Till Statsrådet och chefen för civildepartementet

Genom beslut den 26 maj 1983 bemyndigade regeringen chefen för civildepartementet, Bo Holmberg, att tillkalla en beredning för att utreda och utveckla den kommunala demokratin, bru- karinflytande och brukarmedverkan. Beredningen har antagit namnet 1983 års demokratibered- ning. Beredningen har genom tilläggsdirektiv (Dir 1984: 1) fått i upp- drag att se över lagstiftningen om kommuner och landstings- kommuner. I samband med att beredningen fick dessa tilläggsdirektiv för- ordnades som sakkunniga direktören Curt Riberdahl, Svenska kommunförbundet och förbundsjuristen Jan Sahlin, Lands- tingsförbundet samt som expert hovrättsassessorn Bo Lövén att biträda beredningen med dessa frågor. Som sekreterare för arbetet med kommunallagsöversynen för- ordnades regeringsrättssekreteraren Ingegärd Hilborn. Beredningen överlämnar härmed betänkandet Principer för ny kommunallag. Särskilda yttranden har lämnats av ledamöterna Kent Chris- tensson och Sture Nordh.

En reservation har lämnats av ledamöterna Sven Lindgren, Lennart Pettersson, Ingvar Karlsson och Lennart Rydberg ge- mensamt. Lennart Rydberg har lämnat en särskild reservation.

Stockholm den 17juni 1985

Lars Eric Ericsson

Kent Christensson Gunnel Färm Axel Gisslén R une H ammarbäck Karl -Gunnar Ingvar Karlsson H olmqvist Sven Lindgren Sigvard Marjasin Sture Nordh Berit Oscarsson Lennart Pettersson Lennart Rydberg Margareta Svensson Anders Westerberg /Sören Häggroth Ingegärd H ilborn

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

1

InnehåH

Bakgrund ...................... Allmänna utgångspunkter för översynen

Landstingskommunerna och Stockholms kom- mun .........................

Landstingskommunerna i en ny kommunallag Särbestämmelser för Stockholms kommun

Kopplingen till annan lagstiftning .......

Regeringsformen och kommunallagen ....... Kommunallagen och speciallagarna ........ Kommunallagen och förvaltningslagen......

Allmänt om principskissens uppläggning

Terminologin .................... Inledande bestämmelser .............. Kommunal och landstingskommunal indelning

Kommunernas och landstingskommunernas organi- sation ........................ Medlemskap ..................... Uppgiftsfördelningen mellan fullmäktige, styrelsen och övriga nämnder ................. Personalen ......................

Kommunens och Iandstingskommunens befo- genheter ......................

Inledning ...................... Tidigare utredningsförslag ............. Beredningens förslag ................

Organisation och arbetsformer .........

De förtroendevalda ................. Fullmäktige ..................... Vad behöver regleras i kommunallagen? ..... Vad kan fullmäktige bestämma? .......... Styrelsen och övriga nämnder ...........

13

17

17 21

25

25 28 32

35

36 37 37

38 41

43 53

• Sida 6
•  Original

Inledning ...................... 99 Ansvar ........................ 100 Förvaltningsrevision ................ 101 9 Övriga frågor .................... 105 Medbestämmande för de anställda ......... 105 Kommunala och landstingskommunala bolag . . . 106 Budget ........................ 107 Kommunalbesvär .................. 108 10 Sammanfattning ................. 111 Principskissen ...................... 117 Särskilda yttranden 1 Av ledamoten Kent Christensson ......... 129 2 Av ledamoten Sture Nordh ............. 131 Reservationer 1 Av ledamöterna Sven Lindgren, Lennart Pettersson, Ingvar Karlsson och Lennart Rydberg ....... 132 2 Av ledamoten Lennart Rydberg .......... 133 BHagor 1 Tilläggsdirektiv (Dir 1984: 1) ............ 135 2 Kommunallagen (1977: 179) ............ 141

• Sida 7
•  Original

• Sida 8
•  Original

&?

å » . 1 .»

'nmmnumnmumumnum.

• Sida 9
•  Original

1. Bakgrund

Den nu gällande kommunallagen (197 7:179), KL, ändrad se- nast 1985 (19851128), trädde i kraft den 1 juli 1977. Lagen bygger på 1953 års kommunallag och 1954 års landstingslag som i sin tur går tillbaka på ännu äldre lagar. I flera avseenden var 1977 års lag en anpassning till utvecklingen inom den kommunala sektorn. De sedan länge gällande grundläggande principerna för kommunernas och landstingskommunernas verksamhet och inre arbetsformer påverkades inte särskilt mycket. Orsaken till detta var främst att direktiven till de utredningar som låg till grund för reformen — kommunalde- mokratiska utredningen och 1970 års kommunallagsutredning — inte medgav någon genomgripande saklig översyn av kom- munallagarna. En av de viktigaste nyheterna var att lagen fick karaktär av en ramlag. Detaljföreskrifter rensades ut så långt det var möjligt. Overgången till ramlag hade två syften, dels att minska den statliga styrningen över den kommunala organisationen, dels att låta lagen gälla samtliga kommuner och landstingskommu- ner. Några särregler behölls dock för Stockholms kommun och Stockholms läns landstingskommun, som tidigare haft särskil- da lagar. I övrigt präglades kommunallagsreformen av demokratifrå- gorna. Kommunaldemokratiutredningens förslag var inriktade på det kommunala styrelseskicket och förbättringar av den kommunala demokratin. Tonvikten lades dock på rekommen- dationer — t ex information, insyn i kommunala företag och lokal förankring — och mindre på lagstiftningsåtgärder. Trots strävanden att samla de grundläggande bestämmelserna för kommunerna och landstingskommunerna i en enda lag finns det vid sidan av KL en omfattande lagstiftning om den kommunala verksamheten. Främst gäller det lagar om särskil- da förvaltningsgrenar, t ex skolan, plan- och byggnadsväsen- det, miljö- och hälsoskyddet, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Den allmänna kompetensbestämmelsen i KL kom- pletteras med flera särskilda lagar som ger kommunerna och landstingskommunerna rätt att vidta åtgärder inom vissa om- råden. Lagstiftningen har därigenom blivit svår att överblicka. Regelsystemet kompliceras vidare av att KL — efter år 1977 — reviderats och kompletterats i olika avseenden. Flera nya lagar har dessutom tillkommit vid sidan av KL.

• Sida 10
•  Original

De frågor som präglat lagstiftningen efter år 1977 har bl a gällt minskad statskontroll över kommunerna och landstingskom- munerna. Återstående bestämmelser om underställning har rensats bort. En annan fråga har rört fackligt medbestämman— de. En ny och särskild form av kommunala organ med förvalt- nings-, verkställighets- och beredningsuppgifter infördes 1979 i KL (1979z409) genom bestämmelser om partssammansatta or- gan (PSO). Andra frågor har gällt kravet på förstärkt kommunal demokra— ti genom olika former av direkt eller indirekt medborgarinfly- tande. Första reformen i detta sammanhang var tillkomsten av lagen om Vissa lokala organ i kommunerna (1979z408, omtryckt 1979:1167, ändrad senast 1983z304). Nyligen har riksdagen också beslutat en lag (1985:127) om särskilda organ i lands- tingskommunerna. Inom ramen för försöksverksamheten med ökad kommunal självstyrelse har vidare skapats en särskild lag (1984:382) om försöksverksamhet med en friare kommunal nämndorganisation. De förtroendevaldas arbetsvillkor har också präglat lagstift- ningen efter år 1977. Exempel härpå är ändringarna i kommu- nallagen (1983:563) av reglerna om ersättning till de förtroen- devalda. Systemet med politiska sekreterare legaliserades ge- nom lagen (1983:565) om politiska sekreterare i kommuner och landstingskommuner. Härigenom infördes en ny personalkate- gori i kommunalrätten. Tidigare talades endast om förtroende- valda eller tjänstemän, båda med skilda roller och uppgifter i systemet. Aven den allmänna kompetensbestämmelsen har komplette- rats efter det att KL trädde i kraft. Under senare delen av år 1977 tillkom lagen om skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun. Lagen var till att börja med tidsbegränsad men har numera ersatts med den permanenta lagen (1982:1070) om skatteutjämning i Stockholms läns landstings- kommun.

När kommunallagen antogs förutsatte lagstiftaren att flera frågor behövde ses över. Flera utredningar har undersökt dessa frågor och avlämnat betänkanden med förslag som delvis inne— bär tämligen omfattande ändringar i kommunallagstiftningen. Hit hör kommunalbesvärskommittén som i betänkandet (SOU 1982:41) Overklagande av kommunala beslut lagt fram förslag om nya regler om kommunalbesvär. I betänkandet (SOU 1982:20) Kommunerna och näringslivet har utredningen om kommunal kompetenslagstiftning föreslagit att reglerna i de kompetensrättsliga smålagar som finns för en del speciella kommunala verksamheter förs in i KL. I betänkandet (SOU 1982:56) Kommunal förvaltning och medbestämmanderätt har kommittén för vissa medbestämmandefrågor lagt fram flera

• Sida 11
•  Original

modeller till ett permanent författningsreglerat medbestäm- mande för de kommunalanställda.

