SOU 1977:3

Utbyggd regional näringspolitik

Till statsrådet och chefen för industridepartementet

Genom beslut den 30 oktober 1975 bemyndigade regeringen chefen för ar- betsmarknadsdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att utreda företagareföreningarnas ställning och roll inom den närings- och regionalpolitiska organisationen m m. Med stöd av detta bemyndigande till- kallades den 8 december 1975 som sakkunniga landshövdingen Karl Frit- hiofson. riksdagsledamoten Sven G Andersson (fp). landstingsrådet Paul Ericsson (5). riksdagsledamoten Filip Fridolfsson lm), dåvarande riksdags- ledamoten Birgit Hjalmarsson (s). riksdagsledamoten Johan A Olsson (c) och dåvarande riksdagsledamoten Karl Rask (s).

Frithiofson utsågs att som ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga har antagit namnet företagareföreningsutredningen. Den 8 december 1975 förordnades depanementssekreteraren Bo Söderberg till sekreterare i utredningen och byrådirektören Lars Häggmark till biträ- dande sekreterare. Fro m den 4 juni 1976 förordnades ytterligare en bi— träd-ande sekreterare. departementssekreteraren Bo Strömgren. Som admi- nistrativ sekreterare har fungerat fru Nelly Winlöf.

Att som experter biträda utredningen förordnades fro m den 27 januari 1976 hovrättsassessorn Per Erik Lindeberg och departementssekreteraren Olle Stångberg, from den 28 april 1976 direktören Erland Fredén samt from den 1 augusti 1976 avdelningsdirektören Christian Lindström.

1 och med överlämnandet av föreliggande betänkande Utbyggd regional näringspolitik anser sig utredningen ha fullgjort sitt uppdrag. Med hänsyn till den ändrade ärendefördelningen i regeringskansliet har betänkandet över- lämnats till statsrådet och chefen för industridepartementet. Stockholm ijanuari 1977

Karl F rithiofson

Sven G. Andersson Paul Ericsson Filip F ridolfsson Birgit Hjalmarsson' Johan A. Olsson Karl Rask /Bo Söderberg Lars Häggmark Bo Strömgren

Innehåll Sammanfattning 1 Bakgrund Kapitel 1 Utredningsuppdraget mm 21 1.1 Uppdraget 21 1.2 Uppläggningen av arbetet 22 1.3 Utgångspunkter för utredningsarbetet 23 Kapitel 2 Näringspoliliska insatser på central nivå 27 Kapitel 3 Företagare/öreningarnas organisation och ekonomi . 33 3.1 Historik 33 3.2 Organisation . . 34 3.2.1 Organisationsform m m 34 3.2.2 Företagareföreningarnas styrelser . 36 3.2.3 Organisation av kanslierna 38 3.3 Personal . . 39 3.3.1 Befattningstyper 40 3.3.2 Personalresurser per 1976- 01 01 41 3.3.3 Personalens ålder och anställningstid 44 3. 3. 4 Utbildning och praktik 44 3.4 Ekonomi . . 46 3.4.1 Ekonomisk ställning 46 3.4.2 Lånemedel 47 3.4.3 Intäkter och kostnader 50 3.4.4 Statliga bidrag . . 51 3.5 Företagareföreningarnas Förbund . 53 3.6 Sammanfattning 54 Kapitel 4 Föreragare/öreningarnas nuvarande verksam/rer: Före/ag"- senvice 55 4.1 Inledning 55 4.2 Företagsservice 57 4.2.1 Allmänt . . . . . . . . . 57 4.2.2 lnformations- och kontaktverksamhet . . 60 4.2.3 Allmän rådgivning. översiktliga företagsanalyser . 62

4.2.4 Konsultverksamhet 4.2.5 Utbildningsservice

4.2.6 Övrig verksamhet . . . .

4.2.7 Central service till företagareföreningarna 4.3 Sammanfattning

Kapitel 5 Företagareföreningarnas nuvarande verksamhet: Kreditstöd 5.1 Inledning. . . . . . . . . . . 5.2 Allmänna bestämmelser för hantverk-s och industrilån samt industrigarantilån 5.3 Hantverks- och industrilån 5.3.1 Bestämmelser . 5.3.2 Utlåningens omfattning 5.3.3 Inriktning . . . . . 5.3.4 Riksnivå och säkerheter 5.3.5 Låneförluster 5.3.6 Förlusttäckning 5.3.7 Handläggningsrutiner . . . . . 5.3.8 Samarbete mellan företagareföreningarna och Sveriges Investeringsbank AB 5.4 Utlåning av landstingsmedel 5.5 Industrigarantilån. . . 5.5.1 Bestämmelser. ränteläge . . _ 5.5.2 Garantilåneverksamhetens omfattning . 5.5.3 Inriktning . . . 5.5.4 Förluster och förlusttäckning . . 5.5.5 Beslutsordning och handläggningsrutiner . 5.6 Garantilån för arbetsmiljön . . . . . . . . 5.7 Bidrag för energibesparande åtgärder inom näringslivet 5.8 Glesbygdsstöd . 5.8.1 Hemarbete mm . . . , 5.8.2 Stöd till företagareföreningar 5.9 Lokaliseringsstöd 5.10 Sammanfattning

Kapitel 6 Landstingens och kommunernas näringspolitiska insatser . 6.1 Allmänt

6.2 Landsting 6.3 Primärkommuner 6.4 Sammanfattning

Kapitel 7 De mindre och medelstora företagens kapital/("it'sör/ning i stort . . . . . . . 7.1 Industriverkets studie . . . 7.1.1 Den finansiella utvecklingen 7.1.2 Kreditutbudet . 7.1.3 Industriverkets slutsatser . 7.2 Våra allmänna synpunkter

66 67 69 70 71

73 73

74 75 75 76 79 80 81 82 83

84 86 88 88 89 94 96 97 98 98 99 99 100 100 101

103 103 103 106 108

109 110 110 110 111 112

11. Överväganden och förslag

Kapitel 8 Företagare/öreningarnas framtida verksam/tet i stort 8.1 Inledning. . . 8.2 Målet för verksamheten 8.3 Uppgifter . 8.3.1 Allmänt . . . . . . . . . 8.3.2 Samordning av näringspolitiska insatser på regional nivå . . 8.3.3 Myndighetsuppgifter . 8.3.4 Prioritering mellan olika uppgifter 8.4 Verksamhetsinriktning. 8.4.1 Målgrupper 8.4.2 Inriktning i övrigt 8.5 Sammanfattning

Kapitel 9 Målgrupp lär den framtida verksamheten

9.1 Nuvarande målgrupp . . . . . . .

9.2. Målgrupper för vissa andra näringspolitiska organ

9.3 Framtida målgrupp . . . . . . 9.3.1 Principer för målgruppsavgränsning . 9.3.2 Förslag till målgruppsavgränsning

9.4. Sammanfattning

Kapitel 10 Företagsse/vice i fortsättningen . 10.1 Inledning . . . . 10.2 Informations- och kontaktverksamhet . . . 10.3 Allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser 10.4 Konsultverksamhet 10.5 Utbildningsservice . . . 10.51 Allmänna synpunkter . . . 10 5. 2 SIFU: s filialkontors verksamhet 10.6 Etableringsfrämjande åtgärder 10.7 Underleverantörsinriktade åtgärder 10. 7. 1 Allmänna utgångspunkter

10.72 Riktlinjer och handlingsprogram för företagareför- eningarnas insatser på underleverantörsområdet 10.8 Övrig verksamhet . . . . . . . . 10.9 Central service som stöd för företagareföreningarnas verksam- het . . . . . 10.10 Sammanfattning

Kapitel 11 Kreditstöd ij/ortsättningen 11.1 Inledning . 11.2 Inriktning av kreditstödet 11.2.1 Inriktning i allmänhet . 11.2.2 Målgrupp 11.2.3 Låneändamål 11.3 Behov av nya stödformer

113 113 113 115 115

116 117 118 119 119 119 120

121 121 121 122 122 124 131

133 133 134 135 135 137 137 138 141 143 143

144 146

146 148

151 151 153 153 154 155 156

11.3.1 Företagsetablering . . . . . . . . . . . . . 157 11.3.2 Köp av företag . . . . . . . . . . . . . . 158 11.3.3 Förstärkning av eget kapital . . . . . . . . . 159 11.3.4 Produktutveckling och marknadsföring . . . . . 161 11.3.5 Stöd till speciella konsultinsatser . . . . . . . 163 11.3.6 Regionala utvecklingsbanker . . . . . . . . . 164 11.4 Kreditstödets former . . . . . . . . . . . . . . . 165 11.5 Risknivå och lånesäkerheter . . . . . . . . . . . . 167 11.5.1 Risknivå i allmänhet . . . . . . . . . . . . 167 11. 5. 2 Lånesäkerheter . . . . . . . . . . . . . . 168 11.6 Utlåningsränta . . . . . . . . . . . . . . . . . 169 11.6.1 Allmänna överväganden . . . . . . . . . . 169 11.6.2 Räntans utformning . . . . . . . . . . . . 171 11. 7 Lånens löptid . . . . . . . . . . . . . . . . . . 172 11. 8 Uppföljning . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 11.9 Samverkan med andra finansieringsinstitut . . . . . . . 174 11.10 Speciella frågor rörande garantilån . . . . . . . . . . 175 11.101 Beslutskompetens på olika nivåer . . . . . . . 175 11.102 Handläggningsrutiner . . . . . . . . . . . . 176 11. 10.3 Garantiramen . . . . . . . . . . . . . . . 176 11. 10.4 Kreditrestriktioner . . . . . . . . . . 177 11. 11 Speciella frågor rörande föreningarnas direkta långivning . 178 11. 11. 1 Försörjning med lånemedel . . . . . . . . . . 178 11.112 Lånegräns per företag . . . . . . . . . . . . 179 11.113 Förlusttäckning . . . . . . . . . . . . . . 180 11.114 Kassatjänsten . . . . . . . . . . . . . . . 182 11. 12 Övrigt kreditstöd . . . . . . . . . . . . . . 183 11. 12.1 Garantilån för arbetsmiljön . . . . . . . . . . 183 11.122 Energisparbidrag . . . . . . . . . . . . . 183 11.123 Hotellgarantilån . . . . . . . . . . . , . . 184 11.13 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . 185 Kapitel 12 Resurs/lågor . . . . . . . . . . . . . . . . 187 12.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 12.2 Föreningarnas nuvarande resurser . . . . . . . . . 187 12.3 Faktorer av betydelse för det framtida resursbehovet . . . 188 12.4 Beräkning av det framtida resursbehovet . . . . . . . 189 12.4.1 Administrativa resurser . . . . . . . . . . . 189 12.4.2 Resurser för central service åt föreningarna . . . 190 12.4.3 Resurser för utlåning . . . . . . . . . . . . 190 12.5 Fördelningen av resurserna på Olika län . . . . . . . 191 12.6 Anslagskonstruktion . . . . . . . . . . . . . . . 191 12.7 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . 193 Kapitel 13 För'etagare/öreningarnasframtida organisation . . . . 195 13.1 Allmänna krav på organisationsform . . . . . . . . . 195 13.2 Jämförelse mellan olika organisationsformer . . . . . . 196 13.2.1 Den nuvarande organisationsformen . . . . . . 196

13.2.2 Val av ny organisationsform . . . . . . . . . 198

13.3 Organisationsuppbyggnad . 200 13.3.1 Allmänna synpunkter . 200 13.3.2 Stiftelsens namn . . . 201 13.3.3 Huvudmannaskap och finansiering . . . . . 202 1334 Ledning och uppföljning från huvudmännens sida . 204 13.3.5 Intern organisation . . . . 205 13.3.6 Kontaktvägar till målgrupperna 211

13.4 Övriga organisatoriska frågor 211 13.4.1 Allmän bakgrund . . 211 13.4.2 Organisation av den centrala servicen . . . 212 13.4.3 Behov av organ för samråd mellan huvudmännen . 215 13.5 Tidsplan och genomförande 215 13.6 Sammanfattning 216

111. Bilagor

Bilaga 1 Direktiv (inkl tilläggsdirektiv) . 219

Bilaga 2 Urrder/everansinriktade åtgärder på regional nivå 225

1 Bakgrund . 225

2 Definitioner . . . 226

3 Motiv för underleveranser 227 4 Problem för underleverantörsföretag 228 5 Förmedling av underleveranser 231 5.1 Företagareföreningarna . . 231 5.2 Insatser av andra organisationer . 233

6 Offentlig upphandling . . . 237

7 Spridningseffekter från basindustrin . 241 8 Handlingsprogram 246 8.1 Företagareföreningarnas roll 246 8.2 Inriktning och handlingsprogram 247 8.3 Resursbehov 250

Bilaga 3 Företagsbi/dning och etableringskontro/l 253 1 Etableringsutvecklingen i industrin 1967—75 253

2 Kompletterande synpunkter . . 255

3 Företagsbildningens samhällsekonomiska effekter 255 3.1 Sysselsättnings- och produktionseftekter . 256 3.2 Konkurrenseffekter . . . 257 3.3 Effekter på innovations- och förnyelsetakt 257 3.4 Regionala konsekvenser . 258

4 Några etableringspåverkande förhållanden 258 4.1 Företagaregenskaper 258 4.2 Miljöförhållanden 259 4.3 Konklusion . . 259 5 Etableringsfrämjande åtgärder 260 5.1 Insatser före etableringsbeslutet 260 5.2 Insatser efter etableringsbeslutet 261

SOU 1977:3 6 Pågående verksamhet och ytterligare insatser . 262 Bilaga 4 Organisations/ormerför allent/rg förvaltning . . . 265 1 Allmänt om organisationsformer för offentlig förvaltning 265 2 Statlig verksamhet genom myndighet . . . 268 3 Statlig verksamhet genom ekonomisk eller ideell förening . 271 4 Statlig verksamhet genom aktiebolag 273 5 Statlig verksamhet genom stiftelse 274 Bilaga 5 Gällande låne/ör/attning (SFS 360.372. med ändringar) 277 Bilaga 6 Förslag till stadga for sti/ie/se . 295 Bilaga 7 Förslag till avtal mellan staten och landstinget i x-län 299

Tabeller

Tabell 3:a Tabell 3:b Tabell 3:c Tabell 3:d Tabell 3:e Tabell 3:f Tabell 3:g

Tabell 3:h Tabell 3:i

Tabell 3:k Tabell 4:a Tabell 4:b Tabell S:a Tabell 51b Tabell 5:c

Tabell 5:d Tabell 5ze

Tabell 5:f

Tabell 5:g Tabell 5:h

Tabell 5:i

Företagareföreningarnas medlemmar. andelskapital m m 1975 ..................................... Företagareföreningarnas styrelser ................ Personaluppsättning på företagareföreningarna 1976 Den handläggande personalens anställningstid vid den egna företagareföreningen 1976 .................. Utbildning hos företagareföreningarnas handläggande personal 1976 ................................. Arbetslivserfarenhet hos företagareföreningarnas handläggande personal 1976 ..................... Företagareföreningarnas balansräkningar 1965 och 1975 i sammandrag ............................. Hantverks- och industrilånefondens utveckling . . . . Företagareföreningarnas resultaträkningar för 1965 och 1975 i sammandrag ............................ Statliga bidrag m m till företagareföreningarna 1976/77. Länsvis fördelning ..................... Relativ tidsåtgång för företagareföreningarnas olika ak- tiviteter 1975 .................................. Statlig medelstilldelning till föreningarnas företagsser- viceinsatser 1973/74—1976/77 .................... Företagareföreningarnas utestående lån av stats- och landstingsmedel m m 1975 ...................... Beviljade direktlån av stats- och landstingsmedel vissa år ............................................. Antal beviljade direktlån vissa år, fördelade på före- tagsstorlek ..................................... Beviljade direktlån med fördelning på branscher. .. Totala förluster på direktlån från verksamhetens början to m 1975 ..................................... Företagareföreningarnas kombinationslån i samarbete med Sveriges Investeringsbank ................... Utestående industrigarantilån 1976 ............... Garantilåneramens storlek samt beviljade garantibe- lopp vissa år ................................... Antal beviljade industrigarantilån mm 1954/55—- 1975/76 ......................................

36 37 42 44 45 45

46 47

79 80

85 90

Tabell 5:k Tabell 511 Tabell 5:m Tabell 5:n Tabell 6:a

Tabell 6:b

Beviljade industrigarantilån med fördelning på bran- scher .......................................... Utestående industrigarantilån med fördelning på typer av kreditinstitut ............................... Utvecklingen av industrigarantilånens beloppsstorlek Infriade industrilånegarantier 1965—1975 ........... Landstingens bidrag till företagareföreningarna vissa år ............................................. Vissa landstings näringspolitiska insatser vid sidan av företagareföreningarna ...........................

94 95 95 96 104

106

Figurer

Figur 2:A Figur 3:A Figur 3:B

Figur 3:C

Figur 3:D Figur 5:A Figur 5:B

Figur 5:C

Figur 10:A

Näringspolitiska organ på central och regional nivå Antalet anställda vid den "genomsnittliga" företaga- reföreningen 1966—1976 ......................... Antal tjänstemän på resp företagareförening jämfört med antalet verksamhetsställen (0—49 anställda) i till- verkningsindustri i länet ........................ Utestående statliga lånemedel hos företagareförening- arna 1966 och 1975 ............................ Företagareföreningarnas statliga lånemedel 1975 jäm- fört med antalet verksamhetsställen med 0—49 anställ- da i tillverkningsindustri i resp län .............. Antal tjänstemän på resp företagareförening samt antal utestående direktlån. båda i relation till målgruppens storlek ........................................ Antal utestående industrigarantilån 1975 jämfört med antalet verksamhetsställen i tillverkningsindustri med 5—199 anställda i resp län ....................... Antal beviljade industrigarantilån resp direktlån 1955-1975 ..................................... Underleveransfunktion inom företagareföreningarna

93 145

Sammanfattning

Företagareföreningsutredningen tillkallades i slutet av år 1975 för att göra dels en översyn av företagareföreningarnas ställning och roll inom samhällets närings- och regionalpolitiska organisation. dels en fördjupad analys av vissa frågor om de små och medelstora företagens tillgång till och efterfrågan på krediter.

Vårt betänkande är indelat i tre avdelningar. nämligen avdelning | Bak- grund (kapitel 1—7). avdelning 11 Överväganden och förslag (kapitel 8—13) samt avdelning III Bilagor. Flertalet kapitel avslutas med en kapitelsam- manfattning i punktform.

Efter att i kapitel 1 ha redogjort för bl a utgångspunkterna för vårt arbete lämnar vi i kapitel 2 en kort redogörelse för de viktigare näringspolitiska insatserna på central nivå. Kapitlen 3—5 består av en beskrivning och analys av_företagare/öreningarnas nuvarande organisation, ekonomi och verksam/ret. I kapitel 6 beskrivs huvuddragen av landstingens och primärkornrnune/"nas näringspolitiska insatser.

Avdelning I avslutas med en redogörelse för de mindre och medelstora _jöretagens kapita_l/örsör/ningssittration i stort (kapitel 7). Denna bygger på en studie som statens industriverk gjort för vår räkning. Kreditförsörjning i mindre och medelstora företag (SIND 1976:5).

Kapitel 8 innehåller våra överväganden angående föreningarnas framtida verksamhet i stort. Målet bör vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv. som ger möjligheter till en trygg och ökad sysselsättning. Detta bör ske med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen. De nuvarande uppgifterna hos föreningarna dvs främst kreditstödjande verksamhet och olika slag av företagsservice- insatser — bör därvid i stort bibehållas. En grundförutsättning för insatser från föreningarnas sida bör vara att företagen/ projekten ifråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma åtminstone på lite längre sikt.

Företagareföreningarna kommer i än högre grad att vara samhällets—sta- tens. landstingens och kommunernas — regionala organ för näringspolitiska insatser till små och medelstora företag. De bör därvid regionalt betjäna främst industriverket. STU och Sveriges Exportråd.

Centrala näringspolitiska organ. landsting och kommuner bör i princip inte bedriva uppsökande och rådgivande verksamhet eller annan stödverk- samhet inom det näringspolitiska området vid sidan av föreningarna. Dessa organ bör därför inte bygga upp egna regionala näringspolitiska organisationer för stöd till enskilda företag utan bör kanalisera sina insatser via föreningarna.

Restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndighetsutö|vni|ing till föreningarna. Överlämnandet bör prövas från fall till fall. I första haand bör övervägas att överlämna eventuell myndighetsutövning till regiionaala myndigheter.

Föreningarna bör ges stor flexibilitet och självständighet när det gälller prioritering av resurser mellan olika uppgifter. Ökad uppmärksamhet l'bör emellertid ägnas åt att stimulera nyetableringar och vidareutveckla regitonaala underleveranssystem. Det är vidare väsentligt att föreningarnas insatser inom områdena marknadsföring och produktutveckling ges hög priorittet.

I kapitel 9 redovisar vi våra överväganden rörande_företaget"rf/(firmtirrgzar'rinas framtida målgrupp. Rent principiellt bör en strävan från samhällets sid-at vaara att inom ramen för olika näringspolitiska insatser söka nå samtliga m indlre och medelstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någcon form. Det är dock inte möjligt att på en gång utvidga företagarelöreningarmas målgrupp i en sådan omfattning.

Utvidgningen av målgruppen bör i ett första steg begränsas till att omfattta tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den primära mtål- gruppen främst de tillverkande företagen. I den mån tjänsteproducerantde företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller ern- skilda konsumenter. får frågan om företagen är stödberättigade avgöras frz'ån fall till fall av föreningarna. En förutsättning för stöd bör dock vara rätt företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.

Följande näringsgrenar eller delar av näringsgrenar bör ingåi föreningarnias målgrupp:

. Företag inom jordbrukets binäringar som inte omfattas av det särskiltda stöd som finns till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationaliserilng . Sand- och grustag, mineralbrott m m . Tillverkningsindustri . Byggnadshantverk . Produktionsvaruinriktad partihandel och varuhandelsförmedling . Lastbilstransport och maskinuthyrning. vad gäller föreningarnas företagzs- service men däremot inte kreditstöd . Juridisk. ekonomisk. kameral och teknisk uppdragsverksamhet . Renings-. renhållnings- och rengöringsverksamhet. reparation av mio- torfordon samt tvätteriverksamhet

Denfortsatta_företagsserviceverksamheten. som behandlas i kapitel 10. btör liksom hittills omfatta informations- och kontaktverksamhet. allmän råd- givning inklusive översiktliga företagsanalyser. utbildningsservice samt kon- sultverksamhet. Verksamheten bör intensifieras och ges ökad spridning.

Föreningarna bör ägna särskild uppmärksamhet åt rådgivning inom om- rådena produktutveckling. marknadsföring och export. 1 den mån konsult- verksamhet bedrivs bör uppdragen normalt debiteras med marknadsmässig avgift. eller i vart fall med belopp som lägst motsvarar föreningarnas själv- kostnader.

Funktionerna vid SIFU:s filialkontori Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå bör föras över till företagareföreningen på respektive ort. Dessa föreningar får härmed en särskild utbildningsenhet med de tidigare filialkontorens upp-

gifter. Utbildningsenheten föreslås få en egen budget. Vidare bör motsva- rande funktion på utbildningsområdet byggas upp vid ytterligare två för- eningar. dels i Stockholm eller Nyköping med Mellansverige som upptag- ningsområde. dels i Falun eller Gävle med nedre Norrland som upptag- ningsområde.

Särskilda åtgärder föreslås för att främja etablering av nya företag. De omfattar bl a kartläggning av utvecklingsbara ideer. information till poten- tiella nyföretagare samt intensifierade åtgärder i form av rådgivning och utbildning under inledningsskedet för ett nybildat företag. Särskilda åtgärder bör även vidtas för att förbättra underleverantörsföretagens situation. En särskild underleveransfunktion bör finnas vid varje förening.

De centrala serviceinsatserna från industriverkets sida med inriktning på att effektivisera föreningarnas organisation och verksamhet bör utökas och intensifieras. Detta är en viktig förutsättning för att föreningarna i sin tur skall kunna främja utvecklingen bland målgruppsföretagen.

Kapitel 11 innehåller våra överväganden och förslag rörande föreningarnas kreditstödjande verksamhet ifortsättningen. Vi har funnit bilden av mindre- företagens kapitalförsörjningssituation vara mycket splittrad. Otvivelaktigt har småföretagen som regel lägre soliditet och därmed ett större kredit- beroende än större företag. Rent allmänt torde behovet av att stimulera den mindre företagsamheten ställa ökade krav på kapitaltillgång och kre- ditvolym.

I industriverkets studie av dessa frågor påvisades särskilda behov av ut- vidgningar av det samhälleliga kreditstödet till företag i vissa situationer. Detta gäller exempelvis i samband med nyetablering och företagsöverlåtelse. expansionsinvesteringar. utveckling och marknadsföring av nya produkter samt långfristig finansiering av byggnadsinvesteringar. En av våra utgångs- punkter har emellertid varit att dessa behov i första hand bör kunna till- godoses genom olika förändringar inom ramen för befintliga stödformer/in- stitut. Följande förslag till förändringar i föreningarnas kreditverksamhet bör ses mot denna bakgrund.

Reglerna för vilka åtgärder som kan berättiga till direktlån och garantilån bör ges en mer generell utformning. Särskilda skäl bör inte längre krävas för att med kreditstöd finansiera exempelvis anskaffning av omsättnings- tillgångar. Kreditstöd bör kunna utgå även för köp av aktier.

Kreditstöd till nyetablerade företag bör kunna ges med särskilt högt riks- tagande och med längre amorteringsanstånd än vad som fn är möjligt.

För att tillgodose företagens behov av projektbundet villkorligt kreditstöd för såväl produktutveckling som marknadsinvesteringar bör prövas möj- ligheten att statens utvecklingsfond får resurser för en utvidgad verksamhet. Fonden bör därvid kunna stödja även rena marknadsinvesteringar. Före- tagareföreningarnas samarbete med utvecklingsfonden bör ytterligare för- djupas.

För att ytterligare underlätta utveckling av nya produkter och även nya företag bör emellertid föreningarna få möjlighet att ge villkorliga lån till preliminära konsultundersökningar avseende främst produktutveckling. Stö- det bör finansieras genom särskilda statsbidrag till föreningarna.

Det är en angelägen uppgift för samhället att underlätta anskaffning av eget kapital i mindre och medelstora företag. Med hänvisning till bl a ka-

pitalmarknadsutredningens pågående arbete har vi inte närmare prövat den- na fråga.

Löptiderna för direktlån och garantilån genom föreningarna bör kunna fastställas på ett flexiblare sätt än nu sker. alltifrån kortfristiga krediter till 20-åriga lån. med hänsyn till främst investeringsobjektens ekonomiska livs- längd och skattemässiga avskrivningstid.

Kraven på personlig borgen av företagens ägare m fl bör mildras väsentligt. Utlåningsräntan för båda kreditformerna bör enhetligt bestämmas till 3,0 procentenheter över vid varje tidpunkt gällande diskonto. vilket motsvarar den nivå som i allmänhet tillämpas i dag.

En ökad decentralisering av lånebeslut till länsplanet bör få formen av höjd direktlånegräns snarare än delegering av vissa garantibeslut. Gränsen för föreningarnas direkta utlåning till enskilda företag bör höjas från fn 300000 kronor till 500000 kronor. Föreningarna bör få möjlighet att fritt återbetala lån ur hantverks- och industrilånefonden. genom att de får en dragningsrätt hos fonden inom vissa gränser. Förslag till nytt system bör utformas av industriverket.

Föreningarnas skyldighet att avsätta viss del av lånemedlen till förlust- täckningsfonder bör upphöra. Föreningarna bör i fortsättningen få sina lå- neförluster täckta genom årliga statliga förlusttäckningsbidrag.

I fråga om bidrag till energibesparande åtgärder till näringslivet bör för- eningarnas beredande uppgifter kunna vidgas. Beslutanderätten i ärenden avseende mindre bidragsbelopp kan lämpligen överföras till föreningarna.

De uppgifter i fråga om beredning och uppföljning av s k hotellgarantilån. som fn åvilar riksbankens avdelningskontor, bör överföras på föreningarna.

Föreningarnas framtida resursbehov behandlas i kapitel 12. Resurserna i form av personal. tillgång till central service samt lånemedel behöver vä- sentligt förstärkas under de närmaste åren. De främsta skälen till detta är dels att föreningarna redan vid nuvarande verksamhet inte har fullt till- räckliga resurser. dels behovet av förstärkta insatser för att främja nyeta- blering och bidra till en effektiv underleveransförmedling. dels den föreslagna utvidgningen av föreningarnas målgrupp och dels de föreslagna förändring- arna i låneverksamheten.

En rimlig tillväxttakt borde kunna leda till en fördubbling av föreningarnas administrativa resurser fram till början av 1980-talet. motsvarande en per- sonalökning med ca 400 anställda. Vad gäller finansieringen har vi utgått ifrån att såväl staten som respektive landsting kommer att medverka för att möta det ökade resursbehovet.

Behovet av utökade statliga lånemedel kommer att accentueras av bl a den höjda direktlånegränsen och vidgade möjligheter att ge amorterings- anstånd. Medlen för förlusttäckning kan komma att behöva utökas på längre sikt.

Vad gäller företagareföreningarnas framtida organisation (kapitel 13) har vi funnit att föreningarnas allt mer uttalade ställning som samhällsorgan motiverar att organisationsformen förändras. De nuvarande ekonomiska för- eningarna bör ombildas till stiftelser med staten och respektive landsting som huvudmän. Stiftelserna bör ha stor självständighet gentemot huvud- männen.

Varje stiftelse bör ledas av en styrelse med normalt högst elva ledamöter.

I styrelsen bör företrädare för huvudmännens elleri varje fall för samhälleliga intressen utgöra majoritet. Utöver företrädare för huvudmännen bör ingå företrädare för primärkommunerna, för företagarorganisationer samt för LO och TCO. Landshövdingen bör ingå bland de statliga representanterna. Dessa bör utses av regeringen (eller statens industriverk) och övriga ledamöter av landstinget. Vi redovisar två modeller för val av företrädarna för in- tressegrupper. en där landstinget träffar sitt val efter formella förslag från intresseorganisationerna och en där landstinget är formellt mera obundet. Önskemålet att få till stånd en nära anknytning till näringslivet såväl företagsägare som anställda - torde troligen bäst tillgodoses i förstnämnda modell.

Något nytt centralt organ bör inte tillskapas som forum för samråd mellan huvudmännen. Däremot bör möjligheterna till samverkan ökas genom att landstingen får representation i industriverkets styrelse.

Industriverket bör även i fortsättningen ha det grundläggande ansvaret för den centrala servicen till stiftelserna.

Om de nuvarande föreningarna upplöses enligt vårt förslag. upphör den formella grunden för Företagareföreningarnas Förbunds verksamhet. Av- görande för frågan om ett fristående organ — ett ombildat förbund — skall finnas i fortsättningen blir om stiftelserna anser att ett sådant organ fyller ett behov samt om stiftarna medger att resurser får tas i anspråk för dess verksamhet. Om så sker skulle ett förbund kunna komplettera industri- verkets centrala service till stiftelserna och därvid kunna arbeta med främst utåtriktad informations- och kontaktverksamhet samt erfarenhetsutbyte och samråd mellan stiftelserna och i dessa ingående intressenter.

Den nya organisationen bör gälla från och med den 1 juli 1978. Avdelning III innehåller betänkandets sju bilagor. Bilaga 1 består av ut- redningens direktiv. Bilaga 2 utgörs av en promemoria av direktör Erland Fredén rörande regional förmedling av underleveranser. I bilaga 3 lämnas en redogörelse för företagsbi/dning och etableringsstimu/ans av avdelnings- direktör Christian Lindström. Olika organisations/or'mer'för offentlig/ärva]!- ning beskrivs i en promemoria av hovrättsassessor Per Erik Lindeberg (bilaga 4). Bilaga 5 innehåller gällande/örfattning om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. I bilagorna 6 och 7, slutligen, lämnas förslag till stadgar för de förordade stiftelserna respektive strftelseavtal mellan hu- vudmännen.

1. Bakgrund

1 Utredningsarbetet m m

1 . ] Uppdraget

Enligt direktiven är företagareföreningsutredningens huvuduppgift att göra dels en översyn av företagareföreningarnas ställning och roll inom samhällets närings- och regionalpolitiska organisation, dels en fördjupad analys av vissa frågor om de små och medelstora företagens tillgång till och efterfrågan på krediter.

Med utgångspunkt i en kartläggning och utvärdering av företagareför- eningarnas nuvarande uppgifter skall vi, enligt direktiven. vidare bl a studera de fördelar och nackdelar som följer av att föreningarna utgör ekonomiska föreningar. Eventuella problem till följd av organisationsformen bör pre- ciseras och förslag till lösningar lämnas.

Vidare bör vi enligt direktiven överväga behovet av och formerna för en ökad samordning av de olika centrala näringspolitiska organens regionala kontakter. Därvid bör särskilt beaktas frågan om samordning mellan å ena sidan företagareföreningarna och å andra sidan den filialorganisation som är knuten till statens industriverks enhet för företagsutveckling (SlFU) resp styrelsen för teknisk utveckling (STU).

Enligt riksdagens beslut våren 1976 skall reglerna för företagareförening- arnas kreditstödjande verksamhet ändras på sådant sätt att även tjänste- producerande företag kan komma i åtnjutande av kreditstöd. Genom till- läggsdirektiv 1976-06-17 uppdrogs åt oss att skyndsamt lämna förslag till lämplig avgränsning av den beslutade utvidgningen av målgruppen. Efter- som frågan om målgruppsavgränsning nära sammanhänger med resurstill- delningen i stort till föreningarna har vi valt att redovisa våra överväganden rörande målgruppen i anslutning till våra förslag i övrigt.

Sedan utredningen tillkallades har uppdraget ytterligare påverkats genom vissa regeringsbeslut. Sålunda har regeringen genom beslut 1975-12-18 till oss överlämnat skrivelser från dels kommerskollegium och Sveriges hant- verks- och industriorganisation (SHIO) med förslag om vissa ändringar av reglerna för föreningarnas låneverksamhet dels industriverket med förslag om ändrad anslagsstruktur vad gäller de statliga bidragen till föreningarna. Vidare har överlämnats genom beslut 1976-02-26 promemorian Under- leverantörsprobiematiken en översyn (SIND PM 197514), genom beslut 1976-10—28 en framställning från industriverket om överförande till förening-

arna av vissa arbetsuppgifter rörande handläggning av ärenden om stats— bidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet samt genom beslut 1976-11-24 en skrivelse från Sveriges Tvätteriförbund rörande föreningarnas målgrupp.

Våra direktiv återges i bilaga 1.

1.2. Uppläggningen av arbetet

Med hänsyn till den knappa tid som stått till vårt förfogande har vissa utredningsuppgifter av kartläggnings- och analyskaraktär utförts med an- litande av extern expertis. Sålunda har industriverket på vårt uppdrag gjort en kartläggning och analys av utbudet av krediter till mindre och medelstora företag samt dessa företags efterfrågan på olika typer av krediter. Verkets undersökning har publicerats med titeln Kreditförsörjning i mindre och me- delstora företag (SIND 1976z5). Denna undersökning, som finns samman- fattad i kapitel 7 i det följande, har utgjort ett viktigt underlag för våra överväganden om företagareföreningarnas framtida kreditverksamhet.

Svenska Landstingsförbundet har svarat för en kartläggning av de olika landstingens näringspolitiska aktiviteter.

Vidare har direktören Erland Fredén gjort en utredning om bl a före- tagareföreningarnas roll inom underleverantörsområdet. Denna utredning — Underleveransinriktade åtgärder på regional nivå redovisas i bilaga 2 till vårt betänkande. Vi har också anlitat avdelningsdirektören Christian Lindström för en utredning om nyetableringsutvecklingen m m inom in- dustrin. Utredningen — Företagsbildning och etableringsstimulans - redo- visas i bilaga 3.

Som underlag för våra överväganden rörande företagareföreningarnas framtida organisation har en jämförande beskrivning och analys av olika organisationsformer utförts av hovrättsassessorn Per Erik Lindeberg. Ana- lysen redovisas i bilaga 4.

Utredningsarbetet kan i stort sägas ha bestått av två faser. Den första fasen - december 1975 tom augusti 1976 — har bestått i kartläggnings- och analysarbete samt inledande överläggningar och diskussioner med be- rörda intressenter. På grundval härav har vi sedan formulerat våra pre- liminära ställningstaganden i olika frågor.

Under den andra fasen — september 1976 to m januari 1977 har vi diskuterat och stämt av våra preliminära ställningstaganden med intres- senterna och därefter preciserat de slutgiltiga övervägandena och förslagen.

Under utredningsarbetets gång har överläggningar ägt rum med bl a in- dustriverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), STU, statens utvecklingsfond (SUFO), Statskontorets projektgrupp för översyn av statens elektriska in- spektion, Företagareföreningarnas Förbund, Svenska Bankföreningen, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Investerings- bank AB, LO, TCO, SHIO, SAF, Svenska Handelskammarförbundet, 1968 års kapitalmarknadsutredning, STU-kommittén, decentraliseringsutred- ningen och sysselsättningsutredningen. Vidare har ett antal överläggningar hållits med företrädare för företagareföreningarna och deras personal, länsstyrelser, länsarbetsnämnder, landsting, kommuner och enskilda företag.

Vi har också besökt företagareföreningarna i Gävleborgs, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Kronobergs län samt SlFU:s filialkontor i Växjö.

1.3. Utgångspunkter för utredningsarbetet

1 direktiven anges fyra utgångspunkter för utredningsarbetet.

Den första utgångspunkten är att undersöka möjligheterna att genom ett rationellt utnyttjande av de resurser som ställs till förfogande för företa- gareföreningarna åstadkomma en allt mer effektiv verksamhet. Vi har tolkat detta som att vi i första hand på ett mer övergripande plan skall pröva vilka eventuella förändringar som bör vidtas. Detta kan gälla exempelvis frågan om målet för och inriktning av föreningarnas verksamhet på olika områden. Med utgångspunkt i bl a de behov av samhälleliga insatser som finns hos målgrupperna samt de av statsmakterna fastställda riktlinjerna för föreningarnas verksamhet bör därvid prövas föreningarnas prioriteringar.

Vi har dock ansett att det faller utanför uppdraget att i detalj behandla föreningarnas interna organisation och verksamhet vad avser tex arbets- rutiner och personaladministration. Med hänsyn till de variationer i nä- ringslivsstruktur m m som finns mellan olika regioner och län har vi bedömt det som nödvändigt att en regional frihet finns i detta avseende. Vi har därför arbetat med inriktning på mer principitellt utformade förslag som syftar till att fastställa de yttre ramarna och villkoren för föreningarnas fram- tida verksamhet. Vi har förutsatt att erforderliga resurser på central nivå avsätts för att genom bl a samordningsinsatser hjälpa föreningarna att ef- fektivisera sin organisation och verksamhet.

Den andra utgångspunkten enligt direktiven är att de organisatoriska för- ändringar som kan komma att aktualiseras i utredningsarbetet utformas så att de upparbetade kontaktvägarna mellan företagareföreningarna och i första hand de mindre och medelstora företagen samt det anseende som föreningarna åtnjuter noga tas till vara. Vi tolkar detta bl a som att even- tLtella förslag om förändringar i föreningarnas associationsform har sin ut- gångspunkt i någon form av organisatorisk anknytning till den mindre företagsamheten. Med hänvisning till de svårigheter som förekommer när det gäller att på ett effektivt sätt nå ut med stöd- och utvecklingsinsatser till dessa företagsgrupper anser vi det vara helt nödvändigt att företagen på ett eller annat sätt kan identifiera sig med en ny regional näringspolitisk organisation. Detta gäller givetvis inte bara företagarna/företagsledarna utan i lika hög grad de anställda i företagen.

Den tredje utgångspunkten är att de landstingskommunala näringspo- litiska insatserna och de statliga insatserna på regional nivå även i framtiden organisatoriskt samordnas med varandra så att en splittring av resurserna undviks. Därav följer enligt vår uppfattning att landstingen även framdeles förutsätts anvisa finansiella resurser till näringspolitiska insatser via före- tagareföreningarna av minst den omfattning som fn sker. Enligt vår upp- fattning ställer detta speciella krav vad gäller utformningen av den framtida organisationen, eftersom denna måste innefatta åtminstone två uppdrags- givare eller huvudmän staten och landstingen. Vi anser dock att det faller utanför uppdraget att pröva frågan om gränsdragningen mellan å ena sidan de statliga och å andra sidan de landstingskommunala uppgifterna på nä- ringspolitikens område. Vi har i vårt arbete utgått från den nuvarande ar- betsfördelningen.

En fjärde utgångspunkt, som anges i direktiven, är att den nuvarande

samordningen inom föreningarnas verksamhet av näringspolitiska och re- gionalpolitiska åtgärder bibehålls. Enligt direktiven skall vi mot denna bak- grund bla belysa företagareföreningarnas uppgifter inom regionalpolitiken.

När det gäller de direkt regionalpolitiskt motiverade insatserna har för— eningarna viktiga uppgifter vid bl a beredning och uppföljning av ärenden om statligt lokaliseringsstöd. Regeringen har i maj 1976 i tilläggsdirektiv till sysselsättningsutredningen preciserat vissa frågor om den regionalpo- litiska stödverksamheten som sysselsättningsutredningen bör behandla i sitt fortsatta arbete. Denna precisering hindrar dock inte sysselsättningsutred- ningen att med stöd av sina ursprungliga direktiv ta upp även andra frågor med anknytning till regionalpolitiken. Enligt de ursprungliga direktiven skall utredningen bl a bedöma vilka krav på den allmänna sysselsättningspolitiken som fullföljandet av de regionalpolitiska riktlinjerna ställer. Tilläggsdirek- tiven lämnades mot bakgrund av bl a behovet att få underlag för statsmak- ternas beslut om formerna för den regionalpolitiska stödverksamheten efter utgången av budgetåret 1977/78. Statsmakterna har fastställt en beslutsram för det regionalpolitiska stödet under femårsperioden 1973/ 74—1977/78 och skall fatta beslut under år 1978 om den fortsatta stödverksamheten. Sys- selsättningsutredningen skall enligt tilläggsdirektiven främst undersöka för- utsättningarna för att effektivisera nuvarande regionalpolitiska medel som är inriktade på att direkt påverka industri- och serviceföretag inom den privata sektorn.

Vi har med hänsyn till sysselsättningsutredningens uppdrag inte ansett det lämpligt att göra någon detaljerad genomgång eller bedömning av fö- retagareföreningarnas uppgifter inom regionalpolitiken. Vi utgår dock i vårt utredningsarbete från att sådana arbetsuppgifter i någon form även i fram- tiden kommer att utföras av företagareföreningarna.

Vi vill också framhålla att företagareföreningarnas allmänna verksamhet med företagsservice och_kreditstöd har stor regionalpolitisk betydelse. För- eningarnas insatser vänder sig främst till mindre och medelstora företag. Dessa företag spelar en mycket viktig roll för sysselsättningen i många orter. Genom bla föreningarnas kontaktverksamhet kan företag, som har möj— lighet att.utvecklas, stimuleras till sysselsättningsskapande investeringar som annars kanske inte hade kommit till. På så sätt kan föreningarnas insatser få såväl industri- som. regionalpolitisk effekt.

Utöver de utgångspunkter för utredningsarbetet som finns angivna i di- rektiven har vi sökt precisera vissa andra förutsättningar för arbetet bla för att vi av rent praktiska skäl skall kunna framlägga våra förslag inom föreskriven tid. I och för sig skulle en vidsträckt tolkning av direktiven kunna motivera en total genomgång och analys av de mindre och medelstora företagens situation och problem. men vi har ansett att en sådan inte varit möjlig att genomföra i ett sammanhang. Vi vill i stället peka på att det pågår ett fortlöpande och omfattande utredningsarbete, inom bl a industri- verkets ram, rörande problem och utvecklingstendenser inom den mindre och medelstora företagsamheten. Vi har därför som ett av underlagen för våra överväganden valt att repliera på resultaten från dessa utredningar.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att gruppen mindre och medelstora företag är mycket omfattande och varierande. Den inrymmer allt ifrån en- mansföretag till företag med ett par hundra anställda. Den spänner över

olika näringsgrenar och branscher. Detta innebär att våra överväganden och förslag med nödvändighet måste baseras på grova generaliseringar rörande de mindre och medelstora företagens behov av olika typer av samhälleliga insatser. Dessutom bör understrykas att de mindre företagens problem är hänförliga till en rad förhållanden vilka givetvis måste lösas med olika typer av insatser. Av naturliga skäl har vi i utredningsarbetet endast behandlat sådana problem som kan lösas med hjälp av företagareföreningarna.

Vi har vidare utgått från att det föreligger behov av endast en regional näringspolitisk organisation genom vilken i första hand staten och lands- tingen kan kanalisera sina olika stöd- och utvecklingsinsatser till de mindre och medelstora företagen. Enligt vår uppfattning bör företagareföreningarna — antingen i sin nuvarande eller i en förändrad form — utgöra basen för en sådan organisation. Vi har sålunda inte prövat möjligheterna att bygga upp en regional organisation vid sidan av föreningarna.

Vi har vidare förutsatt att länen bör utgöra den lämpliga geografiska av- gränsningen för den regionala organisationen. Detta hindrar enligt vår upp- fattning dock inte att det för vissa funktioner, exempelvis inom utbild- ningsområdet, kan finnas behov av samordnade insatser, som omfattar två eller flera län.

] prop 1974z47 angående riktlinjer för kursverksamheten vid statens in- dustriverk anförde dåvarande chefen för industridepartementet att det på sikt fanns skäl för en integration mellan företagareföreningarna och den verksamhet som bedrivs vid SlFU:s filialer. Han var dock vid den tidpunkten inte beredd att förorda en sådan förändring. Vi har mot denna bakgrund uppfattat den nuvarande organisationen på ifrågavarande område som ett provisorium. För undvikande av splittring av resurserna på regional. nivå har vi därför utgått från att den framtida regionala organisationen bör ut- formas med sikte på en ökad samordning mellan föreningarna och SlFU:s filialer.

Vi har vidare ansett det som nödvändigt att den regionala organisationen bör vara relativt fristående från andra centrala och regionala organ och ha stor självständighet. Organisationen skall själv kunna bestämma upplägg- ning och genomförande av olika program, ha beslutsansvar av minst samma omfattning som nu samt kunna ta egna initiativ inom ramen för av upp- dragsgivaren fastställda mål och program. Organisationen bör vidare ut- formas på ett flexibelt sätt som medger en snabb handläggning av olika ärenden och minimera risken för en onödig byråkratisering av verksamheten. Tjänsteutbudet måste snabbt kunna anpassas till förändringar i behoven hos målgrupperna.

Av utomordentlig vikt har vi också ansett det vara att organisationen har förutsättningar att effektivt samarbeta med, förutom målgrupperna och deras organisationer även andra regionala organ, de centrala näringspolitiska organen samt olika typer av serviceföretag.

Organisationen bör slutligen enligt vår uppfattning utformas så att upp- dragsgivarna på ett enkelt och effektivt sätt kan ange verksamhetsinriktning. prioritera mellan olika verksamhetsområden, få insyn i och kontroll över verksamheten och snabbt lägga ut nya uppgifter. En samordning av upp- dragsgivarnas insatser bör därvid eftersträvas. Givetvis måste sedvanliga krav på klar ansvars- och befogenhetsfördelning. flexibilitet m m ställas på den regionala organisationen.

..J'l'.

'J'L'u' lair. .. .||| ». img. .| ' Tail” 'l'n -"' ”"i" '.-l'- .'|Lt',.l . .. ”'”-||? Uh'HLi-u .-'| |||

314.115. ::l'fl .,, '.;Mtli. Ltrr.|'.' . "|. n ' il. '?Qil'f 1, ." -|| :' ..ir'n'z'p' .J|'| ., ,J . |. ", ål.; ""'-Lå _-|'||',I,_ 1 '4'.-1'||,-' "'|'. (|| "All.-l"

.' %*.lu-lr. |."' .' u., "fill! ',";sz ';|'|.' . | f n .. . ' 3313 'cl'l'l'jlr'b |1'li':'|':l|1l*'="u- f'fl.'" 'i'—m

|||-' n'.

_ ”III”-"l Wi, 'i '-..' Mw'll. L'iDv'lUIlf- _|" '."?i'n? ".lé' I'm-' "*"å||.f.- IF'iJf | Tf" - ""E; " .. '..'.' _|r| " . -

,. 1!!! d'; 'll'lh

||. llllll'llll..lll..l.". .. " .. 'gå'n'qlnrgrlli 'N' N. ... rm. _ g-"wliu'qmlrna' '.'.'."E-' rul || :3|'|'l',T'.' " ." H.,"? tjyjfwhrl hff,||h1_|_.|_.| n'l'.'-u_'.l _|. "|.','||.' " ' " |||, Iuli' |||. '.l.-i lui . 'mv ._"|t_..|.'|.Låi',l;;L.t.1.. 455511". ' " ' liHl 'i, || am. 'High .: |4=""f '|'-tri i1 _; WJJiJ'I åUll'n' .. J "'|.|"C'U1 "Mrf'h7 mf.- 'lm'flitl ll. " .t— ' 'i'” MrdtfawluvaB|rw wp ... ...g-. "thll ahlin.” 1.551 .HÖ'ÅI ”:|-rm .'| .'||.' " 1*'1| WMWWtH "inl.—ru? ml ' .i- 'u ”';l'lrséå-IIJ'JT lHI'I-I' Ijhl |..".. '. '|'.|1'

'mg'” Qj" 'l'|..!"'|".'-.'|"| aThru |||.' l .' ut..-'

' %Alnäälw ”mall'wf'H—llåi'mm ...|'.'||Jt |' _ . ,. ,E, :" . '.Iiiilll. ” '|mlipluy'u, |_.', |J'.. .' |. .| | .'

# 'li-l '_ mud-.. . . 'mn

' " ”där? låta". " U' U ' .].nu Håll”. img” Jr.-i..l- 'i'" Jhldnnnz, "J'I- jhu" # .:.l'lhl'i-v t'rj. |||). _|. .||' '|.....,-.

||? w.:i; .inlts'JP-t'wl '=. " ,v—a'n.

_ am'g'rl'.miJ1L|r.fl-'.u.||.ttl 'F'T' j'åJ'lå'th'wl'l. ..||'. .it):

al'rw' ':'q'lm'ilui'ifrlfs. |' nl:

flll :;

_". ji” MWh-"""" ||..l.| J..--

'il. ”ä'-'lli'mn'am ..'|..— . "..THH'HI'ÅHH. T'-Il t' |fl_.|||'.|_|.' ' ! W' Jlundli'él-l. ;... |||-Jäla Um. ,... i". 'i'-ler-rn . -. ,.|i,. - Im wi...... rart... ,,,:t . ., ,. ""'i'JJiT.'.-f'äiic,l. qlh, ' "..-...a... |..." : -'..|

" ' .HÅMW vi.. i'll|.nl-' L.. | . '

2. Näringspolitiska insatser på central nivå

Den svenska näringspolitiken innefattar en mängd olika uppgifter. Dess huvuduppgift kan med en förenklad beskrivning sägas vara att främja upp- nåendet av ett livskraftigt näringsliv med goda förutsättningar att ge en jämn och tryggad sysselsättning. [ detta syfte svarar samhället för en rad näringspolitiska insatser genom olika former av ekonomiskt stöd till nä- ringsidkare samt genom service- och utvecklingsåtgärder av skiftande slag. Insatserna spänner över flera samhällssektorer i ett nära samspel mellan olika politikområden, främst industri—, sysselsättnings-. regional-, utbild- nings- och handelspolitiken.

[ndustripolitiken är den del av näringspolitiken som syftar till bl a att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt närings- liv och främja framtagandet av ny teknikÅSysselsättnings- och regional- politiken omfattar bl a åtgärder för att undanröja hinder som står i vägen för dem som vill förvärvsarbeta och att öka sysselsättningen så att arbete kan erbjudas alla som vill delta i förvärvslivet. Vidare syftar den till att skapa likvärdiga sysselsättningsmöjligheter för människor i olika regioner. Utbildningspolitiken har som mål bl a att förbättra den enskildes möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden och utgör därmed ett led i strävandena att skapa goda betingelser för näringslivet. En väsentlig uppgift för han- delspolitiken är att främja de svenska företagens export.

Samtliga här nämnda politikområden präglar sålunda innehållet i sam- hällets näringspolitiska insatser och påverkar därmed företagens utvecklings- betingelser. Det bör framhållas att dessa betingelser givetvis påverkas även av andra åtgärder som vidtas inom samhällspolitiken, främst åtgärder inom ramen för den ekonomiska politiken i stort. Men även jordbrukspolitiken. miljöpolitiken och konkurrenslagstiftningen — för att nämna några ytterligare exempel påverkar utvecklingen i näringslivet.

Med hänsyn till de mindre och medelstora företagens speciella problem och mot bakgrund av dessa företags stora betydelse för produktion. sys- selsättning och regional utveckling är samhällets näringspolitiska insatser i betydande utsträckning inriktade på sådana företag.

Den mångfald olika uppgifter som ryms inom näringspolitiken fullgörs av såväl centrala som regionala organ. Figuren 2:A visar översiktligt fö- retagareföreningarnas beröringspunkter med olika sådana organ.

Figur 2:A Näringspo/i/iska organ på cen/fal och regional nivå

Departement Industridepartementet

Arbetsmarknadsdepartementet Handelsdepartementet

Patent- och Sveriges registrerings- exportråd verket

Centrala myn- Statens digheter eller industri- motsvarande verk inkl SlFU

Sveriges inves— Arbetsmark-

teringsbank nadsstyrelsen AB, andra

kreditinsti—

Styrelsen för teknisk ut— vecang

Statens ut- vecklings-

fond

Handels— Handels— sekreterar- kamrar i

kontor utlandet

FÖRETAGARE— Länsarbets- FÖRENINGAR nämnd

Regionala organ

Landstings- kommun

Målgrupper mindre och medelstora

o o o o o o

i det följande redovisar vi de mer framträdande organen som är verk- samma på central nivå och deras huvudsakliga arbetsuppgifter. Utrymmet tillåter inte att vi i detta betänkande gör en fullständig och detaljerad re- dovisning. Redogörelsen begränsas därför till organ med mer direkta be— röringspunkter med företagareföreningarnas verksamhet. Redogörelsen om- fattar inte privata organ och sammanslutningar.

Genom inrättandet av statens industriverk år 1973 (prop 1973141. NU 1973154. rskr 19731225) skapades en basorganisation för centrala industri—. energi- och mineralpolitiska frågor. Syftet därmed var att bygga ut och ef- fektivisera medlen för näringspolitiken. Industriverket skall bedriva plane- rings- och utredningsverksamhet inom sitt område och bl ansvara för genomförandet av de statliga stimulansprogrammen för vissa industribran- scher med speciella problem. För budgetåret 1976/77 finns sådana program för teko-industrierna (inkl pälsindustrin). skoindustrin. den manuella glas- industrin. gjuteriindustrin. delar av den träbearbetande industrin. främst möbel- och snickeriindustrierna samt delar av järn- och metallmanufaktur- industrin. Verket har vidare ansvaret för delar av det statliga finansiella företagsstödet till mindre och medelstora företag i form av bidrag. lån och lånegarantier samt för samordning och övergripande planering på myndig- hetsplanet av den statliga företagsserviceverksamheten. Vi vill speciellt fram- hålla verkets samverkan med företagareföreningarna. Den gäller främst frå- gor om genomförandet av de olika näringspolitiska uppgifterna som för- eningarna handhar gemensamt med verket men kan också gälla anslags-. utbildnings- och samordningsfrågor inom föreningarnas verksamhetsom- råde. Verket har även till uppgift att vara tillsynsmyndighet för föreningarna.

Verket svarar även för viss kursverksamhet. främst i tekniska och ekon- omiska ämnen. riktad till företagare och anställda i näringslivet. Kursverk- samheten bedrivs inom verkets enhet för företagsutveckling — SIFU. För de regionala kontakterna med näringslivet. lokala myndigheter m fl har SlFU filialkontor i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå. SIFU och dess filialkontor samverkar med företagareföreningarna när det gäller att nå ut med kurserna till företagen. Till verket finns knutna bl a ett råd för mindre och medelstora företag och ett råd för företagsutveckling.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) är central myndighet med uppgift bl a att främja teknisk förnyelse och kvalitet inom industrin. STU kan härvid bl a ge lån med villkorlig åtebetalningsskyldighet till projekt inom företag och delfinansiera sk kollektiv forskning.

Vidare åligger det STU att främja kontakter med myndigheter, näringsliv och forskningsinstitutioner. främja internationellt tekniskt samarbete. ge råd åt uppfinnare och förmedla forsknings- och utvecklingsresultat till kom- mersiellt utnyttjande. STU når ut regionalt med sin verksamhet dels genom kontaktsekretariaten vid de tekniska högskolorna och universiteten i Lund. Göteborg. Stockholm. Uppsala. Umeå och Linköping. dels genom samver- kan med företagareföreningarna. Denna samverkan redovisas närmare i ka- pitel 4.

F n utreds inom STU-kommittén (] 1974106) STU:s framtida organisation och verksamhetsformer. bla frågan om STU:s regionala verksamhet.

Statens utvecklings/ond inrättades år 1973. Fonden är en självständig myn-

dighet. men är administrativt knuten till STU. Fonden skall genom lån- givning stödja riskbetonade investeringar inom industrin för utveckling av nya produkter. processer eller system. Den är avsedd att utgöra ett kom- plement till STU och Sveriges investeringsbank AB. Projekt. som kan fi- nansieras på kreditmarknaden i övrigt, skall inte stödjas av fonden. Viss samverkan mellan företagareföreningarna och fonden förekommer.

Central myndighet för sysselsättnings- och regionalpolitiken är arbets- marknadsstyrelsen (AMS). AMS är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen. ] styrelsens uppgifter ingår att leda planläggning av och att själv vidta åtgärder som betingas av arbetslöshet eller brist på arbetskraft. AMS skall leda verksamheten i fråga om statligt regionalpolitiskt stöd och fullgöra uppgifter enligt lagstiftningen om lokaliseringssamråd samt i övrigt bedriva rådgivning och upplysning rörande näringslivets lokalisering. AMS handlägger ärenden om investeringsfonder. AMS skall också ha över- inseende över den offentliga arbetsförmedlingen samt öva tillsyn över annan arbetsförmedling än den offentliga och över de erkända arbetslöshetskas- sorna.

Med hänsyn till företagareföreningarnas uppgifter inom regionalpolitiken förekommer sedan länge ett nära och omfattande samarbete mellan för- eningarna och AMS vad gäller främst beredning och uppföljning av ärenden rörande lokaliseringsstöd.

Sveriges exportråd är centralt organ inom det handelspolitiska området. Exportrådets uppgift är att planera. samordna och genomföra åtgärder i ex- portfrämjande syfte. Rådet inrättades år 1972 genom avtal mellan staten och Sveriges allmänna exponförening. Rådet leder verksamheten vid han- delssekreterarkontoren och vissa handelskamrar i utlandet. Handelssekre- terarna skall tillhandahålla de svenska företagen specialiserad kommersiell service särskilt i fråga om marknadsföring. Det finns fn 25 handelssekre- terarkontor. varav 13 i Europa. Den exportfrämjande verksamheten finan- sieras delvis med statliga medel. delvis genom abonnemangsavgifter från företagen. Abonnemang är i princip en förutsättning för att få åtnjuta de exportfrämjande tjänsterna. Enklare rådgivning. främst till mindre företag, kan dock lämnas utan krav på abonnemang.

Fr o m budgetåret 1976/77 förfogar exportrådet dessutom över ett särskilt anslag från vilket bidrag kan utgå till arrangörer av kurser i internationell marknadsföring.

En särskild delegation för den mindre industrin har knutits till exportrådet. Delegationen skall ge råd i frågor som gäller exportfrämjande verksamhet riktad till mindre företag. Delegationen kan också genom direkt kontakt- verksamhet ge vägledning och stimulans åt mindre företag i deras export- ansträngningar. Sedan den 1 juli 1976 finns även en delegation för vida- reutbildning i internationell marknadsföring knuten till rådet.

Ett nära samarbete har under de senaste åren utvecklats mellan exportrådet och företagareföreningarna. Detta redovisas närmare i kapitel 4. Exportrådet samarbetar på det regionala planet även med handelskamrar och expos.

Till de näringspolitiska organen på central nivå bör även räknas bl a statens provningsanstalt, patent- och registreringsverket, Svenska utvecklings AB och Svenska indtrstrietabler/ngsaktiebo/aget (Svetab). Dit räknas också de kredit- institut som har bildats på statligt initiativ och som har till uppgift att till-

godose industrins behov av långfristigt och riskvilligt kapital. Hit hör bla Sveriges investeringsbank AB, AB Industrikredit och AB Företagskredit, AB Svensk exportkredit samt Företagskapital AB. Dessa kreditinrättningar skall fungera som komplement till instituten på den ordinarie kreditmarknaden samt utlåningsverksamheten via företagareföreningarna och andra special- institut.

! den utredning om småföretagens kreditförsörjningssituation. som in- dustriverket har utfört på vårt uppdrag. finns en ingående redogörelse och analys av dessa instituts verksamhet. För en närmare information i dessa frågor hänvisas därför till denna utredning — SIND 197615 Kreditförsörjning i mindre och medelstora företag samt till kapitel 7 i detta betänkande.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns ett betydande antal centrala organ inom näringspolitiken som har till uppgift att på ett eller annat sätt främja utvecklingen i de mindre och medelstora företagen. Dessa organ saknar i regel egna regionala organ för själva närkontakten med fö- retagen. Företagareföreningarna har därvid successivt kommit att bli en replipunkt för de centrala organen. [ varierande omfattning spelar förening- arna rollen som samarbetspartner och förmedlingslänk mellan dessa och företagen. De senaste åren har kontaktutbytet och samverkan mellan för- eningarna och de centrala organen ökat. Samtidigt kan konstateras att denna samverkan inte är särskilt systematiserad. Formerna och omfattningen va- rierar också högst betydligt mellan olika län.

3. Företagareföreningarnas organisation och ekonomi

3.1. Historik

Av främst social- och sysselsättningspolitiska skäl började företagareför- eningar byggas upp i slutet av 1930-talet i de län där en betydande rest- arbetslöshet kvarstod sedan sysselsättningskrisen i början av decenniet. För- eningarna skulle genom rådgivning, och efter hand även genom kreditstöd. söka dels stimulera till ny företagsamhet. dels utveckla befintliga företag i ekonomiskt eftersatta regioner. Verksamheten syftade i första hand till att främja varuproduktionen inom hantverk och småindustri och bedrevs till en början med en klart regionalpolitisk inriktning.

Företagareföreningarna organiserades som ekonomiska föreningar. ] sty- relserna ingick regelmässigt representanter för stat. landsting och länets hant- verksorganisation. Verksamheten bedrevs med hjälp av administrations- bidrag från staten och respektive landsting. Dessutom fick föreningarna möj- lighet att ta upp lån från staten. I samband därmed tilldelades föreningarna s k subventionsmedel som avsågs täcka de förluster som kunde uppstå i den kreditstödjande verksamheten. vilken var förenad med stort riskta- gande. Föreningarna fick successivt ökade statsbidrag och vidgade uppgifter bl a i samband med att det nya systemet med statlig garanti för lån till främst den mindre industrin infördes,

Sedan år 1959 finns en företagareförening i varje län. Efter införandet av lokaliseringsstödet år 1965 kom föreningarnas verk- samhet att i högre grad inriktas på att tjäna ett allmänt produktionshöjande syfte. även om föreningarna i stödlänen fortfarande har viktiga uppgifter inom ramen för regionalpolitiken. bl a beredning och uppföljning av ärenden om lokaliseringsstöd. Sedan år 1968 handlägger dessutom föreningarna i de sju skogslänen det regionalpolitiskt inriktade glesbygdsstödet för hemar- bete, Fro m är 1977 kommer föreningarna att sortera under industride- partementet.

Föreningarnas organisation och verksamhet behandlades senast av stats- makterna år 1968. på grundval av ett betänkande av 1962 års företaga- reföreningsutredning (SOU l967:40). Enligt statsmakternas ställningstagan- de (prop 1968z6l. SU 1968le2. rskr 19682254) skulle företagareföreningarna ha ett allmänt produktionsfrämjande syfte med inriktning på lönsamma eller utvecklingsbara företag inom hemslöjd. hantverk och småindustri.

Verksamheten skulle omfatta rådgivning och förmedling av statligt kre- ditstöd. Det allmänna förutsattes ha majoritet i föreningarnas styrelser samt kunna utöva kontroll och revision av verksamheten. Däremot fann stats- makterna inte tillräckliga skäl att föreningarnas status som ekonomiska för- eningar skulle behöva ändras.

[ och med inrättandet av statens industriverk (prop 197314]. NU l973z54. rskr l973:225) år 1973 fick föreningarna rollen som kontaktpunkter på länsplanet mellan bla industriverket och de mindre och medelstora indu- striföretagen. Föreningarnas nära kontakter med företagen ansågs utgöra en viktig förutsättning när det gällde att på ett effektivt sätt nå ut med olika statliga stöd- och utvecklingsinsatser. Föreningarna gavs också ökade statsbidrag och delvis nya uppgifter i samband med att statens insatser ifråga om företagsservice förstärktes. Vidare påbörjades budgetåret l974/75 en suc- cessiv uppbyggnad av en s k utbildningskonsulentfunktion inom varje fö- retagareförening (prop 1974147. NU 1974135. rskr l974r227).

Föreningarna har sedermera dessutom ålagts vissa uppgifter i samband med de statliga bidragen för energibesparande åtgärder i näringslivet. För- eningarna har vidare under tiden september 1975—december l976 bemyn- digats att fatta beslut om statlig lånegaranti förarbetsmiljöförbättringar(prop 1975:66.SoU 1975: 16.rskr 1975: 191). Denna verksamhet hardärefter förlängts till att omfatta även år 1977.

Utvidgningen av företagareföreningarnas arbetsuppgifter har motsvarats av en förstärkning av deras resurser vad gäller såväl lånemedel som personella resurser. Den totala personalstyrkan hos föreningarna har ökat från ca 170 tjänstemän år 1966 till ca 400 tjänstemän i augusti 1976. För budgetåret 1975/76 beviljade staten föreningarna bidrag på totalt ca 30 milj kr. År 1976 beräknas bidragen från landstingen uppgå till ca 15 milj kr. Samhället f- nansierar härigenom huvuddelen av föreningarnas verksamhet.

Den följande beskrivningen och analysen av föreningarnas organisation och ekonomi bygger bl a på uppgifter som inhämtats vid statens industriverk. En närmare redogörelse för och analys av föreningarnas olika verksam- hetsgrenar kommer att redovisas i kapitel 4 och kapitel 5.

3.2. Organisation

3.2.1. Organisations/orm m m

Samtliga 24 företagareföreningar är organiserade och registrerade som eko- nomiska föreningar. Föreningarnas samarbetsorgan - Företagareföreningar- nas Förbund har 1975-04-09 fastställt normalstadgar för föreningarna. Där anges i 2 & deras ändamål och huvudsakliga uppgifter. De olika föreningarnas stadgarär på denna punkt med få undantag utformade efter normalstadgarna. Paragrafen har följande lydelse:

"Företagareföreningen är länets service- och utredningsorgan för samhällets nä- ringspolitiska insatsertill små och medelstora företag. Föreningen medverkar i statens och landstingets näringspolitiska stöd till näringslivet och beviljar lån av medel från statens hantverks- och industrilånefond samt förmedlar lån och lånegarantier. För- eningen företräder regionalt statens industriverk. Föreningens verksamhet finansieras

huvudsakligen genom anslag från staten och landstinget. Företagareföreningen har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att lämna eller förmedla lån eller bidrag från staten. landstinget eller annan långivare. att medverka i konsultinsatser och därvid genom en aktivt uppsökande verksamhet särskilt främja företagens utveckling inom områdena marknadsföring. produkt- förnyelse. utbildning. produktionsteknik. ekonomisk styrning och finansiering. att åt företag och kommuner förmedla kontakter till statliga och kommunala myn- digheter. organisationer. institutioner och privata konsulter. att verka för upprätthållande. vidareutveckling och nyetablering av bärkraftiga små och medelstora företag i länet. att i övrigt bedriva med föreningens ändamål förenlig verksamhet."

Till tired/em av länets företagareförening kan enligt normalstadgarna antas företagare. sammanslutning av företagare. landsting och primärkommun i länet samt sådan enskild ellerjuridisk person inom länet som kan förväntas komma att främja föreningens ändamål och verksamhet.

Vid slutet av år 1975 hade företagareföreningarna totalt ca 17400 med- lemmar. Majoriteten av dessa torde vara företag i tillverkningsindustri. Det kan nämnas att det totala antalet företag i tillverkningsindustri med 0—49 anställda är ca 36000. Föreningarna kräver medlemskap av företag som beviljas län men däremot inte av företag som utnyttjar föreningarnas tjänster i övrigt. lnsatsbeloppen är av engångskaraktär och närmast symboliska till sin storlek. Vissa skillnader mellan föreningarna föreligger dock ifråga om insatsbelopp per andel. maximalt antal andelar per medlem osv. Antalet medlemmar per 1975-12-31 samt de inbetalda insatsbeloppen i varje förening framgår av tabell 3:a.

Av tabellen framgår bl a att medlemsföretagen — med vissa länsvisa va- riationer i genomsnitt betalat 45 kr i insats.

Medlemmarna utövar på föreningsstämman sitt inflytande över förening- ens verksamhet. Stämman är formellt sett föreningens högsta beslutande organ trots att det är stat och landsting som huvudsakligen finansierar verk- samheten. Emellertid brukar som regel relativt få medlemmar deltaga i stämmorna och principdiskussioner förekommer i endast begränsad ut— sträckning. Detta bör ses i belysning av det inflytande på verksamhets- inriktningen som anslagsgivarna — i synnerhet staten — utövar genom att meddela föreskrifter för föreningarnas olika verksamhetsgrenar i samband med den årliga fördelningen av olika former av statsbidrag.

Statens föreskrifter har sin grundval i statsmakternas allmänna riktlinjer för företagareföreningarnas verksamhet. vilka återfinns främst i prop 1968161 och prop 197314]. En närmare redogörelse för dessa riktlinjer lämnas i kapitel 4 och kapitel 5.

] Kungl brev 1974-12-13 till statens industriverk meddelas dessutom fö- reskrifter för föreningarnas organisation och verksamhet som villkor för lån ur statens hantverks- och industrilånefond. Där regleras bla samman- sättningen av föreningarnas styrelser. föreningarnas handhavande av de stat- liga lånemedlen samt industriverkets rätt att meddela anvisningar för verk- samheten och i övrigt granska föreningarnas förvaltning och räkenskaper. Samtliga 24 föreningar har förbundit sig att uppfylla dessa villkor.

Som kommer att framgå av kapitel 6 i det följande beviljar samtliga lands- ting medel till respektive företagareförening. Detta sker i många fall utan

Tabell 3:a Företagareföreningarnas medlemmar. andelskapital m m 1975-12-31

Förening lnbetalt andels- Antal medlem- Andelskapital kapital (kr) mar (st) per medlem (kr) AB 82 560 1 320 63 C 32 290 476 68 D 18 890 444 43 E 57 650 710 81 F 45 060 696 65 G 48 750 680 72 H 21 740 584 37 1 7 725 494 16 K 20 845 436 48 L 17 960 813 22 M 4] 790 598 70 N 18 350 909 20 0 23 830 1 041 23 P 49 960 451 l l l R 43 790 834 53 S 17 750 731 24 T 24 400 446 55 U 36 500 400 91 W 49 400 752 66 X 27 105 869 31 Y 37 740 988 38 Z 10 940 445 25 AC 37 350 1 605 23 BD 19 120 700 27 Totalt 791 495 17 422 45 Dito år 1965 537 960 12 736 42

Källor: SOU 1967z40 och föreningarnas årsredovisningar för år 1975.

närmare precisering av den önskvärda inriktningen av föreningens verk— samhet eller samråd med staten i dessa frågor.

Eftersom staten och i vissa län landstingen sålunda utövar ett av- görande inflytande över företagareföreningarnas verksamhet i stort torde föreningarnas medlemmar uppfatta sina egna möjligheter att påverka verk- samhetsinriktning m ni som begränsade. Som framhålls i direktiven för vårt arbete kan organisationsformen ekonomisk förening innebära risk för spän- ningar. bl a genom att medlemmarnas intressen kan komma att stå mot samhällets. Våra överväganden och förslag rörande organisationsformen mm redovisas i kapitel 13.

3.2.2. F öretagare/öreningarnas styre/ser

1 föreningarnas styrelser finns representanter för staten och landstingskom- munerna. för företagarna i länet samt sedan år 1975 för de fackliga or- ganisationerna. Styrelsernas sammansättning i de olika föreningarna framgår av tabell 3:b.

Tabell 3:h Företagareföreningarnas styrelser

Län Antal ledamöter utsedda av respektive Läns- Rege- Lands- Stämman Annan" Summa styrelsen ringen" tinget ledamöter

AB 4 2 4 7 — 17 C 3 2 3 3 — 11 D 3 2 3 5 — 13 E 3 2 3 3 - 11 F 2 2 2 3 — 9 G 3 2 3 3 — 11 11 2 2 2 3 2 11 1 2 2 — 3 2 9 K 2 2 2 3 9 L 2 2 2 3 — 9 M 2 2 1 3 1 9 N 1 3 2 3 — 9 O 2 2 1 3 1 9 P 3 2 3 5 — 13 R 2 2 2 5 11 S 2 2 2 3 — 9 T 3 2 3 5 — 13 U 2 2 2 3 — 9 W 2 2 2 3 9 X 2 2 2 3 — 9 Y 2 2 2 3 — 9 Z 3 2 3 1 9 AC 2 2 2 3 — 9 BD 3 2 3 1 — 9 Summa 57 49 54 80 6 246

" På förslag av de anställdas fackliga huvudorganisationer. "Hantverksdistrikt eller primärkommun. Källa: Företagareföreningarnas Förbund.

Av tabellen kan utläsas att samhället genom regering. länsstyrelse och landstingskommun utser flertalet av ledamöterna i respektive förening. En sådan majoritet är ett av villkoren för att föreningarna skall få lån ur statens hantverks- och industrilånefond. 1 Kungl brev till statens industriverk 1974- 12-13 meddelas bla följande föreskrifter:

"1 företagareförenings styrelse skall ingå ledamöter som till lika antal. dock lägst två. utses av å ena sidan staten och å andra sidan landstingskommunen i länet och i förekommande fall kommun som inte deltar i landsting. Härutöver skall ingå två ledamöter som utses av regeringen efter förslag av facklig huvudorganisation. Dessa ledamöter skall tillsammans bilda styrelsens majoritet. Om regeringen inte för särskilt fall förordnat annat. skall landshövdingen inneha ett av de styrelsemandat som till- kommer staten. Länsstyrelsen beslutar i fråga om de övriga statliga mandaten.

Av suppleanterna i företagareförenings styrelse skall regeringen utse två efter förslag från facklig huvudorganisation. Landshövdingens ställföreträdare i länsstyrelsen skall. om inte regeringen för särskilt fall förordnat annat. vara suppleant för landshövdingen. Övriga suppleanter för statens representanter i företagareförenings styrelse utses av länsstyrelsen."

De fackliga representanter som har utsetts att vara ledamöter i företa- gareföreningarnas styrelser under en första treårsperiod förordnades av re- geringen fro m 1975-07-01. Eftersom de således endast deltagit i förening- arnas styrelsearbete i drygt ett år. torde det ännu vara för tidigt att summera erfarenheterna av den fackliga representationen.

Antalet ledamöter varierar från 9 till 17. 1 två län utser samhället alla ledamöter utom en. Flertalet av de stämmovalda ledamöterna är egna fö- retagare. Det händer emellertid även att en föreningsstämma utser tex en kommunrepresentant som ledamot. 1 flera styrelser finns endast begränsad industrierfarenhet. 1 ett län (H) utses regelmässigt två ledamöter av hant- verksdistriktet. 1 tre län (1. M och O) utses ledamöter av kommuner som inte deltar i landsting. Mandatperioden för styrelserna är som regel tre år. men omval är vanligt. Styrelseledamöterna har i genomsnitt haft sina upp- drag i ca sju år. dock med betydande länsvisa variationer.

Vissa väsentliga skillnader finns sålunda mellan föreningarna ifråga om Styrelsernas sammansättning. Detsamma gäller även ifråga om Styrelsernas arbetssätt m m.

Antalet styrelsesammanträden per år är inte fastställt i någon förening men har hittills varierat från sex till tretton per år. Femton föreningar har arbetsutskott (AU) av vilka dock endast nio har beslutsrätt i exempelvis lånefrågor. AU:s uppgifter och befogenheter är över huvud taget mycket varierande. Andra former av delegering förekommer också. 1 något län fattar däremot styrelsen samtliga beslut av någon vikt. vilket tenderar att göra styrelsearbetet tungrott och försvåra kansliets dagliga arbete. Föredragande i styrelsen är i många föreningar verkställande direktören (VD) tillsammans med vederbörande handläggare. I några län är dock VD den ende från kans- liet som deltar vid sammanträdena. Denne föredrar sålunda t ex låneätenden som dessförinnan beretts av andra tjänstemän.

De flesta föreningar saknar en uttömmande skriftlig beslutsordning. som reglerar beslutsrätten för styrelse. AU resp VD i olika frågor. Några föreningar har dock nyligen skapat och börjat tillämpa en sådan beslutsordning.

3.2.3. Organisation av kons/terna

Även ifråga om kansliernas organisation och arbetsmetoder föreligger be- tydande skillnader mellan de olika företagareföreningarna. Riktlinjerna från stat och landsting har under lång tid medgivit relativt vida ramar inom vilka föreningarna själva kan organisera sin verksamhet. Förekommande skillnader är betingade dels av kansliernas varierande storlek. dels av olik- heter ifråga om geografi. näringslivsstruktur m m.

Sätten att organisera verksamheten skiljer sig dock ofta från varandra även vad gäller föreningar av samma storleksordning och i samma del av landet beroende på bl a Styrelsernas och chefstjänstemännens olika speci- alkunskaper och skilda ambitioner.

Det har varit naturligt för styrelsen och VD i många län att tillämpa en organisation som innebär uppdelning på olika funktioner. Kreditbered- ning har av tradition utgjort en enhet. medan de tekniska och ekonomiska konsulterna ofta format en andra grupp. Det speciella anslaget för före- tagsservice har föranlett många föreningar att skapa en tredje avdelning.

Uppdelning på skenbart väsensskilda funktioner kan försvåra en helhets- syn på föreningens uppgift i näringspolitiken och har i något fall lett till klart bristfälliga kontaktvägar mellan de olika grupperna inom förenings- kansliet. Samtidigt har det visat sig att vissa föreningar genom den utpräglade specialiseringen uppnår en ökad kompetens inom vart och ett av tex om- rådena kreditberedning och tekniska konsulttjänster.

Ledningen för några föreningar anser att de handläggande tjänstemännen bör vara s k generalister som kan ta itu med alla föreningens arbetsuppgifter. Föreningen i Göteborgs och Bohus län tillämpar denna modell och har delat tipp länet i fyra geografiska distrikt. Varje handläggare skall behärska samtliga arbetsuppgifter inom ett av distrikten. Systemet ställer stora krav på handläggarnas kompetens. men innebär att företagen i varje distrikt kan få mer personlig service och bättre möjligheter att lära känna föreningens representant. Ett mellanting mellan funktionell och geografisk indelning tillämpas i några län. där vissa föreningstjänstemän förutom att de är spe- cialister på en funktion även ansvarar för kontakter med samtliga företag inom vissa av länens kommuner.

Stora olikheter—och i vissa fall även brister—har hittills även kännetecknat företagareföreningarnas redovisningsprinciper. Industriverket har emellertid utarbetat riktlinjer och anvisningar i syfte att åstadkomma enhetligare och mer ändamålsenliga redovisningssystem och kontoplaner hos föreningarna. Det är dock för tidigt att nu dra några slutsatser om effekterna av dessa redovisningssystem.

Föreningarnas snabba tillväxt har självfallet ställt stora krav på en an- passning av organisationen efter verksamhetens karaktär och omfattning. En skriftlig beslutsordning för föreningen som helhet. samt en dokumen- terad. väl fungerande organisationsplan för kansliet är som nämnts i det föregående exempel på styrinstrument som saknas i vissa föreningar. Genom samordningsinsatser av industriverket och Företagareföreningarnas Förbund har emellertid föreningarna de senaste åren i ökad utsträckning kunnat till— godogöra sig varandras erfarenheter. V

3.3. Personal

Personalstyrkan på företagareföreningarna var i början av år 1976 mer än dubbelt så stor som den var tio år tidigare. Bara under den senaste tre- årsperioden har personalstyrkan ökat med 120 tjänstemän. Ökningen synes ha fortsatt under loppet av år 1976. Kreditberedare och rådgivande ekonomer dominerar bland den handläggande personalen. Antalet tekniska rådgivare synes relativt sett har minskat i omfattning under den senaste tioårsperioden.

Figur 3:A visar utvecklingen av antalet anställda vid den "genomsnittliga" företagareföreningen under de senaste tio åren.

Figur 3:A Anta/el anställ- da vid den "genomsnittli—

ga " företagareföreningen 1 966—1 9 76.

Antal anställda

16 15 14

13 12 11 10

1966 67 68 69 70 71 72 73 74 75

Av figuren framgår att antalet anställda i genomsnitt ökat från ca 7 till ca 16 under loppet av tio år.

3.3.1. Befattningstyper

På grund av den mångfald uppgifter som åvilar företagareföreningarna och på grund av många föreningars flexibla organisation och arbetssätt är det svårt att på ett entydigt sätt indela föreningarnas anställda i olika befatt- ningstyper. I stort synes dock följande sex personalgrupper kunna urskiljas: che/Stjänstema'n ( VD). kreditberedare, rådgivande ekonomer, rät/givande tekni- ker, utbildningskonsulenter samt kamrerare och övrig kontorspersonal. Det bör påpekas att flera av föreningarnas tjänstemän tillhör mer än en av dessa kategorier och delar sin tid mellan exempelvis teknisk och ekonomisk råd- givning eller mellan kamerala uppgifter och kreditberedning. Arbetsupp- gifterna för respektive befattningstyp. liksom graden av VD:s delegering m in. kan variera något mellan länen beroende på bl a skiftande närings- livsstruktur och respektive förenings storlek.

VD ansvarar för att styrelsens beslut blir verkställda liksom för planering och ledning av kansliets verksamhet. VD upprätthåller vidare kontakter och förhandlar med läns- och riksorgan. kommuner. banker och företag, sprider kännedom om föreningen och dess verksamhet. utarbetar förslag till budgets. anslagsäskanden. företagsserviceprogram. remissyttranden m m. Vidare slutbedömer VD låneutredningar, ansvarar för utställda låne- reverser och ställda panter. upprättar bokslut och årsberättelser. verkställer konkreta åtgärder för att undvika låneforluster. deltari planläggning av kon- ferenser och kurser m m.

Kreditberedare m ni gör företagsekonomiska utredningar. förhandlar och rådgör med banker och andra intressenter samt utför övrig beredning i sam- band med ärenden om direktlån, statlig kreditgaranti. lokaliseringsstöd. gles- bygdsbidrag och energisparbidrag. Kreditberedarna föredrar som regel re—

spektive ärende inför styrelsen. upprättar lånereverser. infordrar panter samt utför övriga interna och externa uppgifter som har samband med kredit- verksamheten.

Rricigivanr/e ekonomer bedriver upplysning om företagareföreningens och andra organs utbud av tjänster. gör totalanalyser av enskilda företag. bedriver ekonomisk rådgivning i frågor rörande bokföring. redovisning. lönsamhets- och likviditetsberäkningar. budgetering. skatter.finansiering.försäljning. re- klam. marknadsföring. lokaliseringsfrågor mm. Rådgivningen kan ske så- som betalda konsultuppdrag eller inom ramen för föreningens olika före- tagsserviceaktiviteter. l sistnämnda fall rör det sig som regel om kostnadsfri rådgivning.

Rådgivande tekniker bedriver teknisk och i viss utsträckning även ekon— omisk rådgivningsverksamhet i frågor som rör produktutveckling. produkt- kalkylering. driftsplanering. verkstadsplanering. maskinlayout. arbets- och metodstudier. byggnadsprojektering och —kontroll. värdering av byggnader och maskiner. ?nköp. försäljning etc.

Utbi/dningskonsulenter informerar företag om tillgänglig Utbildningsservice och om vikten av fortbildning samt medverkar vid analys av företagens utbildningsbehov. Konsulterna samråder med SlFU och övriga utbildnings- givare samt söker verka för en bättre anpassning av kursutbudet till nä- ringslivets behov. Vidare medverkar de vid uppläggning av kurser och ack- visition av kursdeltagare samt ansvarar för internutbildningen på företa- gareföreningen.

Kamrerare och övrig kontorspersonal arbetar med upprättande eller gransk- ning av lånereverser. pantvård. bevakning av lån. avisering. kravärenden. beräkning av räntor. amorteringar och provisioner. fakturering, ordermot- tagning samt interna frågor rörande kassa. bokföring. bokslut. maskinskriv— ning. diarieföring. statistik etc.

3.3.2. Persona/resurser per 1976-01-01

Tabell 3:C visar föreningarnas personalresurser per 1976-01-01. med för- delning på olika befattningstyper. Totalt hade föreningarna vid denna tid- punkt 377 anställda. varav 20 på deltid.

Tabellen visar att föreningarna skiljer sig åt i fråga om storlek och in- riktning. Med reservation för svårigheten att entydigt dela in för- eningarnas anställda i olika befattningstyper kan utläsas att de olika föreningarna betonar skilda arbetsområden. Som exempel kan an— föras att vissa föreningar har relativt många kreditberedare. medan den råd- givande verksamheten synes dominera hos andra. Vidare framgår att några saknar tekniker, samtidigt som andra har fler tekniker än rådgivande eko- nomer.

Personalstyrkan varierar starkt mellan länen. från Gotlands 7 till Väster- bottens 25 heltidstjänster. Norrlandsföreningarna har genomgående stor per- sonalstyrka. Detta beror främst på att de har utvecklats successivt sedan slutet av 1930-talet och har haft omfattande sysselsättnings- och regional- politiska uppgifter. Föreningarna i stödlänen har även på senare år haft uppgifter som saknats i övriga regioner. t ex handläggning av glesbygdsstöd och uppgifter i anslutning till lokaliseringsstödet. Medelstilldelningen från

Tabell 3:C Personaluppsättning på företagareföreningarna 1976-01-01

Befattningstyp Företagareförening S:a

ABCDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZACBD

VD l” 1 10 1” 1a ] 1 1[2 1a 1a ]” l l l" 1(] 1" 1" l” l” 1 1 1” l', 1” 24 Kreditberedare

mm 5.5 2 l 3 3 2 2 l 2 4 4.5 2 2 5 3.5 5.5 3 1.5 7.5 3 2 4 6.5 4.5 80

Rådgivande

ekonomer 6 3 15 5 5 Tekniker — 05 2.5 3 1

Utbildnings-

konsulenter 2 0.5 0.5 1 1 0.5 1 0.5 0.5 0.5 l 1.

