Organisationen under försöket

Fönroendemannaorganjsation

Utbildning delegation

F iske- delegation

Lantbruks delegation

Styrelse

S Rennärings-

delegation

Bostads— delegation

Råd för kommu— nikationsfréigor

Tjänstemannaorganisation

Landshövding Länsrzid Länsråd

Kansli

Enheter

Rätts Kommunikations . Regionalekonomisk Plan Kulturminncsvåirds Bostads Natun'ärds l.:intmåitcri Länsvclminär

Lantbruks

Rennz'in'ngs Fiske

Utbildnings

Föi'svzn's Låinspolischcf Administrativ

• Sida 48
•  Original

• Sida 49
•  Original

4 SAMVERKAN MELLAN LÄNSSTYRELSE OCH ANDRA REGIONALA ORGAN

4.1 Samverkansformer

Vi bör enligt våra direktiv — förutom att beakta er— farenheterna från Norrbottenförsöket — även ta till vara erfarenheterna från andra län där nya former för en utvecklad samverkan mellan olika verksamhetsområden

prövas.

Genom förordningen om regionalt utvecklingsarbete från 1982 gavs länsstyrelsen bl.a. i uppgift att svara för en bred samordning av såväl regionala organ som kommu— ner. Till sitt förfogande fick länsstyrelsen regional— politiska medel. Bl.a. dessa förändringar har inneburit att länsstyrelserna under senare år börjat arbeta bre— dare inom länet och i de flesta fall utvecklat och in— stitutionaliserat sina kontakter. I propositionen om försöksverksamhet med samordnad länsförvaltning upp— märksammades särskilt utvecklingsarbetet i Söderman— lands län.

Det utvecklingsarbete som bedrivs i Södermanlands län syftar till att genom en förbättrad samverkan mellan de statliga länsorganen forma en gemensam och samlad läns— politik. Som ett led i utvecklingsarbetet strävar läns— styrelsen efter att förnya, effektivisera och vitalise— ra sin egen organisation med utgångspunkt i en grundsyn

för länsstyrelsearbetet.

• Sida 50
•  Original

Utvecklingsarbetet i Södermanlands län utvärderades 1985 av LON. I rapporten sägs bl.a. att effekterna av förändringsprocessen bedöms kunna underlätta ytterliga— re organisationsförändringar. LON ser dock inte Norr— bottenmodellen och Sörmlandsmodellen som konkurrerande modeller. Om Norrbottenmodellen genomförs i landet i övrigt bör den kompletteras med en samverkan med fort— farande fristående länsorgan. LON säger sammanfatt— ningsvis att Sörmlandsmodellen är en bra modell för en

sådan samverkan.

Även Kronobergs län har nämnts som ett föregångslän då det gäller ett utvecklat regionalt samarbete. Vi har tagit del av ett omfattande skriftligt material angåen— de Kronobergsmodellen, samt dessutom fått en muntlig redovisning av företrädare från länsstyrelsen om for—

merna för samverkan i Kronobergs län.

I den promemoria som därvid överlämnades till utred— ningen beskrivs Kronobergsmodellen i huvudsak på föl— jande sätt.

Samarbetet mellan olika länsorgan har sedan länge fun— gerat bra. Projektarbetsformen har ofta använts i arbe— tet för länets utveckling. Samordningen mellan de stat— liga länsorganen i det löpande arbetet har förbättrats genom att länsstyrelsen utsett särskilda kontaktmän som följer länsorganens verksamhet. I ett s.k. länssamråd möts olika regionala organ fyra till fem gånger om året och informerar varandra om verksamheten och diskuterar aktuella frågor. Våren 1985 samlades förtroendemän och chefstjänstemän från kommuner och länsorgan för att diskutera en gemensam strategi för länets utveckling. Detta arbete har fortsatt med en översyn av målformule— ringar för länets utveckling.

• Sida 51
•  Original

Enligt dokumentet är syftet med Kronobergsmodellen att söka finna den organisation av arbetet för länets in— tressen som ger största effektivitet. "Det är önskvärt att länsstyrelsen kan få ett samlat grepp om arbetet för länets utveckling. Det är då nödvändigt att i mo- dellen inlemma så många regionala organ som möjligt och att låta arbetsuppgifterna, inte organisationsstruktu— ren, styra arbetets uppläggning. På sikt kan därmed en förändrad organisation växa fram som är anpassad till Kronobergs läns förutsättningar och problem." Kronobergsmodellen sammanfattas i följande fem punkter:

1. Gemensam grundsyn i för länet viktiga frågor och ut—

vecklande av en länsprofil. 2. Samverkan i för länets utveckling angelägna frågor.

3. Enhetligt uppträdande i kontakter med kommuner, nä— ringsliv, organisationer m.m. i frågor, som berör olika länsorgan.

4. Administrativ samordning så långt detta är prak— tiskt, effektivt och grundat på verkliga besparing— ar.

5. Vid länsmyndigheternas samverkan med sin centrala myndighet bör beaktas den länssamverkan som genom— förs enligt ovan.

Länsstyrelsens styrelse har i ett måldokument lagt fast en gemensam grundsyn för länets utveckling. Behovet av åtgärder för länets utveckling bereds i det s.k. läns— samrådet. Detta består av chefstjänstemän/motsv. i länsstyrelsen, landstinget, länsskattemyndigheten, byggnadsstyrelsen, fiskenämnden, högskolan i Växjö, re— gementet, kronofogdemyndigheten, lantbruksnämnden,

• Sida 52
•  Original

länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, länsskolnämnden, skogsvårdsstyrelsen, Smålands Turistråd—Kronoberg, ut— vecklingsfonden, Vägförvaltningen, överlantmätarmyndig— heten, yrkesinspektionen samt kommunförbundets länsav—

delning.

Länsstyrelsens styrelse har vidare fastställt följande prioriterade nyckelområden för länets utveckling och målen för insatserna inom dessa:

— industriutveckling

- en levande landsbygd

— utbildning och forskning

— kommunikationerltransporter

— marknadsföring av länet.

I olika projektgrupper ingår representanter för berörda länsorgan, myndigheter, landsting och kommuner. Grup— pens medlemmar samordnar projektresurserna från de i projektet ingående organen. Samtidigt samordnas, i första hand inom den statliga sektorn, så långt möjligt personalutbildning, personalpolitik, administration,

resetjänst, ADB etc.

I de länsnämndsärenden, som är av regionalpolitisk be— tydelse, föredras underlaget i länsstyrelsens styrelse av respektive länsmyndighet samtidigt som länsstyrel— sens regionalekonomiska enhet föredrar förslag till beslut/yttrande. I övrigt behandlas ärendena i. läns—

nämnderna.

Vi har vidare tagit del av den utvärdering av Krono— bergsmodellen som har gjorts av fil. dr. Björn Beckman vid statsvetenskapliga institutionen, Lunds universi— tet. Den formella grundsynen bedöms i hans rapport En

studie av Kronobergsmodellen (Länsstyrelsens informa—

• Sida 53
•  Original

tion 1987:6) ha varit alltför bred och översiktlig för att vara styrande. Efter att ha konstaterat att samar— betsklimatet är gott i Kronobergs län och att man uti— från länets förutsättningar nått goda resultat utmynnar rapporten i att modellen kan ses som ett försök att lö— sa motsättningarna mellan sektorsintressen och kraven på regionalt handlingsutrymme. Ytterst gäller det frå— gan om statsförvaltningen skall grunda sig på en sekto—

riell eller en områdesorienterad strategi.

Arbetsgruppen C 1986:C pekade på de stora likheterna mellan det utvecklingsarbete som bedrivs i Söderman— lands län och i Kronobergs län. Dessa modeller bör främst ses som ett gediget sätt att utarbeta en för lä— net gemensam grundsyn. I rapporten sägs vidare att de slutsatser LON dragit beträffande samverkansformerna i Södermanlands län i allt väsentligt även gäller Krono— bergs län. "Det är med andra ord inte möjligt att se någon av dessa modeller för intensifierad länssamverkan som egentliga alternativ till en organisatorisk samord— ning av vissa statliga länsmyndigheter. Däremot bör den större bredden i samverkan enligt de nämnda modellerna och inte minst sättet att samarbeta i projektform komma att utgöra ett viktigt komplement till en organisato— risk förändring."

4.2 Vår bedömning

I de flesta län pågår försök med samordning av förvalt— ningens uppgifter för att utveckla länet, undvika dubbelarbete, använda gemensamma resurser, dra åt samma håll etc.

LON har i en promemoria som presenterats för kommittén redovisat svar på en enkät om länsstyrelsernas samver— kan med länsnämnder och andra regionala myndigheter.

• Sida 54
•  Original

Vanligast sker det i form av en chefsnämnd där regio— nala organ ingår. Nästan samtliga länsstyrelser redo— visar att samverkan sker med länsnämnder och andra re— gionala organ samt även med landsting och kommuner i länsprogramarbetet. I ett flertal län har en gemensam inriktning eller grundsyn för länet arbetats fram eller

diskuterats.

Materialet visar att ett ökat initiativtagande inom de olika länsorganen till utvidgad samverkan av motsvaran— de typ som i Södermanlands och Kronobergs län förekom— mer även i de flesta övriga län. Dock är det utifrån materialet inte möjligt att läsa ut vilka resultat som

nåtts eller att jämföra resultaten.

Vi anser att ett samarbete av det slag som förekommer såväl i Kronobergs och Södermanlands län som i flerta— let övriga län är ett mycket viktigt inslag i länssty— relsens regionalpolitiska arbete grundat på 1982 års förordning om regionalt utvecklingsarbete. De projekt— medel länsstyrelserna haft till sitt förfogande har in- neburit möjlighet att även ekonomiskt stödja olika sam—

verkansprojekt.

Att länsstyrelserna på detta sätt intagit en mer aktiv och central roll när det gäller att samordna och leda utvecklingsinsatserna i länet ser vi som ett väsentligt inslag i samhällsutvecklingen. Det är viktigt att läns— styrelserna framgent vidareutvecklar denna roll och att en gemensam grundsyn och dess värderingar är väl för— ankrad som en övergripande strategi för utvecklingsar— betet i länen. Arbetet förutsätter ett brett deltagande av länets olika aktörer inom samhällsplaneringens om— råde.

Utgångspunkten i det utvecklingsarbete som bedrivs med

intensifierad länssamverkan är att ta till vara viljan

• Sida 55
•  Original

till samverkan mellan politiker och tjänstemän i olika regionala organ. Formerna för samarbete varierar liksom resultaten. En samverkan utifrån en gemensam verksam— hetssyn, som utformas under ett så brett deltagande som möjligt, är en bas på vilken verksamhetsplaneringen bygger. Dock kan detta inte ses som ett alternativ till en organisatorisk samordning av vissa statliga länsmyn— digheter. Mycket av det utvecklingsarbete som bedrivs, ofta utifrån en gemensam grundsyn, kan snarare ses som en process, där inriktningsresonemangen är en förbere— dande ansats som kan utvecklas i ett gemensamt arbete mellan en samordnad förvaltning och med länsförvalt— ningen samverkande organ. Eftersom samverkan sker med långt fler myndigheter än som kan bli aktuella för en organisatorisk samordning kommer en samverkan utefter den inslagna vägen att vara en viktig del i de nya länsstyrelsernas arbete även framgent.

• Sida 56
•  Original

• Sida 57
•  Original

5 PRINCIPIELLA ÖVERVÅGANDEN

5.1 Utgångspunkter

Hur den statliga länsförvaltningen i framtiden ska se ut bör bedömas med hänsyn till samhällsutvecklingen i stort, men självklart också vila på en analys av de speciella förutsättningarna inom olika samhällssekto— rer. Mycket har hänt sedan staten byggde upp sina star— ka sektorsorganisationer för att genomföra stora sam— hällsreformer (en skola för alla, en kraftfull rationa— lisering av jordbruket, god tillgång på bostäder med hög standard). Det ter sig idag i många fall mer vik— tigt att över traditionella områdesgränser finna prak— tiska lösningar på mångdimensionella problem. En sek— torsuppdelad statlig representation i länen gagnar inte dessa nutida syften. Samtidigt är det viktigt att ett fortlöpande samspel sker med de centrala sektorsmyndig— heterna för att den nya länsstyrelsen skall bli en ak— tiv part i förverkligandet av den nationellt beslutade

politiken. Hur detta samspel bör utformas, utvecklas närmare i avsnitt 7.

Regionalpolitikens mål är att, som vi tidigare fram— hållit, att skapa förutsättningar för en balanserad be— folkningsutveckling i landets olika delar och att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var i landet de bor. De regionalpolitiska med— len har efterhand utvecklats så att det inte längre bara är en fråga om att fördela, utan jämväl en fråga

om att mobilisera resurser utifrån de särskilda förut—

• Sida 58
•  Original

sättningar som gäller i landsdelen. Detta förutsätter en stark och kompetent sammanhållande part i regioner— na. Det finns goda förutsättningar att ytterligare ut—

veckla länsstyrelserna i den önskade riktningen.

En breddad länsstyrelse med utvecklat förtroendemanna— inflytande kan enligt vår mening verksamt bidra till en nödvändig förstärkning av regionala och lokala aspekter i samhällsförvaltningen. Ett större hänsynstagande till skiftande förhållanden i landets olika regioner är mo— tiverat. Att detta låter sig förenas med den nationella politikens krav på enhetlighet, när enhetlighet är mo— tiverad, visar erfarenheterna från de verksamheter som redan idag ingår i länsstyrelsernas ansvarsområde. Vi har inte mött några uttalade krav på att bygga upp sär— skilda regionala sektorsorganisationer för t.ex. miljö— vård, socialtjänst, kulturminnesvård, fysisk planering

eller civilt försvar.

Som vi redovisat i avsnitt 4 pågår i de flesta län för— sök med intensifierad länssamverkan för att utveckla länet, undvika dubbelarbete, använda gemensamma resur— ser osv. Vi instämmer i de slutsatser som arbetsgruppen C 1986:C dragit. Det är med andra ord inte möjligt att se de olika modeller för utvecklad länssamverkan som egentliga alternativ till en organisatorisk samordning av vissa statliga länsmyndigheter. Däremot bör den större bredden i samverkan enligt de olika modellerna och inte minst sättet att samarbeta i projektform komma att utgöra ett viktigt komplement till en organisato—

risk förändring.

En förstärkt länsstyrelse bör inte heller ses som kon— kurrent till de självständiga och numera resursstarka kommunerna till vilka en fortsatt decentralisering bör

ske.

• Sida 59
•  Original

De utvecklingsuppgifter som bör tillkomma länsstyrel— serna bör handla om kommunövergripande frågor och/eller ha inslag av statlig myndighetsutövning, bl.a. i form av tillsyn över hur kommunerna bedriver sin verksam— het. Detta är särskilt betydelsefullt då alltfler ar— betsuppgifter förs över till kommunerna och rättssäker—

heten måste garanteras.

Värdet av försöket i Norrbotten begränsas av att det just rör sig om ett försök, med inbyggd förutsättning att man lätt skall kunna återgå till det gamla. Vid en landsomfattande reform hör bättre förutsättningar ska— pas för verkligt genomslag av de idéer som ligger bakom samordningen. Vi återkommer till detta i avsnitt 10 om

vissa genomförandefrågor.

Reformen måste enligt vår uppfattning utgå från förut— sättningen att det är flera länsmyndigheter som går samman i en samordnad länsförvaltning. Det är flera in— tressen som skall samordnas i en ny organisation och berika den. Det bör utarbetas en gemensam syn på ut— vecklingsfrågorna och en gemensam verksamhetsidé för den nya förvaltningen. Det gäller alltså dels att få den nödvändiga regionala anpassningen i sektorsorganens verksamheter, dels att få till stånd en samordning i tid och rum av olika insatser.

5.2 Ändrade förutsättningar

Den statliga länsförvaltningens struktur vilar på de förutsättningar, möjligheter och problem som var aktu— ella när den byggdes upp. Det var i hög grad en fråga om att för olika samhällssektorer kraftsamla resurser i effektiva genomförandeorganisationer. Idag är de krav som ställs på den regionala nivån till stora delar

annorlunda, vilket bör påverka verksamhetens organisa—

• Sida 60
•  Original

tion. De kraftsamlingsinsatser som idag bedöms mest an— gelägna — t.ex. miljöskydd eller trafikplanering — är av tvärsektoriell karaktär. Länsförvaltningens uppgif- ter påverkas också av att de som berörs av åtgärderna — framför allt kommunerna — har en helt annan egen styrka

än tidigare.

Hur ser alternativet ut om man låter det vara vid det gamla? Strukturförändringar i någon form torde vara ofrånkomliga. En alternativ organisationsform som på senare tid har aktualiserats från olika håll, är att sektorerna skapar sina egna regionindelningar, utifrån sina diskussioner om målen för verksamheten, behoven av effektivare ledning, resursutnyttjande, utvecklings— och utbildningsverksamheten samt de övriga omständighe—

ter som leder till förslag om regionindelning.

Sett från länets synpunkt är det inte önskvärt att flera sektorer skapar regionindelningar som skiljer sig från länsindelningen. En sådan utveckling leder till minskat förtroendemannainflytande, kan leda till en ökad sektorisering av den statliga verksamheten och strider mot de intentioner som ligger bakom reformarbe— tet med en samordnad länsförvaltning. Nackdelarna för andra sektorer och myndigheter i samhället är uppen-

bara.

En betoning av en länssamordning innebär inte att den nya länsstyrelsen skall fästa mindre uppmärksamhet på nationella mål än vad länsstyrelse och länsnämnder gör i dag. Sektorsvisa uppföljningar av nationellt besluta— de mål blir en viktig uppgift för den nya länsstyrel—

sen.

• Sida 61
•  Original

5.3 Förtroendemannainflytande

Den utvecklade modell för förtroendemannainflytande som nu tillämpas i Norrbotten har, enligt utvärderingarna därifrån, fått i huvudsak goda vitsord. Bl.a. har tidi— gare kritiserade "korporativa" inslag försvunnit och nominerings— och utnämningsförfarandet renodlats. Det har blivit tydligare att förtroendemännen har ett poli—

tiskt grundat mandat.

Vi föreslår, efter en genomgång i ett särskilt avsnitt (8), att förtroendemannainflytandet utvecklas ytterli— gare på den grund som lagts i Norrbotten, men med vissa

förändringar och förtydliganden.

5.4 Organisationsförändring

Länsförvaltningens struktur är huvudämne i detta betän— kande. En organisationsförändring kan motiveras som en anpassning till omvärldsförändringar som redan skett eller som en förändring som syftar till att bättre passa de förhållanden som man antar kommer att gälla i en överblickbar framtid och genom vilken man aktivt vill påverka utvecklingen. Ifråga om länsförvaltningen kan båda syftena vara tillämpliga beroende på vilka delar eller aspekter som betraktas.

Det tar tid att förbereda och genomföra en organisa— tion, särskilt om den berör många parter. Under den ti— den händer dessutom mycket annat som påverkar verksam— heten; i form av nya eller omformulerade politiska frå— gor, i form av nya lagar, förändringar i uppfattningar och intressen, etc.

Det är inte bra om nya låsningar ersätter gamla. Det är däremot bra om önskade tyngdpunktsförskjutningar blir så tydliga att de får styrkraft. Det är främst i tyngd—

• Sida 62
•  Original

punktsförskjutningarna man bör se en organisationsför— ändrings värde. Hårda bindningar får man genom lag— stiftningen, oberoende av organisation, men organisa— tionen "väljer" ändå, så långt lagen medger, att betona verksamhetsdelar eller aspekter, inte minst för att den

alltid lever med knappa resurser och tvingas välja.

vi anser att en samordnad länsförvaltning kan bidra till den decentralisering och den uppbrytning av sek— torstänkandet som riksdagen och regeringen vid upprepa— de tillfällen bedömt vara angelägen. Vi anser därutöver att detta går att förena med att nationella måls genom— slag i verksamheten garanteras, men vill betona att ett huvudsyfte är att stärka de regionala aspekterna.

Vi tror också att en reform kan bidra till att uppfylla vissa särskilda syften på olika samhällsområden som to— nat fram i de senaste årens statsmaktsbeslut eller i den politiska debatten (bättre utnyttjande av samlade utbildningsresurser, förstärkt och förbättrad bostads— planering, samordnad trafikplanering, landsbygdsutveck— ling, miljöhänsyn i alla samhälleliga verksamheter).

Vi vill dock stryka under att en bärkraftig reform bör innehålla vissa inslag som går utöver vad som gällt un— der försöksverksamheten i Norrbottens län. Detta gäller främst en viss utveckling av förtroendemannainflytan— det, samt vissa frågor som hör till reformens genomför— ande. Grundförutsättningarna torde nu vara bättre. En permanent och landsomfattande reform blir inte låst av de begränsningar som hör till en försöksverksamhet. I alla län har också samarbetet mellan länsorganen för— bättrats, bl.a. som förberedelse för en organisatorisk

reform i linje med Norrbottenmodellen.

• Sida 63
•  Original

6 OMFATTNING OCH INRIKTNING

6.1 Inledning

I Norrbottens län utför länsstyrelsen även de uppgifter som i övriga län tillkommer länsskolnämnd, länsbostads— nämnd, lantbruksnämnd, fiskenämnd och länsvägnämnd. Även i statistikfrågor och inom trafikplaneringen har länsstyrelsen en verksamhet som skiljer sig från landet i övrigt. När riksdagen beslöt om just detta verksam— hetsinnehåll, utgick den från förhållandena 1985. Det finns skäl att pröva om förändringar sedan dess skett som är av sådan art att de motiverar andra gränsdrag— ningar vid en landsomfattande reform.

Senare års riksdags— och regeringsbeslut innebär för— ändringar i framför allt skolpolitiken, bostadspoliti— ken och trafikpolitiken. Även jordbrukspolitiken är föremål för omprövning. Dessa områden behandlas i det följande, liksom vissa arbetsmarknadspolitiska frågor, statistik samt lantmäteriverksamhet.

Vi anser att beslutade eller pågående förändringar inte utgör något hinder för en samordnad länsförvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med försöket i Norrbottens län. Vissa beslut, t.ex. på trafikpolitikens område, ansluter tvärtom mycket nära till reformtankarna om

länsförvaltningen.

Vi koncentrerar oss på de områden som behandlas i för— arbetena till Norrbottenförsöket. De är således valda

• Sida 64
•  Original

på grund av att organisationsstrukturen är satt ifrå— ga. Eftersom viktiga delar av länsförvaltningens upp— gifter lämnas utanför, bl.a. de uppgifter av utveck— lingskaraktär som länstyrelsen redan svarar för, blir bilden naturligtvis något skev.