Regeringen har nyligen lagt fram ett förslag om närvarorätt för personalföreträdare i kommunala nämnder (prop 1984/85:200). För närvarande bereds i regeringskansliet åtskilliga betänkan- den som rör kommunallagstiftningen. Det kan bli ytterligare ändringar i KL genom pågående utredningsarbete. Det gäller bl a det arbete som sker inom stat-kommunberedningen. Den ser bl a över formerna för den statliga styrningen av kommu- nerna och landstingskommunerna. Mot denna bakgrund har demokratiberedningen genom till- läggsdirektiv (Dir 1984:1) fått i uppdrag att utarbeta en prin- cipskiss till hur reglerna om kommuner och landstingskommu- ner i framtiden bör systematiseras och utformas i kommunalla- gen. Principskissen skall vara ett underlag för ett fortsatt mera juridiskt-tekniskt betonat arbete med att utforma lagstiftning- en på det kommunala området.

• Sida 12
•  Original

• Sida 13
•  Original

2

Allmänna utgångspunkter för översynen

Kommunallagen är ett väsentligt arbetsredskap för de för- troendevalda i kommunerna och landstingskommunerna. Lag- stiftningen på det kommunala och landstingskommunala om- rådet bör därför vara utformad så att den direkt kan användas av de förtroendevalda i deras arbete. Det leder till följande krav på en moderniserad kommunallag: . Viktiga principer för den kommunala verksamheten bör framgå av lagen. Den bör därför, mer heltäckande än i dag, ange ramarna för hela den kommunala och landstingskom- munala verksamheten. 0 De förtroendevaldas rättigheter och skyldigheter bör framgå av lagen. Lagen skall även innehålla de grundläggande reg- lerna för beredning, beslutsfattande och verkställighet.

. Den skall vara lätt att förstå och överblicka. Detta ställer särskilda krav på klarhet och enkelt språk.

Genom att kommunallagen på detta sätt anpassas till de för- troendevaldas behov av ett enkelt arbetsredskap bör de för- troendevaldas ställning stärkas. En framtida lag bör enligt beredningen ge kommunerna och landstingskommunerna stor frihet att själva organisera sin verksamhet. Den nuvarande kommunallagen innehåller detalj- bestämmelser som ursprungligen tillkom när lagstiftningen präglades av andra synsätt. Inriktningen av lagstiftningen i dag är att styra genom att ange mål i stället för detaljregler. Aven arbetet med en moderniserad kommunallag bör syfta till att minska den statliga detaljstyrningen. Det ger kommunerna och landstingskommunerna större frihet att utifrån egna förutsättningar forma sin egen organisation och verksamhet.

Vid avvägningen mellan vad som bör stå i lagen och vad som kan regleras av kommunerna och landstingskommunerna själva finns flera faktorer att ta hänsyn till. Det gäller bl a vilket utrymme regeringsformen ger för att minska detaljreg- leringen. Enligt regeringsformen (RF) behöver endast grunder- na för kommunernas organisation och verksamhetsformer anges i lag. Regeringsformen innehåller också vissa grundläg-

• Sida 14
•  Original

gande bestämmelser om uppgiftsfördelningen mellan fullmäk- tige och nämnderna. En utgångspunkt för beredningen är att grundläggande de- mokratiska rätttigheter liksom nu måste regleras i lagen. För kommunmedlemmarnas del gäller det bl a de grundläggande reglerna om kungörelse, protokoll och kommunalbesvär. Be- stämmelserna har samband med kommunmedlemmarnas in- tresse av insyn och medverkan. Det är också fråga om att garantera en demokratisk handläggning. Det gäller regler som syftar till att beslut fattas i demokratiska former samt bestäm- melser som garanterar minoritetens rättigheter. Hit hör också bestämmelser som reglerar de förtroendevaldas rätt att agera, t ex genom motioner. Aven minoritetens grundläggande rättig- heter bör regleras i lagen. En ny kommunallag bör givetvis vara anpassad till de föränd- ringar i den kommunala verksamheten som har skett och kan väntas i framtiden. Genom lokalorganslagen år 1980 blev det möjligt för kommunerna att decentralisera den kommunala organisationen till nämnder med ett sektorsövergripande an- svar på lokal nivå — kommundelsnämnder. Den helhetssyn som alltmer styr den kommunala verksamheten och som med- för att gränserna mellan olika sektorer blir mindre skarpa bör enligt beredningen prägla den framtida kommunallagen.

Enligt beredningen bör den grundläggande maktfördelningen mellan fullmäktige och nämnderna finnas kvar även i en mo- derniserad kommunallag. Däremot vill beredningen framhålla att den utveckling mot en mer målstyrd och mindre detaljstyrd verksamhet som har inletts i en del kommuner och landstings- kommuner bör underlättas genom en ny lag. Det kan leda till att fullmäktige utvecklar nya former för att styra nämndernas verksamhet. Samtidigt ökar nämndernas frihet att i detalj be- sluta om verksamhetens inriktning.

Aven på andra områden kan KL behöva revideras för att bättre passa dagens och framtidens krav. Beredningen vill exempelvis peka på att den diskussion som nu pågår om ett förändrat redovisningssystem kan medföra att lagen behöver justeras på en del punkter. Användningen av ADB i den kommunala och landstingskommunala förvaltningen får också konsekvenser för kommunallagen.

En annan utgångspunkt är frågan om vilka intressen som la- gen behöver omfatta. I förarbetena till 1977 års lag diskutera- des endast kommunmedlemmar och förtroendevalda (SOU 1974:99 s 44, prop 1975/76:187 s 319). Det ökade personal- och brukarinflytandet samt sambandet mellan vanlig kommunal verksamhet och kommunala bolag motiverar enligt beredning- en en del ändringar härvidlag.

• Sida 15
•  Original

Beredningen föreslår att en framtida kommunallag ger utrym- me för bestämmelser om de anställdas inflytande i den kommu- nala och landstingskommunala verksamheten. Vidare bör en ny kommunallag reglera förhållandet till de kommunala bola- gen.

Med denna inriktning för en översyn av KL kommer en mo- derniserad kommunallag att bli mer omfattande än i dag. Frågan är om en utvidgad och mer heltäckande kommunallag

innebär ett brott mot ramlagstanken. Syftet med en ramlag är att ge de förtroendevalda bättre möjligheter att lösa problemen lokalt och samtidigt göra lagstiftningen flexibel. En ramlag kan emellertid stå i motsats till behovet av vägled- ning för arbetet i kommunerna och landstingskommunerna. Den är allmänt sett mindre informativ (prop 1975/76:187 s 320). Därmed finns det risker för att kravet på enklare regler kolliderar med kravet på ökad läsbarhet. Genom rambestäm- melser kan man minska den statliga detaljstyrningen i kom- munerna och landstingskommunerna. Att lagen innehåller fler paragrafer än nu bryter därför inte mot ramlagsidén. I detta fall är det inte heller meningen att skapa nya regler. Befintliga bestämmelser skall i stället — efter justeringar — sammanfogas till ett heltäckande system. Kommunallagen blir därmed en mer utpräglad kommunal ”grundlag”. Däremot är det klart att de materiella bestämmelserna för de specialregle- rade sektorerna liksom hittills måste finnas i speciallagar. Uppgifterna inom dessa områden är alldeles för många för att kunna sammanföras i en gemensam lag. Dessutom skulle det bli problem eftersom KL gäller för både kommuner och lands- tingskommuner. Landstingskommunernas specialreglerade verksamheter måste i så fall redovisas särskilt.

Man kan i och för sig diskutera om inte en lag med detta innehåll blir alltför omfångsrik. En helhetssyn på kommunal och landstingskommunal verksamhet leder emellertid enligt beredningen till att bestämmelserna bör vara samlade i en lag. Det är inte antalet bestämmelser som avgör om det krävs två eller flera lagar utan det inbördes sambandet mellan de olika bestämmelserna.

• Sida 16
•  Original

• Sida 17
•  Original

3

Landstingskommunerna och Stockholms kommun

Landstingskommunerna i en ny

kommunallag

Beredningen har diskuterat frågan om man i framtiden skall ha en gemensam lag eller två lagar, en för kommunerna och en för landstingskommunerna. Vid 197 7 års reform hade man i drygt ett sekel haft en särskild landstingslag. Innehållet i kommunallagen och landstingsla- gen blev efterhand alltmer likartat. I landstingslagen fanns dock många regler som avvek från kommunallagen. Dessutom fanns särregler för Stockholms läns landstingskommun i en särskild lag. En del av olikheterna berodde främst på lands- tingskommunernas speciella ställning som länskommunala or- gan och deras geografiska utbredning. Andra skillnader berod— de på att landstingen sammanträdde mycket mer sällan än kommunfullmäktige. Kommunallagsutredningen (SOU 1974:99 s 47 och 68) ansåg att det lagtekniskt var önskvärt att kommunallagen var likfor- mig, dvs att en lag reglerar samtliga kommuner och landstings- kommuner och att inga särregler fanns för någon. En gemen- sam lag skulle bidra till att rättstillämpningen blev enhetli- gare. Frågan om separata lagar avgordes med hänsyn till anta- let särbestämmelser som behövdes för landstingskommunernas del. Det faktum att det rör sig om två skilda kommuntyper som verkar på olika nivåer och med till övervägande del olika verk- samhetsfält var inte något hinder för en gemensam lag.

Ett tiotal remissinstanser ifrågasatte om inte en särskild lands- tingslag borde behållas. Ett argument för två lagar var just att kommunerna och landstingskommunerna arbetar på olika ni- våer och i huvudsak med olika verksamhetsfält. Ett annat argument var att en enhetlig lag i första hand måste vara enklare för de kommunala organen som praktiskt skall tilläm- pa lagen samt för allmänheten som berörs. En sådan förenkling ansågs inte möjlig med hänsyn till mängden särbestämmelser.