1.5 2 3.5 2.5 2 5 2 1 4 2 4 4.5 6 6 2.5 4.5 7 87 1 2 3 1.5 0.5 1 3 2.5 1 1.5 2.5 2.5 3 4.5 4 2 46.5

1 1 l l 1 0.5 1 l 1 0.5 20 l — 1.5 l 1 0.5 l l — l 1 20

1 Kamrerare 0.5 1 1 1 1 0.5 1 0.5 0.5 1 5 3 3 4 3.5 2 1.5 3.5 5 7 6 7 6 89.5

1 1 _ 1 1 Ovrig personal 5 2 4.5 4 3 3 5 1.5 2 4.5 2

Summa 20 10 12.518 15 15 13 7 11 17 12.5 8.513 14 13.519 11 10.5 20.519 21 19 25 22 367

Anm. Anställd som arbetar deltid anges med 0.5. Anställd som tillhör två befattningstyper anges med 0.5 inom vardera befattningstypen. Siffrorna motsvarar således antalet upprätthållna heltidstjänster. (Totala antalet anställda var 377. varav 20 på deltid.) "I dessa föreningar är en av de övriga tjänstemännen även stf eller vice VD.

Källa: Företagareföreningarna.

såväl staten som landstingen torde tidigare ha anpassats efter den roll som respektive forening förväntas spela i bl a sysselsättningspolitiken. 1 dag - då de särskilda sysselsättnings- och regionalpolitiska medlen är bättre ut- byggda — tillämpas i regel helt andra kriterier för tilldelning av medel till föreningarna. såsom exempelvis antalet mindre industriföretag i respektive län. (Se vidare avsnitt 34.4 i det följande.)

Vi har emellertid kunnat konstatera att stora skillnader föreligger avseende de olika föreningarnas personella resurser i förhållande till det antal företag de har att betjäna. vilket kan belysas av figur 3:B.

Av figuren framgår bl a att företagareföreningen i Jämtlands län har ca 3.5 tjänstemän per 100 företag. medan föreningen i Stockholms län endast har ca 0.3. Inom de sex länen AB. F. M. N. O och P hnns inemot hälften av samtliga industriföretag i landet men endast ca 23 % av personalresur- serna vid landets företagareföreningar sammantagna. Motsvarande företa- gareföreningar har mindre än 1 tjänsteman per 100 mindre industriföretag ilänet.

Skillnaderna mellan föreningarna torde bero på flera faktorer. Tidigare har nämnts att norrlandsföreningarna är äldre och har speciella uppgifter i regionalpolitiken. Detta kan förklara att norrlandsföreningarna relativt sett är större än föreningarna i andra delar av landet. De olika länens skilda näringslivsstruktur och geografiska förhållanden torde också ha bidragit till skillnaderna. Behovet av personal är särskilt stort hos föreningar som verkar i industriellt mindre utvecklade län. Även landstingens näringspolitiska am- bitioner har påverkat den relativa resurstillgången på reSpektive förening. Som kommer att framgå i kapitel 6 kanaliserar landstingen sina närings- politiska insatser i högst varierande omfattning via företagareföreningarna.

Slutligen bör också framhållas att skillnaderna även är beroende av till- gången på service utanför resp företagareförening från exempelvis privata konsultföretag. näringslivsorganisationer osv. Är tillgången på service vid sidan av föreningen i ett visst län god — både kvantitativt och kvalitativt skulle detta kunna tala för att företagen i detta län relativt sett inte är

Antal tjänstemän per 100 verksamhetsställen

3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5

AB D F H K M O R T W Y AC Företagare- CEG | LN PS UXZBD förening

Figur 3:B Antal tjänste- män på resp./örelagar'e/ör- eningjiim/ört med antalet verksam/ietsstäI/en (()—49 anställda) i tillverkningsin- dustri i länet.

så beroende av föreningens tjänster. Det torde stå helt klart att serviceutbudet i storstadslänen är betydligt mer omfattande och differentierat än i norr- landslänen.

Våra överväganden och förslag vad gäller föreningarnas framtida behov av personella resurser redovisas i kapitel 12.

3.3.3. Persona/ens ålder och anställningstid

Tre fjärdedelar av chefstjänstemännen i företagareföreningarna var 50 år eller däröver 1976-01-01. vilket innebär en högre medelålder hos denna personalgrupp än vad som gällde för chefstjänstemännen i företagareför— eningarna år 1966. Tre femtedelar av den övriga handläggande personalen var 1976-0101 under 40 år. vilket innebär att denna personalgrupp i dag är genomsnittligt yngre än motsvarande grupp år 1966. Åldersklyftan mellan chefstjänstemän och övriga handläggare har alltså ökat.

Av tabell 3:d framgår chefstjänstemännens och den övriga handläggande personalens antal ijänsteär på företagareföreningen.

Drygt hälften av chefstjänstemännen har år 1976 sålunda varit anställda på respektive förening i mer än 10 år. Fyra av dem hade varit anställda i mer än 20 år. En majoritet (ca 57 %) bland den övriga handläggande per- sonalen hade däremot en anställningstid understigande 6 år.

3.3.4. Utbildning och praktik

Tabell 3:e utgör en sammanställning av chefstjänstemännens och den övriga handläggande personalens utbildning. Fördelning har skett på fyra kategorier akademisk examen. akademiska betyg (motsvarande). studentexamen motsvarande) och övrig utbildning i enlighet med den högsta grundut» bildning vederbörande tjänstemän hade vid undersökningstillfallet (1976- 01-01).

Tabell 3:d Den handläggande personalens anställningstid vid den egna företagare- föreningen 1976-01-01

Befattningstyp Andel (procent) av föreningens handläggare som varit på föreningen i

0—5 år 6—l0 år 11—20 år 21— år Summa

ghefstjänstemän 25.0 20.8 37.5 16.7 100 Ovrig handläggande personal'l 57.3 21.7 17.4 3.6 100

" Kreditberedare. rådgivande ekonomer och tekniker. utbildningskonsulenter. kam— rerare.

Tabell 3:a Utbildning hos företagareföreningarnas handläggande personal

1976-01-01

Befattningstyp Andel (procent)av föreningarnas handläggare med resp. högsta utbildningsnivå Akadem Akadem Student- Övrigt Summa examen betyg examen

(motsv) (motsv)

ghefstjänstemän 20.8 29.2 45.8 4.2 100 Ovrig handläggande

personal" 37.5 16.2 29.6 16.6 100

" Kreditberedare. rådgivande ekonomer och tekniker. utbildningskonsulenter. kam» rerare.

Som framgår av tabellen hade ca hälften av såväl chefstjänstemännen som övriga handläggare antingen avlagt akademisk examen eller bedrivit akademiska studier av någon omfattning. Chefstjänstemännen är i detta avseenden en relativt homogen grupp. Endast 25 % av dessa faller utanför de mellersta utbildningskategorierna. Däremot föreligger större skillnader bland den övriga handläggande personalen. Av dessa hade ca 37 % aka- demisk examen. samtidigt som 17 % hade lägre utbildning än student- examen.

Personalens arbets/ivser/arenhet utanför den egna föreningen framgår av tabell 3:f. I tabellen anges hur många års praktik chefstjänstemännen re- spektive den övriga handläggande personalen hade per 1976—01—01. Därvid har praktiken delats upp i fem kategorier efter typ av arbetsplats. nämligen industriföretag. annat företag. förvaltning. annan företagareförening och öv— rig praktik.

Tabell 3:f Arbetslivserfarenhet hos företagareföreningarnas handläggande personal

1976—01-01 Befattningstyp Genomsnittligt antal års praktik av resp slag Genom— snittligt lndustri- Annat Förvalt- Annan Övrig antal års företag företag ning före- praktik praktik tagare— (summa) förening Chefs- . tjänstemän 11.6 3.0 2.4 1.8 1.5 20.3 Övrig hand- läggande personal” 5.5 2.4 1.2 0.4 0.9 10.4

" Kreditberedare. rådgivande ekonomer och tekniker. utbildningskonsulenter. kam- rerare.

Som tabellen utvisar hade chefstjänstemännen i genomsnitt 20 års praktik varav merän hälften av tiden på industriföretag. Gruppen övriga handläggare hade i genomsnitt 10 års praktik varav hälften inom industrin. Fö kan noteras att den genomsnittlige chefstjänstemannen bland sina praktiska me- riter har 2 års tjänstgöring på annan företagareförening.

3.4. Ekonomi

I detta avsnitt redovisas den ekonomiska utvecklingen vid företagareför- eningarna. vad gäller ekonomisk ställning. lånemedel, intäkter och kostnader samt statsbidrag. Redovisningen bygger främst på uppgifter som inhämtats från föreningarna. Det bör påpekas att helt enhetliga bokförings- och bok- slutsprinciper inte förelegat varför materialet kan vara behäftat med vissa felaktigheter. Det bör också nämnas att föreningarnas uppgifter om låne- fordringar avser nominella belopp. Uppgifterna rörande statliga bidrag avser budgetår. medan övriga uppgifter redovisas för kalenderår.

3.4.1. Ekonomisk ställning

Föreningarnas tillgångar och skulder utgörs huvudsakligen av lån från sta- tens hantverks- och industrilånefond. Dessa medel lånar föreningarna i sin tur ut till hantverks- och industriföretag inom länet.

Tabell 3:g redovisar i sammandrag föreningarnas balansräkningar vid ut- gången av åren 1965 och 1975.

Tabell 3:g Företagareföreningarnas balansräkningar 1965-12-31 och 1975-12-31 i

sammandrag 1965-12-31 1975-12—31 mkr % mkr % Til/gångar Utestående lånefordringar 142 87 343” 83 Kassa. bank. postgiro 15 9 44 11 Övriga tillgångar 6 4 26 6 Summa tillgångar 163 100 414 100 Skulder och eget kapital Lån ur hantverks— och industrilånefonden 153 94 359 87 lån från landsting/kommun 3 2 14 3 Ovriga skulder 2 I 32 8 Eget kapital varav: 5.5 3 9.5 2 Andelskapital (0.5) (0.8) Förlusttäckningsfonder m. m. (3.3) (6.0) Ovriga fonder (1.6) (2.7) Summa skulder och eget kapital 163 100 414 [00

”Exkl fordringar i konkurser. Källor-: SOU 1967:40 samt föreningarnas årsredovisningar för år 1975.

Som framgår av tabellen har föreningarnas sammanlagda balansomslut- ning på 10 år ökat från 163 milj kr till 414 milj kr. Vid slutet av år 1975 utgjorde de nominella lånefordringarna 83 procent av de totala tillgångarna.

Efter lånefordringar var största posten på tillgångssidan kassa, bank/ord- ringar m in som utgjorde 11 00 av de totala tillgångarna. Denna bokslutspost torde till stor del bestå av medel som föreningarna lånat av staten men ännu inte hunnit låna ut till företag. Nuvarande regler för föreningarnas upplåning gör det nödvändigt att hålla en viss likvid reserv. Övriga tillgångar (6 %) består av bl a räntefordringar. övriga fordringar. inventarier samt i något fall fastigheter.

På skuldsidan upptog 1975-12-31 posten län ur hantverks- och industri- lånefonden 359 milj kr eller 87 % av balansomslutningen. 1 posten övriga skulder (8 %) märks bla förskottsbetalda bidragsmedel från staten. Medel som avses täcka hela budgetåret betalas vanligen ut i sin helhet på sen- sommaren. varför föreningarna vid kalenderårsskiftet kan balansera ungefär halva anslaget i ny räkning.

Föreningarnas eget kapital uppgår till 2 % av balansomslutningen och utgörs huvudsakligen av förlusttäckningsfonder och värderegleringskonton. Siffrorna är som nämnts i det föregående något osäkra på grund av för- eningarnas skiftande redovisningsprinciper.

De olika balansposternas relativa storlek skiljer sig självfallet i betydande grad mellan de olika föreningarna. Det egna kapitalet varierar exempelvis mellan 0.1 % och 9.2 % av balansomslutningen. Föreningarnas karaktär av samhällsorgan gör att en låg soliditet i realiteten inte innebär någon risk för likvidation. Stora låneförluster täcks upp av staten såvida förening- arnas medel för ändamålet visat sig otillräckliga.

3.4.2. Länemede/

Statens utlåning av medel till företagareföreningarna inleddes i samband med att de första föreningarna bildades i slutet av 1930-talet. Före år 1960 kunde föreningarna förmedla statliga lån ur ett flertal mindre fonder. Fro m budgetåret 1960/61 får föreningarna låna ur en enda fond. statens hantverks- och industrilånefond. till vilken medel anvisas över kapitalbudgeten. under elfte huvudtiteln (arbetsmarknadsdepartementet). Låneverksamheten har successivt ökat i omfattning. vilket framgår av tabell 3:h.

Tabell 3:h Hantverks- och industrilånefondens utveckling (milj kr)

År (30/6) Fondkapital Utestående Därav till (brutto) lån företagare- föreningarna

1960 83.4 74.2 63.3 1964 126.0 124.5 117.5 1968 189.4 184.7 182.4 1972 272.3 264.7 2634 1976 391 .8 369.8 369.3

Källor: Kammarkollegiet och SOU 1967:40.

F igur 3 :C Utestående slal— Iiga lånemedel hos förela- gare/ö'reningama [ 966 -06 - 30 och 1975—12-31.

Källor: SOU l967:4O samt föreningarnas årsre— dovisningar för år 1975.

Riksdagen har i anslutning till prop 1975/761100 beslutat att för budgetåret 1976/77 förstärka fonden med 50 milj kr. Härav har industriverket fördelat 45 milj kr till föreningarna. Som framgår av tabellen hade föreningarna 1976- 06-30 lån urfonden på sammanlagt 369 milj kr. Av dessa beviljade lånemedel hade föreningarna dock avstått från att lyfta sammanlagt 57 milj kr. För— eningarna tycks vara obenägna att lyfta större belopp än vad som ound- gängligen går åt för att betala ut beviljade hantverks- och industrilån. Detta sammanhänger med att föreningarna — med undantag för en mindre, räntefri del skall betala ränta på lånemedlen. Samtidigt får de inte återbetala obe- hövliga medel som en gång lyfts från kammarkollegiet. Föreningarna har svårigheter att kortfristigt placera dessa medel till en ränta som motsvarar räntan för lån ur fonden. Detta förhållande tenderar att försämra deras eko- nomi och orsaka merarbete.

Föreningarna har framställt önskemål om en övergång till ett system där föreningarna har kredit i räkning från fonden inom viss gräns, men med fri återbetalningsmöjlighet. Våra överväganden i anslutning härtill redovisas i kapitel 11.

1 1962 års företagareföreningsutrednings betänkande (SOU 1967240) konstaterades att lånemedlen var ojämnt fördelade mellan länen. Bla till följd av att föreningarna får använda inflytande amorteringar från företagen för ny utlåning hade de äldre föreningarna kommit att disponera en opro- portionerligt stor andel av lånemedlen. Figur 3:C visar hur stora belopp som varje förening disponerade 1966 resp 1975.

Lånemedel = (Milj. kr) 1966

'] = 1975 25

20

15 1975

10

1 966

ii K *M'b R T W Y AC- Genom- | L N P S U X Z BD snitt (Företagareföreningar)

De totala utestående lånemedlen har ökat på knappt tio år från 163 milj kr till 369 milj kr. Som kan utläsas av figur 3:C har förhållandet mellan länen förändrats i viss utsträckning, så att de äldre norrlandsföreningarna nu disponerar mindre andelar av det totala utrymmet än de gjorde för ca tio år sedan. Norrlandslänens (X. Y. Z, AC och BD) sammantagna andel har på tio år sjunkit från 33 % till 22 %.

Det är även intressant att studera hur stora lånemedel föreningarna för- fogar över i förhållande till antalet mindre företag (verksamhetsställen) i länet. Figur 3:D visar att föreningarna i genomsnitt disponerar ca 10000 kr per företag i den huvudsakliga målgruppen.

Betydande länsskillnader föreligger. Sålunda disponerar föreningen i Got- lands län ca 35 000 kr per företag i målgruppen. medan motsvarande belopp för stockholmsföreningen är endast ca 3000 kr. Olikheterna torde främst bero på ojämn efterfrågan på föreningslån i de olika regionerna. l storstads- länen finns t ex ett rikt, konkurrensbetonat utbud på ordinarie bankkrediter, vilket tenderar att hålla tillbaka behovet av statliga kompletteringskrediter. I dessa län har företagens fastigheter också genomgående högre marknads- värden och accepteras därför lättare som lånesäkerheter av företagens or- dinarie kreditgivare.

Det är emellertid också möjligt att vissa föreningars begränsade personella resurser medfört att föreningarna varken hunnit upplysa småföretagen om möjligheten att få direktlån eller kunnat effektuera låneärenden i den om- fattning som efterfrågan motiverat. Några föreningar uppger att de tidvis haft direkt brist på lånemedel. Den ojämna spridningen av lånemedlen synes ha medfört att företagens möjligheter att få lån från företagareföreningen till viss del är beroende på i vilket län verksamheten bedrivs.

Utöver de statliga lånen förfogar fem föreningar (AB, C, R, Z och AC) över lånemedel från resp landsting på totalt 14 milj kr. Av dessa disponeras 10 milj kr av föreningen i Stockholms län.

För närmare uppgifter om föreningarnas låneverksamhet mm hänvisas till kapitel 5.

Länemedel (tkr) per verksamhetsställe

Riksgenom- Figur 3:D Företagare/ör- snitt eningarnas statliga läne- mede/ I 975 jämfört med antalet verksamhetsstä/Ien med 0—49 anställda inom

AB D F H K M O R T W Y AC Företagare- tillverkningsindustriiresp ”C E G | L N P S U X Z BD förening län.

3.4.3. Intäkter och kostnader

] tabell 3:i redovisas i sammandrag föreningarnas resultaträkningar för åren 1965 och 1975.

Tabell 3:i Företagareföreningarnas resultaträkningar för 1965 och 1975 i samman- drag

1965 1975 Mkr % Mkr %

Intäkter Administrationsbidrag 1.2 15 16.4 33 Företagsservicebidrag — — 5.3 I] Utbildningsservicebidrag — 2.1 4 Bidrag för administration av

glesbygdsstöd — — 1.1 2 Andra statliga bidrag 1.0 12 0.9 2 Summa statliga bidrag 2.2 27 25.8 52 Landstings/kommunbidrag 2.6 33 12.2 25 Räntenetto 1.8 22 3.8 8 ifonsultintäkter 1.1 14 3.1 6 Ovriga intäkter” 0.3 4 4.9 10

Summa intäkter 8.0 100 49.8 100 Kostnader

Löner och övriga personalkostnader 5.2 66 31.5 63 Administrationskostnaderb 1.5 19 8 .9 18 Ovriga kostnaderf 1.2 15 9.4 18

Summa kostnader 80 100 49.8 100

alnkl. återvunna avskrivningar av lån samt "årets förlust". blnkl. resekostnader och avskrivningar på inventarier. Clnkl. bla gjorda avskrivningar på lån samt "årets vinst". Källor: SOU 1967:40. statens industriverk samt föreningarnas årsredovisningar för år 1975.

Som framgått tidigare dominerar stats- och landstingsbidragen på intäkts- sidan. Föreningarnas intäkter utgjordes år 1975 till drygt hälften av stats- bidrag och till ca 25 % av landstingsbidrag. I takt med att föreningarna kommit att spela en allt större roll i den statliga näringspolitiken har stats- bidragen de senaste åren fått en ökad betydelse för finansieringen av deras verksamhet.

Förutom bidragen från samhället har föreningarna dessutom intäkter i form av ränteöverskott och konsultintäkter. Dessa poster har dock fått allt mindre relativ betydelse. Posten räntenetto består till hälften av den marginal på 0.5 % som föreningarna enligt gällande regler får behålla vid sin utlåning av de statliga medlen. Dessa medel skall föreningarna avsätta till särskilda förlusttäckningsfonder.

På kostnadssidan dominerar personalkostnaderna med 63 % av de totala kostnaderna. Denna relation är i stort sett oförändrad sedan år 1965. För-

eningarnas snabba tillväxt kan illustreras med att de totala kostnaderna under den senaste tioårsperioden ökat från 8 milj kr till 50 milj kr.

Det bör i detta sammanhang nämnas att företagareföreningarna efter en lagändring år 1975 (prop 1975/76:78. SFS 1975:1146) ingår bland de organ (53 &. kommunalskattelagen) som är befriade från inkomstskatt.

3.4.4. Statliga bidrag

Företagareföreningarna får ett flertal olika former av statsbidrag för skilda ändamål.

Sedan flera år tillbaka får föreningarna ett allmänt administrationsbidrag för att täcka kostnaderna för sin basorganisation. Medlen bekostas ur anslaget Bidrag till/öretagare/öreningar mfl: Administrationskostnader och anvisas över statsbudgetens elfte huvudtitel. Anslaget kommer dock från och med år 1977 att anvisas över trettonde huvudtiteln (industridepartementet).

l samband med industriverkets tillkomst år 1973 engagerades föreningarna på allvar i den statliga verksamheten med företagsservice. För detta ändamål anvisas årligen medel under en särskild anslagspost, Främjande av före- tagsservice över statsbudgetens trettonde huvudtitel (industridepartementet). Ytterligare medel anvisas över trettonde huvudtiteln. under anslagsposten Regional utbildningsservice, för föreningarnas uppgifter i anslutning till ut- bildningsverksamheten. Föreningarna i de sju skogslänen (S. W. X. Y. Z. AC och BD) erhåller sedan år 1968 medel ur anslaget Särskilda stödåtgärder ig/esbygder över elfte huvudtiteln för att administrera glesbygdsstödet till hemarbete. De kan fö erhålla speciella medel ur sistnämnda anslag för att genomföra särskilda företagsserviceprojekt i glesbygden (anslagsposten Stöd till företagareföreningar).

Härutöver har föreningarna under de senaste två åren fått statliga medel i särskild ordning för att bla fullgöra uppgifter i samband med ärenden om dels s k garantilån/ör arbetsmiljön (arbetsmarknadsdepartementet). dels bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivets byggnader (industridepar- tementet). Storleken av dessa sistnämnda administrationsmedel baseras på antalet behandlade ärenden inom respektive förening.

industriverket har i sin anslagsframställning för budgetåret 1976/77 fö- reslagit att anslagsposten Främjande av företagsservice slås samman med anslaget Bidrag till företagareföreningar m fl eftersom verket uppfattar att de båda anslagen har likartat syfte. Regeringen har genom beslut 1975-12-18 överlämnat verkets framställning i denna del till företagareföreningsutred- ningen. Våra överväganden i denna fråga redovisas i kapitel 12.

Industriverket har för budgetåret 1976/77 med utgångspunkt i riks- dagens beslut i anledning av prop 1975/76:100 — fördelat bidrag på ca 30 milj kr till föreningarna. Vissa mindre belopp har innehållits för centrala insatser.

l tabell 3:k redovisas bidragens fördelning på olika företagareföreningar. Vid fördelning av medlen på de olika föreningarna söker industriverket. som nämnts i det föregående. ta ökad hänsyn till bla antalet mindre till- verkningsföretag i resp län. Då medlen fördelas beaktas självfallet även

Tabell 3:k Statliga bidrag m m till företagareföreningarna för budgetåret 1976/77. Länsvis fördelning. (Belopp i ] OOO-tal kronor)

Före- Allmänt Bidrag för Bidrag för Summa Låne- tagare- administra- företags- utbildnings- bidrag medel förening tionsbidrag service service

AB 900 605 170 1 675 3 000 C 740 230 80 1 050 2 000 D 715 220 60 995 2 500 E 820 340 180 1 340 2 500 F 1 125 385 135 1 645 2 500 G 740 330 140 1 210 2 000 H 865 330 120 1 315 2 000 1 465 145 70 680 500 K 575 175 170 920 1 000 L 850 350 110 1 310 3 000 M 650 375 140 1 165 3000 N 795 220 80 1 095 2 000 0 1015 385 160 1560 3000 P 1010 375 130 1515 3 000 R 925 305 120 1 350 2 000 S 930 370 130 1 430 2 000 T 740 245 125 1 110 2000 U 625 220 80 925 2 000 W 1015 330 110 1455 2000 X 730 220 100 1 050 0 Y 905 275 110 1 290 0 2 815 220 110 1145 1000 AC 960 275 130 1 365 1 000 BD 930 275 120 1 325 1 000 Summa 19 840 7 200 2 880 29 920 45000

Anm.: Föreningarna kommer att från staten erhålla ytterligare bidrag för admini- stration av glesbygdsstödet. garantilånen för arbetsmiljön samt energisparstödet. Dessa bidrag är inte beloppsmässigt fastställda för 1976/77. men uppgick året före till totalt ca 2 milj kronor.

det faktum att föreningarna i stödlänen fullgör vissa uppgifter inom re- gionalpolitiken. Behoven av insatser i olika regioner samt föreningarnas egna bedömningar av erforderliga medel är av central betydelse då me- delstilldelningen avgörs. även om de totala anslagsökningarna tidvis inte har givit utrymme för någon omfördelning av anslagen mellan de olika länen.

Föreningarna har uttryckt önskemål om att staten skulle fastställa bidragen för längre tid. helst flera år framåt. Planeringen — bl a rekryteringen av ny personal på föreningarna skulle därvid underlättas. Vidare skulle förening- arnas medelsäskanden och redovisning underlättas såvida bidragen —i likhet med föreningarnas övriga intäkter — avsågs att gälla för kalenderår. vilket sammanfaller med föreningarnas och landstingens räkenskapsår.

Våra överväganden i samband med nyssnämnda frågor redovisas i kapitel 12.

3.5. Företagareföreningarnas Förbund

Företagareföreningarnas Förbund är enligt dess stadgar. #2.

"samarbetsorgan mellan länens företagareföreningar. Förbundet har till ändamål att tillvarata föreningarnas gemensamma intressen och främja de uppgifter. som för- eningarna har sig anförtrodda.

Förbundets främsta uppgift därvid är

att lämna föreningarna service i olika avseenden. att i anpassning till förändringarna inom näringsliv och samhälle verka för ett effektivt utnyttjande av föreningarnas resurser. att i frågor. som berör föreningarnas verksamhet. upprätthålla regelbundna kontakter med myndigheter och organisationer. att informera om föreningarna och deras tjänster. att vara remissorgan i frågor. som berör föreningarnas verksamhet. liksom i frågor. som berör de mindre och medelstora företagen." Samtliga 24 företagareföreningar är medlemmar i förbundet och utövar genom ombud sin rätt att delta i handhavandet av förbundets angelägenheter på förbundsstämman. Styrelsen består av ordförande samt tio ledamöter. Styrelsens sammansättning avses spegla sammansättningen i de enskilda föreningarnas styrelser.

Förbundets verksamhet finansieras genom avgifter från de 24 medlems- föreningarna. För år 1976 uppgick kostnaderna till ca 700 000 kr. varav hälf- ten utgjorde lönekostnader för förbundskansliets personal. Kansliet består fn av tre personer.

Bland initiativ som förbundet tagit under senare år kan nämnas bla ut- arbetandet av ett analysmaterial. "Se om företagareföreningen (SOFF)". syf- tande till att effektivisera föreningarnas verksamhet. Flertalet av förening- arna har utnyttjat materialet. Förbundet har även sökt effektivisera för- eningarnas externa Och interna informationsverksamhet. Genom förbundets försorg utarbetades därvid en särskild promemoria. "lnformationspolicy för företagareföreningarna" (1973). En uppföljning av detta arbete är bl a ett informationsblad till föreningarna med kvartalsvis utgivning. Enligt för- bundet är avsikten att detta blad skall bilda stommen i föreningarnas länsvisa skriftliga information till företagen.

Förbundet har dessutom genomfört regionala konferenser med deltagare ur företagareföreningarnas styrelser och sammanträden med föreningarnas chefstjänstemän. Därutöver har förbundet arrangerat pressresor i några län samt medverkat vid genomförandet av olika kurser. bl a för föreningssty- relsernas fackliga representanter. Förbundsstyrelsen har initierat en perso- nalpolitisk utredning med uppgift att framlägga förslag i vissa frågor som rör föreningarnas anställda. Vidare har förbundet besvarat ett flertal remisser samt på eget initiativ gjort framställningar rörande exempelvis storleken av föreningarnas statsbidrag. En stor del av förbundets verksamhet har så- ledes karaktären av information. samordning och serviclämnande visavi föreningarna.

3.6. Sammanfattning

Då det gäller företagareföreningarnas organisation och ekonomi har vi funnit följande förhållanden som är av mer väsentlig betydelse för våra övervä- ganden och förslag i senare kapitel.

El Föreningarnas styrelser uppvisar betydande skillnader med avseende på sammansättning. arbetssätt, ledamöternas sammanlagda mandattider och industriella erfarenhet m m. I] Föreningarnas kanslier skiljer sig i hög grad vad avser bl a organisation. arbetssätt och förekomst av styrmedel. El Betydande länsskillnader föreligger ifråga om antal tjänstemän på respek— tive förening i relation till det antal företag som skall betjänas. Antalet tjänstemän per 100 företag varierar från ca 0,3 till ca 3.5. Cl Betydande länsskillnader föreligger med avseende på storleken av de stat- liga lånemedel företagareföreningarna disponerar. Detta gäller även lå- nemedel i relation till antalet mindre industriföretag i resp län. Riks- genomsnittet är ca 10 000 kr per företag. Genomgående har de företagsrika länen mindre relativa låneresurser till sitt förfogande. DStaten beviljar föreningarna bidrag i flera olika former och under olika anslag och huvudtitlar på statsbudgeten. Industriverket har föreslagit att företagsserviceanslaget och det allmänna administrationsanslaget slås samman eftersom anslagen synes ha likartat syfte. El Föreningarna upplever starkt behov av att de statliga och landstingskom- munala bidragen till dem fastställs för flera år i förväg. Därigenom skulle bla deras personalrekrytering och planering i övrigt underlättas.

4. Företagareföreningarnas nuvarande verksamhet: Företagsservice

4.l inledning

Företagareföreningarnas verksamhet har främst ett allmänt produktions- främjande syfte. lnom ramen för detta syfte bedriver föreningarna en rad olika aktiviteter. Vi har valt att i den följande redovisningen dela in för- eningarnas olika uppgifter i två huvudsakliga verksamhetsområden. näm- ligen företagsservice och kreditstöd. Tidsåtgången under år 1975 för olika delaktiviteter inom ramen för dessa två verksamhetsområden framgår av tabell 4:a.

Vi vill betona att siffrorna inte är helt entydiga, bl a därför att de olika aktiviteterna inte alltid låter sig hänföras till ett speciellt delområde. Under delaktiviteten "övrig verksamhet" kan sålunda rymmas även aktiviteter inom tex den kreditstödjande verksamheten. Tabellen visar emellertid i grova drag hur arbetstiden fördelas på olika verksamhetsområden.

Av tabellen kan bla utläsas att föreningarna ägnar i stort lika mycket tid åt företagsservice som åt kreditstöd. På företagsserviceområdet dominerar

Tabell 4:a Tidsåtgången för företagareföreningarnas samlade aktiviteter under år 1975, fördelad på olika delaktiviteter (procentuell fördelning av antalet arbetsdagar)

Företagsservice mm därav för informations- och kontaktverksamhet.

allmän rådgivning m m. 20.2 debiterad rådgivning/konsultverksamhet 6.0 Utbildningsservice 5.2 övrig verksamhet 73 38.7 Kreditstöd mm därav för handläggning av kreditansökningar 14.8 uppföljning/bevakning av beviljade krediter 9.6 handläggning av bidrag till energibesparande åtgärder l,3 handläggning av glesbygdsstöd 2.4 yttranden och utredningar om lokaliseringsstöd 3.9 32.0 Intern administration 29.5 (ej specificerat på verksamhetsområden)

Summa , 100

Källa: industriverket/företagareföreningarna.

informations- och kontaktverksamheten samt den allmänna rådgivningen. På kreditstödområdet tar handläggning och uppföljning/bevakning av kre- ditärenden mest tid i anspråk.

Mälgrupperna för föreningarnas företagsservice- resp kreditstödverksam— het är inte helt identiska. Det bör framhållas att ingendera verksamheten idag riktar sig mot företag inom samtliga näringsgrenar. Den kreditstödjande verksamheten har en mer begränsad målgruppsinriktning än företagsser— viceverksamheten. Författningar och andra riktlinjer för föreningarna ger emellertid utrymme för viss flexibilitet i målgruppshänseende. Praxis inom de olika föreningarna är därför växlande. [ fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora industriföretag.

Reglerna för företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet finns i kungörelsen (l960:372. omtryckt l973:550. ändrad senast 19761471) om stat- ligt kreditstöd till hemslöjd. hantverk och småindustri. Sådant stöd lämnas för att främja hemslöjd. hantverk och småindustri samt därmed jämförlig verksamhet. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan industriell verksamhet eller i fråga om anläggningsverksamhet eller med viss begränsning verksamhet inom jordbrukets binäringar.

Stöd till större företag får utgå bara om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan vara att stödet är angeläget från sysselsättnings- eller lokaliserings- synpunkt eller att stöd till en större industri medför gynnsamma verkningar även för mindre industri och hantverksföretag. tex genom att de är un- derleverantörer till den större industrin. [ sammanhanget bör nämnas att det inte ges någon exakt storleksmässig avgränsning av begreppet hantverk och småindustri i förarbetena till gällande författning. Den praxis som ut- vecklats torde dock innebära att företag med upp till ca 200 anställda inräknas i den huvudsakliga målgruppen.

Med annan industriell verksamhet avses i författningen någon form av tillverkning. bearbetning eller förädling.

Bestämmelserna omfattar även industriliknande verksamhet. dvs sådan verksamhet som ursprungligen brukade utföras i industriföretagens egen regi som ett led i tillverkningskedjan men som numera ofta har brutits ut och förts samman till särskilda för ändamålet bildade företag. Det skall alltså vara fråga om verksamhet som ligger nära tillverkningsmomentet.

Exempel på industriliknande verksamhet är sålunda djupfrysningsföretag. som tar hand om produkter från jordbruk. trädgårdsoäring, jakt eller fiske för rensning och styckning. Efter djupfrysning och eventuell förvaring le- vereras produkterna vidare till livsmedelsindustrier. Vidare kan till indu- striliknande verksamhet hänföras sådana företag som under industriella för- mer och i större skala bedriver viss förädling. t ex kafferosterier och skinn- och pälsberedning. eller viss form av tillverkning. t ex större fotolaboratorier för framställning av fotokopior och förstoringar. Viss bearbetning av na- turprodukter bör likaså betraktas om industriliknande verksamhet. t ex såg- ning av skiffer. sortering av grus i sorteringsverk och verksamhet vid sten- kross, om sådan verksamhet bedrivs i större omfattning och har permanent karaktär.

Däremot hänförs exempelvis inte grossist- och detaljhandelsföretag. lag- ringsverksamhet i anslutning till transportfunktionen. djuruppfödning eller odlingsverksamhet till industriliknande verksamhet.

Bestämmelserna om kreditstödet innebär en väsentlig avgränsning så- tillvida att tjänsteproducerande företag inte räknas som stödberättigad verk- samhet. Med anledning av motionsyrkanden har riksdagen våren 1976 emel- lertid beslutat att reglerna för det statliga kreditstödet snarast bör ändras på sådant sätt att även tjänsteproducerande företag kan komma i åtnjutande av kreditstöd (mot. 1975/76:2l13. NU 1975/75:51. rskr 1975/76330). Riks- dagsbeslutet innebär dock ingen närmare precisering av vilka grupper av tjänsteproducerande företag som bör räknas in i målgruppen.

Regeringen har genom tilläggsdirektiv 1976-06-17 uppdragit åt företaga- reföreningsutredningen att skyndsamt lämna förslag till lämplig avgränsning av den beslutade utvidgningen av föreningarnas kreditstödjande verksam- het.

Vad gäller målgruppen för företagsserviceverksamheten är denna. som nyss nämnts. inte lika begränsad som målgruppen för kreditstödverksam- heten. Företagsserviceverksamheten regleras inte heller i någon författning utan riktlinjerna finns främst i propositionen (prop 1968161) angående rikt- linjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet m m och i propositionen (prop 1973141) angående industripolitisk verksorganisation m m.

Våra ställningstaganden beträffande målgrupperna för föreningarnas fram- tida verksamhet redovisas i kapitel 9.

4.2. Företagsservice

4.2.1. Allmänt

Olika typer av tjänster till näringslivet. som brukar sammanfattas under begreppet företagsservice. tillhandahålles av en rad organ. tex offentliga organ. privata företag och organisationer. Det förekommer vidare en mycket omfattande rådgivningsverksamhet mellan enskilda företag. vilket också kan ses som en form av företagsservice.

Den statliga och statsunderstödda servicen utgör endast en mindre del av det totala utbudet. I stort kan sägas att insatserna är koncentrerade till teknisk och industriell utveckling. utbildning samt marknadsföring.

Näringslivsorganisationerna har under senare är byggt ut sina service- insatser riktade till de mindre och medelstora företagen. Exempel på områden inom vilka organisationerna tillhandahåller tjänster är utbildning. redovis- ning. revision. rådgivning i skatterättsliga och andra juridiska frågor samt allmän ekonomi och teknik.

Den största delen av serviceutbudet kommer emellertid från de kom- mersiella privata service- och konsultföretagen. Totalt rör det sig om cirka 16 000 företag. Bland de privata företagen kan nämnas advokatbyråer. an- _ nons- och reklambyråer. arkitektkontor. banker. bokförings- och revisions- byråer. dataservicebyråer. konsulterande ingenjörer och patentbyråer. Dess- utom finns särskilda inkasso—. leasing- och factoringföretag samt allmänna konsultföretag för administrativa och tekniska tjänster samt marknadsfö- ringstjänster.

Statsmakternas riktlinjer för den företagsserviceverksamhet. som före- tagareföreningarna bedriver finns. som vi tidigare har nämnt. i bla prop l968:61. Där sägs bl a (s 86)

"Om den mindre företagsverksamheten skall kunna hävda sig i en allt hårdare konkurrens är det ett livsvillkor att de enskilda företagen målmedvetet tillvaratar de rationaliseringsmöjligheter som föreligger. Teknisk förnyelse. rationell marknads- föring och framsynt ekonomisk planering får härvidlag allt större betydelse. Genom fortsatt utveckling av konsultations— och rådgivningsverksamheten bör föreningarna kunna stimulera till och stödja genomförandet av sådana åtgärder.

Av det allmänna syftet följer också att både företagareföreningarnas konsultations— och rådgivningsverksamhet och deras kreditförmedlande uppgifter bör inriktas på företag som från ekonomisk synpunkt har goda framtidsutsikter, Detta innebär att föreningarna bör inrikta sig på att stödja inte bara företag som redan är lönsamma utan också sådana företag som genom föreningarnas medverkan kan utvecklas till god lönsamhet."

l prop 1973141 som bla behandlar olika industripolitiska stöd- och ut- vecklingsinsatser. definieras begreppet företagsservice. Med företagsservice avses främst

— information till företagen i olika frågor tex om former för finansiering. beskattningsregler. regler för handel på olika utlandsmarknader eller olika standardiserings-. patent-, provnings-. säkerhets- och miljövårdskrav. — utbildning(fortbildning) i tekniska, ekonomiska och administrativa frågor inkl marknadsföringsfrågor. - rådgivning (konsulttjänster) i tekniska. ekonomiska och administrativa frågor inkl marknadsföringsfrågor. tekniska tjänster beträffande produktutveckling. prototyptillverkning och provning. Vad gäller behovet "och utbudet av företagsservice framhålls följande i propositionen

"Behovet av företagsservice varierar givetvis mellan företag i olika branscher. rc- gioner och storleksklasser. lnte minst för de mindre och medelstora företagen torde behovet av företagsservice vara påtagligt. Ett företag inom denna grupp kan inte i samma utsträckning som ett större företag förfoga över kunnande och utrustning med tillräcklig kvalifikationsnivå på alla för företaget väsentliga områden. Genom att köpa tjänster utifrån kan även sådana företag med begränsade resurser tillgodose starkt specialiserade behov. Pga sin obundenhet till dessa specialiserade resurser får företagen dessutom en betydande flexibilitet eftersom de kan utnyttja de tjänster som är mest lämpliga och välja en tidpunkt för utnyttjandet som är fördelaktig. Behovet av företagsservice torde ha ökat i takt med den industriella utvecklingen genom att den miljö företagen verkar i successivt blivit alltmer komplicerad. De tekniska kraven på såväl produkter som produktionsteknik växer. Marknadsföringen blir mer komplicerad i takt med en ökad internationell handel och genom de regler och bestämmelser som måste iakttas. Produktionsekonomiskt ställs allt större krav på företagen om de skall kunna nå ett konkurrenskraftigt kostnadsläge. Till detta kommer ett flertal standardiserings-. patent-. forsknings-. säkerhets— och miljövårds- krav.

Detta ökade beroende av företagsservice gör det betydelsefullt att tjänster finns att tillgå och att dessa är anpassade efter näringslivets behov. Det framstår därför som en viktig uppgift för industripolitiken att medverka till att en lämpligt utformad företagsservice finns tillgänglig.

Den övervägande delen av utbudet av företagsservice i Sverige kommer från privata företag eller intresseorganisationer. Där ett sådant utbud existerar och fungerar väl är behovet av ett statligt engagemang begränsat. Statliga insatser är däremot angelägna inom områden där service saknas eller är bristfälligt utformad."

I propositionen betonades vikten av att samordna centrala och regionala företagsserviceinsatser. Det nya industriverket skulle svara för den centrala samordningen. Företagareföreningarna tilldelades uppgiften att samordna lokalt knutna serviceinsatser och att verka som huvudkanal för informa- tionen till företagen om tillgängligt utbud av företagsservice m m. För detta ändamål men även för utvidgade insatser i fråga om teknisk och ekonomisk rådgivning tilldelades föreningarna särskilda statliga medel fr o m budgetåret 1973/74. I propositionen (s 114—115) angavs följande riktlinjer för företags- serviceverksamheten

"Rådgivningen bör i första hand ta sikte på översiktliga analyser rörande behovet av olika kompletterande insatser av mera specialiserad karaktär utbildningsprogram eller konsulttjänster — som kan förbättra företagens produktionsförmåga. Föreningarna bör i detta sammanhang bedriva en aktiv uppsökande verksamhet.

Som ett led i denna verksamhet bör föreningarna även informera om och förmedla kontakter till olika serviceorgan såsom STU. SP. exportrådet och privata konsult- företag. Företagareföreningarna bör således utgöra en allmän kontaktförmedlare mel- lan olika serviceorgan och företagen, Som jag nämnt i det föregående. torde en av de bidragande orsakerna till det ringa serviceutnyttjandet bland de mindre och me- delstora företagen vara den bristfälliga informationen om existerande serviceutbud. Genom att företagareföreningarnas resurser i detta avseende förstärks torde företags— ledarnas möjligheter att vidta lämpliga åtgärder komma att väsentligt förbättrats.

På sikt bör den uppsökande verksamheten kunna nå flertalet företag inom resp. län oavsett branschtillhörighet. Det kan dock enligt min uppfattning finnas anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt vissa branscher under de första åren av före- tagareföreningarnas uppsökande verksamhet. —-—

En förutsättning för att en uppsökande verksamhet av det slag jag nu behandlat skall bli effektiv. är att föreningarnas personal har en så bred 'kunskaps- och er- farenhetsbakgrund att de på ett riktigt sätt kan förstå och analysera företagens problem. En bred erfarenhet är också en förutsättning för att deras rekommendationer och förslag skall uppfattas som realistiska av företagsledarna. För att stödja de enskilda föreningarna bör industriverket stimulera utbildning av företagareföreningarnas per- sonal och aktivt verka för att förbättrande analysmetoder utvecklas och används."

I enlighet med de förslag som år 1974 lades fram i propositionen angående riktlinjer för kursverksamheten vid statens industriverk m m (prop 1974z47. NU l974z35. rskr l974z227) har med början budgetåret 1974/75 successivt byggts upp en s k utbildningskonsulentfunktion vid varje företagareförening. Inom ramen för föreningarnas allmänna informations- och kontaktförmed- lande verksamhet skall utbildningskonsulenterna informera och upplysa de mindre och medelstora företagen om behov och nödvändigheten av fort- bildningsinsatser. l uppgifterna ingår också att i samarbete med bl a SlFU inventera och analysera utbildningsbehoven hos företagen. Slutligen skall föreningarna inom detta område initiera utbildningsinsatser och söka verka för en bättre anpassning av kursutbudet till näringslivets behov. Förening- arna skall inte i någon större utsträckning själv genomföra fortbildning utan denna uppgift bör skötas av redan etablerade offentliga och privata utbild- ningsorgan.

Tabell 4:b Statlig medelstilldelning till föreningarnas företagsserviceinsatser bud- getåren 1973/74—1976/77 (milj kr)

Anslagspost 1973/74 1974/75 1975/76 1976/77

Främjande av företags-

service 2.5 4.8 7.0 8.4

Regional utbildnings-

service 1.7 2.4 3.1 Summa 2.5 6.5 9.4 l l .5

Det statliga stödet till föreningarnas företagsserviceverksamhet har ökat successivt sedan budgetåret 1973/74. Medlen anvisas under trettonde hu- vudtitelns (industridepartementet) reservationsanslag Företags- och bransch- _ främjande åtgärder. anslagsposterna Främjande av,/öretagsservice och R egiona/ utbildningsservice.

Tabell 4:b visar den statliga medelstilldelningen under budgetåren 1973/74—1976/77.

Idet följande redovisas föreningarnas företagsserviceverksamhet uppdelad på olika delaktiviteter. nämligen

informations- och kontaktverksamhet

— allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser konsultverksamhet

Utbildningsservice — övrig verksamhet

4.2.2. Informations- och kontaktverksamhet

Föreningarnas uppgifter med information och kontaktförmedling anses all- mänt vara en mycket väsentlig del av deras verksamhet. Huvudsyftet är härvid att ge företagen vägledning och information om det tillgängliga ser- viceutbudet samt hänvisa företagen till rätt instans i det konkreta fallet. Det är en viktig uppgift inte minst mot bakgrunden av den stora floran l servicegivare på olika specialområden. Verksamheten tjänar samtidigt det dubbla syftet att dels sprida kännedom om föreningarnas egna aktiviteter. dels bibringa personalen hos föreningarna kunskap om de i länet verksamma företagen.

Informations- och kontaktverksamheten har prioriterats från statsmak— ternas sida under de år som särskilda medel har anvisats för företagsser- viceåtgärder. [ runt tal hälften av bidragen till föreningarna under tiden 1973/74—1976/77 har resp budgetår specialdestinerats för informations- och kontaktverksamhet. Information till företagen och andra kontakter med så- väl företag som myndigheter. organisationer m fl ingår sålunda som en vä- sentlig del av de flesta föreningars dagliga verksamhet.

Föreningarna anordnar informationsmöten av olika slag vid vilka de all- mänt presenterar sitt eget och andras serviceutbud. Kommunerna har visat ett betydande intresse för föreningarnas verksamhet och har själva tagit initiativ till informationsmöten och andra aktiviteter. Mötena anordnas där- för ofta kommunvis och tillsammans med representanter för kommunerna.

Man kan iaktta en viss utveckling mot fler ämnesinriktade informa- tionsmöten. Vid dessa möten. som handlar om tex produktutveckling. marknadsföring. exportfrågor eller arbetsmiljöfrågor. deltar ofta experter och representanter för berörda organisationer tillsammans med föreningens tjän- stemän. Ämnesinriktade möten anses vara till nytta framför allt när för- eningen vill presentera en ny verksamhetsgren eller få ut information om ett särskilt angeläget område.

Samtliga föreningar skickar till företagen ut skriftlig information rörande föreningens verksamhet. 1 ett tiotal län sker detta i form av regelbundet utgivna informationsblad. Ett exempel härpå är den av de fem västsvenska föreningarna gemensamt utgivna "Företagskontakt". Mer sporadiskt men tämligen ofta utskickas cirkulär rörande aktuella frågor. En broschyr som presenterar föreningens serviceutbud finns hos de flesta föreningarna.

Som ett led i den växande företagsserviceverksamheten har föreningarna ökat sina ansträngningar att etablera kontakt med samtliga målgruppsföretag inom länet. Syftet med denna breddning av verksamheten är bl a att in- formera om befintliga stöd- och servicemöjligheter och att bedriva upp- lysning inom områden som produktutveckling. marknadsföringsfrågor. ex- port. arbetsmiljö etc.

För att kunna genomföra en effektiv kontaktverksamhet. har alla för- eningar idag tillgång till register i någon form över i första hand resp läns industriföretag. Vidare har man i relativt stor omfattning en rad andra register med olika innehåll. som legokapacitet. servicegivare av olika slag. lediga industrilokaler etc. Några föreningar har sina företagsregister dator- baserade.

Ambitionen. omfattningen och användningen av registren varierar kraf- tigt. Genom att föreningarna i allmänhet har gått noggrannt tillväga. är dock i flera län dessa register de mest fullständiga och korrekta som finns att tillgå. De används därför rutinmässigt av såväl länsstyrelse. landsting som länsarbetsnämnd.

Även kontakt mellan olika företag tex mellan presumtiva underle- verantörer och beställare — stimuleras av föreningarna. Värt att notera i sammanhanget är att samtliga föreningar uppger att de får förfrågningar från företag som önskar komma i kontakt med underleverantörer på skilda områden. Föreningarna är emellertid. som vi har nämnt. mycket olika rus- tade för en effektiv underleverantörsförmedling. Detta gäller såväl använd- ningen av olika företagsregister som föreningarnas övriga förmedlingsak- tiviteter.

Åtskilliga föreningar bedriver aktiv informationsverksamhet eller enga- gerar sig på annat sätt än enbart genom utsändning av information. Säljresor för legoföretag. leverantörsbesök hos beställare. mässdeltaganden och s k legoutställningar är exempel på sådana aktiviteter. Denna typ av förmedling riktar sig som regel till ett begränsat antal företag. som har bedömts lämpliga och som sagt sig vara intresserade av att samverka. Dessa föreningars fö- retagsregister är kombinerade med ett system för selektiv detaljinformation. som hålls ständigt aktuell och fortlöpande följs upp.

Frågan om underleverantörsförmedling m m redovisas mer ingående i bilaga 2.

Som vi inledningsvis framhöll i detta avsnitt är informations- och kon-

taktverksamheten en mycket central del av företagsserviceverksamheten. Det är följaktligen väsentligt hur detta utåtriktade arbete sköts. Föreningarna i de olika länen har varierande principer för informations- och kontakt- verksamheten. I vissa län synes informationskanalerna fungera betydligt bättre än på andra håll.- Detta har lett till skillnader i effektivitet när det gäller tex samarbetet med andra organ i konkreta ärenden eller upplys- ningsverksamheten riktad till företag. Sådana länsvisa skillnader kan bero på olika traditioner och personliga ambitioner inom föreningarnas kanslier. Föreningarnas möjligheter att bedriva informations- och kontaktverksamhet med lämplig inriktning och omfattning är givetvis beroende av tillgängliga resurser.

Vi har kunnat konstatera att föreningarnas informationsverksamhet genomgående har ökat i omfattning de senaste åren. Inte minst informa- tionen om föreningarnas tjänsteutbud har fått stor spridning. Samtidigt har vi funnit att efterfrågan på föreningarnas tjänster också har ökat kraftigt. Detta kan tolkas så att informationsinsatserna har nått ett av sina syften. nämligen att öka kännedomen om och utnyttjandet av de servicemöjligheter som föreningarna kan erbjuda. Föreningarna anser att det behövs ytterligare insatser på detta område.

En förutsättning för att informationsflödet till företagen skall bli så in- nehållsrikt och aktuellt som möjligt är att föreningarna själva har tillgång till adekvat information. Detta förutsätter i sin tur ett väl fungerande in- formationsutbyte mellan föreningarna och de olika centrala serviceorganen.

4.2.3. Allmän rådgivning, översiktliga företagsanalyser

Enligt riktlinjerna för företagsservicen avses den allmänna rådgivningen i ett inledningsskede ha formen av en översiktlig analys av företagen ifråga. Detta innebär att föreningarna skall göra en mer allmän bedömning av det enkilda företagets utvecklingsmöjligheter och eventuella problem samt. om det behövs. föreslå åtgärder för att förbättra företagets situation. Rådgiv- ningen skall bedrivas aktivt och ha uppsökande karaktär. Föreningarna skall alltså själva ta initiativ till kontakt med företagen. Det kan finnas anledning att återigen framhålla att någon markerad gräns mellan de olika verksam- heterna inom företagsservicen inte finns. Det går med andra ord som regel inte att säga när kontakten med ett företag lämnar informationsstadiet för att gå över till en företagsanalys eller direkt rådgivning. Skillnaden mellan allmän information och en företagsanalys kan ofta vara fråga om den tid man lägger ner. En analys tar längre tid. från en eller två dagar till en eller ett par veckor i vissa fall.

Ett av huvudsyftena bakom inrättandet av företagsserviceanslaget bud- getåret 1973/74 var att ge föreningarna ökade resurser för att genomföra rådgivningsinsatser av uppsökande karaktär. Vissa föreningar hade redan tidigare haft en aktiv verksamhet på detta område. Det nya anslaget skapade emellertid möjligheter för samtliga föreningar att bedriva uppsökande verk- samhet i någon form.

Tillvägagångssättet vid den uppsökande verksamheten. antalet besökta företag. antalet engagerade föreningstjänstemän. urvalet av företag som man

kontaktar m m. varierar mellan föreningarna.

Det vanligaste tillvägagångssättet är att föreningen tar kontakt med fö- retaget och att en eller två tjänstemän sedan besöker det. Besöket innebär normalt ett ömsesidigt informations- och erfarenhetsutbyte. där föreningen kan redogöra för vad den kan hjälpa till med och företagaren beskriver sitt företag och dess eventuella problem. Föreningarna lägger i allmänhet störst vikt vid att lära känna företagen ifråga. Isamband med besöket försöker föreningens tjänstemän själva avhjälpa eller förmedla hjälp till de problem som man kan ha funnit.

Detta är en mycket resurskrävande verksamhet varför föreningarna som regel gör en plan över vilka företag som skall erbjudas besök och i vilken ordning. Finns många företag i länet brukar föreningen rikta in sig på någon viss storleksgrupp. tex företag med 5—50 anställda. Ofta inleds besöken i de delar av länet där eventuella sysselsättningsproblem förekommer.

Några föreningar har. som framgått tidigare. anpassat sin organisation till den uppsökande verksamheten på så sätt att vissa tjänstemän har ett regionalt ansvar. De är föreningens kontaktmän i alla frågor för företag i en eller flera kommuner. Den enskilde tjänstemannen är då ansvarig för den uppsökande verksamheten i sin region.

Arbetet med företagsanalyser läggs upp på olika sätt vid olika föreningar. Somliga föreningar besöker företagen och gör analyserna på platsen. Andra föreningar kallar till 5 k analyskurser. där företagarna får lära sig analysera sitt eget företag. ] kurserna ingår oftast en dags gratis rådgivning från för- eningens sida.

Ytterligare andra föreningar gör delanalyser av de funktioner i företagen. som verkar vara mest i behov av åtgärder. ] analysarbetet brukar stundom även företagens revisorer medverka. Företagsanalyserna resulterar i allmän- het i att man kommer fram till att vissa åtgärder bör vidtas. De kan vara av mycket varierande omfattning. från smärre förändringar till stora ut- vecklingsprojekt.

Industriverket har kunnat konstatera att den uppsökande verksamheten. som är avsedd att fånga upp företagens behov av rådgivnings- och kun- sultinsatser. i flera föreningar ännu bara nått begränsad omfattning. Or- sakerna härtill torde vara flera. Bristande personella resurser synes vara en viktig anledning. En annan kan vara ”tröghet" hos vissa föreningar att förändra sedan länge gällande intern organisation och arbetsformer.

Föreningarnas rådgivning har de senaste åren — i enlighet med statsmak- ternas intentioner i ökad omfattning inriktats på områdena produktut- veckling och marknadsföring. Studier rörande de mindre företagens problem och villkor har pekat på att just dessa funktioner inom företagen är eftersatta och outvecklade. En effektivisering av dessa funktioner har givetvis en betydande inverkan på konkurrenskraften hos denna företagsgrupp.

Inom produktutveck/ingsomrädet förmedlar alla föreningar idag kontakter till de särskilda organisationer som hjälper företagen inom detta område. Det är främst STU. men också organ som statens utvecklingsfond. Norr- landsfonden och Industriell utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC).

Kontakterna med STU sker i viss utsträckning via STU:s kontaktsekre- terare. Flera föreningar säger sig ha stor nytta av dessa. inte bara som kon-

taktförmedlare med STU. universitet och högskolor utan också genom deras breda tekniska kunnande. Ett antal föreningar har dessutom heltidsanställda konsulter för produktutvecklingsfrågor. s k PU-konsulter. Utöver ren kon- taktförmedling kan de hjälpa företagen att driva produktutvecklingsprojekt. fungera som projektadministratörer. göra översyner av produktsortimentet etc. Ytterligare föreningar avser att anställa PU-konsulter.

lett tiotal län har föreningarna i samarbete med STU genomfört kampanjer för att få företag och enskilda uppfinnare att komma till föreningen och få sina produktideer bedömda. idéer som därvid har bedömts vara utveck- lingsbara har genom bidrag av olika slag kunnat vidareutvecklas. l några fall har man hjälpt till med produktionsstart och uppläggning av mark- nadsföring. STU har stått för en stor del av finansieringen av dessa pro- duktidéinventeringar. Det har dock visat sig att få av de idéer. som kommer har kommit fram som resultat av denna typ av idéinventeringar är av sådan kvalitet att de kan förväntas leda till produktion.

Framförallt i samband med idéinventeringarna. men också i andra sam- manhang. har föreningarna behov av att få produktidéer bedömda och ut- värderade. Några föreningar har därför organiserat s k produktråd. l dessa ingår vanligen sakkunniga inom områdena marknadsföring. konstruktion. patentfrågor etc från större industriföretag och tekniska högskolor. Andra föreningar har mera informella bedömningsgrupper med tex föreningstjän- stemän. STU:s kontaktsekreterare och enstaka andra utomstående personer som medlemmar.

Genom produktråden kan föreningarna tillföras kunskap. erfarenhet och kontaktytor inom det tekniska utvecklingsområdet. ] fråga om produkt- utvecklingsinsatser kan också nämnas att några föreningar i samarbete med STU har hjälpt till i en försöksverksamhet där lärare från gymnasiets tekniska linjer besökt mindre företag. De har informerat om skolans laboratorie- utrustning och om möjligheterna att hjälpa till med provning och utveck- lingsarbete samt att ta emot praktikanter i företagen. Därmed har en kontakt skapats mellan skolsektorn och företagen som tidigare var obefintlig.

När det sedan gäller området rrtar'krrar/s/ör'ing. som har ett starkt samband med produktutuvecklingsområdet. har flertalet föreningar anställt särskilda marknadsföringskonsulter. Dessa hjälper företagen med bla marknadsana- lyser och planering av marknadsföringen. Föreningarna engagerar sig också i industrimässor för att stimulera småföretagen att aktivt marknadsföra sina produkter. Företagarna får därvid. utöver en del nya kunder. också en bättre uppfattning om sin plats på marknaden och impulser till att förbättra sin marknadsföring. Mässframträdandet kan på så sätt ha ett stort informa- tionsvärde för företagaren.

Föreningarnas engagemang vid dessa mässor innebär i allmänhet att de organiserar och ansvarar för gemensamma montrar. där företagen mot be- talning får disponera ett mindre utrymme. Föreningarna har framför allt anordnat montrar för underleverantörer. eftersom dessa bedöms ha störst behov av hjälp med marknadsföringen.

Ett speciellt projekt inom produktutveckling/marknadsföringsområdet är det säljbolag som har bildats i Jämtlands län för några av snickeriindustrins delbranscher. En erfaren marknadschefhar anställts i detta bolag, Siljbolaget

med sin bättre marknadskontakt är bla engagerat i utveckling av nya pro- dukter och tillför på så sätt de producerande företagen nya tillverknings- objekt.

Föreningarna har ett starkt stöd i Sveriges exportråd och de olika ex- portfrämjande kontoren över världen främst handelssekreterarkontoren och i viss mån även handelskamrarna och ambassaderna när det gäller att förbättra de mindre företagens exportmöjligheter. Det bör nämnas att varje förening har utsett en särskild tjänsteman som skall hålla kontakt med exportrådet. Vad gäller handelssekreterarna så reser dessa runt i Sverige och besöker föreningarna varvid möjlighet ges för de företag som är in- tresserade av ifrågavarande utländska marknad att komma och få råd och annan vägledning. Denna verksamhet har ökat kraftigt under senare tid.

Andra projekt där exportrådet har deltagit tillsammans med resp förening är informationsträffar om export samt analyser av företagens exportmöj- ligheter. Vidare har i samarbete mellan verksamheten med radio och te- levision inom utbildningsväsendet (TRU). exportrådet och föreningarna genomförts kurser i exportkunskap i så gott som samtliga län. Ca 125 sådana studiecirklar har genomförts med totalt ca 1650 deltagare. Vid envar förening i Stockholms. Södermanlands och Kopparbergs län bedrivs i samverkan med exportrådet och industriverket ett exportfrämjande projekt "exportchef att hyra” — för grupper av företagare som är verksamma i olika branscher. Till varje grupps förfogande har ställts en exportkonsult. Efter att ha skaffat sig kännedom om de enskilda företagen gör denne mark- nadsanalyser och förberedande resor i Europa för anskaffning av agenter etc. Tillsammans med gruppmedlemmarna företar han sedan erforderliga kontaktresor. Verksamheten har rönt stor uppskattning och planeras bli ut- vidgad till fler län.

Härutöver kan nämnas att föreningen i Jönköpings län arrangerar mäss- framträdanden även för företag utanför det egna länet — vid utländska leverantörsmässor. Vidare har den norska oljeindustrins utbyggnad föranlett flera västsvenska föreningar att bedriva exportinriktade upplysningskam- panjer om de resurser som svenska underleverantörer har. Kampanjerna har haft formen av bl a besök på norska företag. informationsbroschyrer och tidningsartiklar.

Utöver de här nämnda aktiviteterna på exportområdet hjälper några för- eningar företagen i länet med tex översättningar. utländsk korrespondens och tullformaliteter.

Företagareföreningarnas allmänna rådgivning. inkl företagsanalyser. har sålunda under senare år i ökad utsträckning inriktats på frågor som rör produktförnyelse samt marknadsföring på hemma- och exportmarknaderna. Viuhar dock kunnat konstatera att behoven av ökade insatser på dessa om- råden fortfarande är stora.

Självfallet ägnar sig föreningarna även åt andra ämnesområden. Det kan gälla problemområden. som är specifika för en viss region. Som exempel kan nämnas den satsning som föreningen i Stockholms län gör för företag i Stockholms skärgård. Det kan också vara fråga om relativt oprövade ak- tiviteter som statsmakterna vill göra begränsade satsningar på. Som exempel kan nämnas den försöksverksamhet med bl a rådgivning rörande industriell

design som sedan något år tillbaka pågår inom ett par län. Vidare bör nämnas den verksamhet som nyligen har inletts vid några föreningar och som syftar till att främja ett rationellt utnyttjande av ADB-tekniken hos de mindre företagen.

Vi vill också nämna de ansträngningar som många föreningar gör för att utveckla nya företag inom sina resp län. Stora skillnader föreligger mellan föreningarna vad gäller både uppläggning av verksamheten och satsade re- surser på sådana etableringsfrämjande åtgärder.

Flertalet föreningar engagerar sig i kursverksamhet för bl a presumtiva företagare. där olika frågeställningar kring ämnet "att starta eget” blir belysta. Som exempel på andra regionala initiativ av enskilda föreningar kan nämnas ett projekt med sysselsättningsfrämjande åtgärder som pågår i bla Väster- norrlands läns inland (Inland Y). Jämtlands län (Aktion Z) och Tornedalen. Det kan också nämnas att industriverket och företagareföreningen i Kop- parbergs län sedan hösten 1976 samarbetar med sysselsättningsutredningen i en försöksverksamhet med etableringsstimulerande åtgärder i Kopparbergs län.

I bilaga 3 till betänkandet redovisas en översiktlig utredning om bla behoven av och möjligheterna till stimulans av ökad företagsbildning. Våra överväganden i anslutning till dessa frågor presenteras i kapitel 10.

4.2.4. Konsultverksamhet

Vi har funnit att vissa föreningar anser att deras huvuduppgift inom ramen för företagsserviceverksamheten är att endast göra översiktliga analyser och komma med förslag till åtgärder. Dessa föreningar har som princip att endast hjälpa till med kontaktförmedling och viss allmän rådgivning och hänvisa till utomstående konsulter för mer speciella insatser. Som skäl för denna inställning hävdas bl a risken att splittra föreningens tämligen begränsade resurser på för många uppgifter. Åtgärdsdelen kan ofta också vara en långt utdragen utvecklingsprocess. som skulle binda resurser till ett enskilt företag under allt för lång tid.

Andra föreningar anser emellertid att de måste kunna erbjuda egna kon- sultinsatser om företagen behöver det och man inte kan få tag på annan konsulthjälp till rimligt pris. Dessutom bedöms det vara angeläget för för- eningspersonalens vidareutveckling på olika områden att gå på djupet i vissa frågeställningar. I annat fall kan personalen få svårt att följa med i den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Vidare framhåller samtliga förening— ar att vare sig föreningen går in med egna åtgärdsinsatser eller ej. man alltid måste följa upp att åtgärdsförslag verkligen kommer till utförande inom rimlig tid.

Slutligen bör framhållas att konsultverksamheten är till skillnad mot den allmänna rådgivningen i princip avgiftsbelagd. Vi har dock funnit att de- biteringsprinciperna varierar. Några föreningar tar ut marknadsmässig avgift. d v s motsvarande vad en konsultbyrå tar ut. Flertalet föreningar är dock mer generösa mot företagen som utnyttjar deras tjänster OCh subventionerar de utförda uppdragen i större eller mindre utsträckning.

Våra överväganden beträffande föreningarnas konsultverksamhet redo- visas i kapitel 10.

4.2.5. Utbildningsservice

Som vi nämnde i inledningen till detta kapitel ingår i företagsserviceverk- samheten även utbildningsaktiviteter. För att man skall kunna se företa- gareföreningarnas Utbildningsservice i dess rätta sammanhang anser vi det vara lämpligt att först i korthet beskriva viss utbildningsverksamhet på cent- ral nivå. främst industriverkets utbildningsfrämjande verksamhet. Den om- fattar insatser med karaktär av såväl fortbildning som vidareutbildning.

Inom området företagsledareutbildning har verket tagit initiativ till ett samarbete med näringslivets organisationer och vissa utbildningsorgan för att skapa överblick över planerade och pågående aktiviteter samt för att underlätta en samordning av de olika organens insatser. Genom finansiellt stöd har verket medverkat till att utbildningsmaterial kommer fram som är speciellt anpassat till de mindre företagens behov och som täcker vissa luckor i det nuvarande utbildningsutbudet.

Även inom ramen för de speciella branschprogrammen initierar. utvecklar och stöder verket olika utbildningsinsatser. Dessa har tidigare i stor ut- sträckning gällt olika delområden såsom produktion. marknadsföring och redovisning. men inriktas nu även mot mer övergripande problemställningar. Vidare bör nämnas att SlFU initierar. administrerar och genomför omfat- tande direkta utbildningsinsatser. Dessa är huvudsakligen av fortbildnings— karaktär inom tekniska ämnen och inriktade på avgränsade funktioner i företagen. Via företagareföreningarna och SIFU:s filialkontor når verket ut regionalt med utbildningsfrämjande aktiviteter. Vi vill i detta sammanhang också nämna den verksamhet med vidareutbildning i internationell mark- nadsföring som exportrådet har ansvar för.

Företagareföreningarnas egna utbildningsaktiviteter består främst av ana- lyser av utbildningsbehov inom det enskilda företaget. information om be- fintligt kursutbud centralt och regionalt samt insatser för att anpassa kurs- utbudet hos olika utbildningsorgan till de mindre och medelstora företagens speciella behov. Ansvaret för denna verksamhet ligger i första hand på den s k utbildningskonsulentfunktion som. med något enstaka undantag. finns vid varje företagareförening. Denna funktion utövas som regel av en anställd med speciell kompetens på området inom ramen för dennes övriga före- tagsserviceverksamhet. I konsulenternas uppgifter ingår också att upplysa de mindre företagen om värdet av fortbildning får såväl företagsledaren som de anställda. Undersökningar har visat att företagsledaren i de mindre företagen ofta har bristfällig utbildning bl a i ekonomiska och administrativa frågor. Därför utgör företagsledaren och andra nyckelpersoner inom företagen en betydelsefull målgrupp inom den näringslivsinriktade fortbildningen. När det gäller föreningarnas utbildningsaktiviteter bör dock erinras om att för- eningarna enligt riktlinjerna i bl a prop 1974z47 inte själva bör genomföra kurser m m. Denna uppgift bör skötas av redan etablerade offentliga och privata utbildningsorgan.

Utbildningskonsulenterna samarbetar som regel mycket nära med SIFU och med andra utbildningsorgan. SlFU:s filialkontor i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå distribuerar kurspaket m m i samverkan med olika ut- bildningsanordnare och samordnar utbildningsinsater inom sina respektive regioner omfattande 4—5 län. Dessa mer administrativt betonade arbets-

uppgifter på utbildningsområdet fullgörs sålunda som regel inte av förening- arnas utbildningskonsulenter.

Sedan ett par år tillbaka pågår ett samarbete mellan industriverket och den kommunala vuxenutbildningen i bl a Växjöområdet. som syftar till att genomföra företagsanpassade lokala kurser. Erfarenheterna av den verk- samhet som hittills har bedrivits är positiva.

Den kommunala vuxenutbildningen kan för närvarande anordna kurser i nära nog samtliga kommuner. Även om resurser i form av lokaler. ut- rustning och lärare varierar starkt mellan olika kommuner finns här be- tydande resurser för administration och genomförande av yrkesteknisk fort- bildning och vidareutbildning. Utbildningen är avgiftsfri för deltagaren. från- sett eventuella kostnader för material och läromedel. Den anordnas hu— vudsakligen i form av kurser på kvällstid. Ett generellt problem är emellertid att alla utbildningsbehov i kommunerna inte kan tillfredsställas, ] mindre kommuner kommer kurser i mer specialinriktade tekniska och ekonomiska ämnen sällan till stånd pga för få deltagare.

Samarbetet mellan industriverket och den kommunala vuxenutbild- ningen. vilket tv är av försökskaraktär. är upplagt på i stort följande sätt.

De utbildningsbehov som kommer fram i samband med företagareför- eningarnas uppsökande verksamhet i företagen bildar tillsammans med den kontaktverksamhet som bedrivs vid SlFU:s filialkontor utgångspunkter för uppläggningen och inriktningen av aktuell utbildning.

Sedan utbildningsbehovet hos företaget i fråga har kartlagts informerar föreningarna industriverket. som i samverkan med filialkontoren. under- söker vilka kurser som finns att tillgå. Personal vid filialerna medverkar sedan som projektledare och ser till att kurserna. om så behövs. anpassas till företagens behov. Föreningarna medverkar aktivt i marknadsföringen av kurserna. SIFUs medverkan kan också avse rekrytering av lärare och handledning för dem. Filialkontoren och företagareföreningarna har även till uppgift att undersöka hur utbildningen har kommit till användning i företaget och föreslå eventuella ändringar i utbildningen.

Även på arbetsmarknadsutbildningens område förekommer kontakter mellan företagareföreningarnas personal och utbildningsansvariga på länsarbetsnämnderna. Vidare förekommer kontakter mellan föreningarna och de kursstyrelser för arbetsmarknadsutbildning som finns i varje län. De fackliga organisationernas uppsökande verksamhet via regionala stu- dieorganisatörer spelar också en viktig roll i sammanhanget.

Industriverket publicerade år 1976 rapporten (SIND 197516) Kursverk- samheten m m vid statens industriverk. Där framhålls bl a önskvärdheten av en förstärkning och utbyggnad av kontakterna mellan å ena sidan ut- bildningskonsulenterna och personalen vid filialkontoren och å den andra sidan personalen vid länsarbetsnämnder och kursstyrelser. I rapporten fö- reslås vidare bl a en breddad regional verksamhet grundad på den samverkan på utbildningsområdet som pågår mellan verket och den kommunala vuxen- utbildningen.

En ökad regionalisering förutsätter emellertid enligt industriverket en aktiv regional behovsinventering. intensifierad utveckling av kurser och läromedel samt en aktiv marknadsföring av existerande kursutbud. Verket anser sig centralt kunna medverka vid utveckling av nya kursplaner och material.

bla genom finansiella bidrag via ett föreslaget nyinrättat anslag. Stöd till utbildningsinsatser m m. Ett ökat ansvar bör vidare enligt verket även läggas på företagareföreningarnas utbildningskonsulentfunktioner samt SlFU:s nuvarande filialkontor. En fortsatt förstärkning av dessa funktioner finner verket angelägen. Vad filialkontoren beträffar anser verket att såväl en viss kvantitativ som kvalitativ förstärkning är nödvändig. Bla föreslås på sikt två nya kontor. ett i Mellansverige och ett i nedre Norrland.

Verket föreslår vidare att kontoren bryts ut ur SlFU-organisationen och förs till verkets industriavdelning. Enbart SlFU-verksamheten motiverar inte. enligt verkets uppfattning. en regionalorganisation av nuvarande om- fattning. Genom den föreslagna organisatoriska förändringen skulle klarare markeras att filialkontoren skall vara öppna för att kunna förmedla tjänster även från andra utbildningsgivare. Ett sådant arrangemang skulle även un- derlätta samordningen mellan filialerna och företagareföreningarna. anför verket.

Våra överväganden och förslag vad gäller företagareföreningarnas utbild- ningsservice redovisas i kapitel 10.

4.2.6. Övrig verksamhet

Företagsservicen rymmer även andra verksamheter än dem vi nyss har redovisat. Det förekommer således aktiviteter av vitt skilda slag ute hos företagareföreningarna. som kan hänföras till företagsserviceverksamhet i vid mening. Så hart ex ett par föreningar tagit på sig vissa uppgifteri samband med företagshälsovården i resp län. Vidare bedriver några föreningar särskild serviceverksamhet i form av förmedling av industrimark och lokaler. Det förekommer också vid ett par föreningar att man löpande samlar in uppgifter om personer som kan vara lämpliga att ingå i styrelsen för mindre företag. Dessa aktiviteter utgör exempel på verksamheter som kommit igång på initiativ av föreningarna själva.

Det finns emellertid också ett par områden inom vilka föreningarna mot ersättning utför speciella uppgifter för samhällets räkning. Hit hör förening- arnas utredningsuppgifter i anslutning till lokaliseringsstödsärenden. Vidare utför föreningarna företagsekonomiska utredningar på uppdrag dels av länsarbetsnämnd i anslutning till ärenden om näringshjälp enligt arbets- marknadskungörelsen (19662368. omtryckt 19722300). dels av länsstyrelser i ärenden om trafiktillstånd enligt kungörelsen (l972z44) om lämplighets- prövning enligt förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobil- trafik m in. För sådana tjänster betingar sig föreningarna antingen ett en- hetspris per ärende eller en bestämd timtaxa.

Vi vill erinra om att näringshjälpen som stödform nu ses över inom ut- redningen (A 1975:02) om näringshjälp och att bla den yrkesmässiga last- bilstrafiken ses över inom trafikpolitiska utredningen (K 1972207).

I kapitel 10 redovisar vi våra allmänna överväganden angående företa- gareföreningarnas uppgifter som expertorgan åt länsmyndigheter i nyss- nämnda och liknande typer av ärenden.

[ detta sammanhang vill vi slutligen också erinra om föreningarnas upp- gifter inom ramen för den offentliga upphandlingen. Enligt statsmakternas beslut år 1973 (prop 1973173. FiU 1973227. rskr 1973:190) avses föreningarna

svara för viss information till de mindre och medelstora företagen. Avsikten är att föreningarna inom ramen för gällande principer för offentlig upp- handling skall kunna öka de mindre företagens möjligheter att konkurrera om de statliga beställningarna. Riksrevisionsverket har fått i uppdrag att samordna verksamheten. Bla har verket sammanställt listor med uppgifter angående vanligen anlitade leverantörer. årliga anskaffningsprogram m m för de fem största upphandlande myndigheterna/affärsdrivande verken.

En mera ingående redogörelse för föreningarnas roll i samband med den offentliga upphandlingen lämnas i bilaga 2.

Våra överväganden i anslutning till dessa frågor redovisas i kapitel 10.

4.2.7. C entr'al service till .företagare/örerringar'na

För att företagareföreningarna skall kunna klara sina många och betydel- sefulla näringspolitiska uppgifter behöver de själva. som tidigare har fram- hållits. hjälp av olika slag. Förutom det självklara i att de behöver ekono- miska och personella resurser. lokaler m ni måste även vissa behov av cen- tral service tillgodoses. Till service hänför vi i detta sammanhang utbildning. information. juridisk och annan rådgivning. rationaliseringsinsatser od.

Enligt prop 1973141 avses industriverket bl a svara för samordning och övergripande planering av statens insatser på företagsserviceområdet. ut- arbeta förslag beträffande omfattning och inriktning av sådana insatser. ut- värdera företagareföreningarnas genomförda program samt fördela medel på basis av programförslag från föreningarna. I propositionen sägs (s 115) dessutom angående föreningarna att

n

. styrelsearbetet men också verksamheten inom kanslierna vid föreningarna bör effektiviseras och intensifieras. Industriverket bör på skilda sätt kunna stödja dessa strävanden.”

I prop 1975/76:100. bilaga 15 (s 78) anförs bla '

"För att de samlade insatserna på företagsområdet skall kunna sättas in på ett effektivt och genomtänkt sätt krävs ett löpande utbyte av information mellan in- dustriverket och föreningarna. Verket har det samordnande ansvaret för insatserna och behöver därför löpande få information om pågående verksamheter ute hos för— eningarna. Dessa å sin sida har behov av att fortlöpande få del av den kunskap och de erfarenheter som samlas hos verket. Det är därför enligt min uppfattning av stor vikt att formerna för detta informationsutbyte utvecklas vidare."

Industriverket bedriver en omfattande utbildningsverksamhet riktad till föreningens personal. Kursprogrammen utarbetas i samverkan med för- eningarna. Som exempel på ifrågavarande utbildningsverksamhet kan näm- nas den introduktionsbildning i marknadsföring som har genomförts vid ett antal föreningar och den nyligen påbörjade utbildningen om hur man med hjälp av ADB kan förbättra de mindre företagens ekonomiska planering och kontroll.

Inom verket pågår också fortlöpande och i samverkan med föreningarna olika projekt som avser effektivisering och rationalisering av föreningarnas verksamhet. De centrala insatserna tar bl a formen av råd till föreningarna om hur de själva skall kunna effektivisera sitt arbete. Vidare förekommer

konferenser som syftar till att föreningarna skall kunna utbyta erfarenheter på skilda områden.

Företagareföreningarna skall inom ramen för företagsserviceverksamheten lämna information till företagen i olika frågor som berör deras verksamhet. Industriverket har det samordnande ansvaret för sådana informationsin- satser. Hittills har verket på grund av bristande resurser endast i begränsad omfattning klarat denna uppgift.

Huvuddelen av verkets information till företagen sprids via företagare- föreningarna. tex genom av föreningarna anordnade kollektiva företagar— träffar. vid besök i enskilda företag eller genom föreningarnas egna skriftliga informationsrutiner.

Verket har också börjat bygga upp en skriftlig informationsrutin till för- eningarna. Det första numret av ett informationsblad utkom vid månads- skiftet augusti/september 1976. 1 inledningsskedet avses informationen bli begränsad huvudsakligen till sådant som rör verksamheten vid industri- verket. Innehållet i informationsbladet är dels sådant som är av värde för föreningstjänstemännen i deras arbete på föreningen. dels sådan information som bör förmedlas till företagen.

I mån av resurser avser industriverket att framöver — likaledes via för- eningarna — även informera om andra myndigheters och övriga centrala organs aktiviteter som berör de mindre och medelstora företagen. Infor- mationen avses också komma att omfatta förändringar i lagar och förord- ningar på främst näringspolitikens område jämte förklarande kommentarer till lagtexter m m. Verket avser även att ge ut sammandrag av aktuella bransch— och andra utredningar. centralt sammanställd statistik m m.

Det bör framhållas att hittillsvarande erfarenheter visar att föreningarna har ett stort behov av ökade centrala serviceinsatser ägnade att effektivisera deras arbete.

Företagareföreningarnas Förbunds serviceverksamhet till föreningarna kan bortsett från utbildningsmomenten. i stort sägas ha relativt likartad inriktning som industriverkets. Förbundet söker. som framgått i kapitel 3. informera och ge råd i skilda frågor som rör föreningarnas dagliga verk- samhet. Vidare har förbundet genom särskilda informationsresor sökt öka bl a massmedias intresse för och kunskaper om föreningarnas verksamhet.

Rent allmänt kan konstateras att det finns vissa gränsdragningsproblem beträffande industriverkets resp förbundets uppgifter på serviceområdet. Många föreningar anser att en klar ansvars- och befogenhetsfördelning mel- lan industriverket och förbundet saknas. särskilt vad gäller frågor om in- formation.

4.3. Sammanfattning

I fråga om företagareföreningarnas nuvarande verksamhet på området fö- retagsservice m m har vi funnit följande förhållanden av mer väsentlig be- tydelse för våra överväganden och förslag.

Cl Målgrupperna för föreningarnas företagsservice- resp kreditstödverksam- het är inte identiska. Den kreditstödjande verksamheten har en mer begränsad målgrupp än företagsserviceverksamheten. I fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora industriföretag.

D Informations- och kontaktverksamheten spelar en nyckelroll i förening- arnas verksamhet. Vi har funnit ett stort behov av ytterligare insatser på detta område. I:] Nära nog samtliga föreningar bedriver en aktiv uppsökande verksamhet som är inriktad på rådgivning och företagsanalyser. Denna verksamhet är resurskrävande och fordrar som regel hård prioritering vad gäller urvalet av företag. [I Föreningarnas förmåga och tillvägagångssätt att nå ut med information varierar mellan länen liksom även den organisatoriska uppläggningen och omfattningen av föreningarnas verksamhet med rådgivning/före- tagsanalyser. El Företagsservicen tar i ökad utsträckning sikte på områdena marknads- föring och produktförnyelse. Behoven av ytterligare insatser på dessa områden är fortfarande stora. _ El Föreningarnas s k utbildningskonsulentfunktioner Spelar en viktig roll då det gäller företagsinriktad Utbildningsservice. Cl Vissa föreningar ägnar betydande tid åt debiterbara konsulttjänster. me- dan andra söker undvika uppdrag av denna typ. Debiteringsnormerna skiljer sig åt mellan föreningarna. El Föreningarna utför i'varierande utsträckning uppgifter som ligger relativt långt från den traditionella företagsserviceverksamheten t ex ekonomiska och andra utredningar för offentliga organs räkning. El Föreningarna har ett stort behov av service från centralt håll i form av information. utbildning. juridisk rådgivning m m. I:] Många föreningar anser att ansvars- och befogenhetsfördelningen mellan industriverket och Företagareföreningarnas Förbund är oklar vad gäller samordnings- och centrala serviceinsatser visavi föreningarna.

5. Företagareföreningarnas nuvarande verksamhet: Kreditstöd

5.1. Inledning

I detta kapitel lämnas en redogörelse för företagareföreningarnas kreditstöd- jande verksamhet. dvs utlåning av hantver'ks- och industri/dn (direkt/ärr) samt föreningarnas förmedling av industrigarunt/lån. Vissa föreningars verksamhet med utlåning av landstingsmedel berörs också. liksom det år 1974 påbörjade Iäncsarnarbetet med Sveriges Investeringsbank AB. Dessutom tas här upp några övriga låne- och bidragsformer i samband med vilka föreningarna fullgör viktiga uppgifter. nämligen gar'arrti/dnför arbetsmiljön, statsbidrag för ener- gibesparande åtgärder i näringslivets byggnader samt de regionalpolitiskt moti- verade stödformerna lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd.

I kapitel 3 har vi bl a redogjort för företagareföreningarnas historiska ut- veckling. Därav framgick att låneverksamheten alltifrån de första förening- arnas tillkomst på 1930-talet utgjort ett väsentligt inslag i föreningarnas medelsarsenal.

Enligt föreningarnas egna tidredovisningar för år 1975 har arbetet med de olika låne- och bidragsformerna (inkl uppföljning och bevakning. men exkl intern administration) tagit i anspråk 32 % av föreningarnas perso- nalresurser. Ca 30 % av den handläggande personalen på föreningarna per 1976-01-01 uppgavs huvudsakligen syssla med Iåne- och bidragsärenden. Av kapitel 3 framgick emellertid att skillnaderna mellan de olika förening- arna är betydande vad avser såväl omfattningen av som sättet att arbeta med låneverksamheten.

Kreditstödet blev föremål för överväganden i anslutning till riksdagens beslut år 1968 om företagareföreningarnas organisation och verksamhet. Det- ta skedde med utgångspunkt i det förutnämnda betänkandet av 1962 års företagareföreningsutredning.

I fråga om betydelsen och inriktningen av den kreditstödjande verksam- heten anförde departementschefen (prop 1968161) bla:

"Ett viktigt motiv för att statliga krediter — genom företagareföreningarnas för- medling - har ställts till småföretagsamhetens förfogande har varit de svårigheter som mindre företag ofta möter att hos de gängse kreditinstituten låna medel till investeringar och anskaffning av omsättningstillgångar. Dessa svårigheter bottnar främst i att mindre. expanderande företag sällan kan erbjuda sådana säkerheter som krävs för att få lån i tillräcklig utsträckning. I tider av knapphet på krediter möter de mindre företagen också svårigheter att hävda sina intressen i konkurrens med de större företagen. Som jag har berört inledningsvis har genom olika statliga åtgärder

eftersträvats att underlätta kapitalförsörjningen för de små och medelstora företagen. Särskilt de mindre företagens brist på bankmässigt fullgoda säkerheter medför emel- lertid att kompletterande former av kreditstöd med inriktning på de mindre företagen också i fortsättningen behövs vid sidan av de ordinarie kreditformerna. Betydelsen av att tillgodose detta behov understryks av de mindre företagens roll i sysselsättnings- och lokaliseringspolitiskt sammanhang. I likhet med utredningen och samtliga re- missinstanser anser jag därför att företagareföreningarnas kreditlörmedlande verk- samhet har en viktig funktion att fylla för de mindre företagens kapitalförsörjning."

5.2. Allmänna bestämmelser för hantverks- och industrilån samt industrigarantilån

De grundläggande bestämmelserna för den kreditstödjande verksamheten finns. som framgått i det föregående. intagna i kungörelsen (1960:372. om- tryckt 1973:550.ändrad senast I976:47l) om statligt kreditstöd till hemslöjd. hantverk och småindustri. Kungörelsen återges i dess helhet i bilaga 5 till betänkandet.

Kreditstöd får lämnas för att (I ;) främja hemslöjd. hantverk och små- industri samt därmed jämförlig verksamhet. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan industriell verksamhet eller ifråga om anläggningsverksamhet eller— med viss begränsning— verksamhet inom jordbrukets binäringar. Genom riksdagens beslut under våren 1976 kommer emellertid även tjänsteproducerande företag att komma i åtnjutande av kreditstödet. Riksdagsbeslutet innebar dock ingen närmare precisering av vilka grupper av företag som anses vara tjänsteproducerande. Regeringen har därför — som nämnts i föregående kapitel — uppdragit åt företagare- föreningsutredningen att "skyndsamt lämna förslag till lämplig avgränsning av den av riksdagen beslutade utvidgningen av företagareföreningarnas kre- ditstödjande verksamhet”. Våra överväganden och förslag i denna fråga redovisas i kapitel 9.

Kreditstöd får enligt nu gällande författning lämnas för

"nybyggnad. tillbyggnad. ombyggnad eller inredning av lokaler eller anläggningar som äro nödvändiga för verksamheten. anskaffning av maskiner. arbetsredskap eller verktyg. samt om särskilda skäl föreligga. förvärv av fabriksbyggnad. som är avsedd att användas för verksamheten. eller anskaffning av omsättningstillgångar eller kost- nader för utveckling och marknadsföring av produkter. Kreditstöd må jämväl. om särskilda skäl föreligga. lämnas sammanslutning av utövare av sådan verksamhet som avses i l & i syfte att främja avsättningen av deras produkter eller för att möjliggöra tillkomsten av kollektiva verkstadsanläggningar".

