter, påskrifter, skyltar e. d. — inte får ändras utan att livsmedelsstyrelsen dess- förinnan undersökt att materialet överens- stämmer med villkoren för tillstånd och ger en rättvisande information.

4.1.3 Märkning av livsmedel (3 kap.) Bestämmelserna i 1—4 åå rörande använd- ning av benämningarna »Djupfryst», »Kyl-

vara», »Kylkonserv», »Halvkonserv» och »Helkonserv» är direkta följdföreskrifter till 21 & stadgan, enligt vilken »särskild upp- gift» skall kunna fordras vid olika slags sa- luhållande av livsmedel. Bestämmelserna har kommenterats i specialmotiveringen till stad- gans 3 kap. (V 3.3). Av de i TK föreslagna bestämmelserna om speciell märkning bör särskilt nämnas skyldigheten enligt 2 5 att lämna uppgift om tinade varor. LSK anser sålunda att konsumenterna bör få veta om en vara vid saluhållandet varit fryst och se- dermera upptinats. Beträffande nu berörda speciella märkningsbestämmelser kan fram— hållas att de redan i stor omfattning tilläm- pas inom såväl industri som handel. De i 5 & föreslagna bestämmelserna om skyldig- het att deklarera i livsmedel ingående berik- ningsmedel och tillsatser kompletterar före- skrifterna i 2 kap. 2 och 4 55.

Bestämmelserna i 6—9 åå har kommente- rats i den allmänna motiveringen och spe- cialmotiveringen till stadgan (IV 2.5.4 och V 3.3).

10 5 innehåller en bestämmelse att livs- medel inte får förses med runmärke utan att uppfylla den standard som efter förslag av Svenska kontrollanstalten för mejeripro- dukter och ägg (KMÄ) fastställts av livs- medelsstyrelsen som villkor för märkningen. Denna bestämmelse innebär en ändring av nuvarande förhållanden. Enligt KMÄ:s gäl- lande reglemente, som sta-tens jordbruks- nämnd efter Kungl. Maj:ts bemyndigande fastställt, ankommer det på KMÄ att efter ansökan medge företag rätt att för vara från viss anläggning använda runmärke, vilket är ett för KMÄ inregistrerat varumärke. Förut- sättningen för användande av runmärket är att företaget i fråga om varans tillverkning, lagring, förpackning, emballage och trans- port uppfyller de av jordbruksnämnden eller av KMÄ efter jordbruksnämndens bemyn- digande härför föreskrivna villkoren.

De livsmedel som kan bli föremål för runmärkning är smör, ost, ägg och mjölk- glass. Företag som fått runmärkesrätt står i fråga om anläggningar och varor under KMÄ:s fortlöpande kontroll. Enligt beslut av jordbruksnämnden kan tillverkare av så-

• Sida 340
•  Original

väl mjölkglass som annan glass, efter ansö- kan, av KMÄ tillerkännas rätt att på glas— sens förpackning anbringa beteckningen »un- der statlig kontroll» eller annan till innebör- den liknande beteckning som KMÄ' godkän- ner. LSK har närmare kommenterat den sistnämnda typen av märkning i anslutning till 49 å i stadgan (V 3.7).

Vad runmärkningen beträffar var dess ur- sprungliga syfte att främja varornas avsätt— ning på exportmarknaden. Dess betydelse i detta hänseende kvarstår fortfarande. Märk— ningen har emellertid på den inhemska mark- naden ansetts som en värdemätare av varans hygieniska beskaffenhet. Den sistnämnda frågan bör enligt LSK:s mening tillmätas så sto-r betydelse att livsmedelsstyrelsen i sin egenskap av central livsmedelsmyndighet i fortsättningen bör fastställa de regler som KMÄ föreslår skall gälla för märkningsrät- ten. LSK vill betona att förslaget inte inne- bär någon inskränkning i jordbruksnämn- dens åligganden när det gäller att fastställa kvalitetsfordringar för export av berörda livsmedel. Ett genomförande av förslaget till 10 å förutsätter vissa ändringar i regle- mentet för KMÄ.1 Erforderliga ändringar får ankomma på jordbruksnämnden att vid— taga i samråd med livsmedelsstyrelsen.

