SOU 1977:3

Utbyggd regional näringspolitik

Till statsrådet och chefen för industridepartementet

Genom beslut den 30 oktober 1975 bemyndigade regeringen chefen för ar- betsmarknadsdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att utreda företagareföreningarnas ställning och roll inom den närings- och regionalpolitiska organisationen m m. Med stöd av detta bemyndigande till- kallades den 8 december 1975 som sakkunniga landshövdingen Karl Frit- hiofson. riksdagsledamoten Sven G Andersson (fp). landstingsrådet Paul Ericsson (5). riksdagsledamoten Filip Fridolfsson lm), dåvarande riksdags- ledamoten Birgit Hjalmarsson (s). riksdagsledamoten Johan A Olsson (c) och dåvarande riksdagsledamoten Karl Rask (s).

Frithiofson utsågs att som ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga har antagit namnet företagareföreningsutredningen. Den 8 december 1975 förordnades depanementssekreteraren Bo Söderberg till sekreterare i utredningen och byrådirektören Lars Häggmark till biträ- dande sekreterare. Fro m den 4 juni 1976 förordnades ytterligare en bi— träd-ande sekreterare. departementssekreteraren Bo Strömgren. Som admi- nistrativ sekreterare har fungerat fru Nelly Winlöf.

Att som experter biträda utredningen förordnades fro m den 27 januari 1976 hovrättsassessorn Per Erik Lindeberg och departementssekreteraren Olle Stångberg, from den 28 april 1976 direktören Erland Fredén samt from den 1 augusti 1976 avdelningsdirektören Christian Lindström.

1 och med överlämnandet av föreliggande betänkande Utbyggd regional näringspolitik anser sig utredningen ha fullgjort sitt uppdrag. Med hänsyn till den ändrade ärendefördelningen i regeringskansliet har betänkandet över- lämnats till statsrådet och chefen för industridepartementet. Stockholm ijanuari 1977

Karl F rithiofson

Sven G. Andersson Paul Ericsson Filip F ridolfsson Birgit Hjalmarsson' Johan A. Olsson Karl Rask /Bo Söderberg Lars Häggmark Bo Strömgren

Innehåll Sammanfattning 1 Bakgrund Kapitel 1 Utredningsuppdraget mm 21 1.1 Uppdraget 21 1.2 Uppläggningen av arbetet 22 1.3 Utgångspunkter för utredningsarbetet 23 Kapitel 2 Näringspoliliska insatser på central nivå 27 Kapitel 3 Företagare/öreningarnas organisation och ekonomi . 33 3.1 Historik 33 3.2 Organisation . . 34 3.2.1 Organisationsform m m 34 3.2.2 Företagareföreningarnas styrelser . 36 3.2.3 Organisation av kanslierna 38 3.3 Personal . . 39 3.3.1 Befattningstyper 40 3.3.2 Personalresurser per 1976- 01 01 41 3.3.3 Personalens ålder och anställningstid 44 3. 3. 4 Utbildning och praktik 44 3.4 Ekonomi . . 46 3.4.1 Ekonomisk ställning 46 3.4.2 Lånemedel 47 3.4.3 Intäkter och kostnader 50 3.4.4 Statliga bidrag . . 51 3.5 Företagareföreningarnas Förbund . 53 3.6 Sammanfattning 54 Kapitel 4 Föreragare/öreningarnas nuvarande verksam/rer: Före/ag"- senvice 55 4.1 Inledning 55 4.2 Företagsservice 57 4.2.1 Allmänt . . . . . . . . . 57 4.2.2 lnformations- och kontaktverksamhet . . 60 4.2.3 Allmän rådgivning. översiktliga företagsanalyser . 62

4.2.4 Konsultverksamhet 4.2.5 Utbildningsservice

4.2.6 Övrig verksamhet . . . .

4.2.7 Central service till företagareföreningarna 4.3 Sammanfattning

Kapitel 5 Företagareföreningarnas nuvarande verksamhet: Kreditstöd 5.1 Inledning. . . . . . . . . . . 5.2 Allmänna bestämmelser för hantverk-s och industrilån samt industrigarantilån 5.3 Hantverks- och industrilån 5.3.1 Bestämmelser . 5.3.2 Utlåningens omfattning 5.3.3 Inriktning . . . . . 5.3.4 Riksnivå och säkerheter 5.3.5 Låneförluster 5.3.6 Förlusttäckning 5.3.7 Handläggningsrutiner . . . . . 5.3.8 Samarbete mellan företagareföreningarna och Sveriges Investeringsbank AB 5.4 Utlåning av landstingsmedel 5.5 Industrigarantilån. . . 5.5.1 Bestämmelser. ränteläge . . _ 5.5.2 Garantilåneverksamhetens omfattning . 5.5.3 Inriktning . . . 5.5.4 Förluster och förlusttäckning . . 5.5.5 Beslutsordning och handläggningsrutiner . 5.6 Garantilån för arbetsmiljön . . . . . . . . 5.7 Bidrag för energibesparande åtgärder inom näringslivet 5.8 Glesbygdsstöd . 5.8.1 Hemarbete mm . . . , 5.8.2 Stöd till företagareföreningar 5.9 Lokaliseringsstöd 5.10 Sammanfattning

Kapitel 6 Landstingens och kommunernas näringspolitiska insatser . 6.1 Allmänt

6.2 Landsting 6.3 Primärkommuner 6.4 Sammanfattning

Kapitel 7 De mindre och medelstora företagens kapital/("it'sör/ning i stort . . . . . . . 7.1 Industriverkets studie . . . 7.1.1 Den finansiella utvecklingen 7.1.2 Kreditutbudet . 7.1.3 Industriverkets slutsatser . 7.2 Våra allmänna synpunkter

66 67 69 70 71

73 73

74 75 75 76 79 80 81 82 83

84 86 88 88 89 94 96 97 98 98 99 99 100 100 101

103 103 103 106 108

109 110 110 110 111 112

11. Överväganden och förslag

Kapitel 8 Företagare/öreningarnas framtida verksam/tet i stort 8.1 Inledning. . . 8.2 Målet för verksamheten 8.3 Uppgifter . 8.3.1 Allmänt . . . . . . . . . 8.3.2 Samordning av näringspolitiska insatser på regional nivå . . 8.3.3 Myndighetsuppgifter . 8.3.4 Prioritering mellan olika uppgifter 8.4 Verksamhetsinriktning. 8.4.1 Målgrupper 8.4.2 Inriktning i övrigt 8.5 Sammanfattning

Kapitel 9 Målgrupp lär den framtida verksamheten

9.1 Nuvarande målgrupp . . . . . . .

9.2. Målgrupper för vissa andra näringspolitiska organ

9.3 Framtida målgrupp . . . . . . 9.3.1 Principer för målgruppsavgränsning . 9.3.2 Förslag till målgruppsavgränsning

9.4. Sammanfattning

Kapitel 10 Företagsse/vice i fortsättningen . 10.1 Inledning . . . . 10.2 Informations- och kontaktverksamhet . . . 10.3 Allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser 10.4 Konsultverksamhet 10.5 Utbildningsservice . . . 10.51 Allmänna synpunkter . . . 10 5. 2 SIFU: s filialkontors verksamhet 10.6 Etableringsfrämjande åtgärder 10.7 Underleverantörsinriktade åtgärder 10. 7. 1 Allmänna utgångspunkter

10.72 Riktlinjer och handlingsprogram för företagareför- eningarnas insatser på underleverantörsområdet 10.8 Övrig verksamhet . . . . . . . . 10.9 Central service som stöd för företagareföreningarnas verksam- het . . . . . 10.10 Sammanfattning

Kapitel 11 Kreditstöd ij/ortsättningen 11.1 Inledning . 11.2 Inriktning av kreditstödet 11.2.1 Inriktning i allmänhet . 11.2.2 Målgrupp 11.2.3 Låneändamål 11.3 Behov av nya stödformer

113 113 113 115 115

116 117 118 119 119 119 120

121 121 121 122 122 124 131

133 133 134 135 135 137 137 138 141 143 143

144 146

146 148

151 151 153 153 154 155 156

11.3.1 Företagsetablering . . . . . . . . . . . . . 157 11.3.2 Köp av företag . . . . . . . . . . . . . . 158 11.3.3 Förstärkning av eget kapital . . . . . . . . . 159 11.3.4 Produktutveckling och marknadsföring . . . . . 161 11.3.5 Stöd till speciella konsultinsatser . . . . . . . 163 11.3.6 Regionala utvecklingsbanker . . . . . . . . . 164 11.4 Kreditstödets former . . . . . . . . . . . . . . . 165 11.5 Risknivå och lånesäkerheter . . . . . . . . . . . . 167 11.5.1 Risknivå i allmänhet . . . . . . . . . . . . 167 11. 5. 2 Lånesäkerheter . . . . . . . . . . . . . . 168 11.6 Utlåningsränta . . . . . . . . . . . . . . . . . 169 11.6.1 Allmänna överväganden . . . . . . . . . . 169 11.6.2 Räntans utformning . . . . . . . . . . . . 171 11. 7 Lånens löptid . . . . . . . . . . . . . . . . . . 172 11. 8 Uppföljning . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 11.9 Samverkan med andra finansieringsinstitut . . . . . . . 174 11.10 Speciella frågor rörande garantilån . . . . . . . . . . 175 11.101 Beslutskompetens på olika nivåer . . . . . . . 175 11.102 Handläggningsrutiner . . . . . . . . . . . . 176 11. 10.3 Garantiramen . . . . . . . . . . . . . . . 176 11. 10.4 Kreditrestriktioner . . . . . . . . . . 177 11. 11 Speciella frågor rörande föreningarnas direkta långivning . 178 11. 11. 1 Försörjning med lånemedel . . . . . . . . . . 178 11.112 Lånegräns per företag . . . . . . . . . . . . 179 11.113 Förlusttäckning . . . . . . . . . . . . . . 180 11.114 Kassatjänsten . . . . . . . . . . . . . . . 182 11. 12 Övrigt kreditstöd . . . . . . . . . . . . . . 183 11. 12.1 Garantilån för arbetsmiljön . . . . . . . . . . 183 11.122 Energisparbidrag . . . . . . . . . . . . . 183 11.123 Hotellgarantilån . . . . . . . . . . . , . . 184 11.13 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . 185 Kapitel 12 Resurs/lågor . . . . . . . . . . . . . . . . 187 12.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 12.2 Föreningarnas nuvarande resurser . . . . . . . . . 187 12.3 Faktorer av betydelse för det framtida resursbehovet . . . 188 12.4 Beräkning av det framtida resursbehovet . . . . . . . 189 12.4.1 Administrativa resurser . . . . . . . . . . . 189 12.4.2 Resurser för central service åt föreningarna . . . 190 12.4.3 Resurser för utlåning . . . . . . . . . . . . 190 12.5 Fördelningen av resurserna på Olika län . . . . . . . 191 12.6 Anslagskonstruktion . . . . . . . . . . . . . . . 191 12.7 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . 193 Kapitel 13 För'etagare/öreningarnasframtida organisation . . . . 195 13.1 Allmänna krav på organisationsform . . . . . . . . . 195 13.2 Jämförelse mellan olika organisationsformer . . . . . . 196 13.2.1 Den nuvarande organisationsformen . . . . . . 196

13.2.2 Val av ny organisationsform . . . . . . . . . 198

13.3 Organisationsuppbyggnad . 200 13.3.1 Allmänna synpunkter . 200 13.3.2 Stiftelsens namn . . . 201 13.3.3 Huvudmannaskap och finansiering . . . . . 202 1334 Ledning och uppföljning från huvudmännens sida . 204 13.3.5 Intern organisation . . . . 205 13.3.6 Kontaktvägar till målgrupperna 211

13.4 Övriga organisatoriska frågor 211 13.4.1 Allmän bakgrund . . 211 13.4.2 Organisation av den centrala servicen . . . 212 13.4.3 Behov av organ för samråd mellan huvudmännen . 215 13.5 Tidsplan och genomförande 215 13.6 Sammanfattning 216

111. Bilagor

Bilaga 1 Direktiv (inkl tilläggsdirektiv) . 219

Bilaga 2 Urrder/everansinriktade åtgärder på regional nivå 225

1 Bakgrund . 225

2 Definitioner . . . 226

3 Motiv för underleveranser 227 4 Problem för underleverantörsföretag 228 5 Förmedling av underleveranser 231 5.1 Företagareföreningarna . . 231 5.2 Insatser av andra organisationer . 233

6 Offentlig upphandling . . . 237

7 Spridningseffekter från basindustrin . 241 8 Handlingsprogram 246 8.1 Företagareföreningarnas roll 246 8.2 Inriktning och handlingsprogram 247 8.3 Resursbehov 250

Bilaga 3 Företagsbi/dning och etableringskontro/l 253 1 Etableringsutvecklingen i industrin 1967—75 253

2 Kompletterande synpunkter . . 255

3 Företagsbildningens samhällsekonomiska effekter 255 3.1 Sysselsättnings- och produktionseftekter . 256 3.2 Konkurrenseffekter . . . 257 3.3 Effekter på innovations- och förnyelsetakt 257 3.4 Regionala konsekvenser . 258

4 Några etableringspåverkande förhållanden 258 4.1 Företagaregenskaper 258 4.2 Miljöförhållanden 259 4.3 Konklusion . . 259 5 Etableringsfrämjande åtgärder 260 5.1 Insatser före etableringsbeslutet 260 5.2 Insatser efter etableringsbeslutet 261

SOU 1977:3 6 Pågående verksamhet och ytterligare insatser . 262 Bilaga 4 Organisations/ormerför allent/rg förvaltning . . . 265 1 Allmänt om organisationsformer för offentlig förvaltning 265 2 Statlig verksamhet genom myndighet . . . 268 3 Statlig verksamhet genom ekonomisk eller ideell förening . 271 4 Statlig verksamhet genom aktiebolag 273 5 Statlig verksamhet genom stiftelse 274 Bilaga 5 Gällande låne/ör/attning (SFS 360.372. med ändringar) 277 Bilaga 6 Förslag till stadga for sti/ie/se . 295 Bilaga 7 Förslag till avtal mellan staten och landstinget i x-län 299

Tabeller

Tabell 3:a Tabell 3:b Tabell 3:c Tabell 3:d Tabell 3:e Tabell 3:f Tabell 3:g

Tabell 3:h Tabell 3:i

Tabell 3:k Tabell 4:a Tabell 4:b Tabell S:a Tabell 51b Tabell 5:c

Tabell 5:d Tabell 5ze

Tabell 5:f

Tabell 5:g Tabell 5:h

Tabell 5:i

Företagareföreningarnas medlemmar. andelskapital m m 1975 ..................................... Företagareföreningarnas styrelser ................ Personaluppsättning på företagareföreningarna 1976 Den handläggande personalens anställningstid vid den egna företagareföreningen 1976 .................. Utbildning hos företagareföreningarnas handläggande personal 1976 ................................. Arbetslivserfarenhet hos företagareföreningarnas handläggande personal 1976 ..................... Företagareföreningarnas balansräkningar 1965 och 1975 i sammandrag ............................. Hantverks- och industrilånefondens utveckling . . . . Företagareföreningarnas resultaträkningar för 1965 och 1975 i sammandrag ............................ Statliga bidrag m m till företagareföreningarna 1976/77. Länsvis fördelning ..................... Relativ tidsåtgång för företagareföreningarnas olika ak- tiviteter 1975 .................................. Statlig medelstilldelning till föreningarnas företagsser- viceinsatser 1973/74—1976/77 .................... Företagareföreningarnas utestående lån av stats- och landstingsmedel m m 1975 ...................... Beviljade direktlån av stats- och landstingsmedel vissa år ............................................. Antal beviljade direktlån vissa år, fördelade på före- tagsstorlek ..................................... Beviljade direktlån med fördelning på branscher. .. Totala förluster på direktlån från verksamhetens början to m 1975 ..................................... Företagareföreningarnas kombinationslån i samarbete med Sveriges Investeringsbank ................... Utestående industrigarantilån 1976 ............... Garantilåneramens storlek samt beviljade garantibe- lopp vissa år ................................... Antal beviljade industrigarantilån mm 1954/55—- 1975/76 ......................................

36 37 42 44 45 45

46 47

79 80

85 90

Tabell 5:k Tabell 511 Tabell 5:m Tabell 5:n Tabell 6:a

Tabell 6:b

Beviljade industrigarantilån med fördelning på bran- scher .......................................... Utestående industrigarantilån med fördelning på typer av kreditinstitut ............................... Utvecklingen av industrigarantilånens beloppsstorlek Infriade industrilånegarantier 1965—1975 ........... Landstingens bidrag till företagareföreningarna vissa år ............................................. Vissa landstings näringspolitiska insatser vid sidan av företagareföreningarna ...........................

94 95 95 96 104

106

Figurer

Figur 2:A Figur 3:A Figur 3:B

Figur 3:C

Figur 3:D Figur 5:A Figur 5:B

Figur 5:C

Figur 10:A

Näringspolitiska organ på central och regional nivå Antalet anställda vid den "genomsnittliga" företaga- reföreningen 1966—1976 ......................... Antal tjänstemän på resp företagareförening jämfört med antalet verksamhetsställen (0—49 anställda) i till- verkningsindustri i länet ........................ Utestående statliga lånemedel hos företagareförening- arna 1966 och 1975 ............................ Företagareföreningarnas statliga lånemedel 1975 jäm- fört med antalet verksamhetsställen med 0—49 anställ- da i tillverkningsindustri i resp län .............. Antal tjänstemän på resp företagareförening samt antal utestående direktlån. båda i relation till målgruppens storlek ........................................ Antal utestående industrigarantilån 1975 jämfört med antalet verksamhetsställen i tillverkningsindustri med 5—199 anställda i resp län ....................... Antal beviljade industrigarantilån resp direktlån 1955-1975 ..................................... Underleveransfunktion inom företagareföreningarna

93 145

Sammanfattning

Företagareföreningsutredningen tillkallades i slutet av år 1975 för att göra dels en översyn av företagareföreningarnas ställning och roll inom samhällets närings- och regionalpolitiska organisation. dels en fördjupad analys av vissa frågor om de små och medelstora företagens tillgång till och efterfrågan på krediter.

Vårt betänkande är indelat i tre avdelningar. nämligen avdelning | Bak- grund (kapitel 1—7). avdelning 11 Överväganden och förslag (kapitel 8—13) samt avdelning III Bilagor. Flertalet kapitel avslutas med en kapitelsam- manfattning i punktform.

Efter att i kapitel 1 ha redogjort för bl a utgångspunkterna för vårt arbete lämnar vi i kapitel 2 en kort redogörelse för de viktigare näringspolitiska insatserna på central nivå. Kapitlen 3—5 består av en beskrivning och analys av_företagare/öreningarnas nuvarande organisation, ekonomi och verksam/ret. I kapitel 6 beskrivs huvuddragen av landstingens och primärkornrnune/"nas näringspolitiska insatser.

Avdelning I avslutas med en redogörelse för de mindre och medelstora _jöretagens kapita_l/örsör/ningssittration i stort (kapitel 7). Denna bygger på en studie som statens industriverk gjort för vår räkning. Kreditförsörjning i mindre och medelstora företag (SIND 1976:5).

Kapitel 8 innehåller våra överväganden angående föreningarnas framtida verksamhet i stort. Målet bör vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv. som ger möjligheter till en trygg och ökad sysselsättning. Detta bör ske med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen. De nuvarande uppgifterna hos föreningarna — dvs främst kreditstödjande verksamhet och olika slag av företagsservice- insatser — bör därvid i stort bibehållas. En grundförutsättning för insatser från föreningarnas sida bör vara att företagen/ projekten ifråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma åtminstone på lite längre sikt.

Företagareföreningarna kommer i än högre grad att vara samhällets—sta- tens. landstingens och kommunernas — regionala organ för näringspolitiska insatser till små och medelstora företag. De bör därvid regionalt betjäna främst industriverket. STU och Sveriges Exportråd.

Centrala näringspolitiska organ. landsting och kommuner bör i princip inte bedriva uppsökande och rådgivande verksamhet eller annan stödverk- samhet inom det näringspolitiska området vid sidan av föreningarna. Dessa organ bör därför inte bygga upp egna regionala näringspolitiska organisationer för stöd till enskilda företag utan bör kanalisera sina insatser via föreningarna.

Restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndighetsutö|vni|ing till föreningarna. Överlämnandet bör prövas från fall till fall. I första haand bör övervägas att överlämna eventuell myndighetsutövning till regiionaala myndigheter.

Föreningarna bör ges stor flexibilitet och självständighet när det gälller prioritering av resurser mellan olika uppgifter. Ökad uppmärksamhet l'bör emellertid ägnas åt att stimulera nyetableringar och vidareutveckla regitonaala underleveranssystem. Det är vidare väsentligt att föreningarnas insatser inom områdena marknadsföring och produktutveckling ges hög priorittet.

I kapitel 9 redovisar vi våra överväganden rörande_företaget"rf/(firmtirrgzar'rinas framtida målgrupp. Rent principiellt bör en strävan från samhällets sid-at vaara att inom ramen för olika näringspolitiska insatser söka nå samtliga m indlre och medelstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någcon form. Det är dock inte möjligt att på en gång utvidga företagarelöreningarmas målgrupp i en sådan omfattning.

Utvidgningen av målgruppen bör i ett första steg begränsas till att omfattta tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den primära mtål- gruppen — främst de tillverkande företagen. I den mån tjänsteproducerantde företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller ern- skilda konsumenter. får frågan om företagen är stödberättigade avgöras frz'ån fall till fall av föreningarna. En förutsättning för stöd bör dock vara rätt företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.

Följande näringsgrenar eller delar av näringsgrenar bör ingåi föreningarnias målgrupp:

. Företag inom jordbrukets binäringar som inte omfattas av det särskiltda stöd som finns till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationaliserilng . Sand- och grustag, mineralbrott m m . Tillverkningsindustri . Byggnadshantverk . Produktionsvaruinriktad partihandel och varuhandelsförmedling . Lastbilstransport och maskinuthyrning. vad gäller föreningarnas företagzs- service men däremot inte kreditstöd . Juridisk. ekonomisk. kameral och teknisk uppdragsverksamhet . Renings-. renhållnings- och rengöringsverksamhet. reparation av mio- torfordon samt tvätteriverksamhet

Denfortsatta_företagsserviceverksamheten. som behandlas i kapitel 10. btör liksom hittills omfatta informations- och kontaktverksamhet. allmän råd- givning inklusive översiktliga företagsanalyser. utbildningsservice samt kon- sultverksamhet. Verksamheten bör intensifieras och ges ökad spridning.

Föreningarna bör ägna särskild uppmärksamhet åt rådgivning inom om- rådena produktutveckling. marknadsföring och export. 1 den mån konsult- verksamhet bedrivs bör uppdragen normalt debiteras med marknadsmässig avgift. eller i vart fall med belopp som lägst motsvarar föreningarnas själv- kostnader.

Funktionerna vid SIFU:s filialkontori Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå bör föras över till företagareföreningen på respektive ort. Dessa föreningar får härmed en särskild utbildningsenhet med de tidigare filialkontorens upp-

gifter. Utbildningsenheten föreslås få en egen budget. Vidare bör motsva- rande funktion på utbildningsområdet byggas upp vid ytterligare två för- eningar. dels i Stockholm eller Nyköping med Mellansverige som upptag- ningsområde. dels i Falun eller Gävle med nedre Norrland som upptag- ningsområde.

Särskilda åtgärder föreslås för att främja etablering av nya företag. De omfattar bl a kartläggning av utvecklingsbara ideer. information till poten- tiella nyföretagare samt intensifierade åtgärder i form av rådgivning och utbildning under inledningsskedet för ett nybildat företag. Särskilda åtgärder bör även vidtas för att förbättra underleverantörsföretagens situation. En särskild underleveransfunktion bör finnas vid varje förening.

De centrala serviceinsatserna från industriverkets sida med inriktning på att effektivisera föreningarnas organisation och verksamhet bör utökas och intensifieras. Detta är en viktig förutsättning för att föreningarna i sin tur skall kunna främja utvecklingen bland målgruppsföretagen.

Kapitel 11 innehåller våra överväganden och förslag rörande föreningarnas kreditstödjande verksamhet ifortsättningen. Vi har funnit bilden av mindre- företagens kapitalförsörjningssituation vara mycket splittrad. Otvivelaktigt har småföretagen som regel lägre soliditet och därmed ett större kredit- beroende än större företag. Rent allmänt torde behovet av att stimulera den mindre företagsamheten ställa ökade krav på kapitaltillgång och kre- ditvolym.

I industriverkets studie av dessa frågor påvisades särskilda behov av ut- vidgningar av det samhälleliga kreditstödet till företag i vissa situationer. Detta gäller exempelvis i samband med nyetablering och företagsöverlåtelse. expansionsinvesteringar. utveckling och marknadsföring av nya produkter samt långfristig finansiering av byggnadsinvesteringar. En av våra utgångs- punkter har emellertid varit att dessa behov i första hand bör kunna till- godoses genom olika förändringar inom ramen för befintliga stödformer/in- stitut. Följande förslag till förändringar i föreningarnas kreditverksamhet bör ses mot denna bakgrund.

Reglerna för vilka åtgärder som kan berättiga till direktlån och garantilån bör ges en mer generell utformning. Särskilda skäl bör inte längre krävas för att med kreditstöd finansiera exempelvis anskaffning av omsättnings- tillgångar. Kreditstöd bör kunna utgå även för köp av aktier.

Kreditstöd till nyetablerade företag bör kunna ges med särskilt högt riks- tagande och med längre amorteringsanstånd än vad som fn är möjligt.

För att tillgodose företagens behov av projektbundet villkorligt kreditstöd för såväl produktutveckling som marknadsinvesteringar bör prövas möj- ligheten att statens utvecklingsfond får resurser för en utvidgad verksamhet. Fonden bör därvid kunna stödja även rena marknadsinvesteringar. Före- tagareföreningarnas samarbete med utvecklingsfonden bör ytterligare för- djupas.

För att ytterligare underlätta utveckling av nya produkter och även nya företag bör emellertid föreningarna få möjlighet att ge villkorliga lån till preliminära konsultundersökningar avseende främst produktutveckling. Stö- det bör finansieras genom särskilda statsbidrag till föreningarna.

Det är en angelägen uppgift för samhället att underlätta anskaffning av eget kapital i mindre och medelstora företag. Med hänvisning till bl a ka-

pitalmarknadsutredningens pågående arbete har vi inte närmare prövat den- na fråga.

Löptiderna för direktlån och garantilån genom föreningarna bör kunna fastställas på ett flexiblare sätt än nu sker. alltifrån kortfristiga krediter till 20-åriga lån. med hänsyn till främst investeringsobjektens ekonomiska livs- längd och skattemässiga avskrivningstid.

Kraven på personlig borgen av företagens ägare m fl bör mildras väsentligt. Utlåningsräntan för båda kreditformerna bör enhetligt bestämmas till 3,0 procentenheter över vid varje tidpunkt gällande diskonto. vilket motsvarar den nivå som i allmänhet tillämpas i dag.

En ökad decentralisering av lånebeslut till länsplanet bör få formen av höjd direktlånegräns snarare än delegering av vissa garantibeslut. Gränsen för föreningarnas direkta utlåning till enskilda företag bör höjas från fn 300000 kronor till 500000 kronor. Föreningarna bör få möjlighet att fritt återbetala lån ur hantverks- och industrilånefonden. genom att de får en dragningsrätt hos fonden inom vissa gränser. Förslag till nytt system bör utformas av industriverket.

Föreningarnas skyldighet att avsätta viss del av lånemedlen till förlust- täckningsfonder bör upphöra. Föreningarna bör i fortsättningen få sina lå- neförluster täckta genom årliga statliga förlusttäckningsbidrag.

I fråga om bidrag till energibesparande åtgärder till näringslivet bör för- eningarnas beredande uppgifter kunna vidgas. Beslutanderätten i ärenden avseende mindre bidragsbelopp kan lämpligen överföras till föreningarna.

De uppgifter i fråga om beredning och uppföljning av s k hotellgarantilån. som fn åvilar riksbankens avdelningskontor, bör överföras på föreningarna.

Föreningarnas framtida resursbehov behandlas i kapitel 12. Resurserna i form av personal. tillgång till central service samt lånemedel behöver vä- sentligt förstärkas under de närmaste åren. De främsta skälen till detta är dels att föreningarna redan vid nuvarande verksamhet inte har fullt till- räckliga resurser. dels behovet av förstärkta insatser för att främja nyeta- blering och bidra till en effektiv underleveransförmedling. dels den föreslagna utvidgningen av föreningarnas målgrupp och dels de föreslagna förändring- arna i låneverksamheten.

En rimlig tillväxttakt borde kunna leda till en fördubbling av föreningarnas administrativa resurser fram till början av 1980-talet. motsvarande en per- sonalökning med ca 400 anställda. Vad gäller finansieringen har vi utgått ifrån att såväl staten som respektive landsting kommer att medverka för att möta det ökade resursbehovet.

Behovet av utökade statliga lånemedel kommer att accentueras av bl a den höjda direktlånegränsen och vidgade möjligheter att ge amorterings- anstånd. Medlen för förlusttäckning kan komma att behöva utökas på längre sikt.

Vad gäller företagareföreningarnas framtida organisation (kapitel 13) har vi funnit att föreningarnas allt mer uttalade ställning som samhällsorgan motiverar att organisationsformen förändras. De nuvarande ekonomiska för- eningarna bör ombildas till stiftelser med staten och respektive landsting som huvudmän. Stiftelserna bör ha stor självständighet gentemot huvud- männen.

Varje stiftelse bör ledas av en styrelse med normalt högst elva ledamöter.

I styrelsen bör företrädare för huvudmännens elleri varje fall för samhälleliga intressen utgöra majoritet. Utöver företrädare för huvudmännen bör ingå företrädare för primärkommunerna, för företagarorganisationer samt för LO och TCO. Landshövdingen bör ingå bland de statliga representanterna. Dessa bör utses av regeringen (eller statens industriverk) och övriga ledamöter av landstinget. Vi redovisar två modeller för val av företrädarna för in- tressegrupper. en där landstinget träffar sitt val efter formella förslag från intresseorganisationerna och en där landstinget är formellt mera obundet. Önskemålet att få till stånd en nära anknytning till näringslivet — såväl företagsägare som anställda - torde troligen bäst tillgodoses i förstnämnda modell.

Något nytt centralt organ bör inte tillskapas som forum för samråd mellan huvudmännen. Däremot bör möjligheterna till samverkan ökas genom att landstingen får representation i industriverkets styrelse.

Industriverket bör även i fortsättningen ha det grundläggande ansvaret för den centrala servicen till stiftelserna.

Om de nuvarande föreningarna upplöses enligt vårt förslag. upphör den formella grunden för Företagareföreningarnas Förbunds verksamhet. Av- görande för frågan om ett fristående organ — ett ombildat förbund — skall finnas i fortsättningen blir om stiftelserna anser att ett sådant organ fyller ett behov samt om stiftarna medger att resurser får tas i anspråk för dess verksamhet. Om så sker skulle ett förbund kunna komplettera industri- verkets centrala service till stiftelserna och därvid kunna arbeta med främst utåtriktad informations- och kontaktverksamhet samt erfarenhetsutbyte och samråd mellan stiftelserna och i dessa ingående intressenter.

Den nya organisationen bör gälla från och med den 1 juli 1978. Avdelning III innehåller betänkandets sju bilagor. Bilaga 1 består av ut- redningens direktiv. Bilaga 2 utgörs av en promemoria av direktör Erland Fredén rörande regional förmedling av underleveranser. I bilaga 3 lämnas en redogörelse för företagsbi/dning och etableringsstimu/ans av avdelnings- direktör Christian Lindström. Olika organisations/or'mer'för offentlig/ärva]!- ning beskrivs i en promemoria av hovrättsassessor Per Erik Lindeberg (bilaga 4). Bilaga 5 innehåller gällande/örfattning om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. I bilagorna 6 och 7, slutligen, lämnas förslag till stadgar för de förordade stiftelserna respektive strftelseavtal mellan hu- vudmännen.

1. Bakgrund

1 Utredningsarbetet m m

1 . ] Uppdraget

Enligt direktiven är företagareföreningsutredningens huvuduppgift att göra dels en översyn av företagareföreningarnas ställning och roll inom samhällets närings- och regionalpolitiska organisation, dels en fördjupad analys av vissa frågor om de små och medelstora företagens tillgång till och efterfrågan på krediter.

Med utgångspunkt i en kartläggning och utvärdering av företagareför- eningarnas nuvarande uppgifter skall vi, enligt direktiven. vidare bl a studera de fördelar och nackdelar som följer av att föreningarna utgör ekonomiska föreningar. Eventuella problem till följd av organisationsformen bör pre- ciseras och förslag till lösningar lämnas.

Vidare bör vi enligt direktiven överväga behovet av och formerna för en ökad samordning av de olika centrala näringspolitiska organens regionala kontakter. Därvid bör särskilt beaktas frågan om samordning mellan å ena sidan företagareföreningarna och å andra sidan den filialorganisation som är knuten till statens industriverks enhet för företagsutveckling (SlFU) resp styrelsen för teknisk utveckling (STU).

Enligt riksdagens beslut våren 1976 skall reglerna för företagareförening- arnas kreditstödjande verksamhet ändras på sådant sätt att även tjänste- producerande företag kan komma i åtnjutande av kreditstöd. Genom till- läggsdirektiv 1976-06-17 uppdrogs åt oss att skyndsamt lämna förslag till lämplig avgränsning av den beslutade utvidgningen av målgruppen. Efter- som frågan om målgruppsavgränsning nära sammanhänger med resurstill- delningen i stort till föreningarna har vi valt att redovisa våra överväganden rörande målgruppen i anslutning till våra förslag i övrigt.

Sedan utredningen tillkallades har uppdraget ytterligare påverkats genom vissa regeringsbeslut. Sålunda har regeringen genom beslut 1975-12-18 till oss överlämnat skrivelser från dels kommerskollegium och Sveriges hant- verks- och industriorganisation (SHIO) med förslag om vissa ändringar av reglerna för föreningarnas låneverksamhet dels industriverket med förslag om ändrad anslagsstruktur vad gäller de statliga bidragen till föreningarna. Vidare har överlämnats genom beslut 1976-02-26 promemorian Under- leverantörsprobiematiken — en översyn (SIND PM 197514), genom beslut 1976-10—28 en framställning från industriverket om överförande till förening-

arna av vissa arbetsuppgifter rörande handläggning av ärenden om stats— bidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet samt genom beslut 1976-11-24 en skrivelse från Sveriges Tvätteriförbund rörande föreningarnas målgrupp.

Våra direktiv återges i bilaga 1.

1.2. Uppläggningen av arbetet

Med hänsyn till den knappa tid som stått till vårt förfogande har vissa utredningsuppgifter av kartläggnings- och analyskaraktär utförts med an- litande av extern expertis. Sålunda har industriverket på vårt uppdrag gjort en kartläggning och analys av utbudet av krediter till mindre och medelstora företag samt dessa företags efterfrågan på olika typer av krediter. Verkets undersökning har publicerats med titeln Kreditförsörjning i mindre och me- delstora företag (SIND 1976z5). Denna undersökning, som finns samman- fattad i kapitel 7 i det följande, har utgjort ett viktigt underlag för våra överväganden om företagareföreningarnas framtida kreditverksamhet.

Svenska Landstingsförbundet har svarat för en kartläggning av de olika landstingens näringspolitiska aktiviteter.

Vidare har direktören Erland Fredén gjort en utredning om bl a före- tagareföreningarnas roll inom underleverantörsområdet. Denna utredning — Underleveransinriktade åtgärder på regional nivå — redovisas i bilaga 2 till vårt betänkande. Vi har också anlitat avdelningsdirektören Christian Lindström för en utredning om nyetableringsutvecklingen m m inom in- dustrin. Utredningen — Företagsbildning och etableringsstimulans - redo- visas i bilaga 3.

Som underlag för våra överväganden rörande företagareföreningarnas framtida organisation har en jämförande beskrivning och analys av olika organisationsformer utförts av hovrättsassessorn Per Erik Lindeberg. Ana- lysen redovisas i bilaga 4.

Utredningsarbetet kan i stort sägas ha bestått av två faser. Den första fasen - december 1975 tom augusti 1976 — har bestått i kartläggnings- och analysarbete samt inledande överläggningar och diskussioner med be- rörda intressenter. På grundval härav har vi sedan formulerat våra pre- liminära ställningstaganden i olika frågor.

Under den andra fasen — september 1976 to m januari 1977 — har vi diskuterat och stämt av våra preliminära ställningstaganden med intres- senterna och därefter preciserat de slutgiltiga övervägandena och förslagen.

Under utredningsarbetets gång har överläggningar ägt rum med bl a in- dustriverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), STU, statens utvecklingsfond (SUFO), Statskontorets projektgrupp för översyn av statens elektriska in- spektion, Företagareföreningarnas Förbund, Svenska Bankföreningen, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Investerings- bank AB, LO, TCO, SHIO, SAF, Svenska Handelskammarförbundet, 1968 års kapitalmarknadsutredning, STU-kommittén, decentraliseringsutred- ningen och sysselsättningsutredningen. Vidare har ett antal överläggningar hållits med företrädare för företagareföreningarna och deras personal, länsstyrelser, länsarbetsnämnder, landsting, kommuner och enskilda företag.

Vi har också besökt företagareföreningarna i Gävleborgs, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Kronobergs län samt SlFU:s filialkontor i Växjö.

1.3. Utgångspunkter för utredningsarbetet

1 direktiven anges fyra utgångspunkter för utredningsarbetet.

Den första utgångspunkten är att undersöka möjligheterna att genom ett rationellt utnyttjande av de resurser som ställs till förfogande för företa- gareföreningarna åstadkomma en allt mer effektiv verksamhet. Vi har tolkat detta som att vi i första hand på ett mer övergripande plan skall pröva vilka eventuella förändringar som bör vidtas. Detta kan gälla exempelvis frågan om målet för och inriktning av föreningarnas verksamhet på olika områden. Med utgångspunkt i bl a de behov av samhälleliga insatser som finns hos målgrupperna samt de av statsmakterna fastställda riktlinjerna för föreningarnas verksamhet bör därvid prövas föreningarnas prioriteringar.

Vi har dock ansett att det faller utanför uppdraget att i detalj behandla föreningarnas interna organisation och verksamhet vad avser tex arbets- rutiner och personaladministration. Med hänsyn till de variationer i nä- ringslivsstruktur m m som finns mellan olika regioner och län har vi bedömt det som nödvändigt att en regional frihet finns i detta avseende. Vi har därför arbetat med inriktning på mer principitellt utformade förslag som syftar till att fastställa de yttre ramarna och villkoren för föreningarnas fram- tida verksamhet. Vi har förutsatt att erforderliga resurser på central nivå avsätts för att genom bl a samordningsinsatser hjälpa föreningarna att ef- fektivisera sin organisation och verksamhet.

Den andra utgångspunkten enligt direktiven är att de organisatoriska för- ändringar som kan komma att aktualiseras i utredningsarbetet utformas så att de upparbetade kontaktvägarna mellan företagareföreningarna och i första hand de mindre och medelstora företagen samt det anseende som föreningarna åtnjuter noga tas till vara. Vi tolkar detta bl a som att even- tLtella förslag om förändringar i föreningarnas associationsform har sin ut- gångspunkt i någon form av organisatorisk anknytning till den mindre företagsamheten. Med hänvisning till de svårigheter som förekommer när det gäller att på ett effektivt sätt nå ut med stöd- och utvecklingsinsatser till dessa företagsgrupper anser vi det vara helt nödvändigt att företagen på ett eller annat sätt kan identifiera sig med en ny regional näringspolitisk organisation. Detta gäller givetvis inte bara företagarna/företagsledarna utan i lika hög grad de anställda i företagen.

Den tredje utgångspunkten är att de landstingskommunala näringspo- litiska insatserna och de statliga insatserna på regional nivå även i framtiden organisatoriskt samordnas med varandra så att en splittring av resurserna undviks. Därav följer enligt vår uppfattning att landstingen även framdeles förutsätts anvisa finansiella resurser till näringspolitiska insatser via före- tagareföreningarna av minst den omfattning som fn sker. Enligt vår upp- fattning ställer detta speciella krav vad gäller utformningen av den framtida organisationen, eftersom denna måste innefatta åtminstone två uppdrags- givare eller huvudmän — staten och landstingen. Vi anser dock att det faller utanför uppdraget att pröva frågan om gränsdragningen mellan å ena sidan de statliga och å andra sidan de landstingskommunala uppgifterna på nä- ringspolitikens område. Vi har i vårt arbete utgått från den nuvarande ar- betsfördelningen.