• Sida 18
•  Original

I propositionen (prop 1975/76:187 s 323) betonades det prak- tiska värdet av att alla de grundläggande bestämmelserna för kommunerna och landstingskommunerna kunde samlas i en lag. Under utskottsbehandlingen reducerades antalet särbe- stämmelser för landstingskommunerna. I beredningens förslag till principskiss har genom förenklingar ytterligare särbestämmelser för landstingskommunerna ren- sats bort. I en ny lag kommer skillnaderna bl a att gälla kompe- tensen. Reglerna om hur suppleanter för fullmäktige och lands- ting utses är också olika. I vallagen finns dessutom en regel om treprocentspärr för partirepresentation i landstingen. Dessa skillnader i regelsystemet försvårar läsbarheten och systemför- ståelsen.

Skälen för att införa två lagar, en lag för kommuner och en lag för landstingskommuner, är nu till skillnad mot vad som gällde vid reformen år 1977 enbart redaktionell. En sådan lösning skulle nämligen innebära två lagar med i princip samma inne- håll men terminologiskt anpassade till varje område. Termino- login bör dock inte bli ett självändamål, även andra synpunkter måste vara avgörande. Det fordras enligt beredningen starka skäl för att ändra ett väl inarbetat och fungerande lagkomplex. Enbart önskan om att förenkla är knappast ett tillräckligt skäl för separata lagar såvida inte lagen ger upphov till uppenbara tolkningssvårigheter. Så har inte varit fallet med KL. Beredningen föreslår därför en fortsatt gemensam lag för kom- muner och landstingskommuner. För att underlätta läsbarhe- ten bör lagen utformas med en klar och tydlig terminologi även för landstingskommunernas del.

Terminologifrågor

I 1 kap 7 % RF talas om primärkommuner och landstingskom- muner. Samtidigt använder regeringsformen termen kommun som gemensamt begrepp för båda kommuntyperna och deras verksamhet omtalas som kommunal. Detsamma gäller tryck- frihetsförodningen. Där talas t ex om beslutande kommunal församling och kommunal myndighet. KL använder begreppen kommuner och landstingskommuner och skiljer genomgående mellan dem utan att använda någon samlad term. Lagstiftaren har i kommunallagen av praktiska skäl valt att fortlöpande använda termen fullmäktige för såväl kommunfullmäktige som landstinget och uttrycket styrelsen för såväl kommunstyrelsen som förvaltningsutskottet. Orden kommunfullmäktige och landsting återfinns också i en bestäm- melse i tryckfrihetsförordningen. Varken primärkommun eller landstingskommun är begrepp som lyckats vinna någon förankring i det dagliga språkbruket.

• Sida 19
•  Original

De ord som används i praktiken är kommun och landsting. Ordet landstingskommun introducerades i 1954 års landstings- lag. Det kan i sammanhanget erinras om att man i den året innan utfärdade nya kommunallagen lagfäst tre olika slag av kommuner nämligen landskommuner, köpingar och städer. Den totala kommunala sektorn omfattade därigenom fyra kom- muntyper av vilka landstingskommuner var en. År 1971 utmönstrades begreppen landskommun, köping och stad ur lagstiftningen och ersattes av det enhetliga begreppet kommun (prop 1969: 63 och KU 1969z44). Frågan om denna förändring hade några konsekvenser för hur begreppet lands- tingskommun användes behandlades inte. Det 'ordes inte hel- ler vid tillkomsten av 1974 års regeringsform och 1977 års kommunallag. Ordet stad lever alltjämt kvar i många sammanhang. Stock- holm är Sveriges huvudstad. En rad offentliga institutioner och byggnader har fortfarande benämningar som innehåller ordet stad, t ex stadsbibliotek, stadsbyggnadskontor, stadshus och stadsteater. Befattningar som stadsarkitekt och stadsträd- gårdsmästare finns kvar.

Som en följd av detta har Stockholms kommunfullmäktige i början av år 1985 beslutat att benämningen stad i fortsättning- en skall användas inom stadens förvaltningar vid alla tillfällen då det inte finns några juridiska hinder. Fullmäktige har också begärt hos riksdagen att KL skall ändras så att benämningarna stadsfullmäktige och stadsstyrelse skall kunna användas i Stockholm. Fullmäktiges skrivelse har överlämnats till konsti- tutionsutskottet som emellertid i februari 1985 beslutade att lägga skrivelsen till handlingarna.

Detta för över till ordet landstings skilda betydelser i lagtek- niska sammanhang och i dagligt tal. I juridiskt språkbruk innebär begreppet landsting den beslutande folkvalda försam- lingen på länsnivå och ordet landstingskommun det geografis- ka området och den juridiska person där landstinget är högsta beslutande organ. I dagligt tal används så gott som alltid ordet landsting i samtliga dessa bemärkelser. Frågan om begreppen landsting och landstingskommun har behandlats i förarbetena till såväl 1954 års landstingslag som 1974 års regeringsform och 1977 års kommunallag. När kommunallagskommittén introducerade begreppet lands- tingskommun i förslaget till ny landstingslag var syftet främst att understryka landstingsgemenskapens karaktär av kom- mun. Ordet landstingskommun ansågs vara en bra och logiskt välmotiverad term från lagteknisk synpunkt (prop 1954:119 s 42—43). De överväganden som därefter .orts har inte lett till någon annan bedömning. Under riksdagsbehandlingen av för-

• Sida 20
•  Original

slaget till 1977 års kommunallag diskuterades att följa det dagliga språkbruket och ersätta ordet landstingskommun med ordet landsting. Man ansåg att en eventuell ändring först borde göras i regeringsformen och därför borde termen landstings-

kommun kunna accepteras tills vidare (KU 1976/ 77:25 s 48 — 49). Termen landstingskommun har också efter hand kommit att slå igenom över hela författningssystemet och återfinns nume- ra — förutom i grundlagen — i ett mycket stort antal lagar och förordningar. Beredningen återkommer till de diskussioner som har förts om att ersätta ordet landsting med något annat.

Begreppet förvaltningsutskott har mycket gamla anor. Det in- fördes redan i 1862 års förordning om landsting. Begreppets gamla anor är antagligen orsaken till att det alltjämt finns kvar; språkligt sett är det egentligen inte en korrekt beteck- ning på en styrelse. I förarbetena till 1954 års landstingslag var lagstiftaren medveten om detta (prop 1954:119 s 33). Förslaget att behålla begreppet förvaltningsutskott mötte un- der remissbehandlingen av förslaget till 1954 års landstingslag egentligen inga invändningar. Departementschefen hade ingen särskild kommentar utan följde kommitténs förslag. Detsamma .orde riksdagen. Också denna fråga har behandlats i förarbetena till 1977 års kommunallag. Man övervägde att ta bort beteckningarna landsting och förvaltningsutskott och ersätta dem med ter- merna landstingsfullmäktige och landstingsstyrelse. Mot ordet landstingsstyrelse fanns enligt departementschefen inte mycket att invända utom att det inte kunde användas jämsides med uttrycket landstinget som beteckning på fullmäk- tige. Mot termen landstingsfullmäktige fanns emellertid flera invändningar. En ändring skulle bl a medföra administrativa svårigheter och kostnader. Några önskemål om namnbyte hade inte heller framförts. Overvägandena ledde därför inte till någ- ra förändringar (prop 1975/76:187 s 343, KU 1976/77z25 s 49). Ombuden för Hallands läns landstingskommun begär emeller- tid i motion till Landstingsförbundets kongress 1985 att Lands- tingsförbundet i samband med översynen av kommunallagen skall verka för ”att de landstingskommunala benämningarna ändras så att de bättre överensstämmer med allmänt språk- bruk och anger landstingens självständiga ställning som själv- styrelseorgan”. Kongressen biföll motionen och uppdrog åt Landstingsförbun- dets styrelse att under det fortsatta arbetet med en ny kom- munnallag verka för att benämningarna i denna på landsting- en och deras beslutande organ, skall anpassas bättre till all- mänt språkbruk, i syfte att ange landstingens självständiga ställning som självstyrelseorgan.

• Sida 21
•  Original

Terminologin i KL har klara brister i flera avseenden. En förändring bör ta sikte på att följa det dagliga språkbruket. Mot en förändring talar en rad praktiska skäl. Den lagtekniska skillnaden mellan begreppen landsting och landstingskommun är numera etablerad och konsekvent genomförd i hela författ- ningssystemet. En språklig förändring skulle kräva grundlags- ändringar samt många följdändringar i andra författningar. Den eventuella nyttan av en terminologisk förändring bör vä- gas mot det tidsödande och tekniskt omfattande arbete som är förenat med en författningsrevision för detta enda syfte. Beredningen har ändå funnit att övervägande skäl talar för en förändring. Beredningen föreslår att den juridiska personen och det geografiska området benämns landstinget och den beslutan- de församlingen landstingsfullmäktige. Förvaltningsutskottet bör ersättas med ordet landstingsstyrelsen. Förslaget innebär att principskissen använder följande termer: kommun — landsting kommunfullmäktige — landstingsfullmäktige kommunstyrelsen — landstingsstyrelsen

På så sätt får man inte bara en terminologi som är bättre anpassad till dagligt tal utan också en lagtekniskt och språkligt tilltalande lösning. I lagtexten kan ordet fullmäktige och sty- relsen syfta på både kommuner och landsting.

Det nya ordet landstingsfullmäktige har enligt beredningen större förutsättningar att slå igenom i dagligt tal än vad lands- tingskommun har, eftersom det får stöd av det välkända ordet kommunfullmäktige.