Vid prövning av ärende om kreditstöd skall beaktas bl a dels i vad mån de åtgärder. för vilka stödet är avsett. är ägnade att öka möjligheterna för rationell drift av rörelsen eller på annat sätt främja lönsamheten. de/s fö- retagsledarens yrkesmässiga egenskaper och personliga förutsättningar i öv- rigt. dels i vilken utsträckning eget kapital insatts i rörelsen.

En principiell utgångspunkt för stödverksamheten är vidare att denna skall utgöra ett komplement till den verksamhet som bedrivs av ordinarie kreditinstitut. Författningen stadgar sålunda att kreditstöd normalt inte får beviljas såvida "sökanden kan erbjuda sådan säkerhet. att lån bör kunna

utlämnas av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga grun- der". Å andra sidan förutsätts att den som erhåller kreditstöd lämnar den säkerhet "som med hänsyn till hans ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk rörelsefrihet samt till omständigheterna i övrigt kan på- fordras".

Ilärutöver finns i författningen även allmänna bestämmelser som rör till- syn och tillämpningsföreskrifter m m. Sålunda stadgas tex i 33 &:

"Den som tagit befattning med ärende om kreditstöd enligt denna kungörelse får icke obehörigen yppa eller utnyttja vad han därvid erfarit om enskilt företags eller enskild sammanslutnings affärs- eller driftförhållanden".

Som nämnts i det föregående utövar industriverket tillsyn över företa- gareföreningarnas verksamhet vad avser såväl hantverks- och industrilånen som industrigarantilån. Industriverket har bl a utfärdat anvisningar rörande föreningarnas kreditutredningar i samband med ärenden om industriga- rantilån. Verket hjälper även föreningarna att fastställa gränserna mellan stödberättigad och övrig verksamhet.

Under de senaste åren har från flera håll framförts önskemål om för- ändringar av reglerna för kreditstödet. Industriverket har i PM 1974-09-24 föreslagit vissa ändringar av gällande bestämmelser om bl a målgrupper för stödet. låneändamål. lånens löptider. beslutskompetens mellan olika organ. räntenivå och förlusttäckning. Förändringarna skulle enligt verket bla in- nebära att kreditstödet med bibehållen målsättning lättare kunde anpassas efter de förändringar i näringslivet som skett sedan stödet tillkomst och som fortlöpande äger rum.

Sveriges hantverks- och industriorganisation har i september 1975 fram- ställt önskemål om vissa förändringar av reglerna för det finansiella stödet till de mindre företagen. Organisationen önskar bl a höjd lånegräns för för- eningarna. utökade risktäckningsmedel samt vidgad decentralisering av be- slutanderätten för industrigarantilån.

Vidare har såväl företagareföreningarna som andra berörda organ i skilda sammanhang väckt olika frågor rörande utformningen av kreditstödet. Vissa frågor berör även de villkor för föreningarnas upplåning från statens hant- verks- och industrilånefond vilka meddelas i Kungl brev 1974-12-13 till industriverket. Ett flertal riksdagsmotioner har de senaste åren tagit upp krav på förändringar. främst olika utvidgningar. av kreditstödet.

Våra överväganden och förslag i anslutning till dessa frågor redovisas i kapitel 11.

5.3. Hantverks— och industrilån

5.3.1. Bestämmelser

Ovannämnda författning. SFS 19602372. jämte ändringar. innehåller en rad bestämmelser som gäller särskilt för verksamheten med hantverks- och in- dustrilån. . Företagareföreningen i resp län — dvs "sådan förening av näringsidkare. som erhållit lån från statens hantverks— och industrilånefond för utlämnande av lån enligt kungörelsen" — beviljar hantverks- och industrilån. Förening-

arna får utan tillstånd av statens industriverk bevilja en och samma sökande lån på högst 300 000 kronor. Ärenden om lån till företag inom textil-, kon- fektions- och skoindustrierna skall dock (24 &)

"överlämnas till regeringens prövning. om frågan om lån enligt föreningens bc- dömning ärav särskild betydelse från regionalpolitisk,sysselsättningspolitisk, bransch- politisk eller försörjningsberedskapspolitisk synpunkt. Regeringen kan även i annan ordning bevilja hantverks— och industrilån till företag inom dessa branscher".

Räntan för hantverks- och industrilån skall anpassas efter den räntenivå som i allmänhet tillämpas för industrigarantilån (se vidare avsnitt 5.5.1 i det följande). Lån som beviljas av företagareförening skall återbetalas genom regelbundna avbetalningar. Lånetiden får som regel bestämmas till högst tio år, men industriverket —och i begränsad utsträckning föreningarna själva — kan medge viss förlängning av lånetiden eller viss tids amorteringsanstånd.

Härutöver innehåller författningen bl a vissa regler om uppföljning och bevakning av utlämnade hantverks- och industrilån (31 och 32 :s).

Förutom i ovannämnda författning finns vissa regler för företagareför- eningarnas låneverksamhet intagna i Kungl brev till industriverket 1974— 12-13. Där meddelas vissa föreskrifter, vilka är utformade som villkor för att föreningarna skall erhålla statliga lånemedel, vilket i sin tur är en för- utsättning för att föreningarna skall kunna bedriva utlåningsverksamhet. Villkoren berör även annat än den direkta låneverksamheten.

[ brevet stadgas bla att räntan för lånen från fonden till föreningarna med en halv procentenhet skall understiga den räntesats som i allmänhet tillämpas vid utlåning till företag. Ränteskillnaden skall på visst sätt avsättas för förlusttäckningsändamål (se avsnitt 5.3.6). Vidare föreskrivs:

"Lån ur hantverks— och industrilånefonden skall återbetalas till kammarkollegiet enligt de bestämmelser som regeringen framdeles kan komma att meddela. lntill dess dylika bestämmelser utfärdats får företagareförening disponera avbetalningar på hantverks- och industrilån för utlämnande av nya sådana lån eller på sätt kammar- kollegiet föreskriver återbetala lån ur fonden. Återbetalade lån får inte ånyo lyftas utan regeringens medgivande."

I brevet ges också föreskrifter för föreningarnas bokföringsmässiga re- dovisning av låneverksamheten.

5.3.2. Utlåningens omfattning

Av kapitel 3 framgick att den tekniska utformningen av låneverksamheten. speciellt vad avser föreningarnas försörjning med medel för direkt utlåning. har genomgått flera förändringar. Fn bedriver föreningarna sin utlåning till de mindre industriföretagen med hjälp av medel som föreningarna i sin tur lånat upp från hantverks- och industrilånefonden. Fonden förvaltas av kammarkollegiet och disponeras av industriverket. I takt med att lå- neverksamheten ökat i omfattning har riksdagen årligen under lång tid an- slagit medel över kapitalbudgeten för att förstärka fonden.

Enligt kammarkollegiet uppgick fondkapitalet 1976-06-30 till ca 392 milj kr, varav ca 369 milj kr var utlånade till företagareföreningarna.

Företagareföreningarna hade enligt sina årsredovisningar utestående lå- nefordringar per 1975-12-3l på ca 347 milj kr, varav 337 milj krav statsmedel.

Beloppen inkluderar vissa fordringar i konkurser od på ca 4 milj kr. En länsvis fördelning av antalet utestående lån och lånebeloppen framgår av tabell S:a.

Vid slutet av år 1975 var det totala antalet utestående lån av stats- och landstingsmedel 5 527. vilket innebär ett genomsnitt på 230 lån per förening. Den genomsnittliga utestående lånesumman var ca 63000 kronor.

1 kapitel 3 konstaterades att medlen från hantverks- och industrilåne- fonden är ojämnt fördelade mellan de olika företagareföreningarna. Detta motsvaras — som även framgår av tabellen av betydande skillnader i såväl antalet utestående lån från respektive förening som de totalt utestående lånebeloppen i respektive län. Dessa skillnader är delvis beroende av antalet företag i respektive län inom föreningarnas huvudsakliga målgrupp. Va— riationerna torde emellertid även sammanhänga med föreningarnas olika

Tabell S:a Företagareföreningarnas utestående lån av stats- och landstingsmedel 1975-12—31 m m (belopp i ] OOO-tals kronor)

um Utestående lån 1975-12-310 Antal företagb Antal lån med 0—49 per 100 Antal Belopp Genomsnitt- anställda företagb ligt belopp

AB 385 25 100 65 6 772 6 C 193 11 513 60 662 29 D 199 14 849 75 963 21 E 234 13 246 57 1 435 16

F 161 14 569 90 2 384 7 G 242 16 847 69 1 082 22 H 163 12 698 77 1101 15 1 145 7 903 54 242 60

K 203 15 047 74 523 39 L 307 21 602 70 1 511 20 M 203 16 469 81 3417 6 N 288 13 317 46 1 202 24

O 176 12 573 71 2 934 6 P 130 10 731 83 2 338 6 R 168 14 765 88 1 330 13 S 182 12 608 69 1 020 19

T 180 11 654 65 1 072 17 U 155 12 658 81 861 18 W 277 19 564 71 1 406 20 X 135 6 048 44 1 006 13

Y 149 10 042 67 945 16 Z 252 13 258 53 521 48 AC 438 22 268 51 895 49 BD 562 18 172 32 737 76 Hela riket 5527 347 501 63 36 359 15

”= inkl vissa fordringar i konkurser od. b = antal arbetsställen i tillverkningsindustri med 0—49 anställda. Källor: Statistiska centralbyrån och Företagareföreningarnas Förbund.

Figur 5 ,'A Antal tjänstemän på företagare/meningen samt antal utestående di- rekt/än i relation till antalet verksamhetsstä/Ien i till- verkningsindustri med 0—4 9 anställda l respektive lätt 1976-01-01

personella resurser. Vi har valt att i figur 5:A visa dels antalet tjän- stemän på respektive förening. dels antalet utestående lån. båda måtten i relation till antalet mindre industriföretag (verksamhetsställen) i de olika länen.

Figuren visar en klar samvariation mellan antalet tjänstemän på före— tagareföreningen och frekvensen av föreningslån bland länets småföretag. Omfattningen av låneverksamheten styrs i hög grad utifrån varför en låg efterfrågan på kompletteringskrediter av den typ företagareföreningen kan erbjuda självfallet minskar behovet av tjänstemän på föreningen. En bi- dragande orsak till sambandet torde emellertid också vara att bristen på personella resurser vid vissa föreningar medför att många företag helt enkelt inte känner till föreningen och de tjänster den har att erbjuda. Det torde även stå klart att föreningarna i helt olika utsträckning valt att profilera just låneverksamheten. vilket sammanhänger med olika personliga ambi— tioner och intressen hos styrelseledamöter och ledande tjänstemän.

Vi vill i detta sammanhang också framhålla att den konstaterade ojämna spridningen av lånemedlen mellan olika län riskerar att medföra särskilda svårigheter för företag i vissa län att komma i åtnjutande av det statliga kreditstödet.

Antal tjänstemän per 100 verksamhetsställen

Riksgenom- snitt

Företagare- förening

Riksgenom- snitt

Antal lån per 100 verksamhetsställen

Tabell Szb Beviljade direktlån av stats- och landstingsmedel vissa år

År Antal Beviljat Genomsnittlig belopp (tkr) lånesumma (tkr) 1955 460 6 682 15 1957 1 222 25 048 20 1959 817 16 791 21 1961 1 042 27 263 26 1963 1 221 28 797 32 1965 1 357 51 261 38 1967 1 021 39 245 38 1969 1 294 96 816 75 1971 1009 77369 77 1973 1 040 94 291 91 1975 1099 128146 117

Källor: SOU 1967z40 och Företagareföreningarnas Förbund.

Hittills har företagareföreningarna under flera år totalt beviljat ca 1 000 lån varje år. År 1975 var antalet 1 099. Tabell 5:b visar utvecklingen åren 1955—1975 av föreningarnas direkta utlåning.

Lånebeloppen såväl totalt som per lån har som synes ökat i takt med dels kostnadsstegringen avseende de investeringar m m som lånen avsett att finansiera. dels den stegvisa successiva höjningen av gränsen för högsta tillåtna lånebelopp per företag.

5.3.3. Inriktning

Företagareföreningarnas utlåningsverksamhet riktar sig till främst mindre industriföretag som pga brist på bankmässiga säkerheter inte kan få hela sitt lånebehov tillgodosett på den ordinarie kreditmarknaden. Tabell 5:c visar storleken på de företag som fått lån av företagareföreningarna vissa år.

Av tabellen framgår att en tydlig förskjutning mot något större företag ägt rum. Emellertid dominerar alltjämt företag med 0—25 anställda bland föreningarnas lånekunder.

Tabell 5:c Antal beviljade direktlån vissa år, fördelade på företagsstorlek

Företagsstorlek Procentuell andel av antalet beviljade lån (antal anställda)

1954—58 1965 197] 1975 0—4 52 38 33 32 5—10 29 31 27 29 11—25 15 22 23 26 26—50 4 8 12 9 51— 1 l 5 4 Summa 100 100 100 100

Källor: SOU 1967:40 och Företagareföreningarnas Förbund.

Tabell Szd Beviljade direktlån vissa år. fördelade på branscher

Bransch Procentuell andel av

Totala antalet lån Totalt lånebelopp

1965 1970 1975 1965 1970 1975

l Metall- och verk-

stadsindustri 40 39 46 38 40 46 Zlord- och stenindustri 8 7 4 9 7 4 3 Träindustri 21 17 15 23 18 15 4 Massa- och pappers-

industri — — l — — SGraftsk industri 5 5 7 5 4 7 6 Livsmedelsindustri 6 5 3 7 5 3

7 Dryckesvaru— och tobaksindustri _ _ _ _ _ 8Textil- och beklädnads- industri 4 3 5 4 3 5 9 Läder-. hår- och gummivaruindustri 2 2 3 l 2 3 10 Kemisk och kemisk- teknisk industri 2 5 4 3 5 6 llÖvrigt 13 19 13 10 15 11

Summa 100 100 100 100 100 100

Källor: SOU 1967:40 och Företagareföreningarnas Förbund.

Enligt gällande författning kan kreditstöd utgå till företag inom hemslöjd. hantverk och småindustri samt under vissa omständigheter till annan in- dustriell verksamhet. anläggningsverksamhet eller jordbrukets binäringar. Tabell 5:d visar hur de under åren 1965. 1970 och 1975 beviljade hantverks- och industrilånen fördelar sig på olika industribranscher m in.

Som synes dominerar lån till företag inom metall- och verkstadsindustri. vars andel successivt ökat. År 1975 svarade dessa branscher för nära hälften av såväl antalet lån som det totala lånebeloppet. Trä-. jord- och sten- samt livsmedelsindustriernas andelar har minskat mellan de undersökta åren.

5.3.4. Risknivå och säkerheter

Kreditstödets karaktär av komplement till den ordinarie kreditmarknaden medför att företagareföreningarnas långivning som regel är förknippad med ett högt risktagande. Många av de företag till vilka föreningarna riktar sin långivning har låg soliditet och drabbas därför jämförelsevis lätt av be- talningsinställelse vid affärsmotgångar. Föreningarna ger inte sällan lån till nyetablerade företag eller företag som står inför riksfyllda produktutveck— lings- eller marknadsföringsprojekt.

Vidare löper föreningarna stor risk för totalförlust i konkurser. med hänsyn till de genomgående dåliga säkerheterna. Lånen får därför karaktären av förtroendekrediter där säkerheten ligger i en bedömning av företagets möj- ligheter att förränta och amortera lånen. l tider av kreditrestriktioner händer

det dock att föreningarna för att trygga ett företags kreditförsörjning beviljar lån mot säkerheter som normalt skulle accepteras av en bank.

Som säkerhet för hantverks- och industrilån tar företagareföreningarna som regel pantbrev i fabriksfastighet samt inteckningar i företagets övriga tillgångar i förmånsrättslägen som är oacceptabla för de ordinarie kredit- instituten. Andra vanligen förekommande typer av säkerheter är s k över- hypotek på pantbrev/inteckningar i bättre förmånsrättslägen. avbetalnings- kontrakt för maskiner. pantbrev i företagsledarens/ägarens Villafastighet samt borgen av ägaren och ofta även dennes make.

Såväl industriverkets kartläggning av föreningarnas verksamhet som de uppgifter på låneförluster som redovisas i avsnitt 5.3.5 i det följande pekar på att föreningarna hitintills skiljt sig åt vad gäller såväl risknivå i allmänhet som kvaliten på de säkerheter som avkrävs företagen. Författningens lå- nebestämmelser är med nödvändighet allmänt hållna. vilket lett till stor frihet för olika tolkningar av lämpliga säkerhetskrav och lånekriterier i övrigt. Statsmakterna har härutöver varken angett riktlinjer för vilken risknivå i allmänhet som bör tillämpas i låneverksamheten eller klart markerat i vilken mån andra än företagsekonomiska kriterier får/bör beaktas i de enskilda låneärendena.

Regionala skillnader i näringslivsstruktur synes ha medverkat till att av- göra vilken risknivå som tillämpas och vilka kriterier som beaktas vid ut- låningsverksamheten i de olika föreningarna. Mycket tyder exempelvis på att föreningarna tillämpar olika policy - mer eller mindre uttalad — beträf- fande hur stora risker som bör tas i utlåningen. vilka lånesäkerheter som bör krävas etc. De flesta föreningar håller sig uteslutande till företagseko- nomiska bedömningsgrunder i kreditärenden. I några län tas därutöver up- penbarligen stor hänsyn till möjligheterna att bevara eller skapa sysselsätt- ningstillfållen på kortare sikt.

De stora skillnaderna avseende de olika föreningarnas riskbenägenhet tor- de även kunna förklaras med att resurserna för kreditutredningar och upp- följning delvis pga föreningarnas egna prioriteringar — varit och alltjämt är något ojämna.

Ovannämnda länsskillnader ifråga om resurser. arbetssätt. näringslivs- struktur och policy torde ha varit vägledande för de olika föreningarnas interna krav på de företagsekonomiska kreditutredningarnas djup och om- fattning. liksom för styrelsernas bedömning av vilken vikt som bör tillmätas just de företagsekonomiska kriterierna.

Det kan av företagen uppfattas som orättvist att möjligheten att få lån skall vara beroende av på vilken sida om en länsgräns verksamheten bedrivs.

[ kapitel 11 redovisar vi våra överväganden och förslag vad gäller bla behov av ökad samordning mellan föreningarna avseende säkerhetskrav. kriterier för utlåning etc.

5.3.5. Läne/örlttster

Det är naturligt att en utlåningsverksamhet av utpräglad riskkaraktär medför låneförluster. Eftersom låneförlusterna som regel inträffar flera år efter det att lånen beviljats och utbetalats. är det svårt att erhålla något aktuellt mått på förlusterna. Som ett grovt mått kan dock användas totalt konstaterade

Tabell Sze Totala förluster på direktlån (statliga medel) från verksamhetens början to m är 1975

Konstaterade förluster i % av Antal föreningar med resp utlånat belopp rubr tid förlustnivå

( l % 4

l — 6 % 16

)7 % 4

Riksgenomsnitt = 3.4 % 24

förluster i relation till det totalt beviljade lånebeloppet från verksamhetens början i resp förening.

Med ovanstående mått har föreningarna totalt gjort förluster på 3.4 % av utlånat belopp. Länsskillnaderna är dock betydande, vilket framgår av tabell Sze.

Som framgår av tabellen har fyra av föreningarna haft förluster på mer än 7 % . medan fyra andra haft förluster på mindre än 1 % av beviljat belopp. Förlustandelarna i de enskilda föreningarna varierar från 0.4 % till 10,1 %. Det kan även nämnas att stödlänen (1. 5. W, X. Y. Z. AC och BD) har en genomsnittlig förlustandel på 6.0 %. medan siffran för övriga län är 2.1 %. En analys av de senaste årens förlusterjämfört med de senaste årens utlåning. tyder inte på att länsskillnaderna skulle ha utjämnats.

De varierande låneförlusterna torde hänga samman med de olika för- utsättningar för näringslivet som råder i olika regioner samt med förening- arnas frihet ifråga om risknivå mm.

5.3.6. Förlusttäckning

Det hittills tillämpade systemet för förlusttäckning innebär att föreningarnas lån från hantverks- och industrilånefonden — enligt Kungl brev 1974-12-13 — skall "löpa efter en räntesats som med en halv procentenhet understiger den för industrigarantilån med rörlig ränta i allmänhet tillämpade ränte- foten".

Samma brev stadgar vidare:

"Företagareförening skall i sina räkenskaper till en särskild förlusttäckningsfond årligen avsätta ett belopp motsvarande en halv procent av de lånemedel ur statens hantverks- och industrilånefond på vilka föreningen har att erlägga ränta. Medlen i förlusttäckningsfonden får användas för att täcka föreningens förluster i den lån- givning som regleras genom bestämmelserna i kungörelsen. 1 den mån medlen inte erfordras för detta ändamål skall de användas i låneverksamheten. Återvunna av- skrivningsmedel skall tillföras fonden. Vid upplösning av förening skall kvarstående medel i fonden överföras till staten på sätt som regeringen vid sådant fall bestämmer.”

I fråga om denna förlusttäckningsmarginal samt de förluster som inte skulle kunna täckas av föreningens egna fonderade medel anförde depar- tementschefen i prop. 196816] bla följande (sid 101):

.. föreslår jag att ifrågavarande avgift i sin helhet tillförs de av föreningarna förvaltade förlusttäckningsfonderna. Någon central fond bör således inte inrättas. 1

sista hand får staten efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall svara för förluster som inte täcks av fonderade medel".

De flesta föreningar har hitintills gjort förluster som inte kunnat täckas av egna fonderade medel. Detta har föranlett att föreningarna relativt ofta begär särskilda förlusttäckningsbidrag från staten. Till en sådan begäran skall enligt praxis fogas en ingående redogörelse för de aktuella förlustärendena liksom för föreningens möjligheter att med andra balanserade medel delvis täcka förlusterna. De statliga förlusttäckningsbidragen anvisas under an- slaget Ta'ckande av förluster i anledning av statligt stöd till hantverks- och industriföretag m.fl över elfte huvudtiteln (arbetsmarknadsdepartementet).

Industriverket har påpekat risken att föreningarna vid nuvarande låga egna risktäckning antingen undviker att stödja utvecklingsbara företag pga rädsla för förluster eller i allt för stor utsträckning bortser från riskerna, i vetskapen om att staten i sista hand måste reglera de förluster som uppstår i direktlåneverksamheten. Som framgått av det föregående synes de olika föreningarna i dag ta risker på helt skilda nivåer.

Våra överväganden i anslutning till denna fråga redovisas i kapitel 11.

5.3.7. Handlaggningsrutiner

Vi har kunnat konstatera att betydande olikheter föreligger föreningarna emellan vad gäller rutiner för beredning av låneärenden. uppföljning och bevakning av län samt kassatjänsten.

Beredningen av ärenden torde i stora drag handhas relativt likartat i samt- liga föreningar även om skilda traditioner. resurser och geografiska förhål- landen medför olikheter i fråga om rutiner m m. I vissa föreningar med många kreditärenden bereder en eller två personer så gott som samtliga ärenden. I andra föreningar är uppgifterna fördelade på flera handläggare som även har uppgifter på företagsserviceområdet. Det förekommer även att kreditutredningar "jäktas" fram för att hinna tas upp på nästkommande styrelsesammanträde. De problemen är självfallet mindre i föreningar som har ett arbetsutskott med beslutsbefogenheter och som sammanträder re- lativt ofta. Den totala beredningstiden per ärende understiger oftast två må- nader.

Vad beträffar de administrativa rutinerna gäller idag att många föreningar har lånen i manuell reskontra. innebärande att föreningens egen personal sköter låneutbetalning, ränteuträkningar. aviseringar. kravrutiner m m. Även säkerheterna förvaras ofta i föreningens lokaler. Vissa föreningar har överlåtit dessa uppgifter till någon bank på orten. varvid bankens datasystem utnyttjas.

Länsstyrelserna ansvarar sedan 1973-06-30 formellt för uppföljning och bevakning av bl a hantverks- och industrilånen. Företagareföreningarna an- svarar dock för det aktiva företagsekonomiska uppföljningsarbetet. Staten specialdestinerar viss del av administrationsbidraget till föreningarna 5,3 milj kr för budgetåret 1976/77 - för just uppföljningsinsatser.

Såvitt vi kunnat utröna följer föreningarna aktivt upp sina kreditärenden genom att regelbundet fordra in redovisningshandlingar samt inhämta andra uppgifter från företaget, dess bank och revisor. länsstyrelsen och

länsarbetsnämnden. kronofogdemyndigheten mfl. Dessutom söker för- eningarna fortlöpande följa och påverka stödföretag som har svårigheter. Uppföljningen bedrivs under olika former och med olika stor intensitet i de skilda länen. Industriverket har givit ut anvisningar för att få samtliga föreningar att beakta vissa minimikrav i uppföljningsarbetet.

Sätten att bevaka föreningens fordringar i konkurser synes inte uppvisa några större länsskillnader, annat än att vissa föreningar i högre grad än andra lägger ut bevakningsuppdrag på den affärsbank som jämte föreningen har fordringar i konkursen. I enstaka fall tvingas en förening att för en övergångstid köpa in fast egendom vid exekutiv auktion för att skydda en lånefordran.

5.3.8. Samarbete mel/anföretagareföreningarna och Sveriges Investeringsbank AB

Sedan hösten 1974 bedriver Sveriges Investeringsbank AB ett samarbete med företagareföreningarna. vilket tar sig uttryck i att Investeringsbanken beviljar lån till mindre och medelstora industriföretag med kreditutredningar från föreningarna som huvudsakligt beslutsunderlag. Självfallet förbehåller sig banken rätten att vid behov komplettera föreningarnas kreditutredningar. Handläggningstiderna på Investeringsbanken har hittills varit förhållandevis korta. Ett villkor för lån från Investeringsbanken är som regel att föreningen själv beviljar företaget lån på maximalt belopp dvs 300000 kronor.

Företagareföreningarna har genom detta samarbete fått möjlighet att med sina egna kreditutredningar som grund — indirekt kunna erbjuda fö- retagen lån på betydligt högre belopp än vad som motsvaras av föreningarnas egen lånegräns per företag. Investeringsbanken å sin sida har genom sam- arbetet fått ökade möjligheter att nå ut till den mindre företagsamheten. Enligt uppgift avser Investeringsbanken att fortsätta det inledda samarbetet med företagareföreningarna.

Investeringsbankens villkor att gälla fro m 1976-07-01 för ifrågavarande långivning framgår av följande skrivelse till företagareföreningarna 1976- 06-01.

"Med anledning av att riksdagen beslutat att höja gränsen för företagareförening- arnas direktlån till 300 000 kronor har Investeringsbanken beslutat att utöka sin del i de 5 k kombinationslånen till högst 500 000 kronor. Inom kombinationslånens ram kommer banken i fortsättningen även att kunna utställa garantier.

Villkoren fro m den 1 juli 1976 för bankens kompletterande kreditgivning är föl- jande.

1. Som förutsättning för lån och garantier från banken gäller. att föreningen beviljat företaget ett direktlån på 300 000 kronor. (Ett lägre belopp kan vara motiverat. när bankens engagemang avser garanti); att banken erhåller av föreningen verkställd utredning jämte lånebeslut (proto- kollsutdrag) innehållande uppgift om lånevillkoren; samt att föreningen tillser att företaget ställer de säkerheter som kan erfordras för båda engagemangen tillsammans. Säkerheten förvaras av föreningen. vilket förhållande föreningen bekräftar till banken.

2. På grundval av det erhållna materialet och eventuella kompletteringar fattar banken beslut i ärendet. Bifalles ansökan upprättar banken förslag till skuldebrev. vilket skickas till föreningen. som ombesörjer erforderliga underskrifter.

3. Bankens lån anpassas. såvitt gäller löptid och amorteringstillfällen. till föreningens direktlån. Bankens lån löper med fast ränta (fn 10 96). Företaget erlägger ränta och amortering till banken ienlighet med bankens avisering. Beträffande garantier ställda av banken kan annan löptid gälla än för föreningens direktlån. Garantiavgift utgår i regel med 1 % per år.

4. Bankens och föreningens engagemang skall säkerhetsmässigt ha samma rätt, dvs eventuell uppkommande förlust delas proportionellt i förhållande till utestående fordringar.

5. För varje utredning som resulterar i lån eller garanti från banken. ersätter banken föreningen med 1000 kronor.

6. Föreningen håller banken kontinuerligt underrättad om det låntagande företagets utveckling. Banken skall således ej annat än undantagsvis behöva göra någon egen uppföljning."

Det bör nämnas att räntan sedermera höjts till 11,0 procent. Den hittillsvarande omfattningen av kombinationslånen (för perioden no- vember 1974—november 1976) framgår av tabell 5:f.

Tabell 5:f Företagareföreningarnas kombinationslån i samarbete med Sveriges In- vesteringsbank AB (518) under tiden november 1974—november 1976

Län Antal Lånebelopp i 1000-tals kr lån SIB Föreningarna

AB 4 800 690 C 10 2 430 2 199 D 5 1 880 1 220 E _ _ _ F 4 1 400 900 G 7 1 860 1 480 H 13 4 600 3 100 | 2 600 400 K 3 1 100 700 L 3 1 200 600 M 20 5 550 3 916 N 7 2 250 1 600 0 3 900 600 P 4 1 300 1 000 R 2 500 400 S 4 1 350 900 T 7 1 980 1 700 U _ _ _ W 3 900 600 X 2 600 400 Y 2 600 310 Z 2 675 500 AC 7 2 500 1 400 BD 3 1 000 700

Summa 117 35 975 25 315

Källa: Sveriges Investeringsbank AB.

Av tabellen framgår att samtliga föreningar utom två hade lämnat lån i kombinationsärenden tillsammans med Investeringsbanken. To m 1976- 11-30 hade 117 sådana kombinationslån beviljats med en sammanlagd lå- nesumma på ca 61 milj kronor. Lånens löptider ligger som regel på 5—10 år. Genomsnittet är drygt åtta år. Investeringsbankens prövning av ärenden på grundval av bl a föreningarnas kreditutredningar har under ovannämnda tid lett till att banken avslagit 33 ärenden, motsvarande 22 % av de av föreningarna insända ärendena.

5.4. Utlåning av landstingsmedel

Fem företagareföreningar (AB. C. R. 2 och AC) disponerar fn lånemedel från respektive landsting. Det bör nämnas att andra föreningar tidigare har bedrivit utlåning av landstingsmedel. Enligt föreningarnas årsredovisningar för år 1975 hade föreningarna som helhet en låneskuld till landstingen per 1975-12-31 på ca 14 milj kronor. En mycket liten andel av detta belopp avsåg andra föreningar än de fem nämnda. Av landstingsmedel hade ovan- nämnda föreningar per 1975-12-31 lånefordringar på företag på ca 10 milj kronor.

Då såväl syftet med landstingslånen som villkoren för både upplåningen och utlåningen till företag skiljer sig mellan länen. skall här lämnas en kort redogörelse för ifrågavarande verksamhet hos de fem föreningarna. Redogörelsen bygger på uppgifter från respektive förening.

S tockholms län

Stockholms läns landstings utlåning till företag via företagareföreningen syf- tar till att komplettera motsvarande verksamhet med statliga lånemedel. eftersom de senare av föreningen har bedömts som otillräckliga för att täcka : efterfrågan på riskkrediter från föreningen. Föreningen disponerade per 1975- 12-31 landstingsmedel på ca 10 milj kronor och beräknar att få låna ytterligare 7 milj kronor kalenderåret 1976. Detta kan jämföras med de 3 milj kronor föreningen fått under år 1976 i utökade lånemedel från hantverks- och in- dustrilånefonden. För tidigare lån från landstinget betalar föreningen en väsentligt lägre ränta än vad som gäller för de statliga lånen. För nya lån kräver dock landstinget samma ränta som staten.

Föreningen tillämpar i stort sett samma normer och villkor vid utlåning av landstingsmedel som gäller för den statliga låneverksamheten. Ett undan- tag utgörs emellertid av långivning till företag belägna i skärgården. Sådana lån kan avse även tjänsteproducerande företag. Vidare kan ränte- och amor- teringsvillkoren vara gynnsammare än för motsvarande lån med statsmedel. Föreningen har av landstinget givits stor frihet vad gäller utformningen av lånevillkoren visavi företagen.

Föreningen förväntar sig att den på landstingsmedel baserade låneverk- samheten kommer att fortsätta.

Uppsala län

Företagareföreningen i Uppsala län har en stående dragningsrätt. limiterad till 1 milj kronor. hos länets landsting. Medel som föreningen sålunda lånar upp skall användas främst för kortfristig utlåning till företag med tillfälliga likviditetspåfrestningar. Lånesäkerheterna kan ofta utgöras av pantförskriv- ning av väntad likvid för en större ordere d. Föreningen hade per 1975-12-31 utnyttjat lånemöjligheten till ca 0.5 milj kronor. Föreningen bedömer att denna komplettering av de statliga lånemöjligheterna är befogad även i fram- tiden.

Skaraborgs län

Pga tillfällig brist på statliga lånemedel år 1968 sökte och fick Skaraborgs Företagareförening lån på 1 milj kronor av länets landsting för utlämnande av 10—åriga amorteringslån till företag. Villkoren anpassades efter den or- dinarie statliga låneverksamheten. År 1971 fick föreningen ett nytt lån av landstinget på 1 milj kronor att användas för att lämna 5-åriga lån till företag. Detta senare lån är till fullo återbetalat till landstinget. Av det år 1968 upp- tagna lånet kvarstod per 1975-12-31 en skuld till landstinget på 0.5 milj kronor. vilket motsvaras av fordringar på företag på totalt samma belopp.

Ingen utlåningsverksamhet baserad på landstingsmedel har bedrivits efter år 1972. Bristen på statliga lånemedel under den senaste tiden föranledde dock föreningen att hösten 1976 hos landstinget anhålla om ett nytt lån på 2 milj kr.

Jämtlands län

Det första lånet från landstinget till företagareföreningen i Jämtlands län daterar sig från år 1940. F n uppgår låneskulden till landstinget till ca 725 000 kronor. Föreningen har stor frihet vad gäller motsvarande utlåning till fö- retag. vilken enligt föreningen syftar till att komplettera den statliga ut- låningsverksamheten vad gäller bl a användningsområde. Ränte- och amor- teringsvillkoren gentemot företagen överensstämmer med motsvarande vill- kor för lån av statsmedel. Däremot får föreningen behålla en större rän- temarginal från utlåningen av landstingsmedel än vad som gäller verksam- heten med statsmedel.

Föreningen bedömer att utlåningen med landstingsmedel inte kommer att upphöra men finner heller inte att verksamheten skulle behöva utökas.

Västerbottens län

Västerbottens Företagareförening hade per 1975-12-31 en skuld till lands- tinget på ca 1.7 milj kronor och erhöll år 1976 ytterligare 0,5 milj kronor. Medlen användes främst till att delfinansiera konsultundersökningar i fö- retag som erhållit lokaliseringsstöd. Villkoren varierar starkt och stödet kan utgå som både lån och bidrag. Föreningen får på detta sätt en möjlighet att delfinansiera bl a sådana insatser av externa konsulter som föreningen är med om att initiera. Tidigare lån med landstingsmedel har även gällt

finansiering av erforderligt rörelsekapital hos företag som fått lokaliserings- stöd. Efter ändring i lokaliseringskungörelsen kan numera detta behov till- godoses inom ramen för lokaliseringsstödet.

Föreningen räknar med ett fortsatt behov av landstingsmedel för låne— och bidragsverksamhet åtminstone så länge lokaliseringsstödet inte kan in- begripa lån eller bidrag för konsultinsatser i samband med exempelvis in- vesteringar.

5.5. Industrigarantilån

5 . 5. 1 Bestämmelser, ränteläge

De bestämmelser som gäller särskilt för industrigarantilån finns intagna i 8—22 åå. SFS 1960:372. 1 författningens Så stadgas att lånegaranti får

"beviljas för lån i bankaktiebolag. sparbank. jordbrukskassa eller annan kreditin- rättning. som statens industriverk godkänner. Lån för vilket lånegaranti beviljats be- nämnes industrigarantilån. Staten ansvarar för industrigarantilån såsom för egen skuld till dess lånet helt återbetalats".

Garantilån skall återbetalas genom regelbundna avbetalningar. normalt på högst tio år. Industriverket kan dock besluta om längre lånetid eller viss tids amorteringsanstånd. om särskilda skäl föreligger. I fråga om |å- negaranti till företag inom textil-. konfektions- och skoindustrierna för lån som avser rörlig kredit gäller vad regeringen föreskriver särskilt.

Normalt beslutar industriverket om lånegaranti skall beviljas eller inte. Verket skall dock till regeringens avgörande hänskjuta vissa typer av ären- den. Detta gäller bla större eller principiellt tveksamma ärenden samt ären- den där det är av särskilt stor vikt att frågan prövas från exempelvis re- gionalpolitisk synpunkt. l

Företagareföreningen i det län där företaget driver sin verksamhet skall — såvida inte industriverket bestämmer annat — dels göra en förberedande . utredning. dels med eget yttrande överlämna ärendet till verket. Sedan beslut fattats är det föreningen som enligt bemyndigande i varje särskilt fall tecknar den statliga lånegarantin. Därutöver kan föreningen medge sådan ändring av lånevillkoren som ”saknar väsentlig betydelse för statens betalnings- ansvar". Föreningen har även att följa företagets verksamhet samt hålla länsstyrelsen underrättad om bla förhållanden som kan utgöra anledning att säga upp lånegarantin.

Även långivaren har vissa skyldigheter som regleras i författningens 19—22 åå. Där stadgas bl a hur långivaren skall förvalta länet och därvid beakta statens intresse som garantigivare. Vidare ges regler för uppsägning av garantilån samt för infrianden av statliga garantier. (Reglerna framgår av bilaga 5 till betänkandet.)

Författningen saknar precisering av det rönte/age som skall tillämpas för industrigarantilån. Riksdagen behandlade frågan om räntans konstruktion och nivå år 1968 i samband med att företagareföreningarnas organisation och verksamhet övervägdes.

1962 års företagareföreningsutredning hade för sin del föreslagit bl. a. att en högre — mer marknadsanpassad — räntenivå skulle tillämpas. Vid sin bedömning av räntefrågan anförde emellertid departementschefen i prop. 1968161 — trots att utredningens förslag om en mer marknadsmässig ränta inte mött invändningar från remissinstanserna:

"Från de utgångspunkter, som enligt min mening bör utgöra grunden för den fortsatta stödverksamheten. finner jag det emellertid önskvärt att utlåningsräntan med hänsyn till de mindre företagens problem kan hållas på samma nivå som f. n.".

Efter riksdagsbeslutet 1968 hölls överläggningar mellan företrädare för dåvarande inrikesdepartementet och Svenska Bankföreningen. Resultatet av överläggningarna blev en förbindelse av bankföreningen angående dels räntenivån för lån mot statlig garanti. dels förlusttäckningsavgiften. Sålunda förband sig föreningen att rekommendera sina medlemmar att iaktta föl- jande.

"1. För lån mot statlig garanti. som utlämnats mot rörlig ränta enligt kungörelsen den 3juni 1960 (nr 372)om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. skall föreningens medlemmar fr.o.m. den 1 juli 1968 av låntagaren uttaga ränta efter en räntesats som med högst en procentenhet överstiger gängse ränta för lån mot bästa inteckningssäkerhet i bostadsfastighet. [ dagens ränteläge innebär detta att garantilåneränta får uttagas med högst 8 %.

2. Till täckning av statens förluster på grund av infriade garantier skall föreningens medlemmar varje den 31 december med början år 1969 till statsverket betala ett belopp motsvarande 1/2 procent ränta på medeltalet av vad som den 30juni föregående år och den 30 juni löpande år hos medlemmen utestöd oguldet av äldre och nya industrigarantilån. Det förutsätts att faktura på belopp som varje medlem skall betala utställes av statlig myndighet".

Det bör nämnas att Sparbankernas. Föreningsbankernas och Försäkrings- bolagens samarbetsorganisationer har gjort motSvarande rekommendationer till sina medlemmar. Det bör även påpekas att kreditinstituten inte alltid följt rekommendationerna. utan att såväl högre som lägre ränta är den re- kommenderade har förekommit.

Denna fråga har en vidsträckt betydelse bl a eftersom räntan för indus- trigarantilån även är normerande för räntan på andra typer av lån. nämligen hantverks- och industrilån från företagareföreningarna. hotellgarantilån. lo- kaliseringslån. näringshjälp samt strukturgarantilån till företag inom vissa branscher. _

Våra överväganden och förslag i anslutning till räntefrågorna redovisas i kapitel 11.

5 . 5 . 2 Garanti/åneverksamhetens omfattning

Antalet utestående industrigarantilån per 1976-06-30 var 545 i hela riket. Det sammanlagda utestående lånebeloppet uppgick vid samma tidpunkt till ca 267 milj. kr. En länsvis fördelning framgår av tabell 5:g. Avsevärda skillnader föreligger mellan länen vad avser såväl antalet lå- negarantier som de utestående lånebeloppen. Länsskillnaderna kan förklaras med variationer i antalet företag i länet. näringslivsstruktur. utbudet av alternativa finansieringskällor etc.

Tabell Szg Utestående industrigarantilån 1976-06-30 (belopp i 1000—tals kr)

Län Utestående garantilån 1976-06—30 Antal Belopp Genomsnitts- belopp AB 10 3 436 344 C 1 1 6 459 587 D 27 8 208 304 E 54 20 744 384 F 53 26 681 503 G 44 29 459 670 H 29 10 249 353 1 5 1 459 292 K 25 14 817 593 L 36 15 962 443 M 9 6 064 674 N 7 1 970 281 0 13 8 737 672 P 23 12 281 534 R 56 24 445 437 S 24 18 862 786 T 29 12 484 430 U 7 1 859 271 W 13 _ 5 240 403 X 14 4 132 295 Y 17 9 442 555 2 11 14 443 1 313 AC 26 8 707 325 BD 2 876 438 Hela rikel 545 297 051 490

Källa: Statens industriverk.

Figur 5:B visar att betydande länsskillnader föreligger även med avseende på antalet utestående industrigarantilån i relation till den huvud- sakliga målgruppens storlek i respektive län (antal verksamhetsställen i till- verkningsindustri med 5—199 anställda). 1 Blekinge län fanns 1975-06-30 hela 11.6 utestående industrigarantilån per 100 företag. medan motsvarande siffra för Stockholms län endast var 0.4. De alternativa finansieringskällorna torde spela en stor roll för efterfrågan på industrigarantilån. I de företagsrika storstadslänen föreligger en avsevärd konkurrens mellan bankerna. vilket tenderar att minska behovet av statliga garantilån. Under tiden fram till 1970—talets första år beviljades ytterst få garantilån till företag i storstäderna med hänvisning till att staten inte borde ytterligare stimulera dessa "överhettade” regioner. I norrlandslänen. främst Norrbottens län. har relativt få industrigarantilån beviljats sedan det med fördelaktigare lånevillkor förknippade lokaliseringsstödet infördes år 1965.

Företagareföreningarnas sinsemellan olika personella resurser för kredit- stödjande verksamhet kan också ha bidragit till den ojämna förekomsten

av garantilån. Emellertid synes föreningarna själva i varierande grad initiera ansökningar om just industrigarantilån. Vissa föreningar söker i möjligaste mån förmedla ordinarie banklån samt komplettera dessa med egna hant- verks- och industrilån. Andra föreningar synes i större utsträckning anvisa företagen möjligheten att söka garantilån vid sidan av de ordinarie bank- krediterna. i några fall beroende på brist på egna lånemedel.

Riksdagen har hittills för varje enskilt budgetår angivit en ram för de totala statliga industrilånegarantierna. Under budgetåret 1976/77 får sålunda garantier beviljas för lån på sammanlagt högst 150 milj kr. Regeringen fast- ställer som regel en gräns inom vilken industriverket får fatta beslut om garantier. För budgetåret 1976/77 är denna gräns fastställd till 100 milj kro- nor. Utvecklingen av garantilåneramen samt totalt beviljade lånegarantier under vissa år framgår av tabell 5:h.

Antal utestående garantilån per 100 verksamhetsställen

10

Riks- genomsnitt

AB D F H K M O R T W YAC Företagare- CEGlLNPSUXZBD förening

Figur 5 :B Antal utestående industrigarantilån ] 975 - 06-30 jämfört med antalet verksamhetsställen i till- verkningsindustri med 5—199 anställda i respektive län

Tabell 5:h Garantilåneramens storlek samt beviljade garantibelopp vissa år

Budgetår Garantilånel (Därav disponibelt Totalt beviljade rama (milj kr) för industriverketP lånegarantier (milj kr)

1955/56 10 (—) 7.5 1959/60 30 (20) 26.3 1963/64 45 (30) 37.1 1967/68 805 (60) 75.1 1971/72 80 (50) 65.0 1975/76 100 (70) 98.6 1976/77 150 (100)

Inom ramen skall även inrymmas beviljade hotellgarantilån. vilka dock är av be- gränsad omfattning. före 1973-07-01 kommerskollegium. CDärav 25 på tilläggsstat. Källa: statens industriverk.

Av tabellen framgår bl a att ramen under de studerade budgetåren blivit utnyttjad i olika hög grad. Den varierande efterfrågan på garantilån kan också mätas med antalet inkomna och antalet beviljade ärenden under olika budgetår. vilket framgår av tabell 5:i.

Tabell 5:i Antal beviljade industrigarantilån m m 1954/55—1975/76

Budget- Beviljade garantilån Antal ärenden Antal beviljade” år . __— inkomna till i % av antalet antal genomsnitts- beslutsmyndighet inkomna ärenden belopp (tkr) 1954/55 106 74 191 55 % 55/56 108 70 156 69 56/57 104 96 141 74 57/58 104 123 164 63 58/59 127 196 148 . 86 59/60 152 173 201 76 1960/61 139 163 188 74 61/62 149 160 214 70 62/63 172 232 237 73 63/64 135 275 194 70 64/65 127 544 179 71 65/66 114 365 153 75 66/67 128 345 171 75 67/68 158 475 207 76 68/69 127 491 172 74 69/70 68 581 107 64 1970/71 57 566 94 61 71/72 116 560 165 70 72/73 105 591 158 66 73/74 120 655 152 79 74/75 76 947 103 74 75/76 92 1 072 80 68

”Övriga ärenden är avslagna eller återkallade. Av de avslagna har de flesta dock tillstyrkts av föreningarna. Källa: statens industriverk.

Av tabellen framgår att antalet beviljade garantilån varierar relativt av- sevärt över tiden. Variationer över tiden föreligger även vad avser antalet beviljade garantier i procent av antalet behandlade ansökningar. Det genom- snittliga lånebeloppet har ökat väsentligt och utgjorde för budgetåret 1975/76 drygt 1 milj kronor.

Vi har också valt att grafiskt redovisa dessa variationer över tiden i antalet beviljade industrigarantilån. Detta framgår av figur 5:C. Figuren visar även antalet av företagareföreningarna beviljade direktlån.

Av figuren kan utläsas att såväl antalet industrigarantilån som antalet direktlån varierar betydligt mellan åren. Den växlande investeringsviljan i olika konjunkturfaser spelar självfallet en stor roll för företagens efterfrågan på krediter. Figuren visar att variationerna i antalet direktlån följer mot- svarande variationer i antalet garantilån. dock med ca ett års eftersläpning. En tänkbar förklaring till detta kan vara att kapitalbehoven för de små företag till vilka direktlånen som regel riktar sig. uppstår senare i konjunk- turfasen än kapitalbehoven för de medelstora företag som främst kommer ifråga för garantilån. De mindre företagen planerar i allmänhet på kortare sikt än de något större och är likaledes ofta såsom underleverantörer eller på annat sätt beroende av de större företagens investeringsbenägenhet och allmänna utveckling.

Figur 5.'C Ama/ beviljade industrigarantilån (IG-lån) resp. direkt/än (ink/. Iand- stirigslän) åren 1955—1975

Antal Antal lG-lan direkt- lån 170 160 150 1400 140 1300 130 direktlån 1200 'x 120 s 1100 110 1000 100 900 90 800 80 700 70 600 60 , 500 50 ' direktlån 400

1955 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76

Figuren visar entydigt att antalet beviljade industrigarantilån gått ned under tider av mycket restriktiv penningpolitik — exempelvis åren 1969 och 1970 medan däremot företagareföreningarna även under sådana år kunnat förse småföretagen med direktlån i normal omfattning. En förklaring är att bankerna i tider av kreditrestriktioner synes prioritera andra placerings- objekt än industrigarantilån, vilka enligt uppgift från flera banker uppfattas som mindre lönsamma för bankerna. Detta har lett till att många företag inte kunnat erhålla sökta krediter trots att staten varit beredd att bevilja lånegaranti.

Våra överväganden och förslag rörande avvägningen mellan garantilån och direkta lån. bl a med hänsyn till mindreföretagens kreditförsörjnings- situation vid kreditrestriktioner, redovisas i kapitel 11.

5.5.3. Inriktning

Som framgått av avsnitt 5.2 i det föregående är industrigarantilånen i hu- vudsak avsedda att lämnas till mindre- och medelstora industriföretag. Av tabell 5:k framgår hur de under vissa år beviljade garantilånen fördelar sig på olika industribranscher.

De dominerande branscherna har som synes under 1970-talet varit metall- och verkstadsindustrin. träindustrin samt tekoindustrierna. Den sistnämnda branschen har ökat sin andel av de totala industrigarantilånen. Detta får ses mot bakgrund av teko-industriernas speciella problem. vilka har medfört att bankerna i ökad utsträckning fordrat statlig garanti för sin långivning till företag inom branschen.

Tabell 5:k Beviljade industrigarantilån med procentuell fördelning på branscher

Bransch Procentuell andel av

Totala antalet Totalt lånebelopp" garantilån”

l969— 1971— 1973— 1969— 1971— 1973— 71 73 75 71 73 75

Metall- och verkstadsindustri 38 42 36 42 47 33 Jord- och stenindustri 4 5 4 2 3 l Träindustri 22 24 21 25 23 25 Massa- och pappersindustri 0 2 3 0 8 4 Grafisk industri 2 2 5 1 l 3 Livsmedelsindustri 10 3 9 10 2 9 Dryckesvaru- och tobaksindustri 0 1 1 0 1 ] Textil- och beklädnadsindustri 7 8 10 9 8 15 Läder-, hår- och gummi-

varuindustri 5 l 2 3 l 1 Kemisk- och kemisk—

teknisk industri 9 8 6 7 5 5 Övrigt 3 4 3 1 3 3

Summa 100 100 100 100 100 100 a Budgetår. Källa: statens industriverk.

Tabell S:] Utestående industrigarantilån med procentuell fördelning på typer av kreditinstitut som lämnat ut lånen

Per % av totala antalet la'n hos % av lånebeloppen hos 30/6 __ Affärs- Spar- Övriga Summa Affärs- Spar- Övriga Summa banker banker banker banker 1966 81 16 3 100 85 8 7 100 1969 80 16 3 100 82 11 7 100 1972 77 18 5 100 78 12 9 100 1975 79 15 5 100 79 12 9 100

Anm: Gruppen "övriga" består av bl a försäkringsbolag och föreningsbanker. Källa: statens industriverk.

Industrilånegaranti kan enligt gällande författning lämnas för lån i såväl bankaktiebolag som andra kreditinstitut som industriverket kan godkänna. Tabell 511 visar hur de utestående garantilånen under vissa är fördelade sig på olika typer av kreditinstitut.

Som synes dominerar afl'ärsbankerna vad avser såväl antalet lån som lå- nebelopp. Sparbankerna har dock under senare år ökat sin andel av låne- beloppen.

Vad gäller inriktningen i övrigt kan nämnas att garantilånegivningen un- der de senaste åren delvis synes ha riktats mot något större företag samt att de genomsnittliga garantibeloppen ökat väsentligt. Den successiva ök- ningen av garantibeloppen under 1970-talet framgår av tabell 5:m.

Som framgår av tabellen har antalet stora garantilån relativt sett ökat väsentligt under 1970-talets första hälft. Under budgetåret 1975/76 domi- nerade garantilån överstigande 500000 kr. Denna utveckling torde delvis hänga samman med det i avsnitt 5.3.8 beskrivna samarbetet mellan ln- vesteringsbanken och företagareföreningarna. vilket innebär att föreningarna i huvudsak på grundval av sina egna kreditutredningar kunnat erbjuda fö- retagen lån på upp till 500000 kr (efter 1976-06-30 på upp till 800000 kr).

Som kommer att framgå under avsnitt 5.5.4 1 det följande tyder för- lustsiffrorna på att garantilånegivningen är inriktad på en högre risknivå än vad som gäller de flesta företagareföreningars egen utlåning. I synnerhet

Tabell 5:m Utvecklingen av industrigarantilånens beloppsstorlek

Garantilånebelopp Procentuell andel av antalet (kronor) beviljade garantilån i resp. storleksklass

1971/72 1973/74 1975/76 —500 000 69 63 46 500001—1000000 21 28 25 1 000 001— 10 10 29 Summa 100 100 100

Källa: statens industriverk.

synes detta gälla vissa av de ärenden som beviljats av regeringen. l sådana fall torde regeringen. med hänsyn till sysselsättnings- och regionalpolitiska bedömningar. varit beredd till större risktagande än vad som är normalt.

5.5.4. Förluster och förlusttäckning

Då ett företag som har industrigarantilån går i konkurs avvaktas i regel konkursens utgång. Därefter kräver banken staten på den andel av garan- tilånet — kapitalbelopp jämte upplupen ränta — som företaget/konkursboet inte återbetalat till banken. Staten infriar sin garanti genom att till banken betala den återstående låneskulden under förutsättning att banken överlåter sin rätt p g a lånet till staten. Staten har alltså möjlighet att sedan konkursen är avslutad kräva eventuella borgensmän på återstoden av beloppet. De belopp som kan återvinnas på detta senare sätt utgör dock i allmänhet en blygsam andel av de till bankerna infriade garantibeloppen.

Statens förbindelsertill följd av utfärdade industrilånegarantierm m infrias över anslaget Täcka/ide avd/ör/uster i anledning av statligt stöd till hantverks- och industriföretag mfl (elfte huvudtiteln i statsbudgeten).

Därutöver skall de kreditinstitut som lämnat ut garantilån betala in en halv procent av utestående garantilånebelopp per år till staten för förlust- täckningsändamål. Dessa avgifter utgör dock endast en mindre andel av de medel som erfordras för att täcka de förluster som uppkommer i verk- samheten. Tabell 5:n redovisar antalet infriade lånegarantier och de totalt in- friade lånebeloppen under den senaste tioårsperioden samt infriandena i relation till beviljade garantilån under motsvarande tid. Denna senare upp- gift har endast begränsad giltighet som mått på de senare årens risk- eller förlustnivå. eftersom förlusterna delvis härrör från tidigare långivning. Sam- tidigt bör framhållas att eventuella förluster på senare års långivning kan uppkomma i framtiden. Lånen löper ofta på ca tio år.

Tabell 5:n lnfriade industrilånegarantier 1%5-06-30—197H6-30

Beviljade garanti- lnfriade garanti- lnfrianden i % lån rubr period lån rubr period av beviljade garanti- lån Antal Belopp Antal Belopp Antal Belopp (tkr) (tkr)

Stödlänen” 199 130074 76 47480 se anm Övriga län 870 442 611 82 48 265 9 % ll % Hela riket ] 069 572 685 158 95 745 se anm

”1. S. W. X. Y. Z, AC och BD län.

Anm: l stödlänen har mycket få garantilån beviljats sedan lokaliseringsstödets till- komst år 1965. Därför är relationen mellan infriade och totalt beviljade garantier endast relevant för icke stödlän. lnfriandena gäller delvis lån som beviljats före 1965. Källa: statens industriverk.

Totalt har under tioårsperioden infriats 158 lånegarantier till ett samman- lagt belopp av ca 96 milj kronor. Det genomsnittligt infriade beloppet per län är så högt som ca 600 000 kronor. Detta kan delvis bero på att en stor andel av de infriade lånen kan ha beviljats under de allra senaste åren. då genomgående stora garantibelopp beviljats (jfr tabell 5:m ovan). En bi- dragande orsak kan också vara att de större garantilånen är förknippade med ett högre risktagande.

Med ovannämnda begränsning rörande måttets giltighet kan av tabell 5:n utläsas att förlustnivån utom i "stödlänen" 1. 5. W. X. Y. Z. AC och BD — ligger på ca 10 %. Detta mått kan jämföras med motsvarande förlustnivå för företagareföreningarnas hantverks- och industrilån som ligger på 3—4 (in.

Att industrigarantilånen drabbas av högre relativa förluster än hantverks- och industrilånen kan dels förklaras av att beloppen ligger högre. dels av svårigheten för en central instans att avgöra ärenden med så gott som endast ett annat organs skriftliga kreditutredningar som beslutsunderlag (se vidare avsnitt 5.5.5 nedan). Ett förhållande som tenderar att höja risknivån för garantilån är också att regeringen vid sidan av de sedvanliga företagseko- nomiska lånekriterierna i flera fall synes ha gjort mer direkta sysselsättnings- och regionalpolitiska bedömningar.

5.5.5. Beslutsordning och handläggningsrutiner

Ett normalärende om industrigarantilån börjar med att företaget efter re- sonemang med sin bankförbindelse eller med företagareföreningen inger en ansökan om statlig garanti för lån på visst belopp till föreningen. För- eningen bereder ärendet som sedan överlämnas till industriverket med ytt- rande av föreningens styrelse. Industriverket kompletterar vid behov ut- redningsmaterialet. förhandlar eventuellt med banker och andra intressenter samt fattar beslut i ärendet. Positiva beslut förses inte sällan med villkor som syftar till att stärka företagets möjligheter till lönsam drift på lång sikt. Företagareföreningen får i beslutet särskilt bemyndigande att på statens vägnar teckna garantin. Föreningen svarar därefter för huvuddelen av upp- följningen av garantilånet.

En viss del av ansökningarna återtas av resp. företag redan innan de når industriverket. Detta gäller exempelvis sådana ärenden där föreningens styrelse avstyrkt den sökta lånegarantin. Föreningarna överlämnar mycket sällan ärenden till industriverket med avstyrkan. Trots detta har kommers- kollegium/industriverket under fyraårsperioden 1971-06-30—1975-06-30 av- slagit ca 20 % av de inkomna garantiansökningarna. Enligt SOU l967:40 var avslagsprocenten av samma storleksordning för tiden 1954—1965.

Som framgått av avsnitt 5.3.7 i det föregående arbetar de olika företa- gareföreningarna relativt olika med den kreditstödjande verksamheten. ln- dustriverkets avslag fördelar sig också ojämnt mellan länen. Vissa föreningar tycks även vara generösare med att tillstyrka garantiärenden än andra. Sam- tidigt har industriverket funnit väsentliga länsskillnader vad gäller det be- slutsunderlag som respektive förening presenterar.

Enligt gällande författning skall industriverket under vissa omständigheter överlämna garantiärenden avseende större belopp eller särskilt tveksamma

ärenden till regeringens prövning. Regeringen avgör även ärenden där sö- kanden efter avslag från industriverket anfört besvär. Därutöver händer det att regeringen prövar ärenden som företagen inger direkt till arbetsmark- nadsdepartementet. ! de senare fallen anmodas ibland industriverket att yttra sig i ärendet.

Ett skäl för regeringen att bevilja industrigarantilån är att trygga försörj- ningen med rörelsekapital i företag som beviljats lokaliseringsstöd för iri- vesteringar. Som lokaliseringskungörelsen fn är utformad saknas möjlig- heter att i vissa fall täcka ett företags kapitalbehov exempelvis i samband med att lokaliseringsstöd beviljas.

Våra överväganden och förslag avseende frågor om bl.a. arbetsfördel- ningen mellan industriverket och företagareföreningarna vid beredning av industrigarantilån redovisas i kapitel 11.

5.6. Garantilån för arbetsmiljön

Företagareföreningarna har genom en särskild lag (l975z354) givits beslut- anderätt i fråga om s k garantilån för arbetsmiljön (prop l975:66. SoU 1975: 16. rskr 1975:191). Föreningarna kan härigenom teckna statens garanti för lån på högst 100 000 kronor till främst mindre företag som med hjälp av lånen avser att förbättra arbetsmiljön. Garantilån kan utgå till företag som saknar möjlighet att med hjälp av tex arbetsmiljöfond eller reguljära banklån fi- nansiera sådana arbetsmiljöförbättringar som de anställda finner angelägna. Företag inom samtliga näringsgrenar. alltså inte bara industriföretag. kan erhålla garantilån för arbetsmiljön. Stödformen är tidsbegränsad i så måtto att garantier endast får beviljas

under tiden to m 31 december 1977. Föreningarna kommer emellertid att efter sistnämnda datum ha kvar vissa uppgifter i samband med Stödformen. såsom tex att svara för utbetalning av räntor till bankerna under en del av lånens löptid. Vidare avses föreningarna svara för viss uppföljning av låneengagemangen samt bevaka statens rätt vid eventuella betalningsin- ställelser etc. Föreningarna får statsbidrag i särskild ordning för att admi-

nistrera verksamheten. Under tiden september 1975—september 1976 beviljade föreningarna 842 garantier för lån på totalt 54.5 milj. kronor. Under samma period avslogs 119 ärenden. Industriverket ansvarar för bl a tillsyn över denna verksamhet samt är enda besvärsinstans.

5.7. Bidrag för energibesparande åtgärder inom näringslivet

Företagareföreningarna har fr o m budgetåret 1974/75 vissa uppgifter i sam- band med statsbidragsgivningen till energibesparande åtgärder inom närings- livets byggnader (prop. 1974169. CU 197421. rskr 1974:180). Föreningarna tar emot och bereder bidragsärenden samt överlämnar dessa med eget ytt- rande till statens industriverk för beslut. Dessutom sköter föreningarna ut- betalningen av bidrag till företagen. Föreningarna får statsbidrag i särskild ordning för att administrera verksamheten.

Sedan verksamhetens början och to m 1976-06-30 hade föreningarna till industriverket överlämnat ca 1 900 bidragsärenden. Bidrag på totalt ca 23 milj kronor hade beviljats under den nämnda perioden. innebärande ett genomsnittligt bidragsbelopp på ca 15 000 kronor. Gränsen för högsta bi- dragsbelopp per företag är för budgetåret 1976/77 satt till 100000 kronor. Bidrag får endast beviljas företag med högst 200 anställda.

] anslagsframställning för budgetåret 1977/78 har industriverket föreslagit bl a att företagareföreningarna skall ombesörja beredningen. handha kon- trollen av den ekonomiska redovisningen och bidragsutbetalningen beträf- fande alla ärenden om bidrag för energibesparande åtgärder i näringslivet. där bidraget understiger ett visst belopp. förslagsvis 100000 kr. I skrivelse den 30 augusti 1976 med redogörelse för bidragsverksamheten föreslår in- dustriverket vidare att rätten att fatta beslut om bidrag understigande 20 000 kr skall delegeras till företagareföreningarna.

Regeringen har 1976-10-28 beslutat att överlämna industriverkets anslags- framställning och nämnda redogörelse vad avser förenämnda förslag till företagareföreningsutredningen.

Våra överväganden och förslag rörande företagareföreningamas uppgifter i anslutning till bidragsgivningen för energibesparande åtgärderi näringslivet redovisas i kapitel 11.

5.8. Glesbygdsstöd

5.8.1. Hemarbete mm

Företagareföreningarna i de sju skogslänen (S. W. X. Y. Z. AC och BD) handhar sedan år 1968 bidragsgivning till sådana företag som haft särskilda merkostnader föranledda av att de anlitar hemarbetare i länets glesbygder. Begreppet hemarbete har därvid tolkats tämligen vidsträckt. Verksamheten som bedrivs på försök med medel från reservationsanslaget Särskilda stöd- åtgärder i glesbygder. anslagsposten Hemarbete m m under arbetsmarknads- departementets huvudtitel. har årligen totalt kostat 4—5 milj kronor. Härav har ca 1 milj kronor per år åtgått för föreningarnas administration. Stödet har inom varje förening handlagts av genomsnittligt 1—2 personer. dock med betydande variationer mellan länen.

Industriverket utövar tillsyn över verksamheten. Inledningsvis gavs stor frihet för berörda föreningar att utforma verk- samheten. vilket lett till stora länsvisa skillnader i fråga om omfattningen av föreningens insatser. arbetsorganisation och rutiner etc. Också sätten att sprida information om stödet varierar mellan lånen. Föreningarna skiljer sig åt även i fråga om bedömningsgrunderna för vilka målgrupper som bör beviljas glesbygdsstöd samt hur bidragsbeloppen skall beräknas.

En betydande del av föreningarnas uppgifter har i praktiken kommit att utgöras av anskaffning av lämpliga projekt för stödverksamheten. kontakter med utläggande företag etc. Målgrupperna för stödet har varit av många- handa slag — enskilda slöjdare. hemmavarande kvinnor som syr upp kläder åt konfektionsföretag. bylokaler där flera hemarbetare arbetar gemensamt. rena industrifrlialer etc. Denna mångfald beror i hög grad på föreningarnas olika angreppssätt vid projektanskaffning.

F n föreligger ett utredningsförslag om ny organisation för skyddat arbete (SOU 1975282). Förslaget går i huvudsak ut på att olika former av skyddat arbete verkstäder för skyddat arbete. kontorsarbetscentraler. industriellt beredskapsarbete samt hemarbete i varje län skall samordnas och ad- ministreras av en länsstiftelse. Om förslaget genomförs kan därlör den verk- samhet med glesbygdsstöd för hemarbete som föreningarna bedriver komma att förändras.

5.8.2. Stöd till _ företagare/öreningar

Inom ramen för nyssnämnda anslag (Xl E 2) har för vart och ett av de senaste budgetåren anvisats särskilda medel under anslagsposten Stöd till företagare/öreningar. Medlen avser att bekosta särskilda — i regel mer lång- variga och omfattande projekt som de nämnda sju företagareföreningarna vill genomföra för att främja företagsamheten i glesbygden. Hittillsvarande projekt har kommit att få karaktären av intensifierad företagsservice i vissa glesbygdsregioner. Enligt statsmakternas beslut (prop 1975/76:88. JoU 1975/76:34. rskr 1975/761256) är denna stödform tillämplig även i län där stora skärgårdar medför problem av glesbygdskaraktär. exempelvis Stock- holms. Göteborgs och Bohus samt Blekinge län.

5 .9 Lokaliseringsstöd

Som framgått tidigare har företagareföreningarna viktiga uppgifter i samband med det statliga lokaliseringsstödet. Lokaliseringsstöd i form av bidrag och lån vid investeringar lämnas i första hand inom det allmänna stödområdet. ] vissa fall kan stöd ges även i övriga delar av landet. tex i samband med sysselsättningssvårigheter till följd av industrinedläggning eller när ett om- råde med ensidigt näringsliv behöver tillföras ytterligare industri. Det är dock företagareföreningarna i de län som helt eller delvis ingår i det allmänna stödområdet (H. 1. O. P. S. W. X. Y. Z. AC. BD) som främst berörs av dessa arbetsuppgifter.

Handläggningen av ärenden om lokaliseringsstöd sker på det regionala planet främst inom länsstyrelsen. länsarbetsnämnden och företagareför- eningen. Länsstyrelsen är det samordnande och för handläggningen ansvariga organet. ] vissa stödärenden har länsstyrelsen beslutanderätt. Övriga stöd- ärenden lämnar länsstyrelsen med eget yttrande över till arbetsmarknads- styrelsen för fortsatt handläggning. Länsarbetsnämnden granskar ansökning- ar om lokaliseringsstöd främst med utgångspunkt från de arbetsmarknads- politiska motiven och förutsättningarna. Före!agare/öreningen utför i regel den företagsekonomiska bedömningen av stödärenden. Föreningen utför därmed också huvuddelen av den kompletterande faktainsamlingen vid ärendeberedningen. Därvid sköter föreningen merparten av kontakterna med företag och banker. Föreningens beredningsarbete resulterar i allmänhet i ett yttrande till länsstyrelsen över den aktuella lokaliseringsstödsansökning- en. I regel behandlas inte sådana ärenden i föreningens styrelse. utan ställ- ningstaganden sker på kanslinivå med VD som beslutande.

1 en del fall biträder företagareföreningen som konsult mindre och me- delstora företag i samband med förberedelserna för en ansökan om Ioka- liseringsstöd. Det förekommer sålunda att företagareföreningen. i vissa fall mot vederlag. har upprättat de ansökningshandlingar som föreningen i ett senare skede formellt yttrar sig över till länsstyrelsen. Det förekommer också att föreningstjänstemän biträder stödsökande företag vid kontakter med re— presentanter för beslutande myndigheter på central nivå.

Företagareföreningarna har vidare viktiga uppgifter i samband med upp- följningen av lokaliseringsstödet. Den rutinmässiga uppföljningen i ärenden om lokaliseringsstöd skall sålunda skötas av företagareföreningen i det län där slödtagaren driver den rörelse som stöd har beviljats för. Det innebär att föreningen skall följa stödföretagens utveckling bl a genom att löpande granska bokslut och övriga redovisningshandlingar. Vidare skall föreningen inhämta de uppgifter av betydelse för uppföljningsverksamheten som kan lämnas av länsstyrelse. länsarbetsnämnd. kronofogdemyndighet. banker samt näringslivets och arbetsmarknadens organisationer. Det ankommer på föreningen att omedelbart anmäla till länsstyrelsen när föreningen be- dömer att påtaglig risk föreligger för att det regionalpolitiska syftet med beviljat stöd förfelas. eller att statens ansvar som kreditgivare avsevärt har förändrats jämfört med förhållandena när stödet beviljades.

Regeringen har genom tilläggsdirektiv till sysselsättningsutredningen (A 197402) 1976-05-13 preciserat vissa frågor om den regionalpolitiska stöd- verksamheten som utredningen bör behandla i sitt fortsatta arbete.

Vi har mot denna bakgrund inte sökt närmare utvärdera företagareför- eningarnas eller andra berörda organs uppgifter inom ramen för de regio- nalpolitiska stödformerna lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd.

5.10. Sammanfattning

Då det gäller företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet har vi fun- nit följande förhållanden som är av mer väsentlig betydelse för våra över- väganden och förslag.

[1 De utestående hantverks- och industrilånen är mycket ojämnt spridda mellan länen även med hänsyn tagen till antalet mindre industriföretag i respektive län. Stora skillnader föreligger också med avseende på antalet utestående industrigarantilån per målgruppsföretag i respektive län. Cl Enhetliga riktlinjer saknas avseende bl a den risknivå och de lånekriterier som föreningarna bör tillämpa i den kreditstödjande verksamheten. Detta kan ha bidragit till de betydande regionala skillnader som kan konstateras vad gäller föreningarnas principer för långivning. Detta i sin tur har bl a tagit sig uttryck i att låneförlusterna hittills varierat mellan länen från 0.4 % till 10.1 % av utlånat kapital. [1 Föreningarnas möjligheter att med egna medel täcka låneförluster är idag helt otillräckliga. El lndustriverkets/ föreningarnas möjligheter att förse målgruppsföretagen med erforderliga krediter i form av industrigarantilån synes klart ha min- skat i tider av kreditrestriktioner.

El Regeringen har under senare år beviljat ett betydande antal industri- garantilån. ofta med högt risktagande. El Merparten av ansökningarna om bidrag för energibesparande åtgärder i näringslivets byggnader gäller belopp understigande 20000 kr. lndu- striverket har föreslagit en delegering av beslutanderätten isådana mindre bidragsärenden till föreningarna.

6. Landstingens och kommunernas näringspolitiska insatser

6.1. Allmänt

Förutom företagareföreningarna spelar givetvis länsstvre/serna och länsarbetsnämnderna en viktig roll när det gäller planering och arbete med den regionala näringspolitiken.

Det kan konstateras att ett ökat samspel på regional nivå mellan indu- stripolitik och regionalpolitik successivt vuxit fram under senare år. Detta har bl a tagit sig uttryck i en ökad samverkan mellan företagareförening. länsstyrelse och länsarbetsnämnd. Formerna för denna samverkan varierar givetvis mellan olika län men vissa genomgående drag kan ändock konsta- teras. tex att landshövdingen normalt är ordförande i samtliga tre organ. att chefstjänstemännen regelbundet träffas i särskilda arbets- och bered- ningsgrupper samt att företagareföreningen är remissorgan till länsstyrelse och länsarbetsnämnd i vissa frågor. Den samverkan som förekommeri övrigt bygger i betydande utsträckning på de personliga kontakter som befattnings— havare på olika nivåer inom de nämnda organen lyckas etablera med va- randra.

Det faller dock utanför direktiven för vår utredning att behandla länsstyrel- sernas och länsarbetsnämndernas roll i näringspolitiken. Vi har därför utgått från att nuvarande riktlinjer för deras verksamhet kommer att gälla. För företagareföreningarnas del innebär detta att föreningarna på regional nivå i betydande utsträckning ansvarar för genomförandet av olika näringspo- litiska insatser.

Även landstings- och primärkommunerna har viktiga näringspolitiska uppgifter på regional nivå. Härutöver bör även nämnas bl a Norrlandsfonden och Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC). de näringslivs- organisationer som har regional förankring t ex handelskamrarna. SHIO och SAF samt de anställdas organisationer. I det följande redovisar vi dock endast landstingens och kommunernas näringspolitiska insatser.

6.2. Landsting

Landstingens företagsfrämjande insatser varierar högst'avsevärt mellan olika län vad gäller både omfattning och inriktning. Insatserna regleras formellt i landstingslagen (1954:319). främst 455 vilken har följande lydelse:

”Landstingskommun äger att själv. efter vad i denna lag närmare bestämmes. vårda sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård. undervisning. socialvård. jord- brukets och andra näringars utveckling med mera dylikt. såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Angående vissa på landstingskommun ankommande angelägenheter är särskilt stad— gat.”

Även om landstingslagen sålunda utgör den legala utgångspunkten för landstingens insatser så har bestämmelserna i denna lag i praktiken inte varit avgörande för landstingens insatser. Det är snarare resp. landstings intresse för och behov av näringspolitiska insatser som kommit att bli av- görande.

Landstingens insatser. som i stort syftar till att allmänt förbättra närings- livets utvecklingsvillkor. sker i huvudsak genom dels bidragsgivning till främst företagareföreningarna. dels verksamhet i egen regi. Totalt har Iand- stingen för år 1976 anslagit ca 18.5 milj kr till näringspolitiska insatser varav ca 3.5 milj kr till verksamhet i egen regi. Det kan sålunda konstateras att landstingens engagemang i näringspolitiken — om vi enbart ser till storleken på de direkta resurser som avsätts — är mycket begränsat ijämförelse med deras engagemang i den traditionella landstingsverksamheten.

Tabell G:a Landstingens bidrag till företagareföreningarna vissa år

Landsting Bidrag till företagareföreningar (tkr) ! 1960 1970 1975 1976 ! Stockholm 33 150 1 000 I 000 Uppsala 10 205 275 300 | Södermanland 30 105 700 700 östergötland 30 350 600 710 1 Jönköping 25 150 250 250 ; Kronoberg 25 150 300 300 Kalmar 25 242 350 350 Blekinge 25 100 185 200 Kristianstad 50 300 400 500 Malmöhus 23 30 180 180 Halland 14 40 200 300 Göteborg 0 Bohus 35 70 250 275 Älvsborg 35 150 375 500 Skaraborg 33 225 405 405 Västmanland 25 140 275 375 Örebro 20 160 200 200 Värmland 41 115 115 250 Kopparberg 40 325 900 I 000 Gävleborg 28 160 450 1 250 Västernorrland 85 475 1 150 I 318 Jämtland 65 225 670 775 Västerbotten 120 750 1 300 1 820 Norrbotten 195 400 2 000 2 150 Samtliga landsting 1 012 5 017 12 530 15 108

Källa: Svenska landstingsförbundet.

Som framgått av kapitel 3 är landstingen jämte staten huvudlinansiärer av företagareföreningarnas verksamhet. För år 1976 har landstingen sålunda anslagit totalt ca 15 milj kr till föreningarna vilket täcker ca 1/4 av för- eningarnas totala kostnader. Utöver dessa 15 milj kr har de tre kommuner som ligger utanför landsting Gotlands. Malmö och Göteborgs kommuner — anslagit 0,5 milj kr till föreningarna.

Norrlandslänen har genomgående de största landstingsbidragen. Det stör- sta bidraget — drygt 2 milj kr för år 1976 — lämnar Norrbottens läns landsting. Det minsta bidraget — 180000 kr lämnar Malmöhus läns landsting. l tabell 6:a redovisas resp landstingsbidrag.

Bidragen utgår vanligen i form av rena administrationsbidrag. [ vissa fall ges dock specialdestinerade och villkorsbundna bidrag. Totalt uppgår dessa till ca 2,5 milj kr för år 1976. Som exempel på sådana bidrag kan nämnas att landstingen i Skaraborgs och Värmlands län via företagareföreningen medverkar till att finansiera särskilda produktutvecklingsorgan/produktråd. Vidare bedriver, som redovisats i kapitel 5. föreningarna i Stockholms, Upp- sala, Skaraborgs, Jämtlands och Västerbottens län viss utlåningsverksamhet med landstingsmedel.

Den mycket markanta ökningen av landstingsbidragen till företagareför- eningarna under den senaste 15-årsperioden tolkar vi rent allmänt som ett ökat förtroende för föreningarna från landstingens sida. Detta står väl i överensstämmelse med den utveckling som skett vad gäller statsbidragen till föreningarna.

Vad som bör noteras i sammanhanget är att endast ett fåtal landsting närmare preciserat eller angett hur bidragen till föreningarna skall användas. l övervägande antal fall rör det sig sålunda om ett allmänt bidrag till nä- ringslivets fromma. Detta torde förklaras genom att den styrelserepresen- tation som landstingen normalt har i företagareföreningarna anses ge till- räcklig insyn i och styrning av verksamheten. Industriverket å sin sida ställer däremot större krav på föreningarna vad gäller inriktning av de resurser som kanaliseras till föreningarna via verket. Denna bristande överensstäm- melse mellan landstingens och industriverkets riktlinjer för resursinriktning m in kan begränsa möjligheterna till en effektiv uppföljning och utvärdering av verksamheten vid föreningarna vilket i sin tur på ett negativt sätt kan påverka effektiviteten för verksamheten i stort.

Samtidigt vill vi erinra om en av utgångspunkterna för vårt utrednings- arbete nämligen nödvändigheten av att föreningarna har en stor självstän- dighet att planera, genomföra och följa upp sina insatser ute hos de mindre och medelstora företagen. Krav på detaljstyrning av verksamheten från bi- dragsgivarnas/huvudmännens sida måste därför undvikas. Vi har tidigare framhållit att styrningen av föreningarnas verksamhet bör ligga på ett mer övergripande plan och sålunda inriktas på en precisering i stort av verk— samhetsbetingelser och yttre ramar för föreningarna genom exempelvis fö- reskrifter och lånevillkor. Styrelsernas sammansättning osv.

Vi har vidare kunnat konstatera att kontakter och samråd mellan landsting och industriverket när det gäller bidragsgivningen till föreningarna före- kommer i endast begränsad utsträckning. En förklaring till detta kan vara att statens och landstingens räkenskapsperiod inte sammanfaller. De skilda räkenskapsperioderna innebär att föreningarna inte har möjlighet att vid

Tabell 6:b Landstingens näringspolitiska insatser för år 1976 vid sidan av företagareföreningarna

Lands- ting

Anslag (tkr)

AB

F

G L N S T U Y Z AC BD Totalt

40 300 250 340 100 500 125 450 150 400 3385

Källa: Svenska landstingsförbundet

ett och samma tillfälle bilda sig en uppfattning om vilka resurser som står till buds för kommande verksamhetsår. Även i detta avseende kan den påtalade bristen på samordning mellan stat och landsting leda till bristande effektivitet bland företagareföreningarna.

Även om landstingen. som vi kunnat konstatera, till övervägande del kanaliserar sina näringspolitiska insatser via företagareföreningarna bedrivs en viss verksamhet i landstingens egen regi. I vissa län finns vid sidan av företagareföreningarna landstingslinansierade näringspolitiska organ i form av nämnder eller råd med varierande resurser och inriktning. Det bör emellertid framhållas att samarbete normalt etablerats mellan sådana organ för föreningarna. I tabell 6:b redovisas omfattningen av landstingens insatser vid sidan av föreningarna för år 1976.

Det bör nämnas att landstingen i Kalmar. Skaraborgs och Gävleborgs län tidigare haft näringsråd med att dessa avvecklats och verksamheten i huvudsak överförts på företagareföreningarna.

Sammantaget innebär detta att 12 landsting fn ger anslag till verksamhet i egen regi. Sju av dessa landsting har egna näringspolitiska organ. Det bör samtidigt framhållas att antalet landstingskommunala nämnder och råd har minskat efter 1968 års riksdagsbeslut om företagareföreningarna och efter utbyggnaden av den regionalpolitiska verksamheten vid länsstyrel- serna. '

6.3. Primärkommuner

I likhet med landstingen har primärkommunerna en viktig uppgift när det gäller att bereda näringslivet goda arbetsbetingelser och skapa en stabil och om möjligt ökande sysselsättning. Detta kan ske genom exempelvis mark- dispositioner. åtgärder för transport- och energiförsörjning, kommersiell ser- vice, barnomsorg och bostadsförsörjning. Hit hör också uppförande och för- valtande av industrilokaler för främst hantverkets och småindustrins behov.

Vidare har kommunerna en viktig roll att spela inom ramen för hela den långsiktiga samhällsplaneringen där sysselsättningsfrågorna får en allt mer framträdande plats. Vid utbyggnader och driftsinskränkningar inom näringslivet är det ju i första hand kommunen och dess invånare som berörs.

Vad gäller direkta samhällsinsatser av näringspolitisk art har regeringen och riksdagen vid olika tillfällen uttalat att detta i första hand är en uppgift för statliga organ typ AMS, industriverket, Norrlandsfonden, olika finan- sieringsinstitut m fl. Detta motiveras av bla att en rätt för kommunerna till direkta stöd- och utvecklingsinsatser i enskilda företag skulle kunna medföra att en icke önskvärd konkurrens mellan kommuner beträffande

industrilokaliseringar uppstår. En sådan konkurrens skulle sannolikt gynna de ekonomiskt starka kommunerna och därigenom skapa en ytterligare re- gional obalans varvid redan existerande problem i exempelvis vissa gles— bygdskommuner skulle förstärkas.

Kommunernas roll i näringspolitiken har i ett stort antal fall varit föremål för rättslig prövning i regeringsrätten. Den rättspraxis som utvecklats innebär istort en restriktiv hållning beträffande kommunernas rätt att stödja enskilda företag. Givetvis kan kommunerna genom mer allmänna och övergripande insatser inom ramen för ett näringslivsprogram — främjande av näringslivets arbetsbetingelser - indirekt komma att stödja ett enskilt företag. Därutöver kan kommunerna i princip endast stödja enskilda företag om den hittills- varande eller förväntade utvecklingen i ett företag kan leda till stor ar- betslöshet. Genom lån, borgensåtaganden m m har kommunerna således rätt att medverka till att driften vid ett företag hålls igång.

Rent allmänt kan konstateras att det föreligger en betydande variation mellan olika kommuner vad gäller deras insatser på det näringspolitiska området. I vissa kommuner, framför allt i de större kommunerna. förs en systematisk och målmedveten näringspolitik som ofta tar sig uttryck i att särskilda kommunala nämnder (näringslivsnämnder) inrättas. Vanligt är också att särskilda industribolag eller andra typer av organ inrättas. I andra kommuner saknas denna målmedvetenhet och eventuella insatser sätts då ofta in på ett sent stadium när krissituationer redan uppstått.

Vi har kunnat konstatera att ett ökande samspel vuxit fram under senare ' år mellan kommunerna och företagareföreningarna. Kommunerna — fram- förallt de mindre kommunerna — börjar i allt större utsträckning betrakta företagareföreningen som sin speciella rådgivare i näringslivsfrågor. Det finns helt naturligt en lång rad frågor och problem som företagareföreningarna och kommunerna har ett intresse av att lösa gemensamt eller på likartat sätt.

Ett 20-tal kommuner har avtal med länets företagareförening om att för- eningen skall bistå med vissa insatser.

Samspelet mellan kommuner och företagareföreningarna har i vissa län, tex Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, tagit sig rent organisatoriska uttryck.

1 Värmlands län har föreningen och Arvika kommun gemensamt tagit initiativ till inrättandet av en s k före'tagsserviceman som har till uppgift att speciellt hjälpa de mindre och medelstora företagen inom kommunen. Denna företagsserviceman. som är finansierad av Arvika kommun, är an- ställd i föreningen men vistas större delen av sin arbetstid i kommunen. På motsvarande sätt har kommunerna i Gävleborgs län för år1976 anslagit sammanlagt ca 0,5 milj kr för att finansiera fyra konsulter på föreningen. Var och en av dessa koncentrerar sig sålunda på vissa bestämda kommuner. I Jämtlands län har Bräcke, Berg och Åre kommuner nyligen tecknat ett avtal med företagareföreningen att de skall finansiera en "egen" på för- eningen anställd konsult. En liknande konstruktion finns mellan Ragunda kommun och föreningen. Med en decentraliserad företagsservice av ifrågavarande slag uppnår man en fin närkontakt mellan kommun, förening och företagen. Fördelen med en dylik samverkan ijämförelse med att kommunen har en egen anställd

person för dessa frågor är bl a att företagsservicemannen hela tiden kan hålla kontakt med föreningens andra medarbetare och på så vis hålla sig 51 jour med vad som händer inom hela serviceområdet. Det är i många fall svårt för en enskild kommun att överblicka utvecklingen i länet, vilka etableringar som är förestående. samarbetsmöjligheter mellan olika företag osv. Samtidigt blir det oekonomiskt för en liten kommun att själv hel- tidsengagera en konsult som kan göra insatser av betydligt större omfattning än vad som motsvarar den lilla kommunens behov.

Även om det är för tidigt att dra några långtgående slutsatser av det organiserade samarbete som förekommer mellan företagareföreningarna och kommunerna i vissa län är ändock vårt allmänna intryck att detta samarbete slagit väl ut.

6.4. Sammanfattning

När det gäller landstingens och kommunernas näringspolitiska insatser har vi funnit följande förhållanden som är av mer väsentlig betydelse för våra överväganden och förslag.

El Samtliga landsting lämnar stöd till företagareföreningarna även om stödet till sin inriktning och omfattning varierar högst avsevärt mellan olika län. i El En kraftig ökning i omfattningen av det landstingskommunala stödet till föreningarna har skett under senare år och vi tolkar detta som ökat förtroende för föreningarna från landstingens sida. El Ett antal landsting har vid sidan av föreningarna särskilda näringspolitiska organ i form av nämnder eller råd. En viss minskning i antalet organ har emellertidskett under senare år. På olika sätt har samarbete mellan dessa organ och föreningarna normalt etablerats. D Samråd mellan industriverket och landstingen i samband med bidrags- givningen till föreningarna förekommer i endast mycket begränsad om- fattning. En förklaring till detta kan vara att statens och landstingens räkenskapsperioder inte sammanfaller. El Endast ett fåtal landsting gör en mer ingående precisering av hur bidragen till föreningarna skall användas. Vad gäller statens bidrag anger däremot industriverket riktlinjer för föreningarnas resursinriktning. E] Ett ökande samspel har vuxit fram mellan föreningarna och primär- kommunerna. I vissa län har detta tagit sig organisatoriska uttryck i form av särskilda konsulter på föreningarna som finansieras av kom- munerna i fråga.

