SOU 1990:39

Konstnärens villkor

Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom beslut den 8 juni 1989 bemyndigade regeringen chefen för ut— bildningsdepartementet, statsrådet Göransson, att tillkalla en särskild ut— redare för att se över de statliga insatserna för att förbättra konstnärsska- pets villkor. Med stöd av detta bemyndigande förordnades undertecknad Carl Tham som särskild utredare den 15 juni 1989. Jag gav översynen namnet Konstnärsutredningen.

Utredningen har tidigare avgivit en särskild skrivelse till regeringen om konstnärernas skatter och avgifter.

Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande (SOU 199059) Konstnärens villkor.

I arbetet med betänkandet har såsom experter deltagit direktören Bengt Hall, kulturarbetsdirektören Eivor Leander, e. högskolelektorn Susin Lindblom, byrådirektören Sten Månsson och konsulenten Henrik Sjö- gren. Avdelningsdirektören Alf Danielsson har anlitats som konsult i frå- gor om skådeartister.

Avdelningsdirektören Birgitta Eurenius har varit förordnad som sekrete— rare åt utredningen. ] sekretariatet har också ingått Karin Gustafsson och Lotta Haglund (båda t.o.m. den 31 december 1989) samt Eskil Engnér (fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 30 april 1990).

Konstnärsutredningens arbete är härmed avslutat.

Stockholm i maj 1990

Carl Tham

/Birgitta Eurenius

Sammanfattning

Utgångspunkter Uppdraget

1.1.1 Bakgrund 1.1.2 Direktiven

1.1.3 Riktlinjer för samverkan med EG 1.1.4 Särskild skrivelse Utredningsarbetet 1.2.1 Arbetets uppläggning

1.2.2 Avgränsningar Gällande konstnärspolitik 1.3.1 Allmänt

1.3.2 Kungl. Maj:ts proposition 1974z28 1.3.3 Regeringens proposition 1975/76:135 1.3.4 Insatser 1976—1987

1.3.5 Budgetpropositionerna 1988—1990

Internationella perspektiv Kultur, ekonomi och marknader EG:s kulturpolitik Konstnärsstödet i grannländerna FN:s kulturårtionde

Konstlivet: marknader och efterfrågan Inledning

Kulturkonsumtionen i stort

Offentliga kulturutgifter

3.3.1 Allmänt

3.4 Ärsverken m.m. 70 3.5 Ökad efterfrågan på utbildning 71 3.5.1 Högskolan 71 3.5.2 Gymnasieskolan 72 3.5.3 Folkhögskolan 73 3.5.4 Förhållandet mellan utbildningarna 73 3.5.5 Framtidsbild 75 3.6 Publikvanor 75 3.6.1 Allmänt 75 3.6.2 Litteratur 75 3.6.3 Massmedieanvändning 77 3.6.4 Film 79 3.6.5 Bio 79 3.6.6 Teater 81 3.6.7 Musik 82 3.6.8 Dans 84 3.6.9 Bildkonst 84 3.7 Kultur som utvecklingsfaktor 86 3.8 Sveriges Radios kulturpolitiska ansvar 87

4 Konstnärerna 89 4.1 Antal konstnärer 89 4.2 Konstnärernas utbildning och yrkesverksamhet 91 4.3 Konstnärernas inkomstförhållanden m.m. 98 4.3.1 Inledning 98 4.3.2 Konstnärer 85 och medlemmar 89 99 4.3.3 Inkomstförhållanden 102 4.3.4 Geografisk spridning 106 4.4 Konstnärernas arbetsmarknad 111 4.4.1 Allmänt 111 4.4.2 Vissa konstnärsgruppers arbetslöshet 113 4.5 Sammanfattande synpunkter 116

5. Principiella överväganden 125 5.1 Kulturpolitikens inriktning 125

5.2 Konstnären — boheme, företagare eller tillsvidareanstälid? 125

5.3. Utredningens huvudsakliga inriktning 130

6. Sysselsättningsfrämjande åtgärder 137 6.1 Inledning

6.2 Arbetsmarknadspolitiska insatser 138 6.2.1 Syften och omfattning 138 6.2.2 Platsförmedling 139 6.2.3 Arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten m.m. 140 6.3 Regionalpolitiska insatser 142 6.3.1 Proposition 1989/90:76 Regionalpolitik inför 90—talet 142 6.4 Centrumbildningar 144 6.4.1 Allmänt 144 6.4.2 Centrum för konst och hantverk 145 6.5 Främjandeorganisationer 146 6.5.1 Skådebanan 146 6.5.2 Litteraturfrämjandet 147 6.5.3 Konstfrämjandet 147 6.6 Sveriges Konstföreningars Riksförbund 148 6.7 Statens konstråd 148 6.8 Synpunkter och förslag 151 6.8.1 Arbetsmarknadspolitik 151 6.8.2 Regionalpolitiska insatser 153 6.8.3 Centrumbildningarna 155 6.8.4 Främjandeorganisationer m.m. 156 6.8.5 Förstärkt frilansverksamhet ute i landet 158 6.8.6 ”Husartister” 158 6.8.8 Statens konstråd 159 7 Skatter och avgifter 161 7.1 Allmänt 161 7.2 Dagsläget 162 7.3 Skattereformen 164 7.3.1 Konstnärsutredningens skrivelse 164 7.3.2 Regeringens skattepropositioner 1989/90:110—1 11 167 7.4 Stipendier 168 7.5 Kostnader i konstnärlig verksamhet . 170 7.6 Egenavgifter 173 8 Bidrag och ersättningar 177 8.1 Inledning 177 8.2 Konstnärsnämnden 177 8.2.1 Myndighetens uppgift 177