En fjärde utgångspunkt, som anges i direktiven, är att den nuvarande

samordningen inom föreningarnas verksamhet av näringspolitiska och re- gionalpolitiska åtgärder bibehålls. Enligt direktiven skall vi mot denna bak- grund bla belysa företagareföreningarnas uppgifter inom regionalpolitiken.

När det gäller de direkt regionalpolitiskt motiverade insatserna har för— eningarna viktiga uppgifter vid bl a beredning och uppföljning av ärenden om statligt lokaliseringsstöd. Regeringen har i maj 1976 i tilläggsdirektiv till sysselsättningsutredningen preciserat vissa frågor om den regionalpo- litiska stödverksamheten som sysselsättningsutredningen bör behandla i sitt fortsatta arbete. Denna precisering hindrar dock inte sysselsättningsutred- ningen att med stöd av sina ursprungliga direktiv ta upp även andra frågor med anknytning till regionalpolitiken. Enligt de ursprungliga direktiven skall utredningen bl a bedöma vilka krav på den allmänna sysselsättningspolitiken som fullföljandet av de regionalpolitiska riktlinjerna ställer. Tilläggsdirek- tiven lämnades mot bakgrund av bl a behovet att få underlag för statsmak- ternas beslut om formerna för den regionalpolitiska stödverksamheten efter utgången av budgetåret 1977/78. Statsmakterna har fastställt en beslutsram för det regionalpolitiska stödet under femårsperioden 1973/ 74—1977/78 och skall fatta beslut under år 1978 om den fortsatta stödverksamheten. Sys- selsättningsutredningen skall enligt tilläggsdirektiven främst undersöka för- utsättningarna för att effektivisera nuvarande regionalpolitiska medel som är inriktade på att direkt påverka industri- och serviceföretag inom den privata sektorn.

Vi har med hänsyn till sysselsättningsutredningens uppdrag inte ansett det lämpligt att göra någon detaljerad genomgång eller bedömning av fö- retagareföreningarnas uppgifter inom regionalpolitiken. Vi utgår dock i vårt utredningsarbete från att sådana arbetsuppgifter i någon form även i fram- tiden kommer att utföras av företagareföreningarna.

Vi vill också framhålla att företagareföreningarnas allmänna verksamhet med företagsservice och_kreditstöd har stor regionalpolitisk betydelse. För- eningarnas insatser vänder sig främst till mindre och medelstora företag. Dessa företag spelar en mycket viktig roll för sysselsättningen i många orter. Genom bla föreningarnas kontaktverksamhet kan företag, som har möj— lighet att.utvecklas, stimuleras till sysselsättningsskapande investeringar som annars kanske inte hade kommit till. På så sätt kan föreningarnas insatser få såväl industri- som. regionalpolitisk effekt.

Utöver de utgångspunkter för utredningsarbetet som finns angivna i di- rektiven har vi sökt precisera vissa andra förutsättningar för arbetet bla för att vi av rent praktiska skäl skall kunna framlägga våra förslag inom föreskriven tid. I och för sig skulle en vidsträckt tolkning av direktiven kunna motivera en total genomgång och analys av de mindre och medelstora företagens situation och problem. men vi har ansett att en sådan inte varit möjlig att genomföra i ett sammanhang. Vi vill i stället peka på att det pågår ett fortlöpande och omfattande utredningsarbete, inom bl a industri- verkets ram, rörande problem och utvecklingstendenser inom den mindre och medelstora företagsamheten. Vi har därför som ett av underlagen för våra överväganden valt att repliera på resultaten från dessa utredningar.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att gruppen mindre och medelstora företag är mycket omfattande och varierande. Den inrymmer allt ifrån en- mansföretag till företag med ett par hundra anställda. Den spänner över

olika näringsgrenar och branscher. Detta innebär att våra överväganden och förslag med nödvändighet måste baseras på grova generaliseringar rörande de mindre och medelstora företagens behov av olika typer av samhälleliga insatser. Dessutom bör understrykas att de mindre företagens problem är hänförliga till en rad förhållanden vilka givetvis måste lösas med olika typer av insatser. Av naturliga skäl har vi i utredningsarbetet endast behandlat sådana problem som kan lösas med hjälp av företagareföreningarna.

Vi har vidare utgått från att det föreligger behov av endast en regional näringspolitisk organisation genom vilken i första hand staten och lands- tingen kan kanalisera sina olika stöd- och utvecklingsinsatser till de mindre och medelstora företagen. Enligt vår uppfattning bör företagareföreningarna — antingen i sin nuvarande eller i en förändrad form — utgöra basen för en sådan organisation. Vi har sålunda inte prövat möjligheterna att bygga upp en regional organisation vid sidan av föreningarna.

Vi har vidare förutsatt att länen bör utgöra den lämpliga geografiska av- gränsningen för den regionala organisationen. Detta hindrar enligt vår upp- fattning dock inte att det för vissa funktioner, exempelvis inom utbild- ningsområdet, kan finnas behov av samordnade insatser, som omfattar två eller flera län.

] prop 1974z47 angående riktlinjer för kursverksamheten vid statens in- dustriverk anförde dåvarande chefen för industridepartementet att det på sikt fanns skäl för en integration mellan företagareföreningarna och den verksamhet som bedrivs vid SlFU:s filialer. Han var dock vid den tidpunkten inte beredd att förorda en sådan förändring. Vi har mot denna bakgrund uppfattat den nuvarande organisationen på ifrågavarande område som ett provisorium. För undvikande av splittring av resurserna på regional. nivå har vi därför utgått från att den framtida regionala organisationen bör ut- formas med sikte på en ökad samordning mellan föreningarna och SlFU:s filialer.

Vi har vidare ansett det som nödvändigt att den regionala organisationen bör vara relativt fristående från andra centrala och regionala organ och ha stor självständighet. Organisationen skall själv kunna bestämma upplägg- ning och genomförande av olika program, ha beslutsansvar av minst samma omfattning som nu samt kunna ta egna initiativ inom ramen för av upp- dragsgivaren fastställda mål och program. Organisationen bör vidare ut- formas på ett flexibelt sätt som medger en snabb handläggning av olika ärenden och minimera risken för en onödig byråkratisering av verksamheten. Tjänsteutbudet måste snabbt kunna anpassas till förändringar i behoven hos målgrupperna.

Av utomordentlig vikt har vi också ansett det vara att organisationen har förutsättningar att effektivt samarbeta med, förutom målgrupperna och deras organisationer även andra regionala organ, de centrala näringspolitiska organen samt olika typer av serviceföretag.

Organisationen bör slutligen enligt vår uppfattning utformas så att upp- dragsgivarna på ett enkelt och effektivt sätt kan ange verksamhetsinriktning. prioritera mellan olika verksamhetsområden, få insyn i och kontroll över verksamheten och snabbt lägga ut nya uppgifter. En samordning av upp- dragsgivarnas insatser bör därvid eftersträvas. Givetvis måste sedvanliga krav på klar ansvars- och befogenhetsfördelning. flexibilitet m m ställas på den regionala organisationen.

..J'l'.

'J'L'u' lair. .. .||| ». img. .| ' Tail” 'l'n -"' ”"i" '.-l'- .'|Lt',.l . .. ”'”-||? Uh'HLi-u .-'| |||

314.115. ::l'fl .,, '.;Mtli. Ltrr.|'.' . "|. n ' il. '?Qil'f 1, ." -|| :' ..ir'n'z'p' .J|'| ., ,J . |. ", ål.; ""'-Lå _-|'||',I,_ 1 '4'.-1'||,-' "'|'. (|| "All.-l"

.' %*.lu-lr. |."' .' u., "fill! ',";sz ';|'|.' . | f n .. . ' 3313 'cl'l'l'jlr'b |1'li':'|':l|1l*'="u- f'fl.'" 'i'—m

|||-' n'.

_ ”III”-"l Wi, 'i '-..' Mw'll. L'iDv'lUIlf- _|" '."?i'n? ".lé' I'm-' "*"å||.f.- IF'iJf | Tf" - ""E; " .. '..'.' _|r| " . -

,. 1!!! d'; 'll'lh

||. llllll'llll..lll..l.". .. " .. 'gå'n'qlnrgrlli 'N' N. ... rm. _ g-"wliu'qmlrna' '.'.'."E-' rul || :3|'|'l',T'.' " ." H.,"? tjyjfwhrl hff,||h1_|_.|_.| n'l'.'-u_'.l _|. "|.','||.' " ' " |||, Iuli' |||. '.l.-i lui . 'mv ._"|t_..|.'|.Låi',l;;L.t.1.. 455511". ' " ' liHl 'i, || am. 'High .: |4=""f '|'-tri i1 _; WJJiJ'I åUll'n' .. J "'|.|"C'U1 "Mrf'h7 mf.- 'lm'flitl ll. " .t— ' 'i'” MrdtfawluvaB|rw wp ... ...g-. "thll ahlin.” 1.551 .HÖ'ÅI ”:|-rm .'| .'||.' " 1*'1| WMWWtH "inl.—ru? ml ' .i- 'u ”';l'lrséå-IIJ'JT lHI'I-I' Ijhl |..".. '. '|'.|1'

'mg'” Qj" 'l'|..!"'|".'-.'|"| aThru |||.' l .' ut..-'

' %Alnäälw ”mall'wf'H—llåi'mm ...|'.'||Jt |' _ . ,. ,E, :" . '.Iiiilll. ” '|mlipluy'u, |_.', |J'.. .' |. .| | .'

# 'li-l '_ mud-.. . . 'mn

' " ”där? låta". " U' U ' .].nu Håll”. img” Jr.-i..l- 'i'" Jhldnnnz, "J'I- jhu" # .:.l'lhl'i-v t'rj. |||). _|. .||' '|.....,-.

||? w.:i; .inlts'JP-t'wl '=. " ,v—a'n.

_ am'g'rl'.miJ1L|r.fl-'.u.||.ttl 'F'T' j'åJ'lå'th'wl'l. ..||'. .it):

al'rw' ':'q'lm'ilui'ifrlfs. |' nl:

flll :;

_". ji” MWh-"""" ||..l.| J..--

'il. ”ä'-'lli'mn'am ..'|..— . "..THH'HI'ÅHH. T'-Il t' |fl_.|||'.|_|.' ' ! W' Jlundli'él-l. ;... |||-Jäla Um. ,... i". 'i'-ler-rn . -. ,.|i,. - Im wi...... rart... ,,,:t . ., ,. ""'i'JJiT.'.-f'äiic,l. qlh, ' "..-...a... |..." : -'..|

" ' .HÅMW vi.. i'll|.nl-' L.. | . '

2. Näringspolitiska insatser på central nivå

Den svenska näringspolitiken innefattar en mängd olika uppgifter. Dess huvuduppgift kan med en förenklad beskrivning sägas vara att främja upp- nåendet av ett livskraftigt näringsliv med goda förutsättningar att ge en jämn och tryggad sysselsättning. [ detta syfte svarar samhället för en rad näringspolitiska insatser genom olika former av ekonomiskt stöd till nä- ringsidkare samt genom service- och utvecklingsåtgärder av skiftande slag. Insatserna spänner över flera samhällssektorer i ett nära samspel mellan olika politikområden, främst industri—, sysselsättnings-. regional-, utbild- nings- och handelspolitiken.

[ndustripolitiken är den del av näringspolitiken som syftar till bl a att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt närings- liv och främja framtagandet av ny teknikÅSysselsättnings- och regional- politiken omfattar bl a åtgärder för att undanröja hinder som står i vägen för dem som vill förvärvsarbeta och att öka sysselsättningen så att arbete kan erbjudas alla som vill delta i förvärvslivet. Vidare syftar den till att skapa likvärdiga sysselsättningsmöjligheter för människor i olika regioner. Utbildningspolitiken har som mål bl a att förbättra den enskildes möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden och utgör därmed ett led i strävandena att skapa goda betingelser för näringslivet. En väsentlig uppgift för han- delspolitiken är att främja de svenska företagens export.

Samtliga här nämnda politikområden präglar sålunda innehållet i sam- hällets näringspolitiska insatser och påverkar därmed företagens utvecklings- betingelser. Det bör framhållas att dessa betingelser givetvis påverkas även av andra åtgärder som vidtas inom samhällspolitiken, främst åtgärder inom ramen för den ekonomiska politiken i stort. Men även jordbrukspolitiken. miljöpolitiken och konkurrenslagstiftningen — för att nämna några ytterligare exempel — påverkar utvecklingen i näringslivet.

Med hänsyn till de mindre och medelstora företagens speciella problem och mot bakgrund av dessa företags stora betydelse för produktion. sys- selsättning och regional utveckling är samhällets näringspolitiska insatser i betydande utsträckning inriktade på sådana företag.

Den mångfald olika uppgifter som ryms inom näringspolitiken fullgörs av såväl centrala som regionala organ. Figuren 2:A visar översiktligt fö- retagareföreningarnas beröringspunkter med olika sådana organ.

Figur 2:A Näringspo/i/iska organ på cen/fal och regional nivå

Departement Industridepartementet

Arbetsmarknadsdepartementet Handelsdepartementet

Patent- och Sveriges registrerings- exportråd verket

Centrala myn- Statens digheter eller industri- motsvarande verk inkl SlFU

Sveriges inves— Arbetsmark-

teringsbank nadsstyrelsen AB, andra

kreditinsti—

Styrelsen för teknisk ut— vecang

Statens ut- vecklings-

fond

Handels— Handels— sekreterar- kamrar i

kontor utlandet

FÖRETAGARE— Länsarbets- FÖRENINGAR nämnd

Regionala organ

Landstings- kommun

Målgrupper — mindre och medelstora

o o o o o o

i det följande redovisar vi de mer framträdande organen som är verk- samma på central nivå och deras huvudsakliga arbetsuppgifter. Utrymmet tillåter inte att vi i detta betänkande gör en fullständig och detaljerad re- dovisning. Redogörelsen begränsas därför till organ med mer direkta be— röringspunkter med företagareföreningarnas verksamhet. Redogörelsen om- fattar inte privata organ och sammanslutningar.

Genom inrättandet av statens industriverk år 1973 (prop 1973141. NU 1973154. rskr 19731225) skapades en basorganisation för centrala industri—. energi- och mineralpolitiska frågor. Syftet därmed var att bygga ut och ef- fektivisera medlen för näringspolitiken. Industriverket skall bedriva plane- rings- och utredningsverksamhet inom sitt område och bl ansvara för genomförandet av de statliga stimulansprogrammen för vissa industribran- scher med speciella problem. För budgetåret 1976/77 finns sådana program för teko-industrierna (inkl pälsindustrin). skoindustrin. den manuella glas- industrin. gjuteriindustrin. delar av den träbearbetande industrin. främst möbel- och snickeriindustrierna samt delar av järn- och metallmanufaktur- industrin. Verket har vidare ansvaret för delar av det statliga finansiella företagsstödet till mindre och medelstora företag i form av bidrag. lån och lånegarantier samt för samordning och övergripande planering på myndig- hetsplanet av den statliga företagsserviceverksamheten. Vi vill speciellt fram- hålla verkets samverkan med företagareföreningarna. Den gäller främst frå- gor om genomförandet av de olika näringspolitiska uppgifterna som för- eningarna handhar gemensamt med verket men kan också gälla anslags-. utbildnings- och samordningsfrågor inom föreningarnas verksamhetsom- råde. Verket har även till uppgift att vara tillsynsmyndighet för föreningarna.

Verket svarar även för viss kursverksamhet. främst i tekniska och ekon- omiska ämnen. riktad till företagare och anställda i näringslivet. Kursverk- samheten bedrivs inom verkets enhet för företagsutveckling — SIFU. För de regionala kontakterna med näringslivet. lokala myndigheter m fl har SlFU filialkontor i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå. SIFU och dess filialkontor samverkar med företagareföreningarna när det gäller att nå ut med kurserna till företagen. Till verket finns knutna bl a ett råd för mindre och medelstora företag och ett råd för företagsutveckling.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) är central myndighet med uppgift bl a att främja teknisk förnyelse och kvalitet inom industrin. STU kan härvid bl a ge lån med villkorlig åtebetalningsskyldighet till projekt inom företag och delfinansiera sk kollektiv forskning.

Vidare åligger det STU att främja kontakter med myndigheter, näringsliv och forskningsinstitutioner. främja internationellt tekniskt samarbete. ge råd åt uppfinnare och förmedla forsknings- och utvecklingsresultat till kom- mersiellt utnyttjande. STU når ut regionalt med sin verksamhet dels genom kontaktsekretariaten vid de tekniska högskolorna och universiteten i Lund. Göteborg. Stockholm. Uppsala. Umeå och Linköping. dels genom samver- kan med företagareföreningarna. Denna samverkan redovisas närmare i ka- pitel 4.

F n utreds inom STU-kommittén (] 1974106) STU:s framtida organisation och verksamhetsformer. bla frågan om STU:s regionala verksamhet.

Statens utvecklings/ond inrättades år 1973. Fonden är en självständig myn-

dighet. men är administrativt knuten till STU. Fonden skall genom lån- givning stödja riskbetonade investeringar inom industrin för utveckling av nya produkter. processer eller system. Den är avsedd att utgöra ett kom- plement till STU och Sveriges investeringsbank AB. Projekt. som kan fi- nansieras på kreditmarknaden i övrigt, skall inte stödjas av fonden. Viss samverkan mellan företagareföreningarna och fonden förekommer.

Central myndighet för sysselsättnings- och regionalpolitiken är arbets- marknadsstyrelsen (AMS). AMS är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen. ] styrelsens uppgifter ingår att leda planläggning av och att själv vidta åtgärder som betingas av arbetslöshet eller brist på arbetskraft. AMS skall leda verksamheten i fråga om statligt regionalpolitiskt stöd och fullgöra uppgifter enligt lagstiftningen om lokaliseringssamråd samt i övrigt bedriva rådgivning och upplysning rörande näringslivets lokalisering. AMS handlägger ärenden om investeringsfonder. AMS skall också ha över- inseende över den offentliga arbetsförmedlingen samt öva tillsyn över annan arbetsförmedling än den offentliga och över de erkända arbetslöshetskas- sorna.

Med hänsyn till företagareföreningarnas uppgifter inom regionalpolitiken förekommer sedan länge ett nära och omfattande samarbete mellan för- eningarna och AMS vad gäller främst beredning och uppföljning av ärenden rörande lokaliseringsstöd.

Sveriges exportråd är centralt organ inom det handelspolitiska området. Exportrådets uppgift är att planera. samordna och genomföra åtgärder i ex- portfrämjande syfte. Rådet inrättades år 1972 genom avtal mellan staten och Sveriges allmänna exponförening. Rådet leder verksamheten vid han- delssekreterarkontoren och vissa handelskamrar i utlandet. Handelssekre- terarna skall tillhandahålla de svenska företagen specialiserad kommersiell service särskilt i fråga om marknadsföring. Det finns fn 25 handelssekre- terarkontor. varav 13 i Europa. Den exportfrämjande verksamheten finan- sieras delvis med statliga medel. delvis genom abonnemangsavgifter från företagen. Abonnemang är i princip en förutsättning för att få åtnjuta de exportfrämjande tjänsterna. Enklare rådgivning. främst till mindre företag, kan dock lämnas utan krav på abonnemang.

Fr o m budgetåret 1976/77 förfogar exportrådet dessutom över ett särskilt anslag från vilket bidrag kan utgå till arrangörer av kurser i internationell marknadsföring.

En särskild delegation för den mindre industrin har knutits till exportrådet. Delegationen skall ge råd i frågor som gäller exportfrämjande verksamhet riktad till mindre företag. Delegationen kan också genom direkt kontakt- verksamhet ge vägledning och stimulans åt mindre företag i deras export- ansträngningar. Sedan den 1 juli 1976 finns även en delegation för vida- reutbildning i internationell marknadsföring knuten till rådet.

Ett nära samarbete har under de senaste åren utvecklats mellan exportrådet och företagareföreningarna. Detta redovisas närmare i kapitel 4. Exportrådet samarbetar på det regionala planet även med handelskamrar och expos.