7. De mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning i stort

Som framhölls i kapitel 5 har ett viktigt motiv för att statliga krediter. bl a genom företagareföreningarnas förmedling. ställts till småföretagsam- hetens förfogande varit de svårigheter som mindre företag ofta möter att hos de gängse kreditinstituten låna erforderliga medel till investeringar och anskaffning av omsättningstillgångar. De mindre och medelstora företagen skiljer sig i finansiellt hänseende avsevärt från andra grupper av företag. En av de främsta orsakerna till detta står att finna i den speciella ägar- och kapitalstruktur som kännetecknar dessa företag. En stark bundenhet till ett fåtal enskilda personers ekonomiska förhållanden medverkar till att företagen många gånger har svårigheter att få tillgång till långfristiga krediter och riskvilligt kapital. Samtidigt gäller att de mindre och medelstora fö- retagen genom sin ringa storlek sällan utgör några attraktiva placeringsobjekt på vare sig aktie- eller obligationsmarknaden.

För att tillgodose behoven av främmande kapital har för de mindre och medelstora företagen skapats upplåningsmöjligheter inte enbart på den or- dinarie kreditmarknaden. En rad speciella kreditinstitut och stödformer har tillkommit under det senaste decenniet just för att förse de mindre och medelstora företagen med krediter i sådana situationer där det för dessa företag inte är möjligt eller är särskilt kostsamt att låna upp pengar i bank.

Bilden av de mindre och medelstora företagens försörjning med och behov av externt långfristigt kapital är emellertid långt i från entydig. Av skäl som sammanhänger med dessa företags individualitet och de i olika av- seenden betydande variationerna inom denna företagsgrupp är det här svå— rare än för andra och större företag att dra några generella slutsatser om den finansiella situationen och behovet av främmande kapital. Mot denna variationsrikedom på efterfrågesidan står i dag ett starkt differentierat utbud av kapital och långfristiga krediter.

I syfte att erhålla en mer ingående kännedom om de mindre och me- delstora företagens kapitalanskaffningssituation i dagsläget anhöll vi i början av 1976 om statens industriverks medverkan vad avser kartläggning och analys av kreditutbudet till företagen ifråga samt dessa företags efterfrågan på olika typer av krediter. Verkets utredning har titeln Kreditförsörjning i mindre och medelstora förelag (SIND 19765). 1 det följande refereras i korthet resultaten av industriverkets utredning och verkets slutsatser samt i anslutning härtill vår sammanfattande bedömning av mindreföretagens kapitalförsörjningssituation i stort.

7.1. Industriverkets studie

7.1.1. Den finansiella utvecklingen

I industriverkets studie konstateras att såväl den långsiktiga betalningsför- mågan (soliditeten) som betalningsberedskapen på kort sikt (likviditeten) hos de mindre och medelstora företagen ligger avsevärt under de större företagens betalningsförmåga. Under de senaste fem åren har t ex soliditeten i företag med fler än 500 anställda legat 5—lO procentenheter högre än för företag med färre anställda. Möjligheterna att finansiera investeringar med interna medel (självftnansieringsgraden) synes också vara sämre bland mind- re och medelstora företag än bland de största företagen.

Det kan emellertid av industriverkets studie samtidigt konstateras att utvecklingstendenserna i dessa avseenden har varit något mer gynnsamma för de mindre och medelstora företagen än för andra grupper av företag. Vad gäller soliditeten kan för de större företagen konstateras en betydande nedgång under de senaste tio åren (från 43 % år 1965 till 29 % år 1974), medan soliditeten bland de medelstora företagen sjunkit betydligt mindre (från 29 % till 24 %) och för de minsta företagen legat i det närmaste oför— ändrad (21—22 %). Samtidigt gäller att medan likviditetsutvecklingen under åren 1965—1975 varit fallande för de större företagen, så har likviditeten hos de såväl de mindre som de medelstora företagen ökat. Detta förhållande återspeglas också i en betydligt kraftigare ökningstakt av rörelsekapitalet hos företag med under 100 anställda än för övriga företagsgrupper. »

7.1.2. Kreditutbudet

Industriverket konstaterar i sin studie att utlåningen från det ordinarie bank- systemet till småföretagsektorn i stort motsvarar dessa företags andel av den totala sysselsättningen i näringslivet. Så kan tex mot de mindre (( 50 anställda) industriföretagens sysselsättningsandel på 18 % ställas en andel av affärsbankernas utlåning till företagen ifråga på ca 17 %.

Vad gäller kreditgivningen vid de mellanhandsinstitut och genom de kre— ditformer som mer eller mindre speciellt riktar sig till de mindre och me- delstora företagen konstaterar industriverket att denna under de senaste tio åren kraftigt vuxit i omfattning. Från att år 1965 ha uppgått endast till ett hundratal miljoner kr har utlåningen till de mindre och medelstora företagen från dessa institut ökat till mellan 1,5 och 2 miljarder kr per år. Denna ökning har i stort motsvarats av en minskad utlåningsandel till små- företagssektorn från det ordinarie banksystemet.

lndustriverket konstaterar emellertid att den specialdestinerade kredit- givningen inte alltid givits den småföretagsinriktning som ursprungligen kan anses ha varit avsikten. Detta synes i synnerhet gälla instituten ln- dustrikredit och Företagskredit. Å andra sidan är de mindre och medelstora företagens upplåning hos institut som inte särskilt avsetts rikta sig mot denna företagskategori ibland betydande.

Beträffande de mindre och medelstora företagens situation under perioder av kreditåtstramningar konstaterar industriverket att denna företagskategoris utveckling längs olika finansiella variabler inte nämnvärt skiljer sig från

övriga grupper av företag. I fråga om upplåningsmöjligheterna konstateras att de mindre företagen i viss mån missgynnats vad gäller utlåningen från det ordinarie banksystemet. men att en ökad kreditgivning från de spe- cialinriktade instituten i stort kunnat kompensera för detta.

7.1.3. Industriverkets slutsatser

] sin sammanfattande bedömning konstaterar industriverket att de mindre och medelstora företagens behov av långfristigt kapital för olika ändamål på det hela taget synes tämligen väl tillgodosett. Samtidigt menar man att det fortfarande föreligger vissa brister i det nuvarande systemet av mel- lanhandsinstitut och särskilda kreditformer för mindre och medelstora fö- retag.

Industriverket framhåller för det första de svårigheter som för en enskild person är förenade med att skaffa fram kapital för start eller köp av företag. Möjligheterna att vid en/öretagsbi/a'ning anskaffa kapital med hög risknivå är idag begränsade beroende på bl a ett inte obetydligt säkerhetstänkande också hos sådana kreditgivare som ursprungligen avsetts förse de mindre företagen med riskkapital. I fråga om enskilda personers förvärv avföretag är de finansiella problemen i hög grad av skatteteknisk karaktär. Enskilda personer har tex inte. som juridiska personer. möjligheter att på basis av befintligt avskrivningsunderlag skaffa fram likvida medel. Svårigheterna i dessa avseenden skulle enligt industriverket delvis kunna undvikas eller mildras genom ökat utnyttjande av möjligheterna till dispens från förbudet för aktieägare m fl att låna ur sitt företag. Andra sätt vore att tillskapa en kreditform som innebar möjligheter att låna delar av insatskapitalet med lång amorteringstid. temporära räntebefrielser eller liknande "mjuka" lå- nevillkor.

För det andra bör. enligt industriverket. uppmärksammas behovet av ka- pital inom den mindre och medelstora industrin för sk immateriella in- vesteringar. främst investeringar i samband med utvecklingsinsatser av olika slag. Frågan om krediter för att bekosta produktutvecklings- och mark- nadsföringsåtgärder har på senare tid uppmärksammats av statsmakterna. bl a genom en ändring under 1976 av hittillsvarande regler för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri. Ändringen innebär att sådant stöd om särskilda skäl föreligger kan utgå för att täcka kostnader för ut- veckling och marknadsföring av produkter.

Industriverket konstaterar för det tredje att lånefinansiering av kontors- och fabriksbyggnader hittills ställt många mindre och medelstora företag inför en amorteringsbörda som på intet sätt motsvarar varken byggnadernas ekonomiska livslängd eller den skattemässiga avskrivningstiden. lndustri- verket framhåller det därvid som särskilt olyckligt att just lndustrikredit och Företagskredit. som fyller en mycket viktig funktion vid finansieringen av mindre företags byggnadsinvesteringar. har löptider som — huvudsakligen beroende på förändrade upplåningsmöjligheter— tenderat att minska. Verket pekar också på svårigheterna för de mindre företagen att till rimliga ka- pitalkostnader finansiera den del av byggnadsinvesteringen som inte kan täckas av lndustrikredit/Företagskredit. Då bankerna vanligtvis arbetar med kortare löptider än de speciella kreditinstituten. blir amorteringsbördan be-

tydande för den del av investeringen som måste finansieras genom upplåning på den ordinarie kreditmarknaden.

7.2. Våra allmänna synpunkter

Sam manfattningsvis kan konstateras att bilden av den mindre och medelstora företagsamhetens kapitalförsörjningssituation är mycket splittrad och svår- överskådlig. Samtidigt som kreditmarknaden i stort synes kunna tillgodose den mindre och medelstora industrins behov i ungefärlig proportion till denna företagsgrupps andel av industrisysselsättningen, är det otvivelaktigt så att den mindre företagsamheten har väsentligt lägre soliditet och därmed högre kreditberoende än andra och större företag. Likaså blir representa- tiviteten låg i finansiella och kredittekniska genomsnittstal för den ofta mycket heterogena gruppen mindre företag. Även om det "genomsnittliga" mindre företaget, enligt industriverkets utredning. kan uppvisa tillfreds- ställande förmåga att trygga sin kreditförsörjning saknas ofta dessa för- utsättningar för ett stort antal mindre företag med långsiktig livskraft men med bristande kreditvärdighet. I sammanhanget bör också noteras att en stimulans av den mindre företagsamhetens framtida utveckling. enligt vår uppfattning. ställer större krav på kapitaltillgång och kreditvolym än vad dagens situation visar.

Vi vill särskilt understryka vad industriverket anfört i sina slutsatser om behovet av kapital för företagsbildning och förvärv av företag samt för pro- duktutvecklings-och marknadsföringsåtgärder. Dessa områden har alldeles särskild betydelse för möjligheterna att utveckla den mindre och medelstora företagsamheten.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till de brister som fortfarande finns såväl på den ordinarie kapitalmarknaden som bland de speciella kreditin- stituten mellanhandsinstituten — kommer vi i kapital 11 att överväga olika förbättringar av de mindre och medelstora företagens kapitalförsörj- ning. Vissa överväganden motiveras också av att det synes finnas utrymme för effektiviseringar och tekniska rationaliseringar av utformningen av han- teringen av det kreditstöd som företagareföreningarna handlägger eller nära berörs av. Frågor som avser kapitalmarknadens funktionssätt i stort ligger utanför vårt uppdrag och åligger bl a kapitalmarknadsutredningen att ta ställ- ning till.

U Överväganden och förslag

8. Företagareföreningarnas framtida verksamhet i stort

8.1. Inledning

I vår genomgång och analys av företagareföreningarnas nuvarande verk— samhet har vi funnit att föreningarna i stort synes vara lämpade att utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation. Föreningarna börjar få väl utvecklade kontakt-och informationsvägar inte bara till mål- grupperna — de mindre och medelstora företagen utan också till de olika centrala och regionala myndigheter och organ som ingår i den närings- politiska organisationsstrukturen. De ökade resurser som ställts till förening— arnas förfogande har inneburit att förutsättningarna för utvecklande insatser i företagen har förbättrats. Genom nära och dagliga kontakter har förening- arna skapat ett förtroende hos företagen och bidragit till en gynnsam ut- veckling bland dessa.

Även om vi således har en positiv grundsyn på dagens företagareföreningar har vi, som framgår av avdelning I i vårt betänkande, funnit vissa problem och andra förhållanden som inte kan betraktas som helt tillfredsställande. Vissa av dessa är av generell natur medan andra är att hänföra till svagheter inom vissa föreningar. En del av problemen är betingade av bristande resurser hos föreningarna. Vi kommer därmed in på frågan hur dessa problem bör lösas och hur föreningarnas framtida verksamhet bör gestalta sig.

I detta och i följande kapitel redovisar vi våra överväganden och förslag rörande företagareföreningarnas framtida verksamhet mål och inriktning av verksamheten, uppgifter, organisationsform, resurser m.m.

8.2. Målet för verksamheten

Målet för företagareföreningarnas nuvarande verksamhet är preciserat på olika sätt bl a genom av statsmakterna fastställda författningar och riktlinjer, industriverkets föreskrifter, föreningarnas egna stadgar samt föreskrifter och anvisningar från landsting och i viss mån kommuner. Trots flera huvudmän och uppdragsgivare är målformuleringen i stort ändock relativt entydig. Målet för den statsfinansierade delen, som fastställdes genom riksdagens beslut, med anledning av prop 1968z61, innebär att föreningarna skall ha ett allmänt produktionsfrämjande syfte som grundval för sitt arbete. Av detta allmänna syfte följer också att såväl föreningarnas konsultations- och rådgivningsverksamhet som deras kreditstödjande uppgifter bör inriktas på

företag som ur företagsekonomisk synvinkel kan bedömas ha goda fram- tidsutsikter. Detta innebär att stödet skall inriktas inte bara på företag som redan är lönsamma utan också sådana företag som genom olika insatser kan utvecklas till lönsamhet på lite längre sikt. Insatserna från föreningarnas sida skall också ha en förebyggande uppgift och sättas in på ett tidigt stadium innan företaget hamnat i akut krissituation. I statsmakternas beslut understryks vidare att föreningarnas verksamhet, då främst kreditgivningen, bör stå i samklang med de regionalpolitiska strä- vandena. Även om föreningarnas kreditgivning inte primärt skall tjäna ett lokaliseringspolitiskt syfte utan mer renodlat skall vara att anse som ett företagsekonomiskt betingat stöd framhålls ändock svårigheten att dra en skarp gräns mellan dessa båda syften. En strävan efter regional samordning understryks därför.

Utvecklingen efter riksdagsbeslutet 1968 visar, enligt vår uppfattning, att det allmänna produktionsfrämjande syftet för föreningarnas verksamhet i dag framstår som alltmer nödvändigt och väsentligt. Utvecklingen har kom- mit att ställa ökande krav på både företagen och deras anställda. De struk- turella förändringarna i näringslivet har fortsatt i snabb takt. Den tekniska nivån höjs med krav på allt mer komplicerad teknisk och maskinell ut- rustning. Produkternas livslängd blir kortare och det ställer ökade krav på produktutveckling och säkrare bedömningsunderlag vid produktval. Mark- nadssituationen har hårdnat i takt med vårt ökade internationella beroende. Kraven på en förbättrad yttre och inre miljö har successivt ökat. Dessa förhållanden leder i många fall till påfrestningar och anpassningsproblem som kan vara speciellt kännbara för de mindre och medelstora företagen.

Det är mot denna bakgrund som vi anser det väsentligt att företaga- reföreningarna även framöver har som mål för verksamheten att — med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen bidra till att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv, som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning. Den övergripande uppgiften blir därvid att medverka till att uppnå en tillfredsställande effektivitet i enskilda företag och att i möjligaste mån bidra till en effektiv produktions- struktur inom olika branscher. Vi anser att tyngdpunkten i föreningarnas verksamhet med nödvändighet måste ligga i att vidareutveckla det befintliga näringslivet. Det är emellertid även en viktig uppgift för dem att medverka till att nya företag etableras.

Enligt vår uppfattning måste föreningarnas insatser få karaktären av hjälp till självhjälp. Det är företagen som har att bestämma om de vill utnyttja de hjälpmedel till en positiv utveckling — alltifrån rådgivnings- och kon- sulttjänster till lån och bidrag som samhället skapar och ställer till deras förfogande via föreningarna. Det är dock viktigt att företagen genom aktiva informationsinsatser blir medvetna om vilka stödmöjligheter som finns.

I likhet med vad som gäller redan idag vill vi understryka att föreningarnas verksamhet bör stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden. Vi vill därvid peka på det ökade samspel mellan industri-och regionalpo- litiken som vuxit fram under senare år. Utvecklingen i ett företag kan från samhällets sida inte betraktas från enban strikta företagsekonomiska eller lönsamhetsmässiga utgångspunkter. De regional- och sysselsättningspoli- tiska aspekterna måste också beaktas. Detta sker främst genom att för-

eningarna verkar för en stabil och trygg sysselsättning inom de lönsamma och utvecklingsbara företagen. Det är emellertid, enligt vår uppfattning, rimligt att en företagareförening i syfte att förbättra sysselsättningssitua- tionen på en ort med svåra problem har möjlighet att satsa på mer riskfyllda projekt än vad som normalt är fallet. Vi vill dock understryka att en absolut förutsättning för dylika insatser är att företagen/projekten ifråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma på lite längre sikt. Föreningarnas insatser bör, enligt vår uppfattning, inte ha karaktären av att kortsiktigt rädda sys- selsättningen i ett visst företag om detta ändock inte bedöms ha några möj- ligheter att överleva på sikt. I sådana situationer bör från samhällets sida i stället rena arbetsmarknads-och sysselsättningspolitiska åtgärder sättas in.

Vi är medvetna om att samspelet mellan industri- och regionalpolitiken i enskilda fall och projekt kan leda till vissa avvägningsproblem. Dessa kan bli speciellt påtagliga om föreningarna till följd av bristande resurser tvingas till hårda prioriteringar. Vi anser emellertid att sådana problem bör kunna lösas bl a genom ett fördjupat samarbete mellan de olika organen på länsnivå samt ökad samverkan mellan organ på regional och central nivå. Att länsplaneringen vidareutvecklas så att olika näringspolitiska organ får ett bättre beslutsunderlag medverkar också till att lösa problemen. Vi vill i sammanhanget erinra om att sysselsättningsutredningen har för avsikt att framlägga förslag om bl a hur den regionala näringspolitiken kan ef- fektiviseras genom ett ökat och förbättrat samspel mellan de näringspolitiska organen.

8.3. Uppgifter

8.3.1. Allmänt

Företagareföreningarna har redan i dag ett mycket vitt verksamhetsområde som innefattar en rad olika företagsfrämjande uppgifter, främst informations- och kontaktverksamhet allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser

— utbildningsservice konsultverksamhet

kreditgivning, kreditförmedling samt uppföljning av det statliga kredit- stödet beredning och uppföljning av lokaliseringsärenden vissa myndighetsuppgifter tex beslut om statliga lånegarantier för ar- betsmiljön samt administration av glesbygdsstödet och beredande upp- gifter i anslutning till ärenden om statlig näringshjälp vissa kontaktuppgifter i anslutning till den offentliga upphandlingen.

Vi anser att övervägande skäl talar för att de nuvarande uppgifterna i stort bibehålls även i fortsättningen. Enligt vår uppfattning har nämligen föreningarnas breda verksamhetsområde och omfattande medelsarsenal in- neburit en ökad effektivitet i de åtgärder som vidtagits. Föreningarna har inom ramen för sin egen organisation kunnat välja lämplig sammansättning av insatser alltifrån översiktliga företagsanalyser över mer specialinriktade rådgivningsinsatser till direkt kreditstöd. Denna möjlighet att åstadkomma

samordnade insatser bedömer vi som mycket värdefull.

Vi vill i sammanhanget emellertid framhålla att det inte ligger i för- eningarnas syfte att konkurrera med redan befintliga rådgivnings- och kon- sultorgan. En grundläggande filosofi bakom de samhälleliga stöd- och ut- vecklingsinsatserna är bl a att de skall sättas in på sådana områden där det traditionella serviceutbudet är bristfälligt utformat eller saknas. Det rör sig således om kompletterande insatser från föreningarnas sida. En strävan bör därför vara att föreningarna bygger upp ett nära samarbete med bl a privata konsultföretag, branschorganisationer och andra servicegivande or- gan eller sammanslutningar.

Vi anser sålunda att föreningarnas nuvarande uppgifter i stort bör bi- behållas. Vissa förändringar bör dock övervägas vad gäller enskilda uppgifter. Detta gäller bl a föreningarnas kreditverksamhet. I kapitel 11 redovisar vi våra överväganden och förslag i denna fråga.

8.3.2. Samordning av näringspolitiska insatser på regional nivå

Vi har tidigare redovisat att utvecklingen under de senaste åren för för- eningarnas del inneburit bl a att olika centrala näringspolitiska organ — t ex industriverket, STU och Exportrådet — i ökad utsträckning sökt kanalisera sina insatser ute i företagen genom föreningarna. Detta har även gällt land- stingen och i viss utsträckning kommunerna.

Vi vill understryka nödvändigheten av att denna utveckling fortsätter. På regional nivå behöver samordningen av inte bara de centrala närings- politiska organens, landstingens och kommunernas kontakter med företagen öka utan också själva genomförandet av deras stöd- och utveck- lingsprogram. Hittillsvarande erfarenheter visar att företagen finner det mycket värdefullt åtminstone i ett skede då inledande kontakter tas och översiktliga analyser görs — att de kan repliera på en organisation. Enligt vår uppfattning bör denna organisation utgöras av företagareföreningarna såvida inte branschorganisationer eller andra organ finns att tillgå. Inte minst mot bakgrund av den något splittrade bild som de centrala samhälleliga stöd- och utvecklingsinsatserna uppvisar framstår detta som angeläget.

De enskilda företagen är sällan intresserade av att bli föremål för upp- sökande stödverksamhet från flera håll. De har redan i dagsläget dessutom ofta svårigheter att få en överblick över alla de organ och aktiviteter som står till buds. Företagen känner i regel inte till vilka stödformer som finns, de vet inte vart de ska vända sig med sina problem och de har ofta heller inte tid eller resurser att ”lotsa” sina problem eller stödbehov genom alla olika myndigheter och organ. Enligt vår uppfattning har föreningarna en viktig samordningsuppgift mellan näringslivet och centrala myndigheter, stöd- och serviceorgan, läns- och kommunala myndigheter m fl. För- eningarna skall i denna funktion ge information om och hänvisa till de centrala och regionala stödformer som kan aktualiseras i enskilda fall och i övrigt förmedla kontakter som näringslivet av olika skäl kan ha problem att klara.

Vi vill fästa uppmärksamhet på att i varje län länsstyrelsen enligt sin instruktion skall ”verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet i länet samordnas och organiseras och anpassas efter de re-

gionalpolitiska målen för länet". Länsstyrelsen har således alltid ett ansvar även för samordning av näringspolitiken liksom att hos regeringen eller annan förvaltningsmyndighet aktualisera och initiera erforderliga åtgärder, vilket även innefattar näringspolitiska sådana.

I den mån det är aktuellt att låta föreningarna medverka i själva genom- förandet av olika näringspolitiska insatser eller program bör detta prövas från fall till fall i samråd mellan föreningen och dess huvudmän samt den centrala myndigheten eller organet i fråga.

Sammanfattningsvis vill vi således avråda från att centrala näringspolitiska organ, landsting och kommuner bedriver uppsökande och rådgivande verk- samhet eller annan stödverksamhet inom det näringspolitiska området vid sidan av den stödjande verksamhet som företagareföreningarna riktar till näringslivet. Detta bör enligt vår uppfattning innebära att dessa organ inte bygger upp egna regionala näringspolitiska organisationer för stöd till en- skilda företag. De bör i stället kanalisera sina insatser via föreningarna.

8.3.3. Myndighetsuppgifter m m

När det gäller företagareföreningarnas myndighetsutövande uppgifter anser vi att en viss precisering bör ske. F n har föreningarna sådana uppgifter bl a inom ramen för stödformerna garantilån för arbetsmiljön och glesbygds- stöd till hemarbete. Myndighetsutövningen rör sig i dessa fall om att be- stämma om förmåner till företagen. Myndighetsutövning kan mer generellt även ha negativ karaktär tex att bestämma om rättighet, skyldighet eller straff för företag och medborgare, liksom att utöva tillsyn.

Myndighetsutövning handhas normalt av statliga eller kommunala myn- digheter. Det förekommer dock inte så sällan att privaträttsliga rättssubjekt av typen bolag eller förening. om särskilda skäl finns, får överta verksamhet som innefattar myndighetsutövning. En bestämmelse i regeringsformen (11 kap 6 &) tilllåter detta under förutsättning att överlämnandet sker genom lag. Bakom valet av att utnyttja företagareföreningarna för viss myndig- hetsutövning torde främst ligga en önskan om snabb handläggning och förenklad beslutsprocess.

Vi har i och för sig inget att erinra mot att företagareföreningarna fort- sättningsvis handhar vissa myndighetsutövande uppgifter på samma sätt som gäller i dag. Vi anser dock att särskilda skäl då bör föreligga. Sådana skäl kan vara krav på snabb och förenklad handläggning av ärenden, på speciell kompetens — teknisk och ekonomisk hos handläggarna, eller på ingående kännedom om näringslivet i stort eller enskilda företag.

Vi vill starkt understryka att de myndighetsutövande uppgifterna bör ha en direkt anknytning till arbetsbetingelserna för företagen. Vidare bör uppgifterna inte vara av fiskal eller kontrollerande natur utan ha en positiv karaktär för företagen.

Restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndighetsutövning till föreningarna och överlämnandet bör prövas från fall till fall. I första hand bör övervägas att överlämna myndighetsutövningen till redan befint- liga myndigheter på länsnivå, främst länsstyrelserna. Denna restriktivitet motiveras, enligt vår uppfattning, av de hinder av bl a psykologisk karaktär som kan uppstå i företagen vid deras kontakter med organ som har såväl

myndighetsutövande som rena serviceuppgifter. Vi vill härvid erinra om att dåvarande delegationen för de mindre och medelstora företagen i sitt betänkande (SOU 1972z78) Företagsse/vice för utveckling av mindre och medelstora/öretag ingående behandlat denna problematik och speciellt pekat på psykologiska och attitydmässiga hinder. Vi menar därför att det är viktigt att föreningarnas huvuduppgift att vara serviceorgan till näringslivet klart markeras. Om så inte sker kan det därvid i många fall vara svårt för företagen att veta om föreningarna uppträder som myndighetsutövare eller stöd- och utvecklingsorgan. Vi vill också erinra om utgångspunkten i våra direktiv som understryker nödvändigheten av att de upparbetade kontaktvägarna till företagen bibehålls. Iden mån myndighetsutövande upp- gifter skall överlämnas till föreningarna måste således stor hänsyn tas till sistnämnda aspekt.

Slutligen vill vi förorda att samma synsätt som bör gälla för föreningarnas handhavande av myndighetsuppgifter även bör gälla för beredande och andra uppgifter som föreningarna utför på uppdrag av en myndighet t ex beredning av ärenden om energisparbidrag.

8.3.4. Prioritering mellan olika uppgifter

Vi har inte ansett det möjligt och inte heller ändamålsenligt att göra en närmare analys av hur föreningarna bör prioritera sina resurser mellan olika uppgifter.,Erfarenheterna visar att behoven av stöd- och utvecklingsinsatser hos näringslivet dels varierar över tiden, dels varierar mellan olika regioner och län. De mindre företagen utgör en mycket heterogen grupp. Bland dessa företag ryms verksamheter med alltifrån enstycksartad, hantverksmässig produktion till avancerad planmässig tillverkning i långa serier. Marknaderna kan vara både extremt lokala och internationella. På motsvarande sätt va- rierar starkt de mindre företagens företagsledningskapacitet, organisations- former, produktstandard, maskin- och verktygsutrustning etc.

Det bör mot denna bakgrund enligt vår uppfattning ankomma på för- eningarna att själva göra de avvägningar och prioriteringar som är nöd- vändiga för att insatserna skall få tillfredsställande effekt inom det egna länet. Detta står också i överensstämmelse med den viktiga utgångspunkten för vårt arbete att föreningarna bör ges en stor flexibilitet och självständighet. Med hänsyn till den grundläggande betydelsen för främst de mindre fö- retagen av välutvecklade funktioner inom områdena produktförnyelse och marknadsföring bör dock föreningarnas insatser inom dessa områden ges hög prioritet.

Vi har vidare ansett det angeläget att peka på ytterligare två uppgifter inom ramen för föreningarnas företagsserviceverksamhet som — i förhållande till dagsläget — bör ägnas ökad uppmärksamhet.

Den första gäller föreningarnas uppgifter med inriktning på att främja etableringar av nya företag. Med hänsyn till samhällets höga ambitioner på sysselsättningens område är det enligt vår uppfattning nödvändigt med en fortlöpande företagsbildning i näringslivet, genom antingen etableringar av helt nya företag eller filialutläggningar. Vi anser att föreningarna har en viktig uppgift när det gäller att stimulera etableringsprocessen. Samtidigt vill vi ånyo understryka att tyngdpunkten i föreningarnas verksamhet gi-

vetvis bör ligga i att vidareutveckla det redan befintliga näringslivet.

Den andra uppgiften som vi vill framhålla är föreningarnas roll som kon- taktförmedlare mellan å ena sidan underleverantörsföretagen i länet och å andra sidan olika beställareföretag. I denna uppgift ingår också att ta tillvara spridningseffekterna från stora industrisatsningar samt att åstadkomma för- säljningssamverkan mellan olika företag för att dessa därigenom lättare skall kunna klara en stor order eller upphandling. I sammanhanget bör också nämnas de underleverantörsinriktade insatsernas betydelse för att i bl a sys- selsättningsutjämnande syfte sprida den industriella produktionen över olika regioner i landet.

I kapitel 10 redovisar vi mer ingående vår syn på dessa två uppgifter.

8.4. Verksamhetsinriktning

8.4.1. Målgrupp

Föreningarnas nuvarande målgrupp utgörs av främst mindre och medelstora företag inom hantverk och industri samt företag som bedriver industrilik- nande verksamhet. Enligt riksdagens beslut våren 1976 skall målgruppen utvidgas till att omfatta även tjänsteproducerande företag. I tilläggsdirektiv har vi fått i uppdrag att närmare avgränsa målgruppen. Våra överväganden och förslag i denna fråga redovisas i kapitel 9.

8.4.2. Inriktning i övrigt

När det gäller föreningarnas verksamhetsinriktning i övrigt, dvs inriktning mot olika funktioner inom företagen t ex produktutveckling, administration osv kan konstateras att föreningarna i sin nuvarande verksamhet åtminstone vad gäller rådgivning och konsultverksamhet har en mycket bred inriktning. Föreningarna söker täcka samtliga funktioner inom företagen — ekonomi, administration, marknadsföring, produktutveckling osv. Man söker också givetvis i samband med analyser och uppläggningar av åtgärdsprogram ta hänsyn till den fas i utvecklingskedjan som företaget befinner sig i. I sam- manhanget bör erinras om att en prioritering har skett under senare år från statsmakternas sida vad gäller resursinriktningen. Sålunda har insatser för att främja marknadsföring och produktförnyelse prioriterats.

Vad gäller föreningarnas kreditverksamhet har inte samma breda inrikt- ning varit möjlig till följd av statsmakternas beslut år 1968. Enligt detta skall kreditverksamheten vara inriktad på endast vissa typer av investeringar. Vi kommer att redovisa våra överväganden och förslag rörande kreditverk- samheten i kapitel 11. Redan nu vill vi emellertid slå fast att kredit- verksamheten — mot bakgrund av de behov som finns hos de mindre och medelstora företagen bör ges en vidare inriktning än fn.

Rent allmänt anser vi sålunda att verksamheten hos föreningarna även fortsättningsvis bör ha en vid inriktning och täcka in samtliga funktioner i företagen. Det är viktigt att föreningarna ges stor flexibilitet. Deras möj- ligheter att klara en sådan bred verksamhetsinriktning blir givetvis i sista hand beroende av de resurser som ställs till deras förfogande. Vi återkommer till denna fråga i kapitel 12.

8.5. Sammanfattning

Våra överväganden och förslag vad gäller företagareföreningarnas framtida verksamhet i stort kan sammanfattas i följande punkter:

El

Målet för verksamheten bör vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv, som ger möj- ligheter till en ökad och trygg sysselsättning. Detta bör ske med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen. El En grundförutsättning för insatser från föreningarnas sida bör vara att

El [I

B

företagen/projekten ifråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma åtminstone på lite längre sikt. Insatserna från föreningarnas sida bör ha karaktären av hjälp till självhjälp. De nuvarande uppgifterna hos föreningarna bör i stort bibehållas. För- ändringar bör dock genomföras för vissa enskilda uppgifter, tex kre- ditverksamheten. Centrala näringspolitiska organ, landsting och kommuner bör inte bedriva uppsökande och rådgivande verksamhet eller annan stödverksamhet inom det näringspolitiska området vid sidan av föreningarna. Dessa organ bör därför inte bygga upp egna regionala näringspolitiska organisationer för stöd till enskilda företag. De bör i stället kanalisera sina insatser via föreningarna. Restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndighetsutövning till föreningarna. Överlämnandet bör prövas från fall till fall. I första hand bör övervägas att överlämna myndighetsutövning till befintliga myndigheter på regional nivå. Föreningarna bör ges stor flexibilitet och självständighet när det gäller prioritering av resurser mellan olika uppgifter. Hög prioritet bör dock ges åt insatser inom. områdena produktförnyelse och marknadsföring. - Ökad uppmärksamhet bör också ägnas åt att stimulera nyetableringar

El

och vidareutveckla regionala underleveranssystem. Föreningarnas verksamhet bör även fortsättningsvis ha en vid inriktning och täcka in samtliga funktioner i företagen.

9. Målgrupp för den framtida verksamheten

Vid diskussion om företagareföreningarnas framtida målgrupp kan det vara av intresse att se hur avgränsningen av målgruppen skett för vissa andra näringspolitiska organ. I det följande redovisas målgruppsavgränsningen för lokaliseringsstödet samt för lndustrikredit och Företagskredit. Målgruppen för lokaliseringsstödet omfattar fler typer av företag än vad som gäller för företagareföreningarnas kreditverksamhet. Förutom företag som bedriver industriell eller industriliknande verksamhet kan även företag

som tillhandahåller industriell service samt företag som bedriver uppdrags- verksamhet och partihandel erhålla lokaliseringsstöd. Vidare lämnas loka- liseringsstöd till turistföretag.

Den industriserviceverksamhet som sålunda är stödberättigad är sådan som är speciellt inriktad på tjänster för industriföretagens produktionssektor. Som exempel härpå kan nämnas maskin- och verktygsservice, laboratorier för mekanisk eller kemisk kontroll och provning, övrig kontroll av till- verkningsprocessen, montering och reparation av maskiner, konstruktion av maskiner och verktyg avsedda att användas i produktionsprocessen, te- kniska beräkningar utförda av datacentraler eller metodstudier avseende tillverkningsprocessen.

Lokaliseringsstöd kan även utgå till sådan företagsinriktad uppdragsverk- samhet och partihandel som har betydelse för näringslivets regionala ut- veckling och följaktligen betjänar inte bara en lokal marknad.

Exempel på stödberättigad uppdragsverksamhet är maskinuthyrningsrö- relse, rationaliserings-och organisationsbyråer, marknadsundersöknings- verksamhet, annons- och reklambyråer, tekniska byråer, arkitektkontor och byggkonsultkontor.

På motsvarande sätt kan stöd utgå till sådana partihandelsföretag vilkas huvudsakliga verksamhet gäller försäljning av t ex maskiner, verktyg, bygg- nadsmaterial, metaller, metallhalvfabrikat. kemikalier, färg, plast, gummi, massa, papper, papp, textilfrbrer och industritextilier. Stöd får däremot inte utgå till sådana företag vilkas försäljning riktas främst till hushållssektorn, tex partihandel med livsmedel.

Vad gäller lndustrikredit och Företagskredit kan konstateras att målgrupps- avgränsningen är mycket vid. Av bolagsordningarna för de båda instituten framgår att de kan främja utvecklingen i företag oavsett näringsgrenstill— hörighet, dvs alltifrån företag inom ren tillverkningsindustri till handels-, service- och transportföretag. En viss storleksmässig avgränsning finns så- tillvida att instituten i första hand skall främja utvecklingen bland de mindre och medelstora företagen. Instituten är emellertid relativt generösa i sin avgränsning uppåt. I allmänhet är det endast företag som är börsintrodu- cerade eller upptagna på fondhandlarlistan som ligger utanför målgruppen.

Våra överväganden och förslag rörande företagareföreningarnas framtida målgrupp kan sammanfattas i följande punkter:

El Rent principiellt bör en strävan från samhällets sida vara att inom ramen för olika näringspolitiska insatser söka nå samtliga mindre och medelstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Det är dock inte möjligt att nu på en gång utvidga företagareföreningarnas målgrupp i en sådan omfattning. D Utvidgningen av målgruppen bör i ett första steg begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den primära målgruppen — främst de tillverkande företagen. I den mån tjänstepro- ducerande företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller enskilda personer och konsumenter får frågan om företagen är stödberättigade avgöras från fall till fall av föreningarna. Föreningarna bör därvid av samordningsskäl samråda med industriverket. En förut- sättning för stöd bör dock vara att företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.

El Följande näringsgrenar eller delar av näringsgrenar, enligt SNI, bör ingå i föreningarnas målgrupp: 0 Företag inom jordbrukets binäringar som inte omfattas av det särskilda stöd som finns till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering (delar av SNI 1) 0 Andra gruvor och mineralbrott (SNI 29) O Tillverkningsindustri (SNI 3) O Byggnadshantverk (SNI 502) 0 Produktionsvaruinriktad partihandel och varuhandelsförmedling (SNI 611 och SNI 6141) 0 Lastbils- och annan vägtransport (SNI 7114) samt maskinuthyrning (SNI 833) vad gäller föreningarnas företagsservice men däremot inte kreditstöd O Uppdragsverksamhet (SNI 832) 0 Renings—, renhållnings- och rengöringsverksamhet (SNI 92), reparation av motorfordon (SNI 9513) samt tvätteriverksamhet (SNI 952) B En förnyad prövning av målgruppsfrågan bör ske efter ett par år.

9.1. Nuvarande målgrupp

I kapitel 4 redovisades företagareföreningarnas målgrupp för den nuvarande verksamheten. Därav framgick att kreditstödverksamheten har en mer be- gränsad målgruppsinriktning än företagsserviceverksamheten. I fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora företag inom hantverk och industri även om gällande författningar och andra riktlinjer för föreningarna ger utrymme för viss flexibilitet i målgruppshänseende.

Enligt riksdagens beslut våren 1976 skall reglerna för kreditstödverksam- heten ändras på sådant sätt att även tjänsteproducerande företag kan komma i åtnjutande av kreditstöd. Genom tilläggsdirektiv 1976-06-17 uppdrogs åt företagareföreningsutredningen att lämna förslag till lämplig avgränsning av den beslutade utvidgningen av målgruppen. I direktiven framhölls bl a följande:

”En omfattande utvidgning av målgruppen för det statliga kreditstöd som förmedlas av företagareföreningarna innebär stora påfrestningar på föreningarnas resurser. Det kan också vara svårt för föreningarna att på kort tid skaffa sig kunskaper inom helt nya verksamhetsområden. Utvidgningen av målgruppen medför därför risk för att den service och det stöd som föreningarna fn lämnar till de mindre och medelstora industriföretagen försvagas.

Att företagareföreningarnas kreditstöd utökas till att omfatta nya grupper av företag får enligt min mening inte medföra, att föreningarnas insatser försämras när det gäller tillverkande företag. Jag anser därför att den nu aktuella utvidgningen bör begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den hittillsvarande målgruppen för kreditstödet. Sålunda bör tex inte detaljhandel och restaurangrörelse omfattas av det utvidgade kreditstödet."

9.3. Framtida målgrupp

9.3.1. Principer för målgruppsavgränsning

Rent allmänt vill vi uttrycka uppfattningen att det från principiella utgångs- punkter är tveksamt att avgränsa målgruppen för företagareföreningarnas framtida verksamhet till att omfatta företag i endast vissa storleksgrupper eller branscher. Det bör enligt vår uppfattning vara en strävan från samhällets sida att inom ramen för olika näringspolitiska insatser söka nå samtliga utvecklingsbara företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Det kan vara lika viktigt att främja utvecklingen bland exempelvis service- och transportföretag som bland industriföretag. För sin fortsatta ut- veckling är industriföretagen beroende av bl a tillgång på välutbildad ar-. betskraft, möjligheter att anlita underleverantörer eller specialist- och ser-

viceföretag av olika slag samt utbyte av tekniskt kunnande. Önskar man en gynnsam utveckling bland industriföretagen krävs att också gynnsamma utvecklingsbetingelser finns för de tjänsteproducerande företagen. Ett starkt ömsesidigt beroendeförhållande råder mellan dessa båda typer av företag.

Även om vi sålunda har en positiv grundinställning till att föreningarnas målgrupp utvidgas till att omfatta i princip hela näringslivet i enlighet med vad som gäller för exempelvis lndustrikredit och Företagskredit är vi sam- tidigt av den bestämda uppfattningen att en sådan utvidgning inte kan ske omedelbart och i ett steg. Enligt riktlinjerna i tilläggsdirektiven till ut- redningen skall gälla att en utvidgning av målgruppen inte får medföra att föreningarnas insatser försämras när det gäller främst tillverkande företag. Vår uppfattning är att redan begränsade utvidgningar av målgruppen torde medföra betydande påfrestningar på föreningarnas nuvarande resurser. Detta förhållande förstärks av att många föreningar redan idag har otillräcklig kapacitet. Även om resurserna beloppsmässigt skulle flerdubblas kan en organisation inte växa hur snabbt som helst, utan att det går ut över kva- liteten på arbetet.

Mot denna bakgrund och med hänvisning till våra direktiv bör en ut- vidgning i ett första steg begränsas till att omfatta tjänsteproducerande fö- retag som har direkt anknytning till den nuvarande målgruppen, dvs främst de tillverkande företagen. Detta innebär att vissa branscher eller närings- grenar omedelbart kan uteslutas. Det bör dock påpekas att vissa tjänste- producerande företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller enskilda personer och konsumenter. Om sådana företag skall betraktas som stödberättigade eller inte måste enligt vår uppfattning bedömas från fall till fall. Denna bedömning får då göras av företagareföreningarna, som därvid av samordnings- och rättssäkerhetsskäl bör rådgöra med in- dustriverket. En förutsättning för att stöd skall kunna utgå bör dock vara att företagets huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag. Vi är dock medvetna om att det inte går att få fram entydiga kriterier i detta avseende. '

I fråga om den storleksmässiga avgränsningen av målgruppen anser vi, i likhet med vad som gäller fn, att företagareföreningarnas verksamhet i första hand bör inriktas på mindre och medelstora företag. Vi har inte funnit det ändamålsenligt att närmare precisera vilka företag som omfattas av kategorin mindre och medelstora företag. Ett företag som i en bransch uppfattas som litet skulle i en annan bransch vara stort. Den storleksmässiga .avgränsningen får bedömas från fall till fall. Även om vi sålunda anser

att föreningarna inte skall lämna direkta stöd- och utvecklingsinsatser till större företag menar vi ändock att det är mycket betydelsefullt att förening- arna har viss kontakt och informationsutbyte med de större företagen. Detta motiveras främst av att de mindre och medelstora företagen i många fall fungerar som underleverantörer för de större. Det finns sålunda ett nära och ömsesidigt beroendeförhållande mellan större och mindre företag. En strävan bör, enligt vår uppfattning, vara att föreningarnas olika verk- samheter, dvs i första hand företagsserviceverksamheten och kreditstöd- verksamheten åtminstone på längre sikt har samma målgrupp. För företag inom vissa näringsgrenar eller branscher bör man dock av bl a resursskäl kunna tänka sig att dessa i ett första steg inte berättigas till kreditstöd men

däremot till företagsserviceinsatser. Redan möjligheten för ett företag att få del av föreningarnas företagsservice betraktar vi som mycket värdefull. I många situationer kan en sådan insats vara av större värde än ett kreditstöd.

Vad gäller de speciella uppgifter som handhas av föreningarna, tex upp- gifter i anslutning till lokaliseringsstödet eller energisparbidrag, måste mål- gruppen givetvis utformas utifrån de av statsmakterna fastställda riktlinjerna för ifrågavarande politikområde. Dessa målgrupper behöver sålunda inte stå i överensstämmelse med målgruppen för föreningarnas ordinarie verk- samhet.

Slutligen vill vi framhålla vikten av att föreningarnas framtida målgrupp definieras på ett så entydigt sätt som möjligt. Vi har tidigare i kapitel 4 kunnat konstatera att praxis vad gäller målgruppsavgränsning varierar mellan föreningarna. Vi anser visserligen att utrymme för viss flexibilitet i för- eningarnas tolkningar av författningar och andra riktlinjer bör finnas. Det är ändock nödvändigt att samma principer tillämpas av samtliga föreningar vid bedömning av vad som skall räknas som stödberättigad verksamhet. Företag bör ha likartade möjligheter till bla det statliga kreditstödet obe- roende av i vilket län de bedriver sin verksamhet. Av denna anledning har vi, som framgår i följande avsnitt, valt att relatera målgruppen till den av statistiska centralbyrån utarbetade Svensk Näringsgrensindelning (SNI). Härigenom skapas enligt vår mening goda förutsättningar för att dels på ett entydigt och allmängiltigt sätt att avgränsa målgruppen, dels göra över- slagsberäkningar vad gäller exempelvis resursanspråk för olika målgrupper.

Sammanfattningsvis vill vi sålunda förorda en successiv utbyggnad av för- eningarnas målgrupp. Det förslag till målgruppsavgränsning, som vi redo- visar i följande avsnitt, är ett första steg. En förnyad prövning av målgrupps— frågan bör enligt vår uppfattning ske efter ett par år och då efter utvärdering av dittillsvarande erfarenheter med avseende på resursanspråk m m.

9.3.2. Förslag till målgruppsavgränsning

I följande sammanställning redovisas strukturförhållandena i stort för( svenskt näringsliv enligt 1972 års Företagsräkning.

Av det totala antalet företag i näringslivet ca 249000 har endast ca 1 000 företag mer än 200 sysselsatta. Det helt övervägande antalet företag återfinns sålunda i kategorin ”mindre och medelstora företag". Däremot återfinns så mycket som en tredjedel av de sysselsatta i företag med mer än 200 anställda.

Det är förenat med betydande problem att mer exakt ange hur stor fö- retagareföreningarnas nuvarande målgrupp är mätt iantal företag. Med hän- visning till sammanställningen finns i näringsgrenen ”Tillverknings- industri” ca 35 900 företag. Bland dessa företag ingår emellertid även sådana företag som bedriver hantverk och industriliknande verksamhet och som tillhandahåller industriell service t ex maskinreparationer. Föreningarnas pri- .mära målgrupp — tillverkningsindustri och industriliknande verksamhet — kan i mycket grova tal därför sägas bestå av någonstans mellan 30 000—35 000 företag.

Näringsgren enligt SNI” Antal före- Antal syssel- tagsenheterb sattab

1. Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiskel' 375 17000 2. Gruvor och mineralbrott 750 14000 3. Tillverkningsindustrid 35900 1 010 000 4. El—, gas-, värme- och vattenverk 600 20000 5. Byggnadsindustri 36 600 259 000 6. Varuhandel, restaurang- och hotellrörelse 78 700 562 000 7. Samfa'rdsel, post- och televerk 29 750 287000 8. Banker och försäkringsinstitut, fastighetsförvaltning. uppdrags- verksamhet 29 500 205 000 9. Offentlig förvaltning och andra tjänster 35 850 172 000

Totalt ca 249 000 ca 2 552 000

a SNI:s uppbyggnad framgår av Sveriges officiella statistik: Företagsräkningen 1972. b Avser endast affärsdrivande sektor — offentlig förvaltningssektor ingår således ej. Uppgifterna är avrundade. (" Exkl jordbruk; dessa redovisas separat i den särskilda jordbruksstatistiken. d Häri ingår också sådana företag som bedriver industriliknande verksamhet och som tillhandahåller industriell service tex reparation av maskiner.

Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske (SNI: Näringsgren I )

Näringsgren 1 består av ett relativt begränsat antal företag ca 375 medan däremot antalet sysselsatta är stort närmare 17 000. Denna sysselsättning återfinns främst inom skogsbruket. Det kan nämnas att fyra företag inom skogsbruket sammanlagt sysselsätter drygt 10000 personer.

Viss begränsad del av ifrågavarande näringsgren ingår redan i företaga- reföreningarnas målgrupp. Enligt gällande regler kan stöd sålunda utgå till sådana företag inom jordbrukets binäringar, som inte omfattas av det sär- skilda stöd som finns till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering.

Vår uppfattning är att föreningarna även fortsättningsvis bör ha möjlighet att stödja jordbrukets binäringar enligt samma regler som gäller fn. Någon utvidgning av målgruppen därutöver anser vi dock inte vara motiverad.

Gruvor och mineralbrott (SNI: Näringsgren 2)

Näringsgren 2, som omfattar ca 750 företag, kan indelas i dels malmgruvor (SNI 23) dels andra gruvor och mineralbrott (SNI 29). Sistnämnda grupp omfattar bl a stenbrott. grus- och sandtag. Det helt övervägande antalet företag inom näringen återfinns inom denna grupp men däremot endast ca 40 procent av totala sysselsättningen. Gruppen domineras av småföretag.

F n kan företagareföreningarna lämna stöd till gruppen SNI 29 i den mån den inrymmer industriliknande verksamhet t ex sågning av sten. Stöd torde

dock förekomma i endast begränsad utsträckning.

Med hänsyn till den småföretagsdominans som finns inom gruppen SNI 29 bör enligt vår uppfattning hela denna grupp omfattas av föreningarnas stöd både företagsservice och kreditstöd. Däremot bör gruppen SNI 23 inte omfattas eftersom den helt domineras av ett fåtal storföretag.

Tillverkningsindustri (SNI: Näringsgren 3)

Näringsgren 3, som omfattar ca 35 900 företag och sysselsätter drygt en miljon personer, består främst av tillverkningsindustri, industriliknande verksamhet och s k industriserviceverksamhet. Många företag är av hant- verkskaraktär. Som framgått tidigare utgör tillverkningsindustri och indu- striliknande verksamhet redan i dag företagareföreningarnas primära mål— grupp. Däremot ingår inte industriserviceverksamhet.

Enligt vår uppfattning bör föreningarnas målgrupp utvidgas till att omfatta även industriserviceverksamhet. Detta innebär att hela näringsgren 3 kom- mer att utgöra målgrupp för föreningarnas verksamhet. Vi vill i samman- hanget understryka att denna näringsgren dessutom bör vara föreningarnas primära målgrupp på samma sätt som gäller fn.

El-, gas-, värme- och vattenverk (SNI: Näringsgren 4)

Näringsgren 4 omfattar ca 600 företag och sysselsätter ca 20000 personer. Tre företag sysselsätter sammanlagt närmare 13 000 personer. Näringsgrenen kännetecknas av bl a hög kapitalintensitet. Den ligger vidare utanför för- eningarnas nuvarande målgrupp.

Även om de tjänster som näringsgrenen tillhandahåller är av utomro- dentligt stor vikt för den tillverkande industrin anser vi ändock att den inte bör utgöra målgrupp för föreningens ordinarie verksamhet. Dels skulle föreningarnas kreditstöd ha mycket marginella effekter med hänsyn till nä- ringsgrenens höga kapitalkostnader dels bör, enligt vår uppfattning, struk- turen och utvecklingen i näringsgrenen styras utifrån av statsmakterna fast- ställda riktlinjer och program för hela energipolitiken. Detta hindrar emel- lertid inte att föreningarna kan ha speciella uppgifter inom enerigområdet, vilket vi kommer att redovisa i kapitel 11.

Byggnadsindustri (SNI: Näringsgren 5)

Näringsgren 5 omfattar närmare 37 000 företag och sysselsätter ca 260 000 personer. Den kan i stort indelas i byggande av hus och anläggningar, grun- darbeten (SNI 501) samt byggnadshantverk (SNI 502) t ex plåtslageriarbeten, VVS—arbeten, elektriska installationer och måleriarbeten. Förstnämnda grupp omfattar närmare 19 000 företag och sysselsätter ca 165 000 personer medan motsvarande siffror för byggnadshantverket är 17000 företag och 94 000 personer. Näringsgrenen har en mycket hög andel småföretag. Det finns betydande strukturproblem i branschen tex tendenser till överetab- lering, hög konkursfrekvens m m. Vidare kännetecknas branschen av stark konjunkturkänslighet.

Om man bortser från att byggnadshantverket, i de begränsade fall det

rör sig om prefabricerade arbeten, kan inräknas i föreningarnas nuvarande målgrupp ligger näringsgrenen i övrigt utanför målgruppen.

Enligt vår uppfattning finns skäl som talar för att föreningarnas målgrupp utökas till att omfatta åtminstone en del av ifrågavarande näringsgren. För det första består näringsgrenen av ett stort antal småföretag. Den är vidare av väsentlig betydelse för tillverkningsindustrins utveckling. För det andra torde ett stort behov av företagsserviceinsatser föreligga inom näringsgrenen. Inte minst strukturutvecklingen bland de mindre och medelstora företagen inom byggnadsindustrin visar på att kunskapsnivån i speciellt ekonomis- ka/ administrativa frågor hos många företagare är låg. För det tredje, slutligen, har den snabba tekniska utvecklingen ställt ökade krav på företagen om de skall kunna bevara sin konkurrenskraft — att investera i maskinell ut- rustning. Detta gäller inom både själva byggnadsindustrin och byggnads- hantverket. För många företag har detta lett till finansieringsproblem.

Eftersom näringsgrenen består av ett mycket stort antal företag kan enligt vår uppfattning företagareföreningarna dock inte på kort sikt klara de be- tydande anspråk på insatser som skulle komma att ställas om hela närings- grenen på en gång skulle ingå i målgruppen. Vi föreslår därför, att bygg- nadshantverket (SNI 502) i ett första steg ingår i föreningarnas målgrupp. Motivet för att nu prioritera byggnadshantverket skulle vara att tillverk- ningsindustrin föreningarnas primära målgrupp normalt har ett mer kontinuerligt och dagligt behov av tjänster från byggnadshantverket än från själva byggnadsindustrin. Byggandet av en ny fabrikslokal kan företaget i regel planera i god tid och även välja ett byggföretag utanför den egna regionen. När det gäller tjänster inom byggnadshantverket är detta däremot inte alltid möjligt varför det är viktigt med ett bra utbud av sådana tjänster i företagets närmiljö.

Vidare bör enligt vår uppfattning gälla att föreningarnas kreditstöd endast inriktas på investeringar i maskinell utrustning m m. Med hänsyn till de alldeles speciella finansieringsförhållanden (förskott/byggnadskreditiv m ni) som råder inom byggsektorn bör således kreditstöd normalt inte utgå till finansiering av rörelsekapital.

Varuhandel, restaurang- och hotellrörelse (SNI: Näringsgren 6)

i Näringsgren 6, som omfattar närmare 79 000 företag och sysselsätter mer * än en halv miljon personer, kan i stort indelas i partihandel och varuhan- delsförmedling (SNI 61), detaljhandel (SNI 62) samt restaurang- och ho- tellrörelse (SNI 63). Partihandel och varuhandelsförmedling kan i sin tur brytas ned på produktionsvaruinriktad partihandel (SNI 611), konsumtions— varuinriktad partihandel (SNI 612), partihandel med transportmedel, bränsle och drivmedel (SNI 613) samt varuhandelsförmedling (SNI 614).

Rent allmänt vill vi framhålla att näringsgrenen i fråga är mycket om- fattande varför det inte är möjligt att låta den i sin helhet nu ingå i för- eningarnas målgrupp. I våra tilläggsdirektiv framhålls att detaljhandel och restaurangrörelse inte bör ingå. Våra överväganden gäller därför partihandel och hotellrörelse.

Vad gäller hotellrörelse finns redan i dag speciella stödformer. Bla kan stöd utgå inom ramen för lokaliseringsstödet. Vidare kan industriverket

bevilja s k hotellånegarantier. Dessutom bör erinras om att branschen fn är föremål för utredningen genom den s k hotell- och restaurangutredningen (H l974:01). Mot denna bakgrund bör, enligt vår uppfattning, föreningarnas ordinarie målgrupp inte nu utvidgas till att omfatta hotellrörelser. Som kom- mer att framgå i kapitel 11 i det följande finns emellertid anledning att överväga att låta föreningarna medverka i beredningen av ärenden rörande hotellånegarantier.

Vad sedan gäller partihandel och varuhandelsförmedling anser vi att denna grupp bör kunna ingå i föreningarnas målgrupp till den del som den avser produktionsvaruinriktad partihandel och varuhandelsförmedling. Detta överensstämmer i stort med vad som fn gäller för lokaliseringsstödet. Så- lunda bör grupperna SNI 611 samt SNI 6141 (handelsförmedling av pro- duktionsvaror) inräknas i föreningarnas målgrupp vad gäller både företags- service och kreditstöd.

Samfärdsel, post-och televerk (SNI: Näringsgren 7)

Näringsgren 7 omfattar ca 30 000 företag och sysselsätter närmare 290 000 personer. Näringsgrenen kan indelas i landtransporter (SNI 711), sjötrans- porter (SNI 712), lufttransporter (SNI 713), transportförmedling och lagrings- verksamhet (SNI 719) samt post- och telekommunikationer (SNI 72).

Enligt vår uppfattning är transportsektorns tjänster av stor betydelse för att föreningarnas primära målgrupp tillverkningsindustrin - skall kunna fungera effektivt. Med hänvisning till vad vi anfört i avsnittet om principerna för målgruppsavgränsningen är det dock inte möjligt att nu låta hela trans- portsektorn ingå i föreningarnas målgrupp. Vi anser därför att sjö- och luft- transporter, transportförmedling samt post- och telekommunikationer på kort sikt inte bör ingå i målgruppen. Vi vill i detta sammanhang erinra om att särskilt kreditstöd kan utgå till den mindre skeppsfarten genom bl a skeppshypotekskassorna.

Vad gäller landtransporter kan dessa nedbrytas på järnvägstrafik (SNI 7111), buss- och spårvägstrafik (SNI 7112), personbilstrafik (SNI 7113), last- bils- och annan vägtransport (SNI 7114), transport i rörsystem (SNI 7115) samt stödtjänster inom landtransport (SNI 7116).

Enligt vår uppfattning finns det åtminstone på kort sikt anledning att överväga att låta endast gruppen lastbils- och annan vägtransport (SNI 7114) ingå i föreningarnas målgrupp. Det är i första hand denna grupp som inom landtransporterna är av direkt betydelse för tillverkningsindustrin. Vi bortser i detta sammanhang från järnvägstrafiken som helt domineras av SJ.

Den helt övervägande delen, nära 80 procent, av lastbilarnas transpor- tarbete faller på den yrkesmässiga trafiken (åkeribranschen) dvs trafik som bedrivs med stöd av trafiktillstånd. Vi vill här erinra om att tillståndspröv— ningen som görs av länsstyrelsen föregås — sedan år 1972 — av en av fö- retagareföreningarna utförd ekonomisk lämplighetsprövning som är ägnad att fungera som en slags etableringskontroll. Mot denna bakgrund finner vi det lämpligt att begränsa våra överväganden till endast åkeribranschen.

År 1974 fanns det nära 21 000 åkerier. Dessa ägde tillsammans ca 44 500 lastbilar inklusive traktorer m m. Ca 70 procent av åkerierna förfogade över endast en bil. Nära 95 procent hade färre än sex bilar. Det rör sig således

om en starkt småföretagsdominerad bransch. Om man ser till branschens kapitalbehov kan dessa indelas på följande områden:

rörelsekapital för finansiering av kundkrediter kapital för finansiering av fordonsköp kapital för finansiering av grustag, krossanläggningar, terminalbyggen m m.

I en av Svenska Åkeriförbundet nyligen publicerad utredning Kapital- försörjningsutredningen 1976 behandlas branschens finansieringssituation. Av denna utredning framgår bl a att åkeriföretagen relativt lätt kan finansiera sina fordonsköp via bank eller bilförsäljningsföretag. Däremot föreligger be- tydande problem vad gäller finansiering av rörelsekapital. Av denna an- ledning överväger branschen att etablera ett fraktkreditinstitut i egen regi.

Vi har tidigare anfört att skäl föreligger att låta åkeribranschen ingå i föreningarnas målgrupp. Förbättrade investeringsmöjligheter för branschen på generellt sett bättre villkor än som nu gäller torde åtminstone på sikt också förbättra verksamhetsvillkoren för de industriföretag som är beroende av branschens tjänster. Med hänvisning till det utomordentligt stora årliga reinvesteringsbehov i fordon - uppskattningsvis drygt en halv miljard kronor anser vi dock det helt uteslutet att nu låta åkeribranschen ingå i målgruppen för kreditstödverksamheten. Dessutom bör understrykas att åkeriföretagen i dag. som vi nämnt, relativt lätt klarar sin finansiering av fordonsköp låt vara till en högre ränta än vad föreningarna tillämpar samt att branschen har planer på att bilda ett eget finansieringsinstitut. Vidare vill vi erinra om vårt förslag i det föregående som innebär att gruppen Andra gruvor och mineralbrott (SNI 29) ingår i föreningarnas målgrupp. Härigenom bör åkeribranschen kunna finansiera vissa investeringar i grustag, krossanlägg- ningar m m.

Även om vi sålunda anser att åkeribranschen i ett första steg inte bör berättigas till kreditstöd vill vi emellertid föreslå att branschen kan utgöra stödberättigad verksamhet vad gäller föreningarnas företagsserviceverksam- het. Vi har kunnat konstatera att behov föreligger av insatser på detta område. Föreningarna bör för övrigt redan i dag ha relativt god kännedom om bran- schen med tanke på deras uppgifter i anslutning till ärenden rörande tra- fiktillstånd.

Bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning, uppdragsverk- samhet (SNI: Näringsgren 8)

Näring 8, som består av ca 29 500 företag och sysselsätter drygt 200000 personer, kan i stort indelas i bank- och annan finansieringsverksamhet (SNI 81), försäkringsverksamhet (SNI 82) samt fastighetsförvaltning och för— medling, uppdragsverksamhet (SNI 83). Sistnämnda grupp kan brytas ned på fastighetsförvaltning och förmedling (SNI 831), uppdragsverksamhet (SNI 832) samt maskinuthyrning (SNI 833).

Enligt vår uppfattning faller vissa delar av näringsgrenen direkt bort vad gäller stödberättigad verksamhet. Detta gäller i första hand bank- och för- säkringsverksamhet. Företag inom denna sektor torde knappast ha några

behov av externa tjänster som företagareföreningarna är lämpade att till- godose. Inte heller bör fastighetsförvaltning och förmedling räknas in i mål- gruppen. Företag inom denna sektor ligger för långt ifrån den för föreningarna avsedda verksamhets- och kompetensinriktningen.

Vad som återstår att diskutera inom näringsgrenen är sålunda uppdrags- verksamhet och maskinuthyrningsrörelse.

Med hänvisning till vad vi tidigare anfört i samband med målgrupps- avgränsningen för transportsektorn anser vi att de ca 400 företag som finns inom gruppen maskinuthyrningsrörelse inte bör ingå i föreningarnas mål- grupp vad gäller kreditstöd. Finansiering av köp av entreprenadmaskiner m m sker normalt via försäljningsbolagen (avbetalningsköp m m). Från branschhåll har också framhållits att strukturproblem föreligger bl a till följd av överetablering. I enlighet med våra förslag beträffande åkeribranschen anser vi däremot att maskinuthyrningsföretag bör ingå i föreningarnas mål- grupp för företagsserviceverksamheten.

Vad slutligen gäller uppdragsverksamheten så omfattar denna bl a juridisk, ekonomisk, kameral och teknisk uppdragsverksamhet. Den omfattar ca 14000 företag och sysselsätter ca 85000 personer.

Enligt vår uppfattning bör hela gruppen —dvs SNI 832 ingå som målgrupp för föreningarnas verksamhet. Härigenom bör förutsättningarna förbättras för att bygga upp ett till de mindre och medelstora industriföretagen väl anpassat serviceutbud. Det är ofta just denna typ av tjänster och konsul- tinsatser som företagen är i behov av. Som framgår av våra överväganden i kapitel 10 bör dessutom en strävan vara att föreningarna inte själva inom den egna organisationen bygger upp en konsultstab utan de bör i största möjliga utsträckning repliera på befintligt utbud.

Att låta hela uppdragsverksamheten ingå i målgruppen behöver enligt vår uppfattning inte heller betyda alltför stor resurspåfrestning på förening- arna. Företag inom den ifrågavarande gruppen torde i endast begränsad utsträckning vara i behov av företagsserviceinsatser eller kreditstöd för in- vesteringar i fast egendom. Vad det kommer att röra sig om är närmast kreditstöd med inriktning på att tillhandahålla rörelsekapital.

Offentlig förvaltning och andra tjänster (SNI: Näringsgren 9)

Näringsgren 9 kan i stort indelas i offentlig förvaltning, försvars-, polis- och brandskyddsverksamhet (SNI 91), renings-, renhållnings- och ren- göringsverksamhet (SNI 92), undervisning, forskning, sjukvård m m (SNI 93). rekreationsverksamhet, kulturell serviceverksamhet (SNI 94), repara- tions-, tvätteri- och annan serviceverksamhet (SNI 95) samt verksamhet vid internationella organisationer m m (SNI 96).

Med hänvisning till karaktären av offentliga tjänster bör, enligt vår upp- fattning, vissa företagsgrupper inom ifrågavarande näringsgren inte komma ifråga som stödberättigad verksamhet. Detta gäller grupperna SNI 91, SNI 93, SNI 94 samt SNI 96.

Däremot bör företag inom gruppen renings-, renhållnings- och rengörings- verksamhet (SNI 92) ingå i föreningarnas målgrupp i den mån dessa i sitt tjänsteutbud huvudsakligen är inriktade på tillverkningsindustrin. Enligt samma grunder bör vissa delar av gruppen reparations-, tvätteri- och annan

serviceverksamhet (SNI 95) ingå i målgruppen. Detta bör enligt vår upp- fattning gälla grupperna reparation av motorfordon (SNI 9513) samt tvät- teriverksamhet (SNI 952). I övrigt bör företag inom SNI 95 inte ingå i för- eningarnas målgrupp.

10. Företagsservice i fortsättningen

10.1. Inledning

I kapitel 4 redogjorde vi för företagareföreningarnas olika aktiviteter på fö- retagsserviceområdet och de riktlinjer som gäller för denna verksamhet. Vi delade därvid upp verksamheten på olika delaktiviteter, nämligen

— informations- och kontaktverksamhet

— allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser — konsultverksamhet

— utbildningsservice övrig verksamhet.

Vi kunde i sammanhanget konstatera att bla informations- och kontakt- verksamheten spelar en nyckelroll i föreningarnas verksamhet samt att nära nog samtliga föreningar bedriver en aktiv uppsökande verksamhet, inriktad på rådgivning och företagsanalyser. Vi noterade vidare att föreningarnas förmåga och tillvägagångssätt att nå ut med information varierar mellan länen liksom även den organisatoriska uppläggningen och omfattningen av verksamheten med rådgivning/företagsanalyser. Vi konstaterade också att föreningarna har viktiga funktioner på utbildningsområdet.

Med utgångspunkt i den nyss nämnda uppdelningen på olika delaktiviteter kommer vi i detta kapitel att redovisa våra förslag beträffande den fortsatta företagsserviceverksamheten. Vi kommer också att beröra föreningarnas be- hov av central service i olika frågor.

Inledningsvis vill vi framhålla vår allmänt positiva inställning till den hittills bedrivna företagsserviceverksamheten. ] det stora hela fungerar verk- samheten väl och fyller uppenbarligen ett stort behov när det gäller att främja de mindre och medelstora företagens utveckling. Detta kan utläsas bl a av den alltmer ökande efterfrågan på föreningarnas tjänster. Vi har därför inte funnit anledning att föreslå några mer genomgripande föränd- ringar avseende den fortsatta verksamheten. Verksamheten i dess helhet, med nuvarande aktiviteter som grund, bör dock kunna intensifieras, ges ökad spridning och i vissa avseenden effektiviseras. Detta förutsätter emel- lertid väsentligt utökade resurser. Våra förslag i sistnämnda hänseende re- dovisas i kapitel 12.

Vi anser det varken nödvändigt eller lämpligt att i detalj ange hur verk- samheten bör läggas upp och bedrivas vid de enskilda föreningarna. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder i de olika länen ifråga om

näringslivsstruktur, företagstäthet m m bör föreningarnas företagsservice- verksamhet även i fortsättningen präglas av stor flexibilitet och individuell uppläggning. Den måste ständigt anpassas till den fortlöpande utvecklingen i näringslivet och till de regionala förhållandena. Samtidigt är det emellertid enligt vår uppfattning angeläget med vissa riktlinjer så att en för hela landet någorlunda enhetlig företagsserviceverksamhet kan bedrivas och komma näringslivet tillgodo.

Den fortsatta verksamheten bör således liksom hittills omfatta informa- tions- och kontaktverksamhet, allmän rådgivning inkl översiktliga företags- analyser, utbildningsservice samt konsultverksamhet. Härvid bör, som vi har framhållit i tidigare avsnitt, stor uppmärksamhet ägnas åt insatser inom områdena produktförnyelse och marknadsföring samt åt exportfrämjande aktiviteter. Härtill kommer de särskilda uppgifter som samhället kan anse det vara lämpligt att föreningarna utför. Som exempel på en sådan uppgift, som idag åvilar föreningarna, kan nämnas utredningsverksamhet i anslut- ning till ärenden om trafiktillstånd.

Vad gäller den mer ordinarie företagsserviceverksamheten vill vi speciellt peka på två uppgiftsområden inom vilka vi anser det vara påkallat med mer omfattande och systematiserade insatser än hittills. Detta gäller un- derleverantörsinriktade åtgärder och etableringsfrämjande åtgärder. I det föl- jande redogör vi mera ingående för vår syn på föreningarnas roll i dessa avseenden. I sammanhanget vill vi emellertid erinra om att vi i kapitel 8 har framhållit att tyngdpunkten i föreningarnas verksamhet givetvis måste ligga i att vidareutveckla det redan befintliga näringslivet genom att tex stimulera utbyggnad av uivecklingsbara verksamhetsgrenar inom företag eller komplettera med nya eller förbättrade produkter.

10.2. Informations- och kontaktverksamhet

Som vi tidigare har konstaterat är föreningarnas informations- och kon- taktfunktion en mycket viktig del av företagsserviceverksamheten. Den kan .i hög grad underlätta företagens möjligheter att snabbt komma i kontakt med rätt instans då de behöver kreditstöd, råd eller annan service.

Föreningarnas insatser på detta område är redan idag omfattande men behöver förstärkas ytterligare. Vi anser således att föreningarna även i fort- sättningen bör ägna mycket stor uppmärksamhet åt denna del av verk- samheten. Vi vill understryka nödvändigheten av ett nära samarbete med speciellt företagens och de anställdas organisationer. Målet bör vara att samt- liga målgruppsföretag inom resp län känner till föreningen och har besökts av dess personal. Kännedomen om föreningarna bör alltså få en sådan sprid- ning att företagen spontant vänder sig till föreningen då de behöver råd och vägledning i sin näringsutövning. Denna ambition ställer krav på ökade resurser för den uppsökande verksamheten och för andra informationsin- satser, tex utgivning av informationsmaterial. En ökad informationsverk- samhet torde emellertid också medföra behov av förstärkta resurser för råd- givning och annan service. Det synes nämligen rimligt att anta att efterfrågan på föreningarnas tjänster kommer att öka i takt med den vidgade infor- mationen om deras tjänsteutbud.

10.3. Allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser

Som vi påvisade i kapitel 4 leder verksamheten med rådgivning och fö- retagsanalyser ofta till att vissa utvecklingsåtgärder av varierande omfattning bedöms nödvändiga i det berörda företaget. Verksamheten har således stor betydelse då det gäller att fånga upp olika former av åtgärdsbehov och ge förslag till lösningar.

Rådgivningen/analyserna bör enligt vår uppfattning ofta kunna begränsas till en allmän och översiktlig genomgång av företagets funktioner och even- tuella problem. Genomförandet av djupgående analyser, liksom mer om- fattande åtgärdsförslag bör i princip överlåtas till utomstående konsulter. Av skäl som närmare redovisas i avsnitt 10.4 är det emellertid varken lämp- ligt eller möjligt att oförbehållsamt hålla fast vid denna princip. Insatser med karaktär av konsultverksamhet bör därför kunna ingå i föreningarnas verksamhetsprogram.

Vare sig föreningen eller en utomstående konsult åtar sig att svara för åtgärdsdelen är det nödvändigt att föreningen alltid följer upp att åtgärds- förslag verkligen kommer till genomförande inom rimlig tid. Detta är av avgörande betydelse för en effektiv företagsservice. Det säger sig självt att ett genomarbetat åtgärdsförslag får ett värde först då det kommit till genom- förande. Det är dock inte helt ovanligt att förslag inte förverkligas. För- eningarna måste därför ges tillräckliga resurser för att kunna systematisk följa upp förslag som har aktualiserats i ett företag samt medverka till deras genomförande där så behövs.

10.4. Konsultverksamhet

Som har framgått av föregående avsnitt anser vi att föreningarna bör iaktta viss restriktivitet i fråga om egna konsultinsatser. Vår uppfattning grundas på bl a att föreningarnas personella kapacitet i regel inte medger alltför lång- variga engagemang i ett och samma företag. Vi konstaterade i kapitel 4 att även den mer allmänna rådgivnings/analysverksamheten är mycket tids- krävande och fordrar hård prioritering vad gäller urvalet av företag. För- eningarna måste sålunda hushålla med sina resurser. Ett ytterligare skäl till vår principiella ståndpunkt i denna fråga är att föreningarna inte bör få karaktären av konkurrenter till etablerade privata konsultföretag.

En riktlinje för föreningarnas engagemang på konsultområdet bör vara att de dels bedömer behovet av konsultinsatser i det berörda företaget, dels klargör inriktning och omfattning av eventuella insatser och dels — om möj- ligt — hänvisar till en lämplig utomstående konsult. Dessa åtgärder måste— givetvis ske i samförstånd med företaget.

Vi är emellertid medvetna om att utbudet av konsulttjänster. som kan tillgodose de mindre företagens speciella behov, varierar avsevärt mellan olika platser i landet. Som vi framhöll i avsnitt 10.3 måste det vara en självklar målsättning för föreningarnas serviceverksamhet att utvecklings- åtgärder som bedöms nödvändiga i ett företag verkligen kommer till ut- förande. Finns det ingen lämplig utomstående konsult tillgänglig bör för- eningarna vara öppna för att också ta på sig uppgiften att svara för åt-

gärdsdelen. I sammanhanget bör även framhållas det värdefulla i att tjäns- temännen vid föreningarna kommer i nära kontakt med de konkreta pro- blemen i företagen och har möjlighet att medverka i lösandet av dem. I annat fall finns risk för att tjänstemännen blir alltför "teoretiskt" inriktade. De bör alltså även av denna anledning ägna viss tid åt mer djupgående företagsanalyser och medverka i mer omfattande åtgärdsprogram.

Dessa skäl talar sålunda för att konsultverksamhet bör kunna ingå i fö- retagsserviceprogrammet. En strävan bör dock vara att föreningarna inte bygger upp en egen konsultstab inom den egna organisationen utan i största möjliga utsträckning utnyttjar det befintliga konsultutbudet. En aktiv kon- sultförmedling från föreningarnas sida kan vara av värde inte bara för det hjälpsökande företaget utan även för de etablerade konsultföretagen. vilka härigenom kan få sin marknad vidgad. I sammanhanget bör också erinras om våra förslag i kapitel 9, som innebär bl a att företag som sysslar med juridisk, ekonomisk. kameral och teknisk uppdragsverksamhet kommer att ingå i föreningarnas målgrupp. Detta torde åtminstone på sikt kunna leda till ett förbättrat tjänsteutbud på konsultområdet i de regioner som nu är underförsörjda.

Härigenom minskar i motsvarande mån också behovet för företagare- föreningarna att i egen regi bedriva konsultverksamhet.

Sammanfattningsvis anser vi alltså att föreningarna bör kunna bedriva konsultverksamhet men att de bör Vara återhållsamma i detta hänseende då lämpliga utomstående konsulter finns att tillgå. Hur denna avvägning bör göras får bedömas från fall till fall vid de enskilda föreningarna.

I den mån föreningarna åtar sig konsultuppdrag bör företagen enligt vår uppfattning som regel debiteras en marknadsmässig avgift. Som vi nämnde i kapitel 4 förekommer det att vissa föreningar subventionerar utförda kon- sultuppdrag. I normalfallet anser vi sålunda att dessa specialinriktade tjäns- ter, som till sitt innehåll är helt jämförbara med enskilda konsultföretags uppdragsverksamhet, inte bör bekostas av föreningarna. De bör ta ut en avgift som åtminstone motsvarar deras självkostnader. Helst bör dock av- giften ligga i nivå med enskilda konsultföretags debiteringsnormer. Dessa varierar givetvis mellan olika företag på olika platser i landet och är beroende av insatsens art och omfattning. Uttrycket "marknadsmässig avgift" är alltså inte entydigt. Viktigt i sammanhanget är emellertid att föreningarnas av- giftssättning inte uppfattas som ett konkurrensmedel gentemot befintliga privata konsultföretag.

De här angivna riktlinjerna bör gälla även för föreningar som är verk- samma på orter där lämpliga konsulter helt saknas. Den omständigheten att dessa föreningar är ensamma om att kunna åtaga sig konsultuppdrag motiverar i sig inte en förhållandevis lägre avgiftssättning än den som övriga föreningar tillämpar, såvida inte skillnaden kan sägas vara geografiskt be- tingad.

I vissa speciella fall, tex i samband med etablering av ett nytt företag eller framtagande av en ny produktidé kan det emellertid enligt vår upp- fattning vara befogat att samhället helt eller delvis finansierar vissa be- gränsade konsultinsatser. Vi,redovisar våra förslag i denna fråga i avsnitt 11.3.6.

10.5. Utbildningsservice

10.5.1. Allmänna synpunkter

Behovet av utbildning för företagsledare och anställda i de mindre och me- delstora företagen har uppmärksammats alltmer under senare år.

I industriverkets rapport (SIND 1:1974) Företagareutbildning i mindre och medelstora företag från år 1974 konstaterades bla att företagsledare i de mindre företagen mycket sällan deltar i vidareutbildning trots att de anser sig behöva utbildning. Långa avstånd till kursorten, kursutbudets allt- för teoretiska innehåll och bristande information om tillgängligt utbud anges som bidrande orsaker till detta förhållande. Dessutom anser de sig sällan ha möjlighet att avsätta tid för utbildning.

Situationen torde numera ha förbättrats i viss mån bla genom insatser från industriverket inkl SIFU och företagareföreningarna får att få till stånd regionala/lokala företagsanpassade kurser. Vi redogjorde i kapitel 4 för för- söksverksamheten med samverkan mellan industriverket och den kom- munala vuxenutbildningen. som syftar till att tillgodose utbildningsbehoven hos de mindre företagen. Vidare torde uppbyggnaden av föreningarnas ut- bildningskonsulentfunktioner ha medverkat till en vidgad information om tillgängliga utbildningsaktiviteter lämpade för sådana företag.

I sammanhanget bör också erinras om den år 1975 tillkallade utredningen (A 1975:01) om utbildning i företag som bl a skall belysa den företagsinterna utbildningens omfattning med hänsyn till företagens behov av personal med yrkeskunskaper. Enligt vad vi har erfarit beräknas utredningsarbetet vara avslutat under våren 1977.

Vidare har industriverket, som vi tidigare har redogjort för, i rapporten (SIND l975:6) Kursverksamheten m in vid statens industriverk bl a belyst frågor kring den företagsinriktade utbildningen och lämnat olika förslag till utbildningsfrämjande åtgärder. Förslagen har flera beröringspunkter med företagareföreningarnas verksamhet och organisation. Vi skall strax åter- komma till dessa förslag. Dessförinnan vill vi dock redovisa vår principiella syn på föreningarnas roll i utbildningssammanhang.

Föreningarnas utbildningsservice bör enligt vår mening betraktas som en integrerad del av företagsserviceverksamheten. Föreningarnas olika in- satser härvidlag är som regel sammanflätade i varandra där t ex information, rådgivning och utbildning ingår som beståndsdelar i ett samlat åtgärdspro- gram. Föreningarnas utbildningskonsulentfunktioner har som vi tidigare nämnt. till uppgift att bl a analysera företagens utbildningsbehov och in- formera om det tillgängliga kursutbudet. Det är enligt vår uppfattning inte möjligt att genomföra denna uppgift utan att ha en någorlunda klar bild av det aktuella företagets verksamhet och eventuella problem. Sålunda måste som regel först en översiktlig analys av företaget göras innan det blir me- ningsfullt att diskutera utbildningsfrågor. I allmänhet är också föreningarnas utbiIdningskonsulentfunktioner organiserade utifrån detta betraktelsesätt. Konsulenterna har sålunda ofta inte bara utbildningsuppgifter utan ägnar också en del av sin tid åt rådgivning och andra aktiviteter inom hela fö- retagsserviceområdet. 'Vi anser att en sådan organisation är välmotiverad med hänsyn till att utbildningsservicen därmed kan komma in i sitt rätta

sammanhang, dvs i anslutning till andra serviceåtgärder. De utbildnings- behov som framkommer i samband därmed bör kanaliseras till industri- verket/SIFU och andra utbildningsgivare. Dessa bör svara för själva kurs- genomförandet. Föreningarna bör i enlighet med vad som nu gäller inte fungera som utbildningsorgan med egen kursverksamhet.

10.5.2. SIF U:s filialkontors verksamhet ntm

I industriverkets rapport SIND 197526 föreslås bl a en breddad regional utbildningsverksamhet grundad på den pågående samverkan mellan indu- striverket och den kommunala vuxenutbildningen, en förstärkning av för- eningarnas utbildningskonsulentfunktioner samt en utbyggnad av kontak- terna mellan bla dessa funktioner, SlFU:s filialkontor, länsarbetsnämnderna och kursstyrelserna för arbetsmarknadsutbildningen m fl. Vad gäller fili- alkontoren föreslås dessutom att de på sikt förstärks personalmässigt, att. ett kontor för Mellansverige och eventuellt också ett för nedre Norrland inrättas, samt att kontoren organisatoriskt förs över till industriverkets in- dustriavdelning. Motivet för den föreslagna organisatoriska förändringen anges vara bl a att markera att filialkontoren skall kunna förmedla tjänster även från andra utbildningsgivare än SIFU och att underlätta samordningen mellan kontoren och föreningarna.

Vi ansluter oss till verkets förslag i här nämnda avseenden utom såvitt avser SlFU:s filialkontors organisatoriska förankring. I denna fråga har vi följande uppfattning.

Enligt våra direktiv bör i utredningsarbetet övervägas behovet av och formerna för en ökad samordning av de olika centrala näringspolitiska or- ganens regionala kontakter. I det sammanhanget bör enligt direktiven särskilt beaktas frågan om samordningen mellan företagareföreningarna och SlFU:s filialorganisation.

Som vi närmare utvecklade i kapitel 8 är vår principiella utgångspunkt att företagareföreningarna bör .vara de organ genom vilka regionala närings- politiska insatser kanaliseras. Regionala organ med uppgifter som ligger nära föreningarnas verksamhet och som med fördel kan rymmas inom denna bör inte byggas upp vid sidan av föreningarna. Resurserna för samhällets näringspolitiska insatser på regional-nivå bör så långt möjligt koncentreras till en organisation. Härigenom skapas förutsättningar för stor genomslags- kraft samtidigt som risken för dubbelarbete begränsas och kontakterna med företagen underlättas eftersom de kan vända sig till ett och samma organ i olika näringspolitiska frågor.

Mot den bakgrunden och med hänsyn till de närliggande uppgifterna för föreningarnas utbildningskonsulentfunktioner resp för SlFU:s filialkontor anser vi det ändamålsenligt att kontoren inlemmas i företagareföreningarnas organisation. Vi vill betona att våra förslag inte baseras på några konstaterade brister vad gäller den hittills bedrivna utbildningsverksamheten med nu- varande funktionsuppdelning. Tvärtom synes såvitt vi har kunnat finna samarbetet mellan föreningarna och filialkontoren fungera väl. Våra förslag bör ses i ett framtida perspektiv där företagareföreningarnas utvecklings- främjande insatser enligt vår bedömning kommer att spela en allt större roll för det regionala näringslivet. Inom ramen för dessa utvecklingsinsatser

torde inslagen av utbildningsstimulerande åtgärder komma att öka. Kraven på samordning och integration av bl a rådgivnings- resp utbildningsverk- samhet, liksom behovet av närkontakter mellan de som bedriver dessa verk- samheter, talar enligt vår uppfattning för ett starkt organisatoriskt samband mellan de utbildningsuppgifter som nu fullgörs av filialkontoren och de som föreningarna svarar för.

I kapitel 4 redogjorde vi i korthet för hur samarbetet mellan kontoren och föreningarna är upplagt. Av denna redogörelse framgår det nära samspel och starka beroendeförhållande som råder mellan de två organen. Kan- Iäggning av utbildningsbehov, marknadsföring av kurserna, handledning vid kursgenomförande och uppföljning av kursverksamhet sker i samverkan. Därutöver har kontoren en samordnande roll inom sina resp regioner för att i nära kontakt med bl a industriverket och SIFU få till stånd företags- anpassade kurser lokalt eller regionalt. De svarar dessutom för kursadmi- nistrativa uppgifter. Vissa av filialkontorens utbildningsinsatser sker således i direkt samverkan med berörda föreningar medan andra är av mer själv- ständig karaktär. Härigenom kompletterar filialkontoren på ett väsentligt sätt föreningarnas utbildningsservice.

De funktioner som filialkontoren nu har bör alltså enligt vår uppfattning föras över till företagareföreningarnas verksamhetsområde. Vi vill under- stryka att vårt förslag endast innebär en organisatorisk förändring. De sam- ordnings- och utbildningsadministrativa uppgifter som filialkontoren utför. vilka vi anser ha mycket stor betydelse när det gäller att tillgodose de mindre och medelstora företagens speciella utbildningsbehov, bör således bibehållas. Genom att inordna dessa uppgifter i föreningarnas verksamhet skapas enligt vår mening praktiska förutsättningar för en mer kontinuerlig och fördjupad samverkan mellan personer och funktioner som är involverade i den fö- retagsutvecklande verksamheten på regional nivå.

Konkret innebär vårt förslag att funktionerna vid filialkontoren i Malmö, Göteborg, Växjö och Luleå flyttas över till resp företagareförening på dessa orter. De enskilda kontoren har nu flera län som upptagningsområde. Detta motiveras av att deltagarna för olika kursaktiviteter oftast måste rekryteras från fler än ett län. Vi föreslår därför att föreningarna på nedan nämnda orter tar över ansvaret för filialkontorens nuvarande upptagningsområden. nämligen

Malmö — L-, M- och N-Iän * Göteborg O-, P-, R- och S-län Växjö — F-, G-, H-, I- och K-Iän Luleå —-AC-, BD-, Z- och Y-Iän.

Behoven i övriga län tillgodoses i viss mån genom SlFU:s i Stockholm verksamhet. Vi anser emellertid att starka skäl talar för en fortsatt utbyggnad av den regionala utbildningsorganisationen sådan den har skisserats i in- dustriverkets rapport. Sålunda bör organiseras motsvarande verksamheter för Mellansverige och nedre Norrland så att en mer rikstäckande och enhetlig verksamhet uppnås. Vi föreslår därför att företagareföreningen i Stockholms län, alternativt föreningen i Södermanlands län, och föreningen i Koppar- bergs, alternativt föreningen i Gävleborgs Iän, får motsvarande nya utbild- ningsuppgifter inom följande upptagningsområden

Stockholm/alt Nyköping AB-, C-, D- och E-län Falun/alt Gävle — "I"-, U-, W- och X-Iän.

Personalen vid filialkontoren bör givetvis beredas tillfälle till fortsatt an- ställning vid berörda föreningar. Totalt omfattar SlFU:s filialorganisation 15 tjänster, 3—5 tjänster vid varje kontor. Flera av dessa tjänster är emellertid vakanta.