8.3

8.4

9.1 9.2 9.3 9.4

9.5

9.6

9.7

9.8 9.9

8.2.2 Avsikten med konstnärsstödet

8.2.3 Ersättningar och bidrag 8.2.4 Konstnärsnämndens organisation 8.2.5 Granskningsarbetet 8.2.6 Bidragsfördelning 8.2.7 Inkomstgarantier Författarfonden 8.3.1 Allmän översikt 8.3.2 Författarfondens styrelse och administration 8.3.3 Verksamhetens huvuddrag 8.3.4 Andra bidrag och stipendier som fördelas av författarfondens styrelse 8.3.5 Biblioteksutnyttjandet utveckling Överväganden och förslag

8.4.1 Allmänt 8.4.2 Flera inkomstgarantier m.m.

8.4.3 Bidragsstruktur 8.4.4 Organisationsfrägor

Upphovsrätt Inledning

Gällande rätt

Upphovsrättens ekonomiska betydelse Statliga bidrag med upphovsrättsliga inslag 9.4.1 Biblioteksersättningen 9.4.2 Talboksersättningen 9.4.3 Visningsersättning Utställningsersättning 9.5.1 Inledning

9.5.2 Statens kulturråds bedömning 9.5.3 Särskild skrivelse 9.5.4 Överväganden och förslag

Konstavgift 9.6.1 Bakgrund 9.6.2 Konstnärsnämndens förslag

Droit de suite 9.7.1 Inledning

9.7.2 Allmänt

Kassettskatt/avgift Upphovsrättslig avgift på kassettband

178 178 179 181 181 183 184 184 185 185

189 189 190 190 192 194 195

199 199 200 202 204 204 204 205 206 206 207 210 211 212 212 213 214 214 215 216 217

10 Utbildning och utveckling 219 10.1 Inledning 219 10.2 Konstnärlig högskoleutbildning 220 10.2.1 Bakgrund 220 10.2.2 Nuvarande grundutbildning 221 10.2.3 Konstnärlig högskoleutbildning som arbetsmarknad 224 10.3 Konstnärligt utvecklingsarbete 226 10.3.1 Dagsläget 226 10.3.2 1990 års forskningsproposition 227 10.4 UHÄ:s övriga reformförslag 227 10.5 Gymnasieskolan/förslaget om treårig estetisk linje 230 10.5.1 Inledning 230 10.5.2 Musikutbildning 230 10.5.3 Andra estetiska utbildningar 231 10.6 Folkhögskolan 233 10.6.1 Allmänt 233 10.6.2 Yrkesinriktad utbildning 234 10.7 Utredningens överväganden 237 11 Internationellt kulturutbyte 241 11.1 Inledning 241 11.2 [KU—utredningen 241 11.3 Konstnärsnämnden 243 11.4 SIDA 243 11.5 Överväganden och förslag 243 12 Skådeartister 245 12.1 Bakgrund 245 12.2 Arbetsmarknad 246 12.3 Utbildning 250 12.4 Arbetsförmedling 250 12.5 Bidrag och ersättningar 251 12.6 Upphovsrätt 251 12.7 Överväganden 252 Bilagor Bilaga ] Kommittédirektiv 255

Sammanfattning

Utgångspunkter

Riktlinjerna för kulturpolitiken som de beslutats vid olika riksmöten är vid sidan direktiven konstnärsutredningens självklara utgångspunkt. De grundläggande målen är att värna yttrandefriheten och skapa reella för- utsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas, främja kulturell och konstnärlig förnyelse, motverka kommersialismens negativa verk- ningar samt att värna den kulturella identiten. Stöd till konstnärligt ska- pande är en del av denna politik. Utredningen Konstnärerna i Samhället (SOU.1975:14) drog upp riktlinjerna. De principiella uttalanden som gjordes där har sedermera bekräftats av en rad riksdagar. Utredningen underströk betydelsen av att främja det fria skapande konstnärliga arbe— tet. Utredningen framhöll att de främsta möjligheterna att förbättra konstnärernas utkomstmöjligheter ”ligger i att öka förutsättningarna för att anlita konstnärerna och använda deras verk och andra insatser och därmed tillmötesgå behov hos samhälle och individer. Det gäller såväl konstnärernas traditionella arbetsuppgifter och arbetsområden som nya”. Utredningen framhöll vidare att ”konstnärerna måste ersättas bättre än hittills för utnyttjande av deras verk och insatser”. Jag delar dessa syn- punkter men det kommer emellertid alltid att även behövas ett direkt stöd under kortare och längre perioder.

Jag har koncentrerat arbetet på de fria konstnärerna, dvs. konstnärer som bedriver sin verksamhet som egen rörelse eller som frilansartist och endast tillfälligt är anställd. Med konstnär avses alla slags konstnärligt verksamma personer.

I utredningen (kap. 2 och 3) redovisas kortfattat ekonomiska aspekter på kulturlivet och kultursatsningarnas betydelse för ekonomi och syssel-

sättningen. Kulturmarknaderna är betydande och alltmer internationali- serade. Populärkultur och ”finkultur” är delvis beroende av varandra. Artister och institutioner som subventioneras av det allmänna utnyttjas också inom populärkulturen. Omvänt ger populärkulturen också många arbetstillfällen.

Kulturpolitiken syftar till att förhindra att den seriösa kulturen slukas av populärkulturen eller går under på den hårda marknaden. Politiken syf- tar såväl till att stimulera och bredda efterfrågan som att ge konstnärerna drägliga arbetsförutsättningar. En viktig utgångspunkt är då att samhället måste stödja sådan konstnärlig verksamhet som för egen kraft skulle ha mycket svårt att överleva på marknaden. Många konstnärliga uttrycksfor- mer är och kommer att förbli smala. Vi vill inte låta enbart marknaden avgöra vad som skall produceras och vilka konstnärer som skall ha chansen. Kombinationen av marknad och stöd är nödvändig. Kultureko- nomin måste vara en blandekonomi.