Vidare får man en term för landstingets styrelse som är mer självförklarande än ordet förvaltningsutskott. Nackdelen med förslaget ur terminologisk synpunkt är att man inte får ett gemensamt ord för kommuner och landsting. Denna brist har också det nuvarande systemet. Beredningens förslag kräver en översyn av grundlagarna vad gäller den kommunala och landstingskommunala terminolo- gin.

Beredningen pekar på att det är viktigt att dessa frågor upp- märksammas när förslaget remissbehandlas.

Särbestämmelser för Stockholms kommun

När de första allmänna kommunalförfattningarna tillkom på 1800-talet fanns behov av en särskild förordning om Stock- holms kommunalstyrelse (1862:33). Vid de författningsrevi-

• Sida 22
•  Original

sioner som sedan genomfördes före 1977 års kommunallagsre- form behölls systemet med en speciell författning för Stock- holm. Vid 1977 års reform intogs särbestämmelser för Stockholms kommun i KL och den särskilda lagen för Stockholm upphörde. Cirka en femtedel av paragraferna i KL innehåller särbestäm— melser för Stockholms kommun. Dessa gäller främst drätsel- nämnden och borgarråden. Vissa särbestämmelser finns också om fullmäktige och kommunstyrelsen. När förslaget till ny kommunallag behandlades framhöll konstitutionsutskottet (KU 197 6/77z25 s 44)_att särreglerna i viss mån .orde lagen mindre överskådlig. Aven när det gällde det sakliga innehållet framstod enligt utskottet särreglerna ibland som mindre lämp- liga. I betänkandet (SOU 1981:53) Stockholms kommunala styrelse — en partiell översyn av kommunallagen har kommunalrätts- utredningen för Stockholm föreslagit att flertalet särbestäm- melser för Stockholms kommun skall utgå ur KL. Utredningen fann att KL:s allmänna regler i stor utsträckning tillät att den speciella ordningen för Stockholms kommun behålls. De flesta av remissinstanserna var positiva till förslaget. Stock- holms kommun avstyrkte dock förslaget. I sitt yttrande anförde kommunen bl a följande:

Stockholms kommunala organisation är en av de äldsta kommunala organi- sationer i vårt land som bär med sig huvuddragen av den organisatoriska utformningen sedan mer än 60 år tillbaka i tiden. Den kommunala organisa— tionen har under alla dessa år haft en förankring och ett stöd i särbestämmel- ser som funnits i kommunallagen. Organisationens förankring i kommunal- lagarna har givit trygghet och stabilitet åt organisationen. Det kan knappast vara stora problem med att ha några särbestämmelser i kommunallagen om detta är en avgörande tillgång för den kommunala verk- samheten i Stockholm. Det kan inte innebära något lagstiftningsproblem om Stockholms kommunala organisation förankras i lagen så som nu är fallet. Den lagstiftning som nu gäller fungerar utmärkt för att utveckla den kommu- nala organisationen i Stockholm. Stockholms kommun önskar att få behålla de särregler som finns i lagstift- ningen i dag, för att i landets konstitution ha förankrat den särart i organisa- tionen som fungerar på ett tillfredsställande sätt. Om det då är ett starkt önskemål från Stockholms kommun att få behålla särbestämmelserna för att ge stadga, stabilitet och samtidigt smidighet åt sin organisation, måste det väl utgöra ett mindre problem även sett från den lagstiftande församlingens utgångspunkt.

Kommunförbundet framhöll att särreglerna för Stockholm inte varit till någon nackdel för övriga kommuner. Riksdagens konstitutionsutskott (KU 1982/83:21) har i anled- ning av en motion om att få behålla borgarrådsberedningen och

• Sida 23
•  Original

drätselnämnden i deras nuvarande form stått fast vid sin upp- fattning att KL inte bör innehålla så mycket särbestämmelser för Stockholms kommun som i dag. Utskottet utgick ifrån att regeringen prövar olika möjligheter för att tillgodose både kra- ven på en mer enhetlig lag och Stockholms särskilda önskemål. En ny allmänt hållen ramlag skulle visserligen ge Stockholms kommun möjlighet att behålla sin speciella ordning. Särregler för Stockholms organisation och arbetssätt har mångåriga tra- ditioner. Stockholms kommuns starka önskemål att behålla detta system bör beaktas. Till detta kommer att de nuvarande särreglerna inte har medfört tolkningsproblem eller varit till nackdel för landets övriga kommuner. Beredningen föreslår därför att ramen för organisationen i Stockholms kommun även i framtiden regleras genom särbe- stämmelser i kommunallagen. Följande regler bör kvarstå: ' Bestämmelsen om drätselnämnden

. De nuvarande reglerna i 3 kap KL om borgarråden och bor- garrådsberedningen . Det snabbare valgenomslaget för fullmäktige och kommun- styrelsen. När det gäller frågan om var i en ny lag reglerna skall placeras finns två alternativ. Antingen sprids reglerna som i dag på olika kapitel i lagen eller samlas de i ett särskilt kapitel. Bered- ningen anser att särreglerna bör placeras i anslutning till la- gens allmänna bestämmelser i ämnet. I dag finns regler om drätselnämnden i 15 5 lagen (197 7: 180) om införande av kom- munallagen. Lagtexten som reglerar drätselnämnden bör ingå i den nya kommunallagen. Genom att reglerna förenklas kan ett antal särbestämmelser utgå ur lagen, t ex interpellationsre- geln. Återstående bestämmelser för Stockholms kommun bör i stor utsträckning kunna placeras i kapitlet om de förtroende- valda samt i kapitlet om styrelsen och nämnderna.

• Sida 24
•  Original

• Sida 25
•  Original

4

Kopplingen till annan lagstiftning

Regeringsformen och kommunallagen

Enligt regeringsformens 1 % förverkligas den svenska folksty- relsen bl a genom kommunal självstyrelse. Den kommunala be- skattningsrätten är grundlagsfäst. Regeringsformen innehåller också vissa grundläggande be- stämmelser om den kommunala verksamhetens former. Enligt 1 kap 1 å andra stycket RF vilar den kommunala självstyrelsen liksom statsskicket på fri åsiktsbildning och en allmän och lika rösträtt. Av 1 kap 7 & RF framgår att den kommunala demokra- tin är representativ. I bestämmelsen sägs att beslutanderätten i kommuner skall utövas av valda församlingar. Dessutom är den rådande funktionsfördelningen inom kommunerna och landstingskommunerna mellan beslutande organ å den ena sidan och förvaltande och verkställande å den andra grundlags- fäst.

Bestämmelsen i 1 kap 9 & RF om att den offentliga förvaltning- en i sin verksamhet skall vara saklig och opartisk gäller också kommunernas och landstingskommunernas förvaltning. Det- samma gäller skyldigheten att respektera allas likhet inför lagen. Kommunerna och landstingskommunerna skall dessut- om alltid iaktta bestämmelsen i 1 kap 1 % RF att den offentliga makten skall utövas under lagarna. Beredningen tar här upp två frågor om kommunernas och landstingskommunernas normgivningskompetens som har in- tresse för den kommunala självstyrelsen. Den första frågan gäller vem som får besluta om detaljregler om organisation och verksamhetsformer. Den andra frågan gäller möjligheten att besluta om kommunala och landstingskommunala avgifter. Enligt 8 kap 5 % RF skall grunderna för kommunernas och landstingskommunernas organisation och verksamhetsformer bestämmas i lag. Mera detaljerade regler i ämnet kan meddelas antingen av regeringen eller av kommunerna och landstings- kommunerna själva. Regeringens befogenheter att meddela detaljföreskrifter som rör organisation och verksamhetsformer följer av den s k rest-

• Sida 26
•  Original

kompetens som tillagts regeringen i 8 kap 13 % första stycket 2 p. RF. Som exempel på regeringens befogenheter anges i förarbetena (prop 1973:90 s 306) att regeringen som villkor för statsbidrag kan föreskriva hur verksamheten skall administre- ras. Regeringen kan också meddela sådana föreskrifter om de kommunalanställda som finns i anställningsförordningen (1965:601).

Kompetensfördelningen mellan regeringen och kommunerna och landstingskommunerna när det gäller möjligheten att ut- färda detaljregler om organisation och verksamhetsformer är i viss mån oklar. I förarbetena till regeringsformen anges att regeringen inte i någon större utsträckning skall meddela de- taljbestämmelser. Det förutsätts att basregler om kommuner— nas och landstingskommunernas organisation och verksam- hetsformer i princip bestäms i lag. Det skall i stället i vid omfattning ankomma på kommuner och landstingskommuner att själva utforma de detaljregler som kan behövas. Departe- mentschefen förutsatte i detta sammanhang att regeringen iakttar den återhållsamhet som den kommunala självstyrelsen kräver (prop 1973:90 s 306). Riksdagens möjlighet att med stöd av 8 kap 5 & RF delegera befogenheter att ge normer begränsas av andra grundlagsbe- stämmelser, främst 8 kap 7 & RF och 8 kap 11 & RF. I förarbe- tena anges exempel på normgivning, som riksdagen direkt — med förbigående av regeringen — kan delegera till kommuner- na och landstingskommunerna. Ett sådant exempel är den in- struktionsmakt som KL ger i fråga om kommunal organisation. Ett annat är beslut som innebär vetorätt och beslut om offent- ligrättsliga avgifter som inte omfattas av 8 kap 3 % RF (prop 1973:90 s 305). I övrigt förutsätts att delegationen sker i två steg. Riksdagen måste i samband med en delegation till regeringen medge att denna i sin tur får överlåta normgivning åt förvaltningsmyn- dighet eller kommun enligt 8 kap 11 & RF. Som exempel på sådant förfarande nämns i förarbetena lokala ordningsstadgor, hamnordningar, brandordningar och hälsovårdsordningar (prop 1973:90 s 319). När det gäller de kommunala avgifterna är både lagtext och förarbeten oklara (se Petrén-Ragnemalm: Sveriges Grundlagar 1980, s 181). Riksdagen kan uppdra åt kommunerna och lands- tingskommunerna att ta ut tvångsavgifter med stöd av 8 kap 9 & andra stycket RF. Ett sådant bemyndigande kan ske form- löst. Det behövs således inga lagregler. Andra offentligrättsliga avgifter kan riksdagen delegera direkt till kommunerna och landstingskommunerna med stöd av 8 kap 5 & RF. Av intresse i detta sammanhang är om riksdagen kan bemyn- diga regeringen att låta kommunerna och landstingskommu-