Med utgångspunkt i de nuvarande kontorens personalmässiga uppbyggnad och de förslag som industriverket har presenterat anser vi att varje här aktuell förening på sikt bör ha fyra anställda för de tillkommande uppgifterna. Lämpligen kan vid dessa föreningar bildas en särskild utbildningsenhet. Förutom en tjänsteman som skall leda verksamheten bör finnas två hand- läggare, en för främst den ekonomiskt/administrativa utbildningsverksam- heten och en för utbildningsverksamheten främst i tekniska ämnen. I regel saknas i dag vid SlFU:s filialkontor speciell kompetens inom sistnämnda område. Dessutom bör finnas ett biträde för allmänna kontorsgöromål. Till utbildningsenheten bör eventuellt också knytas den person som svarar för föreningens nuvarande utbildningsservice.

När det sedan gäller uppläggningen av utbildningsverksamheten vid dessa föreningar vill vi återigen framhålla att verksamheten i stort bör bedrivas på sätt som hittills har skett. Föreningarna bör alltså, liksom filialkontoren nu gör, på olika sätt söka tillgodose utbildningsbehoven inom sina resp upptagningsområden. Vi förutsätter härvid att föreningarna sinsemellan råd- gör och utbyter erfarenheter.

De här nämnda föreningarnas verksamhet måste givetvis styras av samt- liga de till upptagningsområdet hörande föreningarnas bedömningar och önskemål. Det förhållandet att vissa föreningar ges speciella resurser på utbildningsområdet får naturligtvis inte leda till att resurserna kanaliseras till målgruppsföretagen för dessa föreningar på orättvisa grunder i jämförelse med behoven hos övriga målgruppsföretag i upptagningsområdet. För att undanröja en sådan risk och för att få till stånd en samordnad gemensam planering av utbildningsverksamheten föreslår vi att ett informellt organ — ett utbildningsråd - bildas i varje upptagningsområde. I detta bör ingå representanter från varje förening inom området. Rådet bör samlas ett par gånger om året för bl a utvärdering av den gångna verksamheten och pla- nering av den kommande verksamheten.

Vi anser det viktigt att medel specialdestineras för utbildningsenheternas

- verksamhet. För att verksamheten skall få kontinuitet och kunna planeras på något längre sikt bör resp utbildningsenhet enligt vår uppfattning förfoga över en egen budget. Det bör ankomma på berörda föreningar att inom ramen för sina totala resurser bestämma budgetens storlek för varje verk- samhetsår. Behovsunderlag bör lämpligen tas fram av utbildningsrådet som också bör få besluta om medlens fördelning på olika aktiviteter.

Slutligen förutsätter vi att utbildningsenheterna vidmakthåller och vida- reutvecklar filialkontorens nära samarbete med industriverket/SIFU. skol- myndigheter samt andra utbildningsgivare och intressenter på utbildnings- området.

10.6. Etableringsfrämjande åtgärder

I promemorian Företagsbildning och etableringsstimulans. som har fogats till vån betänkande som bilaga 3. presenteras översiktligt ett förslag till program för etableringsstimulerande åtgärder i industrin. Som motiv för programmet anges bl a nedgången av antalet nyetablerade företag inom till- verknings- och byggnadsindustrin under 1970-talet samt de positiva sam- hällsekonomiska effekterna som anses följa av en hög nyetableringstakt. I promemorian anförs att olika myndigheter, bransch- och intresseorgani- sationer, företagareföreningar m fl redan idag bedriver etableringsfrämjande verksamhet i form av utbildning och på annat sätt. Samtidigt konstateras emellertid att hittillsvarande insatser i allmänhet har varit sporadiska. tem- porära och avgränsade till enstaka moment i företagsbildningsprocessen. Enligt promemorian synes betydande behov föreligga av åtgärder ägnade att dels samordna och tillskapa överblick över de aktiviteter som bedrivs. dels komplettera dessa med insatser som gör det möjligt att täcka in eta- bleringsprocessen som helhet.

Viss central och rikstäckande verksamhet torde enligt promemorian bli erforderlig för att planera. samordna och följa upp konkreta projekt och aktiviteter på nyetableringsområdet. Tyngdpunkten i verksamheten bör dock ligga på regionala insatser. Dessa bör avpassas till lokala förhållanden och kräver därmed insatser av organ som arbetar i nära kontakt med resp regions näringsliv. I första hand bör här landets företagareföreningar kunna göra betydande insatser. Nära samarbete får dock i allmänhet förutsättas ske mellan företagareföreningarna och bla konsult- och utbildningsorganisa- tioner, lokala/regionala och centrala myndigheter samt intresseorganisatio- ner.

Vidare framhålls att en betydande samordning är nödvändig med andra näringspolitiska åtgärder som påverkar företagsbildningens utveckling. bl a kredit-. regional- samt forsknings- och utvecklingspolitiska åtgärder. Det får också enligt promemorian antas att en etableringsfrämjande verksamhet måste bedrivas med stor kontinuitet och kraft för att få avläsbara effekter och att dessa effekter visar sig först på relativt lång sikt.

Vi ansluter oss i princip till tankegångarna i promemorian och de förslag som läggs fram där.

Sålunda finns enligt vår uppfattning ett stort behov av systematiskt genomförda åtgärder för att stimulera nyföretagandet. framför allt givetvis i regioner med betydande sysselsättningsproblem. Vi anser också att fö- retagareföreningarna i samverkan med berörda myndigheter och organisa- tioner kan göra väsentliga insatser härvidlag.

Insatserna bör å ena sidan vara en mer generell karaktär. dvs ägnade att skapa en allmänt sett gynnsam lokal och regional miljö för framtagande av nya idéer och projekt eller inriktade på informations-, konferens- och utbildningsverksamhet med presumtiva nyföretagare som målgrupp. Dessa insatser kan exempelvis omfatta regionala kartläggningar och analyser av utvecklingsbara affärsidéer samt otillgodosedda behov av lokal/regional pro- duktion i form av tex underleveranser.

Å den andra sidan är olika insatser också nödvändiga i ett senare stadium av företagsbildningsprocessen — efter ett eventuellt etableringsbeslut. Dessa

bör vara väsentligt mer selektivt utformade och konkreta och omfatta samt- liga utvecklingsfaser som ett nybildat företag genomgår, dvs. förberedelsefas, startfas och inkörningsfas.

I förberedelsefasen finns flera åtgärder som kan aktualiseras och utvecklas, bl a

— information och utbildning i ”att starta eget" eller på annat sätt exploatera en affärsidé. Sådan utbildning bör inte enbart avse färdighetsutveckling som är fallet med nuvarande kursverksamhet på området - utan kan också kompletteras med motivationshöjande och personlighetsutveck- Iande moment. Ett eftersatt område i nuvarande kursverksamhet är vida- re den uppföljning som systematiskt bör ske av deltagare i sådan in- formations- och utbildningsverksamhet. Bland dem kan givetvis finnas personer med projektidéer och planer på nyföretagande. Denna infor- mation utnyttjas dock i dagsläget knappast alls, rådgivning och bistånd i planeringsuppgifter tex marknadsanalyser, ka- pitalbehovsberäkningar, investeringskalkyler, lokalutformning, — kontakMirmed/ingsverksamhet mellan å ena sidan potentiella nyföretagare och å andra sidan övriga intressenter som innovatörer, idégivare, kom- panjoner, lokala/ regionala och centrala myndigheter och organisationer, finansiärer, tänkbara kunder och leverantörer. Insatser kan här göras tex i projektadministrativa former.

Under en start- och inköringsfas är ofta intensifierade företagsservice- och utbildningsinsatser motiverade. Väsentliga problem under en inköringspe- riod har konstaterats i en rad undersökningar i form av svårigheter med bl a personalrekrytering och organisationslösningar, lokalutformning, mark- nadsföring samt finansiering. På den senare punkten har exempelvis noterats nyföretagarens benägenhet att underskatta företagets inkörningskostnader och ofta stora obenägenhet till lånefinansiering. Såväl rådgivning och ut- bildning som viss beredskap för att tillgodose oförutsedda kapitalbehov bör här vara av värde. Insatserna kan sannolikt komma att väsentligt överstiga vad som är normalt under ett mer stabilt tillstånd i företagets liv.

Flera av de här nämnda aktiviteterna ligger inom ramen för företaga- reföreningarnas nuvarande arbetsområde, t ex rådgivnings- och kontaktför- medlingsverksamheten. Föreningarnas kreditstödjande verksamhet har gi- vetvis också mycket stor betydelse. I kapitel 11 föreslår vi att föreningarna får möjlighet att ge lån till nystartade företag på gynnsammare villkor än vad som normalt tillämpas.

Det informations- och utbildningsbehov som är aktuellt i detta samman- hang, nämligen det som tar sikte på den potentiella nyföretagaren. torde emellertid första hand kräva omfattande insatser på central nivå för kurs- utveckling m m. Vi tänker härvid främst på industriverket och SIFU. Även på detta område kan också föreningarna få väsentliga uppgifter. Det kan gälla tex inventering av regionala kursbehov och medverkan i uppföljning av genomförda kurser samt information om tillgängligt kursutbud. Dessa uppgifter faller naturligt inom ramen för föreningarnas utbildningsservice.

Sammantaget torde enligt vår uppfattning krävas omfattande samordnade insatser för att de etableringsfrämjande åtgärderna skall få effekt. Ett mycket nära samarbete mellan föreningarna, centrala och regionala myndigheter

samt intresseorganisationer m fl måste härvid komma till stånd. Vi bedömer det också nödvändigt med särskilda resurser för detta ändamål. Det gäller i första hand för föreningarnas insatser men även industriverket/SIFU kan behöva ytterligare medel för att verksamheten skall få erforderlig genom- slagskraft.

10.7. Underleverantörsinriktade åtgärder

10. 7. 1 Allmänna utgångspunkter

Underleveranseri form av standardvaror och specialprodukter svarade under år 1975 för mera än en fjärdedel av den svenska verkstadsindustrins pro- duktion. Tillverkningsvärdet uppskattas till drygt 15 miljarder kronor. Mot- svarande sysselsättning kan antas uppgå till ca 100000 anställda. Härtill kommer underleveranser inom andra branscher, bland dem främst sko-. läder- och tekoindustrierna, snickeri- och möbelföretag samt kemisk-tek- niska industrier.

Flertalet underleverantörer är småföretag. De faller därigenom automatiskt inom företagareföreningarnas verksamhetsområde. De flesta föreningar har därför spontant kommit att syssla med någon form av underleveransför- medling. Vi berörde detta i kapitel 4. Verksamheten är dock ännu relativt ringa och heterogen till sin inriktning. Särskilda resurser för ändamålet sak- nas. Målsättningen är oklar.

Företagareföreningarna är emellertid ingalunda de enda organisationer. som arbetar inom underleveransområdet. Behovet av förbättrade kontakter mellan köpare och säljare av underleveranser har också stimulerat till eller framtvingat en rad förmedlingsorgan med i huvudsak regionalt eller branschmässigt avgränsade verksamhetsområden. Till denna kategori hör bl a Swed-Expo i Värnamo, Smedbörsen i Eskilstuna. Mekansam. Norrland Center i Stockholm, AC-Mekan i Skellefteå samt gjuteribranschens gemen- samma förmedlingsorgan Svecast. Sveriges Mekanförbund ger dessutom ut ett rikstäckande verkstadstekniskt bearbetningsregister och svarar även för en internordisk leverantörsbörs. Sveriges exportråd och handelskamrarna förmedlar förfrågningar från utländska kunder.

Företagareföreningarna borde enligt vår uppfattning ha en stor arbets- uppgift när det gäller att genom olika former av underleveransförmedling och i samverkan med nämnda organ, centrala och regionala/lokala myn- digheter, intresseorganisationer m fl bidra till en utbyggnad och differen- tiering av näringslivet. Möjligheten att i större utsträckning än hittills få till stånd inomregionala underleveranssystem framstår därvid såsom särskilt intressant. Utnyttjande av spridningseffekter från basindustrier, offentlig upphandling. leverantörsbörser och förmedlingsorgan av olika slag är ex- empel på vägar. längs vilka detta mål bör kunna nås. En allmän höjning av underleverantörernas kompetens, tex genom information. rådgivning och utbildning, bör också söka åstadkommas genom medverkan av före- tagareföreningarna.

Hur dessa olika åtgärder skulle kunna tillämpas i praktiken och vilken roll företagareföreningarna bör spela redovisas ingående i promemorian Un- derleveransinriktade åtgärder på regional nivå. som har fogats som bilaga

2 till vårt betänkande. Vi skall här helt kort sammanfatta innehållet i pro- memorian.

I promemorian framhålls att välutvecklade underleveranssystem normalt innebär en rationell arbetsfördelning mellan företagen inom en viss region eller bransch. Det betyder inte bara ett rimligt utnyttjande av tillgängliga resurser från företagsekonomisk synpunkt, utan också att den totalt till- gängliga arbetskraften utnyttjas på ett sätt som vore otänkbart, om pro- duktionen vore koncentrerad till ett relativt fåtal stora enheter. Därmed skapas också förutsättningar för en mer eller mindre långt driven specia- lisering. Detta i sin tur driver fram eller stimulerar till utbyggnad av nya underleveranssystem. Regionalekonomiskt är detta i hög grad eftersträv- ansvärt. eftersom man härigenom uppnår just den spridning av sysselsätt- ningen och ökade differentiering av näringslivet som är ett av lokalise- ringspolitikens främsta syften. Enligt promemorian är möjligheterna att via utvidgade och förbättrade underleveranssystem komma närmare detta mål ännu inte uppmärksammade i den utsträckning de förtjänar.

Förutom de problem som småföretagare i allmänhet har att brottas med framhålls i promemorian bl a konjunkturberoendet. bristande kunskap om kontraktsskrivning och allmänna avtalsvillkor, beroendeförhållandet till ett fåtal kundföretag samt betydande avstånd i fysisk och psykologisk bemär- kelse till beställare/storföretaget som specifika underleverantörsproblem.

Vidare påtalas underleverantörsföretagens svårigheter att i önskad om- fattning få beställningar inom ramen för den offentliga upphandlingen.

I promemorian föreslås olika åtgärder för att förbättra situationen för un- derleverantörsföretagen. Härvid bör företagareföreningarna vara den orga- nisation som regionalt samordnar utvecklingsåtgärderna. De böri betydande utsträckning också själva svara för olika insatser. Vi kan i stort ansluta oss till detta.

10. 7 . 2 Riktlinjer och handlingsprogram för företagareföreningarnas insatser på underleverantörsområdet

Med hänsyn till de skiftande förhållandena i landets olika delar är enligt vår uppfattning en likriktning av företagareföreningarnas insatser på un- derleverantörsområdet olämplig. Föreningarnas frihet att inom rimliga grän- ser ta egna initiativ och att planera verksamheten på det sätt som bäst passar de lokala förhållandena är en styrka. Samtidigt är det angeläget att insatserna läggs upp någorlunda enhetligt bl a för att möjliggöra samarbete mellan olika län. Som centralt samordnande organ på den statliga sidan har här industriverket en viktig uppgift.

Kärnpunkten i en för alla föreningar gemensam policy på underleve- ransområdet bör utgöras av en självklar strävan att inrikta insatserna på sådant sätt att den regionala näringslivsutvecklingen främjas. Det bör dock understrykas att regionaltänkandet härvid inte får drivas för långt. Verk- samheten måste också kunna fungera över läns- och regiongränser, på ex- portmarknader etc. Att få till stånd regionalt fungerande underleverans- system får med andra ord inte bli ett självändamål det väsentliga är inte systemet som sådant utan den utveckling det åstadkommer. Viktigt i sam- manhanget är bl a att söka åstadkomma sysselsättningsutjämnande effekter

genom en spridning av produktionen mellan olika regioner i landet.

Ett försök att schematiskt illustrera vilka typer av åtgärder som det kan bli fråga om i praktiken, för att stimulera regionala underleveranssystem har gjorts i bilagan, vilket redovisas i figur I01A.

För att ett samhälleligt stöd inom underleveransområdet skall bli effektivt måste det sålunda enligt vår uppfattning omfatta en hel serie av åtgärder inordnade ] ett gemensamt program. Med de variationer som från region till region bedöms erforderliga bör programmet sålunda syfta till att med företagareföreningarna som "regionala katalysatorer" få till stånd ett vidgat och fördjupat samarbete mellan beställare och leverantörer. Detta samarbete skall inte bara ta sikte på att uppnå förbättrade kommunikationer mellan parterna. utan framför allt på att uppnå en successiv förbättring av un- derleverantörernas kompetens och förmåga att ta på sig allt större och mera komplicerade arbetsuppgifter dvs att göra företagen effektivare. Förening- arnas aktiviteter inom underleveransområdet kan därför sägas utgöra en integrerad del av deras företagsserviceverksamhet i stort.

På så sätt bör det på sikt vara möjligt att uppnå just den vertikala ar- betsfördelning och effektivitet inom näringslivet, den differentiering och den spridning av sysselsättningen som är målet för all regional utveckling.

En efter hand framväxande teknisk kapacitet och konstruktiv förmåga hos ett underleveransföretag skapar också förutsättningar att ta fram egna produkter. Detta ger i sin tur företaget förbättrade möjligheter till fortbestånd och vidareutveckling.

Information Utbildning och rådgivning

Underleverans- funktion inom företagare— föreningen

Marknadsföring . Leverantörsbörs

Särskilda åtgärder ' Lokala förmedlingsorgan,

. Säljresor . Mässframträdanden . Exportinsatser

"paraplyföretag" m m . Offentlig upphandling . Spridningseffekter

från basindustrier

Figur I ():/1 Underleveransfunktion inom företagareföreningen.

10.8. Övrig verksamhet

De aktiviteter som vi har redovisat i tidigare avsnitt i detta kapitel utgör exempel på verksamheter. vilka enligt vår uppfattning samtliga föreningar bör ägna sig åt. Givetvis finns det åtskilliga andra aktiviteter som med hänsyn till de lokala och regionala förhållandena kan vara av stort värde. I kapitel 4 gav vi exempel på några sådana insatser. bl a serviceverksamhet i form av förmedling av industrimark och lokaler. Vilken typ av sådana mer speciella åtgärder som kan behövas torde föreningarna själva bäst kunna avgöra. Vi ser därför ingen anledning att ytterligare behandla denna fråga.

Beträffande den verksamhet som föreningarna bedriver genom att de an- litas som expertorgan i olika frågor av centrala myndigheter, länsstyrelser m fl vill vi hänvisa till våra ställningstaganden i kapitel 8 om föreningarnas myndighetsutövande och beredande uppgifter. Vi framhöll där att vi inte har något att erinra mot att föreningarna även i fortsättningen handhar vissa sådana uppgifter. Som krav ställde vi emellertid upp att särskilda skäl skall föreligga, tex att föreningarnas speciella kompetens eller kännedom om näringslivet gör dem särskilt lämpade för uppgiften. Vi vill understryka att föreningarna i dylika fall bör få full kostnadsersättning för det arbete de utför.

10.9. Central service som stöd för företagareföreningarnas verksamhet

I kapitel 4 konstaterade vi att föreningarna själva har stort behov av service från centralt håll i form av information. utbildning. rådgivning mm.

Den service som nu tillhandahålls föreningarna lämnas i första hand av industriverket och i viss utsträckning av Företagareföreningarnas Förbund. Som vi tidigare har påpekat råder i dag vissa gränsdragningsproblem mellan verket och förbundet i fråga om funktionsuppdelningen. Detta kan leda till dubbelarbete på skilda områden.

Vi anser det självfallet vara nödvändigt att dessa gränsdragningsproblem löses så att serviceinsatserna till föreningarna blir enhetliga och rationellt upplagda. Denna rent organisatoriska fråga återkommer vi till i kapitel 13.

Vi skall i detta avsnitt mer detaljerat peka på vilka behov av central service som föreningarna enligt vår uppfattning behöver få tillgodosedda.

Vi vill rent allmänt framhålla betydelsen av en väl fungerande central serviceverksamhet. Utan en sådan får föreningarna svårigheter att följa med i den allmänna utvecklingen och att med erforderlig effektivitet genomföra kreditstöd- och företagsserviceinsatser till de mindre och medelstora fö- retagen. Med en betydande vidgning av såväl föreningarnas målgrupp som deras arbetsuppgifter i övrigt erfordras dessutom en väsentlig förstärkning av resurserna för de centrala serviceinsatserna.

Enligt vår uppfattning föreligger behov av central service till föreningarna på främst följande områden

planering, initiering och uppföljning — verksamhetsrationalisering

personalutveckling — informations-och kontaktverksamhet.

Trots att dessa uppgifter i många stycken går in i varandra kommenteras de i det följande var för sig.

Planering, initiering och uppföljning

Planeringen. initieringen och uppföljningen tar sikte på att tillhandahålla föreningarna underlag för verksamhetens inriktning och resursplanering t ex genom

återföring av information om och erfarenheter av angelägna näringspo- litiska insatser såväl från föreningarna själva som från centralt håll (central planerings- och utredningsverksamhet. kontakter med bransch- och andra intresseorganisationer. myndigheter med näringspolitisk verksamhet m fl) medverkan i och samordning av föreningarnas program- och anslags- framställningar initiering av och metodutveckling för rikstäckande uppföljningar av genomförda program och aktiviteter.

Verksamhetsrationalisering

Central service vad gäller rationalisering av föreningarnas verksamhet bör bl a omfatta tjänster för

allmän rådgivning avseende den löpande verksamheten och dess utveck- ling — utveckling av effektiva arbetsformer- och program vid föreningarna fortlöpande effektivisering av system för verksamhetsplanering. budge- tering. programuppföljning od initiering. planering och genomförande av försöksverksamhet med nya arbetsmetoder-. rutiner- och program vid föreningarna — utveckling av metoder för uppläggning av statistik-. register- och andra datasystem samordning i olika frågor tex personalpolitik. materielinköp m m.

Persona/utveckling

Insatser för fortlöpande personalutveckling och kompetenshöjning vid för- eningarna bör ske genom olika former av informations-. konferens- och utbildningsverksamhet. Denna verksamhet bör även innefatta föreningarnas styrelseledamöter. Av delaktiviteter kan bl a nämnas

— inventeringar av informations- och utbildningsbehov utveckling av ändamålsenliga konferens- och kursprogram — framtagning av underlag för konferenser. seminarier och kurser — genomförande och uppföljning av informations-. konferens- och utbild- ningsaktiviteter

— rådgivning och erfarenhetsåterföring till föreningarnas personal i andra former.

Informations- och kontaktverksamhet

Central information och rådgivning till föreningarnas styrelseledamöter. och personal omfattar ett flertal områden bla

— författningar och bestämmelser med beröringspunkter med näringslivet — näringslivsinriktade åtgärder och aktiviteter såväl inom den centrala stats- förvaltningen och bland bransch-. intresse-. utbildnings-. konsult- och liknande organ. som på regional nivå näringslivets och målgruppernas utveckling vad avser struktur. produk- tion. sysselsättning. investeringar. ekonomi. etc pågående utredningsverksamhet. planerade aktiviteter och program od med anknytning till föreningarnas arbetsuppgifter.

Likaså behövs central kontaktverksamhet för att tillgodose såväl ovanstående informationsbehov vid föreningarna som för mer PR-inriktade åtgärder. Det kan gälla t ex

kontakter med berörda myndigheter och näringslivsorganisationer. press och andra massmedia etc anordnande av sammankomster mellan föreningarna och olika samver- kande myndigheter och organisationer — utarbetande av informationsbroschyrer. artiklar etc om föreningarna och deras verksamhet — åtgärder för att ge en enhetlig bild av föreningarna utåt, t ex utarbetande av gemensam "logotype". — allmän press- och massmediabevakning.

De ovan redovisade områdena utgör sålunda exempel på centrala service- insatser för att underlätta och effektivisera föreningarnas verksamhet. Inom varje område kan man naturligtvis tänka sig ytterligare punkter än de vi har angett. Utgångspunkten för uppläggning. innehåll och omfattning av varje enskild insats måste självfallet vara målgruppsföretagens behov inom föreningarnas olika verksamhetsområden.

De tillkommande resurser som kan behövas på central nivå för att till- fredsställande tillgodose alla dessa behov har beaktats vid vår översiktliga medelsberäkning i kapitel 12.

10.10. Sammanfattning

Våra överväganden och förslag rörande företagareföreningarnas företagsser- viceverksamhet i fortsättningen kan sammanfattas i fölande punkter:

[I Den fortsatta företagsserviceverksamheten bör liksom hittills omfatta in- formations- och kontaktverksamhet. allmän rådgivning inkl översiktliga företagsanalyser. utbildningsservice samt konsultverksamhet. Verksam- heten bör intensifieras. ges ökad spridning och i vissa avseenden ef-

fektiviseras. CI Föreningarna bör ägna särskild uppmärksamhet åt rådgivning m ut inom områdena produktutveckling. marknadsföring och export samt åt den uppföljande verksamheten. [] I den mån konsultverksamhet bedrivs bör uppdragen normalt debiteras med marknadsmässig avgift. eller i vart fall med ett belopp som lägst motsvarar föreningarnas självkostnader. Cl Funktionerna vid SlFU:s frlialkontori Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå bör föras över till resp företagareförening på dessa orter. Dessa för- eningar får härmed en särskild utbildningsenhet med de tidigare fili- alkontorens uppgifter. Utbildningsenheten föreslås få en egen budget. Vidare bör motsvarande funktion på utbildningsområdet byggas upp vid ytterligare två föreningar — dels i Stockholm. alternativt Nyköping. med Mellansverige som upptagningsområde. dels i Falun. alternativt Gävle. med nedre Norrland som upptagningsområde. Ett utbildningsråd bör bil- das mellan föreningarna i resp upptagningsområde. Rådet bör svara för bl a planering av verksamheten och besluta om resursfördelning på olika utbildningsaktiviteter. El Särskilda åtgärder föreslås för att främja etablering av nya företag. De omfattar bl a kartläggning av utvecklingsbara idéer. information till po- tentiella nyföretagare samt intensifierade åtgärder i form av rådgivning och utbildning under inledningsskedet för ett nybildat företag. El Särskilda åtgärder för att förbättra underleverantörsföretagens situation bör vidtas. Cl De centrala serviceinsatserna från industriverkets sida med inriktning på att effektivisera föreningarnas verksamhet, arbetsmetoder m m bör utökas och intensifieras. Detta är en viktig förutsättning för att förening- arna i sin tur skall kunna främja utvecklingen bland målgruppsföretagen.

11 Kreditstöd i fortsättningen

11.1. Inledning

I kapitel 5 redogjorde vi för företagareföreningarnas hittillsvarande verk- samhet inom ramen för olika former av statligt kreditstöd. främst hantverks- och industrilån samt industrigarantilån enligt SFS I960:372 (jämte ändring- ar). Vi fann därvid betydande länsvariationer med avseende på föreningarnas arbetsmetoder. men även vad gäller omfattningen av kreditstödet. den risk- nivå och de säkerhetskrav som tillämpats i olika län etc. I stort sett synes Stödet emellertid ha tjänat det avsedda syftet att utgöra ett komplement till de gängse kreditinstituten. Föreningarna har sålunda i huvudsak för- medlat industrigarantilån eller lämnat ut hantverks- och industrilån till fö- retag som på grund av bristfälliga lånesäkerheter inte kunnat få hela sitt kreditbehov tillgodosett på den ordinarie lånemarknaden.

Förutom vissa olikheter mellan föreningarna vad gäller tillämpningen av kreditstödet kunde vi vid vår genomgång av kreditverksamheten även konstatera vissa brister i bl a stödets utformning samt andra förhållanden av mer generell natur. som föranleder särskilda överväganden. Det gäller bl a systemet för täckning av föreningarnas låneförluster. garantilånens an- vändbarhet vid kreditrestriktioner samt uppdelningen av beslutskompeten- sen och handläggningsrutinerna på central och regional nivå. Härutöver fann vi vid vår kartläggning av föreningarnas ekonomi att vissa brister föreligger vad gäller bl a systemet för föreningarnas försörjning med lånemedel samt att de statliga lånemedlen är ojämnt fördelade mellan länen.

Olika organisationer. bl a industriverket. SHIO. Företagareföreningarnas Förbund samt enskilda företagareföreningar har de senaste åren framfört synpunkter och förslag angående förändringar i utformningen och tillämp- ningen av det statliga kreditstödet. I riksdagen har också väckts ett flertal motioner som berör föreningarnas kreditverksamhet. De framlagda förslagen har syftat till att åstadkomma en allmänt sett vidgad inriktning av kre- ditstödet. fler berättigade låneändamål. förändringar av ränteläge och amor- teringstider. minskade krav på personlig borgen. införande av avskrivnings- lån för produktutveckling och marknadsföring, vidgade beslutsbefogenheter för regionala organ. utökade risktäckningsmedel för föreningarna. krav på kollektivavtal för att företag skall anses stödberättigat mm.

Industriverket har för vår räkning kartlagt det befintliga utbudet av kre- diter till de mindre och medelstora företagen samt dessa företags efterfrågan på olika typer av krediter. Undersökningen har. som nämnts tidigare. pu-

blicerats fristående från betänkandet. I kapitel 7 redogjorde vi för indu- striverkets huvudsakliga slutsatser rörande de mindre företagens kapital- anskaffningssituation. Vi konstaterade därvid att många mindre företag tor- de ha svårt att finansiera exempelvis en önskad expansion. bl a på grund av den låga andelen eget kapital. Trots förekomsten av en rad speciella kreditinstitut kan därför den mindre företagsamheten. åtminstone i vissa avseenden, anses ha speciella svårigheter att få sitt kapitalbehov tillgodosett.

Industriverkets studie pekar sålunda på vissa situationer i ett företags utveckling som medför särskilda problem från kapitalanskaffningssynpunkt. Möjligheterna för en enskild person att skaffa fram kapital för att starta ett företag är begränsade. med hänsyn till den mycket höga risknivå som i allmänhet är förknippad med en sådan företagsbildning. Vidare föreligger problem av särskild art då det gäller enskilda personers köp av befintliga företag. Dessa senare problem är delvis av skatteteknisk karaktär.

Industriverkets studie har även påvisat vissa svårigheter för de mindre företagen när det gäller att finansiera bla utveckling och marknadsföring av nya produkter. Vidare framhålls i studien att dessa företag ofta saknar tillräckliga möjligheter att finansiera byggnadsinvesteringar med så lång- fristiga lån att amorteringsbördan motsvarar byggnadernas ekonomiska livs- längd eller de skattemässiga avskrivningstidema. Slutligen påtalas behovet av att de personliga borgensåtagandena för lån till mindre företag begränsas.

Mot bakgrund av dels vår analys i kapitel 5 av företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet dels de ovan redovisade önskemålen om för- ändringar av reglerna m m för kreditstödet och dels de särskilda kreditbehov som industriverkets studie påvisat. avser vi att i detta kapitel precisera våra överväganden och förslag rörande den framtida utformningen och tillämp- ningen av det av föreningarna administrerade kreditstödet inkl vissa bi- dragsformer.

Däremot behandlar vi först i kapitel 12 frågor rörande det totala framtida behovet av lånemedel. I samma kapitel berör vi också principerna för dessa medels fördelning på olika län. Av skäl som redovisats i kapitel 5 har vi inte gått in på föreningarnas uppgifter i samband med lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd.

Vissa av de förslag till förändringar som lämnas i detta kapitel innebär konsekvenser för den. författning (SFS 1960:372) som reglerar den kredit- stödjande verksamheten. Författningen är enligt vår uppfattning redan i dag i behov av en allmän översyn och preciseringar på vissa punkter och bör därför omarbetas i sin helhet.

Benämningarna ”industrigarantilån" respektive ”hantverks- och industri- lån" kommer i framtiden att vara mindre lämpliga med hänsyn till den vidgade målgruppen för verksamheten som föreslagits i kapitel 9. I det följande används benämningarna ”garantilån” respektive "direktlån”.

Företagareföreningarnas nya målgrupp — i vilken även tjänsteproducerande företag ingår — kan under ett övergångsskede förorsaka föreningarna speciella svårigheter i kreditverksamheten. Betydande skillnader finns mellan olika typer av serviceföretag och föreningarnas traditionella lånekunder. exem- pelvis i fråga om verksamhetens art och typen av lånesäkerheter. De problem föreningarna får när det gäller att bedöma kreditvärdighet och utvecklings- möjligheter hos dessa företag torde dock vara tillfälliga och kunna avhjälpas

med dels intensifierad utbildning av berörd personal inom föreningarna. dels att förändrade kompetenskrav beaktas vid de nyanställningar som på sikt torde bli ofrånkomliga i flertalet föreningar. De överväganden och förslag som framförs i detta kapitel gäller därför även kreditstödet till dessa nya företagstyper.

11.2. Inriktning av kreditstödet

1 1.2.1 Inriktning i allmän/tet

Vi har i kapitel 8 närmare utvecklat vår syn på föreningarnas framtida verk- samhet i stort. Vi har sett det som naturligt att inriktningen av företa- gareföreningarnas kreditstödjande verksamhet överensstämmer med vad som gäller föreningarnas övriga verksamhetsgrenar. Detta innebär att kre- ditstödet i första hand bör inriktas på lönsamma eller utvecklingsbara mindre och medelstora företag i syfte att förbättra dessas effektivitet. Föreningarna bör genom att verka för en rationell drift av enskilda företag kunna bidra till en ökad och mer marknadsanpassad produktion av varor och tjänster. Genom att skapa gynnsammare verksamhetsbetingelser för ovannämnda företagskategorier torde. enligt vår uppfattning. föreningarna kunna bidra till en mer långsiktig nettoökning av antalet arbetstillfällen. på så sätt att expansion av befintliga och bildandet av nya företag underlättas samt att redan befintlig sysselsättning i högre grad tryggas.

Samtidigt bör föreningarnas verksamhet stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden. Den enskilda företagareföreningen bör dock i sin egen låneverksamhet inte ge avkall på de företagsekonomiska bedöm- ningsgrunderna i samband med långivning, Föreningen bör sålunda inte ge lån för att exempelvis kortsiktigt rädda arbetstillfällen i ett företag som av olika skäl bedöms ha små chanser att överleva. Det ställs visserligen krav på samhället att medverka till att avveckling av sådana företag sker i en socialt acceptabel takt. Dessa krav bör enligt vår mening i första hand infrias genom andra typer av industri-. regional- eller arbetsmarknadspo- litiska åtgärder vid sidan av föreningarna. Det är väsentligt att föreningarna i dessa fall håller nära kontakt med och biträder såväl centrala organ som länsstyrelser och länsarbetsnämnder. '

Då det gäller företag inom branscher som är föremål för betydande struk- turomvandling bör ärenden om direktlån avgöras i samråd med industri- verket för att få bättre riksöversikt. Samråd med andra centrala myndigheter arbetsmarknadsstyrelsen. överstyrelsen för ekonomiskt försvar m fl — kan bli påkallat då frågan om kreditstöd till ett visst företag enligt föreningens bedömning är av mer väsentlig betydelse från regionalpolitisk. sysselsätt- ningspolitisk eller försörjningspolitisk synpunkt.

Vi vill i detta sammanhang betona att den huvudsakliga inriktningen av kreditstödet på lönsamma eller. åtminstone på sikt utvecklingsbara företag bör gälla både den direkta långivningen från föreningarna och de lånega- rantier som avgörs av industriverket.

En annan fråga som» rör inriktningen av kreditstödet gäller huruvida fö—

retag bör vara berättigat till stöd utan att personalens anställningsförhål- landen är reglerade genom avtal med behörig facklig organisation. Det har från fackligt håll hävdats att företagareföreningen vid bedömning av en låneansökan dels bör ta hänsyn till huruvida sådant avtal finns. dels bör inhämta yttrande från bla den avtalsslutande fackliga arbetstagarorgani- sationen. dels i beslutsunderlaget bör ha en bedömning av arbetsplatsens miljö.

Industriverket har i denna fråga i brev 1976-02-10 till vissa fackliga organisationer - anfört bl a att dess befogenhet att utfärda tillämpnings- föreskrifter inte sträcker sig längre än till mera allmänt hållna föreskrifter och att verket inte bör ge sig in i en detaljreglering av verksamheten eller föreskriva långtgående villkor för rätten att lämna ut direktlån. Verket går inte utanför den ram som har angivits av regeringen.

Enligt industriverkets mening faller undersökning av det berörda slaget inom ramen för gällande kungörelse i den mån den avser besked om hu- ruvida och i vilken mån omständigheter av angiven art påverkar sökandens kreditvärdighet. Om tex företaget har förklarats i blockad eller varsel om blockad har utfärdats av vederbörande fackförening därför att företagaren vägrar att teckna avtal för arbetstagarnas räkning på de villkor som enligt kollektivavtal gäller för branschen. är detta en omständighet som enligt industriverkets mening i hög grad kan antas påverka företagets lönsamhet och därmed dess kreditvärdighet. Detta kan då föranleda att ansökan om direktlån lämnas utan bifall. Vidare kan miljön på arbetsplatsen vara sådan att företagaren kan tvingas vidta kostnadskrävande åtgärder till förbättrande av miljön. något som kan sätta lönsamheten i fara och leda till att kre- ditvärdigheten bedöms vara dålig. Självfallet är det enligt verket intet som hindrar att löntagarnas företrädare i styrelsen med ledning av föredragnings- listan och genom sina naturliga kontakter med de anställdas organisationer med beaktande av tillämpliga sekretessregler undersöker hur det förhåller sig i detta hänseende.

Vid riksdagens behandling av en motion i frågan år 1976 anslöt sig nä- ringsutskottet enhälligt till industriverkets ståndpunkt. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets mening.

Även vi anser att en företagareförening skulle gå utanför ramen för gäl- lande ordning — vilken vi i huvudsak anser bör bestå — om föreningen av andra skäl än de nämnda skulle låta sin kreditbedömning påverkas av miljö- eller avtalsförhållanden. Föreningarna bör kunna anförtros uppgiften att göra en allsidig kreditbedömning utan centrala föreskrifter i detta hän- seende. Vi förutsätter att föreningarna i sitt utredningsarbete regelmässigt har kontakt med företrädare för de anställda och deras organisationer likaväl som med representanter för företagsledningen. Genom den nyligen införda medbestämmandelagen kan vidare förutsättas att de anställda på något sätt står bakom eller är informerade om företagets låneansökan. i vart fall om det gäller lån av större betydelse.

11.2.2. Målgrupp för kreditstödet

Inriktningen vad gäller företagsstorlekar. näringsgrenar osv bör i princip vara gemensam för föreningarnas olika verksamhetsgrenar. Av bl a resurs-

skäl bör dock vissa branscher under en övergångstid vara undantagna från 'denna princip. så till vida att företagen endast kan bli föremål för förening- arnas rådgivning och företagsservice i övrigt. Vi har redovisat våra över- väganden i fråga om målgruppen i kapitel 9. och därvid angivit vilka nä- ringsgrenar och branscher som bör komma i åtnjutande av kreditstödet re- spektive föreningarnas övriga tjänster.

Vad här sagts gäller målgruppen för föreningarnas direktlån samt för in- dustrigarantilånen. I fråga om övriga låne- och bidragsformer som admi- nistreras av föreningarna gäller vad som stadgas i varje särskilt fall. Sålunda har såväl energisparbidragen som garantilånen för arbetsmiljön givits en vidare målgrupp än föreningarnas huvudsakliga kreditstödjande verksamhet.

Liksom hittills bör kreditstödet utgöra ett komplement till ordinarie kre- ditinstituts utlåning. Målgruppen bör därför som hittills begränsas till att gälla företag som på grund av dåliga lånesäkerheter inte kan få hela sitt kreditbehov tillgodosett på den ordinarie lånemarknaden. Vi utvecklar detta närmare i avsnitt 11.5 i det följande.

11.2.3. Låneändamål I nu gällande låneförfattning (2 ä') anges att stöd får lämnas för

"nybyggnad. tillbyggnad. ombyggnad eller inredning av lokaler eller anläggningar som äro nödvändiga för verksamheten.

anskaffning av maskiner. arbetsredskap eller verktyg. samt om särskilda skäl föreligga. förvärv av fabriksbyggnad. som är avsedd att användas i verksamheten. eller anskaffning av omsättningstillgångar eller kostnader för ut— veckling och marknadsföring av produkter."

Dessutom får kreditstöd. om särskilda skäl föreligger. lämnas sammanslutning av företag inom målgruppen i syfte att främja avsättningen av deras pro- dukter eller för att möjliggöra tillkomsten av kollektiva verkstadsanlägg- ningar. Det bör framhållas att de åtgärder som kan vara stödberättigade är I och enligt vår mening bör förbli — gemensamma för både direktlånen och garantilånen.

Industriverket har ifrågasatt det meningsfulla i att specialdestinera det statliga kreditstödet till vissa användningsområden. Stödet ingår ofta i ett ”kreditpaket". avseende att ge företaget en sund finansiering. Det skulle exempelvis kunna vara motiverat i vissa fall att medelst kreditstöd möj- liggöra för. ett företag att förvärva aktierna i ett annat företag för att trygga dettas fortlevnad eller att underlätta andra former av ägarskiften. Det är industriverkets mening att ändamålsparagrafen bör omarbetas och ges en mer generell utformning. .

Vi delar denna uppfattning och anser att ifrågavarande paragraf bör ändras och ges en vidare innebörd. Sålunda föreslår vi även att kravet på särskilda skäl för kreditstöd för anskaffning av omsättningstillgångar respektive för utveckling och marknadsföring av produkter utgår. Dessa låneändamål är väsentliga för företagen och stöd har i praktiken ofta utgått för att just förstärka rörelsekapitalet. Riksdagen har. som nämnts i det föregående. sär- skilt slagit fast att lån skall kunna utgå för att täcka kostnader i samband

med utveckling och marknadsföring av produkter. Särskilda skäl bör enligt vår uppfattning ej heller krävas för att stöd till förvärv av fabriksbyggnad skall kunna lämnas.

Vi anser vidare att finansiering av aktieköp i ett annat företag bör in- rymmas i låneändamålet för föreningarnas kreditstöd. Då industriverket eller vederbörande företagareförening från företagsekonomiska och/eller sam- hällsekonomiska utgångspunkter finner det motiverat att ett företag utökar sin kapacitet genom att förvärva aktierna dvs i praktiken både tillgångar och skulder — i ett annat företag. snarare än bara motsvarande tillgångar. bör förvärvet sålunda kunna ske med hjälp av statligt kreditstöd. Även köp av annan byggnad än fabriksbyggnad som är nödvändig för rörelsen bör kunna få finansieras med hjälp av kreditstöd.

Vad sedan gäller olika typer av sammanslutningar av företag finner vi det väl motiverat att sådana kan få kreditstöd även i fortsättningen. Stöd- berättigade ändamål bör därvid inte såsom nu inskränkas till att avse mark- nadsföring och kollektiva verkstadsanläggningar. Även utvecklingsarbete bör kunna bekostas med hjälp av kreditstöd.

11.3. Behov av nya stödformer

Under senare år har framförts förslag om utvidgningar av det statliga kre- ditstöd som förmedlas av företagareföreningarna. inte minst föratt underlätta en önskvärd expansion av bärkraftiga mindre företag. Dessutom pekar. som nämnts tidigare industriverkets utredning på vissa områden eller faser i ett företags utveckling där behovet av lån inte till fullo motsvaras av kre- ditutbudet. Vi skall i detta avsnitt närmare beröra några sådana områden. nämligenjöretagsetablering, köp avm'retag, förstärkning av eget kapital, pro- duktutveckling och marknadsföring samt vissa konsultinsatser.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att kreditförsörjningsfrågan endast utgör en av flera viktiga delfrågor som sammanhänger med de mindre fö- retagens situation. Förutom tillfredsställande lånemöjligheter måste ett fö- retag ha goda verksamhetsbetingelser i övrigt. exempelvis en skicklig ledning och personal i övrigt. en effektivt fungerande organisation samt marknads- anpassade produkter eller tjänster. Enbart ett ökat antal eller nya typer av fördelaktiga kreditformer med speciell småföretagsinriktning innebär sällan någon helhetslösning av enskilda företags problem. Insatser av rådgivande karaktär är ofta väsentliga för dessa företags utveckling. Industriverket fram— håller i sin utredning bla:

"Tvärtom skulle ett sådant synsätt kunna medföra att man i stället för att bidra till en mer effektiv produktionsstruktur i näringslivet riskerade att endast uppskjuta i och för sig nödvändiga strukturförändringar. Det är därför angeläget att insatser från samhällets sida för att avhjälpa vissa problem på kapitalanskaffningssidan kom- pletteras med tex åtgärder för att få till stånd en effektivare ekonomisk planering och styrning i de mindre och medelstora företagen. dvs aktiviteter som syftar till att åstadkomma en konkurrenskraftig verksamhet på längre sikt."

l 1 .3. 1 F öretagsetablering

Enligt allmän uppfattning finns ett behov av en kontinuerlig företagseta- blering. bl a för att kompensera för den nedläggning av företag som fört- löpande äger rum av olika skäl men också för att bibehålla eller höja nä- ringslivets innovationsnivå. Vi har i kapitel 10 närmare redogjort för dessa frågor. 1 bilaga 3 till betänkandet finns en närmare redovisning och analys av etableringsfrågan.

Nystartade företag möts ofta av en rad speciella problem som till stor del har att göra med "inkörningssvårigheter" av olika slag. Lönsamheten är sålunda ofta otillräcklig under de första åren för att företaget snabbt skall kunna generera ett betryggande eget kapital. Vidare har en privatperson som startar ett företag i allmänhet begränsade möjligheter att satsa risk- bärande kapital i tillräcklig omfattning. Låg soliditet. dålig lönsamhet. brist på lånesäkerheter. obeprövad verksamhetsinriktning och kapacitet m m bi- drar i sin tur till tveksamhet hos presumtiva kreditgivare. Osäkerheten och därmed riskmomentet tenderar att öka om nyetableringen genomförs för att exploatera delvis nyutvecklade och på marknaden oprövade produkter. Trots att det här många gånger rör sig om relativt begränsade kapitalbehov. saknas ofta de säkerheter som bankerna erfordrar för att kunna betala ut lån som tryggar företagets kapitalförsörjning under utvecklingsfasen.

Industriverkets utredning antyder att även de av samhället understödda instituten — såsom företagareföreningarna ofta är obenägna att låna ut pengar med så stor riskvillighet som krävs för att tillgodose ifrågavarande företags behov. Vi har i kapitel 5 redovisat att riskbenägenheten och kraven på lånesäkerheter varierar mellan de olika föreningarna.

Tillgången på krediter är visserligen inte den enda faktorn av betydelse eller ens alltid avgörande — för om en nyetablering skall lyckas eller ej. Enligt vår uppfattning skulle emellertid nyetableringar kunna stimuleras och underlättas genom att nystartade företag med särskilda lånebehov kunde ges förbättrade kreditmöjligheter. Detta behöver inte föranleda någon helt ny stödform utan bör kunna ordnas inom ramen för företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet.

För det första bör föreningarna kunna acceptera något större förlustrisker då det gäller att stödja nyetableringar. Såsom hittills bör kreditstöd dock inte lämnas såvida sökanden kan erbjuda sådan säkerhet att lån bör kunna erhållas genom det ordinarie kreditväsendet. Sålunda kan antas att behovet av stöd i allmänhet är större för företag som startas av privatpersoner än

i för nystartade dotterbolag inom befintliga koncerner. l Med hänsyn till att många nyetablerade företag har mycket ansträngd likviditet under uppbyggnadsskedet borde företagareföreningslån till dessa företag kunna förenas med amorteringsfrihet under längre perioder än vad som normalt är fallet enligt gällande ordning förslagsvis högst fem år. Sådana amorteringsanstånd bör dock endast beviljas då föreningen bedömer att de är nödvändiga för att etableringen skall kunna komma till stånd och företaget därmed ges möjlighet att utvecklas tillfredsställande. Våra överväganden om lånetider i övrigt redovisas i avsnitt 11.7 i det följande. Av skäl som närmare utvecklas i avsnitt 11.6 bör direkta räntesubventioner ej förekomma.

Vid många nyetableringar torde behovet av externt kapital — utöver vad som tillhandahålls genom bankväsendet. Investeringsbanken m fl — kunna täckas genom lån som föreningarna själva har att bestämma om. I avsnitt 11.11.2 föreslår vi nämligen en höjning av direktlånens nuvarande be— loppsgräns per företag. Då kapitalbehovet är större aktualiseras frågan om garantilån genom beslut av industriverket. Även i dessa fall bör möjligheter finns till ett särskilt stort risktagande och till lån med flera års amorte- ringsanstånd förslagsvis högst fem år.

Nystartade företag kan förmodas i allmänhet ha stort behov av rådgivning av olika slag. Det kan gälla organisationsfrågor. utbildning. marknadsföring etc. Det är därför angeläget att föreningarna i möjligaste mån. parallellt med kreditstödjande insatser. även förmedlar eller själva erbjuder dessa fö- retag service i lämpliga former.

11.3.2. Köp avföretag

En orsak till företagsnedläggning kan vara att företagets ledare/ägare av exempelvis åldersskäl vill dra sig tillbaka. samtidigt som inget annat företag eller enskild person vill eller kan köpa företaget och driva det vidare. Vid dödsfall kan dessutom beskattningsreglerna vid arvskifte försvåra för någon av arvingarna att ta över företaget.

Industriverket har i sin nämnda utredning påpekat att de finansiella pro- blemen vid enskilda personers förvärv av företag i hög grad är av just skat- teteknisk karaktär. Ett igång varande företag betingar ofta ett så högt pris att en enskild person som är villig att driva företaget vidare i allmänhet saknar egna medel av tillräcklig omfattning för att köpa det. Då en för- utsättning för fortsatt drift synes vara en koppling mellan företagsledning och ägande återstår för den presumtive köparen möjligheten att låna till köpeskillingen. Tänkbara långivare är den förutvarande ägaren. företaget eller ordinarie kreditinstitut. Oavsett långivare torde lånet behöva amorteras av successivt.

Amorteringar på de personliga lån varmed köparen finansierar sitt in- satskapital nödvändiggör på grund av marginalskatteeffekten mycket stora löneuttag ur företaget. Detta tenderar att försämra företagets likviditet och soliditet. Sålunda uppstår risk för finansiell urholkning av företaget som begränsar dess utveckling och därmed dess bidrag till produktion och sys- selsättning. Frågan har därför samhällsekonomisk vidd.

Önskemål har framställts — från bl a företagareföreningarna att förening- arna skulle ges möjlighet att i dylika situationer betala ut lån till privat- personer. Lånen skulle vara förknippade med mycket gynnsamma återbe- talningsvillkor. Även industriverket anser att problemet skulle kunna mild- ras genom tillskapandet av en ny stödform som innebär möjligheter för privatpersoner att på gynnsamma villkor låna till insatskapitalet vid köp av företag. Samtidigt framhåller dock verket. som nämnts. att problemet också är av skatteteknisk karaktär. Vad gäller skattemässiga aspekter på frågan om köp av företag. prövar företagsskatteberedningen (Fi 1970:77) olika möjligheter att genom ändrade beskattningsregler underlätta överlå- telser.

I övrigt anser vi att problemen tills vidare bör söka lösas utan att en

ny stödform tillskapas. Vi vill därvid främst peka på möjligheten att låna ur företaget. Denna möjlighet begränsades år 1973 i samband med att ak- tiebolagslagens 75% fick en utformning. som i princip förbjöd aktieägare m fl att låna ur sitt eget bolag. Motivet till låneförbudet var dels hänsyn till bolagets borgenärer. dels att hindra skatteflykt som tar sig uttryck i att aktieägare m fl tar lån från bolaget för privat konsumtion.

Emellertid innehåller lagen vissa regler om dispens från låneförbudet. Länsstyrelsen får efter ansökan medge undantag från förbudsreglerna om synnerliga skäl föreligger. Bolagets kända borgenärer skall som regel höras över ansökningen.

Föredragande departementschefen (prop 1973z93. sid 92—95) anförde vissa omständigheter som kan påkalla dispens från låneförbudet:

”Ett undantagslöst låneförbud skulle därför kunna leda till att en försäljning av fa- miljeföretaget framtvingas för att arvingarna skall få medel till arvsskatten. En sådan tvångsförsäljning skulle. som näringslivet framhåller. kunna innebära en betydande värdeförstöring. Från arvingarnas synpunkt skulle detta naturligtvis te sig oskäligt. Det är inte heller i de anställdas eller fordringsägarnas intresse att en försäljning genomförs om den innebär en värdeförstöring. Jag anser därför att det finns skäl för att öppna möjlighet till dispens från reglerna om låneförbud.

Även i andra situationer än den nyss beskrivna kan det finnas särskilda skäl att dispensera från låneförbudet. En delägare i ett familjeföretag kan tex ställa krav på att bli utlöst ur företaget. Övriga delägare kanske bara genom lån från bolaget kan skaffa de medel som behövs härför. Det kan i ett sådant fall finnas skäl att. med vederbörligt beaktande av borgenärsintressena. medge undantag från förbudet mot län i syfte att gäldenären skall förvärva aktier i det långivande bolaget. Jag vill inte heller utesluta möjligheten av att det. inom ramen för den kontroll som en dispensmyndighet kan utöva. kan finnas anledning att låta en person finansiera ett köp av ett aktiebolag genom lån från bolaget.

Vid dispensprövningen bör även borgenärsintressena beaktas. Enligt min mening bör för diSpens krävas att bolagets kända borgenärer — bla skatte- och kronofog- demyndighet — hörs över ansökningen. Om någon borgenär begär det. bör som för- utsättning för dispens gälla att borgenärens fordran betalas eller att betryggande sä- kerhet ställs för den."

Vi vill fästa uppmärksamheten på att dispensmöjligheten i flera fall torde kunna överbrygga de ovannämnda svårigheterna. Företagareföreningarna bör kunna upplysa berörda företag om förutsättningarna för att dispens skall komma ifråga. De näringspolitiska aspekterna skulle i högre grad kunna beaktas såvida föreningarna regelmässigt får avge yttranden i dispensären- den. Föreningarna har enligt vår mening kompetens att bedöma huruvida dispens erfordras för att ett företag skall kunna överföras i ny ägo och därmed leva vidare.

För diSpens i dessa fall bör rimligen krävas att lånet från företaget betalas tillbaka enligt en fastställd amorteringsplan. Därvid bör dock beaktas att företagets likviditet inte äventyras till följd av att amorteringarna kräver sådana stora löneuttag som beskrivits inledningsvis i detta avsnitt.

11.3.3. Förstärkning av eget kapital

Svårigheten för många mindre och medelstora företag att få erforderligt externt främmande kapital. tex i form av lån eller varukrediter. bottnar

i att det egna kapitalet av kreditgivarna anses vara för litet. ] den mån ägaren inte velat eller förmått att själv satsa ett riskbärande kapital av till- räcklig storlek, tenderar kreditgivarna att löpa relativt stor risk för låne- förluster.

De mindre och medelstora företagen saknar i allmänhet den möjlighet att utifrån förstärka det egna kapitalet. som de större företagen har genom aktiemarknaden. Detta sammanhänger med faktorer både inom och utanför företagen ifråga. (För närmare analys av orsakerna till dessa svårigheter hän- visas till industriverkets utredning.) Många mindre företag saknar dessutom förmåga att själva generera egna vinstmedel i tillräcklig omfattning. inte sällan på grund av en stark expansion.

Industriverkets utredning ger vid handen att soliditeten för de mindre och medelstora företagen i genomsnitt är betydligt lägre än för större företag. Med hänsyn till risken för likvidation då viss del av det egna kapitalet är förbrukat är företag med låg solvens lätt sårbara för tillfälliga affärsmot- gångar. Vidare minskar möjligheten för ett företags kreditgivare att erhålla full betalning vid en avveckling. såvida företaget inte har ett betydande eget kapital. Detta kapital löper nämligen den största risken och kan tjäna som "buffert" för långivarna vid likvidatiöner. Förhållandet får betydelse i synnerhet för leverantörer och andra långivare vars fordringar har låg prio- ritet i konkurser.

Det torde således stå klart att de mindre företagens ofta dåliga soliditet försämrar deras möjligheter att lånevägen få sitt kapitalbehov tillgodosett. Även för kreditinstitut som avses kunna ta stora risker i sin verksamhet är storleken av det egna kapitalet hos presumtiva låntagare av betydelse vid kreditbedömningen. Sålunda skall tex företagareföreningarna i sin kre- ditverksamhet enligt gällande författning beakta ”i vilken utsträckning eget kapital insatts i rörelsen”. Vi anser att föreningarna även fortsättningsvis bör ta hänsyn till denna faktor.

Företagareföreningarnas Förbund har i skrivelse 1976-06-09 till kapital- marknadsutredningen föreslagit bl a att föreningarna får möjlighet att för- stärka det egna kapitalet i företagen genom att bevilja s k kapital/ån. Dessa avses utgå direkt till företagen för att genom stärkt soliditet öka möjligheterna till normal externfinansiering. Kapitallån skulle som andra lån vara åter- betalningspliktigt men få inräknas i det egna kapitalet bl a då det gäller att fastställa om likvidationsplikt föreligger eller inte. Det skulle således i exempelvis en konkurssituation få sämre prioritet än leverantörskrediter. Effekten av sådana kapitallån skulle enligt enligt förbundet bli att företagens möjligheter att erhålla krediter från bl a leverantörer förbättras.

Även andra tänkbara möjligheter att förstärka det egna kapitalet finns dock för mindre företag som inte genom generering av vinster eller ägar- tillskott kunnat skaffa tillräckligt eget kapital. En sådan möjlighet är att ta in fler delägare i företaget. Vi är dock medvetna om att det i praktiken är en mycket begränsad krets av personer som har intresse av att gå in som minoritetsdelägare i mindre företag. I många fall är också den ursprung- liga ägarkretsen obenägen att delvis frånhända sig kontrollen av företaget.

En annan möjlighet till en förstärkning av kapitalet erbjuds genom Fö- retagskapita/ AB:s verksam het. Företagskapital — som ägs till hälften av staten och till hälften av bankväsendet — har till uppgift att tillhandahålla riskvilligt

kapital till mindre och medelstora företag med goda utvecklingsmöjligheter. Bolaget kan i detta syfte genom riktade nyemissioner förvärva aktier och andelar som i rösthänseende är minoritetsposter. En grundtanke med verk- samheten är att den ursprungliga ägarkretsen skall behålla ett dominerande inflytande över företaget. De avses även få optionsrätt på de aktier som förvärvats av Företagskapital.

I syfte att bättre kunna medverka till att lösa kapitalproblem i mindre och medelstora företag har Företagskapital i skrivelse till regeringen är 1976 föreslagit vissa utvidgningar av reglerna för och organisationen av bolagets verksamhet. Bl a föreslås att bolaget får möjlighet — förutom att göra ka- pitaltillskott genom nyemission att även förvärva befintliga aktier i företag.

En utveckling av Företagskapitals verksamhet skulle enligt vår uppfatt- ning kunna lösa kapitalanskaffningsproblemen i många mindre och me- delstora företag och sålunda minska behovet av att införa en ny stödform för ändamålet. Företagareföreningarna bör i stor utsträckning kunna hänvisa företag till de möjligheter som här beskrivits. när det gäller att söka förbättra kapitalstrukturen i mindre företag. Som komplettering till dessa möjligheter är enligt vår uppfattning emellertid förslaget om kapitallån av intresse och bör prövas.

Vi vill samtidigt framhålla att samhället inte bör erbjuda företagen eget kapital i sådan utsträckning att ägarnas incitament att själva satsa kapital väsentligen bortfaller. Den koppling söm torde finnas mellan ägarnas per- sonliga risktagande och deras känsla av ansvar för och delaktighet i verk- samheten kan enligt vår uppfattning bidra till en positiv utveckling av fö- retagen ifråga. Dessutom bör påpekas att en väsentlig utvidgning av sådan bidragsgivning som exempelvis kapitallån i praktiken innebär skulle ställa sig betydligt kostsammare för samhället än de befintliga låne- och garan- tiformerna.

Sammanfattningsvis anser vi det viktigt att åtgärder vidtas för att förbättra de mindre företagens tillgång på eget kapital. lnte minst betydelsefullt är detta i samband med expansion inom ett företag eller etablering av ett helt nytt företag. Det torde dock vara mindre lämpligt att införa helt nya stödformer, såvida företagens kapitalbehov kan tillgodoses inom ramen för befintliga instituts verksamhet efter eventuellt behövliga regeländringar eller resursförstärkningar. Vi har efter kontakt med kapitalmarknadsutredningen som väntas lägga fram sitt betänkande under år 1977 erfarit att ut- redningen kommer att pröva bl a förslaget om kapitallån. Mot bakgrund härav och med hänsyn till våra snäva tidsmarginaler har vi valt att inte söka närmare utreda vilka konsekvenser i form av lagändringar etc som det väckta förslaget skulle få om det genomfördes.

11.3.4. Produktutveckling och marknadsföring

Det anses från samhällets sida angeläget att i olika former stödja de mindre och medelstora företagens ansträngningar att vidareutveckla sina befintliga och utveckla nya marknadsanpassade produkter. I bla propositioner och motioner till riksdagen har betonats vikten av att dessa företag får hjälp till en effektiv marknadsföring av befintliga och nya produkter. inte minst på exportmarknaden. Statsmakterna har tillskapat eller medverkat till in-

rättandet av en rad organ som helt eller delvis har till syfte att ge företagen sådant stöd. Här kan nämnas STU, statens utvecklingsfond, exportrådet. olika finansieringsinstitut etc. Vad gäller företagareföreningarna har inom ramen för företagsserviceverksamheten som vi beskrivit närmare i kapitel 4 — stor vikt lagts vid just rådgivning i produktutvecklings- och marknads- föringsfrågor.

I olika sammanhang, bl a i riksdagsmotioner, har de senaste åren väckts förslag om speciell kreditgivning via företagareföreningarna i syfte att på projektbasis stödja produktutveckling i mindre och medelstora företag. För- slagsställarna har visserligen hänvisat till de möjligheter som redan finns genom bl a STU:s verksamhet. Samtidigt har emellertid betonats att in- satserna bör ligga så nära företagen som möjligt och att företagareförening- arna därför borde kunna — i samarbete med STU förmedla sådana krediter.

Genom beslut av statsmakterna år 1976 har, som nämnts i det föregående, föreningarna fått möjlighet att lämna ut direktlån för produktutveckling och marknadsföring. Denna verksamhet bör kunna utvecklas vidare. De nu framförda förslagen tar sikte på möjligheter för föreningarna att kunna bevilja villkorliga lån. Ett sådant lån avses vara knutet till ett visst projekt inom exempelvis området produktutveckling. Genom att lånet endast skulle behöva återbetalas i den mån projektet faller väl ut, kan företaget ha lättare att satsa på riskfyllda projekt utan att för den skull behöva befara konkurs såvida projektet misslyckas och lånet inte kan amorteras.

För vår del anser vi det väsentligt att bygga vidare på den form av kre- ditstöd genom villkorliga projektbundna lån som förmedlas genom bl a STU. Att införa en ny stödform för företagareföreningarna kan dock vara ägnat att splittra deras verksamhet och försvåra företagens överblick över de be- fintliga stödmöjligheterna. Föreningarna borde istället kunna tillgodose det aktuella behovet av rent produktutvecklingsstöd genom ökad samverkan med bl a STU. Enligt vad vi erfarit överväger STU-kommittén (l l974:06) fn hur föreningarna på ett mer aktivt sätt skall kunna förmedla STU:s tjänster till de mindre och medelstora företagen. Vad gäller behovet av stöd för mindre kostsamma konsultinsatser hänvisas till avsnitt 11.3.5.

Statens utvecklingsfond lämnar stöd till utvecklingspröjekt. där de kom- mersiella riskerna är betydande. Fonden arbetar också med den typ av vill- korliga lån som nyss beskrivits. Enligt vad vi erfarit har fonden redan i dag ett nära samarbete med flertalet föreningar. Det är därför vår åsikt att det aktuella behovet av stöd för produktutveckling och marknadsföring kan tillgodoses genom att utvecklingsfondens samarbete med samtliga för- eningar ytterligare fördjupas, så att företag med motsvarande behov kan vända sig till länets företagareförening och snabbt bli hänvisade till fonden. För att tillgodose behovet av stöd till marknadsföring utan samband med utveckling av nya produkter anser vi det vara önskvärt att fondens inriktning vidgas. så att fonden även kan stödja rena marknadsinvesteringar.

Vi anser sålunda att den föreslagna utvidgningen av utvecklingsfondens möjligheter, i kombination med ett ytterligare fördjupat samarbete mellan fonden, STU och föreningarna, i första hand bör prövas för att tillgodose de aktuella behoven. Med hänsyn till frågans vikt bör det emellertid efter viss tid bli föremål för ny prövning huruvida behov ändå kvarstår att ge föreningarna direkta möjligheter att bevilja villkorliga lån för att stödja pro- duktutveckling och marknadsföring i mindre företag.

11.3.5. Stöd till speciella konsultinsatser

Vi har i det föregående behandlat frågan om finansiellt stöd i särskilda former från företagareföreningarna för att främja bl a nyetablering. produkt- utveckling och marknadsföring. Vi förordade därvid att dessa behov i första hand skulle söka tillgodoses inom ramen för redan befintliga stödformer. i förekommande fall efter erforderlig ändring av reglerna för respektive or- gans stödgivning. Emellertid kvarstår på främst ovannämnda områden be- hov av en möjlighet till mindre stödinsatser. som synes väl lämpade för föreningarna att handlägga.

I en nyetableringssituation eller inför valet att satsa på en ny produkt eller marknad måste ett företag i allmänhet göra vissa preliminära och för— beredande utredningar. Det kan exempelvis gälla att förbereda en ansökan till STU, vilket kan kräva vissa preliminära tekniska undersökningar. En förberedande marknadsanalys kan behöva genomföras innan beslut fattas om att starta ett företag eller utveckla en ny produkt. Det berörda företaget. eller den enskilde personen. saknar emellertid ibland medel för att finansiera dessa preliminära undersökningar. Dessutom är företagen i många fall obe- nägna att ta på sig kostnader av ifrågavarande slag, eftersom intäktssidan är mycket svår att bedöma i ett tidigt stadium av ett projekt. Man avstår därför i många fall från att vidareutveckla idén. Det finns därför skäl att överväga ett finansiellt stöd från samhället för ifrågavarande slag av un— dersökningar.

Några av de produktutvecklingsråd som har personella eller andra be- röringspunkter med vissa företagareföreningar. och vilka vi har redovisat i kapitel 4. har möjlighet att finansiellt stödja mindre kostsamma konsult- insatser av detta slag. Medel för ändamålet har anvisats från landsting och primärkommuner. Stödet lämnas som regel i form av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet.

Vi anser det angeläget att föreningarna i samtliga län får möjlighet att finansiellt bistå företag och presumtiva företagare vid preliminära under— sökningar av det slag som beskrivits ovan. Det är väsentligt att föreningarna med sitt stora kontaktnät visavi de mindre företagen kan fånga upp och medverka till att genomföra de idéer till produktförnyelse m ni som annars kanske inte skulle få möjlighet att prövas. Vi föreslår därför att staten anvisar särskilda medel till föreningarna att användas för stöd till främst konsult- insatser avseende sådana preliminära utredningar som enligt föreningarnas bedömning är angelägna men inte kan genomföras och finansieras utan samhällets stöd.

Vi vill betona att sådan samhällsfinansiering av konsulttjänster bör fö- rekomma endast som komplement till andra befintliga finansieringsformer och i fall då föreningarna inte själva har kompetens på det aktuella området. Grundprincipen för föreningarnas egen konsultverksamhet bör som vi har redovisat i kapitel 10 vara att sådana insatser bör göras på mark- nadsmässiga villkor. Den särskilda formen av konsultstöd som nu föreslås bör därför användas med försiktighet. så att föreningarna undviker att rent allmänt bedriva subventionerad konsultverksamhet. Utöver de nämnda kri- terierna projektets angelägenhetsgrad. behov av specialistkompetens och brist på alternativa finansieringssätt kan användning av den föreslagna

Stödformen ytterligare motiveras av att en sådan mindre utredning måste genomföras snabbt. Stödvillkoren bör utformas så att stödet från föreningarna inte används för att konkurrera ut redan befintliga finansieringsformer såsom banklån eller villkorliga lån från exempelvis STU eller utvecklingsfonden.

] praktiken bör stödet kunna fungera så att företagareföreningen efter godkännande av företaget håller i hela projektet. dvs föreslår lämplig konsult. upphandlar tjänsten ifråga samt finansierar insatsen till den del den inte kan bekostas på annat sätt. Enligt vår uppfattning bör också branschor- ganisationerna kunna användas förifrågavarande konsultinsatser. Föreningen bör hålla löpande kontakt med konsulten för att försäkra sig om att denne begränsar sitt arbete till att avse just den av oss förordade typen av mindre kostsamma. preliminära eller på annat sätt begränsad undersökning. Hu- vudregeln bör vara att stödet inte lämnas direkt till företaget.

Stödet bör lämpligen utgå i form av lån med villkorlig återbetalnings- skyldighet. Lånet skall således betalas tillbaka endast i den mån projektet — dvs nyetableringen. satsningen på den nya produkten eller marknaden etc verkligen lyckas. Om återbetalningsskyldighet inträder bör låntagaren betala normal ränta och eventuellt sådan risktäckningsavgift eller royalty somöverenskommits med föreningen. Såvida enighet inte skulle råda mellan parterna om huruvida projektet lyckats eller ej. bör det i första hand an— komma på företaget att efter viss tid ge belägg för att projektet misslyckats. Ett tänkbart kriterium på ett lyckat utvecklingsprojekt kan vara att den nya produkten i viss omfattning börjat tillverkas och säljas kommersiellt. Avtal om villkoren för stödet. inklusive formerna för återbetalning bör träffas innan stödet utbetalas.

I regel bör förutsättas att företaget svarar för förslagsvis halva kostnaden av den aktuella undersökningen. Eftersom stöd enligt vår mening bör lämnas endast för mindre kostsamma. preliminära konsultinsatser. bör de villkorliga lånen i varje enskilt fall kunna begränsas till högst 20000 kronor.

Medel till verksamheten bör utgå under ett nytt anslag (eller en ny an- slagspost) på statsbudgeten. Medlen bör disponeras av industriverket som efter anmälda behov fördelar dem till de olika föreningarna. Såsom sker med föreningarnas ordinarie låneverksamhet bör verket årligen. efter sam- manställning av föreningarnas behov av ytterligare medel. i sin anslags- framställning äska medel för nästkommande budgetår. Föreningarna bör erhålla dessa medel såsom bidrag och i sina räkenskaper under särskilda titlar redovisa de balans- respektive resultatposter som föranleds av verk- samheten. Återbetalda lån från företagen bör successivt användas till nya villkorliga lån, vilket i motsvarande mån minskar behovet av nya medel över statsbudgeten.

1f.3.6 Regionala utvecklingsbanker

En ny typ av mellanhandsinstitut. s k regionala utvecklingsbanker. har de senaste åren föreslagits i riksdagsmotioner. En utvecklingsbank skulle därvid finnas i exempelvis var och en av de fem eller sex regioner i vilka landet skulle indelas. Bankernas verksamhet skulle finansieras med medel ur all- männa pensionsfonden. och syftet skulle vara att genom aktieteckning och långivning stödja företag inom regionen med riskvilligt kapital. Utlånings-

verksamheten skulle enligt förslaget kunna bedrivas inom det etablerade bankväsendets ram. En effekt som de föreslagna utvecklingsbankerna skulle föra med sig vore att kreditrestriktioner inte skulle behöva drabba ”fel” företag. nämligen företag i sådana regioner där den ekonomiska aktiviteten är låg men tillgången på produktionsresurser är god. Förutom genom direkt finansiellt stöd skulle även insatser i andra former kunna sättas in för att utveckla regionens näringsliv.

Vi finner förslaget om regionala utvecklingsbanker intressant bla så till vida att det aktualiserar behovet av stöd till ekonomiskt mindre utvecklade regioner. Det bör dock påpekas att lokaliseringsstödet delvis har samma syfte som de föreslagna utvecklingsbankerna avses få. Bankerna skulle vidare enligt förslaget få uppgifter som till stor del sammanfaller med företaga- reföreningarnas kreditstödjande verksamhet.

Förslaget om regionala utvecklingsbanker torde ligga utanför företaga- reföreningsutredningens direktiv men enligt vad vi erfarit kommer kapi- talmarknadsutredningen att behandla frågan. I viss mån kommer vad som åsyftas i förslaget att tillgodoses i våra förslag. Vi föreslår i detta kapitel att föreningarna bl a skall få lämna större lån och medge längre amorte- ringstider än fri. att villkorliga lån skall kunna lämnas för vissa kon- sultinsatser samt att föreningarnas tillgång på lånemedel förstärks.

Vi anser därför att effekterna av bl a den föreslagna utvidgningen i fråga om företagareföreningarnas kreditverksamhet bör avvaktas innan förslaget om regionala utvecklingsbanker slutligt prövas.

11.4. Kreditstödets former

Det statliga kreditstödet via företagareföreningarna utgår fn som dels direkta lån, dels lånegarantier. l detta avsnitt redovisar vi våra överväganden rörande stödets former. Valet av former får även konsekvenser för finansiering av verksamheten. Flera förslag till förändringar i denna fråga har under hand väckts i olika sammanhang. Härvid har främst berörts olika för- och nack- delar med direkta lån respektive lånegarantier. Denna fråga prövades av statsmakterna år 1968 i samband med översynen av föreningarnas verk- samhet. varvid övervägande skäl ansågs tala för att såväl direktlånegivningen ; som garantigivningen skulle behållas.

Om man skulle överväga att frångå systemet med garantilån över bankerna vore en lösning en utökad statlig lånefond, som skulle täcka det behov av kreditstöd som motsvaras av de nuvarande garantilånen och direktlånen sammantagna. I huvudsak mynnar ett sådant system ut i en centralt ad— ministrerad fond. från vilken föreningarna inom vissa ramar skulle rekvirera medel efter behov för utlåning enligt sedvanliga kriterier. Från denna fond skulle även större lån — motsvarande dagens industrigarantilån — kunna utbetalas efter beslut av industriverket. Systemet skulle kunna läggas upp så att den tekniska lånehanteringen antingen sköttes centralt av fonden eller av riksbankens avdelningskontor. eller också genom avtal överläts på olika affärsbanker i likhet med administrationen av lokaliseringslånen. De låneförluster som uppkommer sedan föreningarna utnyttjat till buds stå- ende säkerheter för att få täckning för statens fordran på konkursdrabbade

företag skulle belasta fonden centralt.

Bland fördelarna med det skisserade systemet kan märkas ett minskat beroende av bankerna vid tex räntesättning samt inte minst större möj- ligheter att kunna förse företag med riskvilliga krediter även i tider av kre- ditrestriktioner. Det har även hävdats att det är dyrt för staten att anlita bankerna för förmedling av garantilån. Föreningarna skulle inom ramen för det föreslagna systemet även kunna avlastas viss administrativ låne- hantering genom att dessa uppgifter skulle kunna skötas centralt av den statliga fonden. Vi har vid kontakter med företrädare för bankväsendet erfarit att bankerna i och för sig torde lägga stor vikt vid att samhället kan erbjuda en effektivt fungerande riskkreditgivning som komplement till den ordinarie bankutlåningen. Frågan om i vilken utsträckning bankerna själva genom garantilånegivning skall finansiera samhällets riskkreditgivning synes vara av underodnad betydelse. med tanke på den marginella omfattning ga- rantilånegivningen hitintills har haft.

Som argument för att behålla det nuvarande garantisystemet kan anföras att företag som får garantilån på ett bättre sätt kan samla sina krediter hos sin ordinarie långivare. Denne svarar för kassatjänst. säkerhetsförvaring m m och avlastar därmed samhället dessa uppgifter. Ett garantisystem ställer dessutom mindre anspråk på statsfinansiellt utrymme än vad som bleve fallet om en fond skulle byggas upp. Lån ur en separat fond skulle möjligtvis även komma att öka risken för konkurrens med den ordinarie kreditmark- naden som ju endast i mån av behov bör kompletteras med statligt kre- ditstöd. . En variant på nyssnämnda modell skulle kunna vara att behålla ga- rantisystemet men endast ge garanti för lån genom ett kreditinstitut. tex PK-banken eller lndustrikredit. Detta institut skulle då hålla sådan lån- givning avskild från övrig verksamhet och tillämpa av staten fastställda lånevillkor. Systemet skulle medge möjligheter för staten att reglera utlåning- - ens omfattning i tider av kreditrestriktioner. utan att staten förden skull behöv- de tillskjuta medel.

Vi har funnit att övervägande skäl talar för att garantilånen behålls i sin nuvarande utformning. Det har anförts att garantilånesystemet inneburit otillräckliga möjligheter att kunna tillförsäkra småföretagen erforderliga lån i tider av kreditåtstramning. Garantilånen har emellertid genom beslut av riksbanken hösten 1976 fått ändrad status. på så sätt att de inte längre i likhet med bankernas övriga lån behöver belasta det 5 k utlåningstaket. Detta behandlas vidare i avsnitt ll.lO.4.

Genom det utvidgade samarbetet mellan Investeringsbanken och före- tagareföreningarna banken beviljar lån på 500000 kr utöver förenings 300000 kr minskar dessutom sannolikt behovet av garantilån av stor- leksordningen upp till 800000 kr. Den höjning av direktlånegränsen som vi föreslår i det följande torde ytterligare komma att öka detta belopp. Genom vidgade möjligheter till direkt utlåning för föreningarna torde garantilånen sålunda bli färre och främst bli aktuella i mer komplicerade och riskbetonade ärenden. samtidigt som de i högre grad kommer att användas för att täcka större kapitalbehov hos de enskilda företagen. Genom att garantilånen blir färre och ändrar inriktning samt särbehandlas vid beräkning av överskri- dande av bankernas lånetak Vid kreditrestriktioner. bortfaller till stor del

argumentet att de utgör ett otillräckligt instrument i tider av restriktiv kre- ditpolitik. Möjlighet bör dessutom finnas att. liksom nu. föreningarna efter godkännande av industriverket kan lämna ut lån som överstiger den sed- vanliga direktlånegränsen.

En centralt administrerad fond för direktutlåning motsvarande dagens garantilån och direktlån sammantagna — skulle visserligen kunna medföra en rationellare kassatjänst. Vi anser emellertid att det för direktlånens del är väsentligt att bevara den nära kontakt med företagen som torde följa med att uppgifter som avisering. lånebevakning. säkerhetshantering etc sköts regionalt. Detta kan som nu skötas antingen av föreningen direkt. av riks- bankskontoret eller av en annan bank på orten. i nära samråd med föreningen (se vidare avsnitt 11.11.4).

I och för sig skulle man kunna tänka sig att kreditstödet uteslutande kunde utgå i form av lånegarantier. Vi anser dock att ett sådant system skulle ha den avgörande bristen att föreningarna skulle berövas möjligheten att snabbt och på egen hand besluta om och utbetala lån.

I den fortsatta framställningen rörande bl a olika tekniska aspekter på och överväganden om förändringar av kreditstödet utgår vi sålunda från att nuvarande ordning med både garantilån och direktlån kommer att råda även fortsättningsvis. Vad gäller våra överväganden angående den fortsatta finansieringen av direktlånen hänvisas till avsnitt 11.11.1.

11.5. Risknivå och lånesäkerheter

11.5.1. Risknivå i allmänhet

Det kreditstöd som förmedlas genom företagareföreningarna är. som vi ti- digare angivit. avsett att vara starkt riskbetonat främst på så sätt att lån och garantier kan lämnas mot svaga lånesäkerheter. Denna karaktär av kom- plement till det ordinarie bankväsendet bör enligt vår mening också fort- sättningsvis prägla stödgivningen. Risktagandet bör även kunna yttra sig i att kreditstöd kan beviljas nystartade eller i övrigt expanderande företag, eller då företagen ifråga står inför starkt riskbetonade projekt på exempelvis marknadsförings- eller produktutvecklingsområdet.

I kapitel 5 redovisade vi att den i allmänhet tillämpade risknivån hitintills varierat betydligt mellan de olika föreningarna. Vissa föreningar synes % empelvis i högre grad än andra ha vägt in sociala och samhällsekonomiska kriterier i sin långivning. vilket kan ha minskat kraven på att utföra och/eller beakta resultatet av ingående företagsekonomiska kreditutredningar. Företag i olika län har på så sätt varierande möjligheter att få del av kreditstödet. Skillnaderna i fråga om risknivå har bidragit till att låneförlusterna varierat mellan ca 0.5 procent och ca 10 procent av utlånat kapital. Dessa olikheter i fråga om förlustnivåer synes inte heller ha utjämnats under senare år.

Det har från vissa föreningar ansetts angeläget att statsmakterna om möj- ligt klarare uttalar vilken risknivå föreningarna kan och bör tillämpa i sin låneverksamhet. Vi anser i och för sig att företag i olika län skall ha i stort sett likartade möjligheter att erhålla statligt kreditstöd. Det är emellertid svårt och från flera synpunkter mindre önskvärt att söka helt likrikta de

olika föreningarnas risk- och förlustnivåer. Visserligen är en alltför stor för- siktighet i utlåningen. eventuellt även kombinerad med krav på goda lå- nesäkerheter. inte förenlig med kreditstödets syfte att utgöra komplement till det ordinarie kreditväsendet. En låg förlustnivå beror dock långt ifrån alltid på en överdriven försiktighet. En noggrann riskprövning bidrar själv- fallet till att begränsa låneförlusterna. Vissa föreningars betydande låne- förluster synes vidare. som nämnts. delvis ha orsakats av att föreningarna funnit behov av att väga in bl a sysselsättnings- och regionalpolitiska hänsyn i enskilda låneärenden. Med hänsyn till bla den lägre industrialiserings- graden och sämre förutsättningar i övrigt för näringslivet i främst stora delar av Norrland är det emellertid enligt vår mening ofrånkomligt att för- eningarna i dessa län ibland tar mycket stora kreditrisker.

] 1 .5.2 Lånesäkerheter

Frågan om vilket slag av säkerheter — i form av pantbrev. inteckningar. borgen etc — som bör krävas för garantilån och direktlån är intimt förknippad med frågan om vilken risknivå som kan och bör accepteras vid bedömningen av låneärendena. Klart står att stödet förfelat sitt syfte i den mån före- tagareföreningen kräver bankmässiga säkerheter föratt utlämna ett direktlån. Föreningarna skiljde sig tidigare åt beträffande kraven på lånesäkerheter. Skillnaderna synes successivt ha minskat och givit plats för en enhetligare praxis. Det är enligt vår uppfattning önskvärt att föreningarna genom olika samordningsinsatser får tillfälle att fortlöpande utbyta erfarenheter rörande dessa frågor. Det bör dock överlåtas på de enskilda föreningarna att överväga vilka säkerheter som bör krävas i varje enskilt fall.

Såsom hittills bör som allmän riktlinje gälla att låntagaren skall lämna säkerheter i företagets reella egendom och därvid garanteras en viss ekono- misk rörelsefrihet. Vi vill betona vikten av att inte för stränga säkerhetskrav tillämpas, vilket skulle motverka syftet med stödet. Att å andra sidan helt underlåta att ta ut'säkerheter — låt vara sådana som bankerna finner oac- ceptabla — vore att försitta möjligheten att begränsa statens/föreningens för— luster vid eventuella fallissemang. ' I skilda sammanhang har de senaste åren aktualiserats frågan om huruvida säkerheterna för kreditstöd bör kompletteras av personlig borgen av äga- ren/företagsledaren och andra medlemmar av hans familj. Det har därvid bl a hävdats att familjeföretagaren i allmänhet satsar såväl sin personliga egendom som hela sin arbetsinsats i företaget, och att det därför vore oskäligt att därutöver kräva hans borgen för lån på betydande belopp. Ägarens borgen innebäri normalfallet dessutom en mycket begränsad säkerhetsförstärkning.

Personlig borgen krävs inte så mycket för att förstärka säkerheterna som av andra orsaker. En företagare som satsat ett blygsamt eget kapital i rörelsen kan markera sin tro på sitt företag genom att borga för dess lån. Han kan även komma att avbryta en olönsam. kapitalförstörande drift i tid. såvida han. då hans begränsade aktiekapital är förbrukat. besinnar även sitt bor- gensansvar. Avsikten att. då företagaren är gift. kräva borgen av båda ma- karna har främst varit att förhindra att företagaren undandrar sig sitt avsedda personliga ansvar genom att föra över sin egendom på den andra maken. Borgen kan även ha förhindrat att realsäkerheterna urholkats genom

transaktioner mellan företaget och dess ägare,

Ett visst personligt borgensansvar av ägaren/företagsledaren kan enligt vår mening i många fall bidra till ökade ansträngningar från dennes sida för att trygga en gynnsam utveckling av företaget eller leda till att han avbryter driften i tid då ägarkapitalet är förbrukat. Vid exempelvis ny- etableringareller större expansioner kan företagsledarens benägenhet att borga för lån markera hans egen tro på projektet. Såsom hittills bör frågan om borgen få avgöras från fall till fall av den instans som har att besluta om villkoren för kreditstödet.

Vi anser oss för företagareföreningarnas del därför inte böra föreslå att denna fria praxis ersätts av fasta regler. men vill dock fästa uppmärksamheten på att borgen för en begränsad del av lånebeloppet ofta både är mer rimlig och uppfattas mer realistiskt för borgensmannen än borgen för det totala lånebeloppet. Nya lagar om medbestämmanderätt på arbetsplatsen m m kommer att väsentligt öka möjligheten för ett företags anställda att i prak- tiken påverka beslut i olika frågor av betydelse för företagets utveckling. I allmänhet torde detta i skilda hänseenden innebära en stabilisering och förstärkning av det enskilda företaget. Men det är inte osannolikt att den ökade medbestämmanderätten kan göra företagsägarna mindre benägna att ikläda sig ett borgensåtagande för företagets lån. Även mot denna bakgrund anser vi att ägarens borgensansvar för lån bör kunna begränsas betydligt.

Däremot finner vi ingen anledning att föreslå ändring av den praxis som innebär att borgen avkrävs andra juridiska personer än låneföretaget. vilka ingår i samma koncern som och kanske även bedriver omfattande affärer med detta.

Slutligen anser vi att det endast i undantagsfall finns skäl att kräva borgen av andra medlemmar än företagaren i dennes familj. såvida dessa inte är aktieägare och/eller direkt verksamma i företaget. Föreningarna bör därför hädanefter inte känna sig bundna att kräva/föreslå sådan borgen. Förhål- landena i det enskilda kreditärendet bör dock alltid Vara avgörande för för- eningens respektive industriverkets ställningstagande i fråga om borgen lik- som i fråga om andra slag av säkerheter.

11.6. Utlåningsränta

1 1.6.1 Allmänna överväganden

Vi har i kapitel 5 redogjort för hittills tillämpade principer för utlåningsräntan på industrigarantilån. vilken även varit normerande för räntan på företa- gareföreningarnas direktlån och vissa andra former av statligt kreditstöd. Av redogörelsen framgick bl a att bankerna som riktlinje för sin räntesättning huvudsakligen utgått ifrån rekommendationer från Svenska Bankförening- en. vilka haft sin grund i avtal mellan staten och Bankföreningen. I praktiken har under de senaste två åren utlåningsräntan förändrats i takt med diskontot. Medelräntan för industrigarantilån har under denna tid uppgått till en rän- tesats som med ca 2.9 procentenheter överstigit gällande diskonto. Ur den inflytande räntelikviden har långivaren haft att betala in 0.5 procent av kapitalbeloppet till statsverket och sålunda kunnat behålla diskonto plus i genomsnitt ca 2,4 procent för egen räkning.

Industriverket har påpekat att räntan för garanti- och direktlånen borde höjas. De lönsamma eller utvecklingsbara företag som på grund av bristfälliga säkerheter får kreditstöd borde enligt verket bära samma marknadsmässiga lånekostnad som de företag med goda säkerheter. vilka lånar på den ordinarie kreditmarknaden.