De nya medierna i kombination med förändrade livsstilar och konsum- tionsmönster samt den offentliga kultur— och bildningspolitiken har i stort ökat människors intresse för konstnärlig verksamhet. På vissa områ- den kan man dock iaktta en dämpning av publikefterfrågan, t.ex. biblio- teksutlåning. Alltfler ungdomar dras till de konstnärliga yrkena. De of- fentliga satsningarna på kulturpolitiken har ökat starkt under hela 80—ta- let.

Även om efterfrågan har ökat har antalet konstnärer eller personer som vill försörja sig som konstnärer ökat än mer. Det kommer sannolikt all- tid finnas fler människor som vill ägna sig åt konstnärlig verksamhet än vad marknaden spontant efterfrågar. Konstnärerna har därför också en svag ställning på marknaden och erättningen för deras arbete är ofta låg.

Utredningen har sökt sammanställa tillgänglig statistik vad gäller konst— närers inkomstförhållanden m.m. (kap. 4). Den visar, föga förvånande, att konstnärernas taxerade inkomster ofta är låga, inte sällan mycket lå- ga. Det gäller särskilt de fria konstnärerna och alldeles särskilt konstnä- rer inom ”smala” sektorer som t.ex. fria dansare. Det är få fria konstnä- rer som kan leva hyggligt på inkomsterna av sin konstnärliga verksam- het.

Principiella överväganden

1. Jag har lagt stor vikt vid insatser som kan förbättra arbetssituatio- nen för konstnärerna och öka efterfrågan på deras konstnärliga arbete. Jag betonar betydelsen av sysselsättningsfrämjande insatser i nära sam- verkan mellan kulturpolitik, arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik. Allmänt efterfrågestimulerande insatser är också viktiga, som t.ex. insat- ser för ökad konstbildning, kultur i arbetslivet och kultur i skolan. Som en följd av denna principiella hållning har jag också lagt stor vikt vid vissa ersättningsfrågor. Dit hör inte bara de direkta statliga bidragen utan också de upphovsrättsliga ersättningarna. Konstnärernas skatter är i sammanhanget av självklart stor betydelse.

2. En andra huvudsynpunkt är betoningen av kvalitetskraven i den all- männa kulturpolitiken. Jag påminner om att Europarådet i sin gransk- ning av den svenska kulturpolitiken visserligen i huvudsak är starkt upp- skattande men också har en del kritiska synpunkter. Granskarna efterly- ser hårdare kvalitetskrav. Jag vill inte göra granskarnas bedömning i alla avseenden till min men deras huvudintryck har bekräftats i de analyser jag gjort. Avvägningarna när det gäller bidrag och stöd är naturligtvis mycket grannlaga frågor, men enligt min mening bör man ge ökad tyngd just åt kraven på kvalitet.

3. Den tredje huvudsynpunkten är en stark betoning av det internatio— nella perspektivet på konstlivet och behovet av ett intensivt kulturutbyte. Givande och tagande är självklara förutsättningar för ett levande kultur- liv. Skall kulturlivet ha kvalitet måste det kunna hävda sig vid interna- tionella jämförelser, ungefär som forskning. Svenska konstnärer av alla kategorier måste ha möjligheter att utbilda sig och att exponera sin konst utomlands. Det svenska kulturlivet måste få chansen att förnyas och sti- muleras av utländska gästspel och besök. Europarådets granskare tyckte sig finna en insulär hållning inte minst på bildkonstens område. Frigörel- sen i Öst— och Centraleuropa samt den fortgående europeiska integratio— nen är också viktiga argument för ett ökat kulturutbyte. Men perspekti- vet får inte göra halt vid Europa. Det är också viktigt med kontakter med kulturerna i tredje världen. I det sammanhanget vill jag påminna om att det mångkulturella samhället är svenskt tema för FN:s kulturår- tionde. Sverige är redan ett mångkulturellt samhälle men invandrarnas delaktighet i det svenska kulturlivet är förhållandevis liten. Det gäller så-

väl konstnärlig verksamhet som det publika intresset. Jag anser det vara av största betydelse att på olika sätt söka bryta även detta mönster.

Sysselsättningsfrämjande åtgärder

De arbetsmarknadspolitiska insatserna på kulturområdet har fått stor be- tydelse under 80-talet. AMS har intagit en generös och innovativ håll— ning till kulturlivet och uppmuntrat många olika initiativ för att främja efterfrågan på kultur och konstnärer också utanför de reguljära konst- marknaderna. Det är ingen överdrift att hävda att AMS—insatserna kom- mit att bli en del av kulturstödet. Därav följer att de arbetsmarknadspo- litiska insatserna på detta område har fått en speciell karaktär. De är knappast av övergångsnatur i avvaktan på en konjunkturell uppgång av efterfrågan. De är bara delvis inriktade på att söka slussa in den arbets— lösa arbetskraften på andra områden. De är starkt koncentrerade till storstäderna, särskilt till Stockholm. Det är också ofrånkomligt att det blir kollision mellan konstnärernas konstnärliga ambitioner och de ar- betsmarknadspolitiska kraven på t.ex. arbetslöshet som villkor för bered- skapsarbete. För den enskilde konstnären ter sig systemet osäkert och nyckfullt, men både kulturpolitiskt och från konstnärernas egna utgångs- punkter skulle läget vara mycket värre om stödet inte fanns eller var mer snålt bedömt.