• Sida 27
•  Original

nerna meddela föreskrifter om avgifter. När det gäller de tvångsmässiga avgifterna kan riksdagen formlöst delegera be- fogenheten att ge normer till regeringen med stöd av 8 kap 9 & RF. I fråga om andra offentligrättsliga avgifter (8 kap 5 & RF) kan riksdagen med stöd av 8 kap 7 % RF i lag delegera norm- givning i en del ämnesområden till regeringen. Om riksdagen med stöd av 8 kap 9 % RF eller 8 kap 7 & RF bemyndigar rege- ringen att meddela föreskrifter kan riksdagen också enligt 8 kap 11 % RF medge regeringen att överlåta åt kommunerna och landstingskommunerna att meddela bestämmelser i ämnet. Detta verkar innebära att kommunerna och landstingskommu- nerna även kan få befogenheten att ta ut avgifter på en omväg, dvs via regeringen. Det enda exempel på sådan lagstiftning som beredningen kunnat finna är bemyndigande att ta ut avgifter enligt hälsoskyddslagen (198221080) och hälsoskyddsförord- ningen (1983z616).

Bestämmelserna i regeringsformen om den kommunala norm- givningen är enligt beredningen oklara på flera punkter. I förarbetena till regeringsformen talas i allmänna ord om vikten av kommunal självstyrelse. Där förutsätts att regering- en utnyttjar sina befogenheter att utfärda detaljföreskrifter återhållsamt. Trots detta framstår det som om regeringen har fått ett inte oväsentligt kompetenstillskott när det gäller ”nor- mativa” ingrepp i förvaltningsorganisation och verksamhets- former (kommentaren till kommunallagen1 s 30).

Från beredningens utgångspunkt uppkommer frågan om rege- ringen kan komplettera kommunallagen med tillämpningsföre— skrifter. Enligt förarbetena får kommunerna och landstings- kommunerna till stor del själva besluta om detaljregler för organisation och verksamhetsformer. Enligt beredningens me- ning bör man utgå från att kommunerna och landstingskom- munerna själva kan reglera det som faller utanför grunderna. Om man utgår från en sådan tolkning ger regeringsformen utrymme för att minska de statliga detaljreglerna på detta område. Detaljreglerna i dagens KL kan rensas bort. En ny lag kan utformas som en renodlad ramlag. Beredningens tolkning innebär också att regeringen inte skall kunna komplettera kommunallagen med detaljregler. Det bör därför inte vara möj- ligt att konstruera en modell till en ny lag som innebär att kommunallagarna delas upp i en lag med övergripande regler och en förordning med tillämpningsföreskrifter. För att undanröja dessa oklarheter anser beredningen att det bör finnas en klarare gräns i regeringsformen mellan å ena

¹ Kaijser och Riberdahl: Kommunallagarna II 1983, i det följande kallad kommunallagskommentaren.

• Sida 28
•  Original

sidan regeringens och å andra sidan kommunernas och lands- tingskommunernas befogenheter att besluta om detaljregler. N är det gäller kommunernas och landstingskommunernas or- ganisation och verksamhetsformer vill beredningen framhålla att det från självstyrelsesynpunkt är lämpligt att kommunerna och landstingskommunerna får normgivningsmakt direkt från riksdagen.

I detta sammanhang kan nämnas att i förslaget till ny plan- och bygglag (PBL) grundar sig kommunernas rätt att i planbestäm- melser reglera markanvändning och bebyggelse inte på någon delegation utan följer direkt av vissa i PBL givna lagregler. Lagrådet konstaterar i sitt yttrande att förslaget i denna del knappast är förenligt med grundlagen (lagrådets yttrande över förslaget till ny plan- och bygglag, s 3—9). Till bilden hör också att stat-kommunberedningen i delbetän- kandet (Ds C 1984z6) Avgifter inom kommunal verksamhet aktualiserar en översyn av regeringsformen för att undanröja vissa oklarheter om rätten att ta ut avgifter. Mot denna bakgrund anser beredningen att det finns flera skäl för att i framtiden se över bestämmelserna i regeringsformen om den kommunala normgivningen.

Kommunallagen och speciallagarna

Vilka regler skall tas in i kommunallagen? En svårighet när KL skall tillämpas är samordningen med speciallagar som särskilt riktar sig till kommuner resp lands- tingskommuner, t ex socialtjänstlagen (1980:620) och skollagen (1962z319) resp hälso- och sjukvårdslagen (1982z763). En pri- vatperson eller förtroendevald måste parallellt läsa både kom— munallag och speciallag för att få veta vad som gäller. I 1 kap 4 & första stycket KL regleras kommunernas och lands- tingskommunernas allmänna befogenheter. Bestämmelsen kompletteras med flera särskilda lagar som ger kommunerna och landstingskommunerna rätt att besluta inom vissa områ- den. De regler för kommuner och landstingskommuner som gäller för verksamheterna finns i en omfattande lagstiftning vid sidan av kommunallagen. Dessa speciallagar domineras av föreskrifter från staten om skyldigheter för kommunerna och landstingskommunerna. Ofta innehåller de detaljregler om uppgifterna och formerna för verksamheten samt de rättsmedel som står till buds. I speciallagarna finns också regler med befogenheter för kommunerna och landstingskommunerna. 1 kap 4 & tredje stycket KL hänvisar till de angelägenheter som ankommer på kommunerna och landstingskommunerna enligt

• Sida 29
•  Original

speciallagarna. Bestämmelsen syftar dels på lagar som inne- håller förpliktelser, dels på regler om befogenheter. Under senare tid har detaljerade speciallagar ersatts av målin- riktade ramlagar, t ex socialtjänstlagen och hälso- och sjuk- vårdslagen. De nya lagarna anger ramen för kommunernas resp landstingskommunernas uppgifter. Avsikten är att ge vid- gat utrymme för kommunerna och landstingskommunerna att ordna verksamheten efter egna förutsättningar och behov. I dag reglerar speciallagarna de specialreglerade nämndernas organisation. Utvecklingen har gått mot enhetligare och enk- lare nämndorganisation. KL:s regler i 3 kap om styrelsen och övriga nämnder har därför i stort sett slagit igenom i fråga om de specialreglerade nämnderna. Kommunerna och landstings- kommunerna har också fått större frihet att bestämma vilka nämnder som skall inrättas och hur uppgifterna skall fördelas mellan nämnderna (prop 197 6/7 7 :1).

Skillnaderna i reglerna mellan KL och speciallagarna är bl a att bestämmelserna i 4 och 5 åå förvaltningslagen (1971:290) om jäv gäller för flera specialreglerade nämnder i kommuner- na. Ofta innehåller specialförfattningarna uttryckliga delega- tionsförbud i vissa ärenden.

Beredningen anser att på de specialreglerade områdena är upp- gifterna alldeles för många för att kunna sammanföras i en gemensam lag. Dessutom skulle det bli problem eftersom KL gäller för både landstingskommuner och kommuner. Lands- tingskommunernas och kommunernas specialreglerade verk- samhet måste i så fall redovisas var för sig. Det kan knappast bli så att den som sysslar med kommunal och landstingskommunal verksamhet skulle kunna överblicka denna i dess helhet med kännedom enbart om reglerna i KL. Beredningen anser att det är mest ändamålsenligt att de spe- cialreglerade uppgifterna även i framtiden regleras i specialla- garna. Kopplingen mellan kommunallagen och speciallagarna bör ordnas genom en hänvisning i kommunallagen till de vikti- gaste speciallagarna som kommunerna och landstingskommu- nerna skall följa. Det har bl a diskuterats att flytta bestämmelserna om kommu- nernas befogenheter enligt bostadsförsörjningslagen till kom- munallagen (SOU 1982:20 Kommunerna och näringslivet s 147). Beredningen anser emellertid att bestämmelserna om skyldigheter och befogenheter bör vara samlade i specialla- garna. Beredningen återkommer till de s k smålagarna. Vad gäller den allmänna kompetensregleringen är det möjligt att bryta ut kompetensbestämmelserna till en särskild lag. Två lagar i stället för en försvårar dock överblicken och begriplighe-

• Sida 30
•  Original

ten. Vidare finns ett klart samband mellan kompetensbestäm- melserna och kommunalbesvärsreglerna samt de grundläggan- de kommunalrättsliga principerna, t ex lokaliseringsprincipen och likställighetsprincipen. Kommunalbesvärsreglerna hänger ihop med bestämmelserna om kommunmedlemmarnas rättig- heter. En helhetssyn på kommunal och landstingskommunal verksamhet leder till att bestämmelserna bör hållas samlade. Kommunernas och landstingskommunernas allmänna befogen- heter bör därför regleras i kommunallagen. Nämndernas organisation och verksamhetsformer bör enligt beredningen i framtiden bestämmas i kommunallagen. Läsa- ren skall genom kommunallagen få besked om vad som gäller om nämndernas organisation och handläggning. Dessutom in— nebär en sådan lagstiftningsteknik att kommunallagens ka- raktär av ramlag för all kommunal och landstingskommunal verksamhet ytterligare betonas. De särregler som finns inom olika områden har sådant sam- band med det materiella innehållet att de bör stå kvar i special- lagarna. I en ny kommunallag bör det finnas en hänvisning till speciallagarnas regler om delegationsförbud i vissa ärenden.