Vad slutligen beträffar 11 å innehåller denna endast en uppgift om att bestämmel- ser om märkning av särskilda livsmedel av viss beskaffenhet meddelas i Avdelning 11.

4.1.4. Hantering av livsmedel (4 kap.)

Bestämmelserna i 1 å om joniserande strål- ning är helt nya. Eftersom denna konserve- ringsform befinner sig på försöksstadiet, har LSK ansett att den tills vidare bör vara be- lagd med tillståndstvång.

Den föreslagna bestämmelsen i 2 å om servering av mjölk samt lättmjölk och skum- mjölk i obruten originalförpackning grundar sig på 26 å i stadgan (V 3.4), där livsmedels- styrelsen får befogenhet att meddela bl. a. sådana hanteringsföreskrifter som fordras för att uppnå avsedd livsmedelsstandard. För att möjliggöra en nödvändig omställning inom mjölkdistributionen som blir följden

av förslaget bör obligatoriet inte genomföras förrän tre år efter stadgans ikraftträdande.

Föreskriften i 3 å första stycket om för- packningsmaterial har sitt ursprung i 7 å 2 mom. 1951 års stadga. Här bör särskilt nämnas att gällande bestämmelse om visst förpackningsmaterial för te fått utgå, efter- som den numera sakna-r praktisk betydelse. Den föreslagna bestämmelsen i 3 å andra stycket om förbud att använda tidningar och tryckt makulatur som förpackningsmaterial är helt ny för livsmedelsstadgan. Däremot finns likartade bestämmelser i ett flertal lo— kala livsmedelsordningar.

Kommentarer till de i 4—6 åå föreslagna transportföreskrifterna återfinns i specialmo- tiveringen till stadgans 32 å (V 3.4). Härut- över kan nämnas att frågan om transport och annan hantering av älgkött diskuterats inom LSK i anslutning till 5 å andra styc- ket. Enligt LSK:s mening hanteras emeller- tid dessa djurkroppar under så speciella för- hållanden att det inte är lämpligt och knap- past heller möjligt att lämna generella före- skrifter om transporter av sådant kött. I motsats härtill har emellertid renköttet an- setts böra behandlas på samma sätt som kött av nötkreatur m. fl. djur. Beträffande kravet på att kött i hel—, halv- eller fjärdedelskropp skall transporteras hängande bör framhållas att detta inte avser transporter inom ett bc- gränsat industriområde e. d.

I fråga om de i 6 å lämnade temperatur- föreskrifterna för transport av mjölk och flytande mjölkprodukter från mejeri vill LSK understryka önskemålet att också andra mjölktransporter sker under samma tempera- turbetingelser. Eftersom de i 4—6 åå före- slagna transportbestämmelserna kommer att i vissa fall medföra omfattande ändringsarbe- ten nu på befintliga transportfordon, utgår LSK från att bestämmelserna inte kan ge- nomföras förrän tre år efter stadgans ikraft- trädande.

7 och 8 åå är att betrakta som rent hy- gieniska ordningsföreskrifter. Bestämmelser- na i 9 å om beredning och förvaring av livsmedel under Vissa förhållanden utgör yt-

¹ Statens jordbruksnämnds cirkulär 1964 nr 90.

• Sida 341
•  Original

terligare ett exempel på hanteringsföreskrif- ter som livsmedelsstyrelsen kan meddela med stöd av 26 å stadgan. De har tillkom- mit för att hindra olämplig hantering av ömtåliga produkter. Vad särskilt beträffar lagad mat kan, enligt vad LSK inhämtat, förekomma att försäljning sker i livsmedels- butiker av maträtter som färdiglagats hem- ma hos affärsinnehavaren eller i någon an- nan icke godkänd livsmedelslokal.

