SOU 1970:6

Ny livsmedelsstadga m.m.

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 19 april 1963 bemyndi- gade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepar- tementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att göra en översyn av livsmedelslagstift- ningen. Samma dag förordnade Kungl. Maj:t att de sakkunnigas utredning skulle från och med den 1 juli 1963 överflyttas till social- departementet. Genom beslut den 6 decem— ber 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla ytterli- gare en sakkunnig för ifrågavarande översyn. Med stöd av bemyndigandet den 19 april 1963 tillkallade dåvarande chefen för inri- kesdepartementet, statsrådet Johansson, den 28 juni 1963 som sakkunniga dåvarande vice ordföranden i Sveriges husmodersförening— ars riksförbund fru Ingegerd Englund, förre verkställande direktören i Sveriges kemiska industrikontor filosofie doktorn Peter Fitger, numera biträdande förste stadsveterinären i Stockholm Åke Kämpe, dåvarande direk— tören i Kooperativa förbundet Carl Lind- skog, verkställande direktören i Sveriges livs- medelshandlareförbund Gunnar Sandberg, föreståndaren för födoämneshygieniska av- delningen vid statens institut för folkhälsan professorn Arvid Wretlind och förbunds— ordföranden i Svenska livsmedelsarbetare- förbundet Stig Ogersten. Samtidigt uppdrog statsrådet Johansson åt Wretlind att som ordförande leda de sakkunnigas arbete. Med stöd av bemyndigandet den 6 de- cember 1963 tillkallade chefen för socialde- partementet, statsrådet Aspling, samma dag

verkställande direktören i Sveriges slakteri- förbund Gunnar Lund som ytterligare sak- kunnig för utredningsarbetet. Sedan Öger- sten avlidit tillkallades den 8 september 1969 som ny sakkunnig numera förbundssekrete- raren i Svenska livsmedelsarbetareförbundet Arne Nybom.

De sakkunniga antog benämningen livs- medelsstadgekommittén (LSK).

Att som experter biträda livsmedelsstad- gekommittén tillkallades den 6 december 1963 chefen för produkttekniska avdelning- en i Svenska mejeriernas riksförening agro- nomie licentiaten Jacob Ekman, den 8 april 1964 ställföreträdande föreståndaren för vitaminavdelningen vid statens institut för folkhälsan laboratorn Vidar Hellström, den 11 januari 1965 verkställande direktö- ren i Köttbranschens riksförbund Bengt Mattsson, den 4 mars 1965 byråchefen i veterinärstyrelsen Torsten Birgersson, förre byråchefen i försvarets intendenturverk översten Henning Björkman, numera avdel- ningsdirektören i kommerskollegium Wolf Jenning, länsveterinären i Jönköpings län Sven Erik Svensson och föreståndaren för Svenska institutet för konserveringsforsk- ning professorn Erik von Sydow samt den 9 oktober 1967 tingsdomaren i Södra Ro- slags domsaga Åke Wikner.

Att vara sekreterare åt livsmedelsstadge- kommittén förordnades den 17 oktober 1963 regeringsrättssekreteraren Bengt Augustins-

son. Som biträdande sekreterare förordnades den 22 september 1965 numera byrådirek- tören Olof Ågren och den 29 juni 1966 byrådirektören Ingmar Arwidsson, båda i veterinärstyrelsen.

Genom beslut den 1 november 1963 uppdrog Kungl. Maj:t åt livsmedelsstadge- kommittén att övergångsvis fungera som svenskt kontaktorgan till Joint FAO/WHO Codex Alimentarius Commission, som är en av Förenta Nationernas livsmedels— och jordbruksorganisation samt världshälsoorga— nisation gemensamt inrättad kommission med uppgift att utarbeta internationella standards för livsmedel. Chefen för jord- bruksdepartementet har sedermera enligt beslut den 24 januari 1969 uppdragit åt veterinärstyrelsen att fr.o.m. den 1 juni samma år överta ifrågavarande uppdrag från kommittén.

Stockholm i mars 1970.

Till livsmedelsstadgekommittén har Kungl. Maj:t överlämnat ett antal ärenden rörande livsmedelslagstiftningen vilka tagits i övervä- gande vid fullgörandet av utredningsupp- draget. Kommittén har dessutom till skilda statsdepartement avgett ett stort antal re- missyttranden över olika utredningsbetän- kanden samt framställningar från myndig- heter och enskilda företag.

Sedan livsmedelsstadgekommittén nu slut- fört sitt utredningsuppdrag, får kommittén härmed vördsamt överlämna sitt betänkan- de >>Ny livsmedelsstadga rn. rn.» jämte bi— lagor.

Dessutom bifogas reservationer i olika hänseenden av ledamöterna Englund, Käm- pe, Lindskog, Lund, Nybom och Sandberg samt särskilda yttranden av ledamöterna Englund, Fitger, Lindskog och Nybom samt av experterna Mattsson och Svensson.

Arvid Wretlind

Ingegerd Englund Carl Lindskog

Peter Fitger

Gunnar Lund

Åke Kämpe Arne Nybom

Gunnar Sandberg

/ Bengt Augustins'son

14. Förslag till kungörelse om pastöri- sering av mjölk m.m. avsedd till kreatursföda

IH Inledande redogörelse ........

1 1951 års livsmedelsstadga och 1952 års normallivsmedelsordning

2 Utredningsuppdraget ..........

3 Metoder för utredningens bedri- vande .......................

IV Allmän motivering nu författ- ningsförslagen ...............

1 Principer för livsmedelslagstift- ningen ...................... 1.1 Tidigare utredningar ...... 1.2 1951 års riksdag .......... 1.3 Remissyttranden till LSK . . . 1.4 Livsmedelsstadgekommittén .

2 Vissa huvudfrågor i LSK:s förslag till livsmedelsstadga ........... 2.1 Livsmedelsbegreppet ....... 2.1.1 Gällande bestämmelser

2.2

2.3

2.4

2.5

2.6

2.1.2 Tidigare utredningar . . 2.1.3 1951 års riksdag ..... 2.1.4 Remissyttranden till LSK 2.1.5 Livsmedelsstadgekom- mittén Livsmedelstillsatser, berik- ningsmedel och främmande ämnen 2.2.1 Livsmedelstillsatser Gällande bestämmelser Tidigare utredningar . . 1951 års riksdag ..... 2.2.2 Vitaminering av livsme-

del ................ 2.2.3 Bekämpningsmedelsres- ter ................ 2.2.4 Remissyttranden till LSK ............... 2.2.5 Livsmedelsstadgekom- mittén ............. Nya livsmedelstyper och er- sättningsprodukter ......... 2.3.1 Tidigare och gällande bestämmelser ....... 2.3.2 Livsmedelsstadgekom- mittén ..............

Information om livsmedels slag och sammansättning 2.4.1 Gällande bestämmelser 2.4.2 Förslag om innehålls- deklaration av livsmedel 2.4.3 Remissyttranden till LSK 2.4.4 Livsmedelsstadgekom- mittén Hållbarhetsmärkning av fär- digförpackade livsmedel . . . . 2.5.1 Gällande bestämmelser 2.5.2 Förslag om datummärk- ning av livsmedel . . . . 2.5.3 Remissyttranden till 2.5.4 Livsmedelsstadgekom- mittén .............. Offentlig kontroll och egen- tillsyn ................... 2.6.1 Gällande bestämmelser 2.6.2 Exempel på nuvarande offentliga livsmedelskon- troll 2.6.3 Förslag om utökad livs— medelskontroll ....... 2.6.4 Livsmedelsstadgekom- mittén

133 134

136 137 143 143 143 144 144 145 146 147 148 155 155 159

166 166

168 169 169

175 175

176 177 178 191 191 195

200

ningsförslagen .............. 213 3 Förslaget till livsmedelsstadga . 213 3.1 Inledande bestämmelser (1 kap.) .................... 213 3.2 Livsmedels sammansättning och beskaffenhet i övrigt (2 kap.) .................... 224 3.3 Märkning av livsmedel (3 kap.) 237 3.4 Hantering av livsmedel (4 kap.) .................... 253 3.5 Livsmedelslokal (5 kap.) . . . . 269 3.6 Saluhållande av livsmedel i vissa fall (6 kap.) .......... 286 3.7 Förbud mot saluhållande (7 kap.) .................... 297 3.8 Personalhygien (8 kap.) ..... 310 3.9 Offentlig livsmedelskontroll (9 kap.) ................. 321 3.10 Ansvar och besvär (10 kap.) 334 3.11 Ikraftträdande och över- gångsbestämmelser ....... 335 4 Förslaget till livsmedelsstadgans tillämpningskungörelse ......... 337 4.1 Tillämpningskungörelsens Av- delning I (Allmänna bestäm- melser) .................. 338 4.1 .] Inledande bestämmelser (1 kap.) ............ 338 4.1.2 Livsmedels sammansätt- ning och beskaffenhet i övrigt (2 kap.) ....... 339 4.1.3 Märkning av livsmedel (3 kap.) ............ 339 4.1.4 Hantering av livsmedel (4 kap.) ............ 340 4.1.5 Livsmedelslokal (5 kap.) 341 4.1.6 Saluhållande av livsme- del i vissa fall (6 kap.) . 343 4.1.7 Förbud mot saluhållan- de (7 kap.) .......... 343 4.1.8 Personalhygien (8 kap.) 344 4.1.9 Offentlig livsmedelskon- troll (9 kap.) ........ 344 4.2 Tillämpningskungörelsens Av— delning II (Bestämmelser om särskilda livsmedel) ........ 344 4.2.1 Vatten (10 kap.) . . . . 344 4.2.2 Mjölk och mjölkpro- dukter (11 kap.) . . . . 346 4.2.3 Ost, margarinost och mesvara (12 kap.) . . . 350

4.2.4 Ätbara fetter och oljor (13 kap.) .......... 4.2.5 Glass m.m. (14 kap.) 4.2.6 Köttvaror (15 kap.) .. 4.2.7 Fiskvaror (16 kap.) . . 4.2.8 Ägg och äggprodukter (17 kap.) .......... 4.2.9 Spannmålsprodukter (18 kap.) 4.2.10 Bär, frukt, grönsaker, rotfrukter och svamp (19 kap.) .......... 4.2.11 Juice och sylt m.m. ' (20 kap.) .......... 4.2.12 Socker och honung (21 kap.) .............. 42.13 Kaffe (22 kap.) ..... 4.2.14 Ättika (23 kap.) 4.3 Tillämpningskungörelsen Av— delning III (Ansvarsbestäm- melser) .................. 5 Övriga författningsförslag ......

VI Förslaget till offentlig administra- tion för 1ivsmedelsfrågor ......

6 Inledande redogörelse .........

6.1 Äldre förhållanden och utred-

ningar ...................

6.2 1951 års riksdag .......... 6.3 1958 års riksdag .......... 6.4 Riksdagens revisorers berättel- se år 1961 6.5 1961 års riksdag ..........

6.6 Remissyttranden till LSK . . .

LSK:s förslag till principer för ad- ministrationen 7.1 Inledning ................ 7.2 Central administration 7.2.1 Allmänt 7.2.2 Livsmedelsstyrelsens ar- betsuppgifter ........ 7.2.3 Livsmedelsstyrelsens behov av specialister . 7.2.4 LSK:s organisationsal- temativ I och 11 samt vissa därmed samman- hängande principfrågor 7.2.5 Livsmedelsstyrelsens or- ganisation ........... 7.2.6 Livsmedelsstyrelsens in- struktion och arbetsfor-

7.3 Regional administration . . . .

7.4 Lokal administration 7.4.1 Allmänt 7.4.2 Hälsovårdsnämndernas arbetsuppgifter ...... 7.4.3 Hälsovårdsnämndernas personal ............ 7.5 Samordning och arbetsfördel- ning mellan livsmedelsmyndig- heterna .................. 7.6 Livsmedelslaboratorier 7.6.1 Statens institut för folk- hälsan .............. 7.6.2 Anvisningslaboratorier och godkända livsme- delslaboratorier

8 Organisations- och anslagsfrågor 8.1 Livsmedelsstyrelsens personal- behov ................... 8.1.1 Sammanställning av be-

räknat personalbehov för livsmedelsstyrelsen

8.2. Livsmedelsstyrelsens anslags- behov 8.2.1 Myndighetsanslag

1971/ 72 ............ 8.2.2 Information 1971/72. . 8.2.3 Livsmedelsundersök- ningar 1971/72 ...... 8.2.4 Kursverksamhet 1971/ 72 ............ 8.2.5 Specifikation av myn- dighetsanslagets post Avlöningar .......... 8.2.6 Kompletterande upp- gifter .............. Codex Alimentarius . . . Information ......... Livsmedelsundersök- ningar: Provtagning och analyser ............ Livsmedelsundersök- ningar: Läkarundersök- ningar .............. Livsmedelsundersök— ningar: Viss instrument- utrustning Kursverksamhet

8.3 Inverkan på vissa centralmyn- digheters anslagsbehov ..... 8.3.1 Veterinärstyrelsen m. m. 8.3.2 Kommerskollegium .. 8.3.3 Statens jordbruksnämnd 8.3.4 Vissa jordbruksregle-

ringsmedel ..........

408

409 410

411

414 418

418

418

421

421 421

421

421

421 421 421 422

422

422

422 422

422 422 423 423

423

8.4 Personal- och anslagsfrågor avseende länsstyrelserna m. m. 423 8.4.1 Personal ............ 424 8.4.2 Länsstyrelsernas ökade anslagsbehov för bud- getåret 1971/ 72 ...... 424 8.5 Personal- och kostnadsfrågor avseende hälsovårdsnämnder- na ...................... 425 8.5.1 Personal ............ 425 8.5.2 Personalkostnader 425 8.5.3 Undersökningskostna- der ................ 426 8.6 Personal- och kostnadsfrågor avseende statens institut för folkhälsan ............... 427 8.7 Sammanfattning ........... 427 8.7.1 Föreslagna anslagsför- ändringar för budgetåret 1971/ 72 ............ 427 8.7.2 Föreslagna anslagsför-

ändringar som ej preci- serats till visst budgetår 428 8.7.3 Kostnadsöverslag beträf- fande kommunala mer- insatser som ej precise- cerats till viss tidrymd 428

, VH Reservationer och särskilda ytt-

randen ..................... 429

Reservation av ledamöterna Eng- lund, Kämpe, Lund och Nybom

angående slakteritvång för fjäderfä 429

Reservation av ledamöterna Eng- lund, Kämpe och Lund angående beteckning för visst slag av livsme- del

Reservation av ledamoten Lund angående hållbarhetsmärkning av färdigförpackade livsmedel .....

431

Reservation av ledamöterna Lind- skog och Sandberg angående märkning av importerade livsme- del .........................

Reservation av ledamoten Kämpe angående livsmedelsstyrelsens or- ganisation ...................

432

433

Reservation av ledamoten Lund angående livsmedelsstyrelsens verksstyrelse ................. 435

10

11

12

Reservation och särskilt yttrande av ledamoten Nybom ..........

Särskilt yttrande av ledamöterna Lindskog och Nybom angående statens institut för folkhälsan . . . .

Särskilt yttrande av ledamoten Englund ..................... Särskilt yttrande av ledamoten Fit— ger .........................

Särskilt yttrande av experten Svensson angående utforrnande av 76 & livsmedelsstadgan och angå- ende slakeritvång för fjäderfä ..

Särskilt yttrande av experten Mattsson angående 15 kap. till- lämpningskungörelsen om köttva- ror

436

439

440

445

458

Del II Bilagor SOU 1970: 7

Bilaga 1 Bilaga 2

Bilaga 3

Bilaga 4

Bilaga 5

Bilaga 6

Bilaga 7

Bilaga 8

Bilaga 9

1951 års livsmedelsstadga .. 5

1952 års normallivsmedels— ordning Förteckning över vissa vid si- dan av 1951 års livsmedels- stadga och 1952 års normal- livsmedelsordning gällande bestämmelser m.m. inom livsmedelsområdet

26

32

........

Livsmedelshanteringen i Sve-

rige sedan år 1950 ........ 43

Laboratorieresurser för of- fentlig livsmedelskontroll 74

Sammanfattning av 1954 års mjölkkommittés betänkande (SOU 1960: 29) och däröver avgivna remissyttranden . . . .

Verksamheten inom Joint FAO/WHO Codex Alimen- tarius Commission ........

83

96

Den statliga centrala admi- nistrationen för livsmedels-

frågor rn. m. ............ 121

Synpunkter på den centrala livsmedelsmyndighetens verk- samhetsområde

Sammanfattning

Livsmedelsstadgekommittén (LSK) har en- ligt sina utredningsdirektiv haft att göra en allmän översyn av livsmedelslagstiftningen. I direktiven berörde chefen för inrikesde- partementet olika centrala delar av 1951 års liVsmedelsstadga och 1952 års normal- livsmedelsordning som visat sig behöva ses över. Därvid angavs särskilt fem huvudfrå- gor som LSK borde ägna uppmärksamhet, nämligen datummärkning av livsmedel, in- nehållsdeklaration av livsmedel, livsmedels- transporter, utomhushandel med livsmedel samt formerna för livsmedelskontrollen och de offentliga kontrollorganens befogenhe— ter. Beträffande sistnämnda fråga under- ströks i direktiven särskilt de önskemål om en enhetlig ledning av livsmedelskontrollen som framförts till 1962 års riksdag av riks- dagens revisorer.

Det kom tämligen snart att stå klart för LSK att översynen av livsmedelsstadgan inte kunde stanna vid bara en överarbetning av enstaka bestämmelser utan att en mera ge- nomgripande omarbetning var nödvändig. Resultatet härav, som redovisas i LSK:s be- tänkande, har blivit förslag till en ramför- fattning i livsmedelsfrågor — en ny livsme- delsstadga —— och till en tillämpningskungö- relse samt till inrättande av ett särskilt stat- ligt centralorgan, livsmedelsstyrelsen. Detta ämbetsverk föreslås få utfärda tillämpnings- kungörelsen.

Även om LSK:s förslag till livsmedels- stadgan i åtskilliga hänseenden väsentligt

skiljer sig från 1951 års stadga, bygger för- slaget på de två huvudprinciperna för den gamla stadgan livsmedelslagstiftningens hygieniska syfte att skydda konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt otjänliga livsmedel och dess ekonomiska syfte att i både konsumenternas och näringslivets in- tresse främja redlighet i handeln med livs— medel. Förslaget följer också i stort sett samma kapitelindelning som 1951 års stad- ga i fråga om hantering och märkning av livsmedel, livsmedelslokaler, vissa särskilda försäljningsforrner såsom utomhus- och kringföringshandel, hygien för livsmedels- personal och offentlig livsmedelskontroll. Dessutom har bestämmelser om förbud i vissa fall mot saluhållande av livsmedel samlats i ett särskilt kapitel.

Eftersom den nya stadgan är avsedd att vara en ramförfattning, som i princip bara bör innehålla allmänna och grundläggande bestämmelser vilka inte skall behöva ändras alltför ofta, har de nuvarande detaljföre- skrifterna om olika vanligare livsmedel bru- tits ut ur stadgan och i reviderad form pla— cerats i förslaget till livsmedelsstyrelsens till- lämpningskungörelse. Vidare kan nämnas att omfattningen av den föreslagna stadgan kunnat begränsas till 85 paragrafer i jäm- förelse med 122 paragrafer i 1951 års stadga.

Vid utarbetande av sitt förslag till livs- medelsstadgans tillämpningskungörelse har LSK bl.a. utgått från olika bestämmelser i

1951 års stadga som visat sig böra finnas kvar men inte lämpligen skall ingå i den nya stadgan. Förutom de nyss berörda före- skrifterna om sammansättning och annan beskaffenhet av vissa vanligare livsmedel återfinns i kungörelsen detaljbestämmelser bl. a. om märkning, transport och annan hantering av livsmedel, livsmedelslokaler, försäljning på andra platser än i sådana lo- kaler samt om livsmedelspersonalens hygien. Vid en översyn av 1952 års normallivsme- delsordning och av de i många hänseenden sinsemellan olikartade livsmedelsordningar, som utfärdats i mer än 600 kommuner, har LSK arbetat ihop dessa ofta rent lokalt be- tonade föreskrifter till gemensamma, för hela landet gällande bestämmelser som pla- cerats i tillämpningskungörelsen.

Vidare har LSK reviderat bl.a. 1936 års mejeristadga, 1937 och 1942 års pastörise- ringsförfattningar samt 1941 års vitamine- ringsförordning och, samtidigt som dessa författningar föreslås upphävda, flyttat över bestämmelserna till tillämpningskungörelsen i den mån de inte ansetts böra ingå i själva livsmedelsstadgan. Härutöver har LSK fun- nit det påkallat att föreslå helt nya före- skrifter i kungörelsen för att den så långt möjligt skall vara anpassad till det aktuella läget inom livsmedelshanteringen.

Det har uppenbarligen inte varit möjligt för LSK att inom rimlig tid göra en full- ständig överarbetning i detalj av alla de be- stämmelser som kan komma i fråga att ta in i tillämpningskungörelsen. LSK:s förslag i denna del har därför begränsats till de om— råden där det visat sig nödvändigt att få så tidsenliga tillämpningsföreskrifter som möj- ligt för att de skall motsvara den hittills- varande utvecklingens huvudsakligaste krav. Kungörelsen måste sålunda betraktas som ett preliminärt och provisoriskt förslag, av- sett som en första grund för livsmedelssty- relsen att bygga vidare på när den nya stad- gan träder i kraft. Styrelsen får sedan fort- löpande alltefter behovet anpassa kungörel- sens olika bestämmelser till de skiftande förhållandena på livsmedelsområdet.

Livsmedelslagstiftningens två primära syf-

ten _ nämligen att trygga en ur hälso- och näringssynpunkt tillfredsställande beskaffen- het hos livsmedel och att främja redlighet i handeln med sådana varor —— avser att till- varata konsumenternas intressen. Bland de viktigaste förslagen som mera direkt är kon- sumentfrärnjande kan i denna sammanfatt- ning nämnas följande.

1. Livsmedelsbegreppet kommer att utvid- gas så att de föreslagna bestämmelser— na inte bara, såsom enligt 1951 års stadga, är tillämpliga på varor som till- för kroppen näringsämnen utan över- huvudtaget på alla varor som är av- sedda att förtäras av människor och på vilka de särskilda författningarna om läkemedel inte tillämpas. Därigenom kommer också dricksvatten, i motsats till vad hittills gällt, att vara underkas- tat bestämmelserna för livsmedel.

2. Befogenhet lämnas livsmedelsstyrelsen att, i likhet med vad som redan sker internationellt, fastställa särskild livs- medelsstandard för olika varor, dvs. föreskrifter om hur de skall vara sam- mansatta eller beskaffade i övrigt för att kunna anses fullgoda ur hälso- och näringssynpunkt.

3. 1951 års stadga uppställer huvudsak- ligen endast krav på att livsmedel inte får vara otjänliga. Med hänsyn till den höjda levnadsstandarden i vårt land har LSK ansett det befogat att nu införa normer för en högre standardnivå hos livsmedel. Genom att fastställa livsme- delsstandard för en vara kommer livs- medelsstyrelsen sålunda att för detta livsmedel i stället kunna ange vad som fordras för att det skall anses tjänligt till människoföda i de hänseenden stan- darden omfattar.

4. Obligatorisk berikning föreslås för vis- sa viktigare livsmedel, t. ex. tillsättning av A- och D-vitaminer till margarin och lättmjölk, järn till mjöl och jod till hushållssalt. Syftet är att dessa och and- ra livsmedel, för vilka livsmedelsstyrel- sen finner det motiverat att meddela liknande föreskrifter, skall garanteras hålla en ur folkhälsosynpunkt tillfreds-

10.

ställande halt av viktigare näringsäm- nen.

Försäljningsförbud skall kunna medde- las i fråga om livsmedel med alltför stor mängd bekämpningsmedelsrester eller andra främmande ämnen, t.ex. kvicksilver i fisk.

Särskilt tillstånd fordras för saluhållan- de eller reklam under uppgift att en vara är särskilt lämpad exempelvis som livsmedel för barn eller åldringar eller för person med viss sjukdom eller kroppslig svaghet såsom diabetiker. Tillstånd att lämna sådana uppgifter skall inte meddelas annat än om livs- medlets beståndsdelar deklareras på ett tillfredsställande sätt.

Bestämmelserna om godkännande och kontroll av livsmedelslokaler skall i till— lämpliga delar kunna gälla också mot- svarande utrymmen i fartyg, tåg, flyg- plan och motorfordon. Tillstånd av hälsovårdsnämnd krävs vid försäljning av livsmedel på andra stäl- len än i reguljära livsmedelslokaler t. ex. utomhus, på campingplatser, markna- der och utställningar samt i livsmedels- automater. Samma tillståndsplikt kom- mer också att gälla för ambulerande försäljning, bl. a. den som handhas av »varma korvgubbar» eller sker genom kringföringshandel.

Varje färdigförpackat livsmedel skall förses med en upplysande livsmedels- beteckning som anger vilket slags vara det är fråga om så att livsmedlet inte kan förväxlas med andra. Enbart fan- tasinamn blir inte längre tillåtna. För att säkerställa redlighet i handeln kan livsmedelsstyrelsen fastställa sådana livsmedelsbeteckningar, som måste an- vändas för och skall vara förbehållna vissa varor.

Krav uppställes på information om färdigförpackade livsmedels väsentliga sammansättning. Bestämmelserna här- om innebär en form av innehållsdekla- ration som syftar till att ge konsumen- terna en tillfredsställande uppfattning

ll.

12.

13.

14.

15.

om ett livsmedels användbarhet och värde. Därigenom skall de kunna jäm- föra likartade livsmedel med varandra, t. ex. nya livsmedelstyper och s.k. er- sättningsprodukter med redan välkän- da varor. Ifrågavarande krav kan för vissa produkter innebära att en nä- ringsdeklaration måste lämnas. Så blir fallet med korv. Skyldighet införes att alltid märka fär- digförpackade livsmedel, som väger mellan 25 g och 25 kg, med uppgift om varans nettovikt eller nettovolym. Varje färdigförpackat livsmedel skall märkas med förpackarens eller tillver- karens namn. Importvaror skall dess- utom märkas med importörens namn. Syftet är att hindra förekomsten av »anonyma: livsmedel och säkerställa att det alltid finns någon i landet som kan göras ansvarig för varans beskaffenhet. Färdigförpackade livsmedel skall för- ses med en tillfredsställande förvarings- anvisning, om det är av väsentlig bety- delse för varans hållbarhet att den för- varas på särskilt sätt, t. ex. i kylskåp eller frysbox vid viss temperatur eller i torrt utrymme.

Särskilt ömtåliga färdigförpackade livs— medel, dvs. med en hållbarhet av högst 30 dagar, skall alltid förses med håll— barhetsmärkning enligt ett enhetligt sy- stem. Denna form av obligatorisk märkning ers—ätter den hittillsvarande frivilliga datummärkningen som ofta är mycket varierande. Genom hållbarhets- märkningen skall anges antingen be- räknad sista förbrukningsdag eller livs- medlets förpackningsdag och dess be- räknade hållbarhetstid därefter. Livs- medelsstyrelsen får befogenhet utsträc— ka hållbarhetsmärkningen också till andra livsmedel. Så föreslås ske bl. a. i fråga om djupfrysta varor. Användes hållbarhetsmärkning frivilligt för andra livsmedelstyper, t. ex. halv- eller kyl- konserver, måste märkningen utföras enligt samma system som för de obli— gatoriska »30—dagarsvarorna». Samtliga bestämmelser i fråga om livs-

medel föreslås samlade i en av livsme- delsstyrelsen utgiven publikation med namnet Svensk Iivsmedelsbok.

Bland de övriga förslag i den nya livs- medelsstadgan och tillämpningskungörelsen som kan ha särskilt intresse vill LSK fram- hålla följande. 16. Den offentliga livsmedelskontrollen fö- reslås bli intensifierad samtidigt som resurserna för kontrollmyndigheterna på det centrala, regionala och lokala planet förstärkes. Frågan om dessa myndigheter beröres längre fram.

. Som en komplettering av den offentliga kontrollen föreslås att varje företagare inom livsmedelshanteringen blir skyldig att anordna en med hänsyn till hante- ringens art ändamålsenlig, fortlöpande egentillsyn av sin verksamhet, t. ex. kontinuerlig laboratoriekontroll i livs- medelsindustrin och hygienkontroll av olika livsmedelslokaler. Denna nya ob- ligatoriska egentillsyn skall bekostas av företagarna själva. LSK anser nämligen att den som ägnar sig åt till- verkning, försäljning eller överhuvud- taget åt hantering av livsmedel med de hälsorisker som är förenade därmed för stora befolkningsgrupper -— uppen- barligen själv måste ta det ekonomiska ansvaret för livsmedlens beskaffenhet och därför se till att han bedriver den- na verksamhet på ett ur hygieniska syn- punkter så tillfredsställande sätt som möjligt. Syftet med egentillsynen är också att skärpa företagarnas ansvar och att skapa bättre garantier för att konsumenterna erbjuds fullgoda livsme- del som hanterats på ett hygieniskt be- tryggande sätt. . Obligatorisk Iäkarundersökning och an- nan hälsokontroll införes för anställda vid särskilt »känsliga» livsmedelsföre- tag såsom slakterier, mejerier, bagerier, konditorier, restauranger och s. k. stor- hushåll. Syftet härmed är att man så tidigt som möjligt skall upptäcka och kunna minska riskerna för spridning av bl. a. salmonellasmitta och liknande sjukdomar.

19. I samband med föreskrifterna om per- sonalhygien föreslås att företagarna in- om livsmedelshanteringen skall hålla sina arbetstagare med erforderliga och ändamålsenliga skyddskläder. Bestämmelserna om godkännande av livsmedelslokaler utvidgas till att gälla i princip alla lokaler som huvudsakli- gen är avsedda för stadigvarande han- tering av livsmedel. Som nämnts i det föregående kommer detta att kunna tillämpas Också på motsvarande utrym- men i fartyg, tåg, flygplan och motor- fordon. Godkännande krävs också i fråga om vissa lokaler för vilka ett så- dant förfarande hittills inte tillämpats, bl. a. butiker där man säljer enbart för- packade livsmedel. Godkännande av livsmedelslokal kompletteras med en obligatorisk förhandsprövning av loka- len på ritningsstadiet. Byggnadsnämnd får sålunda inte lämna byggnadslov för en livsmedelslokal utan att livsmedels- myndighet efter sådan förhandspröv- ning tillstyrkt att lokalen inrättas. Det åligger byggnadsnämnden att inhämta sådan tillstyrkan. . Skärpta bestämmelser föreslås i fråga om Iivsmedelstransporter. Bl. a. skall transportmedel för vissa ömtåliga livs— medel såsom köttvaror, viss fisk, mjölk och mjukt bröd i regel vara försett med slutet förvaringsutrymme. Transport av olika kött-, fisk- och mjölkprodukter skall ske vid vissa temperaturer som inte får överskridas.

De hittillsvarande reglerna om livsme- delstillsatser utvidgas med föreskrifter om vitaminer och liknande beriknings— medel samt om rester av bekämpnings- medel och andra främmande ämnen i livsmedel. Härigenom kommer alla slags ämnen som avsiktligt eller oavsikt- ligt kan förekomma i livsmedel att kun- na bevakas genom livsmedelslagstift- ningen.

. Slutligen bör framhållas att livsmedels-

stadgan, i motsats till f.n., blir tillämp- lig också inom krigsmakten.

När det sedan gäller den offentliga admi— nistrationen för livsmedelsfrågor föreslår LSK som tidigare nämnts en central livs- medelsstyrelse som ledande organ. På det regionala och lokala planet skall såsom hit- tills länsstyrelsen respektive hälsovårds- nämnden fungera som livsmedelsmyndighe- ter. Inom krigsmakten förutsättes livsme- delskontrollen bli ombesörjd av försvarets sjukvårdsstyrelse och övriga berörda militä- ra myndigheter. Statens institut för folk- hälsan föreslås fortfarande vara centralt livs- medelslaboratorium.

I fråga om organisationen av livsmedels- styrelsen har viss tvekan rått om den nuva- rande centralmyndigheten på livsmedelsom- rådet, veterinärstyrelsen, i sin helhet skall ingå i det nya ämbetsverket. Vissa skäl har sålunda anförts för att de mera veterinär- medicinskt betonade ärendena främst om hälsovård och sjukvård av levande djur samt om ladugårdshygien, som veterinär— styrelsen f. n. handlägger, inte bör föras över till livsmedelsstyrelsen utan förslagsvis till lantbruksstyrelsen. Helt klart har emel- lertid varit att de egentliga frågor om livs- medel, som prövas på veterinärstyrelsens hygienbyrå, skall flyttas till livsmedelsstyrel- sen. LSK:s överväganden av dessa problem har resulterat i två organisationsalternativ varav det ena, som innebär att hela veteri- närstyrelsen uppgår i livsmedelsstyrelsen, fö- reslås genomfört tills vidare. Samtidigt bör enligt LSK det nya ämbetsverket få i upp- drag att efter samråd med andra berörda myndigheter snarast komma in med förslag till Kungl. Maj:t om den fortsatta organisa- tionen av livsmedelsstyrelsen. Därvid bör LSK:s andra organisationsalternativ prövas, enligt vilket nyssnämnda veterinärmedicins— ka ärenden inte skall handläggas av den nya styrelsen. I det sammanhanget kan det ock- så bli aktuellt att överväga folkhälsoinstitu- tets framtida ställning.

Livsmedelsstyrelsen skall ledas av en verksstyrelse och en generaldirektör. I verksstyrelsen föreslås ingå representanter för myndigheter och näringslivsorganisatio- ner med anknytning till livsmedelsområdet

samt för arbetstagarna och konsumenterna. Det nya ämbetsverket blir enligt det större organisationsaltemativet uppdelat på sju by- råer och enligt det mindre alternativet på fem byråer. Det sammanlagda antalet tjäns- ter föreslås i inledningsstadiet bli 79 st. Tjänsterna skall främst fördelas på befatt- ningshavare med veterinärmedicinsk, hu— manmedicinsk och livsmedelsteknisk utbild- ning.

På det regionala planet kommer arbets- uppgifterna för länsstyrelserna på livsme- delsområdet att bli förändrade såtillvida att de blir direkt utövande, livsmedelskontrolle- rande myndigheter. I denna verksamhet skall länsstyrelserna liksom hittills biträdas av länsveterinärerna och länsläkarorganisa- tionen. Dessutom föreslås att nya befatt- ningar inrättas på länsstyrelserna för sär- skilda livsmedelstekniker och för hälso- vårdskonsulenter med huvudsaklig inrikt- ning på livsmedelskontroll.

Livsmedelskontrollen på det lokala planet skall fortfarande utövas av hälsovårdsnämn- derna. LSK föreslår en förstärkning av nämndernas resurser för detta ändamål. Bl. a. bör i varje kommun finnas minst två hälsovårdsinspektörer och i de större kom- munerna dessutom en livsmedelshygieniker med högre utbildning. I den mån en hälso- vårdsnämnd inte kan få tillfredsställande resurser för sina åligganden inom livsme- delskontrollen, föreslår LSK att vederböran- de länsstyrelse skall kunna överta nämn- dens arbetsuppgifter i de hänseenden som därvid blir aktuella. Så kan exempelvis bli fallet i fråga om kontroll av större livsme- delsanläggningar.

Vad beträffar laboratorieresurserna för livsmedelsundersökningar skall, som LSK angett i det föregående, statens institut för folkhälsan fortfarande vara centralt livs- medelslaboratorium. Därutöver föreslås att hälsovårdsnämndernas samt vissa andra of- fentliga och liknande laboratorier utses till s.k. anvisningslaboratorier för den offent- liga livsmedelskontrollen främst på det re-

gionala och det lokala planet. I syfte att underlätta genomförande av livsmedelsföre- tagens obligatoriska egentillsyn föreslår LSK vidare att livsmedelsstyrelsen akutoriserar vissa laboratorier som godkända livsmedels- laboratorier.

Slutligen bör framhållas att LSK:s förslag idetta betänkande avses bli genomförda den 1 juli 1971.

Författningsförslag

Förslag till Kungl. Majtzs livsmedelsstadga

1 kap. Inledande bestämmelser

1 5

Vad i denna stadga föreskrives om livsme- del skall gälla varje vara som är avsedd att förtäras av människor och på vilken läke- medelsförordningen icke äger tillämpning.

I stadgan avses med

1. berikningsmedel: vitamin, mineraläm- ne och annat näringsämne som är avsedda att på konstlad väg tillföras livsmedel för att förbättra dess näringsvärde;

2. livsmedelstillsats: annan vara än be- rikningsmedel som är avsedd att, i allmän- het i ringa mängd och utan att ingå som råvara, tillföras livsmedel för att påverka dess hållbarhet, konsistens, färg, smak eller lukt eller för att åstadkomma annan be- stämd egenskap hos livsmedlet;

3. främmande ämne: bekämpningsmedel och annan vara som icke utgör beriknings- medel eller livsmedelstillsats och som vid förekomst i eller på livsmedel kan förändra dess normala sammansättning eller beskaf- fenhet;

4. färdigförpackat livsmedel: livsmedel som, före och utan direkt samband med saluhållande, inneslutits i förpackning av- sedd att brytas först av enskild förbrukare.

2 5

Med hantering av livsmedel avses varje slag av hantering såsom framställning och annan beredning, behandling, förvaring, förpack- ning, transport, uppl-äggning och saluhållan— de av livsmedel.

Föreskrift om saluhållande av vara skall gälla även försäljning och servering samt varje annat överlämnande av varan mot eller utan vederlag.

3 5 Livsmedelsmyndighet är livsmedelsstyrelsen, länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden samt vederbörande militära myndighet. Livsmedelsmyndighet skall verka för att livsmedlen hanteras så att de vid saluhållan- de är tillfredsställande ur hälso- och närings- synpunkt samt för att redlighet iakttages i handeln med livsmedel.

4 5

I de fall då det anges i denna stadga med- delar livsmedelsstyrelsen föreskrift om till- lämpning av stadgan. I övrigt äger styrelsen meddela sådan föreskrift som den bedömer vara av väsentlig betydelse. Föreskrifterna skall sammanföras i en tillämpningskungö- relse till livsmedelsstadgan.

Berör ifrågasatt föreskrift annan myndig- hets verksamhetsområde, skall livsmedelssty- relsen samråda med den myndigheten innan föreskriften meddelas. Är föreskrift uppen- barligen av väsentlig ekonomisk betydelse eller eljest av större vikt, skall den faststäl- las av Konungen för att bli gällande.

Härutöver äger livsmedelsstyrelsen med- dela råd och anvisningar till ledning för öv- riga livsmedelsmyndigheter.

5 5 Livsmedelsstyrelsen har att i särskilt fall fastställa om livsmedelsstadgan är att till-

lämpa på vara av visst slag samt om vara är att hänföra till berikningsmedel, livsme- delstillsats, främmande ämne eller färdig- förpackat livsmedel.

6 5 Livsmedelsstadgan äger ej tillämpning inom enskilt hushåll.

Vederbörande militära myndighet äger i samråd med livsmedelsstyrelsen meddela undantag från stadgans tillämpning inom krigsmakten.

75

Innehavare av verksamhet, där livsmedel hanteras, skall sörja för att verksamheten bedrives i noggrann överensstämmelse med livsmedelsstadgan och dess tillämpningskun- görelse. I sådant syfte skall han anordna en med hänsyn till livsmedelshanteringens art ändamålsenlig, fortlöpande tillsyn av verk- samheten (egentillsyn).

2 kap. Livsmedels sammansättning och beskaffenhet i övrigt

85

Som livsmedel får ej användas vara vilken kan antagas vara skadlig att förtära eller eljest, till följd av förskämning eller förore- ning eller av annan anledning, otjänlig till människoföda eller som kan antagas i öv- rigt överföra smitta eller orsaka sjukdom.

Vid framställning eller annan beredning av livsmedel får ej användas vara av sådan beskaffenhet eller i sådan mängd eller eljest så förfaras att det färdiga livsmedlet kan antagas bli otjänligt till människoföda eller i övrigt överföra smitta eller orsaka sjuk- dom.

Fråga om vara är att anse som otjänlig till människoföda kan upptagas till prövning av livsmedelsstyrelsen eller underställas sty- relsen för avgörande.

95

För att trygga en ur hälso- och näringssyn- punkt tillfredsställande standard hos livsme- del äger livsmedelsstyrelsen föreskriva att

livsmedel av visst slag skall ha angiven sam- mansättning eller vara av annan särskild beskaffenhet. Sådan föreskrift kan faststäl- las att gälla som livsmedelsstandard. Livs- medel som uppfyller standarden är att anse som tjänligt till människoföda i de hänseen- den standarden omfattar.

Livsmedelsstyrelsen äger även fastställa livsmedelsstandard för att säkerställa red- lighet i handeln med livsmedel.

Vid prövning av fråga om livsmedelsstan— dard äger livsmedelsstyrelsen ålägga tillver- kare eller importör att lämna uppgift till styrelsen om sammansättningen av livsmedel som han saluhåller eller i övrigt innehar.

105 När livsmedelsstyrelsen finner det påkallat ur hälso- och näringssynpunkt skall styrel- sen föreskriva att livsmedel av visst slag skall tillföras berikningsmedel så att livs- medlet kommer att hålla angiven halt av särskilt näringsämne. Berikningsmedel får i övrigt vara till- fört livsmedel endast efter tillstånd av livs- medelsstyrelsen.

115 Som livsmedelstillsats får användas endast vara vilken godkänts av livsmedelsstyrelsen.

125 Livsmedelsstyrelsen skall fastställa den hög- sta halt av visst bekämpningsmedel som får förekomma i eller på livsmedel. Finner livsmedelsstyrelsen det påkallat ur allmän hälsosynpunkt eller av andra sär- skilda skäl att visst annat främmande ämne än bekämpningsmedel icke förekommer i eller på livsmedel utöver viss halt, skall sty- relsen föreskriva sådan begränsning.

135. Livsmedelsstyrelsen skall upprätta och år- ligen kungöra förteckningar över

1. enligt 10 & meddelade föreskrifter och tillstånd rörande berikningsmedel;

2. enligt 11 & godkända livsmedelstill- satser;

3. enligt 12 & meddelade föreskrifter om bekämpningsmedel och andra främmande ämnen.

3 kap. Märkning av livsmedel

145

I eller enligt denna stadga föreskriven skyl- dighet att märka livsmedel åligger

1. beträffande inom riket färdigförpac- kat livsmedel: förpackaren;

2. beträffande utom riket färdigförpac- kat livsmedel som importeras hit: importö- ren;

3. beträffande annat än färdigförpackat livsmedel: den i riket som först saluhåller livsmedlet.

Utan medgivande av den för märkningen enligt första stycket ansvarige och av den vars namn eller firma anges genom märk- ningen får annan person icke märka livs— medlet med uppgift enligt 17, 18 eller 22 5.

155

Föreskriven märkning skall utföras på ett tydligt och varaktigt samt för förbrukaren lätt i ögonen fallande och otvetydigt sätt. Den skall anbringas på förpackning, om så- dan finns, och eljest på själva livsmedlet eller på en vid livsmedlet fästad etikett.

165

I syfte att främja redlighet i handeln med livsmedel äger livsmedelsstyrelsen fastställa att särskild beteckning skall användas för och vara förbehållen livsmedel av visst slag. Livsmedelsstyrelsen skall upprätta och årligen kungöra förteckning över fastställda livsmedelsbeteckningar,

175

Färdigförpackat livsmedel skall märkas med följande uppgifter:

1. livsmedlets slag, i förekommande fall angivet med en enligt 16 & fastställd beteck- ning;

2. livsmedlets väsentliga sammansättning, om sådan uppgift uppenbarligen erfordras

för att ge förbrukaren en tillfredsställande uppfattning om livsmedlets användbarhet och värde;

3. livsmedlets nettovikt vid förpacknings- tillfället eller, om livsmedlet uteslutande eller huvudsakligen är flytande, dess netto- volym vid samma tillfälle;

4. tillfredsställande anvisning hur för- packningen bör förvaras (förvaringsanvis- ning), om iakttagande därav kan vara av väsentlig betydelse för livsmedlets hållbar- het;

5. förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt hemort eller också endast firman eller förkortning därav, om denna är allmänt känd.

Härutöver skall till riket infört livsmedel, som färdigförpackats utomlands, märkas med uppgifter om irnportörens namn eller firma samt hemort eller också endast fir- man eller förkortning därav, om denna är allmänt känd. Om särskilda skäl finns äger livsmedelsstyrelsen föreskriva att sådant livs- medel även skall märkas med uppgift om det land varifrån däri ingående råvara här- ror.

185 Färdigförpackat livsmedel som, vid förva- ring i överensstämmelse med förvaringsan- visning enligt 17 5 första stycket 4, kan an- tagas likväl undergå sådan förändring, att livsmedlet blir skadligt att förtära inom tid under vilken det uppenbarligen är avsett att förvaras, eller eljest blir otjänligt till män- niskoföda inom 30 dagar, skall förses med hållbarhetsmärkning, utvisande antingen den dag då livsmedlet förpac- kats (förpackningsdagen) samt den tid där- efter, under vilken livsmedlet beräknas kun- na förvaras på anvisat sätt i obruten för- packning utan fara för att livsmedlet under- går sådan förändring (hållbarhetstiden), eller den dag då livsmedlet, efter förva- ring på anvisat sätt i obruten förpackning, beräknas kunna senast förbrukas utan fara för att livsmedlet undergått sådan föränd- ring (sista förbrukningsdagen). Om särskilda skäl finns äger livsmedels- styrelsen föreskriva

att hållbarhetsmärkning skall ske av även annat färdigförpackat livsmedel än som an— ges i första stycket;

att hållbarhetsmärkning beträffande fär- digförpackat livsmedel av visst slag skall ske på ettdera av de sätt som där anges.

Hållbarhetsmärkning av färdigförpackat livsmedel i övrigt skall utföras på något av de sätt som anges i första stycket.

195

Vid hållbarhetsmärkning skall förpacknings- dag och sista förbrukningsdag anges med dag, månad och år. Hållbarhetstid skall för livsmedel med beräknad hållbarhet av längst 30 dagar anges i dagar och eljest i veckor eller månader.

Sker hållbarhetsmärkning endast med uppgift om sista förbrukningsdagen, skall den för märkningen enligt 14 5 första styc- ket ansvarige efter anfordran kunna styrka livsmedlets förpackningsdag.

205

Livsmedelsstyrelsen äger fastställa om får- digförpackat livsmedel av visst slag skall förses med förvaringsanvisning och därut- över med hållbarhetsmärkning.

215

Livsmedelsstyrelsen äger föreskriva att livs- medel skall märkas även i andra fall än enligt 17—19 55 samt att annan särskild uppgift om livsmedel skall lämnas vid dess saluhållande.

Vidare äger styrelsen förbjuda märkning av livsmedel utan att av styrelsen meddelade bestämmelser iakttages.

225

Livsmedel som saluhålles under uppgift att det innehåller näringsämne skall märkas med uppgift om arten och halten av ämnet.

235

Om särskilda skäl föranleder därtill äger livsmedelsstyrelsen medge undantag från be- stämmelserna i 17—19 och 22 55.

Den som märkt färdigförpackat livsmedel med förvaringsanvisning och uppgift om hållbarhetstiden är ansvarig för livsmedlets hållbarhet, så länge det under den angivna tiden förvaras i obruten förpackning enligt anvisningen.

4 kap. Hantering av livsmedel

255

Vid hantering av livsmedel skall sådana för- siktighetsmått vidtagas och i övrigt så för- faras att livsmedlet icke förorenas eller fara på annat sätt uppkommer för att livsmedlet blir otjänligt till människoföda eller i övrigt överför smitta eller orsakar sjukdom.

Den som yrkesmässigt hanterar färdig- förpackat livsmedel åligger att därvid ställa sig till efterrättelse förvaringsanvisning var- med förpackningen försetts.

26 5 Då livsmedelsstyrelsen enligt 9 5 första och andra styckena äger meddela föreskrift om visst livsmedels sammansättning eller be- skaffenhet i övrigt, får styrelsen därutöver eller i stället meddela hanterings- och kon- trollföreskrifter för att uppnå avsedd livs- medelsstandard.

I angivna fall äger styrelsen även för- bjuda att visst slags vara saluhålles som livs- medel.

275

Livsmedel får icke förvaras tillsammans med vara som kan antagas tillföra livsmedlet främmande ämne eller ge det främmande lukt eller smak eller eljest göra det otjänligt till människoföda.

Livsmedel eller annan vara, som enligt 7 kap. icke får saluhållas, får ej heller in- föras eller förvaras i lokal eller annat ut- rymme där livsmedel hanteras.

285

I lokal där livsmedel hanteras eller i utrym- me som står i direkt förbindelse med loka- len får icke användas eller förvaras

ämne som enligt giftförordningen hänfö- res till gifter;

vara som är avsedd till livsmedelstillsats men icke enligt 11 5 godkänts för livsmedel som hanteras i lokalen;

bekämpningsmedel eller annat främman- de ämne vars förekomst i eller på livsmedel begränsats enligt 12 5.

Första stycket gäller icke vara, som nor- malt ingår i en i lokalen bedriven livsmedels- tillverkning enligt vedertagen metod eller som uppenbarligen erfordras för underhåll, rengöring eller annan skötsel av lokalen samt av dess inredning och övriga utrust- ning. Om särskilda skäl finns äger livsme- delsstyrelsen meddela ytterligare undantag från första stycket.

295

Vid rengöring, kylning och annan hante- ring av livsmedel samt vid rengöring och övrig skötsel av lokal eller annat utrymme, där livsmedel hanteras, eller av maskin, redskap, kärl och utrustning, som brukas vid hantering av livsmedel och därvid kom- mer i beröring med livsmedel, får endast an- vändas vatten vilket är tjänligt som dricks- vatten eller är av motsvarande bakteriolo- giska och hygieniska beskaffenhet. Livsme- delsstyrelsen äger dock, om synnerliga skäl finns, meddela tillstånd att annat vatten an- vändes för angivet ändamål.

Första stycket skall äga motsvarande till- lämpning beträffande is.

305

Maskin, redskap, kärl och annan utrustning som användes vid hantering av livsmedel får icke vara av sådan beskaffenhet att ge- nom deras användning fara uppkommer för att livsmedlet blir otjänligt till människo- föda.

Om det är påkallat för att hindra sådan menlig påverkan av livsmedel som anges i första stycket, skall livsmedelsstyrelsen för- bjuda att viss utrustning användes vid han- tering av livsmedel eller förvaras i lokal där livsmedel hanteras eller utrymme som står i direkt förbindelse med sådan lokal.

315

Till förpackning av livsmedel skall användas material som i erforderlig utsträckning ger livsmedlet tillfredsställande skydd mot för- orening och annan menlig påverkan och som kan antagas icke tillföra livsmedlet främmande ämne eller ge det främmande lukt eller smak eller eljest göra det otjän- ligt till människoföda.

Livsmedelsstyrelsen äger förklara, att visst material i enlighet härmed icke får använ- das till förpackning av livsmedel, och för- bjuda att däri förpackat livsmedel saluhål- les.

325

Vid transport skall livsmedel vara inneslutet i förpackning eller på annat sätt tillfreds- ställande skyddat mot förorening och an- nan menlig påverkan. Transportmedel skall vara lämpligt för sitt ändamål samt hållas rent. Om det erfordras med hänsyn till livs- medlets beskaffenhet, dess förpackning eller transportens längd, skall transportmedlet vara försett med slutet förvaringsutrymme och ändamålsenliga anordningar för frys-, kyl- eller värmeförvaring.

Utan hinder av 27 5 får annan vara för- varas i transportmedel tillsammans med livsmedel, om betryggande försiktighetsmått vidtagits för att skydda livsmedlet mot men- lig påverkan.

Livsmedelsstyrelsen äger meddela ytterli- gare föreskrifter om transport av livsmedel och om därför avsedda transportmedel. Om särskilda skäl finns äger styrelsen förbjuda viss typ av transportmedel för transport av angivet slag livsmedel.

5 kap. Livsmedelslokal

335

Med livsmedelslokal avses varje i byggnad inrymd lokal och annat särskilt utrymme, som huvudsakligen avses för stadigvarande hantering av livsmedel; därtill hörande utrymme som brukas i samband med livsmedelshanteringen eller

eljest kan vara av hygienisk betydelse för denna.

I ladugård skall dock icke annat utrym- rne än mjölkrum anses som livsmedelslokal.

Föreskrift om livsmedelslokal skall i den utsträckning livsmedelsstyrelsen förordnar gälla även sådant utrymme i fartyg, järn- vägsvagn och luftfartyg samt i motorfordon och därtill kopplat fordon, vari livsmedels- hantering bedrives.

345

Livgmedelslokal skall vara lämplig för sitt ändamål och uppfylla sådana hygieniska krav att fara icke finns för att i lokalen be- fintligt livsmedel blir otjänligt till människo- föda.

Lokalen, inredningen och utrustningen skall hållas i gott stånd och rengöras så ofta det av förhållandena är påkallat.

355

LiVSmedelsstyrelsen meddelar föreskrifter om den hygieniska beskaffenheten och sköt- seln av livsmedelslokal samt dess inredning och utrustning.

Statens planverk meddelar efter samråd med livsmedelsstyrelsen föreskrifter om in- rättande av livsmedelslokal i byggnad.

Föreskrifter om inrättande av sådant ut- rymme för livsmedelshantering som anges i 33 5 tredje stycket meddelas efter samråd med livsmedelsstyrelsen av

sjöfartsstyrelsen: beträffande utrymme i fartyg;

statens vägverk och statens järnvägar ge- mensamt: beträffande utrymme i järnvägs- vagn;

luftfartsverket: luftfartyg;

statens trafiksäkerhetsverk: beträffande utrymme i motorfordon och därtill kopplat fordon.

beträffande utrymme i

365

Om byggnadslov för livsmedelslokal och om livsmedelsmyndighets förhandsprövning i samband därmed meddelas bestämmelser i byggnadsstadgan.

Livsmedelslokal får icke tagas i bruk förrän lokalen med dess inredning färdig- ställts och därefter godkänts för sitt ända- mål av livsmedelsmyndighet som livsmedels- styrelsen bestämmer. Vid godkännandet äger myndigheten föreskriva särskilda villkor för lokalens nyttjande.

För inhämtande av godkännande skall livsmedelslokalens innehavare till den enligt andra stycket bestämda livsmedelsmyndig- heten skriftligen anmäla att lokalen färdig- ställts eller när så beräknas ske.

375

Skall ombyggnad eller annan väsentlig änd— ring göras i livsmedelslokal eller dess inred- ning, har lokalens ägare och verksamhetens innehavare att i god tid dessförinnan göra anmälan till den livsmedelsmyndighet som godkänt lokalen för dess ändamål.

385

Överlåtes i livsmedelslokal bedriven verk- samhet skall överlåtaren och den nye inne- havaren inom 14 dagar anmäla överlåtelsen till den livsmedelsmyndighet som godkänt lokalen för dess ändamål. Intill dess sådan anmälan inkommit till myndigheten åvilar i 7 5 föreskriven skyldighet både överlåtaren och den nye innehavaren.

395

Godkännande av livsmedelslokal enligt 36 5 förfaller om lokalen användes till annat ändamål än det för vilket den blivit god- känd. Godkännande får återkallas om loka- len, till följd av väsentlig utvidgning av den däri bedrivna verksamheten eller på grund av bristande underhåll, ombyggnad eller annan väsentlig ändring av lokalen eller dess inredning, icke längre uppfyller före- skrivna krav eller om särskilda skäl eljest finns.

405

Har enligt 39 5 godkännande av livsmedels- lokal upphört att gälla, får lokalen därefter icke brukas för livsmedelshantering utan att den ånyo blivit godkänd för sitt ändamål enligt 36 5.

415

Livsmedelsmyndigheten skall utfärda bevis om godkännande enligt 36 5. Beviset skall innehålla uppgift om lokalens belägenhet, namn och adress på ägaren och verksam- hetens innehavare, det ändamål för vilket lokalen godkänts samt de villkor för dess nyttjande som myndigheten kan ha före- skrivit. I beviset skall intagas erinran om innehållet i 7 och 37——40 55.

6 kap. Saluhållande av livsmedel i vissa fall

425

Vid saluhållande av livsmedel utomhus eller från flyttbar kiosk, i livsmedelsautomat eller i annat transportmedel än sådant, varom livsmedelsstyrelsen meddelat förordnande enligt 33 5 tredje stycket, eller eljest annor- städes än i livsmedelslokal skall iakttagas den särskilda omsorg och varsamhet som med hänsyn till sättet för saluhållandet er- fordras för att livsmedlet icke skall bli otjänligt till människoföda. Livsmedlet skall vara inneslutet i förpackning eller på annat sätt tillfredsställande skyddat mot förorening och annan menlig påverkan.

Livsmedelsstyrelsen äger meddela de yt- terligare föreskrifter som är påkallade för att sådant livsmedel skall vara tjänligt till människoföda. Styrelsen får även förbjuda att livsmedlet saluhålles utan att av styrel- sen meddelade bestämmelser iakttages.

435,

Om livsmedelsstyrelsen ej annorlunda för- ordnar får livsmedel saluhållas till allmän- heten såsom i 42 5 anges endast efter till- stånd av hälsovårdsnämnden i den kom— mun där saluhållandet skall ske.

Tillstånd får endast beviljas den som för- fogar över förvaringslokal eller annat lik- nande utrymme samt över utrustning och andra anordningar som erfordras för en till- fredsställande hantering av saluhållna livs- medel. Tillståndet får meddelas för längst två år i sänder och kan dessförinnan återkal- las n-är särskilda skäl därtill är.

445

Hälsovårdsnämnden skall utfärda bevis om tillstånd enligt 43 5. Beviset skall innehålla uppgift om tillståndshavarens namn och adress, det slags saluhållande tillståndet av- ser samt de föreskrifter och villkor som gäl- ler för tillståndet. I beviset skall intagas er- inran om innehållet i 7 5.

7 kap. Förbud mot saluhållande

455

Vara får icke saluhållas som livsmedel,

om livsmedelsstyrelsen enligt 8 5 tredje stycket funnit varan otjänlig till människo- föda;

om varan eljest kan antagas vara otjän- lig till människoföda eller i övrigt överföra smitta eller orsaka sjukdom.

Ej heller får som livsmedel saluhållas vara för vilken enligt 9 5 första eller and- ra stycket fastställts livsmedelsstandard som varan icke uppfyller;

vara som i strid mot 10 5 saknar eller innehåller berikningsmedel;

vara som tillförts annan än enligt 11 5 godkänd livsmedelstillsats;

vara med högre än enligt 12 5 tillåten halt av främmande ämne;

vara som är förpackad i material som förbjudits enligt 31 5 andra stycket.

Finner livsmedelsstyrelsen det synnerligen påkallat ur hälso— och näringssynpunkt eller för att säkerställa redlighet i handeln med livsmedel, äger styrelsen förbjuda att vara av visst slag saluhålles som livsmedel utan styrelsens tillstånd.

465 Har enligt 16 5 första stycket fastställts be- teckning för visst slag av livsmedel, får vara med annan sammansättning eller av annan beskaffenhet i övrigt icke saluhållas under den beteckningen.

Utan hinder av första stycket äger livs- medelsstyrelsen medge att vara med samma eller liknande användningsområde som livs- medel med fastställd beteckning saluhål-

les som livsmedel under benämning eller uppgift i text eller annorledes, vari beteck- ningen ingår eller som antyder likhet där- med, om vid saluhållandet otvetydigt fram- går att varans sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt skiljer sig från livsmedlet med den fastställda beteckningen. Styrelsen skall därvid föreskriva de villkor som er- fordras för att undvika förväxling.

475

Livsmedel, som enligt denna stadga skall märkas på visst sätt, får icke saluhållas utan sådan märkning.

Är livsmedlet märkt med uppgift om håll— barhetstiden eller sista förbrukningsdagen, får livsmedlet icke saluhållas efter angiven tid eller dag.

485

Livsmedel får icke utan tillstånd av livsme- delsstyrelsen saluhållas under uppgift att livsmedlet är särskilt lämpat för viss ålders— grupp eller person som på grund av sjuk- dom, sjukdomssymtom, kroppslig svaghet eller annat förhållande är i behov av sär- skild kost.

495

Utan tillstånd av livsmedelsstyrelsen får livs- medel icke saluhållas under uppgift att det står under kontroll av svensk myndighet en- ligt denna stadga. Ej heller får livsmedel saluhållas under sken av att det står under sådan kontroll.

505

Imitation av livsmedel får icke saluhållas i livsmedelslokal eller där förvaras tillsam- mans med livsmedel, om imitationen lätt kan förväxlas med livsmedel och kan an- tagas vid förtäring eller försök därtill orsaka skada eller väsentligt obehag.

Livsmedelsstyrelsen äger förbjuda salu- hållande även i andra fall av sådan livsme- delsimitation.

Livsmedel får icke saluhållas, om det upp- blandats eller förekommer tillsammans med oätligt eller eljest för livsmedlet främmande föremål eller annan vara, som av misstag

kan intagas samtidigt med livsmedlet och uppenbarligen kan antagas därvid orsaka skada eller väsentligt obehag.

515

Vara får icke saluhållas som livsmedelstill— sats i vidare mån än varan enligt 11 5 god- känts för sådant ändamål.

525

Om kärl eller annan utrustning, som är av- sedd att användas vid hantering av livsme- del inom enskilt hushåll, kan befaras därvid göra livsmedel otjänligt till människoföda, äger livsmedelsstyrelsen förbjuda saluhål- lande av sådan utrustning.

535

Enligt 45—52 55 gällande förbud mot salu- hållande skall, om livsmedelsstyrelsen ej be- stämmer annat, äga tillämpning även på ut- bjudande genom reklam eller annorledes.

545

Livsmedelsstyrelsen äger föreskriva att vara, för vilken förbud mot saluhållande gäller enligt 45—52 55, ej heller får importeras till riket.

8 kap. Personalhygien

555

I livsmedelshantering får icke vara sysselsatt någon som har eller kan antagas ha sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som kan göra av honom hanterat livsmedel otjänligt till människoföda eller som genom livsmed- let kan överföras till annan.

565

Var och en som sysslar med hantering av livsmedel skall vårda sig om en god person- lig hygien och även i övrigt iakttaga nog— grann renlighet.

Har han uppenbar anledning misstänka att han har sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som avses i 55 5, åligger det honom att snarast underrätta verksamhetens innehavare eller föreståndare.

Innehavare av och föreståndare för verk- samhet där livsmedel hanteras skall sörja för att i verksamheten sysselsatta arbets- tagare får erforderliga anvisningar om vad de har att beakta i fråga om hälsovård, per- sonlig hygien och renlighet samt för att även i övrigt vidtages de åtgärder som med hänsyn till livsmedelshanteringens art är på— kallade i nämnda hänseenden. Det åligger innehavaren att i erforderlig utsträckning förse arbetstagarna med ändamålsenliga skyddskläder.

585

I 57 5 angivna innehavare och föreståndare skall hålla sig noggrant underrättade om ar- betstagarnas hälsotillstånd och tillse att ar- betstagare med sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som avses i 55 5 icke del- tager i livsmedelshanteringen. I sådant syfte har innehavaren att föranstalta om läkar- undersökning och annan hälsokontroll av arbetstagarna i den omfattning som betingas av livsmedelshanteringens art och andra för- hållanden av hygienisk betydelse för verk— samheten.

Verksamhetens innehavare är skyldig att, i den utsträckning livsmedelsstyrelsen före- skriver, anmäla arbetstagarnas hälsotillstånd till livsmedelsmyndighet.

595

Var och en som sysslar med liVSmedelshan- tering är skyldig att efter anmodan av livs- medelsmyndighet som kontrollerar verksam- heten undergå läkarundersökning på myn- dighetens bekostnad. Utvisar sådan under- sökning att han har sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som avses i 55 5, äger myndigheten förbjuda att han under angiven tid deltager i livsmedelshantering.

60ä

Om det är särskilt påkallat av hygieniska skäl äger livsmedelsstyrelsen föreskriva att den som anställes i verksamhet för livsme- delshantering före anställningens början skall styrka att han är fri från sjukdom och

smitta som genom livsmedel kan överföras på människor.

615

Livsmedelsstyrelsen äger meddela de ytter- ligare föreskrifter den finner erforderliga för en tillfredsställande personlig hygien inom livsmedelshanteringen samt för kontroll av den där sysselsatta personalens hälsotill- stånd.

9 kap. Offentlig livsmedelskontroll

625

Tillsyn över efterlevnaden av denna stadga och dess tillämpningskungörelse offent- lig livsmedelskontroll — utövas för riket i dess helhet av livsmedelsstyrelsen, för varje län av länsstyrelsen och för varje kommun av hälsovårdsnämnden. Inom krigsmakten tillkommer clock kontrollen vederbörande militära myndighet.

Livsmedelsstyrelsen fördelar närmare de civila livsmedelsmyndigheternas uppgifter inom den offentliga livsmedelskontrollen.

Vid den offentliga livsmedelskontrollen medverkar, utöver livsmedelsmyndigheterna, andra myndigheter och befattningshavare i enlighet med sina instruktioner. Polisen har att på begäran av livsmedelsmyndighet läm- na erforderlig handräckning vid kontrollen.

635

Länsstyrelsen biträdes i sin verksamhet som livsmedelsmyndighet av länsläkaren och länsveterinären.

Vid tillsyn över att kommuner och hälso- vårdsnämnder fullgör sina åligganden enligt denna stadga äger länsstyrelsen förelägga vite.

645

Statens institut för folkhälsan skall som centralt livsmedelslaboratorium för livsme- delsstyrelsens räkning utföra erforderliga ut- redningar och undersökningar avseende livsmedels sammansättning och beskaffen- het i övrigt samt därpå inverkande förhål- landen.

Då livsmedelsmyndighet iakttager eller i övrigt får kännedom om missförhållande inom livsmedelshanteringen, skall myndig- heten tillse att åtgärder vidtages för att det undanröjes. Är orsaken till missförhållandet att söka inom annan sidoordnad livsmedels- myndighets verksamhetsområde, skall an- mälan därom göras till den myndigheten samt till egen närmast högre livsmedelsmyn- dighet.

Livsmedelsmyndighet som mottagit anmä- lan enligt första stycket skall hålla den an- mälande myndigheten underrättad om ären- dets vidare handläggning.

665

Livsmedelsmyndighet äger, antingen ome- delbart eller efter råd eller uppmaningar och skäligt anstånd, meddela föreläggande eller förbud som erfordras för efterlevnaden av denna stadga.

Föreläggande och förbud får allt efter omständigheterna riktas mot ägare eller in- nehavare av berörd egendom eller verksam- het eller också mot bådadera.

Innan föreläggande eller förbud meddelas avseende åtgärd av byggnadsteknisk art, skall tillfälle beredas byggnadsnämnden att yttra sig.

675

För underlåtenhet att efterkomma föreläg- gande eller förbud enligt 66 5 äger livsme- delsmyndigheten föreskriva vite.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som åligger honom enligt denna stadga eller en- ligt livsmedelsmyndighets föreläggande, och fullgör han icke genast eller inom föreskri- ven tid efter tillsägelse av vederbörande myndighet vad han försummat eller kan han ej anträffas med sådan tillsägelse, äger myndigheten låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

685

Livsmedelsmyndighet är skyldig att fort- löpande göra de undersökningar och taga de prov som, med hänsyn till livsmedelshan-

teringen inom myndighetens verksamhets- område, erfordras till kontroll av efterlev- naden av denna stadga. Särskilt åligger detta myndigheten vid misstanke om överträdelse av stadgan.

Därutöver har länsstyrelse och hälso- vårdsnämnd att, i den utsträckning livsme- delsstyrelsen bestämmer, biträda vid genom- förandet av systematiska provtagningar och undersökningar.

695

Provtagning enligt 68 5 skall om möjligt ske i närvaro av varans eller verksamhetens in- nehavare eller ställföreträdare för denne. Om så påfordras och det kan ske utan olä- genhet, skall tagas flera prov, av vilka ett i förseglat skick överlämnas till innehavaren eller ställföreträdaren. För prov som livs- medelsmyndighet behåller skall på begäran lämnas skälig ersättning.

705

Framgår genom undersökning av prov att förseelse blivit begången mot denna stadga, är den därför ansvarige skyldig återgälda kostnaderna för provtagning och undersök- ning.

Provtagning och undersökning för kon- troll av pastörisering av mjölk samt av be- skaffenheten hos vatten i allmän vattenan— läggning eller mejeri skall bekostas av verk- samhetens innehavare enligt taxa som fast- ställes av livsmedelsstyrelsen i samråd med riksrevisionsverket.

715

Anvisningar om metoder för undersökning samt för provtagning och analys meddelas av livsmedelsstyrelsen i samråd med statens institut för folkhälsan.

725

Livsmedelsstyrelsen skall anvisa övriga livs- medelsmyndigheter erforderligt antal livs- medelslaboratorier i olika delar av landet att av dem i första hand anlitas i deras verk- samhet (anvisningslaboratorium).

Därutöver äger livsmedelsstyrelsen, på begäran av enskilt laboratoriums innehavare

och efter prövning av laboratoriets kompe— tens, godkänna detta för utförande av under- sökning avseende livsmedels beskaffenhet och sammansättning samt därpå inverkande förhållanden (godkänt livsmedelslaborato- rium). Godkännandet kan begränsas till att avse undersökning av viss art samt får ges en giltighetstid av längst fem år och kan dessförinnan återkallas.

Livsmedelsstyrelsen skall upprätta och år- ligen kungöra förteckning över anvisnings- laboratorier och godkända livsmedelslabo- ratorier med uppgift om deras kompetens.

735

Saluhålles vara som livsmedel i strid mot 45 5 första stycket eller användes vid fram— ställning eller annan beredning av livsmedel vara av sådan otillåten beskaffenhet som anges i 8 5 andra stycket, äger livsmedels- myndighet omhändertaga varan eller livs- medlet.

Efterkommes icke föreläggande eller för- bud enligt 66 5 avseende livsmedel eller an- nan vara, får livsmedelsmyndigheten även i övrigt omhändertaga livsmedlet eller varan.

745

Kan enligt 73 5 omhändertagen vara genom särskild behandling göras duglig till livsme- del, får varan underkastas sådan behandling under livsmedelsmyndighetens kontroll. Va- ran skall eljest utlämnas under myndighe- tens kontroll för annan användning eller, om möjlighet till sådan ej finns, förstöras genom myndighetens försorg.

Förfarandet enligt första stycket skall be- kostas av varans ägare.

755

Beslut enligt 73 och 74 55 skall avfattas skriftligen och omedelbart delges den som vid omhändertagandet innehade varan.

765

Den som fullgör offentlig livsmedelskontroll skall för kontrollen äga tillträde till lokal och annat utrymme, där livsmedel eller vara avsedd att användas vid hantering av

livsmedel förekommer, samt till utrymme i anslutning därtill. Han är berättigad att ut- föra de undersökningar och taga de prov som i varje särskilt fall erfordras för kon- trollen.

Den hos vilken offentlig livsmedelskon- troll utföres är skyldig att på anmodan läm- na kontrollanten erforderligt biträde vid provtagning samt uppgift om varans ur- sprung och sammansättning. Efter beslut av livsmedelsmyndighet i varje särskilt fall ålig- ger det ägare och innehavare av vara att lämna ytterligare upplysningar samt förete fakturor, handelsböcker, journaler och lik- nande handlingar, allt i den omfattning som erfordras för att uppnå kontrollens syfte i det särskilda fallet.

775

Om så är påkallat ur allmän hälsosynpunkt äger livsmedelsstyrelsen ålägga innehavare av och föreståndare för verksamhet, där livs- medel hanteras, eller livsmedelslaboratorium att till styrelsen under viss tid anmäla före- komst av angivna sjukdomsalstrande bakte- rier eller främmande ämnen som iakttagits vid undersökning rörande livsmedel eller vara vilken saluhållits som livsmedel.

785

Den som har eller haft att fullgöra offentlig livsmedelskontroll eller anlitats som biträde vid sådan kontroll eller eljest i sin tjänst tagit befattning med ärende enligt denna stadga får icke utnyttja och ej heller yppa eller annorledes röja vad som därigenom bli- vit känt för honom i vidare mån än som er- fordras för att fullgöra hans uppgift inom den offentliga livsmedelskontrollen.

10 kap. Ansvar och besvär

795

Till dagsböter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 7 5;

2. bryter mot 8 5 första eller andra styc- ket;

3. enligt 14 5 första stycket är ansvarig för märkning av färdigförpackat livsmedel och ej ställer sig till efterrättelse 15 5, 17 5 första stycket och andra stycket första punk- ten eller 18 5 första stycket;

4. bryter mot 18 5 tredje stycket eller 19 5;

5. bryter mot 25 5;

6. bryter mot 28 5, 31 5 första stycket, 32 5 första stycket eller 42 5 första styc- ket;

7. saluhåller livsmedel till allmänheten i strid mot 43 5 första stycket;

8. bryter mot 45 5 första stycket;

9. bryter mot 45 5 andra stycket; 10. bryter mot 46 5 första stycket eller vid saluhållande av vara med samma eller liknande användningsområde som livsmedel med fastställd beteckning icke ställer sig till efterrättelse de villkor som livsmedelsstyrel- sen enligt 465 andra stycket kan ha före- skrivit;

11. bryter mot 47—49 55, 50 5 första eller tredje stycket, 51 eller 53 5.

Är under 1, 2, 5, 8 eller 10 angivet brott att anse som grovt, dömes till fängelse i högst sex månader.

805

Till dagsböter dömes även den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet

1. märker livsmedel i strid mot 14 5 and- ra stycket;

2. bryter mot 27 eller 29 5 eller 34 5 andra stycket;

3. tager i bruk livsmedelslokal, som ej en— ligt 36 5 andra stycket första punkten god- känts för sitt ändamål, eller brukar sådan lokal för livsmedelshantering i strid mot vill- kor som enligt 36 5 andra stycket andra punkten kan ha föreskrivits vid lokalens godkännande eller mot 40 5;

4. bryter mot 55, 56 eller 57 5 eller 58 5 första stycket;

5. bryter mot 78 5. Är under 1 eller 5 angivet brott att anse som grovt, dömes till fängelse i högst sex månader.

815

Den som underlåter att göra anmälan enligt 37 5 eller 38 5 första punkten dömes till böter, högst femhundra kronor.

825

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsam- het mot bestämmelse i tillämpningskungö- relsen till denna stadga och skall förseelsen enligt livsmedelsstyrelsens förordnande för- anleda ansvar, dömes till böter högst fem- hundra kronor. Har förseelsen avsett ålig- gande av större vikt eller har därigenom orsakats avsevärd skada eller olägenhet, dömes till dagsböter.

835

Vara, som frambragts genom brott enligt 79 5, får förklaras förverkad, om det är på- kallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller vara, vars användande utgör brott enligt 79 5 eller med vilken eljest tagits befattning som utgör sådant brott. I stället för varan kan dess värde förklaras förverkat.

Utbyte av brott enligt 79 5, som icke motsvaras av skada för enskild, skall för- klaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

845

Allmänt åtal för brott som avses i 79 5 samt 80 5 1—4 får väckas endast efter anmälan av livsmedelsmyndighet samt, i vad avser i 79 5 första stycket 8 angivet brott, även efter angivelse av målsägande. För brott som avsesi 80 5 första stycket 5 får allmänt åtal väckas endast efter sådan angivelse eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

855

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna stadga föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Beslut som meddelas enligt denna stadga länder omedelbart till efterrättelse, om livs- medelsmyndigheten så förordnar.

. Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1971.

. Genom stadgan upphäves livsmedelsstadgan (1951: 824), normallivsmedelsordningen (1952: 402), lagen (1925: 382) angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m., kungörelsen (1935: 478) angående märk- ning av emballage, vari nordhavsräka införes till riket, m.m.,

mejeristadgan (1936: 174), förordningen (1937: 737) med vissa be— stämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m.m., förordningen (1941:268) om framställ- ning och införsel av vitaminiserade livs- medel, kungörelsen (1942: 91) med vissa bestäm- melser angående handeln med mjölk, kungörelsen (1942: 328) angående förfa- randet vid pastörisering av mjölk och grädde m.m., kungörelsen (1943: 288) angående märk- ning av kylhuslagrade och konserverade ägg, kungörelsen (1948: 312) om användande av benämningen strömming, förordningen (1951: 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kon- troll över tillverkningen av dessa varor, kungörelsen (1960: 37) med föreskrifter om förvärv av [behörighet för vissa vat— tenundersökningar enligt hälsovårdsstad- gan, rtaxa (1968: 618) för vissa vattenunder- sökningar enligt hälsovårdsstadgan.

. Förekommer i lag eller annan författ- ning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna stadga, till- lämpas i stället den nya bestämmelsen. . Äldre bestämmelser om märkning av förpackat livsmedel gäller fortfarande för livsmedel som förpackats eller in- förts till riket före den 1 juli 1971. . Som godkännande av livsmedelslokal en- ligt 36 5 andra stycket skall gälla av hälsovårdsnämnden enligt äldre bestäm- melser meddelat tillstånd att taga lokalen i bruk.

sådan yrkesmässig försäljning som an- ges i 19 och 20 55 livsmedelsstadgan 1951: 824, skall 21 5 första stycket nämn- da stadga gälla intill dess livsmedelssty- relsen fastställt nya bestämmelser i mot- svarande hänseende.

. Bestämmelserna i 32 5 om transportme-

dels förseende med slutet förvaringsut- rymme samt med anordningar för frys-, kyl- eller värmeförvaring skall intill den 1 juli 1974, i fråga om transportmedel som tillverkats före den 1 juli 1971, till- lämpas endast vid ombyggnad av trans- portmedlet. . Skyldigheten enligt 58 5 första stycket

att föranstalta om läkarundersökning och annan hälsokontroll gäller icke förrän den 1 juli 1974. . Strider föreskrift som utfärdats enligt

livsmedelsstadgan 1951: 824 mot den nya livsmedelsstadgan, skall föreskriften upp- höra att gälla den 30 juni 1971.

6. I fråga om fordon, som användes för

Förslag till

Livsmedelsstyrelsens tillämpningskungörelse till livsmedelsstadgan

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 4 5 förs- ta stycket livsmedelsstadgan den 1 juli 1971 (SFS 1971: 00) denna tillämpningskungörel- se.

AVDELNING I ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

] kap. Inledande bestämmelser

15. Föreskrift om servering skall gälla tillhanda- hållande av färdigberett livsmedel för för- täring på stället

ej endast i lokaler såsom restaurang, pen- sionat, matservering, kafé, konditori och kiosk, militärförläggning, skola, sjukhus, och annan anstalt eller inrättning, eller lokal för utspisning, anordnad för sådana arbetstagare på vilka arbetarskyddslagen är tillämplig,

utan även tillhandahållande i anslutning till lokalerna, vid marknad, fritidsläger e (1, samt i fartyg, järnvägsvagn, luftfartyg och annat transportmedel.

2 kap. Livsmedels sammansättning och be- skaffenhet i övrigt

1 &"

Livsmedelsstyrelsen föreskriver enligt 105 första stycket livsmedelsstadgan att i Bilaga 1 upptagna livsmedel skall tillföras berik-

ningsmedel så att de kommer att hålla an— given halt av särskilt näringsämne.

Livsmedelsstyrelsen godkänner enligt 10 5 andra stycket livsmedelsstadgan i Bilaga 2 upptagna berikningsmedel till där angivna livsmedel.

2 5 Vid ansökan om tillstånd att berika livsme- del skall företes prov på etikett, påskrift på förpackning, anslag, skylt, annons, cirkulär samt prospekt eller annan reklam som är av- sedd att användas för varan.

3 5 Prov av livsmedel som tillförts beriknings- medel enligt 1 5 andra stycket skall av den som berikat livsmedlet jämte avgift för un- dersökning av provet tillställas statens insti- tut för folkhälsan, som i utlåtande till livs- medelsstyrelsen anger dels varans halt av det eller de berikningsmedel som berikningen avsett, dels om varan särskilt med hänsyn till berikningen kan anses äga någon för häl- san menlig egenskap dels ock andra omstän- digheter av betydelse för bedömande av be- rikningens värde.

Företar statens institut för folkhälsan un- der löpande tid för tillstånd att berika livs- medel undersökning av det berikade livsmed- let, åligger det den som berikat livsmedlet att inom fjorton dagar efter anfordran till institutet erlägga ersättning för inköp av det undersökta livsmedlet och dess försändning

till institutet samt för undersökningen. Den- na skyldighet gäller dock endast två eller av livsmedelsstyrelsen föreskrivet högre an- tal undersökningar varje år.

45

Livsmedelsstyrelsen godkänner enligt 115 livsmedelsstadgan i Bilaga 3 upptagna varor som livsmedelstillsatser.

I bilagan angiven maximihalt hänför sig till det färdiga livsmedlet, om ej annat sär- skilt anges.

Då. maximihalt finns angiven efter till- sats, omfattande såväl syra som vissa av dess salter, avser halten endast syran. Om i stäl- let för syran dess salt användes, beräknas den högsta tillåtna tillsatsen i förhållande till respektive molekylvikter.

Användes samtidigt flera tillsatser med likartad verkan (t ex konserveringsmedel) för vilka tillåten maximihalt finns angiven i för- teckningen får summan av de tal, som er- hålles om halten av varje sådant ämne ut- tryckes i procent av ämnets maximihalt, icke överstiga 100.

Livsmedelstillsats skall ha för livsmedels— ändamål normal renhet.

55

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 125 livsmedelsstadgan att i Bilaga 4 upptagna bekämpningsmedel och andra främmande ämnen icke får förekomma i eller på livs- medel utöver i där angiven halt.

65

Om särskilda livsmedels sammansättning och beskaffenhet i övrigt meddelas bestämmelser i Avdelning II.

3 kap. Märkning av livsmedel

1 5

Livsmedel som benämnes »Djupfryst» skall ha infrysts ned till —18” eller lägre tempe- ratur och därefter förvarats vid högst—18”. Livsmedel som enligt sin förvaringsanvis-

ning skall förvaras djupfryst skall märkas »Djupfryst» samt med uppgift dels om dess hållbarhet vid förvaring i köldfack (med en temperatur av -—60 eller lägre) eller kylskåp, dels om lämpligt upptiningsförfarande.

2 & Livsmedel som varit fryst skall märkas med uppgift därom. Vid saluhållande i detaljhan- deln av sådant livsmedel får motsvarande uppgift i stället lämnas genom anslag intill livsmedlet.

I första stycket föreskriven skyldighet gäller ej vid servering.

3 &

Livsmedel som benämnes »Kylkonserv» el- ler »Halvkonserv» skall ha färdigförpackats och vara hållbart under minst sex månader i en temperatur av +5”—+80.

Livsmedel som enligt sin förvaringsanvis- ning skall förvaras i kyla skall märkas »Kyl- konserv», »Halvkonserv» eller »Kylvara» samt med uppgift om förvaringstemperatur.

4 &

Livsmedel som benämnes »Helkonserv» skall ha inneslutits i hermetisk förpackning och värmebehandlats så att mikroorganis- mer och enzymer varken kan göra livs— medlet otjänligt till människoföda eller i övrigt förändra det vid lagring under minst ett år i en temperatur av upp till +20”.

5 &

Färdigförpackat livsmedel skall märkas med uppgift om sådana i livsmedlet ingående be- rikningsmedel och tillsatser, för vilka dekla- rationsskyldighet föreskrivits i Bilaga 2 och Bilaga 3.

6 &

Bestämmelserna i 17—19 55 livsmedelsstad— gan samt i denna kungörelse om märkning av färdigförpackat livsmedel skall även gälla förpackning av flera enheter färdigförpacka- de livsmedel, såsom transportförpackning och grossistförpackning samt annan liknan- de storförpackning avsedd att användas vid servering.

Färdigförpackat livsmedel som väger mind- re än 25 gram samt färdigförpackat livsme- del och förpackning av flera enheter färdig- förpackade livsmedel som väger mer än 25 kilogram behöver ej märkas enligt 17 eller 18 5 livsmedelsstadgan.

8 5

I genomskinligt papper eller annat liknande genomskinligt material färdigförpackade färska bär, frukter och grönsaker samt för— packning av flera sådana enheter behöver ej märkas enligt 17 eller 185 livsmedels— stadgan utom i vad avser volym- eller vikt- angivelse.

9 & Vikten av färdigförpackat mjukt bröd får vid märkning anges med ordet »cirka» jämte uppgift om genomsnittsvikten av samtliga vid förpackningstillfället förpackade livsme- del.

Färdigförpackat mjukt bröd behöver ej märkas enligt 18 5 livsmedelsstadgan.

10 5

Livsmedel får ej förses med runmärke utan att uppfylla den standard som efter förslag av Svenska kontrollanstalten för mejeripro- dukter och ägg fastställts av livsmedelssty- relsen som villkor för märkningen.

115

Om märkning av särskilda livsmedel av viss beskaffenhet meddelas bestämmelser i Av- delning II.

4 kap. Hantering av livsmedel

Strålbehandling 1 5

Behandling av livsmedel med joniserande strålning får endast utföras av den som er- hållit livsmedelsstyrelsens tillstånd. Bestrålat livsmedel får icke saluhållas utan livsmedels- styrelsens tillstånd.

2 5

Mjölk, lättmjölk och skummjölk skall vid servering som dryck tillhandahållas i obruten originalförpackning, om icke hälsovårds- nämnden medger annat.

3 5

Vid förpackning av livsmedel får ej använ- das folie av annan metall än aluminium eller tenn eller tennfolie vars blyhalt är stör- re än ett gram per 100 gram.

Som omslag till livsmedel får ej användas tidning eller tryckt makulatur på sådant sätt att den kommer i direkt beröring med livs- medlet.

Transport

4 &

Annat oförpackat livsmedel än otvättade rot- frukter får vid transport ej placeras direkt på transportmedlets golv utan mellanliggan- de skydd.

Vid transport av förpackat eller oförpac- kat livsmedel med transportmedel utan slutet förvaringsutrymme skall livsmedlet vara väl övertäckt.

5 5 Vid transport av köttvara, styckad, huvud- skuren eller flådd färsk fisk, mjölk, flytan- de mjölkprodukt, mjukt bröd eller annat bakverk, glass eller saftis skall, om särskilda förhållanden ej föranleder till annat, tran- sportmedlet vara försett med slutet förva- ringsutrymme som ger livsmedlet tillfreds- ställande skydd mot förorening och annan menlig påverkan.

Icke djupfryst kött av nötkreatur och häst i hel-, halv- eller fjärdedelskropp samt av gris, får och ren i hel- eller halvkropp Skall transporteras hängande. Kött eller köttvara i övrigt som icke är emballerad eller förva- ras i häck, back eller liknande skall även transporteras hängande.

6 & Transport av följande livsmedel skall ske på

sådant sätt att antingen förvaringsutrymmets eller livsmedlets temperatur icke överstiger för annan än kallrökt köttvara +4o för färsk fisk som icke isats helt (övertäckts med is) +2” för mjölk och flytande mjölkpro- dukt från mejeri +6D Transport av djupfryst livsmedel skall ske på sådant sätt att livsmedlets temperatur icke överstiger —18”.

75

Back och annan förvaringsanordning, vari oförpackat livsmedel transporteras, får ej placeras direkt på marken utan skall upp- ställas så att den skyddas mot förorening och annan menlig påverkan.

8 &

Returemballage för livsmedel skall om så erfordras rengöras omedelbart efter tömning— en och i väntan på återtransport förvaras skyddat mot förorening och annan menlig påverkan.

Förvaring och övrig hantering

9 &

Livsmedel får ej utan hälsovårdsnämndens tillstånd beredas annorstädes än i lokal som livsmedelsmyndighet godkänt för ändamålet.

Annat än helkonserv av köttvara, mjölk, mjölkprodukt, smör, margarin, glass, saftis, ost, margarinost, fiskvara, bröd och annat bakverk, annan cerealieprodukt samt lagad mat får ej heller utan hälsovårdsnämndens tillstånd förvaras annorstädes än i sålunda godkänd lokal.

Köttfärs som avses att saluhållas utan yt- terligare beredning får ej utan hälsovårds- nämndens tillstånd malas annorstädes än i kylt utrymme.

105

Infrysning av livsmedel skall ske på sådant sätt att cellskador samt mikrobiologiska och enzymatiska processer om möjligt förhind- ras.

I 65 upptagna livsmedel skall förvaras i högst där angiven temperatur.

Färska och obehandlade bär, grönsaker och rotfrukter skall hållas väl avskilda från oför- packade livsmedel.

125

Plockning och urtagning av fågel samt av- hudning och urtagning av vilt och kanin får endast utföras i helt avskilt utrymme, som hälsovårdsnämnden godkänt för ändamålet.

135

Skyltning med livsmedel får ej ske på sådant sätt att detta förorenas eller utsättas för an- nan menlig påverkan. Utanför livsmedels- lokal får livsmedel ej utställas för skyltning.

I livsmedelslokal får ej uppsättas affisch eller annat reklammaterial på sådant sätt att luftväxlingen i lokalen eller lokalens ren- göring försvåras eller livsmedel förorenas eller förstöres.

145

Utrustning som användes i livsmedelshan— tering skall vara lätt rengörbar samt av så- dan beskaffenhet att menlig påverkan på livsmedel i görligaste mån förebygges.

155

Till hantering av annat livsmedel än vatten får ej användas utrustning av sådan beskaf- fenhet att livsmedlet kommer i beröring med zink.

Till hantering av livsmedel får ej heller användas utrustning som innehåller bly, zink, kadmium eller antimon i sådan mängd eller i sådan form att, om utrustningen un- der 24 timmar i rumstemperatur behandlas med 4-procentig ättiksyralösning, av vätskan utlöses sammanlagt mer än 0,6 milligram av sagda metaller per kvadratdecimeter av de delar av redskapets eller utrustningens yta som kommer i beröring med livsmedlet.