Vilka lagregler kan flyttas ut ur kommunallagen? Beredningen har sökt ta till vara möjligheterna att förenkla regelsystemet. Beredningen har undersökt om vissa bestäm- melser kan utgå ur kommunallagen och placeras i andra lagar. Skattebestämmelserna i 6 kap KL reglerar skattetekniska frå- gor och innehåller flera hänvisningar till skattelagstiftningen. Reglerna bryter mot kommunallagens karaktär av ramlag. Be- stämmelserna går tillbaka på äldre kommunallagar. När KL tillkom flyttades en del skattebestämmelser till lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och an- nan menighets utdebitering av skatt m m och ersattes med en hänvisning i KL. Genom lagändringar år 1980 och 1984 har ytterligare bestämmelser flyttats. Bestämmelserna behandlar skyldighet att betala landstingsskatt, underrättelse om utdebi- tering samt länsstyrelsens redovisningsskyldighet. Beredningen anser att bestämmelserna på grund av sin karak- tär inte passar in i en ny kommunallag. Bestämmelserna har visserligen central betydelse för kommunernas och landstings- kommunernas ekonomiska förvaltning. De har däremot inte något större intresse för de förtroendevalda och allmänheten. Beredningen föreslår att bestämmelserna i 6 kap KL flyttas över till skattelagstiftningen. Beredningen har vidare övervägt att placera bestämmelsen om rösträtt, som f 11 finns i kapitlet om fullmäktige (2 kap 3 & KL),

• Sida 31
•  Original

på ett annat ställe än i KL. Rösträtten tillhör de grundläggande bestämmelserna för kommunal demokrati. Bestämmelsernas placering i KL kan därför synas självklar. Placeringen har emellertid även en historisk förklaring. I 1862 års kommunal- förordningar reglerades såväl rösträtten som valförfarandet. Vid 1930 års kommunallagsreformer överfördes reglerna om val till en kommunal vallag. Bestämmelserna om rösträtt kvar- stod i kommunallagarna. I vallagen (1972z620) finns bestämmelser om val till riksdagen samt val av landstingsledamöter och kommunfullmäktige. Till skillnad mot vad som är fallet i fråga om riksdagsvalen har alla bestämmelser som hör samman med de kommunala valen förts till vallagen. Det särskilda intresset av att de viktigaste be- stämmelserna om valet till riksdagen, t ex valkretsindelning och rösträtt tagits in i grundlagen har inte någon motsvarighet när det gäller de kommunala valen. 1983 års rösträttskommitté har i betänkandet (SOU 1984:11) Rösträtt och medborgarskap av författningstekniska skäl föreslagit en ny bestämmelse i vallagen som anger vilka personer som har rättatt delta i ett riksdagsval. Samtidigt föreslås en hänvisning till bestämmel- serna i KL om rösträtt vid val av landstingsledamöter och kommunfullmäktige. Förslaget har inte lett till någon lagstift- ning.

Bestämmelserna om rösträtt riktar sig främst till allmänheten men har också betydelse för valbarheten till kommunala för- troendeuppdrag. De har däremot inget samband med organisa- tion och arbetsformer och saknar därför intresse för de förtroen- devalda i deras dagliga arbete. Enligt beredningen har rösträt- ten sådant samband med de kommunala valen att bestämmel- serna bättre hör hemma i vallagen än i en ny kommunallag. I framtiden kan en lösning liknande rösträttskommitténs för- slag, dvs att vallagen ger besked om vilka personer som har rösträtt till riksdagsval och vid val av landstingsledamöter och kommunfullmäktige, vara lämpligt. Beredningen föreslår att bestämmelsen om rösträtt i KL flyttas till vallagen.

Bestämmelserna i KL om vilken verkan det får att val av kommunfullmäktige och landsting blir upphävt är ett annat exempel på deltajregler som inte hör hemma i en ramlag. De är spridda på flera håll i KL (t ex i 3 kap 5 & tredje stycket och i 5 kap 1 % första stycket) och tillämpas sällan. Bestämmelserna ger uttryck för en speciell rättslig konsekvens då val upphävs efter besvär. De försvarar därför väl en plats i vallagen. Bered- ningen föreslår att bestämmelserna om omval till kommunfull- mäktige och landsting flyttas till vallagen. I kommunallagen tas in en hänvisning om att bestämmelserna finns i vallagen. I dag finns regler om suppleanter i kommunfullmäktige i KL. Regler om suppleanter i landstingen finns däremot i vallagen.

• Sida 32
•  Original

Det logiska är att reglerna samlas i vallagen och att en hänvis- ning ges i kommunallagen. Frågan om vilka regler som skall finnas i kommunallagen påverkas också av vad som kan följa av förslaget från utred- ningen om den kommunala beslutsprocessen m m under bered- skap och krig i betänkandet (Ds Fö 1984z3) Kommunal besluts- ordning under beredskap och krig. Utredningen föreslår ett nytt kapitel i KL med bestämmelser om krig och krigsfara. Kapitlet föreslås innehålla åtta bestäm- melser om hur beslut kan fattas om riket är i krig eller bered- skapstillstånd råder. Beredningen anser att beredskapsföre- skrifterna kommer att användas så sällan att de inte hör hem- ma i en ny kommunallag. De bör i stället placeras i beredskaps- lagstiftningen. I kommunallagen införs en hänvisning.

Kommunallagen och förvaltningslagen

Det nuvarande förhållandet mellan kommunallagen och för- valtningslagen (1971:290) leder till att medborgare och för- troendevalda som vill få besked om förfarandereglerna och ar- betsformerna ibland måste läsa tre lagar samtidigt.

Detta är inte tillfredsställande. Aven om lagarna juridiskt- tekniskt i stort sett går ihop kan förhållandet mellan dem i praktiken vålla missförstånd och tolkningsproblem. Inom justitiedepartementet pågår nu arbetet med en ny förvaltnings- lag. Det är därför svårt att bedöma det aktuella läget. Beredningen föreslår att man i det fortsatta arbetet med över— synen av KL närmare ser över dessa förhållanden mellan KL och förvaltningslagen från bl a läsbarhetssynpunkt och från lagtekniska synpunkter. Därvid bör beredningens tidigare re- dovisade målsättning att KL så långt möjligt bör vara en hel- täckande ”grundlag” för kommunen och landstingskommunen vara vägledande.

• Sida 33
•  Original

• Sida 34
•  Original

• Sida 35
•  Original

5

Allmänt om principskisSens uppläggning

Beredningens förslag innebär att den nuvarande kommunalla- gen vidgas och görs mer heltäckande. Samtidigt föreslår bered- ningen att reglerna förenklas så att kommunerna och lands- tingskommunerna får bestämma mer själva. En central fråga för beredningen har varit den systematiska uppbyggnaden av ett framtida regelverk. Hit hör bl a disposi- tionen av olika avsnitt i kommunallagen. Beredningen föreslår att flera nya kapitel införs. De viktigaste förändringarna är ett nytt kapitel om kommunala befogenheter. Bestämmelserna om de förtroendevalda samlas i ett särskilt kapitel. Kapitlen om fullmäktige och nämnderna har i förslaget renodlats till att omfatta de förtroendevalda som kollektiv och reglerar enbart organens organisation och arbetsformer. Härigenom skapas en bättre överblick över regelsystemet samtidigt som de förtroen- devaldas ställning lyfts fram. För att underlätta samspelet mellan kommunallagen och för- valtningslagen föreslår beredningen att hänvisningar till för- valtningslagen inarbetas i en ny lag. Bestämmelser om medbestämmande för de anställda samlas i ett särskilt kapitel. Flera bestämmelser har rensats ut ur lagen, t ex i kapitlet om fullmäktige. Detta innebär att kommunerna och landstings- kommunerna får större frihet att lokalt bestämma om organi- sation och arbetsformer. I vissa fall har regler tillkommit. Ing- en ny bestämmelse innebär att något nytt tvång läggs på kom- munerna och landstingskommunerna. De nya reglerna beskri- ver i huvudsak gällande rätt. De har tillkommit enbart för att öka läsbarheten och systemförståelsen. Beredningen föreslår att rubriker införs som i huvudsak anger de olika bestämmelsernas innehåll. Lagen blir på detta sätt mer överskådlig. Enskilda bestämmelser har förenklats språk- ligt för att göra lagen mer läsbar och lättillgänglig.

• Sida 36
•  Original

Beredningen föreslår följande kapitelindelning till en moderni- serad kommunallag: 1 kap Inledande bestämmelser 2 kap Kommunens och landstingets befogenheter 3 kap De förtroendevalda 4 kap Fullmäktige 5 kap Styrelsen och övriga nämnder 6 kap Medbestämmande för de anställda 7 kap Kommunala och landstingskommunala företag 8 kap Budget 9 kap Revision 10 kap Kommunalbesvär I de följande avsnitten presenterar beredningen en skiss som anger hur de olika bestämmelserna kan utformas i en framtida lag. Beredningen vill betona att det i detta skede inte har varit möjligt att lösa alla detaljer. Förslagen till bestämmelser skall därför inte uppfattas som en färdig lagtext utan enbart som en illustration av beredningens principiella förslag. I vissa fall anger beredningen endast förslag till rubrik.