För att trygga kvalificerade fria konstnärers inkomster och möjligheter att arbeta krävs emellertid insatser utanför arbetsmarknadspolitikens ram. 1 första hand gäller det att stärka produktions— och projektbidrag till fria scenartister. särskilt koreografer och dansare. Jag föreslår därför en fortsatt ökning av statsbidragen till fria teater—, dans— och musikgrup- per med särskild inriktning på dans och musik. Bidragen bör räknas upp med ytterligare 4 milj.kr. fr.o.m. 1991/92. För att ge kvalificerade fria konstnärer drägliga inkomster och göra dem mindre beroende av kon- tantstöd och beredskapsarbete föreslår jag i det följande ett väsentligt utökat antal inkomstgarantier. Jag förordar vidare en förstärkning av kulturrådets medel för bidrag till centrumbildningar och fråmjandeorga- nisationer. Med insatser av detta slag och ett förstärkt regionalpolitiskt stöd borde det vara möjligt att begränsa de arbetsmarknadspolitiska in- satserna.

Förslagen i den regionalpolitiska propositionen innebär att en ny situa— tion skapas för såväl den statliga länsförvaltningen som för de centrala kulturinstitutionerna och kulturarbetsförmedlingen.

För länsstyrelserna innebär förslaget att de tilldelas en ny uppgift som syftar till att ta med kulturinsatser i den samlade regional planeringen. Det är viktigt att planeringen sker i nära samverkan med de kulturinsti- tutioner som verkar i länet och att man ger ett generöst utrymme för idéer och uppslag från konstnärer och fria grupper. Propositionens tan- kegångar är för sitt förverkligande helt beroende av ambitionerna hos länsmyndigheter, landsting och kommuner.

Centrumbildningarna borde få möjlighet att utvecklas till rena bransch- organisationer för berörda konstnärsgrupper med ekonomiskt och annat stöd från statens kulturråd. Bidraget från rådet bör öka med 2 milj.kr. Regionala centrumbildningar bör därutöver kunna räkna med stöd från regionala instanser, bl.a. den nya länsförvaltningen. Förslaget innebär att AMS får möjlighet att koncentrera och vidareutveckla förmedlingsverk- samheten inom kulturarbetsförmedlingens ram. Bl.a. kan det bli fråga om att bygga upp en s.k. poolverksamhet för fler konstnärsgrupper än scenartisterna.

1 den föreslagna ökningen av statens kulturråds bidragsanslag ingår ock- så stöd till planerat centrum för konst och hantverk.

Invandrarnas kulturcentrum, IKC, intar en särställning. Enligt gällande politik skall invandrade konstnärer inte särbehandlas. De skall successivt få möjligheter att söka samma stöd som svenska konstnärer. Erfarenhe- ten visar emellertid att denna politik är svår att förverkliga. Under en övergångstid kan det därför behövas ett särskilt stöd för 1KC:s medlem— mar.

Sammantaget föreslår jag en ökning av bidraget till främjandeorganisa- tioner m.m. på 4 milj.kr. Det ankommer på statens kulturråd att fatta be— slut om den exakta fördelningen.

Förstärkt frilansverksamhet ute i landet

Länsmusikreformen har inneburit att frilansproduktionerna ute i landet minskat kraftigt. De medel som anvisas för länsmusiken under anslaget Bidrag till regional musikverksamhet används i första hand för länsmusi— kens fasta kostnader. Utan att föregripa resultatet av de pågående för- handlingarna mellan staten och landstingsförbundet föreslår utredningen att en del av det statliga bidraget (10 milj. kr.) öronmärkes för frilans— verksamhet. Under förutsättning att landstingen bidrar med lika mycket bör staten tillskjuta 5 milj.kr. i reformmedel för ändamålet.

Husartister

För att förbättra möjligheterna för unga, oetablerade artister att nå ut till en ev. marknad bör nya finansieringsvägar öppnas. Jag föreslår därför en ny anslagspost under kulturrådets anslag Bidrag till utvecklingsverksam- het inom kulturområdet. Arbetsnamnet på anslagsposten är Husartister. Benämningen är lånad från den försöksverksamhet med husdirigenter som pågår med stöd fråns kulturrådet. Anslagsposten skulle göra det möjligt för rådet att efter ansökan lämna bidrag till i första hand regio- nala kulturinstitutioner som är beredda att under en period av två år projektanställa en ung husartist. ] första hand skulle medlen användas för artister som normalt inte kan få tjänster t.ex. dirigenter, tonsättare, dramatiker, dramaturger, koreografer, regissörer och scenografer. Även sångsolister, dansare, konsertpianister och mimartister skulle kunna komma ifråga. En rimlig och samtidigt maximal nivå på det årliga bidra- get per artist skulle vara fem basbelopp, dvs. i år S*29 700 = 148 500 kr. Förslagsvis skulle 20 utrymmen för sådana husartister kunna inrättas till en årlig kostnad av ca 3 milj.kr. För att kunna förverkligas behöver för- slaget beredas ytterligare av kulturrådet.

Statens konstråd Sedan den 1 januari 1989 är statens konstråd huvudman för det fram- gångsrika projektet Konst där vi bor. Övriga deltagare i projektet är Bo- verket, AMS och KRO. Projektet, som nu finansieras av AMS, bör per- manentas. Ärskostnaden för projektet var 4 milj.kr. 1989. Projektet är värdefullt och bör permanentas. Det har redan gett upphov till nya arbe—

ten för 30 miljoner och engagerat ett 60—tal konstnärer. Ett belopp mot- svarande projektmedlen 1989 bör tillföras statens konstråd.