På miljövårdsområdet har uppgifts— och ansvarsfördel— ningen mellan olika statliga och kommunala myndigheter, däribland länsstyrelserna nyligen i grova drag lagts fast av riksdagen. Vi tar därför inte upp området här.

Vi behandlar inte heller länsstyrelsens sociala funk— tion som utretts av särskild sakkunnig i civildeparte—

mentet.

6.2 Utbildningsområdet 6.2.1 Förändrade förutsättningar för skolväsendet

Skolväsendet är en stor och viktig del av den offentli— ga sektorn. Kostnaderna är betydande, både för stat och kommun. En omfattande statlig reglering har hittills präglat verksamheten, vilket haft sin grund i målet att garantera en likvärdig utbildningsstandard i hela lan— det. Det offentliga förnyelsearbetet måste även omfatta skolan, konstaterade styrningsberedningen i sitt betän— kande om ansvarsfördelning och styrning på skolområdet (SOU 1988:20).

Regeringens överväganden och förslag i dessa frågor framgår av proposition 1988/89:4 om skolans utveckling och styrning. Denna proposition behandlas för närvaran— de i riksdagen och beslut väntas under våren 1989. För— slaget innebär bl.a. att kommunerna ges ett ökat ansvar för skolverksamheten. Propositionen aviserar föränd—

ringar som innebär en styrning med färre regler och

• Sida 65
•  Original

tydligare mål. Samtidigt ökar kraven på skolväsendet att nå uppställda mål. En mer målmedveten utvärdering och en effektivare tillsyn av skolornas verksamhet be— tonas. Länsskolnämndernas roll skall enligt propositio— nen framför allt vara tillsyn av att skolverksamheten bedrivs enligt nationellt fastställda mål och riktlin— jer, rådgivning och stöd, planering och samordning.

Genom denna proposition och propositionen (1987/88:102) om utvecklingen av yrkesutbildningen i gymnasieskolan, som antagits av riksdagen, har väsentligt förändrade förutsättningar skapats för den statliga skoladmini— strationen på regional nivå. Förändringarna innebär en ökad tyngd i första hand på tillsyn och utvärdering, i andra hand på åtgärder för en mer aktiv förnyelse av utbildningsutbudet inom gymnasieskolan och den kommuna—

la vuxenutbildningen.

6.2.2 Effektivare tillsyn och utvärdering

Ett viktigt led för att tillse att de nationella målen slår igenom när det lokala ansvarstagandet vidgas är en effektivare tillsyns— och utvärderingsverksamhet. Till— synsbegreppet inom skolväsendet är för närvarande myc— ket brett. Här ingår såväl råd och stöd som kontroll, utvärdering, uppföljning och erfarenhetsåterföring. I proposition 1988/89 4 ges tillsynsbegreppet en mer be— gränsad innebörd, som framför allt är kontrollerande. Samtidigt betonas statens uppföljnings— och utvärde— ringsuppgifter, liksom dess stödjande roll.

Tillsynsfrågorna betonas i nämnda proposition också på så sätt att statens tillsynsansvar inkluderar frågor där kommunerna har ett eget ansvar, t.ex. läromedels— standarden. Propositionen betonar vidare det nära sam—

bandet mellan tillsyn och uppföljning samt vikten av

• Sida 66
•  Original

att detta arbete utgör en del av underlaget för den na—

tionella utvärderingen.

6.2.3 Ansvarsfördelning

Regeringens förslag enligt proposition 1988/89:4 inne— bär att riksdagen och regeringen ska ha det samlade övergripande ansvaret för att bl.a. garantera en lik— värdig utbildning över hela landet. De ska allmänt ange skolverksamhetens mål, inriktning, omfattning och kva— litet. Vidare ska de närmare ange mål och huvudsakligt

innehåll för huvuddelen av undervisningen.

Kommunerna ska ha ansvaret för att organisera och ge— nomföra skolverksamheten, liksom ansvar för att under— visningen bedrivs enligt nationellt fastställda mål och riktlinjer. Inom kommunerna vidgas möjligheten för de enskilda skolorna att "profilera" sig och för föräld—

rarna att välja skola för sina barn.

Riksdagen och regeringen bör få underlag för sina be— slut från den statliga skoladministrationen. Underlagen bör grundas på resultat av forskning, uppföljning, ut— värdering och utredning samt på lokala uppslag och ini— tiativ. Ansvarsfördelningen mellan Sö och länsskolnämn— derna bör vara sådan att Sö svarar för uppgifter som avser hela skolväsendet eller som i övrigt förutsätter en nationell överblick eller sådan kompetens som inte kan finnas på regional nivå. Länsskolnämndernas roll bör i första hand vara att se till att skolan bedrivs enligt nationellt fastställda mål och riktlinjer. Vida— re bör nämnderna på olika sätt stödja lokala Skolmyn— digheter och skolor, planera och samordna utbildnings— utbudet inom gymnasieskolan och den kommunala vuxenut— bildningen, lämna underlag för nationella bedömningar

och utvärderingar samt fullgöra de uppdrag och uppgif—

• Sida 67
•  Original

ter som regeringen bestämmer i särskild ordning. Rege— ringen framhåller i propositionen särskilt betydelsen av stödjande insatser från länsskolnämndernas sida.

Sö bör enligt propositionen ha ett självständigt huvud— ansvar för att en nationell utvärdering av skola och vuxenutbildning kontinuerligt bedrivs. Samtidigt beto— nas den nära samverkan mellan Sö och länsskolnämnderna som erfordras i bl.a. dessa frågor. Sö och länsskol— nämnderna bör enligt propositionen också formulera ge— mensamma, vägledande utgångspunkter för hur tillsynen bör genomföras.

Det centrala respektive det lokala inflytandet utfaller delvis olika för olika delar av skolväsendet. Grundsko— lans uppgift är att ge en allmän medborgarutbildning som syftar till att ge alla invånare grundläggande kun— skaper och färdigheter. Grundskolan bedrivs numera i huvudsak på enhetliga villkor i alla kommuner. Dess roll för den enskilda kommunens framtid och utveckling är därför mindre påtaglig än t.ex. gymnasieskolans. Detta talar enligt propositionen för en relativt stark styrning från riksdagens och regeringens sida.

Situationen beträffande gymnasieskolan och den kommuna— la vuxenutbildningen är delvis en annan. Tillgång till sådan utbildning kan ha stor och avgörande betydelse för en kommuns eller regions framtid. Detta talar för ett mer markerat lokalt och regionalt inflytande. Dessa skolformer är också frivilliga.

Dock finns vissa nationella krav även på dessa skolfor— mer, både innehållsligt och för att t.ex. garantera i huvudsak likvärdig tillgång till utbildning liksom an— passning till arbetsmarknadens behov. För gymnasiesko— lan och vuxenutbildningen gäller dessutom att en stor del av utbildningen är specialiserad. Det är inte möj—

• Sida 68
•  Original

ligt och heller inte rationellt att i varje kommun eller län bygga upp en kompetens för att ta ställning till mål och innehåll för sådana specialiserade delar.

6.2.4 Regional utbildningsplanering

Regeringen har i olika sammanhang uttryckt önskemål om att den regionala utbildningsplaneringen måste samord— nas bättre än idag. I proposition 1987/88 102 anförde utbildningsministern att en strävan är att i ökad om— fattning aktivera länsstyrelserna (som redan idag har författningsreglerade samordningsuppgifter inom områ— det), de utbildningsplanerande myndigheterna samt skol— huvudmännen för att nå en ökad effektivitet vid plane—

ring av det lokala utbildningsutbudet.

I proposition 1986/87:127 om fortsatt decentralisering inom högskolan betonades vikten av att länsstyrelsernas roll i utbildningsplaneringen stärks och att regeringen får större möjligheter att samordna olika regionalpoli— tiska insatser som även innefattar högskoleutbildning— en. Statsrådet uttryckte även en ambition att få till stånd en gemensam planering i varje län mellan gymna— sieskola, komvux och högskolan, en ambition som riks— dagen ställt sig bakom (UbU 1986/87:14, s 14ff).

När det gäller högskoleutbildningen har således läns— styrelsernas uppgifter vidgats under senare år. Delvis har detta skett på länsstyrelsernas eget initiativ, eftersom högskolefrågorna bedömts ha stor betydelse för den regionala utvecklingen. Länsstyrelserna har i många fall använt fria projektmedel för utredningar eller för program att bygga upp "forskarbyar" eller andra verk— samheter som syftar till att skapa bättre förutsätt— ningar för kontakter mellan högskola och näringsliv. Även avvecklingen av högskolans regionstyrelser har på—

• Sida 69
•  Original

verkat länsstyrelserna. Ett av förslagen i prop. 1986/87:127 var att överföra uppgiften att ge underlag för utbildningsplaneringen från regionstyrelserna till högskoleenheterna i samarbete med bl.a. länsstyrelser—

na.

I samma proposition (s 24f) anfördes att lokaliseringen av högskoleutbildning till olika delar av landet i fortsättningen blir en viktig del av regionalpoliti— ken. Vidare framhåller regeringen i propositionen att det är väsentligt att högskoleenheterna i sina anslags— framställningar redovisar ett underlag för sådana åt— gärder. Genom bl.a. det samråd med länsstyrelsen som regleras i förordningen (1982:877) om regionalt utveck— lingsarbete bör detta underlag vara väl förankrat i de aktuella regionalpolitiska riktlinjerna som gäller för länet.

Avsaknaden av en tillräcklig inomregional samordning mellan utbildningsanordnare får negativa konsekvenser också på skolan och vuxenutbildningen och därmed möj— ligheterna att nå olika utbildningsmål. Samordningsbe— hovet kommer att öka ytterligare när elevkullarna i framtiden minskar och det samlade utbildningsutbudet kan komma att överstiga efterfrågan.

Den regionala utbildningsplaneringen är således vik— tig. En betydande del av länsskolnämndernas uppgifter är emellertid av annan art, vilket också framgår av föregående avsnitt där länsskolnämndernas uppgifter med tillsyn, uppföljning och utvärdering gentemot natio— nellt fastställda mål och riktlinjer betonas.

Även andra uppgifter har ett svagare funktionellt sam— band med arbetet kring de länsutvecklande frågorna. En sådan är länsskolnämndernas arbete för handikappade elever. Under senare år har denna verksamhet utökats

• Sida 70
•  Original

kraftigt. Det praktiska arbetet vilar på en princip om integration mellan handikappade och icke handikappade som gäller även för skolan. Även i framtiden bör där— för, enligt vår mening, dessa frågor vara integrerade i den statliga skoladministrationen på regional nivå.

Skolutveckling inom grundskolan är en annan av läns- skolnämndens funktioner som har ett svagt samband med frågor som rör länets utveckling. Arbetet med skolut— veckling bör dock bedrivas integrerat med övriga insat— ser. Av stort regionalt intresse är däremot flera frå— gor som rör gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbild—

ningen och högskolan.

Riksdagens beslut med anledning av regeringens proposi— tion 1987/88z102 om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan innebär att nuvarande sektorsindelning slopas. Skolöverstyrelsen fördelar i princip platserna på länen genom länsramar. Vid en förändring av den re- gionala organisationen övertar länsstyrelsen länsskol— nämndens uppgift att fördela länsramarna på kommunerna.

6.2.5 Sammanfattande omdöme

Skälen för att låta länsskolnämnderna ingå i en samord— nad länsförvaltning har ökat i betydelse genom åren. Utbildningsresurserna är numera ett mycket viktigt in— strument för den regionala utvecklingen. Detta innebär att det ur regional synvinkel är betydelsefullt att kunna påverka vilken typ av utbildning som skall finnas och hur insatser från olika utbildningsanordnare kan

komplettera varandra.

Det finns idag ett område inom utbildningsutbudet där kurser med ungefär samma innehåll kan ges antingen som

fristående kurs inom högskolan eller som specialkurs i

• Sida 71
•  Original

gymnasieskolan. Den senare utbildningen kan dessutom anordnas av gymnasieskolan, komvux eller AMU. Allt detta tillsammans understryker behovet av en samman— hållande instans. Om den kompetens som idag finns hos länsskolnämnderna tillförs länsstyrelserna, förbättras förutsättningarna för att en sådan sammanhållande funk— tion blir skött på ett bra sätt. En del av dagens dubbelarbete försvinner också.

I en framtid som präglas av sviktande elevunderlag på många håll i landet är det väsentligt att samordning sker dels i syfte att rätt utnyttja resurserna, dels i syfte att låta utbildning vara en del i ett samman— hållet utvecklingsprogram för länet så långt den natio— nella styrningen tillåter. Uppgiften att samordna ut— bildningen i länet och att koppla samman denna med den för länet sektorsövergripande regionalpolitiken kan en— ligt vår mening bäst förverkligas genom att samord— ningsansvaret läggs på en ny länsstyrelse med förstärkt kompetens. Detta innebär samtidigt att en ny länssty— relse får ansvar för en mängd andra uppgifter inom ut— bildningsområdet. Den regionala utbildningsplaneringen måste vara integrerad med de andra uppgifter som åvilar den regionala statliga skoladministrationen.

6.3 Bostadsförsörjning och fysisk planering

6.3.1 Ny plan— och bygglag — ny centralmyndighet

Genom den nya plan— och bygglagen PBL (1987:10) och plan— och byggförordningen (1987z383) har kommunerna fått ett större självständigt ansvar för den fysiska

planeringen.

För kommunerna är det viktigt att kunna hålla ihop bos— tadsförsörjning och annan samhällsplanering. Det bör därför vara till fördel för dem att de statliga myndig—

• Sida 72
•  Original

heterna planverket och bostadsstyrelsen slagits samman till det nya plan— och bostadsverket (boverket).

Boverket har bl.a. till uppgift att samordna och utöva uppsikt över hushållningen med naturresurser, att ge råd till kommunerna om översiktlig planering och plane— ring enligt bostadsförsörjningslagen samt att utarbeta översikter och sprida erfarenheter om närmiljöns ut— formning. Man arbetar nu för att förbättra kunskapsför— sörjning och erfarenhetsåterföring inom områdena. Det

sker bl.a. genom att verket

— ger uppföljning och utvärdering större tyngd, — ger samhällsekonomiska frågor och kreditmarknadsfrå— gor ökat utrymme, — samlar övergripande bostadspolitiska frågor till en organisatorisk enhet,

— samordnar bostadslåne— och byggbestämmelserna.

6.3.2 Bostadspolitiska mål och medel

Det tioåriga bostadsförbättringsprogram som riksdagen beslöt om 1983 innebar nya regler för planering och fi— nansiering och angav mål för bostadsbeståndets förnyel—

se:

1. Alla har rätt till en bostad med modern utrustning.

2. Alla har rätt till en bostad som är väl underhållen.

3. Oberoende av ålder eller handikapp har alla rätt till en bostad med god tillgänglighet.

4. Förbättringar i bostadsbeståndet bör främja ett jäm— likt och integrerat boende och ett varsamt omhänder— tagande av kvaliteterna i den befinliga miljön.

5. Energihushållningen skall intensifieras och samord— nas med andra förbättringsåtgärder.

6. Kapaciteten inom byggsektorn skall utnyttjas bättre.

• Sida 73
•  Original

Plan— och bygglagen anger de krav som riktas mot kommu— nerna i markanvändningsbesluten. Att de bostadspolitis— ka_ggh_markpolitiska frågorna hör_samman framgår bl.a. av att PBL, och motivskrivningarna till lagen, återger delar av de 1983 fastställda bostadspolitiska målen som styrande för planläggning och prövning av byggnadslov.

De värderingar som styrt den sociala bostadspolitiken under efterkrigstiden ligger fast också i det senaste riksdagsbeslutet (prop. 1986/87:48, BoU 1986/87:7, rskr. 1986/87 93). Alla skall ha tillgång till en god bostad i en bra miljö till en rimlig kostnad. Riksdagen ansåg samtidigt att det är nödvändigt att se till att inte ny bostadsbrist uppstår. Den inriktning på ombygg— nad och underhåll som markeras i beslutet har dock bli— vit föremål för ny prövning. Riksdagen har med anled— ning av regeringens senaste ekonomisk—politiska propo— sition (1988/89z47) beslutat om åtgärder för att minska antalet ombyggnader till förmån för nyproduktion.

Det finns en rad bostadspolitiska medel, t.ex. fysisk planering och bostadslånegivning, som skall styra ut— vecklingen i den önskade riktningen. Självklart påver— kas bostadspolitiken också i hög grad av andra beslut som inte primärt gäller bostadsfrågor (bl.a. inom ar— betsmarknads—, finans— och penningpolitikens områden).

Den fysiska planeringen

Fysisk planering, som handlar om att ta fram underlag och göra avvägningar mellan olika resursanspråk i geo— grafin, bedrivs både centralt, regionalt och lokalt. Det är främst i kommunerna som det upprättas egentliga planer. Hos länsstyrelserna har planeringen mer formen av programarbete. Kommunerna skall upprätta översikts—

planer, detaljplaner och områdesbestämmelser. De skall

• Sida 74
•  Original

också bedöma om lämplighets— och egenskapskrav uppfylls för byggnader. Länsstyrelsen har skyldighet att lämna

samråd.

En huvuduppgift för boverket är rådgivning om översikt— lig planering. Samordnat med detta bedrivs nu en metod— utveckling för långsiktig planering av bostadsförsörj-

ningen.

Plan— och bygglagen (PBL) samt naturresurslagen (NRL) sätter länsstyrelserna och den regionala nivån i cent— rum för den del av informationsflödet i den fysiska planeringen som rör statens intressen. Länsstyrelsen är statens huvudansvarige för information, råd och syn— punkter till kommunerna beträffande såväl planer som tillståndsbeslut. Omvänt har länsstyrelsen till uppgift att återföra information, kunskaper och erfarenheter till regeringen, boverket och andra centrala myndighe— ter. Denna kunskaps— och informationsförmedlande roll betonas starkare än förr. Den traditionella beslutsfat— tarrollen har tonats ned, framför allt genom att fast— ställelseprövningen av detaljplaner upphört.

Länsstyrelsen är enligt PBL skyldig att yttra sig över kommunernas översiktsplaner. Anmärkningar kan riktas mot en plan om den kan medföra att ett riksintresse en— ligt naturresurslagen inte tillgodoses, om användningen av mark och vatten som angår två eller flera kommuner inte har samordnats på ett bra sätt eller om en bebyg— gelse blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. Läns— styrelsen kan också åberopa de bostadspolitiska målen i ett samrådsyttrande.

I sammanfattning innebär den förändrade fysiska plane— ringen att kommunerna fått ett större egenansvar, att den nya centrala statliga myndighetsstrukturen bör ge

• Sida 75
•  Original

bättre möjligheter till samordning av fysisk planering och bostadsförsörjning, samt att plan— och bygglagen och naturresurslagen ställer nya krav på länsstyrelser— nas arbetsformer med mindre av formell myndighetsutöv—

ning och mer av breda, sektorsövergripande kontakter.

De statliga bostadslånen

Avsikten med de statliga subventionerna är dels att på— verka bostädernas utformning, dels att sänka och utjäm— na kostnaderna — över tiden såväl som mellan olika bo—

stadsformer.

Boverket utfärdar detaljföreskrifter i enlighet med överordnade författningar. Länsbostadsnämnderna svarar för prövning av kostnader och bestämmelsers tillämplig— het samt beslutar om huvudparten av lånen. De förvaltar också utestående lån (under omprövning, se nedan). Kom— munerna prövar lämplighet och beslutar om s.k. mark— villkor.

För några år sedan bildades Statens bostadsfinansie— ringsaktiebolag (SBAB) med uppgift att låna upp medel till lån för bostadsändamål. Förvaltningen av lånen skulle på uppdrag av SBAB även fortsättningsvis handhas av statliga myndigheter. I ett senare ställningstagande (prop. 1987/88:16, BoU 87/88z16, rskr. 87/88 273) be— slutade riksdagen_att SBAB även skall svara för för— valtningen av lånen. Servicen till låntagarna, pantvår— den m.m. bör enligt beslutet även i fortsättningen han— teras regionalt. Riksdagen har därtill (prop. 1988/89:47 FiU 1988/89z10) godkänt att regeringen träffar avtal med SBAB om att bolaget skall utveckla ett ADB—system för låne— och bidragshantering m.m. hos boverket och länsbostadsnämnderna.

• Sida 76
•  Original

Om de statliga bostadslånen kan sammantaget sägas att lånestrukturen är komplicerad och att hanteringen där— för blir resurskrävande. Det beror bl.a. på att gamla låneformer lever kvar under lång tid. Med överflytt- ningen av låneförvaltningen till SBAB, och ADB—stöd vid hanteringen, följer möjligheter till administrativ ra— tionalisering. Mer betydande rationaliseringsvinster torde dock förutsätta ytterligare förenklingar i regel—

verket.

Kommunernas bostadsplanering

I bostadsförsörjningslagen (1947z523) regleras kommu— nernas planeringsskyldighet. Efter ändringar under se— nare år markeras tydligt att planeringsskyldigheten av— ser bostadsförsörjningen i dess helhet, att den skall bedrivas i syfte att alla i kommunen får en bostad av god kvalitet samt att ändamålsenliga åtgärder för bo— stadsförsörjningen förbereds och genomförs. De nya kra— ven har framför allt sin grund i en vilja att förbättra förhållandena för gamla, handikappade och långvarigt

sjuka.

I anslutning till förändringar i lagen 1985 har rege— ringen också beslutat att kommunerna, efter kommunfull— mäktiges beslut om bostadsbyggnadsprogram, skall lämna en särskild redovisning till respektive länsbostads— nämnd. Det ger en grund för länsbostadsnämndernas till—

syn.

I budgetpropositionen 1987/88 100 konstateras att sta— tens ansvar i huvudsak är att ge kommunerna ekonom_ska

och legala förutsättningar för bostadsförsörjningen:

"Det är alltså kommunernas ansvar att utnyttja de bo— stadspolitiska medel staten tillhandahåller på det sätt

• Sida 77
•  Original

som är lämpligt med hänsyn till förutsättningarna i varje enskild kommun. Utvecklingen av bostadsbyggande och avvägningen mellan olika bostadsförsörjningsåtgär— der kommer ytterst att bero på hur kommunerna tar detta

ansvar."

Försök med vidgad kommunal beslutsrätt

Det pågår försök med ökat kommunalt självstyre i s.k. frikommuner. Vad gäller plan— och byggområdet har fri— kommunernas önskemål om befrielse från statlig styrning i stort tillgodosetts i PBL, vilket innebär att alla kommuner får del av den minskade detaljregleringen.