Ej heller får till hantering av livsmedel användas utrustning av sådan beskaffenhet att vid dess användning livsmedlet kommer i beröring

med legering (förtenning), som innehåller mer än 0,5 gram bly per 100 gram, där ej legeringen använts till lödning, eller

med kadmium, bly, blyhaltig kautschuk eller färg eller annat hälsofarligt ämne.

Lödning skall vara gjord på sådant sätt att vid behandling enligt andra stycket bly icke utlöses i större mängd än där anges.

16 5 Utrustning som aVSes i 15 5 får ej förvaras i lokal där livsmedel hanteras eller i rum som står i direkt förbindelse med sådan lokal.

17 5 Om hantering av särskilda livsmedel med- delas bestämmelser i Avdelning II.

5 kap. Livsmedelslokal

Allmänna bestämmelser

1 5 Livsmedelsstyrelsen förordnar enligt 33 5 tredje stycket livsmedelsstadgan att före- skrifterna i detta kapitel skall i tillämpliga delar även gälla sådant utrymme i fartyg, järnvägsvagn och luftfartyg, vari livsmedel beredes, serveras eller försäljes.

2 & Livsmedelslokal skall äga en med hänsyn till livsmedelshanterings art tillräcklig och lämp- ligt disponerad golvyta. Livsmedelsmyndig- heten äger med hänsyn till utrymme och andra förhållanden begränsa det antal per- soner som samtidigt stadigvarande får sys- selsättas i lokalen eller del därav.

Lokalen får ej stå i förbindelse med bo- stad eller därtill hörande utrymme annat än genom förstuga, vindfång eller annat dylikt icke till bostad använt, väl ventilerat utrym- me och ej heller stå i sådan förbindelse med eller ligga så nära annan lokal eller upplag att livsmedel kan antagas menligt påverkas därav.

3 € Till livsmedelslokal skall finnas förråds- och lagerutrymmen i den utsträckning som ford- ras för det ändamål vartill lokalen är avsedd.

Därutöver skall finnas tillräckliga utrymmen för förvaring av städmateriel och använt re- turemballage samt för avfall. Utrymme för förvaring av städmateriel skall vara försett med utslagsvask. Sådant utrymme liksom ut- rymme för avfall skall vara avskilt.

För uppsamling av luktande eller lätt ruttnande avfall skall finnas svalt utrymme. Fettsamlare skall förläggas på plats som godkännes av hälsovårdsnämnden.

4 & Golv, väggar och tak samt bord, hyllor och annan inredning skall vara av lätt rengörbart material som är anpassat till lokalens an- vändning.

5 5 Livsmedelslokal skall genom ändamålsenliga anordningar ha lätt tillgång till rinnande vatten i erforderlig mängd och av sådan be- skaffenhet att det enligt 10 kap. 1 5 kan anses tjänligt som dricksvatten. Om livsmed- lens beskaffenhet eller förvaringssätt ej för- anleder till annat skall tillgång finnas till varmvatten, om möjligt direkt från varmvat- tensystem eller automatisk beredare.

6 5 I livsmedelslokal skall finnas ett med hänsyn till personalens antal och verksamhetens art tillräckligt antal lämpligt placerade anord- ningar för handtvätt. Om livsmedelsmyndig- heten ej annat medger skall anordning för handtvätt ha rinnande varmt och kallt vat- ten samt vara försedd med tvålautomat och handdukar för engångsbruk eller torkauto- mat.

För diskning skall finnas erforderligt ut- rymme med ändamålsenlig utrustning. Disk- bänk skall vara försedd med avställnings- ytor, utslagstratt och diskho av sådan storlek att förekommande diskgods kan hanteras och rengöras utan svårighet.

7 5 Anordning för rinnande varmt och kallt vat— ten vid diskbänk, tapp- och spolställe samt för handtvätt skall vara försedd med blan- darkran. Livsmedelsmyndigheten äger för-

ordna att blandarkran skall vara försedd med annan än manuell regleringsanordning.

8 5 Golvbrunn med tillräcklig rymd och försedd med vattenlås skall finnas i livsmedelslokal där spolning eller annan liknande verksam- het avses förekomma samt i avfallsrum. Golvbrunn som hör till kylrum skall dock vara förlagd omedelbart utanför detta. Golvets lutning mot golvbrunn skall med- ge avrinning.

95

Livsmedelslokal skall vara försedd med så- dana anordningar för luftväxling som kan vara erforderliga med hänsyn till lokalens utformning och livsmedelshanteringens art. Anordningarna skall vara så förlagda och konstruerade att lokalen icke tillföres för- orenad ersättningsluft.

I livsmedelslokal skall finnas god allmän belysning. Artificiell belysning får ej vara så anordnad att livsmedlen påverkas menligt. Lämpliga anordningar skall finnas till skydd mot direkt solljus.

105

Livsmedelslokal skall i erforderlig omfatt- ning vara utrustad med utrymme för varu- mottagning, kylrum, kylskåp, och kyldiskar, utrymme och anordningar för förvaring och upptining av frysta livsmedel samt för av- svalning eller varmhållning av varma livs— medel. I lokal där oförpackad mjölkprodukt, köttvara, fiskvara, eller grönsaker hanteras samtidigt med något annat av dessa livsme- del skall kylutrymmen för dessa varugrup- per vara åtskilda.

Kyl-, frys-, upptinings- och varmhåll- ningsutrymme skall vara försett med lätt synlig fast monterad termometer som på ett tillförlitligt sätt utvisar temperaturen i ut- rymmet. I kyl- och frysdisk samt frysbox skall termometern vara placerad i höjd med varuutrymmets övre del.

115

Anordning för grillning, annan värmebe- handling eller varmhållning skall vara så

placerad att värmestrålning därifrån ej in- verkar menligt på IiVSmedel som hanteras i lokalen samt, om så erfordras, under imhuv inkopplad i mekaniskt ventilationssystem.

Vid grillning av fågel i livsmedelslokal vari även annat livsmedel hanteras skall för iordningställande före grillningen av fågeln finnas särskilt, avskilt utrymme med disk- bänk samt anordningar för erforderlig upp- tining och för handtvätt.

125

Vid demonstration med avsmakning av livs- medel skall, om verksamheten även innefat- tar beredning av livsmedlet, på demonstra- tionsplatsen eller i dess omedelbara närhet finnas beredningsbänk, utslagsvask och an- ordning för handtvätt. Om så erfordras skall finnas särskild ventilationsanordning.

135

Saludisk, frys- och kyldisk, arbetsbord, disk- bänk, golvtrall och annan liknande anord- ning i livsmedelslokal skall vara så beskaf- fad att underliggande utrymme kan rengöras utan svårighet.

Låda, back, säck och annan liknande an- ordning för förvaring av livsmedel får icke uppställas på sådant sätt att livsmedel för- orenas eller renhållningen i lokalen försvå- ras.

145

Livsmedelslokal skall vara försedd med lämpliga anordningar för utestängande av skadedjur.

155

Klosettrum med ingång från livsmedelslokal skall vara försett med förrum. I klosettrum eller dess förrum skall finnas tvättställ med tillbehör. Inom livsmedelslokal får ej finnas annan toalettanordning än vattenklosett eller motsvarande av livsmedelsstyrelsen godkänd anordning. Personaltoalett får ej upplåtas till allmänheten.

165

I livsmedelslokal får sågspån användas som golvströ endast efter medgivande av livsme- delsmyndigheten. '

175 Hundar, katter och andra ovidkommande djur får ej medföras eller tillåtas uppehålla sig i livsmedelslokal.

Tobaksrökning är förbjuden i annat till livsmedelslokal hörande utrymme än serve- ringslokal och personalrum.

Tydliga anslag om förbuden skall finnas uppsatta i lokalen.

Lokal för tillverkning och annan beredning av livsmedel.

185

I lokal för tillverkning och annan beredning av livsmedel skall väggar, tak och inredning ha så ljus färg att föroreningar därpå lätt kan iakttagas. Ytskiktet på lokalens väggar skall till lämplig höjd bestå av ett ej absor- berande, lätt rengörbart material med slät yta.

195

Råvara skall i lokal för tillverkning och beredning av livsmedel allt efter verksam- hetens art förvaras i särskilt för ändamålet avsett utrymme på sådant sätt att råvaran ej utsättes för förorening eller annan menlig påverkan eller själv menligt påverkar livs- medel.

205

I mejeri skall mottagningsavdelning för le- verantörmjölk vara avgränsad från övriga lokaler.

Mejeris mottagningsavdelning för tank- bil skall vara inbyggd så att tömning av mjölk och grädde från tanken samt rengö— ring av tanken kan ske inomhus eller under tak.

21 5 1 mejeri uppkommande centrifugslam skall dagligen tagas bort och antingen brännas eller, om centrifugen är självrenande, avlägs- nas från mejeriet genom dess avlopp.

225 I lokal för styckning, beredning eller kon- servering av köttvaror skall berednings- och

arbetsbord vara belagt med ett ej absorbe- rande, korrosionsresistent och slätt material. Styckningsbord och huggkubbe får dock va- ra av bokträ eller motsvarande material utan beläggning.

Saltningskar skall vara av rostfri plåt eller annat lika lämpligt material.

Krok för upphängning av kött skall vara tillverkad av rostfritt stål eller annat lika lämpligt material samt vara lätt löstagbar och så anbragt att livsmedlet hänger fritt.

23 5 Till lokal för tillverkning av bröd eller an- nat bakverk skall i den mån livsmedelsmyn- digheten så förordnar höra särskilt utrym- me för bakverkens avsvalning.

Bakugn skall vara anordnad på sådant sätt att livsmedel ej förorenas i samband med ugnens uppvärmning.

245

I lokal där mjukglass tillverkas skall i ome- delbar anslutning till glassmaskinens upp- ställningsplats finnas tillfredsställande disk- ningsanordning samt separat anordning för handtvätt.

Glassmaskin som i försäljningslokal är placerad mot kundsida skall vara tillfreds— ställande avskärmad.

Lokal för försäljning av livsmedel

25 5 Till lokal samt betjäningsavdelning för sa- luhållande huvudsakligen av oförpackad köttvara skall höra styckningsutrymme och särskilt kylutrymme. Mot kundsida skall finnas kyld försäljningsdisk. Köttvara får ej färdigförpackas i sådan lokal eller avdel- ning annorstädes än i särskilt utrymme eller på särskild arbetsbänk.

265

Till lokal samt betjäningsavdelning för sa- luhållande huvudsakligen av oförpackad fiskvara skall höra rensutrymme och särskilt kylutrymme. Utrymmena skall i erforderlig omfattning vara försedda med anordning för vattenspolning. Mot kundsida skall fin-

nas kyld försäljningsdisk som medger is- ning.

275

Till lokal samt betjäningsavdelning för salu- hållande huvudsakligen av bröd och annat bakverk skall höra särskilt kylt utrymme för förvaring av värmekänsliga varor.

285

Betjäningsavdelning för saluhållande av oförpackat livsmedel skall, om hälsovårds— nämnden ej medger annat, vara avskild från omgivande utrymme. Mot kundsida skall finnas försäljningsdisk, som är så anordnad att allmänheten icke får tillträde till betjä- ningssida. Avdelningen skall vara avskild från andra utrymmen av hel- eller halvvägg, med eller utan dörr, eller av en minst 0,9 m bred gång. Betjäningsavdelningar för olika grupper livsmedel får dock, om det ej med- för olägenhet, ha direkt öppen förbindelse med varandra.

295

Betjäningsavdelning för oförpackad färsk fisk eller fågel får ej ha gemensamt disk- ningsutrymme med betjäningsavdelning för annat liVSmedel.

305

I annan lokal och betjäningsavdelning än som anges i 25—27 55 skall annan vara än livsmedel, även djurföda, hållas väl avskild från livsmedlen. Djurföda samt kemisk-tek- niska varor såsom tvål, tvätt- och diskmedel skall vara förpackade.

31 5

Vid försäljningsdisk för annat oförpackat livsmedel än ägg, färsk frukt, bär, rotfrukter, grönsaker och svamp skall finnas varuskydd av glas eller liknande genomskinligt mate- rial.

I utrymme för hantering av oförpackat livsmedel skall väggar, tak och inredning ha så ljus färg att föroreningar därpå lätt kan iakttagas. Ytskiktet på väggarna skall till lämplig höjd bestå av ett ej absorberande material med slät yta.

Ytan på försäljningsdisk, hylla och skylt— bord, som användes för uppläggning av livs- medel, samt rensbänk för fisk skall vara av korrosionsresistent material som är slätt och ogenomträngligt för väta. De skall i för- säljningslokal för fiskvaror vara så anord- nade att spillvatten lätt avrinner till golv- brunn eller för ändamålet lämpligt uppsam— lingskärl.

Lokal för servering

325

Till lokal för servering skall då så erfordras med hänsyn till verksamhetens art och om- fattning höra kök eller annat motsvarande utrymme och övriga berednings- och för- rådsutrymmen, såsom avsvalningsutrymme försett med fläktkyla, kallskänk, kyl- och frysutrymmen, renseri och diskrum.

Väggyta i utrymme för beredning av livs- medel skall ha så ljus färg att föroreningar därpå lätt kan iakttagas. Ytskiktet på väg- garna skall till lämplig höjd bestå av ett ej absorberande material med slät yta.

För gästerna skall finnas vattenklosett el- ler annan av hälsovårdsnämnden godkänd motsvarande anordning samt tvättställ med rinnande vatten och tillbehör. Klosettrum skall vara så beläget att gästerna kan komma dit utan att passera köket eller annat ut— rymme avsett för hantering av livsmedel.

Godkännande och förhandsprövning av livsmedelslokal

335

Godkännande enligt 36 5 andra stycket livs- medelsstadgan av lokal för tillverkning av livsmedel, i vilken mer än 100 anställda beräknas vara sysselsatta eller livsmedelstill- verkningen beräknas uppgå till ett årligt vär- de av minst 5 miljoner kronor, samt av me- jeri och slakteri meddelas av livsmedelssty- relsen efter yttranden av hälsovårdsnämnden och länsstyrelsen. Ansökan om godkännande skall inges till hälsovårdsnämnden som har att vidarebefordra den till länsstyrelsen. Godkännande av utrymme som anges i l 5 detta kapitel i fartyg med en brutto-

dräktighet av 20 registerton eller däröver samt i järnvägsvagn och luftfartyg meddelas av livsmedelsstyrelsen.

Godkännande av annan livsmedelslokal meddelas av hälsovårdsnämnden. Länssty- relsen äger förordna att hälsovårdsnämndens beslut om godkännande skall för att bli gäl- lande underställas länsstyrelsen prövning.

345 Förhandsprövning enligt 57 5 andra stycket byggnadsstadgan av byggnadslov för livs- medelslokal skall företagas av den myndig- het på vilken det enligt 33 5 detta kapitel ankommer att godkänna lokalen för livs— medelshantering, varvid i 33 5 meddelade bestämmelser om handläggningen skall äga motsvarande tillämpning.-

6 kap. Saluhållande av livsmedel i vissa fall

l & Tillstånd av hälsovårdsnämnden enligt 43 5 livsmedelsstadgan erfordras ej för saluhål- lande av

1. bär, frukt, grönsaker, rotfrukter, svamp, ägg, färdigförpackad glass, färdig- förpackad saftis, konfektyrer eller läskedryc- ker, om saluhållandet sker på salutorg eller liknande plats, som i vederbörlig ordning upplåtits till allmän försäljningsplats;

2. ostyckad och oflådd färsk fisk eller färska kräftdjur eller blötdjur som fångats av person, vilken helt eller delvis försörjer sig på fiske samt av honOm saluhålles vid landningsplatsen i anslutning till fångsten;

3. livsmedel som härrör från lantbrukares eller liknande företagares egen verksamhet och av honom i begränsad omfattning salu- hålles på eller i omedelbar närhet av platsen för hans rörelse.

2 & I 1 5 angivet livsmedel skall vid saluhållande utomhus vara upplagt på lämpligt underlag och skall skyddas mot solljus, väta Och an- nan menlig påverkan.

35. Flyttbar kiosk för saluhållande av livsmedel

skall vara tillräckligt rymlig och innehålla erforderligt lagerutrymme samt särskild plats för städmateriel, disk- och rengörings- medel. Om så erfordras skall kyl- och frys- utrymme finnas. Kiosken skall ha avskilt utrymme för förvaring av arbets- och ytter- kläder. Anordning skall finnas för tillfreds- ställande ventilation.

Väggar, tak och golv samt hyllor och an- nan inredning skall vara släta och lätta att rengöra. Väggar och tak skall ha så ljus färg att föroreningar lätt kan iakttagas därpå. Erforderliga anordningar skall finnas till skydd mot solljus. I kiosken skall finnas god belysning.

Kiosken skall ha tillgång till vatten av sådan beskaffenhet att det enligt 10 kap. 1 5 kan anses tjänligt som dricksvatten samt vara försedd med utrustning för beredning av varmvatten, diskho och anordning för handtvätt med tillbehör.

I kiOSken får endast förvaras sådan vara eller föremål som hör till verksamheten, och dessa får icke finnas i större mängd än att kiosken med lätthet kan hållas ren.

Kiosken skall vara försedd med lämpliga anordningar för utestängande av skadedjur.

4 5

Vid saluhållande av livsmedel annorstädes än från flyttbar kiosk vid marknad, mässa, idrottstillställning, fritidsläger e. d. skall, om särskilda förhållanden ej föranleder till an- nat, därvid använt utrymme vara på ända- målsenligt sätt avskärmat och skyddat mot solljus samt försett med lämplig golvbelägg— ning. Annat utomhus beläget utrymme än serveringsutrymme skall vara försett med skydd mot nederbörd. Vid servering skall finnas köks- och diskavdelning med lämplig utrustning.

För förvaring av livsmedel och utrustning skall finnas erforderligt utrymme. I sådant utrymme skall livsmedel placeras på tillräck- lig höjd över golv- eller markyta. I före- kommande fall skall finnas tillfredsställande anordningar för kyl-, frys- eller värmeför- varing av livsmedel.

Beredningsbord, diskbänk, disk- och skölj- ho, torkanordning för diskgods samt andra

inrednings- och utrustningsdetaljer skall vara av lämpligt material för sitt ändamål och lätta att rengöra.

I eller i nära anslutning till utrymme för hantering av livsmedel skall finnas anord- ning för handtvätt med tillbehör. I nära an- slutning till sådant utrymme skall finnas vatten om möjligt rinnande av sådan beskaffenhet att det enligt 10 kap. 1 5 kan anses tjänligt som dricksvatten. Där oför- packat livsmedel hanteras skall anordning finnas för beredning av varmvatten.

5 &

Annat livsmedel än bär, frukt, grönsaker och rotfrukter skall vid annat saluhållande enligt 3 och 4 55 än servering vara fär- digförpackat, om hälsovårdsnämnden ej medger att det får saluhållas oförpackat.

65

Demonstration med avsmakning av livsme- del som därvid beredes får annorstädes än i livsmedelslokal endast ske på plats som är utrustad med beredningsbänk, utslags- vask och tvättställ med tillgång till varmt och kallt vatten. Om så erfordras skall sär- skild ventilationsanordning finnas.

Tillstånd till ambulerande försäljning av livsmedel till allmänheten från buren låda, korg, vagn e.d. får ej meddelas utan att hälsovårdsnämnden godkänt utrustning och utrymme för verksamheten samt platsen där denna skall bedrivas.

8 &

Annat livsmedel än frukt och varm dryck skall vid saluhållande i automat vara fär- digförpackat. Om så erfordras med hänsyn till livsmedlens beskaffenhet skall automaten vara försedd med kyl- eller frysanordning eller anordning för varmhållning.

95

Tillstånd att till allmänheten saluhålla annat livsmedel än rotfrukter från motorfordon och därtill kopplat fordon får av hälsovårds- nämnden endast meddelas om fordonet en-

ligt företett intyg, som ej är äldre än tre månader, vid besiktning godkänts för ända— målet.

Besiktning enligt första stycket skall ut- föras av besiktningsman som förordnas av länsstyrelse. Godkännande av fordon får ej avse längre tid än två år.

105

Bestämmelserna i 9 5 om besiktning och godkännande skall även gälla fordon från vilket varor levereras till återförsäljare utan förutbeställning.

115

Vid saluhållande enligt 9 5 skall annat livs- medel än frukt, grönsaker, färsk fisk, kräft- djur och blötdjur vara färdigförpackat.

125

Bevis om tillstånd till verksamhet enligt det- ta kapitel skall medföras under verksamhe- ten och på anmodan uppvisas för livsmedels- och polismyndighet.

135

5 kap. 1—9 55 denna kungörelse skall i till- lämpliga delar gälla förvaringslokal och an- nat utrymme som anges i 43 5 andra stycket livsmedelsstadgan.

145

För personal sysselsatt med sådan livsme- delshantering som anges i l 5 1. samt 3,4, 6 och 7 55 skall finnas lätt tillgång till toa- lett av hygieniskt tillfredsställande beskaf- fenhet med anordning för handtvättning. Toaletten får icke vara upplåten till allmän- heten.

7 kap. Förbud mot saluhållande

1 &

Livsmedelsstyrelsen har vid prövning enligt 8 5 tredje stycket livsmedelsstadgan funnit i Bilaga 6 angivna varor otjänliga till män- niskoföda, i följd varav de enligt 45 5 första stycket stadgan icke får saluhållas som livs- medel.

2 5 Livsmedelsstyrelsen förordnar enligt 45 5 tredje stycket livsmedelsstadgan att följande varor icke får saluhållas som livsmedel utan styrelsens tillstånd: 1. mjölkliknande vara, 2. annat smörliknande fett än margarin, 3. köttvaruliknande vara.

3 &

Annan än i 2 5 angiven vara med samma eller liknande användningsområde som an- nat livsmedel med en enligt 16 5 första styc- ket livsmedelsstadgan fastställd beteckning får saluhållas under benämning eller upp— gift, vari beteckningen ingår eller som anty- der likhet med livsmedlet, om därvid läm- nas uppgift om arten och halten av varans väsentliga beståndsdelar att förväxling med livsmedlet undvikes.

4 5 Porslins- eller keramikkärl innehållande bly som kan utlösas så som anges i 4 kap. 15 5 andra stycket får icke saluhållas till hante- ring av livsmedel inom enskilt hushåll.

5 & Livsmedel som förpackats i strid mot 4 kap. 3 5 får icke saluhållas.

Oförpackat livsmedel får icke i strid mot 6 kap. 5 5 saluhållas från flyttbar kiosk eller vid marknad, mässa, idrottstillställning, fritidsläger e.d., i strid mot 6 kap. 8 5 första punkten i automat eller i strid mot 6 kap. 11 5 från motorfordon och därtill kopplat fordon.

6 5 I lokal eller betjäningsavdelning för saluhål- lande huvudsakligen av oförpackad köttvara får förutom sådan vara ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden saluhållas annat än fär- digförpackat livsmedel samt smör, ägg, ost, bröd, rökt fisk, lagad mat, bär och frukt.

7 5 I lokal eller betjäningsavdelning för salu- hållande huvudsakligen av oförpackad fisk-

vara får förutom sådan vara ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden saluhållas annat än färdigförpackat livsmedel samt bär, frukt och grönsaker.

8 5

I lokal eller betjäningsavdelning för saluhål- lande huvudsakligen av bröd och annat bak- verk får förutom sådant livsmedel ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden saluhållas annat livsmedel än choklad- och konfektyr- vara, färdigförpackad glass och färdigför- packad saftis, kaffe, te och kakao samt mar- melad och fruktkonserver.

9 5

I lokal eller betjäningsavdelning som anges i 5 kap. 25—27 55 får ej saluhållas annan vara än livsmedel.

105

Om förbud mot saluhållande av särskilda livsmedel meddelas bestämmelser i Avdel- ning II.

8 kap. Personalhygien

1 5

Den som är sysselsatt med hantering av livs- medel skall under arbetet vara iförd för än- damålet lämpliga skyddskläder eller annan ändamålsenlig arbetsdräkt.

Den som är sysselsatt med annan hante- ring av oförpackat livsmedel än servering skall använda huvudbonad av ljust, tvättbart tyg eller annat lämpligt material eller annat effektivt hårskydd.

Skyddskläder skall hållas rena och får endast användas och förvaras på arbets- platsen. Personliga kläder och övriga till- hörigheter skall förvaras väl avskilda från såväl skyddskläder som från livsmedel. Om- byte av kläder får endast ske i därför avsett utrymme.

2 5 Det åligger innehavare av verksamhet där livsmedel hanteras att svara för underhåll och tvätt av tillhandahållna skyddskläder.

l l

1 _l l l i l ?

3 5

Den som är sysselsatt med livsmedelshante- ring skall tvätta händerna omedelbart före arbetets början och efter varje toalettbesök samt så ofta det i övrigt fordras. Personal sysselsatt med framställning eller annan be- redning av livsmedel skall dessutom i erfor- derlig utsträckning tvätta och borsta ar- marna.

Livsmedel får ej beröras i vidare mån än som är oundgängligen nödvändigt för arbe- tet. Lämpliga verktyg skall användas där så kan ske.

Smycken skall bäras så att de inte vid livsmedelshantering kommer i direkt berö- ring med oförpackat livsmedel.

4 5

Har innehavare av verksamhet där livsme- del hanteras eller föreståndare för sådan verksamhet fått kännedom om eller skäl antaga att arbetstagare har tuberkulos, tarm— infektion eller annan sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som anges i 55 5 livs- medelsstadgan, är han skyldig att göra an- mälan därom till hälsovårdsnämnden och därvid uppge vilken åtgärd han i övrigt vid- tagit. Om annan livsmedelsmyndighet enligt 5 kap. 33 5 första och andra styckena denna kungörelse har att godkänna den lokal där verksamheten bedrives, skall sådan anmä- lan och uppgift lämnas även till denna myn- dighet.

5 &

Läkarundersökning och hälsokontroll enligt 58 5 första stycket livsmedelsstadgan skall omfatta undersökningar såsom

l. faecesprov för undersökning av smitt- samma livsmedelsburna tarmsjukdomar,

2. lungröntgen eller skärmbildsundersök- ning samt tuberkulinprövning i den omfatt- ning läkare finner påkallad.

Arbetstagare som företett negativ tuber- kulinreaktion får ej användas vid livsme- delshantering utan att vara B.C.G.-vaccine- rad med upp till 1 mg tuberkulin intraku- tant.

65

Vid anläggning för rening av vatten, avsett för ändamål som anges i 10 kap. 1 5, vid slakteri, mejeri, bageri, konditori och i verk- samhet, vari eljest framställes eller beredes köttvara, margarin, glassvara eller lagad mat, eller i storkök eller restaurang och an— nan lokal för servering får icke anställas annan än den som genom läkarintyg, vilket icke är äldre än tre månader samt i vad avser faecesprov en månad, styrker att han är fri från sjukdom eller smitta som genom livsmedel hanterat av honom kan överföras på människa, exempelvis tyfoid, paratyfoid, salmonelladiarré, dysenteri, undulantfeber, difteri och smittsam tuberkulos. Intyget skall utvisa att före dess utfärdande verkställts de undersökningar som angivits i 5 5 första stycket samt i förekommande fall vidtagits åtgärd enligt andra stycket samma para- graf.

Den som är sysselsatt med arbete som anges i första stycket skall minst en gång om året genomgå undersökning och annan hälsokontroll enligt 5 5 första stycket. Fae- cesprov bör dessutom tagas vid inställelse efter längre vistelse utom Norden.

9 kap. Offentlig livsmedelskontroll

l & Livsmedelsstyrelsen förordnar enligt 72 5 första stycket livsmedelsstadgan att övriga livsmedelsmyndigheter vid utövandet av livsmedelskontroll i första hand skall anlita de i Bilaga 7, Avdelning A, upptagna an- visningslaboratorierna.

Livsmedelsstyrelsen godkänner enligt 72 5 andra stycket livsmedelsstadgan de i samma bilaga, Avdelning B, upptagna livsmedels- laboratorierna för undersökning avseende livsmedels beskaffenhet och sammansättning samt därpå inverkande förhållanden.

Ersättning för viss provtagning och un- dersökning av prov skall utgå med högst de belopp som anges i Bilaga 8.

2 & Finner hälsovårdsnämnden eller länsstyrel- sen förhållandena i lokal, som godkänts av

livsmedelsstyrelsen enligt 5 kap. 33 5 första eller andra stycket, ge anledning till anmärk- ning ur hygienisk synpunkt, skall myndighe- ten underrätta livsmedelsstyrelsen och därvid ange de åtgärder som vidtagits. Hälsovårds- nämnden skall inge sin underrättelse till länsstyrelsen.

AVDELNING II BESTÄMMELSER OM SÄRSKILDA LIVSMEDEL

10 kap. Vatten

Allmänna bestämmelser

1 5

Till dricksvatten samt som beståndsdel i annat livsmedel får endast användas vatten vilket med hänsyn till sin bakteriologiska och fysikalisk-kemiska beskaffenhet kan an- ses tjänligt för sådant ändamål. För att kun- na anses som tjänligt skall vattnet vara fritt från coliforma bakterier (= innehålla mind— re än 1 coliform bakterie per 100 milliliter vatten) samt i övrigt ha en i bakteriologiskt och fysikaliskt-kemiskt hänseende icke onor— mal sammansättning.

Befinnes vatten, använt för ändamål som anges i första stycket, med tvekan tjänligt för ändamålet, får utan hinder därav an- vändningen av vattnet tills vidare fortgå, om hälsovårdsnämnden medger detta.

2 &

Utvisar undersökning att vatten, avsett för användning enligt 1 5, är med tvekan tjänligt eller otjänligt för sitt ändamål skall inneha- varen av vattenanläggningen omgående vid— taga åtgärder för att utreda orsaken till samt avhjälpa felet, varefter vattnet skall undergå förnyad undersökning.

3 5

Innan innehavare av vattenanläggning gör ingrepp på ledningsnätet, som kan vara av väsentlig betydelse för vattnets bakterio- logiska beskaffenhet, skall han göra anmälan till hälsovårdsnämnden.

Undersökning m. m.

4 5

Om vatten, avsett för användning som avses i 1 5 första stycket vid livsmedelsindustri, tages från enskild vattentäkt skall det genom försorg av verksamhetens innehavare under— kastas fysikalisk-kemisk undersökning minst en gång varje år samt bakteriologisk under- sökning minst en gång var tredje månad,om det uteslutande utgöres av grundvatten, och minst en gång i månaden, om det helt eller delvis utgöres av ytvatten.

5 5 Vatten som genom allmän anläggning för vattenförsörjning tillhandahålles för använd- ning som anges i 1 5 första stycket skall ge- nom försorg av anläggningens innehavare underkastas fysikalisk-kemisk och bakterio- logisk undersökning enligt 6—8 55. Länsstyrelsen äger förordna att vatten som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles flera hushåll eller eljest i större omfattning skall genom försorg av innehavaren underkastas motsvarande undersökning. Länsstyrelsen skall därvid ange hur ofta undersökning skall äga rum.

6 & Fysikalisk-kemisk undersökning skall verk- ställas minst en gång varje år. Finns anord- ning för rening av vattnet skall undersök- ningen avse såväl råvattnet som det renade vattnet.

Om särskilda skäl föreligger får hälso- vårdsnämnden för viss tid eller tills vidare förordna om tätare provtagning och speciell undersökning.

7 5

Bakteriologisk undersökning skall äga rum, vid ytvattentäkt minst en gång i veckan, om vatten genom anläggningen tillhandahålles minst 4000 personer, och eljest minst en gång i månaden samt vid grundvattentäkt minst en gång i månaden, om vatten genom anläggningen tillhandahålles minst 4 000 personer, och eljest minst en gång var tred-

je månad. Härvid skall antalet personer som tillhandahålles vatten anses motsvara det genomsnittliga antal som under nästföregå— ende kalenderår tillhandahölls vatten genom anläggningen.

Finns anordning för rening av vattnet skall första stycket gälla endast det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid i sådant fall undersökas, vid ytvattentäkt minst fyra gånger och vid grundvattentäkt minst en gång varje år.

Om särskilda skäl föreligger får hälso- vårdsnämnden för viss tid eller tills vidare förordna om tätare undersökning.

8 &

Undersökning av vatten får, förutom vid laboratorier som anges i 9 kap. 1 &, utföras av den som livsmedelsstyrelsen förklarat be- hörig därtill.

Den som utfört undersökningen har att däröver upprätta protokoll och tillställa häl- sovårdsnämnden och länsstyrelsen avskrift därav.

9 5 Är vatten i anläggning eller ledning som an- ges i 4 och 5 åå med tvekan tjänligt för sitt ändamål eller föreligger ur hygienisk synpunkt anledning till anmärkning, skall hälsovårdsnämnden tillse att åtgärd enligt 2 % vidtages samt förordna att undersökning verkställes oftare än ovan föreskrivits. Befinnes vatten i allmän anläggning för vattenförsörjning otjänligt för sitt ändamål äger hälsovårdsnämnden efter samråd med brandmyndigheten förordna att tillförseln av vattnet skall avstängas. Meddelas ej sådant förordnande skall hälsovårdsnämnden för- bjuda att vattnet användes utan att det först har kokats eller undergått annan motsva- rande behandling.

Särskild offentlig kontroll av vatten i mejeri

10%

Vatten, som i mejeri användes vid hantering eller beredning av mjölk eller mjölkproduk- ter eller till sköljning eller kylning av kärl,

redskap, rörledning eller maskin vilka kan komma i direkt beröring med sådant liVSme- del, skall underkastas bakteriologisk och fy- sikalisk-kemisk undersökning enligt 11 och 12 55. Prov av vattnet skall uttagas av prov— tagare som förordnas av livsmedelsstyrelsen.

115

Bakteriologisk undersökning skall verkstäl- las minst en gång i kvartalet av såväl kall- vatten som, i förekommande fall, ljumvat— ten. Undersökning av isvatten skall ske minst en gång varje år.

Vid mejeri som tar sitt vatten från enskild vattentäkt skall även råvattnet undersökas bakteriologiskt minst en gång varje år, om det uteslutande utgöres av grundvatten, och minst en gång i kvartalet, om det helt eller delvis utgöres av ytvatten.

I mejeri använt vatten från enskild vat- tentäkt skall underkastas fysikalisk-kemisk undersökning minst en gång varje år.

125

Prov av renat eller på annat sätt behandlat vatten skall uttagas från varierande tapp- ställen.

Prov av olika slags vatten uttages om möj- ligt vid samma tillfälle. Proven skall märkas så att provtagningsstället kan identifieras och skall förses med följesedel. Mejeriets inne- havare eller ställföreträdare för denne äger närvara vid provtagningen.

]] kap. Mjölk och mjölkprodukter

Allmänna bestämmelser

1 & Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 & första stycket livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: mjölk, lättmjölk, skummjölk, kärnmjölk, filmjölk, grädde, tunn grädde, tjock grädde, gräddfil, sterili— serad mjölk, steriliserad grädde, mjölkpulver (torrmjölk), gräddpulver, överfett mjölkpul- ver, helmjölkspulver, skummjölkspulver, kondenserad mjölk, kondenserad helmjölk, kondenserad skummjölk, sockrad konden-

serad mjölk, sockrad kondenserad helmjölk och sockrad kondenserad skummjölk. Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 2, 4 och 5 samt 8—12 55 detta kapitel. Des- sa bestämmelser fastställes enligt 9 5 livs- medelsstadgan som livsmedelsstandard.

2 5

Med mjölk avses mjölk från ko, såväl obe- handlad mjölk som mjölk vilken undergått sådan behandling att dess sammansättning endast obetydligt förändrats (t. ex. homoge- nisering eller pastörisering) eller vilken stan- dardiserats enligt 4 5 första stycket.

Beteckningen mjölk och beteckningen för produkt av mjölk (mjölkprodukt) får an- vändas tillsammans med benämningen på annat livsmedel med vilket mjölken eller mjölkprodukten sammansatts, såsom » Frukt- mjölk», »Chokladmjölk», »Mjölkglass» och »Gräddglass», endast om mjölken eller mjölkprodukten utgör en väsentlig del av den sammansatta varan och övriga ingre- dienser icke ersätter någon beståndsdel i mjölken eller mjölkprodukten.

Utan hinder av första stycket får mjölk från annat djurslag än ko saluhållas under beteckningen mjölk, om djurslagets namn därvid anges.

3 5 Mjölk och flytande mjölkprodukt som ut- spätts med vatten eller till någon del berö- vats sina naturliga beståndsdelar får icke saluhållas utan att detta särskilt anges.

4 9 Från mejeri saluhållen annan mjölk än lätt- mjölk, skummjölk och kärnmjölk skall, om ej annat medges av livsmedelsstyrelsen, vara standardiserad till en fetthalt av 3 gram per 100 gram.

Lättmjölk skall vara standardiserad till en fetthalt av 0,5 gram per 100 gram.

Standardisering skall ske genom skum— ning eller genom tillsättning av pastöriserad skummjölk eller pastöriserad grädde.

Skummjölk skall ha en fetthalt under 0,1 gram per 100 gram och kärnmjölk under 1 gram per 100 gram.

Med filmjölk avses en flytande mjölkpro- dukt som erhållits genom syrning med mjölksyrastreptokocker av mjölk som stan- dardiserats till en fetthalt av 3 gram per 100 gram.

5 5

Med grädde avses en flytande produkt som erhållits genom separering av mjölk och som per 100 gram innehåller minst 18 och högst 40 gram mjölkfett.

Med tunn grädde avses en sådan produkt som per 100 gram innehåller minst 10 och högst 18 gram mjölkfett och med tjock gräd- de en sådan produkt som innehåller minst 40 gram mjölkfett.

Med gräddfil avses en flytande mjölkpro- dukt som erhållits genom syrning med mjölksyrastreptokocker av tunn grädde.

6 & Mjölk eller flytande mjölkprodukt får icke saluhållas som livsmedel om den

företer ett från det normala avvikande ut- seende,

har kraftig bismak eller härrör från djur, vilket är eller skäligen kan antagas vara behäftat med sjukdom som kan antagas göra livsmedlet otjänligt till människoföda eller vilket behandlats med läkemedel som genom att övergå i livsmed- let eller på annat sätt kan antagas göra detta otjänligt till människoföda.

7 5

Färdigförpackad mjölk och färdigförpackad flytande mjölkprodukt skall märkas med fetthalten.

8 5

Med steriliserad mjölk och steriliserad gräd- de avses mjölk och grädde som undergått sådan värmebehandling att de är fria från levande mikroorganismer. De får icke salu- hållas annat än i färdigförpackning.

95

Med mjölkpulver (torrmjölk) avses en pro- dukt i pulverform som erhållits genom att vatten avlägsnats från mjölk.

Med överfett mjölkpulver avses mjölkpul- ver som innehåller minst 40 gram fett och högst 5 gram vatten per 100 gram, med helmjölkspulver mjölkpulver som innehåller minst 26 gram fett och högst 5 gram vatten per 100 gram och med skummjölkspulver mjölkpulver som innehåller högst 1,5 gram fett och högst 5 gram vatten per 100 gram.

10 &

Med gräddpulver avses en produkt i pul- verform som erhållits genom att vatten av- lägsnats från grädde och som innehåller minst 65 gram fett och högst 5 gram vatten per 100 gram.

llå

Med kondenserad mjölk avses en flytande produkt som erhållits genom att vatten till viss del avlägsnats från mjölk.

Med kondenserad helmjölk avses kon- denserad mjölk som innehåller minst 7,5 gram fett och minst 25 gram mjölktorrsub- stans per 100 gram och med kondenserad skummjölk kondenserad mjölk som innehål- ler minst 20 gram mjölktorrsubstans per 100 gram.

125

Med sockrad kondenserad mjölk avses en flytande produkt som erhållits genom att vatten till viss del avlägsnats från mjölk som blivit tillsatt socker.

Med sockrad kondenserad helmjölk avses sockrad kondenserad mjölk som innehåller minst 8 gram fett och minst 28 gram mjölk- torrsubstans per 100 gram och med sockrad kondenserad skummjölk sockrad kondense- rad mjölk som innehåller minst 24 gram mjölktorrsubstans per 100 gram.

Pastörisering

13 & Mjölk och flytande mjölkprodukt får icke

saluhållas som livsmedel eller användas vid framställning eller beredning av livsmedel utan att ha pastöriserats enligt 14 &. Pastöriseringstvång skall dock icke gälla, 1. mjölk som överlåtes till mejeri,

2. mjölk som överlåtes från mjölkprodu- cent till person som är anställd i mjölkpro- ducentens jordbruk eller i sådan av produ- centen bedriven rörelse, som utgör binäring till jordbruk, eller till medlem av den an- ställdes hushåll,

3. mjölk som överlåtes till fullgörande av födorådskontrakt,

4. mjölk som från mjölkproducent i hans egenskap av arrendator överlåtes till ägaren, om denne är bosatt inom den kommun där jorden är belägen, eller i vad avser eckle- siastikt boställe till vederbörande tjänstein- nehavare, om arrendatorn enligt sitt kon- trakt är skyldig att leverera mjölk till denne, allt dock endast i den utsträckning som kan anses erforderlig för att tillgodose behovet av mjölk i ägarens eller tjänsteinnehavarens hushåll.

Länsstyrelsen får vidare medge undantag från pastöriseringstvånget beträffande mjölk och grädde som av mjölkproducent försäl- jes inom visst område direkt till konsument, dock endast i vad avser mjölk och grädde från viss nötkreatursbesättning och under förutsättning att länsveterinären intygat att de hygieniska förhållandena vid varans framställning och besättningens hälsotill- stånd är tillfredsställande. Medgivandet skall avse viss tid. Meddelande om sådant undan- tag skall tillställas livsmedelsstyrelsen.

145

Pastörisering skall ske genom högpastörise- ring, lågpastörisering eller långtidspastörise- ring på sådant sätt att efter föreskriven provtagning och undersökning livsmedlet, då fråga är om högpastörisering, ger negativ reaktion med Storchs peroxidasprov samt, då fråga är om lågpastörisering eller lång- tidspastörisering, ger negativ reaktion med fosfatasprov enligt Steins metod.

Mjölk skall i samband med pastörisering- en renas genom centrifugering.

15 5

Pastörisering av mjölk och grädde skall ut- föras i apparat (pastöriseringsapparat) som till fabrikat och typ godkänts av statens ma- skinprovningar eller som undergår provning

i och för dylikt godkännande och vars an- vändning statens maskinprovningar medgivit för viss tid.

Pastöriseringsapparat skall vara försedd med avverkningsregulator, returventil och termograf på sätt som godkänts av statens maskinprovningar. De diagram på vilka temperaturen registreras skall numreras i löpande följd och förvaras under ett år.

Av statens maskinprovningar utfärdat in- tyg om godkännande av pastöriseringsappa— rat skall förvaras i mejeri där apparaten används.

Vill innehavare av pastöriseringsapparat vidtaga förändring på apparaten skall han söka statens maskinprovningars tillstånd där- till. Intyg om meddelat tillstånd skall förva- ras såsom om intyg enligt tredje stycket föreskrives.

165 Pastöriserad mjölk och pastöriserad mjölk- produkt får ej införas i kärl eller apparat, som använts för opastöriserad mjölk eller mjölkprodukt, utan att utrustningen dessför- innan blivit noggrant rengjord.

175 Kärl vari pastöriserad mjölk och pastörise- rad mjölkprodukt transporteras eller salu- hålles skall vara tydligt märkt med nummer och namn eller allmänt känd beteckning på det mejeri varifrån varan härrör. Vid transport av mjölk och mjölkprodukt mellan produktionsplats och mejeri skall uppgift om producentens namn och adress eller leverantörnummer medföras.

185

Innehavare av mejeri är skyldig att en gång i månaden låta provtagare som utses av livs- medelsstyrelsen taga prov av varje i detta kapitel avsedd konsumtionsfärdig vara, som finns i mejeriet och är avsedd att saluhål- las.

Framgår genom analys av prov att före— skriven pastörisering ej ägt rum skall antalet provtagningar ökas till två i månaden. Detta antal skall behållas under en månad utöver

den då analys av alla uttagna prov visat att föreskriven pastörisering ägt rum.

Mejeriets innehavare eller ställföreträdare för honom äger närvara vid provtagningen och skall på följesedel, som bifogas provet vid dess insändande för laboratorieunder- sökning och varav de äger erhålla en duplett, ange om varan undergått hög-, låg— eller långtidspastörisering.

195

Undersökning av prov enligt 18 5 skall ut- föras av anvisningslaboratorium. Snarast möjligt efter det att prov inkommit till labo- ratoriet skall det undersökas med Scharers fosfatasmetod eller Storchs peroxidasmetod.

Har vid annat laboratorium än Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg utförd undersökning enligt Scharers f05- fatasmetod visat att föreskriven pastörisering icke ägt rum, skall återstående del av provet snarast möjligt vidarebefordras till denna an- stalt, som har att undersöka provet med Steins fosfatasmetod.

Om undersökning enligt Storchs peroxi- dasmetod eller Steins fosfatasmetod visar att föreskriven pastörisering icke ägt rum har laboratoriet att utfärda analysbevis som skall tillställas provtagaren och livsmedelsstyrel- sen.

Det åligger anvisningslaboratorium att senast den femte i varje månad till livsme- delsstyrelsen insända under nästföregående månad inkomna följesedlar till prov enligt 18 5, försedda med anteckning om resultatet av verkställda undersökningar.

12 kap. Ost, margarinost och mesvara

1 & Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första styckets livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: ost, halvfet ost, hel- fet ost, gräddost, smältost, margarinost, mes- ost, messmör, blandad mesvara, gräddmes- ost och gräddmessmör.

Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 2, 6 och 8 55 detta kapitel. Dessa bestäm-

melser samt bestämmelserna i 7 5 faststäl- les enligt 9 5 livsmedelsstadgan som livs- medelsstandard.

2 i?

Med ost avses en färsk eller mognad produkt som erhållits genom avskiljande av vassle efter koagulering eller annan motsvarande behandling av mjölk från ko eller annat djurslag eller av mjölkprodukt, såsom gräd- de, skummjölk eller kärnmjölk, eller av en blandning därav.

Med smältost avses en produkt som er- hållits genom malning, smältning och emul- gering av ost, oavsett om i produkten ingår även annat livsmedel, dock ej annat fett än mjölkfett.

Med margarinost avses en ost— eller ost- masseliknande produkt i vilken ingår annat fett än mjölkfett.

3 &

Till framställning av ost får ej användas annan mjölk än sådan som undergått pastö- risering så att mjölken ger negativ reaktion med fosfatasprov.

Smältost skall under tillverkningen upp- värmas till minst 70” under 30 sekunder eller till därmed likvärdig kombination av temperatur och tid.

45

Har vid framställning av ost eller smältost använts mjölk eller mjölkprodukt från an- nat djurslag än ko skall dessa livsmedel märkas med namnet på djurslaget.

Smältost får i detaljhandeln icke saluhål- las annat än i färdigförpackning som skall märkas »Smältost».

Margarinost får i detaljhandeln icke salu- hållas annat än i färdigförpackning som skall märkas »Margarinost».

55

Ost, smältost och margarinost skall märkas med följande uppgifter:

1. fetthaltsmärke, utvisande livsmedlets fetthalt i gram per 100 gram torrsubstans, varvid märket för livsmedel, som innehåller mindre än 10 gram, skall utgöras av beteck-

ningen 10— samt för livsmedel med högre fetthalt den av beteckningarna 10+, 20+, 30+, 40+, 45+, 50+, 55+, 60+ eller 80+ som fetthalten närmast överstiger,

2. i vad avser inom landet tillverkad hel- ost samt färdigförpackad ost, smältost och margarinost uppgift om tillverkningsdagen eller numret på tillverkningsveckan jämte år (datummärke),

3. i vad avser hit importerad ost uppgift om tillverkningslandet.

Ost, smältost och margarinost som salu- hålles annorledes än i färdigförpackning skall märkas med det nummer som livsme- delsstyrelsen tilldelat tillverkare eller impor- tör av livsmedel såsom ursprungsmärke.

6?) Under nedan angivna beteckningar saluhål- len ost skall ha minst följande fetthalt i torr- substans

halvfet ost 30 gram per 100 gram helfet ost 45 gram per 100 gram gräddost 60 gram per 100 gram 7 &

Ost får per 100 gram vara innehålla högst 60 gram vatten. Vattenhalten får dock upp- gå till 70 gram i bredbar smältost, om fett- halten ej överstiger 40 gram per 100 gram torrsubstans, och till 80 gram i mager syra— ost (cottage cheese och kvarg).

8 5

Med mesost eller messmör aVSes en pro- dukt, som erhållits genom indunstning av vassle, framställd av ko— eller getmjölk, med eller utan tillsats av mjölkbeståndsdelar, an— nat protein än mjölkprotein, socker och aromämnen.

Färdigförpackad mesvara som tillförts an- nat protein än mjölkprotein eller annan soc— kerart än mjölksocker skall märkas med uppgift om den tillsatta varans art och mängd i gram per 100 gram.

Med blandad mesvara avses en produkt som utöver vassle från komjölk innehåller getvassle eller getmjölk. Produkten skall per kilogram innehålla minst den mängd torr- substans som ingår i ett kilogram getmjölk.

Gräddmesost och gräddmessmör skall in— nehålla minst 10 gram mjölkfett per 100 gram torrsubstans.

Färdigförpackad mesvara skall märkas med fetthaltsmärke, som anger livsmedlets lägsta fetthalt i gram per 100 gram torrsub- stans. Mesvara som innehåller mindre fett än 10 gram skall märkas med beteckningen 10—. Högre fetthalt skall anges med den av beteckningarna 10+, 20+ eller 30+ som fetthalten närmast överstiger.

95

På ostsort får ej användas benämning som intagits i en av livsmedelsstyrelsen på förslag av Svenska kontrollanstalten för mejeripro- dukter och ägg fastställd förteckning över ostsorter utan att ostsorten uppfyller där an- given standard.

105

I detta kapitel meddelade föreskrifter om märkning gäller icke livsmedel som serve— ras oförpackat.

13 kap. Ätbara fetter och oljor

1 & Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: smör, smörfett, smörolja, margarin, ister och nöttalg. Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 3, 4, 6 och 7 55 detta kapitel. Dessa be- stämmelser fastställes enligt 9 5 livsmedels- stadgan som livsmedelsstandard.

2 &

Utöver de i 1 5 angivna livsmedlen anses som ätbara fetter och oljor matolja och an- nat livsmedel än grädde, bestående av fett och olja av animaliskt eller vegetabiliskt ur- sprung eller en blandning därav, även emul- sion av vatten och fett med fettet som vä— sentligaste beståndsdel jämte vattnet.

Med smör avses ett fett som erhållits ge- nom kärning av grädde och som innehåller minst 80 gram mjölkfett per 100 gram.

Färdigförpackat smör skall märkas »Smör». Vid saluhållande av oförpackat smör skall tillhandahållas sådan uppgift att livsmedlets karaktär av smör tydligt fram- går.

Utan hinder av första stycket får livsme- del saluhållas under beteckningen smör även om däri ingår mjölkfett från annat djurslag än ko, om namnet på det andra djurslaget anges i förbindelse med beteckningen smör.

45

Med smörfett avses ett fast och med smör- olja ett flytande fett som framställts från smör eller grädde. Livsmedlet skall ha en mjölkfetthalt av minst 99,3 gram och en vattenhalt av högst 0,5 gram per 100 gram. Är fetthalten minst 99,6 gram och vatten— halten högst 0,2 gram får livsmedlet be- nämnas »Vattenfritt».

55

Till framställning av smör, smörfett och smörolja får endast användas mjölk eller grädde som undergått sådan pastörisering att mjölken ger negativ reaktion med fosfatas- prov.

65

Med margarin avses en bredbar eller flytan- de fettemulsion, huvudsakligen av typen vat- ten i fett, som innehåller annat fett än mjölkfett. Margarin skall innehålla minst 80 gram fett per 100 gram.

Margarin får i detaljhandeln icke saluhål- las annat än i färdigförpackning som skall märkas »Margarin».

7 & Med ister avses ett fett som erhållits genom utsmältning av fettvävnad från svin.

Med nöttalg avses ett fett som erhållits genom utsmältning av fettvävnad från nöt- kreatur.

'l i 1 I '.

Ister och nöttalg får innehålla högst 0,2 gram vatten och främmande beståndsdelar per 100 gram.

3 &

Fett och olja som uteslutande härrör från viss vegetabilisk råvara och i vilken ej in- blandats vatten får icke saluhållas annat än under namn som anger detta ursprung i för- bindelse med ordet fett eller olja, såsom »KOkOSfett » .

9 Ö Fett och olja skall märkas med den totala mängden däri ingående fett i gram per 100 gram och linolsyra i gram per 100 gram fett.

105

I detta kapitel meddelade föreskrifter om märkning gäller icke fett eller olja som ser- veras.

14 kap. Glass m. m.

1 ?? Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: glass, mjölkglass, gräddglass, saftis (fruktis, bäris, sorbet, sher- bet).

Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 2—4 55 detta kapitel. Dessa bestämmelser fastställes enligt 9 5 livsmedelsstadgan som livsmedelsstandard.

2 5

Med glass och saftis avses en produkt, sam- mansatt av vatten, mjölk, mjölkprodukt, ägg, äggprodukt, fett, olja, vegetabiliskt protein, frukt, bär och socker eller av vissa av dessa varor, som genom frysning erhållit en fast

till halvfast konsistens och är avsedd att förtäras i detta tillstånd.

3 5

Med glass avses en produkt som per 100 gram, överdrag av annat slag än glass eller saftis oberäknat, innehåller minst 28 gram torrsubstans varav minst 3 gram fett och 2,5 gram protein (motsvarande 7 gram fett- fri mjölktorrsubstans). Med mjölkglass avses glass vari ej ingår annat fett än mjölkfett samt originalfett från smakämnen, tillsats och äggprodukt och vari mjölktorrsubstam sen ej ersatts med annat protein. Med grädd- glass avses mjölkglass innehållande 30 gram torrsubstans, varav minst 8 gram fett, per 100 gram.

Färdigförpackad glass med en litervikt understigande 450 gram skall märkas med litervikten i gram.

Till beteckningen glass får fogas ord som anger livsmedlets konsistens, såsom »Mjuk- glass».

45 Med saftis (fruktis, bäris, sorbet, sherbet) avses en produkt som per 100 gram, över- drag av annat slag än glass och saftis obe- räknat, innehåller minst 20 gram torrsub— stans, varav minst 10 gram fruktråvara, om denna utgöres enbart av citrusfrukt, och el- jest minst 15 gram frukt- eller bärråvara.

5 5

Innan glassmassa eller saftismassa fryses skall den pastöriseras till minst 800 eller kokas så att den, om den innehåller mjölk- torrsubstans, ger negativ reaktion med per- oxidasprov.

Omedelbart efter värmebehandlingen skall massan nedkylas till temperatur ej överstigande +5” och därefter förvaras vid sådan temperatur intill dess den fryses. Mas- sa som icke är värmesteriliserad, frystorkad eller djupfryst får ej användas för tillverk- ning av glass eller saftis senare än tre dygn efter massans framställning.

Returvara får ej omfrysas.

Utan hinder av 5 5 får med livsmedelssty- relsens tillstånd mjukglass tillverkas av an- nan glassmassa än sådan som undergått där angiven behandling, om därvid användes apparat som statens institut för folkhälsan funnit lämplig ur hygienisk synpunkt.

75

Färdigförpackad glass och färdigförpackad saftis skall märkas med sin fastställda livs- medelsbeteckning samt glassen därjämte med den totala mängden däri ingående fett i gram per 100 gram och linolsyra i gram per 100 gram fett.

Finns i färdigförpackad glassmassa in- blandade andra varor, såsom frukt, bär, nötter, choklad eller sylt, skall 3 5 första och andra styckena gälla enbart glassen, var- vid livsmedlet skall märkas med uppgift om denna inblandning samt med glassens och de övriga varornas vikt, angivna var för s1g.

15 kap. Köttvaror

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: skinka, köttfärs, nötfärs, kalvfärs och fläskfärs.

Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 5 och 6 55 detta kapitel. Dessa bestämmel— ser fastställes enligt 9 5 livsmedelsstadgan som livsmedelsstandard.

25

Med köttvara avses dels kött och organ samt annan till män— niskoföda tjänlig del av avlivat varmblodigt djur, vilka icke undergått någon beredning, dels därav helt eller delvis beredd pro- dukt (köttprodukt).

35

Till kött hänföres skelettmuskulatur med tillhörande fett och bindväv utom skallkött.

Till organ hänföres bräss, hjärna, hjärta, lever, njure och tunga.

Med annan köttvara avses annat vid be- siktning enligt lagen om köttbesiktning som livsmedel godkänd del av djurkroppen än kött och organ.

4?)

Som råvara i köttprodukt avses varje däri ingående annan vara än godkänd livsme- delstillsats,

Köttprodukt betecknas som sammansatt, om däri ingår en eller flera råvaror än kött- vara och vatten till en högre sammanlagd torrsubstanshalt än 3 gram per 100 gram, samt som finfördelad, om däri ingående köttvara finfördelats i sådan grad att varje enskild partikel endast med svårighet kan identifieras organoleptiskt.

Med skinka avses kött från lår av svin.

65

Med köttfärs avses en köttprodukt som ute- slutande innehåller malet eller på annat sätt finfördelat kött.

Med nötfärs avses köttfärs av kött från nötkreatur, med kalvfärs köttfärs av kött från kalv av nötkreatur och med fläskfärs köttfärs av kött från svin.

75

Köttvara får icke saluhållas som livsmedel, om varan till någon del härrör från själv— dött djur.

8 5

Följande köttprodukter får icke saluhållas som livsmedel om de har högre än nedan angivna vattenhalter i gram per 100 gram ask- och fettfri substans

& i | l l !

Rökt saltat nötkött 76 Rökt saltat hästkött 76 Rökt saltat renkött 76 Kokt saltat nötkött 76 Kokt saltad skinka 76 Kassler 78 Rökt skinka 78 Kokt saltad tunga 78 Saltad skinka 81

95

Annan osammansatt, finfördelad köttpro- dukt än köttfärs får icke saluhållas som livsmedel, om den har högre vattenhalt än 65 gram per 100 gram eller i vad avser sylta 80 gram per 100 gram, eller utöver kött- vara och vatten innehåller andra råvaror än potatismjöl, mjölk, mjölkpulver, kasein eller vegetabiliskt protein eller av dessa rå- varor har högre sammanlagd torrsubstans- halt än 3 gram per 100 gram.

Köttprodukt får icke saluhållas under någon av benämningarna falukorv, kött- korv, fläskkorv, medisterkorv, frukostkorv, wienerkorv eller prinskorv eller under där- om erinrande benämning om däri ingår, förutom i första stycket angivna råvaror, till där upptagen mängd annan råvara än oberett eller saltat kött från nötkreatur, häst eller svin samt vatten. Fetthalten i den- sa livsmedel får ej överstiga 23 gram per 100 gram vid den högsta tillåtna vatten- halt som anges i första stycket. I livsmed- len ingående kött från svin skall vara be- friat från svål.

105

Köttprodukt får icke saluhållas under be- nämningen leverpastej utan att innehålla minst 30 gram lever per 100 gram. Lever- pastej får ej ha högre fetthalt än 30 gram per 100 gram.

115

Köttprodukt får icke saluhållas under be- nämningen hamburgare utan att innehålla minst 85 gram kött per 100 gram och icke

under benämningen köttbullar utan att inne- hålla minst 60 gram kött per 100 gram.

Dessa livsmedel får icke ha högre fett- halt än 20 gram per 100 gram.

125 Under benämningen blodpudding saluhållen köttprodukt får icke ha högre fetthalt än 20 gram per 100 gram.

135

Köttvara som helt eller delvis härrör från annat varmblodigt djur än nötkreatur, häst, får, svin, älg eller ren får icke saluhållas annat än under benämning som anger den andra djurarten.

Vid saluhållande av köttprodukt som del- vis härrör från sådant annat varmblodigt djur som avses i första stycket skall upp- gift lämnas om mängden däri ingående kött- vara från den andra djurarten.

145

Vid saluhållande av köttfärs från såväl nöt— kreatur som svin skall uppgift lämnas om denna sammansättning.

Köttfärs som innehåller kött av annan djurart än nötkreatur eller svin får icke sa- luhållas annat än under benämning som anger den andra djurarten.

Färdigförpackad köttfärs vars fetthalt överstiger 22 gram per 1000 gram skall märkas med fetthalten.

155

Färdigförpackad sammansatt ej finfördelad köttprodukt skall märkas med arten och mängden däri ingående köttvara angiven i gram per 100 gram.

165

Färdigförpackad sammansatt finfördelad köttprodukt skall märkas med mängden däri ingående kött, organ och annan köttvara angiven var för sig samt med arten och mängden av annan däri ingående råvara av väsentlig betydelse. Mängden skall anges i gram per 100 gram.

175

Färdigförpackad korv skall märkas med mängden däri ingående protein, fett och kolhydrater, angiven var för sig i gram per 100 gram, samt kalorivärdet.

I6 kap. Fiskvaror

1 &

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan livsmedels- beteckningcn strömming för sill, som fångats i Östersjön, Bottenhavet eller Bottniska vi- ken och landats vid deras kuster, och be- teckningen fiskproteinkoncentrat för kon- centrerat fiskprotein.

25

Med fiskvaror avses levande eller döda ät- bara fiskar, kräftdjur och blötdjur samt ät- bara produkter därav.

3 5

Som livsmedel får icke saluhållas annan fisk eller andra kräftdjur än sådana som var le- vande när de togs på fångstlokalen eller ur odling, bassäng eller sump samt är fria från tydliga tecken på parasitära eller andra sjuk- domar.

Blötdjur med skal får icke saluhållas som livsmedel eller beredas till livsmedel, om det dött dessförinnan eller företer tecken på parasitära eller andra sjukdomar.

45

För hantering av fiskvara ombord i fiske- båt får användas havs- eller sjövatten, om vattnet skäligen kan antagas vara av till- fredsställande hygienisk beskaffenhet och icke använts för annat ändamål såsom kyl- ning av båtens motor.

5 5 Fisk, kräftdjur och blötdjur vilka ej avses att saluhållas levande skall snarast efter fångst nedkylas med is eller annat medel med motsvarande kylverkan och därefter förvaras i sådant tillstånd till dess de under- kastas annan behandling eller saluhålles. Fisk får i stället för att nedkylas strösaltas vid fångsten.

Har salt tillförts oberedd fisk skall upp- gift därom lämnas vid saluhållande av fis- ken.

65

Fiskvara får icke saluhållas i detaljhandeln utan att giftiga delar av fisk, kräftdjur och blötdjur, såsom giftigt blod, giftiga fenor och giftiga inälvor, vars giftverkan icke hä- ves vid normal beredning eller som lätt ger upphov till förgiftning, först avlägsnas.

7 &

Färdigförpackad fiskvara skall märkas med arten och mängden av däri ingående fisk, kräftdjur och blötdjur samt annan råvara av väsentlig betydelse. Mängden skall anges i gram per 100 gram.

8 &

Fiskproteinkoncentrat avsett till livsmedel får icke saluhållas utan livsmedelsstyrelsens tillstånd.

17 kap. Ägg och äggprodukter

1 &

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan beteckning- arna ägg och äggpulver. Livsmedlens be- skaffenhet framgår av bestämmelser i 2 och 4 55 detta kapitel. Dessa bestämmelser fast- ställes enligt 9 5 livsmedelsstadgan som livs- medelsstandard.

2 5 Med ägg avses ägg från tamhöns.

Utan hinder härav får ägg av annan fågel- art än tamhöns saluhållas under beteck- ningen ägg, om fågelartens namn därvid an- ges.

Ägg och därav helt eller delvis beredd produkt får icke saluhållas som livsmedel, om ägget varit inlagt i kläckningsmaskin eller härrör från djur som kan misstänkas vara behäftat med sjukdom som kan men- ligt inverka på ägget eller produkten.

3 %

Ägg som införts till riket får icke saluhållas som livsmedel utan att vara märkt med nam- net på det land där det alstrats.

45

Med äggpulver avses torkat helt ägg utan skal (heläggmassa),

5 &?

Med äggprodukt avses flytande, fryst eller torkad äggula, vita av ägg eller helägg— massa.

Äggprodukt av annan fågelart än tam- höns får icke saluhållas som livsmedel annat än under benämning som anger från vilken fågelart produkten härrör.

6 &

Yrkesmässigt framställd flytande, fryst eller torkad heläggmassa eller äggula får icke sa- luhållas för beredning av livsmedel utan att ha undergått pastörisering.

Beredning av produkt från vita av ägg skall ske på sådant sätt att produkten får en bakteriologisk och hygienisk beskaffen- het, motsvarande den som erhålles genom pastörisering.

7 5

För yrkesmässig beredning av livsmedel får endast användas äggprodukt som undergått behandling som anges i 6 5 eller som fram- ställts av hela och rena ägg i samma lokal där livsmedlet beredes eller i närliggande lokal.

1 5

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 9 5 livs- medelsstadgan som livsmedelsstandard för angivna livsmedel bestämmelserna i 2 5 detta kapitel om livsmedlens sammansättning och beskaffenhet i övrigt.

2 5

Till spannmål hänföres de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs, hirs och bovete.

Mjöl, gryn eller flingor av spannmål får per 100 gram icke innehålla mer än 0,1 gram växtdelar, som i större mängd kan antagas vara skadliga att förtära, och icke mer än totalt 0,5 gram andra växtdelar eller andra beståndsdelar än sådana som utgöres av eller härrör från spannmål.

35

Mjöl av spannmål får icke saluhållas under benämning, vari ingår ett eller flera växt- namn, utan att ha beretts av de angivna växterna och per 100 gram innehålla minst 95 gram mjöl av dessa.

Färdigförpackat mjöl som är framställt av mer än ett växtslag skall märkas med arten och mängden i gram per 100 gram av däri ingående mjöl från varje växtslag.

45

Bröd och annat bakverk får icke saluhållas under uppgift att det bakats med tillsats av torrmjölk, kärnmjölk, kvarg eller andra mjölkprodukter utan att innehålla minst 6 gram fettfri mjölktorrsubstans per 100 gram av livsmedlets torrsubstans och med angi- vande av mängden däri ingående mjölk- produkter.

Bröd och annat bakverk får icke saluhål- las under uppgift att det är särskilt protein- rikt utan att ha en proteinhalt av minst 20 gram per 100 gram av livsmedlets torrsub- stans samt angivande av de varor som an- vänts för att höja proteinhalten. Proteinhal- ten skall anges i gram per 100 gram vara.

Livsmedlet skall märkas med uppgifter enligt första och andra stycket. Om livs-

medlet saluhålles oförpackat, får uppgifterna i stället tillhandahållas genom anslag intill livsmedlet.

55

4 5 gäller icke livsmedel som serveras.

19 kap. Bär, frukt, grönsaker, rotfrukter och svamp

1 & Färdigförpackade bär, frukt, grönsaker och rotfrukter i sås eller lag skall märkas med råvarornas vikt i färdigberett tillstånd vid inläggningen.

2 &

Bär eller frukt, som genom extraktion eller annat liknande förfarande berövats värde- givande beståndsdel eller del av sådan, eller vara, vari sådant här eller sådan frukt ingår, får icke saluhållas som livsmedel utan livs- medelsstyrelsens tillstånd.

3 & Svamp i oberett eller torkat tillstånd får i detaljhandeln icke saluhållas annat än med varje art för sig. Färdigförpackad sådan svamp skall märkas med artens namn. Detta skall vid saluhållande av svampen utan för- packning finnas angivet på anslag på eller invid svampen.

Färdigförpackad konserverad svamp skall märkas med den eller de svamparter varav den beretts.

20 kap. Juice och sylt m. m.

1 & Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan följande livsmedelsbeteckningar: juice (must), nektar, saft, sylt, marmelad, mos och gelé. Livsmedlens sammansättning och beskaf- fenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 2, 4 och 5 55 detta kapitel. Dessa bestäm-

melser fastställes enligt 9 5 livsmedelsstad- gan som livsmedelsstandard.

Bestämmelserna i detta kapitel om mar- melad gäller endast så betecknat livsmedel av lös och bredbar beskaffenhet.

2 5

Med juice (must), nektar och saft avses flytande produkter av färsk eller djupfryst, torkad eller på annat sätt konserverad råsaft eller finfördelad råvara (pulp) från frukt, bär, grönsaker, rotfrukter eller andra växt— delar.

Vid beredning av sådant livsmedel får detta icke berövas sådana beståndsdelar vil- ka normalt ingår i den färdiga drycken eller vilka är av betydelse såsom ingrediens i detta. I konsumtionsfärdigt skick skall dryc- ken per 100 gram innehålla en minsta mängd råsaft eller pulp, i vad avser juice av 85 gram, nektar av 35 gram samt saft av 6 gram för citrussaft och 9 gram för annan saft.

Saft, beredd av citrusråvara jämte annan råvara, skall ha en mot proportionen mellan citrusråvaran och den andra råvaran svaran- de halt av råsaft eller pulp.

3 5

Juice, nektar och saft, avsedda att spädas före konsumtion, får icke rekommenderas till utspädning eller upplösning av koncen- trat eller av torrvara i högre grad än att den konsumtionsfärdiga drycken kommer att innehålla den i 2 5 angivna minsta mängden råsaft eller pulp.

Färdigförpackad juice, nektar och saft skall märkas med anvisning om hur varan skall användas samt i vilken grad den skall utspädas eller upplösas.

4 5 Med sylt, marmelad och mos avses icke flytande produkter av färsk eller djupfryst, torkad eller på annat sätt konserverad frukt, bär, grönsaker eller andra växtdelar. Vid beredning av sådant livsmedel får detta icke berövas sådana beståndsdelar vilka normalt ingår i det färdiga livsmedlet eller vilka är av betydelse såsom ingrediens i detta. Livs-

medlet skall per 100 gram innehålla minst 25 gram citrusfrukt eller minst 30 gram annat bär, frukt eller annan växtdel.

Sylt, marmelad och mos, beredda av ci- trusråvara jämte annan råvara, skall ha en mot proportionen mellan citrusråvaran och den andra råvaran svarande halt av de i första stycket angivna beståndsdelarna.

5 5

Med gelé avses en stelnad produkt av klar- gjord saft ur sådan råvara som anges i 4 5 första stycket. Råvaran får icke vid sin be— redning berövas beståndsdelar i vidare mån än som där medges och saften skall per 100 gram innehålla minst 25 gram råvara av här eller frukt.

I 2—5 55 angivet livsmedel i färdigförpack- ning, som avses att saluhållas under benäm— ning vari ej ingår växtnamn, skall märkas med uppgift om däri ingående bär, frukt och andra växtdelar, angivna i ordning efter sin andel i råvarornas sammanlagda vikt.

Sådant icke färdigförpackat livsmedel får icke saluhållas under benämning vari ingår visst växtnamn utan att vara berett av denna växt. Ingår i livsmedlet även annan bär- eller fruktart, skall även denna anges, om den ingår med mer än 15 gram per 100 gram av råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel obe- räknat.

7 5

Livsmedel, även kolsyrad dryck, med sam- ma eller liknande användningsområde som de i l 5 första stycket angivna men med an- nan sammansättning eller av annan beskaf- fenhet i övrigt får ej utan livsmedelsstyrel- sens tillstånd saluhållas i färdigförpackning, varå förekommer avbildning av här, frukt eller växtdel som brukar användas vid fram- ställning av livsmedlet eller namn på sådan växt eller något av orden »Bär» eller »Frukt» eller namn på bär eller frukt an- nat än i ordsammanställning såsom »Av hårtyp», »Med fruktsmak», »Med apelsin- smak», »Av citrontyp».

1 &

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan livsmedels- beteckningarna socker och honung. Livs- medlens sammansättning och beskaffenhet i övrigt framgår av bestämmelser i 2 och 3 55 detta kapitel. Dessa bestämmelser fastställes enligt 9 5 livsmedelsstadgan som livsmedels- standard.

25

Med socker avses en produkt som innehåller sackaros i en mängd av minst 99,5 gram per 100 gram.

Utan hinder härav får som »Florsocker» betecknas färdigförpackat socker med en stärkelsehalt av högst 5 gram per 100 gram, varvid livsmedlet skall märkas med uppgift att det innehåller stärkelse.

Till beteckningen socker får fogas ord som anger livsmedlets typ såsom »Bitsoc- ker».

3 5 Med honung avses en flytande eller kristalli- serad produkt som av bin alstrats av blom- nektar och sockerhaltiga safter från levande växtdelar. '

Honung som berövats något av sina na— turliga beståndsdelar får icke saluhållas som livsmedel.

Utomlands alstrad färdigförpackad ho- nung får icke saluhållas som livsmedel utan att vara märkt med namnet på det land där honungen alstrats.

22 kap. Kaffe

1 &

Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan livsmedels- beteckningarna kaffe och kaffepulver (in— stant coffee). Livsmedlens sammansättning och beskaffenhet i övrigt framgår av bestäm- melser i 2—4 55 detta kapitel. Dessa be— stämmelser fastställes enligt 9 5 livsmedels- stadgan som livsmedelsstandard.

Med kaffe avses frön (bönor) av kaffebus- ken vilka undergått rostning och malning men i övrigt icke berövats något av sina värdegivande beståndsdelar.

Råvaran får per 100 gram innehålla högst 7 gram andra delar av kaffebusken än frön och högst 3 gram andra beståndsdelar.

3 5

Med kaffepulver (instant coffee) avses en produkt som erhållits genom att vatten av- lägsnats från rostat, malet och bryggt kaffe i sådan grad att per 100 gram högst 3 gram vatten återstår.

45

Kaffe och kaffepulver varifrån koffein av- lägsnats i sådan grad att per 100 gram högst 50 mg koffein återstår får i detaljhandeln icke saluhållas annat än i färdigförpackning, märkt »Koffeinsvagt» eller »Koffeinfritt».

23 kap. Ättika

1 ? Livsmedelsstyrelsen fastställer enligt 16 5 första stycket livsmedelsstadgan livsmedels- beteckningen ättika för det livsmedel som erhållits genom ättikjäsning av alkoholhaltig vätska eller genom utspädning av ättiksyra. Till beteckningen ättika får fogas ord som anger anknytning till viss vara, såsom »Vin- ättika».

Som livsmedelsstandard fastställes enligt 9 5 livsmedelsstadgan att ättika skall inne- hålla minst 3 gram ättiksyra per 100 gram samt att ättika med benämning som ankny- ter till viss vara skall vara framställd genom ättikjäsning av den angivna varan.

2 &

Ättika som helt eller delvis tillverkats genom utspädning av ättiksyra och som har lägre ättiksyrahalt än 15 gram per 100 gram får icke saluhållas annat än i förpackning, märkt »Utspädd ättika» samt med uppgift om ättiksyrahalten.

AVDELNING III ANSVARS- BESTÄMMELSER

1 % Till straff som anges i 82 5 livsmedelsstad-

gan dömes den som

1. saluhåller livsmedel vilket enligt bestäm— melse i denna kungörelse icke får salu- hållas;

2. är ansvarig för märkning av färdigför- packat livsmedel och underlåter att ut- föra i denna kungörelse föreskriven märkning av sådant livsmedel;

3. utan vederbörande livsmedelsmyndighets tillstånd behandlar livsmedel med joniserande strålning, bereder livsmedel annorstä- des än i lokal, som av livsmedelsmyn- dighet godkänts för ändamålet, eller förvarar annat än i 4 kap. 9 5 andra stycket denna kungörelse angivet livs— medel annorstädes än i sådan lokal, maler köttfärs, avsedd att saluhållas utan ytterligare beredning, annorstädes än i kylt utrymme, tillverkar mjukglass av glassmassa som ej undergått i 14 kap. 5 5 första och andra styckena denna kungörelse angi- ven behandling;

4. plockar eller tar ur fågel eller avhudar eller tar ur vilt eller kanin annorstädes än i utrymme som av hälsovårdsnämn- den godkänts för ändamålet;

5. medför hund, katt eller annat ovidkom- mande djur i livsmedelslokal eller till- låter sådant djur att uppehålla sig i 10- kalen;

6. innehar eller förestår verksamhet där livsmedel hanteras och underlåter att göra anmälan enligt 8 kap. 4 5 denna kungörelse;

7. innehar eller förestår verksamhet som anges i 8 kap. 6 5 denna kungörelse och i verksamheten anställer någon som ej, såsom i nämnda 5 föreskrives, styrkt sig vara fri från sjukdom eller smitta som genom av honom hanterade livsmedel kan överföras på människa.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

&?

BILAGA 1 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över livsmedel som skall berikas

Denna förteckning gäller fr.o.m. den 1 juli 1971, och ersätter tidigare gällande för- teckning.

Enligt 10 5 första stycket livsmedelsstad- gan har livsmedelsstyrelsen föreskrivit att följande livsmedel skall vara tillfört berik- ningsmedel.

1. Livsmedel, som skall berikas med jod.

Bordssalt och hushållssalt skall vara tillfört natrium- eller kaliumjodid i sådan mängd att halten av jodid i saltet uppgår till mellan 4 och 5 mg per 100 g.

2. Livsmedel, som skall berikas med järn.

Mjöl av spannmål skall vara tillfört ferrosul- fat, ferrofumarat eller ferrum reductum så att totala järnhalten i mjölet uppgår till mellan 5 och 6 mg per 100 g.

3. Livsmedel, som skall berikas med vitamin A och vitamin D.

Lättmjölk skall vara tillförd vitamin A och Vitamin D i sådan mängd att halten uppgår till 150 IE vitamin A och 15 IE vitamin D per 100 g.

Produkt Tillåten berikning

Margarin skall vara tillfört vitamin A och vitamin D i sådan mängd att halten uppgår till 3 000 IE vitamin A och 300 IE vitamin D per 100 g.

BILAGA 2 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över tillstånd att berika livs- medel

Enligt 10 5 första stycket livsmedelsstadgan har livsmedelsstyrelsen lämnat följande gene- rella och individuella tillstånd att berika livs- medel. I förteckningen anges även den tid för vilken individuella tillstånd beviljats samt särskilda villkor för tillståndet. Tillståndet gäller, med upphävande av tidi- gare tillstånd, fr. o. m. den 1 juli 1971.

A. Generella tillstånd.

B. Individuella tillstånd1

De halter som anges i nedanstående förteck- ning under »Tillåten berikning» avser to- tala mängden av ifrågavarande ämne i pro- dukten efter det att berikning skett.

1Avser förhållandet 1.1.1970. Redovisning har skett enligt av LSK föreslagen gruppering.

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

a. Mjölk, modersmjölksersättning, välling och liknande produkter. Lättmjölk Vitamin A 1500 IE/l Svenska Mejeriernas Riksförening Vitamin D 150 IE/l T. 0. m. 31.12.1970 V-mjölk Vitamin D 450 IE/l Mjölkcentralen T.o.m. 31.12.1971 Similac Vitamin A 930 IE/ 100 g Abbott AB Artificiell modersmjölk (pulver)

Pelargon modersmjölks- ersättning (pulver)

Vitamin D 390 IE/100 g Tiamin 0,54 mg/100 g Niacin 5,2. mg/ 100 g Askorbinsyra 40 mg/ 100 g

Vitamin A 850 IE/lOO g Vitamin D 350 IE/IOO g Tiamin 0,3 nig/100 g Riboflavin 0,5 mg/lOO g Pyridoxin 0,2 mg/lOO g

T. 0. m. 31.12.1971

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Produkt Tillåten berikning Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Lättmjölk

Findus Osockrad Välling

Findus God Morgonvälling

Findus Osockrade Välling för vuxna

Semper Frukostgröt

Semper Gröt gjord på havregryn

Semper Gröt gjord på havregryn med äppelsmak

Milkotal modersmjölks- ersättning (pulver)

Bifidus (halvmjölk för spädbarn)

Niacin 3,5 mg/IOO g Askorbinsyra 30 mg/lOO g Vitamin A 1500 IE/l Vitamin D 150 IE/l

Vitamin A 800 IE/ 100 g Vitamin D 330 IE/100 g Tiamin 0,5 mg/ 100 g Riboflavin 0,9 mg/100 g Niacin 5 mg/ 100 g Askorbinsyra 25 mg/ 100 g

Vitamin A 1700 IE/100 g Vitamin E 17 Ing/100 g Tiamin 0,68 mg/ 100 g Riboflavin 0,97 mg/ 100 g Pyridoxin 1,7 mg/100 g Niacin 10,8 mg/lOO g Askorbinsyra 40 mg/ 100 g Vitamin A 1700 IE/100 g Vitamin E 17 mg/lOO g Tiamin 0,7 mg/lOO g Riboflavin 1,0 mg/100 g Pyridoxin 1,7 mg/100 g Niacin 11 mg/IOO g Askorbinsyra 40 mg/lOO g Tiamin 0,8 mg/ 100 g Riboflavin 1,2 mg/100 g Pyridoxin 1,0 mg/ 100 g Niacin 12,6 mg/ 100 g Vitamin E 10 mg/100 g Vitamin A 720 IE/100 g Vitamin D 300 IE/100 g Vitamin E 3,6 mg/IOO g Tiamin 0,4 mg/lOO g Riboflavin 0,8 mg/IOO g Pyridoxin 0,2 mg/ 100 g Niacin 5,4 mg/100 g Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Vitamin A 720 IE/lOO g Vitamin D 300 IE/ 100 g Vitamin E 3,6 mg/lOO g Tiamin 0,4 mg/lOO g Riboflavin 0,8 mg/100 g Pyridoxin 0,2 mg/ 100 g Niacin 5,4 mg/IOO g Askorbinsyra 30 mg/100 g Vitamin A 930 IE/100 g Vitamin D 400 IE/ 100 g Vitamin E 6 mg/100 g Tiamin 0,45 mg/ 100 g Riboflavin 1,1 mg/ 100 g Pyridoxin 0,45 mg/ 100 g Niacin 4,0 mg/100 g Askorbinsyra 60 mg/IOO g Ca-pantotenat 2,3 mg/100 g Vitamin A 900 IE/ 100 g Vitamin D 380 IE/100 g Vitamin E 3,9 mg/lOO g Tiamin 0,4 mg/100 g Pyridoxin 0,25 mg/lOO g Niacin 5,0 mg/ 100 g Askorbinsyra 60 mg/lOO g

Vadstena Andelsmejeriförening

T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. rn. 31.12.1971

Findus AB T. 0. m. 31.12.1970

Semper AB T. o.m. 31.12.1971

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Lättgröt

Välling (blå kapsel)

Välling (gul kapsel)

Findus tillägg

Findus mjölfritt tillägg

Semper mjölfritt tillägg (pulver)

Frukostvälling

Semper mjölfritt tillägg (i flytande form)

Välling i flytande form

Vitamin A 900 IE/IOO g Vitamin D 380 IE/100 g Tiamin 0,5 mg/ 100 g Riboflavin 0,8 mg/IOO g Pyridoxin 0,2 mg/100 g Niacin 6,0 mg/IOO g Askorbinsyra 70 mg/ 100 g

Vitamin A 850 IE/100 g Vitamin D 600 IE/lOO g Tiamin 0,5 mg/ 100 g Riboflavin 0,6 mg/ 100 g Niacin 7,0 mg/100 g Askorbinsyra 50 mg/100 g Vitamin A 800 IE/ 100 g Vitamin D 330 IE/IOO g Tiamin 0,5 mg/IOO g Riboflavin 0,9 mg/ 100 g Niacin 5,0 mg/IOO g Askorbinsyra 25 ing/100 g

Vitamin A 850 IE/lOO g Vitamin D 350 IE/100 g Tiamin 0,6 mg/IOO g Riboflavin 0,9 mg/100 g Niacin 4,0 mg/lOO g Askorbinsyra 80 mg/ 100 g

Vitamin A 900 IE/ 100 g Vitamin D 360 IE/100 g Vitamin E 5,7 mg/IOO g Tiamin 0,6 mg/ 100 g Riboflavin 0,9 mg/100 g Pyridoxin 0,5 mg/ 100 g Niacin 3,6 mg/100 g Askorbinsyra 60 mg/lOO g Vitamin A 900 IE/ 100 g Vitamin D 370 IE/100 g Vitamin E 3,9 mg/100 g Tiamin 0,4 mg/ 100 g Niacin 5,0 mg/100 g Askorbinsyra 55 mg/ 100 g Vitamin A 1700 IE/100 g Vitamin E 17 mg/lOO g Tiamin 0,7 mg/ 100 g Riboflavin 1,0 mg/IOO g Pyridoxin 1,7 mg/IOO g Niacin 11,0 mg/100 g Askorbinsyra 40 mg/ 100 g Vitamin A 1200 IE/l Vitamin D 500 IE/l Vitamin E 5,0 mg/l Tiamin 0,5 mg/l Riboflavin 0,9 mg/l Pyridoxin 0,3 mg/l Niacin 6,5 mg/l Askorbinsyra 75 mg/l Vitamin A 1200 IE/l Vitamin D 500 IE/l Vitamin E 5,0 mg/l Tiamin 0,7 mg/l Riboflavin 1,3 mg/l Pyridoxin 0,3 mg/l Niacin 9,0 mg/l Askorbinsyra 40 mg/l

Findus AB T. 0. m. 31.12.1970

Findus AB T. 0. 111. 31.12.1970

Findus AB T. 0. m. 31.12.1970

Findus AB T. 0. m. 31.12.1971

Findus AB T. 0. m. 31.12.1970

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. 111. 31.12.1971

Produkt

Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Ge De Vällingpulver

Semper Välling och Semper Välling, sockerfri

Baby-semp

Lemolac (modersmjölksersättning)

Alomin 40/60 (modersmjölksersättning)

Lactovit

b. Åtbara fetter och oljor Margarin (Hushållsmargarin och bagerimargarin) Norskt margarin Norskt margarin

Sunco Matolja

Kronolj a

e. Glass m. m. Winnerglass

Vegetabilisk glass

Vitamin A 800 IE/ 100 g Vitamin D 335 IE/100 g Vitamin E 3,4 mg/lOO g Tiamin 0,34 mg/100 g Riboflavin 0,60 mg/lOO g Pyridoxin 0,20 mg/ 100 g Niacin 4,4 mg/100 g Askorbinsyra 50 mg/100 g Vitamin A 800 IE/IOO g Vitamin D 330 IE/lOO g Vitamin E 3,4 mg/lOO g Tiamin 0,5 mg/ 100 g Pyridoxin 0,2 mg/ 100 g Niacin 6,0 mg/lOO g Askorbinsyra 30 mg/100 g

Vitamin A 900 IE/lOO g Vitamin D 370 IE/100 g Vitamin E 3,7 mg/100 g Tiamin 0,4 mg/IOO g Pyridoxin 0,25 mg/IOO g Niacin 5,0 mg/100 g Askorbinsyra 55 mg/ 100 g

Vitamin A 900 IE/ 100 g Vitamin D 350 IE/lOO g Vitamin E 3,7 mg/lOO g Tiamin 0,4 rug/100 g Pyridoxin 0,25 mg/IOO g Niacin 5,0 mg/100 g Askorbinsyra 55 mg/100 g

Vitamin A 950 IE/100 g Vitamin D 400 IE/ 100 g Vitamin E 4 mg/100 g Tiamin 0,4 mg/lOO g Riboflavin 0,7 mg/ 100 g Pyridoxin 0,25 mg/ 100 g Nikotinsyra 5,0 mg/IOO g

Kalciumpantotenat 2,5 mg/100 g Askorbinsyra 45 mg/100 g Vitamin A 1300 IE/IOO g Vitamin D 200 IE/ 100 g

Vitamin A 3000 IE/100 g Vitamin D 300 IE/ 100 g

Vitamin A 3000 IE/lOO g Vitamin D 300 IE/lOO g

Vitamin A 3000 IE/IOO g Vitamin D 300 IE/ 100 g

Vitamin A 3000 IE/IOO g Vitamin D 300 IE/100 g Vitamin A 3000 IE/lOO g Vitamin D 300 IE/lOO g

Vitamin A 300 IE/ 100 g

Vitamin A 470 IE./100 g

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

AB T.o.m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. 111. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Mazetti AB T. 0. 111. 31.12.1971

Margarinindustrins Vitamineringsförening T. 0. m. 31.12.1971

Svenska Millsbolaget AB T.o.m. 31.12.1971

Malm & Stål AB T.o.m. 31.12.1971

Källbergs Industri AB T. 0. m. 31.12.1971

Reymersholms Livsmedel AB

T. 0. 111. 31.12.1971

Karlshamns Oljefabriker T. 0. 111. 31.12.1971

Trollhätteglass AB T. o.m. 31.12.1971

'. -_._ .- av.—un

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Dietglass Mjukglasspulver 8 %

Mjukglasspulver 12 %

d. Spannmålsprodukter Samsikt

Samsikt

Bagerisikt Rågsikt Vetemjöl, extra kärnvete- mjöl, extra bagerivetemjöl samt bagerivetemjöl Kellog's Special, England Kellog's Corn flakes, England Ris krisp från Kellog's, Danmark Corn flakes från Kellog”s Danmark

Wasa dubbel med ost

Weetabix

Makaroner (9 sorter)

e. Grönsaker, rotfrukter Grönsaksprodukter Stuvad spenat (Barnmat)

Stuvad spenat (Barnmat) Färskpotatis

Snabbpotatis (potatismos komplett)

F ino Potatis-mix

Vitamin A 200 IE/lOO g Vitamin A 800 IE/lOO g

Vitamin A 1080 IE/lOO g

Riboflavin 0,13 mg/100 g Niacin 4,0 mg/ 100 g Pyridoxin 0,35 mg/100 g Tiamin 0,4 mg/lOO g Riboflavin 0,13 mg/ 100 g Niacin 4,0 mg/100 g Pyridoxin 0,35 mg/lOO g Tiamin 0,4 mg/100 g Riboflavin 0,13 mg/lOO g Niacin 4,0 mg/IOO g Pyridoxin 0,35 mg/lOO g

Tiamin 0,6 mg/lOO g Riboflavin 1,0 mg/lOO g Niacin 7,0 mg/IOO g

Vitamin A 675 IE/lOO g Vitamin D 35 IE/lOO g

Tiamin 0,6 mg/lOO g Riboflavin 1,1 mg/lOO g Niacin 7,1 mg/IOO g Tiamin 0,4 mg/ 100 g Riboflavin 0,13 mg/100 g Pyridoxin 0,35 mg./100 g Niacin 4 mg/lOO g

Askorbinsyra 60 mg/lOO g Askorbinsyra 60 mg/ 100 g Askorbinsyra 15 mg/ 100 g

Askorbinsyra 150 mg/lOO g

Askorbinsyra 150 mg/IOO g

Trollhätteglass AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Kooperativa Förbundet T.o.m. 31.12.1970

Kvarnföreningen, Svenska T.o.m. 31.12.1971

Kooperativa Förbundet T.o.m. 31.12.1970 Kvarnföreningen, Svenska T.o.m. 31.12.1971

Kungsörnen AB T.o.m. 31.12.1971

Wasabröd AB T.o.m. 31.12.1970

Säljbolaget T. 0. m. 31.12.l970

Kvarn AB Tre Kronor T.o.m. 31.12.1971

Felix AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T. 0. m. 31.12.1970

Bjäre Industrier AB T. 0. m. 31.12.1971

Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C—vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Nordbakels AB T.o.m. 31.12.1971

Tillståndshavare, giltighetstid för Produkt Tillåten berikning tillståndet och särskilda villkor

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C—vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Potatismos komplett Askorbinsyra 135 mg/lOO g Felix AB T. 0. 111. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- i innehåll till största delen utgöres 1 av tillsatt askorbinsyra.