Skatter och avgifter

En analys av konstnärernas ekonomiska situation kan inte genomföras utan att ta hänsyn till skatte— och avgiftssystemets inverkan på den en- skilde konstnärens verksamhet. Mot den bakgrunden är det självklart att skattereformens framtida innehåll får stor betydelse för konstnärerna. De olika skatteutredningarna hade emellertid över huvud taget inte beaktat konstnärernas situation. Jag överlämnade därför en särskild skrivelse om konstnärernas skatter och avgifter till regeringen i december 1989 för be- aktande i samband med Skattereformen. Vissa av de frågor jag tog upp i skrivelsen har inte behandlats i den nyligen presenterade skatteproposi- tionen. Därför tar jag på nytt upp bl.a. frågorna om stipendiebeskattning och förslaget om en maximerad återbetalning av egenavgifter till konst- närer. Ett genomförande av detta förslag skulle bidra till att göra konst— närerna mer självförsörjande. Jag har uppskattat kostnaderna till 25 milj. kr.

Bidrag och ersättningar

Om vi önskar främja kvalificerad konstnärlig verksamhet krävs ett rejält samhällsstöd. Det räcker inte med att främja efterfrågan och konstnärlig produktion. Samhället borde inta samma generösa hållning till konstnär- liga verksamheter som till forskningen. Det betyder inte att alla som vill ha stöd kan få det — lika lite som när det gäller forskare. Kvalitetskraven är viktiga. De konstnärliga stödformerna måste vara utformade så att dessa krav tillgodoses. Men stödet måste också vara utformat så att de som har visat att de har förmåga kan ägna sig åt sin verksamhet också under tider när exempelvis de upphovsrättsliga ersättningarna är små. Precis som forskare måste konstnärer ha rätt att misslyckas. Samhället — finansiären — måste vara berett att ta risker. Bidragen till konstnärer bör framför allt ha följande inriktning och syften:

* Bidragen bör underlätta för unga, ännu inte etablerade konstnärer att komma i gång med sin konstnärliga verksamhet och vinna inträde på marknaderna.

* Genom projekt— och resebidrag etc. bör konstnärer få möjlighet att satsa på nya konstnärliga verksamheter, skaffa sig erfarenheter och kun- skaper samt delta i ett nödvändigt internationellt kulturutbyte.

* Genom rejäla bidrag under några år bör konstnärer få chansen att koncentrera sig helt på den konstnärliga verksamheten. I bästa fall kan detta göra det möjligt att senare i livet få tillräckliga upphovsrättsliga in- komster för sin försörjning.

* Genom inkomstgarantierna skapas förutsättningar för erkända och kvalificerade konstnärer att ägna sig åt sin verksamhet.

* Bidragsystemet bör också fylla vissa sociala syften bl.a. vad gäller pen- sioner.

Det är uppenbart att det krävs en kraftig ökning av de statliga insatserna för konstnärliga bidrag och ersättningar om de tillnärmelsevis skall till- godose de krav som ovan angivits. Det mest angelägna i nuvarande läge är en kraftig ökning av antalet inkomstgarantier. Garantierna ger konst- nären en visserligen låg men dock inkomsttrygghet. Det kan inte vara rimligt att erkända konstnärer efter åratal av konstnärligt arbete skall va- ra hänvisade till arbetslöshetsunderstöd, beredskapsarbete eller socialbi- drag. Antalet inkomstgarantier bör utökas med 149, utöver den ökning riksdagen förordat för 1991/92, vilket ger sammanlagt 300 garantier. Kostnaderna för de nya 149 garatierna kan uppskattas till ca 15 milj.kr. Jag har då räknat med att kostnaden per garantirum blir högre ju fler garantier som ges. Ökningen bör främst utnyttjas för garantier till kvalifi-

cerade dansare, koreografer, mimare, tonsättare, solister, jazzmusiker, fo- tografer, bildkonstnärer och konsthantverkare. Utbyggnaden kan ske stegvis. Jag föreslår vidare en ökning av visningsersättning, bidrag till konstnärer och konstnärsnämndens främjande av internationellt kultur- utbyte med sammantaget 5 miljoner kronor.

Bidragkonstruktion

Liksom vad gäller forskningen och forskarna är det direkta statliga infly- tandet över bidragsgivningen till konstnärer begränsat. Staten har gett konstnärerna själva en betydelsefull för att inte säga avgörande roll. En- ligt min uppfattning är detta en riktig princip men den kan inte lägga

hinder i vägen för statsmakterna att slå fast vissa principer som bör vara vägledande för bidragssystemen. De medel som anslås av riksdagen är en del av den statliga kulturpolitiken och det är naturligt att man också fastställer sådana riktlinjer. Detta gäller även biblioteks— och visningser- sättning som visserligen är utformade med referenser till upphovsrätten men som likväl är offentliga anslag till kulturlivet. Det är emellertid ock— så angeläget att de resurser som står till buds används på ett effektivt och kvalitetsmedvetet sätt. I valet mellan ett begränsat stöd till många och ett rejält stöd till ett mindre antal vill jag förorda det senare. Jag fö- reslår därför att den individuella visningsersättningen som utgår till 2 012 konstnärer på 3000 kr. vardera slopas. Ett så blygsamt belopp — som dessutom är beskattat och avgiftsbelagt — har ingen betydelse för motta- garnas ekonomiska situation. De 6 milj.kr. som bidraget kostar skulle i stället kunna utnyttjas för t.ex. 100 stipendier på 60000 kr. En sådan re- form bör vara en förutsättning för en fortsatt ökning av visningsersätt- ningen. Också de övriga bidragen inom samtliga arbetsgruppers områ- den bör prövas på motsvarande sätt.