Terminologin

Många termer som finns i KL och i äldre kommunalpraxis är i dag föråldrade. Demokratiberedningen föreslår därför att en del centrala termer förenklas och görs mer enhetliga.

Tjänstemän — Anställda

KL har i dag en oenhetlig terminologi för anställda. Den nuva- rande termen tjänsteman har i huvudsak övergetts i nyare lagar, främst inom arbetsrätten. Anställd är ett mer adekvat ord.

Verkställa — Genomföra, Bereda — Förbereda

Termen verkställa ersätts av uttrycket genomföra fullmäktiges beslut. KL använder uttrycket beredning som beteckning för både organet beredning och själva beredningsproceduren. I den nya lagen används ordet beredning bara om organet beredning. I övrigt används uttrycket förbereda, t ex förberedelse av åren- den.

Avdelning, beredning — utskott Beredningsorganen inom nämnderna har i KL inget enhetligt namn. I kapitlet om styrelsen talas om avdelningar som kan tilldelas beslutanderätt samt om ”organ bestående av leda- möter eller suppleanter i styrelsen för beredning av ärende”. Många kommuner har inrättat arbetsutskott under styrelsen

• Sida 37
•  Original

som bereder alla ärenden som skall behandlas av styrelsen. Beslutanderätt har som regel delegerats till arbetsutskottet. I den nya lagen har demokratiberedningen därför valt ordet ut- skott som enhetlig term för olika politiskt sammansatta bered- ningsorgan som regleras i lagen.

Inledande bestämmelser

I inledningskapitlet anges i allmänna ordalag lagens syfte och huvudsakliga innehåll. Kapitlet är indelat i åtta bestämmelser och innehåller bl a bestämmelser om kommunal och lands- tingskommunal indelning, organisation, medlemskap samt uppgiftsfördelning mellan fullmäktige, styrelsen och övriga nämnder.

Kommunal och landstingskommunal indelning

Den nuvarande bestämmelsen om indelningen i kommuner och landstingskommuner anger vilka kommuntyper lagen gäller. I den allmänna motiveringen (avsnitt 3) föreslår beredningen att lagen skall gälla både kommuner och landstingskommuner. Samtidigt föreslås nya enklare termer för landstingskommu- nerna. Principskissen använder orden kommuner och lands- ting. Med landstinget menas det geografiska området och den juridiska personen. I regeringsformen markeras på olika sätt den kommunala självstyrelsens betydelse för det svenska samhället och demo- kratin. Detta bör även komma till uttryck i kommunallagen. Samtidigt bör enligt beredningen de förtroendevaldas ställning lyftas fram. Av bestämmelsen bör framgå att den kommunala självstyrelsen utövas genom de förtroendevalda.

Lagen (1957:281) om kommunalförbund behålls som en sär— skild lag. Den är alltför omfångsrik för att tas in i kommunalla- gen. Samtidigt är antalet kommunalförbund ganska lågt. Rege- ringen har nyligen lagt fram ett förslag till en ny lag om kommunalförbund som skall ersätta 1957 års lag (prop 1984/85:216). Förslaget syftar till att främja användningen av kommunalförbund för mellankommunal samverkan.

Bestämmelsen om indelning i kommuner och landstingskom- muner kan utformas på följande sätt:

Kommunal och landstingskommunal indelning

1 5 I riket finns kommuner och landsting. De sköter på den kommunala självstyrelsens grund genom sina förtroendevalda de angelägenheter för det allmänna som följer av denna lag eller av särskilda bestämmelser. 2 & Den kommunala självstyrelsen på lokal nivå utövas av det antal kom- muner som regeringen bestämmer.

• Sida 38
•  Original

Den kommunala självstyrelsen på regional nivå utövas i varje län av landsa- tinget. Regeringen får bestämma att en kommun inte skall ingå i något landsting. Om kommunalförbund och om ändring i kommunal och landstingskommunal indelning finns särskilda bestämmelser.

lnnehåH

Av pedagogiska skäl bör lagen innehålla en översiktlig inne- hållsförteckning. Beredningen anser att en sådan bestämmelse underlättar för läsaren att söka i lagen. Bestämmelsen får följande utformning:

Sammanfattning

Utgångspunkterna för demokratiberedningens arbete med kommunallagsöversynen har varit följande: . Viktiga principer för den kommunala verksamheten bör framgå av kommunallagen. Den bör därför, mer heltäckande än i dag, ange ramarna för hela den kommunala verksamhe- ten.

' Lagen skall ge kommunerna och landstingskommunerna större frihet att utifrån egna förutsättningar forma sin egen organisation och verksamhet. 0 De förtroendevaldas rättigheter och skyldigheter bör framgå av lagen. Lagen skall även innehålla de grundläggande reg- lerna för beredning, beslutsfattande och verkställighet. . Lagen skall vara lätt att förstå och överblicka. Detta ställer särskilda krav på klarhet och ett enkelt språk. Beredningen lägger fram en principskiss till en ny kommunal- lag.

Huvudtanken är att kommunallagen skall vara utformad så att den direkt kan användas av de förtroendevalda i deras arbete. Genom denna inriktning kan lagen medverka till att stärka folkstyret i kommuner och landstingskommuner.

I sammanfattningen redovisar beredningen de viktigaste för- ändringarna.

Inledande bestämmelser

I 1 kap om inledande bestämmelser föreslår beredningen en ny bestämmelse om kommunernas och landstingskommunernas organisation. Där föreslås att det i varje kommun och lands- tingskommun skall finnas en beslutande församling och en styrelse. Beredningen anser att kommunerna och landstings- kommunerna därutöver själva skall få utforma sin nämnd- organisation. En sådan utveckling förutsätter att den special- reglerade kompetensen knyts till kommunen eller landstings- kommunen som politisk enhet. Specialreglerna för nämnderna kan då slopas. Beredningen föreslår nya enklare termer för landstingskom- munerna. Den juridiska personen och det geografiska området benämns landstinget och den beslutande församlingen lands-

• Sida 112
•  Original

tingsfullmäktige. Förvaltningsutskottet ersätts med ordet landstingsstyrelsen. Maktfördelningen mellan fullmäktige och nämnderna föränd- ras inte. Däremot föreslår beredningen att reglerna för dessa organ moderniseras. För att öka läsbarheten föreslår bered- ningen att principen för arbetsfördelningen mellan fullmäktige och nämnderna klargörs i en ny lag genom en uppräkning av de ärenden i vilka fullmäktige skall besluta. Denna uppräkning innebär samtidigt att kommunerna och landstingskommuner- na friare kan bestämma arbetsfördelningen mellan fullmäktige och nämnderna vid sidan av det som bestäms i lagen.

Vidare föreslår beredningen att bestämmelsen om nämndernas uppgifter omarbetas språkligt.

Beredningen föreslår även en allmän bestämmelse om kommu- nernas och landstingskommunernas personal. För att underlätta den utveckling mot en mer målstyrd och mindre detaljstyrd verksamhet som har inletts i en del kom- muner och landstingskommuner föreslår beredningen friare delegationsregler. Förslaget innebär att fullmäktige genom ramanslag och målstyrning kan ge nämnderna ökad frihet att genomföra den löpande verksamheten.

Kommunens och Iandstingskommunens befogenheter

I 2 kap finns bestämmelser om kommunernas och landstings— kommunernas befogenheter. Beredningen har funnit att den allmänna kompetensregeln behöver konkretiseras. Lagen bör ge ett allmänt besked om kommunernas och landstingskommu- nernas verksamhet. Bestämmelserna om kommunala och landstingskommunala befogenheter är i dag så utspridda att de är oöverskådliga. Genom att samla dem i ett nytt kapitel vill beredningen efter- sträva en klarare uppdelning i allmänna befogenheter, tillägg

till allmänna befogenheter och speciella befogenheter och skyl- digheter. Beredningens förslag i 2 kap är följande:

0 De rättsprinciper som utvecklats om den allmänna kompe- tensen förs in i en ny lag. Det gäller lokaliseringsprincipen, förbudet mot att ge understöd åt enskild och förbudet mot att bedriva spekulativa företag, självkostnadsprincipen, likstäl- lighetsprincipen och retroaktivitetsförbudet. Många kom- muner och landstingskommuner stödjer olika näringsverk- samheter och enskilda näringsidkare. Den rättspraxis som här har utvecklats skrivs nu in i lagen. Beredningens förslag

• Sida 113
•  Original

innebär inte några sakliga ändringar utan syftar enbart till att öka läsbarheten.

. De av de 5 k smålagarnas regler om kommunala befogen- heter på vissa områden — tilläggskompetens — som inte täcks av den allmänna kompetensen tas in i kommunallagen. Beredningen bedömer att syftet med studerandelagen och lagen om sysselsättning för handikappade tillgodoses med den nya kompetensbestämmelsen eller genom andra lagar. De kan därför upphävas. Beredningen föreslår att bestäm- melserna om partistöd, turistväsende, katastrofhjälp och skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun inar- betas i detta kapitel. 0 De specialreglerade uppgifterna är för många för att tas in i en gemensam lag. För att förbättra överblicken och skapa ett mera heltäckande system föreslår beredningen att de vikti- gaste speciallagarna som kommunerna och landstingskom- munerna skall följa räknas upp.