Potatismos Askorbinsyra 120 mg/100 g Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin— innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Trio Potatismos Askorbinsyra 120 mg/ 100 g Quadrant AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vita- mininnehåll till största delen ut- göres av tillsatt askorbinsyra.

T. 0. m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att potatismos har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres

!

_l

Potatismos Askorbinsyra 120 mg/lOO g Semper AB i av tillsatt askorbinsyra. i

!

Snabbrotmos Askorbinsyra 175 mg/100 g Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) ., T. 0. m. 31.12.1971 &

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att rotmos har låg halt av naturligt C-vitamin ? och att denna produkts C-vitamin- ? innehåll till största delen utgöres i av tillsatt askorbinsyra. j

Rotmos komplett Askorbinsyra 175 mg/100 g Felix AB T. 0. m. 31.12.1970 .) Av texten å förpackningen skall i j tydlig skrift framgå att rotmos (_ har låg halt av naturligt C-vitamin i och att denna produkts C-vitamin- , innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

f. Juice (must), nektar, saft och andra drycker Juice (must)

P.L.I . Natural Lemon Juice Askorbinsyra 165 mg/ 100 g

Apelsin juice, »Lift» Apelsin juice, Gong-gong Apelsinjuice Gong-gong Apelsin juice, Gong-gong Apelsin juice, Gong-gong Koncentrerad apelsinjuice Tomatjuice, »Lift»

Äppeljuice, »Lift»

Apelsinjuice osockrat

Äppeljuice osockrat, koncentrerat

Bombay California Valencia Orange Base Gunilla Apelsinjuice Apelsinjuice

Sajter Ädelsaft (apelsin)

Ädelsaft (svart vinbär) Winner Svart Vinbärssaft Rårörd svart vinbärssat't

Apelsinsaft

Askorbinsyra 35 mg/IOO g Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Askorbinsyra 30 mg/lOO g Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Askorbinsyra 30 mg/IOO g Askorbinsyra 195 mg/ 100 g Askorbinsyra 35 mg/lOO g

Askorbinsyra 35 mg/100 g

Askorbinsyra 210 mg/ 100 g

Askorbinsyra 120 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g

Askorbinsyra 50 mg/100 g Askorbinsyra 40 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 125 mg/l 00 g Askorbinsyra 100 mg/ 100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 ;

Adaco AB T. 0. m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Bollnäs Nya Bryggeri AB T. 0. m. 31.12.1971

Hemö Bryggeri AB T.o.m. 31.12.1971

Sandvalls Ångbryggeri AB T. 0. m. 31.12.1971

Själevads Bryggen" AB T.o.m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T. 0. 111. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamininne- håll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Fructus Fabriker AB T.o.m. 31.12.1970

Fructus Fabriker AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamininne- håll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Johannsen & Svensson AB T. o.m. 31.12.1971

Uppsala Ättiksfabrik AB T. 0. 111. 31.12.1971 Önos Fruktindustri AB T. 0. 111. 31.12.1970

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T. 0. m. 31.12.1971

Björnekulla Fruktindustri T. 0. m. 31.12.1970

Felix AB T. 0. m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1971

Produkt Tillåten berikning tillståndet och särskilda villkor

Svart vinbärssaft Osockrad svart vinbärssaft Bob -— svart vinbärssaft Bob apelsinsaft

Bob — citronsaft

Gunilla druvsaft Apelsinsaft

Svart vinbärssaft

Höga C (apelsinsaft) Jaffa Apelsinsaft

Svart vinbärssaft

Övriga drycker Libby's Vegetable Juice Cocktail

Libby's Pineapple grapefruit Drink Koncentrerad Apelsin

Lingon. Måltidsdricka

Äpple. Måltidsdricka

Enbär. Måltidsdricka

Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 150 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/lOO g Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/IOO g Askorbinsyra 50 mg/lOO g

Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 100 mg/lOO g

Askorbinsyra 250 mg/ 100 g Askorbnisyra 50 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g

Askorbinsyra 16 mg/100 g Askorbinsyra 16 mg/ 100 g Askorbinsyra 120 mg/ 100 g

Askorbinsyra 60 mg/100 g

Askorbinsyra 60 mg,/100 g

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Uppsala Ättiksfabrik AB T.o.m. 31.12.1971

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Örnäs Produkter AB T.o.m. 31.12.1970

Annerstedt AB T. 0. m. 31.12.1970

Annerstedt AB T.o.m. 31.12.1970

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T. 0. m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att lingon är fattiga på naturligt C—vitamin och att denna produkts C-vitamininne- håll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äppelpro- dukter av ifrågavarande slag är fattiga på naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamininne- håll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Bjäre Industrier AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro— dukten ingående fruktslagen (en—

Tillståndshavare, giltighetstid för

i i |

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Svart vinbär »Mer»

Tropic, lättsockrad svart vinbärssmak

Cock o' the walk Vegetable Cocktail

Aunt Mellie's Breakfast Drink

Svart vinbärs-squash

Semper drickfärdiga saft- tillägg

Svart vinbär

Apelsin Aprikos

Äpple

Fruktsaft

Persika

Morot

Findus drickfärdiga babydrycker

Apelsin Aprikos

Askorbinsyra 45 mg/ 100 g Askorbinsyra 115 mg/ 100 g Askorbinsyra 15 mg/ 100 g Askorbinsyra 18 mg/ 100 g

Askorbinsyra 105 mg/IOO g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 60 mg/100 g Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 60 mg/lOO g

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 60 mg/lOO g

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g Askorbinsyra 60 mg/100 g

bär och äpple) av naturen är fat- tiga på C-vitamin och att denna produkts C-vitamininnehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1971

Bjäre Industrier AB T.o.m. 31.12.1970

De Coen & Co AB T. 0. m. 31.12.1971

Skånemejerier T. 0. m. 31.12.1971

Fructus Fabriker AB T. o.m. 31.12.1970

Felix AB T.o.m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C—vitamin och att denna produkts C-vitamin— innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de ingåen- de ingredienserna har låg halt av naturligt C—vitamin och att denna produkts C-vitamininnehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att persikor har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att morötter har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C—vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Morot

Nyp0n med apelsin Svart vinbär Äpple

Apelsindryck, osockrad

Aprikosdryck, osockrad

Svart vinbärsdryck, osockrad

Morotsdryck, osockrad

Tang. Apelsin (pulver) Tang. Grapefrukt (pulver)

Nyponmust (pulver)

Bob bordsdryck lingontyp

Bob färdig dryck, kolsyre- £ri, svart vinbär

ICA apelsindrink1

Norrmalms apelsindrink1

64 1 Samma produkt såld under olika namn.

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g Vitamin A 7 mg aktivt karotin/ 100 g (1000 IE)

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 30 mg/ 100 g

Askorbinsyra 30 mg/ 100 g

Askorbinsyra 30 mg/ 100 g

Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Vitamin A 7 mg aktivt karotin/ 100 g /1000 IE)

Askorbinsyra 400 mg/ 100 g Askorbinsyra 400 mg/ 100 g

Askorbinsyra 1250 mg/IOO g

Askorbinsyra 55 mg/ 100 g

Askorbinsyra 45 mg/ 100 g Askorbinsyra 55 mg/ 100 g

Askorbinsyra 55 mg/100 g

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att morötter har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

General Foods AB T. 0. m. 31.12.1970

General Foods AB T.o.m. 31.12.1970

Ekströms Livsmedels Produkter AB T. 0. m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att lingon har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Kumla Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Kumla Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

._. L-..-Jmm

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

V 5 apelsindrink1 Rubin Still drink

Svart vinbär Still drink Gong-gong

Rymd Apelsintyp Dryckpulver

Rymd Blodapelsintyp Dryckpulver

Rymd Jordgubbstyp Dryckpulver

Rymd Citrontyp Dryckpulver »VD Vic — drink-

Måltidssaft —— lingon

Måltidssaft — äpple

Röd Cobbel

Kenya

Körsbärsdricka

Lingondricka

Askorbinsyra 55 mg/IOO g Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Askorbinsyra 30 mg/ 100 g Askorbinsyra 1600 mg/100 g Askorbinsyra 1600 mg/100 g Askorbinsyra 1900 mg/lOO g Askorbinsyra 1800 mg/lOO g Askorbinsyra 40 mg/ 100 g

Askorbinsyra 50 mg/lOO g

Askorbinsyra 50 mg/lOO g

Askorbinsyra 70 mg/ 100 g

Askorbinsyra 40 mg/ 100 g

Askorbinsyra 40 mg/ 100 g

Askorbinsyra 40 mg/ 100 g

1 Samma produkt såld under olika namn.

Kumla Fruktindustri AB T. 0. 111. 31.12.1970

Råsunda Bryggeri T. 0. 111. 31.12.1970

Sandvalls Ångbryggeri AB T. 0. 111. 31.12.1971

Sunco AB T. 0. m. 31.12.1970

Sunco AB T.o.m. 31.12.1970

Sunco AB T.o.m. 31.12.1970

Sunco AB T. 0. 111. 31.12.1970

Vic Fabriks AB T. 0. 111. 31.12.1971

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att lingon har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Önos Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Önos Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Önos Fruktindustri AB T. 0. 111. 31.12.1970

Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att körsbär har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C—vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att lingon har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Tillståndshavare, giltighetstid för Produkt Tillåten berikning tillståndet och särskilda villkor

Önos Fruktindustri AB T. 0. 111. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen . har låg halt av naturligt C-vitamin ! och att denna produkts C-vitamin- l innehåll till största delen utgöres 1 av tillsatt askorbinsyra.

Äppeldricka Askorbinsyra 20 mg/ 100 g

Svart vinbärsdricka Askorbinsyra 40 mg/IOO g Önos Fruktindustri AB _ T. 0. m. 31.12.1970

Jaffa drink Askorbinsyra 50 mg/ 100 g Önos Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Multiapelsin Askorbinsyra 600 mg/ 100 g Önos Fruktindustri AB T.o.m. 31.12.1970

Fresh med citronsmak Askorbinsyra 70 mg/100 g Önos Fruktindustri AB

T. 0. 111. 31.12.1970

g. Sylt, marmelad, mos, gelé, puré. kräm m. m.

Semper frukt- och bärpu- Felix AB réer (barnmat) T.o.m. 31.12.1970 Aprikospuré Askorbinsyra 60 mg/ 100 g Av texten å förpackningen skall i

tydlig skrift framgå att aprikoser 1 har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- * innehåll till största delen utgöres ! av tillsatt askorbinsyra. l l i l i l i 1 ! ?

Nyponpuré Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Svart vinbärspuré Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Apelsin—Aprikospuré Askorbinsyra 60 mg/100 g

Banan—Apelsinpuré Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Persikodessert . Askorbinsyra 60 mg/100 g Av texten å förpackningen skall i

i tydlig skrift framgå att persikor har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Mandarindessert Askorbinsyra 60 mg/ 100 g Felix AB _ T.o.m. 31.12.1970 ! Nyponpuré Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Findus AB .- T.o.m. 31.12.1970 Svart vinbärspuré Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Findus AB ' T.o.m. 31.12.1970 ; Blå Band Aprikoskräm Askorbinsyra 220 mg/ 100 g ' Blå Band Produkter AB "I:

(Vato Produkter AB) i T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av namrligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

l l l i !

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor.

Blå Band Jordgubbskräm

Post Minutkräm J ordgubbssmak Hallonsmak Aprikossmak

Svart vinbärssmak Apelsinsmak Svart vinbärskompott

Fino Hallonkräm Fino Jordgubbskräm

Ekströms Jordgubbskräm

Ekströms Aprikoskräm

Semper Jordgubbskräm

Semper Hallonkräm

Semper Svart vinbärskräm

Ötker Äppelkräm

Askorbinsyra 220 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 100 mg/IOO g Askorbinsyra 100 mg/lOO g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/IOO g

Askorbinsyra 110 mg/lOO g

Askorbinsyra 110 mg/lOO g

Askorbinsyra llO mg/lOO g

Askorbinsyra 100 Ing/100 g

Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) T.o.m. 31.12.1971

General Foods AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser av naturen är fattig på C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres— av tillsatt askorbinsyra. '

Kumla Fruktindustri AB T. 0. m. 31.12.1970

Nordbakels AB T. 0. 111. 31.12.1971

Nordbakels AB T. 0. m. 31.12.1971

Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att produkten har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ekströms Livsmedels Produkter AB T. 0. m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att produkten har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Semper AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

Ötker AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Ötker Päronkräm

Ötker J ordgubbskräm Findus Nyponsoppa (barnmat)

Findus Svart vinbärssoppa (barnmat)

Blå Band Hallonkräm

Blå Band Drottningkräm Knorr Kallrörd Jordgubbs- soppa Knorr Kallrörd Blåbärs- soppa

Ekströms Saftsoppa

Post Minutkräm Krusbärs- smak

Fino Aprikoskräm

Ekströms Nyponkräm

Ekströms Äppelkräm

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g

Askorbinsyra 100 mg/ 100 g Askorbinsyra 100 nig/100 g Askorbinsyra 100 mg/100 g Askorbinsyra 220 mg/100 g Askorbinsyra 220 mg/lOO g Askorbinsyra 170 mg/IOO g

Askorbinsyra 170 mg/ 100 g

Askorbinsyra 180 mg/ 100 g

Askorbinsyra 100 mg/100 g

Askorbinsyra 100 mg/100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Ötker AB T. 0. 111. 31.12.1970 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att päron har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C—vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ötker AB T. 0. m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Blå Band Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Blå Band Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Corn Products AB T. 0. m. 31.12.1970

Corn Products AB T.o.m. 31.12.1970 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att blåbär har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin— innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Ekströms Livsmedels Produkter AB T. 0. m. 31.12.1971 General Foods AB T.o.m. 31.12.1970 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att produkten har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Nordbakels AB T. 0. m. 31.12.1971 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra. Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Ekströms Livsmedels Produkter AB

T. 0. m. 31.12.1971 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att äpplen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vita- mininnehåll till största delen ut- göres av tillsatt askorbinsyra.

Produkt

Blåbärssoppa

Snabb blåbär

Fino FruktSOppa

Pino Aprikossoppa

Fruktsoppa

Blåbärssoppa

Fruktsoppa

Tillåten berikning

Askorbinsyra 190 mg/100 g

Askorbinsyra 60 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/100 g

Askorbinsyra 190 mg/100 g

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att blåbär har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Felix AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att blåbär har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Nordbakels AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro- dukten ingående fruktslagen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Nordbakels AB T. o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) T. 0. m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro- dukten ingående fruktslagen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att blåbär har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitarnin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro-

Produkt

Fruktsoppa med katrin- plommon

Aprikossoppa

Bero aprikossoppa med äpplen

Snabb nypon Nyponsoppa

Winner nyponsoppa Nyponsoppa, osockrad Snabb nyponsoppa

Snabb nyponsoppa

Snabb nyponsoppa, Knorr

Kallrörd nyponsoppa Snabb nyponsoppa (pulver) Kallrörd nypondryck — nyponsoppa

Snabb — nypon

Tillåten berikning

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 200 mg/ 100 g

Askorbinsyra 60 mg/100 g Askorbinsyra 190 mg/100 g Askorbinsyra 85 mg/100 g Askorbinsyra 90 mg/ 100 g Askorbinsyra 90 mg/100 g

Askorbinsyra 230 mg/100 g

Askorbinsyra 370 mg/100 g

Askorbinsyra 280 mg/100 g

Askorbinsyra 385 mg/ 100 g

Askorbinsyra 330 mg/100 g

Askorbinsyra 250 mg/ 100 g

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

dukten ingående fruktslagen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ötker AB T. 0. rn. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro- dukten ingående fruktslagen har låg halt av naturligt C—vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ötker AB T. 0. m. 31.12.1970

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att aprikoser har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Ötker AB T. 0. m. 31.12.1970 Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att de i pro- dukten ingående fruktslagen har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

Felix AB T.o.m. 31.12.1970

Ötker AB T. 0. m. 31.12.1970 Björnekulla Fruktindustri T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Findus AB T.o.m. 31.12.1970

Blå Band Produkter AB (Vato Produkter AB) T. 0. m. 31.12.1971

Corn Products AB T.o.m. 31.12.1970 Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971

Ekströms Livsmedels Produkter AB T.o.m. 31.12.1971 Ekströms Livsmedels Produkter AB T. 0. m. 31.12.1971

Semper AB T.o.m. 31.12.1971

.u. _.-_. A_n. _w_-___....__—__—w_—

'i !

Produkt Tillåten berikning

Tillståndshavare, giltighetstid för tillståndet och särskilda villkor

Rabarberdessert Askorbinsyra 200 mg/100 g Blå Band Produkter AB

(Vato Produkter AB) T.o.m. 31.12.1971

Av texten å förpackningen skall i tydlig skrift framgå att rabarber har låg halt av naturligt C-vitamin och att denna produkts C-vitamin- innehåll till största delen utgöres av tillsatt askorbinsyra.

(Vato Produkter AB)

i Äppeldessert Askorbinsyra 200 mg/ 100 g Blå Band Produkter AB

C. Adressförteckning

Adresser till dem, som erhållit tillstånd att berika livsmedel enligt ovanstående förteck- ning.

Abbott AB, Warfvinges väg 32, Box 30018, 104 25 Stockholm 30 Adaco AB, Fröhusgatan 8, Box 125, 421 22 Västra Frölunda 1 Annerstedt AB, Drottninggatan 83, 111 60 Stockholm C Bjäre Industrier AB, 290 27 Karpalund Björnekulla Fruktindustri, Tvärgatan, 265 00 Åstorp Blå Band Produkter AB, Stålverksgatan 1, 302 45 Halmstad Bollnäs Nya Bryggeri AB, Magasinsgatan 3, 821 00 Bollnäs Com Products AB, Tunnlandet 11, Box 25, 161 26 Bromma 1 De Coen & Co AB, Långängsvägen 79, Fack, 125 04 Älvsjö 4 Ekströms Livsmedelsprodukter AB, Åbyvä- gen, 702 11 Örebro Felix AB, Ellingevägen 14, 241 00 Eslöv Findus AB, 267 00 Bjuv Fructus Fabriker AB, Ulvsundavägen 108, Box 11001, 161 11 Bromma 11 General Foods AB, Mejerivägen 7, 117 43 Stockholm

T.o.m. 31.12.1971

Hernö Bryggeri AB, Hovsgatan, 871 00 Här- nösand Johannsen & Svensson AB, Grimstavägen 77, Box 114, 162 12 Vällingby 1 Karlshamns Oljefabriker, Västra Kajen, 292 00 Karlshamn Kooperativa Förbundet, Stadsgården 6, Fack, 104 65 Stockholm 15 Kumla Fruktindustri AB, Drottninggatan 33, 692 00 Kumla Kungsörnen AB, Kungsholmsgatan 160, Box 12048, 102 22 Stockholm 12 Kvarnföreningen, Svenska, Skeppsbron 44, Box 2135, 103 14 Stockholm 2 Källbergs Industri AB, Skövdegatan 25, 545 00 Töreboda Malm & Stål AB, Kornhamnstorg 53, 111 27 Stockholm

Margarinindustrins Vitamineringsförening, Box 5501, 114 85 Stockholm 5

Mazetti AB, Skolgatan 24, Fack, 214 22 Malmö Mjölkcentralen, Dalagatan 3, Fack, 101 10 Stockholm 1 Nordbakels AB, Box 36063, 40013 Göte- borg Quadrant AB, Luntmakargatan 64, Box 3225, 103 64 Stockholm 3

Råsunda Bryggeri, Pyramidvägen, 171 36 Solna Sandvalls Ångbryggeri AB, Trandaredsgatan, 502 50 Borås Semper AB, Sveavägen 166, Fack, 10435 Stockholm 23 Själevad Bryggeri AB, 890 23 Själevad Sunco AB, Upplagsvägen 10, Box 42073, 126 12 Stockholm 42 Svenska Mejeriernas Riksförening, SMR, Vasagatan 16, Fack, 101 10 Stockholm 1 Svenska Millsbolaget AB, Elsa Brändströms- gatan 201, 126 65 Hägersten Säljbolaget, G. Värmdövägen 6, Box 15, 131 01 Nacka 1 Tre Kronor, Kvarn AB, Kvarnholmen, 104 65 Stockholm Trollhätteglass AB, Ältavägen 52, 131 02 Nacka 2 Uppsala Ättiksfabrik AB (AB Slotts Indu- strier), S:t Persgatan 39, Box 3049, 750 03 Uppsala 3 Vato Produkter AB, 302 45 Halmstad Vic Jos AB, Stjärnvägen 2—6, 141 45 Hud- dinge Wallco AB, Upplagsvägen 10, Box 42073, 126 12 Stockholm 42

Stålverksgatan 1,

Grupp 1. Mjölk och vissa mjölkprodukter a) Mjölk Dodecylgallat max. 0,05 mg/ 100 g

b) Grädde

Gelatin till sterilgrädde max. 0,05 g/ 100 g Karragenan till sterilgrädde max. 0,05 g/ 100 g Kväveoxidul

Wasabröd AB, Ulvsundavägen 162. Fack, 161 11 Bromma 11 Winborg & Co AB, Nya Boulev. 10, 291 00 Kristianstad Önos AB, Box 8, 290 10 Tollarp Örnäs Produkter AB, 190 50 Kungsängen Ötker AB, Bagartorpsringen 51, 171 65 Solna

BILAGA 3 till livsmedelsstyrelsens tillämp— ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över godkända livsmedelrtill— satser1

Denna förteckning gäller fr.o.m. den 1 juli 1971 och ersätter tidigare gällande för- teckning.

Enligt 11 & livsmedelsstadgan har livs- medelsstyrelsen godkänt de livsmedelstill- satser, som får ingå i livsmedel enligt föl- jande förteckning.

I förteckningen har angivits då förekomst av livsmedelstillsats skall deklareras.

Nummer inom parentes efter färgämne är färgämnets identitetsnummer enligt »Colour Index» 1956.

Deklarationsskyldighet

Monoglycerider till sterilgrädde max. 0,16 g/ 100 g Natriumbikarbonat max. 0,02 g/ 100 g Sackaros till sterilgrädde max. 0,05 g/ 100 g Trinatriumcitrat till sterilgrädde max. 0,03 g/ 100 g

72 Vegetabilisk olja, härdad, till sterilgrädde max. 0,04 g/lOO g 1 Avser förhållandet 1.1.1970. Redovisning har skett enligt av LSK föreslagen gruppering. Av LSK gjorda förslag till ändringar har markerats (LSK).

, __ _-_.,_.. __ ___.t_______-_.__.—.___.____ __

l l i i l %”

Deklarationsskyldighet

c) Mjölkpulver (torrmjölk) Butylhydroxianisol (BHA) max. 0,01 g/ 100 g räknat på fett-

halten Butylhydroxitoluen (BHT) max. 0,01 g/ 100 g räknat på fett-

halten Gallater, propyl-, octyl- och dodecyl- max. 0,05 g/ 100 g Natriumcitrater max. 0,3 g/lOO g Natriumortofosfater max. 0,3 g/ 100 g

cl) Koncentrerad (kondenserad) mjölk och grädde

Kalciumklorid max. 0,1 g/ 100 g Natriumcitrater max. 0,1 g/lOO g Natriumortofosfater max. 0,1 g/ 100 g Nisin till steril vara

Grupp 2. Ort, margarinost och mesvara

a) Orr

Annatto (C.I. nr 75120) Bensoesyra och dess natriumsalt max. 0,3 g/ 100 g Citronsyra och de5s natrium-, kalium- och kalciumsalter till smältost Enzymer och enzympreparat p-Hydroxibensoesyraestrar, metyl-, etyl- och propyl- samt deras natrium och kaliumsalter max. 0,1 g/ 100 g Kalciumklorid max. 0,04 g/100 g räknat på ystmjölken Kalciumlaktat max. 0,115 g/ 100 g räknat på ystmjölken Kaliumklorat max. 0,01 g/100 g Karotin och karotinoider (C I nr 75130) Klorofyll och klorofylliner (C I nr 75810) Natriumhydroxid för pH-justering Natriummortofosfater max. 0,02 g/ 100 g (vattenfritt salt) räk— nat på ystmjölken Natriumpolyfosfat till smältost. Fosfater (orto-, pyro- och poly-) max. 1 g/ 100 g räknat som fosfor Nisin Pigmentrött (kalciumlack C I nr 15850) endast för ytbehandling Pimaricin, 0,25-procentig suspension, endast för ytbehandling av hela hårda ostar Salpeter (kalium- eller natriumnitrat) max. 0,02 g/ 100 g räknat på ystmjölken Sorbinsyra och dess natrium- och kaliumsalt max. 0,2 g/ 100 g Ämnen enligt lista I (LSK)

b) Aflargarinosr

Se grupp 13

c) Me svara

Bensocsyra och dess natriumsalt max. 0,3 g/ 100 g

Natriumhydroxid för pH-justering Natriumkarbonat för pH-justering

Sorbinsyra och dess kaliumsalt max. 0,1 g/ 100 g Ämnen enligt lista 1. (LSK)

Grupp 3. Matfett

a) Smör

Annatto (C I nr 75120) löst i glycerylmonooleat eller vegeta— bilisk olja SMR:s specialsalt I och II SMR:s syrningsvätska A och AH

b) Margarin Se grupp 13

Grupp 4. Köttvaror a) Färskt ävensom fryst kött samt köttfärs

b) Annan köttvara Acetomonoglycerider endast som skyddsfilm för kyckling och höns Agar endast till konserverad tunga L-Askorbinsyra och dess natriumsalt max. 0,02 g/ 100 g Butylhydroxianisol (BHA) max. 0,01 g/ 100 g räknat på fett- halten

Citrakonsyra i lösning för behandling av korvskinn max. 0,15 g/ i

!

100 g Citronsyra och dess natrium-, kalium- och kalciumsalter Dextros max. 0,3 g/ 100 g Gallater, propyl-, octyl- och dodecyl- max. 0,01 g/ 100 g Glykonsyrans del-talektion endast till charkuterivaror 0,8g / 100 g Glycerol endast för behandling av korvskinn _ Koksalt (LSK) & Mjölksyra endast för behandling av korvskinn ;

Natrium-L-glutamat ? Natriumnitrit max. 0,02 g/ 100 g (Får användas endast blandat ji med koksalt, blandningen får innehålla max. 0,6 g/100 g r natriumnitrit.) Potatisstärkelse, acetylerad (max. 1,5 % acetylgrupper), endast till korv. Sammanlagda halten av mjölk, mjölkpulver, pota- tismjöl och potatisstärkelse får uppgå till max. 4 g/100 g räknad som torrsubstans

Rökkondensat, vattenlösligt, endast för ytbehandling av i s. k. skaltarm innesluten korv Salpeter (kalium- eller natriumnitrat) max. 0,05 g/ 100 g Sorbitol endast för behandling av korvskinn

Deklarationsskyldighet Torrglykos max. 0,3 g/ 100 g

Tokoferolkoncentrat endast till isterflott och talg max. 0,02 g/

100 g räknat som tokoferol

Grupp 5. Fisk m. m. ävensom skaldjur

a) Helkonserv

Agar max. 0,1 g/lOO g Citronsyra Fosforsyra, orto-, pH-värdet i färdig produkt får icke under- stiga 6,4 Färgämne enligt lista II. Att varan är färgad skall i tydlig skrift angivas å förpackningen. Karragenan endast till torskrom max. 0,5 g/ 100 g Kaliumklorid endast till torskrom max. 0,1 g/ 100 g Mono— och diglycerider av i naturligt fett förekommande fett- syror endast till torskrom max. 0,5 g/ 100 g

Natrium-L-glutamat

Ämnen enligt lista I. (LSK)

b) K ylkonserv

Alginsyra och dess natrium- och kalciumsalt Bensoesyra och dess natriumsalt max. 0,2 g/lOO g. (Till skal- djur må användas 0,25 g/ 100 g bensoesyra tillsammans med 0,1 g/ 100 g sorbinsyra.) Citronsyra Fosforsyra, orto- och dess natriumsalter max. 0,1 g/lOO g Färgämnen enligt lista II. Att varan är färgad skall i tydlig skrift angivas å förpackningen. Hexametylentetramin max. 0,05 g/ 100 g p-Hydroxibensoesyraestrar, metyl-, etyl- och propyl- samt deras natriumsalter max. 0,05 g/ 100 g Kalciumortofosfater Mjölksyra Natriumformiat max. 0,05 g/ 100 g Natrium-L—glutamat Salpeter (kalium- eller natriumnitrat) max. 0,05 g/ 100 g Sorbinsyra och dess natrium och kaliumsalt max. 0,2 g/ 100 g »Svart 7984» (C I nr 27755) endast för färgning av fiskrom Att varan är färgad skall max. 0,03 g/lOO g i tydlig skrift angivas å förpackningen. Ämnen enligt lista 1. (LSK)

c) Lutad fiskvara

Kalciumhydroxid Kaliumhydroxid Kaliumkarbonat

Natriumhydroxid Natriumkarbonat

d) Annan fiskvara Acetomonoglycerider för ytbehandling Bensoesyra: till is för isning av färsk fisk max. 0,1 g/lOO g räknat på isens vikt; 0,1 g/lOO g vattenlösning, för ytbehandling av oflådd fisk Fumarsyra: till is för isning av färsk fisk max. 0,1 g/ 100 g räknat på isens vikt; 0,1 g/100 g vattenlösning, för ytbehandling av oflådd fisk Kalciumpektinat på färska strömmingsfiléer avsedda att djup- frysas. (Ytbehandling med vattenlösning innehållande 2 g/ 100 g pektin, 0,1 g/ 100 g propylgallat, 0,05 g/ 100 g natrium- polyfosfat och 0,05 g/lOO g citronsyra samt med vatten— lösning innehållande 1 g kalciumklorid/lOO g.)

e) Kokta skaldjur

Kaliumsorbat endast till räkor max. 0,2 g/ 100 g Färgämnen enligt lista II endast till skalade kokta räkor, vilka skall djupfrysas och tillhandahållas allmänheten i sluten originalförpackning. Ämnen enligt lista I. (LSK)

Grupp 6. Ägg och äggprodukter

a) Fryst äggmassa

b) Flytande äggula

Koksalt Natriumbensoat max. 1 g/ 100 g

c) Fryst eller flytande vita av ägg Trietylcitrat max. 0,03 g/ 100 g

d) Torkad vita av ägg Natriumlaurylsulfat max. 0,1 g/ 100 g

Trietylcitrat max. 0,25 g/ 100 g

Att varan är färgad skall i tydlig skrift angivas å förpackningen.

Att varan innehåller visp- hjälpmedel skall i tydlig skrift angivas å förpack- ningen.

Att varan innehåller visp- hjälpmedel skall i tydlig skrift angivas å förpack- ningen.

Att varan innehåller visp- hjälpmedel skall i tydlig skrift angivas å förpack— ningen.

Deklarationsskyldighet e) Äggpulver Karotin max. 0,02 g/ 100 g

Grupp 7. Spannmålsprodukter

a) Mjöl av spannmål

a—Amylaskoncentrat L-Askorbinsyra Citronsyra

Ferrofumarat max. 0,005 g/ 100 g räknat som järn1 Ferrosulfat max. 0,005 g/ 100 g räknat som järn1 Ferrum reductum max. 0.005 g/ 100 g1 Glycerider av i naturligt fett förekommande fettsyror max. 0,2 g/ 100 g Kalciumacetat max. 0,8 g/ 100 g Kalciumkarbonat Kalciumortofosfater Kaliumbromat max. 0.005 g/ 100 g Klor för behandling av mjölk till konsumentförpackad kakmix om högst ett kilogram Lecitin max. 0,1 g/lOO g

Magnesiumkarbonat Magnesiumoxid

Mjölkpulver max. 0,3 g/ 100 g

Mjölksyra

Saltsyra max. 0,05 g/ 100 g

b) Gryn och flingor av spannmål

Dextros för polering av risgryn Kalciumbikarbonat Kalciumortofosfater Talk för polering av risgryn

Grupp 8. Socker och honung

Grupp 9. Färsk frukt, färska bär och grönsaker samt rotfrukter ävensom frysta bär och frysta, blancherade grönsaker

Citronsyra endast till skalad potatis Citrus Red No. 2 (C I nr 12156) endast för ytbehandling av På varan skall tydligt an- apelsiner max 0, 2 mg/ 100 g givas att den är färgad. Diklorbensonitril (diklobenil) endast för ytbehandling av oskalad potatis max. 0, 02 mg/ 100 g Isopropylklorfenylkarbamat (CIPC) endast för ytbehandling av oskalad potatis max. 1 mg/ 100 g

1 Utgår (LSK)

Kumaron—indenharts endast för ytbehandling av oskalade citrus— frukter max. 0.015 g/ 100 g Maleinsyrahydraxid endast för behandling av lök och potatis max. 1,5 mg/lOO g Svavelsyrlighet och dess natrium-, kalium- och kalciumsalter (sulfiter, bisulfiter, pyrosulfiter) endast till skalad potatis max. 0,08 g/ 100 g

Grupp 10. Juice (must) och nektar

Bensoesyra och dess natriumsalt max. 0,15 g/ 100 g p-Hydroxibensoesyraestrar, metyl-, etyl- och propyl- samt deras natrium- och kaliumsalter max. 0,1 g/ 100 g Svavelsyrlighet och dess natrium- och kaliumsalter (sulfiter, bi- sulfiter, pyrosulfiter) max. 0,035 g/ 100 g Sorbinsyra och dess natrium- och kaliumsalt max. 0,2 g/ 100 g

Grupp 1 I . Koksalt (natriumklorid)

Jodid, kalium- och natrium- max. 5 mg/lOO g1 Kaliumsilikat max. 1 g/ 100 g Kaliumferrocyanid max. 5 mg/IOO g Karbonat, kalcium- och magnesium- max. 1 g/ 100 g

Grupp 12. Kolsyrade läskedrycker

Bensoesyra och dess natriumsalt max. 0,15 g/ 100 g

Citronsyra

Dimetylpolysiloxan max. 0,02 mg/ 100 g Fosforsyra, orto- max. 0,06 g/ 100 g Färgämnen enligt lista 11 Glycerylabietat max. 0,01 g/ 100 g p-Hydroxibensoesyraestrar, metyl-, etyl- och propyl- samt deras natrium- och kaliumsalter max. 0,1 g/ 100 g Karboximetylcellulosa och dess natriumsalt Kinin och dess salter max. 0,01 g/ 100 g

Koffein max. 0,015 g/ 100 g Natriumpolyfosfater max. 0,01 g/ 100 g Polyoxietylen (20) sorbitanmonooleat och/ eller sorbitanmono— stearat max. 2 mg/ 100 g Sackarin (bensoylsulfonimid) och dess natriumsalt

Sackarosdiacetathexaisobutyrat (SAIB) max. 0,05 g/IOO g Sackarosoktaacetat max. 3 mg/ 100 g

1 Utgår (LSK)

Å flasketikett skall finnas angivet i tydlig skrift »In- nehåller kinin».

Livsmedel som innehåller sackarin skall märkas »In- nehåller konstgjort sötme- del» eller »Innehåller sac— karin».

Sorbinsyra och dess natrium- och kaliumsalt max. 0,2 g/ 100 g Sorbitol Svavelsyrlighet max. 0,02 g/ 100 g Vinsyra och dess natrium-, kalium- och kalciumsalter (tartrater) Äppelsyra

Ämnen enligt lista 1. (LSK)

Grupp 13. Övriga livsmedel icke hänförliga till någon av grupperna 1—12

Acetomonoglycerider Agar Alginsyra och dess natrium- och kalciumsalt samt dess pro- pylenglykolester max. 1 g/ 100 g Ammoniumklorid endast till deg max. 0,05 g/ 100 g räknat på ingående mjölmängd Ammoniumortofosfater, mono och di- L-Askorbinsyra . L-Askorbylpalmitat max. 0,2 g/ 100 g räknat på fetthalten Bensoesyra och dess natriumsalt: till frukt— och hårprodukter max. 0,15 g/ 100 g, till övriga produkter max. 0,3 g/ 100 g Butylhydroxianisol (BHA): till citrusdrycker max. 0,5 mg/ 100 g räknat på konsumtions- färdig vara, till »topping» max. 0,02 g/ 100 g räknat på fetthalten, till torrjäst 0,1 g/ 100 g, till övriga produkter 0,01 g/ 100 g räknat på fetthalten Butylhydroxitoluen (BHT): till potatisflingor, granulat och pulver max. 5 mg/ 100 g, till fryst potatismos max. 2 mg/ 100 g, till övriga produkter max. 0,01 g/ 100 g räknat på fetthalten Cellulosaetrar enligt lista III. Citronsyra och dess natrium-, kalium- och kalciumsalter Diacetylvinsyraestrar av mono- och diglycerider endast till föl- jande: till bröd och annat bakverk max. 0,6 g/ 100 g räknat på in- gående mjölmängd, till gräddpulverersättning max. 0,2 g/ 100 g Dietyldikarbonat endast till fruktdrycker och vin med pH (4,5 . Ämnet får användas max. 300 mg/l under förutsättning att den behandlade drycken ej saluhålles förrän 16 timmar för- flutit efter behandlingen Dikaliumvätefosfat endast till gräddpulverersättning max. 2 g/ 100 g Dilauryltiodipropionat max. 0,02 g/ 100 g räknat på fetthalten Dragant (gummi dragant) Enzymer och enzympreparat Fumarsyra endast till följande:

Deklarationsskyldighet till dessertpulver max. 1,6 g/ 100 g till övriga produkter 0,3 g/ 100 g Färgämnen enligt lista 11 Gallater, propyl-, octyl- och dodecyl- max. 0,01 g/ 100 g Glukonsyrans deltalakton endast till bakpulver L-Glutaminsyra och dess natriumsalt Glycerider av i naturligt fett förekommande fettsyror Glycerider av i naturligt fett förekommande fettsyror, poly- meriserade, endast till bakhjälpmedel max. 3 g/ 100 g räknat på fetthalten Glycerider av i naturligt fett förekommande fettsyror, poly- meriserade och oxiderade, endast till följande: till bakhjälpmedel max. 3 g/ 100 g räknat på fetthalten, till margarin max. 0,5 g/ 100 g Glycerolfettsyracitronsyraestrar endast till följande: till bakhjälpmedel max 3 g/ 100 g räknat på fetthalten, till bröd och annat bakverk max. 0,6 g/ 100 g räknat på ingående mjölmängd, till kakmix max. 2 g/ 100 g räknat på ingående mjölmängd, till margarin max. 0,6 g/ 100 g, till majonnäs och »salad dressing» max. 1 g/ 100 g Glycerylabietat endast till saft och saftliknande produkter enligt LSTK 20 kap. 4 5 max. 0,01 g/ 100 g räknat på konsumtions- färdig vara Glyceryllaktopalmitat endast till »shortening» max. 10 g/lOO g Glyceryllaktostearat endast till jordnötsolja och »shortening» max. 10 g/ 100 g Gummi arabicum p-Hydroxibensoesyraestrar, mety1-, etyl- och propyl- samt deras natrium- och kaliumsalter max. 0,1 g/ 100 g Hydroxilecitin endast till >>topping» max. 0,3 g/ 100 g Järnlaktat endast till svamp Kalciumacetat max. 2 g/ 100 g Kalciumglukonat Kalciumhydroxid (kalkmjölk) endast till konditoriprodukter Kalciumkarbonat Kalciumkaseinat Kalciumklorid endast till sylt max. 0,1 g/ 100 g Kalciumortofosfater Kalciumstearoyl-Z—laktylat endast till följande: till potatismospulver max. 0,5 g/ 100 g till bröd och annat bakverk max. 0,5 g/ 100 g räknat på in- gående mjölmängd Kaliumaluminiumsulfat (kalialun) max. 0,1 g/ 100 g Kaliumbromat endast till bakhjälpmedel max. 0,04 g/ 100 g räknat på ingående mjölkpulver Kaliumkarbonat Kaliumoleat endast till bakhjälpmedel max. 0,1 g/ 100 g räknat på konsumtionsfärdig produkt

Kaliumortofosfater endast till flytande fettemulsion max. 0,1 g/ 100 g Karboximetylgalaktomannan och dess natriumsalt Karboximetylstärkelse och dess natriumsalt

Karragenan (gelatan)

Kasein och dess natriumsalt Kinin endast till dryckkoncentrat. Kininhalten i konsumtions- färdig vara max. 0,01 g/ 100 g

Kiselsyragel endast till följande: till fruktsalt max. 0,5 g/ 100 g till rotfruktspulver max. 0,5 g/ 100 g till sopp-pulver max. 2 g/ 100 g Kväveoxidul endast till fettemulsion Lecitin Lösningsmedel enligt lista IV Mikrokristallinisk cellulosa endast till glass och till värmestabil >>salad dressing» Mjölksyra Och dess natrium-, kalium- och kalciumsalt1 Myristinsyra och dess natrium- och kaliumsalt endast till bak- hjälpmedel max. 1 g/lOO g Myrsyra och dess natrium-, kalium- och kalciumsalt (formiater) max. 0,25 g/ 100 g Natriumacetat Natriumaluminiumfosfat endast till bakpulver Natriumbikarbonat Natrium-5'-guanylat Natrium-5”-inosinat Natriumhydroxid endast till kakao för pH-justering Natriumkarbonat (soda) Natriumkiselaluminat endast till följande: till bakemulgator i pulverform max. 1 g/ 100 g till buljongpulver max. 1,7 g/ 100 g till gräddpulverersättning max. 0,2 g/ 100 g till petits-choux—mix max. 1 g/ 100 g till »topping» max. 0,03 g/lOO g Natriumortofosfater Natriumpolyfosfater endast till följande: till sopp-pulver max. 1 g/ 100 g till baljfrukter max. 0,6 g/ 100 g räknat på blötläggnings- vattnet, till marmelad, sylt och gelé samt »marshmallow» max. 0,1 g/ 100 g Natriumproteinat från avfettat sojamjöl Natriumpyrofosfat, även surt Natriumstearylfumarat endast till bröd och annat bakverk max. 0,5 g/ 100 g räknat på ingående mjölmängd

Å flasketikett skall finnas angivet i tydlig skrift »In- nehåller kinin».

1 Halten D(-)-Mjölksyra kommer eventuellt att begränsas fr.o.m. den 1 januari 1971.

Palmitinsyra

Palmitinsyrans natrium- och kaliumsalt endast till bakhjälp- medel max. 1 g/ 100 g Paraffinolja och paraffinvax endast till dragéer max. 0,5 g/ 100 g Pektinämnen Polyglycerol-fettsyraestrar endast till följande: till choklad och kex max. 0,5 g/ 100 g, till krämmix max. 0,5 g/ 100 g räknat på färdig kräm, till tårtbottnar max. 2,5 g/ 100 g Polyoxietylenderivat av fettsyror erhållna ur ricinolja (emulga- tor för vitaminkoncentrat) endast till välling'pulver max. 4 mg/ 100 g Polyoxietylen (20) sorbitanmonooleat och/eller sorbitanmono- stearat endast till saftliknande produkter enligt LSTK 20 kap. 4 5 max. 2 mg/ 100 g räknat på konsumtionsfärdig vara. Polyoxietylen (20) sorbitanmonostearat och/eller sorbitanmono- stearat endast till gräddpulverersättning max. 0,2 g/ 100 g Polyvinylpyrrolidon, medelmolekylvikt minst 10 000, endast till maltdrycker max. 0,05 g/ 100 g Propionsyra och dess natrium-, kalium- och kalciumsalt max. 0,2 g/ 100 g Propylenglykolmonoester, framställd av propylenglykol och härdad sojaolja, endast till bröd och annat bakverk max.

1g/100g

Propylenglykolmonostearat endast till följande: till bröd och annat bakverk max. 1 g/ 100 g till >>topping» max. 3,5 g/ 100 g Sackarin (bensoylsulfonimid) och dess natriumsalt

Sackarosdiaeetathexaisobutyrat (SAIB) endast till saftliknande produkter enligt LSTK 20 kap. 4 & max. 0,05 g/ 100 g räknat på konsumtionsfärdig vara Sorbinsyra och dem natrium— och kaliumsalt max. 0,2 g/ 100 g Sorbitanmonostearat se polyoxietylen (20) sorbitanmonooleat och -stearat Sorbitantristearat endast till chokladöverdragsmassa, s. k. couverture max. 2 g/ 100 g Sorbitol Stearinsyra och dess natrium-, kalium-, kalcium- och magne- siumsalt

Stärkelse, acetylerad

Svavelsyrlighet och dess natrium-, kalium- och kalciumsalter (sulfiter, bisulfiter, pyrosulfiter): till torkad frukt max. 0,2 g/ 100 g, till övriga produkter max. 0,08 g/ 100 g

Livsmedel, som innehål- ler sackarin skall märkas »Innehåller konstgjort sötmedel» eller »Innehål- ler sackarin».

Tiodipropionsyra max. 0,02 g/ 100 g räknat på fetthalten Tokoferol max. 0,02 g/ 100 g räknat på fetthalten Vinsyra och dem natrium-, kalium- och kalciumsalter (tartrater) Äggvitehydrolysat Äppelsyra Ämnen enligt lista 1. (LSK)

LISTA I (LSK)

Naturprodukter m. m.

Vara — annan än färgämne —— som utvun- nits ur djur eller växt genom torkning, vär- mebehandling, urlakning med vatten eller behandling av rent mekanisk natur.

Koksalt Socker och andra sockerarter Ättika

Etylalkohol

Giftfria essenser och andra aromämnen för lukt- eller smaksättning

LISTA II

Färgämnen, naturliga och syntetiska Saft, saftkoncentrat och ättika får icke till- sättas med för varan främmande färgämnen

Identitetsnummer Index» (1956)

anges enligt »Colour

Identitets— nummer 7301 5 69800 4205 1

Blåa: Indigotin1 Mellanblått

Patentblått V

Klorofyll och klorofylliner2 Patentgrönt

75810 42053

75120 75300

Annatto Curcumin Karotin och karotinoider Kinolin gult Syragult Tartrazin1

75130 47005 13015 19140

15980 15985

Orange: Meta-orange

Para-orange

Alkannin Amarant1 Erytrosin1 Karmin Karmosin Naftolrött Nykockin1 Ponceau 6 R Sandelträ Scharlakansrött

Blåsvart Carbon black

Svarta

Violett: Syraviolett1

Titandioxid Aluminium3 Guld—" Silver3 Sockerkulör

Vita: Övriga:

LISTA III

Cellulosaetrar

Etylhydroxietylcellulosa Hydroxietylcellulosa Hydroxipropylmetylcellulosa Karboximetylcellulosa och dess natriumsalt Metylcellulosa Metyletylcellulosa

LISTA IV

Lösningsmedel för tillsatser

Etylalkohol Etylacetat

1och dess aluminium- och kalciumlack 2 Halten joniserbar koppar per kg kopparkloro- fyll(in) max. 200 mg 3 för dekoration, dragering och dylikt

Glycerol Glycerolmonoacetat Glyceroldiacetat Glyceroltriacetat Isopropylalkohol Propylenglykol

BILAGA 4 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över sådana främmande ämnen, som icke får förekomma i eller på livsmedel utöver viss halt.1

Denna förteckning gäller fr.o.m. den 1 juli 1971 då tidigare uppgjord förteckning angående främmande ämnen upphör att gäl- la.

Enligt 12 & livsmedelsstadgan har livs- medelsstyrelsen föreskrivit att nedan nämnda främmande ämnen ej får förekomma i eller på angivna livsmedel utöver upptagen halt.

A. Bekämpningsmedel

Livsmedel:

Färsk frukt, färska bär och grönsaker samt rotfrukter.

Högsta tillåtna hal—t

Ämne: mg/kg (ppm) Aldrin 0,1 (morötter 0,05) DDT 1 (päron och äpplen 2) Dieldrin 0,1 (morötter 0,05) Difenyl 70 (endast citrusfrukter) Etion 0,5 (päron och äpplen ]) o-Fenylfenol 10 (endast citrusfrukter,

päron och äpplen)

Lindau 1 Paration 0,5 (päron och äpplen 1) Tiabendazol 3 (endast bananer, i ska- lat skick 0,4 samt citrusfrukter 2)

B. Övriga främmande ämnen

Livsmedel:

Samtliga livsmedel.

Högsta tillåtna halt Ämne: mg/kg (ppm) Bly 3 84

BILAGA 5 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över fastställda livsmedelsbe- teckningar, gällande fr.o.m. den 1 juli 1971.

Enligt 16 & livsmedelsstadgan har livs- medelsstyrelsen fastställt följande beteck— ningar för livsmedel.

Mjölk och mjölkprodukter (11 kap.) Mjölk, lättmjölk, skummjölk, kärnmjölk och filmjölk. Grädde, tunn grädde, tjock grädde och gräddfil. Steriliserad mjölk och steriliserad grädde. Mjölkpulver (torrmjölk), överfett mjölkpul- ver, helmjölkspulver och skummjölkspul- ver.

Gräddpulver.

Kondenserad mjölk, kondenserad helmjölk, kondenserad skummjölk, sockrad kon- denserad mjölk, sockrad kondenserad helmjölk, sockrad kondenserad skum- mjölk.

Ost, margarinost och mesvara (12 kap.) Ost, halvfet ost, helfet ost, gräddost, smält- ost, margarinost, mesost, messmör, blan— dad mesvara, gräddmesost och gräddmes— smör.

Ä'tbara fetter och oljor (13 kap.) Smör, smörfett och smörolja. Margarin. Ister och nöttalg.

Glass m. m. (14 kap.)

Glass, mjölkglass och gräddglass. Saftis (fruktis, bäris, sorbet, sherbet). Köttvaror (15 kap.) Skinka. Köttfärs, nötfärs, kalvfärs och fläskfärs. F iskvaror (16 kap.) Strömming. Fiskproteinkoncentrat.

1 Här redovisad förteckning utgör endast exem- pel och återger förhållandena sådana de gällde den 1.1.1970

Ägg och äggprodukter (17 kap.) Ägg och äggpulver.

Juice och sylt m. m. (20 kap.)

Juice (must), nektar och saft. Sylt, marmelad, mos och gelé.

Socker och honung (21 kap.)

Socker. Honung.

Kaffe (22 kap.) Kaffe och kaffepulver (instant coffee).

Ättika (23 kap.) Ättika.

BILAGA 6 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över varor som ej får saluhållas som livsmedel1

Denna förteckning gäller fr. 0. rn. den 1 ju- li 1971 och ersätter tidigare gällande för- teckning.

Enligt 8 & livsmedelsstadgan har livsme- delsstyrelsen beslutat att fisk fångad i föl- jande vattenområden på grund av förhöjd kvicksilverhalt skall vara att anse som otjän- lig till människoföda, till följd varav den en- ligt 45 å samma stadga ej får saluhållas som livsmedel.

]. Stockholms län Av Saltsjön allt vatten innanför en linje Siarö —— N. Ljusterö Ljusteröhuvud — St. Mossön — Fåglarö St. Saxaren —-— — Strängarna Sippön — Värmdölandet -—— S. Lagnö — Ingarölandet. Undantag gäl— ler tills vidare för strömming utanför en linje Västerholmen vid Margretelund (Åkersberga) — (längs kraftledningen) Resarön — (över smalaste sundet) —— Hästholmen Stegesund -— Skarpö _— Pukholmen — (över smalaste sundet) Rindö -— Oxdjupet. Turingen jämte Norra Yngerns avloppså till denna sjö från skärningen med järnvä-

Gripsholmsviken (Sundsörsviken). Bergshamraviken till sundet vid Hästnäset

(bron från Helgö över till Vättershaga).

2. Stockholms och Södermanlands län

Vattenområdet från sundet vid Linanäs till färjelederna vid Ulvsundet och Skanssundet (Hallsfjärden, Järnafjärden, Näslandsfjär- den). Undantag gäller tills vidare för ström- ming.

3. Uppsala län. Se punkt 22. 4. Södermanlands län. Se punkterna 2 och 5.

5. Östergötlands och Södermanlands län

Bråviken innanför linjen fyren Hargökalv fyren Bosösten. Undantag gäller för ström- ming, ål, lake och sik.

Kisaån från Långasjönäs pappersbruk till Kisasjön, Kisasjön och dess avflöde (Storån) till utloppet i Åsunden.

6. Jönköpings och Kalmar län

Pauliströmsån från landsvägsbron i Pauli- ström till sammanflödet med Emån jämte genomflutna sjöarna Lilla och Stora Svart- sjön.

Emån från Nyboholmsdammen till åns mynning med genomflutna sjöarna Järnsjön, Kärrhultssjön och Grönskogssjön. Undantag gäller för lax, havsöring och älvvandrande kustsik.

7. Kronobergs län

Öjern, södra delen, och dess avflöde till Viren.

Hacksjön i Hovmantorp.

Sjösystemet Drevsjön — Vartorpssjön — Norrabysjön — Öjaren —— Tolgsjön — Ska- venässjön Helgasjön. Undantag gäller för siklöja i Helgasjön.

Tegnabysjön.

8. Kronobergs och Kalmar län

Vattendraget från Alstermo med genom- flutna sjöar till och med Uvasjön och Stora Hinsjön.

1Avser förhållandet 1.1.1970 enligt beslut av socialstyrelsen och veterinärstyrelsen

Mörrumsån från Almundsryd till åns myn- ning samt Pukaviksbukten ut till en linje Kölöns sydspets nordöstra udden av Kål- lenabben (sydost Kålleviken). Undantag gäl- ler för lax, havsöring, ål, torsk, sill och plattfisk.

Kalven och Viren samt Ronnebyån och dess genomrinningssjöar från Viren till myn- ningen.

10. Kronobergs och Hallands län

Lagan med genomflutna sjöar från Timsfors övre regleringsdamm till åns mynning i Kat- tegatt. Undantag gäller för lax och öring.

11. Kalmar län. Se även punkterna 6 och 8. Silverån från landsvägsbron nedströms Sil- verdalen till sammanflödet från Emån jämte genomflu-tna sjön Hulingen.

Orranässjön.

12. Blekinge län. Se även punkt 9

Åsjön (norra och södra Åsjön, norr om Eringsboda i Nättrabyåns vattensystem).

13. Malmöhus län

Lundåkrabukten innanför linjen Landskrona —— Barsebäckshamn. Undantag gäller för näbbgädda och makrill under hela året samt för blankål (ål som helt saknar gul färg) fångad i bottengarn under tiden I septem- ber—31 december.

14. Hallands län. Se punkterna 10 och 15

15. Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län Västra Ingsjön.

16. Göteborgs och Bohus län. Se punkterna 15 och 17

17. Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län

Göta älv söder om Göta samt Nordre älv mellan Göta älv och Orrmoskärmarna.

18. Älvsborgs län. Se även punkterna 15 och 17

Forsbackasjön (nedströms Nedre Kalven, nordväst om Åmål).

Vassbotten. Teåkersjön och Örsjön i Kroppefjälls kommun.

Ärrsjön och Åminnen.

Råvarpen, Åklången, Upperudshöljen. Spången, Österbosjön, Svanfjorden samt Bräcketjärn vid Håverud.

Brötegårdssjön i Dalsland. Sävsjön och dess avloppså till Häggån.

Sandsjön. Vännebosjön.

19. Värmlands län

Mellan-Fryken, Nedre Fryken och Norsäl- ven till mynningen.

Kolstrandsviken. Borgvikssjön, Svartsundet och Grumsfjor- den, Sävsjön och dess avflöde Segmoälven samt Ekholmssjön och Ramsundet.

Kattfjorden i Vänern och utanför liggande vatten till en linje från Segerstadlandet till Hammarölandet genom Onsön—Svartskär— södra udden av V. Söön. Undantag gäller för sik, siklöja, lax, öring och nors.

Nedre Blomsjön och dess avloppså till Lelången.

Sjöarna Östra Svan och Eldan samt vat- tendraget mellan sjöarna och från Eldan till Aspen. Kölaälven nedströms Koppoms pappersbruk och fram till sjön Hugn.

Sjön Haga och dess avloppså ned till landsvägsbron vid Noreborg.

Lersjön (norr om Filipstad).

Tolitaälven från dammen vid Tolita till mynningen.

Kilsviken invid Kolstrandsviken, Vänern, begränsad av en linje från yttersta udden vid V. Årås herrgård till sydspetsen av Nötön.

20. Örebro län

Mången jämte Mångs Agar och vattendraget vidare söderut till bron vid Karlsdal. Norrsjön och dess avflöde till Sörsjön

samt Sörsjön jämte dess avloppså till Råsva- len.

Råsvalen. Sverkestaån från Rockhammar till ut- flödet i Arbogaån.

Ölen.

21. Kopparbergs län

Övre Hillen, Nedre Hillen och Leran. Varpan och Runn samt vattendraget mel- lan nämnda sjöar.

22. Gävleborgs och Uppsala län

Kustvattnet vid Gävle ut till en linje Edskö- klubb — Sågarbo. Undantag gäller för ström- ming, lax och havsöring.

23. Gävleborgs län. Se även punkt 22 Södra Dellens utlopp från denna sjö till kusten med mellanliggande genomflutna sjöar.

Ofärnesjön (Mellansjön).

Harmångersån nedanför dammen vid Strömsbruk jämte kustvattnet inom en halv- cirkel med 1 distansminuts radie räknat från åns södra mynning.

24. Västernorrlands län

Ljungan från dammen vid Matfors till Ny- hamn med genomflutna sjön Mannen. Un- dantag gäller för öring och lax.

Bysjön (15 km söder om Matfors).

25. Jämtlands län

Ockesjön. Undantag gäller för öring, sik och harr.

26. Västerbottens län

Umeälven från Bowaters träsliperier till Obbola. Undantag gäller för lax och havs- öring.

BILAGA 7 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Förteckning över anvisningslaboratorier och godkända livsmedelslaboratorier Denna förteckning gäller fr.o.m. den 1 juli

1971 och ersätter tidigare gällande förteck- ning.

Enligt 71 å livsmedelsstadgan har livsme- delsstyrelsen

dels utsett nedanstående livsmedelslabo- ratorier till anvisningslaboratorier att anli- tas av livsmedelsmyndigheter

dels godkänt i förteckningen upptagna livs- medelslaboratorier för utförande av under- sökning avseende livsmedels beskaffenhet och sammansättning samt därpå inverkande förhållanden.

A . A nvisningslaboratorier1

Livsmedelsundersökningar i allmänhet Statens veterinärmedicinska anstalt, Experi- mentalfältet, Stockholm 50, 08/ 34 94 60. Svenska kontrollanstalten för mejeriproduk- ter och ägg (KMÄ), centrallaboratoriet i Malmö, mejeriing. Tore Frennborn, Ång- båtsbron 1 B, postbox 348, Malmö 1, 040/ 710 55.

Svenska kontrollanstalten för mejeriproduk- ter och ägg (KMÄ), avdelningslaboratoriet i Göteborg, mejeriing. Gösta Liljegren, Meje- rigatan 3, Fack, Göteborg 52, 031/ 40 92 60. Norrbottens livsmedelslaboratorium, stadsvet. Margareta Pekkari, Residensgatan 18, Luleå, 0920/110 48, 121 19.

Kemiska undersökningar

Statens institut för hantverk och industri, Sandbacksgatan 10, Box 4012, Stockholm 4, 08/24 14 00.

Statens lantbrukskemiska laboratorium, Box 7054, Uppsala 7, 018/ 10 20 20.

Lantbrukskemiska kontrollstationen,” fil. lic. Harald Kajmer, Ö. Storgatan 102, Jönkö- ping, 036/1100 81. Lantbrukskemiska stationen, dip1.ing. Joa- chim-Hans von Corswant, Hästgatan 13, Visby, 0498/103 08.

1 Enligt förslag av LSK ? Ingår i AB Svensk laboratorietjänst

Lantbrukskemiska kontrollstationen, agr. lic. Hans-Ivar Svensson, Tivoligatan 2, Kristian- stad, 044/11 50 55.

Lantbrukskemiska kontrollstationen, agr. lic. Arne Johansson, Gråbrödragatan 5, Skara, 0511/ 115 38.

Mikrobiologiska undersökningar Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska laboratorium, stadsvet. Åke Kämpe, Rosen- lundsgatan 13, 2 tr., Fack, Stockholm 17, 08/ 68 05 00.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Arne Pott, S:t Olofsgatan 22, Uppsala, 018/ 14 93 00 ankn. 469.

Östergötlands läns hushållningssällskaps ve- terinärbakteriologiska laboratorium,1 chef- vet. Karl-Fredrik Karlsson, Storgatan 33, Linköping, 013/12 95 20.

Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska laboratorium, stadsvet. Agne Nedstrand, S:t Persgatan 105, Norrköping, 011/13 54 55.

Jönköpings läns hushållningssällskaps vete- rinärlaboratorium;1 chefvet, Nils Olof Kind- blom, Ö. Storgatan 59, Jönköping 2, 036/ 11 95 70.

Veterinärbakteriologiska laboratoriet,1 chef- vet. Per Olof Nilsson, Södra vägen 60, Box 232, Kalmar, 0480/156 70.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Göran Waxberg, Drottninggatan 40, Karls— hamn, 0454/122 34.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Per Ivan Rönnmar, Stortorget 14, Karls- krona, 0455/ 196 00.

Veterinärbakteriologiska laboratoriet,1 chef— vet. S. Å. Andersson, V. Boulevarden 47, Kristianstad, 044/11 50 30.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Gunnar Dahlberg, Slakthuset, Hälsingborg, 042/ 12 56 80.

Landskrona stads hälsovårdsnämnds labora— torium, stadsvet. Söre Norén, Saluhallen, Landskrona, 0418/ 166 00.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet.

Anders Johannsen, Svartbrödersgatan 3, Lund, 046/12 45 00. Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska laboratorium, förste stadsvet. Per-Olof Ni- léhn, Kalendegatan 5 C, Malmö, 040/ 763 00.

Veterinärbakteriologiska laboratoriet,1 chef- vet. Åke Olsson, Carlsgatan 10 B, Malmö C, 040/ 774 45.

Hälsovårdsnämndens livsmedelslaboratorium, stadsvet. Per Johnsson, S:t Nikolai plan, Trelleborg, 0410/162 38.

Hälsovårdsnämndens i Ystad laboratorium, stadsvet. Ulrica Borg, Nya Rådhuset, Ystad, 0411/ 136 80.

Hallands läns hushållningssällskaps veteri- näravdelning.1 chefvet. Per Kolmodin, Scan, Box 11, Halmstad 1, 035/10 37 90.

Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska byrå, förste stadsvet. Kaj Moberg, Odinsga- tan 4, Göteborg C, 031/19 76 60.

Uddevalla stads laboratorium, stadsvet. Gun- nar Wramby, Marieberg, Uddevalla, 0522/ 106 48. (Stadsvet. även Hälsovårdsbyrån, S:t Mikaelsgatan 2, Uddevalla, 0522/ 10045.)

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Ralph Gilbert, Stadshuset, Borås, 033/ 12 74 20, 12 74 40.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps vete- rinäravdelning,1 chefvet. Georg Nyström, Gråbrödragatan 5, Skara, 0511/108 43, 108 44.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, tf stads- vet. Peter Marvall, Tingvallagatan 1 C, Karlstad, 054/11 01 71.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Bengt Å. Edlund, Järnvägsgatan 10, Kristi- nehamn, 0550/172 32.

Örebro läns hushållningssällskaps veterinär- avdelning, chefvet. John Almlöf, Signalga- tan 7, Örebro, 019/11 90 10.

Örebro stads hälsovårdsnämnd, avdelningen för livsmedelskontroll, stadsvet. Einar Wol- larz, Vasagatan 13, Örebro, 019/1104 32.

1 Ingår i AB Svensk laboratorietjänst

Veterinärbakteriologiska laboratoriet,1 chef- vet. Hilding Thörne, Laboratoriegränd, Väs- terås 3, 021/13 47 54.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps ve- terinäravdelning, chefvet. Perame Persson, Bergmästaregatan 9, Falun, 023/193 50, 132 01.

Hälsovårdsnämndens livsmedelslaboratorium, stadsvet. Bo Regnér, S. Sjötullsgatan 6, Gäv- le, 026/ 12 48 00.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Tore Björkman, Köpmangatan 1, Sundsvall, 060/ 12 30 00.

Östersunds stads hälsovårdsnämnds labora- torium, länsläk. Jonas Eriksson, Hamnen, Östersund, 063/120 03.

Hälsovårdsnämndens laboratorium, stadsvet. Jan van der Kwast, Köpmangatan 3 A, Skel- lefteå, 0910/183 94.

Umeå stads hälsovårdsnämnds laboratorium, stadsvet. Torsten Modig, Storgatan 35, Umeå, 090/11 88 00.

B. Godkända livsmedelslaboratorier2

Livs/nedelsundersökningar i allmänhet

Institutionen för livsmedelskemi, Kungl. Tekniska Högskolan, Stockholm 70, 08/ 23 65 20.

Livsmedelslaboratoriet i Stockholm AB, do- cent Carl Erik Danielsson, Finnbodavägen 13, Nacka, 08/ 44 90 60. Ägare: Kooperati- va Förbundet.

Svenska institutet för konserveringsforsk- ning (SIK), professor Erik von Sydow, Kal- lebäck, Fack, Göteborg 16, 031/400120. (Mottar uppdrag endast i begränsad omfatt- ning.)

AB Findus laboratoriet, tekn. dr Allan Edh- borg, Bjuv, 042/ 708 00. Ägare: AB Findus, Bjuv.

Kemiska kontrollaboratoriet, civ.ing. Åke Kjellberg, S. Strandgatan 7, Hälsingborg, 042/11 43 56. Ägare: Civ.ing. Åke Kjell- berg, Hälsingborg.

Köttforskningsinstitutet, professor Torsten

Storgårds, Box 52, Kävlinge, 046/ 322 30. Ägare: Sveriges Slakteriförbund.

Huvudsakligen kemiska undersökningar

AB Kemibyrån, tekn. lic. Peter Balmér, Grimstagatan 46, Box 3, Vällingby 1, 08/ 37 28 00. Ägare: Allmänna Ingenjörsbyrån AB, Stockholm.

Apoteket Lejonet, apotekare Gunnar Åberg, Stortorget 8, Malmö C, 040/ 712 35.

Kemiska stationen, agr. lic. Sten Ståhlberg, Stortorget 18, Örebro, 019/ 1103 57.

Apoteket Järven, apotekare Bo Wallén, V. Esplanaden 9, Umeå, 090/233 41.

Huvudsakligen mikrobiologiska undersök- ningar

Åke Lindgrens Ingenjörsbyrå, Livsmedels- tekniska avdelningen, stadsvet. Ralph Gil- bert, Box 2662, Borås, 033/431 77. Ägare: Åke Lindgrens Ingenjörsbyrå, Borås.

BILAGA 8 till livsmedelsstyrelsens tillämp- ningskungörelse till livsmedelsstadgan

Enligt 70 & livsmedelsstadgan har livsmedels- styrelsen beslutat att ersättning för provtag- ning och undersökning av prov fr. o. m. den 1 juli 1971 skall utgå med följande belopp.

1. För undersökning av vatten enligt 10 kap. livsmedelsstadgans tillämpningskungö- relse äger anvisningslaboratorium och god- känt laboratorium eller annan behörig un- dersökningsförrättare utfå ersättning med högst följande belopp.

Fysikalisk-kemisk undersökning Kr Färgstyrka mg/l Pt ................ 5: Grumlighet och bottensats .......... 5: Lukt ............................. 10: Smak ........................... 10: — Permangariatförbrukning (KMnOi) . . . . 15: — Specifik ledningsförmåga alternativt torr- substans och glödrest .............. 15: Reaktion, pH ..................... 10: —

1Ingår i AB Svensk laboratorietjänst 2Avser förhållandena 1.5.1969. LSK föreslår att föreliggande godkännanden omprövas före 31.12.1975.

Ammonium, (NH4), kolorimetriskt . . . . 15: Totalhårdhet, titrimetriskt .......... 15:— Järn (Fe), kolorimetriskt ............ 20: — Mangan (Mn), kolorimetriskt ........ 20. — Aluminium (Al), kolorimetriskt ...... 20: — Alkalitet (HCOa), titrimetriskt ........ 10: — Klorid (Cl), titrimetriskt ............ 10: — Fluorid (F), kolorimetriskt .......... 20:— Fluorid (F), destillation för rening av prov ............................ 20: — Sulfat (504), gravimetriskt eller titri- metriskt .......................... 20: — Nitrat (Noa), kolorimetriskt ........ 15:— Nitrit (NOz), kolorimetriskt .......... 10: — Fosfat (PO4), kolorimetriskt .......... 15: — Marmoraggressiv kolsyra (COz), enligt försök ............................ 20:—

Omfattar en undersökning flera av de ovan angivna uppgifterna och uppgår den beräknade sammanlagda ersättningen för undersökningen till högst 70 kr., skall er- sättningen utgå med ett belopp som med 25 kr. överstiger den beräknade ersättning— en. Om den beräknade sammanlagda ersätt- ningen för sådan undersökning uppgår till 75 kr. eller mera skall ersättning utgå enligt följande tabell.

Beräknad Ersättning Beräknad Ersättning ersättning utgår med ersättning utgår med kr. kr. kr. kr.

75— 80 100 185—190 155 85— 90 105 195—200 160 95—100 110 205—210 165 105—1 10 115 115—120 120 125—130 125 135—140 130 145—150 135 155—160 140 165—170 145 175—180 150

215—220 170 225—230 175 235—240 180 245—250 185 255—260 190 265—270 195 275—280 200 285—290 205 295—300 210

Bakteriologisk undersökning Kr

Bestämning av totala antalet bakterier vid 22”, bestämning av totala antalet coliforma bakterier vid 350

2. Provtagare som förordnats av livsme- delsstyrelsen enligt 10 kap. 10 5 tillämp- ningskungörelsen äger för uppgifter i sam- band med provtagningsverksamheten utfå ersättning i ett för allt med högst 23 kr för varje förrättning.

3. Provtagare som förordnats av livsme- delsstyrelsen enligt 11 kap. 18 & tillämp-

ningskungörelsen äger för uppgifter i sam- band med provtagningsverksamheten utfå ersättning i ett för allt med högst 22 kr för varje förrättning.

För undersökning enligt 11 kap. 19 & kungörelsen samt för intyg och bokföring däröver ävensom för övrigt med undersök- ningen sammanhängande arbete äger anvis- ningslaboratorium utfå ersättning i ett för allt med högst följande belopp Fosfatasprov enligt Scharer ........ 18:—

Fosfatasprov enligt Stein ............ 115: — Peroxidasprov enligt Storch .......... 12: —

För prov som inkommit i sådant skick att det ej kan undersökas utgår ersättning med 6 kr om provet ej tagits genom laboratoriets försorg

3. Förslag till

Kungl. Maj:ts instruktion för livsmedelsstyrelsen

Inledande bestämmelse

1 5 Allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) skall tillämpas på livsmedelsstyrel- sen.

Uppgifter

25

Livsmedelsstyrelsen är central förvaltnings- myndighet dels för ärenden enligt livsmedels- stadgan och därmed sammanhängande lag- stiftning (central livsmedelsmyndighet), dels för ärenden om hälso- och sjukvården bland husdjuren, djurskyddet samt veterinärväsen- det i den mån sådana ärenden ej ankom- mer på annan myndighet (central veterinär- myndighet).

35

Som central livsmedelsmyndighet åligger det livsmedelsstyrelsen särskilt att

inom ramen för livsmedelsstadgan och därmed sammanhängande lagstiftning ver- ka för livsmedelskonsumenternas skydd,

utöva livsmedelskontroll och rådgivnings- verksamhet på livsmedelskontrollens områ- de samt övervaka och samordna den livs- medelskontroll och den rådgivningsverksam- het som ålägges länsstyrelser och hälsovårds- nämnder, samt

vaka över att laboratorier för undersök- ningar i samband med livsmedelskontrollen står till förfogande i erforderlig omfattning.

Som central veterinärmyndighet åligger det livsmedelsstyrelsen särskilt att

ägna uppmärksamhet åt allmänna hälso- tillståndet bland husdjuren samt åt möjlig- heten att genom förebyggande åtgärder främ- ja husdjurens hälsa,

ha tillsyn över bekämpningen av smitt- samma husdjurssjukdomar samt verksamhe- ten till förekommande av att sådana sjuk- domar införes och utbredes i Sverige,

ha tillsyn över djursjukvården och djur- skyddet,

ha tillsyn över veterinärväsendet med den begränsning som framgår av 4 5 andra stycket allmänna veterinärinstruktionen den 6 juni 1968 (nr 405),

förordna extra veterinär att biträda vid sjukvården, då detta oundgängligen behöves, samt

varje år upprätta och till apoteken utdela tryckta förteckningar över de veterinärer som äger förskriva receptbelagda läkemedel.

45

Om det kommer till livsmedelsstyrelsens kännedom, att förbud att utan tillstånd ut- öva viss verksamhet som står under styrel- sens tillsyn överträtts, skall styrelsen vid- taga åtgärder för att vinna rättelse och, om det behövs, göra anmälan till åtal.

Organisation Så

Livsmedelsstyrelsen står under ledning av en verksstyrelse.

Ledamöter av verksstyrelsen är en gene- raldirektör och högst elva andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser särskilt. Kungl. Maj:t förordnar styrelsens ordförande. Sty- relsen utser inom sig vice ordförande.

6 & Generaldirektören är chef för livsmedelssty- relsen.

Inom livsmedelsstyrelsen finns sju byråer: allmänna livsmedelsbyrån, köttvarubyrån, normbyrån, tekniska byrån, allmänna vete- rinärbyrån, veterinära hälsokontrollbyrån och administrativa byrån.

Varje byrå förestås av en byråchef. Cheferna för allmänna veterinärbyrån och veterinära hälsokontrollbyrån benämns vete- rinärråd.

En av byråcheferna är generaldirektörens ställföreträdare.

7 & Hos livsmedelsstyrelsen är i övrigt anställda tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel.

I mån av behov och tillgång på medel får livsmedelsstyrelsen anlita experter och sak- kunniga.

85

Som rådgivande organ har livsmedelsstyrel- sen ett vetenskapligt råd. För handläggning av vissa ärenden finns en veterinärväsendets ansvarsnämnd. Därjämte finns råd och nämder med särskilda uppgifter enligt bestämmelser som Kungl. Majt: meddelar.

9 &

Ledamöter av vetenskapliga rådet, som skall ha framstående skicklighet och beprövad er- farenhet inom olika vetenskapsgrenar och verksamhetsområden av betydelse för livs- medelsstyrelsens arbete, utses av Kungl. Maj:t efter anmälan av verksstyrelsen.

Ledamot av rådet åligger dels att på kal- lelse deltaga i utredning och handläggning av ärende, som hör till hans vetenskapsgren eller verksamhetsområde, dels att av eget initiativ rikta livsmedelsstyrelsens uppmärk- samhet på sådana framsteg eller förhållan- den inom grenen eller området vilka har särskild betydelse för styrelsens arbete.

Vid hinder för ledamot av rådet får ge- neraldirektören uppdraga åt annan lämplig person, som företräder sarruna vetenskaps- gren eller verksamhetsområde, att fullgöra ledamotens åligganden.

105

Veterinärväsendets ansvarsnämnd består av

tre av Kungl. Maj:t särskilt utsedda leda- möter, varav en skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt en vara veterinär,

chefen för administrativa byrån eller an- nan tjänsteman vid byrån som generaldirek- tören utser, samt

chefen för den byrå till vilken ärendet huvudsakligen hör eller annan tjänsteman inom livsmedelsstyrelsen, som generaldirek- tören bestämmer.

För de särskilt utsedda ledamöterna utser Kungl. Maj:t suppleanter.

Den särskilt utsedde lagfarne ledamoten är ordförande och suppleanten för denne vice ordförande.

Ärendenas handläggning 11 5

I plenum, som består av verksstyrelsens samtliga ledamöter, avgöres

1. författningsfrågor;

2. frågor av särskild vikt om organisa— tion och arbetsordning beträffande livsme— delsstyrelsen;

3. frågOr om förslag till anslagsframställ- ning hos riksdagen och andra frågor av stör- re ekonomisk eller principiell betydelse;

4. andra frågor som generaldirektören hänskjuter till plenum;

5. ärenden som minst två andra ledamö- ter begär skola behandlas i plenum.

125

I pleniärende är verksstyrelsen beslutför när minst hälften av ledamöterna, bland dem ordföranden och generaldirektören, är när- varande.

Som livsmedelsstyrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföran- den biträder.

Är pleniärende så brådskande att verks- styrelsen icke hinner sammanträda för be- handling av ärendet, avgöres detta genom meddelanden mellan minst hälften av leda- möterna, bland dem ordföranden och gene- raldirektören. Kan ärendet icke lämpligen avgöras på detta sätt, får generaldirektören besluta ensam i närvaro av den föredragan- de till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall anmä- las vid nästa plenum.

13 5 Ärende, som icke skall avgöras i plenum el- ler i särskild ordning, avgöres av generaldi- rektören ensam.

145

I arbetsordning eller genom särskilt beslut får överlämnas åt annan tjänsteman än ge- neraldirektören att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaf- fenhet att prövningen bör ankomma på ge- neraldirektören.

155

När generaldirektören är hindrad att utöva sin tjänst, utövas den av hans ställföreträ- dare. Denne inträder efter beslut av gene- raldirektören även i övrigt i hans ställe vid behandlingen av visst ärende eller viss grupp av ärenden.

165

Uppkommer hinder för såväl generaldirek- tören som dennes ställföreträdare, fullgöres generaldirektörens åligganden av den byrå- chef generaldirektören bestämmer.

175

I generaldirektörens frånvaro får ej fattas

beslut av större vikt, som kan anstå utan olägenhet, eller utan hans medgivande vid- tagas åtgärd, som rubbar eller ändrar av livsmedelsstyrelsen meddelade föreskrifter eller tillämpade grunder.

18 5 Ärende avgöres efter föredragning som an- kommer på chefen för den byrå eller sek- tion dit ärendet hör eller på särskilt förord- nad föredragande. I arbetsordning eller ge— nom särskilt bmlut får medges att ärende som handlägges enligt 14 & avgöres utan fö- redragning. Generaldirektören får själv övertaga be- redning och föredragning av ärende. Byråchef får närvara när ärende som hör till hans byrå föredrages av annan.

19 &

Under tjänsteresa eller vid annat tillfälle, när ärende är så brådskande att föredragande ej kan tillkallas, får generaldirektören utan föredragning meddela beslut som icke kan uppskjutas utan olägenhet.

205 Generaldirektören, byråchef, chef för sek- tion eller, efter beslut av generaldirektören, annan tjänsteman får infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos livs- medelsstyrelsen.

215

I fråga om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet eller avstängning från tjänsten i de fall ärendet icke enligt 22 5 skall handläggas av veterinärväsendets an- svarsnämnd och i fråga om läkarundersök- ning enligt 27 & statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 247) beslutar generaldirek- tören jämte minst tre byråchefer, däribland chefen för den byrå som handlägger juridis- ka ärenden.

För omröstning i fråga som avses i första stycket gäller särskilda bestämmelser.

22å

Veterinärväsendets ansvarsnämnd handläg- ger ärenden om

1. disciplinär bestraffning, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet eller avstängning från tjänsten enligt 26 å statstjänstemannalagen i fråga om veterinär anställd hos livsmedels- styrelsen eller hos statligt organ, som lyder under styrelsen, under förutsättning att ären- det rör fel eller försummelse i utövning av befattning, vars innehavare enligt gällande behörighetskrav skall vara legitimerad vete- rinär;

2. återkallande av sådan behörighet att utöva yrke eller verksamhet som meddelas av livsmedelsstyrelsen;

3. meddelande av ny behörighet åt den som fått sin tidigare behörighet återkallad enligt 2.

235

I ansvarsnämnden föredrages ärende av che- fen för den byrå till vilken ärendet huvud- sakligen hör eller av annan tjänsteman, som generaldirektören bestämmer. Berör ärende även annan byrå, får chefen för den byrån eller annan tjänsteman som generaldirektö- ren bestämmer närvara vid ärendets hand- läggning.

I ärende som avses i 22 5 2—3 äger be- stämmelsema i 24 & statstjänstemannalagen motsvarande tillämpning.

245

Ansvarsnämnden är beslutför endast om samtliga ledamöter är närvarande. Ärende, vari muntligt förhör ej äger rum, får dock avgöras av fyra ledamöter, om de är ense om beslutet.

Deltager samtliga fem ledamöter i avgö- randet, äger bestämmelserna i rättegångsbal- ken om omröstning i överrätt i fråga om ansvar motsvarande tillämpning.

255

Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredragan- den har skiljaktig mening, skall denna an- tecknas.

Bestämmelserna i första stycket gäller

även ledamot av vetenskapliga rådet, vilken deltagit som rådgivare vid handläggning av ärende.

Tjänstetillsättning

265

Generaldirektören förordnas av Maj:t för högst sex år.

Verksstyrelsens övriga ledamöter förord- nas för högst fyra år.

Annan tjänst i lägst lönegrad C 1 tillsät- tes av Kungl. Maj:t efter anmälan av verks- styrelsen.

Övriga tjänster tillsättes och annan perso— nal antages av verksstyrelsen.

Kungl.

Övriga bestämmelser

275

Tjänsteman hos livsmedelsstyrelsen får icke åtaga sig uppdrag av kommun eller en- skild i ärende som handlägges eller kan komma att handläggas av styrelsen.

Denna instruktion träder i kraft den 1 juli 1971.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott att i fråga om hälsovårds- stadgan (1958: 663) förordna,

dels att 32—37 55 skall upphöra att gälla, dels att i 4 och 131 55 ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot ordet »social- styrelsen» och ordet »veterinärstyrelsem mot »livsmedelsstyrelsen»,

dels att hänvisningarna i 44 och 58 åå till 8 & livsmedelsstadgan skall avse 33 &

livsmedelsstadgan,

dels att 9 och 14 55 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

9?

Om läkare och veterinär icke äro leda- möter i hälsovårdsnämnd, skall tjänste- läkaren eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande läkare, denne respektive tjänsteveterinären eller stadsveterinären närvara vid nämndens sammanträden, i den mån nämndens ordförande finner hans närvaro erforderlig och han icke hindras av andra tjänsteåligganden. Han skall där- vid äga deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet.

(Föreslagen lydelse)

Om läkare och veterinär icke äro leda- möter i hälsovårdsnämnd, skall tjänstelä- karen eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande läkare denne respektive tjänsteveterinären eller stadsveterinären närvara vid nämndens sammanträden iden mån han icke hindras av andra tjänste- åligganden. Han skall därvid äga deltaga i överläggningarna samt få sin mening an- tecknad till protokollet.

I stad ————————— förste stadsveterinären.

14 51

För att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna hälsovården samt i övrigt tillhandagå nämnden skall stad med minst 40 000 invånare hava en eller flera stadsläkare. Om så erfordras, bör

1 Senaste lydelse 1963: 340.

För att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna hälsovården och livsmedelshygienen samt i övrigt tillhanda- gå nämnden skall kommun med minst 40 000 invånare ha en eller flera stadslä-

även i annan kommun med minst 15 000 invånare finnas stadsläkare eller motsva- rande läkare. Sådan läkare antages av häl- sovårdsnämnden, om ej fullmäktige förbe— hållit sig detta.

Till hälsovårdsnämnds biträde skola därjämte i varje kommun finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer, dock att de på inspektör ankommande uppgifterna må fullgöras av ledamot i nämnden, om så kan ske utan att uppgifterna eftersättas. Hälsovårdsinspektör må anställas gemen- samt för två eller flera kommuner. Med tjänst som hälsovårdsinspektör må förenas annan tjänst.

Till heltidsanställd hälsovårdsinspektör må antagas endast den, som med godkän- da vitsord genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer eller som av medi- cinalstyrelsen på grund av annan utbild- ning eller förvärvad erfarenhet förklarats skickad att fullgöra på hälsovårdsinspektör ankommande uppgifter.

kare och en eller flera livsmedelshygieni- ker. Om så erfordras, bör även i annan kommun med minst 15 000 invånare finns befattningshavare av angivna eller motsva- rande slag. Sådan befattningshavare anta- ges av hälsovårdsnämnden, om ej fullrnäk- tige förbehållit sig detta.

Till hälsovårdsnämnds biträde skola där- jämte i varje kommun finnas minst två hälsovårdsinspektörer, av vilka en skall ha särskild insikt i frågor om livsmedel.

Till hälsovårdsinspektör må antagas en— dast den, som med godkända vitsord ge- nomgått fastställd kurs för hälsovårdsin- spektörer eller som av socialstyrelsen och livsmedelsstyrelsen på grund av annan ut- bildning eller förvärvad erfarenhet förkla- rats skickad att fullgöra på hälsovårdsin— spektör ankommande uppgifter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna att 56 ä 1 mom., 57 och 65 55 byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

565

I mom.1 Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden till- se, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, natur- vårdslagen, denna stadga eller med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrif- ter. Är tomtens ägare enligt byggnadsla- gen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

Inom område—_—_______

1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden tillse, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, naturvårdslagen, livsmedelsstadgan, denna stadga eller med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare enligt bygg- nadslagen skyldig att gälda bidrag till kost- nad för gata eller att anordna utfartsvåg eller avlopp från tomten, må byggnads— lov för nybyggnad ej beviljas innan skyl- digheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

— jämförligt behov.

57 5 Är åtgärd —————————— sådant tillstånd.

Berör åtgärden —————————

1 Senaste lydelse 1964: 826.

Ansökan om byggnadslov för livsme- delslokal skall, jämte därtill hörande rit- ningar och andra handlingar, av byggnads— nämnden tillställas hälsovårdsnämnden för förhandsprövning av livsmedelsmyndighet som livsmedelsstyrelsen bestämmer. Bygg- nadslov får icke meddelas utan tillstyrkan av livsmedelsmyndigheten.

— i saken.

65 5

Inom område, —————————— jämförlig näring.

Vad nu —————— myndighets tillstånd.

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50 plat- jämförlig inrättning med mer än 50 plat- ser; eller ser;

e) fabriksbyggnad eller byggnad för an- e) fabriksbyggnad eller byggnad för an- nan industriell rörelse. nan industriell rörelse; eller

f) livsmedelslokal.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna att 3 5 förordningen (1968: 564) om tillfällig handel skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Tillfällig handel —————————— särskilt tillstånd. Svensk medborgare —————————— tryckt skrift.

Om särskilt tillstånd att i vissa fall salu- hålla livsmedel till allmänheten meddelas bestämmelser enligt livsmedelsstadgan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i instruktionen (1967: 606) för socialstyrelsen

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 3 & instruktionen (1967: 606) för social- styrelsen skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 5 Styrelsen har särskilt att handlägga frågor —————— allmänna hälsovården, med uppmärksamhet följa livsmedelshy- främja den allmänna näringsstandarden gienen och därvid särskilt ha tillsyn över och sunda kostvanor, l den medicinska kontrollen av personalen i livsmedelshanteringen samt främja den all— männa näringsstandarden och sunda kost-

vanor, ha tillsyn över bekämpandet — — — gällande farmakopé. Styrelsen skall ————— rör statistikverksamheten.

| | Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i instruktionen (1965: 787) för statens institut

för folkhälsan

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 3, 6 och 23 åå instruktionen (1965: 787) för statens institut för folkhälsan skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

35

Det åligger institutet särskilt att

(Föreslagen lydelse)

handlägga frågor om vatten —— — — från folknän'ngssynpunk-t,

vara centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen,

omhänderha kontrollen av vitaminer i livsmedel, läkemedel och fodermedel samt handha standardpreparat som behövas för sådant ändamål,

vara centralt undersökningsorgan för den offentliga livsmedelskontrollen och därvid bland annat utföra undersökning och kontroll av berikningsmedel, livsme- delstillsatser och främmande ämnen i livs- medel,

omhänderha kontrollen av vitaminer i läkemedel och fodermedel samt handha standardpreparat som behövas för sådant ändamål,

inom nu —————— senaste budgetåret. Institutet fullgör —————— hygieniska institution. 6 &

Institutet ledes av en styrelse, som även är styrelse för statens distriktssköterskesko- la. Ledamöter av styrelsen äro chefen för medicinalstyrelsen, chefen för arbetar- skyddsstyrelsen, institutets föreståndare och en av Karolinska mediko-kirurgiska insti- tutets medicinska fakultet inom fakulteten

Institutet ledes av en styrelse, som även är styrelse för statens distriktssköterskesko— la. Ledamöter av styrelsen äro chefen för socialstyrelsen, chefen för arbetarskydds- styrelsen, chefen för livsmedelsstyrelsen, in- stitutets föreståndare och en av Karolinska mediko-kirurgiska institutets medicinska

utsedd ledamot samt högst nio andra leda- möter, som Kungl. Maj:t utser särskilt.

fakultet inom fakulteten utsedd ledamot samt högst nio andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser särskilt.