Organisation

För närvarande fungerar knappast konstnärsnämnden och författarfon- den som myndigheter i den meningen att de på statsmakternas uppdrag hanterar förhandlingar med konstnärsorganisationerna, genomför utred- ningar etc. Utbildningsdepartementet får i praktiken ta på sig vad som egentligen borde vara myndighetsuppgifter. Många också mycket små ärenden inom konstnärsnämndens och författarfondens verksamhetsom— råden pressas uppåt till regeringsnivå.

Enligt min mening bör man i högre grad än hittills betona författarfon- dens och konstnärsnämndens ställning som myndigheter med myndighe— ters uppgifter och ansvarstagande. Det saknas vidare egentliga skäl att ha två styrelser inom detta område, en för författarna och en för övriga konstnärer. Problemen inom resp. verksamhetsområde är likartade. Överblicken skulle förbättras om styrelsen vore gemensam.

Jag föreslår därför att konstnärsnämnden och författarfonden slås sam- man till ett organ, låt oss kalla det konstnärsnämnden. Den nya myndig- heten bör inom sig ha ett antal beredningsgrupper för de olika konst- närskategorierna. Riksdagens beslut bör omfatta dels biblioteksersätt-

ning, dels visningsersättning som direkt styrda till resp. område, dels ett klumpanslag som nämndens styrelse själv fördelar på olika konstnärsom- råden. Styrelsen bör innehålla en mer markerad representation av all- männa intressen som inte är partsbundna. Styrelsen bör själv utse leda- möterna i de olika beredningsgrupperna.

Den organisation jag föreslår skulle avlasta riksdag/regering en del de- taljbeslut. Nämnden skulle utöver sina nuvarande uppgifter kunna vara dialog— och förhandlingspartner. Regeringen skulle inte behöva specifi- cera anslagen till olika konstnärsgrupper och olika verksamheter. Myn- digheten skulle kunna utföra utrednings— och analysuppgifter inom sina verksam hetsområden.

Jag är medveten om att en förändring av detta slag kräver en djupare prövning än vad som varit möjligt med hänsyn till den tid som stått till konstnärsutredningens förfogande. En sådan prövning är emellertid an-

gelägen.

Upphovsrätt

Med hänsyn till den pågående upphovsrättsutredningen begränsar jag mig till vissa upphovsrättsliga frågor av särskild betydelse för konstnärer- na, nämligen utställningsersättning, Droit de suite och upphovsrättslig avgift på tomkassetter.

Utställningsersättning

Regeringen har överlämnat en skrivelse till utredningen. I den föreslår KRO, SKR och Konstfrämjandet att en central föreningsfond för utställ- ningsersättning bildas. Från fonden skall utgå ersättning till berättigade utställande konstnärer. Fondstyrelsen skall, enligt skrivelsen, bildas av förslagsställande organisationer. Fonden föreslås få ett startbelopp på 3 milj.kr.

Utställningsersättningen är en rent upphovsrättslig ersättning i den me— ningen att upphovsmannen, konstnären, kräver en ersättning för att stäl- la ut sina verk. Konstnären förfogar helt över verket och dess använd- ning. Ersättningen är en fråga mellan konstnären och utställaren. Den

kan beslutas individuellt men också regleras i avtal mellan utställare och

konstnärernas organisationer.

Staten har tagit ställning i frågan genom att sluta avtal med bildkonstnä- rernas upphovsmannaorganisationer om bl.a. ersättningens storlek. Er- sättningen gäller utställningar som arrangeras av statliga organ. Statens kulturråd har i en skrivelse avvisat tanken att staten skulle ersätta kom- munerna för att dessa betalar konstnärerna ersättning. Jag delar kultur- rådets uppfattning. Staten bör inte ge specialdestinerade bidrag av detta slag. Kommunerna bör ersätta konstnärerna för rätten att ställa ut kon- sten utan att detta bör föranleda ett särskilt statligt stöd. Detsamma gäl- ler enligt min mening andra utställares ersättningar till konstnärer. Det finns därför inte tillräckliga skäl att med statliga medel bygga upp en särskild föreningsfond för utställningsersättning. Om man vill främja de nämnda organisationernas verksamhet kan det ske genom en ökning av verksamhetsbidragen till organisationerna. Frågan bör prövas i samband med att regeringen tar ställning till kulturrådets program för ökad konst- bildning.

Droit de suite

Jag anser att det finns starka skäl för införande av en rätt för konstnären till ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av hans verk. Enligt vad jag erfarit kommer upphovsrättsutredningen att föreslå en sådan rätt, en s.k. droit de suite (kan ungefär översättas med ”följerätt”). Den föreslås utformad som en rätt för konstnären till andel i försäljningspriset, oav- sett om det inträffat en värdestegring eller ej. Vad gäller vidare analys av bl.a. de lagtekniska frågorna hänvisar jag till upphovsrättsutredningens kommande betänkande.

En droit de suite av detta slag skulle kunna medföra icke oväsentliga in- komster för bild— och formkonstnärer. Ersättningen bör av praktiska skäl utgå till en legitimerad upphovsmannaorganisation som också avgör hur intäkterna skall fördelas

Upphovsrättslig avgift på tomkassetter

] ett flertal länder beläggs oinspelade ljud- och videokassetter med upp- hovsrättsligt motiverade avgifter. Motivet är att tomkassetterna till stor del används för kopiering och tidsförskjutet lyssnande/tittande på upp- hovsrättsligt skyddade verk.

Enligt uppgift lär man nu inom regeringskansliet förbereda en lagrådsre- miss med innebörden att en sådan kassettavgift skall införas även i Sveri- ge vid samma tidpunkt som den nuvarande kassettskatten upphör, dvs. den 1 januari 1992. Jag tillstyrker ett sådant förslag.