Till de näringspolitiska organen på central nivå bör även räknas bl a statens provningsanstalt, patent- och registreringsverket, Svenska utvecklings AB och Svenska indtrstrietabler/ngsaktiebo/aget (Svetab). Dit räknas också de kredit- institut som har bildats på statligt initiativ och som har till uppgift att till-

godose industrins behov av långfristigt och riskvilligt kapital. Hit hör bla Sveriges investeringsbank AB, AB Industrikredit och AB Företagskredit, AB Svensk exportkredit samt Företagskapital AB. Dessa kreditinrättningar skall fungera som komplement till instituten på den ordinarie kreditmarknaden samt utlåningsverksamheten via företagareföreningarna och andra special- institut.

! den utredning om småföretagens kreditförsörjningssituation. som in- dustriverket har utfört på vårt uppdrag. finns en ingående redogörelse och analys av dessa instituts verksamhet. För en närmare information i dessa frågor hänvisas därför till denna utredning — SIND 197615 Kreditförsörjning i mindre och medelstora företag — samt till kapitel 7 i detta betänkande.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns ett betydande antal centrala organ inom näringspolitiken som har till uppgift att på ett eller annat sätt främja utvecklingen i de mindre och medelstora företagen. Dessa organ saknar i regel egna regionala organ för själva närkontakten med fö- retagen. Företagareföreningarna har därvid successivt kommit att bli en replipunkt för de centrala organen. [ varierande omfattning spelar förening- arna rollen som samarbetspartner och förmedlingslänk mellan dessa och företagen. De senaste åren har kontaktutbytet och samverkan mellan för- eningarna och de centrala organen ökat. Samtidigt kan konstateras att denna samverkan inte är särskilt systematiserad. Formerna och omfattningen va- rierar också högst betydligt mellan olika län.

3. Företagareföreningarnas organisation och ekonomi

3.1. Historik

Av främst social- och sysselsättningspolitiska skäl började företagareför- eningar byggas upp i slutet av 1930-talet i de län där en betydande rest- arbetslöshet kvarstod sedan sysselsättningskrisen i början av decenniet. För- eningarna skulle genom rådgivning, och efter hand även genom kreditstöd. söka dels stimulera till ny företagsamhet. dels utveckla befintliga företag i ekonomiskt eftersatta regioner. Verksamheten syftade i första hand till att främja varuproduktionen inom hantverk och småindustri och bedrevs till en början med en klart regionalpolitisk inriktning.

Företagareföreningarna organiserades som ekonomiska föreningar. ] sty- relserna ingick regelmässigt representanter för stat. landsting och länets hant- verksorganisation. Verksamheten bedrevs med hjälp av administrations- bidrag från staten och respektive landsting. Dessutom fick föreningarna möj- lighet att ta upp lån från staten. I samband därmed tilldelades föreningarna s k subventionsmedel som avsågs täcka de förluster som kunde uppstå i den kreditstödjande verksamheten. vilken var förenad med stort riskta- gande. Föreningarna fick successivt ökade statsbidrag och vidgade uppgifter bl a i samband med att det nya systemet med statlig garanti för lån till främst den mindre industrin infördes,

Sedan år 1959 finns en företagareförening i varje län. Efter införandet av lokaliseringsstödet år 1965 kom föreningarnas verk- samhet att i högre grad inriktas på att tjäna ett allmänt produktionshöjande syfte. även om föreningarna i stödlänen fortfarande har viktiga uppgifter inom ramen för regionalpolitiken. bl a beredning och uppföljning av ärenden om lokaliseringsstöd. Sedan år 1968 handlägger dessutom föreningarna i de sju skogslänen det regionalpolitiskt inriktade glesbygdsstödet för hemar- bete, Fro m är 1977 kommer föreningarna att sortera under industride- partementet.

Föreningarnas organisation och verksamhet behandlades senast av stats- makterna år 1968. på grundval av ett betänkande av 1962 års företaga- reföreningsutredning (SOU l967:40). Enligt statsmakternas ställningstagan- de (prop 1968z6l. SU 1968le2. rskr 19682254) skulle företagareföreningarna ha ett allmänt produktionsfrämjande syfte med inriktning på lönsamma eller utvecklingsbara företag inom hemslöjd. hantverk och småindustri.

Verksamheten skulle omfatta rådgivning och förmedling av statligt kre- ditstöd. Det allmänna förutsattes ha majoritet i föreningarnas styrelser samt kunna utöva kontroll och revision av verksamheten. Däremot fann stats- makterna inte tillräckliga skäl att föreningarnas status som ekonomiska för- eningar skulle behöva ändras.

[ och med inrättandet av statens industriverk (prop 197314]. NU l973z54. rskr l973:225) år 1973 fick föreningarna rollen som kontaktpunkter på länsplanet mellan bla industriverket och de mindre och medelstora indu- striföretagen. Föreningarnas nära kontakter med företagen ansågs utgöra en viktig förutsättning när det gällde att på ett effektivt sätt nå ut med olika statliga stöd- och utvecklingsinsatser. Föreningarna gavs också ökade statsbidrag och delvis nya uppgifter i samband med att statens insatser ifråga om företagsservice förstärktes. Vidare påbörjades budgetåret l974/75 en suc- cessiv uppbyggnad av en s k utbildningskonsulentfunktion inom varje fö- retagareförening (prop 1974147. NU 1974135. rskr l974r227).

Föreningarna har sedermera dessutom ålagts vissa uppgifter i samband med de statliga bidragen för energibesparande åtgärder i näringslivet. För- eningarna har vidare under tiden september 1975—december l976 bemyn- digats att fatta beslut om statlig lånegaranti förarbetsmiljöförbättringar(prop 1975:66.SoU 1975: 16.rskr 1975: 191). Denna verksamhet hardärefter förlängts till att omfatta även år 1977.

Utvidgningen av företagareföreningarnas arbetsuppgifter har motsvarats av en förstärkning av deras resurser vad gäller såväl lånemedel som personella resurser. Den totala personalstyrkan hos föreningarna har ökat från ca 170 tjänstemän år 1966 till ca 400 tjänstemän i augusti 1976. För budgetåret 1975/76 beviljade staten föreningarna bidrag på totalt ca 30 milj kr. År 1976 beräknas bidragen från landstingen uppgå till ca 15 milj kr. Samhället f- nansierar härigenom huvuddelen av föreningarnas verksamhet.

Den följande beskrivningen och analysen av föreningarnas organisation och ekonomi bygger bl a på uppgifter som inhämtats vid statens industriverk. En närmare redogörelse för och analys av föreningarnas olika verksam- hetsgrenar kommer att redovisas i kapitel 4 och kapitel 5.

3.2. Organisation

3.2.1. Organisations/orm m m

Samtliga 24 företagareföreningar är organiserade och registrerade som eko- nomiska föreningar. Föreningarnas samarbetsorgan - Företagareföreningar- nas Förbund — har 1975-04-09 fastställt normalstadgar för föreningarna. Där anges i 2 & deras ändamål och huvudsakliga uppgifter. De olika föreningarnas stadgarär på denna punkt med få undantag utformade efter normalstadgarna. Paragrafen har följande lydelse:

"Företagareföreningen är länets service- och utredningsorgan för samhällets nä- ringspolitiska insatsertill små och medelstora företag. Föreningen medverkar i statens och landstingets näringspolitiska stöd till näringslivet och beviljar lån av medel från statens hantverks- och industrilånefond samt förmedlar lån och lånegarantier. För- eningen företräder regionalt statens industriverk. Föreningens verksamhet finansieras

huvudsakligen genom anslag från staten och landstinget. Företagareföreningen har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att lämna eller förmedla lån eller bidrag från staten. landstinget eller annan långivare. att medverka i konsultinsatser och därvid genom en aktivt uppsökande verksamhet särskilt främja företagens utveckling inom områdena marknadsföring. produkt- förnyelse. utbildning. produktionsteknik. ekonomisk styrning och finansiering. att åt företag och kommuner förmedla kontakter till statliga och kommunala myn- digheter. organisationer. institutioner och privata konsulter. att verka för upprätthållande. vidareutveckling och nyetablering av bärkraftiga små och medelstora företag i länet. att i övrigt bedriva med föreningens ändamål förenlig verksamhet."

Till tired/em av länets företagareförening kan enligt normalstadgarna antas företagare. sammanslutning av företagare. landsting och primärkommun i länet samt sådan enskild ellerjuridisk person inom länet som kan förväntas komma att främja föreningens ändamål och verksamhet.

Vid slutet av år 1975 hade företagareföreningarna totalt ca 17400 med- lemmar. Majoriteten av dessa torde vara företag i tillverkningsindustri. Det kan nämnas att det totala antalet företag i tillverkningsindustri med 0—49 anställda är ca 36000. Föreningarna kräver medlemskap av företag som beviljas län men däremot inte av företag som utnyttjar föreningarnas tjänster i övrigt. lnsatsbeloppen är av engångskaraktär och närmast symboliska till sin storlek. Vissa skillnader mellan föreningarna föreligger dock ifråga om insatsbelopp per andel. maximalt antal andelar per medlem osv. Antalet medlemmar per 1975-12-31 samt de inbetalda insatsbeloppen i varje förening framgår av tabell 3:a.

Av tabellen framgår bl a att medlemsföretagen — med vissa länsvisa va- riationer — i genomsnitt betalat 45 kr i insats.

Medlemmarna utövar på föreningsstämman sitt inflytande över förening- ens verksamhet. Stämman är formellt sett föreningens högsta beslutande organ trots att det är stat och landsting som huvudsakligen finansierar verk- samheten. Emellertid brukar som regel relativt få medlemmar deltaga i stämmorna och principdiskussioner förekommer i endast begränsad ut— sträckning. Detta bör ses i belysning av det inflytande på verksamhets- inriktningen som anslagsgivarna — i synnerhet staten — utövar genom att meddela föreskrifter för föreningarnas olika verksamhetsgrenar i samband med den årliga fördelningen av olika former av statsbidrag.

Statens föreskrifter har sin grundval i statsmakternas allmänna riktlinjer för företagareföreningarnas verksamhet. vilka återfinns främst i prop 1968161 och prop 197314]. En närmare redogörelse för dessa riktlinjer lämnas i kapitel 4 och kapitel 5.

] Kungl brev 1974-12-13 till statens industriverk meddelas dessutom fö- reskrifter för föreningarnas organisation och verksamhet som villkor för lån ur statens hantverks- och industrilånefond. Där regleras bla samman- sättningen av föreningarnas styrelser. föreningarnas handhavande av de stat- liga lånemedlen samt industriverkets rätt att meddela anvisningar för verk- samheten och i övrigt granska föreningarnas förvaltning och räkenskaper. Samtliga 24 föreningar har förbundit sig att uppfylla dessa villkor.

Som kommer att framgå av kapitel 6 i det följande beviljar samtliga lands- ting medel till respektive företagareförening. Detta sker i många fall utan

Tabell 3:a Företagareföreningarnas medlemmar. andelskapital m m 1975-12-31

Förening lnbetalt andels- Antal medlem- Andelskapital kapital (kr) mar (st) per medlem (kr) AB 82 560 1 320 63 C 32 290 476 68 D 18 890 444 43 E 57 650 710 81 F 45 060 696 65 G 48 750 680 72 H 21 740 584 37 1 7 725 494 16 K 20 845 436 48 L 17 960 813 22 M 4] 790 598 70 N 18 350 909 20 0 23 830 1 041 23 P 49 960 451 l l l R 43 790 834 53 S 17 750 731 24 T 24 400 446 55 U 36 500 400 91 W 49 400 752 66 X 27 105 869 31 Y 37 740 988 38 Z 10 940 445 25 AC 37 350 1 605 23 BD 19 120 700 27 Totalt 791 495 17 422 45 Dito år 1965 537 960 12 736 42

Källor: SOU 1967z40 och föreningarnas årsredovisningar för år 1975.

närmare precisering av den önskvärda inriktningen av föreningens verk— samhet eller samråd med staten i dessa frågor.

Eftersom staten — och i vissa län landstingen — sålunda utövar ett av- görande inflytande över företagareföreningarnas verksamhet i stort torde föreningarnas medlemmar uppfatta sina egna möjligheter att påverka verk- samhetsinriktning m ni som begränsade. Som framhålls i direktiven för vårt arbete kan organisationsformen ekonomisk förening innebära risk för spän- ningar. bl a genom att medlemmarnas intressen kan komma att stå mot samhällets. Våra överväganden och förslag rörande organisationsformen mm redovisas i kapitel 13.

3.2.2. F öretagare/öreningarnas styre/ser

1 föreningarnas styrelser finns representanter för staten och landstingskom- munerna. för företagarna i länet samt sedan år 1975 för de fackliga or- ganisationerna. Styrelsernas sammansättning i de olika föreningarna framgår av tabell 3:b.

Tabell 3:h Företagareföreningarnas styrelser

Län Antal ledamöter utsedda av respektive Läns- Rege- Lands- Stämman Annan" Summa styrelsen ringen" tinget ledamöter

AB 4 2 4 7 — 17 C 3 2 3 3 — 11 D 3 2 3 5 — 13 E 3 2 3 3 - 11 F 2 2 2 3 — 9 G 3 2 3 3 — 11 11 2 2 2 3 2 11 1 2 2 — 3 2 9 K 2 2 2 3 — 9 L 2 2 2 3 — 9 M 2 2 1 3 1 9 N 1 3 2 3 — 9 O 2 2 1 3 1 9 P 3 2 3 5 — 13 R 2 2 2 5 — 11 S 2 2 2 3 — 9 T 3 2 3 5 — 13 U 2 2 2 3 — 9 W 2 2 2 3 — 9 X 2 2 2 3 — 9 Y 2 2 2 3 — 9 Z 3 2 3 1 — 9 AC 2 2 2 3 — 9 BD 3 2 3 1 — 9 Summa 57 49 54 80 6 246

" På förslag av de anställdas fackliga huvudorganisationer. "Hantverksdistrikt eller primärkommun. Källa: Företagareföreningarnas Förbund.

Av tabellen kan utläsas att samhället genom regering. länsstyrelse och landstingskommun utser flertalet av ledamöterna i respektive förening. En sådan majoritet är ett av villkoren för att föreningarna skall få lån ur statens hantverks- och industrilånefond. 1 Kungl brev till statens industriverk 1974- 12-13 meddelas bla följande föreskrifter:

"1 företagareförenings styrelse skall ingå ledamöter som till lika antal. dock lägst två. utses av å ena sidan staten och å andra sidan landstingskommunen i länet och i förekommande fall kommun som inte deltar i landsting. Härutöver skall ingå två ledamöter som utses av regeringen efter förslag av facklig huvudorganisation. Dessa ledamöter skall tillsammans bilda styrelsens majoritet. Om regeringen inte för särskilt fall förordnat annat. skall landshövdingen inneha ett av de styrelsemandat som till- kommer staten. Länsstyrelsen beslutar i fråga om de övriga statliga mandaten.

Av suppleanterna i företagareförenings styrelse skall regeringen utse två efter förslag från facklig huvudorganisation. Landshövdingens ställföreträdare i länsstyrelsen skall. om inte regeringen för särskilt fall förordnat annat. vara suppleant för landshövdingen. Övriga suppleanter för statens representanter i företagareförenings styrelse utses av länsstyrelsen."

De fackliga representanter som har utsetts att vara ledamöter i företa- gareföreningarnas styrelser under en första treårsperiod förordnades av re- geringen fro m 1975-07-01. Eftersom de således endast deltagit i förening- arnas styrelsearbete i drygt ett år. torde det ännu vara för tidigt att summera erfarenheterna av den fackliga representationen.

Antalet ledamöter varierar från 9 till 17. 1 två län utser samhället alla ledamöter utom en. Flertalet av de stämmovalda ledamöterna är egna fö- retagare. Det händer emellertid även att en föreningsstämma utser tex en kommunrepresentant som ledamot. 1 flera styrelser finns endast begränsad industrierfarenhet. 1 ett län (H) utses regelmässigt två ledamöter av hant- verksdistriktet. 1 tre län (1. M och O) utses ledamöter av kommuner som inte deltar i landsting. Mandatperioden för styrelserna är som regel tre år. men omval är vanligt. Styrelseledamöterna har i genomsnitt haft sina upp- drag i ca sju år. dock med betydande länsvisa variationer.

Vissa väsentliga skillnader finns sålunda mellan föreningarna ifråga om Styrelsernas sammansättning. Detsamma gäller även ifråga om Styrelsernas arbetssätt m m.

Antalet styrelsesammanträden per år är inte fastställt i någon förening men har hittills varierat från sex till tretton per år. Femton föreningar har arbetsutskott (AU) av vilka dock endast nio har beslutsrätt i exempelvis lånefrågor. AU:s uppgifter och befogenheter är över huvud taget mycket varierande. Andra former av delegering förekommer också. 1 något län fattar däremot styrelsen samtliga beslut av någon vikt. vilket tenderar att göra styrelsearbetet tungrott och försvåra kansliets dagliga arbete. Föredragande i styrelsen är i många föreningar verkställande direktören (VD) tillsammans med vederbörande handläggare. I några län är dock VD den ende från kans- liet som deltar vid sammanträdena. Denne föredrar sålunda t ex låneätenden som dessförinnan beretts av andra tjänstemän.

De flesta föreningar saknar en uttömmande skriftlig beslutsordning. som reglerar beslutsrätten för styrelse. AU resp VD i olika frågor. Några föreningar har dock nyligen skapat och börjat tillämpa en sådan beslutsordning.

3.2.3. Organisation av kons/terna

Även ifråga om kansliernas organisation och arbetsmetoder föreligger be- tydande skillnader mellan de olika företagareföreningarna. Riktlinjerna från stat och landsting har under lång tid medgivit relativt vida ramar inom vilka föreningarna själva kan organisera sin verksamhet. Förekommande skillnader är betingade dels av kansliernas varierande storlek. dels av olik- heter ifråga om geografi. näringslivsstruktur m m.

Sätten att organisera verksamheten skiljer sig dock ofta från varandra även vad gäller föreningar av samma storleksordning och i samma del av landet beroende på bl a Styrelsernas och chefstjänstemännens olika speci- alkunskaper och skilda ambitioner.

Det har varit naturligt för styrelsen och VD i många län att tillämpa en organisation som innebär uppdelning på olika funktioner. Kreditbered- ning har av tradition utgjort en enhet. medan de tekniska och ekonomiska konsulterna ofta format en andra grupp. Det speciella anslaget för före- tagsservice har föranlett många föreningar att skapa en tredje avdelning.

Uppdelning på skenbart väsensskilda funktioner kan försvåra en helhets- syn på föreningens uppgift i näringspolitiken och har i något fall lett till klart bristfälliga kontaktvägar mellan de olika grupperna inom förenings- kansliet. Samtidigt har det visat sig att vissa föreningar genom den utpräglade specialiseringen uppnår en ökad kompetens inom vart och ett av tex om- rådena kreditberedning och tekniska konsulttjänster.

Ledningen för några föreningar anser att de handläggande tjänstemännen bör vara s k generalister som kan ta itu med alla föreningens arbetsuppgifter. Föreningen i Göteborgs och Bohus län tillämpar denna modell och har delat tipp länet i fyra geografiska distrikt. Varje handläggare skall behärska samtliga arbetsuppgifter inom ett av distrikten. Systemet ställer stora krav på handläggarnas kompetens. men innebär att företagen i varje distrikt kan få mer personlig service och bättre möjligheter att lära känna föreningens representant. Ett mellanting mellan funktionell och geografisk indelning tillämpas i några län. där vissa föreningstjänstemän förutom att de är spe- cialister på en funktion även ansvarar för kontakter med samtliga företag inom vissa av länens kommuner.

Stora olikheter—och i vissa fall även brister—har hittills även kännetecknat företagareföreningarnas redovisningsprinciper. Industriverket har emellertid utarbetat riktlinjer och anvisningar i syfte att åstadkomma enhetligare och mer ändamålsenliga redovisningssystem och kontoplaner hos föreningarna. Det är dock för tidigt att nu dra några slutsatser om effekterna av dessa redovisningssystem.