10 å innehåller i första stycket vissa fö- reskrifter om förfaringssättet vid infrysning av livsmedel, medan bestämmelserna i andra stycket innebär att de i 6 å fastställda högsta transporttemperaturerna för känsliga livsme- del också skall gälla vid livsmedlens för- varing. LSK vill framhålla att föreskriften endast gäller sådana lokaler och utrymmen som är särskilt avsedda för dylik förvaring.

De i 11 å meddelade föreskrifterna om förvaring av färska obehandlade bär, grön- saker och rotfrukter har sin motsvarighet i normallivsmedelsordningens bestämmelser angående handel med köttvaror och färsk fisk (11 å 2 mom. och 12 å 2 mom.). LSK har ansett att dessa bestämmelser i framti- den bör gälla i förhållande till samtliga oför- packade livsmedel. I praktiken är avsedda åtgärder redan nu på många håll genomför- da på så sätt att särskilda diskar ofta finns för här ifrågakommande vegetabilier.

I 1951 års stadga finns under 11 å 2 mom. vissa bestämmelser om hantering av fjäder- fä. Ytterligare föreskrifter om fågel och vilt har meddelats i ett stort antal lokala livsme- delsordningar. LSK har ansett dessa före- skrifter välmotiverade, varför de fått sin motsvarighet i 12 å TK.

Bestämmelserna i 13 å om skyltning av livsmedel utanför livsmedelslokal återfinns i 4 å normallivsmedelsordningen där emel- lertid skyltningsförbudet är begränsat till oförpackade livsmedel, Enligt vad LSK er- farit har sådan utomhusskyltning sett från allmänhygienisk synpunkt övervägande nega— tiv inverkan på livsmedel. Detta gäller bl. a. i fråga om risker för förorening, bristande hållbarhet e. d. LSK föreslår därför ett totalt förbud häremot.

Hanteringsföreskriftema i 14—16 åå har

kommenterats i specialmotiveringen till 30 å i stadgan (V 3.4). Med bestämmelsen i 16 å har LSK velat understryka betydelsen av att utrustning som från livsmedelshygienisk syn- punkt är olämplig för livsmedelshantering inte heller skall få förekomma i en livsme- delslokal.

4.1.5 Livsmedelslokal (5 kap.)

Gällande bestämmelser om livsmedelsloka- ler finns i 3 kap. 1951 års stadga och i olika delar av normallivsmedelsordningen. LSK har i sitt förslag till lokalföreskrifter självfallet måst ta hänsyn till den standard- höjning som under senare år visat sig möj- lig beträffande livsmedelslokaler i största all- mänhet samt till strukturförändringen inom industri och handel. Förslaget måste dess- utom ses mot bakgrunden av de i special- motiveringen till stadgans 5 kap. »Livsme— delslokal (V 3.5) behandlade grundläggan- de principerna för bl. a. samordningen av livsmedelslagstiftningen med övriga författ- ningskomplex och då främst byggnadslag- stiftningen.

I fråga om de i l å föreslagna bestäm- melserna om att föreskrifterna skall tilläm- pas på vissa utrymmen i fartyg, järnvägs- vagn och luftfartyg bör särskilt framhållas att bestämmelserna endast avser beredning, servering och försäljning av livsmedel. Om hela hanteringsbegreppet enligt 2 å stadgan skulle tillämpas, kom nämligen detta att medföra att exempelvis också dessa kommu- nikationsmedels lastutrymmen skulle behand- las som livsmedelslokal. En sådan konse- kvens torde knappast vara motiverad.

Bestämmelsen i 2 å om möjligheten att begränsa antalet sysselsatta personer i livs- medelslokal innebär en nyhet. Erfarenheten har nämligen visat att sedan lokalerna en gång blivit godkända, verksamheten efter hand utökats bl. a. genom ett större varu- sortiment och flera anställda. Denna sker inte sällan på bekostnad av den hygieniska standarden.

I 3 å föreslås bestämmelser om hur vissa biutrymmen skall vara beskaffade. Förslaget