Av de —————— vara företrädda.

Kungl. Maj:t —————— vice ordförande.

För de ————————— som ledamöterna. 23 å

Avdelningsföreståndare är, med de un- dantag som följa av andra stycket, ansvarig för verksamheten vid avdelningen. Det åligger avdelningsföreståndare att inom området för sin kompetens meddela under— visning i den omfattning styrelsen efter samråd med honom bestämmer.

Avdelningsföreståndare är, med de un- dantag som följa av tredje stycket, ansva— rig för verksamheten vid avdelningen. Det åligger avdelningsföreståndare att inom området för sin kompetens meddela under- visning i den omfattning styrelsen efter samråd med honom bestämmer.

Avdelningsföreståndare vid födoämnes— hygieniska avdelningen och vid vitaminav- delningen åligger att, när så påkallas, inför livsmedelsstyrelsens verksstyrelse föredraga eller deltaga i handläggning av ärende som faller inom deras avdelningars verksam- hetsområden.

Biträdande avdelningsföreståndaren — — enligt 3 &.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

9. Förslag till

Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i instruktionen (1965: 644) för kommerskollegium

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 4 & instruktionen (1965: 644) för kom- merskollegium skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 5 Det åligger — — kollegiets verksamhetsområde. Kollegiet handlägger — — nämnda näringar, tillsatser till och vitaminisering av livs- medel, explosiva och brandfarliga varor. explosiva och brandfarliga varor.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i länsstyrelseinstruktionen (1958: 333)

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att S & och 12 ä 1 och 2 mom. länsstyrelse- instruktionen (195 8: 333)1 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Sä?

(Föreslagen lydelse)

Länsstyrelsen tillkommer — —— i polisinstruktionen.

Länsstyrelsen har vidare att enligt gäl- lande föreskrifter taga befattning med so- cial omvårdnad, hälso- och sjukvården, plan— och byggnadsväsendet, naturvården samt vattenvärden, luftvården och miljö- skyddet i övrigt, vägväsendet, trafikväsen- det, brandförsvaret, civilförsvaret och an- nan försvarsberedskap, exekutionsväsendet, folkbokföringen, beskattnings- och upp- bördsväsendet samt medelsförvaltningen. Det ankommer därvid på länsstyrelsen att övervaka att de förpliktelser, vilka enligt lag eller annan författning åligga statliga myndigheter, kommuner och enskilda i lä- net, bliva behörigen fullgjorda. Länsstyrel- sen skall ock i övrigt fullgöra de åliggan- den och utöva de befogenheter, vilka enligt lag, annan författning eller särskild före- skrift tillkomma länsstyrelsen (Kungl. Maj:ts befallningshavare) eller enligt äldre författningar landshövdingen.

Länsstyrelsen har vidare att enligt gäl- lande föreskrifter taga befattning med so- cial omvårdnad, hälso- och sjukvården, den offentliga livsmedelskontrollen, plan- och byggnadsväsendet, naturvården samt vat- tenvården, luftvården och miljöskyddet i övrigt, vägväsendet, trafikväsendet, brand- försvaret, civilförsvaret och annan för- svarsberedskap, exekutionsväsendet, folk- bokföringen, beskattnings— och uppbörds- väsendet samt medelsförvaltningen. Det ankommer därvid på länsstyrelsen att över- vaka att de förpliktelser, vilka enligt lag eller annan författning åligga statliga myn- digheter, kommuner och enskilda i länet, bliva behörigen fullgjorda. Länsstyrelsen skall ock i övrigt fullgöra de åligganden och utöva de befogenheter, vilka enligt lag, annan författning eller särskild föreskrift tillkomma länsstyrelsen (Kungl. Maj:ts be— fallningshavande) eller enligt äldre författ- ningar landshövdingen,

Verksamheten i —————— kunna tillgodoses. Länsstyrelsen har —————— och sammanslutningar. Länstyrelsen skall —————— kunna lämnas.

1 Instruktionen omtryckt 1967: 831. 2 Senaste lydelse 1969: 391.

I mom.1 Å landskansliet — — — nämligen å

1) landskansliet

a) allmänna sektionen allmän ordning och säkerhet, polisväsendet utom såvitt gäl- ler ärenden som jämlikt 3 mom. handläg- gas å länspolischefens expedition, utsök- ningsväsendet, enligt kommunallagarna fö- rekommande frågor, allmänna val, social omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. föräld- rabalken, hälso- och sjukvård samt övriga frågor, som icke höra till annan sektion inom landskansliet,

1) landskansliet

a) allmänna sektionen allmän ordning och säkerhet, polisväsendet utom såvitt gäl- ler ärenden som jämlikt 3 mom. handläg— gas å länspolischefens expedition, utsök- ningsväsendet, enligt kommunallagarna fö- rekommande frågor, allmänna val, social omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. för- äldrabalken, hälso— och sjukvård, offentlig livsmedelskontroll samt övriga frågor som icke höra till annan sektion inom lands- kansliet,

b) planeringssektionen plan- och — — ecklesiastik indelning.

c) socialsektionen, där sådan finnes, so- cial omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken, hälso- och sjukvård samt andra frågor som hänga samman med des- sa ärenden,

c) socialsektionen, där sådan finnes, so- cial omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken, hälso- och sjukvård, of- fentlig livsmedelskontroll samt andra frå- gor som hänga samman med dessa ären- den

(1) civilförsvarssektionen civilförsvaret — —— och avloppsanläggningar.

2) landskontoret —- —- och mantalsskrivningsfrågor.

2 mom.2 Å avdelningarna — —— nämligen å

1) allmänna avdelningen — eller planeringsavdelningen,

b) socialsektionen social omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken, häl- so- och sjukvård samt andra frågor som hänga samman med dessa ärenden,

b) socialsektionen social omvårdnad, ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken, hälso— och sjukvård, offentlig livsmedels- kontroll samt andra frågor som hän-ga samman med dessa ärenden.

c) överexekutorsektionen utsökningsväsendet,

2) planeringsavdelningen — —— —- annan avdelning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

1 Senaste lydelse 1969: 783. Senaste lydelse 1969: 391.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i allmänna läkarinstruktionen (l963:341)

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 12 & allmänna läkarinstruktionen (1963: 341) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

125

Uppmärksammar provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare missförhållande inom sitt distrikt med avseende å omgivningshy- gien eller livsmedelshygien eller eljest i fråga om allmänna hälsovården och av- hjälpes detta icke efter erinran, skall han göra anmälan därom till hälsovårdsnämn- den och länsläkaren eller, i stad där stads- läkare finnes, till denne eller, om flera stadsläkare finnas, till förste stadsläkaren.

(Föreslagen lydelse)

Uppmärksammar provinsialläkare eller stadsdistri-ktsläkare missförhållande inom sitt distrikt med avseende å omgivningshy- gien eller livsmedelshygien eller eljest i fråga om allmänna hälsovården och av- hjälpas detta icke efter erinran, skall han göra anmälan därom till hälsovårdsnämn- den och länsläkaren eller, i stad där stads- läkare finnes, till denne eller, om flera stadsläkare finnas, till förste stadsläkaren. Provinsialläkare och stadsdistriktsläkare har även att efter anmodan av länsläkaren företaga besiktning eller inspektion i ären- de som rör livsmedelshygien.

Biträdande provinsialläkare de iakttagit.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i instruktionen (1965:792) för länsläkarväsendet

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 3 & instruktionen (1965: 792) för länslä- karväsendet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 5

I fråga — — — utöva upplysningsverksamhet.

Dessutom har organisationen att hålla sig underrättad om livsmedelshygienen inom länet och att efter anmodan av livs- medelsstyrelsen eller länsstyrelsen biträda vid den offentliga livsmedelskontrollen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971.

Förslag till ändring i stadgarna för varudeklarationsnämnden1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 & För fattande —————————— lika röstetal.

Innan nämnden fattar beslut att fast- ställa normer för varudeklaration av livsmedel, skall normerna godkännas av livsmedelsstyrelsen.

1 Fastställda av Kungl. Maj:t den 28 juni 1957.

14 Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om pastörisering av mjölk m. m. avsedd till kreatursföda

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit för gott förordna som följer.

15

Den som driver mejeri får till kreatursföda ej använda, saluhålla eller till annan ut- lämna mjölk eller mjölkprodukter, som icke blivit pastöriserade enligt föreskrifter som meddelas av livsmedelsstyrelsen.

Livsmedelsstyrelsen äger meddela undantag från första stycket.

25

Kostnaderna för tillsyn över efterlevnaden av denna kungörelse skall av vederbörande mejeri bestridas i den ordning som livsmedelsstyrelsen beslutar.

3 5 Den som bryter mot 1 & straffes med dagsböter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971, då lagen (1925: 382) angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m. skall upphöra att gälla.

III

Inledande redogörelse

1 1951 års livsmedelsstadga och 1952 års normallivsmedelsordning

Ända fram till år 1951 saknades i vårt land en sammanfattande lagstiftning rörande livs- medel. Dessförinnan hade olika bestämmel— ser om livsmedels beskaffenhet, samman— sättning och hantering samt därmed sam- manhängande frågor funnits intagna i ett stort antal författningar. Viktigast av dessa var dåvarande hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 som bl. a. innehöll allmänna före- skrifter om födoämnen, dryckesvaror, livs- medelslokaler m. 111. Dessa föreskrifter kom- pletterades av lokala s.k. matvarustadgor som utfärdats av olika kommuner. Därut- över fanns särskilda författningar om spe- ciella slag av livsmedel som mjölk och mjölkprodukter, kött, charkuterivaror, fisk, smör, margarin, ost, ägg och bröd. Splittringen av bestämmelserna rörande livsmedel på så många olika författningar gav på ett tidigt stadium upphov till yrkan— den om åtgärder för att få till stånd en mera enhetlig och förbättrad livsmedelslagstift- ning. I detta syfte framlade en år 1916 till- satt statlig kommitté ett betäkande år 1921 med förslag till livsmedelsl-ag m.m. Betän- kandet föranledde emellertid ingen åtgärd. Först år 1936 tillsattes efter framställning av riksdagen en ny utredning i saken, 1936 års livsmedelslagstiftningssakkunniga, som avgav sitt slutliga betänkande år 194] (SOU 1941: 22). Med hänsyn till de då rådande kristidsförhållandena föranledde emellertid betänkandet inte någon omedelbar åtgärd. En överarbetning av sistnämnda betänkande

påbörjades år 1948 genom en ny kommitté, 1948 års livsmedelssakkunniga, som fram- lade sitt betänkande år 1949 med förslag till ny livsmedelsstadga m.m. (SOU 1949: 43).

Efter remissbehandling överarbetades 1949 års betänkande i sin tur inom inrikes- departementet, varefter Kungl. Maj:t genom prop. 1951 : 63 med förslag till livsmedels- stadga m.m. inhämtade yttrande i ämnet från riksdagen. Propositionen föranledde ett flertal motioner (1951: I: 340, 345, 346, 349, 350, 351, 352, 353, 354 och 1951: 11: 448, 449, 460, 461, 462, 463, 464, 465, 466, 650, 651). Sedan riksdagens andra lag- utskott avgivit utlåtande (2 LU 1951: 34), tillstyrkte riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (rskr 1951: 369) det i propositionen framlagda förslaget med vissa jämkningar. Därefter utfärdade Kungl. Maj:t den 21 december 1951 livsmedelsstadgan (SFS 1951: 824) som trädde i kraft den 1 juli 1952. Stadgan har sedermera ändrats i vissa hänseenden (SFS 1952: 271, 488; 1953: 636; 1955: 258; 1957: 177; 1958:195; 1960: 85; 1962: 706; 1964: 676; 1965: 236). Med stöd av livsmedelsstadgan fastställde Kungl. Maj:t vidare den 25 april 1952 en normal— livsmedelsordning att tjäna till kommunernas ledning för utarbetande av särskilda lokala föreskrifter på. livsmedelsområdet (SFS 1952: 402).

1951 års livsmedelsstadga och 1952 års normallivsmedelsordning har den lydelse som framgår av Bilagorna 1 och 2.

Sedan livsmedelsstadgan trätt i kraft den 1 juli 1952 restes så småningom allt större krav på att stadgan skulle anpassas till den snabba utveckling som skedde inom pro- duktion, handel och annan distribution på livsmedelsområdet. Framställningar i detta syfte gjordes såväl från riksdagen och olika myndigheter som från organisationer och sammanslutningar inom näringslivet. Det var mot denna bakgrund som chefen för inri- kesdepartementet tillkallade livsmedelsstad- gekommittén (i det följande benämnd LSK) för en översyn av livsmedelslagstiftningen.

Direktiven för LSK innefattas i ett anfö- rande till statsrådsprotokollet över inrikes- ärenden den 19 april 1963 av dåvarande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson. Efter en kort redogörelse för innehållet av livsmedelsstadgan uttalade denne följande.

Utifrån de förutsättningar som förelåg vid livsmedelsstadgans tillkomst har stadgan visat sig väl fylla sin huwduppgift dels att, inom rimliga gränser, med hänsyn särskilt till kost- naderna, tillgodose konsumenternas berättigade krav på att erhålla från hälsosynpunkt tillfreds- ställande livsmedel, dels att förhindra oredlig- het i handeln med livsmedel. Utvecklingen på förevarande område har emellertid gått snabbt under 1950-talet. Sålunda har t.ex. handeln med djupfrysta varor fått betydande omfatt- ning och tekniken på frysområdet har snabbt utvecklats. Även andra konserveringsmetoder har fått ökad användning samtidigt som för- säljning av paketerade livsmedel alltmer börjat tränga ut lösviktsförsäljningen. Helt allmänt torde också kunna sägas att allmänheten blivit

Utredningsuppdraget

mer kvalitetsmedveten när det gäller livsme- del liksom i fråga om andra konsumtionsvaror, något som lett till ökade krav på upplysning om bl. a. livsmedlens sammansättning och håll- barhet. Dessa och en rad andra omständig- heter har legat till grund för krav på en allmän översyn av livsmedelsstadgan, vilka rests av bl. a. Föreningen för allmän hälsovård och bi- trätts av veterinärstyrelsen. Vad som särskilt stått i förgrunden har varit bestämmelserna om märkning av livsmedel och de hygieniska förhållandena vid transport av ömtåliga livs- medel samt utomhushandeln. Vidare har man efterlyst särskilda föreskrifter rörande hante- ring av djupfrysta livsmedel. Även i övrigt har sakliga eller formella ändringar i livsmedels— stadgan ansetts befogade på särskilda punkter. Jag förordar därför att en allmän översyn av livsmedelsstadgan nu kommer till stånd. Över- synen bör i princip vara förutsättningslös.

I samband med översynen bör också upp- märksammas den på sistone aktualiserade frå- gan om förbud mot saluhållande av skadliga livsmedelsimitationer.

I fortsättningen berörde departements- chefen närmare de mera centrala delar av livsmedelsstadgan som visat sig behöva ses över. Därvid angav han fem huvudfrågor, nämligen datummärkning av livsmedel, in- nehållsdeklaration av livsmedel, livsmedels- transporter, utomhushandel med livsmedel samt formerna för livsmedelskontrollen och kontrollorganens befogenheter.

Beträffande frågan om datummärkning av livsmedel uttalades i direktiven följande.

Märkningsföreskrifterna i livsmedelsstadgan tar framför allt sikte på att konsumenten skall få kännedom om tillverkaren av varan samt

varans sammansättning och vikt eller volym. Däremot föreligger ingen skyldighet att på förpackning ange när varan tillverkats eller hur länge den kan förvaras utan kvalitetsför- sämring. I framställning till Kungl. Maj:t den 21 november 1960 har stadsfullmäktige i Stockholm anhållit om åtgärder för införande i livsmedelsstadgan av bestämmelser om da- tumstämpling av färdigförpackade livsmedel. Sådan märkning sker redan på frivillig väg i viss utsträckning, särskilt beträffande färdig- förpackade livsmedel med kort hållbarhet. Sät— tet för märkningen är emellertid varierande. Framställningen syftar till att datumstämpling— en skall bli generell och enhetlig. Vid den tämligen omfattande remissbehandlingen av framställningen har man i allmänhet tillstyrkt obligatorisk datumstämpling av en del livs- medel. De flesta remissinstanserna, bland dem medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, Koopera- tiva förbundet och Sveriges köpmannaförbund, förordar dock att frågan förutsättningslöst ut- redes, innan föreskrifter meddelas. I första hand anses själva behovet av datumstämpling böra övervägas. Stämplingen säges nämligen inte i och för sig utgöra någon garanti för kvalitet. Denna påverkas inte bara av förva- ringstiden utan i högre grad av hur varan hanterats och förvarats. Vidare anses vid ut- redningen böra övervägas vilken dag som skall anges på förpackningen: tillverkningsdagen, förpackningsdagen, sista försäljningsdagen eller sista dagen för konsumtion av varan. Särskilt har framhållits att sista försäljnings- eller kon- sumtionsdag kan anges endast om man inte bara känner den normala hållbarheten hos en vara under vissa betingelser utan även har ga- rantier för att varan förvaras under sådana be- tingelser. Detta gäller speciellt frysbehandlade varor.

Spörsmålet om datumstämpling har även tagits upp av 1954 års mjölkkommitté, som i sitt betänkande (SOU 1960: 29) rörande frågan om åtgärder för att förbättra konsumtions- mjölkens beskaffenhet föreslagit, att mjölkför- packning skall märkas med sista försäljnings- dag efter ett enhetligt system för hela riket. Märkningen skall innebära att mejeriet garan- terar mjölkens hållbarhet under förutsätt- ning att den i butiken förvarats vid en tempe- ratur under 10a C ett dygn vid 18(, C eller tre dygn vid kylskåpstemperatur efter den an- givna dagen. Förslaget i denna del får ses mot bakgrunden av vissa andra av kommittén fram- förda förslag i syfte att hålla mjölkens tempe- ratur nere vid transport från mejerier till för- säljningslokaler och vid förvaring i lokalerna. Kommitténs förslag om datumstämpling har vid remissbehandlingen av betänkandet god- tagits på de flesta håll. På några håll har understrukits, att frågan om datumstämpling

av mjölkförpackningar bör övervägas i sam- band med den av stadsfullmäktige i Stockholm väckta frågan om generell skyldighet att da- tumstämpla livsmedelsförpackningar.

Som framgår av det anförda innehåller Spörsmålet om datummärkning av livsmedel en rad problem som kräver ingående övervä- ganden. Jag delar den uppfattning, som kom- mit till synes i remissyttrandena över stadsfull- mäktiges i Stockholm framställning och mjölk- kommitténs förslag, att dessa överväganden bör ske i ett sammanhang, så att de bestämmelser i ämnet, som kan finnas påkallade, erhåller en så enhetlig utformning som möjligt. Angelägen- heten härav gör sig speciellt gällande om märk- ningen skall fylla en funktion som konsument- upplysning. Den märkning som redan nu fri- villigt genomförts av åtskilliga producenter i fråga om ett flertal skilda varor företer i detta hänseende betydande variationer beträffande såväl formerna för märkningen som betydelsen av den angivna tidpunkten.

I den andra frågan som skulle beaktas vid översynen, innehållsdeklaration av livs- medel, anförde departementschefen följande.

En annan form av konsumentupplysning än datummärkning är uppgift om en varas sam- mansättning. Detaljbestämmelser härom finns i 8 kap. livsmedelsstadgan rörande ett flertal skilda grupper av livsmedel. Också dessa be- stämmelser bör ses över, varvid särskilt bör undersökas om skyldighet bör införas att i större utsträckning än nu deklarera varans be- ståndsdelar. Sådan skyldighet bör givetvis i första hand kunna komma i fråga när det gäl- ler färdigförpackade livsmedel och livsmedel, beträffande vilka konsumenternas möjligheter att göra ett medvetet val är begränsade. Här- vid bör bl. a. observeras vad 1961 års riksdag på förslag av tredje lagutskottet uttalade i skri- velse till Kungl. Maj:t (rskr 1961:68) med anledning av motionerna 1961:I:4 och II: 8. vari begärdes föreskrifter om skyldighet att ange sanmiansättningen av glass som säljes i portionsförpackningar. Vidare bör beaktas de förslag Sveriges biodlares riksförbund framlagt i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 augusti 1962 i syfte att bl. a. göra det möjligt för konsumen- terna att skilja äkta bihonung från s. k. konst- honung.

Den tredje huvudfrågan som borde upp- märksammas vid utredningen var spörs- målet om livsmedelstransporter. I direktiven erinrades till en början om det allmänna kravet i 12 & livsmedelsstadgan på sådana försiktighetsmått vid all hantering av livs- medel att dessa inte förorenas eller blir

skadliga att förtära eller på annat sätt otjän- liga till människoföda. Vidare redogjordes närmare för bestämmelserna i 17 5 om beskaffenheten av transportfordon för livs- medel samt i 19—24 åå om utrustningen av fordon för kringföringshandel med vissa varor och tillståndsförfarandet i fråga om sådana fordon. Dessutom framhölls i direk— tiven att 1952 års normallivsmedelsordning innehöll vissa föreskrifter om livsmedels— transporter utan samband med kringförings- handel samt om hur de fordon som bruka- des vid sådana transporter skulle vara an- ordnade. I anslutning till dessa redogörelser anförde departementschefen följande.

Redan vid livsmedelsstadgans tillkomst restes krav på att de nu i normallivsmedelsordningen intagna transportföreskriftema skulle få sin plats i stadgan och därmed bli generellt gäl- lande för hela riket. Föredragande departe- mentschefen ansåg dock detta föra för långt. På grund av kritik av de förhållanden, under vilka animala livsmedel transporterades, till- sattes emellertid 1954 en utredningsman för att utreda bl.a. frågan om den hygieniska kon- trollen av animala livsmedel. Av framför allt kostnadsskäl fann utredningsmannen det inte möjligt att införa en allmängiltig föreskrift att all transport av animala livsmedel skulle ske i slutet utrymme. Dylika föreskrifter blev inte heller utfärdade. I remissyttrande över utred- ningsmannens ställningstagande ansåg veteri- närstyrelsen det ofrånkomligt att ifrågavarande bestämmelser skärptes. Denna åsikt vidhåller styrelsen i remissyttrande över den av För- eningen för allmän hälsovård gjorda anhållan om en allmän översyn av livsmedelsstadgan. Frågan har även tagits upp i två likalydande motioner vid 1962 års vårriksdag (I: 297 och II: 372), i vilka hävdades att gällande bestäm- melser angående transport av animala livsme- del bör ändras, så att dagens hygieniska krav på ifrågavarande transporter kan uppfyllas. Motionärernas yrkande tillstyrktes av veteri— närstyrelsen och Stockholms stads hälsovårds- nämnd. Andra lagutskottet, som framhöll att transport av slaktkroppar fortfarande i viss ut- sträckning sker på öppna fordon, förordade (2 LU 1962: 19), att bestämmelser införes av innebörd att kött och köttvaror endast må transporteras i slutet utrymme, samt att före- skrift överväges om att fordonet skall vara försett med kylanordning, åtminstone då fråga är om längre transporter. Under åberopande av utskottets utlåtande har riksdagen (rskr 1962: 163) anhållit om förslag till ändrade be- stämmelser angående transport av kött och

De av riksdagen begärda förslagen bör ut- arbetas i samband med den allmänna översyn av livsmedelsstadgan som jag förordat i det föregående. Som framgått av det anförda är det inte bara transport av köttvaror och fisk som kritiserats. Mjölktransporterna utgör ett känsligt led i mjölkdistributionen och kan så- som mjölkkommittén framhållit inte alltid an- ses fylla de krav man måste ställa för att kon- sumenterna skall tillhandahållas en fullgod vara särskilt vad gäller hållbarheten. Med den omfattning handeln med djupfrysta varor tagit bör undersökas om särskilda föreskrifter er- fordras i fråga om transporten av dylika varor. Också för andra särskilt känsliga livsmedel kan transportföreskrifter finnas vara påkallade. Enligt min mening bör därför undersökning- arna i förevarande hänseende omfatta alla livs- medel. Bedömningen bör i första hand ske ur rent hygienisk synvinkel, men hänsyn bör tagas också till i vilken mån mer rigorösa regler återverkar på varans pris. De ekonomiska kon— sekvenserna av de transportbestämmelser, som från hygienisk synpunkt är önskvärda, bör redovisas.

I samband med behandlingen av de spörs- mål, som hänför sig till transport av livsmedel, bör även uppmärksammas en inom Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa (ECE) i Geneve den 15 januari 1962 för undertecknande framlagd överenskommelse rörande särskild utrustning för transport av lättfördärvliga livsmedel.

Som ett fjärde område, där en översyn av livsmedelsstadgans bestämmelser gjorde sig starkt gällande, angavs i direktiven den utomhushandel med livsmedel som skedde annorstädes än på allmän saluplats. Depar- tementschefen erinrade därvid bl.a. om föreskrifterna i 18% livsmedelsstadgan att vissa kött-, mejeri— och margarinvaror i re- gel inte får säljas utomhus på allmän salu— plats eller från stånd, bord eller dylikt utan att vara inneslutna i förpackningar som skyddar dessa livsmedel mot förorening, fukt eller annan påverkan utifrån. Vidare skall andra livsmedel som saluhållas utom- hus i möjlig mån vara skyddade mot flu— gor, damm, solljus och väta. Därefter an- förde departementschefen följande.

Dessa föreskrifter anses inte omfatta ambu- lerande försäljning eller kringsföringshandel. Veterinärstyrelsen har i sitt remissyttrande över Föreningens för allmän hälsovård framställ- ning om översyn av livsmedelsstadgan under-

strukit att denna handel ofta sker på ett hy- gieniskt synnerligen otillfredsställande sätt, bl. a. vad gäller handhygien och förvaringen av osålda partier. Enligt styrelsen har från flera håll krävts att dylik handel helt borde förbju- das. Styrelsen erinrar för sin del om att utom- hushandel och ambulerande handel i många fall utövas av s.k. partiellt arbetsföra och att ett förbud mot sådan handel därför skulle vara anstötligt från social synpunkt. Med hänsyn därtill förordar styrelsen den medelvägen att man inför förbud mot att utan tillstånd av hälsovårdsnämnden i orten sälja eller saluhålla livsmedel, varigenom man skulle få kännedom om och tillfälle att utöva kontroll över ifråga- varande försäljare. Förbudet bör enligt för- slaget omfatta alla livsmedel som inte är inne- slutna eller förpackade på visst sätt. Den av mig förordade utredningen bör även förutsättnings- löst penetrera dessa förhållanden. För min del vill jag endast understryka veterinärstyrelsens påpekande att frågan har sociala aspekter som måste beaktas. Även olika lösningars inverkan i fråga om konkurrensen mellan skilda distri- butionsformer bör uppmärksammas.

I anslutning till dessa uttalanden framhöll departementschefen att veterinärstyrelsen i remissyttrandet över Föreningens för all— män hälsovård framställning om en översyn av livsmedelsstadgan också föreslagit en rad andra ändringar i stadgan. Dessa förslag borde beaktas vid översynen av författnings- regleringen. Som exempel på veterinärstyrel- sens förslag nämndes följande.

Bl.a. föreslås strängare regler beträffande urtagning och plockning av fjäderfä. Förslaget syftar till att minska risken för spridning av salmonellabakterier. Vidare föreslås att undan- tag från stadgandena om förvaring av glass- massa skall kunna medges i fråga om färdig- beredd glassmassa för framställning av s.k. mjukglass, som blivit en alltmer eftersökt vara.

Med hänvisning till det anförda konstate- rade departementschefen att stora delar av livsmedelsstadgan behövde anpassas till rå- dande förhållanden på livsmedelsområdet. Översynen borde emellertid omfatta inte bara de materiella reglerna utan också for- merna för livsmedelskontrollen och kontroll- organens befogenheter. I detta sammanhang anförde departementschefen vidare.

Vad gäller mjölk och mjölkprodukter har 1954 års mjölkkommitté i sitt förut nämnda betänkande föreslagit olika åtgärder, främst in-

förande av offentlig kvalitetskontroll, i syfte att inom ramen för den övriga livsmedelskon- trollen skapa tillräckliga garantier för att kon- sumtionsmjölkprodukterna fyller rimliga kva- litetskrav. Vid remissbehandlingen har försla- gen utsatts för kritik i skilda hänseenden. De bör därför lämpligen i förevarande samman- hang omprövas med beaktande av den fram- förda kritiken. I anslutning härtill vill jag er- inra om att Kungl. Maj:t den 19 april 1963 på föredragning av chefen för jordbruksdepar- tementet beslutat uppdra åt statens jordbruks— nämnd att utarbeta förslag rörande de författ— ningsmässiga åtgärder, som påkallas för att genomföra mjölkkommitténs förslag om kvali- tetsbetalning av mjölk och om intern mjölk- kontroll vid mejerierna.

Vid översynen av livsmedelsstadgans kon- trollföreskrifter bör vidare uppmärksammas de önskemål om enhetlig ledning av livsmedels— kontrollen som framförts till 1962 års riksdag av riksdagens revisorer. Däremot bör det inte nu komma ifråga att inrätta nya organ för kontrollen.

I det följande fäste departementschefen uppmärksamheten på Nordiska rådets re- kommendation 1962:11 till regeringarna i de nordiska länderna att utreda möjlighe- terna att genomföra en likartad livsmedels- lagstiftning och en gemensam medicinsk kontroll ifråga om livsmedel. Vid över- synen av den svenska livsmedelslagstift- ningen borde hänsyn tagas till resultaten av de överläggningar som i anledning av rådets rekommendation tagits upp mellan representanter för de nordiska regeringarna. Kontakt borde också hållas med de utred- ningar på detta område som kunde komma till stånd i de andra nordiska länderna. Även i övrigt borde utländsk livsmedels- lagstiftning beaktas.

Utöver vad som i direktiven särskilt fram- hållits i samband med frågan om livsme- delstransporterna förklarade departements— chefen att uppmärksamhet skulle ägnas åt de ekonomiska konsekvenserna av olika ställningstaganden.

Avslutningsvis angavs i direktiven att de för översynen tillkallade sakkunniga skulle samråda med de myndigheter vilkas verk- samhet berördes samt med utredningen om metrologiska enheter. Denna utredning ha- de bl.a. att pröva frågan angående om-

fattningen och utformningen av kontroll- föreskrifterna om mätning och vägning av saluförda varor. Samråd skulle också ske med andra utredningar som berördes av översynen. Denna borde utmynna i förslag till erforderlig lagstiftning.

Till LSK:s i det föregående angivna ut- redningsuppdrag har genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 november 1963 lagts ett spe- cialuppdrag, nämligen att övergångsvis fun- gera som svenskt kontaktorgan till Joint FAO/WHO Codex Alimentarius Commis- sion. Denna är en av Förenta Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation samt världshälsoorganisation gemensamt inrättad kommission med uppgift att utarbeta inter- nationella standards för livsmedel. Enligt beslutet skulle LSK inkomma med förslag till organisation och arbetsuppgifter för ett stadigvarande svenskt kontaktorgan. Försla- get borde vara åtföljt av en beräkning av kostnaderna för organets verksamhet och jämväl innefatta förslag rörande kostnader- nas bestridande. Efter förslag av LSK har Kungl. Maj:t enligt beslut den 24 januari och den 23 maj 1969 uppdragit åt vete- rinärstyrelsen att fr. o. m. den 1 juni samma år i stället för LSK vara svenskt kontakt- , organ till ifrågavarande kommission.

3 Metoder för utredningens bedrivande

LSK började sitt utredningsarbete i februari 1964.

Inledningsvis gjorde LSK en utredning om datummärkning av livsmedel. I samband härmed hölls flera s. k. hearings i saken med berörda myndigheter samt konsument- och branschorganisationer. Arbetet resulterade i ett principförslag till författningsbestämmel- ser om s.k. hållbarhetsmärkning av färdig- förpackade livsmedel vilket offentliggjordes den 24 november 1965. Avsikten var att lämna livsmedelsbranschen tillfälle att fri- villigt tillämpa förslaget under LSK:s fort- satta utredningsarbete. LSK:s slutliga för- slag i detta ämne redovisas under den all- männa motiveringen (IV 2.5.4.).

För att få problemen i fråga om livsme- delslagstiftningen så allsidigt belysta som möjligt ansåg LSK det nödvändigt att på ett tidigt stadium få synpunkter från myndighe- ter, näringslivsorganisationer och andra som sysslade med frågor på livsmedelsområdet. I detta syfte sände LSK den 29 juni 1964 ut en cirkulärskrivelse till berörda instanser med en begäran om synpunkter på önskvär- da ändringar av livsmedelsstadgan och där- med sammanhängande författningar. Yttran- den i anledning av cirkulärskrivelsen inkom sedermera från 221 olika instanser, nämligen

arbetarskyddsstyrelsen, dåvarande byggnadssty- relsen, dåvarande försvarets intendenturverk, försvarets sjukvårdsstyrelse, generaltullstyrelsen, giftnämnden, kommerskollegium, lantbrukssty- relsen, dåvarande medicinalstyrelsen, statens

bakteriologiska laboratorium, statens farmacev- tiska laboratorium, statens institut för folkhäl- san, statens institut för konsumentfrågor, statens jordbruksnämnd, statens konsumentråd, svenska institutet för konserveringsforskning, veterinär- högskolans lärarkollegium och veterinärstyrel- sen; dåvarande överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Hallands län; länsläkama i samtliga län samt stadsläkarna i Göteborg, Hälsingborg, Karlstad och Linkö- ping; länsveterinärema i samtliga län; distriktsveterinärerna i Nybro och Torsås di— strikt; hälsovårdsnämnderna i Borlänge, Borås, En- köping, Eskilstuna, Falun, Gävle, Göteborg, Halmstad, Hedemora, Hälsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlshamn, Karlskoga, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Landskrona, Lidingö, Linköping, Ljungby, Ludvika, Luleå, Lund, Lycksele, Malmö, Motala, Mölndal, Norrköping, Nyköping, Ronneby, Sandviken, Simrishamn, Skövde, Sollefteå, Solna, Stock- holm, Sundbyberg, Sundsvall, Södertälje, Söl- vesborg, Trollhättan, Uddevalla, Umeå, Upp- sala, Vimmerby, Vänersborg, Västervik, Väster- ås, Växjö, Åmål, Örebro, Örnsköldsvik och Östersund; hälsovårdsnämnderna i Alvesta, Frösö, Krylbo, Olofström, Orsa och ytterligare 23 landskom- muner; Föreningen för allmän hälsovård, Hushåll- ningssällskapens förbund, Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större stä- der, Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, Svenska distriktsveterinärföreningen, Svenska länsveterinärföreningen, Svenska veterinärför- eningen för livsmedelshygien, Sveriges hälso-

vårdskonsulenters förening och Sveriges vete- rinärförbund; Fiskkonservfabrikanternas förening, Hotell- och restauranganställdas förbund, Konsumtionsför- eningen Göteborg med omnejd, Kooperativa förbundet, Kronobergs läns köpmannaförbund, Kronobergs läns slakteriförening, Köttbransch- ens riksförbund, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk, Svensk indu— striförening, Svenska fiskhandelsförbundet, Svenska glassindustriers riksförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ), Svenska mejeriernas riksförening (SMR), Sveriges bage- riidkareförening, Sveriges centrala restaurang- aktiebolag, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges hotell- och restaurangförbund, Sveriges husmo- dersföreningars riksförbund, Sveriges kafé- restauratörers riksförbund, Sveriges kemiska in- dustrikontor (Kemikontoret), Sveriges kioskäga- res riksförbund, Sveriges konditorförening, Sveriges korvhandlareförbund, Sveriges köp- mannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sve- riges livsmedelshandlareförbund, Sveriges slak- teriförbund, Västergötlands livsmedelshandlare- förbund, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt Västra Sveriges slakte- riers förening.

Koncentrat av synpunkterna redovisas i olika avsnitt av betänkandet under rubri- ken: Remissyttranden till LSK.

I anslutning till sammanställningen av det synnerligen omfattande remissmaterialet gjorde LSK en systematisk genomgång av 1951 års livsmedelsstadga och dess förarbe- ten. Därvid stod det ganska snart klart att översynen av stadgan inte kunde stanna vid bara en överarbetning av enstaka bestäm- melser. I stället visade sig en mera genom- gripande omarbetning nödvändig. Frågor därom diskuterades vid hearings och andra överläggningar med myndigheter och livs— medelsbranschens organisationer. Resultatet blev det förslag till stadga som läggs fram i detta betänkande.

Den av LSK föreslagna livsmedelsstadgan är en ramförfattning utan alltför många fö- reskrifter i specialfrågor. Sålunda återfinns i förslaget inte alla de detajbestämmelser om bl.a. olika livsmedel som 1951 års stadga innehåller. Föreskrifter av sådant slag har i stället placerats i en tillämpningskungörelse. För att få dem anpassade till utvecklingen på

livsmedelsområdet har LSK sökt modernise- ra dem med ledning av olika ändringsförslag som infordrats från experter på skilda sak- områden. I förslaget till tillämpningskungö- relse ingår också bestämmelser avsedda att ersätta 1952 års normallivsmedelsordning och därpå grundade kommunala föreskrifter. För detta ändamål har LSK från samtliga länsstyrelser infordrat uppgifter om de 10— kala livsmedelsordningar som utfärdats i flertalet av landets kommuner.

LSK har vidare gjort en inventering av den mångfald särförfattningar, specialbe- stämmelser, råd och anvisningar som vid sidan av livsmedelsstadgan meddelats av Kungl. Maj:t och andra myndigheter. Re- sultatet av inventeringen har granskats av berörda myndigheter och redovisas i Bilaga 3.

Av stor betydelse för inriktningen av LSK:s arbete har varit den snabba utveckling som skett inom industri, handel och övrig distribution sedan tillkomsten av 1951 års livsmedelsstadga. En särskild utredning här- om har gjorts och redovisas i Bilaga 4.

I samband med översynen av livsmedels- stadgan och därmed sammanhängande för- fattningar har LSK låtit göra en särskild ut- redning om laboratorieresursema för den of- fentliga livsmedelskontrollen. Utredningen redovisas i Bilaga 5 . En genomgång har ock- så skett av 1954 års mjölkkommittés betän- kande och däröver avgivna remissyttranden. En kort sammanfattning härav finns i Bi- laga 6.

Vid sidan av utredningen rörande en ny livsmedelsstadga med tillämpningskungörelse har LSK varit inriktad på ännu ett huvud- spörsmål, nämligen den framtida offentliga administrationen för livsmedelsfrågor. Arbe- tet därmed har bl. a. lett fram till ett förslag om inrättande av en särskild central myn- dighet för livsmedelsfrågor, nämligen livs- medelsstyrelsen. Därvid har LSK inhämtat uppgifter om verksamheten hos de myndig- heter som f.n. handlägger olika livsmedels- ärenden. Ordföranden, sekreteraren och and- ra representanter för LSK har också haft ett flertal överläggningar i saken med cheferna för och olika befattningshavare vid de när-

mast berörda myndigheterna, nämligen vete- rinärstyrelsen, socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd och kommerskollegium. I Bilagorna 8 och 9 har ledamöterna Fitger och Kämpe var för sig framlagt särskilda synpunkter i frågan om den centrala livs- medelsmyndigheten.

Under arbetets gång har LSK haft kontakt och samråd med andra statliga kommittéer som behandlat frågor av betydelse för LSK:s utredning. Särskilt kan nämnas veterinärvå- sendeutredningen, jordbruksstatistikkommit- tén, utredningen om metrologiska enhe- ter, läkemedelsförsörjningsutredningen, kom- merskollegieutredningen, bygglagutredning- en, nordiska utredningen om samarbete be- träffande lagstiftning och kontroll på livs- medelsområdet samt olika utredningar om fiskerinäringen. Dessutom bör här framhål- las socialstyrelse— och MCA-utredningarna samt länsförvaltningsutredningen vilka redan framlagt sina betänkanden.

För att få en inblick i den praktiska verk- samheten på livsmedelsområdet har LSK fö- retagit olika studieresor. Så har bl.a. skett till Örebro där hälsovårdsnämnden besökts samt till Skåne och Blekinge för studium av några av den svenska livsmedelsindustrins större anläggningar. LSK har också avlagt studiebesök hos olika detaljhandelsföretag i Stockholm. Dessutom har enskilda represen- tanter för LSK besökt andra livsmedelsföre- tag i landet samt vissa livsmedelslaboratorier och forskningsinstitutioner.

Specialuppdraget som svenskt kontaktor- gan till Codex Alimentarius Commission har medfört ett synnerligen omfattande merarbe- te vid sidan av LSK:s egentliga utrednings- uppdrag. En redogörelse för verksamheten inom kommissionen lämnas i Bilaga 7. Det blev så småningom nödvändigt att för ifrå- gavarande arbete anställa en särskild biträ- dande sekreterare samt en befattningshavare för översättnings- och kontorsgöromål. Ord- föranden, vissa ledamöter och sekreterarna har deltagit i de årliga plenarsessionema med kommissionen omväxlande i Rom och Geneve samt vid olika sammanträden med

kommissionens expertkommittéer. Det löpan- de arbetet har främst gällt att avge kommen- tarer från svensk sida till en mångfald för- slag rörande internationella livsmedelsstan- dards. För detta ändamål har till LSK knu- tits ett 50—tal experter på skilda sakområden. Experternas synpunkter har sammanställts inom LSK:s sekretariat och efter prövning av LSK vidarebefordrats till kommissionen.

I detta sammanhang bör slutligen nämnas att LSK tagit del av en inom Förenta Natio- nernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO Legislation Branch) utarbetad redogö- relse för livsmedelslagstiftningen i olika län- der. En svensk översättning av redogörelsen har gjorts och finns tillgänglig bland LSK:s handlingar.

IV

Allmän motivering till författningsförslagen

1. Principer för livsmedelslagstiftningen

1.1. Tidigare utredningar

Det förslag som lades fram i 1921 års be- tänkande omfattade en livsmedelslag, en livsmedelsstadga, en livsmedelskontrollför- ordning och ett antal tillämpningskungörel- ser till dessa författningar. Livsmedelslagen innehöll uteslutande straffrättsliga bestäm- melser avsedda att komplettera strafflagens föreskrifter om oredliga och vårdslösa för- faranden. Livsmedelsstadgan upptog bl. a. definitioner på begreppen livsmedel och sa- luhållande samt närmare bestämmelser i frå— ga om när livsmedel skulle anses otjänliga till människoföda eller ägnade att vilseleda köpare angående beskaffenhet, myckenhet eller ursprung. Slutligen innehöll förslaget till stadga vissa hygieniska föreskrifter om till- verkning och annan hantering av samt han- del med livsmedel. I de föreslagna tillämp- ningsförfattningarna behandlades en lång rad olika livsmedel.

Huvudförslaget i 1941 års betänkande var en särskild livsmedelsstadga med allmänna föreskrifter som hade sin motsvarighet i 1919 års hälsovårdsstadga och dåvarande giftstadga. Förslaget gällde alla livsmedel samt sådana näringspreparat, pastiller, ta- bletter och liknande varor för vilka särskilda bestämmelser om läkemedel inte var tillämp- liga. Dessutom fanns föreskrifter om livs- medelslokaler, livsmedelsarbetares hygien, transporter, kringföringshandel, märkning av livsmedel m.m. Vidare föreslogs särskilda kvalitetsbestämmelser för vatten och is samt

för olika viktigare livsmedel. I anslutning därtill stadgades förbud mot att saluhålla livsmedel under vilseledande varubenäm- ning.

I motiveringen till 1941 års förslag fram- hölls till en början att livsmedelslagstiftning- ens uppgift var dels att skydda människorna för giftiga, skadliga eller eljest ur häISOsyn- punkt otjänliga livsmedel och dels att hindra oredlighet i handeln med livsmedel. Den en- skilde hade i det moderna samhället knap- past möjlighet att själv utöva kontroll över de livsmedel han förbrukade. I samma mån livsmedlens ursprung och sammansättning alltmer undandrog sig konsumenternas be- dömningsförmåga var det nödvändigt att kontrollen därav övertogs av samhällets or- gan. Behovet av livsmedelskontroll fram- trädde av naturliga skäl särskilt i kristider då brist på födoämnen rådde. Också under normala förhållanden förekom det att mind- re nogräknade tillverkare framställde livsme— del vilkas sammansättning eller värde inte stod i rimligt förhållande till pris eller utlo— vad eller antagen beskaffenhet. En väl ge— nomförd kontroll över livsmedelshanteringen låg därför också under normala förhållan- den lika mycket i den enskilde konsumen- tens som i den lojale tillverkarens eller för- säljarens intresse.

Enligt 1941 års betänkande uppfyllde de dåvarande föreskrifterna om livsmedel ti- dens rimliga fordringar i hygieniskt avseen- de. Kraven på reformer hade efter genom-

förandet av 1919 års hälsovårdsstadga i all- mänhet inte gällt den sanitära livsmedelslag- stiftningen utan i stället åsyftat utvidgade be- stämmelser av ekonomisk natur. Nyheterna i förslaget utgjordes därför väsentligen av de i det föregående nämnda kvalitetsbestäm- melserna för vissa viktigare livsmedel. Vida- re hade uppmärksammats de ofta framställ- da kraven på att livsmedelslagstiftningen bor- de göras mera enhetlig så att de bestämmel— ser som fanns spridda på ett stort antal för- fattningar i möjlig mån infogades i en enda författning. Även om större överskådlig- het skulle vinnas därmed, hade det emeller- tid visat sig att önskemålen om en enhetli- gare lagstiftning av olika anledningar inte kunde förverkligas i större utsträckning. För- fattningarna om t. ex. köttkontroll, pastöri- sering av mjölk, mejerier, margarintillverk- ning och fiskkonserver innehöll sålunda be— stämmelser av mycket speciellt slag, varför de inte lämpligen kunde sammanföras med den livsmedelsstadga som föreslogs i 1941 års betänkande.

Också i 1949 års betänkande var huvud- förslaget en särskild livsmedelsstadga. För- slaget grundade sig i allt väsentligt på 1941 års betänkande. Stadgan var emellertid i viss mån omdisponerad och utökad. Dessutom hade den tidigare författningstexten både re- ellt och formellt arbetats om.

Enligt detta betänkande ansågs livsmedels- lagstiftningen ha till uppgift att hindra att mindervärdiga livsmedel framställdes och saluhölls samt att livsmedel förändrades på sådant sätt att deras värde nedsattes. Därvid hänvisades till de i 1941 års betänkande framförda synpunkterna på livsmedelslag- stiftningens hygieniska och ekonomiska syf— ten. Å ena sidan skulle man beakta allmän- hetens intresse av att kostnaderna för livs- medlens framställning och distribution i möj- lig mån hölls nere. Ett sådant förbilligande fick emellertid inte drivas så långt att varor— nas kvalitet sänktes under vad som kunde anses skäligt. En viktig del av kvaliteten hos livsmedlen var också den näringshygieniska beskaffenheten. I fråga om önskemålet att hygienen skulle vara oklanderlig fick man

emellertid inte glömma, att åtgärder i detta hänseende samtidigt återverkade ekonomiskt på såväl produktion och distribution som konsumtion. Livsmedelslagstiftningen var ett uttryck för det rådande samspelet mellan vitt skilda synpunkter och intressen. Åtgärder vidtagna i ett syfte kunde komma att sträcka sina verkningar långt över det område som från början närmast avsågs. Det var därför nödvändigt att i denna lagstiftning få en ändamålsenlig avvägning mellan många oli— ka, i och för sig välmotiverade intresse- ståndpunkter.

I 1949 års betänkande förklarades vidare att en rationell distribution låg i allas in- tresse. Samtidigt måste emellertid kraven på varornas hygieniska behandling behållas i erforderlig utsträckning. Viktiga faktorer i detta sammanhang var den allmänna lev- nadsstandarden och tillgången på livsmedel. Man rörde sig här på ett område utan fasta normer. Därför måste livsmedelslagstiftning- en ha en ganska hög grad av rörlighet, så att den å ena sidan utgjorde ett skydd mot skadliga och bedrägliga livsmedel men å andra sidan inte lade hinder i vägen för en sund utveckling på livsmedelsområdet. Av- vägningen mellan dessa intressen borde inte göras på kort sikt, eftersom det rörde sig om åtgärder vilkas räckvidd kunde sträcka sig över generationer. I första hand var livsme- delslagstiftningen ett intresse för konsumen- terna som önskade lätt tillgång till hygieniskt och kvalitativt fullgoda varor. Denna lag- stiftning var emellertid också ett producent- och handelsintresse. Det måste sålunda vara till gagn för lojala tillverkare och affärsmän att få bestämmelser som syftade till att hind- ra uppkomsten av illojala företeelser på ifrågavarande område.

En viktig fråga var också vilka bestäm- melser som borde ingå i livsmedelsstadgan. [ 1949 års betänkande hade stadgan fått en vidare ram än enligt 1941 års förslag. I hu- vudsak hade intagits föreskrifter som dels hade allmän karaktär och dels avsåg enskilda livsmedels sammansättning och beskaffen- het. Bara i undantagsfall föreslogs detaljbe- stämmelser om tillverkning och produktion.

[ prop. 1951:63 hade 1949 års sakkunnig- förslag till livsmedelsstadga överarbetats inom inrikesdepartementet. Departements- chefen underströk till en början behovet av att få till stånd en sammanfattande och sys- tematiskt uppbyggd livsmedelslagstiftning. Vidare betonades de i 1941 och 1949 års betänkanden framförda synpunkterna på denna lagstiftnings dels hygieniska syfte att skydda människorna mot giftiga, skadliga el- ler eljest ur hälsosynpunkt otjänliga livsme- del, och dels ekonomiska syfte att förhindra oredlighet i handeln med livsmedel. Grän- sen mellan dessa båda syften var emellertid diffus och många av de i betänkandena föreslagna bestämmelserna kunde sägas till- godose såväl det ena som det andra ända- målet.

Enligt propositionen var det önskvärt att livsmedelsföreskrifterna i största möjliga ut- sträckning kunde återfinnas i en och sam- ma författning samt att de blev mer lättill— gängliga för allmänheten. Vid remissbehand- lingen av betänkandena hade från vissa håll föreslagits att bestämmelserna om livsmedel skulle kvarstå i hälsovårdsstadgan för att hälsovårdsnämnderna endast skulle ha en huvudförfattning att tillämpa. Departements- chefen ansåg sig emellertid böra förorda en särskild livsmedelsstadga av i huvudsak samma omfattning och uppbyggnad som föreslagits i 1949 års betänkande. Fördelarna att få de hygieniska och de ekonomiska be- stämmelserna rörande livsmedel sammanför- da till en författning måste anses överväga. Att inarbeta alla dessa föreskrifter i hälso- vårdsstadgan kunde knappast komma i fråga, eftersom man i så fall skulle få en synnerli— gen oformlig författning.

Enligt departementschefen fanns inte an- ledning ge huvudförfattningen rörande livs- medel karaktären av en lag som måste god- kännas av riksdagen. Det var sålunda till- fyllest att bestämmelserna fick formen av en stadga utfärdad av Kungl. Maj:t med stöd av '$] 89 regeringsformen. På grund av livsme— delsstadgans allmänna betydelse och ekono- miska konsekvenser borde emellertid riksda-

gens yttrande inhämtas om förslagets hu- vudgrunder. Å andra sidan innehöll stadgan också ett stort antal detaljbestämmelser, be- träffande vilka det inte var nödvändigt att vid mindre betydande ändringar för varje gång höra riksdagen. Endast i fråga om större, mera genomgripande ändringar syn- tes ett sådant förfarande vara erforderligt.

Vid omarbetningen av 1949 års förslag hade hänsyn tagits till vissa erinringar som kommit fram vid remissbehandlingen men i stort sett hade förslagets huvudgrunder bi— behållits i propositionen. För att skära ned stadgans omfång hade emellertid mindre be- tydelsefulla föreskrifter fått utgå. Så gällde bl. a. vissa bestämmelser om kaffe, te, ka- kao, kryddor m. m. samt om försäljning efter vikt och om ersättningsmedel för livsmedel. Också i övrigt hade en förenkling av stad- gan eftersträvats.

Andra lagutskottet förklarade sig i ut- låtande 2 LU 1951134 i princip tillstyrka det i propositionen framlagda förslaget till livsmedelsstadga. Utskottet ansåg att en laglig reglering på livsmedelsområdet inte borde göras vidlyftigare än omständigheterna oundgängligen påfordrade. Det måste därför betraktas som en vinning att det ursprung- liga sakkunnigförslaget kunnat minskas till sitt omfång och förenklas. Stadgan kunde sålunda i stort sett anses ha fått en lämplig omfattning och vara väl avvägd.

I motion 1951:I : 345 hade påtalats att författningsförslaget innebar en ingripande statlig reglering och att medborgarnas frihet därigenom kom att väsentligt kringskäras. Även om livsmedelslagstiftningen i första hand var ett konsumentintreSSe, erinrade emellertid utskottet om att det främst var näringslivet som starkt krävt att snarast möj- ligt få en förbättrad livsmedelslagstiftning. Förslaget hade också i huvudsak hälsats med stor tillfredsställelse i remissyttrandena. Vi- dare borde uppmärksammas att stadgan i viss utsträckning bara var en sammanställ- ning och överarbetning av redan gällande be- stämmelser. Utskottet påpekade också att i flera motioner yrkats på än mer detaljerade regleringar än vad som föreslagits i propo- sitionen.

Enligt utskottet var det av största bety- delse hur livsmedelslagstiftningen formellt konstruerades. Frågan gällde om själva livs- medelsstadgan borde innehålla endast rikt- linjer och organisatoriska föreskrifter eHer om den dessutom borde innehålla detaljerade kvalitetsbestämmelser m. m. och i så fall vilka. Utskottet ansåg starka skäl uppen- barligen tala för att bestämmelserna i största möjliga utsträckning sammanfördes i en för— fattning. Ur rent konstitutionell synpunkt var det emellertid mindre lämpligt att i en och samma författning föra ihop bestämmel- ser av olika >>konstitutionell kvalitet». Å and- ra sidan borde en uppdelning av författ- ningsförslaget inte komma i fråga. Vid ut- skottsbehandlingen hade försök gjorts att precisera vilka delar av förslaget som var av den beskaffenhet att riksdagen förväntade att bli hörd innan de ändrades. Stora svårig- heter förelåg emellertid att därvid bestämt ange vissa kapitel eller vissa paragrafer. Också en specialbestämmelse kunde ofta ha en allmän betydelse och vara av sådan räck- vidd att riksdagen borde höras. Utskottet inskränkte sig därför till att uttala att riksda- gens yttrande inte torde vara erforderligt för ändring av detaljbestämmelserna om vissa livsmedel i 8 kapitlet som kunde behöva ändras förhållandevis ofta och ibland med skyndsamhet. Bortsett från dessa bestämmel- ser torde livsmedelsstadgan inte vara av na- tur att behöva ändras med korta mellanrum. Riksdagen förväntade emellertid att bli hörd över ändringar i stadgan såvitt de inte kunde betraktas som rena detaljer av föga räckvidd.

1.3 Remissyttranden till LSK

Flertalet remissinstanser har framhållit be- hovet av att 1951 års livsmedelsstadga om- arbetas i olika hänseenden. Många anser till och med att stadgan var föråldrad redan då den trädde i kraft. Därvid erinras om den snabba tekniska utvecklingen sedan stadgans tillkomst och den pågående rationaliseringen av produktion, handel och annan distribu- tion på livsmedelsområdet.

I anslutning till kravet på en modernise- ring av livsmedelsstadgan framförs i remiss- yttrandena olika synpunkter på syftet med en livsmedelslagstiftning. Dess primära upp- gift anses vara att lämna allmänheten största möjliga garanti för att livsmedlen är full- goda i hygieniskt och kvalitetsmässigt hän- seende. Därvid framhålles att den livsmedels- tekniska utvecklingen samt den fortgående koncentrationen av tillverkning och handel skapat nya problem bl. a. av hygienisk ka- raktär. Sålunda har därigenom riskerna ökat för att fel i produktions- och distributions- leden drabbar ett stort antal konsumenter och att också små missgrepp kan få mycket vidsträckta skadeverkningar. Livsmedelslag- stiftningen bör emellertid dessutom syfta till att klara och objektiva uppgifter lämnas om livsmedlens sammansättning, näringsvärde, hållbarhet och liknande så att konsumenter- na inte blir vilseledda i fråga om varornas rent kvalitativa beskaffenhet eller får betala ett pris som inte står i relation till deras verkliga värde. I remissyttrandena från nä- ringslivets sida understrykes att dessa syfte— mål också sammanfaller med den ansvars- kännande industrins och varudistributionens intresse av att motverka illojala företeelser inom livsmedelsbranschen. Därvid framhål- les från det enskilda näringslivets sida att livsmedelslagstiftningen inte bör användas som ett instrument för att tillgodose jord- brukspolitiska syften.

I fråga om utformningen av livsmedels- lagstiftningen har många remissinstanser framfört kritik mot den rikliga förekomsten av detaljbestämmelser som är spridda över ett flertal författningar. Det allmänna önske- målet är att få en mera enhetlig, preciserad och överskådlig lagstiftning. Som exempel på nuvarande förhållanden pekas på en mängd separata författningar rörande bl. a. besiktning av kött och fjäderfä, tillverkning av mejerivaror, pastörisering, vitaminering, m. m. Vidare fästes uppmärksamheten på att främst veterinär- och socialstyrelserna samt statens jordbruksnämnd utfärdat ett stort antal råd och anvisningar på livsme- delsområdet. Allt detta har enligt vissa re- missyttranden resulterat i en djungel av olika

bestämmelser beträffande vilka de tillämpan- de myndigheterna och inom livsmedelsbran- schen verksamma företag mer eller mindre synes ha förlorat orienteringen.

Några remissinstanser är av den uppfatt— ningen att större delen av särförfattningama bör inarbetas i själva livsmedelsstadgan. I flertalet yttranden anses emellertid att en sådan koncentration av särbestämmelser skulle innebära en otympligt stor författning som blir alltför svåröverskådlig och kompli- cerad att tillämpa. Veterinärstyrelsen finner det å sin sida angeläget att livsmedelsstad- gan och övriga bestämmelser om livsmedel utformas så att de inte i onödan hämmar en smidig anpassning efter utvecklingens krav. Enligt styrelsen kännetecknas den nuvarande livsmedelslagstiftningen i alltför hög grad av en fastlåsning av detaljbestämmelser. En— dast de allmänna principerna på livsmedels- området bör därför fastläggas av Kungl. Maj:t och riksdagen.

På liknande grunder som veterinärstyrel- sen anfört har det stora flertalet remissin- stanser föreslagit den lösningen att livsme- delslagstiftningen delas upp i dels en rela- tivt kortfattad s. k. ramförfattning av perma- nent karaktär, som skall antagas av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, och dels vid sidan därav en tillämpningsförfattning som utfärdas av Kungl. Maj:t eller den centrala tillsynsmyndigheten på livsmedelsområdet. Ramförfattningen bör endast innehålla cen- trala bestämmelser av allmängiltig karaktär som inte behöver ändras alltför ofta. Detalj— föreskrifter om t. ex. sammansättning och beskaffenhet hos olika livsmedel bör där- emot upptagas i tillämpningsförfattningen. Denna skall vara uppbyggd på ett systema- tiskt och överskådligt sätt samt alltefter be- hov kunna snabbt ändras och hållas aktuell.

När det gäller att i praktiken ombilda livsmedelsstadgan till en ramförfattning har ifrågavarande remissinstanser som det mest rationella föreslagit att man från stadgan först skiljer bort hela 8 kap. med dess de- taljbestämmelser om vissa livsmedel. Före- skrifter av denna karaktär måste sålunda smidigt kunna anpassas allt efter utveck— lingen. Behov därav väntas ofta uppstå med

ganska korta intervaller. Därför bör dessa bestämmelser i stället ingå i tillämpningsför- fattningen som snabbt skall kunna ändras utan alltför stora formella svårigheter. I åt- skilliga yttranden föreslås dessutom att 1952 års normallivsmedelsordning och så många särbestämmelser som möjligt inflyter i till- lämpningsförfat-tningen. I samband därmed påpekas att många av de råd och anvis- ningar som veterinär— och socialstyrelserna utfärdat på livsmedelsområdet är av sådan natur att också de bör kodifieras och tagas upp i tillämpningsförfattningen.

Vissa remissinstanser föreslår att livs- medelslagstiftningen byggs upp på liknande sätt som skett på byggnadsområdet, nämli— gen med en central byggnadslag och en de- taljerad byggnadsstadga samt en separat pub- likation (BABS eller Svensk byggnorm) med vissa av statens planverk meddelade före- skrifter, råd och anvisningar till byggnads- stadgan.

Bland övriga synpunkter som kommit fram i remissyttrandena om principer-na för livsmedelslagstiftningen kan nämnas, att be— rörda myndigheter inom krigsmakten före- slår att man i möjlig mån söker tillskapa be- stämmelser som gäller både de civila och militära områdena. Slutligen förtjänar fram- hållas att ett stort antal remissinstanser un— derstrukit vikten av att bestämmelserna får en klar och preciserad avfattning samt ut- formas på en enkel och lättförståelig svens- ka, så att texten inte vållar tveksamhet. Så- lunda förklaras olika formuleringar i nu- varande livsmedelsstadga ha fått till följd att myndigheterna vid flera tillfällen tolkat samma bestämmelse på olika och ibland på helt motsatt sätt.

1.4. Livsmedelsstadgekommittén

Livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln har undergått mycket snabba och i olika hänseenden betydelsefulla förändringar sedan tillkomsten av 1951 års livsmedelsstadga. Denna utveckling, som redovisas i Bilaga 4, har möjliggjorts främst genom att man sam-

tidigt med en markant ekonomisk standard— höjning i vårt land kunnat utnyttja tekni- kens framsteg och tillämpa nya rationalise- ringsmetoder. Vid sidan av moderniseringen kännetecknas situationen av att verksamhe- ten inom produktion samt handel och annan distribution på livsmedelsområdet fortlöpan- de koncentreras till färre men allt större fö- retagsenheter.

Råvaruproduktionen karaktäriseras av bl. a. en fortgående specialisering som ofta leder till produktionsenheter av betydande omfattning. Detta är främst märkbart be- träffande anläggningar för ägg-, broiler- och fläskproduktion. Trots detta finns emeller- tid fortfarande ett stort antal mindre pro— duktionsenheter. Liknande tendenser kan märkas för mjölk- och nötköttproduktionen även om tendenserna här är betydligt mind- re framträdande. Både mjölk- och köttpro- duktionen bedrives sålunda fortfarande till övervägande del i förhållandevis små enhe- ter. Också på vegetabilieområdet är specia- liseringstendensen framträdande. Trädgårds- näringen uppvisar en liknande utveckling. På fiskets område har samtidigt med en avse- värd modernisering av båt— och redskapsbe- ståndet skett en förskjutning mot större fö— retagsenheter medan kategorin enskilda yr- kesfiskare minskat.

Inom livsmedelsindustrin har utvecklingen skett i särskilt snabb takt. Nya produkter som delvis ersätter vissa konventionella livs- medel har kommit fram och nya tillverk- ningsmetoder har utarbetats samtidigt som redan traditionella varor och metoder för- bättrats. I synnerhet djupfrysningstekniken har fått stor användning. Också andra kon- serveringsmetoder, t. ex. frystorkning, till- lämpas i allt större utsträckning. Vidare har under flera år pågått försök att konservera livsmedel med joniserande strålning.

Tillverkningen av livsmedel inriktar sig dessutom alltmer på att framställa produk- ter som är färdiga för konsumtion direkt eller efter ett minimum av bered- ning genom exempelvis upptining eller upp- värmning i hemmen, på restaurangerna eller i de 5. k. storhushållen. Denna utveck— ling har i sin tur nödvändiggjort ändamåls-

enligare förpackningar för livsmedel. För- packningstekniken har därigenom fått myc— ket stor betydelse för rationaliseringen inom livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln.

Den alltmer omfattande världshandeln med ökad import av råvaror och förpackade livsmedel liksom tendensen att koncentrera råvaruproduktionen och livsmedelsindustrin till färre och större enheter som distribuerar sina varor över hela landet har kommit att ställa stora krav på transportväsendet. Lång- transporter av livsmedel särskilt med motor- fordon men också med järnväg, båt och flyg har ökat i allt snabbare takt. Samtidigt därmed har det varit nödvändigt att för— bättra transportmedlens tekniska och hygie— niska utrustning bl.a. med kyl-, frys- eller uppvärmningsanordningar.

Livsmedelshandelns utveckling under de senaste tre årtiondena karaktäriseras av flera faktorer. För det första har inom detaljhan- deln skett en övergång från manuell försälj- ning >>över disk» till självbetjäningssystemet i snabbköpsbutiker och storbutiker, s. k. super- markets. Dessutom har företagen i både de- talj- och partihandelsledet mer och mer slu- tit sig samman till stora, ofta landsomfat— tande och ibland internationella affärsked— jor. Övergången till allt större enheter i de- taljhandeln är också markant. Samtidigt har antalet specialbutiker framför allt för bröd, fisk eller mjölk minskat. Sålunda säljes fler- talet livsmedel numera som regel »under ett tak», ofta tillsammans med övriga s. k. dag- ligvaror utanför livsmedelssortimentet. Den- na omdaning inom handeln har inneburit en betydande rationalisering inom distributions- ledet samtidigt som den ställt allt större krav på hygienen vid distributionen, på för- packningarna för livsmedlen och inte minst på en tydlig och klar information om livs- medlens hantering.

Hela denna utveckling inom produktion, distribution och handel på livsmedelsområdet har till stor del drivits fram av dels försök att minska det manuella arbetet, som medför de största kostnaderna inom detaljhandeln, och dels en strävan att möta konsumenter- nas nya krav i dagens samhälle. Bl.a. har den fortgående industrialiseringen, koncen—

l l

trationen av befolkningen till stora tätorter, den minskade bosättningen i storstädernas cityområden, kvinnornas starkt ökade sys- selsättning i förvärvsarbete utanför hemmet och liknande företeelser medverkat till att förändra konsumtionsvarorna. Sålunda ökar efterfrågan på färdigberedda livsmedel som både i hemmen och på restaurangerna kan tillagas så enkelt och snabbt som möjligt. Lunchrum, kantiner och andra storhushåll i offentlig eller enskild regi har kommit att spela en väsentligt större roll än tidigare. En stor del av tätorternas befolkning äter sålunda numera åtminstone ett av vardagens huvudmål utanför hemmet.

Mot bakgrund av den i det föregående beskrivna utvecklingen framstår de två hu- vudprincipema för gällande livsmedelsstadga — det hygieniska och det ekonomiska syftet — som ännu viktigare än då stadgan kom till år 1951.

När det först gäller livsmedelslagstiftning- ens hygieniska syfte, nämligen att skydda konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt ur hälsosynpunkt olämpliga livsmedel, kan följande framhållas. Även om de seriö- sa företagen i såväl tillverknings- som distri- butions- och handelsleden lägger ned stora ansträngningar på att trygga hygienen i frå— ga om livsmedlen, får man inte bortse från att risker finns för att vissa företagare är främmande för eller ibland negligerar de be— rättigade hygieniska krav som måste ställas på livsmedel. Härtill kommer den stora skill- naden i hygienisk standard i de olika export— länderna, varifrån livsmedelsråvaror eller färdigförpackade livsmedel hämtas. Upp- märksammas bör också att centraliseringen av livsmedelsproduktionen i vissa avseenden medfört större hälsorisker än tidigare trots de ökade möjligheterna till hygieniska åt- gärder och kontroll, som den samtidiga ra- tionaliseringen inneburit. Som berörts i det föregående distribueras sålunda numera från ett antal större produktionsställen livsmedel över stora områden i hela landet. Detta för- hållande kommer i framtiden sannolikt att bli än mer markerat. Små missgrepp vid pro- duktion, distribution och annan hantering

kan därigenom få vidsträckta och oanade konsekvenser som kan bli svåra att bemäst- ra. Stora delar av befolkningen kan drab- bas av sjukdomar av olika slag genom miss- tag eller underlåtenhet vid ett enda före- tag.

Många exempel på de ökade hälsoriskerna vid livsmedelshanteringen finns i vårt land från de senaste åren. Personalen inom livs- medelsindustrin och livsmedelshandeln har liksom övriga befolkningsgrupper kommit att alltmera vistas utomlands, där de kan ådraga sig smittsamma tarminfektioner som sedan kan spridas till konsumenterna. Mest omtalade är de upprepade utbrotten av salmonelloser som oftast haft sitt ursprung från enstaka produktions- eller distributions- ställen. De primära orsakerna har varit in- fekterade råvaror som fjäderfä och kött, in- fekterat vatten eller smittbärare bland de anställda. En för smittspridningen avgöran- de faktor är likväl i alla dessa fall sådana hygieniska brister vid tillverkning, distribu— tion och övrig hantering, som lätt orsakar utbredning och tillväxt av mikroorganismer i själva livsmedlen, livsmedelslokalema och utrustningen. Vid andra typer av livsmedels- burna infektioner kan redan små mängder av bakterier medföra sjukdom. Så är fallet vid tyfus, paratyfus och dysenteri. I dessa fall spelar mänskliga bacillbärare och vat- tenföroreningar den helt avgörande rollen. Också en rad andra bakteriella sjukdomar eller virusinfektioner kan överföras med livsmedlen till människan.

Ett stort antal av dessa sjukdomar tillhör de s.k. zoonoserna. Som exempel kan näm- nas paratyfus-salmonellagruppen, bovin tu- berkulos, brucellos, tularemi, angina-scar- latina, erysipeloid, anthrax, leptospiros och epidemisk gulsot. Av dessa har bovin tu- berkulos och brucellos i samband med att de trängts tillbaka inom husdjursstammen kommit att spela mindre roll medan para- tyfus-salmonellagruppen och tularemi blivit allt vanligare.

En annan typ av sjukdomar orsakade av felaktigt behandlade livsmedel är de s.k. matförgiftningarna utlösta av gifter tox- iner som bildats av vissa mikroorganismer

antingen i livsmedlet (clostridium botulinum, stafylokocker) eller i tarmkanalen hos män- niskan (clostridium perfringens, bacillus ce— reus, vibrio parahemolyticus, vissa strepto- kocker och escherichia coli rn. fl.). Matför- giftningarna förlöper ofta med våldsamma symtom men har i regel med undantag för botulism en gynnsam utgång. De medför emellertid förutom personliga besvär för de drabbade ekonomiska förluster genom bort- fall av många arbetsdagar. I anslutning här- till bör nämnas en del masksjukdomar som med livsmedel av anirnalt ursprung kan överföras till människan. Hit hör bl. a. olika typer av bandmask från nötkött, fläsk och fisk, trikiner från fläsk och björnkött m. m.

Livsmedelshygieniska risker har också uppstått genom de moderna behandlingsme- toderna för själva råvarorna. Här behöver bara nämnas den ökade användningen av oli- ka bekämpningsmedel mot skadedjursan- grepp på säd, grönsaker och andra vegeta- bila råvaror samt behandling av de livsme- delsproducerande djuren med antibiotika. Råvarorna utsätts också för andra risker som helt oavsiktligt påverkar livsmedlen. Ett typexempel härpå är de industriella ut- släppen av olika kvicksilverpreparat i våra vattendrag. I vissa delar av landet har dessa utsläpp fått till följd att fisken för lång tid framöver kan befaras hålla en högre kvick- silverhalt än vad som är livsmedelshygieniskt tillrådligt.

Ett nytt hygieniskt problem inom den moderna livsmedelshanteringen har uppkom- mit genom att flertalet varor numera går ut till konsumenterna i förpackat skick. Även om syftet därmed delvis är att skydda livs- medlen mot menlig påverkan utifrån, har emellertid samtidigt den enskilde förbruka- rens möjligheter att själv bedöma de för- packade livsmedlens hygieniska beskaffen- het starkt minskats. Detsamma gäller för detaljhandlärna. Det är därför nödvändigt att på förpackningarna lämnas uppgifter som möjliggör en bedömning av varorna både i detta senare handelsled och i konsumentle- det. Viktigt är också att information ges om hur livsmedlen skall hanteras. Vidare bör i detta sammanhang erinras om vad som i det

föregående sagts om den allt större roll som spelas av färdigberedda maträtter och ser- vering av måltider utanför hemmen i olika slags restauranger och storhushåll. De får- diga rätterna inskränker ofta den mera tra- ditionella beredningen och tillagningen till ett minimum. Råvarornas hygieniska beskaf- fenhet och deras hantering i restaurangkö- ken eller köken till industrimatsalar, skolor, sjukhus och andra storhushåll undandrager sig nästan helt konsumenternas bedömning. Behovet av en kontinuerlig, noggrann hy- gien från tillverkningsstadiet och under livs- medlens vidare hantering fram till själva konsumtionen är fördenskull avsevärt.

I detta sammanhang bör nämnas att ut- vecklingen i det moderna samhället kom- mit att ge de rent näringshygieniska fakto- rerna en ökad betydelse i fråga om livsme- del. Motoriseringen, automationen inom in- dustrin och det förhållandet att fler och fler människor övergår från tyngre till lättare arbete har sålunda minskat den fysiska akti- viteten och därmed behovet av energi. Där- emot är behovet av flera livsviktiga närings- ämnen som protein, järn, kalcium och vita— miner i stort sett oförändrat och oberoende av den fysiska aktiviteten. Detta betyder att halten av dessa 5. k. essentiella näringsämnen per energienhet i kosten behöver öka med den minskade fysiska aktiviteten. Å andra sidan måste man konstatera att varken kost— vanorna i vårt land eller livsmedelsproduk- tionen i tillräckligt hög grad anpassats till behoven hos den moderna människan. Av betydelse i detta sammanhang är emellertid också att bristen på information om före- komsten av livsviktiga näringsämnen i de olika livsmedlen försvårat för den enskilde konsumenten att göra ett näringsmässigt riktigt kostval. Särskilt svårt är det att be- döma näringsvärdet av det ökande antalet sammansatta livsmedel. Det framkommer också ständigt nya produkter, som konsu- menterna inte kan bedöma från sina tidigare erfarenheter. Därtill kommer att flera livs- medel fått en näringsfysiologiskt sett olämp- lig sammansättning. Med hänsyn härtill är det därför av största vikt ur näringshygie- nisk och medicinsk synpunkt att livsmedlen

har en lämplig och konstant sammansätt— ning av näringsämnen. I detta hänseende torde livsmedelslagstiftningen ha en ny, vik- tig uppgift att fylla.

Alla dessa nytillkomna faktorer tillsam- mans gör enligt LSK:s uppfattning de hy- gieniska och hälsomässiga motiven för en livsmedelslagstiftning ännu viktigare i da- gens läge än tidigare. Det är givetvis främst ett konsumentintresse att bestämda regler finns för att livsmedlen skall fylla så höga hygieniska och näringsmässiga krav som möjligt. Samtidigt måste det också vara en väsentlig angelägenhet för det allmänna att särskild lagstiftning och en effektiv kontroll av att föreskrifterna efterlevs skapar största möjliga trygghet för att befolkningen inte genom livsmedlen utsätts för hälsorisker eller direkta skador. Författningsmässiga bestäm- melser om hygienen på livsmedelsområdet ligger också i näringslivets intresse, då de kan tjäna som stöd och ledning i företagar- nas strävan att förse konsumenterna med allt bättre produkter.

Vad sedan beträffar livsmedelslagstift- ningens ekonomiska syfte bör till en bör- jan erinras om att konsumtionen av livs— medel, med undantag för vin och sprit, nu- mera uppgår till ett värde av i runt tal 20 miljarder kronor om året, dvs. omkring en tredjedel av befolkningens totala konsum- tion. Stora ekonomiska värden står sålunda på spel. Det är därför betydelsefullt att det allmänna genom lagstiftning inte bara söker främja redlighet i handeln med livsmedel utan också skapar goda möjligheter för kon— sumenterna att själva avgöra rimligheten av det pris de får betala för livsmedlen i för- hållande till varornas kvalitet och andra egenskaper.

Behovet av författningsbestämmelser med dessa ekonomiska syften har ökat genom att livsmedlen numera till övervägande del är förpackade. Detta förhållande gör att möj— ligheterna minskats för konsumenterna att bedöma sammansättningen och den övriga beskaffenheten hos en produkt, innan för- packningen öppnas efter inköpet. Det är därför av stort intresse att förpackningen märkes med sakliga informationer om bl. 3.

innehållets beståndsdelar, vikt eller volym och varans pris. Genom sådana uppgifter får konsumenterna vägledning i valet mellan olika livsmedel. Det är angeläget att de märkningsföreskrifter som redan finns skär- pes i angivna hänseenden. Syftet därmed är att allmänheten inte skall bli vilseledd och att den enskilde köparen får möjlighet att göra ett medvetet val.

Även för företagarna är livsmedelslagstift- ningens ekonomiska syfte av väsentlig bety- delse. Bestämmelserna bör sålunda också vara inriktade på att söka hindra olika illo- jala företeelser inom produktion, handel och annan livsmedelshantering.

Genom redovisningen av berörda förhål- landen har LSK velat visa att livsmedels- stadgans hittillsvarande dubbla huvudsyfte, det hygieniska och det ekonomiska, med åren blivit avsevärt viktigare. Med hänsyn härtill har LSK ansett det angeläget att dessa syftemål också kommer till direkt ut- tryck i själva livsmedelsstadgan. Så har skett i förslaget till 3 5, enligt vilken livs- medelsmyndigheterna skall verka dels för att livsmedlen hanteras så att de vid saluhållan- det är tillfredsställande ur hälso- och nä- ringssynpunkt och dels för att redlighet iakttages i handeln med livsmedel.

I likhet med många remissinstanser har också LSK funnit att 1951 års livsmedels- stadga till följd av utvecklingen på livsme- delsområdet i flera hänseenden blivit för- åldrad. De viktigaste exemplen härpå är följande. Begreppet livsmedel som det de- finierats i stadgan har visat sig alltför snävt bl. a. därigenom att det inte är tillämpligt på alla slag av varor som är avsedda för förtä- ring av människor. Sålunda faller vatten samt vissa vegetabila råvaror och s.k. fria läkemedel utanför stadgans tillämpningsom— råde. Vidare saknas en tillfredsställande reg- lering beträffande sådana varor och ämnen som, i motsats till livsmedelstillsatser, oav- siktligt kan komma att ingå i livsmedel. När det gäller märkning av livsmedel har ett starkt behov gjort sig gällande för konsu- menter och handel att bli informerade på ett vederhäftigt sätt om hur livsmedlen skall

förvaras och hur länge de är hållbara. Bland stadgans särskilda bestämmelser om vissa livsmedels sammansättning finns ett flertal föreskrifter som är otidsenliga. Bestämmel- serna om livsmedelslokaler som f.n. bara gäller vissa utrymmen i byggnader behöver utvidgas till att också omfatta vissa liknande lokaler på bl. a. båtar, tåg, motorfordon och flygplan. Vägande skäl finns för att skärpa föreskrifterna om utomhus— och kringfö- ringshandel och i samband därmed reglera också övrig hantering av livsmedel på andra ställen än i livsmedelslokaler, t. ex. på till- fälliga marknader eller utställningar och i livsmedelsautomater. Motiv finns för att skapa bättre lagliga förutsättningar att fort- löpande kunna kontrollera hygienen hos den personal som är sysselsatt med livsmedels- hantering. Vidare har i fråga om den of- fentliga livsmedelskontrollen utvecklingen medfört krav på en effektivisering. Därvid synes ledningen av kontrollen böra koncen- treras till en enda central myndighet med kompetens att bedöma alla de många hygie- niska, tekniska och andra svårlösta frågor som aktualiseras på livsmedelsområdet. Dess- utom har systemet med särskilda, lokala livs- medelsordningar i de enskilda kommunerna kommit att skapa omotiverade olikheter mel- lan skilda landsändar. Det har därför an- setts angeläget att dessa kommunala före- skrifter ersättes med bestämmelser som har giltighet över hela landet. Slutligen bör här framhållas att det visat sig obefogat att låta krigsmakten stå utanför livsmedelsstadgans tillämpningsområde.

Behovet av ändringar och tillägg beträf- fande livsmedelsstadgan har visat sig så stort och berör så många olika frågor att LSK inte funnit det möjligt att bara komplettera bestämmelserna i olika hänseenden. I stäl- let har LSK ansett det nödvändigt att om- arbeta stadgan i sin helhet. Därvid har av naturliga skäl ånyo aktualiserats den i stad- gans förarbeten och i remissyttrandena till LSK berörda frågan om livsmedelslagstift- ningens utformning. Självfallet vore det bäst om samtliga föreskrifter rörande livsmedel således inte bara själva livsmedelsstad- gan utan också andra, fristående specialbe-

stämmelser i därmed sammanhängande frå- gor kunde samlas i en enda författning. En sådan ordning skulle i och för sig göra det lättare såväl för berörda myndigheter och enskilda företagare som för allmänheten att få en samlad uppfattning om vilka före- skrifter som gäller på livsmedelsområdet.

Som framgår av Bilaga 3 finns emellertid ett stort antal separata författningar, före- skrifter och liknande bestämmelser som vid sidan av livsmedelsstadgan och normallivs- medelsordningen helt eller delvis gäller livs- medelsfrågor. Till den del dessa bestämmel- ser utgöres av jordbruksnämndens kvalitets- bestämmelser för handelsklassificering anser LSK dem böra falla utanför livsmedels- lagstiftningens område. Också med den härav följande begränsningen skulle emel- lertid en enda livsmedelsförfattning som in- rymde alla övriga bestämmelser av hithöran- de art bli otympligt stor och detaljerad, även om bestämmelserna genom en överarbetning begränsades till det absolut nödvändigaste. En så omfattande författning löper också risken att bli oöverskådlig och svårtolkad samt därmed också onödigt svår att tillämpa. Därtill kommer att ifrågavarande särbestäm- melser är av skiftande författningsmässig be- skaffenhet. Sålunda har vissa karaktären av lagar antagna av Kungl. Maj:t och riksda- gen gemensamt, andra har utfärdats av Kungl. Maj:t ensam med eller utan riksda- gens hörande. En tredje kategori särbestäm- melser har endast meddelats av centrala myndigheter och vissa av dem har bara egenskap av råd och anvisningar. Med hän- syn till nu berörda olikartade och svårbe- mästrade förhållanden har LSK funnit det inte bara olämpligt utan också praktiskt omöjligt att sammanföra alla föreskrifter och liknande regler på livsmedelsområdet till en enda författning.

I stället har LSK på samma sätt som många remissinstanser kommit till den upp— fattningen att livsmedelsstadgan bör göras om till en central ramförfattning på livsme- delsområdet, med stöd varav erforderliga detaljbestämmelser kan utfärdas i en sär- skild tillämpningskungörelse. Själva ramför- fattningen skall innehålla allmänna och

grundläggande principbestämmelser som tjä- nar det hygieniska och ekonomiska syftet med den offentliga regleringen av frågor om livsmedel. Föreskrifterna skall ha sådan innebörd att de inte hindrar en sund utveck- ling och utformas på ett framsynt sätt så att de inte behöver ändras alltför ofta. Vidare bör ramförfattningen vara så fri som möj- ligt från detaljföreskrifter. Bestämmelser av sådan karaktär bör i stället föras över till tillämpningskungörelsen. Det är här främst fråga om 1951 års stadgas särbestämmelser i 8 kap. om sammansättningen och beskaf- fenheten hos vissa vanligare livsmedel men gäller också bl. a. 1952 års normallivsme- delsordning. Dessutom bör till denna kun- görelse flyttas över så många av de fri- stående författningar och andra bestäm- melser som visar sig praktiskt och formellt möjligt. Tillämpningskungörelsens olika sär- bestämmelser skall vara anpassade efter de rådande förhållandena inom produktion, di— stribution och konsumtion på livsmedelsom- rådet. Fördenskull bör kungörelsen på ett snabbt och smidigt sätt kunna ändras allt- efter utvecklingen så att den alltid är ak- tuell.

Vid utarbetandet av sitt förslag till ramför- fattning, den nya livsmedelsstadgan, har LSK utgått från 1951 års stadga. Därvid har för- sök gjorts att i möjlig mån behålla innebör- den av föreskrifter som inte varit i behov av ändring. En genomgripande överarbetning har emellertid visat sig nödvändig och många nya bestämmelser föreslås i syfte att tillgodose det behov av modernisering som nämnts i det föregående. LSK:s förslag till ny livsmedelsstadga redovisat under för- fattningsförslaget II.l —— består av 10 ka- pitel och innehåller sammanlagt 85 para- grafer i jämförelse med den nuvarande stad- gans 122.

Vissa principella huvudfrågor i förslaget till livsmedelsstadga behandlas under de följande avsnitten IV 2.1—6. Där har först tagits upp Spörsmålet om innebörden av be- greppet livsmedel. Vidare ägnas särskild uppmärksamhet åt frågan om livsmedels- tillsatser och förslaget att utvidga stadgan till att gälla därmed närstående ämnen

som vitaminer och andra berikningsme- del samt s.k. främmande ämnen i livs- medel. Härefter ägnas ett särskilt avsnitt åt de alltmer aktuella problemen rörande nya livsmedelstyper och ersättningsproduk- ter. Viktiga frågor som LSK sökt lösa i sitt författningsförslag är vidare de som syftar till att ge konsumenterna bättre in- formation om livsmedlen och deras sam- mansättning. Spörsmålen därom liksom det helt nya förslaget om obligatorisk hållbar- hetsmärkning av färdigförpackade livsmedel ägnas också särskilda avsnitt. Slutligen dis- kuteras i den allmänna motiveringen frågan om offentlig livsmedelskontroll och tillsyn i enskild regi. LSK kommer därvid fram till den principiellt viktiga uppfattningen att vid sidan av myndigheternas kontroll bör finnas en obligatorisk s.k. egentillsyn genom varje livsmedelsföretagares försorg.

Övriga bestämmelser i LSK:s förslag till livsmedelsstadga behandlas i Specialmotive- ringen under Avdelning V. Bland nyheterna i fråga om dessa föreskrifter bör i detta sam— manhang endast nämnas följande. Begrep— pet livsmedelslokal har ansetts böra utvidgas till att gälla i princip alla utrymmen i bygg- nader där livsmedel hanteras. Samtidigt har LSK funnit det motiverat att införa möjlig— het att göra bestämmelserna om livsmedels- lokaler tillämpliga också på liknande utrym- men i fartyg, järnvägsvagnar, motorfordon och luftfartyg. Som en komplettering till de redan gällande reglerna om godkännande av livsmedelslokaler har det ansetts befogat att föreslå ett tillståndsförfarande när det gäl— ler saluhållande av livsmedel annorstädes än i sådana lokaler. Sistnämnda bestämmelser inkluderar de nuvarande reglerna för utom- hus- och kringföringshandel. Vidare har det av praktiska skäl ansetts lämpligt att samla bestämmelserna om förbud mot saluhållande av livsmedel till ett särskilt kapitel. I detta tages också upp vissa föreskrifter som be- funnits påkallade i fråga om handel med livsmedelsimitationer. Bestämmelserna om hygienen hos personal sysselsatt med livs- medelshantering innehåller bl.a. den nyhe- ten att en företagare blir skyldig att alltefter omständigheterna föranstalta om viss läkar-

undersökning och hälsokontroll av sina ar- betstagare.

Reglerna om den offentliga livsmedels- kontrollen medför den förändringen att som central tillsynsmyndighet skall fungera en livsmedelsstyrelse, till vilken överföres all central tillsynsverksamhet som f.n. är för- delad på olika ämbetsverk. I detta samman- hang bör uppmärksammas att LSK funnit det motiverat att åt livsmedelsstyrelsen an- förtro den viktiga uppgiften att utfärda till- lämpningskungörelsen till livsmedelsstadgan. Länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna har ansetts böra kvarstå som regionala re- spektive lokala livsmedelsmyndigheter. Ge- nom bestämmelserna om livsmedelskontrol- len införes dessutom ett nytt system med s.k. anvisningslaboratorier för den offent- liga kontrollen och med godkända livsme- delslaboratorier för företagens egentillsyn. Den offentliga administrationen för livsme- delsfrågor behandlas i sina detaljer under Avdelning VI.

I fråga om LSK:s förslag till livsmedels— stadga måste i detta sammanhang slutligen uppmärksammas att bestämmelserna, i mot- sats till vad som gäller f.n., ansetts böra vara tillämpliga också inom krigsmakten. Vederbörande militära myndigheter ges emellertid möjlighet att i samråd med livs- medelsstyrelsen meddela undantag från stadgans tillämpning med hänsyn till de spe- ciella förhållanden under vilka krigsmakten arbetar.

Vad härefter gäller frågan vilken konsti- tutionell beskaffenhet den nya ramförfatt- ningen på livsmedelsområdet bör ha kan det [ och för sig synas motiverat att låta den få karaktären av en lag som sålunda fordrar riksdagens godkännande enligt 5 87 rege- ringsformen. Härför talar sålunda att ram- författningen innebär kännbara och omfat- tande ingrepp från samhällets sida för både företag och enskilda i form av förbud och tillstånd m.m. Väsentligt i detta samman- hang är också att författningsförslaget ger vidsträckta befogenheter särskilt åt livsme- delsstyrelsen. Det gäller främst styrelsens föreslagna rätt att utfärda tillämpningskun-

görelsen till stadgan. Å andra sidan företer ramförfattningen stora likheter med andra jämförbara administrativa författningar som utfärdas med stöd av & 89 regeringsformen av Kungl. Maj:t enbart efter riksdagens hörande. Exempel härpå är bl.a. 1958 års hälsovårdsstadga, 1959 års byggnadsstadga samt 1962 års läkemedels- och giftförord- ningar. Med hänvisning till att livsmedels- styrelsen, enligt LSK:s förslag till 4 & i livs- medelsstadgan, blir skyldig att underställa Kungl. Maj:t tillämpningsföreskrifter av vä- sentlig ekonomisk betydelse eller eljest av större vikt samt under förutsättning att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens yttrande om särskilt betydelsefulla sådana frågor samt ändringar av och tillägg till de viktigaste principföreskrifterna, föreslår LSK att den nya livsmedelsstadgan efter hörande av riks- dagen utfärdas av Kungl. Maj:t ensamt med stöd av 5 89 regeringsformen.