Vad gäller bostadslån har kommunerna redan beslutande— rätten för bostadsanpassningsbidrag utan kombination med bostadslån eller förbättringslån. Försök har bedri— vits eller bedrivs med kommunal beslutanderätt om lån till småhus som skall bebos av den sökande och kombine— rade lån och bidrag till bostadsanpassningsåtgärder. Kommunal beslutanderätt om statligt stöd till vissa förbättringsåtgärder i bostadshus (t.ex. räntebidrag till s.k. ROT—åtgärder) har även ingått i försöken.

I utvärderingar av försöken menar RRV (1986:225 och 1987:1581) att inget talar emot att länsbostadsnämnder— na skall få ge de kommuner som önskar, och som har kom— petens och resurser, rätt att besluta om lån till lån— tagarbyggda småhus under insyn av länsbostadsnämnder— na. Sådan rätt bör dock inte lämnas till kommuner med liten byggverksamhet enligt RRV som även menar att bo— stadslån i kombination med bostadsanpassningsbidrag inte är lämpliga för kommunalt beslutsfattande.

När det gäller beslutanderätt om vissa förbättringsåt— gärder delar RRV den allmänna uppfattningen bland läns—

• Sida 78
•  Original

bostadsnämnderna att kommunerna kan besluta. Olikheter i tolkningen av bestämmelserna kan avhjälpas genom bättre informationsutbyte. I försöken har administrati— va vinster gjorts hos nämnderna, men det är bara i storstadslänen med stora ärendemängder som någon bety—

dande avlastning skett.

RRVs granskning har skett mot bakgrund av gällande reg— ler och slutsatserna om vidgat kommunalt beslutsfattan—

de är därför också försiktiga.

I frågan om att överföra beslutanderätt för statliga bostadslån till kommunerna, bör god hushållning med statens resurser vara vägledande. Ett aktivt förnyelse— arbete med sikte på att ytterligare vidga beslutande— rätten för kommunerna bör, enligt vår mening, fortsätta så långt det är möjligt. Om beslutanderätten sålunda kan delegeras i större omfattning får statens regionala myndighet i stället till huvuduppgift att bedriva till— syn i syfte att bevaka bl.a. hushållningen med statens

resurser .

6.3.3 Sammanfattande omdöme

De mål som satts upp för bostadsbyggande och markan— vändning berör varandra. De styrmedel som finns används för att uppfylla syftena inom båda områdena. De påver- kar och påverkas i sin tur av åtgärder som gäller t.ex. miljöskydd, sysselsättning eller social utveck—

ling.

Den kunskapsinsamling som är nödvändig för den fysiska planeringen och bostadsförsörjningen är i vissa delar gemensam. Informationskanalerna fungerar emellertid inte överallt helt bra i dag. Det har ibland blivit

nödvändigt att bygga upp särskilda mellankommunala or—

• Sida 79
•  Original

gan, där statliga myndigheter kan vara representerade, för att få till stånd ett nödvändigt informationsut— byte. Detta är tydligast i storstadsområdena (ex. Stor— stockholms planeringsnämnd). Särskilda organisatoriska lösningar i bl.a. Stockholmsområdet (där även landstin— get har uppgifter i den fysiska planeringen) har varit motiverade. Regeringen har tillkallat särskilda delega— tioner i Stockholm och Göteborg med uppgift att samord— na statens och kommunernas åtgärder för att öka nybygg— andet av bostäder i dessa områden. I landet i övrigt bör finnas goda möjligheter till smidigare arbetsorga— nisation utan så speciella lösningar. Enklare kontakter inom ett län underlättar dessutom de ibland nödvändiga kontakterna över länsgränserna.

Med bildandet av boverket har ansvaret för mark— och bostadspolitiska instrument förts samman centralt. Inom flertalet kommuner arbetar man redan på ett integrerat sätt. På regional nivå har inga motsvarande förändring— ar skett. Vad gäller den fysiska planeringen har emel— lertid ansvarsfördelning och arbetsformer ändrats till följd av PBL.

Det är uppenbart önskvärt att organisatoriskt samla det statliga regionala ansvaret för fysisk planering och bostadsförsörjning inom den nya länsstyrelsen. Det finns viktiga avvägningar att göra i ärenden som berör mer än en kommun och där bostadsplaneringen påverkas av t.ex. arbetsplatsers lokalisering eller planer för tra— fiken. Det är inte fråga om att återta det ansvar som nu lagts på kommunerna, utan om att använda de instru— ment som framför allt plan— och bygglagen ger, i dialog med kommunerna.

övervägande skäl talar för att länsbostadsnämndernas uppgifter bör höra till de nya länsstyrelserna. Att på sikt inrymma den löpande låneförvaltningen, som är en

• Sida 80
•  Original

artfrämmande verksamhet i en ny länsstyrelse är inte självklart. Det får därför förutsättas att organisa- tionsförändringen kan genomföras på ett sådant sätt att den inte hindrar en annan lösning för den löpande låne—

förvaltningen.

Länsstyrelserna bör i sin sammanhållande roll, och i enlighet med intentionerna i PBL, kunna representera medborgarintresset i frågor som berör flera kommuner eller som kräver grannlaga avvägningar av annan natur. För storstadsområdena har regeringen markerat att de nya särskilda bostadsdelegationerna bör få ytterligare möjligheter att påverka byggandets inriktning inom sina regioner. Enligt vår uppfattning finns behov av kommun— övergripande bebyggelseplanering även i övriga landet, vilken där bör kunna fullgöras inom länsstyrelsens ram.

6.4 Kommunikationer

6.4.1 Samlad trafikplanering

Enligt riksdagens beslut (rskr. 1987/88:159, TU 1987/ 88:13) med anledning av regeringens proposition (1987/ 88:50) om trafikpolitiken inför 1990—talet skall på länsnivå upprättas särskilda planer för investeringar i länstrafikanläggningar. Det kan röra sig om vägar och gator, spår för kollektivtrafik, trafikledningssystem, terminaler, länsjärnvägar m.m. Planeringsarbetet sam— ordnas av vägverket. Planerna skall fastställas av länsstyrelsen. Processen påminner om den som redan idag tillämpas för väginvesteringar. Beredning sker på läns— nivå av ett särskilt samordningsorgan som består av företrädare för länsstyrelsen, vägverket, trafikhuvud— mannen, banverket och statens järnvägar. Samordningsor— ganet är ett tjänstemannaorgan. För kanslifunktionen, d.v.s. det praktiska arbetet, svarar Vägförvaltningen.

• Sida 81
•  Original

I Norrbottens län har länsstyrelsen övertagit länsväg— nämndens uppgifter. För ändamålet finns ett särskilt råd för kommunikationsfrågor, sammansatt av förtroende- valda, som breddat sitt ansvarsområde till att gälla även andra trafikanläggningar än vägar. Länsstyrelsen har till uppgift att följa och påverka utvecklingen inom olika kommunikationsområden. En enhet för kommuni— kationsfrågor har också inrättats. Möjligheten att göra samordnade överväganden har även förbättrats genom att länsstyrelsen fått möjlighet att hos regeringen begära omprövning av beslut av affärsverk som rör lokalisering av en anläggning eller fördelning av resurser inom lä— net, om länsstyrelsen finner detta strida mot de egna regionala målen. Länsstyrelsen har således fått ökade möjligheter att följa och få gehör för sina synpunkter i järnvägs—, luftfarts— och sjöfartsfrågor. Aven post— och teletrafiken ingår i de transportstudier som är en del i den regionala utvecklingsplaneringen.

Riksdagens trafikpolitiska beslut ligger mycket väl i linje med Norrbottenmodellens intentioner. Länsstyrel— sen i Norrbottens län har efter hemställan hos rege— ringen erhållit en ändring i sin instruktion med inne— börd att länsstyrelsen kan bestämma att någon tjänste— man vid länsstyrelsen i stället för vägdirektören skall vara föredragande i sådana ärenden som avser upprätt— ande och fastställande av planer för länstrafikanlägg— ningar (se SFS 1988:1402). Man har också beslutat sig för att skapa ett gemensamt kansli med resurser från Vägförvaltningen och länsstyrelsens kommunikationsen— het.

Riksdagen har konstaterat att valet mellan väginveste— ringar, järnvägsinvesteringar och anläggningar för kol— lektivtrafik så långt möjligt bör ske utifrån ett sam— lat perspektiv i regionen. En konsekvens av detta bör, enligt vår mening, vara att beredningsarbetet läggs på ett organ som i sin övriga verksamhet inte har att be—

• Sida 82
•  Original

vaka bara en speciell sektor inom transportsystemet. Vi anser att länsstyrelsens ansvar i trafikplaneringsfrå— gor bör förstärkas och den nya samordnade länsförvalt— ningen ges en roll på kommunikationsområdet som i stort motsvarar den som gäller i försökslänet, men med den ändringen att samordningsorganets kanslifunktion flyt— tas från vägförvaltningen till länsstyrelsen. En prak— tisk innebörd av detta är att någon eller några kvali— ficerade handläggare rekryteras till länsstyrelsen och att personalstyrkan hos Vägförvaltningen i motsvarande

mån minskas.

Enligt länsstyrelseinstruktionen skall vägdirektören vara föredragande i ärenden om allmänna vägar, om väg— märken och säkerhetsanordningar samt om statsbidrag till väg— och gatuhållning, till byggande och drift av väg— och gatuanläggningar för kollektiv persontrafik, till byggande av spåranläggningar, terminaler och vänt— hallar för lokal och regional kollektiv persontrafik, till investeringar i trafiksignalanläggningar, byggande

av cykelleder eller till enskild väghållning.

I linje med att länsstyrelsen ges rollen som samordnare av investeringar i trafikanläggningar bör enligt vår mening paragrafens lydelse ändras, så att länsstyrelsen får bestämma i vilka kommunikationsfrågor som vägdirek— tören skall vara föredragande. För att säkerställa ett inflytande från vägverket kan en instruktionsbestämmel— se för länsstyrelserna utformas så att samråd måste ske innan man lägger fast besluts— och handläggningsord— ningar. I andra trafikfrågor bör föredragningsansvaret

åvila länsstyrelsens personal.

Den rådgivningsfunktion som länsvägnämnden fyller inför länsstyrelsens beslut om väginvesteringar har ifråga— satts. Med riksdagens beslut om samlad trafikplanering

följer att länsvägnämndens uppgift blir än mer tveksam.

• Sida 83
•  Original

Länsvägnämnden bör enligt vår mening avvecklas och en nämnd för kommunikationsfrågor inrättas inom länssty— relsens ram. 6.4.2 Trafiksäkerhet

Vi anser att en kommunikationsfunktion inom länsstyrel— sen även bör handlägga regionala trafiksäkerhetsfrågor.

Trafiksäkerhetsverkets (TSV) trafiksäkerhetsråd, i vil— ket ingår cheferna för centrala myndigheter och organ som är engagerade i trafiksäkerhetsarbetet, fastställde år 1986 riktlinjer för den regionala samordningens or— ganisation och arbetsområden.

Särskilda samordningsgrupper finns i alla län. I grup— perna ingår företrädare för de länsmyndigheter och or— ganisationer som har en betydelsefull roll i trafiksä— kerhetsarbetet såsom TSVs distrikt, länsskolnämnd, po— lismyndighet, vägförvaltning, trafiksäkerhetsförbund m.fl. Trafiksäkerhetsverkets distriktskontor sköter normalt kanslifunktionen,

Avsikten med länssamordningen är att man utifrån res— pektive läns speciella förutsättningar skall formulera mål för trafiksäkerhetsarbetet och ta fram ett gemen— samt åtgärdsprogram.

Enligt trafiksäkerhetsrådets uppfattning kan ansvaret för den regionala samordningen i princip åvila endera TSVs distrikt (sju st) eller länsstyrelsen.

För länsstyrelsealternativet talar enligt vår mening att de flesta samarbetsparterna är länsvis organisera— de. Länsstyrelserna har också i de flesta fall redan åtagit sig att leda verksamheten, med landshövdingen eller dennes ställföreträdare som ordförande.

• Sida 84
•  Original

Länsstyrelsen är den regionala myndighet som i första hand kontaktas när en akut större trafiksäkerhetsfråga aktualiseras. Länsstyrelsen har rätt att utfärda lokala trafikföreskrifter. Polisens trafikövervakning är di— rekt knuten till länspolischefen/länspolismästaren. Trafiksäkerhetsfrågorna är därtill väsentliga i sam— hällsplaneringen i övrigt. Självklart är sambanden starkast med den övriga trafikplaneringen, men berö— ringspunkter finns också med t.ex. miljöskyddet. Så har t.ex. länsstyrelserna nyligen fått rätt att under vissa omständigheter av miljöskäl besluta om sänkta hastig—

hetsgränser.

Vi anser det vara lämpligt att länsstyrelserna också handlägger regionala trafiksäkerhetsfrågor. Samord— ningsansvaret bör komma till uttryck i länsstyrelseins— truktionen. Ett nära samarbete med TSVs distriktskontor

bör etableras.

6.4.3 Bil— och körkortsregister

Frågor om samverkan mellan TSV och länsstyrelserna och behoven av översyn av den nuvarande registerverksamhe— ten i olika hänseenden — reglernas innehåll, organisa— tionen och finansieringen — har behandlats ingående i flera utredningar, t.ex. i avställningsutredningens be— tänkande Ds K 1985z6, Avställning i bilregistret.

I en rapport från TSV (1987—03—24) angående en treårig budgetram för verket redovisas nuvarande samarbetsfor— mer, utvecklingen av informationssystemet (med t.ex. möjlighet till direktåtkomst och uppdatering av regis- terinnehållet för bilhandlare, försäkringsbolag m.fl.) samt vissa andra förändringar som kommer att ske de närmaste åren. Mot bakgrund av de nya förutsättningar som följer av framför allt teknikutvecklingen föreslår

• Sida 85
•  Original

TSV en översyn av den nuvarande organisationen för bil—

registrering, körkort och vägtrafikskatt.

Det kan inte uteslutas att annan huvudman än länssty—

relsen eller TSV kan vara lämplig.

Vi gör emellertid den bedömningen att frågan endast in— direkt berör vårt utredningsuppdrag och då närmast gäl— ler att det skulle kunna vara till fördel för en läns— styrelse med ny inriktning att kunna kraftsamla sig till sina huvuduppgifter. För ett ändrat huvudmannaskap krävs att klara fördelar kan redovisas. Detta förutsät—

ter ytterligare utredning.

6.4.4 Sammanfattande omdöme

Riksdagens trafikpolitiska beslut, som ger länsstyrel— serna en sammanhållande beslutsfunktion för investe— ringar i regionala trafikanläggningar, bör få en mot— svarighet i kansliorganisationen så att länsstyrelsen tar över visst beredningsarbete från Vägförvaltningen. Länsstyrelsen bör, efter samråd med vägverket, själv få detaljreglera hur man bäst utnyttjar vägdirektörens kunnande som beslutsfattare eller föredragande i kommu—

nikationsfrågor.

Länsvägnämnden bör avvecklas och nya former för förtro- endemannainflytande utvecklas. Norrbottenmodellen, med en särskild kommunikationsenhet i länsstyrelsens kansli och med ett rådgivande förtroendemannaorgan som behand— lar inte bara vägfrågor utan också andra trafikfrågor, överensstämmer i sina huvuddrag väl med intentionerna i riksdagens beslut. Motivet för dess ställning som råd— givande organ torde emellertid ha varit att inte avvika alltför mycket från gängse system. Modellen bör kunna utvecklas vidare, då den allt mer vidgade uppgiften

• Sida 86
•  Original

inom kommunikationsområdet motiverar en nämnd som tar egna specialbeslut, medan de viktigare frågorna förs

till styrelsen efter beredning.

Länsstyrelserna bör även få ett sammanhållet ansvar för

trafiksäkerhetsfrågor i länet.

6.5 Areella näringar och landsbygdsutveckling

Kännetecknande för jordbruket i Sverige, liksom i mån— ga andra industriländer, är att det är hårt reglerat genom en rad olika lagar som påverkar näringen. En av de viktigaste uppgifterna för lantbruksnämnderna har varit, att i enlighet med jordförvärvslagen (1979 230), genomföra den strukturrationalisering som resulterat i att jordbruken blivit större och därmed mer bärkrafti— ga. Vid sidan därav har en huvuduppgift för nämnderna varit att bedriva produktionsteknisk rådgivning som stöd för lantbrukarna att nå god lönsamhet i sina före— tag. Näringen och den förda politiken på området de—

batteras alltmer intensivt.

6.5.1 Lantbruk

En förändrad syn på landsbygden har alltmer kommit till uttryck, vilket innebär att även annan befolkning än

jordbrukare bör stimuleras att bo på landsbygden.

Intensiteten i strukturrationaliseringen av jordbruket har dämpats. Detta gäller speciellt inom områden där de naturliga förutsättningarna inte är sådana att ratio— nella enheter kan åstadkommas inom överskådlig tid. Av— sikten är istället att bibehålla en levande landsbygd. Detta skall man försöka åstadkomma genom att ge förut— sättningar för att bilda deltidsjordbruk och kombina—

• Sida 87
•  Original

tionsjordbruk. Brukaren skall kunna bo på gården men kanske ta en stor del av sin inkomst från andra in— komstkällor.

I de flesta fall kommer det därför att behövas ytter— ligare ekonomiska tillskott till brukaren och då även från verksamhet som ligger utanför de areella näringar— na för att han skall kunna leva på ett mindre jord— bruk. Glesbygdsstöd har använts av länsstyrelserna för t.ex. stöd till kompletterande verksamheter. Särskilda medel har ställts till förfogande i Norrlandslänen för att åstadkomma kompletterande verksamhet vid jordbruk med svag bärkraft.

Grunden för de areella näringarna är tillgången på mark/vatten. De statliga åtgärderna för att förbättra fastighetsstrukturen och främja företagsutvecklingen inom de areella näringarna är av sådan betydelse för den regionala utvecklingen att de bör betraktas som ett led i regionalpolitiken. Länsstyrelsen bör därför en— ligt vår mening ha ansvaret för en ändamålsenlig mark— användning i länet. För att kunna uppfylla ansvaret krävs både helhetssyn och kunnande.

Vid beslut om markanvändning uppkommer ofta konflikter mellan motstridiga intressen såsom jordbruk, skogsbruk, turism, elkraftförsörjning, naturvård och i förekomman— de fall renskötsel. Det är därför viktigt att länssty— relsen har en bred kompetens då övergripande markan— vändningsplaner skall tas fram. Lantbruksnämndens per— sonal besitter en betydande sådan kompetens.

För att få en levande och fungerande landsbygd behövs även en fungerande infrastruktur. Ansvaret för den of— fentliga servicen har kommuner, landsting och länssty— relser men även den centrala nivån. Det är därför vik— tigt att planering för landsbygden sker samlat. Enligt

• Sida 88
•  Original

vår mening är det därför naturligt att lantbruksnämnden

ingår i den nya länsstyrelsen.

Våra förslag utgår från att man bör skapa en organisa— torisk sammanhållen länsmyndighet som har ansvaret för utvecklingsplaneringen i länet och för de beslut som väsentligt påverkar betingelserna för länets utveckling och framtid. Denna myndighet bör emellertid inte i onö— dan tyngas med verkställighets— eller serviceuppgifter som inte har sådan karaktär. Viss del av den produk— tionstekniska rådgivningen är av den arten. Med tanke på den förändrade jordbrukspolitik som vi nu står inför och de därmed sammanhängande rådgivningsbehoven bör lantbruksnämndens servicefunktioner inte nu bli föremål för förändring. Framtida alternativa lösningar av den produktionstekniska rådgivningen, ex.vis ett överföran— de till hushållningssällskapen eller till näringen, är dock enligt vår mening möjliga. Lantbruksnämndernas nu— varande funktioner, exkl. rennäringen, bör t.v. hållas samman. Vi förutsätter att organisationsförändringen

kan genomföras på ett sådant sätt att detta beaktas.

Vårt förslag att lantbruksnämdens organisation i sin helhet bör ingå i länsstyrelsen innebär att länsstyrel— sen i förekommande fall också skall fullgöra de uppgif— ter som inom lantbruksnämnden ankommer på rennäringsen—

heten i de nordliga länen.

6.5.2 Skogsbruk

Uppgiften att verka för att de nationella skogspolitis— ka målen nås åvilar skogsvårdsorganisationen med sin regionala organisation, skogsvårdsstyrelsen, och med stöd av skogsvårdslagen (1979 429).

• Sida 89
•  Original

Skogsvårdsstyrelsernas huvuduppgift enligt skogsvårds— lagen är att utöva tillsyn. I tillsynsuppgiften ingår bl.a. att genom inventeringar ta reda på skogens till— stånd. Skogsvårdsstyrelsernas inventeringar är av stort värde för länsstyrelsens planering. I Norrbottens län har det regionala programsamarbetet mellan skogsvårds—

styrelsen och länsstyrelsen utvecklats väl.

Skogsvårdsstyrelsens volymmässigt största verksamhet är emellertid uppdragsverksamhet. Denna avser dels skogs— vård, på beställning av framför allt länsarbetsnämnden och enskilda skogsägare, dels naturvård på uppdrag av länsstyrelsen. Uppdragsverksamheten blir alltmer kon— kurrensutsatt. En nedgång i uppdragsverksamheten har noterats. Riksdagens revisorer, som har granskat skogs— vårdsorganisationens uppdragsverksamhet, föreslår att organisationen ses över generellt för att anpassa orga— nisationen till ändrade villkor. (Dnr 1986z46. Perso— nalresurserna vid Skogsstyrelsen och för skogsvårdssty— relsernas myndighetsuppgifter, rapport 1987/88 8.)

En annan verksamhetsgren är frö— och plantproduktionen, vilken bedrivs på affärsmässiga grunder utan någon form av samhällsstöd. Skogsvårdsstyrelsen är huvudman för

plantskolorna i länen.

Vi anser att då en stor del av skogsvårdsorganisatio— nens verksamhet är ren produktion, finns inte skäl att föreslå att skogsvårdsstyrelsen eller del av verksamhe— ten skall föras in i länsstyrelsen. För att den skogli— ga kompetensen ändå skall tillgodogöras, föreslår vi att länsstyrelsen får besluta då det gäller viktiga övergripande skogliga frågor, särskilt vad gäller över— gripande frågor rörande markanvändning och naturvård samt att länsjägmästaren skall föredra dessa ärenden i länsstyrelsens styrelse. För tydlighetens skull vill vi framhålla att det är lantbruksnämnden som handlägger

• Sida 90
•  Original

skogsfrågor till den del det gäller markförvärv. Sådana ärenden kommer enligt vårt förslag att avgöras av den nya länsstyrelsen genom att lantbruksnämnden är ett av de länsorgan som vi föreslår skall ingå i en samordnad

länsförvaltning.