Det bör understrykas att den marknadsmässiga räntan för riskkrediter inte utgör något enhetligt begrepp och därför i praktiken är omöjlig att fastställa. Medelräntan för en viss typ av kredit är resultatet av en statistisk sammanställning av relativt vitt skilda räntesatser. Detta har hittills i viss utsträckning gällt även industrigarantilån. Räntorna på de enskilda lånen är resultaten av en mängd faktorer. såsom vederbörande banks portfölj- politik. konkurrensläge. bankens tidigare engagemang hos kundföretaget. bankens bedömning av företagets tidigare ekonomiska och tekniska utveck- ling och dess framtida utvecklingsförmåga. bankens erfarenhet av och tilltro till företagsledningens kapacitet mm.

För att ge en jämförelse mellan räntan för industrigarantilån och räntan för andra lån till industriföretag kan nämnas att genomsnittsräntan på af- färsbankernas lån mot inteckning i industrifastighet alltså inklusive in- teckningar med bästa förmånsrätt — de senaste åren inte avvikit mer än högst 0.2 procentenheter från medelräntan för industrigarantilån. En me- ningsfull jämförelse mellan garantilåneräntan och räntan för affärsbankernas "egna" krediter av utpräglad riskkaraktär är däremot svårare att åstadkom- ma. Bankerna kan sällan bevilja lån med förlustrisker liknande dem som garantilånen och direktlånen ofta för med sig. Det står emellertid klart att om en verksamhet med utlåning av utpräglad riskkaraktär skall drivas på affärsmässiga grunder. måste låneförlusterna täckas genom höga räntor eller avgifter av annat slag.

De hittillsvarande förlusterna i direktlåneverksamheten har legat på i genomsnitt ca 3,5 procent av utlånat kapital medan förlusterna på indu- strigarantilånen legat avsevärt högre. Det är enligt vår uppfattning otänkbart att låntagarna genom avsevärt höjda räntor skulle få helt bekosta låneförluster av den omfattningen. Härav följer att en viss räntesubvention naturligen måste ligga i det statliga kreditstödet.

Det är emellertid samtidigt vår mening att räntorna på garantilån och direktlån inte bör ligga lägre än de i allmänhet tillämpade räntorna för or- dinarie banklån med något bättre säkerheter. En sådan lägre ränta för stöd- formernas del skulle nämligen innebära att stödformerna i viss utsträckning skulle komma att konkurrera med bankernas sedvanliga utlåning. En prak-

., tisk konsekvens kunde bli att fler företag med relativt goda säkerheter som alltså skulle kunna få hela sitt lånebehov tillgodosett på den ordinarie kreditmarknaden kommer att hos föreningarna efterfråga olika former av kreditstöd. Föreningarna tvingas då att i större omfattning förhandla med företag och banker om omläggning av de sökta krediterna till bankerna. Så sker i viss utsträckning redan i dag.

En i förhållande till nuläget något högre räntenivå för stödformernas del skulle däremot leda till att dessa i än högre grad kom att utgöra just det komplement till den reguljära kreditmarknaden som de är avsedda att vara. och att därför uteslutande företag med svaga säkerheter skulle komma att ansöka om stöd.

Frågan om utlåningsräntans nivå har starkt samband med frågan om till vilka typer av företag stödet bör riktas. En av utgångspunkterna för våra överväganden har varit att kreditstöd som regel bör utgå till sådana lönsamma eller utvecklingsbara företag som pga bristfälliga säkerheter inte kan få hela sitt lånebehov tillgodosett på den ordinarie kreditmarknaden. Stöd- momentet bör huvudsakligen ligga i accepterandet av svaga lånesäkerheter.

En sådan syn leder i och för sig till bedömningen att det är skäligt att tillämpa en något mer marknadsmässigt räntesättning för garantilånen och direktlånen. Företag som inte bedöms kunna förränta sitt lånade kapital torde nämligen i många fall ha små möjligheter att på sikt driva lönsam rörelse och blir sålunda i allmänhet inte hjälpta av att öka på sin skuldbörda. Ingen av näringslivets egna organisationer synes fö ha framhållit att just ränteläget bör tillmätas avgörande betydelse då reglerna för samhällets kre- ditstöd utformas.

Med hänsyn till det önskvärda i att småföretagssektorn kan erbjudas gynn- samma betingelser för sin expansion och utveckling i övrigt. är vi emellertid inte beredda att föreslå någon höjning av ränteläget för kreditstödet. De olägenheter i form av ansträngningar från föreningarna för att undvika kon- kurrens med det ordinarie bankväsendet som beskrivits ovan anser vi vara av marginell betydelse vid det nu tillämpade ränteläget.

Ett problem med nuvarande system för räntesättning är enligt vår mening att det har lett till en märkbar spridning av räntorna för industrigarantilån och därmed även en ofullständig anpassning till direktlåneräntan. När sys- temet infördes utgjorde gängse ränta för lån mot bästa inteckning i säkerhet i bostadsfastighet en någorlunda enhetlig norm. Så är emellertid inte fallet sedan några år. Höjningar av bottenlåneräntan för bostadskrediter har också lett till att långivarna i vissa fall betingat sig en högre ränta för indus- trigarantilån än vad som enligt vår uppfattning varit motiverat. av hänsyn till låneformen. I dessa fall har det rört sig om högre räntenivå än den som rekommenderats av Bankföreningen.

Den enda någorlunda fasta utgångspunkten för fastställande av en enhetlig räntenivå torde utgöras av riksbankens diskonto. Vi föreslår därför att räntan för kreditstödet knyts till diskontot samt att nivån — som bör utformas som högstnivå — utöver diskontot därvid fastställs tillvad som i allmänhet tillämpas i dag.

11.6.2. Räntans utformning

Följande utgångspunkter för utformningen av garantilåneräntan kan ställas upp. För det första bör garantilåneräntan vara så anpassad till räntan för direktlån. att räntorna för de två stödformerna i allmänhet inte skiljer sig åt i fråga om tillämpad nivå. En sådan differens skulle nämligen kunna leda till att företag väljer att efterfråga den av stödformerna som i det enskilda fallet är förknippad med den lägsta räntekostnaden. Valet av stödform bör enligt vår mening avgöras med ledning av det sökta lånebeloppets storlek. En andra utgångspunkt bör vara att räntekostnaden för de mindre företagen bör begränsas.

Dessa kriterier talar emot att garantilåneräntan skulle få bestämmas från fall till fall av låntagare och långivare som föreslagits i vissa sammanhang. .

En sådan ordning skulle nämligen kunna försvåra en enhetlig räntesättning och innebära risk för högre räntekostnader för exempelvis företag på orter där konkurrensen mellan bankerna är mer begränsad. Genom att ett företags samtliga krediter i allmänhet är bundna till en och samma bank kan kon- kurrensen mellan bankerna i fråga om enskilda garantilån även rent allmänt sägas vara begränsad.

De uppställda kriterierna leder enligt vår mening till att man bör fastställa utlåningsräntan för garantilån till normalt högst 3.0 procentenheter utöver vid varje tidpunkt gällande diskonto. Räntan bör således som hittills vara rörlig. Liksom hittills bör långivarna betala in en avgift på 0,5 procent till staten. vilket innebär att de behåller diskonto plus 2.5 procentenheter för egen räkning.

Industriverket bör. om särskilda skäl föreligger. för enskilda garantilån kunna medge högre ränta än den i allmänhet gällande. Verket bör även i undantagsfall kunna medge att garantilån löper med bunden ränta. Bundna räntor tillämpas i allmänhet av exempelvis Investeringsbanken. lndustri- kredit och försäkringsbolagen.

Frågan om garantilåneräntans konstruktion kan antingen regleras i lä- neförfattningen eller. såsom skedde år 1968. efter avtal mellan staten och företrädare för kreditinstituten bli föremål för rekommendationer till de en- skilda låneinstituten. För vår del ser vi inget hinder mot att frågan regleras i låneförfattningen.

Även för direktlånens del finner vi en knytning till förändringarna i dis- kontot vara lämplig. Direktlåneräntan bör. som hittills i regel varit fallet. ligga på samma nivå som garantilåneräntan. Samtliga företagareföreningar bör även i framtiden tillämpa gemensamma räntenormer.

Vi föreslår därför att räntan för föreningarnas direktlån fastställs till högst 3.0 procentenheter utöver vid varje tidpunkt gällande diskonto. Den rän- tesats enligt vilken föreningarna får ta upp lån ur hantverks- och indu- strilånefonden bör i fortsättningen helt överensstämma med föreningarnas egen utlåningsränta. Av skäl som anges i avsnitt ll.ll.3 i det följande bortfaller väsentligen föreningarnas behov av att avsätta medel till en särskild förlusttäckningsfond.

11.7. Lånens löptid

Enligt gällande regler får endast sådana garanti- eller direktlån utlämnas som avses bli återbetalda genom regelbundna avbetalningar inom viss tid. i regel 10 år. I undantagsfall kan lånetider upp till 20 år medges men i praktiken löper lånen ofta på 5—10 år. Redan lånetider över 12 år är mycket sällsynta. Anstånd med amorteringarna kan dock beviljas under sammanlagt högst tre år av industriverket och vad gäller direktlån i högst ett år genom beslut av föreningarna själva. .

Enligt industriverket är det motiverat att i vissa fall ge kreditstöd för att täcka ett tillfälligt kapitalbehov. En sådan kredit bör kunna återbetalas vid ett enda tillfälle. Kortfristiga krediter/kreditgarantier kan behövas ex- empelvis för företag i branscher med starka säsongsvängningar. Företag kan ha tillfälliga behov av lageruppbyggnad eller behöva garantier för förskott

vid stora order etc. En i april 1976 beslutad ändring i lånekungörelsen medger att säsongkrediter kan ges till företag i vissa branscher. Beslut i sådana ärenden fattas av regeringen.

Vi anser för vår del att industriverkets synpunkter bör föranleda ändring av reglerna. Såväl garantilån som direktlån bör genom beslut av indu— striverket respektive föreningarna — kunna lämnas på kortare tid och utan regelbundna återbetalningar. för att täcka tillfälliga kreditbehov. Författ- ningens precisering av lånetiderna bör modifieras med hänsyn härtill.

Industriverkets kartläggning av utbud och behov av krediter för min- dreföretagen har påvisat att dessa företag synes ha otillräckliga möjligheter att finansiera främst byggnadsinvesteringar med tillräckligt långfristiga kre- diter. svarande mot byggnadernas ekonomiska livslängd och de skattemäs- siga avskrivningstiderna. De mellanhandsinstitut lndustrikredit och Fö- retagskredit som avses fylla en viktig funktion vid finansieringen av min- dreföretagens byggnadsinvesteringar har löptider som numera är maxime— rade till l5 år till följd av förändrade upplåningsvillkor. Samtidigt är in- stitutens utlåning begränsad till högst ca 70 procent av pantens beräknade värde. Resterande del av kapitalbehovet får vanligen finansieras med be- tydligt kortfristigare lån på den ordinarie kreditmarknaden.

För att tillgodose de mindre företagens behov av långfristiga krediter och sålunda skapa betingelser för att minska amorteringsbördan till följd av bl a nyinvesteringar är det enligt vår uppfattning önskvärt att i första hand lndustrikredit och Företagskredit ges möjligheter att finansiera byggnader med mer långfristiga lån.

Såvida det i de enskilda fallen bedöms väsentligt för företagens utveckling bör emellertid enligt vår mening även kreditstöd via företagareföreningarna kunna ges med lånetider upp till högst 20 år. Lånetiderna bör för övrigt i ökad utsträckning kunna bygga på låneobjektens ekonomiska livslängd.

Den utökade maximala utlåningstiden bör enligt vår mening utnyttjas sparsamt och inte leda till att lånetiderna i allmänhet förlängs. Lån för att finansiera exempelvis nya maskiner eller en ökning av omsättningstillgång- arna bör i många fall kunna amorteras ned på avsevärt kortare tid än 10 år. Den sporre för företaget som ligger i att veta att det lånade kapitalet måste betalas tillbaka inom viss tid torde i många fall kunna stimulera till ökad effektivitet. En snabbare återbetalning av lån leder rent allmänt till att föreningarna får ökade resurser till ny utlåning och därmed kan stödja fler företag. Många företag även nyetablerade — som fått stöd av för- eningarna och som utvecklas gynnsamt torde kunna betala av sina lån på kort tid. Föreningen bör därför inte onödigtvis binda sina lånemedel i form av lån med mycket långa återbetalningstider.

Vissa av föreningarnas lånekunder utvecklas emellertid mindre gynnsamt utan att för den skull sakna möjlighet att på sikt uppnå tillfredsställande lönsamhet. För dessa företag är det viktigt att föreningarna har goda möj- ligheter att bevilja amorteringsanstånd samt vid behov omsätta lån som beviljats med kort amorteringstid. För exempelvis nyetablerade företag är det särskilt angeläget att företagareföreningarna får möjlighet att medge be- tydande amorteringsanstånd förslagsvis under högst fem år. I allmänhet bör föreningarna kunna medge amorteringsanstånd under högst tre år.

Industriverket har även påpekat att bankerna i vissa fall vill ha möjlighet

att snabbt omsätta kapitalmedlen och därför är obenägna att binda sina medel i vare sig egna lån eller garantilån utöver ett begränsat antal år. och att detta i sin tur drabbar företagens likviditet. En möjlighet att hjälpa fö- retagen ur sådana predikament skulle vara att verket fick rätt att i undan- tagsfall självt lämna direkta lån ur hantverks- och industrilånefonden. I och för sig kan det anses rimligt att verket ges denna möjlighet att köm- plettera det ordinarie kreditväsendet. Emellertid förefaller det vara natur- ligare att respektive företagareförening i de aktuella ärendena får verkets tillstånd att överskrida lånegränsen och på så sätt tillgodose företagens behov av långfristiga krediter.

11.8. Uppföljning

Sedan år 1973 svarar länsstyrelserna regionalt för beslut i fråga om upp- följning och bevakning av lokaliseringsstöd. direktlån och industrigarantilån. Företagareföreningarna anlitas för det företagsekonomiska uppföljningsar- betet. Industriverket har meddelat föreningarna riktlinjer för en aktiv. mer framåtriktad uppföljning. Vid tilldelningen av administrationsmedel till för- eningarna har staten specialdestinerat vissa belopp för uppföljningsinsatser. Vi förutsätter att föreningarna även fortsättningsvis kommer att spela en viktig roll i det praktiska och speciellt det framåtriktade. förebyggande — uppföljningsarbetet. Inom arbetsmarknadsdepartementet finns en särskild expertgrupp (EFSU) för samordning och uppföljning av statligt finansiellt företagsstöd. Gruppen avses överföras till industridepartementet.

Eftersom uppföljningsverksamheten sedan våren 1976 är föremål för en särskild utredning (Fi 1976:03) har vi inte gått närmare in på hithörande frågor.

11.9. Samverkan med andra finansieringsinstitut

I form av bl a riksdagsmotioner har under de senaste åren framförts önskemål om en ökad samordning mellan de olika institut som lämnar finansiellt stöd till de mindre företagen. Det har därvid hävdats att floran av kre- ditinstitut och stödformer med inriktning på dessa företag har blivit svår att överblicka och att företagen har svårt att effektivt utnyttja de olika lå- nemöjligheterna. Det i kapitel 5 beskrivna samarbetet mellan Investerings- banken och företagareföreningarna utgör emellertid exempel på ett område där en sådan fördjupad samordning kommit till stånd.

Det differentierade utbudet av kreditformer inriktade på den mindre fö- retagsamheten torde till stor del ha uppkommit som ett resultat av den stora variationsrikedom som kännetecknar de mindre och medelstora fö- retagens kapitalbehov. Kreditformerna har i huvudsak syftat till att täcka företagens behov av kapital i situationer där upplåning från det ordinarie kreditväsendet inte varit möjlig eller exempelvis bedömts vara för kostsam för mindre företag.

Eftersom variationsrikedomen i kreditutbudet svarar mot en differentierad efterfrågan är det enligt vår mening sällan möjligt att i någon större ut-

sträckning samordna och rationalisera stödutbudet i så måtto att flera stöd- former förs samman till en. F n torde emellertid såväl företagen som li— nansieringsinstituten själva vara betjänta av en i vissa avseenden närmare samordning. Detta gäller företagareföreningarna och främst vissa hel- och halvstatliga finansieringsinstitut. exempelvis STU. utvecklingsfonden. ln- dustri- och Företagskredit. industriverkets branschprogram. Norrlandsfon- den samt företagskapital.

Det bör i första hand ankomma på instituten själva att överväga lämp- ligheten av att utöka kontakterna sig emellan och med föreningarna. Det bör vara en angelägen uppgift för industriverket att ta initiativ till och fort- löpande stimulera en sådan utökad kontaktverksamhet. Föreningarna bör vidare inom ramen för sin företagsserviceverksamhet i ökad utsträckning kunna regelmässigt sprida kunskap bland företagen om dessa instituts or- ganisation och verksamhet samt förmedla kontakter. Därutöver vore det självfallet önskvärt för föreningarna om dessa i sin tur fick kännedom om vilka företag inom föreningarnas intressesfär som vid olika tillfällen är fö- remål för institutens bedömningar i samband med tex ansökningar om lån eller bidrag.

11.10. Speciella frågor rörande garantilån

Frågor om hur garantilånen utformas och tillämpas i olika instanser påverkar i hög grad företagareföreningarnas arbete. varför vi funnit det befogat att

" beröra bl a några förslag till förändringar som aktualiserats inom industri- verket.

11.10.1. Bes/utskompetens på olika nivåer

Vi har i kapitel 5 redogjort för gällande beslutsordning och tillämpade hand- läggningsrutiner ifråga om industrigarantilån. I fråga om handläggningen på central nivå anser industriverket att reglerna i låneförfattningen (ll ;") är alltför vagt utformade för att ge en entydig handläggningsprocedur. Bl a skall ärenden under vissa omständigheter överlämnas till regeringens pröv- ning såvida ärendena avser "större belopp eller större industriföretag".

För vår del anser vi det naturligt att industriverket ges formell kompetens att fatta beslut i samtliga garantiärenden, där inte regeringens samlade pröv- ning påkallas av andra än beloppsmässiga skäl. Ett företag som söker gar- antilån kan samtidigt ha ansökt om exempelvis lokaliseringsstöd eller av andra skäl vara föremål för myndigheters bedömning utanför industriverkets kompetensområde. Sådana komplexa ärenden bör verket som hittills med eget yttrande underställa regeringens prövning. Denna typ av ärenden kan också komma att avgöras sedan företaget ingivit ansökan direkt till rege- ringens kansli. En ökad beslutsrätt för industriverket i rena garantilåneä- renden skulle däremot kunna förkorta handläggningstiderna för låneansök- ningar från de berörda företagen.

Företagareföreningarna får bevilja direkta lån på högst 300 000 per företag. medan alla beslut om garantilån fattas centralt. Önskemål har framförts med syfte att få till stånd dels en ytterligare höjning av direktlånegränsen.

dels även en ökad delegering av garantibeslut till länsplanet. Önskemålet att större belopp borde kunna tillföras enskilda företag genom beslut på länsnivå. finner vi till stor del vara berättigat. Det bör dock tills vidare kunna tillgodoses genom en anpassning av direktlånegränsen snarare än genom decentralisering av vissa beslut om garantilån (se vidare avsnitt ll.ll.2). Däremot kunde administrativa vinster göras. såvida föreningarna gavs utökade befogenheter ifråga om rena villkorsändringar avseende tidigare beviljade garantilån. Det bör ankomma på industriverket att ta erforderliga initiativ till sådana förändringar.

l l . 10.2 Handlaggningsrutiner

En ansökan om lånegaranti kommer som regel in till företagareföreningen som bereder ärendet enligt vissa normer. varefter ärendet. sedan förenings- styrelsen yttrat sig. överlämnas till industriverket för beslut. Föreningen lägger ned betydande arbete på — förutom ren faktainsamling — utvärdering. förhandlingar med banker och andra intressenter etc. Låneutredningen måste dokumenteras väl eftersom beslut fattas av en annan instans än föreningen och huvudsakligen på grundval av just föreningens skriftliga lånutredning. I praktiken förekommer det inte sällan att också industriverkets personal lägger ned omfattande arbete på att såväl komplettera faktaunderlaget som att föra nya förhandlingar och återigen utvärdera materialet. I viss utsträck— ning brukar föreningens personal engageras på nytt i detta arbete.

Denna indirekta berednings— och beslutsprocess medför med nödvändig- het betydande dubbelarbete. Dessutom finns viss risk att besluten blir sämre underbyggda än om samma instans svarade för såväl beredning som beslut. Företagen får därför vänta relativt länge på ärendenas slutliga avgörande.

Enligt vår mening skulle de totala handläggningstiderna kunna nedbringas genom att föreningarna på ett relativt tidigt stadium i utredningen över- lämnade visst faktamaterial till industriverket. som sedan svarade för såväl förhandlingsarbete som utvärdering av materialet. En ordning som innebär att verkets egen personal kunde engageras djupare i det slutliga utrednings- arbetet torde dessutom väsentligt minska både graden av dubbelarbete och de risker för illa underbyggda beslut om den nuvarande. indirekta bered- ningsmetoden medför. Föreningens kansli bör liksom hittills kunna redovisa sitt preliminära ställningstagande till frågan om garanti bör beviljas eller ej.

Det bör få ankomma på industriverket att närmare avgränsa föreningarnas roll i dessa ärenden samt utfärda erforderliga föreskrifter till dem.

1 1.103 Garantiramen

F n fastställer riksdagen varje vår en ram för det totala garantibelopp som får beviljas under kommande budgetår. Ramen för budgetåret 1976/77 upp- går till 150 milj kr. varav industriverket får disponera 100 milj kr och re- geringen disponerar 50 milj kr.

Industriverket har föreslagit ett system där riksdagen för flera år framåt anger en ram för det totala engagemanget. vilken inte vid någon tidpunkt får överskridas. Ramarna skulle inte årligen behöva budgetbehandlas sam-

tidigt som statens engagemang enligt verket lättare skulle kunna överblickas. Exportkreditnämnden anges som exempel på ett organ vars verksamhet regleras med en sådan ram.

Vi anser i och för sig att det totala utestående garantibeloppet vid varje tidpunkt är ett relevant mått på statens engagemang på grund av garan- tilåneverksamheten. Engagemanget kan dock redan i dag tillfredsställande överblickas och riksdagen kan vid behov fastställa en totalram för utestående garantier. Därutöver kan det anses värdefullt att riksdagen årligen får verk- samheten belyst genom prövning av ramen för nästföljande budgetår. Skäl torde därför saknas att fn överge den rådande ordningen.

l l . 10.4 K reditrestriktioner

Vid vår kartläggning av företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet fann vi att antalet beviljade industrigarantilån minskat betydligt i tider av restriktiv penningpolitik. Svårigheterna att få fram lånemedel har även drab- bat de 5 k garantilånen för arbetsmiljön. Våra kontakter med representanter för bankväsendet har bekräftat att bankerna. då utlåningsmöjligheterna varit begränsade. ofta valt att prioritera andra lån än just garantilån. Detta torde främst sammanhänga med att bankerna kunnat placera lån till högre ränta än vad som motsvaras av den centralt rekommenderade garantilåneräntan. Även ordinarie banklån till mindre företag torde självfallet ha gått ned vid kreditrestriktioner. dock inte mer än lån till större företag.

Industriverket fann emellertid vid sin studie av småföretagens kapital- försörjningssituation att utlåningen från vissa mellanhandsinstitut och i form av direktlån från företagareföreningarna i stor utsträckning kunnat kom- pensera för bortfallet av industrigarantilån vid kreditrestriktioner.

Totalt sett synes. enligt industriverkets studie. de mindre företagen inte vara generellt missgynnade av kreditrestriktioner. Många mindre företag kan dock på grund av låg självfinansieringsgrad drabbas hårt av uteblivna krediter. I olika sammanhang har framställts önskemålet att statsmakterna skulle göra garantilånen mer attraktiva för bankerna och därmed åtkomliga för företagen — under tider av restriktiv penningpolitik. Detta skulle kunna åstadkom mas bl a genom att garantilånen ges en särbehandling vid beräkning av bankernas likviditets-och kassakvoter.

Riksbanken har hösten 1976 fastställt lånetak för bankernas utlåning och i samband därmed vissa sanktioner för det fall att lånetaken skulle över- skridas. Riksbanken har emellertid i skrivelse till samtliga banker under- strukit vikten av att den fortgående nyutlåningen i första hand används för att undvika hårda effekter på finansiellt svaga låntagare. såsom mindre företag. I detta syfte har riksbanken meddelat att den särskilda avgiften för överskridande av lånetaket kommer att reduceras i den mån den ökade nyutlåningen skett i form av vissa typer av lån. bl a industrigarantilån. Någon generell särbehandling vid beräkning av likviditetskvoter har dock inte be- stämts för garantilånens del..

Enligt vår mening bör man i första hand utvärdera erfarenheterna av de lättnader i fråga om beräkning av nyutlåning som nu fastställts. innan man tar ställning till behovet av mer långtgående särbehandling av gar- antilånen. Dessa kommer förmodligen även att bli färre och bl a ersättas

av en ökad direkt utlåning av företagareföreningarna, delvis i kombination med långivning från Investeringsbanken. Föreningarna föreslås ha kvar sin möjlighet att genom tillstånd av industriverket i varje särskilt fall lämna ut direkta lån. som beloppsmässigt överstiger gängse lånegräns. Vidare bör såsom hittills finnas möjlighet att i speciella fall teckna statsgaranti för lån i hel- eller halvstatliga kreditinstitut. Detta bör kunna öka möjligheterna att även under perioder med kreditrestriktioner tillhandahålla de mindre företagen erforderliga lånemedel.

Sammantaget anser vi att skäl fn saknas att föreslå några andra åtgärder än de som redan vidtagits för att underlätta för bankerna att lämna garantilån i tider av kreditrestriktioner.

11.11. Speciella frågor rörande föreningarnas direkta långivning

11.11.1. Försörjning med lånemedel

Företagareföreningarnas direkta utlåningsverksamhet finansieras med lån som föreningarna erhåller ur den statliga hantverks-och industrilånefonden. Verksamheten har successivt ökat, och fn uppgår fonden till ca 400 milj kr. För att finansiera den ökade låneverksamheten har statsmakterna årligen under lång tid förstärkt fonden genom anslag över statsbudgeten. Förutom tillskotten från fonden kan föreningarna disponera inflytande amorteringar för att betala ut nya direktlån.

I kapitel 5 framgick bla att de utestående lånemedlen fn fördelar sig ojämnt mellan länen, mätt såväl i absoluta tal som i relation till respektive förenings huvudsakliga målgrupp. Detta har att göra med bl a variationerna i efterfrågan på statliga kompletteringskrediter. En annan orsak är att de äldre föreningarna under lång tid kunnat bygga upp en stor lånestöck genom att utnyttja bl a inflytande amorteringar för nyutlåning, samtidigt som vissa föreningar tidvis lidit brist på lånemedel. På grund av statsfinansiella rest- riktioner har det vissa år varit svårt att förstärka hantverks- och indus- trilånefonden i en takt som påkallats av föreningarnas efterfrågan på lå- nemedel.

Vi redovisar i andra sammanhang i detta kapitel förslag om dels höjd direktlånegräns per företag, dels möjligheter att lämna direktlån förknippade med längre amorteringsanstånd. Dessa förändringar, parade med den knapp- het på lånemedel som ibland uppstår hos vissa föreningar, bör föranleda ett inte oväsentligt behov av utökning av hantverks- och industrilånefonden. Vi preciserar våra överväganden vad gäller resursfrågorna i kapitel 12. Vi förutsätter härvid att erforderliga förstärkningar av fonden liksom hittills kan ske genom anslag över statsbudgeten.

Vad sedan avser rent tekniska frågor rörande föreningarnas försörjning med medel från hantverks- och industrilånefonden är det rådande sys- temet behäftat med vissa svagheter, vilka närmare beskrivits i kapitel 3. Föreningarna kan inte återbetala tillfälligt obehövliga lånemedel till fonden, vilket har lett till att av industriverket fördelade medel på sammanlagt 57 milj kr stod outtagna hos fonden per 1976-06-30. Beloppet har därefter ökat

ytterligare.

Det är enligt vår mening befogat att övergå till ett system innebärande att varje förening får fri dragningsrätt på ett konto hos fonden. Systemet bör utformas så att föreningarna får möjlighet att sätta in tillfälligt obehövliga lånemedel på kontot. Ränta bör endast krävas för medel som förening vid varje tillfälle har uttagna. Såvida vissa föreningar visar sig permanent dis- ponera väsentligt större medelsramar än vad som motsvaras av utlånings- behovet. bör industriverket — i samråd med berörda föreningar — kunna omfördela medlen mellan de olika föreningarnas konton.

Det är lämpligt att industriverket i samråd med kammarkollegiet och föreningarna utarbetar förslag till ett nytt system för föreningarnas försörj- ning med lånemedel ur hantverks- och industrilånefonden.

1 1.1 1.2 Lånegräns per företag

1 ett flertal sammanhang har ifrågasatts om inte föreningarnas lånegräns per företag borde höjas väsentligt och eventuellt fortlöpande anpassas till penningvärdets förändring. 1976 års vårriksdag har tills vidare fastställt grän- sen till 300000 kr.

Frågan om lånegräns får bl a ses mot bakgrund av dels de övriga ändringar av reglerna för kreditstödet som föreslås. dels det samarbete som förening- arna inlett med investeringsbanken. Detta samarbete innebär. som tidigare nämnts. att banken fn kan tillskjuta högst 500000 kr utöver föreningens direktlån på maximalt 300000 kr i låneärenden som initieras och utreds av föreningen. Totalt ca 120 sådana kombinationslån beviljades under åren 1975 och 1976. Investeringsbanken avser även att samarbeta med förening- arna i vissa ärenden gällande kreditgarantier.

Samarbetet med Investeringsbanken borde i viss mån kunna begränsa behovet av såväl höjd lånegräns per företag som utökning av hantverks- och industrilånefonden. Emellertid känner föreningarnas behov av att kunna låna ut något större belopp även utan den överprövning som Investerings- banken gör ifråga om kombinationslånen och industriverket ifråga om gar- antilånen.

Allmänt kan sägas att den hittillsvarande och den av oss förordade fortsatta förstärkningen av föreningarnas resurser jämte den fortlöpande penning- värdeförsämringen kan motivera en betydande vidgning av föreningarnas egen utlåningsmöjlighet. Oberoende av vilken utformning det statliga kre- ditstödet ges i fortsättningen är det av främst praktiska skäl motiverat att det regionala organet fattar beslut i det klart övervägande antalet ärenden. Det centrala organet bör besluta ifråga om stora ärenden samt utöva in- flytande på ärenden där tex särskilda branschförhållanden — exempelvis i de 5 k stödbranscherna — påkallar den centrala instansens bättre överblick. En beloppsgräns blir med nödvändighet något godtycklig och får betraktas som flexibel även i så måtto. att länsorganet bör ha rätt/skyldighet att sam- råda med det centrala organet även i fråga om sådana ärenden under be- loppsgränsen som fordrar centrala överväganden.

Mot denna bakgrund föreslår vi att företagareföreningarna tills vidare får rätt att fatta beslut om egna lån på högst 500000 kr. Såsom hittills bör föreningarna hos industriverket kunna söka dispens för att få ge lån på högre belopp i speciella fall. Lånegränsen bör omprövas på nytt efter ett

par år.

Vi vill i detta sammanhang ånyo erinra om att endast ett tillsk)tt av krediter sällan löser ett företags problem. Föreningarna bör därför vd till- lämpningen av den vidgade utlåningsrätten i hög grad söka kompettera långivningen med insatser av rådgivande karaktär. då sådana bedöms er- forderliga. Genom att exempelvis i samband med kreditstöd föreskriva spe- cifika villkor för stödet i avsikt att stärka enskilda företags organisation m m kan föreningarna ofta bidra till att företagen utvecklas i en gynnsam riktning.

Vidgade beslutsramar för föreningarna förutsätter enligt vår mening att främst industriverket genom rådgivning. konferenser m m fortlöpande söker verka för en enhetlig tillämpning av gällande regler för kreditstödet. Ökade befogenheter medför också krav på en alltmer effektiv beslutsordning och handläggning i övrigt hos föreningarna. En hög och jämn kvalitet på för- eningarnas låneutredningar bör eftersträvas. Inte minst mot bakgrund av att kreditstöd föreslås kunna utgå till helt nya typer av företag är de'. även väsentligt att föreningarnas personal fortlöpande kan erbjudas möjligheter till en adekvat vidareutbildning. Behovet av resurser såväl regionalt som för central service- och samordningsverksamhet preciserar vi i kapitel 12.

1 1.1 1.3 F örlusttäckning

Vi har tidigare redovisat att det nuvarande systemet för förlusttäckning för direktlånegivningen har betydande brister. Föreningarna är ålagda att sätta av en halv procent av sina lånemedel till en förlusttäckningsfond. Endast ett fåtal föreningar har dock kunnat täcka sina låneförluster med hjälp av dessa fonder. Föreningar som haft förluster därutöver har efter ansökan till regeringen fått förlusterna täckta genom särskilda bidrag från staten. Ansökningsförfarandet har uppfattats som komplicerat. På grund av den egna låga förlusttäckningen har dessa ärenden dessutom varit relativt många.

Av dessa anledningar har betydande arbete på central och reg onal nivå måst läggas ned på detta system för kompletterande förlusttäckning. De fonder hos föreningarna som i första hand avses utnyttjas för ändamålet har endast i ringa grad varit tillräckliga. Avsättningen till förlusttäcknings- fonder på en halv procent av lånebeloppen kan jämföras med Je hittills gjorda låneförlusterna på ca 3.5 procent.

En ytterligare nackdel med rådande ordning är att föreningama saknar realistiska möjligheter att med egna medel svara för sina förluster. Indu- striverket har pekat på risken att vissa föreningar undviker att stödja ut- vecklingsbara företag på grund av rädsla för förluster. Andra "öreningar kanske i allt för stor utsträckning bortser från riskerna. i vetskapen om att staten i sista hand måste reglera de förluster som uppstår i låneverk- samheten. De olika föreningarna tar — som framgått tidigare i b a kapitel 5 risker på helt skilda nivåer.

Då det gäller att ta ställning till frågan om ett system för förlusttäckning vill vi framhålla att vi finner det helt naturligt att staten i sista hand svarar för de förluster som blir ofrånkomliga i ett system med statligt nitierade.

starkt riskbetonade krediter. Med denna grundprincip gäller det att skapa ett system som är praktiskt bl a i så måtto att administrationen förenklas.

Vissa föreningar torde ha uppfattat nuvarande fondavsättning på en halv procent av lånebeloppet som ett riktmärke för risktagandet. En sådan in- ställning kan leda till att föreningen undviker att finansiera lovande. risk- fyllda projekt. Vi vill samtidigt betona att förekomsten av egna betydande förlusttäckningsmöjligheter aldrig får leda till att föreningarna eftersätter en noggrann riskprövning i varje enskilt ärende.

Såväl industriverket och föreningarna som andra organ har anfört kritiska synpunkter på det rådande systemet för förlusttäckning samt lagt fram förslag till förändringar. Vi skall här i korthet redogöra för några av de alternativa system som föreslagits.

Ett förslag som i viss mening skulle undanröja behovet av förlusttäckning för föreningarna innebär att dessa bedriver utlåning direkt med statliga me— del. dvs utan att som i dag sker låna upp medel av staten för vidare utlåning i eget namn till företag. Genom att låta föreningarna låna ut pengar i statens namn skulle staten komma att drabbas av förlust i samma stund det konsta- terades att företaget/konkursboet inte kunde betala tillbaka sin skuld. Sys— temet skulle innebära att föreningarnas utlåning formellt fick karaktären av myndighetsfunktion.

Mot detta förslag kan bl a anföras att lämpligheten av att låta ett regionalt näringspolitiskt organ få rätt att ingå förpliktelser för statsverkets räkning måste bli beroende av hur pass fristående organet är gentemot staten. Den relativt vittgående regionala frihet som vi förordar i kapitel 13 talar emot en direkt utlåning i statens namn.

Ett andra förslag innebär att föreningarna får låna upp de statliga medlen ur hantverks- och industrilånefonden till lägre ränta än fn. Den på så sätt ökade räntemarginalen får. liksom den nuvarande räntemarginalen. avsättas till särskilda förlusttäckningsfonder. vilka i första hand tas i anspråk vid låneförluster. Liksom fn kompletteras systemet med statsbidragsgivning i fall då föreningarnas fonder visat sig otillräckliga.

En fördel med detta system är att det tillgodoser kravet på regional själv- ständighet genom att merparten av förlusterna torde kunna täckas inom föreningarna. Vidare har hävdats atten ökning av de egna förlusttäcknings- möjligheterna kan stimulera föreningsstyrelserna att vid lånebeslut göra en noggrann prövning av förlustrisken. Systemet har dock enligt vår mening flera svagheter.

Eftersom staten i sista hand måste svara för de låneförluster som uppstår måste två olika metoder för förlusttäckning användas. vilket gör systemet svåröverskådligt. Någon definitiv regional självständighet blir det inte fråga om. eftersom systemet med direkta statsbidrag finns kvar som en sista utväg. Så länge den möjligheten änns kommer knappast förlusttäcknings- marginalen att tjäna som riktmärke för risktagandet. Systemet torde därför inte heller bidra till att göra normerna för risktagandet enhetligare mellan länen.

Ett tredje förslag innebär att föreningarnas avsättningar till förlusttäck- ningsfonder helt upphör. I stället täcks föreningarnas låneförluster regel- bundet genom statsbidrag. Det kan lämpligen ske genom att föreningarna årligen hos industriverket ansöker om förlusttäckningsbidrag i samband med

att man ansöker om administrationsbidrag. Industriverket bör ha beslut- anderätt i fråga om sådana förlusttäckningsbidrag. Systemet förutsätter vida- re att föreningarnas lån ur fonden löper med samma räntesats som för- eningarnas utlåning till företag.

Sistnämnda ordning uppfyller enligt vår mening bäst de krav på förlust- täckningssystem som angivits i det föregående. Endast ett system för för- lusttäckning behöver användas. Kostnaderna för förlusttäckning kan klart och enkelt redovisas i statsbudgeten. Föreningarna och industriverket får möjlighet att regelbundet diskutera föreningarnas samlade behov av stats— bidrag en gång per budgetår. Ansökningar om förlusttäckningsbidrag blir med denna ordning ett inslag i den normala budgetbehandlingen både för föreningarna och industriverket. Det förhållandet att förlusterna helt täcks av statsbidrag bör enligt vår mening inte innebära att föreningarnas prövning av låneärenden blir mindre noggrann.

I kapitel 13 föreslår vi att den verksamhet föreningarna bedriver överförs till stiftelser. som förslagsvis börjar verka per 1978-07-01. De förlusttäck- ningsfonder som kan ha överförts till de nya stiftelserna bör tas i anspråk i första hand innan stiftelserna ansöker om förlusttäckningsbidrag enligt den nya ordningen.

Vi vill i detta sammanhang peka på det faktum att några föreningargjort och fortlöpande synes göra betydligt större förluster än vad som genom- snittligt är fallet. Sålunda har fyra av föreningarna gjort förluster på mellan 7 procent och 10 procent av totalt utlånat belopp. Dessa föreningar verkar i län med osedvanligt svåra sysselsättningsförhållanden och synes ha tagit betydande risker för att därigenom söka skapa eller bevara arbetstillfällen.

Vi är medvetna om att företag i vissa län har speciella svårigheter. Sam- tidigt som vi anser att en viss regional frihet i fråga om risknivå är både ofrånkomlig och från flera synpunkter värdefull är det vår uppfattning att i stort sett samma lånekriterier bör tillämpas över hela riket. En viss ut- jämning av risk- och förlustnivåer torde kunna åstadkommas främst genom samordningsinsatser av olika slag i exempelvis industriverkets regi. San- nolikt kommer dock även i fortsättningen förlusterna att varierna mellan länen. Genom det system för förlusttäckning som vi förordar kan en smidig förlusttäckning ske trots sådana variationer.

1 l .1 1 .4 Kassatjänsten

Vad beträffar det administrativa förfarandet i utlåningsverksamheten gäller i dag att de flesta företagareföreningar manuellt sköter kassatjänsten och lånehanteringen i övrigt. dvs säkerhetshantering. låneutbetalning. ränteut- räkningar. aviseringar. kravrutiner m m. Det skulle kunna övervägas att befria föreningarna från denna arbetskrävande tekniska förvaltning genom att lägga ut uppgifterna till någon affärsbank (vilket skett i några län) eller till riksbankens avdelningskontor. Alternativt kunde uppgifterna skötas cen- tralt. i samband med att rutinerna för förvaltning av låneverksamheten om- arbetades på ett mer genomgripande sätt. Det är möjligt att rationalise- ringsvinster kunde göras såvida samma system kunde användas i samtliga— län.

Bland argumenten för att anlita bankerna kan förutom den rent kamerala

arbetsavlastningen anföras möjligheten att erhålla extern juridisk hjälp. eftersom föreningarnas tekniskt och ekonomiskt utbildade personal haft be- svär att själva handlägga dylika frågor. I något fall har låga kostnader för bankservice varit av betydelse vid valet.

Som främsta skäl för att kassatjänsten och de övriga uppgifterna i samband med lånehanteringen bör skötas av föreningarnas egna tjänstemän bör emel- lertid framhållas att föreningarna härigenom får en ökad personlig kontakt med låntagarna. Bland skälen mot att låta en bank sköta kassatjänsten kan framhållas att föreningarna och deras kapitalmedel härigenom anses bli allt- för ensidigt bundna till denna bank. vilket skulle kunna försämra kontakten och samarbetet med övriga banker. Detta gäller dock inte såvida alternativet är att överlåta ifrågavarande uppgifter på riksbankens avdelningskontor.

Vi anser att det även i fortsättningen bör få ankomma på de enskilda föreningarna att bestämma hur kassatjänsten skall ordnas.

11.12. Övrigt kreditstöd

Såsom närmare beskrivits i kapitel 5 bedriver företagareföreningarna vid sidan av sina uppgifter i samband med industrigarantilån och direktlån även viss annan kreditstödjande verksamhet. Ifrågavarande stödförmer regleras i särskild ordning. varvid stödvillkoren har utformats med hänsyn till spe- ciella förhållanden inom de aktuella politikområdena. såsom exempelvis behovet av att spara energi respektive stimulera till arbetsmiljöförbättringar. Det ligger utanför vårt uppdrag att överväga ändringar av innehållet i stöd- formerna. varför här endast skall beröras vissa frågor av främst administrativ art.

11.12.l Garanti/ån for arbetsmiljön

Den verksamhet med garantilån för arbetsmiljön som bedrivits av förening- arna sedan 1975-09-01 avses fortsätta i första hand to m 1977-12-31. Emel- lertid kvarstår även därefter vissa uppgifter för föreningarnas de]. De skall betala räntor till bankerna under en viss tid. Vidare avses de följa upp engagemangen samt bevaka statens rätt vid eventuella betalningsinställelser etc. Vi har inte funnit anledning att föreslå några ändringar av föreningarnas uppgifter med garantilånen för arbetsmiljön. '

11.122. Bidrag till energibesparande åtgärder

Företagareföreningarna har sedan år 1974 haft beredande uppgifter rörande ärenden om bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivets byggnader enligt förordningen 1975z422. I anslagsframställning för budgetåret 1977/78 har industriverket föreslagit bla att företagareföreningarna skall ombesörja beredningen. handha kontrollen av den ekonomiska redovisningen och bi- dragsutbetalningen beträffande alla ärenden om bidrag enligt nämnda för- ordning där bidraget understiger ett visst belopp. förslagsvis 100000 kr. I skrivelse den 30 augusti 1976 med redogörelse för bidragsverksamheten föreslår industriverket vidare att rätten att fatta beslut om bidrag enligt

nämnda förordning understigande 20000 kr skall delegeras till företaga- reföreningarna.

Regeringen har genom beslut 1970-10-28 överlämnat verkets framställ- ningar i dessa delar till företagareföreningsutredningen för beaktande.

I kapitel 8 har vi närmare utvecklat vår syn på företagareföreningarnas framtida verksamhet. Därav framgår att vi menar att myndighetsuppgifter kan läggas på föreningarna i den mån det medför betydande praktiska för- delar och uppgifterna har karaktären av att bestämma om förmåner till företag.

I fråga om bidrag till energibesparande åtgärder till näringslivet synes det oss vara väl befogat att föreningarnas beredande uppgifter vidgas samt att beslutanderätten i ärenden avseende mindre bidragsbelopp överförs till föreningarna. Detta bör gälla besparingsåtgärder såväl i näringslivets bygg- nader som i industriella processer. De av industriverket föreslagna belopps- gränserna förefaller tills vidare lämpliga. Till själva innehållet i energispar— stödet fö saknar vi anledning att ta ställning.

] 1 . 12.3 H Otel/garantilån

År 1959 beslöt riksdagen att statlig garanti för lån till företag inom tu- risthotellnäringen kan utgå inom ramen för det statliga kreditstödet till hem- slöjd. hantverk och småindustri.

De särskilda bestämmelser som gäller för s k hotellgarantilån finns angivna i ett kungligt brev den 30 juni 1965. Bestämmelserna innebär i korthet att företag inom turisthotellnäringen kan få statlig garanti för lån till an- läggningsinvesteringar. men ej för rörelsekapital. I övrigt är bestämmelserna för hotellgarantilån i stort de samma som för industrigarantilån. Den re- gionala handläggningen av ärenden rörande hotellgarantilån har emellertid tilldelats riksbankens avdelningskontor. Detta innebär att avdelningskon- toren skall utföra kreditutredningar samt sköta den löpande uppföljningen och bevakningen av utestående garantier.

Sedan år 1960 har 96 hotellgarantilån beviljats för ett totalbelopp på ca 21,6 miljoner kronor. Per den 30 juni 1975 fanns ca 4 miljoner kronor i utestående garantier. Efterfrågan på denna stödform har minskat betydligt under senare år. och tycks för närvarande helt ha avstannat. Om inte några särskilda efterfrågestimulerande åtgärder vidtas. bör man därför inte räkna med annat än enstaka ansökningar under de närmaste åren. ,

Industriverkets handläggning av hotellgarantilåneärendena har. på grund av den låga efterfrågan. alltmer kommit att begränsas till att avse uppföljning och bevakning av tidigare beviljade garantier. Detta uppföljnings- och be- vakningsarbete kommer att behöva fortsätta ända till dess utestående gar- antier är helt nedamorterade. Även om inga nya garantier skulle beviljas. måste utestående hotellgarantilån bevakas i ytterligare minst ett tiotal år.

I en promemoria 1976-06-01. upprättad inom industriverket. påpekas att företagareföreningarna har väl utbyggda rutiner för löpande bevakning och uppföljning av industrigaranti- och lokaliseringslån samt personal med vana vid företagsekonomiska analyser och kreditutredningar. Föreningarna bör därför enligt industriverket vara väl lämpade för att ta hand om den fortsatta regionala handläggningen av hotellgarantilånen. Genom att föreningarna

har ett intimt samarbete med industriverket när det gäller bl a andra statliga stödformer vore det därför enligt verket naturligt om även ärenden om hotellgarantilån fortsättningsvis bereddes av föreningarna.

Vi är för vår del beredda att instämma i industriverkets åsikter och finner det väl förenligt med föreningarnas övriga uppgifter samt deras stora er- farenhet av riskkreditgivning och förutsättningar i övrigt. att de övertar berednings- och uppföljningsuppgifterna i ärenden om hotellgarantilån. Även uppföljningsarbetet avseende redan utestående garantilån bör därvid överföras till föreningarna.

11.13. Sammanfattning

Våra överväganden och förslag rörande företagareföreningarnas kreditstöd- jande verksamhet i fortsättningen kan sammanfattas i följande punkter.

El Kreditstödet bör — i likhet med föreningarnas verksamhet i övrigt in- riktas främst på lönsamma eller utvecklingsbara mindre och medelstora företag. Målgruppen för stödet bör utvidgas i enlighet med vad vi fö- reslagit i kapitel 9. El Reglerna för vilka åtgärder som kan berättiga till stöd bör ges en mer generell utformning. Särskilda skäl bör inte längre krävas för att med kreditstöd finansiera anskaffning av omsättningstillgångar eller fastig- heter för rörelsen och ej heller för bekostande av marknadsföring eller prduktutveckling. Kreditstöd bör i fortsättningen kunna utgå även för köp av aktier. D Det behov av utvidgningar av samhälleligt kreditstöd som kan vara be- fogade bör i första hand kunna tillgodoses inom ramen för befintliga stödformer/institut.

El Vi föreslår att föreningarna i sin kreditstödjande verksamhet får ökade möjligheter att stödja nyetablering av företag. Detta bör ske genom att föreningarna bör kunna acceptera ett mycket stort risktagande vid kre- ditstöd till nystartade företag. Dessutom bör lån till sådana företag i fortsättningen kunna förknippas med längre återbetalningstider samt amorteringsanstånd på förslagsvis högst fem år. El För att underlätta för privatpersoner att köpa företag i vissa fall föreslår

'vi att föreningarna i ökad grad informerar om möjligheten att få dispens från förbudet för aktieägare m fl att låna ur företaget. Föreningarna bör regelmässigt höras av länsstyrelserna i dispensärenden för att kunna belysa bl a huruvida dispens är nödvändigt för att trygga ett företags fortlevnad genom ägarskifte. D Det är en angelägen uppgift för samhället att underlätta anskaffning av eget kapital i mindre och medelstora företag. Med hänvisning till bla kapitalmarknadsutredningens pågående arbete har vi inte närmare prövat denna fråga. [I] För att tillgodose företagens behov av projektbundet villkorligt kreditstöd för såväl produktutveckling som marknadsinvesteringar bör i första hand prövas möjligheten att statens utvecklingsfond får resurser för en ut- vidgad verksamhet samt möjligheter att stödja även rena marknadsin-

vesteringar. Företagareföreningarnas kontaktverksamhet och samarbete i övrigt med utvecklingsfonden bör ytterligare fördjupas. El Föreningarna bör få möjlighet att genom villkorliga lån underlätta genom- förandet av preliminära konsultundersökningar avseende främst produkt- utveckling. Stödet bör begränsas till högst 20000 kronor per företag. Stödformen bör finansieras genom särskilda statsbidrag till föreningarna. El Nuvarande ordning med såväl direkta lån från föreningarna som låne- garantier beviljade av industriverket bör behållas. Föreningarnas beslut om direktlån till företag inom ””stödbranscher” eller inom branscher som i övrigt fordrar riksöversikt bör fattas efter samråd med industriverket eller andra berörda centrala organ. EI Utlåningsräntan för båda kreditformerna bör enhetligt bestämmas till 3.0 procentenheter över vid varje tid gällande diskonto. vilket motsvarar den nivå som i allmänhet tillämpas i dag. El Kraven på personlig borgen av företagens ägare m fl bör mildras vä— sentligt. Ett begränsat borgensansvar för företagsledare/huvudaktieägare kan dock vara befogat. El Löptiderna för direktlån och garantilån genom föreningarna bör kunna fastställas på ett flexiblare sätt än nu sker. alltifrån kortfristiga krediter till 20-åriga lån. Investeringsobjektens ekonomiska livslängd och skat- temässiga avskrivningstid bör i hög grad vara avgörande för lånetiderna. Nyetablerade företag bör kunna få amorteringsanstånd under högst fem år. övriga företag under högst tre år. El Industriverket och andra institut som handhar kreditstöd till mindre fö- retag bör i högre grad än fn söka utöka kontakterna och vidga samarbetet sig emellan. Föreningarna bör i största möjliga utsträckning vara kon- taktorgan på regionalplanet mellan företagen och dessa institut. El Industriverket bör ges vidgade befogenheter att fatta beslut även i fråga om lånegarantier som avser även stora belopp eller stora företag. El En ökad decentralisering av lånebeslut till länsplanet bör få formen av höjd direktlånegräns snarare än delegering av vissa garantibeslut. D Föreningarna bör få möjlighet att fritt återbetala lån ur hantverks- och industrilånefonden.- genom att de får en dragningsrätt hos fonden inom vissa gränser. Förslag till nytt system bör utformas av industriverket. El Gränsen för föreningarnas direkta utlåning till enskilda företag bör höjas till 500000 kr. I ärenden som fordrar riksöversikt bör föreningarna — oavsett det sökta lånebeloppets storlek samråda med industriverket eller annat berört organ. Direktlånegränsen bör omprövas på nytt efter 2—3 års erfarenheter. El Föreningarnas skyldighet att avsätta viss del av lånemedlen till förlust- täckningsfonder bör upphöra. Föreningarna bör i fortsättningen få sina låneförluster täckta genom årliga statliga förlusttäckningsbidrag. D I fråga om bidrag till energibesparande åtgärder till näringslivet bör för- eningarnas beredande uppgifter kunna vidgas. Beslutanderätten i ärenden avseende mindre bidragsbelopp bör överföras till föreningarna. Det bör få ankomma på industriverket att i samråd med föreningarna närmare avgränsa föreningarnas uppgifter i dessa bidragsärenden. El De uppgifteri fråga om beredning och uppföljning av s k hotellgarantilån. som fn åvilar riksbankens avdelningskontor. bör överföras på förening- arna.

12. Resursfrågor

12.1. Inledning

Vi skall i detta kapitel dels redogöra för vilka faktorer som enligt vår mening är av betydelse då det gäller att bedöma föreningarnas framtida resursbehov. dels söka ange hur stora resurser som torde erfordras mot bakgrund av våra förslag i tidigare kapitel rörande föreningarnas fortsatta verksamhet.

Föreningarna behöver tre olika slag av resurser för att verksamt kunna stödja småföretagsamheten. För det./örs/a krävs att föreningarna själva i tillräcklig omfattning har personal och administrativa resurser i övrigt. För det andra fordras centrala serviceinsatser som hjälp åt föreningarna. Vi har i kapitel 10 närmare preciserat vilka centrala funktioner som synes vara väsentliga i sammanhanget. Fördel tredje måste föreningarna kunna dis- ponera lånemedel i tillräcklig omfattning.

Härutöver erfordras som hittills medel för täckande av föreningarnas lå- neförluster. Vi har inte funnit anledning att förmoda att detta behov skall väsentligt öka under de närmaste åren. varför frågan inte behandlas närmare i detta kapitel. Det är emellertid inte osannolikt att behovet kan komma att öka på sikt till följd av den allmänna utvidgningen av låneverksamheten.

Vad gäller utökningen av föreningarnas personella resurser vill vi redan inledningsvis framhålla. att en alltför snabb tillväxt kan skapa problem av organisatorisk art. En viss begränsning av utvecklingstakten är nödvändig för att en organisation skall kunna arbeta med tillfredsställande effektivitet. Inte minst vissa föreningars hittillsvarande forcerade tillväxttakt synes ha försvårat en nödvändig fortlöpande anpassning av administrativa rutiner m rn och sålunda medfört en oönskadv”växtvärk”.

Föreningarna själva torde därför vara mer betjänta av att få underlag för att kunna planera en balanserad tillväxt på längre sikt än av att få vä- sentligt utökade anslag för ett enskilt verksamhetsår. Det är därför enligt vår mening önskvärt att staten och respektive landsting i sin långtidsbudget åtminstone preliminärt tar hänsyn till föreningarnas behov av successiv ut- byggnad och utveckling.

12.2. Föreningarnas nuvarande resurser

Föreningarnas ekonomiska förhållanden har redovisats i kapitel 3. Därav framgick att statsbidraget svarade för finansiering av ca 50 procent av för-

eningarnas totala kostnader medan motsvarande andel för landstingens bi- drag uppgick till ca 25 procent. Övriga inkomstkällor. däribland konsult- arvoden. finansierade återstående 25 procent av de totala kostnaderna.

Av föreningarnas totala kostnader utgjordes den helt övervägande delen av personal— och övriga administrationskostnader.

Staten har för budgetåret 1976/77 lämnat föreningarna bidrag i olika former på totalt ca 32 milj kr. Landstingens bidrag för kalenderåret 1976 har uppgått till totalt ca 15 milj kr. Samhällets ökande satsning på föreningarna har medfört att det sammanlagda antalet anställda vid föreningarna har mer än fördubblats den senaste tioårsperioden och i slutet av år 1976 uppgick till ca 400 personer.

Utöver egna administrativa resurser kan föreningarna även sägas disponera över vissa centrala resurser som stöd för deras egna insatser i främst fö— retagsserviceverksamheten samt för att underlätta fortlöpande effektivise- ring av organisationen. inbördes samråd m m. Det är svårt att kvantifiera dessa centrala serviceinsatser. Företagareföreningarnas Förbunds kansli har tre anställda som i stort sysslar med dessa uppgifter. Vid industriverket har sektionerna för företagsservice och utbildning bl a till uppgift att ge olika former av service till föreningarna. Sektionerna rymmer f n tillsammans ett tiotal handläggartjänster.

Vad sedan gäller lånemedel uppgick föreningarnas sammanlagda skuld till hantverks- och industrilånefonden per 1976-06-30 till ca 370 milj kr. Fonden har under lång tid förstärkts genom anslag över statsbudgeten. För budgetåret 1976/77 förstärktes fonden på detta sätt med ytterligare 50 milj kr.

12.3. Faktorer av betydelse för det framtida resursbehovet

Det finns enligt vår uppfattning en rad faktorer som tillsammans talar för att föreningarnas resurser nu behöver utökas väsentligt. För (let/örsla torde en viss allmän förstärkning erfordras redan för att föreningarna på ett till— fredsställande sätt skall kunna utföra nuvarande arbetsuppgifter och i övrigt svara mot de krav som ställs på dem från samhället och den mindre fö- retagsamheten. För det andra synes vissa föreningar enligt vår uppfattning i dag vara i behov av särskild upprustning för att kunna erbjuda företagen service av samma standard och omfattning som övriga föreningar. Hittills- varande årliga anslagshöjningar har enligt industriverket nämligen inte i tillräcklig grad medgivit en i och för sig önskvärd satsning på att utöka resurserna för vissa eftersatta föreningar till acceptabel nivå.

För det tredje har vi i kapitel 10 förordat en kraftigare markering av vissa speciella områden i föreningarnas verksamhet. Detta gäller främst förening- arnas ansträngningar för att stimulera nyetablering samt för att medverka till en effektiv regional underleveransförmedling.

Den av oss föreslagna utvidgningen av av föreningarnas målgrupp innebär. för (let/järde. att resurserna på sikt måste utökas betydligt. Vi vill emellertid erinra om vad vi anfört i kapitel 9. nämligen att de tillverkande företagen även fortsättningsvis bör prioriteras i föreningarnas verksamhet. samt att de tjänsteproducerande företagen i allmänhet inte torde föranleda lika stora arbetsinsatser för föreningarnas del som de rena industriföretagen.

För de!]iwzm. slutligen, föreslås även låneverksamheten bli föremål för vissa förändringar. vilka medför krav på utökade resurser. Möjligheterna till långa återbetalningstider och flera års amorteringsanstånd kan komma att binda föreningarnas lånemedel för längre perioder. Den höjda direkt- lånegränsen och därmed större lån ställer självfallet anspråk på en allmän förstärkning av hantverks— och industrilånefonden. Den föreslagna nya stöd- formen för speciella konsultinsatser medför behov av medel ur en särskild anslagspost (se vidare avsnitt 12.6).

12.4. Beräkning av det framtida resursbehovet

Vår ambition i detta avsnitt är att i grova termer söka ange i vilken takt föreningarna behöver och kan utvecklas med tanke på de framtida arbets- uppgifternas art och omfattning. Vi har därvid beaktat de ovan nämnda svårigheterna av organisatoriskt slag som kan följa av en alltför snabb tillväxt. Vår resursberäkning gäller i första hand fram till början av l980-talet.

Det är således inte vår avsikt att mer i detalj precisera resursbehovet i pengar. något som fö inte låter sig göra innan föreningarna själva. i sed- vanliga anslagsäskanden till industriverket och landstingen. närmare har angett sin syn på programutformning och medelsbehov.

12.4.1. Administrativa resurser

Mot ovanstående bakgrund finner vi det befogat att förorda att föreningarnas personella och övriga administrativa resurser grovt räknat fördubblas under perioden fram till början av 1980-talet. Med detta menar vi att de huvud- sakliga bidragsgivarna — stat och landsting i möjligaste män i sin lång- tidsplanering skall ta hänsyn till en sådan ökningstakt för föreningarnas vidkommande. Självfallet kan omständigheter under den aktuella perioden komma att ändra förutsättningarna för en sådan planering.

Räknat i antal anställda på föreningarna kan en sådan utveckling komma att innebära en ökning med i runt tal ca 400 personer fram till l980-talets början. Med hänsyn till osäkerheten rörande bl a den framtida kostnads- utvecklingen finner vi det inte meningsfullt att i pengar söka precisera vilka anslagsökningar för vart och ett av de berörda verksamhetsåren som kommer att erfordras för att möjliggöra den nämnda resursökningen.

Vad gällerjinansieringen av föreningarnas framtids resurser har vi utgått ifrån att inte bara staten utan även landstingen är positiva till en ökad satsning på föreningarna. Det vore i och för sig önskvärt att precisera behoven av statsfinansiering av föreningarna under de närmast följande åren. Med hänsyn till osäkerheten om de enskilda landstingens framtida anslag till verksamheten finner vi det dock ogörligt att uppskatta storleken av de stat- liga anslagsökningar som blir erforderliga föratt möta kraven på utvidgning av föreningarnas administration. Utöver finansieringen av föreningarnas bas- resurser kan vidare såväl staten som enskilda landsting tänkas vilja göra speciella satsningar inom vissa föreningar. Detta bidrar ytterligare till svå- righeter att fastställa den erforderliga ökningen av de totala statliga anslagen till föreningarnas verksamhet.

Rent allmänt utgår vi från att nuvarande finansieringsstruktur med av- seende på fördelningen mellan statliga och landstingskommunala bidrag till respektive förening inte skall konserveras. Vissa landsting finansierar i dag endast en mycket begränsad andel av respektive förenings resurser. Det är vår mening att företagsamheten i motsvarande län skulle främjas av att dessa landsting på ett aktivare sätt kunde engagera sig i företaga- reföreningens verksamhet och i samband därmed ge väsentligt ökade bidrag så att de kommer upp i nivå med övriga landsting. Vad gäller landstingens framtida finansiering av föreningarna är det vidare vår förhoppning att lands- tingen i första hand skall avveckla befintliga fristående näringsråd/nämnder som riktar sig till enskilda företag till förmån för en ökad satsning på för— eningarna. Detta bör även i viss mån gälla primärkommunernas närings- politiska insatser.

12.4.2. Resurser för central service år föreningarna

Vi har i kapitel lO konstaterat att de centrala serviceinsatserna som görs i dagsläget synes vara alltför begränsade till sin omfattning för att ge till- fredsställande stöd åt föreningarna. Den förordade vidareutvecklingen av föreningarna kommer att ytterligare aceentuera behovet av sådana insatser. Vi finner det angeläget att industriverkets resurser för ändamålet utökas i lägst samma takt som utvidgningen av föreningarna. Det är väsentligt att en god handlingsberedskap på detta område redan finns. när den snabba utbyggnaden av föreningarnas organisation börjar medföra krav på ökade insatser för effektivisering av administrationen etc. Industriverket bör därvid beakta behovet av att få till stånd vissa gemensamma normer för förenings- organisationens fortsatta uppbyggnad och struktur.

Det torde närmast ankomma på huvudmännen. dvs staten och lands- tingen, att närmare bestämma om den centrala servicens inriktning och omfattning. Det kan vara lämpligt att i första hand industriverket och lands- tingsförbundet i nära samråd med föreningarna söker precisera de framtida behoven.

12.4.3. Resurser för utlåning

De förutnämnda utvidgningarna av föreningarnas möjligheter att ge direkt- lån torde komma att kräva årliga tillskott till hantverks- och industrilå— nefonden med större belopp än som hittills varit fallet. Under det första verksamhetsåret, sedan de föreslagna regeländringarna vidtagits. kan be- hovet av tillskott begränsas till följd av det nya system för försörjning med lånemedel ur fonden som förordats i kapitel ll. Motivet för att såsom nu ha outtagna medel hos fonden av betydande omfattning torde bortfalla.

En precisering av de utökade behoven av lånemedel kan enligt vår mening endast göras mot bakgrund av föreningarnas egna bedömningar rörande effekterna av de i kapitel ll föreslagna förändringarna avseende kredit- stödsverksamheten. Man kan emellertid mycket grovt räkna med behov av ett årligt tillskott till fonden på ca 100 milj kr för vart och ett av de närmaste åren. Vi har i kapitel ll föreslagit en ny stödform. inom ramen för vilken

föreningarna avses få bevilja stöd för speciella konsultinsatser i syfte att underlätta förberedande undersökningar i fråga om främst utvecklingspro- jekt. Eftersom det rör sig om en helt ny stödform är det svårt att göra en bedömning av hur stora resurser som i ett indelningsskede erfordras för verksamheten.

En grov uppskattning av det tänkbara resursbehovet skulle emellertid kunna ge följande vid handen.

Det maximala beloppet för ett villkorligt konsultlån enligt vårt förslag uppgår till 20000 kr. Det kan därför vara rimligt att anta att genomsnitts- beloppet uppgår till ca 15 000 kr. Såvida varje förening årligen beviljar 20 ansökningar av denna typ skulle behovet för första året komma att uppgå till i storleksordningen sju milj kr.

12.5. Fördelningen av resurserna på olika län

Fördelningen av de statliga bidragen på olika företagareföreningar bör liksom hittills åvila industriverket. Den av oss förordade resursökningen bör kunna ge visst utrymme för särskild ökning till de föreningar som enligt verkets mening varit eftersatta. Likaså bör de föreningar som avses få vidgad ad— ministration av utbildningsaktiviteter kunna få motsvarande utökning av resurserna. Därutöver förutsätts verket som hittills fördela medlen alltefter föreningarnas behov för att kunna ge adekvat service åt företagen i respektive län med beaktande av realismen och kvaliteten hos de program för verk— samheten som de olika föreningarna inlämnat som underlag för sina me- delsäskanden.

Vad som enligt vår mening bör utgöra ett nytt inslag vid fördelningen av statsbidragen till föreningarna är ett ökat samråd med landstingen. Sådant samråd blir aktuellt främst då antingen industriverket avser att väsentligen avvika från en förenings programförslag och medelsäskande eller då ett landsting avser att göra en speciell satsning av mer betydande omfattning via företagareföreningen.

12.6. Anslagskonstruktion

[ kapitel 3 konstaterade vi att företagareföreningarna erhåller bidrag för sina olika verksamheter under skilda anslag och huvudtitlar på statsbudgeten. Kostnaderna för föreningarnas basorganisation och den kreditstödjande verksamheten bestrids i princip från anslaget XI 153. Bidrag til/företaga- reföreningar mfl: Adminisrrarianskos/nader. Under detta anslag utgår också medel till informations- utbildnings- och kontaktverksamhet med inriktning på föreningarna. För budgetåret 1976/77 har anvisats sammanlagt 20 700 000 kr för dessa ändamål. Det bör nämnas att en mindre del av medlen inte är avsedda för föreningarna utan skall bidra till att täcka administrations- kostnaderna för vissa centrala organisationer på hantverkets. småindustrins och turistnäringens områden. Samtliga medel disponeras av industriverket som fördelar dem till avsedda ändamål.

Statens bidrag till föreningarnas företagsserviceverksamhet och utbild-

ningsservice anvisas under anslaget Xlll B7. Företags— och bra/ist'It/i'ä/n/amle åtgärder. Under anslagsposten Främjande avIförelagssen'it'e utgår bid*ag till företagsserviceverksamheten och under anslagsposten Regional utbildnings- service utgår medel bl a till föreningarnass k utbildningskonsulentfunktioner. För budgetåret 1976/77 har under dessa anslagsposter anvisats 8400 000 kr resp 3 080000 kr. Även dessa medel disponeras och fördelas av indu- striverket.

Förutom genom de här nämnda bidragen erhåller föreningarna statliga medel från andra anslag och fonder för sina speciella uppgifter i anslutning till ärenden om glesbygdsstöd. energibesparande åtgärder och garantilån för arbetsmiljön.

Som vi tidigare har nämnt har regeringen till oss överlämnat er fram- ställning från industriverket om att låta sammanföra anslaget Bidrag till företagareföreningar m fl: Administrationskostnader och anslagsposten Främjande av företagsservice till ett enda anslag. Verket har härvid franhållit de två anslagens likartade syfte.

Vi delar verkets uppfattning i denna fråga. Medlen under såväl anslaget som anslagsposten utgår till i princip samma ändamål. nämligen i huvudsak löne- och följdkostnader hänförliga till föreningarnas fast anställda personal. Några påtagliga fördelar från redovisningsteknisk eller annan synpumt med att behålla den nuvarande anslagsuppdelningen har vi inte kunnat finna. Tvärtom torde snarare vissa administrativa fördelar erhållas genom en be- gränsning av antalet anslag till föreningarna. Detta skapar också er. bättre överblick över de totala statliga bidragen till föreningarna. I enlighet härmed. anser vi inte heller att det finns skäl att i fortsättningen medel skall anvisas till utbildningsservice under en särskild anslagspost. Även denna post är till den helt övervägande delen avsedd för löne- och följdkostnader.i detta fall för den personal vid föreningarna som helt eller delvis svarar för ut- bildningsfrågor.

Vi föreslår därför att ett nytt reservationsanslag inrättas med beteckningen Bit/rag till _företagare/öreningar mm. Detta anslag får sålunda ersätta dels anslaget Bidrag till företagareföreningar m fi: Administrationskostnader. dels anslagsposterna Främjande av företagsservice och Regional utbildningsser- vice. Från anslaget bör bekostas i första hand föreningarnas administration dvs lönekostnader. reseersättningar. lokalkostnader och expenser — samt de speciella konsultinsatser. som vi förordade i avsnitt 11.3.5. Anslaget skall m a o finansiera föreningarnas basverksamhet på kreditstöd- och företags- serviceområdet. Under anslaget bör medel dessutom beräknas för vissa cen- trala insatser vid industriverket med inriktning på föreningarna. tex in- formations- och utbildningsverksamhet. Medlen bör, som vi förordade i avsnitt 12.5 disponeras av industriverket för utbetalning till föreningarna.

Vi föreslår vidare att medlen under anslaget anvisas per kalenderår. An- ledningen härtill är dels att föreningarnas räkenskapsår sammanfaller med kalenderåret. dels att landstingsmedlen till föreningarna utgår per kalenderår. Vårt förslag i detta avseende är således avsett att underlätta föreningarnas ekonomiska planering och redovisning.

Vad gäller de övriga anslagen genom vilka medel utgår till föreningarna har vi inte funnit några skäl till att föreslå förändringar. Föreningarna ad- ministrerar av främst praktiska skäl vissa typer av ärenden som kan sägas

vara väsensskilda från föreningarnas huvudsakliga uppgifter inom närings- politiken i mer begränsad mening. Enbart detta förhållande motiverar inte enligt vår uppfattning att medel för kostnader i samband med dessa övriga uppgifter skall kanaliseras till anslaget för föreningarnas basverksamhet. ] den mån statsmakterna anvisar medel under särskilda anslag för bidrag eller lån på speciella områden till enskilda och företag — såsom i fråga om glesbygdsstöd, energisparstöd och arbetsmiljögarantilån — och samtidigt ger föreningarna uppgifter i anslutning därtill. bör föreningarnas administra- tionskostnader liksom fn bestridas från dessa särskilda anslag.

Vad slutligen gäller täckning av föreningarnas låneförluster finner vi det inte motiverat att föreslå någon ändring i den nuvarande anslagsstrukturen.

12.7. Sammanfattning

Våra överväganden och förslag rörande företagareföreningarnas framtida re- sursbehov kan sammanfattas i följande punkter:

El Föreningarnas resurser i form av personal. tillgång till central service samt lånemedel behöver väsentligt förstärkas under de närmaste åren. De främsta skälen till detta är dels att föreningarna redan vid nuvarande verksamhet inte har fullt tillräckliga resurser. dels behovet av förstärkta insatser för att främja nyetablering och bidra till en effektiv underleve- ransförmedling, dels den föreslagna utvidgningen av föreningarnas mål- grupp och dels de föreslagna förändringarna i låneverksamheten. Cl En rimlig tillväxttakt borde kunna leda till en fördubbling av förening- arnas administrativa resurser fram till början av 1980-talet. motsvarande en personalökning med ca 400 anställda. Vad gäller finansieringen har vi utgått ifrån att såväl staten som respektive landsting kommer att med- verka för att möta det ökade resursbehovet. Cl Resurserna för central servicegivning åt föreningarna bör ökas i lägst samma takt som utvidgningen av föreningarnas egna resurser. El Behovet av utökade lånemedel kommer att accentueras av bl a den höjda direktlånegränsen och vidgade möjligheter att ge amorteringsanstånd. Medlen för förlusttäckning kan komma att behöva utökas på längre sikt. [] Den föreslagna möjligheten att ge villkorliga lån för konsultinsatser i vissa utvecklingsprojekt m m torde grovt räknat kunna medföra behov av medel på ca sju milj kr under första verksamhetsåret.

13. Företagareföreningarnas framtida organisation

13.1. Allmänna krav på organisationsform

Vid övervägande av lämplig organisationsform för företagareföreningarna måste utgångspunkten vara den funktion som föreningarna skall ha i fram— tiden. Verksamheten skall avgöra organisationsformen och inte tvärtom. Samhället har i allt större utsträckning använt föreningarna för att genomföra närings- och regionalpolitiska åtgärder. Föreningarna har således kommit att fungera som regionala näringspolitiska organ med uppgifter som även innefattar viss myndighetsutövning. Detta förhållande har också kommit till uttryck i ökande anslag från samhället. dvs i huvudsak stat och landsting. Vi har utgått från att denna utveckling skall fortsätta och att den nuvarande samordningen av näringspolitiska och regionalpolitiska åtgärder behålls och utvecklas. Som framgår av våra överväganden i kapitel 8 rörande förening- arnas framtida verksamhet bör sålunda föreningarna även fortsättningsvis utgöra bas för en regional näringspolitisk organisation genom vilken i första hand staten och landstingen men även primärkommunerna kan kanalisera sina olika stöd- och utvecklingsinsatser till de mindre och medelstora fö- retagen. Uppgifterna bör i stort vara desamma som gäller för föreningarna i dag. fastän omfattningen kommer att öka väsentligt. Bland uppgifterna kan således i begränsad utsträckning även ingå viss myndighetsutövning av typ att besluta om förmån till företagen.

Ställningen som organ för samhällets närings- och regionalpolitik medför att föreningarna måste uppfylla vissa krav från samhällets sida. Samhället måste ha möjlighet att enkelt och effektivt påverka och följa upp verk- samheten och att lägga ut de program som påkallas av närings- och re— gionalpolitiska skäl. Det är emellertid som tidigare har påpekats angeläget att föreningarna inom denna ram har stor självständighet och beslutsansvar att lägga upp och genomföra olika insatser och åtgärder. I princip bör kon- trollen att programmen följs ske genom revision i efterhand. Det är vidare av stor vikt att verksamheten organiseras med sådan flexibilitet att hand- läggning kan ske snabbt och risken för onödig byråkratisering nedbringas. Detta får dock inte medföra att kravet på rättssäkerhet efterges. utan man måste samtidigt sträva efter att åstadkomma någorlunda likformig hantering av ärendena och hög och jämn kvalitet på verksamheten.

Vissa andra utgångspunkter för verksamheten har också angetts. Bl a för- utsätts att någon form av fast organisatorisk anknytning måste finnas till den mindre företagsamheten för att man därigenom ska kunna bibehålla

kontaktvägarna och upprätthålla den good-will föreningarna åtnjuter hos företagen. Detta betraktar vi som mycket angeläget eftersom man annars försämrar möjligheterna att på ett effektivt sätt nå ut till företagen med de olika stöd- och utvecklingsinsatserna.

Vidare förutsätts att landstingen i framtiden anslår finansiella resurser till föreningarna i takt med det ökande behov utvecklingen av föreningarnas verksamhet kräver. Detta ligger väl i linje med den i de flesta fall mycket markanta ökningen av landstingsbidragen till föreningarna under senare år. Detta tolkar vi som ett alltmer ökat förtroende från flertalet landstings sida för föreningarnas verksamhet. Som framgått av kapitel 6 varierar dock alltjämt landstingens insatser högst avsevärt mellan olika län. Vi har i avsnitt 12.4.1 angivit att det enligt vår mening skulle vara till gagn för företag- samheten i sådana län där landstingen nu endast finansierar en mindre delav föreningarnas verksamhet om dessa landsting på effektivare sätt kunde engagera sig i verksamheten och i samband därmed ge bidrag i nivå med övriga landsting. Det finns emellertid ingenting som tyder på att inte den nuvarande positiva synen från landstingens sida kommer att bestå med tanke på den alltmer betydelsefulla roll för det regionala näringslivets ut- veckling som föreningarna avses få enligt våra förslag.

Av det nu sagda följer att den framtida organisationen måste innefatta åtminstone två uppdragsgivare och huvudmän — staten och landstingen — vid sidan av företagen själva. En viktig punkt i detta sammanhang är också att behovet av samordning mellan statens och landstingens insatser till- godoses. Som framgått av kapitel 6 förekommer fn en alltför begränsad samordning i detta avseende.

13.2. Jämförelse mellan olika organisationsformer

] detta avsnitt skall en jämförelse göras mellan olika formella organisa- tionsformers möjligheter att uppfylla de uppställda kraven för verksamheten. Det bör i sammanhanget påpekas att den formella organisationsformen sällan är av avgörande betydelse för möjligheterna att uppfylla verksamhetsmålen. eftersom i praktiken betydande modifieringar med god vilja kan ske inom den formella yttre ramen. Vissa grundläggande skillnader går dock inte att överbrygga.

En sammanfattande redovisning av de organisationsformer som kan kom- ma i fråga för offentlig förvaltning har för vår räkning gjorts av en juridisk expert. Redovisningen. som denne självständigt svarar för. har fogats till detta betänkande som bilaga 4.

13.2.1. Den nuvarande organisationen

Då företagareföreningarna bildades var deras ställning och funktion en helt annan än nu. Ekonomisk förening är sedan tillkomsten av 1951 års för- eningslag en organisationsform avsedd uteslutande för kooperativ verksam- het och principiellt föga lämpad för offentlig verksamhet. Föreningsformen skulle vara otänkbar om det nu. hade gällt att nyskapa en näringspolitisk basorganisation med här avsedd funktion.

Företagareföreningarnas organisation övervägdes senast år 1968 i samband med den översyn av verksamheten som då skedde. Föreningsformen behölls då av främst praktiska skäl (prop 1968:61 s 103). I propositionen hänvisades till att en ändring av organisationsformen skulle medföra betydande ad- ministrativt arbete och att föreningarnas goodwill hos såväl företagare som statliga och privata organ riskerade att försvagas vid en ändrad organi- sationsform. Vidare hänvisades till att föreningsformen medgav differen- tiering av verksamheten och smidiga handläggningsrutiner. Det behövliga samhällsinflytandet ansågs kunna nås även om föreningarna behöll sin ställ- ning som privaträttsliga organisationer. I propositionen pekades härvid på möjligheten att som villkor för statliga lån och bidrag till föreningarna fast- ställa grundläggande regler om främst styrelsens sammansättning och of- fenlig kontroll och revision. Landstingens behov av inflytande ansågs kunna tillgodoses genom styrelserepresentation. De nu anförda argumenten har alltjämt betydande tyngd. Vi har funnit att den nuvarande organisationsformen hittills inte har inneburit några större praktiska olägenheter. Det finns därför anledning att till en början undersöka i vad mån det är möjligt att med en bibehållen organisationsform uppfylla de krav i fråga om verksamheten som här har ställts upp.

En grundläggande svaghet med den nuvarande organisationsformen är att en ekonomisk förening principiellt skall vara kooperativ och inriktad på att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. En strikt tillämpning av föreningslagen skulle alltså innebära att de som söker medlemskap enbart av intresse att stödja föreningens verksamhet inte skulle kunna accepteras som medlemmar och att verksamheten uteslutande skulle inriktas på med- lemmarnas bästa. Det är uppenbart att verksamheten i den framtida or- ganisationen liksom fn i praktiken måste gå utanför föreningslagens ram. Rent formellt ter det sig otillfredsställande att samhället sanktionerar eko- nomiska föreningar med verksamhet som direkt strider mot grundtanken i föreningslagen.

Andra nackdelar än formella följer också av föreningsformen. En nä- ringspolitisk basorganisation måste uppenbarligen ha inriktning på samtliga företag i målgruppen. dvs de mindre och medelstora företagen. Så länge en del av dessa företag står utanför föreningarna finns inbyggda risker för konfliktsituationer. Visserligen har föreningarna i enlighet med samhällets intentioner försökt inrikta verksamheten även på sådana företag som inte är medlemmar. Åtminstone teoretiskt kan dock den situationen uppkomma att en förening i sin stödjande verksamhet måste välja mellan ett med- lemsföretag och ett annat företag med ungefär samma behov och förut- sättningar. Risken för konfliktsituationer av nu nämnt slag ökar i den mån föreningarna får utökade uppgifter med visst inslag av myndighetsutövning. Oavsett detta framstår det också som otillfredsställande att vissa företag deltar medan andra står utanför den regionala näringspolitiska organisa- tionen.

De nu nämnda svagheterna med föreningsformen är dock knappast en- samt avgörande för att avvisa den nuvarande organisationsformen. Den bristande överensstämmelsen med föreningslagen har hittills ansetts kunna godtagas. Ärendena avgörs av styrelsen. där det allmänna har majoritets- inflytande. och besvärsrätt finns till myndighet om än i undantagsfall. En

allvarligare svaghet som det i varje fall teoretiskt inte går att kompensera finns emellertid. Med föreningsformen följer nämligen att samhället kan sakna medel att fullt tillfredsställande påverka och följa upp verksamheten.

[föreningslagen finns tvingande regler om kompetensfördelninget mellan stämman och styrelsen. Uppgifter som enligt lagen ankommer på stämman kan således inte överlämnas till styrelsen. Även om samhället i stadgarna kan medges rätt att tillsätta huvuddelen av platserna i styrelsen. går det inte att överlämna motsvarande kontroll över stämman. som juridiskt är överordnad styrelsen. Det bör också understrykas att statens inflytande över föreningarnas organisation och verksamhet i huvudsak grundar srg på de villkor för lån ur hantverks- och industrilånefonden som finns angivna i Kungl Brev 1974-12-13 till industriverket. Vissa villkor är också knutna till de årliga bidrag staten lämnar till föreningarnas verksamhet.

En förening har enligt gällande ordning teoretiska möjligheter att genom beslut på föreningsstämma tex avböja att fullgöra ett visst av samhället utlagt program eller att ta upp egna aktiviteter på verksamhetsprogrammet som inte står i överensstämmelse med samhällets intentioner. Det kan na— turligtvis hävdas att föreningarna i praktiken inte kan handla på detta sätt. eftersom de fn är helt beroende av samhällsfinansieringen. Det är emellertid sistnämnda förhållande som har ryckt undan grunden för den nuvarande organisationsformen. Medlemmarnas känsla av delägarskap och ansvar för verksamheten måste rimligen försvagas då det reella inflytandet kraftigt minskar. Deras i realiteten passiva roll visar sig också ofta vid föreningsstämmorna. Medlemskapet blir således inget motiv i sig och käns- lan av delaktighet i verksamheten försvinner. Ett av de viktigaste motiven för föreningsformen upphör därmed. Eftersom det också vid en förutsätt- ningslös granskning står klart att föreningsformen inte uppfyller de krav på möjligheter till styrning som rimligen måste ställas på en basorganisation för samhällets regional- och näringspolitik. måste slutsatsen bli att en lämp- ligare organisationsform bör övervägas. En sådan organisationsform bör då byggas upp bl a med den viktiga utgångspunkten att hela det samlade nä— ringslivet i regionen ges tillfälle att påverka och besluta om verksamhets- inriktning och genomförandet av olika projekt. Med denna uppbyggnad bör följa större stabilitet eftersom organisationen både formellt och i prak- tiken stöds av hela näringslivet och inte bara av föreningarnas medlemmar som är fallet nu.

1322 Val av ny organisationsform

Vid övervägandet av ny organisationsform är det principiellt viktigt om föreningarna bör förvandlas till myndigheter eller kvarstå som enskilda or- gan. För myndighetsformen talar framför allt att de kommer att handha viss myndighetsutövning med de krav på rättssäkerhet och stadga som detta för med sig. Genom förvaltningslagens bestämmelser garanteras klienternas rätt att få insyn i ärendena och yttra sig över materialet samt besvärsrätt. Myndighetsformen ger också de bästa möjligheterna att påverka och följa verksamheten liksom att samordna denna med närings- och regionalpolitisk verksamhet vid andra statliga organ. Med myndighetsformen följer vidare att offentlig insyn i verksamheten från allmänhetens sida garanteras.

Myndighetsformen är självklar för verksamhet där särskilda krav ställs på regeringens kontroll över verksamheten eller allmänhetens insyn i denna. Detta gäller i synnerhet om verksamheten har omedelbar betydelse för sam- hällets vitala intressen eller är av stort principiellt intresse för allmänheten och därmed bör bli föremål för en bred samhällsdebatt. I sådana fall blir fördelarna med myndighetsformen helt avgörande. Den nu aktuella orga- nisationen har emellertid inte någon sådan karaktär. Möjlighet att i tillräcklig grad styra verksamheten kan skapas även om denna bedrivs i privaträttslig form. Ärendenas beskaffenhet kan knappast bli sådan att hinder av prin- cipiella skäl föreligger mot att överlåta beslutanderätten till ett enskilt organ. Likaledes bör behovet av insyn i verksamheten kunna tillgodoses genom lämpliga åtgärder.

Det finns i detta fall flera faktorer som talar för en enskild organisa- tionsform. Sålunda ställer verksamheten krav på flexibilitet och anpassning till snabba förändringar i målgruppernas behov av stöd liksom självständighet i beslutsfattandet. Detta pekar utan tvekan på att en privaträttslig form är att föredra. Organisationen kommer alltjämt att kräva välutbildade och praktiskt erfarna medarbetare. Det kan då vara en fördel att ha någon större frihet än en myndighet att utforma lönevillkor m m. Dessutom finns an- ledning att fästa särskild vikt vid klienternas behov av konfidentiell be- handling. Detta är lättare att tillgodose i ett självständigt organ än i en myndighet. där ett offentligt diarium alltid måste hnnas.

En annan och mycket avgörande synpunkt är att det torde vara lättare att behålla det förtroende som klienterna nu har för verksamheten om den alltjämt sker i fristående form. Vidare gör en självständig organisationsform det betydligt lättare att tillgodose kraven på organisatorisk anknytning till de mindre företagen och på inflytande för landstingen. Även om rätt ges till representation i en myndighets styrelse. innebär inordningen i stats- förvaltningen ett direkt lydnadsförhållande till regeringen. lust att verk- samheten skall bedrivas i samarbete med från staten fristående intressenter har i många fall föranlett en fristående organisationsform. Detta gäller i synnerhet om dessa intressenter bidrar med finansiering av verksamheten så som fallet är i fråga om landstingen och den verksamhet det nu gäller. Ett sådant engagemang är svårt att tänka sig om organisationsformen är den sedvanliga myndighetsförvaltningens. Sammanfattningsvis får i detta fall skälen som talar för en fristående organisationsform anses så starka att en sådan form bör väljas för verksamheten.

Det är möjligen inte helt uteslutet att driva verksamheten genom organ som utgör mellanting mellan myndighet och enskilt organ. Det finns organ som har eller har haft en sådan mellanställning. Detta beror dock i de flesta fall på historiska skäl och som tidigare har framhållits är beteckningen på organisationsformen av mindre intresse än hur regelsystemet fungerari prak- tiken.