Beträffande den under författningsförsla- get II.2 redovisade tillämpningskungörelsen till livsmedelsstadgan vill LSK i detta sam- manhang framföra följande allmänna syn- punkter.

Eftersom den nya livsmedelsstadgan i sin egenskap av ramförfattning inte bör belas— tas med detaljföreskrifter som ofta behöver anpassas efter ändrade förhållanden inom livsmedelshanteringen, har LSK arbetat efter principen att först och främst så många be- stämmelser som möjligt av detta slag skall flyttas över från 1951 års stadga till den nya tillämpningskungörelsen. Som tidigare anförts gäller detta framför allt de särskilda bestämmelserna i gällande 8 kap. om sam- mansättning och beskaffenhet av vissa van- ligare livsmedel.

Vidare har LSK kommit till den upp- fattningen att aktuella bestämmelser i 1952 års normallivsmedelsordning och nu gällan- de lokala livsmedelsordningar bör inarbe- tas i tillämpningskungörelsen. Normallivs- medelsordningen tjänar endast som före- bild för livsmedelsordningarna i kommuner- na. Dessa lokala föreskrifter föreslås emeller- tid bli upphävda. Därmed kommer normal- livsmedelsordningen att förlora sitt berätti-

gande som självständig författning. Moti- vet till att de mer än 600 lokala livsme- delsordningarna bör upphöra är huvudsak- ligen följande. Förhållandena i landets kom- muner när det gäller livsmedelshantering kan numera inte anses vara så olikartade, att tillräckligt fog finns för att på skilda orter behålla särskilda bestämmelser som i större eller mindre utsträckning skiljer sig från varandra, trots att de huvudsak- ligen behandlar samma frågor. Bestämmel- ser, i den mån de erfordras, bör vara en— hetliga för hela landet och ingå i tillämp- ningskungörelsen.

De helt nya bestämmelser som föreslås i livsmedelsstadgan kräver, på grund av sin allmängiltiga utformning, i olika hänseenden särskilda tillämpningsföreskrifter. Så är främst fallet i fråga om de befogenheter som livsmedelsstyrelsen avses få enligt stadgan. Det gäller bl. a. föreskrifter om olika pro— dukters sammansättning och beskaffenhet i övrigt samt beteckning men också kom- pletterande regler om märkning av livsme- del. Vidare fordras detaljbestämmelser om berikningsmedel, tillsatser och främmande ämnen i livsmedel. Livsmedelsstyrelsens be- slut om särskild hantering eller behandling av livsmedel, såsom pastörisering, bör också ingå i tillämpningskungörelsen. I fråga om livsmedelslokaler krävs olika specialföre- skrifter i hygieniskt hänseende och beslut om vilka utrymmen i t. ex. fartyg och järn- vägsvagnar som skall jämställas med sådana lokaler. Dessutom bör en fördelning ske mellan livsmedelsmyndighetenna när det gäl- ler godkännande av olika slags lokaler och andra uppgifter som faller på dessa myn- digheter. Ytterligare exempel på tillämp- ningsföreskrifter är tillstånd att i undan- tagsfall använda annat vatten än dricks- vatten, förbud mot vissa maskiner och för— packningsmaterial samt erforderliga regler för livsmedelstransporter. Slutligen kan näm- nas kompletterande bestämmelser om salu- hållande av livsmedel på annan plats än i livsmedelslokaler samt regler för läkarun- dersökning och hälsokontroll av personal, föreskrifter om provtagning och kontroll samt bestämmelser rörande laboratorier.

Av den lämnade redogörelsen för vad tillämpningskungörelsen bör innehålla torde framgå att det här rör sig om ett mycket stort antal och till sin natur synnerligen art- skilda föreskrifter. Dessutom måste upp— märksamheten riktas på den i Bilaga 3 läm4 nade redogörelsen för det stora antalet vid sidan av livsmedelsstadgan och normallivs- medelsordningen gällande författningar och liknande bestämmelser i livsmedelsfrågor, som helt eller delvis har aktualitet när det gäller utformningen av tillämpningskungö- relsen. I betraktande av dessa omständighe- ter framstår det som naturligt att LSK inte funnit det möjligt att inom rimlig tid göra” en fullständig överarbetning i detalj av alla de bestämmelser som är av intresse i detta sammanhang. Därtill kommer att en sådan utredning i dagens läge redan inom några år kan visa sig ha varit förgäves i vissa hän- seenden. LSK tänker därvid på det arbete i syfte att få fram internationella livsmedels- standards som under svensk medverkan på— går inom Codex Alimentarius Commission. När dessa standards successivt godkänts av medlemsländerna i denna organisation måste tillämpningskungörelsens föreskrifter om bl. a. olika livsmedels sammansättning, till- satser, hygien vid livsmedelshantering m. m. anpassas till internationella normer som kan påkalla ändring av motsvarande svenska regler.

Med hänsyn till nu angivna faktorer har LSK begränsat sitt förslag om tillämp- ningskungörelse till sådana ändringar och tillägg i fråga om nuvarande bestämmelser som varit absolut nödvändiga för att i det väsentligaste göra dem tidsenliga och få dem att motsvara den hittillsvarande utveckling— ens huvudsakligaste krav. LSK:s förslag till tillämpningskungörelse har därför bara fått en preliminär karaktär. Förslaget kommen- teras i specialmotiveringen dels till livsme- delsstadgan och dels till själva tillämpnings- kungörelsen. Avsikten är att kungörelsen skall genomarbetas av den nya livsmedels- styrelsen och alltefter behovet fortlöpande anpassas till de skiftande förhållandena på livsmedelsområdet. '

Vid utarbetandet av förslagen till den nya livsmedelsstadgan och tillämpningskungörel- sen har LSK funnit det möjligt att av andra författningar än livsmedelsstadgan, normal- livsmedelsordningen och lokala livsmedels- ordningar inbegripa bl.a. 1936 års meje- ristadga, 1937 och 1942 års pastöriserings- författningar, 1941 års vitaminiseringsför— ordning och 1951 års margarinförordning. Många andra föreskrifter som rör livsmedel kommer troligen så småningom att kunna inarbetas i ram- eller tillämpningsförfatt— ningen. För att emellertid redan nu söka till- mötesgå de talrika och välmotiverade önske- målen om en mera enhetlig och överskådlig livsmedelslagstiftning har LSK kommit till den uppfattningen att livsmedelsstyrelsen skall utge en publikation — förslagsvis be- nämnd »Svensk Iivsmedelsbok» där samt- liga bestämrnelser och regler på livsmedels- området på något sätt skall återfinnas.

Livsmedelsboken bör naturligtvis först in— nehålla själva livsmedelsstadgan och tillämp- ningskungörelsen men också texterna till de viktigaste specialförfattningarna om t. ex. köttbesiktning, kontroll av charkuterivaror och fjäderfä, införsel och utförsel av kött, bekämpningsmedel, de veterinära införsel- och utförselkungörelserna o. dyl. Vidare bör upptagas delar av vissa livsmedelslagstift- ningen närstående författningar som hälso- vårdsstadgan, byggnadsstadgan och arbetar- skyddskungörelsen. I livsmedelsboken skall också ingå råd och anvisningar samt andra riktlinjer som gäller på livsmedelsområdet. I det sammanhanget bör dessutom uppmärk- sammas de internationella standards som ut- arbetas av Codex Alimentarius Commission. [ den mån det inte anses befogat att orda- grant återge vissa bestämmelser eller regler bör tydliga hänvisningar ske genom uppgif- ter om när de utfärdats och var de finns publicerade. Slutligen måste livsmedelsboken ha ett väl genomarbetat och detaljerat sak- register. En publikation med nu skisserade omfattning och uppläggning bör enligt LSK:s mening kunna bli av betydande vär- de och till stor praktisk nytta när det gäller att underlätta för myndigheterna, livsme- delsbranschen och allmänheten att få en

samlad överblick av vilka författningar och andra bestämmelser samt råd och anvisning— ar som finns inom livsmedelsområdet.

livsmedelsstadga

2.1. Livsmedelsbegreppet 2.1 .] Gällande bestämmelser

Enligt 1 & 1 mom. 1951 års livsmedelsstadga definieras livsmedel som »varje till förtäring av människor avsedd vara, som tillför krop- pen näringsämne» och inte är att hänföra till läkemedel. Undantag görs emellertid för sådana vegetabila livsmedelsråvaror som inte brukar förtäras i obearbetat skick och i all- mänhet används endast vid fabriksmässig eller därmed jämförlig livsmedelsframställ— ning. — I l ä 2 mom. har med livsmedel jämställts fyra grupper av varor som inte ansetts vara egentliga livsmedel enligt de- finitionen i 1 mom. Dessa varugrupper är livsmedelstillsatser, för förtäring avsedda njutningsmedel, ersättnings- och utdrygnings— medel för livsmedel samt sådana för förtä— ring avsedda läkemedel som inte är under- kastade särskild kontroll jämlikt någon läke- medelsförfattm'ng.

2.1.2. Tidigare utredningar

I 1919 års hälsovårdsstadga förekom över- huvudtaget inte begreppet livsmedel utan talades i stället om >>födoämnen ooh dryc- kesvaror». Någon definition därav fanns emellertid inte. I 1921 års betänkande ansågs denna ordning otillfredsställande, varför föl- jande definition föreslogs.

»Med livsmedel förstås födoämnen och dryc- kesvaror, varunder inbegripes varje till förtä-

Vissa huvudfrågor i LSK:s förslag till

ring av människor avsedd vara, även sådan som är ämnad att användas allenast i egen- skap av krydda, konserveringsmedel eller färg. Dock må läkemedel icke hänföras till livs- medel.»

I motiveringen till förslaget uttalades att definitionen avsåg att täcka tre huvudgrup— per av varor, nämligen dels egentliga födo- ämnen med uppgift att underhålla den mänskliga organismen, dels njutningsmedel och dels sådana varor som endast syftade till att ge livsmedlen viss smak eller egen- skap. Vidare framhölls att livsmedelsbe- greppet inte bara avsåg varor som kunde förtäras direkt utan också varje ämne varav livsmedel bereddes. Därmed inbegreps un— der definitionen sådana råvaror som krävde en särskild beredning för att tjäna till män— niskoföda, antingen beredningen var sådan som exempelvis omalen spannmål måste undergå innan den kunde användas som mjöl eller sådan som ytterligare krävdes för att mjölet skulle kunna förtäras i form av bröd.

I 1941 års betänkande föreslogs att någon särskild definition av begreppet livsmedel inte skulle tas upp i livsmedelslagstiftningen. En definition ansågs sålunda inte lämplig, eftersom man därigenom riskerade att få livsmedelsbegreppet antingen för vidsträckt eller inskränkt. I stället borde man låta or- det livsmedel ha den betydelse det hade en- ligt allmänt språkbruk och i författnings- texten endast göra de kompletteringar där-

av som kunde erfordras. I fråga om spann- mål och andra råvaror som krävde särskild beredning hänvisades till vad riksdagens andra lagutskott uttalat om begreppet »fö- doämnen och dryckesvaror» redan vid be- handlingen av propositionen till 1919 års hälsovårdsstadga.1 Enligt utskottets uppfatt- ning borde det sålunda vara uteslutet att tolka detta begrepp annorlunda än såsom omfattande även råvaror som först måste undergå beredning för att kunna förtäras.

I motsats till den föregående utredning- en förklarade de sakkunniga i 1949 års be- tänkande att det syntes lämpligast att i livs- medelslagstiftningen uttryckligen definiera begreppet livsmedel. Från flera håll hade också framställts starka önskemål om en närmare författningsmässig bestämning av livsmedelsbegreppet.

Enligt uttalanden i betänkandet hade be- greppen »födoämnen och dryckesvaror» samt »livsmedel» dittills erbjudit praktiska svårigheter genom att myndigheterna ansett det erforderligt att tolka dessa begrepp i en vidare bemärkelse än vad som överensstäm- de med vanligt språkbruk. Sålunda hade be— stämmelserna om livsmedel kommit att till- lämpas också på förtjockningsmedel, smak- ämnen, färger m.m. trots att sådana varor inte Språkmässigt betraktades som egentliga livsmedel. Önskemål hade också framförts om att närings- och vitaminpreparat samt tuggummi borde underkastas samma hygie- niska kontroll som livsmedel i allmänhet. Mot denna bakgrund föreslogs i betänkandet följande definition av livsmedel:

»Livsmedel äro varor och ämnen i fast eller flytande form, naturliga eller konstgjorda, be- arbetade eller obearbetade, vilka äro avsedda att förtäras av människor för att tillföra krop- pen i dess normala omsättning ingående nä- ringsämnen samt icke äro att hänföra till läke- medel.»

Definitionen förklarades bygga på det all- männa språkbruket i vilket syntes ligga un- derförstått att livsmedel endast var sådana ämnen som tillförde kroppen viss näring. Det torde vara vanligt att till livsmedel inte hänföra t. ex. kaffe, te eller liknande njut- ningsmedel. Många ansåg också att läske-

drycker inte var livsmedel. Detsamma gäll— de alkoholhaltiga drycker, kryddor, essenser etc. samt sådana faktiska näringsämnen som vitaminer och salter. Vidare intog de s.k. näringspreparaten, pastiller och tabletter en dubbelställning mellan läkemedel och livs— medel. Enighet syntes däremot råda om att konserveringsmedel, förtjockningsmedel, färgämnen och liknande ämnen som till— sattes livsmedel vid beredningen inte i van- ligt språkbruk hänfördes till livsmedel. Det ansågs emellertid nödvändigt att göra livs— medelsstadgan tillämplig på samtliga varor som faktiskt förtärdes av människor, obe- roende av om de föll under den föreslagna livsmedelsdefinitionen eller inte. Därför fö— reslogs som en komplettering till definitio- nen att föreskrifterna om livsmedel skulle i tillämpliga delar gälla också olika tillsatser till livsmedel, njutningsmedel, ersättnings- och utdrygningsmedel samt sådana fria läke- medel som näringspreparat, pastiller, tablet- ter o. dyl. som inte var underkastade offent- lig kontroll vid sidan av livsmedelsstadgan. I fråga om olika livsmedelsråvaror be— tonades särskilt i betänkandet att till livs- medel inte bara borde hänföras sådant som utan vidare beredning användes till männi- skoföda. Därför måste sådana råvaror som först måste bearbetas för att kunna förtäras, t.ex. för förtäring av människor avsedd spannmål, också betraktas som livsmedel.

2.1.3 1951 års riksdag

Vid remissbehandlingen av 1949 års be- tänkande uttrycktes från flera håll önske— mål om en betydligt enklare definition på livsmedel än den föreslagna. Sålunda föror- dades att som livsmedel borde betraktas alla till förtäring av människor avsedda varor och ämnen vilka inte var att anse som läke— medel. Andra förslag gick ut på att defini- tionen borde utformas så att också vatten föll under livsmedelsbegreppet.

Vid den inom inrikesdepartementet gjor— da överarbetningen av sakkunnigförslaget

12 LU 1919: 37.

fick begreppet livsmedel i viss mån en för- enklad form men utan att i något väsentligt hänseende skilja sig från innebörden av den i betänkandet föreslagna definitionen. I prop. 1951 : 63 förklarades att syftet med departementsförslaget var att få en defini- tion som så nära som möjligt anslöt sig till allmänt språkbruk. Vissa tyngande be- stämningar i sakkunnigförslaget hade emel- lertid tagits bort. Vidare innebar departe- mentsförslaget att en till förtäring avsedd vara skulle anses som livsmedel, så snart den tillförde kroppen näringsämne, och inte endast som föreslagits i betänkandet då varan förtärdes i avsikt att tillföra kroppen i dess normala omsättning ingående näringsämnen.

Beträffande de med livsmedel likställda varugrupperna livsmedelstillsatser, njutnings— medel samt ersättnings- och utdrygnings- medel överensstämde departementsförslaget med förslaget i betänkandet. I fråga om läke- medel som inte var underkastade kontroll jämlikt särskilda författningar hade emeller- tid exemplifieringen med näringspreparat, pastiller, tabletter och dylikt borttagits. Jämk— ningen förklarades bl. a. med att pastiller och tabletter borde betraktas huvudsakligen som njutningsmedel och inte som läkemedel.

Med den i departementsförslaget angivna definitionen torde enligt departementschefen vatten falla utanför begreppet livsmedel. Det ansågs lämpligare att bestämmelserna om vatten i huvudsak stod kvar i hälso- vårdsstadgan och att vatten behandlades i livsmedelsstadgan endast såvitt angick fram- ställning, beredning och hantering av livs- medel. Det var då mera följdriktigt att vat- ten som sådant inte ansågs som livsmedel. Läskedrycker innehöll ofta näringsämnen och blev då enligt definitionen hänförliga till livsmedel. Var så inte fallet torde de kunna hänföras till njutningsmedel och fick därige- nom enligt stadgan samma ställning som livsmedel.

I fråga om spannmål och andra livsme- delsråvaror hade vid remissbehandlingen bl. a. från industrins och handelns sida an- märkts på att sådana råvaror enligt försla- get i betänkandet skulle anses som livsme-

del. Begreppet livsmedel kom därigenom att omfatta många för livsmedelstillverkning be- tydelsefulla råvaror, förutom spannmål ock- så sockerbetor, oljeväxtfrön, kakaobönor, po- tatis för stärkelsetillverkning m.fl. Sådana råvaror kunde knappast enligt allmänt språk- bruk hänföras till livsmedel. Den föreslagna definitionen fick till följd att exempelvis föreskrifterna om livsmedelslokaler blev till- lämpliga vid hanteringen av sådana råvaror. Generellt sett borde emellertid bestämmelser som syftade till att tillgodose hygienens krav vid livsmedelstillverkning inte vara tillämp- liga på de förberedande stadier av tillverk- ningen, där iakttagandet av dylika krav inte hade på långt när samma betydelse för den slutliga produktens beskaffenhet som när det gällde ett senare skede i tillverknings— processen, då produktens beskaffenhet i by- gieniskt avseende slutligt fixerades. För att undvika orimliga konsekvenser måste dessa råvaror undantas från livsmedelsbegreppet. Förslagsvis kunde bestämmas någon punkt i tillverkningsförloppet från och med vilken man kunde tala om >>livsmedel>> i egentlig mening. Undantag borde bl. a. göras för sådana varor och ämnen som inte var avsed- da att användas för förtäring i obearbetat skick. Departementschefen beaktade des- sa synpunkter och tillstyrkte det föreslagna undantaget för vegetabila livsmedelsråvaror. Undantaget borde emellertid tolkas restrik- tivt. Det skulle sålunda endast gälla den ursprungliga råvaran och inte en produkt som utgjorde en bearbetning eller särskilt preparerad eller behandlad form av denna råvara, även om den i sådant skick inte kunde förtäras utan i sin tur regelmässigt ingick som råvara i det färdiga livsmedlet.

Andra lagutskottet (2 LU 1951: 34) hade i fråga om livsmedelsbegreppet inte annat att anföra än att utskottet underströk ut— talandet i propositionen att vanligt vatten inte kom att anses som livsmedel enligt livs- medelsstadgan. Däremot skulle under livs— medelsbegreppet hänföras både läskedrycker och osötade, kolsyrade mineralvatten som inte utgjorde läkemedel. Kolsyrat vatten fick enligt utskottet betraktas som njutningsme- del.

2.1.4 Remissyttranden till LSK När det gäller begreppet livsmedel har ett stort antal remissinstanser föreslagit att livs— medelsstadgan bör gälla flera varor och äm— nen av betydelse i födoämnessammanhang än för närvarande är fallet. Helt allmänt har det ansetts befogat att låta kontrollen enligt stadgan omfatta alla till förtäring av män- niskor avsedda varor. Remissinstansernas intresse har särskilt in- riktats på att upphäva det nuvarande un- dantaget från livsmedelsbegreppet i fråga om spannmål, sockerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråvaror. Detta undan- tag anses innebära stora olägenheter. Bl. a. påpekas den ökade användningen inom mo- dern Odlingsteknik av bekämpningsmedel med varierande giftighetsgrad, s. k. biocider. Risken för att rester av dessa giftiga ämnen stannat kvar t. ex. i spannmålen gör det an- geläget från folkhälsosynpunkt att myndighe- terna får rätt att med stöd av livsmedelsstad- gan kontrollera och vid behov ingripa mot råvarupartier som innehåller sådana be- kämpningsmedelsrester, innan råvarorna be- arbetas till färdiga livsmedel. I detta sammanhang fästes också upp- märksamheten på faran av att vegetabila rå- varor kan utsättas för joniserande strålning. Som en ytterligare nackdel av att sådana råvaror inte räknas till livsmedel enligt stad- gan påpekas vidare att spannmål utan risk för påföljder f.n. kan förvaras i mycket bristfälliga lagerlokaler. Den förorening av skadedjur, som spannmål många gånger ut— sätts för på icke råttsäkrade logar och sä- desmagasin, anses inte tilltalande. I vissa av de nu refererade remissyttran- dena erinras om att de utredningar som lig- ger till grund för livsmedelsstadgan klart uttalat att som livsmedel borde betraktas varje ämne varav livsmedel bereddes, såle- des också vegetabila råvaror. Erfarenheten av den ohygieniska behandling som dessa varor många gånger utsätts för talar för att de ekonomiska skäl, som från handelns och industrins sida anförts för att undantaga dem från livsmedelsbegreppet, inte längre får vara utslagsgivande.

Från veterinärt håll ifrågasätts om inte livsmedels- och fodermedelslagstiftningama borde samordnas. Föroreningar av foderme- del åt livsmedelsproducerande djur anses så— lunda medföra en uppenbar hälsorisk också för människor. Det förefaller därför vara en omväg att avstå från att ingripa i det tidi- gare födoämnesledet och helt lita till kon- trollen i ett senare led.

Flera remissinstanser föreslår att vatten och is skall betraktas som livsmedel också i legal mening.

Frågan om gränsdragningen mellan å ena sidan livsmedel och å andra sidan s.k. fria läkemedel eller läkemedelsliknande produk- ter har uppmärksammats i flera remissytt- randen från medicinskt håll. Med ifrågava— rande varor avses främst olika näringspre— parat samt vissa mineral- och vitaminläke— medel på vilka 1962 års läkemedelsförord- ning inte är tillämplig. Sådana produkter får säljas fritt i allmänna handeln. Reklamen för dem står ofta inte i överensstämmelse med livsmedelsstadgans bestämmelser utan innehåller i vissa fall starkt överdrivna och missvisande uppgifter. Tveksamhet råder också om de skall betraktas som livsmedel eller läkemedel.

Liknande förhållanden anses gälla det sor- timent i form av vissa teer, frukt- och grön- sakssafter m. ni. som tillhandahålls i de s. k. hälsokostbutikerna. På olika sätt kan tillver- kare och försäljare undvika att preparaten klassificeras som läkemedel, även om de av allmänheten närmast användes som sådana. Tveksamheten om klassificeringen av des- sa preparat gör att de vanligtvis går fria från både läkemedelsförordningens och livs- medelsstadgans föreskrifter. Det anses därför nödvändigt att livsmedelsstadgan utgår från läkemedelsförordningens definition av läke— medel och klart utsäger, att livsmedel är varje vara som är avsedd till förtäring och inte underkastas läkemedelsförordningens tillämpning.

Slutligen framhålles från medicinsk sida att halspastiller, tabletter och liknande varor kommit att undantas från läkemedelsförord- ningen, i den mån de inte innehåller annat än vad som enligt livsmedelsstadgan får ingå

i konfektyrer. Någon bestämmelse i detta avseende finns emellertid inte i livsmedels- stadgan.

2. 1 .5 Livsmedelsstadgekommittén

När det gäller en specialförfattning som t. ex. livsmedelsstadgan är det av särskild betydelse att redan i författningstexten göra klart vad som menas med olika grundläg- gande termer och uttryck. I detta syfte har i den nuvarande livsmedelsstadgans 1 5 in- tagits en definition av begreppet livsmedel. Redogörelsen i det föregående visar att många olika uppfattningar gjort sig gällan- de, innan definitionen kom att bli slutgiltigt utformad.

Att tvekan kan råda om hur livsmedels- begreppet bör definieras ger utländsk lag- stiftning många exempel på. I vissa länder omfattar begreppet överhuvudtaget alla ämnen som är avsedda att förtäras av män- niskor. Därvid uppställs ibland krav på att livsmedel skall tillföra kroppen näring. Ofta undantages uttryckligen vatten, läkemedel, alkoholhaltiga drycker m. in., men ibland kan tvekan uppstå om avsikten är att så- dana varor skall betraktas som livsmedel eller inte. Enligt definitionen i USA:s lag- stiftning räknas också djurföda till livsmedel. I Finland och Västtyskland gäller föreskrif- terna om livsmedel även tobaksvaror. A and- ra sidan har lagstiftarna i vissa länder t. ex. Belgien, Frankrike, Nederländerna och P0- len avstått från att definiera livsmedelsbe- greppet och i stället överlämnat frågans bedömning åt rättstillämpningen.

En av orsakerna till de svårigheter som livsmedelsdefinitionen enligt 1951 års stadga medfört torde vara kravet på att en vara skall tillföra människokroppen näringsämne för att bli betraktad som livsmedel i legal mening. Enligt förarbetena stödjer sig detta krav på att livsmedel enligt allmänt språk- bruk anses syfta på en vara som tillför krop- pen viss näring. Med hänsyn härtill har vat- ten hittills inte ansetts böra formellt betrak- tas som livsmedel. Därvid är det emellertid angeläget framhålla att vatten på vetenskap— ligt håll i själva verket räknas som ett av

våra viktigaste näringsämnen. Inom närings- fysiologin talar man sålunda om sex olika slags näringsämnen eller grupper av sådana ämnen, nämligen vatten, äggviteämnen (pro- teiner), kolhydrater, fetter, salter eller mine- ralämnen och vitaminer.

Vid bedömningen av hithörande problem har LSK funnit övervägande skäl tala för att man inte bör begränsa den nya livsme- delsstadgan till att som hittills gälla endast varor som innehåller eller tillför kroppen näringsämne. I stället bör det avgörande bli, om en vara verkligen är avsedd att an- vändas till förtäring av människor. Ur folk— hälsosynpunkt är det nämligen angeläget att alla sådana varor blir underkastade kontroll från det allmännas sida. Det synes också praktiskt att så sker med stöd av en enda central författning, livsmedeISStadgan. För att inte behöva komma i konflikt med den innebörd begreppet livsmedel kan ha i all- mänt språkbruk har LSK avstått från en direkt definition och föreslår i stället det uttryckssättet i 1 5 första stycket livsmedels- stadgan att »vad i denna stadga föreskrives om livsmedel skall gälla varje vara som är avsedd att förtäras av människor». Alla sådana varor blir sålunda jämställda med livsmedel, alldeles oavsett om de enligt språkbruket anses som livsmedel eller inte.

Den sakliga skillnaden mellan LSK:s för- slag till bestämning av livsmedelsbegreppet och den nuvarande definitionen av livsme- del är följaktligen att livsmedelsstadgan inte längre skall begränsas till att gälla varor som tillför kroppen näringsämne, Undan- taget i fråga om läkemedel kommer att beröras längre fram. Med ordet >>förtä- ras» åsyftas inte endast att en vara ätes eller drickes på sedvanligt sätt utan också att man t. ex. bara suger eller tuggar på en vara som kan sväljas, även om så inte är den direkta avsikten. Exempel på sådana varor är pastiller och tuggummi, som ofta helt eller delvis resorberas i munhålan eller mag-tarmkanalen. Det huvudsakliga syftet måste i varje fall vara att varorna på något sätt avsiktligt skall förbrukas genom infö- randet i munnen. Därmed kan det inte kom- ma i fråga att med livsmedel jämställa pro-

dukter som ibland rent ofrivilligt kan till- föras krOppen utan att förtäras, såsom tandkräm eller läppstift och andra kosme- tika, eller ämnen som endast andas in t.ex. olika typer av spraypreparat. Helt uteslutet blir det också att sådana föremål som småbarn får att suga eller tugga på kan likställas med livsmedel. Man skulle kunna tänka sig att i förtydligande syfte byta ut ordet förtäras i begreppsbestäm- ningen mot de olika verb som nyss be— rörts, nämligen ätas, drickas, sugas och tuggas. Det förefaller emellertid tillfyllest att i själva författningstexten endast ha det samlande ordet förtäras, vilket knappast tor- de komma att medföra några tolkningssvå- tigheter.

Enligt LSK:s bestämning av livsmedels- begreppet kommer livsmedelsstadgan att, i likhet med vad som redan gäller, endast vara tillämplig på varor som är avsedda att för- täras av människor. Från olika håll har emellertid föreslagits att också foder och annan djurföda bör regleras i stadgan. Även om vissa skäl kan tala för en sådan ord- ning, har LSK funnit att ett sammanförande av bestämmelser om livsmedel och djurföda i en enda författning skulle resultera i en onödigt tillkrånglad lagstiftning. Livsmedels— stadgan föreslås därför liksom hittills endast innehålla föreskrifter som avser människo- föda. Bestämmelserna om djurföda, som återfinns bl. a. i förordningen den 2 juni 1961 om tillverkning av och handel med fodermedel m.m. samt därmed samman- hängande författningar, synes enligt LSK:s uppfattning utan nackdel alltjämt kunna utgöra en särskild lagstiftning.

Förslaget att inte begränsa livsmedels— begreppet endast till sådana varor som inne- håller näringsämne innebär en förenkling såtillvida att bestämmelserna i 1 5 2 mom. a)—c) 1951 års stadga blir överflödiga och därför kan uteslutas. Sålunda kom— mer njutningsmedel som kaffe, te, kakao, läskedrycker, kryddor o.dyl. likaväl som ersättningsmedel för livsmedel att automa- tiskt falla under det nya livsmedelsbe- greppet. Sådana varor är nämligen uppen-

barligen avsedda att förtäras av människor. När det sedan gäller ämnen vilka bmkas som livsmedelstillsatser och utdrygningsme- del för livsmedel intar dessa en mellanställ- ning såtillvida, att de inte alltid är avsedda för livsmedel utan också kan komma till an— vändning på helt andra områden än inom livsmedelshanteringen. Som exempel kan nämnas konserverings- Och emulgeringsme- del, färg- och aromämnen, antioxidations— medel o.dyl. Produkter av sådant slag kan till följd av sitt olika användningssätt inte utan vidare betraktas som livsmedel. Med tanke på att man rent allmänt inte sätter dem i direkt samband med människoföda, kan det till och med framstå som egendom- ligt att åtminstone vissa sådana kemiska ämnen skall anses som livsmedel bara för att de kommer till användning vid livsme- delstillverkning. I den mån dylika ämnen verkligen brukas vid beredning av livsmedel och ingår i de färdiga produkterna bör de emellertid jämställas med livsmedel, efter- som de faktiskt kommer att förtäras.

En viktig konsekvens av den nya bestäm- ningen av livsmedelsstadgans tillämpnings- område i detta avseende blir att också dricks- vatten, i motsats till vad som gäller för när- varande, klart kommer att vara underkastat stadgans bestämmelser om livsmedel. Vatten är uppenbarligen ett av de viktigaste nä— ringsämnen som människan måste förtära varje dag. Det används ju också i mycket stor utsträckning vid tillverkning och indu— striell beredning av livsmedel samt vid mat- lagning. Det är därför enligt LSK:s uppfatt- ning helt naturligt och dessutom nödvändigt att livsmedelsstadgan skall gälla dricksvatten liksom is avsedd för konsumtion.

På grund av vattens skilda användnings- områden har från industrins sida uttalats farhågor för att stora svårigheter kan upp— stå, om allt vatten underkastas samma stränga krav som dricksvatten. Därvid bör emellertid beaktas att det enligt LSK:s för- slag endast blir just sådant vatten som är avsett att drickas eller ingå som beståndsdel i livsmedel, dricks- eller renvatten, som blir att betrakta som livsmedel i egentlig me-

ning. Vatten, som inom livsmedelshantering- en användes för rengöring och liknande än- damål och som därför inte avses komma att ingå i själva livsmedlet, faller sålunda utan- för själva livsmedelsbegreppet. Problemen i samband med vatten av sistnämnda slag kommer att tagas upp i det följande vid behandlingen av LSK:s förslag enligt 4 kap. livsmedelsstadgan om hantering av livsmedel.

Vad härefter beträffar läkemedel synes det inte finnas någon anledning att i princip änd- ra på de nuvarande reglerna i 1 & 1 mom. och 2 mom. d) livsmedelsstadgan. Således bör under begreppet livsmedel inte heller i fortsättningen inrymmas vara som är att hänföra till läkemedel och inte undantagits från läkemedelsförordningens tillämpning. I LSK:s förslag till 1 5 första stycket livs— medelsstadgan har detta kommit till uttryck genom att förklaringen, att stadgan skall gälla varje vara som är avsedd att förtäras av människor, kompletteras med orden >>och på vilken läkemedelsförordningen icke äger tillämpning».

De varor som därigenom undantages från livsmedelsstadgans föreskrifter finns definierade i läkemedelsförordningen den 14 december 1962. Med läkemedel förstås enligt 1 5 1 mom. i denna förordning »så— dan vara, som är avsedd att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lind- ra eller bota sjukdom eller sjukdomssym- tom hos människor eller djur eller att eljest på angivna sätt användas i samband med be- handling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning». De härmed åsyftade varorna är av så speciell karaktär och står med stöd av läkemedelsförordningen redan under sådan kontroll och tillsyn av social— styrelsen, att någon anledning inte finns att också låta livsmedelsstadgan bli tillämplig på dem.

Det är här angeläget påpeka att alla varor som går in under angivna definition i läke- medelsförordningen formellt är att betrakta som läkemedel. Därvid måste emellertid uppmärksammas de inskränkningar i själva tillämpningen av läkemedelsförordningen som enligt dess 1 & 3 mom. gäller för vissa

läkemedelsliknande produkter. Sådana va- ror är enligt nyssnämnda definition i läke- medelsförordningen i och för sig att hän- föra till läkemedel. Genom l ä 3 mom. har emellertid beträffande dessa varor samtidigt gjorts undantag från förordningens tillämp- ning, om socialstyrelsen inte i särskilt fall bestämmer annat. Sålunda stadgas där att förordningen inte skall tillämpas »beträffan- de sådant medel, som ej innehåller något verksamt ämne i en myckenhet överstigande en miljondel av medlets vikt, ej heller be- träffande mineralvatten, mineralkällsalter, fruktsalter eller sådana för munhåla eller svalg avsedda pastiller och liknande bered- ningar, vilka icke innehålla annat än vad som jämlikt livsmedelsstadgan må ingå i konfektyrer». Den första delen av angivna definition avser främst de homeopatiska medlen. Vidare torde definitionen omfatta alla de näringspreparat, s. k. fria mineral- och vitaminläkemedel, halstabletter och and- ra läkemedelsliknande produkter, beträffan- de vilka uttryckts farhågor från medicinskt håll för att de kan gå fria från både läke- medelsförordningens och livsmedelsstadgans föreskrifter. Någon risk härför kommer, till följd av LSK:s förslag till bestämning av stadgans tillämplighet på olika varor, inte längre att finnas i den mån sådana pro— dukter är avsedda till förtäring av män- niskor. De faller sålunda automatiskt in un- der livsmedelsstadgan, eftersom denna skall gälla alla varor som är avsedda att förtäras av människor och på vilka läkemedelsför- ordningen inte äger tillämpning. Samma för- hållande kommer också att gälla de olika preparat och varor som saluhålles under be- teckningen hälsokost.

Med hänsyn till vad nu anförts blir be- stämmelsen i livsmedelsstadgans nuvarande 1 5 2 mom. (1), enligt vilken stadgan skall gälla också läkemedelsliknande produkter, överflödig och kan därför uteslutas. Skulle ändå tveksamma fall uppkomma om en vara skall betraktas som livsmedel eller läkeme- del, bör uppmärksammas att socialstyrelsen med stöd av 1 5 3 mom. läkemedelsförord- ningen har befogenhet förklara att förord—

ningen skall tillämpas också på en eller flera av ifrågavarande produkter. I annat fall skall livsmedelsstadgans bestämmelser träda i tillämpning.

Härefter vill LSK något beröra frågan om rusdrycker, dvs. spritdrycker, vin och stark- öl, samt maltdrycker och läskedrycker. I likhet med vad som redan följer av l & 1951 års stadga kommer dessa varor att betraktas som livsmedel också enligt LSK:s förslag till bestämning av livsmedelsbegreppet. Ifrå- gavarande drycker är endast undantagna från tillämpningen av nuvarande märknings- bestämmelser i 28 och 29 55. Vid sidan av livsmedelsstadgan gäller emellertid sedan gammalt särskilda författningar om tillverk- ning, försäljning och beskattning av dessa drycker.1 De bestämmelser om tillstånd för tillverkning och försäljning samt kon— troll och tillsyn som dessa författningar in- nehåller har emellertid i första hand till- kommit för att hindra missbruk av sprit och maltdrycker samt i beskattningssyfte. Där- emot tar författningarna inte direkt sikte på den hygieniska övervakning som är grund- tanken bakom livsmedelsstadgan. Med hän- syn härtill och då det hittills inte visat sig medföra några olägenheter att beträffande dessa dryckesvaror tillämpa livsmedelsstad- gan vid sidan av särförfattningama finner ISK inte skäl föreslå att de nu undantages från den reguljära livsmedelslagstiftningen. Som framgår av LSK:s förslag till livsme- delsstadgans 3 kap. och tillämpningskungö- relsen kommer ifrågavarande produkter, i motsats till vad för närvarande är fallet, inte heller att undantagas från stadgans bestäm- melser om märkning.

I detta sammanhang bör också uppmärk- sammas frågan om livsmedelsstadgan skall vara tillämplig på tobaksvaror. Så är bl. a. fallet i Finland och Västtyskland. Med tan- ke på utformningen av 1 & 2 mom. b) nu- varande livsmedelsstadga kan göras gäl- lande att också i Sverige tobak, som är av— sedd att förtäras, formellt skall likställas med livsmedel, eftersom en sådan vara är ett njutningsmedel. Såvitt LSK kunnat ut- röna har emellertid frågan huruvida tobaks-

varor verkligen skall betraktas som livsme— del inte aktualiserats i vårt land. Med den bestämning LSK ger livsmedelsstadgans till- lämpningsområde kommer stadgan att lik- som hittills bli tillämplig på tuggtobak och snus, om dessa varor inte särskilt undanta- ges. Som motiv härför kan hävdas att de rent hygieniska krav man ställer på livsme— del i allmänhet rimligen också bör ställas på tobak som föres in i munnen och delvis förtäres. Det kan då förefalla inkonsekvent att inte samma förhållande kommer att gäl- la tobaksvaror som endast rökes. Hithöran— de problem torde emellertid ur livsmedels— hygienisk synpunkt inte vara av sådan natur att de bör särskilt behandlas i livsmedels— stadgan. I betraktande härav vill LSK inte föreslå någon ändring av nuvarande förhål- landen.

Härefter övergår LSK till ett problem som föranlett diskussion under utredningen, nämligen frågan om vegetabila livsmedels- råvaror skall betraktas som livsmedel eller inte. I de tre utredningsbetänkanden som bildade den huvudsakliga bakgrunden till 1951 års livsmedelsstadga uttalades att be- greppet livsmedel inte bara skulle omfatta varor avsedda att förtäras direkt utan också varje ämne varav en sådan vara bereddes. Till följd härav borde som livsmedel be- traktas jämväl alla sådana råvaror som kräv- de en särskild beredning eller bearbetning för att tjäna till människoföda. Så borde gälla antingen beredningen eller bearbet— ningen skedde av exempelvis omalen spann- mål redan innan denna kunde användas som mjöl eller därefter för att mjölet skulle kunna förtäras. Till stöd för denna uppfatt- ning åberopades bl. a. ett utlåtande av riks— dagens andra lagutskott2 så tidigt som vid behandlingen av propositionen till 1919 års hälsovårdsstadga. Utskottet fann det så-

1F.n. rusdrycksförsäljningsförordningen 26.5. 1954 och förordningen 26.5.1961 om tillverk- ning av sprit och vin, förordningen 25.2.1955 om försäljning av alkoholfria drycker, förord- ningen 27.5.1960 om tillverkning och beskatt- ning av malt- och läskedrycker samt ölförsälj- ningsförordningen 23.3.1961.

'2 LU 1919: 37.

lunda uteslutet att tolka begreppet livsmedel på annat sätt än att det även omfattade rå- varor som t. ex. spann-mål, vilka först måste undergå beredning för att kunna förtäras. Trots dessa samstämmiga uttalanden under en lång följd av år, då en snabb utveckling skett mot allt högre hygien på livsmedelsom- rådet, kom genom förslag i propositionen till 1951 års livsmedelsstadga ändå spann— mål, sockerbetor och andra liknande vegeta- bila livsmedelsråvaror att i 1 ä 1 mom. andra stycket undantagas från begreppet livsmedel. Undantaget skulle emellertid en- dast gälla sådana vegetabilier som inte bru- kar förtäras i obearbetat skick och i allmän- het användes bara vid fabriksmässig eller därmed jämförlig livsmedelsframställning.

Anledningen till nuvarande undantag för vegetabila livsmedelsråvaror var vissa erin- ringar från näringslivets sida mot att sådana varor i obearbetat skick annars skulle kom- ma att hänföras till livsmedel i legal mening. Man hade därvid tänkt på att kraven på hanteringen av exempelvis omalen spann- mål, sockerbetor, potatis och liknande rå- varor kunde bli lika stränga i hygieniskt hänseende som beträffande färdiga livsme- del. Vidare skulle bestämmelserna om livs- medelslokaler bli tillämpliga på lagerutrym— men för ifrågavarande råvaror. En sådan ordning befarades få orimliga ekonomiska konsekvenser bl. a. för jordbruket.

Att döma av remissyttrandena till LSK har undantaget från livsmedelskontroll av de vegetabila råvarorna i praktiken vållat av- sevärda olägenheter. Hanteringen av t. ex. spannmål och potatis beskrivs sålunda som ibland otillfredsställande från hygienisk syn- punkt. Produkterna förvaras inte sällan i bristfälliga spannmålsmagasin och andra la- gerutrymmen där de utsättes för förorening- ar av råttor och andra skadedjur eller för skador genom insekter. Också andra förhål- landen anföres som skäl för att dessa obear- betade råvaror bör likställas med övriga livs- medel och underkastas erforderlig hygienisk kontroll. En avsevärd fara innebär de rester av gödsel- och bekämpningsmedel som kan finnas kvar i t. ex. spannmål och grönsaker. Råvarorna kan desutom bli förorenade ge-

nom radioaktiva ämnen. Mot bakgrund här- av har ett flertal remissinstanser yrkat att de vegetabila livsmedelsråvaroma skall i livsmedelsstadgan jämställas med alla andra livsmedelsprodukter.

Under intryck av bl. a. de påtalade för- hållandena har LSK vid sin bedömning av därmed sammanhängande frågor funnit star- ka skäl tala för att slopa gällande undantag för de obearbetade, vegetabila livsmedels- råvaroma och låta dem betraktas som livs- medel också ilegal mening. Det är emeller- tid synnerligen angeläget att därvid samtidigt åstadkommes en så rimlig rättstillämpning som möjligt. I detta sammanhang bör näm- nas, att man vid tolkningen av livsmedels- definitionen i den västtyska lagstiftningen kommit fram till att bl. a. växande säd ute på åkerfälten formellt sett skulle kunna be- traktas som livsmedel. En sådan ordning kan emellertid LSK inte anse motiverad. Livs- medelsföreskrifterna skulle därigenom kom- ma att gälla förhållanden som inte har några gemensamma drag med hanteringen av livs- medel enligt gängse språkbruk. Enligt LSK:s uppfattning bör därför de ifrågavarande livsmedelsråvaroma underkastas kontroll i annan ordning.

Lösningen av förevarande problem beträf- fande såväl vegetabila som andra råvaror synes vara att klargöra vad som i LSK:s bestämning av livsmedelsstadgans tillämp- ningsområde enligt 1 & första stycket menas med uttrycket >>vara som är avsedd att för- täras». Det måste vara själva avsikten som blir avgörande för om en råvara skall be- traktas som livsmedel eller inte. Denna av- sikt får emellertid inte vara endast ett löst grundat önskemål utan måste vara förenad med en realistisk bedömning av att varan verkligen är i ett sådant skick att den läm- par sig till förtäring av människor, antingen varan först måste bearbetas eller inte. En sådan bedömning synes inte kunna ske annat än i samband med en viss kontroll av varan i angivna syfte. Det stadium då en vara på så sätt bestämmes att bli livsmedel infaller av naturliga skäl vid skilda tillfällen för olika slag av varor.

När det gäller spannmål kan det vara od—

larens egen avsikt redan vid sådden att den färdiga produkten skall användas som livs- medel t. ex. för att baka bröd. Det är emel- lertid inte möjligt för odlaren att på ett så tidigt stadium avgöra om spannmålen så småningom verkligen kommer att kunna användas som livsmedel eller bara som fo- der till djur. En sådan bedömning är för honom i regel heller inte möjlig i fråga om den växande grödan eller den färdiga spann- målen. Därför kan varken grödan eller spannmålen i odlarens magasin betraktas som livsmedel. Så måste gälla alldeles obe- roende av dennes subjektiva avsikt på detta tidiga stadium. Först i samband med att spannmålen kommer till kvarnanläggningen och där underkastas en objektiv kontroll av om den är lämplig för framställning av mjöl eller som det också kallas bedömes vara xkvarngill» —— kan spannmålen betraktas som livsmedel i livsmedelsstadgans mening.

Med den nu redovisade tolkningen av ut— trycket >>vara som är avsedd att förtäras» och av livsmedelsbegreppet enligt LSK:s för- slag kan kritiken mot de bristande hygienis- ka förhållandena i spannmålsmagasinen sy- nas stå obesvarad, eftersom den spannmål som förvaras där inte blir att anse som livs- medel. Å andra sidan måste det ligga i od- larnas och lagerhållamas eget intresse att få sin spannmål förklarad som kvamgill. En förutsättning är därför att de håller lager- utrymmena i så gott hygieniskt skick som möjligt. I annat fall löper de risk för att spannmålen blir underkänd vid bedömning- en i kvarnanläggningen och i stället endast kan användas som t.ex. kreatursfoder.

I fråga om sockerbetor är situationen den att det bara är en viss del av substansen som ger socker. För att utvinna detta krävs en genomgripande teknisk och kemisk bear- betning. Övriga delar av betorna blir bl. a. betmassa och melass som brukas till krea- tursfoder. Man kan därför inte med fog göra gällande att den ursprungliga råvaran är ett livsmedel. Med hänsyn till dessa för- hållanden skall själva sockerbetorna inte anses som varor avsedda till förtäring av människor. Först det råsocker som utvinnes ur betorna och bedömts lämpligt för fortsatt

bearbetning till socker blir i livsmedelsstad- gans mening att jämställa med livsmedel.

Andra exempel finns på varor vilka kan användas både som livsmedel och till annat ändamål. Så förhåller det sig exempelvis med potatis. När den tages upp ur jorden kan den inte utan vidare betraktas som livs- medel i livsmedelsstadgans mening, eftersom man från början inte definitivt kan be- stämma att varan verkligen kommer att bli tjänlig till människoföda. Avsikten att pota- tis skall förtäras får knappast anses inträda, förrän åtgärder vidtagits i syfte att göra den obearbetade potatisen användbar som livs- medel. Viss potatis sorteras sålunda ut till djurföda eller för vidare bearbetning till bl. a. stärkelse och sprit. Även för andra rotfrukter som morötter, rödbetor o. dyl. bör i tillämpliga delar gälla samma regler för när de skall bedömas vara avsedda till för- täring av människor och således betraktas som livsmedel. I fråga om rotfrukter över- huvudtaget måste man dessutom godtaga en viss naturlig förorening som regelmässigt av- lägsnas först vid beredning av varan för förtäring.

Som en sammanfattning av LSK:s ställ- ningstagande i dessa frågor kan sägas att det avgörande för om en vara skall bli be- traktad som livsmedel i livsmedelsstadgans mening inte endast är själva avsikten att va- ran skall förtäras av människor. Därtill mås- te komma en bedömning av att varan verk- ligen lämpar sig till människoföda. Med en sådan tolkning och med beaktande av de synpunkter som utvecklats i det föregående torde undantaget från livsmedelsbegreppet i nuvarande 1 ä 1 mom. andra stycket för vegetabila råvaror inte längre vara erfor- derligt och kan följaktligen utgå.

I anslutning härtill finns skäl att något beröra frågan om animala livsmedelsråvaror. I likhet med vad som är fallet med växande gröda ute på åkerfälten kan avsiktsbegrep— pet enligt den västtyska livsmedelslagstift- ningen tolkas så vidsträckt att också levande boskap på bete formellt skulle kunna betrak- tas som livsmedel. En sådan tolkning anser LSK inte lämplig för vårt lands vidkom-

mande. Följden skulle bl. a. bli att djurstal- larna kom att anses som livsmedelslokaler och att särskilda bestämmelser därom måste intagas i livsmedelsstadgan. Visserligen har djuruppfödaren, på samma sätt som lant- brukaren när han sår sitt vete, den person- liga avsikten att hans »råvara» framdeles skall förtäras av människor. Den verkliga avsikten att köttet skall kunna förtäras och således betraktas som livsmedel bör emel- lertid inte anses inträda förrän djuren i samband med slakten genom veterinärbe— siktning eller på annat sätt bedömes lämpli- ga för den bearbetningsprocess, som tar di- rekt sikte på att använda köttet till männi- skoföda.

Liknande synpunkter får läggas på frågan när fisk skall betraktas som livsmedel i livs- medelsstadgans mening. Rent allmänt kan så inte bli fallet förrän fisken sorteras till försäljning eller börjar bearbetas. Därvid bör uppmärksammas att det inom fiskerinä- ringen numera är vanligt att fisken i direkt anslutning till själva fångsten på något sätt behandlas eller beredes för konsumtion. Fisken kan ofta rensas, isas eller saltas redan ute på fartygen. Utvecklingen går mot allt mer tekniskt utrustade fiskebåtar där också förpackning och djupfrysning av fisk kan ske. Vidare bör nämnas att räkor som avses för försäljning till konsumenterna vanligen färdigkokas ute till sjöss. I sådana fall måste livsmedelsstadgans olika hygien- föreskrifter bli tillämpliga. Av denna anled- ning har LSK utvidgat föreskrifterna om livsmedelslokaler så att de vid behov i till- lämpliga delar också skall kunna avse bl. a. fiskefartyg.

En viss mindre grupp levande djur måste på grund av sin speciella karaktär direkt falla under livsmedelsbegreppet. Så är fallet med t. ex. ostron som förtäres i obearbetat tillstånd. Liknande är förhållandet med and— ra skaldjur som kräftor och hummer, vilka måste vara levande då man bedömer deras lämplighet som livsmedel.

Slutligen vill LSK framföra några syn- punkter på vid vilket stadium livsmedelsstad- gans bestämmelser skall tillämpas i fråga

om mjölk. Redan i ladugården omedelbart efter mjölkningen betraktas den rent allmänt som ett födoämne. Den användes också som sådant av vissa konsumentgrupper, framför allt djurhållarna själva, utan att den dess- förinnan undergått annan behandling än sil- ning och eventuell kylning. Också i livsme- delsstadgans mening måste mjölken därför mycket snart efter att ha lämnat kons juver betraktas som livsmedel och därmed falla under stadgans bestämmelser. Ur praktisk synpunkt bör detta ske då producenten be- dömer mjölken som användbar för kon- sumtion och avser att överlämna den till an- nan för sådan användning. Denna avsikt måste anses föreligga redan när mjölken för- varas i tankanläggning, transportkärl, utmi- nuteringskärl eller andra behållare som van- ligen användes för mjölk, avsedd att levere- ras till mejeri eller annan för att vidarebe- redas till eller direkt användas som livsme- del. I anslutning härtill bör nämnas att LSK mot denna bakgrund under 33 å andra styc- ket livsmedelsstadgan föreslagit att mjölk- rummet i en ladugård skall betraktas som livsmedelslokal.

2.2. Livsmedelstillsatser, berikningsmedel och främmande ämnen

2.2.1. Livsmedelstillsatser Gällande bestämmelser

En definition av begreppet livsmedelstill- sats är upptagen i 1 5 3 mom. 1951 års livsmedelsstadga. Som tillsats betecknas där en vara eller ett ämne som tillföres ett livs- medel för att påverka dess färg, smak, kon- sistens eller hållbarhet eller för annat lik- nande ändamål. Ytterligare förutsättningar för att en sådan vara skall anses som till- sats är att den i allmänhet i ringa mängd tillföres livsmedlet och att varan inte in- går i livsmedlet som råvara. Slutligen skall tillsatsen finnas kvar i det färdiga livs- medlet. Vatten anses inte som tillsats. Enligt 4 5 1 mom. får i princip inte an- vändas andra livsmedelstillsatser än sådana som blivit godkända av kommerskollegium

på sätt 5 & anger. Godkännande fordras emellertid bara för tillsatser till livsmedel, som framställes eller beredes för avsalu, men behövs inte för tillsatser i s.k. färdig- lagad mat och inte heller för vissa särskilt angivna naturprodukter från djur och växter eller för koksalt, socker, ättika, etylalkohol och giftfria essenser.

I 5 & regleras förfarandet vid kommers- kollegiets godkännande av livsmedelstillsat- ser. Utöver vissa bestämmelser om samråd med andra berörda myndigheter ges kolle- gium där rätt att förena godkännande med villkor och att återkalla godkännande när skäl därtill är. Dessutom äger kollegium i tveksamma fall meddela bindande förkla- ring, om en vara i visst fall skall anses som livsmedelstillsats.

Tidigare utredningar

Den författningsmässiga regleringen av livs- medelstillsatser är betydligt äldre än 1951 års livsmedelsstadga. Redan enligt 1906 års giftstadga fanns ett förbud mot att saluhålla livsmedel innehållande gift eller något annat tillsatsämne som angavs i en till stadgan fogad särskild förteckning. Detta system med en förteckning över ämnen som var förbjudna att använda i livsmedel en s. k. negativ tillsatslista borde enligt 1921 och 1941 års betänkanden överföras till den sär- skilda livsmedelslagstiftning som föreslogs i betänkandena.

I 1949 års betänkande kritiserades syste- met med den negativa tillsatslistan, eftersom den innebar att det i princip var tillåtet att använda alla andra tillsatser än just dem som var direkt förbjudna. Detta förhållande ansågs inte innebära tillräckligt skydd mot tillsatser, som visserligen inte förbjudits men som ändå kunde göra livsmedlen otjänliga. Det var ofta mycket svårt att med säkerhet avgöra om ett ämne var hälsovådligt eller inte. Erfarenheten visade sålunda att det kunde ta lång tid innan skadligheten hos ett tillsatsämne experimentellt kunde påvisas. Därtill kom att man inte hade någon sam- manfattande kännedom om alla de livsme- delstillsatser som verkligen användes eller kunde komma till användning i livsmedel.

Som exempel nämndes den brokiga flora av konserveringsmedel som fanns och att färg- ämnen för livsmedel förekom i ett nästan oöverskådligt antal. Därför var det stor risk för att olika ämnen kunde användas i livs- medel under lång tid, innan de fördes upp på förteckningen över förbjudna tillsatser.

Med hänvisning till angivna synpunkter uttalades i 1949 års betänkande att det var nödvändigt att frångå principen med en negativ lista och i stället övergå till ett om- vänt system, enligt vilket bara sådana livs- medelstillsatser skulle få användas som god- känts efter särskild prövning. De godkända tillsatserna skulle föras upp på en särskild förteckning —— en s.k. positiv tillsatslista. Samtidigt kom alla tillsatser som inte god- känts att vara förbjudna att använda i livs- medel. För att det nya systemet inte skulle bli alltför betungande borde vissa vanliga na- turprodukter godkännas generellt som tillsat- ser redan i författningstexten. Detta gällde främst ämnen som utvunnits ur djur och växter genom olika behandlingsformer. Ex- empel därpå var kryddor. Vidare borde stadgan generellt också undantaga vissa av ålder sedvanliga konserveringsmedel såsom socker, salt, ättika, etylalkohol o.dyl. Slutli- gen föreslogs att 5. k. essenser, som inte hade skadlig verkan, också skulle undantagas från särskilt godkännande. Essenserna förekom sålunda i ett otal olika sammansättningar och ingick i livsmedel i så obetydliga mäng- der att de knappast var laboratoriemässigt påvisbara.

1951 års riksdag

I prop. 1951: 63 godkändes förslaget att gå över från en negativ till en positiv lista för livsmedelstillsatser. Enligt departementsche- fen måste godkännandeproceduren inskrän- kas till att gälla sådana ämnen som verk- ligen utgjorde livsmedelstillsatser i egentlig mening och alltså inte var att betrakta som råvaror vid livsmedelstillverkningen. Att in- föra en prövning av vilka råvaror som skulle få användas var uppenbarligen inte tänk- bart. Därför fordrades en så klar definition av begreppet livsmedelstillsats som möjligt. Utmärkande för en tillsats skulle vara att

den tillfördes ett livsmedel för att påverka dess färg, smak, konsistens eller hållbarhet eller för annat liknande ändamål. Som ex- empel nämndes färgämnen, konserverings- medel, essenser och andra smaktillsatser, för- tjockningsmedel m. fl. ämnen.

För att skilja de egentliga tillsatserna från råvaror borde som en förutsättning för att ett ämne skulle anses som tillsats dess- utom uttryckligen anges, att ämnet endast >>i allmänhet i ringa mängd» tillfördes ett livsmedel och att det inte var avsett att ingå som råvara. Tveksamhet kunde emellertid i vissa fall uppkomma var gränsen skulle dragas mellan tillsats och råvara. Enligt de— partementschefen var det inte möjligt att ange några kvantitativa gränser därför. Gränsfall måste ändå alltid uppkomma. För att minska dessa olägenheter intogs i 5 5 bestämmelsen om rätt för den godkännande myndigheten att meddela en bindande för- klaring om huruvida en vara eller ett ämne i visst fall var att anse som tillsats eller inte.

Beträffande principerna för godkännande av en livsmedelstillsats borde enligt uttalan- de i propositionen beslutet kunna avse an- tingen livsmedel i allmänhet eller också visst eller vissa slag av livsmedel. Tillsats som godkänts generellt för livsmedel skulle enligt 4 ä 1 mom. första stycket emellertid inte utan vidare få användas, om motsatsen följde av en annan bestämmelse i livsme- delsstadgan. Sådana bestämmelser föreslogs i livsmedelsstadgans 8 kap. om t.ex. förbud mot användning av färgämnen eller andra främmande ämnen i mjölk, mjölkpulver, grädde, smör, köttvaror, äggpulver rn. fl. livsmedel. Med stöd av 5 & första stycket skulle vidare ett beslut att godkänna en tillsats kunna förenas med villkor. Ett god— kännande skulle också kunna återkallas då särskilda skäl förelåg, t. ex. när nya veten- skapliga rön visat att en redan godkänd till- sats hade skadliga verkningar.

När det gällde undantag från systemet med godkännande av livsmedelstillsatser fästes i propositionen uppmärksamheten på att enligt 4 & 1 mom. godkännande endast gällde tillsatser till sådana livsmedel, som framställdes eller bereddes för avsalu, och

inte heller behövdes för tillsatser som an- vändes vid tillredning av s.k. färdiglagad mat. Därigenom undantogs tillsatser för livsmedel som enbart tillverkades för ser- vering åt allmänheten. Enligt departements- chefen var det knappast möjligt att i dessa fall fordra ett särskilt godkännande. Den som beredde livsmedel för servering eller lagade till maträtten syntes böra ha frihet att handla inom ramen för den allmänna be- stämmelsen att ett livsmedel inte fick vara skadligt eller otjänligt till människoföda.

I fråga om övriga undantag enligt 4 5 1 mom. godtog departementschefen i princip förslaget att godkännande inte skulle behö- vas för rena naturprodukter vilka sedan länge använts som livsmedelstillsatser. Till dylika produkter kom att räknas vara som utvunnits ur djur eller växter genom tork- ning, värmebehandling, urlakning med vat- ten eller behandling av rent mekanisk natur. Däremot blev inte färgämnen från djur och växter befriade från godkännandetvånget. Departementschefen accepterade inte heller det i betänkandet föreslagna undantaget för oskadliga essenser.

I fråga om essenser var emellertid andra lagutskottet (2 LU l951:34) av en annan uppfattning. Utskottet framhöll att det fanns tusentals olika essenser och att en enda av dessa kunde innehålla en mångfald olika ämnen. Essensema ingick i så ytterst obe- tydliga kvantiteter i livsmedlen att de ofta inte var analytiskt påvisbara. En systematisk undersökning av alla dessa essenser krävde dessutom ett omfattande och onödigtvis kostsamt arbete. Även om det skulle betrak— tas som en lucka i livsmedelsstadgan, för— ordade utskottet därför att godkännande som livsmedelstillsats inte borde krävas för oskadliga essenser. Denna uppfattning kom också till uttryck i den slutliga texten till 4 5 1 mom. andra stycket, där giftfria essen- ser för lukt— eller smaksättning blev undan- tagna från godkännandetvånget.

2.2.2. Vitaminering av livsmedel

Tillförsel av vitaminer till livsmedel regle- ras inte i 1951 års livsmedelsstadga. I stället

göres i 4 & 3 mom. endast en hänvisning till att särskilda stadganden finns om fram- ställning Och införsel av vitaminerade livs- medel. Bestämmelserna återfinns i förord- ningen den 23 maj 1941 om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel (nr 268), den s. k. vitamineringsförord— ningen.

Föreskrifterna i denna förordning bygger på ett förslag av 1936 års livsmedelslagstift- ningssakkunniga i betänkandet SOU 1937: 51. Förslaget omarbetades sedan inom so- cialdepartementet och förelades riksdagen i prop. 1941:90. Departementschefen kon- staterade att Vitaminering vid denna tidpunkt i stor utsträckning förekom endast beträf- fande bröd, margarin och fettemulsion. Vita- minering väntades emellertid få en ökad ut— bredning också för andra varor, främst mjölk. Vissa risker för skadeverkningar av en alltför stor tillförsel av vitaminer till livs— medel fanns emellertid, även om proble— men i samband därmed inte var fullt ut- redda. Man kunde emellertid inte bortse från möjligheterna av giftverkan i vissa fall genom stark vitaminkoncentration. Vid en ökning på konstlad våg av vitaminhalten i vissa ämnen hade sålunda kunnat iakttagas samtidiga förändringar av skadlig art i äm- nenas sammansättning. En särskild vitamin- kontroll från det allmännas sida i fråga om livsmedel var därför motiverad av folkhälso- mässiga skäl. Kontrollen borde emellertid endast tillämpas på livsmedel som vitamine- rades på konstlad väg. Därigenom aVSkildes från tillämpningsområdet livsmedel med en— bart naturlig vitaminhalt.

Enligt 1 & vitamineringsförordningen för- stås med Vitaminering åtgärd vid vilken ett livsmedel genom tillsättning av främ- mande, vitaminhaltigt ämrie, genom ultravio- lett bestrålning eller eljest på konstlad väg —— erhåller halt av vitaminer eller ökad så- dan halt. Vitaminering och import av vita- minerade livsmedel för avsalu får ske en- dast efter tillstånd av kommerskollegium. Förordningens övriga bestämmelser har föl- jande huvudsakliga innehåll. Innan tillstånd kan beviljas skall prov av den vitaminerade varan undersökas vid statens institut för

folkhälsan, som har att avge utlåtande röran- de undersökningen. Tillstånd kan sedan meddelas, om kommerskollegium finner att vitamineringen är värdefull från folknärings- synpunkt och det inte föreligger särskilda skäl på grund av vilka vitamineringen inte bör anförtros den som sökt tillståndet. Kon— trollen av de vitaminerade livsmedlen utövas av kommerskollegium och folkhälsoinsti- tutet.

I både 1949 års betänkande och prop. 1951: 63 rörande livsmedelsstadgan hän- visades endast till att föreskrifter om till- sats av vitaminer i livsmedel redan fanns utfärdade i 1941 års vitamineringsförord- ning. Dessa bestämmelser ansågs inte böra inarbetas i livsmedelsstadgan.

2.2.3. Bekämpningsmedelsrester

En föreskrift om s.k. bekämpningsmedels- rester i livsmedel återfinns i 7 ä 3 mom. 1951 års livsmedelsstadga och tillkom genom en särskild kungörelse om ändring av stad- gan den 14 december 1962 (nr 706). Enligt denna föreskrift ankommer det på kom- merskollegium att fastställa den högsta kvarvarande rest av bekämpningsmedel som får förekomma i livsmedel, vilka saluhålles eller överlämnas till annan. Sådana ärenden skall handläggas i samma ordning som gäl- ler för godkännande av livsmedelstillsatser enligt 5 5 andra stycket. Kommerskolle- gium har den 28 november 1966 utfärdat en särskild kungörelse angående högsta kvar- varande rest av vissa bekämpningsmedel på färsk frukt, färska bär och grönsaker samt på rotfrukter.1

Bakgrunden till berörda föreskrifter är den reglering i fråga om bekämpningsmedel som genomfördes enligt bekämpningsmedels- förardningen den 14 december 1962 (nr 703). Denna författning tillkom på förslag av giftstadgeutredningen (SOU 1961141). I bekämpningsmedelsförordningen definieras bekämpningsmedel såsom >>ämnen och be- redningar, som äro avsedda att användas till

1 Kommerskollegii författningssamling 1966 Ser. A Nr 5.

skydd mot egendomsskada, sanitär olägen- het eller dylikt, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus». Som exempel på be- kämpningsmedel nämns i förarbetena växt- skyddsmedel, råttgifter, medel mot flugor och mal, impregneringsmedel för trävirke och textilier samt liknande preparat. Enligt förordningen undantages från begreppet bekämpningsmedel uttryckligen läkemedel, konserveringsmedel för livsmedel samt fär- ger, fernissor och andra varor som huvud- sakligen begagnas för annat ändamål än be- kämpning av nyssnämnda skador. Bekämp- ningsmedel får inte saluhållas, överlåtas el- ler användas utan att vara registrerat hos den år 1963 inrättade giftnämnden. Vid re- gistreringen hänföres bekämpningsmedlen alltefter förgiftningsrisken till tre klasser. När det gäller bekämpningsmedelsrester —— dvs. rester som efter behandling med bekämpningsmedel kan bli kvar av dessa på exempelvis frukter och växter betonade giftstadgeutredningen i sitt betänkande de risker som var förenade med denna fö- reteelse. Bl. a. framhölls svårigheterna att kontrollera mängden bekämpningsmedel, som kom att finnas kvar på grönsaker och frukt, särskilt när det gällde importerade sådana varor. Utredningen erinrade om den generella bestämmelsen i 7 5 1 mom. livs— medelsstadgan om förbud mot saluhållande av livsmedel som till följd av förorening eller annan orsak kunde antagas vara skadliga eller otjänliga. Denna kvalitativa bestämmel- se borde få ett kvantitativt komplement i fråga om föroreningar genom bekämpnings— medelsrester. I detta syfte föreslog utred- ningen att till 7 5 skulle fogas en bestäm- melse om fastställande av högsta kvarva- rande rest av bekämpningsmedel, s.k. rest- värde eller resttolerans. Liknande regler fanns redan genomförda utomlands bl. a. i Nederländerna, Schweiz och USA. Förslaget om maximerade resttoleranser för bekämpningsmedel på livsmedel god- kändes i prop. 1962:l84. Andra lagutskot- tet (2 LU 1962: 43) framhöll att uppmärk- samheten i fråga om bekämpningsmedels- rester inte bara fick ägnas växter och frukter som avsiktligt behandlades med bekämp-

ningsmedel. Det fanns sålunda många andra fall då bekämpningsmedel i samband med behandlingen av vissa varor helt oavsiktligt kunde spridas också till andra livsmedels- produkter.

Efter tillkomsten av föreskrifterna om be- kämpningsmedel och bekämpningsmedels— rester kom de därmed sammanhängande problemen att ägnas ett allt större intresse. Bl.a. riktades uppmärksamheten på risker- na vid användningen av s. k. betat utsäde. Efter initiativ av giftnämnden togs frågan härom upp i prop. 1964: 139, där det kon- staterades att många bekämpningsmedel trots betydande giftighet fått en omfattande användning av rent ekonomiska skäl. För- giftningsriskema var uppenbara särskilt i fråga om de mycket giftiga kvicksilverför— eningar som förekom i betat utsäde. Över- skottskvantiteter av betad spannmål, potatis och annat sådant utsäde hade ofta använts till utfodring av livsmedelsproducerande djur. Detta förfarande måste enligt departe- mentschefen bedömas som en allvarlig fö- reteelse med hänsyn till de hälsorisker för människan som därigenom uppstod. Det fanns därför fog för ett förbud mot att an- vända betat utsäde för annat ändamål än som utsäde. Ett sådant förbud infördes också år 1964 i 15 & bekämpningsmedels- förordningen (SFS 1964: 227).

I detta sammanhang bör slutligen upp- märksammas att det i livsmedelsstadgan inte finns något uttryckligt förbud mot att saluhålla livsmedel med bekämpningsmedels- rester, vars mängd överstiger den fastställda resttoleransen.

2.2.4. Remissyttranden till LSK

I fråga om bestämmelserna rörande livsme- delstillsatser har flera remissinstanser funnit att definitionen i 1951 års stadga av begrep- pet tillsats är svårtolkad och behöver för- tydligas. Som exempel nämns bl. a. formu- leringen att tillsats är ämne som »i allmän- het i ringa mängd» tillföres livsmedel. Detta uttryck anses alltför diffust. Hänsyn måste också tagas till att tillsatser kan tillföras ett livsmedel på flera sätt genom olika kemiska

reaktionsprocesser såsom rökning, syrning, joniserande strålning och aromregeneration. Vidare anses kravet på att ett tillsatsämne skall tillföras livsmedel »utan att ingå i det- samma såsom råvara» medföra tolkningssvå- righeter i fråga om vilka kvantiteter som av- ses i olika fall. Beträffande regeln att en till- sats också skall finnas kvar i det färdiga livs- medlet fäster man uppmärksamheten på att vissa reaktionsprodukter kan bli kvar utan att så är fallet med det från början tillsatta ämnet. Det anses dessutom oklart om med orden »alltjämt finnes kvar» avses också det fall då ett tillsatsämne kan påvisas enbart på analytisk väg.

I många remissyttranden har kritik riktats mot att tillsatsbestämmelserna inte gäller livsmedel som serveras eller färdiglagad mat. Detta undantag anses numera inte ha något berättigande och bör tagas bort. Som huvudsaklig motivering framhålles att han- deln med färdiglagad mat och s.k. uteätan- de i olika serveringslokaler under senare år fått en omfattning som inte kunde förutses vid livsmedelsstadgans tillkomst.

Ett stort antal remissinstanser har funnit ett allt större behov att författningsmässigt reglera också förekomsten av andra främ- mande ämnen i livsmedel än dem som f.n. betecknas som livsmedelstillsatser och be- kämpningsmedelsrester. Olika slags sådana ämnen tillföres livsmedel både avsiktligt och oavsiktligt och kan medföra betydande ska- deverkningar. Önskemålet är att förekoms- ten av sådana främmande ämnen också blir reglerad så att, i den mån vissa av dem inte helt skall förbjudas, en högsta tillåtna halt av ämnena fastställes.

Från konsumenthåll betonas att en re- striktiv linje måste följas vid godkännande av livsmedelstillsatser och prövning av frå- gor om bekämpningsmedel eller andra äm- nen som kan förekomma i livsmedel. Sär- skilt gäller detta färgämnen som dels kan användas för att dölja en dålig råvara och dels kan åstadkomma en förskjutning i kon- sumenternas uppfattning om en produkts naturliga utseende. Som exempel nämnes den överdrivna färgning av räkor som före- kommit under de senaste åren.

Vad härefter gäller Vitaminering av livs- medel har flera remissinstanser föreslagit att vitamineringsförordningens bestämmelser in— arbetas i livsmedelsstadgan. Samtidigt bör stadgan kompletteras med bestämmelser om berikning av livsmedel också med andra s. k. essentiella näringsämnen än vitaminer såsom mineralämnen, aminosyror och fleromättade fettsyror. Bestämmelserna bör utformas så att livsmedelsmyndighetema får befogen- het att i vissa fall också direkt föreskriva Vitaminering eller annan berikning av livs- medel. Utöver de rent folkhälsomässiga skäl som talar för en sådan ordning anföres som motiv för direkta föreskrifter om berikning att konsumenterna annars lätt kan lockas att köpa en inte berikad vara, som är billigare eftersom den inte belastas med någon kon- trollkostnad.

2.2.5. Livsmedelsstadgekommittén

Livsmedel framställes inte bara av en viss livsmedelsråvara eller en blandning av olika sådana råvaror utan innehåller ofta också andra varor eller ämnen, som antingen till- förts livsmedlet i avsikt att ge det en viss egenskap eller också kommit att ingå i livs- medlet helt utan avsikt. Som en allmän re- gel för livsmedels beskaffenhet gäller enligt 3 och 7 55 i 1951 års livsmedelsstadga att de inte får kunna antagas vara skadliga att förtära eller eljest otjänliga till människofö- da. För att trygga livsmedelshygienen har det dessutom ansetts påkallat att komplet- tera denna huvudregel med speciella före- skrifter om förekomsten i livsmedel av oli- ka varor och ämnen som inte är egentliga liVSmedel och som endast i begränsad ut- sträckning eller inte alls bör få finnas i livs- medel. Det främsta exemplet härpå är de nuvarande bestämmelserna i 4 och 5 åå om livsmedelstillsatser samt de särskilda före- skrifterna om Vitaminering. Vidare bör näm- nas maximeringen av bekämpningsmedels- rester i livsmedel enligt 7 & 3 mom. samt de förbud som finns i nuvarande 8 kap. mot att i bl.a. mjölkprodukter, äggpulver, mjöl och köttvaror använda ämnen som anses vara främmande för sådana livsmedel.

I sitt förslag till ny livsmedelsstadga har LSK behållit den grundläggande principen att livsmedel inte får vara skadliga att för— tära eller eljest otjänliga till människoföda. En kommentar till innebörden av dessa be- grepp återfinns i specialmotiveringen till förslaget till 8 5 (V 3.2). När det gäller till- satser, vitaminer, bekämpningsmedelsrester och andra ämnen i livsmedel har emellertid LSK, i likhet med ett flertal remissinstanser, funnit att de nuvarande specialbestämmel- serna härom inte är helt tillfredsställande. Många produkter, som kan jämställas med dessa författningsmässigt redan reglerade ämnen och som med eller utan avsikt före- kommer i livsmedel, faller sålunda utanför nämnda föreskrifter. LSK anser det inte vara tillräckligt att beträffande sådana pro— dukter endast lita till huvudregeln att de inte får göra livsmedlen skadliga eller otjänliga. För att skydda konsumenterna bör det också i dessa fall öppnas möjligheter antingen till att genom ett särskilt prövningsförfarande i förväg bedöma riskerna med att använda produkterna i samband med livsmedelshan- tering eller också till att utfärda förbud mot en sådan användning. Området för special- föreskrifterna bör därför utvidgas så att det kommer att omfatta så många som möjligt av ifrågavarande produkter. I detta syfte föreslår LSK en uppdelning av dessa i tre olika ämnes- eller varugrupper, nämligen berikningsmedel, livsmedelstillsatser och främmande ämnen. Definitioner av dessa begrepp har intagits under l å andra stycket 1—3 i förslaget till ny livsmedelsstadga.

Utgångspunkten för den föreslagna grupp- indelningen har varit den vanligaste och ojämförligt största varugruppen omfattande egentliga livsmedelstillsatser. Enligt den nu- varande definitionen skall en tillsats vara avsedd att påverka livsmedels färg, smak, konsistens eller hållbarhet eller också vara tillfört livsmedel för annat liknande ända- mål. Vid tillämpningen härav har några svårigheter knappast uppkommit vid avgö- rande av om ett tillsatsämne har någon av de först särskilt uppräknade egenskaperna. LSK föreslår endast att uppräkningen kom-

pletteras med begreppet »lukt», vilket skett i förslaget till ny definition under 1 5 andra stycket 2.

Däremot har uttrycket »för annat liknan- de ändamål» föranlett tveksamhet. Frågan har bl. a. gällt om därunder kan räknas också ämnen av läkemedelskaraktär som tillsättes ett livsmedel enbart för att påverka konsumenternas hälsa. Som exempel kan nämnas hexylresorcin och andra baktericida ämnen i halstabletter för att påverka bak- teriefloran i svalget samt lactylos i barnmat för att motverka förstoppning, kinin och koffein i läskedrycker som uppiggande me- del och liknande ämnen. I sådana fall tjänst- gör livsmedel endast som bärare av de till- satta ämnena vars syfte uteslutande är att ha en gynnsam effekt på den som förtär livs- medlen. Ämnen av detta slag har genom en ordagrann tolkning av uttrycket :för an- nat liknande ändamål» vid tillämpningen inte ansetts utgöra tillsatser i livsmedelsstad- gans mening. Begreppet tillsats har sålunda kommit att få ett begränsat, teknologiskt eller organoleptiskt syfte, nämligen att i första hand påverka själva livsmedlet och inte konsumenten.

Enligt LSK:s uppfattning är det en all- varlig brist i fråga om tillsatsbestämmelserna att de huvudsakligen av formella skäl kom- mit att få den begränsade tillämpning som angetts i det föregående. Det finns sålunda starka livsmedelshygieniska motiv för att ge— nom livsmedelsstadgan också kunna särskilt reglera förekomsten i livsmedel av de förut berörda konsumentpåverkande ämnena och liknande produkter. Med hänsyn härtill fö- reslår LSK att uttrycket »för annat liknande ändamål» i definitionen av tillsatsbegreppet bytes ut mot orden >>för att åstadkomma annan bestämd egenskap hos livsmedlet». Därigenom kommer de att avse alla de ämnen som i olika syften tillföres livsmedel, antingen så sker för att endast påverka livsmedlet självt eller för att åstadkomma någon effekt på konsumenten. Också vita- miner och liknande näringsämnen skulle därmed betraktas som livsmedelstillsatser. LSK anser emellertid att dessa tillsatser på grund av sin speciella karaktär bör föras in

under den särskilda varugruppen beriknings- medel och uttryckligen undantagas i tillsats- definitionen under förslaget i 1 5. En när- mare motivering härtill lämnas längre fram i detta avsnitt.

En annan svårighet som uppstått vid till- lämpningen av den nuvarande definitionen av tillsatsbegreppet är kravet på att en till— sats »alltjämt finnes kvar i det färdiga livsmedlet». Vissa ämnen som tillföres ett livsmedel kan sålunda omvandlas eller sön- derfalla och bli kvar i livsmedlet i föränd- rad form som en reaktionsprodukt. Ibland stannar inte större mängd kvar än att till- satsämnet endast med svårighet kan påvisas på analytisk väg. Som exempel kan nämnas gasen kvävetriklorid som tidigare användes för blekning av mjöl. Ämnet fanns inte kvar i mjölet men påverkade detta i ogynnsam riktning så att vissa försöksdjur blev sjuka. Det visade sig att gasen omvandlat en na- turlig beståndsdel i mjölet till en giftigt ver- kande substans. Ett annat exempel är na- triumbikarbonat som tillsättes för att neu- tralisera sura vätskor. Detta ämne finns inte heller kvar i det färdiga livsmedlet utan ombildas till ett annat natriumsalt. För att komma förbi dessa svårigheter har så små- ningom tillämpats den regeln att godkännan- de som tillsats fordras också för ett ämne som i livsmedlet endast finns kvar i föränd— rad forrn. LSK finner denna praxis riktig. Man kan också tänka sig att ett tillsatsämne förändras så att det med kända analysme— toder inte alls går att påvisa i det färdiga livsmedlet. Med hänsyn till de risker nu an- givna förhållanden kan innebära för kon- sumenterna anser LSK att fog finns för att helt slopa kravet på att en tillsats skall finnas kvar i livsmedlet.

När det sedan gäller regeln att ett ämne skall betraktas som livsmedelstillsats endast om det tillföres »i allmänhet i ringa mängd» och »utan att ingå såsom råvara», kan LSK i och för sig dela den i remissyttrandena framförda uppfattningen att dessa uttryck i vissa fall kan vara svåra att tolka. Svårig- heterna förefaller emellertid överdrivna med hänsyn bl. a. till det generella undantaget i gällande 4 5 från kravet på godkännande

av vissa naturprodukter som tillsatser. Des- sa naturprodukter bör enligt LSK också i fortsättningen få användas i samma omfatt- ning som hitintills. Vidare kommer det fortfarande finnas möjlighet att i tveksam- ma fall få en bindande förklaring, ett s.k. responsum, från godkännandemyndigheten — enligt LSK:s förslag livsmedelsstyrelsen —— huruvida en vara är att anse som livs- medelsråvara eller tillsats. En regel härom återfinns i förslaget till 5 5.

Som ett aktuellt exempel på en vara, be- träffande vilken tveksamhet kan uppstå om dess egenskap av råvara eller tillsats, bör nämnas sojaprotein. Detta äggviteämne kan användas som bindemedel för vatten och fett i bl. &. olika köttvaror. Det bör då betraktas enbart som livsmedelstillsats med hänsyn dels till dess åsyftade funktion och dels till den ringa mängd av ämnet som behöver till- sättas för detta ändamål. Sojaprotein kan emellertid också komma till användning i huvudsakligt syfte att dryga ut köttvaror och förekommer då i relativt stora kvanti- teter. Därvid måste ämnet uppenbarligen betraktas som en råvara. I detta samman- hang bör framhållas att livsmedelsstyrelsen, helt oavsett om ett ämne kan betraktas som råvara eller tillsats, enligt förslaget till 9 5 får möjlighet att vid behov föreskriva hur livsmedel av visst slag skall vara samman- satta.

Som nyss framhållits anser LSK att man tills vidare bör tillåta användningen av i 4 & 1 mom. andra stycket 1951 års stadga nämnda naturprodukter och liknande ämnen som livsmedelstillsatser. Med hänsyn till den nya livsmedelsstadgans karaktär av ramför- fattning föreslås emellertid att bestämmelser härom placeras in i tillämpningskungörelsen, där de återfinns i den till 2 kap. fogade Bi- lagan 3 med förteckning över godkända livsmedelstillsatser. Så föreslås också ske i fråga om de giftfria essenserna för lukt- eller smaksättning. I förtydligande syfte bör tillståndet utvidgas att gälla Också giftfria s.k. aromämnen. Sådana ämnen fyller alla förutsättningar för egentliga livsmedelstill- satser. De intager emellertid en särställning såtillvida att det dels ofta är fråga om en

] 1 l ? | l !

blandning av ett större antal ämnen, som vart och ett tillsättes i ytterst ringa mängd, och dels ofta är svårt att avgöra om de är naturliga eller konstgjorda produkter. Van- ligtvis betraktas en sådan vara som essens då den sammansatts av olika aromämnen. Till en början tillämpades bestämmelserna om giftfria essenser endast på lösningar av aromämnen. Under senare år har emel— lertid samtliga giftfria aromämnen uppfat- tats utgöra sådana tillsatser för vilka sär- skilt godkännande som tillsats inte fordras. LSK anser att denna praxis bör komma till uttryck också i tillämpningskungörelsen till livsmedelsstadgan.

I fråga om undantagen från kravet på godkännande av tillsatser i färdiglagad mat och i livsmedel som tillverkas endast för servering har LSK funnit kritiken i remiss- yttrandena berättigad. Dessa undantag kan anses ha varit försvarliga vid tiden för livs- medelsstadgans tillkomst då godkännande av livsmedelstillsatser var en nyhet. Sedan dess har utvecklingen gått mot en stark ök- ning av antalet serveringsställen av olika slag. Numera äter sålunda en stor del av befolkningen i tätorterna minst en måltid per arbetsdag utanför hemmet. Försäljning- en av färdiglagad mat för användning i en- skilt hushåll har också ökat i betydande grad, såväl till följd av att de gifta kvinnorna alltmer har förvärvsarbete utanför hemmet som på grund av att allt fler grupper, såsom studerande och pensionärer, ldarar sin hus- hållning själva genom att utnyttja det stora sortimentet färdiglagad mat. Tillverkningen av färdiglagad mat har kommit att i stor utsträckning ske rent industriellt både för försäljning i detaljhandeln och för servering i olika s.k. storhushåll, såsom personalmat— salar, skolmåltidslokaler och vanliga lunch- restauranger. Missgrepp vid framställning av färdiglagad mat för alla dessa ändamål kan uppenbarligen få allvarliga följder för ett stort antal människor. Allmänheten måste rimligtvis få samma garanti för dessa varors hygieniska beskaffenhet som vid inköp av andra typer av livsmedel. Med hänsyn härtill föreslår LSK att undantaget från kravet på godkännande av tillsatser i färdiglagad mat

slopas. Samtidigt bör inskräkningen av god- kännandeproceduren till »livsmedel som framställes eller beredes för avsalu» strykas. Därigenom kommer godkännande av tillsat- ser att generellt fordras för alla livsmedel som saluhålles vilket enligt förslaget till 2 & andra stycket också avser livsmedel som ser- veras.

I fråga om livsmedelstillsatser vill LSK slutligen något beröra de behandlingsmeto— der för livsmedel, som enligt påpekanden i vissa remissyttranden förändrar livsmedlets egenskaper på liknande sätt som olika till- satser. Sålunda förekommer i vissa länder, bl.a. USA, konservering av livsmedel med joniserande strålning. Sådana metoder an— vändes exempelvis i syfte att hindra groning av potatis eller sterilisera skadeinsekter i spannmål. Strålkonserveringen ersätter i des- sa fall en behandling med olika kemikalier och anses i vissa länder formellt vara jämför- bar med tillförande av livsmedelstillsatser. Med hänsyn till att bestrålning emellertid måste betraktas som ett slags behandling eller hantering av livsmedel anser LSK att tillsatsbestämmelserna inte skall tillämpas i förevarande fall. I stället kommer LSK:s förslag till 26 5 —— som ger livsmedels- styrelsen möjlighet att meddela särskilda hanteringsföreskrifter att kunna tilläm- pas i fråga om strålkonservering. Samma förhållande bör gälla också andra behand— lingsmetoder som nämnts i remissyttran- dena t. ex. rökning och syrning av livsmedel.

Som framgår av det föregående faller an- vändningen av vitaminer i livsmedel utanför den nuvarande livsmedelsstadgan och reg— leras i stället genom ett särskilt tillstånds- förfarande enligt 1941 års vitamineringsför- ordning. Det finns flera andra ämnen som i likhet med vitaminer tillsättes livsmedel för att höja tillförseln av olika näringsäm- nen till konsumenterna. För dessa gäller emellertid i allmänhet inte några särskilda föreskrifter utöver det generella kravet i 3 och 7 55 1951 års livsmedelsstadga att de inte får göra livsmedlen skadliga eller otjän- liga till människoföda. Ifrågavarande nä- ringsämnen får sålunda fritt tillsättas livs—

medel, såvida de inte enligt reglerna för mjölkprodukter och vissa andra i nuvarande 8 kap. angivna födoämnen anses vara främ- mande just för de livsmedlen. Eftersom sär- skilt en överdosering av de åsyftade nä- ringsämnena kan vara mindre lämplig och ibland hälsovådlig, har LSK i likhet med flera remissinstanser funnit att samma till- ståndsförfarande som f. n. gäller för vitami- nering är sakligt motiverad också i fråga om sådana näringsämnens förekomst i livsmedel. Detta kan lämpligen ske genom föreskrift i livsmedelsstadgan och kombineras med bestämmelserna om vitaminer som samtidigt bör inordnas i tillämpningskungörelsen till stadgan.

Genom LSK:s förslag till ändring av till- satsdefinitionen kommer vitaminer och lik- nande näringsämnen i och för sig att be- traktas som livsmedelstillsatser. Dessa äm- nen är emellertid av så speciell karaktär att LSK ansett dem böra formellt undantagas från övriga tillsatser och bilda en egen grupp som kallas berikningsmedel. En väsentlig skillnad mellan egentliga livsmedelstillsatser och berikningsmedel är sålunda att tillsat- serna av hälsomässiga skäl i allmänhet bör begränsas till en viss maximimängd i livs— medel, medan berikningsmedlen måste fin- nas i en viss halt för att ha avsedd effekt. Enligt förslaget till 1 5 andra stycket 1 skall med berikningsmedel förstås vitamin, mineralämne och annat näringsämne som är avsedda att på konstlad väg tillföras livs- medel för att förbättra dess näringsvärde.

Förebilden till definitionen har hämtats ur vitamineringsförordningens 1 5. Det blir således endast näringsämnen, tillsatta livs- medel »på konstlad väg», vilka kommer att räknas som berikningsmedel. Den halt av vitaminer, mineralämnen och dylikt som av naturen redan finns normalt i livsmedlen omfattas sålunda inte av definitionen. Vidare skall ämnena tillsättas i det bestämda syftet att förbättra livsmedlets näringsvärde.

Vid sidan av vitaminer kan som exempel på berikningsmedel nämnas järn som till- sats till vetemjöl och jod till koksalt. Till berikningsmedlen räknas vidare äggviteäm- nen (proteiner), s.k. essentiella aminosyror

och essentiella, fleromättade fettsyror. Des- sa skiljer sig i ett grundläggande avseende helt från vitaminer och övriga nämnda be— rikningsmedel därigenom att de vanligtvis tillsättes ett livsmedel i förhållandevis stor mängd. Sålunda eftersträvar man för mar- garin och matolja halter av mellan 10 och upp till 50 % linolsyra. Av detta skäl har LSK:s definition av berikningsmedel inte, såsom fallet är med de vanliga livsmedels- tillsatserna, begränsats till ämnen som endast tillsättes »i ringa mängd».