Genom att principfrågor rörande markanvändning förs till den nya länsstyrelsen garanteras att skogsfrågorna hanteras i sitt samband med de andra frågor som rör lä— nets utveckling. Däremot kommer skogsvårdsstyrelsen att även i fortsättningen ha kvar ärenden som motiverar ett

särskilt regionalt beslutsforum.

6 5.3 Fiske

Grundläggande i den svenska fiskepolitiken är att vat— ten— och fisktillgångarna utnyttjas på sådant sätt att de långsiktigt kan medverka till livsmedelsförsörjning— en och till välståndet i övrigt. En god hushållning ge— nom en väl avvägd vård och beskattning av fiskbestånden och genom omsorg om vattnen är sålunda väsentlig. En god vård av vattnen förbättrar också förutsättningarna för produktion av fisk i form av odling. En väl avvägd hushållning främjar även sportfisket som är en viktig form för friluftsliv och rekreation. (Prop. 1985/86:100 Bil. 11).

Inom fiskets område finns en omfattande reglering i syfte att bl.a. åstadkomma en god fiskevård. Fiskeri— styrelsen har i en rapport 1988, Färre och enklare be— stämmelser, velat minska länsstyrelsernas arbete med fiskeriföreskrifter. Fiskeristyrelsens rätt att utfärda föreskrifter skulle däremot vidgas. Vi menar att fis— keribiologiskt kunnande är viktigt hos den regelutfär— dande myndigheten. Om fiskenämnderna ingår i en samord—

nad 1änsförvaltning tillförs den sådant kunnande. Det

• Sida 91
•  Original

kan ändå finnas skäl att se över hur reglerande insat—

ser ska fördelas mellan nationell och regional nivå.

Fisket har en rad kopplingar till verksamheter som länsstyrelsen har ansvar för; markanvändning, natur— vård, sysselsättning i glesbygd, turism m.m. Dessa an— knytningar bör kunna utvecklas ytterligare när fiske— frågorna hanteras av den nya länsstyrelsen. Därmed ges en bättre överblick av fisket i regionen.

Fiskenämnderna är för närvarande samlokaliserade med lantbruksnämnderna vilket underlättar deras samgående med länsstyrelserna.

6.5.4 Sammanfattande omdöme

Den nya synen på en levande landsbygd har förstärkt ar- gumenten för en bredare och samlad syn på de statliga åtgärderna inom de areella näringarna.

Vår mening är att lantbruksnämnden och fiskenämnden bör ingå i den nya länsstyrelsen medan skogsvårdsstyrelsen hålls utanför. Informationsutbytet mellan skogsvårds— styrelsen och länsstyrelsen bör dock förbättras och länsjägmästaren bör vara föredragande i länsstyrelsens styrelse då det gäller skogliga frågor.

6.6 Arbetsmarknad

6.6.1 Allmänt

Arbetsmarknadspolitiken är av utomordentligt stor bety— delse för utvecklingsmöjligheterna i länen. Från tid till annan väcks också frågan om inte de arbetsmark— nadspolitiska instrumenten till en del borde ersättas

• Sida 92
•  Original

av regionalpolitiska. Motivet är att få ut en långsik— tig stabil effekt, som minskar behovet av upprepade akuta arbetsmarknadsinsatser. Man har pekat på att de medel som i statsbudgeten anvisas för regionalpolitiska ändamål är små i förhållande till arbetsmarknadsansla— gen. Tankarna på att byta arbetsmarknadsinsatser mot regionalpolitiska insatser har emellertid aldrig fått

något starkt genomslag i praktiken.

Senare års statsmaktsbeslut synes i stort bekräfta be— dömningen att länsarbetsnämnden i huvudsak inte berörs av en länsförvaltningsreform. Dock kvarstår givetvis de principiella frågorna om avvägning mellan arbetsmark— nads— och regionalpolitik. Grundläggande frågor av så— dan art behandlas av den nu arbetande regionalpolitiska

kommittén.

Även om försöket i Norrbottens län således inte omfat— tar länsarbetsnämndens verksamhet har några inslag i arbetsmarknadspolitiken, som från regionala utgångs— punkter är av stort intresse, lyfts fram i förberedel— serna och uppföljningen av försöket. Det gäller dels

beredskapsarbetena, dels arbetsmarknadsutbildningen.

6.6 2 Beredskapsarbeten

Beredskapsarbetena har under de senaste åren relativt sett minskat i betydelse. Det har givetvis sin grund i att arbetsmarknadssituationen förbättrats, så att ar—

betskraftsbrist nu tonar fram som det stora problemet.

För endast få år sedan var situationen omvänd. När statskontoret drev det s.k. Norrbottenprojektet under 1984, som förberedelse för försöksverksamheten, svarade medlen till beredskapsarbeten i Norrbotten för en för— svarlig del av den samlade statliga förvaltningens "årsomsättning" i det länet. Även i absoluta tal var

• Sida 93
•  Original

beloppen stora (ca 700 milj kr). Statskontoret skissade olika alternativ som skulle kunna förbättra möjlighe— terna till långsiktiga effekter av dessa stora investe— ringar. Statskontoret förordade ett alternativ där be— rednings— och beslutsrätt fördes från länsarbetsnämnden till länsstyrelsen samtidigt som arbetsmarknadsmyndig— heterna behöll anvisningen av arbetskraft. I regering— ens proposition om försöksverksamheten avvisades för—

slaget.

Frågan har därefter tagits upp av arbetsgruppen C 1986:C på följande sätt.

"Även om den sysselsättningspolitiska aspekten måste vara den primära när det gäller beslut om beredskapsar— beten, är det uppenbart att i varje fall sådana arbeten som avser utbyggnad av infrastruktur och anläggningar i övrigt har betydelse för den regionala utvecklingen. I perioder av omfattande arbetslöshet kan det gälla in— vesteringar av betydande volym. Det är därför rimligt att länsstyrelsen har ett avgörande inflytande i valen mellan olika från sysselsättningssynpunkt likvärdiga projekt. Redan idag godkänner länsstyrelsen den del av sysselsättningsreserven som avser investeringsobjekt av regionalpolitisk betydelse, som kan komma till stånd som beredskapsarbeten under det kommande budgetåret. Möjlighet finns att under det löpande budgetåret till— föra nya objekt av särskilt intresse. Länsstyrelsen skall vid sina prioriteringar ta hänsyn inte bara till det planerade projektets utvecklingseffekter på den be— rörda orten utan göra en bedömning av den samlade ef— fekten på länets utveckling och framtid. Denna innebörd i länsstyrelsens ställningstagande bör komma till ett

tydligare uttryck i förordningen om beredskapsarbeten." (s 69)

• Sida 94
•  Original

Förordningen om beredskapsarbeten (1987z411) innebär i denna del ingen förändring i förhållande till den tidi— gare arbetsmarknadskungörelsen. I förordningen stadgas att "ett större byggnads— eller anläggningsarbete får anordnas som beredskapsarbete endast om länsstyrelsen har godkänt arbetet från regionalpolitiska eller andra

samhälleliga synpunkter".

Sammantaget synes utvecklingen peka mot att beredskaps- arbetenas betydelse som regionalpolitiskt instrument minskar. I vissa delar av landet kan de emellertid fortfarande vara viktiga. Självklart kan en annorlunda konjunktur än den som råder just nu på nytt göra bered— skapsarbetena mer allmänt betydelsefulla.

Vi anser att länsstyrelsens funktion bör tydliggöras och utvidgas till att gälla alla beredskapsarbeten som har regionalpolitiskt intresse. Detta bör komma till uttryck i författning. Vi anser också att länsstyrel—

sernas insatser måste bli aktivare.

6.6.3 Arbetsmarknadsutbildning

Som arbetsmarknadspolitiskt medel bedöms arbetsmark— nadsutbildningen i fortsättningen ha mycket stor bety—

delse.

Som vi tidigare påpekat är det viktigt att en samlad bedömning kommer till stånd för att rätt utnyttja re— surserna inom gymnasieskolan, den kommunala vuxenut- bildningen och arbetsmarknadsutbildningen. AMU—styrel— sen efterlyser för sin del i sin anslagsframställning för 1988/89 en diskussion av hur samhällets samlade ut— vecklings— och utbildningsresurser skall utnyttjas.

• Sida 95
•  Original

Arbetsmarknadsutbildningen bedrivs av AMU på uppdrags— basis. Viktigaste uppdragsgivare är länsarbetsnämnden (LAN). I förordningen om arbetsmarknadsutbildning (1987z406) finns inga bestämmelser som ger länsstyrel— sen någon särskild roll inom området, även om den på annat sätt fått i formellt uppdrag att tillsammans med länsskolnämnden samordna den yrkesinriktade utbildning—

en i länet.

Olika externa utvärderingar av den nya AMD—organisatio— nen har inletts. Regeringen beviljade 1987 Rådet för företagsledning och arbetslivsfrågor (FA—rådet) medel för att bl.a. studera lednings— och styrningsprinciper, marknadsinriktning, flexibilitet och prissättning. RRV har nyligen gjort en förvaltningsrevisionell granskning av arbetsmarknadsutbildningens flexibilitet.

Om länsskolnämndens verksamhet inordnas som en betydel— sefull del i den nya länsstyrelsen, förbättras länssty— relsens möjligheter att få till stånd ett bättre re— sursutnyttjande inom det totala utbildningsutbudet i länet.

Vi anser att länsstyrelsen bör få en faktisk möjlighet att påverka all yrkesinriktad utbildning i länet, såle— des även arbetsmarknadsutbildningen.

Detta kan ske genom att förordningen om arbetsmarknads— utbildning kompletteras med en bestämmelse att LAN skall samråda med länsstyrelsen före långsiktig (ett år och längre) upphandling av arbetsmarknadsutbildning, med avseende på inriktning, lokalisering och dimensio— nering. Det förutsätts då, liksom nyss sagts om bered— skapsarbeten, att en kontinuerlig dialog mellan läns— styrelsen, LAN och anordnarna av yrkesinriktad utbild— ning hålls vid liv. Länsstyrelsens möjligheter att fullgöra dessa uppgifter underlättas avsevärt med vårt

• Sida 96
•  Original

förslag att länsskolnämnden skall ingå i den nya läns—

styrelsen.

6.6.4 Sammanfattande omdöme

En länsförvaltningsreform av nu behandlad art berör en— dast indirekt länsarbetsnämnderna. Umgänget mellan länsarbetsnämnd och övrig statlig länsförvaltning bör dock kunna underlättas av att antalet kontaktpunkter minskas om t.ex. utbildningsfrågorna handläggs av en ny länsstyrelse. Även på bostadsområdet har länsarbets— nämnden vissa uppgifter som förutsätter dialog. En så— dan dialog är för övrigt önskvärd i ett brett spektrum av gemensamma angelägenheter, inte minst när arbets— marknadspolitiska medel används för regionalt betydel— sefulla investeringar. I dessa senare delar bör läns— styrelsens roll när det gäller beredskapsarbeten tyd— liggöras och utvidgas till att gälla alla beredskaps—

arbeten som har regionalpolitiskt intresse.

Arbetsmarknadsutbildningen, som är viktig från arbets— marknadspolitiska, regionalpolitiska och utbildningspo- 1itiska utgångspunkter, bör kunna påverkas av länssty— relsen, särskilt när det gäller långsiktig dimensione— ring och lokalisering. En sådan påverkansroll blir na— turlig och självklar om länsskolnämndens uppgifter ut— förs i en ny länsstyrelse. Länsstyrelsen skulle då inte bara bli ett forum för att bevaka de regionalpolitiska aspekterna i sammanhanget utan även för att samordna

samhällets insatser på området.

6.7 Lantmäteri

Den nuvarande lantmäteriorganisationen är ett resultat

av den s.k. partiella länsförvaltningsreformen 1971 då

• Sida 97
•  Original

överlantmätaren och länslantmäterikontoret inordnades i länsstyrelsen och där bildade lantmäterienheten. Detta innebär att den regionala lantmäteriverksamheten har två huvudmän, nämligen dels länsstyrelsen, dels lantmä— teriverkets (LMV) regionala del, överlantmätarmyndighe— ten. Överlantmätaren är chef för överlantmätarmyndighe— ten och leder samtidigt verksamheten vid länsstyrelsens lantmäterienhet.

De arbetsuppgifter som fördes till länsstyrelsen avsåg rätten att på länsplanet fullfölja talan mot fastig— hetsbildningsbeslut, befogenheten att ta initiativ till vissa fastighetsregleringar samt fastighetsregistre— ringen.

Med hänsyn till behovet av nära samarbete mellan lant- mäterienheten och överlantmätarmyndigheten har dessa i praktiken kommit att arbeta som ett enda "företag". Me— del till lantmäterienhetens verksamhet anvisas med en särskild "skyddad" anslagspost under länsstyrelsens förvaltningsanslag. Dessa medel utbetalas av LMV enligt regleringsbrevet för att underlätta för överlantmätaren att hantera sina båda organisationer på ett rationellt sätt. Administrativt har lantmäterienheten därigenom kommit att "isoleras" från länsstyrelsen i övrigt.

Frågan om att föra över fastighetsregistreringen till överlantmätarmyndigheten väcktes 1984 av civildeparte— mentets arbetsgrupp för översyn av organisationen av länsstyrelsernas planeringsavdelningar (CÖP). Enligt förslaget bör lantmäterienhetens uppgifter föras bort från länsstyrelse men samtidigt skulle länsstyrelsen behålla viss personal med lantmäteriteknisk och fastig— hetsrättslig kompetens för löpande verksamhet och för medverkan i projekt. Statskontoret behandlade lantmä— teriorganisationen i. sin rapport 1985 11 Ny länsför— valtning med likartad bedömning som CöP.

• Sida 98
•  Original

I sin rapport till regeringen den 31 mars 1987, med an— ledning av särskilda direktiv för anslagsframställning— en, behandlar LMV bl.a. frågan om överföring av fastig— hetsregistreringen från länsstyrelserna till lantmäte— riet. Effekterna av en överflyttning skulle enligt LMV:s bedömning vara övervägande positiva. Förändringen i fråga skulle ge möjlighet att behandla fastighets— bildning och fastighetsregistrering som en sammanhållen produktionskedja, vilket är en fördel för sakägaren. Ett sammanförande skulle också ge förutsättningar för samordningsvinster på sikt i fråga om teknikutveckling, kompetensförsörjning m.m. När det gäller teknikutveck— lingen är särskilt användningen av ADB i kartprocessen och som stöd för planering och produktion av intresse. Det nära sambandet med lantmäteriets utveckling av datorstödd teknik för landskapsinformation har stor be—

tydelse i sammanhanget.

Arbetsgruppen C 1986:C ansåg att det endast fanns två realistiska alternativ till organsationslösning för den regionala lantmäteriverksamheten. Det ena alternativet var den nu befintliga organisationen med därmed för— knippade komplikationer. Det andra alternativet var att bryta ut länsstyrelsens lantmäterienhet i sin helhet

och sammanföra den med överlantmätarmyndigheten.

LMV har sedan 1987 varit i färd med att bygga upp en ny regional organisation, som avses omfatta större geogra— fiska områden än län. Bakgrunden därtill är att den ad— ministrativa och tekniska utvecklingen, enligt LMV, har förändrat förutsättningarna för den organisatoriska in—

delningen.

Regeringen anmälde i prop. 1987/88 100 att en utredning inom lantmäteriet hade föreslagit riktlinjer för en ändrad regional organisation med regioner som var och en omfattar flera län. LMV hade även till regeringen

• Sida 99
•  Original

anmält sin avsikt att utarbeta ett organisationsförslag enligt riktlinjerna och föreslagit att verket självt skulle få besluta om erforderliga ändringar i den regi— onala och lokala organisationen. Vidare hade LMV före— slagit att den statliga fastighetsregistreringen skulle föras över till lantmäteriet. Effekterna av en över— föring hade verket bedömt som övervägande positiva även om verket inte hade genomfört någon kalkyl över de eko— nomiska effekterna.

Föredragande statsråd ansåg att lantmäteriets regionala organisation hörde nära samman med den regionala orga- nisationen av annan statlig förvaltning. Med hänsyn till att frågan om den statliga länsförvaltningens framtida organisation bereds inom regeringskansliet borde det förslag till framtida organisation på regio— nal nivå som lantmäteriverket kunde komma att lämna prövas i det sammanhanget.

Statsrådet framhöll särskilt att det sagda innebar att det skulle ankomma på regeringen att besluta om even— tuella förändringar i den regionala organisationen för lantmäteriet. Detsamma gällde i fråga om ändringar i den lokala organisationen med hänsyn till den stora be— tydelse den har för kommunerna.

Lantmäteriverket har under 1988 lagt fram förslag en— ligt de ursprungliga intentionerna och även presenterat förslagen i sammandrag för kommittén.

Länsstyrelsens traditionella myndighetsuppgifter inom fysisk planering, areella näringar, väghållning, m.m.— får effektivt stöd i lantmäteriets lokala och regionala kunnande. Den samordnade länsförvaltningens framtida verksamhet kommer att än mer präglas av service och ut- vecklingsinsatser. Vi anser att lantmäteriet bör spela samma roll därvidlag som i dag. Skulle man välja att

• Sida 100
•  Original

lägga den regionala lantmäteriorganisationen utanför en samordnad länsförvaltning krävs oundgängligen en håll— bar "brokonstruktion". Enligt vår uppfattning finns in— gen garanti i nu remitterad utredning för att kraven på service blir tillgodosedda. Tillräcklig hänsyn före— faller inte ha tagits till de uppgifter i sammanhanget som länsstyrelsen har att ansvara för. Om lantmäterien— heten bryts ut från länsstyrelsen på det sätt som lant— mäteriverket föreslagit kan inte styrelsen garantera kompetensen och det sker en uppluckring av länsanknyt— ningen. Servicen blir beroende av centrala beslut inom lantmäteriverket. I avvaktan på förslag som klargör formerna för styrning och för servicen till myndighe— terna bör ställning inte tas till lantmäteriverkets or— ganisationsutredning. Det innebär att lantmäterienheten tills vidare bör finnas kvar inom länsstyrelsen. Enligt vår bedömning bör utgångspunkten för kommande beslut i organisationsfrågan vara att lantmäteriet har en läns— vis representation.

6.8 Statistikfunktionen

Inom ramen för Norrbottenförsöket har statistiska cent— ralbyrån inrättat ett särskilt SCB—kansli vid länssty— relsen. Avsikten med detta försök har varit att effek— tivisera och öka användningen av statistiken samt att förmedla erfarenheter om statistikanvändning och behov till SCB centralt. De erfarenheter som hittills har framkommit av försöket visar att SCB:s tjänster har blivit betydligt mer kända i länet än tidigare samt att statistikutnyttjandet ökat. Inom SCB pågår en utvärde—

ring av försöket.

Den statistikanvändning som sker i landet bygger på de grunddata som finns hos statistiska centralbyrån. I många fall tenderar myndigheter att själva framställa statistik. Bl.a. till följd av olikheter i insamlandet,

• Sida 101
•  Original

leder detta till att denna egenproducerade statistik kan vara svår att sammanställa utifrån ett nationellt perspektiv, om så skulle erfordras. Kraven på uppfölj— ning ur ett nationellt perspektiv, liksom ur ett regio— nalt och lokalt, har vuxit och de uppgifter som skall sammanställas nationellt måste ofta hämtas från regio— nala myndigheter.

Samtidigt finns det krav på ordentlig kompetens i geog— rafisk analys. För den regionalpolitiska kommittén sker via expertgruppen för regional utveckling (ERU) en kom— munvis analys av statsbudgetens utfall. Data för denna analys har bl.a. inhämtats från länsstyrelserna. I det fall sådana analyser även framgent kommer att bedömas som viktiga är det ytterligare en anledning att statis— tikfunktionen i länen förstärks.

Flera skäl talar således för att SCB:s tjänster kommer så nära de regionala användarna som möjligt. Ett sätt att lösa detta är att, såsom i Norrbottens län samut— nyttja länsstyrelsens och SCB:s personalresurser. Vi tar emellertid inte ställning till om detta är möjligt för samtliga län, men anser det väsentligt att SCB och statsmakterna beaktar dessa behov i sina fortsatta överväganden om landets statistikförsörjning.

• Sida 102
•  Original

• Sida 103
•  Original

7 DE NATIONELLA MÅLENS GENOMSLAG I EN SAMORDNAD LÄNSFÖRVALTNING

Vi skall enligt direktiven särskilt överväga formerna för att nationella politiska mål och prioriteringar slår igenom i länen. Som ett led i detta arbete har vi haft en hearing med företrädare för femton centrala myndigheter, såväl myndigheter som redan har en repli— punkt i den nuvarande länsstyrelseorganisationen som myndigheter vars länsorgan berörs av försöket i Norr— botten.

För att nationella mål skall kunna genomsyra verksam— heten är det viktigt att de uttrycks så klart som möj— ligt av regering och riksdag. Samtidigt är det viktigt att såväl centrala som regionala myndigheter har kompe— tens att förverkliga statsmakternas intentioner samt att ett samspel förekommer mellan olika förvaltnings— nivåer.

En mer konsekvent genomförd målstyrning från statsmak— ternas sida förutsätter att alla berörda blir medvetna om målen genom att diskutera dem och därmed också pre— cisera dem. En målstyrning förutsätter således att 'mjuka' styrmedel, som fortbildning och kontaktkonfe— renser samt uppföljning och utvärdering blir mer fram— trädande. En dialog mellan berörda inom en sektor är således mycket viktig för att de mål som riksdag och regering har utformat skall få genomslag.

• Sida 104
•  Original

7.1 Utvecklingstendenser

Under senare år har länsstyrelsens roll i den regionala utvecklingen betonats mer än tidigare. Detta innebär att det regionala perspektivet lyfts fram samtidigt som länsstyrelsen fortfarande har ett ansvar för att den nationella politiken får genomslag i länet. De natio— nella målen har av tradition preciserats genom en mängd regler för hur olika frågor inom respektive sektorsom— råde skall hanteras. Under senare år har denna regel— styrning successivt minskat och utrymmet ökat för regi— onala och lokala myndigheter att själva fatta beslut. I stället blir målstyrningen alltmer framträdande. Denna utveckling ser vi som mycket positiv och förutsätter att den kan fortsätta. Det är då synnerligen viktigt att de nationella målen uttrycks så tydligt som möjligt av riksdag och regering, så att dessa mål får goda för— utsättningar att genomsyra verksamheten på regional och lokal nivå.