Föreningarnas snabba tillväxt har självfallet ställt stora krav på en an- passning av organisationen efter verksamhetens karaktär och omfattning. En skriftlig beslutsordning för föreningen som helhet. samt en dokumen- terad. väl fungerande organisationsplan för kansliet är som nämnts i det föregående exempel på styrinstrument som saknas i vissa föreningar. Genom samordningsinsatser av industriverket och Företagareföreningarnas Förbund har emellertid föreningarna de senaste åren i ökad utsträckning kunnat till— godogöra sig varandras erfarenheter. V

3.3. Personal

Personalstyrkan på företagareföreningarna var i början av år 1976 mer än dubbelt så stor som den var tio år tidigare. Bara under den senaste tre- årsperioden har personalstyrkan ökat med 120 tjänstemän. Ökningen synes ha fortsatt under loppet av år 1976. Kreditberedare och rådgivande ekonomer dominerar bland den handläggande personalen. Antalet tekniska rådgivare synes relativt sett har minskat i omfattning under den senaste tioårsperioden.

Figur 3:A visar utvecklingen av antalet anställda vid den "genomsnittliga" företagareföreningen under de senaste tio åren.

Figur 3:A Anta/el anställ- da vid den "genomsnittli—

ga " företagareföreningen 1 966—1 9 76.

Antal anställda

16 15 14

13 12 11 10

1966 67 68 69 70 71 72 73 74 75

Av figuren framgår att antalet anställda i genomsnitt ökat från ca 7 till ca 16 under loppet av tio år.

3.3.1. Befattningstyper

På grund av den mångfald uppgifter som åvilar företagareföreningarna och på grund av många föreningars flexibla organisation och arbetssätt är det svårt att på ett entydigt sätt indela föreningarnas anställda i olika befatt- ningstyper. I stort synes dock följande sex personalgrupper kunna urskiljas: che/Stjänstema'n ( VD). kreditberedare, rådgivande ekonomer, rät/givande tekni- ker, utbildningskonsulenter samt kamrerare och övrig kontorspersonal. Det bör påpekas att flera av föreningarnas tjänstemän tillhör mer än en av dessa kategorier och delar sin tid mellan exempelvis teknisk och ekonomisk råd- givning eller mellan kamerala uppgifter och kreditberedning. Arbetsupp- gifterna för respektive befattningstyp. liksom graden av VD:s delegering m in. kan variera något mellan länen beroende på bl a skiftande närings- livsstruktur och respektive förenings storlek.

VD ansvarar för att styrelsens beslut blir verkställda liksom för planering och ledning av kansliets verksamhet. VD upprätthåller vidare kontakter och förhandlar med läns- och riksorgan. kommuner. banker och företag, sprider kännedom om föreningen och dess verksamhet. utarbetar förslag till budgets. anslagsäskanden. företagsserviceprogram. remissyttranden m m. Vidare slutbedömer VD låneutredningar, ansvarar för utställda låne- reverser och ställda panter. upprättar bokslut och årsberättelser. verkställer konkreta åtgärder för att undvika låneforluster. deltari planläggning av kon- ferenser och kurser m m.

Kreditberedare m ni gör företagsekonomiska utredningar. förhandlar och rådgör med banker och andra intressenter samt utför övrig beredning i sam- band med ärenden om direktlån, statlig kreditgaranti. lokaliseringsstöd. gles- bygdsbidrag och energisparbidrag. Kreditberedarna föredrar som regel re—

spektive ärende inför styrelsen. upprättar lånereverser. infordrar panter samt utför övriga interna och externa uppgifter som har samband med kredit- verksamheten.

Rricigivanr/e ekonomer bedriver upplysning om företagareföreningens och andra organs utbud av tjänster. gör totalanalyser av enskilda företag. bedriver ekonomisk rådgivning i frågor rörande bokföring. redovisning. lönsamhets- och likviditetsberäkningar. budgetering. skatter.finansiering.försäljning. re- klam. marknadsföring. lokaliseringsfrågor mm. Rådgivningen kan ske så- som betalda konsultuppdrag eller inom ramen för föreningens olika före- tagsserviceaktiviteter. l sistnämnda fall rör det sig som regel om kostnadsfri rådgivning.

Rådgivande tekniker bedriver teknisk och i viss utsträckning även ekon— omisk rådgivningsverksamhet i frågor som rör produktutveckling. produkt- kalkylering. driftsplanering. verkstadsplanering. maskinlayout. arbets- och metodstudier. byggnadsprojektering och —kontroll. värdering av byggnader och maskiner. ?nköp. försäljning etc.

Utbi/dningskonsulenter informerar företag om tillgänglig Utbildningsservice och om vikten av fortbildning samt medverkar vid analys av företagens utbildningsbehov. Konsulterna samråder med SlFU och övriga utbildnings- givare samt söker verka för en bättre anpassning av kursutbudet till nä- ringslivets behov. Vidare medverkar de vid uppläggning av kurser och ack- visition av kursdeltagare samt ansvarar för internutbildningen på företa- gareföreningen.

Kamrerare och övrig kontorspersonal arbetar med upprättande eller gransk- ning av lånereverser. pantvård. bevakning av lån. avisering. kravärenden. beräkning av räntor. amorteringar och provisioner. fakturering, ordermot- tagning samt interna frågor rörande kassa. bokföring. bokslut. maskinskriv— ning. diarieföring. statistik etc.

3.3.2. Persona/resurser per 1976-01-01

Tabell 3:C visar föreningarnas personalresurser per 1976-01-01. med för- delning på olika befattningstyper. Totalt hade föreningarna vid denna tid- punkt 377 anställda. varav 20 på deltid.

Tabellen visar att föreningarna skiljer sig åt i fråga om storlek och in- riktning. Med reservation för svårigheten att entydigt dela in för- eningarnas anställda i olika befattningstyper kan utläsas att de olika föreningarna betonar skilda arbetsområden. Som exempel kan an— föras att vissa föreningar har relativt många kreditberedare. medan den råd- givande verksamheten synes dominera hos andra. Vidare framgår att några saknar tekniker, samtidigt som andra har fler tekniker än rådgivande eko- nomer.

Personalstyrkan varierar starkt mellan länen. från Gotlands 7 till Väster- bottens 25 heltidstjänster. Norrlandsföreningarna har genomgående stor per- sonalstyrka. Detta beror främst på att de har utvecklats successivt sedan slutet av 1930-talet och har haft omfattande sysselsättnings- och regional- politiska uppgifter. Föreningarna i stödlänen har även på senare år haft uppgifter som saknats i övriga regioner. t ex handläggning av glesbygdsstöd och uppgifter i anslutning till lokaliseringsstödet. Medelstilldelningen från

Tabell 3:C Personaluppsättning på företagareföreningarna 1976-01-01

Befattningstyp Företagareförening S:a

ABCDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZACBD

VD l” 1 10 1” 1a ] 1 1[2 1a 1a ]” l l l" 1(] 1" 1" l” l” 1 1 1” l', 1” 24 Kreditberedare

mm 5.5 2 l 3 3 2 2 l 2 4 4.5 2 2 5 3.5 5.5 3 1.5 7.5 3 2 4 6.5 4.5 80

Rådgivande

ekonomer 6 3 15 5 5 Tekniker — 05 2.5 3 1

Utbildnings-

konsulenter 2 0.5 0.5 1 1 0.5 1 0.5 0.5 0.5 l 1.

1.5 2 3.5 2.5 2 5 2 1 4 2 4 4.5 6 6 2.5 4.5 7 87 1 2 3 1.5 0.5 — 1 3 2.5 1 1.5 2.5 2.5 3 4.5 4 2 46.5

1 1 l l — 1 0.5 1 l 1 0.5 20 l — 1.5 l 1 0.5 l l — l 1 20

1 Kamrerare 0.5 1 1 1 1 0.5 1 0.5 0.5 1 5 3 3 4 3.5 2 1.5 3.5 5 7 6 7 6 89.5

1 1 _ 1 1 Ovrig personal 5 2 4.5 4 3 3 5 1.5 2 4.5 2

Summa 20 10 12.518 15 15 13 7 11 17 12.5 8.513 14 13.519 11 10.5 20.519 21 19 25 22 367

Anm. Anställd som arbetar deltid anges med 0.5. Anställd som tillhör två befattningstyper anges med 0.5 inom vardera befattningstypen. Siffrorna motsvarar således antalet upprätthållna heltidstjänster. (Totala antalet anställda var 377. varav 20 på deltid.) "I dessa föreningar är en av de övriga tjänstemännen även stf eller vice VD.

Källa: Företagareföreningarna.

såväl staten som landstingen torde tidigare ha anpassats efter den roll som respektive forening förväntas spela i bl a sysselsättningspolitiken. 1 dag - då de särskilda sysselsättnings- och regionalpolitiska medlen är bättre ut- byggda — tillämpas i regel helt andra kriterier för tilldelning av medel till föreningarna. såsom exempelvis antalet mindre industriföretag i respektive län. (Se vidare avsnitt 34.4 i det följande.)

Vi har emellertid kunnat konstatera att stora skillnader föreligger avseende de olika föreningarnas personella resurser i förhållande till det antal företag de har att betjäna. vilket kan belysas av figur 3:B.

Av figuren framgår bl a att företagareföreningen i Jämtlands län har ca 3.5 tjänstemän per 100 företag. medan föreningen i Stockholms län endast har ca 0.3. Inom de sex länen AB. F. M. N. O och P hnns inemot hälften av samtliga industriföretag i landet men endast ca 23 % av personalresur- serna vid landets företagareföreningar sammantagna. Motsvarande företa- gareföreningar har mindre än 1 tjänsteman per 100 mindre industriföretag ilänet.

Skillnaderna mellan föreningarna torde bero på flera faktorer. Tidigare har nämnts att norrlandsföreningarna är äldre och har speciella uppgifter i regionalpolitiken. Detta kan förklara att norrlandsföreningarna relativt sett är större än föreningarna i andra delar av landet. De olika länens skilda näringslivsstruktur och geografiska förhållanden torde också ha bidragit till skillnaderna. Behovet av personal är särskilt stort hos föreningar som verkar i industriellt mindre utvecklade län. Även landstingens näringspolitiska am- bitioner har påverkat den relativa resurstillgången på reSpektive förening. Som kommer att framgå i kapitel 6 kanaliserar landstingen sina närings- politiska insatser i högst varierande omfattning via företagareföreningarna.

Slutligen bör också framhållas att skillnaderna även är beroende av till- gången på service utanför resp företagareförening från exempelvis privata konsultföretag. näringslivsorganisationer osv. Är tillgången på service vid sidan av föreningen i ett visst län god — både kvantitativt och kvalitativt — skulle detta kunna tala för att företagen i detta län relativt sett inte är

Antal tjänstemän per 100 verksamhetsställen

3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5

AB D F H K M O R T W Y AC Företagare- CEG | LN PS UXZBD förening

Figur 3:B Antal tjänste- män på resp./örelagar'e/ör- eningjiim/ört med antalet verksam/ietsstäI/en (()—49 anställda) i tillverkningsin- dustri i länet.

så beroende av föreningens tjänster. Det torde stå helt klart att serviceutbudet i storstadslänen är betydligt mer omfattande och differentierat än i norr- landslänen.

Våra överväganden och förslag vad gäller föreningarnas framtida behov av personella resurser redovisas i kapitel 12.

3.3.3. Persona/ens ålder och anställningstid

Tre fjärdedelar av chefstjänstemännen i företagareföreningarna var 50 år eller däröver 1976-01-01. vilket innebär en högre medelålder hos denna personalgrupp än vad som gällde för chefstjänstemännen i företagareför— eningarna år 1966. Tre femtedelar av den övriga handläggande personalen var 1976-0101 under 40 år. vilket innebär att denna personalgrupp i dag är genomsnittligt yngre än motsvarande grupp år 1966. Åldersklyftan mellan chefstjänstemän och övriga handläggare har alltså ökat.

Av tabell 3:d framgår chefstjänstemännens och den övriga handläggande personalens antal ijänsteär på företagareföreningen.

Drygt hälften av chefstjänstemännen har år 1976 sålunda varit anställda på respektive förening i mer än 10 år. Fyra av dem hade varit anställda i mer än 20 år. En majoritet (ca 57 %) bland den övriga handläggande per- sonalen hade däremot en anställningstid understigande 6 år.

3.3.4. Utbildning och praktik

Tabell 3:e utgör en sammanställning av chefstjänstemännens och den övriga handläggande personalens utbildning. Fördelning har skett på fyra kategorier — akademisk examen. akademiska betyg (motsvarande). studentexamen motsvarande) och övrig utbildning — i enlighet med den högsta grundut» bildning vederbörande tjänstemän hade vid undersökningstillfallet (1976- 01-01).

Tabell 3:d Den handläggande personalens anställningstid vid den egna företagare- föreningen 1976-01-01

Befattningstyp Andel (procent) av föreningens handläggare som varit på föreningen i

0—5 år 6—l0 år 11—20 år 21— år Summa

ghefstjänstemän 25.0 20.8 37.5 16.7 100 Ovrig handläggande personal'l 57.3 21.7 17.4 3.6 100

" Kreditberedare. rådgivande ekonomer och tekniker. utbildningskonsulenter. kam— rerare.

Tabell 3:a Utbildning hos företagareföreningarnas handläggande personal

1976-01-01

Befattningstyp Andel (procent)av föreningarnas handläggare med resp. högsta utbildningsnivå Akadem Akadem Student- Övrigt Summa examen betyg examen

(motsv) (motsv)

ghefstjänstemän 20.8 29.2 45.8 4.2 100 Ovrig handläggande

personal" 37.5 16.2 29.6 16.6 100

" Kreditberedare. rådgivande ekonomer och tekniker. utbildningskonsulenter. kam» rerare.

Som framgår av tabellen hade ca hälften av såväl chefstjänstemännen som övriga handläggare antingen avlagt akademisk examen eller bedrivit akademiska studier av någon omfattning. Chefstjänstemännen är i detta avseenden en relativt homogen grupp. Endast 25 % av dessa faller utanför de mellersta utbildningskategorierna. Däremot föreligger större skillnader bland den övriga handläggande personalen. Av dessa hade ca 37 % aka- demisk examen. samtidigt som 17 % hade lägre utbildning än student- examen.

Personalens arbets/ivser/arenhet utanför den egna föreningen framgår av tabell 3:f. I tabellen anges hur många års praktik chefstjänstemännen re- spektive den övriga handläggande personalen hade per 1976—01—01. Därvid har praktiken delats upp i fem kategorier efter typ av arbetsplats. nämligen industriföretag. annat företag. förvaltning. annan företagareförening och öv— rig praktik.

Tabell 3:f Arbetslivserfarenhet hos företagareföreningarnas handläggande personal

1976—01-01 Befattningstyp Genomsnittligt antal års praktik av resp slag Genom— snittligt lndustri- Annat Förvalt- Annan Övrig antal års företag företag ning före- praktik praktik tagare— (summa) förening Chefs- . tjänstemän 11.6 3.0 2.4 1.8 1.5 20.3 Övrig hand- läggande personal” 5.5 2.4 1.2 0.4 0.9 10.4

" Kreditberedare. rådgivande ekonomer och tekniker. utbildningskonsulenter. kam- rerare.

Som tabellen utvisar hade chefstjänstemännen i genomsnitt 20 års praktik varav merän hälften av tiden på industriföretag. Gruppen övriga handläggare hade i genomsnitt 10 års praktik varav hälften inom industrin. Fö kan noteras att den genomsnittlige chefstjänstemannen bland sina praktiska me- riter har 2 års tjänstgöring på annan företagareförening.

3.4. Ekonomi

I detta avsnitt redovisas den ekonomiska utvecklingen vid företagareför- eningarna. vad gäller ekonomisk ställning. lånemedel, intäkter och kostnader samt statsbidrag. Redovisningen bygger främst på uppgifter som inhämtats från föreningarna. Det bör påpekas att helt enhetliga bokförings- och bok- slutsprinciper inte förelegat varför materialet kan vara behäftat med vissa felaktigheter. Det bör också nämnas att föreningarnas uppgifter om låne- fordringar avser nominella belopp. Uppgifterna rörande statliga bidrag avser budgetår. medan övriga uppgifter redovisas för kalenderår.

3.4.1. Ekonomisk ställning

Föreningarnas tillgångar och skulder utgörs huvudsakligen av lån från sta- tens hantverks- och industrilånefond. Dessa medel lånar föreningarna i sin tur ut till hantverks- och industriföretag inom länet.

Tabell 3:g redovisar i sammandrag föreningarnas balansräkningar vid ut- gången av åren 1965 och 1975.

Tabell 3:g Företagareföreningarnas balansräkningar 1965-12-31 och 1975-12-31 i

sammandrag 1965-12-31 1975-12—31 mkr % mkr % Til/gångar Utestående lånefordringar 142 87 343” 83 Kassa. bank. postgiro 15 9 44 11 Övriga tillgångar 6 4 26 6 Summa tillgångar 163 100 414 100 Skulder och eget kapital Lån ur hantverks— och industrilånefonden 153 94 359 87 lån från landsting/kommun 3 2 14 3 Ovriga skulder 2 I 32 8 Eget kapital varav: 5.5 3 9.5 2 Andelskapital (0.5) (0.8) Förlusttäckningsfonder m. m. (3.3) (6.0) Ovriga fonder (1.6) (2.7) Summa skulder och eget kapital 163 100 414 [00

”Exkl fordringar i konkurser. Källor-: SOU 1967:40 samt föreningarnas årsredovisningar för år 1975.

Som framgår av tabellen har föreningarnas sammanlagda balansomslut- ning på 10 år ökat från 163 milj kr till 414 milj kr. Vid slutet av år 1975 utgjorde de nominella lånefordringarna 83 procent av de totala tillgångarna.

Efter lånefordringar var största posten på tillgångssidan kassa, bank/ord- ringar m in som utgjorde 11 00 av de totala tillgångarna. Denna bokslutspost torde till stor del bestå av medel som föreningarna lånat av staten men ännu inte hunnit låna ut till företag. Nuvarande regler för föreningarnas upplåning gör det nödvändigt att hålla en viss likvid reserv. Övriga tillgångar (6 %) består av bl a räntefordringar. övriga fordringar. inventarier samt i något fall fastigheter.

På skuldsidan upptog 1975-12-31 posten län ur hantverks- och industri- lånefonden 359 milj kr eller 87 % av balansomslutningen. 1 posten övriga skulder (8 %) märks bla förskottsbetalda bidragsmedel från staten. Medel som avses täcka hela budgetåret betalas vanligen ut i sin helhet på sen- sommaren. varför föreningarna vid kalenderårsskiftet kan balansera ungefär halva anslaget i ny räkning.

Föreningarnas eget kapital uppgår till 2 % av balansomslutningen och utgörs huvudsakligen av förlusttäckningsfonder och värderegleringskonton. Siffrorna är som nämnts i det föregående något osäkra på grund av för- eningarnas skiftande redovisningsprinciper.

De olika balansposternas relativa storlek skiljer sig självfallet i betydande grad mellan de olika föreningarna. Det egna kapitalet varierar exempelvis mellan 0.1 % och 9.2 % av balansomslutningen. Föreningarnas karaktär av samhällsorgan gör att en låg soliditet i realiteten inte innebär någon risk för likvidation. Stora låneförluster täcks upp av staten såvida förening- arnas medel för ändamålet visat sig otillräckliga.

3.4.2. Länemede/

Statens utlåning av medel till företagareföreningarna inleddes i samband med att de första föreningarna bildades i slutet av 1930-talet. Före år 1960 kunde föreningarna förmedla statliga lån ur ett flertal mindre fonder. Fro m budgetåret 1960/61 får föreningarna låna ur en enda fond. statens hantverks- och industrilånefond. till vilken medel anvisas över kapitalbudgeten. under elfte huvudtiteln (arbetsmarknadsdepartementet). Låneverksamheten har successivt ökat i omfattning. vilket framgår av tabell 3:h.

Tabell 3:h Hantverks- och industrilånefondens utveckling (milj kr)

År (30/6) Fondkapital Utestående Därav till (brutto) lån företagare- föreningarna

1960 83.4 74.2 63.3 1964 126.0 124.5 117.5 1968 189.4 184.7 182.4 1972 272.3 264.7 2634 1976 391 .8 369.8 369.3

Källor: Kammarkollegiet och SOU 1967:40.

F igur 3 :C Utestående slal— Iiga lånemedel hos förela- gare/ö'reningama [ 966 -06 - 30 och 1975—12-31.

Källor: SOU l967:4O samt föreningarnas årsre— dovisningar för år 1975.