Viss tveksamhet kan naturligtvis upp— komma huruvida ett ämne skall betraktas som råvara, berikningsmedel eller vanlig livsmedelstillsats. För att få klarhet häri kan emellertid tillämpas det föreslagna responsa- institutet i 5 5, enligt vilket livsmedelssty- relsen får avgöra ämnets karaktär.

De av LSK föreslagna bestämmelserna om berikningsmedel i 10 å andra stycket livsmedelsstadgan går ut på att, liksom f.n. gäller om vitaminer, särskilt tillstånd skall fordras för att använda dem i livsmedel, så- vida inte livsmedelsstyrelsen lämnat generellt tillstånd eller föreskrivit att livsmedel skall vara försatt med berikningsmedel. Till skill- nad mot systemet i fråga om vanliga livs- medelstillsatser, som kan godkännas för an- vändning av alla livsmedelsfabrikanter, kom- mer användningen av berikningsmedel så— lunda att genom tillståndet begränsas till en individuell tillverkare. För vissa näringsäm- nen som kan betraktas som berikningsmedel anser LSK att generellt tillstånd för använd- ning bör gälla tills vidare. Detta gäller kol- hydrater (socker m. m.), fetter (triglycerider) och äggviteämnen (proteiner). Anledningen härtill är att dessa ämnen ingår som råvaror eller förekommer naturligt i varierande hal— ter i livsmedlen. De har som regel inte till- förts för att selektivt höja livsmedlens nä- ringsvärde. Några motiv att i dagen läge reglera användningen av dessa ämnen med individuella tillstånd synes inte föreligga.

I vissa fall kan tillsättningen av berik- ningsmedel vara av så grundläggande be- tydelse ur hälso- och näringssynpunkt för hela befolkningen att det är motiverat med en obligatorisk berikning av särskilda livs-

medel. Sådana skäl finns exempelvis för vi- taminering av margarin med vitamin A och D. Visserligen är numera allt svensktillver- kat margarin för hushållsbruk vitaminerat på frivillig väg. Det har förekommit vissa importerade margarintyper som inte inne- håller några vitaminer och därför kan säljas billigare, eftersom de inte belastas med några kontrollkostnader. Vidare torde det vara befogat att låta allt hushållssalt vara tillsatt med en viss mängd jod samt att be- rika mjöl med järn. Utvecklingen av be- folkningens levnadsvanor i det moderna samhället kommer sannolikt att motivera yt- terligare åtgärder från det allmännas sida att förbättra livsmedlens näringsvärde. Därför kan en obligatorisk berikning i särskilda fall få en avsevärd betydelse ur folknäringssyn- punkt. Med hänsyn härtill föreslår LSK un- der 10 5 första stycket att livsmedelsstyrel- sen får befogenhet att direkt föreskriva att berikningsmedel skall tillföras vissa livs- medel. Berikningen skall ske så att det kon- sumtionsfärdiga livsmedlet kommer att hål- la viss av styrelsen angiven halt av särskilt näringsämne. Vid själva tillsättandet av be- rikningsmedel måste sålunda hänsyn tagas till att en viss del därav kan förstöras under tillverkningsprocessen. Förslag till föreskrift om den berikning med vitamin A och D, jod och järn, som nyss berörts, finns i den till 2 kap. tillämpningskungörelsen fogade Bilagan 1. Som framhållits i flera remissytt- randen är syftet med sådana föreskrifter att konsumenterna inte av ekonomiska skäl skall föredra en billigare men näringsmäs- sigt sämre vara som saknar berikningsmedel.

De hittills behandlade ämnesgrupperna, livsmedelstillsatser och berikningsmedel, har bland flera likheter ett grundläggande ge- mensamt drag såtillvida att de tillsättes i en bestämd positiv avsikt att ge livsmedlet en särskild egenskap. Det finns emellertid ock- så andra ämnen, som mestadels helt oav- siktligt förekommer i eller på livsmedel och som kommit att tillföras på ett tidigt sta- dium utan avsikt att de skall finnas kvar i det konsumtionsfärdiga livsmedlet. Beträf- fande förekomsten av sådana ämnen finns i 1951 års livsmedelsstadga, utöver den all-

männa regeln att livsmedel inte får vara skadligt eller otjänligt till människoföda, f.n. särskilda föreskrifter endast när det gäller förekomst av bly och bekämpnings- medelsrester. Föreskrifterna återfinns i 7 5 2 och 3 mom.

I likhet med ett stort antal remissinstanser anser LSK starka skäl tala för att införa en liknande möjlighet att ingripa också mot förekomsten av andra ämnen som inte är livsmedelstillsatser och som på grund av sin giftighet eller andra hälsovådliga egenska- per kan åstadkomma skadeverkningar. LSK föreslår att ämnen av sådant slag föres in under en gemensam varugrupp i livsmedels- stadgan och benämnes främmande ämnen. Därmed avses enligt LSK:s förslag till de— finition i 1 5 andra stycket 3 bekämpnings- medel och annan vara som inte utgör vare sig berikningsmedel eller livsmedelstillsats och som vid förekomst i eller på livsmedel kan förändra livsmedlets normala samman- sättning eller beskaffenhet. Enligt förslaget till 12 å äger livsmedelsstyrelsen, om så är påkallat ur allmän hälsosynpunkt, föreskri- va att sådana främmande ämnen inte får fö— rekomma i eller på livsmedel annat än upp till en viss högsta halt. I och för sig borde förekomst av vissa sådana ämnen också helt kunna förbjudas. Så är emellertid inte prak- tiskt möjligt, eftersom man med nutidens förfinade analysteknik kan påvisa utomor- dentligt små mängder av ämnena och långt under de halter som kan hävdas vara hälso- vådliga.

Utöver de reguljära bekämpningsmedlen kan som exempel på främmande ämnen nämnas vissa kemikalier som användes i skyddande syfte på vegetabila jordbruks- alster sedan dessa skördats. Preparaten bru- kar sammanföras under benämningen PHC- medel (Post Harvest Chemicals). Rester av sådana kemikalier finns som regel kvar när ifrågavarande produkter saluhålles som livs- medel i oförädlat skick. Eftersom dessa äm- nen intar en ställning mellan egentliga be- kämpningsmedel och livsmedelstillsatser, har ofta svårigheter uppkommit då det gällt att avgöra huruvida de i det särskilda fallet är att hänföra till den ena eller till den andra

gruppen. Som exempel härpå kan nämnas s.k. antigroningsmedel för potatis och lök. Med tanke på användningssättet torde dessa preparat vara närmare besläktade med be- kämpningsmedel än med livsmedelstillsatser. Eftersom de bedömts inte utgöra bekämp- ningsmedel i bekämpningsmedelsförordning- ens mening har de med stor tvekan och i motsats till internationell praxis — f.n. hänförts till livsmedelstillsatser.

De livsmedelsproducerande djuren kan behandlas med hormoner och andra tillväxt- befrämjande ämnen och deras foder inne- håller ofta i sådant syfte olika Specialämnen. Dessa kan, om rester finns kvar i det kon- sumtionsfärdiga köttet, förorsaka skadeverk- ningar hos människor. Djuren behandlas ibland med antibiotika och andra läkemedel varav rester kan komma att finnas kvar i kött och mjölk. De som förtär sådana livs- medel kan bli överkänsliga för dessa ämnen med allergiska sjukdomstillstånd som följd. Även om de nu nämnda ämnenas använd— ning för djur regleras genom särskilda be- stämmelser, torde fog finnas att också ge- nom livsmedelsstadgan reglera förekomsten av hithörande ämnen i de färdiga-livsmed- len. Detta har betydelse särskilt för den im- port som kan ske från länder med andra föreskrifter.

I detta sammanhang bör nämnas att vissa ämnen kan tillföras de levande djuren i direkt avsikt att ha en effekt på det färdiga livsmedlet. Exempel härpå är olika färgäm- nen, som sättes till hönsfoder för att på— verka äggulans färg. Eftersom dessa ämnen tillföres på ett så tidigt stadium, kan de inte betraktas som egentliga livsmedelstillsatser. De blir emellertid delvis kvar i livsmedlen och förändrar onekligen livsmedlens norma— la beskaffenhet. Med hänsyn härtill bör de föras in under gruppen främmande ämnen, vars förekomst i livsmedel vid behov kan regleras av livsmedelsstyrelsen.

Till kategorin främmande ämnen måste vidare räknas olika substanser som under tillverkningsprocessen eller lagringen kan tillföras livsmedel. Exempel härpå är s.k. skumdämpningsmedel, som användes för att hindra överskumning, olika lösningsämnen

för konserveringsmedel och andra icke verk- samma beståndsdelar i tillsatsberedningar. Sådana och liknande ämnen brukar kallas tekniska hjälpmedel. Som främmande äm- nen från tillverkningsprocessen bör också betraktas metallföroreningar från maskiner, redskap och kärl, som användes vid tillverk- ning eller annan hantering av livsmedel och från vilka kan utlösas exempelvis bly, kad- mium, koppar, zink och andra metaller. Så- dana föroreningar kan även i mindre kvan- titeter få en viss giftverkan. Alltför hög halt av bly kan också finnas i materialet till vissa konservburkar, t. ex. sardinburkar, och där utlösas i det inneliggande livsmedlet. Vi- dare kan i vissa förpackningar av plast och annat material förekomma olika kompo- nenter såsom mjukningsmedel och stabili- satorer, vilka på längre sikt kan medföra skadeverkningar om de löses ut.

I nu berörda fall bör livsmedelsstyrelsen ha befogenhet att fastställa en högsta tillåten halt av ifrågavarande främmande ämnen i livsmedel. En annan möjlighet, som redan nu i viss mån finns enligt gällande livsme— delsstadga, står öppen genom LSK:s förslag till 30 och 31 55, enligt vilka styrelsen skall kunna förbjuda användningen av viss ut- rustning vid hantering av livsmedel eller av visst förpackningsmaterial.

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas ett slag av främmande ämne som under senare år vållat avsevärda svårigheter, näm- ligen de kemiska föroreningar som från in- dustrier släppes ut genom förbränningsgaser och avloppsvatten och som kan ha menlig inverkan på livsmedelsråvaror. Exempel här- på är förorening av fisk genom kvicksilver- föreningar. Vid fastställande av gränsvär- den för kvicksilver och andra metaller bör uppmärksammas att de ibland kan före- komma som naturliga beståndsdelar i vissa livsmedel, låt vara i ytterst ringa kvantiteter. Detta förhållande är orsaken till att, enligt LSK:s förslag till definition, ett ämne blir att betrakta som främmande för ett livsme- del först då det förekommer i sådan ut- sträckning att det förändrar livsmedlets »normala sammansättning eller beskaffen— het».

Genom det av LSK föreslagna systemet med en uppdelning mellan berikningsmedel, livsmedelstillsatser och främmande ämnen torde —— jämfört med vad som gäller enligt 1951 års livsmedelsstadga skapas betyd- ligt större möjligheter för myndigheterna att i konsumenternas intresse kontrollera och ingripa mot förekomsten i livsmedel av oli- ka ämnen som har eller kan antagas ha skadeverkande egenskaper. Med tillämpning av förslagen till 10—13 55 innebär systemet att det skall finnas s. k. positiva listor över alla tillåtna eller föreskrivna berikningsme- del och godkända livsmedelstillsatser sam- tidigt som en negativ lista upprättas över främmande ämnen, vars förekomst i livs- medel visat sig böra begränsas. Därigenom synes alla de ämnen som kan ifrågakomma i detta sammanhang kunna täckas av bestäm- melserna. Skulle så ändå inte visa sig bli fallet, vill LSK fästa uppmärksamheten på att livsmedelsstyrelsen också får andra möj- ligheter att ingripa mot icke önskvärda be- ståndsdelar. Sålunda äger styrelsen enligt 9 & fastställa en viss livsmedelsstandard för att en vara skall anses tjänlig till människoföda. Bestämmelsen innebär att livsmedel av visst slag skall ha angiven sammansättning eller vara av annan särskild beskaffenhet.

2.3 Nya livsmedelstyper och ersättnings- produkter 2.3.1 Tidigare och gällande bestämmelser 8 kap. 1951 års livsmedelsstadga innehåller en rad detaljföreskrifter om vissa vanligare livsmedel. Inledningen till kapitlet upptar allmänna bestämmelser om skydd för be— nämningar av olika livsmedel. Om ett livs- medel med viss varubenämning enligt före— skrift i kapitlet skall ha särskild samman- sättning eller beskaffenhet, blir den benäm- ningen skyddad genom 35 5 på så sätt att ett livsmedel inte får saluhållas under den skyddade benämningen eller liktydig be— teckning utan att ha föreskriven samman- sättning eller beskaffenhet. Som ett särskilt förtydligande av denna regel anges i inled- ningen till 35 & att andra varor än naturlig

mjölk och naturligt smör inte får saluhål- las under benämningarna mjölk och smör. Föreskrifterna gäller både då den skyddade varubenämningen användes ensam eller in- går i en ordsammanställning, som antyder likhet i användningen med den s.k. huvud- varan, och då benämningen förekommer på främmande språk.

Ett viktigt undantag från dessa regler finns i 36 &. En vara som är avsedd att ut- göra ersättning för huvudvaran får sålunda saluhållas under en beteckning där den skyddade benämningen ingår, under förut- sättning att varans egenskap av ersättnings- medel uppenbart framgår av den använda beteckningen. Ytterligare skydd för huvud- varan finns i 37 %. Sålunda får på förpack— ning eller omslag till en produkt, för vilken den skyddade varubenämningen är förbju- den, eller på själva produkten inte finnas bild, teckning eller meddelande som kan ge produkten sken av att utgöra huvudvaran. Angivna förbud gäller Också anslag och skylt samt annons eller annan reklam för produkten.

Bakgrunden till de nuvarande bestämmel- serna i 35—37 åå återfanns i förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående för- bud i vissa fall mot användande av vilse- ledande varubeteckningar vid handeln med födoämnen. Förordningen upphävdes sam- tidigt som dess föreskrifter i huvudsak kom att ingå i 1951 års livsmedelsstadga.

1917 års förordning tillkom efter ett för- slag av den livsmedelslagstiftningskommitté som tillsattes år 1916.1 Kommittén betonade att ett system med skyddade beteckningar för vissa viktigare födoämnen var det enda sättet att hävda den för livsmedelslagstift— ningen grundläggande principen att en äkta varas benämning måste skyddas mot miss- bruk. Denna princip ansågs i dåvarande bristsituation på livsmedelsområdet vara i fara att undanskjutas. Enligt förslaget skulle en skyddad varubeteckning inte heller få förekomma i ordsammanställning, som an-

1Skrivelse 22/12 1916 till Kungl. Maj:t med förslag till provisoriska bestämmelser för han- deln med livsmedel.

tydde likhet i användningen med den vara vilkens beteckning användes, såvida sam- mansättningen av ifrågavarande produkt inte var densamma. Sålunda borde inte ifråga- komma uttryck som >>konstsmör» eller >>er- sättningsmedel för smör». Sådana benäm- ningar kunde enligt kommittén inge allmän- heten en oriktig tanke om »surrogatets» förmåga att ersätta den äkta varan.

I prop. 1917: 348 redovisades en stark kritik från vissa remissinstanser mot försla- get att förbjuda användning av uttrycket »ersättningsmedel». Ett sådant förbud an- sågs vara alltför långtgående. Detta gällde särskilt som ingenting hindrade att samma produkt såldes utan användande av den förbjudna benämningen men med en sådan beskrivning av dess egenskap att kunna er- sätta den äkta varan att allmänheten ändå lockades köpa produkten. Departementsche- fen tog intryck av remisskritiken och före— slog en bestämmelse, som tillät försäljning av en ersättningsprodukt under beteckning vari en skyddad varubenämning ingick, un— der förutsättning att produktens egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgick av den använda beteckningen. Om denna förut— sättning uppfylldes torde man enligt depar- tementschefen inte behöva befara någon egentlig olägenhet av att huvudvarans namn ingick i surrogatets benämning. Köparen borde nämligen därigenom ha fått klart för sig att produkten endast utgjorde ett ersätt- ningsmedel för ett annat livsmedel med an- nan sammansättning. Mot denna bakgrund infördes i 1917 års förordning möjligheten att låta en skyddad varubenämning ingå i beteckningen för en ersättningsprodukt. Denna möjlighet överfördes senare nästan ordagrant till 36 å i 1951 års livsmedels- stadga.

I prop. 1951: 63 gjordes inte något i före- varande sammanhang relevant uttalande om överförandet av 1917 års bestämmelser till livsmedelsstadgan i annat hänseende än be- träffande exemplifieringen i 35 & med va- rorna mjölk och smör. Sålunda ansåg depar- tementschefen det böra uttryckligen anges att skydd för olika varubenämningar enligt huvudbestämmelsen i 35 & förelåg också

för benämningar på några av de varor, be— träffande vilka övriga bestämmelser i 8 kap. avsåg beskaffenheten som sådan. Att därvid endast medtagits mjölk och smör hade skett med hänsyn till den särskilda betydelsen av att det tydligt angavs att just dessa benäm- ningar var skyddade.

Som exempel på specialföreskrifter i 1951 års stadga om benämningar på vissa varor samt om deras sammansättning bör i detta sammanhang särskilt uppmärksammas be- stämmelserna om margarinvaror i 54—63 55. Dessa produkter har det gemensamma kännetecknet att de ursprungligen tillkom- mit som ersättningsmedel för vissa jord- bruksvaror nämligen margarin för smör, margarinost för ost, fettemulsion för gräd— de och mjölk samt konstister för svinister.

I fråga om margarinvaror har sedan länge gällt särskilda bestämmelser som inneburit att tillverkningen och försäljningen av des- sa livsmedel ställts under särskild kontroll eller reglerats på annat sätt. De första be- stämmelserna utfärdades redan år 1885 av dåvarande lantbruksakademien. Den egent- ligt grundläggande författningen om kon- troll av tillverkningen av margarinvaror till- kom emellertid genom en förordning den 13 oktober 1905 (nr 59). Sistnämnda för- fattning ersattes genom förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å till- verkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister m.m. Då 1951 års livsmedelsstadga trädde i kraft delades denna s.k. margarinförord— ning upp på följande sätt. Bestämmelserna om tillverkningskontroll samt om import och export överfördes till en särskild för- ordning den 21 december 1951 (nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa va- ror. Margarinförordningens övriga bestäm- melser, som huvudsakligen rörde själva han- deln med margarinvaror, flyttades samtidigt över till livsmedelsstadgan där de fick en delvis ändrad och förenklad utformning.

Av intresse i detta sammanhang är de ut- talanden som gjordes i förarbetena till de nuvarande reglerna om margarinvaror.

I 1949 års betänkande förklarades sålunda att anledning inte syntes finnas att behandla dessa slag av livsmedel på annat eller sträng- are sätt än andra livsmedel. Visserligen var margarinvaror konstprodukter i den me- ningen att de var med konst sammansatta av olika fettämnen. De hade också i stort sett samma användningsområde som de mera direkta naturprodukterna smör, ost, grädde och flott. Emellertid ansågs marga- rinvarornas kalorivärde i allmänhet fullt jämförligt med kalorivärdet hos motsvarande naturprodukt. Dessutom tillfördes de som regel en viss mängd vitaminer. Med hänsyn härtill uttalades i betänkandet att marga- rinprodukter var livsmedel med eget värde och inte bara ersättningsmedel för andra livsmedel. Därför borde de också författ- ningsmässigt få motsvarande behandling som andra livsmedel.

Enligt prop. 1951: 63 förklarade sig de- partementschefen finna det fullt riktigt att margarinvaror skulle betraktas som själv- ständiga livsmedel och inte som ersättnings- medel för smör, ost, grädde och flott. Av denna anledning ansåg departementschefen den särskilda kontrollen av margarinvaror till väsentlig del kunna upphöra.

Trots dessa uttalanden blev bestämmel- serna i 54—63 55 synnerligen detaljerade. Föreskrifterna visar att deras syfte till stor del är att hindra att margarinvarorna för- växlas med motsvarande naturprodukter. Be- stämmelserna uppfattas också som åtgärder för att i jordbrukets intresse skydda sådana produkter mot alltför stor konkurrens från margarinvarornas sida. Följande exempel må här anges.

Margarinvaromas karaktär av ersättning- ar för mejeriprodukter framgår redan av de- finitionerna i 54 &. Sålunda betecknas där margarin som varje smörliknande vara inne- hållande annat fett än mjölkfett, margarin- ost som ost vari ingår annat fett än mjölk- fett samt fettemulsion som varje grädd— eller mjölkliknande vara som innehåller annat fett än mjölkfett. Vidare förstås med konst- ister varje med konst framställd, till färg och konsistens isterliknande fettvara, vari ingår annat fett än svinfett. Enligt 55 5 skall mar-

garin alltid vara tillsatt med en viss mindre mängd potatisstärkelse som s.k. indikator- ämne för att skilja margarinet från smör. Motsvarande föreskrifter om tillsättning av sesamolja som indikatorämne i margarinost och fettemulsion återfinns i 57 och 59 55. Föreskriftemas syfte är att hindra att dessa produkter förväxlas med vanlig ost respek- tive grädde eller mjölk. Vidare upptar be- stämmelserna noggranna märkningsföre— skrifter. Sålunda skall enligt 56 å margarin- förpackningar alltid vara märkta på lock, botten och alla sidor med ordet margarin. Liknande krav på märkning finns i 58, 60 och 61 55 i fråga om margarinost, fettemul- sion respektive konstister. Som ytterligare exempel på bestämmelsernas syfte att hind- ra förväxling mellan margarinvaror och motsvarande mejeriprodukter kan nämnas att det enligt 62 & är förbjudet att fram- ställa smör, ost eller grädde i samma bygg- nad där margarinvaror tillverkas samt att förvara margarin eller fett för margarintill- verkning i samma lokal där smör eller ost tillverkas eller smör samlas för export. Slut- ligen bör uppmärksammas 63 5 enligt vilken margarinvaror inte får utbjudas eller försäl- jas under benämning som innehåller något av orden smör, grädde, mjölk, mejeri, ko, ladugård och herrgård eller ord som hänty- der på lanthushållning eller mejeritillverk- ning. Vid utbjudande eller försäljning av margarinvara får inte heller förekomma bild, teckning eller meddelande som ger va- ran sken av att ha samband med lanthus— hållning eller mejerihantering.

Specialföreskrifterna om margarinvaror visar hur man i 1951 års livsmedelsstadga sökt hindra en förväxling mellan vissa tra- ditionella naturprodukter och varor som framställts i syfte att utgöra ersättning för sådana produkter.

Som ett annat exempel på skydd för olika naturprodukter i nuvarande livsmedelsstadga kan nämnas bestämmelserna i 77—80 55 om saft och sylt. Här ställs noggranna reg- ler upp om hur dessa naturprodukter skall vara sammansatta och beskaffade. Syftet är att såvitt möjligt garantera att varorna

är beredda av frukter, bär eller andra växt- delar och att de innehåller en viss minimi- kvantitet därav. Bl. a. föreskrivs hur myc— ket råsaft, som fordras för att en vara skall få benämnas saft, och den mängd råvara av bär eller frukt som sylt, marmelad, mos och gelé skall innehålla. I anslutning härtill blir dessa benämningar skyddade enligt 80 å. Sålunda får livsmedel, som är avsedda att användas på samma sätt som t. ex. saft eller sylt men inte uppfyller de uppställda ford— ringarna, inte saluhållas i förpackningar där det förekommer avbildningar av bär eller frukt eller något av orden bär eller frukt. Bär- eller fruktnamn får emellertid använ- das i ordsammanställningar som exempelvis »med fruktsmak» eller »citrontypb.

Bestämmelserna i den nuvarande livs- medelsstadgans 8 kap. syftar inte bara till att skydda vissa traditionella födoämnen mot förväxling med ersättningsprodukter utan också till att hindra kvantitativa och kvali- tativa förändringar av vanligare livsmedel. Exempel härpå är föreskrifterna i 66 & om sammansättningen av korv och andra char- kuterivaror.

Sålunda får enligt 66 & 1 mom. korv som utöver kött eller köttvara innehåller också någon annan råvara endast saluhållas under en benämning, som direkt anger den andra råvaran, eller också under en benämning som enligt prövning av statens jordbruks- nämnd kan anses sedvanlig för korvsorten i fråga. Vidare är vattenhalten i korv maxi- merad till 65 % av den färdiga varan. Jord- bruksnämnden får dessutom föreskriva ännu lägre vattenhalt i vissa korvsorter.

För sammansättningen i övrigt gäller som huvudregel att till bindemedel i korv en- dast får användas potatismjöl, mjölk och mjölkpulver upp till en sammanlagd högsta kvantitet av fyra viktprocent. Högre halt av mjölk och mjölkpulver får emellertid till- sättas korv, om denna halt tydligt deklareras på varans förpackning. Å andra sidan kan jordbruksnämnden också för vissa korvsor- ter helt förbjuda användningen av nu nämn- da bindemedel. Utöver angivna ämnen får korv bortsett från koksalt, socker, kryd-

dor och kryddoljor inte innehålla andra livsmedelstillsatser än som kommerskolle- gium särskilt godkänt i fråga om korv.

I 66 ä 2 mom. fastställs högsta tillåtna vattenhalt i vissa andra charkuterivaror näm- ligen blodpudding, leverpastej, pölsa och sylta. Vidare föreskrivs att köttfärs skall bestå av malen eller på annat sätt finförde- lad skelettmuskulatur och att den inte får vara tillsatt med något annat ämne. Sist- nämnda bestämmelse gäller emellertid inte om färsen saluhålles som färdiglagad mat.

Nu nämnda föreskrifter om sammansätt— ningen av korv och vissa charkuterivaror har tillkommit främst för att tillförsäkra konsumenterna en bestämd kvalitet på dessa livsmedel, så att de inte skall riskera att få varorna uppblandade eller utdrygade med andra råvaror eller tillsatser. Liknande, fast än mer detaljerade kvalitetsbestämmelser fanns intagna redan i den inledningsvis be- rörda förordningen från år 1917 om förbud mot användande av vilseledande varube- teckningar för födoämnen. Dessa bestäm- melser ersattes först under andra världskriget genom en kungörelse den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av charkuteri- varor m. m. Kungörelsen var av kristidska- raktär men kom ändå att gälla fram till år 1955. Enligt denna författning ägde då- varande livsmedelskommissionen och seder- mera jordbruksnämnden föreskriva att olika charkuterivaror endast fick tillverkas och saluhållas med viss av myndigheten bestämd sammansättning. Sådana föreskrifter kunde emellertid bara meddelas om försörjnings- läget eller behovet av pris- och kvalitets- kontroll så påkallade. Med stöd av kungö- relsen utfärdades efter hand ett flertal de- taljerade bestämmelser om charkuterivaror.

I 1949 års betänkande förklarades att ifrågavarande kristidsbestämmelser otvivel- aktigt inneburit en viss garanti för kvalite- ten på korv och andra charkuterivaror. En sanering av handeln med dessa livsmedel hade sålunda åstadkommits Och det ansågs angeläget att i viss mån behålla denna sane— ring också under normalare tider. Föreskrif— terna om sammansättningen av sådana va-

ror som saluhölls under vissa gängse be- nämningar borde därför vidareutvecklas och förslag därtill lades fram i betänkandet.

Genom prop. 1951: 63 kom emellertid förslagen i betänkandet att väsentligt om- arbetas. Sålunda förenklades kvalitetsföre- skrifterna till att gälla bara vattenhalt och bindemedel i korv och vissa charkuteriva- ror. Avvikelser från bestämmelserna om bin- demedel skulle emellertid få ske under för— utsättning att en deklaration av arten och halten av använda bindemedel ägde rum. Enligt departementschefen var det angeläget att de förbättringar av korvvarornas kvali- tet, som uppnåtts genom kristidsregleringen, på något sätt kunde behållas. Därför borde i 66 & införas en möjlighet att för korv med viss benämning utfärda skärpta kvalitets- föreskrifter t. ex. om lägre vattenhalt än den i stadgan föreskrivna eller om att bindeme- del över huvud inte fick förekomma i kor- ven. Det borde emellertid anstå med sådana föreskrifter till dess försörjningsläget medgav att 1943 års kungörelse om charkuterivaror kunde upphävas.

Först genom kungörelse den 27 maj 1955 (nr 258) upphävdes 1943 års kungörelse och vidtogs den ändringen av 66 5 att jord- bruksnämnden fick befogenhet meddela skärpta kvalitetsföreskrifter av nyss angivet slag.

2.3.2. Livsmedelsstadgekommittén

Som framhållits i tidigare sammanhang har produktutvecklingen på livsmedelsområdet varit mycket snabb och intensiv. De kon- ventionella livsmedlen vidareutvecklas och förändras samtidigt som helt eller delvis nya produkter arbetas fram. Syftet härmed är att tillgodose konsumenternas önskemål att få livsmedel som passar levnadsvanorna i det moderna samhället. Livsmedelslagstiftning- en måste vara utformad så att denna pro- duktutveckling inte försvåras eller hindras fortgå i den mån det gäller livsmedel med en från folkhälsosynpunkt lämplig beskaffen- het. Inte heller bör det finnas bestämmelser som huvudsakligen syftar till att skydda vissa livsmedel mot konkurrens från andra varor med samma eller liknande använd-

ningsområden. I stället bör principen om fri konkurrens på lika villkor gälla mellan såda- na livsmedel. LSK har i fråga om de all- männa principerna för livsmedelslagstift- ningen (IV 1.4) uttalat den uppfattningen att livsmedelsstadgan bör ha två syften, nämligen att skydda konsumenterna ur häl- so- och näringssynpunkt samt att i konsu- menternas men också producenternas in- tresse främja redlighet i handeln. I den mån det kan finnas fog för att skydda andra, t. ex. jordbrukspolitiska intressen, bör detta ske utanför livsmedelsstadgans ram.

Mot bakgrund av dessa synpunkter har LSK funnit att bl. a. de nuvarande föreskrif- terna om margarinvaror i flera hänseenden är onödigt restriktiva. Bestämmelserna har en sådan utformning att de huvudsakligen skyddar de traditionella lantbruksproduk- terna mjölk, grädde, smör och andra mejeri- varor mot konkurrens från varor vilka liknar och har samma användningsområde som dessa produkter men tillverkas av annat och prisbilligare fett än mjölkfett. Som exempel på hur effektivt detta skydd är kan nämnas att kravet i 59 & livsmedelsstadgan på att fettemulsion skall innehålla minst 12 % fett utgör ett direkt hinder mot tillverkning och saluhållande av ersättningsmedel för mjölk som innehåller annat fett än mjölkfett. Den föreskrivna fetthalten är sålunda alltför hög för att en ersättning med så mycket fett skall kunna vara jämförbar med vanlig mjölk, som har en fetthalt av bara 3 %. Mjölkersättningar innehållande vegetabiliskt fett finns emellertid i andra länder bl. a. USA. Dispens för sådana ersättningspro- dukter har också i vissa fall meddelats för att de skall kunna introduceras på den svenska marknaden.

Ett annat exempel på att föreskrifterna om margarinvaror är onödigt stränga utgör bestämmelserna om att de skall vara till- satta med s.k. indikatorämnen. Sålunda skall enligt 55 & tillsättas potatisstärkelse i margarin samt enligt 57 och 59 Så sesam- olja i margarinost respektive fettemulsion. Därigenom har man en enkel kontrollmöj- lighet för att skilja det prisbilligare margari— net från smör. Tvångsinblandningen av stär-

kelse medför emellertid vissa nackdelar. Stärkelsen kan ofta innehålla mikroorganis- mer som innebär risk för att margarinet in- fekteras. Inblandningen har också orsakat vissa driftsstörningar vid den numera auto- matiserade margarintillverkningen. Därtill kommer att det i dagens läge är onödigt att blanda stärkelse i margarin endast för att kunna skilja denna vara från smör. Det mö- ter sålunda numera inte några nämnvärda svårigheter att analytiskt, genom t. ex. gas- kromatografi, påvisa vilket slags fettprodukt man har att göra med. På tillstyrkan av LSK har också margarinindustrin fått dis- pens från kravet på stärkelseinblandning.

När det gäller tillsatsen av sesamolja i margarinost och fettemulsion grundar sig föreskriften därom på att denna olja ur- sprungligen innehöll sesamol och sesamolin, vilkas närvaro lätt kan påvisas på kemisk väg. Numera förekommer emellertid oftast sesamolja som raffinerats så att dessa två ämnen helt avlägsnats från oljan. Vid så- dant förhållande är det mycket svårt att konstatera om sesamolja förekommer eller inte. Därför synes tillsats av sådan olja till margarinost och fettemulsion inte längre tjäna något meningsfyllt ändamål ur kon- trollsynpunkt. Precis som i fråga om margar- rin är det förhållandevis enkelt att med gas- kromatografi direktanalysera arten av de fetter som finns i dessa produkter.

LSK finner sålunda de nu berörda spe- cialföreskrifterna för margarinvaror på flera punkter onödiga. Bärande skäl synes inte heller längre kunna anföras för att behålla de stränga märkningsföreskrifterna för des- sa produkter. Enligt vad LSK kunnat kon- statera finns det i detaljhandeln inte någon typ av margarin vars förpackning, såsom föreskrivs i 56 5, är märkt på alla sidor med ordet margarin. Några olägenheter här- av har inte kunnat märkas. LSK ifrågasätter också nödvändigheten av att behålla före- skrifterna i 62 5 om att hålla margarin- och mejerivaror skilda åt i olika tillverknings— och lagerlokaler.

Med hänsyn till alla dessa olika omstän- digheter har LSK funnit tiden nu vara inne för att fullfölja tankegångarna från 1949

års betänkande och 1951 års proposition om att margarinvaror skall betraktas som själv- ständiga livsmedel och inte bara som ersätt- ningsprodukter. Som framgår av LSK:s för- slag till tillämpningskungörelse till livsme- delsstadgan har därför flertalet jämförelser med mejeriprodukter tagits bort. Föreskrif- terna i övrigt om margarin har också förenk- lats betydligt. I konsekvens härmed föreslår LSK dessutom att 1951 års förordning om införsel och utförsel av margarinvaror samt om särskild tillverkningskontroll av dessa livsmedel upphäves. Först genom dessa åt— gärder kan sägas att ifrågavarande produk- ter också i författningshänseende behandlas som självständiga livsmedel med ett eget värde.

LSK:s förslag innebär att margarinvaror- na i fortsättningen inte kommer att tyngas av några särbestämmelser på grund av va— rornas ursprungliga karaktär av ersättnings- produkter. Denna princip bör enligt LSK:s uppfattning också helt allmänt gälla i fråga om andra ersättningsprodukter och de nya livsmedelstyper som redan finns och i fram- tiden kan komma att utvecklas. Sålunda bör inte några andra särskilda restriktioner för tillverkning och saluhållande av dylika va- ror gälla än som är nödvändiga för att de skall motsvara skäliga livsmedelshygieniska och näringsmässiga krav och för att de skall marknadsföras på sådant sätt att konsumenterna inte blir vilseledda. Denna ordning stäler å andra sidan ökade krav på information till konsumenterna för att de skall få möjlighet bedöma beskaffenheten och värdet av ersättningsprodukterna eller de nya livsmedlen i jämförelse med andra redan kända varor. LSK har bl.a. i sitt förslag till märkningsföreskrifter i livsme— delsstadgan sökt tillgodose ifrågavarande krav.

Innan LSK går in på dessa bestämmelser bör klargöras att man kan skilja mellan oli— ka typer av nya livsmedel. Först kan nämnas de egentliga ersättningsprodukterna som ut- märkes genom en påtaglig skillnad i sam- mansättningen jämfört med de s.k. huvud— varorna. En ersättningsprodukt kan t.ex.,

som fallet är med margarin och den tidigare berörda mjölkersättningen, baseras på vege- tabiliskt fett i stället för mjölkfett. Vidare bör uppmärksammas att man nu- mera genom behandling av sojaprotein till fiberliknande produkter kan få fram livs- medel som med tillsats av aromämnen före- ter stora likheter med köttvaror i både smak och utseende. Sålunda förekommer utom- lands sojaprodukter som är avsedda att er- sätta t. ex. fläsk- och nötkött. Med särskilda metoder har det t.o.m. lyckats att tillverka en sojaprodukt som i sin fiberstruktur myc- ket påminner om kycklingbröst. Slutligen hör till de egentliga ersättningsprodukterna den rika floran av s.k. drinkar och andra drycker med syntetiska smakämnen, som kan användas i stället för naturlig saft eller must.

Andra typer av nya livsmedel är sådana produkter som huvudsakligen bygger på sammansättningen av redan kända varor. De företer inte heller några märkbara eller väsentliga skiljaktigheter från dessa i fråga om utseende och smak. De egentliga avvi- kelserna förekommer i stället beträffande den kvalitativa beskaffenheten. Sådana nya typer av konventionella livsmedel tillverkas ofta i syfte att minska produktionskostna— derna. Exempel härpå är användningen av olika ämnen, bl. a. polyfosfat, för att i olika köttvaror binda större mängd vatten och fett än som naturligt ingår. Det har sålunda förekommit att skinka på så sätt varit för- tyngd med en vattenmängd som överstigit den normala med ända upp till 20 %. Ett liknande användningssätt har också det ti- digare omnämnda sojaproteinet som har mycket god förmåga att binda vatten och fett i charkuterivaror t. ex. korv. Det är synnerligen svårt att konstatera förekomsten av sojaprotein i köttvaror. Denna omstän- dighet och risken för en kvalitetsförsämring genom ökad inblandning av vatten och fett har gjort att vissa sådana ämnen inte blivit godkända som tillsatser i köttvaror. Ett för- hållande som i samband härmed bör upp- märksammas är att exempelvis sojaprotein också kan användas för att dryga ut malda och sammansatta köttprodukter, exempelvis

s.k. hamburgare. Därvid kan sojaproteinet komma till användning i så relativt stora kvantiteter att det måste anses ingå som råvara i det färdiga livsmedlet. I sådana fall kan sojaprotein inte betraktas som till- sats utan får sålunda fritt användas om inga andra föreskrifter hindrar det.

I detta sammanhang bör framhållas att både de egentliga ersättningsprodukterna och de nya typerna av konventionella livs- medel också har för konsumenterna direkt positiva egenskaper. Margarinet, som från början var av relativt dålig kvalitet, är nu- mera ett ur näringsfysiologisk synpunkt fullgott livsmedel bl. a. beroende på att det tillföres en konstant mängd vitaminer och innehåller en relativt hög halt av fleromät- tade fettsyror. Det finns anledning antaga att t. ex. den i det föregående omnämnda vegetabiliska ersättningen för mjölk genom livsmedelsteknikens framsteg kan utvecklas på samma sätt. Härtill kommer att ersätt- ningsprodukterna och de nya livsmedlen, på grund av mindre kostsamma ingredienser för konsumenterna, kan bli billigare i inköp än de konventionella livsmedlen. Med hän- syn bl.a. till angivna förhållanden är det motiverat att inte ha alltför restriktiva be- stämmelser för ifrågavarande nya produk- ter. I stället bör lagstiftningen anpassas så att konsumenterna — inom ramen för upp- ställda krav på skydd ur hälso- och närings- synpunkt sam-t på redlighet i handeln får ett ur pris-, närings- och kvalitetssynpunkt så rikhaltigt sortiment livsmedel som möj- ligt att välja på.

Som tidigare anförts medför LSK:s inställ- ning i frågan om tillverkning och saluhållan- de av ersättningsprodukter och nya livsme- delstyper att krav måste ställas på en ökad information till konsumenterna så att för- växling av dessa produkter inte behöver ske med andra konventionella livsmedel. Att sär- skilda bestämmelser tillkommer i detta syfte synes ur ren konkurrenssynpunkt vara ett intresse också för livsmedelsproducenterna och handeln. Den huvudsakliga avsikten blir sålunda att därigenom främja redligheten på livsmedelsområdet. I första hand måste

produkterna betecknas på ett så upplysande sätt som möjligt. Dessutom bör tillfreds- ställande uppgifter lämnas om produkter- nas väsentligaste beståndsdelar. Dessa krav har LSK sökt tillgodose bl.a. genom de allmänna märkningsföreskrifterna under 17 å i förslaget till ny livsmedelsstadga. Bestämmelserna avser visserligen enbart 5. k. färdigförpackade livsmedel men kan också komma att gälla uppgiftsskyldighet i fråga om oförpackade livsmedel om behov därav skulle uppkomma. Enligt 21 & får således livsmedelsstyrelsen befogenhet föreskriva sådan skyldighet.

Enligt 17 5 första stycket 1 skall livsme- del märkas med uppgift om »livsmedlets slag». Bestämmelsen innebär att det vid sidan av eventuella fantasinamn -— alltid måste finnas en uppgift som ger konsumen- terna en rättvisande uppfattning om vilken typ av livsmedel det är fråga om. Några större svårigheter i detta hänseende torde inte uppkomma när det gäller de vanliga varutyperna såsom kött, mjölk, smör, mar- garin, bröd 0. d.

Vissa problem kan däremot uppstå be- träffande sammansatta livsmedel och helt nya produkter. För att hindra att sådana varor saluhålles under samma eller alltför likartade beteckningar som de äkta produk- terna har LSK i 16 & föreslagit att livsme- delsstyrelsen bl. a. får fastställa att särskild beteckning skall vara förbehållen livsmedel av visst slag. Som framgår av de olika varu- kapitlen i förslaget till tillämpningskungö- relse och den därvid fogade Bilagan 5 kom- mer sådana »skyddade varubeteckningar» att förbehållas de flesta viktigaste livsmedel som återfinns i den nuvarande stadgans 8 kap., t.ex. olika typer av mjölkprodukter, margarin, glass, köttvaror, äggprodukter, mjöl och bröd, socker, honung, saft, sylt m.m.

Syftet med denna bestämmelse om för- behåll för vissa skyddade varubeteckningar skall vara att främja redlighet i handeln. Det är därför som LSK föreslår att livsme- delsstyrelsen enligt 16 & får befogenhet före- skriva att särskild beteckning också skall användas för livsmedel av visst slag. Behov

av sådana föreskrifter kan särskilt uppkom- ma när det gäller nyare typer av livsmedel. Det kan sålunda visa sig att dylika produk- ter marknadsföres under beteckningar som ger en otillräcklig eller rent av missvisande uppgift om livsmedlets slag. Sannolikt kan livsmedelsstyrelsen få anledning utnyttja denna befogenhet t. ex. i fråga om köttvaror som uppblandats med sojaprotein och lik- nande varor. Det är viktigt att beteckning- arna på sådana livsmedel inte utformas så att de ger sken av att vara rena köttproduk- ter.

För att missbruk av de enligt 16 & skyd- dade och fastställda varubeteckningarna inte skall ske föreslår LSK under 46 5 första stycket den huvudregeln, att det skall vara förbjudet att under en sådan beteckning saluhålla en vara med annan sammansätt- ning eller beskaffenhet i övrigt än det skyd— dade livsmedlet, den s. k. huvudvaran.

En viktig fråga i detta sammanhang är om det skall finnas möjlighet till undantag från detta förbud. Så är f.n. fallet enligt 36 5 1951 års livsmedelsstadga. Där med- ges att en produkt avsedd att utgöra ersätt- ning för en huvudvara får saluhållas under benämning i vilken den skyddade beteck- ningen ingår, under förutsättning att pro— duktens egenskap av ersättningsmedel up— penbart framgår av den använda benäm- ningen. Med tillämpning av denna bestäm- melse är det sålunda f.n. möjligt att salu- hålla produkter under benämningar som »köttersättning», »saftimitation» och lik- nande.

Inom LSK har det rätt stor tveksamhet om det finns fog för att till den nya livsme- delsstadgan överföra ett liknande undantag från förbudet att använda fastställda varu- beteckningar för andra produkter än de därigenom skyddade huvudvaroma.

Mot bibehållandet av angivna undantag har framförts den synpunkten att LSK i fråga om ersättningsprodukter och nya livs- medel har den principiella inställningen att de bör betraktas som självständiga livsme- del med eget värde. I konsekvens härmed synes det inte finnas något behov att tillåta

marknadsföring av sådana produkter under benämningar, där en huvudvaras beteck- ning kombineras med uttryck som >>ersätt- ningsmedel», >>ersät-tning för» eller liknande. Därigenom skulle ersättningsprodukter ock- så kunna på ett obehörigt sätt i konkurrens- hänseende dra fördel av den ställning som huvudvaran fått hos konsumenterna. Detta gäller särskilt en produkt som har en nä- ringsmässigt och från andra kvalitetssyn- punkter sämre sammansättning än huvudva- ran. I sådana fall kan finnas viss risk för att konsumenterna blir vilseledda. I stället har hävdats att dessa nya produkter, i likhet med mera traditionella livsmedel, skall få »tala för sig själva» genom beteckningar som inte innehåller någon antydan om andra varor.

Till förmån för att behålla möjligheten att kalla en produkt för ersättningsmedel har påpekats att bestämmelsen härom funnits ända sedan år 1917 utan att den orsakat några större olägenheter. Därtill kommer att det, om ifrågavarande möjlighet skulle tagas bort, i många fall kan bli svårt att mark— nadsföra en helt ny produkt. Det kan så- lunda vara motiverat att få tala om att pro- dukten utgör ersättning för en annan, av konsumenterna välkänd vara. I sådana fall kan det också många gånger vara svårt att på annat sätt lämna den beskrivande upp- gift om livsmedlets slag som LSK kräver enligt 17 5 första stycket 1 eftersom enbart rena fantasinamn inte anses tillfyllest för detta ändamål. Följden kan bli att utveck- lingen av nya produkter hämmas på ett inte önskvärt sätt. En sådan ordning skulle också direkt motverka LSK:s uppfattning att kon- sumenterna bör få ett ur pris- och kvalitets— synpunkt så rikhaltigt sortiment livsmedel som möjligt att välja på. I detta samman— hang har framhållits att nya livsmedel kan vara fullt jämförbara i näringsvärde och kvalitet med huvudvarorna. Slutligen före- faller risken för ett missbruk av begreppet ersättningsmedel vara liten, eftersom det lätt får en negativ innebörd och därför blir mindre tilltalande ur fabrikanternas syn- punkt

Vid övervägande av dessa olika synpunkter

har LSK till en början konstaterat att upp— giften om att en vara utgör ersättning för en annan inte kan anses entydig utan lätt kan missförstås av konsumenterna. De flesta uppfattar oftast ersättningsprodukten som ett livsmedel med sämre kvalitet än huvud- varan. Vissa konsumenter kan emellertid i stället få den uppfattningen att ersättningen i fråga om näringsvärde och övriga egenska- per är fullt likvärdig med huvudvaran. I betraktande härav synes det inte alltid vara lämpligt att använda uttryck som »ersätt- ning», >>ersättningsmedel» eller liknande. Be- träffande vissa livsmedel torde det enligt LSK:s uppfattning därför vara riktigare att endast upplysa om för vilket ändamål ersätt— ningsprodukten kan användas. Om man där— vid anger att produkten kan »användas på samma sätt som» eller »i stället för» huvud— varan, synes en sådan uppgift inte innefatta någon annan jämförelse eller likhet mellan varorna än just själva användningsområdet.

Det finns anledning räkna med att ut- vecklingen av ersättningsprodukter och nya typer av livsmedel fortsätter i allt snabbare takt och att marknadsföringen av dessa va- ror kommer att ske med stor skicklighet och uppfinningsrikedom. I såväl konsumen- ternas som producenternas intresse synes det därför befogat att myndigheterna får möjlighet kontrollera denna utveckling Och samtidigt verka för att därvid tillämpas så tillförlitliga principer som möjligt. I detta syfte föreslår LSK att livsmedelsstyrelsen får sådana befogenheter. Enligt förslaget till 46 å andra stycket skall sålunda styrelsen få avgöra, om ersättningsprodukter och andra nya livsmedel får saluhållas under uppgift som anknyter till någon huvudvara med skyddad varubeteckning. Bestämmelsen där- om uttryckes så att styrelsen äger medge att vara med samma eller liknande använd— ningsområde som livsmedel med fastställd beteckning får saluhållas under benämning eller uppgift i text eller annorledes, vari be- teckningen ingår eller som antyder likhet därmed. Som huvudvillkor härför skall gälla att det vid saluhållandet otvetydigt framgår att varans sammansättning och beskaffenhet i övrigt skiljer sig från livsmedlet med den

fastställda beteckningen. Dessutom ankom- mer det på livsmedelsstyrelsen att föreskriva de ytterligare villkor som fordras för att för— växling skall undvikas mellan det nya livs- medlet och den skyddade huvudvaran. Som förklaring till uttrycket »saluhålles under — — — uppgift i text eller annorle- des» bör framhållas att LSK funnit det an- geläget att medgivande enligt 46 å andra stycket inte bara skall fordras när det gäller själva etiket-teringen av en produkt. Det före- kommer sålunda i dags- och veckopressen, på biografer och genom olika broschyrer en omfattande annonsering och reklam beträf- fande livsmedel. Dessa former av marknads- föring går knappast in under begreppet salu- hållande men kan lika lätt som texten på va- rans etikett ha en vilseledande effekt. Det måste därför anses vara av betydelse att upprätthålla skyddet för fastställda varu- beteckningar också i nämnda sammanhang.

När det gäller frågan om hur livsmedels- styrelsen bör tillämpa sin befogenhet enligt 46 å andra stycket bör uppmärksamheten först riktas på att vissa ersättningsprodukter och nya livsmedel kan komma att få en ur näringsfysiologisk synpunkt otillfredsställan- de sammansättning. Det skulle sålunda kun-- na inträffa att t. ex. en som mjölkersättning betecknad vara på grund av sitt låga pris kommer till användning i stor utsträckning bland barn, åldringar och andra befolknings- grupper. Om mjölkersättningen inte har en lämplig sammansättning, löper deSSa kon- sumenter risk att få en otillräcklig tillförsel av vissa näringsämnen som den naturliga mjölken men inte ersättningsprodukten in— nehåller.

Kungl. Maj:t har hittills endast på försök lämnat en begränsad dispens för saluhållan- de av vissa mjölkersättningar tillverkade av vegetabiliskt fett. Ett för folkhälsan så vik- tigt livsmedel som mjölk bör enligt LSK:s uppfattning inte heller i fortsättningen få er- sättas med en liknande produkt utan närma- re prövning av livsmedelsstyrelsen. Samma synpunkter kan åberopas i fråga om andra näringsfysiologiskt betydelsefulla livsmedel som de flesta människor konsumerar så gott

som varje dag. Med hänsyn härtill har LSK ansett det motiverat att låta livsmedelssty- relsen få rätt att förbjuda saluhållande av ersättningsprodukter för sådana livsmedel och av likartade varor, om inte styrelsen lämnat särskilt tillstånd till saluhållande. En bestämmelse härom har tagits in i 45 & tredje stycket. Livsmedelsstyrelsens befogen- het i detta hänseende är emellertid begrän— sad till endast sådana fall då det är synner- ligen påkallat ur hälso- och näringssynpunkt eller för att säkerställa redligheten i handeln med livsmedel.

Mot bakgrund härav föreslår LSK med hänvisning till 455 tredje stycket en ut- trycklig föreskrift om att mjölkliknande varor inte får saluhållas utan att livsme- delsstyrelsen lämnat sitt tillstånd därtill. Be- stämmelsen återfinns under 7 kap. 2 5 till- lämpningskungörelsen. Vid denna tillstånds- givning för mjölkliknande produkter är det särskilt viktigt att deras sammansättning och beskaffenhet noggrant prövas och faststäl- les. Så kan ske med stöd av styrelsens befo- genhet enligt 9 5 att fastställa livsmedels- standard för en vara. Som villkor för till- stånd skall därför alltid krävas att mjölker- sättningen i fråga har en av styrelsen så- lunda föreskriven standard.

Under år 1969 har dispens också lämnats för tillverkning och försäljning av ett smör- liknande matfett som innehåller både mjölk- fett och vegetabiliskt fett. Av samma skäl som anförts beträffande mjölkersättningar anser LSK att inte heller sådana smörlik— nande produkter i framtiden skall få salu- hållas utan livsmedelsstyrelsens tillstånd. 1 7 kap. 2 & tillämpningskungörelsen har LSK därför tagit in ett krav på sådant tillstånd också när det gäller annat smörliknande fett än margarin.

I detta sammanhang bör vidare uppmärk- sammas att det troligen snart kommer att framställas önskemål om att i vårt land få introducera bl. a. ersättningar för köttvaror som exempelvis till övervägande del inne- håller sojaprotein. Med hänsyn till att kött i likhet med mjölk, smör och margarin —— måste anses ha en väsentlig betydelse från kost— och näringssynpunkt bör samma till-

ståndskrav gälla för sådana ersättningspro- dukter. LSK föreslår därför att kravet i 7 kap. 2 & tillämpningskungörelsen på livs- medelsstyrelsens tillstånd skall omfatta ock- så köttvaruliknande produkter.

Att nu berörda tillståndskrav enligt LSK:s förslag endast kommit att gälla mjölk-, smör- och köttvaruliknande varor beror på att dessa produkter är de enda som hittills varit särskilt aktuella i detta sammanhang. Utvecklingen torde emellertid sannolikt ak- tualisera liknande ersättningar för andra nä- ringsfysiologiskt viktiga livsmedel. Allt efter behov bör därför 7 kap. 2 & tillämpnings- kungörelsen kunna utvidgas till att gälla också sådana ersättningsprodukter.

I avvaktan härpå har LSK ansett sig böra föreslå att livsmedelsstyrelsen i princip skall medge att andra ersättningsprodukter än mjölk-, smör- och köttvaruliknande livsme- del får saluhållas utan särskilt tillstånd. En bestämmelse härom återfinns i 7 kap. 3 & tillämpningskungörelsen. Där föreskrives att annan vara än som anges i 2 5, vilken har samma eller liknande användningsområde som annat livsmedel med en enligt 16 & livs— medelsstadgan fastställd beteckning, får salu- hållas under benämning eller uppgift, vari den fastställda beteckningen ingår eller som antyder likhet med det livsmedel för vilket beteckningen fastställts. Avsikten är att man bara skall få använda uttryck som att varan kan »användas på samma sätt», >>liknande sätt» eller »i stället för» sistnämnda slags livsmedel. Möjligheten att uttryckligen kalla en vara för »ersättning» eller »ersättnings- medel» blir därigenom utesluten. För att förväxling med det skyddade livsmedlet skall kunna undvikas uppställes som vill- kor att uppgifter också alltid lämnas om arten och halten av varans väsentliga be- ståndsdelar. Detta villkor stöder sig på bestämmelsen i 46 å andra stycket livsme- delsstadgan att det »otvetydigt» skall framgå att varans sammansättning och beskaffenhet skiljer sig från livsmedlet med fastställd be- teckning.

Sistnämnda krav på information sam- manhänger också med märkningsföreskriften

i 17 5 första stycket 2 rörande upplysning om >>livsmedlets väsentliga sammansättning, om sådan uppgift uppenbarligen erfordras för att ge förbrukaren en tillfredsställande uppfattning om livsmedlets användbarhet och värde».

Denna föreskrift gäller samtliga färdig- förpackade livsmedel men får en alldeles särskild betydelse i fråga om ersättnings- produkter och nya typer av livsmedel. Först genom en sådan information får konsumen— terna en reell möjlighet att vid sitt val mel- lan huvudvara och ersättningsmedel mera ingående jämföra produkterna såväl i fråga om deras näringsmässiga och övriga kvali- tativa sammansättning som beträffande för- säljningspriset. Avsikten är emellertid inte att ifrågavarande märkning skall utgöra en fullständig s.k. innehållsdeklaration. Som framgår av förslaget till 17 & första stycket 2 livsmedelsstadgan gäller upplysningsskyl- digheten sålunda endast livsmedels >>väsent- liga» sammansättning eller beståndsdelar. Konsumenterna skall därigenom få en så klar och tillfredsställande uppfattning som möjligt om produkten. Det blir exempelvis här nödvändigt att upplysa om en vara inne- håller animaliskt eller vegetabiliskt fett, i vilken mån fettet i en vara är fleromwättat eller inte, om varan är vitaminerad, om det är en ren köttprodukt eller om den blan- dats med olika ersättnings— och utdrygnings- medel etc.

I många fall är det särskilt angeläget att upplysning lämnas om den kvantitet av en viss vara eller ett visst ämne som ingår i livsmedlet. Som exempel bör här endast nämnas att det går att framställa margarin- liknande produkter med betydligt lägre fett— halt än den f.n. normala 82%. Sådana varor förekommer och det är t.o.m. möjligt att tillverka matfett med så låg fetthalt som 20 %. Det är nödvändigt att alla konsumenter genom en tydlig märk- ning får reda på den låga fetthalten så att de inte förväxlar detta slags varor med den normala typen matfett.

Genom LSK:s förslag till bestämmelser om ersättningsprodukter i livsmedelsstadgan

samt 7 kap. 2 och 3 åå tillämpningskungö- relsen torde i allt väsentligt de nuvarande föreskrifterna i 35 och 36 55 1951 års stadga få sin motsvarighet. Nyheterna lig- ger i att livsmedelsstyrelsen enligt förslaget till 16 5 kan besluta att vissa typer av livs- medel skall ha skyddade beteckningar och att varor av annat slag enligt förslaget till 46 å andra stycket inte utan styrelsens med- givande får saluhållas under den beteck- ningen eller under benämning eller uppgift, vari beteckningen ingår eller som antyder likhet därmed. Det är viktigt att styrelsen därvid intar en restriktiv hållning. Den bör sålunda noggrant bevaka att den föreslagna möjligheten att saluhålla produkter under uppgifter >>användes som» eller >>användes i stället för» inte missbrukas. Det torde san- nolikt visa sig att det i de flesta fall går att marknadsföra ersättningsprodukter under självständiga beteckningar. På längre sikt måste en sådan beteckning ur tillverkarens synpunkt också vara att föredra, då den ger möjlighet att vid marknadsföringen poäng- tera produktens egenvärde.

Slutligen finner LSK det angeläget att er- inra om vad som inledningsvis sagts om livsmedelslagstiftningens syfte, nämligen att skydda konsumenterna ur hälso- och nä— ringssynpunkt samt att främja redlighet i handeln med livsmedel. Bestämmelserna i livsmedelsstadgan och tillämpningskungö- relsen får därför inte tillämpas för att skyd- da vissa livsmedel mot konkurrens från and— ra produkter, så att tillverkningen av vissa i och för sig ändamålsenliga varor försvåras eller rent av omöjliggöres. Denna princip är av särskild betydelse när det gäller före- komsten av ersättningsprodukter och nya typer av livsmedel.

2.4 Information om livsmedels slag och sammansättning

2.4.1. Gällande bestämmelser

I 7 kap. 1951 års livsmedelsstadga ges vissa allmänna föreskrifter om hur livsmedel skall vara märkta för att konsumenterna skall få

nödvändig information och bättre möjlighet att välja mellan olika varor. Den grundläg- gande bestämmelsen återfinns i 28 5 första stycket enligt vilket förpackade livsmedel som saluhålles i detaljhandeln skall vara märkta med uppgift om innehållets benäm— ning. I fråga om flera av de vanligast före- kommande livsmedlen, för vilka i 8 kap. finns detaljerade föreskrifter om samman— sättning och beskaffenhet, har vissa benäm- ningar blivit särskilt skyddade. Så är fallet t. ex. med mjölk, grädde, smör, ost och and- ra mejeriprodukter, margarinvaror, glass, vissa köttvaror, ägg och äggpulver, mjöl och vissa andra spannmålsprodukter, socker, honung, saft, sylt, marmelad, ättika m.m. Gemensamt för de uppräknade livsmedlen gäller enligt 35 & att en vara inte får salu— hållas under någon av de angivna benäm- ningarna utan att ha den sammansättning och beskaffenhet som föreskrives för livs— medlet i fråga.

Något generellt krav på att livsmedel, 'ut- över uppgiften om benämningen, skall mär- kas med upplysningar om livsmedlets sam— mansättning finns inte i 1951 års livsme- delsstadga annat än i fråga om s. k. barn- och dietmat. Sålunda gäller enligt 32 5 att, om livsmedel i förpackat skick saluhål- les under angivande av att varan är särskilt lämpad för barn eller för person som på grund av sjukdom, svaghet eller av annan orsak är i behov av speciell kost, förpack— ningen skall vara märkt med uppgift om samtliga i varan ingående råvaror och till- satser.

En liknande deklarationsskyldighet, som emellertid bara gäller vissa beståndsdelar, finns i 31 och 34 åå. Sålunda skall för- packning av livsmedel, som innehåller sacka- rin eller annat konstgjort sötningsmedel, en- ligt 31 5 märkas med uppgift om detta för— hållande. I 34 & föreskrives beträffande för- packning av livsmedel innehållande vitami- ner, mineralämnen eller andra näringsäm- nen, som inte nämnvärt bidrager till kalori- tillförseln, att uppgift om dessa ämnen inte får lämnas utan att också arten och halten av dessa ämnen närmare anges. När det gäller mjölk, smör och ägg samt kött— och

fiskvaror, frukt, bär och grönsaker i oberett eller djupfryst tillstånd behöver emellertid uppgift om halten inte lämnas.

I anslutning härtill bör uppmärksammas att det beträffande livsmedel, för vilka sär- skilda bestämmelser om sammansättningen finns i 8 kap., också uppställts krav på märkning med uppgifter därom. Denna de- klarationsskyldighet är emellertid begränsad att gälla vissa av ifrågavarande livsmedel och då endast enstaka viktigare beståndsdelar. Som exempel härpå kan nämnas följande. Förpackning med steriliserad grädde (42 å), torrmjölk (46 ä 3 mom.), kondenserad mjölk (47 5 3 mom.), ost (49 ä 1 mom.) och mat- garinost (58 5) skall vara märkt med upp- gift om fetthalten i respektive vara. För- packning med kondenserad mjölk skall vida- re märkas med uppgift om varan är sötad eller inte (47 ä 3 mom.). När det gäller saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad, mos och gelé skall på förpackning med sådan vara anges vilka bär-, frukt- eller andra växtslag som använts såsom råvara vid tillverkningen (77 ä 3 mom.). Förpackning med saftkon- centrat skall vara märkt med uppgift om varans koncentrationsgrad (78 ä 3 mom.). Om konserveringsmedel använts vid fram- ställning av frukt-, bär—, grönsaks- eller rot- fruktsmust eller av frukt- eller bärnektar, skall varans förpackning enligt samma för- fattningsrum vara märkt med orden >>Inne- håller konserveringsmedel». Vidare skall för- packning med konserverad svamp vara för- sedd med uppgift om den eller de svamp- arter förpackningen innehåller, dock att för- packning med fler än fem olika arter endast behöver märkas med »Blandsvamp» (84 å). Slutligen kan nämnas att förpackning med ättika skall märkas med uppgift om varan är utspädd och i så fall också om ättiksyra- halten (85 å).

Enligt uttalande i 1949 års betänkande ansågs det nödvändigt att en kund redan i samband med inköpet av en vara skulle få uppgift om bl. a. vad han köpte. Det ansågs därför självklart att man i livsmedelsstadgan måste uppställa krav på att en livsmedels- förpackning skulle vara märkt med uppgift

om innehållets benämning. Benämningen kunde emellertid vara ett rent fantasinamn som inte gav någon som helst upplysning om varans beskaffenhet och egenskaper. Gi- vetvis kunde man i sådana fall överväga att kräva en innehållsdeklaration av livsmedlet i fråga. Enligt betänkandet var man emel- lertid inte beredd att föreslå någon generell bestämmelse därom. Endast i ett fall, näm- ligen beträffande fabriksmässigt tillverkad barnmat, ansågs det enligt betänkandet mo— tiverat att införa en direkt skyldighet att deklarera varans sammansättning.

I prop. 1951: 63 ansåg föredragande de- partementschefen, i likhet med vad som föreslagits i betänkandet, att det fanns ett oavvisligt behov från konsumentsynpunkt att den enskilda kunden vid inköpet av ett för- packat livsmedel kunde utläsa av förpack— ningen vad det var han egentligen köpte. Hur långt man skulle gå i det hänseendet var emellertid en särskild fråga. I allmänhet kunde uppgiften om livsmedlets benämning anses vara tillräcklig. Att kräva att inne hållets beskaffenhet närmare angavs torde vara att gå för långt. Därav skulle åtminsto- ne i fråga om vissa varor följa en allmän deklarationsplikt beträffande livsmedlets sammansättning, vilket departementschefen åtminstone vid tiden för propositionens framläggande inte ansåg sig böra föreslå. Det betonades emellertid att för goda varor en innehållsdeklaration snarare kunde be- traktas som en bra reklam än som mot- satsen. Det fanns anledning hoppas att inne- hållsdeklarationer kom att upptagas på livs- medelsförpackningama i större utsträckning än dittills. Även om departementschefen så- lunda inte ansåg sig kunna förorda någon mera allmän bestämmelse om innehållsdekla— ration för livsmedel förklarade han att, om erfarenheterna av skyldigheten att deklarera sammansättningen av barnmat visade sig goda, man framdeles kunde överväga att utsträcka giltighetsområdet för denna skyl- dighet.

Vid 1951 år: riksdags behandling av pro- positionen angående livsmedelsstadgan väck-

1 1951: I: 352, 354; 11:463, 465. 22 LU 1951134.

tes flera motionerl där bestämmelser om varudeklaration av alla slags livsmedel före- slogs. Andra lagutskottetz fann det i och för sig önskvärt att livsmedelsförpackningar försågs med sådana deklarationer. Tvingan- de bestämmelser därom borde emellertid än så länge inte införas, eftersom en allmän deklarationsskyldighet ansågs leda för långt.

Den speciella bestämmelsen om innehålls- deklaration enligt 32 å omfattade från bör- jan endast barnmat. Utvidgningen av be- stämmelsen att gälla också s.k. dietmat till- kom år 1958 efter förslag av dåvarande medicinalstyrelsen samt statens institut för folkhälsan och Svenska institutet för kon- serveringsforskning. Med hänsyn till de sär- skilda krav som borde ställas på livsmedel med i reklamen uppgivna dietetiska verk- ningar ansågs det enligt förslaget befogat att för sådana varor införa liknande uppgifts- skyldighet i fråga om sammansättningen som gällde för barnmat. Om sammansättningen av dietmat för t. ex. över- eller underviktiga personer deklarerades genom märkning på varuförpackningarna, kunde allmänheten bilda sig en säkrare uppfattning om dessa livsmedels verkningssätt och lättare bedöma skäligheten av deras pris. Även då det gällde speciallivsmedel avsedda för sockersjuka eller personer med njur- och magsjukdomar syntes en sådan innehållsdeklaration vara värdefull. Detsamma gällde specialkost som var lämplig vid allergisk överkänslighet, gra- viditet, amning, konvalescens och liknande tillstånd. En skyldighet att deklarera sam— mansättningen av dietlivsmedel innebar sam- tidigt bättre möjlighet till kontroll av dessa produkter.

I prop. 1958:1051 godtogs förslaget till innehållsdeklaration av dietmat, varigenom 32 & kom att gälla förutom barnmat också livsmedel som angavs vara särskilt lämpade för person vilken på grund av sjukdom, svaghet eller av annan orsak var i behov av speciell kost.z Föredragande departements- chefen betonade, att det för konsumenter av sådana livsmedel uppenbarligen var av störs- ta betydelse att de saluförda varorna verk- ligen var ägnade att tillgodose de kostbehov,

för vilka de angivits vara lämpade. Därige- nom kunde den som var i behov av special- kost själv förvissa sig om varans lämplighet. 2.4.2 Förslag om innehållsdeklaration av livsmedel

Vid 1958 och 1960 års riksdagar väcktes flera motioner3 om utvidgning av skyldighe- ten att innehållsdeklarera livsmedel till att gälla glass. Motionerna vann emellertid inte riksdagens bifall. Riksdagen* uttalade dock att en sådan varudeklaration av glassvaror var önskvärd i någon form.

Vid 1961 års riksdag upprepades i ytterli- gare motioner5 yrkandet om varudeklaration av glass. Motiveringen var bl. a. att det före- kom glass som tillverkats av annat fett än mjölkfett, bl.a. vanligt ister, och att de olika glasstypema vid inköp svårligen kun- de särskiljas. Tredje lagutskottet” förklarade att frågan om varudeklaration för glass i första hand borde lösas på frivillig väg. Glass intog inte någon särställning när det gällde önskvärdheten av att informera allmänheten om en varas sammansättning. Även beträffande ett stort antal andra livs- medel saknades sålunda möjlighet för kon— sumenterna att göra ett medvetet val med hänsyn till varans beståndsdelar. Under er- inran om att livsmedelslagstiftningen främst hade till uppgift att skydda konsumenterna mot mindervärdiga födoämnen föreslog ut- skottet att frågan om författningsbestämmel- ser rörande varudeklaration av glass borde tagas upp i samband med överväganden om en sådan deklarationsskyldighet för kon- sumtionsvaror i allmänhet. Riksdagen7 an- slöt sig till utskottets förslag.

Frågan om en generell skyldighet att va- rudeklarera livsmedel aktualiserades genom nya motioner8 under 1963 års riksdag. I motionerna framhölls bl. a. att allmänheten, genom variationsrikedomen och de ofta kon- sumtionsstimulerande namnen på många

12 LU 1958: 22, rskr. 1958: 235. iSFS 1958: 195. 3 1958: I: B 148, 11: B 190; 1960: I: 314, 11:390. *2 LU 1960: 13 rskr. 1960: 139. ' 1961: I: 4, II: 8. '3 LU 1961: 1. 7Rskr. 1961: 68. 9 1963: I: 552, 11: 669.

livsmedel, sällan hade möjlighet att enbart genom varans benämning bilda sig en upp- fattning om vad man fick för sina pengar. Enligt motionerna hade det dittillsvarande systemet med frivilliga varudeklarationer inte kommit till rätta med ifrågavarande problem. Bl. a. var kontrollen av att deklara— tionerna höll vad de lovade inte tillräckligt omfattande. På grund av dessa omständig- heter fanns det särskilt i fråga om livsme- del ett behov av en av staten ålagd upp— giftsskyldighet kombinerad med en effektiv kontroll därav. Motionärerna föreslog en utredning i detta syfte.

Vid remissbehandlingen av motionerna tillstyrktes förslaget om en lagstadgad varu- deklarationsskyldighet för vissa livsmedel i princip av alla remissinstanser utom statens institut för konsumentfrågor. Institutet var i stället av den uppfattningen att man borde intensifiera den frivilliga information om livsmedlens sammansättning och beskaffen- het som bedrevs i varudeklarationsnämndens regi. — Andra lagutskottet1 förklarade att motionerna behandlade väsentliga frågor inom livsmedelslagstiftningen och föreslog att motionerna skulle överlämnas till LSK. Detta blev också riksdagens beslut?.

2.4.3. Remisyttranden till LSK

Bland de 20-tal remissinstanser som yttrat sig till LSK om information till konsumen- terna om sammansättningen av olika livs- medel har flertalet föreslagit att i livsme- delsstadgan införes bestämmelser om en ökad innehållsdeklaration. Dessa yttranden har avgivits av olika centrala myndigheter på livsmedelsområdet, hälsovårdsnämnder samt vissa länsläkare och länsveterinärer. Några remissinstanser, huvudsakligen repre- senterande näringslivet, anser det tillräckligt att utvidga varudeklarationsnämndens verk- samhet med frivillig information om livs- medlens beskaffenhet.

De remissinstanser som förordat ett sys- tem med lagstadgad innehållsdeklaration vitsordar i och för sig att de varor som är försedda med varudeklarationsnämndens s.k. varufakta fyller det informationsbehov

som det är fråga om. Man kan emellertid inte räkna med en mera fullständigt genom- förd varudeklaration på frivillighetens väg. Vidare påpekar dessa instanser den ökade förekomsten av allergiska sjukdomar, vilka i viss utsträckning kan ha samband med de nya ämnen som ingår i dagens livsmedel. Det synes därför vara av stor betydelse för konsumenterna att de på förpackningarna kan utläsa vilka beståndsdelar ett livsmedel har. Av speciell betydelse anses vara att an- vända livsmedelstillsatser redovisas. Beho— vet av innehållsdeklarationer framträder vi- dare särskilt i fråga om charkuterivaror för vilka fett-, vatten- och äggvitehalt bör tydligt anges.

2.4.4. Livsmedelsstadgekommittén

I äldre tider torde valet mellan olika livs- medel ha varit förhållandevis enkelt, efter- som konsumenterna själva antingen deltog i eller väl kände till framställningen av en stor del av de varor som de förbrukade. Urvalet av de livsmedel som kunde köpas var också relativt begränsat. Dagens kon- sument ställs däremot inför en marknad, som kännetecknas inte bara av en stor ri- kedom på industriellt tillverkade livsmedel utan också av en mångfald skiftande typer eller märken av samma varuslag, som ofta företer stora kvalitetsskillnader och beträf- fande vilka allmänheten har svårt att bilda sig en riktig uppfattning. Livsmedelstekni— kens framsteg har gjort produkterna mera komplicerade och köparens konsumtionsval bestäms till stor del av de upplysningar till- verkaren eller säljaren lämnar i samband med köpet eller genom reklamen för va- rorna. Reklamen kan visserligen ge värde- fulla upplysningar men den tjänar vanligt— vis i första hand tillverkarens eller säljarens intressen och kommer då lätt att ensidigt framhäva livsmedlens positiva sidor. Rekla- men ger i allmänhet heller inte tillräckligt allsidiga upplysningar för att möjliggöra en jämförelse mellan konkurrerande varors oli- ka beskaffenhet. Konsumentens svårigheter

1 2 LU 1963: 73. 2Rskr. 1963: 367.

att göra ett medvetet val har också ökat ge, nom att livsmedlen numera i betydande ut- sträckning säljs i stora självbetjäningsbuti- ker, där möjligheten att rådfråga personalen är betydligt mindre än i de små livsmedels- affärerna med direkt personlig betjäning.

I betraktande av denna utveckling har LSK funnit vägande skäl tala för att i livsmedelsstadgan skärpa kraven på en rent saklig information om livsmedlens slag och om livsmedlens sammansättning. Denna in- formation skall i första hand syfta till att ge konsumenten bättre möjlighet att be- döma i vilken mån ett livsmedel skiljer sig från andra liknande varor och om livsmed- let verkligen motsvarar hans behov. Sam- tidigt skall emellertid informationen också tjäna till att främja redlighet i handeln med livsmedel.

Helt grundläggande för en sådan informa- tion är att livsmedlet ges en adekvat och samtidigt så upplysande beteckning som möjligt, så att konsumenterna på ett lättfatt- ligt sätt direkt får klart för sig vad det är för slags livsmedel som saluhålles. LSK an- ser att den nuvarande föreskriften i 28 & livsmedelsstadgan, att ett livsmedel skall märkas med uppgift om »innehållets benäm- ning», inte är tillfyllest för att motsvara detta krav på upplysning. Sålunda är det enligt uttalanden i förarbetena tillräckligt att benämningen är ett rent fantasinamn. I sådant fall kan den emellertid knappast anses ge någon upplysning alls.

Frågan om livsmedelsbeteckningar har behandlats av en särskild märkningskommit- té inom Codex Alimentarius Commission. Man har därvid kommit fram till ett förslag av följande innebörd. Huvudregeln är att beteckningen skall utvisa livsmedlets verk- liga karaktär samt normalt sett vara spe- cificerad till ett bestämt slag och inte endast till en större grupp av livsmedel (»The name shall indicate the true nature of the food and normally be specific and not generic»). Om Codex-kommissionen i en livsmedels- standard fastställt en särskild beteckning för ett visst livsmedel, skall denna beteckning användas. I andra fall skall ett sedvanligt

eller hävdvunnet namn (»a common or usual name») anges på förpackningen. Om ett sådant namn inte finns skall man i stället använda en lämplig, beskrivande benäm- ning (»an appropriate descriptive name»). Vad slutligen gäller rena fantasinamn inne- bär Codex—förslaget att sådana får före- komma endast under förutsättning dels att de inte är missvisande och dels att de all- tid åtföljs av ett lämpligt beskrivande ut- tryck (»an appropriately descriptive term»).

Företrädare för LSK har medverkat vid utarbetandet av det nu berörda förslaget inom Codex-kommissionen och LSK finner detta i allt väsentligt överensstämma med dess egen uppfattning om hur ett livsmedel bör betecknas. I konsekvens härmed inne- håller LSK:s förslag till ny livsmedelsstadga under 17 & första stycket 1 den inledande föreskriften att färdigförpackade livsmedel skall märkas med uppgift om livsmedlets slag.

Avsikten med detta uttryck är att det i förhållande till det nuvarande »innehållets benämning» tydligare skall markera skyldig- heten att ge livsmedlen sådana beteckningar att en normalkonsument därigenom direkt får en kort men upplysande anvisning om vilken typ av livsmedel det är fråga om. Bestämmelsen kommer därför att utesluta möjligheten att beteckna ett livsmedel en- bart med ett fantasinamn. Däremot bör det givetvis inte vara förbjudet att tillsammans med uppgiften om livsmedlets slag märka varan också med ett fantasinamn. Ej heller bör det möta något hinder att, såsom fram- går av Codex-förslaget, använda ett fantasi- namn i förening med ett kort beskrivande uttryck som på ett lättfattligt sätt ger kon- sumenterna en rättvisande upplysning om vilken typ av livsmedel det är. Denna möj- lighet bör emellertid bara utnyttjas när det verkligen inte går att få fram någon adekvat beteckning. Som framgår av vad som an- förts under avsnittet IV 2.3.2 kan denna situation uppstå särskilt då det gäller att söka beteckna nya varutyper och s.k. er- sättningsprodukter för redan välkända livs- medel. I dessa fall har därför enligt LSK:s förslag till 46 å andra stycket livsmedels-

stadgan samt till 7 kap. 2 och 3 55 tillämp- ningskungörelsen öppnats möjlighet att efter livsmedelsstyrelsens medgivande kombinera ett fantasinamn med uttryck såsom t.ex. >>användes som» eller >>användes på liknande sätt som».

I allmänhet torde det inte uppstå några större svårigheter att lämna en rättvisande uppgift om livsmedlets slag när det gäller de vanligaste produkterna med traditionella och i det allmänna språkbruket hävdvunna beteckningar. Det bör emellertid understry- kas att det inte räcker med att endast ange sådana allmänna benämningar som »kött», »fisk», »bröd», »saft» osv. För att uppnå syftet med informationen om livsmedlets slag fordras sålunda en mera preciserad upp- gift om vilket särskilt slag av varan det är fråga om t. ex. kalvkött, torsk, vetebröd, apelsinsaft. Det måste ankomma på livs- medelsmyndigheterna att övervaka att be- teckningarna blir så upplysande som möjligt och därvid lämna råd och anvisningar om hur detta bäst kan ske. Dessutom bör livs- medelsstyrelsen ha möjlighet att med stöd av förslaget till 4 & första stycket livsme- delsstadgan utfärda närmare tillämpnings- föreskrifter i detta hänseende.

I samband härmed må uppmärksammas att LSK funnit att det inledningsvis berörda systemet enligt 8 kap. 1951 års livsmedels- stadga med skyddade varubeteckningar bör bibehållas. LSK:s förslag skiljer sig princi- piellt från den nuvarande stadgan i så måtto att detaljbestämmelserna därom placeras i den särskilda tillämpningskungörelse, som är avsedd att utfärdas av livsmedelsstyrelsen. Den formella grunden härför återfinns i för- slaget till ny livsmedelsstadga under 16 5 enligt vilket styrelsen äger fastställa att sär- skild beteckning skall vara förbehållen livs- medel av visst slag. Denna befogenhet är främst avsedd att utnyttjas för de olika slags viktigare livsmedel av vilka många f.n. är reglerade i 8 kap. 1951 års stadga. Förslaget till 16 & innebär också möjlighet för livsme- delsstyrelsen att för livsmedel av visst slag föreskriva att särskilt angiven beteckning skall användas. Sistnämnda bestämmelse har tillkommit främst för att styrelsen vid behov

skall kunna fastställa enhetliga och så rätt- visande beteckningar som möjligt för de nya livsmedelstyper som i allt större utsträckning introduceras på marknaden under de mest varierande namn.

Det huvudsakliga motivet för att särskilda beteckningar skall kunna förbehållas eller fastställas för olika livsmedel är att främja redligheten i handeln. Med hänsyn härtill bör det vara obligatoriskt att också använ- da dessa beteckningar när ett livsmedel av åsyftat slag skall märkas. Denna skyldighet uttryckes i 17 5 första stycket 1 så att fär— digförpackat livsmedel skall märkas med uppgift om >>livsmedlets slag, i förekomman- de fall angivet med en enligt 16 & fastställd beteckning». Dessa beteckningar återfinns under 11—23 kap. i LSK:s förslag till Av- delning II i tillämpningskungörelsen till livs- medelsstadgan och i kungörelsens Bilaga 5 . Som utgångspunkt härför har tagits före- skrifterna i 8 kap. 1951 års stadga, vilka emellertid arbetats om och utvidgats i avsikt att motsvara det aktuella behovet av skyd- dande beteckningar för olika livsmedel och av regler för sammansättningen av dessa varor. Ifrågavarande delar av tillämpnings- kungörelsen upptar långt flera sådana be- teckningar än som anges i 8 kap. nuva- rande livsmedelsstadga. Sålunda har definie- rats Och fastställts beteckningar för olika, nu förekommande typer av mjölk och mjölk- produkter (11 kap.), ost, margarinost och mesvara (12 kap.), ätbara fetter och oljor (13 kap.), glass m.m. (14 kap.), köttvaror (15 kap.), fiskvaror (16 kap.), ägg och ägg- produkter (17 kap.), spannmålsprodukter (18 kap.), bär, frukt, grönsaker, rotfrukter och svamp (19 kap.), juice och sylt m.m. (20 kap.), socker och honung (21 kap.), kaffe (22 kap.) och ättika (23 kap.). Slutligen finns möjlighet att i nya kapitel under till- lämpningskungörelsens Avdelning II införa bestämmelser också för andra typer av livsmedel.

Av det föregående framgår att den som har att märka ett livsmedel också är skyldig att använda den beteckning för varan som kan vara fastställd av livsmedelsstyrelsen. Därvid måste emellertid uppmärksammas

att beteckningen inte får användas för någon annan typ av livsmedel. För att betona detta har i 46 & första stycket föreslagits ett direkt förbud mot att saluhålla en vara under fast- ställd beteckning, om den har annan sam- mansättning eller är av annan beskaffenhet i övrigt än det slags livsmedel för vilket be- teckningen fastställts. Denna bestämmelse har närmare kommenterats under avsnittet IV 2.3.2.

En märkning med uppgift om livsmedlets slag kan i fråga om vissa livsmedel ofta inte anses tillräcklig för att möta behovet av saklig information om varans beskaffen- het. I sådana fall bör enligt LSK:s uppfatt— ning den obligatoriska märkningen komplet- teras med uppgifter om livsmedlets väsent- liga sammansättning. En regel härom har upptagits under 17 5 första stycket 2 i för— slaget till ny livsmedelsstadga.

Också i denna fråga har märkningskom- mittén inom Codex Alimentarius Commis- sion lagt fram ett förslag. Dettta innebär i stort sett att varje färdigförpackat livsmedel skall förses med en fullständig innehållsdek- laration av dess beståndsdelar (»a complete list of ingredients»). Om någon eller några beståndsdelar i livsmedlet i sin tur är sam- mansatta av flera komponenter, skall också dessa deklareras. Någon uppgift om mäng- den av de olika beståndsdelarna behöver emellertid inte lämnas utan det räcker med att ange dem i fallande storleksordning (»in descending order of proportion»). Från huvudregeln om en fullständig innehållsde- klaration skall kunna göras undantag som bestämmes av Codex-kommissionen eller någon av dess olika varukommittéer. Vid ut- arbetandet av förslaget har hittills fram— kommit att sådana undantag kan bli ak- tuella för ett 40—tal olika livsmedel bl.a. produkter med så allmänna beteckningar som bröd, mjöl, bakpulver, ost, glassvaror, sylt, marmelad, saftdrinkar, soppor, m. fl. Codex-förslaget innebär vidare att man i stället för en specificering av vissa ingredien— ser skall få använda gemensamma s.k. gruppnamn (»class titles»). F.n. omfattar förslaget i denna del 18 gruppnamn bland

vilka kan nämnas animaliskt fett, vegetabi- liskt fett, kryddor och örter samt sådana typiska livsmedelstillsatser som konserve- ringsmedel, färgämnen, aromämnen, för- tjockningsmedel och blekningsmedel.

Enligt LSK:s uppfattning medför en till- lämpning av Codex-förslaget att undantag kan komma att göras för så många ur hälso- och näringssynpunkt viktiga livsmedel samt med gruppnamn betecknade ingredienser, att huvudregeln om en fullständig innehålls- deklaration i stället kommer att fungera som ett undantag. En föreskrift med sådana konsekvenser torde knappast kunna godta- gas.

Å andra sidan kommer ur rent saklig synpunkt ett generellt krav på att alla får- digförpackade livsmedel förses med en full- ständig innehållsdeklaration att sträcka sig utöver de hygieniska och ekonomiska syften som ligger till grund för livsmedelsstadgan. En sådan deklaration kan i och för sig vara av allmänt värde och intresse för konsu- menterna men synes inte alltid motiverad för att uppfylla stadgans avgränsade syfte att vara ett skydd mot förekomsten av livs- medel, som är otillfredsställande ur hälso- och näringssynpunkt, samt att främja red- lighet i handeln med livsmedel. I den mån det finns önskemål från konsumenthåll att få längre gående upplysningar om livsmed- len bör de tillgodoses i annan ordning än inom ramen för livsmedelsstadgan.

Nu anförda synpunkter äger enligt LSK:s uppfattning till stor del giltighet också be- träffande det system med »varufakta» som tillämpas i varudeklarationsnämndens verk- samhet. Förutom att detta system i princip tar sikte på att förse alla konsumtionsvaror med en innehållsdeklaration innebär det också en form av egenskapsdeklaration. Där- vid bör om möjligt anges en varas funktio- nella egenskaper i fråga om lämplighet och användbarhet för avsett ändamål. Syftet med varudeklarationen för livsmedel är så- lunda att så fullständigt som möjligt ange olika sorter och kvaliteter, mängd av livs- medlet, arten och halten av eventuella till- satser och andra ingredienser, mängden fasta och flytande beståndsdelar, närings-

värde, antalet portioner, användningsområ- de, speciella egenskaper på grund av råvaru- val och tillverkningsmetoder, förvaring, hållbarhet, m. m. För att objektivt kunna ange dessa egenskaper så att innebörden av uppgifterna blir entydig för alla produk- ter inom samma varukategori fordras stan- dardiserade provnings- och mätmetoder. Normer härför är ofta mycket svåra och ibland ännu inte möjliga att arbeta fram. Detta förhållande är orsaken till att varu- deklarationer saknas för många livsmedel och att vissa deklarationer inte är fullstän- diga. De detaljerade upplysningar som in- går i de flesta varudeklarationer synes knap- past nödvändiga för att uppnå livsmedels— stadgans tidigare nämnda hygieniska och ekonomiska syften utan får anses sträcka sig långt därutöver.

Mot denna bakgrund har LSK funnit att tillräckliga skäl inte kan åberopas för att i livsmedelsstadgan införa en generell före- skrift om vare sig fullständig innehållsdekla- ration eller en ännu längre gående varude- klaration av det slag som nyss berörts. En- dast när det gäller barn- och dietmat har LSK ansett det motiverat att i princip behål- la det krav på fullständig innehållsdeklara- tion som nu gäller enligt 32 å i 1951 års stadga. Som framgår av kommentarerna till 48 å i LSK:s förslag har ifrågavarande be- stämmelse blivit något utvidgad. Enligt de synpunkter LSK uttalat i det föregående måste det emellertid i fråga om övriga livs- medel otvivelaktigt föreligga ett allmänt be- hov av att i större eller mindre utsträck- ning lämna ytterligare information om va- rornas beskaffenhet än vad som kan fram- gå av uppgiften om livsmedlets slag. Med hänsyn härtill föreslår LSK under 17 5 första stycket 2 att färdigförpackat livsme- del dessutom skall vara märkt med uppgift om »livsmedlets väsentliga sammansättning, om sådan uppgift uppenbarligen erfordras för att ge förbrukaren en tillfredsställande uppfattning om livsmedlets användbarhet och värde». Det blir alltså här fråga om att vid behov lämna ett slags begränsad inne- hållsdeklaration.

Frågan om vad som skall anses vara »den väsentliga sammansättningen» och hu- ruvida uppgifter därom »uppenbarligen» er- fordras kan inte lösas gemensamt för alla livsmedelsprodukter. I stället får man be- träffande varje enskilt varuslag söka avgöra vilken information som behöver lämnas. An- svaret för denna bedömning bör enligt LSK:s uppfattning i första hand vila på till- verkaren eller förpackaren som ju själv bäst måste känna till beskaffenheten av sina pro- dukter. Givetvis bör livsmedelsmyndigheter- na, liksom i frågan om beteckningen för livsmedel, biträda med råd och anvisningar. Möjlighet finns också för livsmedelsstyrelsen att enligt förslaget till 4 5 första stycket livs- medelsstadgan utfärda särskilda tillämp- ningsföreskrifter om den typ av begränsad innehållsdeklaration som kan anses motive- rad. Huvudsyftet med deklarationen bör vara att bereda konsumenten bättre möjligheter än för närvarande att genom sakliga uppgif- ter välja den vara, som i fråga om samman- sättning och övrig beskaffenhet passar just hans behov. Upplysningarna bör också be- reda en normalkonsument möjlighet att jäm— föra varor av samma slag som till utseendet förefaller lika men i verkligheten har vä- sentligt skilda beståndsdelar. Överhuvud- taget skall den begränsade innehållsdeklara- tionen vara av praktiskt värde och inriktas på att lämna konsumenterna erforderlig, objektiv information så att de inte blir vilse- ledda i fråga om ett livsmedels verkliga sammansättning.