Samtidigt finns ett stort behov från såväl riksdag som regering att få kunskap om förhållandena i landet öve— rensstämmer med de mål statsmakterna stakat ut samt hur medelsarsenalen ser ut, i det fall riksdagen ej bestämt denna. För att försäkra sig om att de nationella målen får genomslag, börjar därför allt fler sektorer utveck— la ett uppföljnings— och utvärderingssystem, där såväl den centrala som den regionala nivån ingår. Ett genom— förande av den nya budgetprocessen (treårsbudgetering— en) kommer också att ställa större krav på uppföljning och utvärdering. Det är ur nationell synvinkel viktigt att den kunskap och de erfarenheter som den statliga regionala nivån besitter utnyttjas även i ett mer ut— vecklat nationellt uppföljnings— och utvärderingssys—

tem .

• Sida 105
•  Original

Oberoende av organisationen på regional nivå har såle— des villkoren för att tillse de nationella målens ge— nomslag förändrats genom att styrmedlen ändrats och alltfler befogenheter har decentraliserats. Inom flera sektorer har decentraliseringen huvudsakligen skett inom ramen för den sektoriella organisationen, som exempelvis inom arbetsmarknadsområdet och skolan. Vid en sektoriellt organiserad decentralisering finns i re— gel kanaler för återkoppling och uppföljning, även om de inte alltid utnyttjas fullt ut. Vid en territoriellt organiserad regional statlig förvaltning, sidoordnad de centrala myndigheterna, ersätts sådana kanaler av ett annat system, där de skilda myndigheternas ansvar klart framgår. I det fall regeringen önskar att det centrala verket även i fortsättningen skall samordna och leda viss verksamhet, måste detta klart uttalas från rege— ringens sida.

En tydligare markering av vissa frågor på politiskt an— svarig nivå är en naturlig del av den målstyrning som ofta är en förutsättning för decentraliseringen. De statliga myndigheterna, framför allt de centrala ver— ken, framstår därmed tydligare som regeringens utred— ningsresurs och redskap för att ta fram olika typer av underlag. Verkens egna medel för att styra utvecklingen

inom sin sektor har därmed blivit mindre framträdande.

7.2 Sektoriella styr— och uppföljningsmöjligheter

Enligt arbetsgruppen C 1986:C har verken flera olika sätt att påverka länsmyndigheterna: via regelpåverkan, procedurpåverkan, ekonomisk påverkan och informell på— verkan. Det finns skäl att framhäva att det är riksda—

gens och regeringens styrmedel det gäller.

• Sida 106
•  Original

I det tidigare utredningsarbetet har klargjorts vilka medel för påverkan respektive sektorsmyndighet anser sig behöva i en samordnad länsförvaltning. Bortsett från Skolöverstyrelsen, har verken knappast betonat de behov som en verksamhetsinriktad nationell uppföljning och utvärdering kräver. I första hand är det de sek— torsvisa förutsättningarna inom en länsförvaltning som man vill påverka. Till sådana förutsättningar hör orga— nisationen, den verksamhetsinriktade kompetensen samt resursfördelningen. Dessa förutsättningar kommenteras nedan. Arbetsgruppen C 1986:C behandlade också påverkan via det befintliga regelsystemet och via besvärssyste- met. Hur dessa båda styrmedel kan utvecklas berörs ock— så i det följande. Vidare betonas två andra styrmedel mer än tidigare: fortbildning och kontaktkonferenser

samt uppföljning och utvärdering.

7.3 Organisation

I nuvarande länsstyrelseinstruktion finns angivet vilka enheter länsstyrelsen skall ha. Syftet med denna ord— ning är att ge en garanti för att respektive sektorsom— råde ges ett visst utrymme inom länsförvaltningen, un— der förutsättning att sektorsområdet tillgodoses av en— hetsindelningen. Arbetsgruppen C 1986:C har pekat på det nödvändiga i att länsstyrelsen har ett fullt perso— nal— och ekonomiansvar. Den garanti som ett angivande av enheter redan i länsstyrelseinstruktionen kan ge, kan således bli ett relativt trubbigt instrument för ett sektorsintresse. Ur sektorsområdets synvinkel kan det vara viktigare att det av regeringens instruktion framgår vilka sakområden länsstyrelsen skall hantera, att det skall finnas kompetens inom dessa sakområden samt att länsstyrelsen skall tillse att funktionsansva— riga tjänstemän håller kontakt med central nivå inom respektive sakområde. Där länsstyrelseinstruktionen

• Sida 107
•  Original

anger att särskilda tjänster skall finnas, bör resp. tjänsts innehavare samtidigt vara funktionsansvariga

för respektive sakområde.

Enligt riksdagens beslut med anledning av verksled— ningspropositionen bör regeringen besluta om myndighe— tens grundstruktur, medan myndigheten bör besluta om detaljutformningen. Regeringen bör därför ta ställning till indelningen närmast under länsledningen. Vi lämnar emellertid inga förslag till indelning i enheter och avdelningar. Motivet till detta är att den utveckling, som i. senaste länsstyrelseinstruktionen påbörjats mot en större frihet för länsstyrelserna att själva forma sin organisation, bör fortsätta. Samtidigt är det na— turligtvis ändamålsenligt att funktionerna i största möjliga utsträckning hålls samman. Vi anser att de sak— områden som i stort motsvarar de verksamheter som idag finns inom berörda länsnämnder och länsstyrelsen bör pekas ut av regeringen i enlighet med vad arbetsgruppen C 1986:C föreslog, så att det av länsstyrelseinstruk— tionen framgår

— vilka sakområden den nya länsstyrelsen skall hantera

— att det skall finnas kompetens inom dessa sakområden

— att länsstyrelsen skall tillse att funktionsansvari— ga tjänstemän håller kontakt med central nivå inom respektive sakområde.

7.4 Verksamhetsinriktad kompetens

Den verksamhetsinriktade kompetensen berörs i länssty—

relseinstruktionen i bestämmelserna om tjänstetillsätt— ning (S 63). Enligt denna bestämmelse anges dels att vissa tjänster skall finnas vid länsstyrelsen, dels att

• Sida 108
•  Original

länsstyrelsen har skyldighet att samråda med angivna centrala myndigheter innan dessa tjänster tillsätts.

Tidigare har regeringen tillsatt de tjänster det här är fråga om och har därmed kunnat ta hänsyn till såväl länsstyrelsens som sektorsmyndighetens synpunkter. I linje med en allmän strävan att myndigheterna själva skall tillsätta så många tjänster som möjligt har läns— styrelsen nu befogenheter att tillsätta alla chefs— tjänster utom landshövding, länsråd, administrativ direktör samt länspolischef. En förutsättning för att länsstyrelsen skall tillsätta tjänsterna är att samråd skett med berörd central myndighet samt att länsstyrel— sen och denna myndighet är eniga. I annat fall skall

regeringen tillsätta tjänsten.

Samrådet med de centrala myndigheterna är av vikt, framför allt ur nationell synvinkel, eftersom det inom vissa områden kan vara viktigt att tillgodose att lan— det som helhet har så bred kompetens som möjligt. I något fall kan en markering av tjänstetyp behöva ske i

instruktionen.

7.5 Resurser

Arbetsgruppen C 1986:C föreslog att samtliga förvalt— ningsanslag skulle samlas i den nya länsstyrelsen. De centrala verken får därigenom inget utrymme för re—

sursstyrning. Vi ansluter oss till detta förslag.

Den speciella situationen inom skolans område motiverar dock att en miniminivå av förvaltningsanslaget för tillsyn, uppföljning och utvärdering särskilt anges i regleringsbrevet. Inom flera av de aktuella sektorsom—

rådena finns emellertid även andra anslag, t.ex. ut—

• Sida 109
•  Original

vecklingsmedel, med vars hjälp utvecklingen inom områ—

det kan påverkas.

Lantbruksverksamheten på den regionala nivån är till viss del uppdragsfinansierad, vilket komplicerar re— sursflödet. I det fall statsmakterna anser att verksam— heten skall bedrivas som hittills bör även en reforme— rad länsförvaltning kunna kombinera rådgivning och upp— dragsverksamhet, så som nu sker inom lantbruksverkets ram. Vi anser att verksamheten skall kunna bedrivas som hittills så länge det inte finns bättre och möjliga alternativ.

Det är viktigt att de konsekvenser en förändrad dispo— sitionsrätt för förvaltningsanslagen får följs upp, liksom de konsekvenser som dispositionsrätten över

andra anslag får för de nationella målens genomslag.

7.6 Regler m.m.

Samtliga berörda centrala myndigheter har en egen för— fattningssamling, i vilken de har rätt att utfärda föreskrifter och allmänna råd inom sitt sektorsområde. Författningssamlingen används också av regeringen för att utfärda vissa sektorsspecifika bestämmelser. Före— skrifter får dock inte utfärdas av myndigheterna utan ett särskilt bemyndigande från regeringen. Som en följd av den allmänna förvaltningspolitiken kan dock förvän— tas att utfärdandet av föreskrifter och allmänna råd kommer att minska. Vi anser det angeläget att denna ut—

veckling fortsätter.

En tydligare ansvarsfördelning mellan regeringens myn— digheter på central och regional nivå kan emellertid behövas för att såväl det regionala som det sektoriella

intresset skall tillgodoses. Detta kan åstadkommas ge—

• Sida 110
•  Original

nom att lagar och förordningar så tydligt som möjligt anger respektive myndighets ansvar för olika uppgif— ter. I det fall både central och regional nivå har ett myndighetsansvar inom samma område kan de skyldigheter respektive myndighet har anges i respektive myndighets instruktion. För att det nationella intresset skall slå igenom är det sannolikt lämpligt att det centrala ver— kets samordningsansvar för vissa angivna uppgifter, så— som t.ex utvecklingsarbete och uppföljning och utvärde— ring, uttryckligen anges. Det bör också anges att läns— nivån skall bidra till detta arbete på ett sätt som gagnar såväl det regionala intresset som det nationella intresset. En huvudinriktning bör vara att minska de—

taljregleringen från central till regional nivå.

7.7 överprövning av beslut

Överprövningen gäller i princip två ting. Det ena gäl— ler det reguljära besvärssystemet, där sökande, klagan— de eller annan part kan begära prövning av ett av läns— styrelsen fattat beslut. Det andra gäller en form av bevakning, från länsstyrelse av central myndighet eller

från central myndighet av länsstyrelse.

Enligt arbetsgruppen C 1986:C är tendensen den att man på områden där det är lämpligt låter centrala myndighe— ter ta över regeringens uppgift att pröva överklaganden över en viss grupp länsstyrelsebeslut. Regeringen bör dock pröva besvär som kräver en avvägning mellan olika intressen som företräds av skilda centrala myndighe— ter. (prop 1983/84:120).

I nuvarande länsstyrelseinstruktion anges inte någon skyldighet från respektive myndigheters sida att hålla sig åjour med vad som beslutats, utan i stället är det samrådet som lyfts fram (55 50 och 51). I 5 51 anges

• Sida 111
•  Original

t.ex. att länsstyrelsen skall underrätta den centrala myndigheten om länsstyrelsen fattat ett beslut som går emot den mening som uttalats av myndigheten ifråga. Denna paragraf skulle kunna utvecklas så att den den centrala myndigheten ges möjlighet att ta del av länsstyrelsens åtgärder samt möjlighet att hos rege- ringen klaga över sådant som myndigheten finner vara i strid med de nationella målen. Genom en sådan ordning torde den centrala nivåns kunskaper om de regionala förhållandena hållas vid liv samt möjligtvis också ut— göra en del av underlaget för en nationell bedömning av

sektorsområdet.

7.8 Fortbildning och kontaktkonferenser

I flera verksinstruktioner finns i allmänna ordalag an— givet att myndigheten skall ägna sig åt att följa ut— vecklingen inom sitt sakområde samt eventuellt också att svara för att sprida den kunskap verket samlar på sig. I många fall innebär detta att den centrala myn— digheten utformar olika typer av informationsmaterial och debattskrifter, där aktuella spörsmål penetreras. I några fall använder sig de centrala myndigheterna också av författningssamlingens allmänna råd i dessa samman— hang. Denna del av den centrala myndighetens verksamhet berörs naturligtvis inte av en samordnad länsförvalt— ning. En erfarenhet är emellertid att det fordras mer än skriftligt material för att föra ut ny information eller för att påverka attityder för att få till stånd en förändring. Informationen måste kompletteras med mö— ten mellan människor och diskussioner.

Av arbetsgruppen C 1986:C anförs att det bl.a. skall finnas möjlighet för det centrala verket att i samråd med länsstyrelsen ta initiativ till samarbete för fort—

bildnings— och konferensverksamhet. Genom att de cent—

• Sida 112
•  Original

rala styrformerna har ändrat karaktär har de informella kontakterna blivit en mycket viktig form av påverkan. Det är självklart att sådana informella kontakter inne— bär en ömsesidig påverkan av central—regional nivå.

Inom de flesta sektorer finns ett mer eller mindre väl utvecklat konferenssystem, som innebär att sektorsföre— trädare runt om i landet träffas vid ett eller flera tillfällen per år. Oavsett hur den regionala nivån är organiserad är det angeläget med ett konferenssystem och en fortbildningsverksamhet, som är gemensam för dem som arbetar inom den statliga förvaltningen inom res— pektive sektorsområde. Ett nationellt mål utgår från en viss samsyn, som både måste läras in, hållas vid liv och utvecklas. De som lär ut kan hämtas från alla nivå— er, också externt engagerade personer och experter. De som lär finns också på alla nivåer. Det fordras således ett samspel, en dialog. Någon måste emellertid ha ett ansvar för att detta samspel, detta utbyte av erfaren— heter, detta lärande och denna dialog blir av. De cent— rala myndigheterna bör självklart ha detta kompetensut- vecklingsansvar för sitt sakområde. I flera fall före— kommer också att verken disponerar anslag som kan an— vändas för dessa ändamål. De formella ramarna för denna verksamhet ges om de centrala myndigheternas ansvar för detta finns angiven i verksinstruktionen. Detta kan kompletteras i länsstyrelsens instruktion genom att länsstyrelsen ges ett ansvar att bidra till landets

samlade kompetensutveckling inom berörda sektorer.

7.9 Uppföljning och utvärdering

De flesta centrala myndigheter har i sin instruktion angivet att de är tillsynsmyndigheter. Länsstyrelserna och länsnämnderna har också tillsynsuppgifter, som ofta

avser inspektioner av att olika bestämmelser följs.

• Sida 113
•  Original

Tillsynsuppgiften kan också uppfattas som en vidare myndighetsuppgift och kan både ses som en del av ett uppföljnings— och utvärderingsansvar och som en del av ett utvecklingsansvar. Under senare år har, bl.a. som följd av regeringens skrivelse om den offentliga sek— torns förnyelse, tillsynen framför allt angivits som en

del av uppföljnings— och utvärderingsuppgiften.

I det fall tillsynen är ett led i ett vidare uppfölj— nings- och utvärderingsprogram, är det viktigt att den— na verksamhet, liksom annat underlag för uppföljning och utvärdering, kan infogas i ett nationellt program för uppföljning och utvärdering. Inom vissa sektorer är detta viktigare än inom andra, bl.a. beroende på hur pass decentraliserat beslutsfattandet är samt hur vik— tigt riksdag och regering bedömer det vara att få

underlag för nationella ställningstaganden.

Inom skolområdet föreligger nu en proposition (1988/ 89z4) i vilken länsskolnämndernas tillsynsansvar och medverkan i den nationella utvärderingen betonas. Sam— tidigt betonas att Sö:s uppgifter skall vara att svara för utvärderingen samt för frågor som förutsätter na— tionell överblick. En konsekvens av ett riksdagsbeslut i enlighet med propositionen innebär att skolförordning samt SÖ:s och länsstyrelsens instruktioner bör innehål— la riktlinjer för hur myndigheterna gemensamt skall hantera utvärderingsuppgiften. Genom bemyndigande från regeringen kan SÖ ges möjlighet att för varje år, efter samråd med länsmyndigheterna, fastställa inriktningen

av tillsynen.

7.10 Mellanregional samverkan och specialister med

ansvar för flera län

Inom flera sektorer förekommer ett samarbete mellan

• Sida 114
•  Original

flera län. Inom skolområdet är länen indelade i ett an— tal planeringsberedningar. Inom fiskeområdet samverkar länen om fisket i de större sjöarna. Inom lantbruket finns länsövergripande samarbete. En sådan länsövergri— pande samverkan kan regeringen antingen bemyndiga det centrala verket att svara för, alternativt några läns—

styrelser.

Inom flera områden finns också särskilda specialister som ansvarar för flera län. Inom skolområdet finns han— dikappkonsulenter. Inom lantbruksområdet finns specia— lister inom trädgårds— och vattenhushållnings— och

växtskyddsområdena.

Vid en samordnad länsförvaltning bör dessa länsövergri— pande, men ej rikstäckande specialuppgifter i första hand förläggas till några av länsstyrelserna men med ett bredare regionalt ansvar (efter särskilt regerings— beslut), i andra hand bör specialisterna vara anställda på de centrala verken, men eventuellt placeras i några

länsstyrelser.

Inom varje sektorsområde finns även andra specifika problem som inte alltid kan lösas med de generella för— ändringar som kan komma att föreslås t.ex i instruktio— ner. I stället kan det fordras sektorsspecifika lös— ningar. Samtidigt är det önskvärt att antalet särlös—

ningar för specifika områden blir så få som möjligt.

7.11 Sammanfattande omdöme

Sammanfattningsvis bör — inom ramen för huvudsyftet med reformen, nämligen att stärka de regionala aspekterna — relationen centrala verk — en samordnad länsförvaltning

klargöras bl.a. genom

• Sida 115
•  Original

skrivningar i både länsstyrelseinstruktionen och be—

rörda centrala verks instruktioner

att ansvarsfördelningen mellan regeringens myndighe— ter på central och regional nivå tydliggörs i rele— vant förordning eller lag inom sakområdet eller i

annat dokument

att de centrala verkens ansvar för att samordna upp— följning och utvärdering klart slås fast samt att länsstyrelserna skall delta i detta arbete

att de centrala verkens ansvar för kompetensutveck—

lingen inom sitt sakområde tydligt fastställs

att organisationen inte nödvändigtvis måste anges i länsstyrelseinstruktionen, men att det är nödvändigt att det anges vilka sakområden länsstyrelsen ansvar— ar för, att funktionsansvariga finns för ett eller flera sakområden samt att länsstyrelsen skall tillse att dessa funktionsansvariga håller kontakt med den

centrala sektorsmyndigheten

att särlösningar kan behöva tillgripas under en

övergångsfas, men bör minimeras.

att, med hänsyn till den speciella situationen inom skolans område, i regleringsbrevet anges en minimi— nivå av förvaltningsanslaget för tillsyn, uppfölj— ning och utvärdering inom utbildningsområdet.

• Sida 116
•  Original

• Sida 117
•  Original

8 FORMER FÖR FÖRTROENDEMANNAINFLYTANDET

Enligt direktiven skall kommittén särskilt överväga de förtroendevaldas inflytande i den nya organisationen.

Vi vill inledningsvis framhålla att en ändamålsenlig ledningsfunktion på länsplanet bör utformas på sådant sätt att det stöd för verksamheten vid länsstyrelsen som man därigenom önskar uppnå tillgodoses.

Viktigt är då att beakta att förtroendemannainflytandet i den nya länsförvaltningen kan bevaras och förstärkas i de frågor och de sammanhang där de gör mest nytta. Samtidigt måste förtroendemannaorganisationen, liksom länsstyrelsens organisation i övrigt, anpassas till de uttalade kraven på minskad sektorisering och bättre samordning av frågor som rör länets utveckling och framtid.

8.1 Utgångspunkter

Verksledningskommittén uppmärksammade den särlösning för de förtroendevaldas inflytande som valts i försöks— verksamheten i Norrbottens län (styrelse och funktions— styrelser sammansatta av förtroendevalda). Kommittén konstaterade i sitt huvudbetänkande (SOU 1985 40) Rege— ringen, myndigheterna och myndigheternas ledning att den ställning i ansvarskedjan som bör känneteckna en verksstyrelse inte låter sig konsekvent tillämpas be— träffande länsstyrelsens styrelse. I propositionen

• Sida 118
•  Original

1986/87:99 Ledning av den statliga förvaltningen be- handlas inte länsstyrelsens ledning utan departements— chefen hänvisar till att denna fråga bör bli föremål för prövning i samband med utvärderingen av försöks—

verksamheten i Norrbottens län.

I vår bedömning får beaktas de allmänna synpunkter på förtroendemannamedverkan i statliga förvaltningsmyndig— heter, som kommit till uttryck i riksdagens beslut med anledning av verksledningspropositionen och som syftar till att skapa en tydligare ansvars— och befogenhets— fördelning mellan olika förvaltningsnivåer och därige— nom förbättra folkviljans genomslag i förvaltningen.

Länsstyrelsens förvaltningsorganisation grundar sig emellertid på riksdagsbeslut som bl.a. syftar till att åstadkomma en decentraliserad förvaltning med utrymme för regional och lokal anpassning. Då får bedömningen av hur staten organiserar och bedriver sin länsförvalt— ning följaktligen ske från utgångspunkter som i vissa viktiga hänseenden skiljer sig från vad som är relevant för centrala verk. Av största betydelse därvidlag måste vara statens samarbete med kommuner och landsting med tyngdpunkt på det regionala utvecklingsarbetet.

Länsstyrelsens ställning som sektorsövergripande organ i statsförvaltningen och dess samordningsansvar gör också att länsstyrelsen skiljer sig från andra statliga myndigheter. Den rymmer inom sig ett mycket brett kom— petensområde med många olika sakområden. En annan orsak till särställningen är behovet av stark regional och

lokal förankring.

Dessa särdrag har därför ansetts motivera att länssty— relserna i sin beslutsorganisation garanteras en lokal demokratisk förankring och att de avvägningar som måste

göras på länsplanet görs i ett politiskt sammansatt or—

• Sida 119
•  Original

gan. Med detta följer de unika drag som präglar läns— styrelsens förtroendemannastyrelse. Det gäller t.ex. sammansättningsprinciper och valsätt. Samtidigt som man har en stark lokal förankring är styrelsen ett statligt organ som i länet verkar för att statsmakternas beslut fullföljs och att nationella, av riksdag och regering fastställda mål bestämmer inriktningen av verksamhe— ten. Länsstyrelsen har att se till att de centrala ver— kens normer och råd tolkas och tillämpas med beaktande av skiftande regionala och lokala förhållanden. Det är inom de ramar som riksdag, regering och i förekommande fall centrala verk anger, som styrelsen kan och skall

verka för länets utveckling.