Avgiftens storlek, beräkningsmetoder och former för inkassering bör fastställas i förhandlingar mellan de avgiftsskyldiga och upphovsmännen. Utgångspunkten i förhandlingarna bör vara att intäkterna från den nya avgiften skall avsättas för såväl direkta som indirekta ändamål. Genom en avgift av detta slag finns det möjligheter att förbättra stödet till konst— närer och konstnärlig produktion vad gäller musik, film och video. Av- giften skulle kunna ge upphovsmännen inom dessa områden avsevärda inkomster. Nämnas kan att kassettskatten 1989/90 beräknas ge ca 180 miljoner i intäkter.

Utbildning och forskning

Utredningen skall enligt direktiven också belysa frågor om den konstnär- liga utbildningen. 1 kap. 4 redovisas en undersökning utredningen låtit göra rörande konstnärernas utbildning. Endast genomsnittligt ca 15 pro- cent av de yrkesverksamma inom kontnärsområdena har utbildning från högskolan. Det är dock stora variationer. För skådespelare ligger siffran på 50 procent. Ungefär hälften av dem som gått igenom konstnärlig hög- skoleutbildning arbetar i ett konstnärsyrke. Rekryteringen av konstnärer sker således fortfarande till stor del utanför konstnärernas högskoleut- bildning samtidigt som åtskilliga av de utbildade arbetar med annat, helt eller delvis. Det är ett naturligt förhållande. Skall andelen högskoleut- bildade inte minska fram mot sekelskiftet krävs mellertid en ökad anta- ning vid högskolan.

I rapporten redovisas också ungdomens starka intresse för konstnärliga utbildningar såväl på gymnasie—, folkhögskole— och högskolenivå. En ut—

byggnad av den estetiska utbildning inom gymnasie— och folkhögskolan kommer sannolikt leda till ett Ökat tryck mot högskolan och kanske ock- så mot de kulturella arbetsmarknaderna. Det är angeläget att ungdomar som satsar på estetisk utbildning får klart för sig att konkurrensen på ar- betsmarknaden är mycket hård och att de ekonomiska villkoren är oför- delaktiga.

De kontnärliga högskoleutbildningarna skall bli föremål för en särskild utredning. Jag har därför begränsat min analys till vissa allmänna påpe- kanden inför detta arbete. Jag erinrar om att konstnärlig utbildning och utveckling har vidare syften än att vara direkt yrkesförberedande. Det framgår bl.a. av den proposition (1975/76zl35) som utgör grunden för den nuvarande konstnärspolitiken. Konstnärsutbildning bör domineras av målet att stimulera den konstnärliga mognadsprocessen och ge de stu- derande möjligheter att förverkliga sina konstnärliga intentioner. Yrkes— förberedelsen i utbildningarna på kulturområdet bör ha som särskilt mål att ge de studerande möjligheter till egna konstnärliga erfarenheter och bidra till utvecklingen och förnyelsen av de konstnärliga uttrycksmedlen. Den konstnärliga utbildningen är i sig själv en skapande process som in- te i alla avseenden kan och bör bedrivas på ett i förväg planerat sätt.

Jag framhåller också att en förstärkt högskoleutbildning skulle främja sysselsättningen för kvalificerade konstnärer. Till de konstnärliga hög— skoleutbildningarna knyts nämligen ofta lärare som i sin dagliga gärning är utövande konstnärer.

Jag har vidare erfarit att UHÄ inlett samtal med humanistisk—samhälls- vetenskapliga forskningsrådet och Riksbankens jubiléumsfond med syfte att intressera rådet och fonden för en vidgning av deras forskningsstöd- jande verksamhet till att även omfatta konstnärligt utvecklingsarbete och ev. framtida forskning vid de konstnärliga högskolorna. Tillgång till me- del avsedda för forskning skulle ytterligare öka möjligheterna för kvalifi— cerade konstnärer att få sysselsättning inom högskolan.

För dansarna finns ingen högskoleutbildning. Den nuvarande danslinjen har två inriktningar: koreografi och danspedagogik. Jag föreslår att den kommande översynen prövar möjligheten att införa en utbildningslinje för dans. Jag tillstyrker också UHÄzs förslag om bl.a. en förlängning av danspedagogutbildningen till fyra år (160 poäng). Samtidigt fäster jag

uppmärksamheten på behovet av fortbildning och vidareutbildning på det konstnärliga området.

När det gäller gymnasieskolan tillstyrker jag förslaget om en treårig este- tisk linje. I likhet med SÖ anser jag emellertid att linjen bör ha två in- gångar utöver musiklinjen. nämligen en för bild och en för drama.

Jag understryker betydelsen av den verksamhet som pågår inom grund- skolan under beteckningen kultur i skolan.

Beträffande folkhögskolan hänvisar jag till folkhögskolekommittén som kommer att presentera sina förslag under hösten 1990.

Internationellt kulturutbyte

I likhet med utredningen om de statliga insatserna inom Sverigeinforma- tionen och kulturutbytet med utlandet, den s.k. IKU-utredningen, lägger jag stor vikt vid konstnärernas behov av stimulans och inspiration genom kontakter med omvärlden. Jag ser det därför som angeläget att inom ra- men för det reformarbete som pågår på kulturområdet också genomföra IKU—utredningens förslag. 1 en första etapp bör medlen för kulturutbyte med utlandet höjas med 5 milj.kr., fördelade lika på kulturrådet och Svenska institutet. Jag erinrar också om att de besparingsförslag som för- ordades av IKU ännu inte är genomförda.

Skådeartister Utredningen har gjort en särskild studie om skådeartister.