I fallet företagareföreningarna anser vi dock kravet på formell medbe- stämmanderätt för de mindre företagen och landstingen medföra att myn- dighetsinslaget i organisationen bör bli mindre och att en renodlat privat— rättslig organisationsform väljs.

Om en privaträttslig organisationsform sålunda skall väljas står valet i praktiken mellan ideell förening. aktiebolag och stiftelse. Ideell förening

är den organisationsform som står närmast den nuvarande och den praktiska skillnaden efter en omorganisation skulle inte bli särskilt stor. Fördelen i förhållande till ekonomisk förening är att den bristande överensstämmelsen med föreningslagen skulle upphöra. Däremot skulle problemet med styrning av verksamheten kvarstå. vilket i praktiken innebär att lösningen är mindre lämplig.

Karakteristiskt för föreningsformen är nämligen att medlemmarna har möjlighet att fritt ändra stadgarna och därigenom i sista hand besluta om föreningens verksamhet. Tar man bort denna möjlighet har man i praktiken en stiftelse med ett fastslaget ändamål. Föreningsmedlemmar utan bestäm— mande inflytande på styrelsens sammansättning och föreningens verksamhet skulle få en roll likartad en stiftelses intressenter. dvs de möts för att utan beslutanderätt diskutera verksamheten. Anledning att genom särskild lag- stiftning skapa föreningar som till gagnet är stiftelser kan knappast finnas.

Mot alternativet aktiebolag talar att verksamheten inte avses blir själv- bärande utan skall få kontinuerliga tillskott av allmänna medel. Dessutom är reglerna i aktiebolagslagen omfattande och i många fall mycket detalj- styrande. Några särskilda fördelar med denna organisationsform finns därför knappast i detta fall. Den kan därmed avföras ur diskussionen.

Det är däremot svårt att se några påtagliga nackdelar med stiftelseformen i detta fall. Den erbjuder i stället många fördelar. Föreningsformens smidiga förvaltning kan förenas med godtagbara påverkansmöjligheter. Huvudman- naskapet kan delas av staten och andra medintressenter som också kan gå in som medfinansiärer. Möjligheter finns att genom föreskrifter tillgodose krav på betryggande förvaltning och rättssäkerhet. Vidare kan kontaktvä- garna till de mindre och medelstora företagen garanteras. Den good-will som. föreningarna åtnjuter behöver inte heller försämras utan snarare tvärtom stärkas genom att hela näringslivet förutsätts stå bakom organisationen och inte bara medlemmarna som är fallet i dag.

Stiftelseformen förefaller mot denna bakgrund vara den organisationsform som bäst uppfyller de krav som har ställts upp i fråga om verksamheten. En övergång till stiftelseform skulle i viss mån kunna ses som en formell anpassning till de faktiska förändringar som redan ägt rum. Vi föreslår därför att i varje län föreningen upplöses och ombildas till stiftelse med staten och respektive landsting som huvudmän.

13.3. Organisationsuppbyggnad

13.3.1. Allmänna synpunkter

När det gäller den organisatoriska uppbyggnaden av de föreslagna stiftelserna är det följande frågor som i första hand bör behandlas:

stiftelsens namn

huvudmannaskap och finansiering ledning och uppföljning från huvudmännens sida intern organisation — kontaktvägar till målgrupperna.

En allmän strävan bör enligt vår uppfattning vara att stiftelserna i de olika länen görs likartade. Regionala olikheter kan självfallet finnas som motiverar variationer i vissa avseenden. Den organisatoriska modell som här skall skisseras bör emellertid kunna tjäna som utgångspunkt för de förhandlingar som i varje särskilt fall måste föras mellan stiftarna om in- nehållet i det avtal dem emellan sorti ligger till grund för inrättandet av stiftelsen. Genom att staten är huvudman i samtliga stiftelser bör man re- lativt enkelt kunna se till att avtalen i möjligaste mån görs likalydande för de olika stiftelserna.

Rent formellt måste en övergång från förening till stiftelse ske på det sättet att en stiftelse bildas som övertar föreningarnas organisation och verk- samhet. Föreningarna kan därefter upplösas. Eftersom föreningarna är själv- ständiga och med egen beslutanderätt. fordras samverkan från deras sida. Några praktiska problem i detta avseende bör dock knappast föreligga.

13.3.2. Stiftelse/"nas namn

Namnet "företagareförening" är numera väl inarbetat. Att behålla denna benämning även på de nya stiftelserna — Stiftelsen Företagareföreningen i x-län — skulle därför enligt vår uppfattning medföra betydande fördelar och dessutom markera kontinuiteten mellan dagens föreningar och de fö- reslagna stiftelserna. Det underlättar också vår strävan att behålla de upp- arbetade kontaktvägarna till företagen.

Mot denna lösning talar i huvudsak två faktorer. Först och främst ger namnet inte direkt uttryck för stiftelsens verksamhet. Bortsett från att det vilseleder i fråga om organisationsformen för det otvivelaktigt tanken till att verksamheten inriktas på företagaren och inte företaget som helhet. Från sistnämnda synpunkt framstår benämningen redan med nuvarande orga- nistionsform som föråldrad. Vidare har hittillsvarande erfarenheter av be- nämningen visat att en viss risk finns för sammanblandning med före- tagaresammanslutningar av typ intresseorganisationer.

"De nu nämnda nackdelarna torde dock ha ganska liten betydelse. Det är inte sällsynt att ett företag eller en organisation finner behovet att markera kontinuiteten och ta till vara den good-will som är förbunden med företagets eller organisationens namn väga tyngre än behovet att anpassa namnet till en förändrad verksamhet. Det bör framhållas att det nuvarande namnet inte visat sig utgöra hinder för en kraftig expansion av verksamheten.

Avgörande för möjligheterna att nå ut till företagen är uppenbarligen verk- samhetens innehåll och endast i ytterligt begränsad omfattning namnet på organisationen. Angående risken för förväxling eller misstag kan sägas att föreningarna inom såväl stora delar av näringslivet som bland övriga in- tressenter numera är väl kända. En sådan risk kan möjlighen finnas kvar i storstadsregionerna och delar av Mellansverige. där serviceutbudet totalt sett är omfattande och där föreningarna relativt sett inte spelar en så fram- trädande roll. I och med att stiftelserna får betydelsefulla uppgifter som regionala näringspolitiska organ i hela landet kommer de dock säkerligen att alltmer förankras i det allmänna medvetandet. Med en i hela samhället ökande kunskap om stiftelserna och deras funktion följer också en sådan inarbetning av namnet att risken för misstag och förväxling ytterligare min-

skar. Att trots detta alltid en viss sådan risk kvarstår med hänsyn till den mängd myndigheter. organisationer. konsultföretag mm som på ett eller annat sätt ger service åt företagen torde vara ofrånkomligt. oavsett om man behåller det nuvarande namnet eller väljer ett nytt.

Det skäl som främst talar för namnbyte är givetvis önskvärcheten av att stiftelsernas namn. helst på ett slagkraftigt sätt. uttrycker deras inriktning och verksamhet. Eftersom den officiella lirmabeteckningen unde" alla om- ständigheter måste bytas i och med övergången till ny organisationsform, bjuds nu i och för sig ett lägligt tillfälle att uppnå en sådan överensstimmelse. Om föreningarnas organisation och verksamhet llyttas över i huvudsak oför- ändrad till stiftelserna kan sägas att kontinuiteten förening stiftelse ändå blir så markerad att ett namnbyte inte behöver innebära minskad good-will i förhållande till företagen. Med stiftelsernas betydelsefulla uppgifter kan de säkerligen snabbt få en egen identitet även med ett nytt namn. Detta gäller särskilt om. som man får förutsätta. det nya namnet arbetas in med hjälp av olika informationsinsatser. Ett namnbyte skulle också tydligare markera att utbyggnaden av den regionala basorganisationen irnebär ett nytt viktigt steg på det näringspolitiska området.

Vi har inom utredningen diskuterat namnfrågan ingående och vägt skälen l för och emot ett namnbyte. Olika förslag har väckts till nytt namn. bl a "Stiftelsen Företagstjänst i x-län”, ”Stiftelsen Näringsrådet i x-län”, ”Stif- telsen Näringsutveckling i x-län”, ”Stiftelsen Företagscentrum i x-län". ”Stiftelsen Företagsrådet i x-län” och ”Stiftelsen Företagsutveckling i x-län”, En kontakt med aktiebolagsregistret har visat att det är svårt att finna namn av denna typ där inte huvudordet ingår som beståndsdel i redan existerande företags firma, som visserligen då ytterligare bestäms genom person- eller ortsnamn. Även om bestämmelserna i firmalagen (19741156) om ensamrätt till firma inte utgör hinder för ett sådant namn på stiftelserna. är detta dock en nackdel som bör beaktas.

Sammanfattningsvis har vi funnit övervägande skäl tala för att den gamla benämningen i princip bör behållas. Vi föreslår således namnet "Stiftelsen Företagareföreningen i x-län".

13.3.3. Huvudmannaskap och finansiering

Frågan om huvudmannaskap hör nära ihop med linansieringsfrågan. efter- som ett åtagande att vara stiftare naturligen bör vara förenat med ett åtagande att finansiera verksamheten. I praktiken torde därmed knappast annan part än stat och landsting, samt i förekommande fall kommun utanför landsting, vara aktuell. Vad nu sagts hindrar naturligtvis inte att stiftelserna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare. tex från kommunerna. eller genom egen verksamhet. Insatser från andra än här angivna huvudmän av sådan storleksordning att det motiverar huvudmannaskap är det dock inte rea- listiskt att tänka sig. Den organisatoriska anknytningen till näringslivet eller andra intressenter får i stället tillgodoses i huvudsak via styrelserepresen- tation. I fråga om kontaktvägarna till målgruppen kan i övrigt hänvisas till avsnittet 13.3.6.

När det gäller finansieringsformer är det viktigt att. som vi tidigare fram-

hållit. föreningarnas krav på förbättrade möjligheter till långsiktig planering tillgodoses. Det är därvid särskilt två faktorer som bör beaktas. nämligen samordningen av bidragsgivningen från huvudmännen och anslagsperio- dernas längd. Den nuvarande ordningen innebäri korthet att industriverket årligen i maj—juni bestämmer fördelningen på föreningarna av de statliga medel som hänför sig till det budgetår som inleds den 1 juli. medan lands- tinget på senhösten beslutar om anslag för det närmast följande kalenderåret.

Föreningarnas nuvarande räkenskapsår sammanfaller med kalenderår. Nå- gon anledning att ändra denna ordning finns enligt vår uppfattning inte. För att underlätta samordningen mellan statens och landstingens insatser och stiftelsernas redovisning bör däremot en omläggning av de statliga an- slagen ske till kalenderår. Budgettekniskt är detta inget större problem. En tidsmässig samordning av bidragen måste vara till gagn inte bara för stif- telserna utan också för huvudmännens möjligheter att realisera och utvärdera gemensamma intentioner.

I fråga om anslagsperiodernas längd kan övervägas att stiftarna för att ytterligare underlätta stiftelsernas planering fastställer anslagsramar för lång- re tid än ett år. Det är dock inte säkert att — bortsett från de svårigheter som alltid finns att binda upp politiskt valda organ för mer än ett budgetår — det är till fördel för stiftelserna att belopp slås fast för en längre tidsperiod. En sådan ordning skulle visserligen innebära att huvudmännen sinsemellan skulle vara bundna till finansieringen för den aktuella tiden och förhindra möjligheten att en större satsning från ena parten föranleder att den andra parten anser sig kunna bestämma bidraget lägre än eljest. Utgångspunkten för vår bedömning är emellertid att såväl stat som landsting kommer att bedöma stiftelsens verksamhet som så betydelsefull att anslagsfrågan kan avgöras utan att någondera parten söker undandra sig sitt finansiella ansvar. Den föreslagna samordningen av anslagsperioderna innebär också att bi- dragsgivningen i jämförelse med vad som nu är fallet lättare kan beredas i samverkan mellan huvudmännen. Möjlighet öppnas därmed att på ett tidigit stadium överlägga om resurser och kostnadsfördelning. En lämplig lösning för att tillgodose stiftelsernas behov av att långsiktigt kunna planera verksamheten anser vi vara att stiftelserna årligen anger sina intentioner för den närmaste treårsperioden. Man får därmed en "rullande" treårsbudget med årlig anslagsgivning, vilken förutsätts i huvudsak ansluta till treårsplanen.

Om stiftelsernas egna intentioner avviker från huvudmännens uppfatt- ningar, kan med denna metod diskussioner tas upp på ett tidigt stadium. De årliga anslagsbeloppen kan bedömas mera förutsättningslöst samtidigt som planeringen på ett enklare sätt kan revideras om utvecklingen skulle påkalla detta.

I praktiken skulle den här skisserade ordningen innebära att varje stiftelse årligen — på våren i anslutning till att riksdagen fastställt den totala ramen för stiftelsernas verksamhet avseende kommande budgetår — gör upp förslag till mer övergripande verksamhetsprogram med resursanspråk. Eftersom både staten och landstinget är representerade i styrelsen har huvudmännen tillfälle att utbyta synpunkter redan i samband med att förslaget utarbetas och beslutas. Programförslagen som avser dels följande kalenderår (stiftel— sernas räkenskapsår) dels de därpå följande två kalenderåren tillställs in—

dustriverket och landstinget. Parterna tar sedan på basis av dessa program vid behov upp diskussioner om programutform ning och anslagsfrågor. Behov av sådant samråd kan föreligga tex om landstinget vill genomföra ett nytt program eller om industriverket vill markant avvika från stiftelsens pro- gramförslag. Därefter kan de statliga anslagen fördelas mellan stiftelserna för följande kalenderår medan beslut om landstingsanslagen. i likhet med vad som gäller fn. formellt kan ske först på senhösten.

Den finansiering vi här talar om gäller den "basverksamhet" som stif- telserna avses bedriva och för vilken huvudmännen förutsätts ha ett ge- mensamt och samordnat ansvar. Ingenting hindrar naturligtvis att huvud- männen lägger ut egna program på stiftelserna. Modellen ger också utrymme för att andra än huvudmännen går in och finansierar egna program inom ramen för stiftelsernas verksamhet. Som vi tidigare har utvecklat i kapitel 8 är avsikten att stiftelserna regionalt skall kunna betjäna olika centrala organ på det näringspolitiska området men även kommuner inom det egna länet. Det är som nämnts angeläget att förhindra en uppsplittring av re- surserna med onödigt dubbelarbete vilket lätt kan bli följden om olika cen- trala organ bygger upp egna organisationer för uppgifter där stiftelserna kan utnyttjas.

13.3.4. Ledning och uppföljning från larvar/männens sida

Som tidigare har nämnts bör stiftelserna inom de övergripande ramar som stiftarna fastställer ha stor självständighet. Samhällets ledning av verksam- heten bör således ske genom utlagda program och fastställda normer, tex i fråga om lånevillkor. Styrning av den löpande verksamheten bör undvikas. Det bör ankomma på respektive stiftelse att själv bestämma om uppläggning och inriktning av den löpande verksamheten. Kontroll av verksamheten bör därför principiellt ske i efterhand.

Den här skisserade modellen innebär att industriverket får en något annan roll än tidigare. Förutom att verket på samma sätt som gäller för andra centrala organ skall utnyttja stiftelserna när det gäller att föra ut olika insatser och program kan sägas att verkets uppgifter visavi stiftelserna kom- mer att falla inom i huvudsak tre områden.

För det första bör statens huvudmannaansvar utövas väsentligen genom verket. På verket bör sålunda falla huvudansvaret för översiktlig planering och resurstilldelning på den statliga sidan. Verkets uppgift blir härvid att med ledning av de breda erfarenheter som verket har från ifrågavarande verksamhet bla bevaka att behovet av företagsservice och kreditgivning blir allsidigt tillgodosett i stiftelsernas verksamhet och att aktiviteter som är av riksintresse får tillräckligt utrymme. Som tidigare har nämnts bör grundläggande programutformning ske i samråd med landstinget. 1 frågor av principiell natur är det naturligt att överläggning sker med landstingsför- bundet. Liksom tidigare bör statsanslagen kanaliseras genom verket. För det andra bör, som vi närmare kommer in på i avsnittet 13.42, verket ha ansvaret för den centrala servicegivningen till stiftelserna. Generellt kan sägas att verket bör ge råd, stöd och service till stiftelserna. Om verket under pågående program vill återföra erfarenheter av metoder och aktiviteter som tillämpas bör detta ske i form av råd och upplysningar. I praktiken

torde det knappast bli fråga om några större förändringar, eftersom redan de nuvarande relationerna mellan verket och föreningarna kännetecknas av ett kontinuerligt informations- och erfarenhetsutbyte i positiv samverkan.

För det tredje slutligen bör det ankomma på industriverket att för statens räkning följa upp stiftelsernas verksamhet. Detta sker lämpligen genom re- vision av såväl mer formella förhållanden som av stiftelsernas förvaltning. Enligt vår uppfattning bör varje stiftelses verksamhet granskas av två re- visorer. En av dessa revisorer bör vara auktoriserad och utses av staten genom industriverket. Den andre revisorn bör utses av landstinget.

Huvudmännen bör årligen besluta om ansvarsfrihet för styrelsen och verk- ställande direktören.

I3.3.5 Intern organisation

Föreningarnas nuvarande organisation med styrelse, som i vissa fall har ar— betsutskott, och en verkställande direktör som leder den löpande verksam- heten fungerar, som framgått av kapitel 3, i huvudsak väl. En övergång till stiftelse behöver inte medföra någon nämnvärd ändring av denna or- ganisations struktur eller arbetsformer i stort. Skillnaden i förhållande till vad som nu gäller blir främst att de beslut som i dagsläget formellt fattas av föreningsstämma kommer till i annan ordning.

I de nuvarande föreningsstyrelserna finns olika intressentgrupper repre— senterade med majoritet för ledamöter som utses av samhället. Som nämnts i kapitel 3 är ett sådant majoritetsförhållande ett av villkoren för att för— eningen skall få lån ur hantverks- och industrilånefonden. Av de ledamöter som skall utgöra majoritet utses lika många, dock lägst två, av å ena sidan staten och å andra sidan landstinget och i förekommande fall kommun utanför landsting. Härutöver utses två ledamöter av regeringen efter förslag från facklig huvudorganisation. Vidare gäller att. om inte regeringen för- ordnar annorlunda, landshövdingen skall ha ett av de statliga mandaten. Övriga statliga ledamöter utses av länsstyrelsen. Utöver de ledamöter som nu sagts utses vanligtvis tre ledamöter av föreningsstämman. Flertalet av dessa är egna företagare. I några enstaka fall utses ledamöter i annan ordning.

Det är angeläget att även stiftelsernas styrelser får en sådan samman- sättning att de inom sig rymmer olika kompetens- och erfarenhetsområden. som har anknytning till organens praktiska verksamhetsfält. Detta skapar de bästa förutsättningarna för att styrelserna på ett bra sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter som utvecklingsfrämjande organ samtidigt som de ger ett aktivt stöd till den verkställande ledningen och övervakar att hu- vudmännens intentioner förverkligas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Som tidigare nämnts utgör också styrelsen en viktig kontaktväg till målgrupperna. vilket bör beaktas vid val av styrelserepresentanter.

När det gäller styrelsens storlek och sammansättning finns det flera olika aspekter att beakta.

I fråga om storleken talar å ena sidan behovet av smidiga arbetsformer för att antalet hålls lågt. medan å andra sidan behovet av en bred förankring hos olika intressentgrupper talar för ett större antal ledamöter. Redan de nuvarande skillnaderna mellan olika föreningsstyrelser visar att valet inte är självklart. I viss mån kan en något större styrelses "tungroddhet" kom-

penseras med att en del av arbetet förläggs till arbetsutskott. Behovet av att relativt enkelt och med kort varsel kunna få till stånd ett styrelsesam- manträde anser vi dock vara så stort att antalet ledamöter normalt inte bör överstiga elva.

I fråga om styrelsens sammansättning bör. enligt vår uppfattnng. en för- utsättning vara att företrädare för huvudmännens eller i varje lel för sam- hälleliga intressen utgör majoritet. Med annan företrädare för samhälleliga intressen avses här representant för kommunerna. Med tanke på stiftelsens regionala verksamhet och betydelsen av att samordning sker mec det arbete på det näringspolitiska området som görs inom kommunerna atser vi det nödvändigt med en sådan representation.

I övrigt bör i styrelsen finnas ledamöter med praktisk erfarenhet från företagsledande arbete eller verksamhet inom näringslivets intresseorgani— sationer. Det är som nämnts angeläget med en bred kontakty'a till mål- grupperna. Dessa ledamöter bör utses i samråd med företagarecrganisatio- nerna i länet. För att förankringen bland målgrupperna skall bli god är det väsentligt att samråd äger rum med sådana organisationer son har god anslutning i det egna länet bland de mindre och medelstora företagen och vidare så bra som möjligt representerar de varierande branscher son återfinns i målgruppen. Genom en god regional förankring får man den bästa garantin för att personer utses som verkligen har den kännedom om länets näringsliv och förhållanden i övrigt som är en nödvändig förutsättning för ett gott resultat. |

För styrelsens arbete är det angeläget att företagsrepresentanterna har en bred branschkännedom och god kunskap om hela länets förutsättningar. Inte minst sistnämnda förhållande är viktigt med hänsyn till ce stora re— gionala olikheter som kan Ennas inom ett län. Från nu nämnda synpunkter är det en fördel om samråd kan äga rum mellan de organisationer som deltar i samrådet beträffande val av ledamöter så att de som utses kan komplettera varandra på ett lämpligt sätt.

Vidare bör liksom fn fackliga organisationer finnas representerade i sty- relsen. Att arbetstagarna måste få representation är självklart med den ökan— de betydelse som stiftelserna får som regionala organ för samhällets nä- ringspolitik. Representationen kan ses som ett komplement till den repre- sentation som arbetstagarna via de fackliga organisationerna har i andra organ som deltar i den näringspolitiska verksamheten på central och regional nivå. De centrala fackliga huvudorganisationerna är bl a representerade i styrelserna för myndigheter som industriverket och arbetsmarknadsstyrel- sen. På regional nivå är fackliga organisationer representerade i läns- arbetsnämnden och de torde även regelmässigt komma att beredas plats i de förtroendemannastyrelser för länsstyrelserna som landstingen i fort- sättningen skall utse.

Liksom fn bör landshövdingen (eller den regeringen särskilt förordnar i hans ställe) ingå i styrelsen bland de statliga representanterna. Att lands- hövdingen deltar är angeläget inte minst med tanke på det intima samarbete som måste äga rum mellan stiftelsen. länsarbetsnämnden och länsstyrelsen och att landshövdingen allmänt sett representerar den civila statliga myn- digheten i länet.

Ledamöterna bör liksom fn ha i samma ordning utsedda personliga

suppleanter. Om de vid stiftelsen anställda önskar särskild representation i styrelsen. bör det ankomma på deras fackliga organisationer att ta initiativ i frågan och träffa avtal om detta med huvudmännen. En lämplig lösning synes vara att representant för de vid stiftelsen anställda får motsvarande ställning som personalföreträdare i statlig myndighets styrelse har. dvs ge— nerell närvaro- och yttranderätt men inte rösträtt i frågor som avser det slag av verksamhet som stiftelsen skall bedriva.

Utseendet av ledamöterna bör naturligen ankomma på stiftarna. De stat- liga representanterna bör utses av regeringen eller. om regeringen önskar delegera uppgiften, av industriverket. Övriga ledamöter bör utses av lands- tinget i former som leder till representation för de intressegrupper som nyss nämnts. Hur detta närmare skall realiseras ankommer det på stiftarna att ta ställning till i samband med stiftelseavtalet och fastställande av stadgar för stiftelsen. Med hänsyn till de variationer som hnns i olika delar av landet bl a i fråga om näringslivets struktur och olika företagarorganisationers representativitet bör finnas visst utrymme för olika regionala lösningar i fråga om styrelsens sammansättning. även om man som tidigare har nämnts principiellt bör eftersträva att stiftelserna utformas lika.

Det är självfallet nödvändigt att stadgarna klart anger en fast form för utseendet av styrelsen. Stiftarnas ställningstagande bör naturligen föregås av överläggningar med företrädare för de intressegrupper som skall ha re- presentation. Det bör påpekas att samtliga styrelseledamöter oavsett på vems förslag de utsetts är formellt ansvariga inför huvudmännen/stiftarna.

Även om det således ankommer på stiftarna själva att bestämma formerna för utseendet av styrelsen med utgångspunkt från förhållandena i länet. finns anledning att här närmare beröra två modeller som enligt vår upp- fattning kan utgöra den ram inom vilken en lösning för samtliga stiftelser bör kunna träffas.

Nyligen har genom lagen (19761891) om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse uppgiften att välja hela förtroendemannastyrelsen i länsstyrelsen utom ordföranden lagts på landstinget i länet. Enligt 42; tredje stycket länsstyrelseinstruktionen (19712460) skall vid utseendet beaktas att bland ledamöterna bör vara företrädda kommunal och landstingskommunal er— farenhet samt erfarenhet från verksamhet i näringslivet och arbetstagar- organisationer. I övrigt har landstinget att efter fritt val besluta om styrelsens sammansättning.

En modell vore att låta landstinget utse ledamöterna i stiftelsens styrelse — utom de statliga på motsvarande sätt. alltså efter fritt val men med beaktande av att erfarenheter från de aktuella områdena blir företrädda. I praktiken skulle detta innebära representation för företrädare för främst primärkommuner. företagarorganisationer och fackliga organisationer (LO och TCO). Analogin med förtroendemannastyrelsen är dock inte helt ade- kvat. eftersom syftet är att länsstyrelsens styrelse skall återspegla de politiska partiernas styrka i länet (jfr prop 1976/77:19 s 4). Länsstyrelsen har ju ett stort antal skiftande uppgifter som innebär ställningstaganden av delvis po- litisk karaktär. Något motsvarande krav finns inte anledning att i samma utsträckning ställa på styrelsen för stiftelsen, som ju har en rent verkställande uppgift i förhållande till de uppgifter och program som huvudmännen lägger ut inom ramen för sin anslagstilldelning. Karaktären på arbetet i stiftelsens

styrelse innebär också att det är nödvändigt att där finns en bred kompetens i fråga om kreditvärdering och andra frågor av företagsekonomisk art. Mo- dellen behöver i och för sig inte innebära att ledamöterna utses efter par- tipolitiska meriter och den har fördelen att landstinget får frihet att på ett enkelt sätt samordna styrelsens sammansättning så att ledamöterna kom- pletterar varandra på sådant sätt som nyss nämnts. Modellen innebär för intressegruppernas del att deras möjligheter att få företrädare i styrelsen blir beroende av att de får gehör för sina synpunkter hos det enskilda lands- tinget. Därmed kan finnas en risk för att såväl företagarnas som de stora löntagarorganisationernas känsla av delaktighet i verksamheten försvagas.

En annan modell för utseende av styrelsen är att landstinget utser samtliga icke statliga ledamöter men att i stiftelseavtalet och stadgarna bestäms att vissa av dem skall utses efter förslag från angivna intressenter. En styrelse på elva ledamöter skulle då kunna utses på följande sätt:

regeringen (eller, efter delegation, statens industriverk) utser två ledamöter, varav en skall vara landshövdingen (eller den regeringen förordnat) landstinget utser nio ledamöter varav en ledamot eller förslag från Svenska kommun/örbttndet (läns- avdelningen) tre ledamöter efier förslag från företagarorganisationer två ledamöter efterförslagfrån central facklig huvudorganisation (LO och TCO) tre övriga ledamöter

Dessutom bör för båda modellerna gälla att en personal/öreträr/are utses om avtal härom träffas efter förslag från arbetstagarorganisation som är fö— reträdd vid stiftelsen med samma befogenheter som personalföreträdare i statlig myndighets styrelse.

Man kan naturligtvis tänka sig variationer i fråga om sammansättningen av en styrelse som utses enligt den sist angivna modellen. Utgångspunkten måste alltid vara förhållandena i det enskilda länet. Det skisserade förslaget bygger på följande överväganden.

Den representant för kommunerna som enligt vår uppfattning bör ingå i styrelsen kan lämpligen utses efter förslag från Kommunförbundets länsavdelning.

Företagarna representeras i de nuvarande föreningsstyrelserna av de le- damöter i regel tre — som utses av föreningsstämma. Representationen i stiftelsernas styrelser för företagarorganisationerna bör. enligt vår uppfatt- ning. i normalfallet inte understiga detta antal. Inte heller de fackliga or- ganisationerna bör vara sämre representerade i stiftelsernas styrelser än de fn är i föreningsstyrelserna. Detta innebär att de bör ha åtminstone två representanter.

Valet av företagarorganisationer som medverkar vid utseendet måste. i enlighet med vad vi tidigare anfört. ske med utgångspunkt från förhål- landena i länet. Stiftarna får ta ställning i frågan efter överenskommelse med berörda organisationer. Den enklaste metoden är att stiftarna träffar överenskommelse med de organisationer som de finner bäst uppfylla kraven

på representativitet i målgruppen, regional förankring och mångsidig branschinriktning och att organisationerna var för sig lämnar förslag. Man kan också tänka sig att dessa organistioner och kanske även andra lämnar ett gemensamt förslag. Därigenom kan lättare beaktas att ledamöter utses som kompletterar varandra på det sätt som tidigare angivits. En sådan ord- ning förutsätter dock att organisationerna kan enas om lämpliga former för att åstadkomma ett gemensamt förslag. Även andra möjligheter kan tänkas. Om man vill tillgodose fler än tre organisationer kan detta ske genom att utnyttja suppleantplatserna.

Även om huvudmännen tillsammans måste ta ställning till i vilka former företagarorganisationernas representation skall komma till stånd synes det naturligt att de överläggningar som sedan sker i fråga om personval ocl äger rum enbart med landstingen. Oavsett vilken form som väljs är det viktigt att ett nära sådant samråd sker, bl a för att garantera en så bred och allsidig representation från näringslivet som möjligt.

Även om det inte går att generellt ange vilka organisationer som enligt den här angivna modellen bör få medverka vid utseendet av styrelsen. är det dock tydligt att med de kriterier som har uppställts valet i praktiken står mellan ett begränsat antal sammanslutningar. De som främst kan kom- ma i fråga skall här kortfattat beskrivas.

Sveriges hantverks- och inditstriorganisation (SHIO) är en intresseorgani- sation for hantverk. mindre och medelstor industri och närstående servi- ceföretag. SHIO har ca 30 000 medlemmar fördelade på ca 400 hantverks- och industriföreningar i 26 distrikt över hela landet. 45 branschförbund är företrädda. Organisationen uppfyller därmed väl kraven på representativitet hos stiftelsens målgrupp. god regional förankring och mångsidig branschin- riktning.

Svenska arbetsgivare/öteningen (SAF) är den företagarorganisation i landet vars medlemsföretag innefattar högst antal anställda. ca 1.2 miljoner. Till SAF är anslutna över 25 000 företag som företräder större delen av industrin samt stora grupper inom handel. byggnads- och anläggningsverksamhet. hantverk. transportväsen och annan serviceverksamhet. Företagen är upp- delade på ett fyrtiotal arbetsgivareförbund. SAF:s huvuduppgift är att för- handla om löner och anställningsvillkor men organisationen ger också service över ett brett register till de anslutna företagen. SAF får sägas ha en god förankring bland de små och medelstora företagen. SAF håller fn på med att bygga upp en regional organisation med sex distrikt.

Hatt(ie/skamrna/väsendet spänner över hela landet. även om resurserna är ojämnt fördelade med tyngdpunkten i storstadsregionerna. F n finns l4 handelskammardistrikt. Medlemmarna som fn uppgårtill ca 7 000 är företag och näringsidkare. Handelskamrarnas ambition är att inom resp distrikt främja och inför myndigheterna företräda hela företagsamhetens intressen. De sysslar med frågor rörande samhällsplanering i vid bemärkelse, bl a pla- neringsfrågor och kommunala frågor. En betydelsefull del av verksamheten gäller utrikeshandel. Handelskamrarna auktoriseras av regeringen genom att deras stadgar fastställs. Detta sammanhänger med att de också fullgör vissa officiella funktioner som att auktorisera fastighetsmäklare m m. I den mån handelskamrarna täcker flera län finns särskilda länsvis etablerade för- troendemannaorgan för handläggning av länets speciella frågor. Om med-

Iemsstrukturen kan sägas att så gott som alla stora företag och flertalet medelstora är representerade. Trots detta är de mindre företagen i majoritet även om de inte är lika väl representerade som i SHIO och SAF.

Sveriges industri/örbttnt/ är en allmän intresseorganisation för industrin med ca 3000 medlemmar. De anslutna företagen representerar ungefär 700000 arbetstagare vilket motsvarar ca 80 llt av totala antalet industrianställda. Industriförbundet har 24 branschföreningar som företräder samtliga indu- strigrenar. Omkring 2/3 av medlemsföretagen har färre än 50 anställda. De mindre företagen är således relativt sett mindre väl representerade än i de tidigare behandlade organisationerna. Industriförbundet saknar regional organisation.

Svensk industri/örening är en intresseorganisation för mindre och medelstor industri med intern företagsservice som huvudsakligt arbetsfält. Medlems- företagen uppgår till ca 1650. Till föreningen hör l6 branschföreningar. Den saknar regional organisation.

Svenska företagares riks/örbantl (SFR) är en sammanslutning av enskilda företagare. SFR har ca 2l 000 medlemmar som huvudsakligen representerar små och medelstora företag. Förbundet engagerar sig inte i bransch- eller avtalsfrågor och syftet är främst opinionsbildning. SFR har en regional or- ganisation med 70 lokalavdelningar.

Sveriges grossistförbnnd (SGF) är riksorganisation för partihandels- och importföretag och har drygt 1 000 medlemmar. Förbundet har ett femtiotal branschföreningar samt ett antal direktanslutna företag. SGF företräder med- lemmarna i olika sammanhang och ger dem service i varierande former. Regional organisation saknas.

Av de här presenterade organisationerna torde enligt vår uppfattning SHIO. SAF och handelskamrarna i allmänhet bäst uppfylla de tidigare an- givna kriterierna.

För vår del vill vi understryka att även om en principiell skillnad i fråga om formellt inflytande finns mellan de två nu skisserade modellerna de i praktiken torde leda till likartat resultat. Båda modellerna förutsätter samråd mellan landstinget och intressegrupperna. Det finns anledning att anta att landstinget även enligt den formellt mera obundna modellen tar hänsyn till intressegruppernas synpunkter och önskemål då företrädare för dem skall utses. Den mera bundna modellen ger å andra sidan utrymme för landstinget att ta ställning till förslagen.

Med hänsyn till den samförståndsanda som i regel kännetecknar arbetet både inom företagareföreningarna och i deras relationer utåt finns det an- ledning räkna med att samrådet leder till att man blir ense om lämplig representation. Mot denna bakgrund och eftersom ställningstagandet i det enskilda fallet vilar på vad stiftarna finner lämpligt skulle vi i och för sig kunna avstå från att förorda någon av modellerna.

Med hänsyn till att i våra direktiv markeras angelägenheten att få till stånd en av alla accepterad anknytning till näringslivet — såväl företagsägare som anställda finner vi det dock motiverat att peka på att detta önskemål troligen bäst tillgodoses i det alternativ där resp organisationer förutsätts avge egna förslag till ledamöter. som sedan formellt utses av landstinget.

En lämplig mandattid för ledamöterna anser vi vara tre år. Om styrelsen finner det lämpligt kan arbetsutskott inrättas. I normalfallet kan dletta bestå

av fyra ledamöter med en representant för staten. en för landstinget. en för facklig organisation och en för företagarorganisation.

Stiftelsens ställning som organ för samhällets näringspolitik innebär att den. som redovisats tidigare. kan komma att fullgöra uppgifter som innebär viss myndighetsutövning. t ex att bevilja olika slags förmåner till företagen. Det är därför viktigt att stiftelsens arbetsformer kan tillgodose klienternas krav på rättssäkerhet och korrekt behandling. Väsentligt är att den interna beslutsordningen är klan fastställd så att beslut i jämförbara ärenden fattas i samma ordning. En klar arbetsfördelning bör alltså finnas mellan styrelse. arbetsutskott och verkställande ledning. Det krävs vidare att protokoll förs som utvisar vilka som har varit närvarande och vilka beslut som har fattats. Har skiljaktiga meningar förekommit bör detta framgå. En omständighet av betydelse i sammanhanget är att myndighetsutövning oavsett i vilken form den sker är underkastad JO:s och JKzs tillsyn. Detta innebär bl a att i varje ärende måste finnas sådan dokumentation att en meningsfull gransk- ning av handläggningen kan ske.

13.3.6. Kontaktvägar till målgrupperna

Som tidigare framhållits bör den viktigaste kontaktvägen till målgrupperna vara via de styrelseledamöter som företräder dessa.

Det finns emellertid möjlighet att också — om än i modifierad form ta till vara den kontaktväg till företagen som den nuvarande förenings- stämman erbjuder. Övergången från förening till stiftelse innebär som nämnts att årsstämmans nuvarande funktion upphör. Även fortsättningsvis bör dock enligt vår uppfattning enskilda eller företrädare för olika intres- sentgrupper ges tillfälle att årligen vid ett årsmöte ta del av stiftelsens verk- samhetsberättelse. lämna synpunkter på denna och i övrigt diskutera verk- samheten. Vi anser att föreskrift om ett årsmöte av nu angivet slag bör tas in i stiftelsernas stadgar. Någon beslutande funktion kan naturligtvis inte ett sådant möte få.

Utkast till stadgar och avtal mellan stiftare har fogats som bilagorna 6 och 7 till betänkandet.

13.4. Övriga organisatoriska frågor

13.4.1. Allmän bakgrund

Sedan vi behandlat stiftelsernas interna organisation återstår att ta upp vissa organisatoriska frågor som gäller verksamheten på central nivå. Det gäller främst organisationen av den centrala servicen till stiftelserna och det even- tuella behovet av organ för samråd mellan huvudmännen. Till den senare frågan återkommer vi i avsnittet 13.4.3.

Vi har i samband med behandlingen av den centrala servicen i avsnittet 10.9 pekat på nödvändigheten av att serviceåtgärderna till föreningarna blir enhetliga och rationellt upplagda. Vi har tidigare föreslagit att de centrala serviceinsatserna utökas och intensifieras. Att stiftelserna får ett kraftigt

ökat behov av central service följer direkt av våra förslag att fördubbla deras kapacitet till början av 1980-talet och att utöka verksamheten till nya målgrupper. Därtill kommer att serviceinsatserna behöver få mer kva- lificerad karaktär med hänsyn till den allt mer väsentliga roll som stiftelserna enligt vårt förslag får i den regionala näringspolitiken.

Vårt förslag innebär således att den centrala servicen i fortsättningen kom- mer att få ökande betydelse för stiftelsernas verksamhet. Det är därför an- geläget att denna service förs ut till stiftelserna i effektiva och smidiga former. Den organisatoriska lösningen måste stiftarna staten och landstingen — samt stiftelserna själva ta ställning till. Vi vill dock ta upp några väsentliga frågeställningar.

13.4.2. Organisationen av den centrala servicen

Som framgår av avsnittet 10.9 föreligger enligt vår uppfattning behov av central service till stiftelserna på främst följande områden:

Planering. initiering och uppföljning av verksamhet Verksamhetsrationalisering Personalutveckling -— Informations- och kontaktverksamhet

Vi har också i avsnittet l0.9 gjort en närmare analys av de funktioner som de angivna områdena består av.

Enligt riksdagens beslut har industriverket det grundläggande ansvaret för den centrala servicen. Det är enligt vår mening självklart att så måste vara förhållandet även i fortsättningen.

Med serviceverksamhetens ökande betydelse följer således ett ökat ansvar för verkets del. Det är viktigt inte bara att effektiva former finns för att föra ut serviceinsatserna till stiftelserna utan också att verket är väl rustat i övrigt för att skapa den service som behövs. Detta är inte bara en resursfråga utan det krävs också en organisatorisk struktur som medger nära kontakter samt ett smidigt och löpande utbyte av information mellan industriverkets och stiftelsernas personal. Detta kan åstadkommas genom kontakter vid riksomfattande eller regionala konferenser. lokala besök. genom tryckt in- formation etc. Ett sådant erfarenhetsutbyte och samråd mellan servicegivare och servicemottagare ligger helt i linje med den effektivisering och det ”"för— mänskligande” av statsförvaltningen som man alltmer strävar att få till stånd. Det är enligt vår mening en förutsättning för att industriverket skall kunna effektivt fullgöra sina uppgifter som servicegivare att arbetet från verkets sida i ökad omfattning bedrivs på ett sådant sätt. Den utbyggnad av den centrala servicen som vi föreslår kräver därför att industriverkets resurser förstärks.

Landstingens roll då det gäller central service har hittills varit mycket begränsad. Att de inträder som huvudmän bör inte medföra någon själv- ständig roll för dem som servicegivare. Huvudmännens insatser på området bör således kanaliseras via industriverket. där ju landstingen enligt vårt förslag i avsnitt 13.4.3 via styrelserepresentation får god insyn och möjlighet att anföra synpunkter.

Som närmare framgår av avsnitt 4.2.7 utförs centrala serviceinsatser i

dag av både industriverket och Företagareföreningarnas Förbund. Frågan uppstår då hur central service skall tillhandahållas i framtiden. om man genomför de förslag utredningen lagt. Bl a får man ta ställning till om Fö— retagareföreningarnas Förbund skall finnas kvar och i så fall vilka uppgifter det skall arbeta med.

Förbundet är nu en ideell förening med helt fristående ställning. Som medlemmar antas endast länens företagareföreningar. Om föreningarna upp- löses. upphör således den formella grunden för förbundets verksamhet. Om förbundet konstitueras på nytt krävs ett beslut i varje särskild stiftelse om anslutning.

Avgörande för frågan om ett ombildat förbund skall finnas också i fort- sättningen blir om stiftelserna anser att ett sådant organ erfordras och upp- fyller ett behov. Självfallet krävs också stiftarnas medgivande att resurser får ställas till förfogande för dess verksamhet.

Man kan å ena sidan tänka sig att förbundet upphör med sin verksamhet och att alla serviceinsatser görs av industriverket. Den kompetens som finns inom förbundet bör därvid tas tillvara inom verkets ram. Med endast en servicegivare undviker man den risk för resurssplittring mellan verket och förbundet som tidigare påtalats. Någon med förbundet jämförlig fristående samarbetsorganisation med samhälleliga organ som medlemmar finns i öv- rigt inte inom någon annan sektor av den offentliga förvaltningen.

Om ytterligare organisatorisk förstärkning erfordras av denna modell. kan övervägas att bygga ut det till verket knutna Rådet för mindre och medelstora företag med representation för landstingen så att där finns företrädd samma intressegruppering som i stiftelsernas styrelse. I rådet behandlas småföre- tagarfrågor över ett brett spektrum.

Ä ant/ra sidan måste man dock vid den organisatoriska uppbyggnaden av den centrala servicen ta hänsyn till förbundets existens och de härigenom upparbetade kontaktvägarna med föreningarna. målgrupperna. olika orga- nisationer och myndigheter m fl. Med utgångspunkt från den nuvarande situationen finns det skäl som talar för att behålla förbundet i ombildad form. Dessa är främst att det kan finnas behov av ett fristående forum för erfarenhetsutbyte och samråd mellan stiftelserna. Detta gäller i synnerhet med hänsyn till den från staten fristående. breda intressegruppering som föreslås ingå i stiftelsernas styrelser. Vidare kan myndighetsformen visa sig passa mindre bra för vissa former av utåtriktad verksamhet. I den mån det är fråga om att etablera kontakt direkt med företagen kan en fristående organisationsform. liksom då det gäller stiftelserna själva. ha fördelar framför myndighetsformen.

En förutsättning för att ett nytt förbund skall fylla en tillfredsställande funktion är att samtliga stiftelser deltar i samarbetet. Den fortsatta dis— kussionen om ett sådant organ och dess funktion bygger på denna för- utsättning.

Utgångspunkten för ett fristående organs verksamhet måste som vi ti- digare har nämnt vara att det kompletterar industriverkets insatser. Till organet skulle således industriverket kunna delegera vissa serviceuppgifter som är lämpliga att bedrivas i fristående form.

Organisatoriskt skulle inte behövas några mer genomgripande förändringar i förhållande till det nuvarande förbundet. utan dess ram skulle kunna be-

hållas tämligen oförändrad. Förbundet skulle alltså även i fortsättningen fungera som en ideell förening med stiftelserna som medlemmar i stället för de gamla föreningarna. En förutsättning för en sådan lösning är att en klar gränsdragning sker mellan de uppgifter som vilar på industriverket resp förbundet. Till grund för en sådan gränsdragning kan ligga funktions- analysen i kapitel 10. Naturligtvis kan ingen helt genomförd boskillnad göras, eftersom åtskilliga serviceinsatser kan hänföras till flera områden och områdena också går in i varandra. Givetvis förutsätter en uppdelning av servicefunktionerna att verket och förbundet fortlöpande nära samverkar och i mån av behov utnyttjar varandras kompetens också på kanslisidan. Målet för serviceverksamheten, att främja och effektivisera stiftelsernas arbete, ärju gemensamt. Enligt vår mening är det naturligt att företrädare för in- dustriverket och landstingen ingår i förbundets styrelse. I övrigt bör i denna liksom fn avspeglas den intressegruppering som förutsätts i stiftelsernas styrelser.

De delar av den centrala servicen som kan vara lämpliga att delegera till ett fristående organ är enligt vår mening att finna inom den mera ut- åtriktade delen av det område som i kapitel 10 och inledningsvis i detta avsnitt betecknats Informations— och kontaktverksamhet samt den del av området Verksamhetsrationalisering som betecknats samordning av perso- nalpolitik. materielinköp m m.

Avvägningen mellan vilka uppgifter som bör handhas av verket Och vilka som bör åvila det fristående organet måste dock göras av huvudmännen. Givetvis kan även andra uppgifter än sådana som här angivits delegeras. Med hänsyn till den betydelse som vi lägger vid den fortlöpande direkt— kontakten mellan industriverket och stiftelserna bör dock förbundet enligt vår mening inte få någon ställning som förmedlande organ mellan stiftelserna och verket. Det hindrar naturligtvis inte att förbundet kan utgöra forum för sammankomster mellan stiftelserna för erfarenhetsutbyte och samråd i inomorganisatoriska frågor. '

Sammanfattningsvis skulle alltså ett förbund kunna ha uppgifter inom följande verksamhetsområden: *

erfarenhetsutbyte och samråd "mellan stiftelserna Och i dem ingående intressenter — kontakter av PR-karaktär med myndigheter. organisationer och mass— media utarbetande av informationsbroschyrer. artiklar etc om stiftelserna och deras verksamhet som grupp — allmän press- och massmediabevakning — samordning av personalpolitik. materielinköp m m

Även om förbundet i den här skisserade modellen fortsätter sin verk— samhet inom en i huvudsak oförändrad ram. innebär dock ombildningen av dess medlemmar från formellt självständiga ekonomiska föreningar till stiftelser med stat och landsting som huvudmän en klar förändring av för- bundets roll i vissa avseenden. Om staten Och landstingen nu tar ett större ansvar för verksamheten medför detta bl a att grunden för förbundets roll som intressebevakare i stort för föreningarna gentemot dem som nu blir huvudmän minskar eller helt upphör. Det hindrar emellertid inte att för-

bundet för huvudmännen även i fortsättningen pekar på förhållanden inom förbundets kompetensområde som enligt dess mening bör uppmärksammas. Organisationen innebär också att stiftelserna, och därmed även deras sam- arbetsgrupp. i allmänna näringspolitiska frågor har att verka inom de ramar som huvudmännen lägger upp. Någon självständig policyskapande funktion kan alltså förbundet inte få.

När det gäller bevakning av målgruppens de mindre och medelstora företagens intressen åvilar detta givetvis företagarnas och de anställdas organisatiöner både på central och regional nivå.

13.4.3. Behovet av organ för samråd mel/an huvudmännen

Även om stiftelserna är sinsemellan helt självständiga och verksamheten kan variera från län till län är givetvis grunden för deras verksmahet ge- mensam. De av riksdagen godkända riktlinjerna för verksamheten utgör en ram som gäller för hela landet. Därav följer att det finns ett stort antal frågor som är gemensamma för stiftelserna och där behov finns av samråd mellan huvudmännen på central nivå. Enligt vår mening finns det dock knappast anledning att inrätta ett nytt organ för sådant samråd. Särskilt i frågor som rör resurser, programutformning m m är det nödvändigt att överläggningar sker direkt mellan industriverket och vederbörande lands- ting. Vi har i avsnittet 13.3.3 närmare berört formerna för huvudmännens samverkan i sådana frågor. Behovet av samråd på central nivå bör normalt kunna tillgodoses genom kontakter och överläggningar mellan tjänstemän vid industriverket och landstingsförbundet. Ett för ändamålet nyinrättat organ skulle för övrigt endast kunna ha rådgivande uppgifter.

Även om vi således anser att något nytt centralt organ för huvudmännens inbördes samråd inte skall inrättas. bör ändock möjligheter till en ökad samverkan mellan huvudmännen inom ramen för nuvarande organisations- struktur tas till vara. Enligt vår uppfattning bör därför landstingen få re- presentation i industriverkets styrelse.

Om förbundet fortsätter sin verksamhet, finns där möjlighet till sådant kompletterande samråd mellan huvudmännen som de anser sig behöva ha med deltagande av representanter för intressenterna.-

13.5. Tidsplan och genomförande

Den omorganisation av företagareföreningarnas verksamhet i fortsättningen som vi föreslår bör kunna genomföras enligt följande tidsplan:

Förslag från utredningen i början _av år 1977 Remissomgång våren 1977 Principproposition hösten 1977 Anslagsfrågor i budgetpropositionen för budgetåret 1978/79 Organisationskommitté tillsätts vid årsskiftet 1977/88 och förhandlingar inleds med landstingen/föreningarna. Vi förutsätter att kommittén får i uppdrag att lösa de detaljfrågor som vi inte berört i betänkandet, tex vilken avtalsslutande part som bör företräda stiftelserna som arbetsgivare.

Stiftelserna bildas under första halvåret 1978. Organisation m m överförs på stiftelserna enligt överenskommelse med föreningarna (beslut på års- stämma). Föreningarna upplöses enligt föreningslagens bestämmelser. Beslut krävs på två föreningsstämmor varav en ordinarie. På den senare krävs 2/3 majoritet för beslutet (om ev ytterligare villkor finns i stadgarna gäller också de).

Tidsplanen innebär att stiftelserna bör kunna starta sin verksamhet den I juli l978. Den övergång av de statliga anslagen till kalenderår som vi förordar kan genomföras på det sättet att riksdagen fattar ett principbeslut om resurser som sträcker sig ett halvår längre än det statliga budgetåret. För att komma i takt behövs i första omgången att resurserna på en gång bestäms för arton månader.

13.6. Sammanfattning

Våra överväganden och förslag rörande föreningarnas framtida organisation kan sammanfattas i följande punkter:

Cl

El IZI [| C]

[:|

El

El

Företagareföreningarnas ställning som organ för samhällets regional- och _ näringspolitik medför att verksamheten bör drivas i annan form än eko- nomisk förening. Föreningarna bör upplösas och ombildas till stiftelser med staten och landstingen som huvudmän. Efter att ha övervägt en rad Olika namnförslag har vi funnit att namnet på de nya stiftelserna bör vara ”Stiftelsen Företagareföreningen i x—län”. Bidragsgivningen från huvudmännen bör i möjligaste mån samordnas. De statliga bidragen bör bestämmas för kalenderår. Stiftelserna bör i sitt dagliga arbete ha stor självständighet gentemot hu- vudmännen. Stiftelserna bör ledas av en styrelse med normalt högst elva ledamöter. l styrelsen bör företrädare för huvudmännens eller i varje fall för sam- hälleliga intressen utgöra majoritet. Utöver företrädare för huvudmännen bör ingå företrädare för primärkommunerna, för företagarorganisationer och för centrala fackliga organisationer (LO och TCO). Landshövdingen bör ingå bland de statliga representanterna. De statliga representanterna bör utses av regeringen (eller statens industriverk) och övriga av lands- tinget. Två modeller redovisas för utseendet av företrädarna för intres- segrupper, en där landstinget träffar sitt val efter formella förslag från intresseorganisationerna och en där landstinget är formellt mera Obundet. Önskemålet att få till stånd en nära anknytning till näringslivet såväl företagsägare som anställda torde troligen bäst tillgodoses i förstnämnda modell. Något nytt centralt organ behöver inte tillskapas som forum för samråd mellan huvudmännen. Däremot börmöjligheterna till samverkan ökas genom att landstingen får representation i industriverkets styrelse. Industriverket bör även i fortsättningen ha de grundläggande ansvaret för den centrala servicen till stiftelserna. Om de nuvarande föreningarna upplöses enligt vår förslag upphör den

formella grunden för Företagareföreningarnas Förbunds verksamhet. Av— görande för frågan om ett fristående organ ett ombildat förbund skall finnas i fortsättningen blir om stiftelserna anser att ett sådant organ fyller ett behov och stiftarna medger att resurser får användas för dess verk- samhet. Om så sker skulle ett förbund kunna komplettera industriverkets centrala service m m till stiftelserna och därvid kunna fullgöra vissa upp- gifter inom verksamhetsområdena utåtriktad informations- och kontakt- verksamhet samt erfarenhetsutbyte och samråd mellan stiftelserna och i dessa ingående intressenter. D Den nya organisationen bör gälla från den I juli 1978.

HI Bilagor

Bilaga 1 Utredningsdirektiv

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1975-10-23

”Departementschefen, statsrådet Bengtsson. anför efter samråd med chefen för industridepartementet.

Av sociala och sysselsättningspolitiska skäl började i slutet av l930-talet företagareföreningar att byggas upp i de län där en betydande arbetslöshet fanns kvar sedan krisen i början av decenniet. Företagareföreningarna or- ganiserades som ekonomiska föreningar. Sedan år l959 finns en företaga- reförening i varje län. En av föreningarnas viktigaste uppgifter under upp- byggnadsskedet var att söka medverka till en differentiering av näringslivet i områden där sysselsättningssvårigheterna var särskilt stora. Verksamheten. som inriktades på de mindre företagen inom hantverk och industri. kom att få såväl ett allmänt produktionsfrämjande syfte som en regionalpolitisk inriktning.

Företagareföreningarnas organisation och verksamhet behandlades av statsmakterna senast år 1968 (prop. l968:6l. SU 1968le2, rskr l9681254). Därvid konstaterades att mindre företag inom hantverk Och industri även i framtiden skulle komma att svara för en väsentlig delav varuproduktionen i landet. Därför borde de näringspolitiska insatserna differentieras så att den mindre företagsamhetens särskilda behov och intresssen kunde till— godoses. Mot denna bakgrund angavs att företagareföreningarna skulle ha ett allmänt produktionsfrämjande syfte med inriktning på företag inom hem- slöjd. hantverk och småindustri med ekonomiskt goda framtidsutsikter. Fö- retagareföreningarna. borde inrikta sig på att stödja inte bara redan lönsamma . företag utan också sådana företag som genom föreningarnas medverkan kunde utvecklas till god lönsamhet. Verksamheten skulle omfatta främst rådgivning och förmedling av statligt kreditstöd. Samtidigt konstaterades att föreningarnas rådgivning och kreditstöd måste stå i samklang med de regionalpolitiska strävandena. Med hänvisning till verksamhetens art för- ordades främst av praktiska skäl att företagareföreningarna skulle behålla sin ställning som ekonomiska föreningar. Föreningarnas ställning befanns inte vara något hinder för det nödvändiga samhällsinflytandet över verk— samheten. Majoriteten av ledamöterna i föreningarnas styrelser skulle utses av staten och landstingen och verksamheten skulle vara underkastad off- entlig kontroll och revision.

220

Innehållet i de näringspolitiska uppgifterna på olika nivåer har förändrats sedan år 1968. Även organisatoriska förändringar har vidtagits. Genom till— komsten av statens industriverk (prop. l973:4l. NU l973254. rskr l973:225) skapades en fastare organisation för de utredande och verkställande nä- ringspolitiska uppgifterna på central nivå. Industriverket övertog kommers- kollegiets tidigare uppgift att vara tillsynsmyndighet för företagareförening- arna. Föreningarna, som förutsattes kunna utgöra en lämplig bas för en till industriverket knuten regional organisation, angavs fylla viktiga uppgifter inom regionalpolitiken och borde även i fortsättningen fullgöra sådana upp- gifter. Samtidigt förstärktes statens insatser i fråga om företagsservice. ln- dustriverket fick det samordnande ansvaret för statens verksamhet på detta område, och företagareföreningarna gavs en aktiv, uppsökande uppgift som kontaktförmedlare mellan olika serviceorgan och företagen.

Förutom de ökade uppgifterna inom företagsserviceområdet har företa— gareföreningarna under de senaste åren tillförts ytterligare nya uppgifter. Föreningarna skall sålunda svara för viss information i anslutning till den Offentliga upphandlingen (prop. l973r73, FiU l973:27, rskr 1973:190). Vidare byggs successivt upp en utbildningskonsulentfunktion inom varje företaga- reförening (prop. 1974247, NU l974z35, rskr l9741227). Föreningarna har också ålagts vissa uppgifter i anslutning till statsbidragsgivningen till ener— gibesparande åtgärder inom näringslivet (prop. 1974269. CU 197412l. rskr l974zl80). Föreningarna har vidare genom lagen (l975z354) om beslutan- derätt för företagareförening i fråga om kreditstöd för arbetsmiljöförbättringar tillagts beslutanderätt i fråga om garantilån för arbetsmiljön (prop. l975:66. SOU l975116. rskr 1975:191).

Samtidigt som företagareföreningarna har fått en rad nya arbetsuppgifter har föreningarnas sedvanliga insatser inom regional- och sysselsättnings— politiken ökat i omfattning och betydelse. I föreningarnas uppgifter ingår rådgivning i lokaliseringsfrågor. utredning i ärenden om lokaliseringsstöd samt administration av glesbygdsstödet. Vidare har föreningarna ansvaret för uppföljningen av det regionalpolitiska stödet liksom av hantverks- och industrilån samt industrigarantilån.

Den ökning av företagareföreningarnas arbetsuppgifter som jag nu har redogjort för har motsvarats av en kraftig ökning av deras resurser. Det statliga administrationsbidraget till föreningarna har ökat från 5 milj. kr. budgetåret 1968/69 till l8,2 milj. kr. budgetåret 1975/76. Därutöver lämnas sedan budgetåret 1973/74 statliga bidrag till företagareföreningarna för in- satser på företagsserviceområdet. För budgetåret l975/76 har 7 milj. kr. be- räknats för detta ändamål. Fr. 0. m. budgetåret 1974/75 lämnas dessutom statliga bidrag till regional utbildningsservice vid företagareföreningarna. För budgetåret 1975/76 har 2.4 milj. kr. beräknats för sådana bidrag. För ad- ministration av garantilån för arbetsmiljön får föreningarna statsbidrag i särskild ordning. Landstingen svarar för en stor del av företagareförening- arnas intäkter. År l975 beräknas administrationsbidragen till föreningarna från landstingen uppgå till ca 12.5 milj. kr. Samhället finansierar härigenom huvuddelen av Råretågareföreningarnas verksamhet.

Företagareföreningarna är organiserade som ekonomiska föreningar med i huvudsak företagare som medlemmar. Även landstings- och primärkom- muner ingår i regel i resp. läns företagareförening. Samhället använder i

allt större utsträckning föreningarna för att genomföra närings- och regio— nalpolitiska åtgärder. I samband därmed finansierar samhället en allt större del av föreningarnas verksamhet. Denna utveckling kan leda till vissa spän- ningar. Den ekonomiska föreningen skall i första hand verka för medlem— marnas bästa, medan samhällets åtgärder syftar till att främja näringslivets utveckling och verka bl. a. för alla medborgares trygghet och rätt till sys- selsättning. Samhällets åtgärder riktar sig således även till företag som inte är medlemmar i företagareföreningarna.

Enligt den nya regeringsformen får myndighetsutövning överlämnas till enskilda organ av typen bolag, stiftelse eller förening endast genom lag. Särskild lagstiftning har därför krävts i samband med att företagareförening- arna har tillagts beslutanderätt i fråga om kreditstöd för arbetsmiljöförbätt— ringar.

De kreditstödjande uppgifterna kom redan tidigt att spela en viktig roll i företagareföreningarnas verksamhet. Ett viktigt motiv för att statliga kre- diter genom företagareföreningarnas förmedling ställs till småföretagsam- hetens förfogande är de svårigheter som mindre och medelstora företag ofta möter att hos de gängse kreditinstituten få lån till investeringar och anskaffning av omsättningstillgångar. Dessa svårigheter bottnar främst i att mindre, expanderande företag sällan kan erbjuda sådana säkerheter som krävs för att få lån i tillräcklig utsträckning. ] tider av knapphet på krediter möter de mindre företagen också svårigheter att hävda sina intressen i kon- kurrens med de större företagen. Ett annat motiv för kreditstödet till mindre och medelstora företag är den viktiga roll dessa företag spelar inom sys- selsättnings- och regionalpolitiken. De nuvarande reglerna för företagare- föreningarnas allmänna kreditstödjande verksamhet återfinns i kungörelsen (l9601372; omtryckt 1973:550) om statligt kreditstöd till hemslöjd. hantverk och småindustri. Bestämmelserna bygger på statsmakternas beslut med an- ledning av prop. l968:61.

När statens industriverk inrättades år 1973 övertog det från kommers- kollegiet uppgiften som central myndighet för det statliga kreditstödet till hemslöjd, hantverk och småindustri. Industriverket har i en promemoria som har överlämnats till arbetsmarknadsdepartementet aktualiserat vissa förändringar av kreditstödet. Verket anser att detta stöd har utgjort och även fortsättningsvis bör kunna utgöra ett verksamt medel för att främja den mindre företagsamhetens konkurrensförmåga och därmed också en tryg- gare sysselsättning. I detta syfte bör emellertid enligt verkets uppfattning reglerna för kreditstödet omarbetas på vissa punkter. Verket föreslår änd- ringar av reglerna, främst med avseende på vilka typer av verksamhet som skall kunna få stöd och ändamålet med stödet.

Mot bakgrund av vad jag har anfört bör nu göras en översyn av fö- retagareföreningarnas ställning och roll inom samhällets närings- och re— gionalpolitiska organisation samt en fördjupad analys av vissa frågor om de små och medelstora företagens tillgång och efterfrågan på krediter. Jag föreslår därför att sakkunniga tillkallas för att med de utgångspunkter som jag anger i det följande göra en sådan översyn.

En första utgångspunkt för utredningsarbetet bör vara att undersöka möj- ligheterna att genom ett rationellt utnyttjande av de resurser som ställs till förfogande för företagareföreningarna åstadkomma en allt mer effektiv

verksamhet.

En andra utgångspunkt bör vara att de organisatoriska förändringar som kan komma att aktualiseras i utredningsarbetet utformas så att de upp- arbetade kontaktvägarna mellan föreningarna och i första hand de mindre och medelstora företagen samt det anseende som företagareföreningarna åtnjuter noga tas till vara.

En tredje utgångspunkt bör vara att de landstingskommunala närings- politiska insatserna och de statliga insatserna på regional nivå även i fram- tiden organisatoriskt samordnas med varandra så att en splittring av re- surserna undviks.

En fjärde utgångspunkt bör vara att den nuvarande samordningen inom föreningarnas verksamhet av näringspolitiska och regionalpolitiska åtgärder bibehålls.

En viktig utredningsuppgift bör vara att kartlägga och utvärdera förening- arnas verksamhet. Enligt vad jag har inhämtat pågår inom industriverket en genomgång och kartläggning av föreningarnas organisation och arbets- uppgifter. Resultatet av denna genomgång bör utnyttjas i utredningsarbetet.

Företagareföreningarna har under de senaste åren fått nya och vidgade arbetsuppgifter. En av dessa uppgifter innebär myndighetsutövning. Sam- tidigt har samhällets och löntagarnas inflytande över föreningarna ökat. Fr. 0, m. den 1 juli 1975 ingår sålunda representanter för vissa av löntagarnas fackliga organisationer i företagareföreningarnas styrelser. De fördelar och nackdelar som följer av att företagareföreningarna utgör ekonomiska för- eningar bör mot denna bakgrund närmare studeras. Eventuella problem till följd av organisationsformen bör preciseras och förslag till lösningar läm- nas. Sålunda bör t. ex. övervägas om det är lämpligt att företagareförening- arna i egenskap av ekonomiska föreningar i ökad utsträckning åläggs upp- gifter som innefattar myndighetsutövning.

Vidare bör övervägas behovet av och formerna för en ökad samordning av de Olika centrala näringspolitiska organens regionala kontakter. I det sammanhanget bör särskilt beaktas frågan om samordningen mellan fö- retagareföreningarna och den filialorganisation som är knuten till industri- verkets SlFU-enhet samt den rådgivnings- och förmedlingsverksamhet som bedrivs av styrelsen för teknisk utveckling (STU). l sistnämnda fråga bör de sakkunniga samråda med STU-utredningen (l l974:06).

En annan samordningsfråga av betydelse för företagareföreningarnas verk- samhet är anknytningen till regionalpolitiken. Länsstyrelse, länsarbetsnämnd och företagareförening har alla viktiga uppgifter på detta område. De sakkunniga bör mot denna bakgrund belysa företagareförening- arnas uppgifter inom regionalpolitiken.

Beträffande förslagen från statens industriverk om inriktningen och ut- formningen av det statliga kreditstöd som förmedlas genom företagareför- eningarna vill jag anföra följande.

Företagens kapitalförsörjningsbehov förändras fortlöpande. Detta gäller både behovens volym och sammansättning. Under senare år har tillkommit en rad nya privata och hel- och halvstatliga kreditinstitut. Tillkomsten av dessa institut har förändrat både kreditutbudets volym och struktur. Utbudet av krediter till små och medelstora företag har också påverkats av det sam- arbete som har etablerats mellan företagareföreningarna och Sveriges in-

vesteringsbank.

En prövning av de förslag som har framförts av industriverket förutsätter kännedom om det aktuella utbudet av krediter till små och medelstora företag. Likaså krävs uppgifter om dessa företags efterfrågan på Olika typer av krediter. De sakkunniga bör närmare studera dessa frågor och redovisa sin kartläggning i anslutning till uppdraget i övrigt. De sakkunniga bör i denna del av uppdraget samråda med 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 196959).

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med arbetsmarknadssty- relsen. statens industriverk och det till verket knutna rådet för mindre och medelstora företag. STU. Landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. Sveriges investeringsbank och statens provningsanstalt.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt så att de sakkunniga kan lägga fram sina förslag före utgången av år 1976."

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1976-06-17

"Tilläggsdirektiv till företagareföreningsutredningen.

Departementschefen. statsrådet Bengtsson, anför. År 1975 tillkallade jag sakkunniga för att utreda frågan om företagare- föreningarnas ställning och roll inom samhällets närings- och regionalpo- litiska organisation. Enligt sina direktiv skall de bl. a. beröra frågan om inriktning och utformning av det statliga kreditstöd som förmedlas genom företagareföreningarna. De sakkunniga har antagit namnet företagareför- eningsutredningen (A 1975:03).

Reglerna för företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet finns i kungörelsen ( 19601372; omtryckt 19731550. ändrad senast l976:47l)om stat- ligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. Sådant stöd lämnas för att främja hemslöjd. hantverk och småindustri samt därmed jämförlig verksamhet. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan industriell verksamhet eller i fråga om anläggningsverksamhet eller med viss begränsning — verksamhet inom jordbrukets binäringar.

Med anledning av motionsyrkande har riksdagen nyligen beslutat att reg- lerna för det statliga kreditstödet snarast bör ändras på sådant sätt att även tjänsteproducerande företag kan komma i åtnjutande av kreditstöd (mot. 1975/76:2113. NU 1975/76:51. rskr 1975/761330). Riksdagsbeslutet innebär dock ingen närmare precisering av vilka grupper av företag som anses vara tjänsteproducerande.

En omfattande utvidgning av målgruppen för det statliga kreditstöd som förmedlas av företagareföreningarna. innebär stora påfrestningar på förening- arnas resurser. Det kan också vara svårt för föreningarna att på kort tid skaffa sig kunskaper inom helt nya verksamhetsområden. Utvidgningen av målgruppen medför därför risk för att den service och det stöd som föreningarna f. n. lämnar till de mindre och medelstora industriföretagen försvagas.

Att (företagareföreningarnas kreditstöd utökas till att omfatta nya grupper av företag får enligt min mening inte medföra. att föreningarnas insatser

försämras när det gäller tillverkande företag. Jag anser därför att den nu aktuella utvidgningen bör begränsas till att omfatta tjänsteproducerande fö- retag som har direkt anknytning till den hittillsvarande målgruppen för kre- ditstödet. Sålunda bör (. ex. inte detaljhandel och restaurangrörelse omfattas av det utvidgade kreditstödet.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det lämpligt att ge företagareföreningsutredningen i uppdrag att skyndsamt överväga vilka grupper av tjänsteproducerande företag som bör få tillgång till företagare- föreningarnas kreditstöd.

Jag vill framhålla att utredningens sammansättning garanterar ett allsidigt parlamentariskt inflytande vid en sådan bedömning.

Jag hemställer att regeringen uppdrar åt företagareföreningsutredningen att skyndsamt lämna förslag till lämplig avgränsning av den av riksdagen beslutade utvidgningen av företagareföreningarnas kreditstödjande verk- samhet."

Bilaga 2 Underleveransinriktade åtgärder på regional nivå

Av Erland Fredén

] Bakgrund

Underleveranser i form av standardvaror och specialprodukter svarade under 1975 för mera än en fjärdedel av den svenska verkstadsindustrins produktion. Tillverkningsvärdet uppskattas av Sveriges Mekanförbund till drygt 15 mil- jarder kronor. Motsvarande sysselsättning kan antas uppgå till ca 100000 anställda. Härtill kommer underleveranser inom andra branscher, bland dem främst sko- och läder, TEKO-, snickeri- och möbelföretag samt kemisk- tekniska industrier.

Flertalet underleverantörer är småföretag. De faller därigenom automatiskt inom företagareföreningarnas verksamhetsområde. Bl. a. därför har de flesta föreningar spontant kommit att syssla med någon form av underleverans- förmedling. Verksamheten är dock ännu genomsnittligt ringa och heterogen till sin inriktning. Egentliga resurser för ändamålet saknas. Målsättningen är Oklar.

Företagareföreningarna borde rimligen ha en stor arbetsuppgift när det gäller att genom Olika former av underleveransförmedling bidra till en ut- byggnad och differentiering av näringslivet. Möjligheten att i större utsträck- ning än hittills få till stånd inomregionala underleveranssystem framstår där- vid såsom, särskilt intressant. Utnyttjande av spridningseffekter från bas- industrin. statlig upphandling, paraplyföretag. leverantörsbörser och förmed- lingsorgan av Olika slag är exempel på vägar, längs vilka detta mål bör kunna nås.

Hur dessa olika åtgärder skulle kunna tillämpas i praktiken och vilken roll företagareföreningarna i så fall bör spela är utgångspunkten för före- liggande promemoria. Vid utformningen av denna har synpunkter inhämtats från representanter för bl. a. följande organisationer: Eskilstuna kommun, Gävleborgs läns företagareförening, Göteborgs och Bohus läns företagare- förening. Handelskammaren i Göteborg, Jämtlands läns företagareförening, Jönköpings läns företagareförening, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Norr- landsfonden, Riksrevisionsverket (RRV), Smedbörsen, statens industriverk (SIND). Statsföretag, Svenska Industrietableringsaktiebolaget (Svetab), Sve- riges Hantverks- och lndustriorganisation, Sveriges Mekanförbund, Volvo BM, Värmlands läns företagareförening, Västerbottens företagareförening, Västmanlands läns företagareförening och Östergötlands företagareförening.

226

2 Definitioner

Med underleveranser avses i det följande dels legoarbeten — dvs. uppdrag för vilka kunden tillhandahåller inte bara ritningar och tekniska specifi- kationer utan ibland även material och verktyg dels specialprodukter till- verkade enligt beställarens anvisningar. Standardvaror, dvs. produkter som ingår i en leverantörs fasta tillverkningsprogram ingår däremot icke.

SIND har i en promemoria 1975 förtjänstfullt sammanställt resultaten från tidigare utredningar inom underleveransområdet ("Underleverantörs- problematiken. En översyn.” SIND PM l975z4).

Med utgångspunkt från denna PM kan olika typer av underleveranser, med avseende på konjunkturkänslighet. teknisk utvecklingsnivå och för— ädlingsvärde, schematiskt presenteras enligt följande:

Typ av produktion Konjunktur— Teknisk ut- Förädlings- känslighet vecklingsnivå värde

Legoarbete Specialvaror Teknologileveranser Kapacitetsleveranser Systempaket

Såsom schemat visar, har de olika formerna av underleveranser utvecklats ur varandra. Den traditionella typen av underleveranser är det rena lego- arbetet. Någon högre grad av originalitet kännetecknar av naturliga skäl inte denna metod. Den fungerar mest som en buffert. som det för beställarna kan vara bra att ta till. när den egna arbetskraften inte förslår eller av andra skäl inte kan utnyttjas på önskvärt sätt. Kortsiktigt kan legoarbetet vara förmånligt också för leverantörerna, såtillvida som det gör det möjligt att mer eller mindre tillfälligt utnyttja kapacitetsreserver i den egna produk- tionsutrustningen. Men att utan någon form av långtidsuppgörelse bygga ett företags existens huvudsakligen på legoarbete är, såsom åtskilliga mindre- företagare fått erfara, sällan välbetänkt. Det är detta som ligger bakom många sådana företagares strävan att utveckla eller förvärva egna produkter för att på det sättet skapa en tillfredsställande produktionssäkerhet.

Den omfattande produktion av Specialvaror som känntetecknar stora delar av den mindre och medelstora industrin är en följd av denna strävan efter egna produkter och representerar därmed nästa fas i utvecklingen. Såsom schemat visar. innebär produktion av Specialvaror normalt stigande föräd- lingsvärde och minskande konjunkturkänslighet.

Specialvaruleveranser kan, såsom SIND gjort i sin promemoria, ytterligare delas upp i teknologi/everanser och kapacitetsleveranser. Den förra leverans- typen står för sådan produktion som det köpande företaget varken har kunnande eller maskinutrustning att på kortare sikt framställa i egen regi. Kapacitetsleveranserna, däremot, är av den karaktären att de i princip kan framställas av det köpande företaget självt. Köparen bedriver då en egen produktion som är identisk med eller liknar aktuella leverantörers. Kap-

acitetsleveranser är Ofta konjunkturkänsliga och av relativt kortsiktig natur, medaa teknologileveranserna främst bör hänföras till mera långsiktiga kom- pletta—ingar av ett företags egna produktionsresurser.

På inderleverantörsområdet börjar det numera också bli vanligt med s. k. systempaket. Härmed menas produkter eller grupper av produkter som an- tingen genom sin bredd eller sin tekniska komplexitet eller bådadera kräver samverkan mellan flera företag. Exempel härpå utgör tillverkning av nyck- elfärdiga industrier, ventilationsutrustningar, styr- och kontrollsystem m. m. Det siger sig självt, att samarbete av detta slag kräver väl fungerande ad- miniszrativa, tekniska och ekonomiska rutiner, antingen hos samtliga företag inom gruppen eller hos ett av dem. Det senare fungerar i så fall som sam- ordnare av hela verksamheten. Alternativt kan kontakterna med beställaren och samordningen inom leverantörsgruppen upprätthållas via ett fristående organ av typ leverantörsbörs eller ett för medlemsföretagen gemensamt för- säljnings- och produktionsbolag. Oavsett organisationsformen kräver sys- temleveranser av ifrågavarande slag ett högt utvecklat, långsiktigt och ofta kompicerat samarbete mellan ett flertal parter.

3 Motiv för underleveranser

Om man vill tränga in i orsakssammanhangen för att den vägen göra klart för sig vad ett eventuellt utvidgat företagareföreningsengagemang på un- derleveransområdet skulle komma att kräva, och vilka möjligheter som detta skulle kunna öppna, är det nödvändigt att närmare belysa några av driv- krafterna bakom den hittillsvarande utvecklingen.

Välutvecklade underleveranssystem innebär normalt en rationell arbets- fördelning mellan företagen inom en viss region eller bransch. Det betyder inte bara företagsekonomiskt rimligt utnyttjande av tillgängliga resurser, utan också att den totalt tillgängliga arbetskraften utnyttjas på ett sätt som vore otänkbart, om produktionen vore koncentrerad till ett relativt fåtal stora enheter. Därmed skapas också förutsättningar för en mer eller mindre långt driven specialisering. Detta i sin tur driver fram eller stimulerar till utbyggnad av nya underleveranssystem. Regionalekonomiskt är detta i hög grad eftersträvansvärt, eftersom man härigenom uppnår just den spridning av sysselsättningen och ökade differentiering av näringslivet som är två av lokaliseringspolitikens främsta syften. Ändå förefaller det som om möj- ligheterna att via utvidgade och förbättrade underleveranssystem komma närmare detta mål ännu inte skulle ha uppmärksammats i den utsträckning de förtjänar.

Resonemanget bygger emellertid på den förutsättningen, att man får till stånd långsiktiga relationer mellan parterna. I annat fall kommer en grupp av företag eller en region endast att fungera som en mer eller mindre tillfällig kapacitetsreserv åt en annan grupp av företag eller en annan region.

Sett ur beställarens synvinkel kan det också finnas andra skäl att anlita underleveranser. Säljaren kan exempelvis ha egna patent eller speciell know- how, som köparen behöver för sin tillverkning. Eller också kan resultatet av s. k. "köpa-tillverka-kalkyler” visa att alternativet egen regi är oförmån- ligt. Att ett företag totalt sett är lönsamt behöver inte innebära, att samtliga

komponenter i tillverkningsprogrammet lämnar ett överskott. Det kan också vara så att en eller flera produkter eller tillverkningsmoment i själva verket lämnar negativa bidrag till det sammanlagda rörelseresultatet; något som i brist på tillräckligt inträngande kalkylteknik ofta passerar obemärkt.

Förhoppningsvis kommer förbättrade styr- och kontrollrutiner på sikt att öka beställareföretagens intresse för att köpa in komponenter eller lägga ut delar av sin tillverkning till härför bättre lämpade underleverantörer. Företagareföreningarna förefaller här ha en klar arbetsuppgift. Genom att intensifiera sitt arbete med att förbättra mindreföretagens rutiner och fram- för allt deras förmåga att kalkylera bör de kunna bidra att skapa förbättrade och utbyggda underleverantörsrelationer också mellan mindre och medel- stora företag inbördes.

I varje fall hos utpräglade underleveransföretag saknas ofta den stimulans till egen produktutveckling som driver fram många andra företag. Under- leveransspecialisten belastas å andra sidan inte av betungande kostnader för produktförnyelse. Eftersom produktionen i huvudsak är av typ beställ- ningstillverkning kan också lagerhållningskostnaderna hållas låga. i den ti- digare nämnda underleveranspromemorian uttrycks detta förhållande på föl- jande sätt:

"Antalet kunder är oftast mycket begränsat, ordervolymen per försäljningstillfälle relativt omfattande och marknaden förhållandevis lokal, vilket medverkar till låga kontakt-och transportkostnader. Behovet av eget löpande produkttekniskt utveck- lingsarbete och därmed av kontinuerliga och ekonomiskt betungande utvecklings- resurser — är i allmänhet mycket begränsat genom att produktförnyelser i normalfallet initieras och styrs av välspecifrcerade kundkrav. Färdigvarulagerhållningen är mycket begränsad genom verksamhetens karaktär av beställningstillverkning. och i den ut- sträckning som verksamheten bedrivs i form av legotillverkning blir också kostnaderna för råvaru- och halvfabrikatslager exceptionellt låga. Uppskattningar finns som tyder på att många underleverantörer endast håller hälften så stora färdigvarulager som egenprodukttillverkare."

Såsom en annan stor fördel med underleveranssystemet bör slutligen näm- nas den spridning av teknisk! och administrativt kunnande som ofta sker från beställaren till leverantören och som när den fungerar som allra bäst. innebär en fortlöpande utbildning och utveckling av den senare. Den fost- rarroll som exempelvis Volvo och andra seriösa storföretag spelat och alltjämt spelar i detta avseende kan knappast övervärderas.

4 Problem för underleverantörsföretag

Ett vanligt förekommande problem för många underleverantörsföretag är konjunkturberoendet. Detta gäller speciellt för vad man skulle kunna be- teckna som "första generationens underleverantörer". Men det finns också andra svårigheter. Av dessa är några särpräglade underleverantörsproblem medan andra är sådana som småföretagare i allmänhet har att brottas med. I praktiken är problemen oftast invävda i varandra. En klar gräns kan därför vara svår att dra. Utan varje anspråk på att här komma med annat än en grov kartläggning, skall i det följande några av de vanligaste svårigheterna i umgänget mellan beställare och leverantörer belysas. Syftet är bara att

indikera vari problemen består, för att den vägen få en antydan om hur de i stort bör angripas, — inte att detaljanalysera dem; något som skulle kräva en utredning i sig själv.

Med den reservationen kan till den första gruppen av problem hänföras de som följer med underleverantörens avtalssituation. Det kanske vanligaste är att skriftligt avtal mellan beställare och leverantör helt enkelt saknas eller är på ett eller annat sätt bristfälligt utformat. Att säljaren påfordrar ett bindande avtal hör närmast till sällsyntheterna. Däremot är allmänna hänvisningar till Mekanförbundets leveransvillkor relativt vanliga. Oklar- heter ifråga om hur betalningen skall erläggas, när ritningar, beskrivningar, modeller, material och utrustning skall överlämnas, hur sådana specifika- tioner skall utformas, vem som äger dem eller nyttjanderätten till dem, vad som gäller ifråga om kvalitet, leveransprov och leveranstider, vem som skall svara för vad när det gäller transport, försäkring och lagring etc. — allt detta och mycket därtill kan bidra att skapa friktioner. Vad som kunde ha utvecklats till ett långsiktigt samarbete slutar i sådana fall alltför ofta som en engångsföreteelse.

Det ligger kanske nära till hands att söka felet hos underleverantören. Det lilla företaget har ju sällan det stora företagets administrativa resurser och kanske inte heller dess rutin på avtalsområdet. Men det förekommer också — kanske alltför ofta — att underleverantören förorsakas onödiga svå- righeter på grund av att det tekniska underlag som beställaren skall till- handahålla är otillräckligt eller oklart. Tillsammans med ett bristfälligt kon- trakt kan det vara nog för att stjälpa allt framgångsrikt samarbete för lång tid framåt.

Blotta förekomsten av ett juridiskt oklanderligt kontrakt utgör å andra sidan ingen garanti för ett bra resultat — dvs. ett som tillfredsställer båda sidor. Rent praktiskt är det kanske väsentligaste att specifikationer och an— visningar är sådana, att leverantören förstår vad det gäller och kan motsvara beställarens förväntningar.

Att de alltför kortsiktiga avtalen inte skapar någon produktionstrygghet, har redan flera gånger understrukits. Sett ur ett långsiktigt perspektiv är det måhända än värre att de inte heller utgör något incitament till teknisk utveckling.

"För många ägg i för få påsar" är ett annat underleverantörsproblem. Många mindreföretagare är ofta beroende av enstaka kunder. Det är ex- empelvis inte ovanligt att bortåt en fjärdedel av alla företag i en och samma produktgrupp avsätter mera än hälften av sin årliga omsättning till en kund eller mera än tre fjärdedelar till några få.

Detta beroende behöver dock inte nödvändigtvis vara till nackdel för underleverantören, även om det kanske oftast är det. Om han lyckas teckna långsiktigt kontrakt med en enda eller ett fåtal kunder, kan detta vara ett sätt att uppnå den eftersträvade produktionstryggheten.

Relationerna mellan beställare och underleverantör är ibland mera jäm- bördiga än inköps- och försäljningsandelarna låter påskina. Åtminstone ifråga om mera avancerad tillverkning kan det vara svårt att hitta ekonomiskt och tekniskt godtagbara alternativ till den underleverantör man redan har. Beställarens beroende av leverantören kan i så fall bli väl så stort som vice versa.

För att inte binda sig i onödan undviker sådana beställare som har en genomtänkt inköpspolicy ofta att belägga mera än mellan ca en fjärdedel och en tredjedel av leverantörens kapacitet. I stället arbetar man parallellt med flera tillverkare av samma produkt. Alternativt behåller man delar av tillverkningen i egen regi.

En liknande riskfördelningspolitik är för det mesta att rekommendera också för leverantören. Utan långsiktiga avtal eller annan återförsäkring bör som en tumregel inte mera än 20—25 procent av företagets totala kapacitet avsättas per beställare. [ varje fall kan man räkna med att en så hög andel som 50 procent oftast är till nackdel för båda parter.

Som många mindreföretagare kunnat konstatera, kan även en stor och till synes fin order vara farlig. Otillräcklig tid för omställning, knapphändiga tekniska specifikationer, bristande kännedom om produktens användnings- område, ringa kontakt med beställaren och dålig insikt om vad som krävs ifråga om produktionsplanering och Ieveransmoral, är omständigheter som var för sig eller tillsammans kan förvandla en väntad framgång till ett all- varligt misslyckande. Kanske än värre är småföretagens kroniska problem, nämligen knappheten på rörelsemedel och bristen på ekonomiska marginaler överhuvudtaget. Det säger sig självt, att företag där aktiekapitalet är lågt i förhållande till omsättningen noga måste se upp på lönsamheten. I annat fall kan aktiebolagslagens ;" 142 den om skyldighet att upprätta likvida- tionsbalans så snart mera än två tredjedelar av det egna kapitalet gått förlorat snabbt förvandlas till en dyster realitet.

Till de specifika underleverantörsproblemen hör också de som skapas, när avstånden mellan parterna blir alltför stora. Det rör sig då inte bara om avstånd i fysisk bemärkelse, även om sådana kan vara svåröverkomliga nog. Avstånd i psykologisk bemärkelse kan vara än besvärligare att över- brygga. Det främlingskap som många mindre företagare medvetet eller omedvetet känner inför storföretagens rutinerade förhandlare är ett exempel på detta. Kanske är detta problem det allra mest svårbemästrade av alla, som underleverantörsföretagen har att brottas med. Häri ligger troligen en av de väsentligaste anledningarna till de svårigheter som mött exempelvis när det gällt att sprida den statliga upphandlingen till mindreföretagen. Den- na problematik redovisas mer ingående i det följande.

Det kan inte nog understrykas att framgångsrik, långsiktig affärsverk- samhet måste bygga på förtroende. Parterna måste känna, inte bara ka'nna rill, varandra. Det är möjligt att inte alltför komplicerade import-/export- affärer kan drivas enbart per korrespondens även om också detta förefaller osannolikt. När det gäller så förhållandevis komplicerade relationer som mellan underleverantör och beställare, måste dock bådadera vara väl in- formerade om motpartens resurser, krav och kunnande, marknadssituation, ekonomiska och tekniska läge samt ställning i allmänhet. Detta kräver att parterna inte bara bokstavligen talar samma språk, utan att de i grunden känner varandras problem. Att ett förtroendefullt förhållande av det slaget inte kan uppnås utan fortgående personliga kontakter är närmast ett axiom. Det är svårt att se hur man ens med aldrig så sofistikerade kommuni- kationssystem skulle kunna eliminera detta behov. Vore det möjligt, så borde bildskärmen och andra teletekniska faciliteter för länge sedan ha re- volutionerat kontaktvägarna i näringslivet.

l l l

När det gäller tillverkning av enklare slag kan man kanske nöja sig med mera sporadiska kontakter. Dock knappast mindre än en, dvs. den då be- ställaren på ort och ställe övertygar sig om att leverantören verkligen har de resurser, den kunnighet och den likviditet m. ni. som erfordras för att i enlighet med kontraktets bestämmelser leverera rätt produkt i rätt tid till rätt pris. Detta besök är samtidigt det tillfälle — kanske det enda — då le- verantören har möjlighet att exakt klargöra vilka krav han ställer på de ritningar, specifikationer m.m.. som beställaren skall tillhandahålla.