Regeringen har nyligen beslutat om förändringar i läns— styrelseinstruktionen (1988z971). Mot bakgrund av dis— kussionerna om det demokratiska inflytandet i länen har det ansetts angeläget att viktiga beslut förankras hos och avgörs av förtroendemän. Det har dock ansetts önsk— värt att noggrannare precisera de frågor som bör hän— skjutas till styrelsen. Genom en sådan precisering har länsstyrelsernas styrelser nu, i jämförelse med andra statliga myndigheter, fått mer att besluta om. Till skillnad från en central verksstyrelse medverkar läns— styrelsens styrelse även i sakärenden. Genom verksled— ningsbeslutet har även rollfördelningen mellan verks— chefer och myndigheternas styrelser gjorts klarare. Be— slutet äger i vissa delar tillämpning även på länssty— relsen. Relationen mellan landshövding och förtroende— valda har ytterligare tydliggjorts i den nya länssty— relseinstruktionen. Genom att man har fört bort ärenden som rör interna organisatoriska detaljbeslut och perso— nalfrågor har styrelsen t.ex. givits bättre möjligheter att ägna sig åt för länet övergripande frågor.

• Sida 120
•  Original

När det gäller förtroendemannaorganisationen är de praktiska erfarenheterna från Norrbottenförsöket också en viktig utgångspunkt för bedömningen.

I Norrbottens län har under länsstyrelsens styrelse in— rättats fem delegationer och ett råd. Man kan i viss mån uttrycka det så att de tidigare länsnämnderna er— satts av funktionsstyrelser/delegationer. Länsvägnämn— den har ersatts av ett rådgivande organ i länsstyrel— sen, ett kommunikationsråd med ett vidare verksamhets—

fält än enbart vägväsendet.

Av utvärderingsrapporten kan utläsas att den särlösning för förtroendemannamedverkan som där prövats har varit ändamålsenlig. Denna uppfattning fördes också fram då vi besökte länsstyrelen. Delegationer/råd som komple— ment till styrelsen inom vissa verksamhetsområden har, enligt bedömningar av de förtroendevalda själva, gett en ökad politisk tyngd åt verksamheten. Det reella för— troendemannainflytandet har stärkts genom att fler får möjlighet att aktivt delta i länsstyrelsens arbete. För partier representerade i förtroendemannaorganisationen är det förpliktigande genom att det ställer helt andra krav på förankring av besluten ute i länet och i de po— litiska organisationerna. En allmän bedömning i Norr— botten är att det inte räcker med bara ett förtroende— mannaorgan - styrelsen. Om styrelsen skall kunna fylla sin funktion som strategiskt organ kan den aldrig ha den tid och inte heller den erfarenhet på olika sakom— råden som behövs för att klara alla de ärenden som i dag avgörs av förtroendevalda. Styrelsen skulle inte heller kunna ha den förankring som delegationerna har. Sättet att utse förtroendemän har stärkt den represen— tativa demokratin och det regionala inflytandet. Ett problem som uppmärksammats gäller sambandet mellan sty— relsen och delegationer/råd, som visat sig otillräck—

ligt i försöket. Med stöd av erfarenheterna i Norrbot—

• Sida 121
•  Original

tens län bör man dock kunna undvika den bristen i en

landsomfattande reform.

Slutligen bör framhållas att inom den regionala statli— ga förvaltningen har förtroendemannamedverkan i myndig— heternas verksamhet varit en av de grundläggande ut— gångspunkterna. Erfarenheterna från länsnämndernas och länsstyrelsernas verksamhet är att förtroendemannamed— verkan är värdefull för inriktning av verksamheten och vid behandling av ärenden med starka inslag av allmänna lämplighetsbedömningar. Förtroendemän med praktiska er— farenheter kan bidra med sakkunskap och kunskap om av— nämarnas behov och krav. I propositionen om försöks— verksamheten i Norrbottens län, och under riksdagsbe— handlingen, uttalades också att en reform inom den statliga regionala förvaltningen inte får innebära att förtroendemannainflytandet minskar.

8.2 Vår bedömning

Vi har tidigare pekat på att länsstyrelserna skiljer sig från andra myndigheter under regeringen genom att de i sin beslutsorganisation garanteras en lokal demok— ratisk förankring. De har därigenom goda möjligheter att vara en verkningsfull brygga mellan den nationella och den lokala politikens krav och förutsättningar. I sin myndighetsroll tar länsstyrelsen tillvara natio— nellt bestämda mål. Genom sin lokala förankring kan de finna tillämpningar som stämmer väl överens med skif—

tande förhållanden.

En utveckling av den statliga länsförvaltningen enligt försöksverksamhetens riktlinjer vidgar länsstyrelsens verksamhetsområde och innebär ett ännu mer markerat samordningsansvar. Den nya länsstyrelsen skall spela en

mer aktiv roll i det regionala utvecklingsarbetet. Ju

• Sida 122
•  Original

större betydelse detta får i verksamheten, desto mer uppmärksamhet måste ägnas åt de frågor som gäller verk— samhetens inriktning, långsiktiga utvecklingsfrågor, planering, resursdimensionering och uppföljning av

effekter av genomförda åtgärder.

Mot den bakgrunden kommer behovet av förtroendemanna— medverkan i verksamheten att vara minst lika stort i den nya länsstyrelsen som i den nuvarande länsförvalt— ningen. Med större inslag av prioriteringar och avväg— ningar ökar behovet av en förtroendemannaorganisation som legitimerar myndighetens beslut och verksamhet och som underlättar för den nya länsstyrelsen att fungera i sin samordnande roll i det regionala utvecklingsarbe—

tet.

Nya och större krav kommer att ställas på förtroende— männen. Vi ser det viktigt att en förtroendemannaorga— nisation byggs upp som ger möjlighet att påverka verk— samheten på ett både demokratiskt och verksamhetsmäs— sigt effektivt sätt. Enligt vår mening är det av stor vikt att förtroendemannainflytandet på den regionala nivån även fortsättningsvis säkras för vissa ämnesområ— den, där insikt i de olika verksamhetsområdena och sär— skilda fackkunskaper bör beaktas i besluten, men i så— dana former att styrelsen inte undandras ett avgörande inflytande i viktiga frågor. Det är i styrelsen de sto— ra och principiellt viktigare besluten i de länsöver— gripande frågorna och i frågor som gäller relationerna mellan den nya länsstyrelsen och omgivningen kan få en avstämning. Det är där de regionala planeringsproblemen i sin helhet kan uppmärksammas och de regionala utveck— lingsinsatserna kan få sin slutliga politiska förank—

ring.

• Sida 123
•  Original

Vi anser det därför viktigt

— att länsstyrelsens styrelse tar sig an den roll som följer av det vidgade verksamhets— och samordnings— ansvaret och att de för länet viktiga utvecklings—

frågorna kanaliseras till styrelsen, samt

— att förtroendemannainflytandet kompletteras enligt de principer som ligger till grund för förtroende— mannaorganisationen i försöksverksamheten, dvs. ge— nom beslutande och rådgivande organ för vissa verk—

samhetsområden, där det finns motiv för det.

Med tanke på den beslutskompetens som bör tillkomma dessa organ vid sidan av styrelsen vill vi ifrågasätta det riktiga i det använda begreppet funktionsstyrelser, (som benämns delegationer). Benämningen styrelse bör enligt vårt sätt att resonera vara förbehållen myndig— hetens högsta ledningsorgan, en styrelse i ordets egentliga mening. Organ därutöver för specialinriktad förtroendemannabedömning och beslut på vissa ämnesområ— den bör benämnas nämnd, som markerar beslutsområdets

speciella omfattning.

8.3 Nämnderna som beslutsnivå

Vi anser således att den i Norrbottens län prövade mo— dellen i sina huvuddrag är en framkomlig väg att be— hålla och förstärka förtroendemannainflytandet på verk—

samheten.

Det övergripande ansvaret bör ligga på styrelsen.

Styrelsens roll som strategiskt organ gör att den måste koncentrera sitt arbete på principiella och för länet övergripande planerings— och utvecklingsfrågor. Hit hör

• Sida 124
•  Original

syn för utvecklingen i länet samt att ta ställning till olika planer och program samt riktlinjer för verksamhew

ten.

Övriga frågor som ej delegeras till tjänstemän bör tas upp i nämnder med inriktning på speciella ämnesområden.

Detta betyder inte att det är två beslutsnivåer eller att styrelsen skall ha någon rätt att opåtaget gå in och överpröva beslut fattade av nämnd. Nämnderna har sin beslutskompetens liksom styrelsen har sin. Ett nämndbeslut är ett myndighetsbeslut. Om ett ärende inom en nämnds verksamhetsområde har en för länets utveck— ling mycket stor eller principiell betydelse bör dock det slutliga avgörandet hänskjutas till länsstyrelsens styrelse. I sådana ärenden fungerar nämnden som bere— dande "sakutskott". Styrelsen bör också, på det sätt som gällt under försöket i Norrbotten, avgöra ärenden då olika nämnder eller sakområden har skilda meningar. Detta innebär inte att man för de olika frågorna från—

går de nationella målen.

För att behålla det politiska inflytandet på länsplanet i samma utsträckning som hittills i nämnderna finns be— hov av att precisera roll och befogenhetsfördelning.

Det är viktigt att instruktionen för den nya myndighe— ten görs tydlig så att det klart framgår vilken be— slutsfördelning som gäller mellan styrelse och övriga förtroendemannaorgan samt mellan tjänstemännen. Rege— ringen bör genom instruktionens bestämmelser avgöra i vilka ärendegrupper styrelsen respektive nämnder beslu—

tar.

Även om de viktigare ärendena skall avgöras av styrel—

sen kan ändå förväntas att nämnderna, i vart fall ini—

• Sida 125
•  Original

tialt, kommer att ges i stort samma beslutanderätt som åvilar länsorganens nuvarande nämnder. Möjligheterna att genom övergripande diskussioner öka förtroendeman— nainflytandet över verksamhetens mål och inriktning bör

tas till vara i den nya organisationen.

8.4 Förtroendemannaorganisationen

De nuvarande delegationerna. i Norrbottens län har i huvudsak tagit över de i försöket medverkande länsnämn—

dernas ansvar och uppgifter.

Detta kan vara motiverat under en försöksverksamhet, men inför en reform bör man söka lösningar som på bästa sätt tillgodoser den samlade länsförvaltningens behov. Eftersom förhållandena och behoven varierar starkt mel— lan olika delar av landet är det inte meningsfullt att låta Norrbottenmodellen bilda ett enhetligt mönster för hela landet. Behovet av en nämnd för rennäringen finns endast i de nordligaste länen. Fiskerinäringen är stor och betydelsefull i vissa län och kan där motivera be— hovet av en nämnd för fisket, medan det i andra län kan vara befogat att låta dessa frågor behandlas i en lant—

bruksnämnd eller en nämnd för areella näringar.

I jämförelse med försöket i Norrbottens län bör det också vara möjligt att ytterligare utveckla förtroende— mannainflytandet, t.ex. så att nämnders verksamhets— och beslutsområden anpassas till behoven av integrerad ärendehantering i nära besläktade frågor. I en ny orga— nisation kommer också de förtroendevalda i de special— inriktade nämnderna att få tyngre och mer intresse— väckande ärenden att ta ställning till. T.ex. kommer utbildningsnämnden att få en annan och vidare roll än

dagens länsskolnämnd.

• Sida 126
•  Original

Mot bakgrund av Norrbottenmodellens utformning förordar vi att en särskild nämnd av förtroendevalda inom läns— styrelsen får vidga sitt ansvarsområde utöver det som gäller för länsbostadsnämnderna och även får behandla vissa planfrågor. En sådan vidgning skulle kunna få som sidoeffekt att fler ärenden av strikt teknisk natur

kunde delegeras till tjänstemännen för beslut.

Kommunikationsfrågorna behandlas i Norrbottens län i ett råd, som ersatt den tidigare länsvägsnämnden. Moti— vet för dess ställning som rådgivande organ torde emellertid ha varit att inte avvika alltför mycket från gängse system. Enligt vår mening bör emellertid även för dessa frågor förtroendemannainflytandet säkerstäl— las i en nämnd som därigenom blir ett viktigt besluts—

och samordningsforum inom kommunikationssektorn.

Därutöver bör det kunna inrättas andra nämnder. Med hänsyn till den centrala roll som miljövårdsfrågorna intar i den allmänna debatten — inte minst på länsnivå — skulle arbetet vinna på att det finns ett kompetent förtroendemannaforum där denna diskussion kunde föras. En nämnd för miljö— och naturvårdsfrågor bör således finnas. Om ytterligare funktioner kommer att tillföras den nya länsstyrelsen, bör en komplettering också kunna ske av förtroendemannaorganisationen. Frågan om vilka nämnder som kan behöva inrättas får avgöras mot bak— grund av vilka förhållanden som råder i respektive län och efter frågornas betydelse i tiden. För att inte få en alltför vidlyftig organisation bör det vid inrättan— det vara uppenbart att förtroendemannainflytande i be— slut i enskilda ärenden är önskvärt. Dessutom bör be— sluten gälla ärenden av sådan art att de inte bör be—

lasta länsstyrelsens styrelse.

• Sida 127
•  Original

Som grundprincip för en modell med nämnder bör gälla att ärenden alltid skall kunna föras till länsstyrel— sens styrelse om de är av sådan vikt att styrelsen är

lämpligt beslutsforum.

8.5 Val av ledamöter

Sättet att utse ledamöter i Norrbottenmodellens funk— tionsstyrelser har ägnats stor uppmärksamhet av läns— styrelsens styrelse. Även inom de politiska partierna

har intresset för dessa förordnanden varit stort.

Viktigt är att nämnderna får en representativ samman— sättning med ledamöter som ger en god förankring och som har erfarenhet och särskilt intresse för området i

fråga.

systemet med att landstinget utser ledamöter i länssty— relsens styrelse innebär att det politiska inflytandet säkras i det organ som har den samordnande funktionen i länet. De förslag som vi nu lämnar och som innebär att länsstyrelsens samordnande roll betonas ytterligare le— der också till en förstärkning av de förtroendevaldas ställning i det regionala utvecklingsarbetet.

Med den ordning som gäller för länsstyrelserna som re— gionala statliga organ skall de förtroendevalda i sina uppdrag fullgöra statliga uppgifter. Landstinget, som återspeglar de politiska förhållandena i länet, funge— rar alltså enbart som valkorporation vid val av ledamö—

ter i styrelsen.

När det gäller sättet att välja ledamöter i nämnder an— ser vi att det är politiskt konsekvent och ett prak— tiskt enkelt förfarande att landstinget utser även des— sa ledamöter. Landstinget som valkorporation bör inte användas indirekt som i Norrbotten, där länsstyrelsens styrelse utser ledamöter i funktionsstyrelserna, utan

• Sida 128
•  Original

bör direkt kunna välja samtliga förtroendemän i läns— styrelsen, alltså även ledamöter i länsstyrelsens nämn— der. Det viktiga samspelet mellan politisk förankring och sakkunskap inom sektorsområdena kan härigenom tas

tillvara.

Landstinget, och i förekommande fall kommun som inte ingår i landstingskommun, bör således enligt vår upp— fattning utse samtliga förtroendemän i länsstyrelsens nämnder. Vid val bör personer med intresse för och in— sikt i de olika verksamhetsområdena utses. Speciella krav på representation för olika intressen bör däremot inte föreskrivas av regeringen. I fråga om ett förtro— endemannaorgan för rennäringsfrågor bör dock de sär— skilda reglerna om representation för samer i lant— bruksnämndens rennäringsdelegation också gälla inom

länsstyrelsens förtroendemannaorganisation.

Vi vill också framhålla att det är ett genomgripande drag i försöksverksamheten i Norrbotten att kvinnor är starkt underrepresenterade i förtroendemannaorganisa— tionen. Vi anser att den låga kvinnorepresentationen måste beaktas och att partierna kraftfullare än hit— tills måste tillse att det blir bättre balans mellan kvinnor och män i länsstyrelsens förtroendemannaorgani—

sation.

8.6 Antalet ledamöter

När det gäller antalet ledamöter så varierar de i Norr—

botten mellan fem och sju.

Vi ser det som angeläget att nämndernas storlek till— godoser kravet på en så rättsvisande åsiktsrepresenta— tivitet som möjligt, d.v.s. avspeglar även mindre par— tiers andelar av valmanskåren. Samtidigt måste förut—

• Sida 129
•  Original

Att utöka antalet till nio ledamöter i varje nämnd skulle förbättra åsiktsrepresentationen på det sätt som vi finner önskvärt. Vårt förslag i denna del får ses

som en allmän norm.

Med det valsätt vi förordar, dvs. att landstinget utser förtroendemännen, bör följa att ordförandeskapet utfor— mas på samma sätt som i länsstyrelsens styrelse. Som ordförande i nämnd fungerar alltså landshövdingen. Den nära kopplingen mellan styrelse och nämnder och de sam— ordningskrav som skall uppfyllas talar också för denna

lösning.

Enligt landshövdingens bestämmande bör även dennes

ställföreträdare kunna bli ordförande i nämnd.

8.7 Övrigt

För att markera att nämnderna arbetar över hela läns— styrelsens arbetsfält och står i kontakt med styrelsen bör sekretariatsfunktionerna i normalfallet skötas cen—

tralt under länsledningen.

Vi vill också framhålla att en av förutsättningarna för ett reellt inflytande i beslutsprocessen är att ledamö— terna i sina uppdrag får tillräckligt underlag och stöd för att kunna sätta sig in i de ärenden som skall avgö— ras i styrelse eller nämnd. De förtroendevalda kan ock— så i skilda sammanhang vilja ha möjligheter till delta— gande i beredningen av ärenden. Vi ser det som viktigt att länsstyrelserna i samband med att den nya förtroen— demannaorganisationen byggs ut noga beaktar de förtro— endevaldas behov av mer stöd av länsstyrelsens kansli—

resurser .

• Sida 130
•  Original

I det här sammanhanget vill vi också ta upp frågan om möjligheterna att i styrelsen initiera frågor som rör

länet i olika avseenden.

I länsstyrelseinstruktionen tilldelas länsstyrelsens styrelse beslutanderätten i ett antal ärenden av för länet speciell natur eller av större principiell bety— delse. Eftersom länsstyrelseinstruktionen inte helt ut— tömmande kan ange vilka ärenden som skall avgöras av styrelsen är det nödvändigt att styrelsen har ett avgö— rande inflytande bl.a. över på vilken nivå inom läns—

styrelsen som olika beslut skall fattas.

Det ankommer alltså på länsstyrelsens styrelse som så— dan att inom ramen för dess myndighetsbefogenhet bes— tämma vilka ärenden den önskar behandla och avgöra i plenum och vilka den finner bör avgöras i annan ord—

ning.

8.8 Reglering av förtroendemannainflytandet

En fråga är om nämnderna skall regleras i instruktionen eller om länsstyrelsen själv skall kunna arbeta med de nämnder som mest behövs med hänsyn till länets behov. Enligt statsmakternas ställningstagande i verksled— ningsbeslutet skall förtroendemäns beslutskompetens regleras av regeringen i respektive myndighets instruk—

tion.

För den nya länsstyrelsen bör de allmänna principerna gälla. Samtidigt bör eftersträvas att den nya organisa— tionen ges en betydande grad av flexibilitet. Praktiska skäl talar för en kombination av författningsmässigt reglerade nämnder och särskilda nämnder som länsstyrel— sens styrelse kan knyta till sig och ha möjlighet att delegera beslutanderätten till i vissa frågor.

• Sida 131
•  Original

Enligt vår uppfattning bör de obligatoriska nämnderna

vara följande

— utbildningsnämnd

— plan— och bostadsnämnd

— lantbruksnämnd (där även frågor på fiskets område behandlas)

— kommunikationsnämnd

— miljövårdsnämnd

— rennäringsnämnd i de nordligaste länen.

Även förhållandet mellan styrelsen och nämnderna samt regleringen av förtroendemannainflytandet i detalj bör enligt vår mening regleras i länsstyrelseinstruktio— nen. Regeringen bör, som vi tidigare nämnt, genom ins— truktionens bestämmelser avgöra i vilka ärendegrupper styrelsen respektive nämnder beslutar. Därutöver måste länsstyrelsens styrelse löpande pröva fördelningen av beslutsbefogenheter mellan sig själv och nämnder, res— pektive gentemot tjänstemannaorganisationen. Styrelsen har genom länsstyrelseinstruktionen ett effektivt inst— rument för detta, genom att där stadgas att styrelsen fastställer arbetsordningen där dessa roller anges.

Den precisering av kompetens— och ansvarsfördelning mellan enheter, nämnder/råd, länsstyrelsens ledning och länsstyrelsens styrelse som gäller i Norrbottens län bör kunna utgöra förebild. Vi vill också peka på den förteckning över beslutsärenden som finns i rapporten DsC 1987:10 Bilaga 5, och som ger en klar bild av inom vilka ämnesområden det är tänkt att förtroendemän skall

medverka.

• Sida 132
•  Original

• Sida 133
•  Original

9 RATIONALISERINGS— OCH BESPARINGSEFFEKTER

De besparings— och rationaliseringseffekter som på sikt kan nås i en samordnad länsförvaltning samt budget— och redovisningssystem för en sådan förvaltning har utretts av statskontoret respektive riksrevisionsverket och in—

går i rapporten Ds C 1987z10.

Vi finner ingen anledning att revidera de slutsatser

och bedömningar som redovisats i rapporten.

9.1 Administrativa besparingar och samordningsvinster

Statskontoret har i sin utredning om rationaliserings— och besparingseffekter (rapport 1987z45, finns som bi— laga i Ds C 1987z10) pekat på två typer av direkta ef— fekter av en samordnad länsförvaltning. Det gäller dels administrativa besparingar, dels rationaliseringsmöj— ligheter genom omprioriteringar och bättre koordinering mellan olika verksamheter.

Genom att bättre utnyttja den administrativa kapacite— ten inom den samordnade länsförvaltningen kan bespa— ringar vinnas. Dessa administrativa besparingar upp— skattas på länsnivå till ca 100 tjänster eller ca 30 Mkr.