Många standardvaror såsom smör, margarin, mjölk, kött, fisk, frukt, grönsaker o. dyl. är så välkända för konsumen- terna att någon närmare innehållsdeklaration inte är nödvändig. Som regel synes sådana varor, då de är oblandade, inte behöva nå- gon annan märkning än en rättvisande upp- gift om livsmedlets slag. Detta är vanligtvis tillräckligt för att konsumenterna skall få en uppfattning om ifrågavarande produkters användbarhet och värde.

Annorlunda förhåller det sig med sam- mansatta livsmedel bland vilka charkuteriva- rorna måste anses intaga en särställning. Dessa kan sålunda bestå av olika ur närings-

och kvalitetssynpunkter mycket varierande beståndsdelar. Särskilt viktigt är enligt LSK:s uppfattning att tillfredsställande upplysning- ar lämnas om mängden fett i varan. Efter- som fett är billigare än ren köttråvara, kan en alltför hög fettinblandning innebära eko— nomiskt bedrägeri mot konsumenterna, i den mån dessa inte får upplysning om varans fetthalt. Av vad som anförts under av- snittet IV 2.3.2 om nya livsmedelstyper framgår sålunda att det finns stora möjlig— heter att på ett för konsumenterna omärk- ligt sätt öka fetthalten i olika produkter ge- nom tillsats av bl. a. sojaprotein och poly- fosfat.

Liknande förhållanden gäller också vat- tenhalten både i charkuterivaror och i oblan- dade köttprodukter. Det är därför påkallat att, om mängden vatten överstiger den nor- mala, tydligt ange detta. Vidare kan vissa varor till sitt utseende förefalla vara likvär- diga men i verkligheten bestå av närings- och kvalitetsmässigt mycket skiftande be- ståndsdelar. Detta gäller bl.a. olika slags korv och malda köttprodukter som hambur- gare och liknande. Sådana varor kan vara utdrygade med olika ämnen t. ex. sojapro— tein i så stor mängd att dessa inte kan betraktas som livsmedelstillsatser i egentlig mening. För dylika produkter måste anges vilken typ av köttråvaror som använts och vilka utdrygningsmedel som satts till. För att deklarationen härav skall kunna ge konsu- menten en riktig uppfattning om produktens värde, näringsmässigt och ur prissynpunkt, är det ofta nödvändigt att också mängden av viktigare ingredienser utmärkes. Det sy- nes emellertid tillräckligt att då uppge bara de beräknade genomsnittsproportionerna i stället för den exakta halten i varje enskild förpackning eller enhet. Däremot kan en uppräkning enbart i fallande skala av olika beståndsdelar inte anses motsvara kravet på en tillfredsställande information i detta hän- seende.

När det gäller andra sammansatta livs- medelsprodukter är det ofta också betydelse- fullt att konsumenterna får reda på vilka olika råvaror som ingår. I fråga om t. ex. köttsoppa bör man deklarera vilket slags

kött och andra råvaror som ingår samt pro— portionerna mellan soppans fasta bestånds— delar och spadet.

För vissa varor bör arten ingående fett anges. Det räcker då inte att bara upplysa om att det är fråga om exempelvis vegeta- biliskt fett. Den allmänna uppfattningen synes vara att allt sådant fett är närings- mässigt bättre än animaliskt. Så är emeller- tid inte fallet med t.ex. kokosfett. I stället bör man ange halten i fettet av fleromättade fettsyror eller linolsyra. Från näringsfysiolo- gisk synpunkt är nämligen en sådan upplys- ning av väsentlig betydelse.

Delade meningar kan råda om i vilken mån livsmedelstillsatser bör uppges i den begränsade innehållsdeklaration som krävs enligt 17 5 första stycket 2. Enligt viss ut- ländsk lagstiftning, bl.a. den västtyska, krävs uppgifter om alla i ett livsmedel in- gående tillsatser. En sådan information är emellertid enligt LSK:s uppfattning av ringa värde för konsumenterna, eftersom tillsat- serna oftast har en alltför svårbegriplig ke- misk beteckning för att rätt kunna förstås av normalkonsumenten. Därtill kommer att inga andra tillsatser än de som blivit god- kända av livsmedelsstyrelsen enligt 11 5 får komma till användning. I betraktande härav föreslår LSK att livsmedelsstyrelsen i sam- band med godkännandet av en tillsats får avgöra, i vilken utsträckning tillsatsen skall särskilt deklareras. Som framgår av den till förslaget till tillämpningskungörelsen foga- de Bilagan 3 om livsmedelstillsatser kommer en sådan deklarationsplikt att föreligga bl. a. för sackarin och andra konstgjorda sötnings- medel, kinin i läskedrycker, färgämnen i saft samt i fisk- och skaldjursprodukter, oli- ka konserveringsmedel m. m.

Även om bedömningen av i vilken ut— sträckning ett livsmedels sammansättning skall deklareras som regel i första hand an- kommer på tillverkaren eller förpackaren, har LSK beträffande vissa livsmedel funnit det motiverat att i tillämpningskungörelsen direkt föreskriva att olika särskilt betydelse- fulla beståndsdelar skall deklareras. Bestäm- melser i detta hänseende föreslås sålunda för bl. a. fetthalt i vissa mjölkprodukter, fetthalt

i ost samt ätbara fetter och oljor, vissa in- gredienser i glassprodukter, fetthalt och bin- demedel i vissa blandade köttprodukter, mjölk- och proteinhalt i bröd, olika be- ståndsdelar i juice, saft och sylt m.m.

I anslutning härtill bör uppmärksammas att bestämmelsen i nuvarande 34 5 om de- klaration beträffande arten och halten av vitaminer och andra näringsämnen föreslås bli överförd till den nya livsmedelsstadgan under 22 5. Bestämmelsen gäller sålunda då ett livsmedel saluhålles under uppgift att det innehåller näringsämne men har nu ut- vidgats till att avse alla livsmedel, således också mejeriprodukter, kött, fisk och vege- tabilier som f. n. är undantagna. Enligt 23 5 kan dock livsmedelsstyrelsen medge avvikel- ser från denna huvudregel.

Det bör här framhållas att många livsme- del redan nu är försedda med en innehålls- deklaration som i allt väsentligt överens- stämmer med och ibland går utöver de upp- gifter, vilka i enlighet med vad som sagts i det föregående krävs enligt 17 5 första stycket 2 beträffande >>livsmedlets väsentliga sammansättning». Fördelen i dessa fall med att införa en direkt skyldighet att deklarera vissa viktiga ingredienser består i att detta kommer att gälla också alla andra varor av samma slag. Dessutom får livsmedelsmyn- digheterna möjlighet att ingripa för att få uppgifterna utformade på ett likvärdigt sätt och tillse att deklarationerna verkligen stämmer med de faktiska förhållandena. I samband härmed bör uppmärksammas att bestämmelsen om innehållsdeklaration pri- märt endast gäller färdigförpackade livsme- del. Enligt förslaget till 21 & finns emeller- tid möjlighet för livsmedelsstyrelsen att före- skriva att uppgifter av ifrågavarande slag också skall lämnas vid saluhållande av oför- packade livsmedel.

Slutligen har LSK funnit det angeläget att de olika uppgifter om livsmedel som läm— nas genom varudeklarationsnämndens »varu- fakta» i erforderlig utsträckning samordnas med principerna för upplysning om livsme- dels >>väsentliga sammansättning» enligt 17 5 första stycket 2 livsmedelsstadgan. I sådant syfte föreslår LSK att varudeklarations—

nämnden, före fastställande av normer för varufakta beträffande ett visst slags livs- medel, underställer frågan därom livsmedels- styrelsens prövning. Förslag till ändring av nämndens stadgar för detta ändamål fram- lägges under författningsförslaget 11.13.

2.5 Hållbarhetsmärkning av färdigförpac- kade livsmedel

2.5.1. Gällande bestämmelser

De nuvarande märkningsbestämmelserna i 7 kap. 1951 års livsmedelsstadga tar framför allt sikte på att konsumenten skall få kän- nedom om vilket livsmedel han köpt, dess vikt eller volym och vem som borgar för va- rans kvalitet. Däremot finns enligt stadgan inte något krav på upplysning när olika livs- medel tillverkats eller förpackats eller hur länge de kan beräknas hålla sig, innan de blir otjänliga eller undergår annan kvalitets- försämring.

Vid remissbehandlingen av 1949 års be- tänkande framhöll flera instanser i fråga om märkningsbestämmelserna, att uppgift om tillverknings- eller förpackningsdag i klartext var en viktig upplysning åtminstone beträffande vissa livsmedel med begränsad hållbarhetstid. Som motiv för en sådan da- tummärkning åberopades att handeln med livsmedel i större utsträckning än tidigare inriktats på slutna förpackningar och att det därvid fanns risk för att förpackningar av äldre datum fick ligga kvar alltför länge i försäljningslokalerna.

Bestämmelser om datummärkning kom trots dessa krav inte att införas i 1951 års stadga dock med två undantag, nämligen för ost framställd av komjölk samt för salt sill och strömming. Undantagen härstammar från äldre författningar. Sålunda föreskrevs i 49 ä 1 mom. att, då fråga var om annan ost än mjukost och smältost, osten vid salu- hållandet skulle vara försedd med datum- märke innehållande uppgift om dagen för ystningen. När det gällde i träkärl inlagd salt sill eller strömming skulle enligt 69 & märkning ske med uppgift om år och må—

nad för nedsaltningen, dock endast om in- läggningen skett för avsalu annorledes än i detaljhandeln.

Konsumentens krav och behov att få närmare uppgifter om varan har hittills en— dast tillgodosetts på frivillighetens väg. Upp- gifterna har antingen utformats av den en- skilde fabrikantens marknadsförare eller ef— ter de normer som fastställts av varudeklara- tionsnämnden i varufakta. Vid sidan härav har i många fall tillverkarna för sin egen interna kontroll använt sig av olika system med kodmärkning. Detta sker närmast för att vid reklamationer kunna identifiera en viss vara.

2.5.2. Förslag om datummärkning av livs- medel

I syfte att effektivisera och förbättra hante- ringen av livsmedel i de nya butikstyperna och för att tillgodose konsumenternas behov av upplysning om livsmedels hållbarhet bör- jade vissa fabrikanter och detaljhandelsfir- mor på 1950—talet att stämpla s. k. färdigför- packade livsmedel med datum, främst till- verknings- och förpackningsdag eller sista rekommenderade försäljningsdag. Det gällde bl. a. mjölk, charkuterivaror och färskt kött.

Frågan om att införa en lagstadgad så- dan datummärkning för mjölk väcktes i 1954 års mjölkkommittés betänkande (SOU 1960: 29) rörande åtgärder för att förbättra konsumtionsmjölkens beskaffenhet. I valet mellan olika alternativ stannade kommittén för att föreslå en märkning med »sista för- säljningsdag» i klartext efter ett enhetligt system för hela riket. Kommittén ansåg den tilltänkta datummärkningen av mjölk vara så viktig att en bestämmelse därom borde tagas in i livsmedelsstadgan. Förslaget inne- har att det på alla mjölkförpackningar skul- le anges den sista dag då mjölken fick salu- hållas. I anslutning härtill föreslogs att ve- terinärstyrelsen i en särskild kungörelse om kontroll av detaljförpackning av mjölkpro— dukter skulle närmare förklara vad datum- märkningen innebar. Enligt kungörelsen skulle mjölken efter angivet datum bl. a. kunna förvaras ytterligare ett dygn vid

+170C eller tre dygn vid +50C och då fortfarande vara användbar som livsmedel.

Någon tid efter det mjölkkommittén lagt fram sitt förslag gjorde stadsfullmäktige i Stockholm den 21 november 1960 en fram- ställning hos Kungl. Maj:t att i livsmedels- stadgan skulle införas bestämmelser om obli- gatorisk öppen datumstämpling av färdigför- packade livsmedel. Till grund för framställ- ningen låg en motion, vari yrkades att en dylik stämpling borde gälla alla färdigför- packade livsmedel beträffande vilka infek- tionsrisken kunde bedömas vara särskilt stor. I motionen fästes bl.a. uppmärksam- heten på den ökade användningen av va- kuumförslutna plastpåsar och metallfolie- emballage för olika färska livsmedel. Om sådana förpackningar inte hanterades på rätt sätt i detaljhandeln eller hos konsumen- terna, förelåg enligt motionen en betydande risk för förskämning av livsmedlen.

I stadsfullmäktiges framställning hänvi- sades till en inom hälsovårdsnämnden i Stockholm utarbetad promemoria angående betydelsen av obligatorisk datummärkning av färdigförpackade livsmedel. Nämnden framhöll bl.a. att konsumenterna undan- drogs en direkt bedömning av sådana varor även om de var förpackade i genomskinligt material. De livsmedel problemet främst gällde var charkuterivaror, färskt kött och färdiglagad mat. Nämnden ansåg det på— kallat att konsumenterna genom något slags märkning fick nödiga upplysningar åtmin- stone om dylika varors ålder. En sådan da- tumstämpling skulle också underlätta för butikspersonalen att kontrollera åldern på överblivna förpackningar. Den märkning av sådant slag som redan genomförts i begrän- sad utsträckning på frivillig väg borde därför göras generell och enhetlig. Vakuumför- packade livsmedel borde sålunda märkas med sista försäljningsdag, som skulle kunna fastställas efter undersökningar av hållbar- heten hos de ifrågakommande varuslagen. Vidare borde färdiglagad mat och färskt kött märkas med förpackningsdatum. Sär- skilda föreskrifter borde utfärdas om förva- ring av sådana varor i kyla. Undantag från

datummärkningstvånget syntes enligt hälso- vårdsnämnden kunna förekomma beträffan- de hel- och halvkonserver samt ett flertal djupfrysta livsmedel.

Vid remissbehandling av stadsfullmäkti- ges framställning tillstyrkte flertalet av 36 hörda myndigheter och organisationer att någon form av obligatorisk datummärkning infördes för förpackade livsmedel. Det ge- nomgående motivet härför var att struktur- förändringen av livsmedelshandeln mot självbetjäningssystemet med försäljning av i förväg färdigställda konsumentförpackningar gjorde det svårare för både allmänheten och detaljhandeln att bedöma varornas kvalita- tiva beskaffenhet, om förpackningarna inte på något sätt var datummärkta. Tveksam- het rådde emellertid i frågan om hur märk- ningen borde utformas. När det gällde den tidpunkt som borde anges syntes fyra olika lösningar möjliga, nämligen angivande av tillverkningsdag, förpackningsdag, sista för- säljningsdag eller sista förbrukningsdag. Helt allmänt ansåg de flesta remissinstanserna sista försäljningsdagen vara att rekommen— dera. Förslag framkom också om att man skulle få tillämpa en märkning med flera tidpunkter eller att olika tidpunkter kunde anges för skilda slag av livsmedel. Proble- men i fråga om datummärkning behövde emellertid utredas innan någon definitiv ställning kunde tagas. Bl.a. syntes märk- ningen böra kombineras med bestämmelser om hur de datummärkta livsmedlen borde förvaras. Vidare torde inte alla livsmedel behöva datummärkas utan endast de som hade en begränsad hållbarhetstid. Sistnämn— da spörsmål förutsatte en närmare under- sökning om hållbarheten av olika på mark- naden förekommande livsmedel.

Ett mindre antal remissinstanser var mera negativt inställda till obligatorisk datum- märkning och ansåg att denna form av kon- sumentupplysning likaväl kunde ske som dit- tills på frivillig väg. Ett lagfästande av ett sådant märkningssystem bedömdes Också vara orealistiskt, eftersom det förutsatte ett ställningstagande till varje tänkt livsmedels presumtiva hållbarhet. Med tanke på det mycket skiftande varusortimentet särskilt

inom charkuteribranschen kunde lagbestäm- melser i detta hänseende bli orimligt detal- jerade.

Framställningen från stadsfullmäktige i Stockholm föranledde ingen annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att den, tillsammans med de däröver avgivna remissyttrandena, över- lämnades till LSK för att tagas i beaktande vid fullgörande av kommittéuppdraget.

2.5.3 Remissyttranden till LSK De synpunkter, som framkommit i anledning av stadsfullmäktiges i Stockholm förslag om datummärkning, har i allt väsentligt uppre- pats och vidareutvecklats i de yttranden som inkommit till LSK. Intresset för en ökad information till konsumenterna genom en sådan märkning har varit livligt. Endast ett mindre antal remissinstanser har direkt av- styrkt en lagstiftning i saken. Vid tillstyrkan av en obligatorisk datum— märkning har särskilt framhållits att tving- ande bestämmelser är den bästa utvägen för att komma till rätta med den mycket varie- rande, frivilliga märkning som hittills skett. För att konsumenterna lätt skall vänja sig vid märkningen måste ett enhetligt system införas. Denna upplysningsform används också som ett medel i konkurrensen och därför synes en offentlig kontroll nödvändig för att man skulle kunna ingripa mot mer eller mindre vilseledande datummärkning. Remissinstanserna betonar att det endast är de särskilt ömtåliga livsmedlen som behöver märkas. Sålunda finns knappast något skäl att datummärka exempelvis helkonserverade varor. Märkningen bör inte bara utvisa en viss dag utan också ge konsumenterna en direkt upplysning om hur länge livsmedlen håller sig. Därvid framhålles svårigheterna att fastställa hållbarheten för olika typer av livsmedel, eftersom deras livslängd i myc- ket hög grad beror på hur de förvaras. Da- tummärkningen bör därför också innefatta en rekommendation om lämpligaste förva- ringssätt. I valet mellan de olika tidpunkter datum— märkningen bör utvisa anses i många re- missyttranden mest önskvärt att konsumen-

terna därigenom får information om hur länge de kan förvara livsmedlen i hemmen. Med denna utgångspunkt synes därför an- givande av en sista rekommenderad kon— sumtions- eller förbrukningsdag vara att för- orda. Å andra sidan anses en sådan uppgift vara vansklig att ge, eftersom den innebär en viss garanti för livsmedlets hållbarhet samtidigt som man inte vet hur konsumen- terna hanterar varan. Några remissinstan- ser vill därför inte utsträcka datummärk- ningen längre än till att avse den sista re- kommenderade försäljningsdagen. I andra yttranden framhålles betydelsen av att upp- gift lämnas om förpacknings- eller tillverk- ningsdagen för ett livsmedel. En sådan märkning måste emellertid kombineras med upplysning om livsmedlets beräknade håll- barhetstid.

I remissyttrandena förklaras också att, vilket system för datummärkningen man än väljer, detta kommer att ha en fördyrande effekt på livsmedlen. Därvid påpekas pro- blemet med returer av varor som blivit lig— gande kvar i detaljhandeln utöver den tid datummärkningen utvisar. Vidare uttrycks också farhågor för att kravet på märkning internationellt sett kan få en handelshind- rande effekt. Den datummärkning som gäl— ler för svenska livsmedel måste nämligen av konkurrensskäl också gälla motsvarande ut- ländska importvaror. Därvid kan vissa svå- righeter uppstå i varuutbytet med andra länder.

2.5.4. Livsmedelsstadgekommittén

För att få problemen rörande datum- märkning av livsmedel belysta så allsidigt som möjligt har LSK anordnat ett antal hearings i ämnet med konsumenter och konsumentorganisationer, olika delar av livs- medelsindustrin, detaljhandel, grosshandel och importörer samt med dags- och vecko- press, radio och television.

Vid sin utredning har LSK konstaterat att datummärkning under senare år blivit ett allt vanligare medel för att söka tillgodo- se konsumenternas krav på upplysning om hållbarheten hos olika livsmedel. En starkt

bidragande orsak härtill har varit att man inom detaljhandeln alltmer slutat med den traditionella försäljningen >>över disk» och gått över till självbetjäningssystemet i snabb- köpsbutiker. Denna försäljningsform har gjort det nödvändigt att olika slag av livs- medel i så stor utsträckning som möjligt tillhandahålles i färdiga förpackningar. För- packningstekniken har samtidigt utvecklats bl.a. genom nya metoder för vakuumför- slutning och djupfrysning. För att möta de ökade krav på effektivitet i varudistributio- nen som de nya förhållandena fört med sig har förpackningsarbetet av rationaliserings- skäl alltmer kommit att centraliseras till livsmedelsproducenterna eller till särskilda förpackningscentraler.

Dessa förhållanden har i sin tur medfört, att livsmedelsbutikerna numera i stor ut- sträckning endast blivit förmedlare av varor vilkas kvalitet och hållbarhet affärspersona— len i många fall har svårt att bedöma. Till följd av de nya distributions- och försälj- ningsformerna har allmänhetens möjligheter att, också när det gäller välbekanta livsme- del, själv göra en sådan bedömning av natur- liga skäl blivit mindre än tidigare.

De nya förpackningsformerna har också skapat en osäkerhet vid bedömningen av de förpackade livsmedlens hållbarhet både inom distributionen och hos konsumenterna. Som exempel kan nämnas den uppfattningen att vakuumförpackade och djupfrysta livs- medel i fråga om hållbarhet skulle vara att jämföra med sterilkonserverade livsmedel. Detta har fått till följd att sådana livsmedels- förpackningar många gånger hanteras på ett oförsiktigt sätt, bl. a. genom att de inte un- der hela distributionskedjan förvaras i en obruten kyl- eller fryskedja. Ogenomskin- liga förpackningar döljer lätt kvalitativa bris- ter hos livsmedlen. Visserligen skyddar så- dana förpackningsmaterial innehållet mot förorening utifrån och uttorkning men sam- tidigt gynnar de livsbetingelserna för mikro- organismer hos varan. När det gäller genom- skinliga förpack-ningsmaterial ger dessaioch för sig konsumenterna möjlighet att till en viss grad avgöra, om det inneliggande livs- medlet har en från det normala avvikande

färg eller struktur. Vissa av dessa förpack- ningar är emellertid ofta genomskinliga en- dast på en sida. Frånvaron av märkbara för- ändringar behöver å andra sidan inte betyda att varan är färsk och sund. Genom olika behandlingsmetoder kan nämligen livsmed— lens färg numera bibehållas längre vid lag— ring än tidigare varit möjligt och således vilseleda konsumenterna om den kvalitativa beskaffenheten. Å andra sidan kan stark be- lysning i livsmedelslokalerna på några tim- mar märkbart bleka färgen bl. a. hos vissa charkuterivaror utan att beskaffenheten i övrigt hos varorna påverkas därav.

Mot denna bakgrund måste konsumen- terna anses ha rätt till upplysningar som ger dem bättre möjlighet att bedöma livs— medlens beskaffenhet. De bör således med fog kunna kräva en viss garanti för att livsmedlen inte undergått någon väsentlig försämring sedan de förpackats samt för att varorna efter inköpet håller sig konsum- tionsdugliga vid sedvanlig förvaring i det en- skilda hushållet. Ur allmän hälsovårdssyn- punkt måste det också betraktas som ange- läget att det i handeln inte förekommer livs— medel, som på grund av alltför långvarig lagring undergått sådan försämring att de blir olämpliga eller rent av skadliga att förtära.

Nu berörda omständigheter talar enligt LSK för införande av något slags upp- lysningsskyldighet beträffande hållbarheten hos förpackade livsmedel. Syftet därmed bör vara att lämna konsumenterna tillfreds- ställande upplysningar om på vilket sätt de bör förvara livsmedelsförpackningarna i hemmet samt när de i förpackningarna inne- slutna livsmedlen senast bör förbrukas utan att fara finns för att de undergått någon försämring av väsentlig betydelse för kon— sumenterna. Enligt LSK synes det hittills använda begreppet datummärkning inte helt motsvara det nu angivna syftet med upplys- ningsskyldigheten. Ordet datummärkning kan sålunda rent språkligt inte anses tyda på någon information om ett livsmedels håll— barhet utan endast innebära att uppgift läm— nas om ett visst datum beträffande varan. I betraktande härav har LSK kommit till den

uppfattningen att upplysningsförfarandet i stället bör benämnas hållbarhetsmärkning vilket begrepp är mera adekvat med hänsyn till förfarandets syftemål.

Direkta bestämmelser om hållbarhets- märkning återfinns under LSK:s förslag till 175 första stycket 4 och 18—20 åå i den nya livsmedelsstadgan. Vid utarbetandet

härav har LSK gjort följande bedömning.

En första fråga som uppkommit är vilka typer av förpackningar som bör omfattas av hållbarhetsmärkningen. De allmänna märk- ningsbestämmelserna i 7 kap. 1951 års stad- ga omfattar enligt uttalanden i förarbetena rent principiellt alla slag av förpackningar således inte bara flaskor, burkar, kartonger och dylikt utan också oförslutna påsar och vanliga pappersomslag. LSK har genom sitt förslag låtit de allmänna bestämmelserna för märkning i princip gälla vad som i dagligt tal kallas färdigförpackningar, dvs. livsme- delsförpackningar vilka iordningställts före och utan direkt samband med själva försälj- ningen eller överlämnandet till konsumenten och vilka är avsedda att vid ett senare till- fälle utlämnas till konsumenten i obrutet skick. Det bör inte ha någon betydelse om förpackningen iordningställts av tillverka- ren, hos en grossist, i en särskild förpack- ningscentral eller hos detaljhandlaren. I 3 kap. tillämpningskungörelsen har märknings- bestämmelserna dock begränsats att tills vi- dare endast gälla färdigförpackade livsmedel som väger från 25 gram upp till 25 kilo- gram. För att kunna betraktas som färdig- förpackning måste vidare själva förpack- ningen ha till uppgift att skydda livsmedlet från menlig påverkan utifrån. Av denna anledning bör oförslutna påsar och förslutna nätpåsar med t.ex. frukt, grönsaker eller färskt bröd inte bedömas som färdigförpack- ningar i förevarande sammanhang.

Enligt LSK:s kommentar till definitionen i l 5 andra stycket 4 av färdigförpackat livsmedel skall detta begrepp omfatta endast 5. k. konsumentförpackningar. Det bör emel- lertid uppmärksammas att LSK enligt 21 & gett livsmedelsstyrelsen rätt föreskriva att också annat livsmedel skall märkas enligt

17—19 55. Det har därvid ansetts angeläget att sådana transport- och grossistförpack- ningar, som är avsedda bl. a. för detaljhan- deln, Och storförpackningar som levereras till storhushållen skall märkas på samma sätt som färdigförpackningar avsedda för kon- sumenterna. En föreskrift härom föreslås under 3 kap. tillämpningskungörelsen. Där- igenom kommer hållbarhetsmärkningen att bli tillämplig också på dessa större förpack- ningstyper och inte bara på de reguljära konsumentförpackningarna.

Ett betydelsefullt spörsmål är vilka fär- digförpackade livsmedel som bör hållbar- hetsmärkas. Ur konsumenternas synpunkt vore det givetvis tacknämligt om märknings- systemet omfattade alla dylika varor. När det gäller att lagstiftningsvägen införa en uppgiftsskyldighet av förevarande slag är det emellertid inte ett tillräckligt motiv att upp- gifterna i fråga endast kan vara bra att få. Det måste sålunda därutöver fordras särskil- da, ur allmänna hälsovårdssynpunkter vä- gande skäl för att i lag kräva en hållbarhets- märkning. Dylika skäl får anses föreligga endast när det gäller sådana livsmedel som håller sig konsumtionsdugliga en begränsad tidsperiod och som vid förtäring därefter kan medföra vissa hälsorisker.

Mot denna bakgrund har LSK kommit till den uppfattningen att den obligatoriska hållbarhetsmärkningen i princip bör be— gränsas till livsmedel av så ömtåligt och lätt- förstörbart slag att de inte kan antagas hålla sig mer än en månad (30 dagar), dvs. kan beräknas bli otjänliga till människoföda inom den tiden.

Genom angivna begränsning kommer hållbarhetsmärkningen i princip att enbart gälla sådana ömtåliga livsmedel vilka i dag- ligt tal rubriceras som färskvaror t. ex. kött, charkuterivaror, fisk, vissa mejeriprodukter, ägg, färdiglagade maträtter, bredda smörgå- sar o. dyl. Enligt LSK:s uppfattning finns det just beträffande färskvarorna den största risken för en så snabb försämring att va- rorna blir konsumtionsodugliga Och som följd därav kan befaras medföra hälsorisker.

I fråga om andra livsmedel, som således håller sig längre än 30 dagar, kan däremot

försämringen anses ske så långsamt att de blir konsumtionsodugliga först efter den tid, under vilken konsumenterna i allmänhet brukar förvara dem hemma. Med hänsyn härtill kan bärande skäl knappast anföras för att skyldigheten till hållbarhetsmärkning skall omfatta OckSå dessa typer av mera långvarigt hållbara livsmedel. Ett avsteg från denna princip synes dock böra göras be- träffande livsmedel som kan bli direkt skadliga att förtära även efter en månad. För sådana varor vill LSK därför också ställa upp krav på hållbarhetsmärkning. Det skulle nämligen både för konsumen- terna och ur allmänna hälsovårdssynpunkter te sig besynnerligt att ett livsmedel som be- räknas bli skadligt att äta inom en månad skall hållbarhetsmärkas och på så sätt varna kOnsumenterna, medan någon hållbarhets- märkning inte alls behöver finnas på en vara som bara efter ytterligare någon veckas för- varing kan medföra hälsorisker. Denna ut- ökning av märkningsskyldigheten bör emel- lertid gälla endast i de fall, då livsmedlet kan antagas bli skadligt under sådan tid som det uppenbarligen är avsett att kunna förvaras. Bestämmelser av nu nämnda inne- börd har intagits i inledningen till 18 & förs— ta stycket.

För att underlätta bedömningen av om livsmedel av visst slag är av sådan beskaffen- het att det behöver hållbarhetsmärkas har LSK ansett det motiverat att i 20 & ge livs- medelsstyrelsen befogenhet att i särskilda fall fastställa huruvida sådan märkning skall ske.

Bedömer man hållbarhetsmärkningen med hänsyn till livsmedelsstadgans uppgift att också främja redlighet i handeln finns motiv för att hållbarhetsmärka också andra varor än dem som nämnts i det föregående. Som exempel på sådana varor med begrän— sad hållbarhetstid kan nämnas halv- eller kylkonserver, vissa typer av djupfrysta va- ror, majonnäser, dressing och en del torra pulvervaror. Även om direkta hälsoskäl eller 30-dagarsregeln inte motiverar en hållbar— hetsmärkning kan emellertid i fråga om dessa livsmedel en påtaglig kvalitetsförsäm- ring ofta påvisas inom 6—9 månader. Med

hänsyn till konsumentens förändrade köp- situation, vilken motiverar ökade åtgärder för bättre information, har önskemål fram- ställts om att vidga den obligatoriska håll- barhetsmärkningen till sexmånadersgränsen bl. a. med hänsyn till att denna märkning också är av betydelse vid bedömningen av en vara ur ekonomisk synpunkt. Till detta kommer att för de typer av hushåll, som ut- nyttjar storköp eller är hänvisade till egen lagerhållning på grund av långa avstånd till livsmedelsbutik, hållbarhetsmärkningen är till särskilt praktisk nytta. Den alltmera om- fattande nedläggningen av livsmedelsbutiker bör uppmärksammas i detta avseende.

LSK har vid sina överväganden sökt till- godose dessa önskemål genom att i 18 5 andra stycket skapa en möjlighet för livs— medelsstyrelsen att, om särskilda skäl finns, föreskriva att hållbarhetsmärkning skall ske också av annat färdigförpackat livsmedel än som anges i 18 & förs-ta stycket, dvs. sådana varor som kan beräknas hålla sig i mer än 30 dagar.

Ett nära samband med frågan om vilka färdigförpackade livsmedel som skall håll- barhetsmärkas har Spörsmålet om vilka förändringar av ett livsmedel som skall vara avgörande för om hållbarhetsmärkning bör ske. Kriteriet härför bör enligt LSK:s upp- fattning vara att livsmedlet kan antagas un- dergå sådana förändringar att det blir skad— ligt att förtära eller eljest blir otjänligt till människoföda. Därmed kommer grunden för hållbarhetsmärkningen i princip att ansluta sig till de skäl, som redan återfinns i 7 5 1 mom. 1951 års stadga när det gäller för- bud att saluhålla livsmedel och som över- förts till 8 och 45 55 i LSK:s förslag till ny stadga. I kommentarerna till 85 (V 3.2) redogör LSK för sin uppfattning om inne- börden av skadlighets- och otjänlighetsbe- greppen.

När det gäller frågor om datummärkning har ofta påpekats hur svårt det kan vara att på förhand bestämma hållbarheten hos ett livsmedel. Dessa svårigheter får givetvis inte underskattas. Samtidigt bör emellertid betonas att det vore orimligt att kräva att

hållbarhetstiden skall vara beräknad exakt på dagen. I såväl konsumentens som produ- centens intresse måste uppgiften om beräk— nad hållbarhetstid av säkerhetsskäl därför bestämmas med en viss marginal varvid hän- syn bör tagas till oförutsedda omständighe- ter. Vid en hållbarhetsmärkning torde man också i praktiken kunna räkna med att hållbarhetstidens utgång av tillverkaren eller den som eljest förpackar livsmedlet kommer att bestämmas till en tidpunkt, då varan fortfarande kan antagas ha kvar sin s.k. high quality.

Med tanke på vanskligheterna att avgöra hållbarheten hos olika livsmedel har ut- tryckts önskemål om att hållbarheten för varje enskild typ av livsmedel som skall håll- barhetsmärkas bör fastställas av de livsme- delskontrollerande myndigheterna. Det mås- te emellertid understrykas att hållbarheten hos ett färdigförpackat livsmedel är beroen- de av en rad olika omständigheter såsom exempelvis i vilket tillstånd livsmedlet befin- ner sig när det förpackas, vilka berednings- metoder som tillämpas, vilka konserverings- medel som används, vilken typ av förpack- ning som kommer i fråga osv. Dessa olika förhållanden kan också variera beträffande samma slag av livsmedel. I betraktande här- av kan det knappast anses möjligt att en myndighet centralt skall kunna fastställa hållbarheten hos livsmedel av så många och skilda slag som blir aktuella vid en hållbar- hetsmärkning. Emellertid kan man väl tänka sig att myndigheten, för att märkningen inte i konkurrenssyfte skall utnyttjas på ett osunt sätt, bestämmer den längsta hållbarhetstid som får anges för vissa varor.

Den egentliga bedömningen av livsmed— lens hållbarhet bör enligt LSK i stället över- lämnas åt förpackaren av varan. LSK har nämligen kommit till den uppfattningen att den som omhänderhar livsmedlet vid själva förpackningstillfället får anses ha de största möjligheterna att med ledning av varans tillstånd just vid det tillfället avgöra dess framtida hållbarhet. Några problem här- med torde inte uppstå då förpackaren och tillverkaren är samma person. Däremot kan vissa svårigheter möta i de fall då förpack-

ningsarbetet utföres i detaljhandeln eller hos en särskild förpackningsfirma (s.k. löne- packning). Det får emellertid antagas att förpackarna i sistnämnda fall träffar avtal med producenten av livsmedlet om en till- förlitlig vägledning för att kunna utföra hållbarhetsmärkningen på ett vederhäftigt sätt. Sålunda kommer ansvaret för hållbar- hetsmärkningen -— i enlighet med den före- slagna huvudregeln i 14 5 första stycket för märkning i allmänhet av färdigförpackade livsmedel att ligga på förpackaren. När det gäller importerade, färdigförpackade livsmedel för vilka hållbarhetsmärkning blir tillämplig kommer ansvaret enligt samma paragraf i stället att vila på den person i ri- ket som importerar livsmedlet.

För att en hållbarhetsmärkning skall bli realistisk och innebära säkerhet för att livs- medlet verkligen håller sig under den tid märkningen avser är det en grundläggande förutsättning att livsmedlet förvaras på ett riktigt sätt. Det är därför oundgängligen nödvändigt att hållbarhetsmärkningen regel- mässigt kombineras med en tillfredsställande förvaringsanvisning varigenom uppgift läm- nas om att livsmedelsförpackningen skall förvaras t. ex. kallt, i frysfack, torrt, i mör- ker osv. En allmän bestämmelse om förva- ringsanvisning återfinns under LSK:s för— slag till 17 5 första stycket 4, enligt vilken en sådan uppgift skall lämnas beträffande varje färdigförpackat livsmedel, om iaktta- gandet av anvisningen kan vara av väsent- lig betydelse för livsmedlets hållbarhet. Av naturliga skäl är en förvaringsanvisning sär- skilt viktig då det gäller de ömtåliga livs- medel med en begränsad hållbarhet av en- dast 30 dagar, för vilka hållbarhetsmärkning krävs.

Ingenting hindrar att också andra livs- medel förses med hållbarhetsmärkning, var— vid det lämnas åt den märkandes egen be- dömning att avgöra om han behöver lämna en förvaringsanvisning enligt 17 & första stycket 4. För att man skall kunna ifråga- sätta något speciellt ansvar och någon ga— ranti för ett livsmedels hållbarhet torde

emellertid fordras att hållbarhetsmärkningen kombineras med en förvaringsanvisning. LSK ser som ytterst angeläget att färdigför— packade livsmedel av mera ömtålig art, även om de inte är >>30-dagarsvaror», märkes med både hållbarhetstid och förvaringsanvisning. Om så sker kan man i konsumentens intresse ålägga ett sådant särskilt ansvar för livsme- dels hållbarhet, men det möter inte heller något hinder att i den ansvariges intresse stadga vissa villkor för garantin. Sålunda bör självfallet garantin inte gälla utöver den angivna hållbarhetstiden och under denna tid bör den gälla endast under villkor att livs- medlet förvaras enligt anvisningen.

I enlighet med detta resonemang har be- stämmelserna i 24 å utformats. De omfattar alla slag av färdigförpackade livsmedel med hållbarhetsmärkning och förvaringsanvis- ning, alltså såväl enligt stadgan obligatoriskt som frivilligt märkta. Då ansvaret för >>livs- medlets hållbarhet» direkt knutits till att förvaringsanvisningen iakttages, är det tyd- ligt att med »hållbarhet» åsyftas endast livs— medlets beskaffenhet i de avseenden som är beroende av sättet att förvara livsmedlet. Om livsmedlet under förvaringen blir otjän- ligt i något annat avseende, t. ex. genom ut- lösning av något giftigt ämne ur förpack— ningsmaterialet oberoende av hur det för- varas, eller om det från början är olämpligt som människoföda till följd av sin samman— sättning, regleras eventuellt ifrågakomman- de ansvarighet härför inte genom 24 5 utan får liksom hittills avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. Å andra sidan gäller den i 24 å stadgade garantin inte — som köp— lagens bestämmelser om fel och brist i god- set endast i förhållandet mellan säljare och köpare utan gentemot varje konsument av livsmedlet. Mellan säljare och köpare har garantin sin betydelse i fråga om sådana egenskaper hos livsmedlet som inte går in under köplagens >>fel och brist».

Oaktat sin formulering gäller garantin en- ligt 24 å av naturliga skäl också då förpack- ningen bryts för konsumtion och den allra närmaste tiden därefter.

Det bör understrykas att ansvarighetsre- geln i 24 5 inte utesluter ansvarighet enligt

köplagen. En konsument kan alltså i viss utsträckning välja mellan att åberopa 24 5 mot den som ansvarar för märkningen av ett livsmedel eller att mot sin detaljhandlare åberopa köplagens bestämmelser om fel eller brist i godset.

I syfte att skapa en tillfredsställande sä— kerhet för att förvaringsanvisningen verk- ligen iakttages bör enligt LSK för detalj— handlare, distributörer och andra som yr- kesmässigt hanterar hållbarhetsmärkta livs- medel föreskrivas en direkt skyldighet att förvara sådana produkter i överensstämmel- se med anvisningen. Med tanke härpå har en bestämmelse med denna innebörd tagits upp i förslaget till 25 å andra stycket. Det blir en angelägen uppgift för livsmedelsmyn- digheterna att kontrollera efterlevnaden av denna bestämmelse, inte bara i detaljhan- deln utan också vid transporter och i lager- lokaler.

Ett särskilt problem med en obligatorisk hållbarhetsmärkning anses vara ovissheten om hur konsumenterna hanterar de hållbar- hetsmärkta livsmedlen i hemmen, eftersom livsmedelsstadgan enligt 6 5 första stycket inte äger tillämpning inom enskilt hushåll. Förpackaren kan å sin sida, som nyss fram- hållits, då heller inte ansvara för att den hållbarhetsmärkta varan håller sig till håll- barhetstidens utgång, om inte också konsu- menten förvarar livsmedlet på det av för- packaren anvisade sättet. Skulle en konsu- ment hävda att det uppstått fel på en vara under den utlovade hållbarhetstiden, torde det ankomma på honom att göra sannolikt att han förvarat livsmedlet på sätt förva- ringsanvisningen anger, om han av förpac- karen, detaljhandlaren eller distributören vill kräva skadestånd för felet. Det är därvid angeläget att konsumenten också vänder sig till hälsovårdsnämnden med sina anmärk- ningar mot det felaktiga livsmedlet. På så sätt får nämnden sin uppmärksamhet riktad just på den aktuella varutypen och även på den detaljhandlare som sålt livsmedlet. Livs- medelsmyndigheterna får därigenom tillfälle att ingripa och undersöka om förhållandena hos tillverkaren, förpackaren, distributören

och detaljhandlaren rent allmänt är sådana att anmärkningen i det enskilda fallet kan anses ha något fog för sig. Resultatet av un- dersökningen kan sedan utnyttjas av konsu- menten vid talan om fel på varan. I prakti- ken bör också de livsmedelskontrollerande organens övervakning av hållbarhetsmärk- ningen ske redan hos förpackaren och i de- taljhandeln genom att myndigheterna tar ut stickprov som de sedan undersöker och för- varar i enlighet med förvaringsanvisningen för de olika livsmedlen. I detta sammanhang bör slutligen påpekas att, om en konsument har en anmärkning på hållbarheten hos ett livsmedel, erfarenheten visar att det i all- mänhet inte möter några större svårigheter för honom att få den felaktiga varan utbytt hos sin detaljhandlare.

LSK har ingående diskuterat frågan om hållbarhetsmärkningens utformning. Syftet med märkningen är, som tidigare påpekats, att som komplement till förvaringsanvis- ningen ge tillverkaren och förpackaren möj— lighet att på ett entydigt sätt lämna konsu- menter och distributörer uppgift om varans hållbarhet eller med andra ord lämna upp- gift om när de förpackade livsmedlen senast bör förbrukas utan att fara finns för att de är otjänliga till människoföda. Flera sys- tem är därvid tänkbara. Krav på ett i största möjliga utsträckning enhetligt system har genomgående ställts i remissyttrandena till LSK och vid olika hearings. Som tänkbara alternativ har LSK särskilt behandlat märk- ning med angivande av livsmedlets tillverk- ningsdag, sista försäljningsdag, förpack- ningsdag eller sista förbrukningsdag. För att uppnå nyssnämnda syfte med märkningen måste emellertid dessa datumangivelser — utom den som avser sista förbrukningsdagen — kompletteras med upplysning om livs- medlets beräknade hållbarhetstid efter den angivna dagen.

Vad först gäller tillverkningsdagen har LSK bedömt denna vara alltför osäker med tanke på svårigheten att fastställa när vissa livsmedel —- t. ex. kött, mjölk, ägg, fisk — skall anses vara tillverkade. Dessutom för- packas flera typer av livsmedel inte alltid i

Livsmedlets hållbarhetstid A

1 juni Ll I I I | I I I för-

pack-

nings-

dag direkt anslutning till tillverkningen utan lag- ras på olika sätt hos producenten tills behov av förpackning föreligger. En angiven håll- barhetstid efter tillverkningsdagen kan där- för vara svårbedömbar för konsumenten utan att han har mera ingående kännedom om förhållandena. Tillverkningsdagen har därför ansetts kunna ge konsumenten en missvisande uppfattning om livsmedlets värde.

Systemet med angivande av sista försälj- ningsdagen, dvs. den dag då livsmedlet se- nast får saluhållas, har hittills i stor ut- sträckning praktiserats på frivillig väg. 1954 års mjölkkommitté föreslog detta märk- ningssystem som också numera genomgåen- de tillämpas för konsumtionsmjölk. Den hu— vudsakliga fördelen med att låta märkning- en stanna vid denna tidpunkt anses vara den tidigare berörda ovissheten om hur konsu- menterna hanterar livsmedlen efter försälj— ningen. Ett av argumenten mot märkningen med sista försäljningsdag är att denna tid— punkt inte är så bestämt fixerad. Sista för- säljningsdagen kan sålunda anges vid flera olika tidpunkter mellan livsmedlets förpack- ningsdag och hållbarhetstidens utgång. Där- igenom kan viss osäkerhet uppstå hos kon- sumenten. Detta förhållande framgår av ovanstående diagram.

Genom att sista försäljningsdagen blir val— fri kan märkningen utnyttjas i ett icke önsk- värt konkurrenssyfte, även om den kombi- neras med upplysning om livsmedlets beräk- nade hållbarhetstid. Man kan sålunda tänka sig att två producenter tillverkar och för- packar samma slags livsmedel med likvärdig kvalitet och att livsmedlens hållbarhetstid sträcker sig från förpackningsdagen den 1 juni till sista förbrukningsdagen den 30 juni.

15 juni

sista försäljningsdagar

30juni

L I I I | |

hållbar- hets- tidens utgång Tillverkaren av den ena produkten kan för sin vara ange sista försäljningsdagen till den 23 juni och måste då upplysa om att håll- barhetstiden därefter är en vecka. Den andre tillverkaren kan emellertid likaväl be- stämma sista försäljningsdagen för sin vara till den 15 juni och därmed göra reklam för en hållbarhetstid därefter av två veckor, alltså dubbelt så lång tid som konkurrenten. Eftersom konsumenterna enligt detta märk- ningssystem inte får reda på att förpack- ningsdagen för de båda produkterna i själva verket är densamma, kan de förledas tro att varan med den längre hållbarhetstiden är den bättre av de två. Man kan emellertid också tänka sig att konsumenten uppfattar märkningen så att den produkt som är märkt med den senaste försäljningsdagen i det nämnda exemplet den 23 juni är den färskare varan av de två, varför konsumen- ten väljer den i stället vid sitt inköp.

Mot denna bakgrund har LSK därför kommit till den uppfattningen att inte heller uppgift om sista försäljningsdag är lämplig ur konsumenternas synpunkt som utgångs- punkt för hållbarhetsmärkningen.

Uppgiften om förpackningsdagen skiljer sig från de övriga märkningsalternativen där- igenom att denna tidpunkt alltid med säker- het torde kunna fastställas. Någon större risk för felaktigt angiven förpackningsdag kom- mer sannolikt inte att föreligga, eftersom uppgiften som regel kommer att stämplas på förpackningen i livsmedelsfabriken eller i förpackningslokalen, där de anställda knap- past kan tänkas vilja medverka till någon felaktig märkning. Å andra sidan måste man samtidigt beakta att ett livsmedel, likaväl som det kan förpackas i omedelbar anslut- ning till tillverkningen, också kan lagras längre eller kortare tid före förpackningen.

I detta sammanhang kan det vara av in- tresse framhålla att enbart uppgiften om för- packningsdag på vissa håll anses kunna ge konsumenterna god ledning för att bedöma ett livsmedels hållbarhet. Riktigheten av denna uppfattning förefaller emellertid tvek- sam, eftersom det lär vara få konsumenter som är tillräckligt informerade för att kunna göra en sådan hållbarhetsbedömning. Så- lunda är hållbarheten beroende av olika för konsumenten okända faktorer, såsom i vil- ken kondition livsmedlet befann sig när det förpackades eller hur länge varan lagrats dessförinnan. Vidare finns av samma livs— medelsslag skilda kvaliteter hos skilda pro- ducenter med sinsemellan olika hållbarhets- tider. Dessa förhållanden har till följd att enbart förpackningsdagen inte kan anses relevant för konsumenten när det gäller att bedöma hållbarheten. Den enda informa- tion som en uppgift om förpackningsdagen synes kunna ge torde därför vara en unge- färlig upplysning om förpackningens ålder. För att uppnå syftet med märkningen måste till följd härav uppgiften om förpacknings- dag alltid kombineras med en upplysning om livsmedlets beräknade hållbarhetstid ef- ter den dagen. Förpackaren har därvidlag, i motsats till konsumenten, möjlighet att läm- na en rättvisande upplysning, eftersom han faktiskt är den ende som kan bedöma i vil- ken kondition livsmedlet är när det förpac— kas.

Märkning med förpackningsdagen måste sålunda —— precis som när det gäller angi- vande av tillverkningsdag eller sista försälj- ningsdag —— alltid kompletteras med en uppgift om varans beräknade hållbarhetstid efter den angivna dagen. Detta innebär att konsumenten får handskas med två upp- gifter som måste kombineras för att få en korrekt uppgift om varans hållbarhet. Denna omständighet har framförts som argument mot att använda detta system. Det har emel- lertid också hävdats att, eftersom förpack— ningsdagen är det enda säkra datum som erbjuds, uppgiften därom inte bör undan- hållas konsumenten. Besväret med två upp— gifter är knappast av den svårighetsgraden att det kan förringa värdet av förpack-

ningsdagen som en fast utgångspunkt för bedömningen. Det kan inte heller medföra vare sig ökade kostnader eller tidsspillan att lämna denna uppgift i klartext på förpack- ningen. Om den andra uppgiften hållbar- hetstiden utformas med angivande av antalet dagar eller sista förbrukningsdag, kräver detta i stort sett samma arbete och bedömning från förpackarens sida.

Systemet med uppgift om sista förbruk- ningsdagen avser den dag då ett livsmedel, efter förvaring enligt förvaringsanvisningen i obruten förpackning, beräknas senast kun- na förbrukas utan fara för att det undergått sådana förändringar att det blivit skadligt eller otjänligt att förtära. En märkning med sista förbrukningsdagen innefattar sålunda i sig själv en anvisning om livsmedlets håll- barhetstid och har därför den fördelen fram- för övriga alternativ att den med endast en uppgift utöver förvaringsanvisningen ger konsumenterna en direkt upplysning om vad de vill veta, nämligen hur länge livsmedlen kan beräknas hålla sig konsumtionsdugliga.

Vissa argument har emellertid anförts mot att låta hållbarhetsmärkningen avse sista för- brukningsdagen. Bl. a. har man hyst farhå- gor för att förpackaren skall få ansvara för hållbarheten av ett på detta sätt märkt livs- medel utan att veta hur det hanteras sedan han lämnat det ifrån sig. Farhågorna har särskilt gällt ovissheten om hur konsumen- terna förvarar livsmedlen i hemmen. Det bör emellertid observeras att dessa betänk- ligheter inte bara gäller ett märkningssystem med sista förbrukningsdag utan med samma styrka kan åberopas när det gäller märkning med tillverkningsdag, sista försäljningsdag eller förpackningsdag jämte upplysning om livsmedlets beräknade hållbarhetstid efter respektive dag. Med den komplettering av hållbarhetsmärkningen som kravet på en sär- skild förvaringsanvisning innebär samt med den i det föregående angivna fördelningen av ansvaret mellan förpackare, distributör, detaljhandlare och konsument när det gäller konstaterade felaktigheter beträffande håll— barhetsmärkta livsmedel torde nu berörda farhågor vara undanröjda.

Ett annat argument mot märkning med

sista förbrukningsdag är att denna uppgift ger intryck av att vara alltför exakt. Vissa delar av livsmedelsbranschen anser sig inte kunna ansvara för en sådan uppgift och är därför obenägna att acceptera ett förslag om ett dylikt märkningssystem, eftersom det ger sken av att ange en bestämd gräns för hållbarhetstiden samtidigt som det nödvän— diggör en viss marginal med hänsyn till oförutsedda omständigheter. Det anses där- för lämpligare att i stället ange livsmedlets beräknade hållbarhetstid i kombination med någon av de andra alternativa dagarna. Även om tidpunkten för den utlovade hållbarhets- tidens utgång rent juridiskt måste anses vara identisk med den uppgivna sista förbruk— ningsdagen, kan det medges att en upplys- ning om en beräknad hållbarhetstid språk- ligt sett ger intryck av att vara ett mera tänjbart begrepp, som lämnar större ut- rymme för en viss marginal än vad fallet är med uppgiften om sista förbrukningsda- gen. När det gäller livsmedel med lång håll- barhetstid torde ur dessa synpunkter en upp- gift om sista förbrukningsdag därför vara mindre lämplig. LSK är emellertid, som nämnts i det föregående, av den uppfatt- ningen att den obligatoriska hållbarhetsmärk- ningen bör begränsas endast till färskvaru— sortimentet dvs. livsmedel med högst en månads hållbarhet. Beträffande dessa kort- varigt hållbara livsmedel bör betänklighe- tema mot skyldighet att uppge sista förbruk- ningsdag rimligtvis bli avsevärt mindre. Det torde nämligen knappast med fog kunna hävdas att det, för en vara med t. ex. tre veckors hållbarhet efter förpackning den 1 februari, är någon större skillnad mellan å ena sidan en uppgift att sista förbruknings- dagen är den 21 februari och å andra sidan en uppgift att varan är hållbar i 20 dagar efter den 1 februari. Beräkningen av livs- medlets hållbarhet måste i båda fallen vara densamma.

Av det anförda framgår att LSK funnit uppgifterna om tillverkningsdag och sista försäljningsdag vara mindre lämpliga att använda i ett system för hållbarhetsmärk- ning. Beträffande de andra två dagarna —

förpackningsdag och sista förbrukningsdag kan tveksamhet råda om vilken som pas— sar bäst vid en sådan märkning. LSK har därför ansett det lämpligt att låta förpac- karna själva få välja vilken av dessa dagar de vill ange. Sålunda skall märkningen kun- na utvisa antingen livsmedlets förpacknings- dag jämte uppgift om dess beräknade håll— barhetstid därefter eller också enbart livs- medlets beräknade sista förbrukningsdag. Bestämmelser härom har tagits in i försla- get till 18 5 första stycket.

Vid denna lösning av hållbarhetsmärk— ningsproblemet är det ett önskemål bl.a. från de livsmedelskontrollerande myndighe— ternas sida att förpackaren vid märkning med enbart sista förbrukningsdag alltid på något sätt skall kunna förete bevis om den dag då varan förpackats, alltså förpacknings- dagen. Anledningen härtill är att myndighe- terna på ett snabbare och enklare sätt får möjlighet att bedöma rimligheten av den hållbarhetstid som uppgiften om sista för- brukningsdag innebär, om de får reda på den tidpunkt från vilken hållbarheten be- räknats. Kravet på uppgift om förpacknings- dag även vid detta märkningssystem bör också kunna förhindra osund konkurrens genom att sista förbrukningsdagen sättes allt— för långt fram i tiden utan att möjlighet finns att få reda på när livsmedlet förpackats. Förpackningsdagen behöver i nu nämnda fall inte sättas ut i klartext utan kan lika gärna antingen stämplas på förpackningen i en kod, vars nyckel hålles tillgänglig för den som önskar tyda koden, eller också ledas i bevis på annat vederhäftigt sätt. Huvudsaken är att förpackaren alltid kan visa när varan blivit förpackad. Skyldigheten för förpac— karen att kunna styrka livsmedlets förpack- ningsdag återfinns i förslaget till 19 å andra stycket.

Märkning med sista förbrukningsdag kan utnyttjas i osunt konkurrenssyfte. Sålunda har konstaterats att som sista förbruknings- dag ibland anges en dag som ligger alltför långt fram i tiden med hänsyn till varans verkliga hållbarhet. De livsmedelskontrolle- rande organen måste ha sin uppmärksamhet

riktad på sådana företeelser som faktiskt kan vilseleda konsumenterna. Med hänsyn till angivna förhållanden föreslår LSK un- der 18 5 andra stycket att livsmedelsstyrel- sen får befogenhet att beträffande färdigför- packat livsmedel av visst slag föreskriva att hållbarhetsmärkningen skall ske endast på ettdera av de sätt som anges i 18 5 första stycket.

Såsom inledningsvis angetts föreslår LSK att den obligatoriska hållbarhetsmärkningen i princip endast skall gälla s.k. färskvaror vilkas hållbarhet är begränsad till 30 dagar. Vid detta förhållande bör emellertid beaktas att det finns också andra livsmedel än färsk- varor som är ömtåliga och lättförstörbara men som håller sig betydligt längre än en månad under förutsättning att de förvaras på ett för dem riktigt sätt. Typexempel på detta slag av livsmedel är vissa djupfrysta varor och s.k. halvkonserver eller kylkon- server. Sådana produkter kommer i och för sig inte att falla in under föreskrifterna om hållbarhetsmärkning. Däremot tillhör de up- penbarligen den grupp av livsmedel, beträf- fande vilken iakttagandet av det tidigare berörda kravet på en tillfredsställande för- varingsanvisning enligt 17 5 första stycket 4 är särskilt viktig.

En fråga i detta sammanhang är om för- varingsanvisningen beträffande de nyss be- rörda, mera långvarigt hållbara livsmedlen också bör vara kombinerad med uppgift om varornas hållbarhet vid det rekommendera- de förvaringssättet. En sådan anordning in- nebär emellertid i realiteten en form av hållbarhetsmärkning också av dessa livs- medel och skulle i så fall strida mot prin- cipen att märkningen endast skall vara obli- gatorisk i fråga om särskilt ömtåliga och lättförstörbara varor, vilkas hållbarhet är be- gränsad till 30 dagar. När det gäller livs— medel som kan förvaras på olika sätt, t. ex. djupfrysta varor, håller sig dessa i konsum- tionsdugligt skick en avsevärd tid om de förvaras i ett frysutrymme. Varornas håll- barhet är emellertid betydligt sämre om de ligger i köldfack eller i ett vanligt kylskåp. Förvaras de i ett skafferi eller i rumstem-

peratur kan de ha kortare hållbarhet än lättförstörbara färskvaror. I detta samman— hang får man inte bortse från att det i många hushåll inte finns kylskåp och att frysboxar är ännu mindre vanliga i hemmen. Med tanke härpå kan det inte anses tillfyl- lest att förvaringsanvisningen beträffande djupfrysta livsmedel endast ger upplysning om att de skall förvaras i frysutrymme. För att anvisningen skall vara fullt tillfredsstäl- lande för de konsumenter som inte förfo- gar över dylika utrymmen måste därför and- ra, mindre idealiska förvaringssätt också an- ges. I sådana fall är det påkallat att upplys- ning därjämte lämnas om livsmedlens skif- tande hållbarhet vid de angivna olika för- varingsbetingelserna.

En lämplig lösning av berörda problem anser LSK vara att införa befogenhet för livsmedelsstyrelsen att, då så anses påkallat av särskilda omständigheter, utsträcka skyl- digheten i fråga om hållbarhetsmärkning till att gälla också andra färdigförpackade livs- medel än sådana som håller sig endast en månad. En bestämmelse med denna inne- börd är intagen i förslaget till 18 å andra stycket. Med tillämpning härav föreslår LSK under 3 kap. i tillämpningskungörelsen att beträffande djupfrysta varor skall anges hållbarhetstiden efter inköpet vid förvaring i kylskåp eller köldfack. Hållbarhetstiden skall i dessa fall räknas fr.o.m. den tid- punkt då den djupfrysta varan börjar förva- ras i nämnda utrymmen.

I fråga om själva utformningen av håll- barhetsmärkningen har LSK —— med hänsyn till att märkningens primära syfte är konsu— mentupplysning —— kommit till den be- stämda uppfattningen att märkningen inte får utföras i kod utan att den skall vara öppen och ske i klartext. Detta krav har i förslaget till 15 å, som gäller all slags märk— ning av livsmedel, uttryckts så att före- skriven märkning skall ske på ett »otvety- digt sätt». Vidare skall enligt 19 5 första stycket uppgift om förpackningsdag och sista förbrukningsdag utvisa dag, månad och år som avses med uppgiften. Hållbarhetstiden skall å sin sida anges i antalet dagar.

I detta sammanhang vill LSK erinra om vad som nämnts i det föregående om att en uppgift om sista förbrukningsdag ger in- tryck av att vara alltför exakt. Från vissa håll har sålunda gjorts gällande att denna uppgift lätt ger konsumenterna den uppfatt- ningen att ifrågavarande livsmedel blir otjän- ligt till människoföda omedelbart efter den angivna dagen och under inga omständighe- ter bör konsumeras senare. Erfarenheten av den hittillsvarande märkningen med sista förbrukningsdag är emellertid att tillverkar- na i regel tillämpar en säkerhetsmarginal som ofta gränsar till varans s.k. high quality life. I dessa fall ligger sålunda livs- medlets verkliga otjänlighetsgräns betydligt längre fram i tiden. Med beaktande av dessa omständigheter anser LSK det skäligt att man som ett alternativ till uppgiften »sista förbrukningsdag» skall få använda mera flexibla uttryck som »bör förbrukas den . . .» eller »bör förbrukas senast (eller före) den . . .». Sådana uppgifter kan inte anses strida mot kraven i 18 5 första stycket, ef- tersom det där talas om den hållbarhetstid som »beräknas» för livsmedlet i fråga. Gi- vetvis måste den på detta sätt rekommende- rade sista förbrukningsdagen anges så att den med säkerhet ligger före den tidpunkt då livsmedlet kan antagas bli otjänligt.

Det förefaller uppenbart att bestämmel- ser om obligatorisk märkning inte kan upp- rätthållas utan att möjlighet finns att med- dela undantag. En bestämmelse härom finns i LSK:s förslag till 23 5 där livsmedelssty- relsen får befogenhet att undantaga vissa varor från märkningsplikten. Som redan framhållits föreslås under 3 kap. i tillämp- ningskungörelsen att märkning inte behöver ske av färdigförpackade livsmedel som vä- ger mindre än 25 gram eller mer än 25 kilogram.

LSK har ansett det motiverat att livsme- delsstyrelsen medger ytterligare undantag från märkningsbestämmelserna. När det gäl- ler hållbarhetsmärkning har denna form av konsumentupplysning ansetts vara tämligen onödig bl. a. när det gäller vissa brödtyper såsom limpa, franskbröd och liknande. Des-

sa produkter konsumeras vanligen samma dag eller endast några dagar efter det de inköpes, alltså långt innan 30-dagarsgränsen är uppnådd. En uppgift om hållbarhetstid för sådant bröd skulle kunna vilseleda kon— sumenterna så att de tror att det behandlats på särskilt sätt och håller sig längre mjukt och färskt än bröd som inte är hållbarhets- märkt. Av dessa skäl har LSK under 3 kap. i tillämpningskungörelsen föreslagit att fär- digförpackat »mjukt bröd» inte behöver hållbarhetsmärkas. Inte heller har sådan märkning ansetts motiverad i fråga om färs- ka bär, frukter och grönsaker, om dessa är förpackade i genomskinligt material. Det får ankomma på livsmedelsstyrelsen att avgöra om andra liknande undantag behöver göras.

En obligatorisk hållbarhetsmärkning av det slag som LSK föreslår får givetvis inte lägga hinder i vägen för en frivillig hållbar- hetsmärkning av livsmedel för vilka någon sådan märkning inte direkt föreskrives. Tvärtom är det önskvärt att en hållbarhets- märkning på frivillig väg genomföres i så stor utsträckning som möjligt. För att und- vika den mångfald olika och ofta otydliga system som hittills förekommit vid den nu- varande datummärkningen är det emellertid enligt LSK angeläget, att den frivilliga håll- barhetsmärkningen utföres på samma sätt som den obligatoriska. En direkt föreskrift härom föreslås därför under 18 5 tredje stycket livsmedelsstadgan.

Anmärkningarna mot att uppgiften »sista förbrukningsdag» ger ett alltför exakt in- tryck har också framförts när det gäller frivilligt hållbarhetsmärkta varor. Sålunda har bl. a. anförts att det är onödigt att binda uppgiften vid en särskild dag t. ex. den 30 juni ett visst år, om denna tidpunkt ligger ett eller kanske flera år framåt i tiden. En sådan uppgift anses också kunna verka för- bryllande och mindre trovärdig för konsu— menterna. Vid detta förhållande anser LSK det rimligt att det, i stället för utsättande av dag, månad och år enligt 19 5 första stycket, är tillräckligt att endast ange månad och år. I det anförda exemplet skall sålunda håll- barhetsmärkningen kunna ske med t. ex. ut-

trycket »bör förbrukas före utgången av juni 1971». Ett sådant uttryck innebär för övrigt också en indirekt uppgift om »dag», efter- som »utgången av juni» aldrig kan sträcka sig längre än till den 30 juni. Av denna an- ledning behöver inte författningstexten för- tydligas på denna punkt. Däremot har det ansetts skäligt att, då frivillig märkning sker med förpackningsdag jämte den beräknade hållbarhetstiden därefter, medge att tiden får anges med antalet veckor eller månader i stället för antalet dagar. Att så kan ske framgår av 19 & första stycket.

Man kan förvänta sig att frivillig håll- barhetsmärkning av färdigförpackade livs- medel så småningom blir ganska vanlig, sär- skilt när det gäller s.k. halv- eller kylkon- server och varor som förlorar i »high quality life» relativt snabbt efter 30 dagar. Att så kommer att bli fallet torde inte enbart be- höva bero på konkurrensförhållandena inom livsmedelsbranschen. Uppmärksamheten bör också riktas på det för tillverkarna och för- packarna gynnsamma förhållandet att deras ansvar för livsmedlens beskaffenhet, med tillämpning av förslaget till 24 &, upphör i och med att den angivna hållbarhetstiden går ut. Samma sak får anses gälla också de— taljhandlarna under förutsättning att de inte saluhåller livsmedlen efter hållbarhetstidens utgång. Beträffande varor som å andra si- dan saknar både förvaringsanvisning och hållbarhetsuppgift är det däremot tveksamt hur långt livsmedelsbranschens ansvar sträc- ker sig.

För att helt uppnå syftet med hållbarhets- märkningen har LSK funnit det motiverat att föreslå ett uttryckligt förbud mot salu- hållande av hållbarhetsmärkta livsmedel ef- ter utgången av den angivna hållbarhetsti— den eller sista förbrukningsdagen. En be- stämmelse härom återfinns i förslaget till 47 å andra stycket.

Från olika håll inom livsmedelsbranschen har detta förbud ansetts vara alltför långt— gående eftersom de flesta livsmedel som hållbarhetsmärks, till följd av den vid märk— ningen tillämpade säkerhetsmarginalen, kan komma att vara fullt tjänliga både i kvali-

tativt och hygieniskt hänsende relativt lång tid efter den rekommenderade sista förbruk- ningsdagen. Ett försäljningsförbud befaras få till följd att detaljhandeln kräver att få re— turnera sådana varor. En ökad rätt till varu- returer kommer att medföra kostnader i första hand för tillverkarna. Dessa kostna- der måste emellertid till slut tagas ut genom högre konsumentpriser. För att motverka en sådan utveckling har man från olika håll föreslagit att varor som passerat »datum- gränsen» efter tillstånd av livsmedelsmyndig- het skall få säljas till lägre specialpriser.

LSK är medveten om att hållbarhets- märkningen kommer att utsätta både indu- strin, partihandeln och detaljhandeln för vissa påfrestningar. Man torde sålunda knap- past inom hela branschen vara organisato- riskt fullt beredd för att kunna tillämpa allt- för stränga föreskrifter i detta hänseende. Redan nu medför också den frivilliga da- tummärkningen på vissa håll relativt stora kostnader för varureturer. Den obligatoriska hållbarhetsmärkningen kommer därför att kräva en ökad disciplin i fråga om varuan- skaffningen, så att bättre balans uppnås mel- lan tillförseln till butikerna och deras för— säljningsvolym. Målet måste vara att om möjligt undvika returer. Kravet på en ökad disciplin härvidlag gör sig också gällande som en följd av detaljhandelns pågående strukturförändring mot allt större enheter. En anpassning i dessa hänsenden kan ta relativt lång tid men bör påskyndas.

Enligt LSK:s uppfattning kan det före- slagna systemet med tillstånd att realisera livsmedel, som blivit liggande kvar i detalj- handeln efter utgången av den rekommen- derade sista förbrukningsdagen, inte accep- teras. Ett sådant förfarande skulle i väsent— lig grad rubba konsumenternas förtroende för vederhäftigheten av hållbarhetsmärk- ningen. För övrigt är det ju inte något som hindrar att en sådan varurealisation sker nå- gon eller några dagar före den angivna håll- barhetstidens utgång eller sista förbruknings- dagen. LSK anser sig sålunda böra vidhålla uppfattningen att det skall vara förbjudet att sälja ett livsmedel för vilket den angivna hållbarhetstiden gått ut.

I november 1965 offentliggjorde LSK ett principförslag om hållbarhetsmärkning av färdigförpackade livsmedel med den hu- vudsakliga innebörd som angetts i det före- gående. Avsikten var att därigenom bereda livsmedelsbranschen tillfälle att frivilligt an- passa sig till den föreslagna enhetliga for- men för märkningen, dels för att om möjligt komma bort från den olikartade datummärk- ning som dittills skett och dels för att över- brygga de svårigheter som kunde göra sig gällande när hållbarhetsmärkningen blev ob- ligatorisk.

I detta sammanhang kan nämnas att För- eningen svenska konservtillverkare -— som är en sammanslutning av några av de större producenterna av konserver och djupfrysta livsmedel i landet -— under augusti 1968 utgivit en särskild broschyr med rekommen- dationer om hållbarhetsmärkning för vissa varugrupper. Där finns detaljerade reg- ler om förvaringsanvisningar och hållbar- hetstider för ett stort antal djupfrysta pro- dukter, barnmat, fisk- och sillprodukter, majonnäser, sallader, såser, kött- och Släkte/- riprodukter, torra cerealie- och potatispro— dukter, m. fl. De rekommenderade tidsgrän- serna synes vara snävare än vad som följer av LSK:s förslag. Sålunda har föreningens målsättning varit a-tt dra gränserna redan vid en tidpunkt då ifrågavarande produkter ris- kerar att undergå märkbara kvalitetsförsäm- ringar, alltså långt innan de blir otjänliga som människoföda.

För att i någon mån söka klarlägga hur LSK:s principförslag blivit beaktat har häl- sovårdsnämnden i Malmö under augusti 1968 gjort en undersökning rörande håll- barhetsmärkning av vissa ömtåliga livsmedel i Malmö stad. Undersökningen begränsades till köttfärs, vissa andra köttvaror, vakuum- förpackade charkuterivaror, färdiglagad mat och sallader, allt i färdigförpackat skick. Sammanlagt besöktes 75 butiker eller livs- medelshallar. Resultatet framgår av nedan- stående tabell.

Följande kommentarer till tabellen kan göras.

Förvaringsanvisning fanns på flertalet märkningstyper tillhörande grupperna char- kuterivaror och sallader, medan färdiglagad mat tillhandahölls nästan i lika stor utsträck- ning med anvisning som utan. På såväl kött- färs som övriga köttvaror saknades oftast förvaringsanvisningar. Totalt saknades förva— ringsanvisning på 64 typer av 121 (53%).

Hållbarhetsmärkning i någon form fanns på 78 av 121 märkningstyper (64 %). Av dessa var huvudparten eller 51 (65 %) märkta med sista förbrukningsdag, medan 27 (35 %) märkts med sista försäljningsdag. I intet fall påträffades sålunda någon för- packning som märkts enligt alternativet för- packningsdag jämte hållbarhetstid. Avsak- nad av hållbarhetsmärkning konstaterades i 43 fall (36 %), av vilka flertalet fanns inom grupperna köttvaror och sallader.

Texttydligheten bedömdes vara god i de

Undersökning av hållbarhetsmärkta livmedel i Malmö, augusti 1968

Antal Förvarings- undersökta anvisning Märkningssystem Texttydlighet

märknings-

Varuzrupp typer Ja Nej

Text

S P God Dålig saknas

Förpackad köttfärs . . . . 23 18 Förpackade köttvaror .. 45 11 34 Vakuumpack. charkvaror 15 14 1 Förpackad

färdiglagad mat ........ 18 8 10 Förpackade sallader . . . . 20 19 1

11 7 14 19 6 14

9 8 11 12

121 57 64 51 60

Förklaringar till tabellen: Antal märkningstyperzantal märkningssätt oberoende av tillverkare eller förpackare S = sista förbrukningsdag P :förpackningsdag + hållbarhetstid A=annat systern (sista försäljningsdag)

fall, där man utan svårighet kunde finna en tillräckligt stor och tydlig, läsbar text på etikett eller särskilt utmärkt plats på för- packningen. På 50 % av undersökta märk- ningstyper var texttydligheten god, medan den på 20 % kunde betecknas som dålig. I 30 % saknades över huvud taget all text rörande såväl förvaring som hållbarhet. Bäst var tex-ttydligheten inom gruppen charkute- rivaror där den i 14 av 15 fall betecknades som god. Sämst var texten i grupperna kött- färs och köttvaror där endast 7 av 23 (30 %) respektive 19 av 45 (24 %) visade tydlig text. I övriga fall var texten oläsbar, svår- läsbar eller saknades helt.

I 31 av 75 (41 %) besökta butiker på— träffades förpackningar, för vilka angiven hållbarhetstid redan gått ut.

Undersökningen i Malmö och erfarenhe- ten i övrigt har visat att livsmedelsbranschen i viss utsträckning övergått till hållbarhets- märkning enligt LSK:s principförslag med sista förbrukningsdag. Samtidigt har det emellertid framkommit att ett betydande antal livsmedelsföretag fortfarande prakti- serar en märkning med sista försäljningsdag samt att viktiga varugrupper, för vilka håll- barhetsmärkning bör vara tillämplig, inte är försedda med några uppgifter alls om hur livsmedlen bör förvaras eller hur länge de beräknas hålla sig.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit anser därför LSK att en obligatorisk håll- barhetsmärkning är väl motiverad. Att fort- sätta med en märkning på frivillig väg synes inte tillräckligt för att uppfylla de krav på enhetlig utformning av märkningen, som ut- talats i direktiven till LSK:s utredningsupp- drag, och för att hållbarhetsmärkningen skall kunna fylla en funktion som klarläggande konsumentupplysning.

2.6. Offentlig kontroll och egentillsyn

2.6.1. Gällande bestämmelser

Det grundläggande kravet på livsmedels be- skaffenhet enligt 1951 års livsmedelsstadga

återfinns i 3 &. Där föreskrives att vara eller ämne som användes vid framställning eller beredning av livsmedel inte får vara av så- dan beskaffenhet eller tillföras under sådana förhållanden eller i sådan mängd, att det färdiga livsmedlet kan antagas bli skadligt att förtära eller eljest otjänligt till männi- skoföda. Denna bestämmelse kompletteras av 12 &, enligt vilken det vid saluhållande och allt annat slags hantering av livsmedel skall vidtagas sådana försiktighetsmått och i övrigt förfaras så att livsmedlen inte blir skadliga eller otjänliga. Slutligen föreskrives i 7 5 1 mom. att vara inte får saluhållas som livsmedel om varan till följd av för- skämning, förorening, felaktig beredning el- ler annan orsak kan antagas vara skadlig eller otjänlig.

Den allmänna kontrollen av att dessa grundläggande hygieniska krav på livsme- dels beskaffenhet iakttages ankommer i första hand på de lokala hälsovårdsnämn- derna enligt 88 å livsmedelsstadgan. Denna reguljära kontroll skall utövas i fråga om alla slags livsmedel. Därutöver har länssty- relserna enligt 87 å och bl. a. veterinärsty- relsen och statens institut för folkhälsan en- ligt 86 5 tillsynsuppgifter av mera generell karaktär.

Beträffande vissa slag av livsmedel, som är särskilt viktiga från hygienisk synpunkt, har det ansetts motiverat att införa en mer detaljerad specialkontroll utöver den allmän- na kontroll som skall ske enligt livsmedels- stadgan. Framför allt är så fallet med kött och köttvaror men i viss mån också med mejeriprodukter och margarinvaror. Under de senaste tio åren har en specialkontroll dessutom införts på fjäderfä.

Redan 1898—99 tillkom de första be- stämmelserna om köttbesiktning som sedan omarbetats och moderniserats upprepade gånger, särskilt åren 1934 och 1959. Den nuvarande köttbesiktningen regleras huvud- sakligen genom lagen den 20 mars 1959 (nr 99) om köttbesiktning m.m. och kött- besiktningskungörelsen den 6 juni 1968 (nr 406). Dessa författningar äger tillämpning på kött av nötkreatur, får, get, svin, häst,

ren, älg, vildsvin, sumpbäver, björn, räv och grävling.

Enligt köttbesiktningslagen gäller s.k. köttbesiktningstvång i princip inom hela lan- det. Det innebär att till människoföda avsett kött skall i färskt tillstånd godkännas vid särskild veterinärbesiktning innan köttet får saluhållas, användas vid beredning av livs- medel, överlämnas till annan för sådan an- vändning eller förvaras på allmän saluplats, i försäljningslokal eller tillverkningslokal. Undantag från detta generella besiktnings- tvång kan medges av vederbörande länssty- relse efter hörande av veterinärstyrelsen. En— ligt förarbetena till lagen (prop. 1959:11) ansågs sålunda den obligatoriska köttbesikt- ningen kunna bli alltför ekonomiskt betung— ande i vissa utpräglade glesbygdsområden. Samtidigt ansågs det emellertid vara mycket otillfredsställande att det i handeln förekom obesiktigat kött, varför möjligheten till un- dantag från besiktningstvånget borde begag- nas först efter noggrann prövning. Sådant undantag gäller f.n. inte heller för mer än sammanlagt tio kommuner, alla belägna i norra Sverige.

Det ankommer i princip på varje kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för kött- besiktningen bl. a. genom att ställa lämplig lokal, en s.k. köttbesiktningsbyrå, till förfo- gande för verksamheten. I princip skall så- lunda besiktningen ske vid sådana byråer.

Det finns 88 köttbesiktningsbyråer som svarar för besiktning av det inhemska kött som slaktas utanför kontrollslakten. Detta byråbesiktigade kött uppgår numera till en- dast 3 % av den totala mängden besiktigat kött. Huvuddelen av köttet veterinärbesik- tigas i stället redan i samband med slakten enligt köttbesiktningslagens bestämmelser om offentliga slakthus och kontrollslakte- rier.

Slakteritvång innebär att länsstyrelse, på framställning av en kommun och efter hö- rande av veterinärstyrelsen, kan förordna att inom hela eller visst område av kommu- nen slakt inte får ske annat än i ett av kommunen inrättat offentligt slakthus eller i enskild slakteriinrättning som veterinär- styrelsen på ansökan av innehavaren ställt

under offentlig kontroll, s.k. kontrollslak- teri. Vidare innebär slakteritvånget att annat inhemskt kött än det som slaktats vid så- dana slakterier inte får saluhållas inom område där tvånget gäller. F.n. råder slak- teritvång i de flesta större tätortsområdena i Götaland och Svealand samt i vissa mera glest befolkade kommuner i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Göte- borgs och Bohus samt Västerbottens och Norrbottens län.

Om den tidigare berörda obligatoriska köttbesiktningen kan ske vid offentligt slakt- hus eller vid kontrollslakteri, får veterinär- styrelsen medge kommunen befrielse från att inrätta och driva särskild köttbesikt- ningsbyrå. Så har också skett i stor utsträck- ning, särskilt i områden med kontrollslakte- rier där sålunda köttbesiktning numera till allt övervägande del sker i samband med slakt. Det finns f.n. 55 kontrollslakterier, medan de offentliga slakthusens antal i kom- munal ägo successivt minskat till endast två. För slakt enbart av ren finns dessutom ett 20-tal s.k. renkontrollslakterier.

Den väsentliga skillnaden mellan kontrol- len vid köttbesiktningsbyrå och vid offent- ligt slakthus eller kontrollslakteri är att ve- terinären vid ett slakteri inte endast — som fallet är vid köttbesiktningsbyrå — skall undersöka kött och organ i färskt tillstånd med avseende på dess tjänlighet till män- niskoföda. Han skall dessutom undersöka det levande djurets hälsotillstånd strax före nedslaktningen samt svara för att hela slak- ten och hanteringen av djurkropparna står under fortlöpande offentlig kontroll. Gemen- samt för båda kontrollformerna är att kött som godkänts vid besiktning skall förses med stämpel eller märke som utmärker godkän- nande. Dessa märken har olika utseende för olika kontrollformer. När det gäller kött från köttbesiktningsbyrå skall märkningen ske med ordet »kontroll» och ortens namn samt i fråga om kött från offentligt slakthus eller kontrollslakteri med orden »Statskontroll, Sverige». Stämpeln skall i sistnämnda fall också utvisa det nummer som veterinärstyrel- sen tilldelar varje offentligt slakthus och kontrollslakteri.

Den nu berörda köttkontrollen ombesörjes av besiktningsveterinärer som alla förordnas av veterinärstyrelsen. Avlöning till veterinär vid köttbesiktningsbyrå Och offentligt slakt- hus bekostas av kommunen. Veterinärerna vid kontrollslakterierna var tidigare avlö- nade direkt av vederbörande slakteri. Sedan år 1962 ingår de i den statliga s.k. besikt- ningsveterinärorganisationen och avlönas ge- nom veterinärstyrelsen. Statsverkets kostna— der för dessa besiktningsveterinärer bestrides emellertid med avgifter som kontrollslakte- rierna enligt ett visst system betalar in till veterinärstyrelsen. När det gäller renkon- trollslakterier betalas avgiften i stället av den som begärt besiktningen (renägaren).

För kontroll av importerat kött gäller sär- skilda bestämmelser enligt förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående kon- troll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett.1 Sålunda skall vid importen av kött företes intyg från offentlig sanitär myndighet i ursprungslandet om varans hy- gieniska beskaffenhet. Av intyget skall fram- gå att köttet vid utförseln var tillfredsstäl- lande förpackat och befann sig i sådant skick att det inte skäligen kunnat anses skad- ligt att förtära eller eljest otjänligt till män- niskoföda. Vidare skall köttet vara försett med stämplar eller märken som visar att det vid veterinärbesiktning i ursprungslandet be- funnits tjänligt till människoföda och att det kommer från en anläggning som godkänts av veterinärstyrelsen.

Import av kött får endast ske till orter som veterinärstyrelsen för upp på en sär- skild förteckning. F.n. finns drygt 50 så- dana orter till vilka import får ske. Vid själ— va importtillfället skall köttets hygieniska beskaffenhet undersökas av importbesikt- ningsveterinärer, som är förordnade av vete- rinärstyrelsen men avlönade av vederböran- de kommun. För verksamheten äger kom- munen uppbära avgifter av importörerna för sina kostnader efter en särskild taxa som år- ligen fastställes av veterinärstyrelsen efter förslag från vederbörande kommun. Kött och köttvaror, som faller under denna för- ordning, får inte införas i landet förrän va—

rorna blivit godkända vid importbesiktning- en.

Undantag från besiktningstvånget i fråga om importerat kött gäller bl. a. varor som i viss begränsad mängd införes av resande för egen konsumtion, proviant på fartyg och restaurangvagnar från utlandet som endast passerar genom landet samt 8. k. transitför- sändelser.

Vid export av kött gäller kungörelsen den 30 november 1934 (nr 563) angående kon- troll vid utförsel av kött.” Syftet med dessa bestämmelser är givetvis inte, som beträf— fande importförordningen, att skydda de in- hemska konsumenterna utan att möjliggöra export till andra länder bl. a. genom en ga- ranti för att erforderlig veterinärbesiktning ägt rum i Sverige. Enligt kungörelsen skall djur från vilket kött för export härrör vara nedslaktat i offentligt slakthus eller kon- trollslakteri och ha undergått föreskriven veterinärbesiktning. Besiktningen skall ske både före och efter slakten. Därvid skall dju- ret ha befunnits fritt från sjukdom som kan inverka menligt på köttets sanitära beskaf- fenhet. Dessutom skall det nyslaktade köttet ha bedömts vara tjänligt till människoföda. Om köttet skall exporteras till ett land som uppställt andra speciella fordringar än de svenska på djurets eller köttets beskaffenhet, skall vid besiktningen också kontrolleras att dessa fordringar uppfyllts. För att utförsel skall kunna ske gäller vidare att köttet eller dess emballage är försett med stämpel eller märke, som visar att föreskriven besiktning skett och anger det kontrollnummer som veterinärstyrelsen tilldelat vederbörande slakteri. Som ytterligare villkor för utförsel gäller att köttet skall åtföljas av ett intyg från besiktningsveterinär med uppgift att varje kolli av varan är vederbörligen stämp- lat eller märkt och i förekommande fall att exportlandets särskilda bestämmelser för im- port iakttagits. Också beträffande utförsel av kött gäller liknande undantag i fråga om

1Omtryckt SFS 1955: 434, senare ändrad SFS 1960: 439 och 1969: 27. 2Ändrad SFS 1936: 503, 1938: 116, 1948: 125, 1949: 409, 1960: 443.

varor för privatkonsumtion m. in. som an— ges i förordningen om import av kött. Kon- troll av kött avsett för export utföres av den besiktningsveterinär som är förordnad vid det offentliga slakthus eller kontrollslak- teri där nedslaktningen och besiktningen sker eller vid den kontrollanläggning, som av veterinärstyrelsen godkänts som exportkon- trollanläggning.

De i det föregående berörda bestämmel— serna om speciell kontroll av köttvaror är inte tillämpliga på kött av fjäderfä. Efter framställning av veterinärstyrelsen har emel— lertid utfärdats en särskild kungörelse den 21 mars 1958 (nr 116) om viss offentlig kon- troll av fjiz'derfäslakterier.1 Med fjäderfä av- ses i denna kungörelse höns, kalkoner, an- kor, tamgäss, och tamduvor. Som huvudre- gel gäller att var och en som yrkesmässigt bedriver slakt av sådana fjäderfä till en kvantitet av minst 500 kg per år skall göra anmälan om denna rörelse till veterinärsty- relsen. Kungörelsen ger också möjlighet för innehavare av ett fjäderfäslakteri att, på liknande sätt som gäller för ett reguljärt kontrollslakteri, efter ansökan få rörelsen ställd under särskild offentlig kontroll ge- nom en av veterinärstyrelsen förordnad be— siktningsveterinär. Slakteriet skall då be- tecknas fjäderfäkontrollslakteri. Veterinär- styrelsen har i en särskild kungörelse utfär- dat närmare föreskrifter om hur besiktning- en vid fjäderfäkontrollslakterier skall ske. Den sker i princip på samma sätt som vid kontrollslakterier med besiktning av de le- vande djuren före slakten samt av kroppar och organ efter slakten. Om vid besiktning- en djurkroppen befinnes tjänlig till männi- skoföda, skall den till bevis därom förses med en plomb upptagande orden »Statskon- troll, Sverige» samt det nummer som veteri- närstyrelsen tilldelat slakteriet. Denna märk- ning kan också få ske i tryck på djurkrop- pens emballage.

Det bör uppmärksammas att den offent- liga kontrollen av fjäderfäslakterier är fri- villig, eftersom den förutsätter särskild an- sökan av rörelsens innehavare. Kontrollen utföres emellertid som nyss sagts av besikt-

ningsveterinär som är förordnad av veteri— närstyrelsen. F.n. finns 17 fjäderfäkontroll- slakterier som tillsammans svarar för bortåt 75 % av den totala fjäderfäslakten i landet och praktiskt taget för hela broilerslakten (ca 95 %). En skillnad i förhållande till kontrollslakterierna är att de av veterinär- styrelsen förordnade besiktningsveterinärer- na vid fjäderfäkontrollslakterierna, liksom före år 1962 var fallet vid kontrollslakte- rierna, inte avlönas av veterinärstyrelsen utan direkt av slakteriets innehavare. Avlö- ningens storlek skall emellertid godkännas av veterinärstyrelsen.

Beträffande slakten av fjäderfä bör slut- ligen uppmärksammas att veterinärstyrelsen den 2 juni 1969 gjort framställning hos Kungl. Maj:t att möjlighet skapas att införa slakteritvång av i princip samma slag som gäller enligt 1959 års köttbesiktningslag.

Slutligen bör i detta sammanhang upp- märksammas att en central tillsyn från ve- terinärstyrelsens sida utövas över de hygie- niska förhållandena och veterinärernas verk- samhet vid köttbesiktningsbyråer, offentliga slakthus, kontrollslakterier, fjäderfäkontroll- slakterier och exportkontrollanläggningar. För bl. a. detta ändamål finns tre statsin- spektörer anställda vid styrelsen.

Som inledningsvis angetts förekommer också beträffande mejeriprodukter en spe- ciell kontroll utöver den allmänna kontrol— len enligt livsmedelsstadgan. Därvid bör främst nämnas mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174)? Stadgan innehåller bestäm- melser om hur mejeri skall vara inrett, om tillgång till och beskaffenhet av vatten m.m., om ordningen i mejeri och om vilka speciella krav som ställs på mejeripersona— len. Tillsynen över stadgans efterlevnad ut- övas främst av en särskild mejeriinspektör som är anställd hos veterinärstyrelsen.

I detta sammanhang bör också nämnas förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med

* Ändrad SFS 1959: 276. "Ändrad SFS 1963: 481, 1945: 395, 1965: 233, 1967: 128.

vissa bestämmelser rörande till människofö- da avsedd mjölk och grädde m. m., den s. k. pastöriseringsförordningenl. Som huvudre- gel gäller enligt förordningen att mjölk och grädde avsedd till människoföda inte får försäljas utan att varorna undergått värme— behandling (pastörisering) på sätt närmare anges i kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 328) angående förfarandet vid pastörisering av mjölk och grädde m.m., den s.k. pastö- riseringskungörelsenz. Kungörelsen innehål- ler utförliga kontrollföreskrifter. Kontrollen av pastöriseringsförfarandet skall under ve- terinärstyrelsen i första hand utövas av prov- tagare som utses av styrelsen.

En särskild kontroll utövas också beträf- fande margarinvaror enligt förordningen den 21 december 1951 (nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor3. I fråga om importen gäller att margarinvara inte får utlämnas från tullverket utan att vara för- packad och märkt på det sätt som föreskri- ves i livsmedelsstadgan. Vidare måste den importerade varan uppfylla stadgans före- skrifter om sammansättning och beskaffen- het i fråga om margarinvaror. Detta förhål- lande skall styrkas genom särskilt intyg. Lik- nande bestämmelser gäller beträffande ut- försel av margarinvaror. Kontrollen ankom- mer i första hand på vederbörande tullmyn- dighet.