Riksdagen har i anslutning till prop 1975/761100 beslutat att för budgetåret 1976/77 förstärka fonden med 50 milj kr. Härav har industriverket fördelat 45 milj kr till föreningarna. Som framgår av tabellen hade föreningarna 1976- 06-30 lån urfonden på sammanlagt 369 milj kr. Av dessa beviljade lånemedel hade föreningarna dock avstått från att lyfta sammanlagt 57 milj kr. För— eningarna tycks vara obenägna att lyfta större belopp än vad som ound- gängligen går åt för att betala ut beviljade hantverks- och industrilån. Detta sammanhänger med att föreningarna — med undantag för en mindre, räntefri del — skall betala ränta på lånemedlen. Samtidigt får de inte återbetala obe- hövliga medel som en gång lyfts från kammarkollegiet. Föreningarna har svårigheter att kortfristigt placera dessa medel till en ränta som motsvarar räntan för lån ur fonden. Detta förhållande tenderar att försämra deras eko- nomi och orsaka merarbete.

Föreningarna har framställt önskemål om en övergång till ett system där föreningarna har kredit i räkning från fonden inom viss gräns, men med fri återbetalningsmöjlighet. Våra överväganden i anslutning härtill redovisas i kapitel 11.

1 1962 års företagareföreningsutrednings betänkande (SOU 1967240) konstaterades att lånemedlen var ojämnt fördelade mellan länen. Bla till följd av att föreningarna får använda inflytande amorteringar från företagen för ny utlåning hade de äldre föreningarna kommit att disponera en opro- portionerligt stor andel av lånemedlen. Figur 3:C visar hur stora belopp som varje förening disponerade 1966 resp 1975.

Lånemedel = (Milj. kr) 1966

'] = 1975 25

20

15 1975

10

1 966

ii K *M'b R T W Y AC- Genom- | L N P S U X Z BD snitt (Företagareföreningar)

De totala utestående lånemedlen har ökat på knappt tio år från 163 milj kr till 369 milj kr. Som kan utläsas av figur 3:C har förhållandet mellan länen förändrats i viss utsträckning, så att de äldre norrlandsföreningarna nu disponerar mindre andelar av det totala utrymmet än de gjorde för ca tio år sedan. Norrlandslänens (X. Y. Z, AC och BD) sammantagna andel har på tio år sjunkit från 33 % till 22 %.

Det är även intressant att studera hur stora lånemedel föreningarna för- fogar över i förhållande till antalet mindre företag (verksamhetsställen) i länet. Figur 3:D visar att föreningarna i genomsnitt disponerar ca 10000 kr per företag i den huvudsakliga målgruppen.

Betydande länsskillnader föreligger. Sålunda disponerar föreningen i Got- lands län ca 35 000 kr per företag i målgruppen. medan motsvarande belopp för stockholmsföreningen är endast ca 3000 kr. Olikheterna torde främst bero på ojämn efterfrågan på föreningslån i de olika regionerna. l storstads- länen finns t ex ett rikt, konkurrensbetonat utbud på ordinarie bankkrediter, vilket tenderar att hålla tillbaka behovet av statliga kompletteringskrediter. I dessa län har företagens fastigheter också genomgående högre marknads- värden och accepteras därför lättare som lånesäkerheter av företagens or- dinarie kreditgivare.

Det är emellertid också möjligt att vissa föreningars begränsade personella resurser medfört att föreningarna varken hunnit upplysa småföretagen om möjligheten att få direktlån eller kunnat effektuera låneärenden i den om- fattning som efterfrågan motiverat. Några föreningar uppger att de tidvis haft direkt brist på lånemedel. Den ojämna spridningen av lånemedlen synes ha medfört att företagens möjligheter att få lån från företagareföreningen till viss del är beroende på i vilket län verksamheten bedrivs.

Utöver de statliga lånen förfogar fem föreningar (AB, C, R, Z och AC) över lånemedel från resp landsting på totalt 14 milj kr. Av dessa disponeras 10 milj kr av föreningen i Stockholms län.

För närmare uppgifter om föreningarnas låneverksamhet mm hänvisas till kapitel 5.

Länemedel (tkr) per verksamhetsställe

Riksgenom- Figur 3:D Företagare/ör- snitt eningarnas statliga läne- mede/ I 975 jämfört med antalet verksamhetsstä/Ien med 0—49 anställda inom

AB D F H K M O R T W Y AC Företagare- tillverkningsindustriiresp ”C E G | L N P S U X Z BD förening län.

3.4.3. Intäkter och kostnader

] tabell 3:i redovisas i sammandrag föreningarnas resultaträkningar för åren 1965 och 1975.

Tabell 3:i Företagareföreningarnas resultaträkningar för 1965 och 1975 i samman- drag

1965 1975 Mkr % Mkr %

Intäkter Administrationsbidrag 1.2 15 16.4 33 Företagsservicebidrag — — 5.3 I] Utbildningsservicebidrag — — 2.1 4 Bidrag för administration av

glesbygdsstöd — — 1.1 2 Andra statliga bidrag 1.0 12 0.9 2 Summa statliga bidrag 2.2 27 25.8 52 Landstings/kommunbidrag 2.6 33 12.2 25 Räntenetto 1.8 22 3.8 8 ifonsultintäkter 1.1 14 3.1 6 Ovriga intäkter” 0.3 4 4.9 10

Summa intäkter 8.0 100 49.8 100 Kostnader

Löner och övriga personalkostnader 5.2 66 31.5 63 Administrationskostnaderb 1.5 19 8 .9 18 Ovriga kostnaderf 1.2 15 9.4 18

Summa kostnader 80 100 49.8 100

alnkl. återvunna avskrivningar av lån samt "årets förlust". blnkl. resekostnader och avskrivningar på inventarier. Clnkl. bla gjorda avskrivningar på lån samt "årets vinst". Källor: SOU 1967:40. statens industriverk samt föreningarnas årsredovisningar för år 1975.

Som framgått tidigare dominerar stats- och landstingsbidragen på intäkts- sidan. Föreningarnas intäkter utgjordes år 1975 till drygt hälften av stats- bidrag och till ca 25 % av landstingsbidrag. I takt med att föreningarna kommit att spela en allt större roll i den statliga näringspolitiken har stats- bidragen de senaste åren fått en ökad betydelse för finansieringen av deras verksamhet.

Förutom bidragen från samhället har föreningarna dessutom intäkter i form av ränteöverskott och konsultintäkter. Dessa poster har dock fått allt mindre relativ betydelse. Posten räntenetto består till hälften av den marginal på 0.5 % som föreningarna enligt gällande regler får behålla vid sin utlåning av de statliga medlen. Dessa medel skall föreningarna avsätta till särskilda förlusttäckningsfonder.

På kostnadssidan dominerar personalkostnaderna med 63 % av de totala kostnaderna. Denna relation är i stort sett oförändrad sedan år 1965. För-

eningarnas snabba tillväxt kan illustreras med att de totala kostnaderna under den senaste tioårsperioden ökat från 8 milj kr till 50 milj kr.

Det bör i detta sammanhang nämnas att företagareföreningarna efter en lagändring år 1975 (prop 1975/76:78. SFS 1975:1146) ingår bland de organ (53 &. kommunalskattelagen) som är befriade från inkomstskatt.

3.4.4. Statliga bidrag

Företagareföreningarna får ett flertal olika former av statsbidrag för skilda ändamål.

Sedan flera år tillbaka får föreningarna ett allmänt administrationsbidrag för att täcka kostnaderna för sin basorganisation. Medlen bekostas ur anslaget Bidrag till/öretagare/öreningar mfl: Administrationskostnader och anvisas över statsbudgetens elfte huvudtitel. Anslaget kommer dock från och med år 1977 att anvisas över trettonde huvudtiteln (industridepartementet).

l samband med industriverkets tillkomst år 1973 engagerades föreningarna på allvar i den statliga verksamheten med företagsservice. För detta ändamål anvisas årligen medel under en särskild anslagspost, Främjande av före- tagsservice över statsbudgetens trettonde huvudtitel (industridepartementet). Ytterligare medel anvisas över trettonde huvudtiteln. under anslagsposten Regional utbildningsservice, för föreningarnas uppgifter i anslutning till ut- bildningsverksamheten. Föreningarna i de sju skogslänen (S. W. X. Y. Z. AC och BD) erhåller sedan år 1968 medel ur anslaget Särskilda stödåtgärder ig/esbygder över elfte huvudtiteln för att administrera glesbygdsstödet till hemarbete. De kan fö erhålla speciella medel ur sistnämnda anslag för att genomföra särskilda företagsserviceprojekt i glesbygden (anslagsposten Stöd till företagareföreningar).

Härutöver har föreningarna under de senaste två åren fått statliga medel i särskild ordning för att bla fullgöra uppgifter i samband med ärenden om dels s k garantilån/ör arbetsmiljön (arbetsmarknadsdepartementet). dels bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivets byggnader (industridepar- tementet). Storleken av dessa sistnämnda administrationsmedel baseras på antalet behandlade ärenden inom respektive förening.

industriverket har i sin anslagsframställning för budgetåret 1976/77 fö- reslagit att anslagsposten Främjande av företagsservice slås samman med anslaget Bidrag till företagareföreningar m fl eftersom verket uppfattar att de båda anslagen har likartat syfte. Regeringen har genom beslut 1975-12-18 överlämnat verkets framställning i denna del till företagareföreningsutred- ningen. Våra överväganden i denna fråga redovisas i kapitel 12.

Industriverket har för budgetåret 1976/77 — med utgångspunkt i riks- dagens beslut i anledning av prop 1975/76:100 — fördelat bidrag på ca 30 milj kr till föreningarna. Vissa mindre belopp har innehållits för centrala insatser.

l tabell 3:k redovisas bidragens fördelning på olika företagareföreningar. Vid fördelning av medlen på de olika föreningarna söker industriverket. som nämnts i det föregående. ta ökad hänsyn till bla antalet mindre till- verkningsföretag i resp län. Då medlen fördelas beaktas självfallet även

Tabell 3:k Statliga bidrag m m till företagareföreningarna för budgetåret 1976/77. Länsvis fördelning. (Belopp i ] OOO-tal kronor)

Före- Allmänt Bidrag för Bidrag för Summa Låne- tagare- administra- företags- utbildnings- bidrag medel förening tionsbidrag service service

AB 900 605 170 1 675 3 000 C 740 230 80 1 050 2 000 D 715 220 60 995 2 500 E 820 340 180 1 340 2 500 F 1 125 385 135 1 645 2 500 G 740 330 140 1 210 2 000 H 865 330 120 1 315 2 000 1 465 145 70 680 500 K 575 175 170 920 1 000 L 850 350 110 1 310 3 000 M 650 375 140 1 165 3000 N 795 220 80 1 095 2 000 0 1015 385 160 1560 3000 P 1010 375 130 1515 3 000 R 925 305 120 1 350 2 000 S 930 370 130 1 430 2 000 T 740 245 125 1 110 2000 U 625 220 80 925 2 000 W 1015 330 110 1455 2000 X 730 220 100 1 050 0 Y 905 275 110 1 290 0 2 815 220 110 1145 1000 AC 960 275 130 1 365 1 000 BD 930 275 120 1 325 1 000 Summa 19 840 7 200 2 880 29 920 45000

Anm.: Föreningarna kommer att från staten erhålla ytterligare bidrag för admini- stration av glesbygdsstödet. garantilånen för arbetsmiljön samt energisparstödet. Dessa bidrag är inte beloppsmässigt fastställda för 1976/77. men uppgick året före till totalt ca 2 milj kronor.

det faktum att föreningarna i stödlänen fullgör vissa uppgifter inom re- gionalpolitiken. Behoven av insatser i olika regioner samt föreningarnas egna bedömningar av erforderliga medel är av central betydelse då me- delstilldelningen avgörs. även om de totala anslagsökningarna tidvis inte har givit utrymme för någon omfördelning av anslagen mellan de olika länen.

Föreningarna har uttryckt önskemål om att staten skulle fastställa bidragen för längre tid. helst flera år framåt. Planeringen — bl a rekryteringen av ny personal — på föreningarna skulle därvid underlättas. Vidare skulle förening- arnas medelsäskanden och redovisning underlättas såvida bidragen —i likhet med föreningarnas övriga intäkter — avsågs att gälla för kalenderår. vilket sammanfaller med föreningarnas och landstingens räkenskapsår.

Våra överväganden i samband med nyssnämnda frågor redovisas i kapitel 12.

3.5. Företagareföreningarnas Förbund

Företagareföreningarnas Förbund är enligt dess stadgar. #2.

"samarbetsorgan mellan länens företagareföreningar. Förbundet har till ändamål att tillvarata föreningarnas gemensamma intressen och främja de uppgifter. som för- eningarna har sig anförtrodda.

Förbundets främsta uppgift därvid är

att lämna föreningarna service i olika avseenden. att i anpassning till förändringarna inom näringsliv och samhälle verka för ett effektivt utnyttjande av föreningarnas resurser. att i frågor. som berör föreningarnas verksamhet. upprätthålla regelbundna kontakter med myndigheter och organisationer. att informera om föreningarna och deras tjänster. att vara remissorgan i frågor. som berör föreningarnas verksamhet. liksom i frågor. som berör de mindre och medelstora företagen." Samtliga 24 företagareföreningar är medlemmar i förbundet och utövar genom ombud sin rätt att delta i handhavandet av förbundets angelägenheter på förbundsstämman. Styrelsen består av ordförande samt tio ledamöter. Styrelsens sammansättning avses spegla sammansättningen i de enskilda föreningarnas styrelser.

Förbundets verksamhet finansieras genom avgifter från de 24 medlems- föreningarna. För år 1976 uppgick kostnaderna till ca 700 000 kr. varav hälf- ten utgjorde lönekostnader för förbundskansliets personal. Kansliet består fn av tre personer.

Bland initiativ som förbundet tagit under senare år kan nämnas bla ut- arbetandet av ett analysmaterial. "Se om företagareföreningen (SOFF)". syf- tande till att effektivisera föreningarnas verksamhet. Flertalet av förening- arna har utnyttjat materialet. Förbundet har även sökt effektivisera för- eningarnas externa Och interna informationsverksamhet. Genom förbundets försorg utarbetades därvid en särskild promemoria. "lnformationspolicy för företagareföreningarna" (1973). En uppföljning av detta arbete är bl a ett informationsblad till föreningarna med kvartalsvis utgivning. Enligt för- bundet är avsikten att detta blad skall bilda stommen i föreningarnas länsvisa skriftliga information till företagen.

Förbundet har dessutom genomfört regionala konferenser med deltagare ur företagareföreningarnas styrelser och sammanträden med föreningarnas chefstjänstemän. Därutöver har förbundet arrangerat pressresor i några län samt medverkat vid genomförandet av olika kurser. bl a för föreningssty- relsernas fackliga representanter. Förbundsstyrelsen har initierat en perso- nalpolitisk utredning med uppgift att framlägga förslag i vissa frågor som rör föreningarnas anställda. Vidare har förbundet besvarat ett flertal remisser samt på eget initiativ gjort framställningar rörande exempelvis storleken av föreningarnas statsbidrag. En stor del av förbundets verksamhet har så- ledes karaktären av information. samordning och serviclämnande visavi föreningarna.

3.6. Sammanfattning

Då det gäller företagareföreningarnas organisation och ekonomi har vi funnit följande förhållanden som är av mer väsentlig betydelse för våra övervä- ganden och förslag i senare kapitel.

El Föreningarnas styrelser uppvisar betydande skillnader med avseende på sammansättning. arbetssätt, ledamöternas sammanlagda mandattider och industriella erfarenhet m m. I] Föreningarnas kanslier skiljer sig i hög grad vad avser bl a organisation. arbetssätt och förekomst av styrmedel. El Betydande länsskillnader föreligger ifråga om antal tjänstemän på respek— tive förening i relation till det antal företag som skall betjänas. Antalet tjänstemän per 100 företag varierar från ca 0,3 till ca 3.5. Cl Betydande länsskillnader föreligger med avseende på storleken av de stat- liga lånemedel företagareföreningarna disponerar. Detta gäller även lå- nemedel i relation till antalet mindre industriföretag i resp län. Riks- genomsnittet är ca 10 000 kr per företag. Genomgående har de företagsrika länen mindre relativa låneresurser till sitt förfogande. DStaten beviljar föreningarna bidrag i flera olika former och under olika anslag och huvudtitlar på statsbudgeten. Industriverket har föreslagit att företagsserviceanslaget och det allmänna administrationsanslaget slås samman eftersom anslagen synes ha likartat syfte. El Föreningarna upplever starkt behov av att de statliga och landstingskom- munala bidragen till dem fastställs för flera år i förväg. Därigenom skulle bla deras personalrekrytering och planering i övrigt underlättas.

4. Företagareföreningarnas nuvarande verksamhet: Företagsservice

4.l inledning

Företagareföreningarnas verksamhet har främst ett allmänt produktions- främjande syfte. lnom ramen för detta syfte bedriver föreningarna en rad olika aktiviteter. Vi har valt att i den följande redovisningen dela in för- eningarnas olika uppgifter i två huvudsakliga verksamhetsområden. näm- ligen företagsservice och kreditstöd. Tidsåtgången under år 1975 för olika delaktiviteter inom ramen för dessa två verksamhetsområden framgår av tabell 4:a.

Vi vill betona att siffrorna inte är helt entydiga, bl a därför att de olika aktiviteterna inte alltid låter sig hänföras till ett speciellt delområde. Under delaktiviteten "övrig verksamhet" kan sålunda rymmas även aktiviteter inom tex den kreditstödjande verksamheten. Tabellen visar emellertid i grova drag hur arbetstiden fördelas på olika verksamhetsområden.

Av tabellen kan bla utläsas att föreningarna ägnar i stort lika mycket tid åt företagsservice som åt kreditstöd. På företagsserviceområdet dominerar

Tabell 4:a Tidsåtgången för företagareföreningarnas samlade aktiviteter under år 1975, fördelad på olika delaktiviteter (procentuell fördelning av antalet arbetsdagar)

Företagsservice mm därav för informations- och kontaktverksamhet.

allmän rådgivning m m. 20.2 debiterad rådgivning/konsultverksamhet 6.0 Utbildningsservice 5.2 övrig verksamhet 73 38.7 Kreditstöd mm därav för handläggning av kreditansökningar 14.8 uppföljning/bevakning av beviljade krediter 9.6 handläggning av bidrag till energibesparande åtgärder l,3 handläggning av glesbygdsstöd 2.4 yttranden och utredningar om lokaliseringsstöd 3.9 32.0 Intern administration 29.5 (ej specificerat på verksamhetsområden)

Summa , 100

Källa: industriverket/företagareföreningarna.

informations- och kontaktverksamheten samt den allmänna rådgivningen. På kreditstödområdet tar handläggning och uppföljning/bevakning av kre- ditärenden mest tid i anspråk.

Mälgrupperna för föreningarnas företagsservice- resp kreditstödverksam— het är inte helt identiska. Det bör framhållas att ingendera verksamheten idag riktar sig mot företag inom samtliga näringsgrenar. Den kreditstödjande verksamheten har en mer begränsad målgruppsinriktning än företagsser— viceverksamheten. Författningar och andra riktlinjer för föreningarna ger emellertid utrymme för viss flexibilitet i målgruppshänseende. Praxis inom de olika föreningarna är därför växlande. [ fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora industriföretag.

Reglerna för företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet finns i kungörelsen (l960:372. omtryckt l973:550. ändrad senast 19761471) om stat- ligt kreditstöd till hemslöjd. hantverk och småindustri. Sådant stöd lämnas för att främja hemslöjd. hantverk och småindustri samt därmed jämförlig verksamhet. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan industriell verksamhet eller i fråga om anläggningsverksamhet eller — med viss begränsning — verksamhet inom jordbrukets binäringar.

Stöd till större företag får utgå bara om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan vara att stödet är angeläget från sysselsättnings- eller lokaliserings- synpunkt eller att stöd till en större industri medför gynnsamma verkningar även för mindre industri och hantverksföretag. tex genom att de är un- derleverantörer till den större industrin. [ sammanhanget bör nämnas att det inte ges någon exakt storleksmässig avgränsning av begreppet hantverk och småindustri i förarbetena till gällande författning. Den praxis som ut- vecklats torde dock innebära att företag med upp till ca 200 anställda inräknas i den huvudsakliga målgruppen.

Med annan industriell verksamhet avses i författningen någon form av tillverkning. bearbetning eller förädling.