Utöver detta kan ytterligare besparingar göras vid länsstyrelserna som följd av investeringar t.ex. i ADB—utrustningar. För att beräkna denna besparingspo—

• Sida 134
•  Original

tential måste investeringskostnaderna vägas mot den

framtida minskade personalåtgången.

En samordnad länsförvaltning skapar en grund för samar— bete och samordning mellan tidigare organisatoriskt skilda verksamheter. Effektivitets— och besparingsef— fekter kan uppstå såväl till följd av en mer samlad ärendehantering som genom exempelvis en bättre kompe— tensutveckling. De rationaliseringar som kan göras ge— nom omprioriteringar och bättre samordning av verksam— heter och resurser är svårare att uppskatta. Bespa— ringarna beräknas vara av ungefär samma storleksordning som de administrativa besparingarna. Detta innebär en total besparing på länsstyrelserna på ca 200 tjänster eller ca 60 Mkr.

Mot detta skall ställas de extra kostnader av engångs— karaktär som införandet av en ny organisation innebär. Regeringen gav länsstyrelsen i Norrbottens län 1,1 Mkr för detta ändamål, fördelat på två budgetår.

Det finns luppenbara svårigheter att. realisera bespa— ringar, framför allt de vinster som görs genom bättre koordinering och bättre resursutnyttjande. Dessa vins— ter kan sällan omsättas i utpekade personer utan tas i allmänhet ut i form av höjd kvalitet i handläggningen.

Framför allt kan sådana besparingar göras på lång sikt.

Besparingar vid berörda centrala myndigheter har beräk— nats till drygt 50 tjänster eller ca 15 Mkr och hänför sig till en minskad administrativ belastning.(I den sektorsvisa genomgången i statskontorets rapport 1987: 45 beräknas besparingarna till ca 10 tjänster för bo— stadsstyrelsens del, ca 10—15 tjänster för lantbruks— styrelsen och ”ca 30 tjänster för skolöverstyrelsens del).

• Sida 135
•  Original

Vårt förslag till ny organisation bygger på en bedöm— ning av att det finns en besparingsmöjlighet framför allt av långsiktig karaktär. I det skall hänsyn tas till att länsstyrelsen samtidigt delvis skall ändra sin verksamhetsinriktning mot mer utvecklande uppgifter av betydelse för länet. Det skulle i hög grad försvåra ett genomförande av en så här pass omfattande reform om en större besparing genomförs vid samma tidpunkt. Samti— digt måste det stå klart för den nybildade myndigheten vilka besparingskrav som riktas mot den liksom efter vilken tidsperiod besparingen skall vara realiserad. På detta sätt kan myndigheten redan från början rikta in sig mot en organisation som är anpassad till de framti—

da resurserna.

Samtliga länsstyrelser kommer troligtvis in i den tre— åriga budgetcykeln avseende perioden 1992/93—1994/95. Tills dess bör den nya länsstyrelsen få en ettårig bud— getram som dock bör utformas som ett ramanslag. I de inledande budgetramarna bör hänsyn tas till de kostna— der av engångskaraktär som ett genomförande resulterar

i.

9.2 Norrbottenförsöket

Resultaten av försöksverksamheten i Norrbottens län har i första hand värderats med utgångspunkt från syf— tet med försöket som det kom till uttryck i ifrågava— rande proposition. I propositionen ställdes inte några besparingskrav på länsförvaltningen med undantag för de generella krav som gällde för länsstyrelsesektorn. Däremot syftade reformen till att de personella och andra resurser som länsstyrelsen förfogar över genom samordningen skulle användas för att bedriva verksam—

heten mer flexibelt och effektivare.

• Sida 136
•  Original

Detta innebär att länsstyrelsen i Norrbottens län i ekonomiskt avseende behandlats på samma sätt under för—

söksperioden som landets övriga länsstyrelser.

En utgångspunkt i propositionen var att länsstyrelsen skulle ta ett fastare grepp över ett samordnat utveck— lingsarbete. Länsstyrelsen har inte haft de reella möj— ligheterna att i full utsträckning genomföra omdispone— ringar i resursfördelningen inom länsstyrelsen. Ett starkt bidragande skäl därtill har varit kravet på att det efter försöksverksamheten skulle vara möjligt att

återgå.

Vissa vinster har man ändock kunnat realisera. Länssty— relsen pekar på att den samordnade länsförvaltningen sköter ekonomi— och personaladministration, som tidiga— re utfördes av centrala sektorsmyndigheter, utan kom—

pensation.

Länsstyrelsen har övertagit administrativa uppgifter från i första hand lantbruksstyrelsen, bostadsstyrelsen

och Skolöverstyrelsen.

En annan vinst som framhålles är att genom den organi— satoriska samordningen förenklas handläggningsförfaran— det i enskilda ärenden vilket bl.a. har tagit sig ut—

tryck i ett minskat behov av formella remisser.

Rationaliseringar och effektiviseringar genomförs bl.a. genom datorisering. Länsstyrelsen i Norrbottens län har anskaffat basdatorer för ett ekonomiadministrativt sys— tem och diarieföringssystem. Systemen har möjliggjort omprioriteringar från administration till sakverksam— het. Länsstyrelsen framhåller att effekterna av datori— seringen är mycket positiva.

• Sida 137
•  Original

Ett annat område där rationaliseringar på sikt kan vin— nas är genom administrativ samverkan med andra myndig—

heter.

Utomstående bedömare, främst kommuner och landsting, menar att rationaliseringseffekter i det här sammanhan— get inte kan bedömas endast med utgångspunkt från läns— styrelsens förvaltningsanslag. Huvudsyftet måste vara att få ut mesta möjliga av resurserna längs hela ked— jan: centralt — regionalt - lokalt. Resurserna bör inte minska men omfördelas för att utrymme för nya uppgifter

skall kunna tillskapas.

9.3 Möjliga rationaliseringsvinster

En samlad länsförvaltning kan bidra till decentralise— ring och uppbrytning av sektorstänkande som går utöver

vad som avses med den här reformen.

En effektivisering av länsförvaltningen både i admini— strativt hänseende och för ett bättre resursutnyttjande skapar sådan möjlighet och kapacitet för länsstyrelsen att den bör kunna hantera uppgifter som i dag ligger på centrala ämbetsverk. Administrativ hantering av stats— bidrag inom olika områden kan vara en sådan uppgift som kan leda till väsentliga besparingar på central nivå.

9.4 Sammanfattande bedömning

Erfarenheterna från Norrbottens län visar att rationa— liseringsvinsterna inte kan realiseras förrän den nya länsförvaltningen funnit sin form. För att besparingar—

na skall bli möjliga att uppnå tillfullo är det dess— utom nödvändigt

• Sida 138
•  Original

ett nytt system för budgetstyrning och resultatupp—

n) (.,.

följning utvecklas för länsförvaltningen

statsmakterna prioriterar bland länsförvaltningens

9) (..,.

uppgifter och tydliggör rationaliseringskrav

länsförvaltningen får ett flerårigt ramanslag med

9) (+

möjlighet att föra under— och överskott mellan bud—

getåren

särskilda medel utgår för genomförande och omställ—

9) ('|'

ningsarbete.

I likhet med arbetsgruppen C 1988:C gör vi den bedöm— ningen att det finns rationaliseringsmöjligheter som är beroende av centrala beslut och regeringsdirektiv inom

respektive sektorer.

Rationaliseringseffekterna i övrigt måste bedömas med utgångspunkt från motiven för reformen. Vad det gäller är att skapa en ändamålsenlig organisation för den verksamhet staten skall bedriva på länsnivå i framti-

den.

Att mäta besparingseffekter enbart på länsstyrelsernas förvaltningsanslag är inte rättvisande. En ny samordnad länsförvaltning bör på ett ändamålsenligt sätt kunna utnyttja sin kompetens för att inom länet fördela de olika sektörernas resurser vettigt. Detta ger i sig effekter jämförbara med konkreta besparingsambitioner på förvaltningsanslag. Ett av syftena med den samordna— de länsförvaltningen är vidare att underlätta decentra— liseringsprocessen och detta innebär att effekter kom— mer att uppstå på samtliga förvaltningsnivåer. Enligt vår bedömning kan rationaliseringseffekterna snabbast

realiseras på den centrala nivån.

• Sida 139
•  Original

Vi vill i detta sammanhang också framhålla att ett syf— te med reformen måste vara att stärka länen som för— valtningsregioner. Vi har tidigare uppmärksammat att det inom olika förvaltningssektorer finns överväganden om att i besparingssyfte slå samman enheter i flera län och skapa nya regionala grupperingar. Vi ser inte detta som acceptabelt eftersom det splittrar länsförvaltning— en och försvårar dess möjligheter att arbeta med länets utvecklingsfrågor. Den besparing man inom dessa sekto— rer vill uppnå genom en regionändring bör i stället kunna åstadkommas genom att olika sektorsorgan i länen samordnas med respektive länsstyrelse.

• Sida 140
•  Original

• Sida 141
•  Original

10 GENOMFÖRANDEFRÅGOR

10.1 Förutsättningar

De önskvärda effekterna av en samordnad länsförvaltning följer inte automatiskt av de organisationsförändringar vi föreslagit. Det krävs mer än så för ett fullgott re— sultat. Som utgångspunkt för det fortsatta organisa— tionsarbetet anger vi därför ett antal förutsättningar som bör vara uppfyllda. Dit hör den gemensamma grundsy— nen, utvecklad verksamhetsplanering, nytt system för budgetstyrning och resultatuppföljning samt ett fast grepp om personalfrågorna, bl.a. en beredskap för ett omställningsarbete som kan bli omfattande.

Vi förutsätter att länsstyrelserna fortsätter det arbe— te som pågår för att finna former för samverkan med andra länsorgan i syfte att bl.a. nå fram till en ge— mensam grundsyn. Vi vill än en gång stryka under att den samordnade länsförvaltningen inte är ett alternativ utan ett komplement till den samverkan som sker i lä— nen. Aven om våra förslag genomförs kvarstår behovet av samarbete mellan länsstyrelsen och andra. Den föreslag— na reformen har trots allt en begränsad omfattning. Med utgångspunkt från den gemensamma grundsynen bör läns— styrelserna även kunna utveckla en sektorsövergripande verksamhetsplanering. Erfarenheterna från Norrbottens län visar att det varit svårt att nå den önskade verk—

samhetssamordningen utan en övergripande planering.

• Sida 142
•  Original

Som vi framhållit i annat sammanhang anser vi också att det är önskvärt med ett nytt system för budgetstyrning

och resultatuppföljning inom länsförvaltningen.

Nytt system för budgetstyrning och resultatuppföljning

För olika sektorer i staten har över åren utvecklats system och tekniker för planering och budgetering som redan i enskilda fall kan vara mycket komplicerade. När sådana system studeras tillsammans, vilket är nödvän— digt som förberedelse för en länsförvaltningsreform,

blir bilden synnerligen svåröverskådlig.

Så som den samlade budgetstyrningen av den statliga länsförvaltningen ser ut idag, måste den anses vara ett stort hinder för att prioritera mellan verksamheter på regionala grunder. Uppdelningen på traditionella sekto— rer tenderar att permanenta insatserna på ett sätt som från tid till annan kan svara dåligt mot aktuella be— hov. För att prioritera behövs alternativ att välja mellan. En väsentlig förutsättning för att stärka den regionala nivån i budgetdialogen torde därför vara att bygga ett budgetsystem på nya grunder. Detta är inte helt lätt mot bakgrund av att nationella intressen sam— tidigt skall tillgodoses. Men även om motstridiga krav ställs, bör uppgiften att utveckla styrsystemet inte

betraktas som omöjlig.

För ett nytt budgetsystem bör enligt vår mening följan— de grundkriterier gälla:

— Statsmakternas vilja att prioritera bland länsför— valtningens uppgifter måste vara utgångspunkt för

strukturen.

• Sida 143
•  Original

— Efter statsmakternas anvisningar måste länsstyrelsen tillförsäkras möjlighet att prioritera bland uppgifter— na på regionala grunder.

— Medel för länsstyrelsens förvaltningskostnader bör ha formen av flerårigt ramanslag med möjlighet att föra under— och överskott mellan budgetåren.

Att länsstyrelserna bör ha stor frihet att använda för— valtningsanslaget, har bl.a. sin grund i att man i många frågor måste samverka med andra, men att samar—

betsförutsättningarna kan skifta.

Det är inte nödvändigt att nu ta ställning till ett sy— stem för budgetstyrning i alla dess många tekniska de— taljer. Vi har emellertid velat peka på att ett nytt system förmodligen är ett betydelsefullt inslag i en framgångsrik förvaltningsreform, och att det därför är viktigt att fullfölja principiella ställningstaganden med ett fördjupat utvecklingsarbete i denna del.

Även när det gäller personalfrågornas hantering kan man dra lärdom av försöket i Norrbotten. Den nationella re— formen omfattar närmare 8 000 anställda på regional ni— vå. Antalet anställda vid länsstyrelserna uppgår till drygt 5 000. Ca 450 är anställda vid länsskolnämnderna, ca 1 200 vid lantbruksnämnderna, ca 50 vid fiskenämn— derna och ca 450 vid länsbostadsnämnderna. Därtill kommer anställda i lokalvårdsorganisationen. Därutöver kommer att även de nya länsstyrelserna skall fungera i ett nära samband med de centrala sektorsmyndigheterna. Det innebär att reformen också berör ett stort antal centralt anställda. För att förnyelsen skall bli reell måste personalen vara delaktig i processen. Detta ställer krav inte bara på information och utbildning utan också på någon form av belöning. Ur personalens synvinkel borde den samordnade länsförvaltningen vara

• Sida 144
•  Original

en stimulerande utmaning med möjligheter till personlig

utveckling för flertalet berörda.

Förnyelseprocessen ställer även krav på staten som ar— betsgivare. Det omställningsarbete som följer av för— väntade förändringar på regional nivå under 90—talet bör lättare kunna hanteras om arbetsgivaren är stark och finns nära de anställda. Med en samordnad länsför— valtning bör huvuddelen av omställningsarbetet kunna skötas regionalt och förhållandevis flexibelt. Bl.a. ökar möjligheterna till omplacering vid eventuell över— talighet. Vid sidan av fördelarna för de anställda in— nebär detta totalt sett lägre personalkostnader. Aven med hänsyn till jämställdhetsfrågorna är reformen önsk— värd. Den personal som riskerar att bli övertalig vid fortsatt administrativ rationalisering består till övervägande del av kvinnor. Ur deras synvinkel borde det vara en klar fördel att på hemorten få ökade möj— ligheter till alternativ sysselsättning. I arbetet med samordningen bör aktiva insatser göras för att stimu— lera personal att vidareutbilda sig för att kunna er- bjudas annan anställning inom förvaltningen.

10.2 Förarbetena inför Norrbottenförsöket

Propositionen om försöksverksamhet

I propositionen 1985/86z5 gavs vissa övergripande rikt— linjer för organisationsutformningen, personalöverfö— ringen/personaladministrationen och ekonomiadministra—

tionen.

I fråga om organisationen sades i propositionen att en lämplig avvägning med hänsyn till bl.a. personalens in— tressen är att de länsorgan som föreslås inordnade i länsstyrelsen var för sig med hänsyn till arbetsuppgif—

• Sida 145
•  Original

ter och organisation ska utgöra i stort sett samman— hållna enheter.

När det gäller personaladministrationen borde enligt propositionen personalen från berörda länsorgan på enk— laste sätt flytta över till länsstyrelsen som skall

överta arbetsgivarensvaret för denna personal.

Ekonomiadministrationen skall enligt propositionen ut— formas så att länsstyrelsen får disponera medel för samtliga verksamhetsområden som ingår i försöksverksam— heten. Länsstyrelsen hade enligt propositionen att i samarbete med berörda sektorsmyndigheter, statskonto— ret, RRV och LON utarbeta förslag till den närmare ut—

formningen av det ekonomiadministrativa systemet.

Länsstyrelsens uppdrag

Regeringen gav den 27 juni 1985 länsstyrelsen i Norr— bottens län i uppdrag att med utgångspunkt i proposi— tionen skyndsamt vidta erforderliga förberedelser för en försöksverksamhet samt att till regeringen inkomma

med förslag i frågor som krävde regeringens medverkan.

Länsstyrelsen skulle enligt uppdraget samarbeta med be— rörda centrala och regionala myndigheter. Statskonto— ret, RRV och LON fick av regeringen i uppdrag att bi— träda med förberedelsearbetet.

Länsstyrelsen inrättade för arbetet en ledningsgrupp och en referensgrupp. Det praktiska utrednings— och förberedelsearbetet bedrevs i form av ett 50—tal del— projekt.

De förslag från länsstyrelsen som regeringen hade att ta ställning till gällde en ny länsstyrelseinstruktion

• Sida 146
•  Original

och andra författningsfrågor samt vissa personal— och

ekonomifrågor.

I förslaget till ny länsstyrelseinstruktion reglerades främst vilket ansvar och vilka uppgifter som styrelsen och funktionsstyrelserna skulle ha samt utformningen av organisationen under styrelse och funktionsstyrelser.

De övriga författningsförslagen gällde vilka anpass— ningar som behövdes utöver dem som anges i lagen

(1985:1073) om försöksverksamhet i Norrbottens län.

Länsstyrelsen redovisade i skrivelse den 4 april 1986

sitt uppdrag till regeringen.

Regeringens åtgärder m.m.

Regeringen beslutade på grundval av länsstyrelsens för— slag dels om en förordning (1986:419) om försöksverk— samhet med samordnad länsförvaltning i Norrbottens län,

dels en instruktion (1986z1123) för länsstyrelsen.

I fråga om personalöverföringen var utformningen av or— ganisationen för den nya länsstyrelsen av grundläggande betydelse. Länsstyrelsen var inte klar med sitt förslag

förrän i mars 1986.

Vid den tidpunkten hade en principinriktning förankrats i regeringskansliet om att berörda länsnämnders perso— nal skall få s.k. tillsvidareanställningar vid länssty— relsen trots att det gällde en försöksverksamhet. Detta ställningstagande gjordes i samråd med de centrala per— sonalorganisationerna och länsstyrelsen.

Personalöverföringen gjordes därefter i två omgångar.

• Sida 147
•  Original

Den första omgången avsåg de nya chefstjänsterna, dvs en länsrådstjänst och åtta enhetschefstjänster.

Tillsättningen av enhetschefstjänsterna föregicks av ett förhandlingsuppdrag från regeringen den 2 juni 1986 till statens arbetsgivarverk om arbets— och anställ— ningsvillkor för de nya tjänsterna. Statens arbetsgi— varverk (SAV) träffade den 16 juni 1986 ett kollektiv- avtal i frågan.

Tillsättningen av länsrådstjänsten föregicks av att in— rättandet av den och dess lönesättning behandlades i chefslönenämnden.

Regeringen tillsatte länsrådstjänsten och sex av en— hetschefstjänsterna i juli 1986. De två återstående en— hetschefstjänsterna tillsattes under hösten 1986.

Den andra omgången avsåg personalen vid länsnämnderna (utom myndighetschefen som blivit tillsatt som enhets— chef vid länsstyrelsen i den första omgången).

Genom att organisationsfrågan blev klar så tätt inpå starten för försöksverksamheten fanns det inte tid att genom ett tillsättningsförfarande föra över personalen till länsstyrelsen före den 1 juli 1986. Det bedömdes också som lämpligt att denna personal skulle erbjudas tjänster vid länsstyrelsen först efter det att viss er— farenhet hade vunnits om på vad sätt arbetsuppgifterna för befattningshavarna hade förändrats. Denna erfaren— het behövdes för att rätt kunna bedöma lönegradsinpla— cering m.m.

Det bedömdes vidare som lämpligt att inte tillämpa trygghetsavtalet eftersom all personal vid länsnämnder— na kunde erbjudas anställning vid länsstyrelsen. Inga

• Sida 148
•  Original

genomförandetidpunkten. Överföringen av personalen be— hövde därför inte kopplas samman med trygghetsavtalet

och förväntad övertalighet.

Med dessa utgångspunkter träffade SAV och de centrala personalorganisationerna ett skyldighetsavtal varigenom de anställda vid länsnämnderna blev skyldiga att fr.o.m den 1 juli 1986 fullgöra sin tjänst vid länsstyrelsen.

Cirka ett år efter det att försöksverksamheten påbörja—

des fortsatte den formella överföringen av personalen.

De åtgärder som gjordes på den centrala nivån var att SAV och de centrala personalorganisationerna den 10 juni 1987 träffade ett kollektivavtal om tilldelning av medel till länsstyrelsen för lönegradsinplacering m.m. och att regeringen den 9 juli 1987 i en förordning (SAVFS 1987:7 B 5) gav länsstyrelsen möjlighet att tillsätta erforderliga tjänster på ett enkelt sätt.

Länsstyrelsen började tillsätta de nya tjänsterna under hösten 1987.

När det gäller ekonomiadministrationen har länsstyrel— sen vid två tillfällen tilldelats ytterligare medel med

anledning av försöksverksamheten;

* den 31 oktober 1985 för att förbereda försöks— verksamheten — 500 000 kr,

* den 26 juni 1986 (regleringsbrevet) för utbild— ning och information — 600 000 kr.

I övrigt har länsstyrelsen i Norrbottens län inte sär— behandlats vid anslagsberäkningarna. Länsstyrelsen får under försöksverksamheten medel för övriga förvalt- ningskostnader från trettonde huvudtiteln samt från

• Sida 149
•  Original

åttonde, nionde och elfte huvudtitlarna. I fråga om de förutvarande nämnderna särredovisas numera beräkningar— na för länsstyrelsen i Norrbottens län såväl i budget—

proposition som i regleringsbrev.

Länsstyrelsens yrkande vad gäller övriga förvaltnings— kostnader brukar i regeringskansliets budgetarbete för— delas schablonmässigt mellan huvudtitlar efter storle—

ken på respektive anslag.

10.3 Överväganden och förslag

10.3.1 Allmänt

Förutsättningarna för ett nationellt genomförande 'av den samordnade länsförvaltningen skiljer sig på flera

sätt — utöver omfattningen — från Norrbottenförsöket.

En ny organisationsmodell tillskapades — på förslag av länsstyrelsen — inför Norrbottenförsöket. Den nya mo— dellen skiljde sig på flera punkter från den normala för länsstyrelserna. Sedan den 1 oktober 1988 har emel— lertid alla länsstyrelser utom i Stockholms län en platt och ledningsnära organisationsmodell liknande den i Norrbottens län. Länsstyrelserna är därigenom bättre förberedda organisatoriskt för en reform. Den nya mo— dellen gör det också lättare att gruppera de nya verk— samheterna så att de får en jämbördig ställning med öv— riga och en god tillgänglighet till ledning och förtro—

endemän.