Själva tillverkningen av margarinvaror står under särskild kontroll av statens in- stitut för folkhälsan. Sålunda skall institutet, beträffande varje fabrik i landet där marga- rinvaror tillverkas, minst fyra gånger om året låta i allmänna handeln inköpa eller från fabriken uttaga varuprov och utföra sådana undersökningar därav som erfordras för kontroll av att livsmedelsstadgans be- stämmelser om margarinvaror efterleves. Margarintillverkare är dessutom skyldig föra särskild bok rörande de fettämnen och and- ra varor som användes i tillverkningen. Bo- ken skall vid anfordran uppvisas för den som för folkhälsoinstitutets räkning verkställer inspektion av tillverkningen.

2.6.2. Exempel på nuvarande offentliga livs- medelskontroll

Betecknande för de nuvarande förhållandena är att olika frågor rörande livsmedel under årens lopp successivt tillförts skilda myn- digheters arbetsområden. Detta kan vara en förklaring till den i så många remissyttran- den till LSK påtalade bristande samordning- en och effektiviteten vid handläggningen av livsmedelsärenden. Hur stark splittringen är framgår av den översikt som lämnas i av- snittet VI 7.1.

På det centrala planet ankommer livsme- delskontrollen enligt 86 5 1951 års stadga i huvudsak på veterinärstyrelsen. De väsent- ligaste uppgifterna i denna verksamhet är

att utöva tillsyn över livsmedelsstadgans efterlevnad,

att lämna länsveterinärerna upplysningar och råd i deras livsmedelshygieniska verk- samhet,

att meddela råd och anvisningar för lan- dets hälsovårdsnämnder rörande livsmedels- kontrollen och andra frågor om livsmedel,

att lämna besiktningsveterinärerna upp— lysningar och råd i deras verksamhet samt bedriva inspektionsverksamhet i samband därmed,

att utöva tillsyn över mejerihanteringen och övervaka efterlevnaden av pastörise- ringsförfattningarna,

att ur hygieniska synpunkter pröva fram- ställningar om tillstånd att importera livs- medel och lämna importbesiktningsveteri- närema anvisningar i deras verksamhet,

samt att planlägga och utforma kompe- tens- och kompletteringskurser på livsme- delshygienens område.

Inom veterinärstyrelsen är det hygien- byrån som byggts ut för att handlägga an- givna livsmedelsfrågor. Byrån har följande personal: en byråchef (veterinär), 3 stats- inspektörer (veterinärer), 4 byrådirektörer (veterinär, livsmedelstekniker, civilingen- jör och mejeriingenjör resp.), 1 hälsovårds- konsulent och 4 befattningshavare för öv- 1Ändrad SFS 1942: 327, 1947: 206, 1950:177. "Ändrad SFS 1952: 172, 1953: 68, 1957: 305 0.

630, 1964: 31, 19672129 0. 1969: 56. sÄndrad SFS 1952: 665, 1956: 468, 1960: 454.

riga kontorsgöromål. För rådgivande och inspekterande verksamhet i fråga om be- siktningsveterinärerna kan beräknas att 11/2 statsinspektörstjänst tages i anspråk, medan 1 statsinspektörstjänst ägnas livsmedelsfrå- gor i allmänhet. Mejeriingenjören ombesör- jer huvudsakligen mejeriinspektionen som i stor utsträckning sker genom direkta besök på produktionsplatserna.

En betydelsefull del av den direkta livs- medelskontrollen på det centrala planet an- kommer på statens institut för folkhälsan som centralt undersökningsorgan enligt 86 5 1951 års stadga. Institutet utför i denna egenskap systematiska undersökningar av olika livsmedel som förekommer i handeln. Dessutom meddelar institutet bl.a. anvis- ningar för provtagning och undersökning av livsmedelsprov också vid andra laboratorier.

Bortsett från vitaminundersökningar som utförs vid institutets vitaminavdelning, för- siggår livsmedelskontrollen vid institutet fö— doämneshygieniska avdelning. Verksamhe- ten är där uppdelad på sektioner med hän- syn till förekommande vetenskapsområde. En sektion handlägger biologiska, även in- nefattande mikrobiologiska frågor, två and- ra kemiska, varav den ena speciellt frågor angående förekomst av pesticider, kvicksil- ver m.m. i livsmedel, en sektion toxikolo- giska problem, innefattande värdering av tillsatser till livsmedel, pesticider och ämnen från förpackningsmaterial m.m., samt en sektion kostfrågor, näringsfysiologiska pro- blem och liknande.

För att belysa omfattningen av institutets undersökningsverksamhet i anslutning till livsmedelskontrollen hänvisas till Tabell 1. I tabellen redovisas den biologiska och ker miska laboratorieverksamheten under treårs- perioden 1966—1968. I tabellen upptas dels antalet undersökta livsmedelsprover och dels antalet analyser som utförts på ifrågavaran- de prover. I fråga om den toxikologiska verksamheten kan nämnas att under motsva- rande tidsperiod gjorts 458 toxikologiska utredningar om olika i livsmedelssamman- hang förekommande substanser m.m. Ut- redningsverksamheten på näringsområdet har varit mycket betydande. Bl. a. har ut-

Tabell I . Laboratorieverksamhet i anslut- ning till livsmedelskontrollen vid statens in- stitut för folkhälsan under år 1966—1968

Antal prover

Antal analyser

Biologiska undersök- ningar (innefattande mikrobiologiska) Kemiska undersök- ningar därav undersökning av klorerade be- kämpningsmedel kvicksilver

2 494 11 024

10 123 24 709

(2 373) (12169) (4 784) (5 902)

12617 35 733

Summa

förts ett stort antal undersökningar avseende kosten vid olika slags storhushåll såsom sko- lor och sjukhus.

På det regionala planet har länsstyrelsen enligt 87 5 1951 års stadga att med biträde av länsläkaren och länsveterinären vaka över att bl.a. kommuner och hälsovårds- nämnder fullgör sina åligganden i fråga om livsmedelskontrollen.

Länsstyrelsen utövar själv ingen direkt livsmedelskontroll. Dess egentliga befattning med sådan kon-troll inskränker sig i regel till vissa uppgifter som kan sammanfattas på följande sätt.

1. Ärenden om besvär över hälsovårds- n—ämndsbeslut.

Fastställande av kommunala livsmedels- ordningar. Ärenden som genom rapporter från länsläkare, länsveterinär eller annan bringas till länsstyrelsens kännedom. Nu nämnda ärenden om livsmedelsfrågor utgör endast en ringa del av länsstyrelsens totala verksamhet. En undersökning för några år sedan visade sålunda att livsmedels- ärendena hos en länsstyrelse i ett medelstort län endast utgjorde ca 3 % av det samman- lagda antalet ärenden vid berörda sektioner på landskansliet. Som regel anförtros hand- läggningen av flertalet livsmedelsärenden åt länsveterinärerna och till en mindre del åt länsläkarna eller länsingenjörerna. För att belysa dessa s.k. länsexperters verksamhet

kan nämnas att i det län, som omfattades av nyssnänmda undersökning, länsveterinärens ärenden till 87 % bestod av livsmedelsfrå- gor medan motsvarande siffra för länsläka- ren var 7 % och för länsingenjören 0,7 %. I synnerhet två ärendegrupper inom livs- medelssektorn är ur arbetssynpunkt särskilt omfattande på länsplanet, nämligen de som rör livsmedelslokaler och inspektioner ute i kommunerna. Till den första gruppen räk- nas den granskning av ritningar till plane- rade eller färdigställda livsmedelslokaler, som olika hälsovårdsnämnder hänskjuter till länsexperterna för yttrande främst i sam- band med förhandsbesked om eller slutliga godkännanden av lokalerna. Till den andra gruppen hör de tjänsteförrättningar, som länsveterinären enligt 19 & allmänna veteri- närinstruktionen företager bl. a. för att över- vaka 1ivsmedelslagstiftningens efterlevnad

samt hälsovårdsnämndernas verksamhet på livsmedelshygienens och livsmedelskontrol— lens område. I många fall måste nämnda tjänsteförrättningar ännu mera ges karaktär av inspektioner av enskilda objekt i syfte att lämna råd och hjälp åt hälsovårdsnämn- derna, eftersom flera av dessa inte fått till- gång till hygieniskt utbildad personal.

Den sedan år 1962 till länsläkarorgani- sationen knutne länshälsovårdskonsulenten har också fått ökade arbetsuppgifter med både inspektions- och rådgivningsuppdrag inom livsmedelskontrollområdet.

På det lokala planet utövas livsmedels- kontrollen enligt 88 ä 1951 års stadga av hälsovårdsnämnderna. Enligt hälsovårds- stadgan skall varje sådan nämnd till sitt bi— träde ha en eller flera hälsovårdsinspektörer. Sådan inspektör får anställas gemensamt för två eller flera kommuner. De på inspektören ankommande uppgifterna kan emellertid fullgöras också av ledamot i nämnden. Vi- dare får tjänsten som hälsovårdsinspektör förenas med annan tjänst. Sistnämnda möj- ligheter har utnyttjats av många kommuner och i vissa fall medfört att de arbetsuppgif- ter som tillhör inspektörstjänsten fått stå tillbaka för befattningshavarens övriga upp- drag.

Hälsovårdsnämnderna har förutom livs- medelskontrollen flera andra arbetsuppgifter främst på hälsovårdsstadgans, smittskydds- lagens, miljövårdslagens och djurskyddsla- gens områden. I de flesta kommuner har emellertid hälsovårsdnämnderna inte fått tillräckliga resurser för att kunna handlägga alla dessa mångskiftande och komplicerade ärenden på ett tillfredsställande sätt. Sålun- da innefattar nämndernas befattning enbart med livsmedelskontroll en mängd skiftande uppgifter. Bland dessa intar tillsynen av de hygieniska förhållandena inom olika slag av livsmedelslokaler en framträdande plats lik- som kontrollen av fordon, som användes för livsmedelshandel eller livsmedelstransporter. Fordonskontrollen är ofta svår att ordna på ett effektivt sätt bl. a. med hänsyn till att fordonen ofta brukas i flera kommuner.

Hälsovårdsnämndernas arbetsbelastning i fråga om livsmedelskontrollen skiftar starkt beroende på fördelningen av t.ex. livsme- delsindustrier mellan olika kommuner. Den i Bilaga 4 lämnade redovisningen för livs- medelsindustriernas lokalisering ger en viss uppfattning härom. Lokaliseringen av större tillverkningsställen av vissa typer inom en mindre kommun skapar ofta svårighet att med tillgängliga resurser få större och svår- bedömbara ärenden sakkunnigt behandlade på lokalplanet. Detta är särskilt märkbart när det gäller hälsovårdsnämndernas befatt- ning med förhandsbesked och slutliga god- kännanden i fråga om livsmedelslokaler. Med hänsyn till de nuvarande höga investe- ringskostnaderna kan dessa ärenden ha myc- ket stora ekonomiska konsekvenser och fordrar hos nämndens personal stora insik- ter i förhållandena inom livsmedelshante- ringen.

I detta sammanhang bör erinras om att hälsovårdsnämndernas livsmedelskontroll inte enbart är begränsad till övervakning av att livsmedelsstadgans bestämmelser efterle- ves. Dessutom skall nämnderna tillse att and- ra föreskrifter som utfärdats med stöd av stadgan, i första hand de lokala livsmedels- ordningarna, respekteras. I verksamheten får också inräknas de provtagningar för labora— torieundersökningar, främst av livsmedel

Tabell 2. Livsmedelskontroll inom Stockholms län (utom Stockholms stad) åren 1966— 19681

Antal

År Antal livsmedels- Antal in- anm. lokaler spektioner

Tillverkningslokaler

Förvarings- och försäljningslokaler Kiosker och mjukglasstillverkning Serveringar

Kringföringshandel och övrig ambulerande försäljning

Salutorg

Autom atapparater

1966 1967 1968

1966 1967 1968 1966 1967 1968 1966 1967 562 1968 1 192 1966 71 89 1967 55 1968 119

1966 13 9 1967 8 1968 74 1966 87 1967 60 1968 126

347 337 230 631 1 054 877 1 787

516 439 616

614

995

553

623

1 Uppgifterna enligt årsberättelser av länsveterinären i Stockholms län.

och råvaror, som på ett naturligt sätt skall komplettera inspektionsverksamheten. Hälsovårdsnämndernas uppgifter kräver stora insatser för att arbetet därmed skall kunna fullgöras på ett effektivt sätt. Som exempel på den varierande intensiteten av den lokala livsmedelskontrollen lämnas i

Tabell 2 och Tabell 3 uppgifter om denna verskamhet inom områden med olika sam- hällsstruktur.

I länets städer och köpingar besiktigades under år 1966 100 % av befintliga livsme- delslokaler. Därvid gjordes anmärkningar beträffande 22 % och företogs ingripanden

Tabell 3. Livsmedelskontroll i Stockholms stad åren 1966—19681

År lokaler

Antal livsmedels-

Antal be- siktningar per år och objekt.

Antal in- spektioner

780 751 705 3 190 2 771 2 820 1 915 1 868 1 880

4 644 3 851 4198 16 514 11 865 10 586 7140 6 214 5 896 3 872

1966 1967 1968 1966 1967 1968 1966 1967 1968 1968

Tillverkningslokaler

Förvarings- och försälja.— lokaler2

Serveringar3

ut»-h itu-FU! OxUlOt

Fordon

1 Uppgifter enligt årsberättelser av Stockholms stads hälsovårdsnämnd. 2 Även kiosker utan servering. 3 Även kiosker med servering.

beträffande 53 % av de inspekterade loka- lerna. I de rena landskommunerna däremot hade under samma är endast 9 % av loka- lerna varit föremål för kontroll.

År 1966 fanns i Stockholms län 35 lands- kommuner men endast i 12 av dessa var hälsovårdsinspektör anställd. I de övriga sköttes inspektionsverksamheten av en del- tidsanställd nämndledamot.

Förutom den obligatoriska provtagningen av mjukglass uttogs under år 1966 samman- lagt endast 222 livsmedelsprover för bak-te- riologisk undersökning i 14 kommuner och 104 prov för fysikalisk-kemisk undersök- ning i 4 kommuner. I övriga kommuner fö- rekom ingen provtagning av livsmedel.

Vid hälsovårdsnämnden i Stockholm ut- gjorde förhandsbesked om och slutliga god- kännanden av livsmedelslokaler en väsentlig arbetsuppgift. Under år 1968 inlämnades så- lunda 259 ritningsförslag över livsmedelslo- kaler och meddelades 203 förhandsbesked. 151 livsmedelslokaler av olika slag blev un- der samma tid slutligt godkända.

Vid Stockholms stads livsmedelshygienis- ka laboratorium undersöktes år 1968 sam- manlagt 49 760 prov av olika slags livsme- del. Av dessa uttogs ca 29 540 i samband med importbesiktning.

I fråga om importen av livsmedel finns, som framgår av redogörelsen under det fö- regående avsnittet IV 2.6.1 för gällande be- stämmelser, särskilda kontrollföreskrifter huvudsakligen endast beträffande köttvaror och margarinvaror samt vissa ägg— och mjölkprodukter. Några liknande regler om en systematisk hygienkontroll i samband med import finns däremot inte i fråga om fisk och fiskprodukter eller vegetabilier. Ett fåtal större hälsovårdsnämnder har emeller- tid låtit en importkontroll av sistnämnda livsmedelsslag i viSS utsträckning ingå som ett led i den rutinmässiga livsmedelskontrol- len enligt 1951 års stadga. I andra fall kom- mer dessa livsmedel, oberedda eller beredda, in under den offentliga livsmedelskontrollen först ute i detaljistledet vid hälsovårdsnämn- dernas eller folkhälsoinstitutets undersök- ningar. Visar det sig då att en vara är skad-

lig, är det förenat med betydande svårig- heter att snabbt stoppa den vidare försälj- ningen av det importparti varan tillhör.

Slutligen bör i detta sammanhang upp— märksammas att tullmyndigheterna enligt 100 5 1 mom. 1951 års stadga skall under- rätta hälsovårdsnämnden på orten, om det finns skäl antaga att ett livsmedel som im- porteras är av beskaffenhet att böra föran- leda nämndens ingripande. Finner tullmyn- digheten det uppenbart att varan bör om- händertagas av hälsovårdsnämnden, skall varan kvarhållas i tullen i avvaktan på nämndens beslut. Enligt 100 % 2 mom. skall importören av ett livsmedel till tullmyndig— heten avge en skriftlig förklaring att livs- medlet inte innehåller annan tillsats än som godkänts av kommerskollegium. Sistnämnda myndighet har medgett att vissa importörer avger sådana »livsmedelsförklaringar» av generell karaktär, som i regel gäller två år och avser antingen importerade livsmedel i allmänhet eller vissa angivna varuslag.

I ett remissyttrande till LSK har general— tullstyrelsen påpekat att det undandrar sig styrelsens bedömande huruvida kommers- kollegium — innan importör får tillstånd att avlämna generell livsmedelsförklaring — underkastar sökandens livsmedelsimport nå- gon kontroll vad beträffar de tillsatser som använts vid tillverkningen i utlandet av livs- medlen. Livsmedel som importeras av andra företagare än sådana som fått tillstånd att avge generella livsmedelsförklaringar blir enligt styrelsen i varje fall inte föremål för någon kontroll i tillsatshänseende. Tullmyn- dighetema själva har nämligen inte någon praktisk möjlighet att kontrollera riktigheten av den vid införseln lämnade livsmedelsför- klaringen. Generaltullstyrelsen framhåller vidare att importörerna som regel inte har någon detaljkännedom om vilka tillsatser som använts i de av dem importerade va- rorna. Trots detta förekommer det ytterst sällan att en importör inte avger en skriftlig livsmedelsförklaring. En sådan förklaring kan därför inte anses utgöra någon garanti för att de importerade livsmedlen i verklig- heten inte innehåller tillsatser som ej blivit godkända.

2.6.3. Förslag om utökad livsmedelskontroll

I syfte att få till stånd en utvidgad och skärpt livsmedelskontroll gjorde veterinärsty- relsen under år 1963 två olika framställ- ningar till Kungl. Maj:t. Förslagen gick i huvudsak ut på att upprätta en offentlig ve- terinärkontroll av olika livsmedelsanlägg- ningar på frivillig väg.

Veterinärstyrelsens första framställning avgavs den 20 mars 1963 och innefattade ett förslag till kungörelse angående offentlig kontroll av livsmedelsanläggning. Som motiv pekade styrelsen på de senaste årtiondenas snabba utveckling inom livsmedelsområdet, som karaktäriserades bl. a. av att den rent hantverksmässiga produktionen med ett be- gränsat avsättningsområde mer och mer kommit att ersättas av allt större industri- betonade anläggningar med hela landet som marknad. Denna i och för sig naturliga ut- veckling hade emellertid skapat vissa pro- blem för både konsumenterna och de livs— medelskontrollerande myndigheterna. Den moderna livsmedelstekniken hade bl. a. gett

fabrikanterna >>allt större möjligheter att av lågvärdiga råvaror skapa en smak- och ut- seendemässigt tämligen oantastlig slutpro- dukt». Därigenom hade konsumenternas möjligheter att själva bedöma råvarornas kvalitet i livsmedlen blivit alltmer begrän— sade. En ökad samhällelig insyn i livsme- delshanteringen var därför påkallad. Enligt veterinärstyrelsen var den offentliga övervak- ningen på livsmedelsområdet inte enbart en kommunal uppgift. Eftersom den moderna livsmedelsindustrins produkter i stor ut- sträckning fann avsättning över hela landet, ansåg styrelsen det påkallat med en utökad statlig livsmedelskontroll. I denna borde den redan förefintliga fältorganisationen av vete- rinärer inom livsmedelshygienen utnyttjas.

Veterinärstyrelsen betecknade sitt förslag som en >>frivillig offentlig kontroll». Inne- havare av anläggningar för framställning, beredning eller hantering av livsmedel skulle efter ansökan hos veterinärstyrelsen kunna få anläggningen ställd under en sådan kon- troll. Kontrollen skulle utövas av en s.k. kontrollveterinär som förordnades av vete-

rinärstyrelsen. Efter behov skulle ställföre- trädare för denne också kunna utses. Ersätt- ningen till kontrollveterinärerna skulle be- kostas av livsmedelsanläggningens innehava- re med belopp varom parterna träffade överenskommelse. Ersättningens storlek skulle emellertid godkännas av veterinärsty- relsen.

Förutsättningen att få en livsmedelsan- läggning godkänd för denna frivilliga of- fentliga kontroll var att veterinärstyrelsen funnit anläggningen lämplig och ändamåls- enlig. Till kontrollanläggningen skulle få införas endast kött från offentligt slakthus, kontrollslakteri eller annan kontrollanlägg- ning eller också importerat kött som god— känts för införsel. Veterinärstyrelsen före- slogs få befogenhet utfärda närmare före- skrifter om kontrollanläggningarnas beskaf- fenhet och utrustning samt meddela de be- stämmelser i övrigt som erfordrades för att främja de hygieniska förhållandena inom anläggningen.

Kontrollen var i första hand planerad som en hygienkontroll vilken i många fall borde vara daglig. Den beräknades ske dels som en produktionsplatskontroll och dels som en laboratoriemässig efterkontroll av den färdiga varan. För att kunna identi- fieras ute på marknaden skulle kontrollan- läggningens hela produktion märkas på sär- skilt sätt. Märket skulle, förutom det num- mer som veterinärstyrelsen tilldelat anlägg- ningen, innehålla orden »Statskontroll, Sve- rige». Visst avkall på kontrollmärkningen skulle kunna göras i fråga om oförpackade livsmedel.

Vid remissbehandlingen av veterinärsty- relsens nu berörda förslag om frivillig of- fentlig kontroll av livsmedelsanläggning in- kom ett 60-tal yttranden. Så gott som samt— liga remissinstanser vitsordade behovet av en ökad livsmedelskontroll. Delade mening- ar rådde emellertid om hur kontrollen skul- le utformas.

Förslaget tillstyrktes i princip av drygt 20 remissinstanser nämligen riksrevisions— verket, dåvarande överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Örebro län, tio hälsovårds- nämnder, fyra handelskammare, Svensk in-

dustriförening, Svenska fiskhandelsförbun- det, dåvarande Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet, Sveri- ges fiskares riksförbund och Sveriges slak- teriförbund. I yttrandena framfördes emel- lertid vissa erinringar mot olika detaljer i förslaget. Bl. a. ansågs det oklart hur den nya formen av kontroll skulle samordnas med hälsovårdsnämndernas reguljära tillsyn av olika livsmedelsföretag. Förslaget ansågs vidare vara allt för mycket inriktat på den industriella tillverkningen av enbart kött- varor. Vissa erinringar anfördes också mot att kontrollveterinärerna skulle avlönas di- rekt av livsmedelsanläggningens innehavare.

Omkring ett 20—tal remissinstanser av- styrkte ett genomförande av veterinärsty- relsens förslag. Bland dessa märks dåvaran— de medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens jordbruksnämnd, statens institut för konsumentfrågor, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Varudeklarations- nämnden, Samarbetskommittén för hälso- vårdsnämnderna i rikets större städer, två hälsovårdsnämnder, två handelskammare, Administrativa läkares förening, Kooperati- va förbundet, Svenska kvarnföreningen, Sve- riges bageriidkareförening, Sveriges grossist- förbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges industriförbund och Sveriges kemiska industrikontor. Som huvud- sakligt argument mot den nya formen av kontroll anfördes i dessa remissyttranden att kontrollen endast skulle vara frivillig och att den skulle bekostas av företagen själva. Ett system uppbyggt på dessa principer befara- des föra med sig att kontrollen bara kom att omfatta de större livsmedelsföretag som hade råd att bekosta kontrollen, medan mindre företag av ekonomiska skäl blev tvungna att avstå från densamma. En sådan utveckling torde inte gagna konsumenternas intressen, eftersom det ofta var bland de ekonomiskt mindre bärkraftiga företagen som risken för livsmedelshygieniska brister var störst. Å andra sidan kunde de icke kon- trollerade företagens produkter vara fullgo— da från hygieniska och kvalitativa synpunk- ter och väl tåla en jämförelse med de varor som var åsatta den föreslagna statskontroll-

stämpeln. Eftersom det kunde förutses att allmänheten föredrog de stämplade livs- medlen, kom kontrollsystemet i sådana fall att få mindre tillfredsställande konsekven- ser ur konkurrenssynpunkt. Enligt dessa re- missyttranden borde därför den utökade kontrollen i stället göras obligatorisk så att den kom att omfatta alla livsmedelsföretag. Den närmare bedömningen härav borde emellertid överlåtas åt LSK.

Förslaget att veterinärstyrelsens framställ- ning skulle överlämnas till LSK framfördes också av övriga remissinstanser bl. a. kom— merskollegium, lantbruksstyrelsen, länssty- relserna i Malmöhus, Västernorrlands och Östergötlands län, en hälsovårdsnämnd, tre handelskammare, Köttbranschens riksför— bund, Sveriges glassindustriers riksförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges ve- terinärförbund. Flera av dessa remissinstan- ser uttryckte stor tveksamhet i fråga om det föreslagna kontrollsystemet men ansåg sig inte direkt böra avstyrka det, innan LSK fått tillfälle att närmare pröva frågan i vissa detaljer.

I enlighet med vad flertalet remissinstan— ser förordat överlämnade Kungl. Maj:t ge- nom beslut den 28 juni 1963 veterinärsty- relsens förslag om frivillig offentlig kon- troll av livsmedelsanläggningar till LSK för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.

Veterinärstyrelsens andra framställning om införande av frivillig offentlig livsme- delskontroll avgavs den 30 december 1963 och innefattade ett förslag till kungörelse an- gående viss offentlig hygienisk kontroll av anläggningar för charkuteritillverkning. Kungörelseförslaget var i allt väsentligt upp- byggt enligt samma principer som det före— gående. Som motivering till det nya försla- get anförde veterinärstyrelsen i huvudsak följande.

Efter styrelsens första framställning i sa- ken hade förhållandena utvecklat sig så att behovet av någon form av ökad offentlig livsmedelskontroll utan tvekan hade accen- tuerats. Detta gällde särskilt inom charku- teribranschen där den pågående rationalise-

ringen var mest markant. Förutom samman- slagningen till större enheter med de därav följande ökade riskerna vid eventuella miss- förhållanden hade sålunda den inre rationa- liseringen på vissa håll inom charkuteritill- verkningen kommit att gå ut över utrust— nings- och lokalhygien i sådan utsträckning att veterinärstyrelsen ansett sig böra påpeka detta i ett särskilt cirkulär till hälsovårds- nämnderna. Styrelsen hade också fått den uppfattningen att flertalet charkuteriidkare var intresserade av en skärpt offentlig hy- gienkontroll med daglig tillsyn.

Kravet på offentlig kontroll enligt 1934 års kungörelse angående kontroll vid ut- försel av kött hade utnyttjats av allt fler företag i charkuteribranschen som sökt och erhållit expontbesiktningsveterinär förord- nad av veterinärstyrelsen. Dessa veterinärer hade av företagen själva i många fall också engagerats för viss driftskontroll utöver den offentliga. Företagen hade därefter i några fall — med begagnande av stämpeln »Stats- kontroll, Sverige» jämte det exportnummer styrelsen tilldelat företaget — på den in— hemska marknaden utgett sig för att stå under offentlig kontroll. Styrelsen hade måst påtala detta felaktiga förfarande.

Charkuterifabriker som låg inom ett kon- trollslakteris område, hade genom en ex- tensiv tolkning av tillämpningskungörelsen till 1959 års köttbesiktningslag kunnat un- derkastas viss offentlig hygienövervakning genom den för själva slakteriet förordnade besiktningsveterinären. Denna övervakning omfattade emellertid endast en s.k. städ- kontroll beträffande charkuteriets lokaler och utrustning. Veterinärstyrelsens nya för- slag om frivillig ytterligare kontroll omfat- tade också produktionskontroll i fråga om råvarorna och de färdiga charkuterivarorna.

Som nämnts i det föregående skulle den nya kontrollen, i likhet med vad veterinär- styrelsen föreslagit i sin första framställning, vara beroende av ansökan av charkuterian- läggningens innehavare och lämplighetspröv- ning av styrelsen. Ersättningen till kontroll- veterinären skulle betalas av företaget. Ett likartat frivilligt system tillämpades redan enligt 1958 års kungörelse om viss offent-

lig kontroll av fjäderfäslakterier. Detta sys- tern hade lett till att dittills ca 75 % av fjäderfäslakten Och praktiskt taget hela broi- lerslakten stod under offentlig kontroll. Några reella svårigheter på grund av att ve- terinärerna avlönades direkt av företagen hade inte inträffat och veterinärstyrelsen ansåg sig kunna >>i viss mån svara för ve— terinärernas integritet». Styrelsen beteck- nade slutligen sitt förslag till frivillig offent- lig kontroll av charkuterianläggningar som provisoriskt, intill dess eventuella förslag av LSK om något annat system kunde genom— föras.

Av de 11 remissinstanser som yttrade sig över veterinärstyrelsens nya förslag till- styrkte Köttbranschens riksförbund, Sveri- ges slakteriförbund och Sveriges veterinär- förbund i princip att en frivillig offentlig kontroll infördes som ett provisorium inom charkuteritillverkningen. Vissa erinringar framställdes emellertid mot att företagen själva skulle avlöna kontrollveterinärerna. I stället borde deras ersättningar utgå av all- männa medel.

Förslaget avstyrktes däremot av dåvaran- de medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens jordbruksnämnd, statens institut för konsumentfrågor, Kooperativa förbundet, Sveriges kemiska industrikontor och LSK. Argumenten mot den frivilliga offentliga kontrollen var i allt väsentligt de- samma som redan anförts mot veterinärsty- relsens första förslag i saken. Sålunda påta- lades bl.a. som en brist att kontrollen en- dast var frivillig och att kontrollveterinä- rerna skulle avlönas direkt av de kontrol- lerade charkuteriföretagen. En offentlig hy- gienövervakning av det slag som åsyftades borde i stället bli obligatorisk för alla före- tag inom branschen och bekostas av det allmänna. I annat fall fanns risk för att kontrollen blev alltför beroende av företa- gens ekonomiska resurser och att därför de mindre företagen kom att falla utanför sys- temet. Veterinärstyrelsens förslag om den utökade kontrollen borde inte föranleda an- nan åtgärd än att det överlämnades till LSK för att prövas i samband med övriga frågor om livsmedelskontroll.

Även Sveriges grossistförbund ansåg i princip att charkuterikontrollen borde bli obligatorisk och att frågan därom borde be- dömas av LSK. Med hänsyn till de speciella förhållandena inom charkuteribranschen ville emellertid förbundet inte motsätta sig att veterinärstyrelsens förslag genomfördes som ett provisorium.

Förslaget om frivillig offentlig kontroll av charkuterianläggningar föranledde härefter inte någon annan åtgärd än att Kungl. Maj:t genom beslut den 17 april 1964 överlämnade förslaget och de däröver avgivna remissytt- randena till LSK.

I anslutning till redogörelsen för vete- rinärstyrelsens två förslag till viss frivillig offentlig livsmedelskontroll vill LSK fästa uppmärksamheten på att styrelsen med tillämpning av 1934 års kungörelse angå— ende kontroll vid utförsel av kött samt av 33 & livsmedelsstadgan utfärdat vissa föreskrifter den 2 januari 1968 rörande ex- portkontrollanläggningar. Dessa föreskrifter tillkom av hänsyn till utvecklingen inom den internationella handeln och innebär i praktiken att de tidigare förslagen om ut- formning av den frivilliga offentliga kon- trollen numera i modifierat skick möjlig- gjorts för charkuterier, som önskar bedriva tillverkning för export.

Ifrågavarande exportkontrollföreskrifter grundar sig på den sedan år 1938 jämlikt 1934 års utförselkungörelse tillämpade an- ordningen, enligt vilken veterinärstyrelsen efter ansökan av innehavare av fristående charkuterianläggning kan ställa anläggning- en under särskild hygienisk driftkontroll av besiktningsveterinär. I samband därmed till- delar styrelsen företaget ett kontrollnummer, som anges i den stämpel med »Statskontroll, Sverige» vilken företaget skall anbringa på sina exportvaror. Ett liknande system till- lämpas också beträffande de icke fristående charkuterier som är belägna inom området för ett kontrollslakteri. I dessa fall omfattar besiktningsveterinärens övervakning emel- lertid endast en övervakning av anläggning- ens hygieniska standard (s.k. städkontroll) och inte hygienisk driftkontroll. Som fram-

går av redogörelsen i det föregående utnytt- jades denna möjlighet att märka exportva- ror med statskontrollstämpel också i flera fall för de varor som vederbörande charku- teri sålde på den svenska marknaden. Ett sådant förfarande stod inte i överensstäm- melse med 33 & livsmedelsstadgan.

Nu angivna kontrollsystem för exportkon- trollanläggningar har sålunda genom 1968 års föreskrifter påbyggts med bestämmelser som anpassats efter de ändrade förhållande- na inom charkuterihanteringen och efter importländemas krav. Enligt föreskrifterna kan innehavare av en charkuteri- eller styck- ningsanläggning, som vill tillverka köttvaror för export, träffa särskilt avtal med veteri- närstyrelsen om hygienövervakning av an- läggningen och produktionen genom en av styrelsen förordad exportkontrollveterinär. Anställningsvillkoren är beroende av vad som överenskommes mellan företaget och veterinären. Denne avlönas sålunda direkt av företaget. Lönens storlek fastställes ge- nom förhandlingar mellan vederbörande ar- betsgivare- och arbetstagareorganisationer och avväges efter anläggningens storlek och arten av den bedrivna verksamheten. Över— vakningen innebär en strängare kontroll än som föreskrives i livsmedelsstadgan och om— fattar bl.a. kontinuerlig kontroll av loka- ler, inredning, råvaror och vatten, tillverk— ningsgången, de färdiga produkterna och deras emballage samt personalens hygien. Varor som produceras inom ramen för den- na kontroll får åsättas stämpel eller märke, som anger företagets av veterinärstyrelsen tilldelade kontrollnummer, samt orden »Statskontroll, Sverige».

I cirkulärskrivelse den 2 januari 1968 till samtliga innehavare av exportkontrollanlägg— ningar har veterinärstyrelsen särskilt fram- hållit att den nu berörda kontrollformen innebär att avtal träffas om en strängare kontroll av charkuterivaror än vad som i allmänhet gäller för sådana livsmedel. Där- igenom uppfylls de krav som anges i 33 5 1951 års stadga för rätt att på varans för- packning eller i annons eller reklam rörande varan ange att den »står under kontroll av svensk offentlig myndighet». Även om av-

talet om kontroll i princip endast tar sikte på varor som skall exporteras, möjliggör emellertid avtalet enligt en förklaring i ve- terinärstyrelsens cirkulärskrivelse att de ex- portmärkta produkterna också kan avyttras i Sverige utan att detta längre strider mot livsmedelsstadgan.

Hittills har veterinärstyrelsen träffat av- tal med ett drygt 70-tal exportkontrollan- läggningar vid vilka det finns förordnade lika många kontrollveterinärer. Dessa upp- drag innehas i flertalet fall som bisyssla till andra veterinärtjänster, huvudsakligen inom den offentliga sektorn.

2.6.4. Livsmedelsstadgekommittén

Av de remissyttranden som inkommit till LSK och genom utredningen i övrigt har framgått att det finns ett starkt behov av en utvidgad livsmedelskontroll som måste bli effektivare än den som hittills i allmän- het bedrivits. Det främsta motivet härför är — som veterinärstyrelsen påtalat i sina för- slag till ökad kontroll och även LSK redo— gjort för i sina synpunkter på principerna för livsmedelslagstiftningen — de större hygieniska risker som uppkommit genom den snabba utvecklingen inom livsmedels- branschen under de senaste årtiondena. Som exempel må här endast nämnas bl.a. nya metoder för tillverkning och konservering av livsmedel, användningen av nya råvaror och ersättningsmedel för traditionella livs- medel samt den starkt ökade produktionen och konsumtionen av färdiglagad mat. Des- sa förhållanden i förening med en koncen- tration av livsmedelstillverkningen till allt större produktionsenheter, som säljer sina varor över hela landet, har medfört att ock- så små missgrepp i tillverkningsledet kan få vidsträckta skadeverkningar för ett stort antal konsumenter. Härtill kommer de inte obetydliga hälsorisker som kan uppkomma på grund av de ofta långväga transporterna av livsmedlen om dessa inte sker under helt tillfredsställande förhållanden. Dessutom är produkterna numera vanligtvis så förpacka— de att eventuella felaktigheter svårligen kan upptäckas utan att förpackningen brytes,

antingen felen härrör redan från själva till- verkningsprocessen eller hanteringen senare i olika distributionsled. Därvid bör upp- märksammas att just systemet att i stor ut- sträckning innesluta livsmedlen i förpack- ningar — vilket uppenbarligen har stora hygieniska fördelar — också fört med sig ökade risker för en mindre lämplig eller rent av felaktig hantering av varorna sär- skilt i handels- och konsumtionsleden. Den allmänna livsmedelskontrollen i of— fentlig regi på lokalplanet utövas f.n. hu- vudsakligen av hälsovårdsnämnderna. Där- jämte har statens institut för folkhälsan i egenskap av centralt undersökningsorgan att utföra systematiska undersökningar av olika i handeln förekommande livsmedel. Kontrollen är påfallande ojämn, om man ser till landet i sin helhet. Dessutom sker kon- trollen, i vad avser hälsovårdsnämnderna, på flertalet orter endast vid sporadiska be- sök i livsmedelslokaler och genom stickprov på råvaror och färdiga produkter. En dylik kontroll måste därför betraktas som alltför otillräcklig för att kunna svara mot kraven på en allsidig och effektiv, hygienisk över- vakning på livsmedelsområdet. Förhållan- dena beror till stor del på att såväl statens institut för folkhälsan som flertalet hälso- vårdsnämnder inte fått tillräckliga, ekono- miska och personella resurser till sitt förfo- gande. För att få till stånd en effektivare livsmedelskontroll fordras, utöver tillräck- liga ekonomiska resurser, att övervakningen anförtros åt specialutbildad personal samt att den alltefter livsmedelshanteringens art och produkternas hygieniska känslighet sy- stematiskt kan inriktas på skilda förhållan- den inom produktionen och distributionen. Dessutom är det erforderligt att övervak- ningen sker mera kontinuerligt än vad fallet nu i regel är. De personella resurserna här- för har emellertid hittills varit mycket otill- räckliga. Särskilt markant har detta förhål- lande varit beträffande tillgång till utbildade hälsovårdsinspektörer inom framför allt landsortskommunerna. Dessa missförhållan- den kan inte enbart skyllas på bristande an- slag från kommunernas sida utan också på otillräcklig utbildningskapacitet för inpsek-

törer vid folkhälsoinstitutet och i viss mån även på en otillräcklig utbildning av inspek- törerna i livsmedelshygien. Högre utbil- dad expertis för livsmedelskontrollen på det lokala planet finns i stort sett endast i lan- dets största kommuner. Sålunda finns en eller flera stadsveterinärer hel- eller deltids- anställda i ett 30-tal städer. Det är också en- ligt en utredning, som verkställts inom folk- hälsoinstitutet, framför allt i dessa kommu— ner som den offentliga livsmedelskontrollen hittills bedrivits på ett tillfredsställande sätt. Omkring 90 % av de livsmedelsprover som undersökts genom hälsovårdsnämndernas försorg har sålunda inhämtats på dessa or- ter.

En mera omfattande och differentierad kontroll vid sidan av hälsovårdsnämndernas allmänna tillsyn bedrives, som framgår av den tidigare redogörelsen, i viss utsträckning beträffande bl. a. kött- och charkuterivaror, fjäderfä samt mejeri- och margarinproduk- ter. Denna specialkontroll är emellertid hu- vudsakligen begränsad till själva produktio— nen och till importen. Otvivelaktigt är det av hygieniska skäl önskvärt att vidareut- veckla denna övervakning till så många di- stributionsled som möjligt samtidigt som en liknande kontroll byggs ut särskilt i fråga om andra känsliga sektorer inom livsmedels- hanteringen t.ex. de som berör djupfrysta, konserverade och färdiglagade livsmedel, ve- getabilier, fisk och fiskprodukter, restau- ranger och storhushåll, transporter m. m.

Flera möjligheter finns att tillgodose be- hovet av en ökad och effektivare livsme- delskontroll. En väg har veterinärstyrelsen anvisat i sitt förslag från år 1963 om en s. k. frivillig, offentlig kontroll av livsme- delsanläggningar. Därvid bör emellertid uppmärksammas att denna kontroll var av- sedd att genomföras endast hos de företag som särskilt ansökte därom. Det kan med fog antagas att en sådan övervakning hu- vudsakligen skulle komma att utnyttjas av de större och ekonomiskt bärkraftiga före- tagen, av vilka många redan torde ha en tillfredsställande livsmedelshygienisk stan- dard inom sin verksamhet. Däremot skulle

sannolikt många mindre fabrikanter och andra företagare inom livsmedelshantering- en, vilka inte har tillräckliga resurser att upprätthålla en sådan standard, komma att ställa sig utanför en frivillig kontroll. Risk finns också för att företagare, som på grund av priskonkurrens och andra omständighe— ter är mindre nogräknade i fråga om hygien och kvalitet inom sin verksamhet, inte skulle ansluta sig till frivilligsystemet. Behovet av en intensifierad tillsyn och övervakning måste ur det allmännas synpunkt bedömas vara starkast i fråga om de företag, som med sina produkter när hela landet, varvid fel och bristande hygieniska försiktighetsåtgär- der vid produktionen kan få katastrofala följder. Men även beträffande de många medelstora och små företagen med en be- gränsad, lokal avsättning av produkterna kräves självfallet en intensifierad kontroll. Om en skärpning av kontrollen inte kom- mer att omfatta alla företag och deras pro- dukter, kan konsumenternas krav på en för- bättrad och säkrad livsmedelshygien inte an- ses bli tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt.

Inom charkuteriområdet har år 1968 på frivillig bas införts en i jämförelse med tidigare förhållanden skärpt statligt drifts— och produktkontroll inom sådana företag som önskar exportera sina varor till utlandet. De måste för att godkännas som exportkon- trollanläggningar (godkännandet är en förut- sättning för sådan export) träffa avtal med veterinärstyrelsen om en särskild, närmare angiven kontroll av produktionen genom exportkontrollveterinär, som förordnas av styrelsen. Samtliga dessa anläggningar till- delas av styrelsen ett nummer som officiellt meddelas importländerna. Ett 70-tal av lan- dets 700—800 charkuteritillverkningsställen har träffat dylika avtal. De svarar genom sin produktion för större delen av landets charkuteritillverkning, som sålunda står un- der en speciell statlig övervakning. Bestäm- melserna i de ingångna avtalen är sådana att exportanläggningens hela tillverkning av praktiska skäl måste falla under den fort- löpande kontrollen. En uppdelning av verk—

samheten i produktion för export och för inhemsk marknad är som regel inte möjlig. Även om det är mängden kontrollerade varor som har störst betydelse från det all- männas synpunkt, så kan dock denna spe- ciella kontroll, som endast omfattar >>export- anläggning» och som lämnar ett så stort antal företag utanför, inte anses tillfyllest för den inhemska marknaden. Man kan knappast heller vänta att alla övriga före- tag eller ens majoriteten av dem kan ha förutsättningar för en tillverkning för ex- port och intresse av en speciell kontroll som medför extra kostnader.

När det gäller den frivilliga, offentliga veterinärkontrollen av fjäderfäslakten om- fattar denna bortåt 75 % av den slakt av fjäderfä som f.n. sker. Med tanke på att denna sektor av livsmedelstillverkningen är särskilt känslig bl. a. i fråga om spridning av salmonelloser är det nödvändigt att allt fjäderfäkött som säljes i landet underkastas en säker, kontinuerlig hygienövervakning. Med hänsyn härtill är det nödvändigt att kontrollen inom denna sektor skärps. Det är därvid av väsentlig betydelse att en sak— kunnig övervakning av slakten och en sak- kunnig besiktning sker av såväl djuret före slakt som av slaktkropp och inälvor. Ett steg i denna riktning vore att utsträcka slakteri- tvånget att gälla också fjäderfä.

Vid sin bedömning av hithörande frågor har LSK kommit till den uppfattningen att ett kontrollsystem för livsmedelshanteringen bör vara obligatoriskt. Om övervakningen skulle vara offentlig, har det ansetts att den också bör bekostas av det allmänna och ut- övas av offentligt anställda befattningsha- vare. Det förefaller emellertid ur statsfinan- siell synpunkt inte tänkbart att staten skulle vilja bestrida de stora k05tnaderna för den omfattande kontroll som skulle växa fram, om hela livsmedelsområdet effektivt skulle bevakas från den offentliga sidan alltifrån produktionen över olika distributionsled fram till konsumtionen. Att låta de enskilda kommunerna bära dessa kostnader synes inte heller möjligt. En sådan ordning skulle dessutom te sig orättvis eftersom mindre

kommuner, som inom sitt område har en omfattande livsmedelsindustri med avsätt- ning för sina produkter inom hela landet, då skulle få bära en orimligt stor ekonomisk börda.

[ detta sammanhang vill LSK fästa upp- märksamheten på det ansvar som de enskil- da företagarna själva måste ha för sin verk- samhet. Ett sådant ansvar föreligger uppen- barligen redan genom den nuvarande livs- medelsstadgans föreskrifter om vad företa— garna är skyldiga iakttaga beträffande till- verkning, saluhållande, hantering och märk— ning m.m. samt genom de straffpåföljder som finns om bestämmelserna inte efterlevs. Emellertid har ett förhållandevis fåtal före- tag i enlighet med detta ansvar vidtagit di- rekt aktiva åtgärder för att själva kontinu- erligt och effektivt övervaka att deras verk- samhet bedrivs på ett hygieniskt tillfredsstäl— lande sätt och att föreskrifterna i övrigt tillämpas vid företaget.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden har LSK kommit fram till att en ytterligare effektivisering av den livsmedelshygieniska kontrollen bör åstadkommas genom att varje företagare som sysslar med livsmedelshan— tering ålägges att anordna en obligatorisk egentillsyn av verksamheten vid sitt företag med en omfattning som är avpassad efter rörelsens art. Grundvalen för ett sådant åläggande är det ansvar varje sådan företa- gare har för att verksamheten bedrives i överensstämmelse med livsmedelsförfatt— ningarna. Genom en offentlig livsmedels- kontroll skall dessutom myndigheterna över— vaka verksamheten vid företagen och tillse att dessa utövar sin egentillsyn på ett till- fredsställande sätt. Föreskriften om företa- garens ansvar för hur verksamheten bedri— ves samt hans skyldighet att anordna egen- tillsyn återfinns i 7 ?; LSK:s förslag till ny livsmedelsstadga. Bestämmelsen har följande lydelse.

»Innehavare av verksamhet, där livsmedel hanteras, skall sörja för att verksamheten be- drives i noggrann överensstämmelse med livs- medelsstadgan och dess tillämpningskungörelse. I sådant syfte skall han anordna en med hän- syn till livsmedelshanteringens art ändamålsen—

lig, fortlöpande tillsyn av verksamheten (egen- tillsyn)»

Genom denna föreskrift om obligatorisk egentillsyn kommer företagarens ansvar att preciseras och utvidgas i jämförelse med nuvarande förhållanden. Företagaren blir sålunda otvetydigt skyldig att Också i före- byggande syfte utöva en kontinuerlig över- vakning av verksamheten och är ansvarig härför antingen något fel föreligger eller inte.

I detta sammanhang vill LSK påpeka att också inom andra områden gäller att an- svaret för en mera ingående kontroll läggs på de enskilda företagarna och att det all- männa är verksamt genom en övervakning härav. Som exempel kan nämnas kon- trollen enligt 1962 års läkemedelsförord- ning1 och 1963 års tillämpningskungörelse= till denna författning. Tillstånd för tillverk- ning av läkemedel måste inhämtas från so- cialstyrelsen, men det väsentliga kravet här- vid är att tillverkningen förestås av en fö— reståndare som styrelsen godkänt.

LSK anser tillräckliga skäl saknas för att på livsmedelsområdet som regel införa sy- stemet med myndighets tillstånd att bedriva verksamhet och med godkännande av sär- skild föreståndare för denna. Det bör i stål- let ankomma på varje företagare att i första hand själv utforma egentillsynen. Livsme- delsstyrelsen bör emellertid meddela erfor- derliga föreskrifter i detta hänseende. Där- jämte är det uppenbart att myndigheterna, och då särskilt livsmedelsstyrelsen, skall bi- stå företagen med råd och upplysningar om egentillsynens anordnande. Dessutom kom- mer de olika branschorganisationerna på livsmedelsområdet att ha en viktig uppgift att fylla när det gäller rådgivning och annan service i fråga om deras medlemmars egen- tillsyn. På livsmedelsmyndigheterna ankom- mer det sedan att genom sin offentliga över- vakning bedöma huruvida arten och omfatt- ningen av den tillsyn som företagen anord- nat kan betecknas som ändamålsenlig enligt 7 & livsmedelsstadgan.

Det är uppenbart att utformningen av egentillsynen kommer att variera avsevärt

för de olika verksamhetsgrenar som finns inom produktion, distribution och övrig hantering av livsmedel. För särskilt ömtåliga och sammansatta varor fordras ofta en in- gående kontroll av högt kvalificerade spe- cialister samt utförliga laboratorieundersök- ningar för att egentillsynen skall kunna an- ses fylla måttet. I andra fall kan det räcka med att egentillsynen anordnas på ett enk- lare sätt för att ändå bli tillfredsställande.

De största kraven på egentillsyn måste ställas inom tillverkningsledet, där det är synnerligen betydelsefullt att råvarorna hål- ler en hög hygienisk standard samt att livs- medlens sammansättning med bl. a. tillsat- ser och berikningsmedel står i överensstäm— melse med gällande föreskrifter. Övervak- ningen av själva driften vid tillverkning, rengöring av lokaler och utrustning är gi- vetvis av lika stor vikt. En efterkontroll av de färdiga produkternas slutliga beskaffen- het måste dessutom ingå i tillverkarnas skyl- digheter inom egentillsynen. Vidare bör sär- skild uppmärksamhet ägnas åt hygienen hos den i tillverkningen sysselsatta personalen, som i den utsträckning LSK föreslår under 8 kap. livsmedelsstadgan och tillämpnings— kungörelsen skall underkastas hälsokontroll och läkarundersökning.

Som antytts i det föregående finns vid några livsmedelsindustrier redan en väl ge- nomförd egentillsyn. De större företagen har egna laboratorier för bakteriologiska och kemiska undersökningar samt speciellt utbil- dad personal som sköter denna verksamhet. Tillsynen är fortlöpande och systematisk samt följer hela tillverkningsgången allt- ifrån valet av råvaror fram till undersökning av de färdiga livsmedelsprodukterna. Inom vissa företag läggs för ändamålet upp sär- skilda råvaru- och färdigvaruspecifikationer, tillverkningsinstruktioner samt detaljerade anvisningar för provtagning och undersök- ning av varornas kemiska, biokemiska, fysi- kaliska och organoleptiska egenskaper samt av deras bakteriologiskt hygieniska beskaf- fenhet och hållbarhet. Vidare finns regler

' SFS 1962: 701. 2SFS 1963:439, ändrad SFS 1965: 84, 1967: 614.

för hälso- och läkarundersökning av perso- nal, hygien inom fabrikslokalema, utrust- ningens skötsel m.m. Allt kan följas i spe- ciella kontrolljournaler och grundar sig på olika system som utvecklats i samarbete mellan livsmedelsproducenter såväl i Sverige som utomlands. Eftersom övervakningen är kontinuerlig kan uppkomna fel snabbt rättas till under tillverkningens gång. Risken för att mindre lämpliga eller otjänliga livsme- del kommer ut till konsumenterna borde med sådana kontrollanordningar vara myc- ket liten.

Den övervakning genom företagens egen försorg som nu berörts kan väl tjäna som mönster för den obligatoriska egentillsyn vid tillverkning av livsmedelsprodukter, som följer av LSK:s förslag till 7 & livsmedels- stadgan. Omfattningen av egentillsynen blir emellertid beroende av dels råvarornas ka- raktär, dels framställningens art och dels de färdiga livsmedlens sammansättning. Vid hantering av exempelvis charkuterivaror och barnmatsprodukter fordras en mycket om- fattande och särskilt ingående egentillsyn för att tillverkaren skall kunna vara säker på att de färdiga varorna fyller de krav, som så- väl han själv och livsmedelsmyndigheterna som konsumenterna ställer. En tillfredsstäl- lande egentillsyn av exempelvis en verksam- het med rotfrukter, bär, frukt och grönsa- ker, som inte undergår någon vidare be- redning, bör å andra sidan kunna i huvud- sak begränsas till en övervakning av att för- varingsutrymmena håller rätt temperatur så att inte genom fukt eller på annat sätt skador uppkommer på varorna. Vidare fordras i fråga om dessa livsmedel en nog- grann övervakning av att de inte håller allt- för hög halt av bekämpningsmedel.

Kraven på utformningen och omfattning- en av egentillsynen, så att den blir tillfreds- ställande, kan sålunda komma att variera avsevärt. Detta förutses i LSK:s förslag till livsmedelsstadgans 7 5, där det rent allmänt anges att egentillsynen skall anpassas »med hänsyn till livsmedelshanteringens art». Det bör emellertid betonas att kontrollen såväl av hygienen vid livsmedelstillverkningen som av livsmedlens sammansättning är av fun-

damental betydelse för att de vid den fortsatta hanteringen i distribution och han- del samt hos konsumenterna skall kunna behålla sina kvalitativa egenskaper i beräk- nad utsträckning.

En ändamålsenlig och konsekvent genom- förd egentillsyn kan vara kostsam särskilt i tillverkningsledet och komma att innebära vissa ekonomiska problem i synnerhet för mindre producenter. Med hänsyn till de hälsomässiga skador, som hygieniskt brist- fälliga livsmedel kan tillfoga konsumenter— na, får emellertid avkall inte göras på kra- ven i fråga om en tillfredsställande egentill- syn. Det torde inte heller vara möjligt för en företagare att under någon längre tid mark— nadsföra de mindervärdiga varor som kan bli resultatet av en otillfredsställande egen- tillsyn. Den som ägnar sig åt tillverkning och över huvud taget åt hantering av livs- medel —— med de hälsorisker som är för- enade därmed för stora befolkningsgrupper — skall givetvis också själv ta de ekonomis- ka konsekvenserna av sitt ansvar gentemot konsumenterna och därför se till att han be- driver sin verksamhet på ett ur hygieniska synpunkter så betryggande sätt som möjligt. Det är emellertid inte nödvändigt och inte heller realistiskt att tänka sig att alla livsme- delsproducenter skaffar sig egna laborato- rier. De kan i stället begagna sig av de god- kända livsmedelslaboratorier som LSK före- slår upprättade enligt 72 5 livsmedelsstad- gan. Dessa kommer åtminstone till en bör- jan att i stort sett vara desamma som statens institut för folkhälsan tagit upp på sin för— teckning över olika laboratorier i landet. En ökad efterfrågan på tjänster för livsmedels— kontroll kan väntas vid realiserandet av LSK:s förslag till obligatorisk egentillsyn, varför flera sådana laboratorier torde be- höva tillskapas. Kostnaderna för deras tjäns— ter bör därvid på grund av den ökade om- fattningen och skärpt konkurrens bli över- komliga för alla företag.

Vad sedan gäller egentillsynen inom han— deln, restaurangnäringen samt övrig distri— bution och hantering av livsmedel erford- ras särskilt en utökning av den laboratorie-

mässiga kontrollen. Inom dessa sektorer är det vidare betydelsefullt att däri sysselsatt personal har tillräckliga kunskaper om hur olika livsmedel skall hanteras samt hur ut- rustning, försäljnings- och förvaringslokaler, transportfordon m.m. skall skötas. Dess— utom är det väsentligt att de anställda vårdar sig om en tillfredsställande personlig hygien. Företagaren skall tillse att hans personal får vederhäftig information om vad den har att iakttaga för att livsmedelsstadgans bestäm- melser skall kunna efterlevas. Han skall också själv eller genom särskilt utsedda be- fattningshavare fortlöpande övervaka att hans anställda följer givna instruktioner. För dessa ändamål synes lämpligt att berörda branschorganisationer anordnar särskilda kurser för sina medlemmar och deras per- sonal. Organisationerna torde också kun- na utsträcka sin service genom att utbilda konsulenter eller tillsyningspersonal som åtager sig att kontinuerligt övervaka den löpande driften vid medlemsföretagen. Möj- lighet bör också finnas att för egentillsynen anlita fristående konsultbyråer som har per- sonal med hygienisk utbildning. Det bör emellertid härvid understrykas att ansvaret för egentillsynen ändå alltid åvilar företa- gaten.

Givetvis skall livsmedelsmyndigheterna ge- nom rådgivning bistå företagen med att an— ordna en så ändamålsenlig egentillsyn som möjligt. Exempel härpå finns redan i vissa delar av landet där hälsovårdsnämnderna anordnar kurser av olika slag för anställda och företagare inom livsmedelsbranschen. Livsmedelsstyrelsen bör ta ytterligare initia- tiv till sådan informationsverksamhet från det allmännas sida.

Som framhållits i det föregående innebär LSK:s förslag till en utvidgad och effekti— vare övervakning inom livsmedelsområdet att i första hand företagens egentillsyn ut- vidgas och skärpes genom att den mera for- mellt än tidigare göres obligatorisk. Upp- sikten över att egentillsynen fullgöres på ett tillfredsställande sätt ankommer på de olika myndigheter som har hand om den offent- liga livsmedelskontrollen. Dessa skall över-

vaka och avgöra om egentillsynen bedrives så att den enligt 7 & kan betecknas som ändamålsenlig med hänsyn till livsmedels- hanteringens art. Eftersom detta system med en obligatorisk egentillsyn delvis är en nyhet och kan innebära ökade kostnader för före- tagarna, måste vederbörlig hänsyn tagas till att problemen i samband härmed inte kan lösas på en gång och att en viss övergångs- tid torde krävas. Därvid är det viktigt med ett samspel och utbyte av erfarenheter dels mellan företagen inbördes och dels mellan företagen och livsmedelsmyndigheterna.

I detta sammanhang måste framhållas att ett system med egentillsyn, hur välutbyggt detta än kan synas vara, aldrig kan ersätta en offentlig kontroll. Det är ett ofrånkom- ligt krav från konsumenterna att få insyn i livsmedelshanteringen genom en opartisk offentlig livsmedelskontroll. En övervakning huvudsakligen baserad på företagarnas egentillsyn och på nuvarande, genomsnitt- ligt sett otillfredsställande, sporadiska stick- provskontroll av offentliga organ kan inte av allmänheten — konsumenterna an- ses vara tillfyllest i längden. En egentillsyn kommer å sin sida helt naturligt att i första hand ha företagets intressen i blickpunkten. Dess omfattning kommer också att vara av- hängig av olika förhållanden inom företa- get. En annan omständighet som måste be- aktas i detta sammanhang är möjligheten att förtiga ofördelaktiga upptäckter inom egentillsynen.

Utan en effektiv offentlig kontroll kan konsumenten därför vara prisgiven åt pro- ducenten. Livsmedelsmyndigheterna måste ha befogenhet och möjlighet att snabbt och effektivt ingripa när fog för anmärkningar eller behov av kontroll visar sig. De skall sålunda kunna underkänna en egentillsyn som inte visar sig ändamålsenlig. Därvid blir 66 & livsmedelsstadgan tillämplig, enligt vilken vederbörande myndighet äger med- dela de förelägganden eller förbud som er- fordras för efterlevnaden av stadgan och dess tillämpningskungörelse. Det kan här t. ex. bli fråga om att förelägga en fabrikant att föranstalta om erforderliga laboratorie- undersökningar eller att föra omsorgsfulla

journaler över vidtagna kontrollåtgärder. I andra fall kan exempelvis en detaljhandlare eller restaurangsägare föreläggas att utse en lämplig person bland de anställda för att fortlöpande övervaka personalens hygien och andra förhållanden inom respektive livs- medelslokal. I sista hand skall livsmedels- myndighet vid vite kunna förbjuda en före— tagare att fortsätta sin verksamhet, om inte vissa särskilt angelägna åtgärder vidtages i fråga om egentillsyn. I detta sammanhang erinras om de ytterligare befogenheter enligt LSK:s förslag till 9 kap. som livsmedels- myndigheterna får i sitt övervakningsarbete, t. ex. provtagning och undersökning, om- händertagande av varor samt rätt att få upp— lysningar och att granska fakturor, journa- ler och andra handlingar, m.m.

Vid genomförande av LSK:s förslag till en effektiv egentillsyn uppstår frågan hur den kan komma att påverka den offentliga specialkontroll som redan nu finns i fråga om kött- och charkuterivaror, fjäderfä samt mejeri- och margarinprodukter.

När obligatoriska krav på en tillfredsstäl- lande egentillsyn av charkuterianläggningar införes, föreligger rent allmänt inte samma behov som hittills av den frivilliga kontrol- len av dessa anläggningar. Däremot kom— mer samma behov som hittills att finnas av en frivillig specialkontroll motsvarande den som för närvarande av exportskäl grundats på avtal mellan veterinärstyrelsen och ve- derbörande exportanläggning.

Även i fråga om fjäderfäslakterier gäller att en obligatorisk egentillsyn innebär att en frivillig specialkontroll grundad på avtal mellan kontrollmyndighet och företagen inte längre blir erforderlig. Som angetts i det föregående omfattar denna frivilliga kon- troll f.n. 75 % av fjäderfäslakten. Den obligatoriska egentillsynen kommer emeller— tid att gälla samtliga fjäderfäslakterier och bör inte godkännas av livsmedelsmyndighe- terna, om den inte till sin inriktning mot- svarar den nuvarande frivilliga fjäderfäkon- trollen.

För såväl charkuterianläggningar som fjä- derfäslakterier bör närmare föreskrifter om

utformningen av den obligatoriska egentill- synen meddelas. Företagarna bör vid ut- byggnaden av sin egentillsyn ordna så att en effektiv, kontinuerlig kontroll åstadkommes genom särskilt anställda veterinärer eller andra specialister på tillverkningen. Här bör påpekas att det är livsmedelsmyndigheternas sak att utföra erforderlig offentlig kontroll och bedöma om egentillsynen är tillfreds- ställande i varje särskilt fall. Därvid kan väntas att myndigheterna i allmänhet kom- mer att underkänna en egentillsyn som är underlägsen den frivilliga, offentliga kontroll som f.n. utövas vid vissa charkuterier och fjäderfäslakterier. Med hänsyn härtill synes något behov inte längre komma att finnas av bestämelserna om frivillig kontroll enligt 1958 års kungörelse om fjäderfäslakterier. I detta sammanhang vill emellertid LSK framhålla nödvändigheten av att införa ob- ligatorisk kontrollslakt av allt fjäderfä, om slakten av dessa djur inte ställes under sak— kunnig veterinärkontroll som ett led i en tillfredsställande egentillsyn.

För att tillgodose LSK:s synpunkter på företagens egentillsyn kombinerad med en övervakning genom livsmedelsmyndigheter- na bör den offentliga kontroll som sker i fråga om köttvaror vid kontrollslakterier och offentliga slakthus kompletteras med egen— tillsyn i företagens regi. Den offentliga över- vakningen, med myndigheternas befogenhet att underkänna en otillfredsställande egen- tillsyn, synes kunna innebära en tillräcklig garanti för att konsumenternas intressen tillgodoses.

Även om en tillfredsställande egentillsyn vid slakterierna sålunda skulle kunna åstad- kommas, anser LSK det inte möjligt att fö— reslå någon förändring av formerna för den nuvarande offentliga köttkontrollen. Denna kontroll är bunden genom en särskild lag- stiftning — 1959 års köttbesiktningslag och 1968 års köttbesiktningskungörelse — och en väl inarbetad statlig organisation av be- siktningsveterinärer har upprättats för detta ändamål. Vidare är de hygieniska riskerna vid denna form av livsmedelshantering så stora att man också i framtiden måste räkna med behov av en direkt offentlig kontroll

utöver en egentillsyn. Därtill kommer vissa problem i samband med utrikeshandeln, ef- tersom andra länder kräver att allt kött som säljes från Sverige skall vara statskontrolle- rat. Dessutom bör framhållas önskvärdhe- ten av en anpassning till de nordiska län— dernas och EEC:s bestämmelser i denna fråga. Med hänsyn till dessa förhållanden finns vissa skäl att överväga införande av obligatoriskt slakteritvång. LSK anser att denna fråga snarast bör prövas av den nya livsmedelsstyrelsen.

Några större svårigheter föreligger däre— mot inte beträffande en tillfredsställande egentillsyn vid tillverkningen av mejeripro- dukter. Företagens övervakning i egen regi har nämligen sedan länge varit omfattande inom mejeriindustrin. Utöver det ekonomis- ka intresset av att sälja kvalitetsvaror har denna övervakning också påverkats av vill- koren för den statliga prisregleringen. Som förutsättning för att få statligt mjölkbidrag uppställer sålunda statens jordbruksnämnd krav på en intern hygienisk kontroll av både leverantörmjölk till mejeri och av konsum- tionsmjölkprodukter från mejeri.1 Jord- bruksnämnden har förordnat Svenska kon- trollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) att övervaka denna interna kontroll vid mejeriindustrin.

Mot denna bakgrund och i enlighet med vad 1954 års mjölkkommitté föreslagit2 har LSK därför funnit att 1936 års mejeristad- ga kan upphöra att gälla som självständig författning. De bestämmelser däri som ännu kan anses erforderliga föreslås i stället bli inarbetade i 11 kap. tillämpningskungörel- sen till livsmedelsstadgan. När det å andra sidan gäller 1937 och 1942 års författningar om pastörisering av mjölkprodukter anser LSK att den i dessa författningar angivna offentliga specialkontrollen måste utövas även i fortsättningen. Bestämmelserna här- om föreslås emellertid också överförda till 11 kap. tillämpningskungörelsen under ett särskilt avsnitt >>pastörisering». Motiven för denna specialkontroll är pastöriseringens stora hygieniska betydelse.

När det sedan gäller den offentliga spe- cialkontrollen rörande margarinvaror har

LSK funnit att den i det föregående nämn- da 1951 års förordning om dessa produkter är onödig. En redovisning i särskild bok som margarintillverkarna f. n. är skyldiga att föra ingår som ett naturligt led i den egen- tillsyn som föreslås komma att gälla för alla livsmedelsföretag. Den offentliga kon- troll av tillverkning, import och export av margarinvaror som föreskrivs i 1951 års förordning kommer att ingå i livsmedels- myndigheternas allmänna befogenheter att övervaka egentillsynen. Av dessa skäl kan förordningen också upphävas.

I samband med genomförandet av en obligatorisk egentillsyn med föreskrivna kontrollförfaranden är systemet med märk- ningen »Statskontroll, Sverige» e. dyl. be- träffande charkuterivaror, fjäderfä och glassvaror avsedda för den inhemska mark- naden inte längre motiverat. Beträffande statskontrollmärkningen föreligger emeller- tid särskilda omständigheter när det gäller exporten. I den utsträckning andra länder kräver en sådan för svenska exportvaror är det inte möjligt att underlåta denna märk- ning. Frågan härom kommenteras vidare i specialmotiveringen till 49 5 om tillstånd att saluhålla livsmedel under uppgift att de kontrolleras av svensk myndighet (V .3.7).

LSK:s förslag om en skärpt och vidgad övervakning på livsmedelsområdet gör det nödvändigt att den offentliga kontrollen får ökade och tillräckliga personella och ekono- miska resurser för sin verksamhet. Detta gäller särskilt i fråga om kontrollen på vissa ur livsmedelshygienisk synpunkt viktiga om- råden. Sålunda bör all slakt också i fort- sättningen ske under betryggande offentlig kontroll. Större livsmedelsindustrier särskilt med tillverkning av ömtåliga och ur hygie- nisk synpunkt riskabla livsmedel bör överva- kas effektivare av den centrala kontrollmyn- digheten än hittills. Lokala och regionala livsmedelsmyndigheter bör få sådana resur- ser att de kan effektivt kontrollera livsme-

1 Statens jordbruksnämnds cirkulär 70/1960 och 70/1965. 2SOU 1960: 29.

delsföretagen inom sina områden. Erforder- liga föreskrifter för kontrollen måste utfär- das. Vidare bör anges omfattningen av kon— trollen samt kraven på kontrollpersonalens kompetens med hänsyn till tillverkningens natur och omfattning. Livsmedelsmyndighe- terna måste få väl utbildade livsmedelshygie- niker och livsmedelstekniker till sitt förfo- gande i tillräckligt antal. Det är också bety- delsefullt att hälsovårsdinspektörer med spe- ciell utbildning i livsmedelshygien finns i tillräckligt antal inom varje kommun. Stör- re kommuner bör dessutom alltid till sitt förfogande ha livsmedelshygienisk expertis med högre utbildning. Särskilda livsmedels- laboratorier i tillräckligt antal måste också stå till kontrollmyndigheternas disposition. I detta syfte föreslår LSK enligt 72 & livsme- delsstadgan att vissa laboratorier skall vara 3. k. anvisningslaboratorier avsedda för den offentliga livsmedelskontrollen.

Slutligen bör framhållas vikten av att man vid utövandet av livsmedelskontrollen noga skiljer mellan den offentliga övervakningen och den tillsyn som skall ske i företagens egen regi. Det är sålunda i objektivitetens intresse viktigt att tjänstemän som är anställ- da inom den offentliga livsmedelskontrollen inte får åtaga sig uppdrag för egentillsyn åt företag som de är satta att övervaka eller åt företag som kan konkurrera med så- dana företag.

En närmare redovisning av LSK:s syn- punkter på uppbyggnaden av administratio— nen för den offentliga livsmedelskontrollen återfinns under avsnittet VI. 7.

Specialmotivering till författningsförslagen

3 Förslaget till livsmedelsstadga

Som framgår av den allmänna motiveringen (IV 1.4) är den nya livsmedelsstadga LSK föreslår avsedd att vara en ramförfattning med huvudsakligen allmänna och grundläg— gande bestämmelser på livsmedelsområdet. Förslaget bygger i sin principiella upplägg- ning på 1951 års livsmedelsstadga som emel— lertid undergått en genomgripande överar- betning och komplettering. Innebörden av sådana föreskrifter, som inte visat sig behö- va ändras i sak, har dock behållits i största möjliga utsträckning. Därvid bör erinras om att motsvarigheten till nuvarande 8 kap. med detaljbestämmelser om olika livsmedel återfinns i LSK:s förslag till tillämpnings- kungörelse till den nya stadgan. Samma är förhållandet med gällande 10 kap. om lokala föreskrifter och 1952 års normallivsmedels- ordning, varigenom motsvarande bestäm- melser blir gällande för landet i dess helhet.

Dispositionen av den nya livsmedelsstad- gans 10 kapitel är något annorlunda än den i 1951 års sradga. 1 och 2 kap. inne- håller emellertid som f. n. inledande bestäm- melser med bl.a. vissa definitioner respek— tive allmänna föreskrifter om livsmedels sammansättning och beskaffenhet i övrigt. Däremot har LSK ansett det motiverat att flytta vissa andra bestämmelser av mera ge— nerell karaktär längre fram i stadgan. Så- lunda återfinns reglerna för märkning redan i 3 kap. och föreskrifterna om livsmedels hantering i 4 kap. Först härefter kommer i 5 kap. bestämmelserna om livsmedelsloka-

ler. I anslutning därtill föreslås ett nytt 6 kap. med föreskrifter om saluhållande av livsmedel i vissa fall. Det rör sig här om försäljning på andra platser än i livsmedels- lokal, bl.a. utomhus- och kringföringshan- del. I ytterligare ett nytt 7 kap. har LSK samlat alla bestämmelser om förbud mot saluhållande av bl. a. livsmedel som är så beskaffade att de inte uppfyller föreskrif— terna i stadgan. Härefter följer 8 kap. rö- rande personalhygien, 9 kap. om den offent- liga livsmedelskontrollen och slutligen 10 kap. med bestämmelser om ansvar och be- svär.

För förslaget till den nya livsmedelsstad- gans tillämpningskungörelse används i det följande förkortningen TK. Nuvarande livs- medelsstadga benämnes 1951 års stadga.

3.1 Inledande bestämmelser (1 kap.) 1 & Paragrafen innehåller i första stycket en be— stämning av tillämpningsområdet för stad— gans bestämmelser om livsmedel och i andra stycket definitioner av begreppen beriknings- medel, livsmedelstillsats, främmande ämne och färdigförpackat livsmedel. Bestämning av livsmedelsbegreppet har sin motsvarigheti 1 5 1 och 2 mom. 1951 års stadga. I den allmänna motiveringen (IV

2.1) har en närmare redogörelse lämnats för gällande bestämmelser m.m. och LSK:s synpunkter i hithörande frågor.

Definitionen i l 5 andra stycket 1 av berikningsmedel bygger väsentligen på be- greppet vitaminering enligt 1 % 1941 års vi- tamineringsförordning. Definitionen under 2 av livsmedelstillsats motsvaras av 1 5 3 mom. 1951 års stadga. Begreppet främman- de ämne under 3 är i huvudsak nytt. En redogörelse för gällande bestämmelser m. m. och LSK:s synpunkter i fråga om dessa tre begrepp återfinns i den allmänna motive- ringen (IV 2.2).

Begreppet färdigförpackat livsmedel i l å andra stycket 4 är helt nytt för livsmedels- stadgan. Särskilt när det gäller märkning av livsmedel har LSK ansett det praktiskt att få fram detta samlande begrepp för den typ av konsumentförpackningar som numera do- minerar sortimentet i livsmedelsaffärerna, framför allt självbetjänings— eller snabbköps— butikerna.

LSK:s uppfattning om vad som skall räk- nas in under det allmänna, vidare begreppet förpackning framgår av kommentarerna till 31 å i livsmedelsstadgans 4 kap. om hante- ring av livsmedel (V 3.4). Sålunda bör som förpackning betraktas över huvud taget var- je hölje eller omslag, som används för att innesluta ett livsmedel och syftar till att skydda detta mot ohygienisk behandling el- ler annan menlig påverkan. Det speciella begreppet färdigförpackning å sin sida bör emellertid enligt LSK ha en mera inskränkt betydelse.

Frågan om en definition av färdigförpac- kat livsmedel har behandlats av Codex Ali- mentarius Commission's särskilda märk- ningskommitté. Enligt dess förslag skall ett livsmedel anses vara färdigförpackat, om det i förväg packats eller inneslutits i en behållare som är färdig att säljas i detalj- handeln (»prepackaged means packaged or made up in advance, ready for retail sale in a container»). LSK har i allt väsentligt kun— nat ansluta sig till innebörden av denna in- ternationellt vedertagna definition. Formu— leringen i LSK:s förslag till 1 5 andra styc-

ket 4 har emellertid för tydlighetens skull blivit något mera specificerad. Sålunda an- ser LSK att ett färdigförpackat livsmedel karaktäriseras av att det, >>före och utan direkt samband med saluhållande, inneslu- tits i förpackning avsedd att brytas först av enskild förbrukare».

Det huvudsakliga syftet med en vanlig livsmedelsförpackning är, som nyss sagts, att den skall skydda det inneliggande livs- medlet mot menlig påverkan. En färdigför- packning bör emellertid dessutom alltså vara förseglad eller tillsluten på något sätt. Av- sikten därmed skall vara att den i obrutet skick kan överlämnas till och >>brytas>> först av förbrukaren. Som exempel kan nämnas konservburkar, flaskor och andra behållare med skruvlock eller kork, tuber av olika slag, förslutna kartonger, igenklistrade eller igenhäftade påsar o. dyl. Under begreppet faller de flesta typer av förpackningsmate- rial såsom plåt, glas, metallfolie, plast, cello- fan, papp, papper m. m. Nätpåsar, som nu- mera är en vanlig förpackning för frukt och grönsaker, kan emellertid inte betraktas som färdigförpackning, eftersom nätet inte syftar till att skydda livsmedlen från direkt berö- ring och därmed inte heller mot menlig påverkan.

Ett viktigt krav för att en förpackning skall anses vara en färdigförpackning upp- ställs genom bestämmelsen i 1 5 andra styc— ket 4 om att livsmedlet skall ha inneslutits i förpackningen »före och utan direkt sam- band med saluhållande». Det vanligaste är att färdigförpackningen iordningställs redan av livsmedelsfabrikanten eller en av honom anlitad förpackningsfirma. I viss utsträck- ning utförs emellertid förpackningen också av grossisterna eller av detaljhandlarna själ- va i butikerna eller i särskilda förpack- ningscentraler. För att kunna betraktas som färdigförpackning måste alltid själva för- packningarbetet ha utförts i förväg, innan varan läggs ut i försäljningslokalen för att saluhållas. Förpackningen får sålunda inte ha någon som helst anknytning till det till- fälle då butiksbiträdet överlämnar och tar betalt för det livsmedel kunden just in- handlar.

Inom LSK har diskuterats om också 5. k. grossist- och storförpackningar avsedda för transporter och leveranser till detaljhandeln och olika storhushåll skall inrymmas under begreppet färdigförpackat livsmedel. Därvid har det emellertid ansetts främmande att rubricera t. ex. en detaljhandlare som >>för- brukare» av livsmedel, då han bryter en storförpackning innehållande flera mindre detaljhandelsförpackningar. Därför har LSK ——- i likhet med Codex Alimentarius Com- mission's märkningskommitté — stannat för att låta begreppet färdigförpackat livsmedel omfatta endast s. k. konsumentförpackningar avsedda för detaljhandeln och olika serve- ringslokaler. Detta har kommit till uttryck genom att i författningstexten utsäga att förpackningen skall vara avsedd att brytas först av >>enskild förbrukare». Därvid bör emellertid uppmärksammas vad som fram— hålles i avsnitten om hållbarhetsmärkning av färdigförpackade livsmedel (IV 2.5.4) samt beträffande märkningsbestämmelsema i stad- gans 21 å (V 3.3). Sålunda har det ansetts angeläget att låta föreskrifterna i 17—19 så livsmedelsstadgan och i TK om märkning av färdigförpackade livsmedel bli tillämp- liga också på här ifrågakommande storför- packningar som innehåller flera mindre kon- sumentförpackade varor.

I detta sammanhang bör betonas att så- dana storförpackningar eller s.k. ekonomi— förpackningar, som är avsedda att säljas direkt till enskilda konsumenter, givetvis skall betraktas som färdigförpackade livs- medel.

Fråga har också uppkommit om de korv- skinn av syntetiskt material, som ofta an- vänds inom charkuteritillverkningen, skall betraktas som förpackning och färdigför- packning. LSK har därvid funnit att så inte skall vara fallet. Även om denna typ av korvskinn inte är avsedd till förtäring och knappast heller går att äta, får den anses utgöra en direkt beståndsdel till korv. Stopp- ningen av korven ingår som ett normalt led i tillverkningsproceduren och skinnet är en förutsättning för att korvmassan över huvud taget skall kunna hålla ihop i den ka- raktäristiska formen av en korv, antingen

skinnet kan förtäras eller inte. Därtill kom- mer att, om korv i syntetiskt skinn betraktas som färdigförpackning och speciella bestäm- melser inte införes, dessa varor skulle kunna förvaras utan något som helst annat skyd- dande omslag i snabbköpsdiskarna, där kon- sumenterna fritt kan beröra varorna. En sådan ordning kan knappast anses lämplig ur hygienisk synpunkt. En helt annan sak är att det syntetiska skinnet skall kunna förses med märkning av olika slag. Att så sker behöver inte innebära någon hygienisk risk. Märkningen fäster dessutom konsu- menternas uppmärksamhet på att skinnet inte är avsett till förtäring utan skall av- lägsnas före konsumtionen.

Beträffande 1 & bör slutligen framhållas att det uppenbarligen kan uppstå tveksam— het huruvida en vara bör betraktas som livs— medel, berikningsmedel, livsmedelstillsats, främmande ämne eller färdigförpackat livs- medel. I sådana fall finns det enligt LSK:s förslag till 5 & möjlighet att vända sig till livsmedelsstyrelsen för att få en bindande förklaring (s.k. responsum) i frågan.

25

Bestämmelsen i 2 5 första stycket är ny. Den innehåller en förklaring att med han- tering av livsmedel avses varje slag av han- tering såsom framställning och annan be- redning, behandling, förvaring, förpackning, transport, uppläggning och saluhållande av livsmedel. Förklaringen har tillkommit av praktiska skäl för att man skall få ett sam- lande begrepp för olika hanteringsformer och i den följande författningstexten slippa upprepa alla dessa när det gäller hantering i allmänhet av livsmedel.

Exemplen på livsmedelshantering har hämtats från 12 & 1951 års stadga som ut- ökats med begreppen behandling och för- packning. Begreppet behandling har tillagts för att möjlighet skall finnas att i framtiden under hanteringsföreskrifterna i stadgan el— ler TK också täcka in joniserande strålning och andra nya behandlingsformer för livs- medel. Anledningen till att begreppet för— packning särskilt nämns är bl. a. att det skall stå fullt klart att också de specialföretag,

som inte bedriver livsmedelstillverkning utan enbart förpackar livsmedel åt andra företag, i denna verksamhet har att iaktta livsmedelsstadgans föreskrifter om hante- ring. Vidare bör i detta sammanhang göras det förtydligandet att med beredning inte skall avses kylning eller frysning men väl värmebehandling, saltning, kryddning, ma- rinering, torkning och rökning samt mal- ning, hackning och annan finfördelning av kött och andra livsmedel.

Följande föreskrifter i LSK:s förslag till livsmedelsstadga berör hantering i allmänhet av livsmedel: 25, 29, 30 och 55 55. Andra bestämmelser i stadgan som uteslutande be- handlar vissa speciella former av hantering såsom framställning, förpackning, saluhål- lande etc. får däremot inte utvidgat tillämp- ningsområde genom 2 5 första stycket.

Genom bestämmelsen i 2 5 andra stycket, har »saluhållande» gjorts till ett samlande begrepp för olika former av tillhandahållan— de av livsmedel. Bestämmelsen motsvaras av 2 5 1951 års stadga, enligt vilken föreskrift om livsmedel som saluhålles skall äga till- lämpning också på livsmedel som försäljes utan föregående saluhållande eller som ser- veras. Därvid har servering definierats i för- fattningstexten så att därmed avses tillhan- dahållande av färdigberedda livsmedel för förtäring på stället i restaurang och andra uppräknade lokaler med liknande yrkesmäs- sig verksamhet samt i vissa angivna utspis— ningslokaler för personal m.fl. vid allmän- na inrättningar, industrier och andra före— tag.

I remissyttrandena till LSK har från flera håll uttalats att nämnda bestämmelser varit svårtolkade. Detta har särskilt gällt innebör- den av begreppet servering, som också an- ses ha blivit alltför begränsat genom författ- ningstexten. Önskemål har uttryckts om att föreskrifterna om saluhållande skall utvid- gas så att de mera allmänt kommer att gälla tillhandahållande av livsmedel.

Också enligt LSK:s uppfattning kan 2 5 1951 års stadga i viss utsträckning ge upp- hov till svårigheter vid tillämpningen. Utöver vad som anförts i remissyttrandena kan ex- empelvis ifrågasättas om de i paragrafen an-

givna tre distributionsformerna verkligen i alla situationer täcker vad som åsyftats. Så— lunda kan orden saluhållas, försäljas och serveras ge intryck av att livsmedlen till- handahålls mot betalning. Så kan knappast anses vara fallet i sådana personalmatsalar där olika företag eller anstalter serverar fria måltider åt sina anställda och andra. Inte heller kan man tala om saluhållande eller försäljning och knappast om servering i livs- medelsstadgans nuvarande mening när det gäller den allt vanligare gratis avsmakningen och överlämnandet i reklamsyfte av olika varor företrädesvis i livsmedelsbutiker och vid varumässor. Samma förhållande gäller livsmedel som vinster vid lotterier, bingo- spel, o. dyl. Det torde inte ha varit avsikten att dessa former av tillhandahållande av livsmedel utan direkt betalning skulle vara undantagna från livsmedelsstadgans bestäm— melser. Även om så inte heller skett i prak- tiken, bör ett förtydligande av författnings- texten ske i dessa hänseenden.

Överhuvudtaget har LSK funnit att själva formen för tillhandahållande av livsmedel inte bör spela någon roll för frågan om livs- medelsstadgan skall tillämpas eller ej. Denna uppfattning får anses överensstämma med livsmedelslagstiftningens syfte att söka hind- ra att livsmedlen inverkar menligt på män— niskors hälsa. Stadgan bör därför i princip vara tillämplig på alla situationer då livs- medel tillhandahålles oavsett om det sker yrkesmässigt eller vid enstaka tillfällen, mot betalning eller gratis eller på andra sätt. I detta syfte föreslår LSK att 2 & komplette- ras med en förklaring att föreskrift om salu- hållande av en vara skall, vid sidan av för- säljning och servering, gälla också »varje annat överlämnande» av varan mot eller utan. vederlag.

En rimlig begränsning av denna bestäm- melses räckvidd uppnås genom föreskrifter i 6 5 första stycket om att livsmedelsstad- gan inte skall äga tillämpning inom enskilt hushåll.

Genom tillägget i 2 5 av det allmänna uttrycket »varje annat överlämnande» av en vara uppnås, utöver vad som sagts i det fö- regående, den fördelen att begreppet försäl-

jas inte längre behöver kompletteras med de i och för sig svårbegripliga orden »utan före- gående saluhållande». Enligt uttalanden i 1949 års betänkande och prop. 1951: 63 till- kom denna komplettering för att i tveksam- ma fall klargöra att livsmedelsstadgan inte bara gällde saluhållande och försäljning i detaljhandeln utan också leverans av beställ- da livsmedel från fabrik eller liknande, då det kunde ifrågasättas om leveransen före- gåtts av ett reellt saluhållande eller utbju- dande av varorna. Samma tvekan ansågs också råda beträffande leveranser från hem- köpsföretag och likartade handelsrörelser di— rekt till hushållen, om någon annonsering eller reklam för varorna inte skedde regel- bundet. Vilken mening som än kan råda i dessa frågor står det emellertid klart att des- sa distributionsformer i varje fall innebär ett överlämnande till konsumenten av ifråga- kommande varor och därför täcks av LSK:s förslag att föreskrift om saluhållande över- huvudtaget Också skall äga tillämpning på varje annat överlämnande av en vara. Ut- trycket »utan föregående saluhållande» blir därför onödig-t och kan utgå ur texten. Med detta resonemang skulle man i och för sig också kunna stryka orden försäljning och servering. LSK har emellertid funnit det lämpligt att de står kvar som upplysande exempel på de vanligaste formerna av »över— lämnande» av livsmedel.

I fråga om begreppet servering synes or- saken till de tolkningssvårigheter som före- kommit stå att finna i den uppräkning av olika lokaler och former för servering eller utspisning av färdigberedda livsmedel som gjorts i 2 & 1951 års stadga. Uppräkningen har visat sig ha en begränsande effekt vid den praktiska tillämpningen. Tveksamhet har enligt remissyttrandena rått om till ser— veringsbegreppet bör räknas bespisning i bl. a. olika anstalter för barn och åldringar, fångvårdsanstalter, serveringsutrymmen på tåg, båtar och flyg. Samma tvekan finns om serveringsbestämmelserna skall gälla så- dan friluftsservering vid idrottstävlingar, offentliga möten, festarrangemang, markna— der o.dyl. som sker från tillfälliga stånd eller bord i det fria. Enligt LSK:s uppfatt-

ning är det självklart att dessa former av tillhandahållande av livsmedel bör vara un- derkastade bestämmelserna för livsmedel som saluhålles. Genom kompletteringen av författningstexten med begreppet »varje an- nat överlämnande» bortfaller sålunda pro- blemet om viss bespisning skall anses som servering eller inte. Med hänsyn härtill an- ser LSK någon definition av serveringsbe- greppet inte längre vara nödvändig i själva stadgan.

Däremot har det visat sig lämpligt att i TK exemplifiera vad som menas med or- det servering. Anledningen härtill är att det där förekommer vissa undantag från märk- ning och annat uppgiftslämnande när det gäller servering. Sådana undantag finns be- träffande ost och margarinost i 12 kap. samt ätbara fetter och oljor i 13 kap. TK. Exemp- len på olika slags servering återfinns i 1 kap. TK och innebär en utvidgning i förhållande till 1951 års stadga. Kommentarerna härtill lämnas i specialmotiveringen till TK (4.1.1).

I detta sammanhang vill LSK slutligen fästa uppmärksamheten på att förslaget till ny stadga i princip också gäller livsmedels- hanteringen inom krigsmakten. Föreskrifter— na om livsmedel som saluhålles blir således tillämpliga på bl.a. all servering och ut- spisning i militära matsalar, mässar m.fl. lokaler. Denna nya princip kommenteras i motiveringen till 6 & andra stycket.

3 &

Paragrafen är helt ny. LSK har ansett det angeläget att redan i livsmedelsstadgans 1 kap. med inledande bestämmelser ange vilka offentliga myndigheter som har att handlägga frågor rörande stadgan. Som en gemensam benämning har begreppet >>livs- medelsmyndighet» ansetts lämpligt. Enligt 3 5 första stycket skall sålunda den av LSK föreslagna nya livsmedelsstyrelsen samt länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna fungera som sådana myndigheter på den civila sidan medan vederbörande militära myndigheter skall ha motsvarande uppgifter inom krigsmakten. Jämfört med nuvarande förhållanden är den väsentliga förändringen att livsmedelsstyrelsen skall vara centralt,

statligt tillsynsorgan på livsmedelsområdet i stället för veterinärstyrelsen. Den närmare motiveringen härtill samt synpunkter på livs- medelsstyrelsens, länsstyrelsens och hälso- vårdsnämndens verksamhet som central, re- gional respektive lokal livsmedelsmyndighet lämnas i samband med LSK:s förslag till offentlig administration för livsmedelsfrå— gor (VI 7).

Vad härefter gäller krigsmakten f