Organisation och arbetsformer

Den nuvarande kommunallagen består till stor del av bestäm- melser om fullmäktiges och nämndernas arbetsformer. Till det- ta kommer en del regler om de förtroendevalda. Flera av regler- na är detaljerade. Beredningen föreslår att reglerna om kommunernas och lands- tingskommunernas organisation och arbetsformer i en ny kom- munallag delas in i tre kapitel nämligen om de förtroendevalda, om fullmäktige och om styrelsen och övriga nämnder. Kommunerna och landstingskommunerna bör inom ramen för dessa regler få större frihet att själva organisera sin verksam- het.

I 3 kap finns regler om de förtroendevalda. Beredningen före- slår att nuvarande bestämmelser om valbarhet, Obehörighet, avsägelse, ledighet från anställning för att fullgöra förtroende- uppdrag och ekonomiska förmåner samlas i detta kapitel. En nyhet är att de nuvarande bestämmelserna om hinder för vissa ledande statliga och kommunala tjänstemän att väljas till leda- mot i fullmäktige och nämnder tas bort. Kapitlet får följande nya regler som syftar till att klarare be- skriva vad som i huvudsak redan gäller: 0 En allmän regel om kommunalråd och landstingsråd. De kommer att kunna utses av fullmäktige i ett särskilt val före valet av nämnderna. Aven bestämmelserna om politiska se- kreterare förs in i detta kapitel.

• Sida 114
•  Original

. De förtroendevaldas rättigheter att väcka motioner och inter- pellationer, rätt att till beslut foga reservation__samt närvaro- rätten förtydligas genom en ny bestämmelse. Aven nämndle- damöters rätt att väcka ett ärende klargörs i lagtexten. . Vidare anser beredningen att de förtroendevaldas skyldighe- ter klarare bör framgå av lagen. Beredningen föreslår en regel om att ledamöter är skyldiga att delta i sammanträden om de inte har giltigt skäl för frånvaro. En annan nyhet är en uttrycklig regel om att varje ledamot är skyldig att delta i omröstning och beslut i ärenden som avser myndighetsutöv- ning. I 4 kap finns regler om fullmäktige. Kapitlet innehåller bestäm- melser om de förtroendevalda som kollektiv och reglerar enbart fullmäktiges organisation och arbetsformer. De nuvarande reglerna om rösträtt och antalet suppleanter i kommunfullmäktige flyttas till vallagen. Beredningen föreslår att bestämmelserna i fullmäktigekapitlet förenklas. Antalet bestämmelser begränsas. Reglerna utformas mer allmänt och principiellt. Fullmäktige ger närmare före- skrifter i sin arbetsordning. Härigenom får kommunerna och landstingskommunerna större frihet att lokalt utforma sin or- ganisation och själva bestämma arbetsformerna. Några av de viktigaste förändringarna är följande: . Bestämmelsen om fullmäktiges antal förenklas. Beredning- en föreslår att de nuvarande intervallerna tas bort. Endast ett minimiantal fastslås i lagen. Samtidigt får kommunerna och landstingskommunerna större frihet att bestämma anta- let ledamöter.

. Kungörelse- och protokollsreglerna förenklas. Bl a anpassas reglerna till användningen av ADB i den kommunala och landstingskommunala förvaltningen. . Huvudprinciperna för suppleanternas tjänstgöring står kvar i lagen. Detaljreglerna slopas. Fullmäktige får själv besluta om de närmare föreskrifterna.

. Beredningskravet mjukas upp på så sätt att fullmäktige själv får bestämma hur ärenden skall förberedas.

0 Bestämmelsen om interpellation och fråga får en mer princi- piell utformning. Fullmäktige får själv bestämma till vem interpellationer och frågor får ställas, vilka ämnen som kan tas upp samt hur handläggningen går till.

. Bestämmelsen om vem som har rätt att delta i fullmäktiges överläggningar förenklas. Kommunerna och landstingskom— munerna får själva besluta om vem som skall delta i fullmäk- tiges överläggningar.

• Sida 115
•  Original

I 5 kap finns regler om styrelsen och övriga nämnder. Grunder- na för nämndorganisationen bör enligt beredningen anges i lagen. Aven reglerna om nämnderna förenklas. Styrelsens for- mella ledning beskrivs i huvudsak på samma sätt som i KL. Syftet med reglerna om styrelsens ansvar för informationsverk- samhet, förenklingsarbete och arkivvård anser beredningen vara tillgodosedda på annat sätt. De kan därför tas bort ur KL. Beredningen föreslår att lokalorganslagen inarbetas i en ny kommunallag. Några av de viktigaste nyheterna är:

. Fullmäktige skall bestämma om nämndernas protokoll och hur protokollen skall justeras. Det omdiskuterade kravet på s k justeringssammanträde slopas.

⁰ I jävsreglerna föreslår beredningen ett enhetligt system för samtliga nämnder. Förslaget innebär att förvaltningslagens strängare regler skall gälla i ärenden som avser myndighets- utövning.

. En ny bestämmelse om utskott föreslås. Ordet utskott ersät- ter nuvarande uppräkning i KL av olika politiskt samman— satta beredningar. Regeln klargör vad som redan gäller.

. Nämndernas delegationsrätt ändras på två punkter. Genom förslaget blir det möjligt att låta brukarna av kommunala och landstingskommunala tjänster via samråd påverka verk- samheten. Nämnderna får också rätt att delegera brådskan- de ärenden. Anmälningsskyldigheten mjukas upp. Nämn- derna får själva avgöra hur ärendena skall anmälas. För att underlätta samspelet mellan kommunallagen och för- valtningslagen föreslår beredningen att hänvisningar till för- valtningslagen inarbetas i ny lag.

I 6 kap samlas bestämmelser om medbestämmande för de an- ställda.

I 7 kap införs regler om förhållandet till de 3 k kommunala bolagen.

Budget och revison

Bestämmelser om den ekonomiska förvaltningen förs in 8 kap om budget. Beredningen anser att det i det fortsatta arbetet finns anledning att se över budgetreglerna på flera punkter. Det gäller bl a redovisningssystemet. I 9 kap finns regler om revisionen. Beredningen föreslår att förvaltningsrevisionens ställning stärks. Ansvar och redovis- ningsskyldighet bör kopplas ihop. Beredningens förslag inne- bär att revisorernas granskning skall omfatta styrelsen och

• Sida 116
•  Original

övriga nämnder, partssammansatta organ samt förtroende- valda och anställda som beslutar efter delegation. Beredningen anser vidare att revisorernas uppgifter bättre bör anpassas till dagens och framtidens krav. I lagen bör därför förvaltningsrevisionens roll betonas starkare än i dag.

Kommunalbesvär

I 10 kap placeras regler om kommunalbesvär. Beredningen anser att kapitlet bör innehålla regler om besvärsgrunder samt vad som får överklagas och vem som får göra det. De regler som styr domstolarnas hantering av kommunalbesvär flyttas till förvaltningsprocesslagen. Beredningen framhåller vidare att principerna för verkställighet bör skrivas in i en ny kommunal- lag.

Fortsatt arbete

Beredningen understryker att principskissen inte skall uppfat- tas som slutlig lagtext utan som en illustration till beredning- ens principiella förslag. Det har inte varit möjligt att lösa alla detaljfrågor. Till bilden hör också att sakinnehållet i en del kapitel f n utreds och behandlas i annan ordning. Beredningen vill framhålla att arbetet med en ny kommunallag kräver ett fortsatt juridiskt-tekniskt arbete.

• Sida 117
•  Original

Principskissen

Lag om kommuner och landsting 1 kap Inledande bestämmelser

Kommunal och landstingskommunal indelning

1 & I riket finns kommuner och landsting. De sköter på den kommunala självstyrelsens grund genom sina förtroendevalda de angelägenheter för det allmänna som följer av denna lag eller av särskilda bestämmelser.

2 & Den kommunala självstyrelsen på lokal nivå utövas av det antal kom- muner som regeringen bestämmer. Den kommunala självstyrelsen på regional nivå utövas i varje län av lands- tinget. Regeringen får bestämma att en kommun inte skall ingå i något landsting.

Om kommunalförbund och om ändring i kommunal och landstingskommunal indelning finns särskilda bestämmelser.

2. Särskilt yttrande av Sture Nordh

Demokratiberedningen har haft i uppdrag att utarbeta en prin- cipskiss till ny kommunallag. Beredningens förslag till ny lag har stora förtjänster bl a ut- ifrån syftet att tydliggöra den kommunala kompetensen, och minimera detaljföreskrifter i lagen. Jag har i beredningens arbete aktualiserat frågan om s k lönta- garkonsulter. Det har av olika skäl inte varit möjligt att när— mare fördjupa sig i frågan för beredningen. Från olika håll hävdas att det i dag enligt gällande huvudlag, inte skulle vara möjligt att anlita löntagarkonsulter åt de fack— liga organisationerna. Möjligheten till utnyttjande av löntagar- konsulter är viktig i förändringsarbetet, inte minst vid mera komplicerade organisationsändringar, som införande av ny tek- nik innebär.

På övriga arbetsmarknadsområden är det i dag möjligt att utnyttja arbetstagarkonsulter. Det är för ett fortsatt utveck- lingsarbete av central betydelse att den möjligheten öppnas också på det kommunala området. Det är därför viktigt att frågan uppmärksammas i remissarbetet och i kommande pro- positionsarbete om en ny kommunallag. Jag har i ett särskilt yttrande till principbetänkandet ”Aktivt folkstyre i kommuner och landsting” utvecklat mina stånd- punkter om bl a gränsdragningen politiker— tjänstemän, som också nämns i detta betänkande.

• Sida 132
•  Original

Reservationer