Arbetet med att skapa en organisatorisk ram för verk— samheten torde alltså vara mindre resurskrävande än vad

som var fallet i Norrbotten.

• Sida 150
•  Original

Det finns exempel på fler frågor som var oklara när länsstyrelsen fick sitt uppdrag i juni 1985 men för vilka man idag har en lösning eller i vart fall en bättre handlingsberedskap. Det gäller t.ex. förtroende— mannaorganisationen, ledningsfunktionen, utformning av

arbetsordning, diarieplan m.m.

Trots detta kommer förberedelsearbetet att kräva or— dentliga resursinsatser på både den regionala och den

centrala nivån.

10.3.2 Genomförandefrågor

En erfarenhet från Norrbottens län är också att det är av största vikt att ramen för organisationen fastställs så fort som möjligt eftersom en rad andra åtgärder och beslut bygger på en färdig organisationslösning t.ex. inrättande av tjänster och lönesättningen av dessa. En huvudorsak till att skyldighetsavtal m.m. fick tillgri— pas i Norrbotten var just att organisationsfrågan lös— tes först under våren 1986 vilket befanns vara alltför

tätt inpå försöksverksamhetens starttidpunkt.

Vi har tidigare (avsnitt 7.3) framfört vår uppfattning att den utveckling som i den senaste länsstyrelseinst— ruktionen har påbörjats mot en större frihet för läns— styrelserna att själva forma sin organisation bör fort— sätta. I enlighet med de förvaltningspolitiska riktlin— jerna bör instruktionen inte detaljreglera organisatio—

nen utöver ledningsfunktionen.

Vi anser därför att regeringen i sitt beslut skall ange ledningsfunktionens uppbyggnad. Landshövdingen är chef för länsstyrelsen. Utöver landshövdingen skall det i normalfallet finnas en chefstjänsteman, som är länsråd och landshövdingens ställföreträdare. Vidare bör rege—

ringen ange indelningen närmast under länsledningen

• Sida 151
•  Original

(reglering av sakområden, kompetens och funktionsansva— riga m.m.). Därutöver bör det enligt vår mening vara fritt för varje länsstyrelse att organisera verksamhet—

en som den finner för gott.

Den nya länsstyrelsen får emellertid inte bli en löst sammanhållen organisation av olika sektorsintressen. Organisationen får utformas så att sektorsintressena kan beaktas utan att möjligheterna att föra en samord— nad regional politik äventyras. Det ställs därför starka krav på den samordnade länsförvaltningen att ha en gemensam verksamhetsidé och gemensamma mål samt en stark ledningsfunktion som kan samordna verksamheten

och utvecklingsinsatserna.

Genom att länsstyrelsen själv får avgöra hur personalen grupperas skapas en möjlighet till organisatorisk flexibilitet över tiden. Här måste uppmärksammas de

olikheter som finns mellan länen.

En särskild fråga är hur den nya länsstyrelsen i Stock— holms län bör utformas organisatoriskt. Förhållandena i Stockholms län skiljer sig i väsentliga avseenden från vad som gäller i andra län. Den komplexa planerings— situationen och den särskilda kompetensfördelning som råder i länet kan motivera en särskild organisations— lösning. Enligt vår mening bör dock de allmänna ut— gångspunkterna för vårt förslag gälla även för stock— holms län.

Vi anser det lämpligast att ett organisationsförslag för den nya länsstyrelsen i Stockholms län, i de delar som regeringen har att bestämma om, tas fram i annan ordning. Vad vi fört fram om regeringens styrning och organisatorisk frihet för länet bör därvid tillämpas så långt som möjligt. Ett uppdrag att ta fram ett sådant förslag skulle kunna läggas på statskontoret i anslut—

• Sida 152
•  Original

ning till att kommittén avlämnar sitt betänkande. Arbe— tet förutsätter samråd med bl.a. berörda myndigheter i

länet.

En rad frågor inför genomförandet av den samordnade länsförvaltningen måste lösas centralt utöver dem som behandlas i en proposition. Det gäller dels sådana frå— gor som kräver regeringsbeslut, dels sådana som rör de centrala verken t.ex. byggnadsstyrelsen (lokalfrågor),

SAV (lönefrågor).

Även vissa utbildnings— och informationsinsatser bör

skötas centralt.

Central organisationskommitté

De angivna uppgifterna bör läggas på en central organi— sationskommitté. Den bör samordna och förbereda de be— slut som regeringen skall fatta samt sköta kontakterna med byggnadsstyrelsen, SAV och andra berörda centrala

verk.

Även utbildnings— och informationsinsatser bör initie— ras av den centrala organisationskommittén. Erforderli— ga medel bör ställas till kommitténs förfogande.

De författningsfrågor som har direkt anknytning till organisation, personal eller ekonomi, dvs. framför allt den nya länsstyrelseinstruktionen bör också läggas på den centrala kommittén att förbereda. Det bör dessutom övervägas om inte den centrala kommittén skall ha ett

samordningsansvar vad gäller övriga författningsfrågor.

För länen gemensamma frågor om arbetsordning, diarie— plan, personal— och ekonomiadministration m.m. bör också läggas på den centrala organisationskommittén.

• Sida 153
•  Original

Regional organisationskommitté

När det gäller förberedelsearbetet på regional nivå bör det utföras av en regional organisationskommitté med representanter för länsstyrelsen och de berörda sek— torsorganen. Genom en regional organisationskommitté kan man få en breddad medverkan i förberedelsearbetet och då också bl.a. förutsättningar för en lyhördhet för de inblandade myndigheternas önskemål och erfarenheter

vad gäller val av olika administrativa system m.m.

Den regionala kommittén bör med utgångspunkt bl.a. i länets grundsyn och de redan utvecklade samverkansfor— merna mellan berörda myndigheter förbereda de frågor i vilka beslut fattas av styrelsen, landshövdingen eller på central nivå. Exempel på sådana frågor är

— anslagsfrågor

— personalfrågor; tillsättningar, personalpolitik m.m. — organisationsfrågor

— intern samordning, informationssystem och andra in—

terna administrativa frågor.

Betydelsen av att organisationen har gemensamma lokaler har uppmärksammats i Norrbottenförsöket. utgångsläget i lokalfrågan kan vara olika gynnsamt i länen. Detta ut— gör inget hinder för ett snabbt genomförande, men vik— ten av så ändamålsenliga lokallösningar som möjligt bör uppmärksammas i förberedelsearbetet. I det korta pers— pektivet är frågan om lokaldisposition en naturlig upp— gift för de regionala organisationskommittéerna.

Förberedelsetid

Försöksverksamheten i Norrbottens län har genom propo— sition 1987/88:148 förlängts till den 1 juli 1990. Mål—

• Sida 154
•  Original

sättningen måste vara att den nationella reformen ska

ha denna tidpunkt som startpunkt.

Den förberedelsetid som behövs dessförinnan måste vara minst ett år. Erfarenheterna från Norrbotten och omor—

ganisationen av skatteförvaltningen talar för det.

En proposition under våren 1989 med genomförande den 1

juli 1990 är därför en realistisk tidplan.

• Sida 155
•  Original

RESERVATIONER

Reservation av ledamoten Tore Claeson (vpk)

Inledning

Jag har i stora delar inga erinringar till innehållet i betänkandet men delar i vissa frågor inte de värdering— ar och slutsatser som majoriteten gör. Utredningsmajo— riteten synes i stor utsträckning tagit olika citat från direktiv, utredningar, regerings— och riksdagsut— talanden, om bl.a. regionalt utvecklingsarbete och re— gionalpolitiska hänsyn, som intäkt för att en samordnad länsförvaltning modell Norrbotten skulle vara enda möj— ligheten att förverkliga i och för sig nödvändiga för— ändringar av organisation, förvaltningsstruktur, etc.

Huvudinvändningen för min kritik mot förslaget till samordnad länsförvaltning är att det mesta av de för— ändringar/förbättringar som eftersträvas bör kunna ge— nomföras inom ramen för nuvarande länsstyrelseorganisa— tion och att Norrbottenförsöket inte gett de fördelar, inte nått upp till de mål och avsikter som angavs.

Norrbottenförsöket

En reform enligt Norrbottenmodellen ger i sig inga större garantier för att uppnå de målsättningar som ut— talats jämfört med de förändringar som redan genomförts eller pågår i olika län. Det kan exempelvis gälla ser— vicen till allmänheten, kommuner, näringsliv och orga— nisationer, regionalpolitik, decentralisering, rationa—

• Sida 156
•  Original

liserings— och besparingseffekter. Erfarenheterna pekar mot att modellen inte är tillräckligt bra för ett ge— nomförande i hela landet och att ett försök att snabbt genomföra reformen kan möta starkt motstånd och stora

svårigheter.

Erfarenheterna från Norrbottenförsöket bör behandlas med hänsyn till att det här handlar om ett försök. En— ligt min mening har man inte nått de fördelar och för— ändringar man ville uppnå. På tre områden synes det vara ganska klart att förevarande utredningsförslag kan få betydande negativa följder för verksamheten och be— rörd personal. Det gäller de nuvarande länsbostads— nämnderna, länsskolnämnderna och lantbruksnämnderna där kritiken på olika nivåer är mycket stor mot ett genom—

förande av Norrbottenmodellen.

Olika förhållanden

De väsentligt olika förhållandena geografiskt, befolk— ningsmässigt, näringspolitiskt, för liten hänsyn till stora olikheter, ger inte tillräckligt bra förutsätt— ningar och möjligheter att genomföra en länsförvalt— ningsreform med Norrbottenförsöket som förebild. Mål— sättningen med reformen kan bibehållas men man måste ta vara på och utveckla de goda erfarenheter som finns från Kronoberg, Södermanland och andra län där bl.a. nya former för utvecklad samverkan mellan olika verk— samhetsområden genomförts. Självklart bör även Norrbot— tenförsökets positiva erfarenheter tas till vara (bl.a. vissa samordningsfördelar) — utvecklas och kunna genomföras med hänsynstagande till betingelser i olika län, vilket innebär att man bör göra en hel del utöver

vad som gjorts i Norrbotten.

• Sida 157
•  Original

Förändringar behövs

Jag anser att ökat samarbete kan ske utan samordnad länsförvaltning modell Norrbotten. Samordning på läns— planet, modernisering och förbättringar behövs, och kan genomföras utan att stöpas i samma form. De regionala aspekterna, ekonomiska resurserna, ökad demokrati och förtroendemannainflytande kan tillvaratas och förbätt— ras med i huvudsak nuvarande organisationsstruktur, dess sakområden, kompetens och funktionsansvar. Natio— nella mål och prioriteringar, hänsyn till regionala förhållanden, rationaliserings- och besparingseffekter och ökat förtroendemannainflytande kan exempelvis sä— kerligen tillgodoses i ett fortsatt förändringsarbete.

Samverkan över länsgränser

Utredningen innehåller bra förslag som kan och bör ge— nomföras även utan en samordnad länsförvaltningsreform enligt Norrbottenmodellen. Dit hör förslagen om kommu— nikationsnämnd för samlad trafikplanering, trafiksäker— het och trafikmiljö liksom miljövårdsnämnd för hälso— och miljöskydd, naturvård, fritid och rekreation och bättre miljöhänsyn i olika verksamheter. Här har emel- lertid enligt min mening inte tillräckligt uppmärksam— mats att det för vissa uppgifter krävs samarbete mellan olika län och regioner och kanske även organisations— former som går över länsgränserna. Det kan även gälla bostads— och energiförsörjningsfrågor, civil beredskap, etc.

Olika förhållanden

Bra är också att utredningen uppmärksammat de mycket olika förhållandena, framför allt i Stockholms län, men även i övriga län och att dessa motiverar särskilda

förslag och lösningar. Vidare att en ökad decentralise—

• Sida 158
•  Original

ring genom utbyggnad av lokalkontor på orter utanför resp. residensstäder liksom en fortsatt decentralise— ring till kommunerna av vissa uppgifter måste ske. Det är också positivt att utredningen betonar bl.a. vikten av en levande landsbygd med en bra infrastruktur, att man förordar en ökad kvinnorepresentation bland förtroendevalda och att man fäster uppmärksamheten vid risken för att en övervägande del av dem som kan komma

i kläm vid en omorganisation är kvinnor.

Val av förtroendemän och initiativrätt

Förslagen om att de nämnder som inrättas och skall be— stå av vardera nio ledamöter skall väljas av landsting— en är ett betydande framsteg jämfört med vad som nu gäller. Däremot bör inte landshövdingen automatiskt vara ordförande i alla nämnder, sektorssamordning bör ändå kunna åstadkommas. Den initiativrätt för ledamot i länsstyrelsen, en demokratisk rättighet som bl.a. varit föremål för riksdagsdiskussioner och förutsatts komma med i diskussionerna om en samordnad länsförvaltning,

bör nu skrivas in i en ny länsstyrelseinstruktion.

Beservatigner

Jag reserverar mig därför mot förslaget om landshöv— dingens obligatoriska ordförandeskap i olika nämnder och för mitt förslag om att initiativrätt för länssty— relseledamot skall skrivas in i den nya länsstyrelse— instruktionen. Båda dessa reservationer gäller viktiga demokratiska frågor vars betydelse inte skall överdri—

vas men ändå bör uppmärksammas.

Den brådska som präglat kommitténs arbete de senaste veckorna, med omfattande utredningsmaterial och den

korta tiden för studium och överväganden har inte gjort

• Sida 159
•  Original

det möjligt för mig att komma med genomarbetade förslag som alternativ till utredningens.

Trots den kritik jag i övrigt riktat mot utredningsför— slaget, dess värderingar och slutsatser och trots att jag har svårt att se fördelarna med utredningsförslaget om en samordnad länsförvaltning modell Norrbotten, jäm— fört med vad som ändå bör kunna uppnås utifrån nuvaran— de organisation, nöjer jag mig nu med ytterligare en

reservation.

Länsbostadsnämnderna kvar vid boverket

Den gäller förslaget om att länsbostadsnämnderna skall föras till den nya länsstyrelseorganisationen, vilket jag bestämt motsätter mig. Jag ser inga verksamhetsför— delar med ett sådant förslag. Det vore olyckligt för det nya bostadsverket, dess organisation och verksamhet om man nu skulle genomföra utredningsförslaget mot bak— grund av de arbetsuppgifter man har med bl.a. förändrad låneförvaltning och boverkets utlokalisering till Karlskrona 1989. utredningsförslaget innebär ett all— varligt hot mot bl.a. uppgifterna att öka bostads— byggandet, begränsa övrigt byggande och begränsa kost—

nadsökningarna.

Länsbostadsnämnderna har generellt sett en mycket stor egen aktivitet med ett snabbt åtgärdsgenomförande, snabba informationsinsatser, osv. Samarbetet med bover— ket, SBAB och AMS gör det angeläget med en särskild or— ganisation vid sidan av den nya länsstyrelsen. Nämnd— erna har som regel ganska mycket kontakter med länsar— betsnämnderna som inte föreslås ingå i de nya länssty— relserna. Nämndernas arbetssituation har under det se— naste året varit pressad, beroende på att andelen kom— plicerade låne- och bidragsansökningar vuxit samtidigt som boverkets omorganisation pågår liksom utvecklingen

• Sida 160
•  Original

av ett ADB—system för låne— och bidragshanteringen,

m.m. pågår vid verket och nämnderna.

Att i detta läge aktualisera en ny genomgripande för— ändring direkt i anslutning till problemen med det nya boverket, låneförvaltningen och datautvecklingen skulle kunna bli förödande för bostadsförsörjningen och en so— cial bostadspolitik. Det skulle kunna medföra problem av en omfattning som allvarligt kan äventyra en del av verksamheten och medföra förluster för staten och lån- tagarna. Ansvaret för hanteringen av bostadssubventio— nerna, däribland räntebidragen finns hos boverket och länsbostadsnämnderna. Den direkta låneverksamheten och förvaltningen av lånen, informationen och kontakter med låntagare, kommuner, byggherrar, banker, mäklare m.m.

handhas av länsbostadsnämnderna.

Det är viktigt att boverket och länsbostadsnämnderna nu får den arbetsro som behövs för att klara sina uppgif— ter och att den berörda personalens oro och osäkerhet inför framtiden inte ökas ytterligare. Länsbostadsnämn— derna skall enligt min mening inte integreras i de nya länsstyrelserna, i vart fall inte under de närmaste

åren, utan tillhöra boverket.

• Sida 161
•  Original

Reservation av ledamoten Bertil Danielsson (m)

Enligt direktiven skall utredningen utvärdera Norrbot— tenförsöket, och mot bakgrund av denna utvärdering föreslå förändringar i de statliga länsorganens organi— sation.

Erfarenheterna från Norrbotten ger dock en bräcklig grund att bygga på, och att överföra Norrbottenmodellen i oförändrat skick till övriga län är icke möjligt. Den kritik som från skilda håll riktats mot försöket delar

jag.

Emellertid har utredningen i sina förslag gjort påtag— liga och avgörande förändringar i förhållande till för— söksmodellen. Dessa förändringar visar att utredningen på ett riktigt sätt tagit till vara de vunna erfarenhe— terna. Förutsättningarna måste anses vara goda att det skapas en väl fungerande länsorganisation genom utred— ningens förslag.

Även om jag ställer mig bakom utredningens förslag i de flesta hänseenden finns det på ett område invändningar som jag vill göra. Min reservation gäller länsbostads— nämndernas löpande lånehantering.

Jag har också kompletterande synpunkter angående lant— bruksnämnden.

Länsbostadsnämndernas löpande lånehantering

I betänkandets avsnitt 6.3.3, som behandlar länsbo— stadsnämndernas uppgifter, skriver majoriteten att den löpande låneförvaltningen är en artfrämmande verksamhet i den nya länsstyrelsen. Trots denna deklaration dras

inga direkta slutsatser av uttalandet.

Moderata Samlingspartiet har i motioner till riksdagen föreslagit att redan i nuvarande organisation bör han—

• Sida 162
•  Original

teringen av bostadslån föras bort från länsbostadsnämn- derna. Påtagliga fördelar skulle uppnås. Statliga organ skulle befrias från uppgifter som inte kan anses till—

höra statlig verksamhet.

Vid genomförande av en samordnad länsförvaltning vore en förändring av låneadministrationen enligt vad som ovan beskrivits välmotiverad. Det är förvånande att ma— joriteten avvisar denna förändring, trots att man inser att verksamheten är artfrämmande i den nya länsstyrel—

sen.

Jag föreslår att länsbostadsnämndernas löpande lånehan— tering förs över till banker eller andra kreditinsti— tut. Uppgifterna för SBAB skulle härmed minska, och detta organ bör därför avvecklas.

Lantbruksnämnderna Lantbruksnämnderna har under senare år fått andra och vidgade uppgifter. Rådgivningen och uppdragsverksamhet— en har ökat. En icke föraktlig andel av lantbruksnämn— dernas verksamhet har på detta sätt finansierats. Nämn- derna har i de flesta fall, i detta hänseende, uppfyllt uppsatta mål.

Mot denna bakgrund kan det synas tveksamt att en väl fungerande verksamhet, som dessutom är under uppbygg— nad, skall bli föremål för en genomgripande förändring, vilket inlemmandet i den nya länsstyrelsen skulle inne—

bära.

Emellertid finns det motiv för att utredningens förslag genomförs, inte minst mot bakgrund av det sätt på Vil— ket verksamheten i framtiden skall organiseras. Mycket av lantbruksnämndernas särart och särskilda ställning kommer att tas till vara och föras över till den nya

länsstyrelsen.

• Sida 163
•  Original

Reservation av ledamoten Sverker Lindberg (c)

Förslag om en ny statlig länsförvaltning måste enligt min mening bygga på en genomarbetad uppfattning om hur samhällsförvaltningen i stort bör se ut samt vilka syf— ten den skall tjäna. Att som nu lägga fram förslag om enbart den statliga förvaltningen på just länsnivån be— gränsar kraftigt förutsättningarna för att på sikt hit— ta en demokratiskt förankrad och effektiv samhällsför—

valtning.

Utredningen borde i stället tagit sin utgångspunkt i de centrala statliga verken och myndigheterna och prövat i vilken utsträckning arbetsuppgifter därifrån kan decen— traliseras till län och kommuner. Försöksverksamhet vid organisationsförändringar är heller inget lämpligt in—

strument.

Jag ser ändå föreslagen reform som ett första steg mot en bättre länsdemokrati och kan därför ansluta mig i huvudsak till av kommittén lagda förslag. På en punkt vill jag anmäla avvikande mening och det gäller försla— get att landshövdingen eller dennes ställföreträdare också skall vara ordförande i föreslagna nämnder. Detta för att garantera sektorssamordningen.

Jag anser att sektorssamordningen får klaras på annat sätt genom kontinuerliga ordförande— och chefssamråd. Jag delar alltså den uppfattning som framförts av landshövdingen i Norrbotten, nämligen att en sista ut— post för beslut måste finnas och då skall inte lands— hövdingen eller hans ställföreträdare sitta med i nämn— derna och på så sätt tidigt bli uppbunden av beslut.

Jag anser sammanfattningsvis att flera arbetsuppgifter kan decentraliseras från den centrala statliga nivån ut till län och kommuner. Utifrån demokratiska utgångs—

• Sida 164
•  Original

punkter måste de arbetsuppgifter och beslut som på så sätt förs ut i kommuner och län ges en parlamentarisk förankring. En sådan utveckling skulle också bidra till att främja effektiviteten i verksamheten. Strävan bör alltså vara att de direktvalda politiska församlingarna i kommuner och län ges ett betydligt ökat inflytande

över den lokala och regionala samhällsförvaltningen.

• Sida 165
•  Original

Kronologisk förteckning

1. Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- minister Olof Palme. C. . Beskattningen av fårnansföretag. Fi. Imegritelen vid slatistikproduktion. C. Fasta Öresundsförbindelser. K. . Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. C. . Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. C.

amy—pau

• Sida 166
•  Original

Systematisk förteckning

Kommunikationsdepartementet Fasta Öresundsförbindelser. [4]

Finansdepartementet Beskattning av fåmansföretag. [2]

Civildepartementet

Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. [l] Integriteten vid statistikproduktion. [3] Samordnad länsförvalming. Del 1: Förslag. [5] Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. [6]

KUNGL. BlBL. 1989 -02- 2 4 STOCKHOLM

• Sida 167
•  Original

• Sida 168
•  Original