I fråga om mera komplicerad tillverkning eller sådan som inte från början kan specificeras i alla sina detaljer räcker det inte med ett enda eller några få besök. I sådana fall måste parterna kunna mötas ofta, kanske t.o.m. dagligen. Det säger sig självt att tids- och kostnadsavstånden dem emellan inte får vara för stora. Korta avstånd till underleverantörerna underlättar ändringar eller kompletteringar av ritningar och tekniska specifikationer av beställningsproduktion och möjliggör närmare tekniskt administrativt sam- arbete mellan beställare och underleverantör. Vad det här innebär i praktiken kan illustreras med ännu ett utdrag ur industriverkets underleverans- promemoria:

"Vid en intervju med chefen för Volvo—Umeverken, ett dotterbolag till Volvo för tillverkning av lastbilshytter med ca 900 anställda, uttrycks argumenten för lokala underleverantörer på följande sätt:

”Nu är vi tvungna att sprida våra beställningar över hela Skandinavien och långt ner i Europa. Det vore bättre om leverantörerna låg här i närheten. Fördelarna med detta skulle bli billigare transporter. jämnare leveranser, lägre lagerkostnader och kor- tare kontaktvägar".

Önskemålen om att bättre än f. n. kunna utnyttja lokala företag är i sig ytterligare ett skäl att — där så är möjligt och lämpligt sträva efter in- omregionala leveranssystem.

Till gruppen icke underleverantörsspecifika problem slutligen kan hänföras de frågor som sammanhänger med mindreföretagens planering (lokalpla- nering, planering av maskinparkens utformning, produktplanläggning, mate- rialplanering m. m.), produktstyrning, ekonomi (ekonomistyrning, kalky- lering), marknadsföring m. m. Hithörande frågor har för verkstadsindustrins del förtjänstfullt behandlats i en av Sveriges Mekanförbund 1975 utgiven skrift, "Handbok för underleverantörer”. Någon liknande handbok för andra branscher har hittills inte utkommit.

5 Förmedling av underleveranser

5. 1 F öretagareföreningama

Praktiskt taget alla företagareföreningar är engagerade i åtminstone någon form av stöd eller service till underleverantörsföretag. Vad man skulle kunna beteckna som indirekta insatseri form av utbildning och rådgivning i frågor som underleverantörsföretagen har gemensamt med småföretag i allmänhet, sker inom ramen för ordinarie företagsserviceprogram och behöver därför inte kommenteras särskilt här.

Av större intresse som bakgrund till diskussionen om företagareförening-

' SNI = Svensk Närings- grensindelning

arnas roll som förmedlingsorgan och katalysatorer inom underleveransom- rådet är däremot de specifikt underleveransinriktade aktiviteter som flertalet föreningar spontant kommit att engagera sig i. I huvudsak rör det sig om kontaktförmedling i olika former, men också om information och mark- nadsföring m. m. Verksamheten är ännu av genomsnittligt ringa omfattning. Inriktningen skiftar dessutom från län till län.

Översiktliga företagsregister i bok- eller katalogform, branschvis indelade och med uppgifter om respektive företags namn och adress, kontaktman, telefon/telex, tillverkning och antal anställda finns numera inom de flesta föreningar. Vissa register anger även SNI-kod”, organisationsform, omsätt- ning och aktiekapital m.m. Föreningarna i de fyra nordligaste länen har en standardiserad form av register. Uppläggningen av dessa register har tillkommit i samråd med RRV. Detta är den enda form av samordning mellan föreningarna i ifrågavarande avseende som hittills skett. I övrigt varierar de olika översiktsregistren från förening till förening.

Än mera heterogen blir bilden när man studerar de speciella tillverknings- och bearbetningsregister som åtskilliga föreningar utarbetat såsom komple- ment till de enbart branschspecificerade översiktsregistren. Det gäller här huvudsakligen trä- och verkstadsindustrier, för vilka man sökt att till ledning för beställare detaljspecificera underleverantörernas standard och kunnande ifråga om bearbetnings- och processteknik, maskinutrustning m.m.

Vissa tillverkningsregister upplyser bara om vilken teknik som respektive leverantörer använder sig av. I andra register detaljredovisas vilka maskiner och vilken kapacitet som står till förfogande. I en del register använder man sig av båda systemen samtidigt.

Vissa föreningar skickar ut kompletta kataloger som sedan revideras i sin helhet och nytrycks. A_ndra använder sig av ringpärmar och lösblad som revideras och utbyts efterhand. En förening har ett komplett plåtregister, från vilket beställare kan rekvirera uppgifter om lämpliga underleverantörer. Tre föreningar har tagit datatekniken till hjälp i förmedlingsarbetet. Sådana databaserade register förekommer i län där antalet företag är stort.

Den nu beskrivna passiva metoden som omfattar flertalet föreningar, in- skränker sig sålunda i huvudsak till utsändande av översiktliga företags- register, kompletterade med mer eller mindre detaljerade tillverknings- och bearbetningsregister. Någon egentlig uppföljning av de kontakter. som dessa förteckningar förhoppningsvis resulterar i, sker i allmänhet inte. Andra un— derleveransaktiviteter — exempelvis i form av rådgivning, utbildning m. m. — förekommer knappast heller eller är sporadiska och osystematiserade. Det är därför inte förvånansvärt att effekten av denna slags huvudsakligen pas- siva underleveransservice visat sig vara utomordentligt begränsad.

I skarp kontrast härtill står den aktiva, uppsökande underleveransservice, som ännu sålänge alltför få företagareföreningar bedriver. Den karakteriseras av kraftfulla och systematiskt insatta åtgärder inom hela underleveransom- rådet, dock med (nödvändig) koncentration till ett begränsat antal företag, som bedömts lämpliga för uppgiften och som själva är intresserade av att samverka. Säljresor för beställareföretag respektive leverantörsbesök hos be- ställare är ett av många sätt att skapa den nödvändiga personliga kontakten. Mässdeltagande och s. k. legoutställningar är exempel på andra sätt att nå samma mål.

De för alla föreningar nödvändiga översiktsregistren är här kombinerade med ett system för selektivt verkande detaljinformation som hålles ständigt aktuellt och som fortlöpande uppföljs med avseende på resultatet. Av allt att döma, är detta system — eller en variant av det det som företaga- reföreningarna på sikt bör anpassa sig till, om underleveransverksamheten skall kunna få någon verklig effekt. I varje fall så länge inte mycket stora resurser står till förfogande, framstår behovet av en genomtänkt planering i kombination med kraftsamling såsom synnerligen angelägen.

Också när det gäller andra insatser inom underleveransområdet än kon- taktförmedling och informationsverksamhet fungerar föreningarna sinse- mellan mycket olika. lnom några föreningar finns en klar strävan att genom utbildning omfattande bl. a. avtalsfrågor, kvalitetskontroll, produktionspla- nering, resultatuppföljning i förhållande till uppgjorda planer m.m., sys- tematiskt söka förbättra de speciella kunskapsbrister och andra svagheter som förekommer hos underleverantörer. Någon utbildning på bred front har det dock inte varit frågan om. Resursknappheten har i stället framtvingat koncentration till ett förhållandevis litet antal intresserade och för uppgiften lämpliga företag. Det ligger i sakens natur att ett sådant urval måste föregås av en noggrann genomgång och bedömning av företagets ledning, tekniska kompetens, maskinutrustning, leveransmoral, ekonomiska status och ut- vecklingsmöjligheter m. rn.

5.2 Insatser av andra organisationer

Företagareföreningarna är ingalunda de enda organisationer, som arbetar inom underleveransområdet. Behovet av förbättrade kontakter mellan par- terna har också stimulerat till, eller framtvingat, en rad andra förmedlings- organ med i huvudsak regionalt eller branschmässigt avgränsade verksam- hetsområden. Till denna kategori hör bl. a. Swed-Expo i Värnamo, Smed- börsen och Mekansam i Eskilstuna, Norrland Center i Stockholm, AC— Mekan i Skellefteå samt gjuteribranschens gemensamma förmedlingsorgan SVECAST. Sveriges Mekanförbund ger dessutom ut ett rikstäckande verk- stadstekniskt bearbetningsregister och svarar även för en internordisk le- verantörsbörs. Sveriges Exportråd och handelskamrarna förmedlar förfråg- ningar från utländska kunder.

Swed-Expo är en samarbetsorganisation för ett hundratal smålandsföretag. Den vill vara ett kombinerat skyltfönster och informations- och kontaktorgan för näringslivet inom den egna regionen. Swed-Expo bedriver även en rad andra aktiviteter. Hit hör säljsamverkan av olika slag, exempelvis i form av gruppframträdanden på mässor, exportrådgivning, förmedling av kon- sulttjänster, kontorsservice m.m.

Smedbörsen i Eskilstuna har som målgrupp utvalt 300—500 företag, främst inom metallmanufaktursektorn och med geografisk koncentration till Stock- holm, Mälardalen. Närke och norra Östergötland. Även detta organ arbetar sålunda i huvudsak regionalt och överlappar därvid de länsgränser som skiljer de berörda företagareföreningarnas verksamhetsområden åt. Smedbörsen till- hör organisatoriskt Södermanlands läns företagareförening. Finansieringen sker tills vidare genom särskilda medel från Statens industriverk. Verk- samheten är än så länge av försökskaraktär. Någon utvärdering av resultaten

har därför ännu inte kunnat ske. Uppläggningen är emellertid principiellt intressant och skall därför kortfattat refereras här.

Smedbörsens tillkomst går tillbaka på Metallmanufakturutredningens granskning av underleverantörernas situation. I utredningen påtalas bland annat underleverantörsföretagens bristande förmåga att uppfylla rimliga be- ställarekrav på kvalitets- och tidsdiciplin. Likaså påpekas brister ifråga om ekonomisk planering och kostnadsuppföljning, avtalsjuridik m.m.

Vill man ge service åt underleverantörsföretagen räcker det inte med att bara förmedla uppdrag. För att hjälpen skall bli effektiv, måste mäklarens uppdrag spänna över hela skalan av åtgärder, från det att ett företag anmäler intresse av underleveranssamarbete till det ögonblick då avtal kan tecknas. Strängt taget är inte heller detta tillräckligt; förmedlingsorganet måste också följa upp resultatet av vidtagna åtgärder så långt nu detta är möjligt. Med den utgångspunkten har Smedbörsen tagit som sin uppgift att bistå un- derleverantörerna genom aktiv förmedling av uppdrag, försäljningsstimu- lerande åtgärder, praktisk assistans vid samordning av större projekt i vilka flera underleverantörer deltar samt bistånd vid förhandlingar, utformning av avtal och juridisk rådgivning m.m.

Strävan efter att få till stånd en effektivt fungerande förmedlingsverk- samhet har hittills dominerat utformningen av Smedbörsprojektet. Systemet Syftar därför främst till att på ett för inköparna bekvämt sätt underlätta valet av nya underleverantörer. Detta kräver en rutin, som gör det möjligt att alltid ha aktuella uppgifter om leverantörsföretagens kapacitet och övriga resurser. l Smedbörssystemet registreras leverantörsföretagen och deras pro- duktionsutrustning i ett s. k. resurskort, som varannan månad återgår till respektive företag för en komplettering och revidering. Korten tillställes kunden så snart denne tagit kontakt med förmedlingsorganet. Förfrågan distribueras samtidigt till två a fyra företag. Någon möjlighet att automatiskt följa resultatet av kontaktförmedlingen, exempelvis genom kopior på kor- respondensen mellan parterna, eller genom överenskommelse med dessa om rapportering av utfallet, har dock Smedbörsen för närvarande inte. Möj- ligheterna att dra entydiga slutsatser av det hittillsvarande verksamhets- resultatet är därför begränsade.

Smedbörsen är väl medveten om sitt ansvar som seriös mäklare gentemot parterna. Köparna förväntar sig att få sig anvisade tekniskt dugliga och leveranspålitliga säljare. Dessa å sin sida räknar med att via Smedbörsen komma i kontakt med köpare som är beredda till långsiktigt samarbete på rimliga leverans- och garantivillkor. Längre än så sträcker sig inte Smed- börsens ansvar. Det kan sålunda aldrig bli tal om att dela det juridiska ansvaret mellan beställare och leverantör, exempelvis genom att Smedbörsen för en klients räkning skulle utarbeta och underteckna offerter. Opartiskhet i det avseendet är en förutsättning för att verksamheten skall kunna tillvinna sig respekt hos både säljare och köpare.

Smedbörsens sätt att fungera är arbetskrävande. Detta är naturligt med tanke på dess ambitioner att inte bara förmedla, utan att också ta på sig alla de andra uppgifter som krävs för att ett fungerande underleverantörs- samarbete skall komma igång. Det är därför begripligt att organisationen för närvarande inte anser sig kunna arbeta effektivt med mera än ca 50 underleverantörer. Slutsatsen blir att genomtänkt prioritering av arbetsupp-

gifterna och koncentration av verksamheten till ett begränsat antal regionalt betydelsefulla företag måste till, om Smedbörssystemet eller något liknande tänkes överfört till företagareföreningarna i allmänhet.

Norrland Center (NC) ägs av landstingen i de fyra nordligaste länen och utgör deras ”skyltfönster” i huvudstaden. Förutom information, kontakt- förmedling och säljfrämjande åtgärder lämnar NC kontorsservice och viss exportrådgivning. I samverkan med Norrlandsfonden har NC även engagerat sig i förmedling av underleveransuppdrag i samband med specialutställ- ningar för ändamålet, Lego 74, Lego 75 och Lego 76. Denna verksamhet, på vilken såväl Norrlandsfonden som NC och företagareföreningarna lagt ner betydande resurser, syftar främst till att få till stånd direkta, personliga kontakter mellan beställare och leverantör. Utställningarna har haft en på— taglig framgång, i form av dels etablerade kontakter och tecknade avtal, dels en uttalad positiv inställning hos deltagande underleverantörsföretag.

AC—Mekan ägs av tretton företag i Skellefteåområdet och samverkar med ytterligare ett trettiotal verkstadsföretag i Västerbotten och Norrbotten. Delä- gare är också Västerbottens företagareförening samt Statsföretag via Svetab. Huvuduppgiften är kontaktförmedling och bearbetning av underleverans- marknaden. Det senare innefattar bl. a. gemensamma mässframträdanden. Bolaget förmedlar beställningar från företag i mellan- och sydsverige till ägarekretsen och de företag, med vilka samarbetsavtal slutits. AC-Mekan kan dessutom gentemot medlemmarna ansvara för s.k. arbetsberedning av beställningar, dvs. för de förberedelser som på basis av beställarens rit- ningar och övriga tekniska specifikationer krävs för samordning av arbets- moment och annan produktionsplanering hos leverantörerna.

Bolagets verksamhet har gradvis utvecklats mot att främst svara för de leveranser av mer sammansatt och komplex natur, som enskilda delägare eller andra med AC-Mekan samarbetande leverantörer svårligen kan fullgöra i egen regi. AC-Mekan svarar inte självt för montering eller för produktion och inköp av detaljer eller komponenter till sammansatta produkter. Bolaget slutet istället avtal med något företag i leverantörskretsen som skall fullgöra leverans av den kompletta produkten. Finansieringen av verksamheten sker delvis på provisionsbasis. Bolaget engagerar sig icke i avtalsuppgörelsen mel- lan beställare och leverantör. Däremot träffar AC-Mekan egna avtal i de fall, då den uppträder som den ena av två parter.

I sammanhanget är också Västerbottens Snickericentral väl värd att nämnas. Uppbyggnaden och sättet att arbeta är ungefär detsamma som AC-Mekans.

Mekansam är en annan samarbetsorganisation som sedan 1975 arbetar i Eskilstuna. Den har tillkommit efter förebild av AC-Mekan och samverkar delvis med detta bolag. Målgruppen synes i varje fall delvis vara densamma som Smedbörsens. Hur samarbetet med denna senare organisation skall gå till är tills vidare oklart.

För att produktions- och förmedlingssystem av typ AC-Mekan och lik- nande skall kunna fungera i praktiken måste åtskilliga villkor vara uppfyllda.

Antalet medlemsföretag får inte vara för stort. Medlemmarna bör tillhöra samma bransch, känna varandra väl och vara ungefär jämbördiga i storlek och teknisk utvecklingsgrad. De bör inte heller vara spridda över ett stort område, eftersom kontakter dem emellan och ledningen då försvåras. Or- ganisationen måste vidare stå under stark och dynamisk ledning. Denna

måste ha mycket goda kontakter med stora beställareföretag och dokumen- terad förmåga att utan eget juridiskt bindande engagemenag tillse att över- enskomna uppdrag genomföres korrekt.

Den för beställaren väsentligaste fördelen med systemet är dels att han kan förhandla med en enda stor motpart i stället för med flera små, dels — och framför allt att han kan lita på att leveransen kommer att fungera. En ytterligare fördel är att framställning av s. k. systempaketdvs. leveranser. som fordrar medverkan av flera företag, underlättas.

Produktions- och försäljningsbolag av typ AC-Mekan har å andra sidan ett alldeles speciellt problem inbyggt i själva systemet. Det är den lojalitet som medlemsföretagen måste visa mot den egna organisationen för att denna inte skall falla sönder. Eller — snarare — den effektivitet som systemet måste kunna mobilisera för att det för medlemsföretagen skall vara förenligt med deras affärsintressen att stanna kvar i bolaget. Erfarenheter från liknande försök på annat håll visar, att det bland medlemmarna finns en tendens, att bryta sig ur organisationen och skaffa sig egna försäljningsorgan så snart det egna företaget genom förmedlingsbolagets hjälp vuxit sig starkt nog. I praktiken tvingas förmedlingsbolaget därmed också att fungera som ett slags utbildningsanstalt — något som i och för sig måste anses berömvärt, men som knappast var avsikten från början. Att å andra sidan bilda ett förmedlingsbolag av företag som redan nått en god ekonomisk-teknisk ut- vecklingsnivå kan vara svårt. Det visar erfarenheterna från vissa andra län. där det visat sig omöjligt att få ett samarbete till stånd.

Idén med förmedlingsbolag eller kombinerade produktions- och försälj- ningsbolag hör mot denna bakgrund till de mest avancerade och praktiskt svårgenomförbara formerna för underleveranssamverkan. Den kräver en hög grad av lojalitet och disciplin hos medlemsföretagen; något som inte alltid är lätt att uppnå i verkligheten. Denna form av förmedlingsverksamhet är därför knappast den som företagareföreningarna bör inrikta sig på i första hand.

Kvalitetsgruppen SVECAST är en branschsammanslutning. Den omfattar sju av landets största gjuterier, som trots inbördes mycket olika tillverk- ningsprogram enats om en detaljerad och systematisk tillverkningskontroll. SVECAST söker också genom olika åtgärder höja medlemsföretagens kva- litetsnivå. Utbyte av erfarenheter främjas av organisationen. som också ger ut egna informationsskrifter, ger råd samt håller kurser och konferenser m. m.

Mekanförbundets Smidesgrupp utgör ett annat exempel på branschsam- arbete. Gruppen har kartlagt smidesbranschens arbets- och miljöförhållanden och studerat kalkyleringsprinciper m. m. Inom förbundet finns också andra branschgrupper för behandling av gemensamma frågor.

Mekanförbundet utger sedan 1957 vartannat år ett register över företag som kan äta sig olika bearbetningsoperationer. Registret har formen av en detaljerad katalog över ca 400 verkstadsföretags tillverkningskapacitet. Sedan 1963 har också verkstadsindustrins branschorganisationer i de övriga nordiska länderna utgivit sådana register, vilka till sin uppläggning är identiska med det svenska. Identiteten innebär att exakt samma bearbetningsoperationer återfinns i samtliga fyra register. Varje branschorganisation distribuerar le- verantörregistren från de andra nordiska länderna. Avsikten med detta nord-

iska samarbete är att bredda marknaden för både beställare och underle- verantörer i alla de nordiska länderna.

Mekanförbundets under/everantörsbörs är namnet på en bulletin som för— bundets medlemsföretag månatligen erhåller. Den baserar sig på kontinu— erliga uppgifter från medlemsföretagen om tillgänglig respektive efterfrågad underleveranskapacitet.

Sveriges Exportråd bedriver också underleveransförmedling. Ca 6 000 va- ruförfrågningar huvudsakligen rörande färdigvaror förmedlas årligen från utlandet till svenska företag. Förmedlingen sker dels direkt genom tillhan- dahållande av adresser på lämpliga exportörer, dels indirekt via Exportrådets veckobrev till medlemsföretag.

Handelskamrarna arbetar på i princip samma sätt som Exportrådet och förmedlar årligen via listor till medlemsföretag 4000—5 000 förfrågningar från utländska kunder.

De större bransch/årtionden, speciellt inom SHIO-sektorn, har möjligheter att vid direkta kontakter från beställningsföretag nominera ett antal lämpliga underleverantörsföretag. Förutom de sedvanliga medlemsförteckningarna finns inom åtskilliga förbund förteckningar över olika företags specialitéer. Allmänna Industrigruppen inom SHIO utger och distribuerar årligen en spe— ciell bransch— och ortsindelad tillverkningskalender. Kalendern innehåller även en förteckning över företag inom vissa specialområden.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att en rad olika organisationer kom- mit att engagera sig med sinsemellan starkt växlande aktiviteter till stöd för ett utvecklat och förbättrat underleveranssamarbete. De kontakt- och förmedlingsorgan, som sålunda spontant vuxit fram vid sidan av företa- gareföreningarna bör av dessa självfallet inte betraktas som konkurrenter, utan tvärtom som värdefulla samarbetspartners. Behovet av en genomtänkt policy för hur detta samarbete bör utformas i praktiken är påtagligt.

6 Offentlig upphandling

Offentlig upphandling är inte i sig att betrakta som en form av under- leveranser. Av skäl som närmare anges nedan har emellertid företagare- föreningarna under senare år getts särskilda uppgifter inom området. Dessa sammanhänger nära med föreningarnas verksamhet när det gäller under- leveranser i egentlig bemärkelse. Det är därför på sin plats. att här också något beröra den offentliga upphandlingen och företagareföreningarnas möj- ligheter att genom olika serviceåtgärder underlätta för mindreföretagen att komma i åtnjutande av leveransuppdrag till statliga myndigheter.

Statliga myndigheter köper årligen material och tjänster för ca tio miljarder kronor. Härtill kommer kommuner och landsting vilkas samlade upphand- ling väsentligt 5verstiger den statliga.

Av olika skäl har på leverantörssidan storföretagen hittills dominerat den- na speciella marknad, medan mindreföretagens andel varit tämligen be- gränsad. Detta förhållande har under senare år alltmer kommit i blickpunk- ten. I debatten har bl. a. betonats att en spridning av den offentliga upp- handlingen till ett större antal företag måste anses vara ett samhällseko- nomiskt intresse.

] prop. l973:73 angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen (rskr 1973:190) föreslås en rad åtgärder i syfte att öka den statliga upphandlingen från mindre och medelstora företag. Visserligen, betonar departementsche- fen, ankommer det i första hand på de mindre och medelstora företagen själva att aktivt marknadsföra sina varor och tjänster. Samtidigt bör dock åtgärder vidtas även från statens sida för att öka mindreföretagens möj- ligheter att konkurrera om de statliga beställningarna. Detta bör ske bland annat genom att företagareföreningarna ges vidgade uppgifter på området. Genom sina direkta kontakter med företagen anses de nämligen vara väl lämpade att ge råd och bistånd också när det gäller statlig upphandling.

För att inte de upphandlande myndigheterna skulle behöva ha kontakt med 24 företagareföreningar var för sig, uppdrog Kungl. Maj:t åt RRV att samordna verksamheten. RRV har, efter samråd med arbetsmarknadssty- relsen och SIND kontaktat de fem största upphandlande myndigheterna (statensjärnvägar, försvarets materielverk, televerket, statens vattenfallsverk och statens vägverk, tillsammans representerande ca 30 procent av den totala statliga upphandlingen) och från dem inhämtat vissa uppgifter av särskilt intresse. Det gäller uppgifter på dels vanligen anlitade större leverantörer, dvs. sådana som levererat för mer än en miljon kronor, dels årliga an- skaffningsprogram; det senare dock endast i de delar som bedömts vara av intresse för mindre och medelstora företag. Uppgifterna har sedan ställts samman i listor som vidarebefordrats till företagareföreningarna. Förteck- ningarna aktualiseras efterhand. RRV avser att upprätta liknande listor även ifråga om andra myndigheter än de nämnda.

I RRst uppdrag ingår även att samla in företagareföreningarnas erfa— renheter av försöken att öka de statliga myndigheternas upphandling från mindre och medelstora företag. Detta sker genom en särskild enkät som för närvarande bearbetas inom verket. Resultatet kommer att redovisas i en speciell rapport. I avvaktan på denna kan det ha sitt intresse att ta del av några preliminära erfarenheter från ett antal föreningar.

Vad först beträffar förteckningarna över större leverantörer, anser man dessa i och för sig av värde som underlag för bedömningar av var och hur olika marknadsframstötar bör sättas in. Ett återkommande önskemål är dock, att någon form av sammanfattningslistor framställs. Vidare efter- lyses en redovisning, i vilken det årliga anskaffningsprogrammets inköps- värde fördelas på näringsgrenar. Man vill också ha besked om när anbuds- tiden utgår för olika varor. Inköpsvärdets regionala fördelning intresserar flera föreningar. Man föreslår också en särskild lista med uppgift om sådana importvaror, som skulle kunna ersättas med en inhemsk tillverkning.

Genomgående understryks de personliga kontakternas allt överskuggande betydelse och de svårigheter, som skapas av fysiska och psykiska avstånd liksom av formalism och byråkrati — eller vad som uppfattas som sådant. För att komma till rätta med problemen måste parterna kunna komma till tals med varandra på ett helt annat sätt än hittills. För att underlätta detta bör namn, adress och telefonnummer anges för de tjänstemän som handlägger inköpen inom de olika verken. Sedan lämpliga underleverantörer genom företagareföreningens medverkan fått uppgift om kvantitet och an- budstid m.m. kan övriga kontakter lämpligen tas.

RRV:s och företagareföreningarnas kontaktförmedling mellan upphand- lande myndigheter och potentiella leverantörer skulle därigenom kunna få formen av en flerstegsprocess som i princip skulle kunna illustreras så här:

Upp- handlande myndighet

Leverantörs- företag

Företagare— förening

] =Information om årliga anskaffningsprogram m. m. 2 =Vidarebefordran till företagareföreningen av sammanställningslistor 3 =Av företagareföreningen selekterad information vidarebefordras till lämpliga fö-

retag 4 :Företaget tar själv kontakt med namngivna inköpare inom den upphandlande

myndigheten

För att en affär skall komma till stånd måste uppenbarligen hela kedjan vara sluten. Detta är sällan fallet i dag. Kontaktsteg 4 fungerar bara sporadiskt och steg 3 är heller inte särskilt effektivt. Ändå rör det sig om åtgärder som enkelt bör kunna genomföras i praktiken allt under förutsättning, att alla berörda parter är beredda att samverka i den utsträckning som behövs. I så fall skulle åtminstone ett av kontakthindren vara undanröjt och ett system ha skapats som bidrar till att bryta den nuvarande isoleringen mellan de upphandlande myndigheterna och deras potentiella leverantörer bland de mindre och medelstora företagen.

Upphandlingskungörelsens sekretesskrav är ytterligare ett hinder på vägen eller i varje fall en omständighet, som försvårar för företagareföreningarna att arbeta så aktivt inom området som vore önskvärt. Om nämligen för- eningen kunde få en kopia på korrespondensen mellan parterna eller en

muntlig uppgift om vilka företag som fått offertförfrågan — skulle detta i hög grad underlätta möjligheterna till uppföljning av kontaktförmedlingens resultat. Gällande lagstiftning förhindrar dock de offentliga upphandlarna att lämna sådan information. Det är angeläget att möjligheterna till att få en ändring till stånd härvidlag undersöks.

Utöver telefonförfrågningar och personliga besök hos upphandlande myn— digheter rekommenderas säljresor och andra mera individuellt inriktade marknadsföringsåtgärder. Det anses också viktigt att de regionala upphand- lingskonferenser, som anordnats under senare tid får fortsätta och helst också ökas i antal och omfattning. Vid dessa konferenser har de statliga upphandlarna möjligheter att knyta en första direkt kontakt med företagarna och vice versa. Konferenserna ger också tillfälle att informera om hur statlig upphandling går till och om vilka krav som bl. a. upphandlingsförordningen ställer på parterna.

Bristen på kunskap om spelreglerna på detta särskilda område är nämligen stor. Få är de företagare som överhuvudtaget har någon praktisk erfarenhet av statlig upphandling. Få är därför också de föreningar som själva anser sig ha tillräcklig kunskap på området. För att komma till rätta med den saken är utbildning ett förstahandsvillkor. Denna bör särskilt ta sikte på upphandlingskungörelsens bestämmelser och det sätt på vilka dessa sätter sin särskilda prägel på underleveranser till staten.

Helt säkert kommer ett långt och tålmodigt arbete att behövas innan några allmänt sett mera betydande resultat kan skönjas. I varje fall torde det vara orealistiskt att räkna med någon plötslig ökning av de mindre och medelstora företagens andel i den statliga upphandlingsmarknaden.

Samtidigt bör man också ha rätt att kräva ökade insatser från de upp- handlande myndigheternas sida. Åtgärder efterlyses, som syftar till att un- derlätta för mindreföretagen att göra den marknadsinbrytning, som av nä- ringspolitiska skäl anses önskvärd. Beställaren bör kunna göra mycket, bl. a. genom att mera effektivt än hittills, sortera ut produkter som på olika sätt lämpar sig för produktion genom mindreföretag. Ju mera specialdes- tinerad och konkret en sådan kartläggning och etikettering kan göras, desto mera användbar blir den ur mindreföretagens synvinkel och desto lättare bör det bli att få till stånd avtal om underleverans.

Ett problem är emellertid att en stor del av den statliga upphandlingen går till ett litet antal stora huvudleverantörer, som sedan i sin tur anlitar underleverantörer. De statliga myndigheternas möjligheter att styra leve- ranserna är därvidlag begränsade. Frågan blir då i stället, i vilken utsträckning dessa huvudleverantörer i sin egenskap av regionala basindustrier har möj- lighet och vilja — att anlita underleverantörer inom det egna området. Till denna sida av problemet blir det tillfälle att återkomma i det följande avsnittet "Spridningseffekter från basindustrin".

Inför den påtagliga tröghet och låsning till redan etablerade kontakter som hittills karaktäriserat utvecklingen inom området, kan det kanske finnas skäl att fråga sig, om de åtgärder som skisserats i det föregående, verkligen räcker för att få igång den eftersträvade positiva kedjereaktionen. Borde man inte såsom skett exempelvis i USA också överväga någon form av kvotering för att därigenom tvinga fram en bättre fördelning av den totala upphandlingen?

Redan en översiktlig genomgång av vad en sådan åtgärd skulle föra med sig, ger dock skäl nog för att avstyrka ett sådant förslag. Man löser knappast de känsliga upphandlingsfrågorna med tvång. I varje fall torde vare sig sam- hället eller de berörda parterna ha något att vinna på det. För att ett sådant arrangemang skall kunna genomföras, måste för övrigt den nuvarande upp- handlingsförordningen sättas ur spel, något som icke kan ske utan en lag- ändring. Och framför allt: upphandlingen måste ske hos företag som har kapacitet att leverera det som krävs. Saknas sådan kapacitet, hjälper det inte att kvotera. I varje fall inte generellt och på kort sikt.

Slutsatsen blir att verksamheten liksom hittills måste drivas längs fri- villighetens väg och inom upphandlingsförordningens ram. De företag, som fyller de upphandlande myndigheternas krav, har möjligheter att få en god betalare. Det finns därför all anledning för företagareföreningarna att bistå de mindre och medelstora företagen i deras strävan att få en rimlig del av den statliga upphandlingen. Att föreningarna borde kunna göra åtskilligt i den vägen antyds redan av den kortfattade översikt som här lämnats av situationen sådan den ter sig i dag.

7 Spridningseffekter från basindustrin

När man diskuterar möjligheterna att bygga upp effektiva underleveran- törssystem är det rimligt att också fråga sig om det inte vore möjligt att på ett mera systematiskt och genomtänkt sätt än hittills utnyttja hörnste- narna i de olika länens näringsliv, de s.k. basindustrierna.

Med basindustrier avses här alla företag eller institutioner som för sin löpande verksamhet är beroende av större mängder utifrån anskaffade varor och tjänster. Det behöver således inte bara vara fråga om tillverkande stor- företag som exempelvis ASEA eller NJA. Även en mindre industri eller en stor uppköpare av typ landsting är intressant i sammanhanget.

Den första frågan som anmäler sig är varifrån basindustrierna får sina leveranser. Skulle inte åtminstone en del av dem, utan avkall på marknadens eller upphandlingsförordningens krav, till fördel för alla parter lika gärna kunna anskaffas på den egna orten eller inom den egna regionen som utifrån? Eller om inte detta bedöms möjligt i dag, vilka utsikter finns det då att på sikt driva fram en konkurrenskraftig hemmaindustri?

Ett sådant principiellt synsätt på landet som helhet skulle sålunda leda till en politik, systematiskt inriktad på att stimulera utbyggnaden av regionala underleveranssystem. Detta skulle i sin tur skapa förutsättningar för ut- nyttjande av bas-industrins potentiella spridningseffekter.

Det talas mycket om behovet av förbättrad marknadsföring för den mindre och medelstora industrin. Dyrbara kampanjer förs för att söka öppna nya marknader och för att få utvidgade underleveranskontakter på fjärravstånd och inte sällan i utlandet. Vore det inte rimligare att i första hand pröva förutsättningarna att inrikta marknadsansträngningarna på den egna regio- nen och då närmast på de egna basindustriernas behov av varor och tjänster?

Funderingar av det här slaget utgjorde arbetshypotes och bakgrundsfilosofi för det hösten 1973 påbörjade s. k. NJ A-projektet. En redogörelse för detta projekt finns i en rapport med rubriken ”Basindustrins spridningseffekter"

(Norrbottens Företagareförening, stencil 1975). Ur denna rapport skall här återges några erfarenheter och iakttagelser som bedömts vara av mera allmänt intresse.

Projektet startade på våren 1974 då en särskild projektgrupp tillsattes. Gruppens första uppgift blev att undersöka i vad mån det skulle vara möjligt att genom samlad planering underlätta för de mindre och medelstora fö- retagen inom den egna regionen att komma i åtnjutande av underlever- ansuppdrag från NJA. På det sättet borde de tunga basindustrierna kunna fungera inte bara såsom råvaruförädlare utan också såsom stödjepunkter och katalysatorer för näringslivet inom regionen.

Såsom projektgruppen snart kunde konstatera, visade sig detta kräva inte bara en systematisk genomgång av mindreföretagens möjligheter att möta basindustrins behov av varor och tjänster utan också — på båda sidor — ett förändrat tänkande. För att en någorlunda utbyggd regional integration skall kunna uppnås, måste de båda polerna i en tänkt underleveranssam- verkan närma sig varandra på ett långt mera medvetet sätt än i allmänhet varit fallet tidigare. Åtminstone under ett uppbyggnadsskede krävs dessutom medverkan av ett smidigt och obyråkratiskt arbetande förmedlingsorgan. Spridningseffekter är ingenting som kommer av sig självt. De behöver sti- mulans och styrning för att utvecklas på ett ur samhällets synvinkel önskvärt sätt.

Först och främst fordras en kartläggning av basindustriernas leverans- behov och en utsållning ur detta av produkter som lämpar sig för tillverkning inom regionen. Jämsides härmed bör göras en genomgång av regionens mindreföretag med sikte på att bland dessa gallra ur sådana som kan bedömas lämpliga såsom underleverantörer. Härför fordras detaljkännedom om de tilltänkta leverantörernas tekniska utrustning och lämplighet för uppdraget. Detta saknar basindustrin naturligt nog, medan däremot företagareförening- arna normalt har en sådan kännedom. Föreningarna bör därvid fungera såsom kontakt med och introduktör hos företagen. För att beställaren på förhand skall kunna bilda sig en uppfattning om företagens lämplighet som långsiktiga samarbetspanners bör inte bara deras tekniska resurser presen- teras skriftligt utan också deras status i övrigt. I utbyte får företagareför- eningarna s. k. kravspecifikationer så utformade att de kan användas som underlag för offertgivning. Dessa listor vidarebefordrar föreningarna sedan till lämpliga företag.

Enbart "papperskontakter" är dock inte tillräckligt. Det är också i hög grad angeläget att uppköparen får tillfälle att besöka leverantören för att etablera personlig kontakt med honom och samtidigt på platsen kunna stu- dera hans tekniska resurser och kapacitet i övrigt. Helst bör också leve- rantören göra ett återbesök hos beställaren. Vid dessa besök bör föreningen fungera som vägvisare och introduktör, beredd att när så behövs lämna lämplig service till parterna. Personkontakter av detta slag är av naturliga skäl tidsödande och kan därför vara svåra att få till stånd i önskvärd ut- sträckning. Det är därför nödvändigt att koncentrera dem till sådana företag som basindustrin på förhand kan antas vara intresserad av och som själva har intresse för uppgiften.

Att kontaktnäten på inköparplanet liksom givetvis även basindustriernas policy i avvägningen mellan att "tillverka själv" eller "lägga ut" haft

stor betydelse för mindreföretagens utveckling, torde framgå av enjämförelse mellan olika regioner. Ett exempel utgör "gamla NJA", som knappast gav några spridningseffekter alls. Det anses bero på att uppbyggnaden skedde främst med personal från mellansvenska järnverk. Dessa befattningshavare utnyttjade sina invanda affärskontakter och kom därigenom inte" att med- verka till utbyggnaden av ett inomregionalt underleveranssystem Vilket kan illustreras genom följande figur.

Regionala företag

© ©

©

Basindustri

Utomregionala leverantörer till regionala basindustrier

Motsatsen kan däremot studeras i Skellefteå-området, där Bolidenbolagets industriella expansion till stor del baserades på upphandling av varor och tjänster inom den egna regionen. Även de mellansvenska storföretagen torde i många fall ha förlitat sig på lokal service och legoproduktion. Detta har sannolikt i väsentlig grad bidragit till småindustritätheten runt sådana fö- retag.

Någon motsatsställning mellan företagsekonomi och regionalekonomi be- höver i sådana fall inte nödvändigtvis uppkomma — vad som är regional- ekonomiskt önskvärt kan inte sällan också vara lönsamt för det enskilda företaget, eller bringas att bli det på sikt. De geografiska "närhetsfördelar" som vi tidigare berört kan exempelvis vara så stora att de motiverar särskilda åtgärder för att styra in upphandlingen på befintliga lokala företetag eller rent av för att stimulera till etablerandet av nya sådana.

I varje fall under ett övergångsskede måste man därvid räkna med att mycket aktiva insatser kommer att behövas från ett förmedlingsorgan som skulle kunna utgöras av företagareföreningarna. Exempel på hur kontakt- vägarna i så fall kan komma att löpa illustreras i följande figur:

Beställare Leverantör

Förmedlingsorgan

Som figuren åskådliggör upptas inte direkta kontakter mellan basindustrin och leverantören förrän förbindelserna dem emellan visat sig kunna fungera tillfredsställande. Dessförinnan sker underleveranssamarbetet via förmed- lingsorganet, som dock bör sträva efter att göra sig självt överflödigt så fort som möjligt.

Hur långt en förening bör gå i sitt förmedlings— och servicearbete är na-

Forfrågan från basindustri

Konstruktion/ Ritningar lay-out

Offertberäkning

l

Order

l

Utse projektingenjör

Projektsammanträde

Konstruktionskontor Detaljritningar för produktion

Inköp

l

Underleveranser Materialinköp

l

Tillverkning

l

Montage

l

Provkörning

l

Besiktning

Avslut

turligtvis en fråga som måste avgöras med hänsyn till behovet och resurserna från fall till fall. Allmänt sett finns det dock anledning att rekommendera ett stort engagemang inom ett begränsat antal företag framför ett begränsat engagemang inom ett stort antal företag, Flödesschemat exemplifierar gång- en av en inte alltför komplicerad offertförberedelse inom ett medelstort verkstadsföretag. Mellan förfrågan och avslut är det som synes en lång väg som inte alla företag är mogna att beträda. Som bl. a. kontaktskapande, rådgivande, informerande och utbildande organ har föreningarna självfallet en stor uppgift att fylla. Något offertansvar kan föreningarna dock under inga omständigheter axla. Ansvaret gentemot beställare och leverantör blir stort nog ändå. Tanken är ju att föreningarna genom speciella underleveransinriktade aktiviteter skall bidra till att riva ner den vall som för närvarande synes hindra en rationell arbetsfördelning mellan basindustrierna och deras potentiella re- gionala leverantörer. Men då måste föreningarna också vara beredda att infria de förväntningar som sådana initiativ kommer att väcka på båda sidor. Självfallet måste de i sin tur också kunna påräkna ett motsvarande stöd från parterna. I annat fall hjälper inga ansträngningar, hur mycket stöd som än ställs till förfogande.

Att övertyga industrins företrädare om att de bör lägga ut sina "pro- duktpaket" till små företag i de delar av den egna regionen som bäst behöver sysselsättning kan ha sina problem. i varje fall måste man då räkna med ett starkt engagemang från länsmyndigheternas och företagareföreningens sida. Om inte betydande resurser ställs till förfogande betyder detta att för- eningens möjligheter att göra effektiva insatser begränsas till ett litet antal företag.

För att komma ifrån denna svårighet kan den s. k. "paraplyprincipen", som illustreras av följande figur, vara en utväg.

paraplyföretag

basindustri Go

stödföretag

underleverantörer

Tanken är att en basindustri eller annat större företag tecknar långtids- kontrakt med ett lämpligt "paraply/företag" — dvs. ett välskött företag med goda meriter från tidigare underleveranssamarbete och med erforderliga ad- ministrativa rutiner —' om leverans av någon relativt enkel produkt som

"paraplyföretaget" självt inte har intresse eller kapacitet för att tillverka. ”Paraplyföretaget" lägger sedan i sin tur ut beställningar på en befintlig mindre industri eller ett nystartat företag. Detta skulle då inte behöva befatta sig med annat än ren produktion och i övrigt vara befriat från alla de tekniska, administrativa och ekonomiska problem som störtat så många orutinerade företag i en för tidig grav. ”Paraplyföretaget" skulle under ett initialskede svara inte bara för administration och marknadskontakter utan även för produktionsuppläggningen, inklusive den viktiga leveranskontrollen.

De extrakostnader som ”paraplyföretaget" skulle komma att förorsakas jämfört med om det hade tagit leveransen själv, eller avstått. förutsättes kunna täckas via ett offertsystem byggt på kalkyler från fall till fall. Några subventioner tänkes sålunda inte utgå.

Marknadspriserna förutsättes vara normgivande i kalkylen och offerten tidsbegränsad. Endast sådana företag skall kunna stödjas som bedömes bli bärkraftigt, dvs. som kan hävda sig i fri konkurrens med andra företag sedan initialsvårigheterna väl övervunnits. Konsekvent tillämpat borde pa- raplysystemet göra det möjligt att på sikt använda de välutvecklade företagen inom ett visst område som utvecklingskatalysatorer för andra, mindre avan- cerade företag eller som ”faddrar" vid nyetableringar.

Såsom "paraplyidén" här framförts är den kanske mest en vision. Praktiska erfarenheter saknas ännu så länge. men försök pågår i Nottbotten. I upp- läggningen av dessa försök svarar länsstyrelsen för den regionalekonomiska bedömningen vid valet av stödföretag. Företagareföreningen samverkar vidare med ett antal företag med tidigare vana från underleveranser samt de berörda kommunerna och länsarbetsnämnden. Försöken finansieras tem- porärt via anslag från länets landsting.

De tankegångar som här framförts. gör inte anspråk på att vara originella. De finns redan tillämpade i praktiken i form av glesbygdsstödet och de 5. k. offertsystem som tillämpas ifråga om vissa av Statsföretags etableringar.

8 Handlingsprogram

8.1 Företagareföreningarnas roll

Det hittillsvarande resonemanget utgår från antagandet att företagareför- eningarna bör vara den organisation som regionalt samordnar utvecklings- ansträngningarna på underleveransområdet. Det kan konstateras att för- eningarna genom de riktlinjer som gäller för deras verksamhet redan idag har till uppgift att främja underleveranser inom det egna länet. Dessutom kan det ur stödsynpunkt vara svårt att skilja mellan vad som skall anses vara specifika underleverantörsinsatser och vad som bör ingå i föreningens mer övergripande företagsserviceverksamhet. i praktiken blir det oftast fråga om samma slags åtgärder som anpassas till företagens speciella situationer.

Det väsentligaste när det gäller att avgöra var ansvaret för verksamheten bör läggas, är kanske ändå det förhållandet att det sällan räcker med en enda stödåtgärd. Underleveransförmedling via företagsregister och liknande bör som nämnts alltid kombineras med aktiva åtgärder i form av rådgivning och service av olika slag. I varje fall gäller detta för just den kategori av

företag som åtgärderna främst riktar sig mot, nämligen de som inte tidigare lyckats få order. Detta kräver också omfattande utbildningsinsatser, vilka i de flesta fall är desamma som för företag i allmänhet och som därmed faller inom ramen för företagareföreningarnas nuvarande utbildningsverk- samhet. Viss kompletterande underleverantörsinriktad utbildning bör också tillskapas.

Redan av dessa anledningar skulle en uppdelning av det regionala sam- ordningsansvaret för underleveransstödet komma att innebära både en dubb- lering och en splittring av den verksamhet som redan är igång inom för- eningarna. Men det finns också andra skäl som talar för att ansvaret bör läggas på dessa.

Den utvecklingslilosofi som antytts i det föregående bygger på ett i hu- vudsak regionalt inriktat tänkande. I det sammanhanget passar företaga- reföreningarna i sin egenskap av just regionala service- och utvecklingsorgan naturligen in. Regionaltänkandet får dock självfallet inte drivas in absurdum. Verksamheten måste också kunna fungera över läns- och regiongränser, på exportmarknaden och varhelst eljest kan vara motiverat. Att åstadkomma regionalt fungerande underleveranssystem får med andra ord inte bli ett självändamål det väsentliga är inte systemet som sådant utan den utveckling som det åstadkommer.

Detta ställer stora krav på den förmedlande organisationen. Den skall inte bara vara en effektiv kontaktlänk mellan säljare och köpare av varor och tjänster. Den skall också vara kapabel och ha resurser — att göra betydande informations-. rådgivnings- och utbildningsinsatser. Den måste, för att kunna fungera tillfredsställande, vara väl inarbetad inom den egna regionen och ha ingående person- och lokalkännedom om företagen där. För att inte arbeta i blindo krävs också regional översikt och nära kontakt med länsstyrelse, landsting, länsarbetsnämnd och kommuner m. fl. En mot— svarande naturlig kontakt med departement, centrala verk och näringslivets egna organisationer är självfallet också önskvärd om verksamheten skall kunna flyta smidigt.

Företagareföreningarna torde vara den enda organisation som på regional nivå kan fylla alla dessa krav. ] sin egenskap av fristående organ utan eget vinstintresse står de dessutom ekonomiskt, branschmässigt och på annat sätt obundna gentemot underleveranssamarbetets parter.

Branschorganisationerna torde i praktiken ha begränsade möjligheter att fungera regionalt på det sätt som här avses. Ännu mindre syns det motiverat att tänka sig att något helt nytt organ skulle tillskapas för ändamålet vid sidan av företagareföreningarna.

8.2 Inriktning och handlingsprogram

Med hänsyn till de skiftande förhållandena i landets olika delar vore en likriktning av företagareföreningarnas underleveransverksamhet olämplig. Föreningarnas frihet att inom rimliga gränser ta egna initiativ och att planera verksamheten på det sätt som bäst passar de lokala förhållandena är en styrka. Inte desto mindre är en diskussion av det övergripande syftet med verksamheten och den lämpliga inriktningen av denna i hög grad befogad.

Kärnpunkten i en för alla föreningar gemensam policy på underlever- ansområdet bör utgöras av en i och för sig självklar strävan att inrikta un— derleveransstödet på sådant sätt att den regionala näringslivsutvecklingen främjas. Detta kräver åtgärder som, utan avkall på marknadsmässiga lön- samhetskrav och konkurrensrelationer, syftar till:

[1 en allmän höjning av mindreföretagens teknisk-ekonomiska nivå; Cl spridning av arbetstillfällen, differentierad produktion och komplette— rande kvinnosysselsättning; El inriktning på företag, branscher och produkter som bedöms ha god ut- vecklingspotential och ringa konjunkturberoende; EJ produktions- och försäljningssamverkan mellan grupper av företag; El tillvaratagande av spridningseffekter från basindustrier — inom eller utom regionen samt utnyttjande av statlig upphandling.

Det bör, än en gång, understrykas att begreppet region inte behöver vara liktydigt med begreppet län. Regionen kan av praktiska skäl behöva sträckas ut över flera län. Omvänt kan det vara lämpligt att dela upp ett län i flera regioner. Det väsentliga bör inte vara de administrativa gränserna, utan möjlig- heterna till samarbete.

Några av punkterna på programmet ovan är inbördes motstridiga. Alla kan således inte iakttas samtidigt. Hur prioriteringen bör ske i det enskilda fallet måste, liksom hittills, ankomma på företagareföreningarna själva att

Information Utbildning och rådgivning . Motiven för under- . Underleverantörernas leveranssamarbete situation och motiven för . Företagareföreningens underleveranser möjlighet att bistå under— . Planering leverantören . Tillverknings— och . Företagsregister/ kvalitetsbevakning

tillverkn ingsregister . Specifika u nderleveransprobl em i fråga om: ' E konomi ' Marknad

Underleverans- funktion inom företagare föreningen

Särskilda åtgärder . Förmedl ingsorgan

Marknadsföring . Leve rantö rsbö rs

' Sälj/produktionsbolag ' Paraplyföretag . Basindustrins sprid— ningseffekter .Offentlig upphandling

.Säljresor

. Mässframträdanden . Exportkampanjer . Etc

avgöra. Det förslag till policy som presenterats här bör därför endast betraktas som en grov ram för verksamheten. Inom denna ram finns ett rikt utbud av aktiviteter att välja mellan eller att kombinera ihop. Här har gjorts ett försök att schematiskt illustrera vilka typer av åtgärder som det kan bli fråga om i praktiken.

Något annat än en grov översikt är det inte fråga om. Uppställningen kunde ha varierats mångfalt och detaljeringen kunde ha förts praktiskt taget hur långt som helst. Schemat är främst avsett som en sammanfattning av den föregående diskussionen och en checklista över sådana stöd- och ser- viceåtgärder som kan bli aktuella inom underleveransområdet.

Rubriceringen av olika åtgärder kan naturligtvis diskuteras. Till vilken rubrik bör exempelvis arbetet med olika typer av företagsregister och lik- nande hänföras till information eller till marknadsföring? Svaret är förstås, att det beror på syftet. Av liknande skäl kan det vara svårt eller omöjligt att skilja mellan företagsledareutbildning i allmänhet och sådan utbildning som underleverantörerna är i speciellt behov av. Man kan emellertid med fog hävda att underleverantörerna behöver viss kompletterande utbildning utöver den som krävs för företagsledare i allmänhet. Avtalsjuridik, upp- handlingskungörelsen, leverans- och kvalitetskontroll är exempel på den saken. I övrigt syns problemen och därmed kunskapsbehoven, vara de- samma.

Olika meningar har gjort sig hörda när det gäller frågan om på vilket sätt utbildnings- och rådgivningsinsatser m. m. bör infogas i föreningarnas allmänna verksamhet. Enligt en uppfattning skulle underleverantörernas situation vara sådan att den motiverar specifika, direkt underleverantörs- inriktade utbildnings- och rådgivningsåtgärder. Mot denna inställning står en annan, som går ut på att underleverantörsstödet bör infogas i förening- arnas allmänna företagsserviceprogram. För den senare uppfattningen talar det förhållandet, att flertalet underleveransföretag också tillverkar andra pro- dukter. Hos de flesta underleverantörer finns, som nämnts i det föregående, en strävan att ta upp egna produkter på tillverkningsprogrammet för att därigenom bli mindre beroende av beställarna. Behovet av utbildning är i så fall inte något som kan isoleras till funktionen som underleverantör, utan gäller företaget som helhet. Detta är också den mening som majoriteten av de remissinstanser, som yttrat sig över industriverkets underleverans- utredning synes företräda. Den sammanfattande slutsatsen blir att särskilda åtgärder är väl motiverade, men att de bör inrymmas inom ramen för ett hela föreningens verksamhetsområde omspännande ,löretagssentir'eprogram.

Företagareföreningarna bör inte bara informera om företagen i den egna regionen. Minst lika viktigt är det att de informerar om sig själva, om det nya förmedlingsorgan för vilket resurser förhoppningsvis kommer att ställas till förfogande och om de tjänster som detta i så fall kan erbjuda. Denna ' information bör lämpligen få formen av en folder eller en broschyr, som då också bör innehålla en programförklaring med exempel på, efter vilka riktlinjer föreningen avser att driva sin nya eller utvidgade verksamhet inom underleveransområdet. Innehållet i en sådan broschyr skulle naturligtvis komma att skifta från län till län. För att underlätta för bl. a. upphandlande statliga myndigheter och större industriföretag att känna igen sig, bör det vara lämpligt att samordna uppställning och lay-out m.m.

I fråga om företagsregister och motsvarande råder som nämnts stor för- bistring för närvarande. Man frågar sig om skillnaderna i marknad och in- dustriell struktur mellan olika län verkligen är så stor som företagareför- eningarnas inbördes olika sätt att angripa detta informationsproblem låter förmoda. Med all respekt för de regionala variationerna bör man kunna utgå från att bestå/[arnas informationsbehov varierar långt mindre än den nuvarande registerfloran. Även om registren huvudsakligen skall användas regionalt finns det ofta anledning att göra jämförelser mellan länen. Centralt bör därför utfärdas en rekommendation för hur företagsregistren bör läggas upp och vilka uppgifter de bör innehålla. Den standard som därmed upp- kommer bör föreningarna sedan följa, såvida inte alldeles särskilda skäl talar för annat.

I fråga om själva registreringstekniken manuell eller databaserad — fö- refaller det däremot vare sig möjligt eller lämpligt att komma med generella rekommendationer. Det väsentliga är för övrigt knappast vilken teknik som används, utan det sätt på vilket systemet utnyttjas. Om informationen blir passiv i den meningen att ingen egentlig uppföljning av resultatet sker, kan det på det hela taget anses likgiltigt vilket system som väljs. Om den däremot förmedlas och utnyttjas på ett i ordets vidaste bemärkelse aktivt sätt blir valet av instrument för registrering närmast en fråga om, vad som från fall till fall kan anses lämpligast.

8.3 Resursbehov '

För att ett statligt stöd inom underleveransområdet skall bli effektivt måste det omfatta en hel serie av åtgärder inordnade i ett gemensamt program. Med de variationer som från region till region bedöms erforderliga bör pro- grammet sålunda syfta till att med företagareföreningarna som ”regionala katalysatorer" få till stånd ett vidgat och fördjupat samarbete mellan be- ställare och leverantörer. Detta samarbete skall inte bara ta sikte på att uppnå förbättrade kommunikationer mellan parterna, utan framför allt på att uppnå en successiv förbättring av underleverantörens kompetens och förmåga att ta på sig allt större och allt mera komplicerade arbetsuppgifter.

På så sätt bör det på sikt vara möjligt att uppnå just den vertikala ar- betsfördelning, den differentiering och den spridning av sysselsättningen som är målet för all regional utveckling.

För att kunna arbeta effektivt inom alla de områden som diskuterats i det föregående skulle föreningarna behöva en mycket stor stab. I praktiken är detta orealistiskt, i varje fall på kort sikt. Behovet av åtgärder är så stort att koncentration till ett begränsat antal åtgärder och ett begränsat antal företag måste anses ofrånkomligt på kort sikt. Inte ens om föreningarna skulle få sina anslag väsentligt utökade, kan det vara rimligt att spilla tid och pengar på en insats här och en där. Inom ramen för den gemensamma policyn bör medelsanvändningen vara genomtänkt och insatt i sitt sam- manhang med föreningens aktiviteter i övrigt.

Som nämnts i det föregående finns det flera sätt att angripa underleve- ransproblemen än som rimligen kan och behöver bemästras av varje förening för sig. Föreningarnas verksamhetsområden är dessutom så skiftande att

någon schablon för ett gemensamt underleveransprogram svårligen låter sig uppställas. Resursbehovet kan därför också antas komma att växla från område till område och vara störst inom de industriellt minst utvecklade länen och minst inom de egentliga industriregionerna i syd- och mellan- sverige. Någon beräkning av det totala resursbehovet per förening låter sig följaktligen inte göras. För hela landet bör det emellertid vara möjligt att schablonmässigt räkna med en basresurs som skulle utgå till samtliga för- enigar, som genom särskilda program motiverar behov av speciella anslag för underleverensverksamhet. Om man som ett räkneexempel utgår från att ca ett manår i genomsnitt skulle erfordras i varje förening för grund- läggande underleverantörsinriktade åtgärder skulle detta för hela landet mot- svara ca 2,5—3,5 milj. kr. per år i stöd till föreningarna.

I vissa regioner och län kan behovet av åtgärder komma att visa sig större än basresursen förmår täcka. Ett systematiskt utnyttjande av stor- industriernas potentiella spridningseffekter kan exempelvis komma att un- der ett initialskede fordra betydande insatser. Förslagsvis bör därför också budgeteras en rörlig til/äggsresurs, att utnyttjas av föreningar som kan påvisa behov av extra anslag för särskilda åtgärder inom området.

Bilaga 3 Företagsbildning och etablerings- stimulans

Av Christian Lindström

Föreliggande framställning syftar till att översiktligt presentera ett program för etableringsstimulerande åtgärder i industrin. Ett sådant program synes kunna motiveras såväl av den utveckling som företagsbildningen och andra strukturpåverkande förhållanden genomgått under senare år som av mer övergripande uppfattningar om nyetableringens samhällsekonomiska effek- ter. Framställningen är disponerad så att dessa senare förhållanden behandlas först i texten, varefter en mer åtgärdsinriktad diskussion förs.

1 Etableringsutvecklingen i industrin 1965—75

I Sverige, men också i flertalet andra industriländer, saknas officiell statistik som möjliggör slutsatser om nyföretagandets utveckling och karaktär. Gjorda specialundersökningar — vid universitet och högskolor, utredningsinstitut etc. — är begränsade till enstaka branscher, regioner eller nya företag av viss storleksordning och blir härigenom svårjämförbara och otillräckliga för riks- och branschtäckande bedömningar.

Vid statens industriverk har dock nyligen avrapporterats en studie av företagsbildningen i tillverknings- och byggnadsindustrin under perioden 1965—75. Studien baserar sig på uppgifter rörande kungjorda nyregistreringar av företag i dessa näringsgrenar vid patent- och registreringsverket (aktie- bolag) samt landets länsstyrelser (övriga företagsformer). Uppgifterna är kor- rigerade för förekomsten av ej rörelsedrivande nyregistrerade enheter, fö- retagsformsombildningar, namnbyten, bolagsordningsförändringar etc. och synes därmed kunna ge en bild av den mer genuina nyetableringsutveck- lingen.l Nedanstående figur 1 över antalet nyetablerade företag i tillverk- nings- och byggnadsindustrin 1965—1975 är hämtad från denna studie.

I figuren har utvecklingen under perioden 1965—1969 angivits i inter- vallform. Detta beror på att vissa metodtekniska approximationer nödgats göras för denna period.

Av figuren framgår att etableringsutvecklingen varit förhållandevis stabil och för tillverknings- och byggnadsindustrin sammantaget pendlat mellan ca 2 400 och drygt 3 000 nybildade företag per år. Detta motsvarar 3—4 procent av företagsbeståndet (antalet mervärdesskattepliktiga företag) i dessa nä- ringsgrenar. Byggnadsindustrin har särskilt fram till början av 1970-talet

'Företagsbildningen i till- verknings- och byggnadsin— dustrin 1965—1975 (ingår i Industriurveek/ingen i Sve- rige, SIND 197627, sta- tens industriverk, Stock- holm).

254

Figur! Antal nyetablerade företag i til/verknings- och byggnadsindustrin 1965—1975.

Källa: SIND 1976:7, a. a.

1 Denna faktor har an- nars — tillsammans med förhållanden som t. ex. ökande kapitalbehov, kompetenskrav och marknadskoncentration i många sammanhang ansetts vara etablerings- försvårande.

Antal företag (1 OOO—tal) 4 3 Tillverknings- o 2 byggnadsindustrin % vaerknmgs_ 1 industrin

l 1 I | I 7— | | | ] ——r> Registre- 1965 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 ringsår

kännetecknats av växande företagsbildning, medan däremot tillverknings- industrin under huvuddelen av perioden 1965—1975 karakteriserats av en något sjunkande etableringsutveckling.

Av anmärkningsvärda variationer i företagsbildningen bör i första hand noteras 1972 års "etableringsstopp". Förklaringen härtill torde främst kunna sökas på administrativa grunder. Således kan bl.a. 1973 års aktiebolags- lagrevideringar(höjningen av kravet på minst aktiekapital till 50 000 kronor m. m.) ha inneburit incitament till att påskynda nyregistreringen av sådana aktiebolag som i frånvaro av lagändringarna skulle ha inträffat senare. Mi- nimiaktiekapitalhöjningen kan också efter 1973 ha stimulerat till en "handel" med redan registrerade aktiebolag med lägre aktiekapital än 50000 kronor (rörelsedrift i sådana äldre aktiebolag med låga aktiekapitalvärden är tillåten t.o.m. utgången av år 1978). Dessa förklaringar stöds av att aktiebolags- registreringarna drastiskt sjunkit under senare år och uppgår under 1974—1975 till knappt 20 % av 1972 års registreringsnivå. Samtidigt har antalet ny— registreringar i handelsbolags- och firmaformen vuxit i industrin sedan 1972, dock utan att helt kompensera för nedgången i aktiebolagsregistreringarna. Som framgår av figur 1 synes nyetableringstakten efter 1972 ha kontinuerligt avtagit.

Av ytterligare tänkbara förklaringar till den sjunkande företagsbildningen under 1974 och 1975 bör nämnas den s. k. oljekrisen vintern 1973/74 och därefter följande osäkerhet beträffande utvecklingen av energipriser och energitillgång. Mer långsiktigt verkande etableringspåverkande faktorer (t.ex. alternativa utkomstmöjligheter till egenföretagande)l kan dock knap- past ha haft någon större betydelse för den här redovisade förhållandevis kortsiktiga statistiken.

Etableringssituationen i olika branscher synes i första hand ge uttryck för variationer i branschernas expansionstakt. Således kännetecknas verk- stadsindustrin samt gummi- och plastvaruindustrin av högre andelar av företagsbildningen än av tillverkningsindustrins företagsbestånd. Det mot- satta förhållandet karakteriserar stagnerande industribranscher som jord- och stenvaruindustrin samt träindustrin.

2 Kompletterande synpunkter

Ovanstående uppgifter om företagsbildningens utveckling måste dock i flera avseenden kompletteras för att ge underlag till slutsatser om förändringarna i företagsstrukturens omfattning och karaktär samt därav eventuellt moti- verade åtgärder. Härför erfordras dels uppgifter om andra strukturpåverkande förhållanden i näringslivet (som nedläggnings- och fusionsutvecklingen), dels mer ingående analyser av den ovan redovisade etableringsstatistiken.

På den förstnämnda punkten är det bl. a. motiverat att peka på den relativt kraftiga tillväxt av konkurs— och fusionsutvecklingen som skett under det senaste decenniet. Antalet konkurseri tillverknings- och byggnadsindustrin har tre- till fyrdubblats under perioden 1966—1972 och uppvisar även för senare år (1973—1975) relativt höga siffror—om än betydligt lägre än "topp- året" 19721. Antalet företagsfusioner har under 1970-talet också ökat. Under perioden 1970—1974 kom fusionsfrekvensen i tillverknings- och byggnads- industrin att nära fördubblasZ. Härtill kommer utvecklingen av andra struk- turpåverkande förhållanden — bl.a. frivilliga nedläggningar som dock genom bristande statistiktillgång är svåra att kvantitativt belägga.

I tidigare studier3 av förhållandena i vissa branscher har nettoeffekten på företagsbeståndet av etablerings- och nedläggningsutvecklingen sökt upp- skattas genom specialundersökningar. Resultaten från dessa studier tyder på att de etableringsöverskott som kännetecknade branscher som träindu- strin samt metall- och verkstadsindustrin under 1950- och 1960-talen, nu- mera förbytts i en situation där antalet företagsnedläggningar överstiger an- talet företagsetableringar.

Den tidigare redovisade etableringsutvecklingen avser dessutom den totala företagsbildningen i tillverknings- och byggnadsindustrin utan några ny- anseringar. En detaljanalys av materialet visar bl. a. på den påtagliga små- eller miniföretagsdominans som kännetecknar företagsbildningen. Ca 70 % av antalet nybildade rörelsedrivande företag saknar anställda vid etable- ringstillfället och ytterligare ca 20 % sysselsatte vid företagsbildningen högst 5 anställda. Den tidigare gjorda totalredovisningen döljer därmed det för- hållandet att endast en liten del av industrietableringarna avser industriell verksamhet i mer vedertagen bemärkelse. Det är fråga om hantverksartad, reparations- och servicebetonad verksamhet som åtminstone vid etablerings- tillfa'llet kännetecknar huvuddelen av de nybildade företagen i ovanstående material.

3 Företagsbildningens samhällsekonomiska effekter

Inte bara etableringstaktens utveckling och relation till andra strukturpå- verkande förhållanden är dock av intresse, utan även företagsbildningens samhällsekonomiska effekter. Empiriska studier som belyser dessa effekter är sparsamt förekommande och det följande resonemanget blir därför relativt översiktligt. Framställningen disponeras i fyra avsnitt behandlande nyfö- retagandets

D sysselsättnings- och produktionsmässiga konsekvenser D konkurrenseffekter

' A ekordseentra/en, Göte- borg. Se också Företags- konkurser, SIND 1975:2, statens industriverk, Stockholm.

2 Marknad och fusioner, (1970—1974), statens pris- och kartellnämnd. Jfr. också Fami/J'e/öretagsfu- sioner i den svenska indu- strin 1970—1974 (ingår i SIND l976:7, a. a.)

3 Carstedt. G & Isaks- son-Perez, B., Företag i strukturomvand/ingen. del I—IV. Umeå 1974 samt Du Rietz, G., Etablering, nedläggning och industriell tillväxt i Sverige [954—1970, IUI, Stock- holm l975.

' Carstedt, G. & Isaks- son-Perez, B., Företags- bestånd och företagsut- veckling, en studie av perioden 1944—1968, Stu- dier i företagsekonomi vid Umeå universitet, nr 10, Umeå 1972 (dupl.).

El effekter på innovations- och förnyelsetakt, samt I] regionala konsekvenser

Beskrivningen kommer som tidigare att begränsas till etableringsförhål- landena i industrin. Dokumenterade erfarenheter på området saknas helt från andra näringsgrenar i Sverige.

3.1 Sysselsättnings-och produktionseffekter

Åtskilligt tyder på att företagsbildningens sysselsättnings- och produktions- mässiga konsekvenser är av betydande omfattning. Inte minst det förhål- landet att nybildade företag ofta befunnits växa procentuellt sett snabbare än äldre företag talar härför. Ett exempel härpå framgår av följande tabell (tabell 1), hämtad från en studie av etableringsutvecklingen i delar av verk- stads- och träindustrin under perioden 1944—1968]. I tabellen jämförs den genomsnittliga årliga sysselsättningsutvecklingen bland nyetablerade arbets- ställen under deras sex första levnadsår med motsvarande utveckling i en kontrollgrupp av gamla arbetsställen.

Tabell ! Sysselsättningsmässig utvecklingstakt bland nyetablerade arbetsställen i ett stickprov på trä- och verkstadsindustrin perioden 1944-1968. Procent

Företagskategori Sysselsättningsmässig utveckling

Starkt Svagt Stagne- Svagt Starkt växande växande rande avtagande avtagande Nyetablerande arbets— ställen 48 14 10 8 20 Gamla arbetsställen 23 25 23 15 14

Källa.” Carstedt, B. & Isaksson—Perez, 13., a. a., I972.

Som framgår av tabellen gäller att dessa nyetablerade arbetsställen under sina första sex levnadsår var långt mer sysselsättningsmässigt expansiva än äldre enheter i samma bransch. Likaså var förhållandevis många av dessa nybildade företag under sina första år utsatta för stark kontraktion i sys- selsättningen. Ytterlighetsriktningarna tycks sålunda vara mer företrädda bland unga företag än bland gamla.

Den relativt industrin i övrigt starka expansionen i nybildade företag har även poängterats i andra sammanhang. Bl.a. synes de filialutläggningar från större industri som skett med i första hand regionalpolitiska syften ha haft betydande sysselsättningsmässiga konsekvenser. Dels har anlägg- ningarna vid etableringstillfället i genomsnitt varit förhållandevis stora. dels har tillgängliga utvärderingar visat att dessa anläggningar ofta vuxit snabbare under sina första levnadsår än såväl redan befintlig lokal industri som mo- derföretagen och tidigare enheter i andra delar av landet.

3 . 2 K onkurrenselfekter

Ett andra samhällsekonomiskt viktigt argument för hög företagsbildning är att denna är konkurrensbefrämjande och därmed stimulerar framväxten av en effektiv produktionsstruktur i landet. Argumentet har på senare tid ställts under viss debatt mot bakgrund av den ökning av enmans- och övrigt "miniföretagande" som kunnat noteras i vissa branscher (t. ex. byggnads- industrin', motorbranschen och vissa servicenäringar som hotell- och res- taurangbranschen samt städbranschen). Med undantag för sådan företag— samhet som etableras hellre av skatte- eller försäkringstekniska skäl än av behovet av organiserad samverkan inom ett företags ram. föreligger dock knappast några delade meningar vad avser företagsbildningens konkurrens- och struktureffekter. I branscher med överkomliga etableringshinder utgör nyföretagsbildning ett åtminstone latent hot mot redan befintlig företag- samhet och kan därför antas ha effektivitetsstimulerande och prispressande effekter.

3.3 Effekter på innovations— och förnyelsetakt

Det traditionella argumentet för ökad företagsbildning är att denna verkar stimulerande på näringslivets innovationstakt och förnyelse i övrigt. Ef- fektiviserande uppslag till nya och förbättrade produkter och produktions- metoder, organisations-, försäljnings- och andra affärsidéer har kunnat kom- mersiellt förverkligas i form av nya företag.

Nu talar dock åtskilligt för att innovationsmotivet åtminstone i mer inskränkt teknisk mening — betyder betydligt mindre för företagsbildningen i dagsläget än vad mer personcentrerade argument som "vantrivsel med tidigare anställning", ”självförverkligande i egenföretagarrollen" o. dyl. görz. Följande tabell som är hämtad från en undersökning av Sveriges industri- förbund av ca 300 industrietableringar 1963—1968 belyser detta förhållande.

Det har också på senare tid blivit allt mer uppenbart att innovatörer/idé- givare inte alltid besitter de personlighetsegenskaper i form av bl. a. pres— tationsbehov, riskvillighet och organisations- och ledningsförmåga som kän- netecknar framgångsrika företagare/"entreprenörer". Att identifiera lämp- liga nyföretagare och förmå dessa till engagemang i företagsledarrollen, på kompanjonsbasis o.dyl. eller att inplantera bärkraftiga idéer i redan exis- terande företag med produktions- och marknadskunskaper, beprövad or- ganisation för projektgenomförande etc blir ofta viktigare än att förmå in-

Tabell 2 Etableringsmotiv i en undersökning av ca 300 svenska industrietableringar 1963—1968. Procent

Arbets- Vantrivsel Ville driva Tjäna Produktidé Markn.- Övrigt löshet m. tid. anst. eget företag pengar möjligh. 15 % 8 % 48 % 8 % 5 % 6 % 10 %

Källa: Nygren. B., Förundersökning av nyetableringar inom svensk industri 1963—1968, Sveriges industriförbund, sept. 1972 tdupl.)

1 Se t. ex. Etableringar och konkurser i byggnadsindu- strin. SIND 1976:2, sta- tens industriverk, Stock- holm.

2 Även om motiven för nyetablering ofta utgörs av andra förhållanden än tekniska innovationer, får inte underkännas de mindre företagens bety- delse för förnyelsetaken i industrin. Således kan självfallet ett nybildat fö- retag utvecklas till ett in— novationsrikt företag, utan att detta varit ett ursprungligt motiv för etableringen.

] Företagsbildningen i tillverknings- och bygg- nadsindustrin 1965—1975, SIND 197627, a. a.

2Se t. ex. Mc Clelland. D., The Achieving Society. 1961.

3 Nilsson, B., Företagan- de väg til/framgång eller misslyckande — rapport från en förstudie, Sund- svall 1968.

novatören att ge sig i kast med en företagsamhet som denne inte alltid har förutsättningar att klara av. De statliga (bl. a. STU och Norrlandsfonden) och privata (konsulter, produktutvecklingsråd m. fl.) organisationer som ar- betar med teknisk och annan ideutveckling har också i ökad utsträckning börjat arbete med nyföretagarfrågor, förmedling av produktidéer till redan befintlig produktionskapacitet o. dyl. som komplement till rent innovations- stödjande verksamhet. Som senare skall framgå av denna framställning kom- mer också här stor vikt att fästas vid företagsbildningens samband med personcentrerade företagaregenskaper.

3.4 Regionala konsekvenser

Slutligen bör också noteras företagsbildningens regionala effekter. En re- gional koncentration kan självfallet i enstaka fall skapas av nyetableringar. men vanligast är ändå att bildningen av nya. ofta ganska små företag sker eller kan förmås att ske — förhållandevis geografiskt spritt. Av den tidigare refererade etableringsundersökningen vid industriverketl framgår således att antalet etableringari relation till företagsbeståndet i tillverknings- och byggnadsindustrin under de senaste åren inte företer samma regionala variationer som tidigare. Den relativa företagsbildningen i storstadslänen som tidigare alltid legat på en jämfört med riket i övrigt mycket hög nivå, har i dagsläget kraftigt stagerat. Samtidigt har skogslänens etableringstakt vuxit något och synes i proportion till företagsbeståndet f. n. väl motsvara riksgenomsnittet. Sannolikt är dessutom andelen relativt stora nyetableringar i industrin högre i skogslänen än i t.ex. storstadslänen.

4 Några etableringspåverkande förhållanden

Som tidigare nämndes har frågan om företagsbildningens problem och svå- righeter på senare tid alltmer kommit att fokuseras på personcentrerade/ör- håI/anden. Miljö- och arvsbetingade_företagaregenskaper bedöms i dagsläget vara långt mer centrala än mer tekniskt-ekonomiskt orienterade omstän- digheter. Likaså har allt större betydelse börjat tillskrivas förhållanden i det enskilda företagets/ företagandets yttre miljö på bekostnad av de faktorer inom "företagets fyra väggar" som kontituerar rationella och effektiva pro- duktionsformer. organisationslösningar. administrativa system o. dyl. Fö- religgande avsnitt skall behandla dessa frågor och därmed ge en bakgrund till en diskussion av ev. behövliga företagsbildningsunderlättande åtgärder från samhällets sida.

4. 1 F öretagaregenskaper

En betydande del av forskningen kring nyföretagandets karaktär och orsaker har varit centrerad till de egenskaper som kan tänkas vara kännetecknande för framgångsrika nyföretagare eller "entreprenörer"/projektgenomdrivare i andra situationer. Främst på basis av tidig amerikansk forskning2 — men också vissa svenska insatser under 1960-talet3 — har företagaregenskaperna ofta kommit att förknippas med förhållanden som höga prestations- och

maktbehov samtidigt som uppmätningar av mer emotionella egenskaper givit förhållandevis låga värden för framgångsrika företagare/entreprenörer. Särskilt utmärkande synes vara företagarens prestationsbehov (need ofach- ievement) konkretiserat i relativt högt men ändå kontrollerat — risktagande, behov av snabb återkoppling Ueed-back) av resultatinriktad information från vidtagna aktiviteter, personligt ansvarstagande och benägenhet att stimuleras av utmaningar, nya situationer och uppgifter.

En rad beprövade metoder att mäta en persons prestationsbehov finns i dag också tillgängliga. Likaså har bl. a. i Sverige konstruerats tränings- och utbildningsprogram för att kunna utveckla individuella prestationsbehov. Tillgängliga utvärderingar antyder att betydande förändringar av såväl pres- tationsbehov som resulterande ekonomiska effekter är möjliga att nå genom sådan träning/utbildning.

4.2 M iljojörhållanden

Som inledningsvis berördes har också senare forskning lagt väsentlig vikt vid egenskaper i den miljö som nya projekt och företag utvecklas i. För- hållanden som frånvaro av stelbent byråkrati, tillgång till oreglerade kon- taktfa'lt och informationsutbyten med berörda intressenter, positiva attityder till och värderingar av även tämligen udda företagarbeteenden etc. har ofta visat sig betydelsefulla i sammanhanget. Tankegångarna har i första hand gjorts tillämpliga på det klimat som inom en redan etablerad organisation bör vara förhärskande för att stimulera till mer okonventionellt nytänkande, men har på senare tid också kommit att karaktärisera diskussionen kring hur samspelet mellan en organisation/blivande organisation och dess yttre miljö bör utformas för samma syfte. Flera empiriska observationer särskilt i USA — har också gjorts av sådana förhållanden som att en regions in- dustriella tradition och värderingar (det lokala politiska klimatet. kreditin- stitutens attityder och arbetsformer, andra företagares erfarenheter och vär- deringar m. mt) är av väsentlig betydelse för att främja eller stävja tillkomsten av nya, obeprövade projekt/företag.

4.3 K onklusion

Med ett antagande om att de av arv betingade företagaregenskaperna är relativt jämnt eller åtminstone slumpmässigt fördelade över landet, kan således konkluderas att oftast lokala miljöförhållanden reglerar uppkomsten av den företagar- eller entreprenörsanda som kännetecknar vissa regioner, men inte andra. I senare områden är miljöincitamenten alltför begränsade för att utveckla de aktuella arvsanlagen eller så kanaliseras dessa i former som leder fram till andra beteenden är nyföretagande, nya affärsidéer o. dyl. Åtskilligt tyder också på att flera miljöförhållanden är påverkbara om än med varierande tidshorisont och omfattning på behövliga insatser. Till dessa senare frågeställningar ägnas följande avsnitt i denna framställning.

Figur2 Sambandet mellan etableringsåtgärdernas ka- raktär och tidsmässiga in- placering i etableringspro- cessen. &

Anm: [E = Sam- bandets tyngdpunkt

5 Etableringsfrämjande åtgärder

Med anknytning till motiverade och möjliga insatser för att stimulera till ökad företagsbildning i industri och hantverk bör inledningsvis konstateras att förutsättningarna för påverkan och stöd sannolikt varierar beroende på när åtgärderna sätts in i en företagsbildningsprocess. Således får förutsättas att möjligheterna till omedelbara effekter, rikstäckande standardisering etc. av tänkbara insatser för att förmå en potentiell nyföretagare till "beslut” om etablering/projektdrift ofta är sämre än om insatserna skall avse bistånd sedan detta ”beslut" är fattat. Likaså blir — som nedan skall framgå in- satserna ofta av annan karaktär vad avser målgrupp och selektivitet i eta- bleringsprocessens tidigare skeden än i de senare. En principskiss över sam- bandet mellan insatsernas karaktär och tidsmässiga inplacering i etablerings- processen framgår av följande figur:

insatser före Insatser efter etabl beslutet etabl beslutet

Företagare v inriktade åtgärder -

5.1 Insatser jöre etableringsbeslutet

I en rad sammanhang har konstaterats att företagsbildning mycket sällan är ett resultat av plötsliga infall eller snabba beslut från nyföretagarens sida. Den process under vilken ett sådant beslut växer fram är i allmänhet mycket lång härstammar ofta från uppfattningar redan före eller i tidig yrkes- verksam ålder men kan självfallet aktiveras av tillfälligheter eller plötsligt ändrade förhållanden (t. ex. arbetsbrist, framväxande affärsidéer, vantrivsel med befintliga arbetsförhållanden etc.). På i första hand detta sätt är ett eventuellt etableringsbeslut påverkbart för yttre omständigheter.

Mot denna bakgrund är det väsentligt att vissa åtgärder för att stimulera nyföretagandet i en region görs miljöinriktade, dvs. ägnade att tillskapa gynnsamma lokala och regionala förhållanden för nya idéer och projekt. Insatser kan sannolikt också bedrivas för att identifiera och aktivera po- tentiella nya företagare. men dessa företagare blir i ett restriktivt företag- andeklimat vare sig särskilt mångtaliga eller påverkbara med mer selektiva medel.

Miljöinriktade insatser kan exempelvis vara av följande karaktär:

El regionala kartläggningar och analyser av tänkbara affärsidéer, otillgodo- sedda behov av lokal/regional produktion (i form av t. ex. underleveranser och legotillverkning)

D information och utbildning av intressenter som på olika sätt påverkar eta- bleringsklimatet i en region utan att själva vara potentiella nyföretagare. Det kan här 1. ex. röra sig om utbildning av kreditgivare. konsulter, tjän- stemän i regionala och lokala myndigheter m. fl. för att tillskapa förståelse för och kunskaper om nyföretagandet och miljöns betydelse i samman- hanget. D utveckling av kredit- och kapital/britter (t. ex. riskvilliga personkrediter), former för jöretagsägande och -/edning m. m. i etableringsunderlättande syfte. El kontinuerlig planerings- och utredningsverksamhet för att regionalt och na- tionellt följa näringslivets strukturomvandling och tillskapa beredskap för behövliga åtgärder.

Som komplettering till dessa miljöinriktade insatser kan självfallet också aktualiseras åtgärder riktade direkt till potentiella nyföretagare. Det kan här t. ex. vara fråga om informations-, konferens- och utbildningsverksamhet med presumtiva företagare som målgrupp. Information och utbildning på detta tidiga stadium i etableringsprocessen bör lämpligen vara av mer ge- nerell, attitydpåverkande karaktär och endast i mer begränsad utsträckning avse konkret färdighetsutveckling. Stor vikt måste inför senare selektivt målgruppsinriktade åtgärder (se nedan) fästas vid noggrann uppföljning av ett sådant konferens- och utbildningsdeltagande.

5.2 Insatser efter etableringsbeslutet

I senare stadium av företagsbildningsprocessen — efter etableringsbeslutet — kan etableringsstödjande insatser sannolikt göras väsentligt mer selektiva och konkreta än vad som skisserats ovan. Det är här fråga om åtgärder i flera moment av den utveckling som ett nybildat företag genomgår. ex- empelvis:

1. En förberedelsefas (gradvis mognad till eller avståndstagande från idé- förverkligande).

2. Startfasen

3. Inkörningsfasen (ofta 2—3 år)

II/"o'rberede/se/asen finns flera åtgärder som kan aktualiseras och utvecklas, bl. a.

El information och utbildning i ”att starta eget” eller på annat sätt exploatera en affärsidé. Sådan utbildning bör inte enbart avse färdighetsutveckling — som är fallet med nuvarande kursverksamhet på området — utan kan också kompletteras med personlighetsutvecklande moment (utveckling av företagaregenskaper;jfr avsnitt 4.1). Ett eftersatt område i nuvarande kursverksamhet är vidare den uppföljning som systematiskt bör ske av deltagare i informations- och utbildningsverksamhet. Sannolikt kan kon- ferens- och kursdeltagande i många fall utgöra ett praktiskt — om än alltför vitt kriterium på personer med projektidéer, intresse för ev. nyföretagsbildning etc. Denna information utnyttjas dock i dagsläget

' Se t. ex. Kullstedt, M. & Nygren, B., Att blifore- tagare erfarenheter och problem, Sveriges indu- striförbund, Stockholm 1974.

2 Nathusius, K., Attitu- des of potential entrepre- neurs towards various means of assistence for starting new business

ventures, univ. i Köln, Köln 1976 (dupl.).

3 McCrea, ]. W., Presen- tation of the Entrepre- neurship Institute, Co- lumbus, Ohio 1976 (dupl.).

knappast alls. D konkret rådgivning och bistånd i planeringsuppgi/ier (som marknadsanalyser, kapitalbehovsberäkningar, investeringskalkyler, Iokalutforming) Cl kontakt/ärmed/ingsverksamhet mellan å ena sidan potentiella nyföretagare och å andra sidan övriga intressenter som innovatörer/idégivare, kom- panjoner,lokala/regionalaoch centrala myndigheter och organisationer, finansiärer, tänkbara kunder och leverantörer etc. Insatser kan här göras t. ex. i projektadministrativa former.

Under en start- och inkörningsfas motiveras ofta intensifierade företags- service- och -utbildningsinsatser. Väsentliga problem under en inkörnings- period har konstaterats i en rad undersökningar' i form av svårigheter med bl. a. personalrekrytering och organisationslösningar, lokalutformning, marknadsföring samt finansiering. På den senare punkten har exempelvis noterats nyföretagarens benägenhet att underskatta företagets inkörnings- kostnader och ofta stora försiktighet i attityden till lånefinansiering. Såväl rådgivning och utbildning som viss beredskap för att tillgodose cförutsedda kapitalbehov bör här vara av värde. Insatserna kan sannolikt komma att väsentligt överstiga vad som är normalt under ett mer stabilt fortvarig- hetstillstånd i företagets liv.

Det kan i sammanhanget nämnas att utländsk forskning petat på den betydelse som såväl kreditförhållanden som konsultverksamhet och råd- givning synes ha i etableringsstödjande syfte. Således redovisar bl.a. en nypublicerad västtysk kartläggning2 av såväl potentiella som nyetablerade företagares attityder till olika etableringsunderlättande åtgärder att båda dessa hjälpmedel rangordnas mycket högt av uppgiftslämnarna och def nitivt hög- re än t. ex. hjälp med egenkapitalformation eller ändrad univefsitets- och högskoleutbildning. Liknande erfarenheter har också redovisats 'rån USA3.

6 Pågående verksamhet och ytterligare insatser

Redan i dagsläget bedriver ett flertal konsult-, bransch- och intresseorga- nisationer, myndigheter och andra organ etableringsstödjande xerksamhet av delvis likartad karaktär som ovan beskrivits. På utbildningsonrådet kan t.ex. nämnas SAF och SIFU samt konsultorganisationer som Indevo, IFL och Småföretagsplanerarna AB. I andra former bedrivs verksamlet av bl. a. STU, statens utvecklingsfond, Svetab, Norrlandsfonden och industriellt ut- vecklingscentrum i övre Norrland (IUC) samt en rad regionala näringspo- litiska organ som företagareföreningarna och permanenta eller temporära organ knutna till länsstyrelserna eller landstingen. Av exempel på regionala initiativ kan nämnas pågående och tidsavgränsade projekt för nlandseta- blering i Västernorrlands län, skärgårdslokalisering i Stockholmslän, främ- jande av spridningseffekter från NJA i Norrbotten, ökad industria- lisering i Tornedalen, Älvdalen m. fl. regioner. Det kan också lämnas att statens industriverk och företagareföreningen i Kopparbergs län setan hösten 1976 samarbetar med sysselsättningsutredningen i en försöksxerlksamhet med etableringsstimulerande åtgärder i Kopparbergs län.

Hittillsvarande insatser har dock i allmänhet varit sporadiska.te;mporära