Bestämmelserna omfattar även industriliknande verksamhet. dvs sådan verksamhet som ursprungligen brukade utföras i industriföretagens egen regi som ett led i tillverkningskedjan men som numera ofta har brutits ut och förts samman till särskilda för ändamålet bildade företag. Det skall alltså vara fråga om verksamhet som ligger nära tillverkningsmomentet.

Exempel på industriliknande verksamhet är sålunda djupfrysningsföretag. som tar hand om produkter från jordbruk. trädgårdsoäring, jakt eller fiske för rensning och styckning. Efter djupfrysning och eventuell förvaring le- vereras produkterna vidare till livsmedelsindustrier. Vidare kan till indu- striliknande verksamhet hänföras sådana företag som under industriella för- mer och i större skala bedriver viss förädling. t ex kafferosterier och skinn- och pälsberedning. eller viss form av tillverkning. t ex större fotolaboratorier för framställning av fotokopior och förstoringar. Viss bearbetning av na- turprodukter bör likaså betraktas om industriliknande verksamhet. t ex såg- ning av skiffer. sortering av grus i sorteringsverk och verksamhet vid sten- kross, om sådan verksamhet bedrivs i större omfattning och har permanent karaktär.

Däremot hänförs exempelvis inte grossist- och detaljhandelsföretag. lag- ringsverksamhet i anslutning till transportfunktionen. djuruppfödning eller odlingsverksamhet till industriliknande verksamhet.

Bestämmelserna om kreditstödet innebär en väsentlig avgränsning så- tillvida att tjänsteproducerande företag inte räknas som stödberättigad verk- samhet. Med anledning av motionsyrkanden har riksdagen våren 1976 emel- lertid beslutat att reglerna för det statliga kreditstödet snarast bör ändras på sådant sätt att även tjänsteproducerande företag kan komma i åtnjutande av kreditstöd (mot. 1975/76:2l13. NU 1975/75:51. rskr 1975/76330). Riks- dagsbeslutet innebär dock ingen närmare precisering av vilka grupper av tjänsteproducerande företag som bör räknas in i målgruppen.

Regeringen har genom tilläggsdirektiv 1976-06-17 uppdragit åt företaga- reföreningsutredningen att skyndsamt lämna förslag till lämplig avgränsning av den beslutade utvidgningen av föreningarnas kreditstödjande verksam- het.

Vad gäller målgruppen för företagsserviceverksamheten är denna. som nyss nämnts. inte lika begränsad som målgruppen för kreditstödverksam- heten. Företagsserviceverksamheten regleras inte heller i någon författning utan riktlinjerna finns främst i propositionen (prop 1968161) angående rikt- linjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet m m och i propositionen (prop 1973141) angående industripolitisk verksorganisation m m.

Våra ställningstaganden beträffande målgrupperna för föreningarnas fram- tida verksamhet redovisas i kapitel 9.

4.2. Företagsservice

4.2.1. Allmänt

Olika typer av tjänster till näringslivet. som brukar sammanfattas under begreppet företagsservice. tillhandahålles av en rad organ. tex offentliga organ. privata företag och organisationer. Det förekommer vidare en mycket omfattande rådgivningsverksamhet mellan enskilda företag. vilket också kan ses som en form av företagsservice.

Den statliga och statsunderstödda servicen utgör endast en mindre del av det totala utbudet. I stort kan sägas att insatserna är koncentrerade till teknisk och industriell utveckling. utbildning samt marknadsföring.

Näringslivsorganisationerna har under senare är byggt ut sina service- insatser riktade till de mindre och medelstora företagen. Exempel på områden inom vilka organisationerna tillhandahåller tjänster är utbildning. redovis- ning. revision. rådgivning i skatterättsliga och andra juridiska frågor samt allmän ekonomi och teknik.

Den största delen av serviceutbudet kommer emellertid från de kom- mersiella privata service- och konsultföretagen. Totalt rör det sig om cirka 16 000 företag. Bland de privata företagen kan nämnas advokatbyråer. an- _ nons- och reklambyråer. arkitektkontor. banker. bokförings- och revisions- byråer. dataservicebyråer. konsulterande ingenjörer och patentbyråer. Dess- utom finns särskilda inkasso—. leasing- och factoringföretag samt allmänna konsultföretag för administrativa och tekniska tjänster samt marknadsfö- ringstjänster.

Statsmakternas riktlinjer för den företagsserviceverksamhet. som före- tagareföreningarna bedriver finns. som vi tidigare har nämnt. i bla prop l968:61. Där sägs bl a (s 86)

"Om den mindre företagsverksamheten skall kunna hävda sig i en allt hårdare konkurrens är det ett livsvillkor att de enskilda företagen målmedvetet tillvaratar de rationaliseringsmöjligheter som föreligger. Teknisk förnyelse. rationell marknads- föring och framsynt ekonomisk planering får härvidlag allt större betydelse. Genom fortsatt utveckling av konsultations— och rådgivningsverksamheten bör föreningarna kunna stimulera till och stödja genomförandet av sådana åtgärder.

Av det allmänna syftet följer också att både företagareföreningarnas konsultations— och rådgivningsverksamhet och deras kreditförmedlande uppgifter bör inriktas på företag som från ekonomisk synpunkt har goda framtidsutsikter, Detta innebär att föreningarna bör inrikta sig på att stödja inte bara företag som redan är lönsamma utan också sådana företag som genom föreningarnas medverkan kan utvecklas till god lönsamhet."

l prop 1973141 som bla behandlar olika industripolitiska stöd- och ut- vecklingsinsatser. definieras begreppet företagsservice. Med företagsservice avses främst

— information till företagen i olika frågor tex om former för finansiering. beskattningsregler. regler för handel på olika utlandsmarknader eller olika standardiserings-. patent-, provnings-. säkerhets- och miljövårdskrav. — utbildning(fortbildning) i tekniska, ekonomiska och administrativa frågor inkl marknadsföringsfrågor. - rådgivning (konsulttjänster) i tekniska. ekonomiska och administrativa frågor inkl marknadsföringsfrågor. — tekniska tjänster beträffande produktutveckling. prototyptillverkning och provning. Vad gäller behovet "och utbudet av företagsservice framhålls följande i propositionen

"Behovet av företagsservice varierar givetvis mellan företag i olika branscher. rc- gioner och storleksklasser. lnte minst för de mindre och medelstora företagen torde behovet av företagsservice vara påtagligt. Ett företag inom denna grupp kan inte i samma utsträckning som ett större företag förfoga över kunnande och utrustning med tillräcklig kvalifikationsnivå på alla för företaget väsentliga områden. Genom att köpa tjänster utifrån kan även sådana företag med begränsade resurser tillgodose starkt specialiserade behov. Pga sin obundenhet till dessa specialiserade resurser får företagen dessutom en betydande flexibilitet eftersom de kan utnyttja de tjänster som är mest lämpliga och välja en tidpunkt för utnyttjandet som är fördelaktig. Behovet av företagsservice torde ha ökat i takt med den industriella utvecklingen genom att den miljö företagen verkar i successivt blivit alltmer komplicerad. De tekniska kraven på såväl produkter som produktionsteknik växer. Marknadsföringen blir mer komplicerad i takt med en ökad internationell handel och genom de regler och bestämmelser som måste iakttas. Produktionsekonomiskt ställs allt större krav på företagen om de skall kunna nå ett konkurrenskraftigt kostnadsläge. Till detta kommer ett flertal standardiserings-. patent-. forsknings-. säkerhets— och miljövårds- krav.

Detta ökade beroende av företagsservice gör det betydelsefullt att tjänster finns att tillgå och att dessa är anpassade efter näringslivets behov. Det framstår därför som en viktig uppgift för industripolitiken att medverka till att en lämpligt utformad företagsservice finns tillgänglig.

Den övervägande delen av utbudet av företagsservice i Sverige kommer från privata företag eller intresseorganisationer. Där ett sådant utbud existerar och fungerar väl är behovet av ett statligt engagemang begränsat. Statliga insatser är däremot angelägna inom områden där service saknas eller är bristfälligt utformad."

I propositionen betonades vikten av att samordna centrala och regionala företagsserviceinsatser. Det nya industriverket skulle svara för den centrala samordningen. Företagareföreningarna tilldelades uppgiften att samordna lokalt knutna serviceinsatser och att verka som huvudkanal för informa- tionen till företagen om tillgängligt utbud av företagsservice m m. För detta ändamål men även för utvidgade insatser i fråga om teknisk och ekonomisk rådgivning tilldelades föreningarna särskilda statliga medel fr o m budgetåret 1973/74. I propositionen (s 114—115) angavs följande riktlinjer för företags- serviceverksamheten

"Rådgivningen bör i första hand ta sikte på översiktliga analyser rörande behovet av olika kompletterande insatser av mera specialiserad karaktär — utbildningsprogram eller konsulttjänster — som kan förbättra företagens produktionsförmåga. Föreningarna bör i detta sammanhang bedriva en aktiv uppsökande verksamhet.

Som ett led i denna verksamhet bör föreningarna även informera om och förmedla kontakter till olika serviceorgan såsom STU. SP. exportrådet och privata konsult- företag. Företagareföreningarna bör således utgöra en allmän kontaktförmedlare mel- lan olika serviceorgan och företagen, Som jag nämnt i det föregående. torde en av de bidragande orsakerna till det ringa serviceutnyttjandet bland de mindre och me- delstora företagen vara den bristfälliga informationen om existerande serviceutbud. Genom att företagareföreningarnas resurser i detta avseende förstärks torde företags— ledarnas möjligheter att vidta lämpliga åtgärder komma att väsentligt förbättrats.

På sikt bör den uppsökande verksamheten kunna nå flertalet företag inom resp. län oavsett branschtillhörighet. Det kan dock enligt min uppfattning finnas anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt vissa branscher under de första åren av före- tagareföreningarnas uppsökande verksamhet. —-—

En förutsättning för att en uppsökande verksamhet av det slag jag nu behandlat skall bli effektiv. är att föreningarnas personal har en så bred 'kunskaps- och er- farenhetsbakgrund att de på ett riktigt sätt kan förstå och analysera företagens problem. En bred erfarenhet är också en förutsättning för att deras rekommendationer och förslag skall uppfattas som realistiska av företagsledarna. För att stödja de enskilda föreningarna bör industriverket stimulera utbildning av företagareföreningarnas per- sonal och aktivt verka för att förbättrande analysmetoder utvecklas och används."

I enlighet med de förslag som år 1974 lades fram i propositionen angående riktlinjer för kursverksamheten vid statens industriverk m m (prop 1974z47. NU l974z35. rskr l974z227) har med början budgetåret 1974/75 successivt byggts upp en s k utbildningskonsulentfunktion vid varje företagareförening. Inom ramen för föreningarnas allmänna informations- och kontaktförmed- lande verksamhet skall utbildningskonsulenterna informera och upplysa de mindre och medelstora företagen om behov och nödvändigheten av fort- bildningsinsatser. l uppgifterna ingår också att i samarbete med bl a SlFU inventera och analysera utbildningsbehoven hos företagen. Slutligen skall föreningarna inom detta område initiera utbildningsinsatser och söka verka för en bättre anpassning av kursutbudet till näringslivets behov. Förening- arna skall inte i någon större utsträckning själv genomföra fortbildning utan denna uppgift bör skötas av redan etablerade offentliga och privata utbild- ningsorgan.

Tabell 4:b Statlig medelstilldelning till föreningarnas företagsserviceinsatser bud- getåren 1973/74—1976/77 (milj kr)

Anslagspost 1973/74 1974/75 1975/76 1976/77

Främjande av företags-

service 2.5 4.8 7.0 8.4

Regional utbildnings-

service — 1.7 2.4 3.1 Summa 2.5 6.5 9.4 l l .5

Det statliga stödet till föreningarnas företagsserviceverksamhet har ökat successivt sedan budgetåret 1973/74. Medlen anvisas under trettonde hu- vudtitelns (industridepartementet) reservationsanslag Företags- och bransch- _ främjande åtgärder. anslagsposterna Främjande av,/öretagsservice och R egiona/ utbildningsservice.

Tabell 4:b visar den statliga medelstilldelningen under budgetåren 1973/74—1976/77.

Idet följande redovisas föreningarnas företagsserviceverksamhet uppdelad på olika delaktiviteter. nämligen

— informations- och kontaktverksamhet

— allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser — konsultverksamhet

— Utbildningsservice — övrig verksamhet

4.2.2. Informations- och kontaktverksamhet

Föreningarnas uppgifter med information och kontaktförmedling anses all- mänt vara en mycket väsentlig del av deras verksamhet. Huvudsyftet är härvid att ge företagen vägledning och information om det tillgängliga ser- viceutbudet samt hänvisa företagen till rätt instans i det konkreta fallet. Det är en viktig uppgift inte minst mot bakgrunden av den stora floran l servicegivare på olika specialområden. Verksamheten tjänar samtidigt det dubbla syftet att dels sprida kännedom om föreningarnas egna aktiviteter. dels bibringa personalen hos föreningarna kunskap om de i länet verksamma företagen.

Informations- och kontaktverksamheten har prioriterats från statsmak— ternas sida under de år som särskilda medel har anvisats för företagsser- viceåtgärder. [ runt tal hälften av bidragen till föreningarna under tiden 1973/74—1976/77 har resp budgetår specialdestinerats för informations- och kontaktverksamhet. Information till företagen och andra kontakter med så- väl företag som myndigheter. organisationer m fl ingår sålunda som en vä- sentlig del av de flesta föreningars dagliga verksamhet.

Föreningarna anordnar informationsmöten av olika slag vid vilka de all- mänt presenterar sitt eget och andras serviceutbud. Kommunerna har visat ett betydande intresse för föreningarnas verksamhet och har själva tagit initiativ till informationsmöten och andra aktiviteter. Mötena anordnas där- för ofta kommunvis och tillsammans med representanter för kommunerna.

Man kan iaktta en viss utveckling mot fler ämnesinriktade informa- tionsmöten. Vid dessa möten. som handlar om tex produktutveckling. marknadsföring. exportfrågor eller arbetsmiljöfrågor. deltar ofta experter och representanter för berörda organisationer tillsammans med föreningens tjän- stemän. Ämnesinriktade möten anses vara till nytta framför allt när för- eningen vill presentera en ny verksamhetsgren eller få ut information om ett särskilt angeläget område.

Samtliga föreningar skickar till företagen ut skriftlig information rörande föreningens verksamhet. 1 ett tiotal län sker detta i form av regelbundet utgivna informationsblad. Ett exempel härpå är den av de fem västsvenska föreningarna gemensamt utgivna "Företagskontakt". Mer sporadiskt men tämligen ofta utskickas cirkulär rörande aktuella frågor. En broschyr som presenterar föreningens serviceutbud finns hos de flesta föreningarna.

Som ett led i den växande företagsserviceverksamheten har föreningarna ökat sina ansträngningar att etablera kontakt med samtliga målgruppsföretag inom länet. Syftet med denna breddning av verksamheten är bl a att in- formera om befintliga stöd- och servicemöjligheter och att bedriva upp- lysning inom områden som produktutveckling. marknadsföringsfrågor. ex- port. arbetsmiljö etc.

För att kunna genomföra en effektiv kontaktverksamhet. har alla för- eningar idag tillgång till register i någon form över i första hand resp läns industriföretag. Vidare har man i relativt stor omfattning en rad andra register med olika innehåll. som legokapacitet. servicegivare av olika slag. lediga industrilokaler etc. Några föreningar har sina företagsregister dator- baserade.

Ambitionen. omfattningen och användningen av registren varierar kraf- tigt. Genom att föreningarna i allmänhet har gått noggrannt tillväga. är dock i flera län dessa register de mest fullständiga och korrekta som finns att tillgå. De används därför rutinmässigt av såväl länsstyrelse. landsting som länsarbetsnämnd.

Även kontakt mellan olika företag — tex mellan presumtiva underle- verantörer och beställare — stimuleras av föreningarna. Värt att notera i sammanhanget är att samtliga föreningar uppger att de får förfrågningar från företag som önskar komma i kontakt med underleverantörer på skilda områden. Föreningarna är emellertid. som vi har nämnt. mycket olika rus- tade för en effektiv underleverantörsförmedling. Detta gäller såväl använd- ningen av olika företagsregister som föreningarnas övriga förmedlingsak- tiviteter.

Åtskilliga föreningar bedriver aktiv informationsverksamhet eller enga- gerar sig på annat sätt än enbart genom utsändning av information. Säljresor för legoföretag. leverantörsbesök hos beställare. mässdeltaganden och s k legoutställningar är exempel på sådana aktiviteter. Denna typ av förmedling riktar sig som regel till ett begränsat antal företag. som har bedömts lämpliga och som sagt sig vara intresserade av att samverka. Dessa föreningars fö- retagsregister är kombinerade med ett system för selektiv detaljinformation. som hålls ständigt aktuell och fortlöpande följs upp.

Frågan om underleverantörsförmedling m m redovisas mer ingående i bilaga 2.

Som vi inledningsvis framhöll i detta avsnitt är informations- och kon-

taktverksamheten en mycket central del av företagsserviceverksamheten. Det är följaktligen väsentligt hur detta utåtriktade arbete sköts. Föreningarna i de olika länen har varierande principer för informations- och kontakt- verksamheten. I vissa län synes informationskanalerna fungera betydligt bättre än på andra håll.- Detta har lett till skillnader i effektivitet när det gäller tex samarbetet med andra organ i konkreta ärenden eller upplys- ningsverksamheten riktad till företag. Sådana länsvisa skillnader kan bero på olika traditioner och personliga ambitioner inom föreningarnas kanslier. Föreningarnas möjligheter att bedriva informations- och kontaktverksamhet med lämplig inriktning och omfattning är givetvis beroende av tillgängliga resurser.

Vi har kunnat konstatera att föreningarnas informationsverksamhet genomgående har ökat i omfattning de senaste åren. Inte minst informa- tionen om föreningarnas tjänsteutbud har fått stor spridning. Samtidigt har vi funnit att efterfrågan på föreningarnas tjänster också har ökat kraftigt. Detta kan tolkas så att informationsinsatserna har nått ett av sina syften. nämligen att öka kännedomen om och utnyttjandet av de servicemöjligheter som föreningarna kan erbjuda. Föreningarna anser att det behövs ytterligare insatser på detta område.

En förutsättning för att informationsflödet till företagen skall bli så in- nehållsrikt och aktuellt som möjligt är att föreningarna själva har tillgång till adekvat information. Detta förutsätter i sin tur ett väl fungerande in- formationsutbyte mellan föreningarna och de olika centrala serviceorganen.

4.2.3. Allmän rådgivning, översiktliga företagsanalyser

Enligt riktlinjerna för företagsservicen avses den allmänna rådgivningen i ett inledningsskede ha formen av en översiktlig analys av företagen ifråga. Detta innebär att föreningarna skall göra en mer allmän bedömning av det enkilda företagets utvecklingsmöjligheter och eventuella problem samt. om det behövs. föreslå åtgärder för att förbättra företagets situation. Rådgiv- ningen skall bedrivas aktivt och ha uppsökande karaktär. Föreningarna skall alltså själva ta initiativ till kontakt med företagen. Det kan finnas anledning att återigen framhålla att någon markerad gräns mellan de olika verksam- heterna inom företagsservicen inte finns. Det går med andra ord som regel inte att säga när kontakten med ett företag lämnar informationsstadiet för att gå över till en företagsanalys eller direkt rådgivning. Skillnaden mellan allmän information och en företagsanalys kan ofta vara fråga om den tid man lägger ner. En analys tar längre tid. från en eller två dagar till en eller ett par veckor i vissa fall.

Ett av huvudsyftena bakom inrättandet av företagsserviceanslaget bud- getåret 1973/74 var att ge föreningarna ökade resurser för att genomföra rådgivningsinsatser av uppsökande karaktär. Vissa föreningar hade redan tidigare haft en aktiv verksamhet på detta område. Det nya anslaget skapade emellertid möjligheter för samtliga föreningar att bedriva uppsökande verk- samhet i någon form.

Tillvägagångssättet vid den uppsökande verksamheten. antalet besökta företag. antalet engagerade föreningstjänstemän. urvalet av företag som man

kontaktar m m. varierar mellan föreningarna.

Det vanligaste tillvägagångssättet är att föreningen tar kontakt med fö- retaget och att en eller två tjänstemän sedan besöker det. Besöket innebär normalt ett ömsesidigt informations- och erfarenhetsutbyte. där föreningen kan redogöra för vad den kan hjälpa till med och företagaren beskriver sitt företag och dess eventuella problem. Föreningarna lägger i allmänhet störst vikt vid att lära känna företagen ifråga. Isamband med besöket försöker föreningens tjänstemän själva avhjälpa eller förmedla hjälp till de problem som man kan ha funnit.

Detta är en mycket resurskrävande verksamhet varför föreningarna som regel gör en plan över vilka företag som skall erbjudas besök och i vilken ordning. Finns många företag i länet brukar föreningen rikta in sig på någon viss storleksgrupp. tex företag med 5—50 anställda. Ofta inleds besöken i de delar av länet där eventuella sysselsättningsproblem förekommer.

Några föreningar har. som framgått tidigare. anpassat sin organisation till den uppsökande verksamheten på så sätt att vissa tjänstemän har ett regionalt ansvar. De är föreningens kontaktmän i alla frågor för företag i en eller flera kommuner. Den enskilde tjänstemannen är då ansvarig för den uppsökande verksamheten i sin region.

Arbetet med företagsanalyser läggs upp på olika sätt vid olika föreningar. Somliga föreningar besöker företagen och gör analyserna på platsen. Andra föreningar kallar till 5 k analyskurser. där företagarna får lära sig analysera sitt eget företag. ] kurserna ingår oftast en dags gratis rådgivning från för- eningens sida.

Ytterligare andra föreningar gör delanalyser av de funktioner i företagen. som verkar vara mest i behov av åtgärder. ] analysarbetet brukar stundom även företagens revisorer medverka. Företagsanalyserna resulterar i allmän- het i att man kommer fram till att vissa åtgärder bör vidtas. De kan vara av mycket varierande omfattning. från smärre förändringar till stora ut- vecklingsprojekt.

Industriverket har kunnat konstatera att den uppsökande verksamheten. som är avsedd att fånga upp företagens behov av rådgivnings- och kun- sultinsatser. i flera föreningar ännu bara nått begränsad omfattning. Or- sakerna härtill torde vara flera. Bristande personella resurser synes vara en viktig anledning. En annan kan vara ”tröghet" hos vissa föreningar att förändra sedan länge gällande intern organisation och arbetsformer.

Föreningarnas rådgivning har de senaste åren — i enlighet med statsmak- ternas intentioner — i ökad omfattning inriktats på områdena produktut- veckling och marknadsföring. Studier rörande de mindre företagens problem och villkor har pekat på att just dessa funktioner inom företagen är eftersatta och outvecklade. En effektivisering av dessa funktioner har givetvis en betydande inverkan på konkurrenskraften hos denna företagsgrupp.

Inom produktutveck/ingsomrädet förmedlar alla föreningar idag kontakter till de särskilda organisationer som hjälper företagen inom detta område. Det är främst STU. men också organ som statens utvecklingsfond. Norr- landsfonden och Industriell utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC).

Kontakterna med STU sker i viss utsträckning via STU:s kontaktsekre- terare. Flera föreningar säger sig ha stor nytta av dessa. inte bara som kon-

taktförmedlare med STU. universitet och högskolor utan också genom deras breda tekniska kunnande. Ett antal föreningar har dessutom heltidsanställda konsulter för produktutvecklingsfrågor. s k PU-konsulter. Utöver ren kon- taktförmedling kan de hjälpa företagen att driva produktutvecklingsprojekt. fungera som projektadministratörer. göra översyner av produktsortimentet etc. Ytterligare föreningar avser att anställa PU-konsulter.

lett tiotal län har föreningarna i samarbete med STU genomfört kampanjer för att få företag och enskilda uppfinnare att komma till föreningen och få sina produktideer bedömda. idéer som därvid har bedömts vara utveck- lingsbara har genom bidrag av olika slag kunnat vidareutvecklas. l några fall har man hjälpt till med produktionsstart och uppläggning av mark- nadsföring. STU har stått för en stor del av finansieringen av dessa pro- duktidéinventeringar. Det har dock visat sig att få av de idéer. som kommer har kommit fram som resultat av denna typ av idéinventeringar är av sådan kvalitet att de kan förväntas leda till produktion.

Framförallt i samband med idéinventeringarna. men också i andra sam- manhang. har föreningarna behov av att få produktidéer bedömda och ut- värderade. Några föreningar har därför organiserat s k produktråd. l dessa ingår vanligen sakkunniga inom områdena marknadsföring. konstruktion. patentfrågor etc från större industriföretag och tekniska högskolor. Andra föreningar har mera informella bedömningsgrupper med tex föreningstjän- stemän. STU:s kontaktsekreterare och enstaka andra utomstående personer som medlemmar.

Genom produktråden kan föreningarna tillföras kunskap. erfarenhet och kontaktytor inom det tekniska utvecklingsområdet. ] fråga om produkt- utvecklingsinsatser kan också nämnas att några föreningar i samarbete med STU har hjälpt till i en försöksverksamhet där lärare från gymnasiets tekniska linjer besökt mindre företag. De har informerat om skolans laboratorie- utrustning och om möjligheterna att hjälpa till med provning och utveck- lingsarbete samt att ta emot praktikanter i företagen. Därmed har en kontakt skapats mellan skolsektorn och företagen som tidigare var obefintlig.

När det sedan gäller området rrtar'krrar/s/ör'ing. som har ett starkt samband med produktutuvecklingsområdet. har flertalet föreningar anställt särskilda marknadsföringskonsulter. Dessa hjälper företagen med bla marknadsana- lyser och planering av marknadsföringen. Föreningarna engagerar sig också i industrimässor för att stimulera småföretagen att aktivt marknadsföra sina produkter. Företagarna får därvid. utöver en del nya kunder. också en bättre uppfattning om sin plats på marknaden och impulser till att förbättra sin marknadsföring. Mässframträdandet kan på så sätt ha ett stort informa- tionsvärde för företagaren.

Föreningarnas engagemang vid dessa mässor innebär i allmänhet att de organiserar och ansvarar för gemensamma montrar. där företagen mot be- talning får disponera ett mindre utrymme. Föreningarna har framför allt anordnat montrar för underleverantörer. eftersom dessa bedöms ha störst behov av hjälp med marknadsföringen.

Ett speciellt projekt inom produktutveckling/marknadsföringsområdet är det säljbolag som har bildats i Jämtlands län för några av snickeriindustrins delbranscher. En erfaren marknadschefhar anställts i detta bolag, Siljbolaget

med sin bättre marknadskontakt är bla engagerat i utveckling av nya pro- dukter och tillför på så sätt de producerande företagen nya tillverknings- objekt.

Föreningarna har ett starkt stöd i Sveriges exportråd och de olika ex- portfrämjande kontoren över världen — främst handelssekreterarkontoren och i viss mån även handelskamrarna och ambassaderna — när det gäller att förbättra de mindre företagens exportmöjligheter. Det bör nämnas att varje förening har utsett en särskild tjänsteman som skall hålla kontakt med exportrådet. Vad gäller handelssekreterarna så reser dessa runt i Sverige och besöker föreningarna varvid möjlighet ges för de företag som är in- tresserade av ifrågavarande utländska marknad att komma och få råd och annan vägledning. Denna verksamhet har ökat kraftigt under senare tid.

Andra projekt där exportrådet har deltagit tillsammans med resp förening är informationsträffar om export samt analyser av företagens exportmöj- ligheter. Vidare har i samarbete mellan verksamheten med radio och te- levision inom utbildningsväsendet (TRU). exportrådet och föreningarna genomförts kurser i exportkunskap i så gott som samtliga län. Ca 125 sådana studiecirklar har genomförts med totalt ca 1650 deltagare. Vid envar förening i Stockholms. Södermanlands och Kopparbergs län bedrivs i samverkan med exportrådet och industriverket ett exportfrämjande projekt — "exportchef att hyra” — för grupper av företagare som är verksamma i olika branscher. Till varje grupps förfogande har ställts en exportkonsult. Efter att ha skaffat sig kännedom om de enskilda företagen gör denne mark- nadsanalyser och förberedande resor i Europa för anskaffning av agenter etc. Tillsammans med gruppmedlemmarna företar han sedan erforderliga kontaktresor. Verksamheten har rönt stor uppskattning och planeras bli ut- vidgad till fler län.

Härutöver kan nämnas att föreningen i Jönköpings län arrangerar mäss- framträdanden — även för företag utanför det egna länet — vid utländska leverantörsmässor. Vidare har den norska oljeindustrins utbyggnad föranlett flera västsvenska föreningar att bedriva exportinriktade upplysningskam- panjer om de resurser som svenska underleverantörer har. Kampanjerna har haft formen av bl a besök på norska företag. informationsbroschyrer och tidningsartiklar.

Utöver de här nämnda aktiviteterna på exportområdet hjälper några för- eningar företagen i länet med tex översättningar. utländsk korrespondens och tullformaliteter.

Företagareföreningarnas allmänna rådgivning. inkl företagsanalyser. har sålunda under senare år i ökad utsträckning inriktats på frågor som rör produktförnyelse samt marknadsföring på hemma- och exportmarknaderna. Viuhar dock kunnat konstatera att behoven av ökade insatser på dessa om- råden fortfarande är stora.

Självfallet ägnar sig föreningarna även åt andra ämnesområden. Det kan gälla problemområden. som är specifika för en viss region. Som exempel kan nämnas den satsning som föreningen i Stockholms län gör för företag i Stockholms skärgård. Det kan också vara fråga om relativt oprövade ak- tiviteter som statsmakterna vill göra begränsade satsningar på. Som exempel kan nämnas den försöksverksamhet med bl a rådgivning rörande industriell

design som sedan något år tillbaka pågår inom ett par län. Vidare bör nämnas den verksamhet som nyligen har inletts vid några föreningar och som syftar till att främja ett rationellt utnyttjande av ADB-tekniken hos de mindre företagen.

Vi vill också nämna de ansträngningar som många föreningar gör för att utveckla nya företag inom sina resp län. Stora skillnader föreligger mellan föreningarna vad gäller både uppläggning av verksamheten och satsade re- surser på sådana etableringsfrämjande åtgärder.

Flertalet föreningar engagerar sig i kursverksamhet för bl a presumtiva företagare. där olika frågeställningar kring ämnet "att starta eget” blir belysta. Som exempel på andra regionala initiativ av enskilda föreningar kan nämnas ett projekt med sysselsättningsfrämjande åtgärder som pågår i bla Väster- norrlands läns inland (Inland Y). Jämtlands län (Aktion Z) och Tornedalen. Det kan också nämnas att industriverket och företagareföreningen i Kop- parbergs län sedan hösten 1976 samarbetar med sysselsättningsutredningen i en försöksverksamhet med etableringsstimulerande åtgärder i Kopparbergs län.

I bilaga 3 till betänkandet redovisas en översiktlig utredning om bla behoven av och möjligheterna till stimulans av ökad företagsbildning. Våra överväganden i anslutning till dessa frågor presenteras i kapitel 10.

4.2.4. Konsultverksamhet

Vi har funnit att vissa föreningar anser att deras huvuduppgift inom ramen för företagsserviceverksamheten är att endast göra översiktliga analyser och komma med förslag till åtgärder. Dessa föreningar har som princip att endast hjälpa till med kontaktförmedling och viss allmän rådgivning och hänvisa till utomstående konsulter för mer speciella insatser. Som skäl för denna inställning hävdas bl a risken att splittra föreningens tämligen begränsade resurser på för många uppgifter. Åtgärdsdelen kan ofta också vara en långt utdragen utvecklingsprocess. som skulle binda resurser till ett enskilt företag under allt för lång tid.

Andra föreningar anser emellertid att de måste kunna erbjuda egna kon- sultinsatser om företagen behöver det och man inte kan få tag på annan konsulthjälp till rimligt pris. Dessutom bedöms det vara angeläget för för- eningspersonalens vidareutveckling på olika områden att gå på djupet i vissa frågeställningar. I annat fall kan personalen få svårt att följa med i den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Vidare framhåller samtliga förening— ar att vare sig föreningen går in med egna åtgärdsinsatser eller ej. man alltid måste följa upp att åtgärdsförslag verkligen kommer till utförande inom rimlig tid.

Slutligen bör framhållas att konsultverksamheten är till skillnad mot den allmänna rådgivningen i princip avgiftsbelagd. Vi har dock funnit att de- biteringsprinciperna varierar. Några föreningar tar ut marknadsmässig avgift. d v s motsvarande vad en konsultbyrå tar ut. Flertalet föreningar är dock mer generösa mot företagen som utnyttjar deras tjänster OCh subventionerar de utförda uppdragen i större eller mindre utsträckning.

Våra överväganden beträffande föreningarnas konsultverksamhet redo- visas i kapitel 10.

4.2.5. Utbildningsservice

Som vi nämnde i inledningen till detta kapitel ingår i företagsserviceverk- samheten även utbildningsaktiviteter. För att man skall kunna se företa- gareföreningarnas Utbildningsservice i dess rätta sammanhang anser vi det vara lämpligt att först i korthet beskriva viss utbildningsverksamhet på cent- ral nivå. främst industriverkets utbildningsfrämjande verksamhet. Den om- fattar insatser med karaktär av såväl fortbildning som vidareutbildning.

Inom området företagsledareutbildning har verket tagit initiativ till ett samarbete med näringslivets organisationer och vissa utbildningsorgan för att skapa överblick över planerade och pågående aktiviteter samt för att underlätta en samordning av de olika organens insatser. Genom finansiellt stöd har verket medverkat till att utbildningsmaterial kommer fram som är speciellt anpassat till de mindre företagens behov och som täcker vissa luckor i det nuvarande utbildningsutbudet.

Även inom ramen för de speciella branschprogrammen initierar. utvecklar och stöder verket olika utbildningsinsatser. Dessa har tidigare i stor ut- sträckning gällt olika delområden såsom produktion. marknadsföring och redovisning. men inriktas nu även mot mer övergripande problemställningar. Vidare bör nämnas att SlFU initierar. administrerar och genomför omfat- tande direkta utbildningsinsatser. Dessa är huvudsakligen av fortbildnings— karaktär inom tekniska ämnen och inriktade på avgränsade funktioner i företagen. Via företagareföreningarna och SIFU:s filialkontor når verket ut regionalt med utbildningsfrämjande aktiviteter. Vi vill i detta sammanhang också nämna den verksamhet med vidareutbildning i internationell mark- nadsföring som exportrådet har ansvar för.

Företagareföreningarnas egna utbildningsaktiviteter består främst av ana- lyser av utbildningsbehov inom det enskilda företaget. information om be- fintligt kursutbud centralt och regionalt samt insatser för att anpassa kurs- utbudet hos olika utbildningsorgan till de mindre och medelstora företagens speciella behov. Ansvaret för denna verksamhet ligger i första hand på den s k utbildningskonsulentfunktion som. med något enstaka undantag. finns vid varje företagareförening. Denna funktion utövas som regel av en anställd med speciell kompetens på området inom ramen för dennes övriga före- tagsserviceverksamhet. I konsulenternas uppgifter ingår också att upplysa de mindre företagen om värdet av fortbildning får såväl företagsledaren som de anställda. Undersökningar har visat att företagsledaren i de mindre företagen ofta har bristfällig utbildning bl a i ekonomiska och administrativa frågor. Därför utgör företagsledaren och andra nyckelpersoner inom företagen en betydelsefull målgrupp inom den näringslivsinriktade fortbildningen. När det gäller föreningarnas utbildningsaktiviteter bör dock erinras om att för- eningarna enligt riktlinjerna i bl a prop 1974z47 inte själva bör genomföra kurser m m. Denna uppgift bör skötas av redan etablerade offentliga och privata utbildningsorgan.

Utbildningskonsulenterna samarbetar som regel mycket nära med SIFU och med andra utbildningsorgan. SlFU:s filialkontor — i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå — distribuerar kurspaket m m i samverkan med olika ut- bildningsanordnare och samordnar utbildningsinsater inom sina respektive regioner omfattande 4—5 län. Dessa mer administrativt betonade arbets-

uppgifter på utbildningsområdet fullgörs sålunda som regel inte av förening- arnas utbildningskonsulenter.

Sedan ett par år tillbaka pågår ett samarbete mellan industriverket och den kommunala vuxenutbildningen i bl a Växjöområdet. som syftar till att genomföra företagsanpassade lokala kurser. Erfarenheterna av den verk- samhet som hittills har bedrivits är positiva.

Den kommunala vuxenutbildningen kan för närvarande anordna kurser i nära nog samtliga kommuner. Även om resurser i form av lokaler. ut- rustning och lärare varierar starkt mellan olika kommuner finns här be- tydande resurser för administration och genomförande av yrkesteknisk fort- bildning och vidareutbildning. Utbildningen är avgiftsfri för deltagaren. från- sett eventuella kostnader för material och läromedel. Den anordnas hu— vudsakligen i form av kurser på kvällstid. Ett generellt problem är emellertid att alla utbildningsbehov i kommunerna inte kan tillfredsställas, ] mindre kommuner kommer kurser i mer specialinriktade tekniska och ekonomiska ämnen sällan till stånd pga för få deltagare.

Samarbetet mellan industriverket och den kommunala vuxenutbild- ningen. vilket tv är av försökskaraktär. är upplagt på i stort följande sätt.

De utbildningsbehov som kommer fram i samband med företagareför- eningarnas uppsökande verksamhet i företagen bildar tillsammans med den kontaktverksamhet som bedrivs vid SlFU:s filialkontor utgångspunkter för uppläggningen och inriktningen av aktuell utbildning.

Sedan utbildningsbehovet hos företaget i fråga har kartlagts informerar föreningarna industriverket. som i samverkan med filialkontoren. under- söker vilka kurser som finns att tillgå. Personal vid filialerna medverkar sedan som projektledare och ser till att kurserna. om så behövs. anpassas till företagens behov. Föreningarna medverkar aktivt i marknadsföringen av kurserna. SIFUs medverkan kan också avse rekrytering av lärare och handledning för dem. Filialkontoren och företagareföreningarna har även till uppgift att undersöka hur utbildningen har kommit till användning i företaget och föreslå eventuella ändringar i utbildningen.

Även på arbetsmarknadsutbildningens område förekommer kontakter mellan företagareföreningarnas personal och utbildningsansvariga på länsarbetsnämnderna. Vidare förekommer kontakter mellan föreningarna och de kursstyrelser för arbetsmarknadsutbildning som finns i varje län. De fackliga organisationernas uppsökande verksamhet via regionala stu- dieorganisatörer spelar också en viktig roll i sammanhanget.

Industriverket publicerade år 1976 rapporten (SIND 197516) Kursverk- samheten m m vid statens industriverk. Där framhålls bl a önskvärdheten av en förstärkning och utbyggnad av kontakterna mellan å ena sidan ut- bildningskonsulenterna och personalen vid filialkontoren och å den andra sidan personalen vid länsarbetsnämnder och kursstyrelser. I rapporten fö- reslås vidare bl a en breddad regional verksamhet grundad på den samverkan på utbildningsområdet som pågår mellan verket och den kommunala vuxen- utbildningen.

En ökad regionalisering förutsätter emellertid enligt industriverket en aktiv regional behovsinventering. intensifierad utveckling av kurser och läromedel samt en aktiv marknadsföring av existerande kursutbud. Verket anser sig centralt kunna medverka vid utveckling av nya kursplaner och material.

bla genom finansiella bidrag via ett föreslaget nyinrättat anslag. Stöd till utbildningsinsatser m m. Ett ökat ansvar bör vidare enligt verket även läggas på företagareföreningarnas utbildningskonsulentfunktioner samt SlFU:s nuvarande filialkontor. En fortsatt förstärkning av dessa funktioner finner verket angelägen. Vad filialkontoren beträffar anser verket att såväl en viss kvantitativ som kvalitativ förstärkning är nödvändig. Bla föreslås på sikt två nya kontor. ett i Mellansverige och ett i nedre Norrland.

Verket föreslår vidare att kontoren bryts ut ur SlFU-organisationen och förs till verkets industriavdelning. Enbart SlFU-verksamheten motiverar inte. enligt verkets uppfattning. en regionalorganisation av nuvarande om- fattning. Genom den föreslagna organisatoriska förändringen skulle klarare markeras att filialkontoren skall vara öppna för att kunna förmedla tjänster även från andra utbildningsgivare. Ett sådant arrangemang skulle även un- derlätta samordningen mellan filialerna och föret