Jag saknar möjligheter att bedöma om det är en kulturpolitiskt angelä- gen uppgift att stödja skådeartister men presenterar ändå vissa förslag som skulle kunna förbättra situationen för denna konstform. En möjlig- het är att bevilja Folkparkernas Centralorganisation statsbidrag för att inrätta en turnerande folkparksvariete' med skådeartister. En annan möj- lighet är att med AMS tillstånd inrätta en privat skådeartistförmedling med inriktning på såväl den svenska som den internationella markna- den.

Kostnader

Jag har haft som utgångspunkt för mitt arbete att det är regeringens av- sikt att föreslå riksdagen ökade insatser till stöd för konstnärer och konstnärlig verksamhet. De förslag jag lagt innebär i flertalet fall ökade utgifter. I vissa sammanhang handlar det om förslag om omfördelning. Detta gäller bl.a. förslaget vad gäller förändrade utbetalningar från ansla- get visningsersättningar samt förslaget om öronmärkning av statens bi- drag till länsmusiken vad gäller frilansartister. I några fall gäller försla- gen upphovsrättsliga ersättningar som direkt belastar konsumenterna, nämligen kassettavgift och droit de suit. Jag pekar också på möjliga fi- nansieringskällor utanför kulturområdet, bl.a. regionala utvecklingsan— slag och forskningsrådsmedel. Vad gäller skatteförslagen innebär givetvis mitt avstyrkande av stipendiebeskattning bortfall av vissa statsinkomster, dock av måttlig omfattning. Återbetalningen av egenavgifter är en direkt statlig utgift. Inom vissa sektorer — t.ex. utbildning och forskning - har jag, med hänvisning till kommande utredning avstått från att söka kost- nadsberäkna förslagen.

Beträffande möjligheten till besparingar hänvisar jag till IKU—utredning- ens förslag vad gäller besparingar inom området Sverigeinformation. Den föreslagna utbyggnaden av produktionsstöd för bl.a. dansare, för- stärkt stipendiestöd samt inte minst inrättande av flera inkomstgarantier bör kunna medföra betydande besparingar för a—kassa och beredskaps- pengar. Storleken därav är emellertid omöjlig att beräkna.

De direkta nya statliga utgifterna vid ett fullt genomförande av mina för- slag i övrigt beräknar jag (se sammanställning nedan) till 72 milj.kr. Det är också i förhållande till kulturmarknadernas omsättning och statens och kommunernas satsning på kultur i övrigt ett förhållandevis blygsamt belopp. I vissa avseenden kan förslagen genomföras stegvis. Det gäller bland annat förslaget om inrättande av nya inkomstgarantier. Det är emellertid angeläget att det första steget är rejält och omfattar minst hälften av de föreslagna nya garantierna. En tidsplan för genomförandet av hela förslaget bör fastställas.

Jag har inte sett det som min uppgift att lägga fram förslag om motsva- rande inkomstförstärkning utan utgått från regeringens uttalanden om att det föreligger ett faktiskt reformutrymme på kulturområdet. En grund- läggande tanke i betänkandet är att populärkulturen - som står för den

stora omsättningen inom kulturindustrin — också kan bidra till att finan- siera konstkulturell verksamhet. Så sker redan och det är självfallet möj- ligt att utvidga denna finansiering.

Sammanställning över förslag till direkta kostnadsökningar

Ändamål Belopp (tkr.)

Centrumbildningar 2 000 IKC och främjandeorganisationer 4 000 Husartister 3 000 Konst där vi bor 4 000 Regionala frilansproduktioner 5 000 Fria grupper 4 000 Egenavgiftsfond 25 000 Inkomstgarantier 15 000 Övriga bidrag till konstnärer 5 000 Internationellt kulturutbyte 5 000 Summa 72 000

Utgångspunkter

Uppdraget

1.1.1 Bakgrund

Konstnärsutredningen är ett led i det reformarbete som pågår på kultur- området. Regeringen har prioriterat kulturen under innevarande man— datperiod. Det treårsprogram för ökade kulturinsatser som redovisades i 1988 års regeringsförklaring gäller fortfarande enligt regeringsförklaring- arna hösten 1989 och våren 1990. Det innebär reformer som sammanta- get kommer att omfatta 300 milj.kr.

Reformarbetet styrs av det övergripande målet att bredda kulturintresset. I fokus står ambitionen att förstärka det regionala kulturlivet, förbättra de konstnärliga yrkesutövarnas villkor och att stimulera kulturaktiviteter bland barn och ungdom.

Konstnärsutredningens huvuduppgift har varit att se över konstnärernas arbets— och inkomstmöjligheter m.m. Översynen skall göra det möjligt för regeringen att presentera förslag till samlade åtgärder i budgetpropo- sitionen 1991.

1.1.2 Direktiven

Regeringen fattade i juni 1989 sitt beslut om att tillkalla en särskild ut- redare för att bl.a. kartlägga de konstnärliga och litterära yrkesutövarnas arbetsvillkor och utvärdera hittills gjorda statliga insatser för dessa yrkes—

Som motiv för uppdraget angavs bl.a. att sysselsättningslåget på kultur- området och konstnärsorganisationernas krav på förstärkta insatser för skilda konstnärsgrupper gjorde det angeläget med en genomgång av det konstnärspolitiska fältet. En fördjupad kunskap om arbetsvillkoren på olika konstområden bedömdes också vara värdefull som underlag för det kulturpolitiska reformarbetet i stort under regeringens innevarande man- datperiod. Det fanns alltså skäl att låta en särskild utredare göra en sam- lad översyn av området.

I uppdraget har ingått att

— kartlägga hur arbetsvillkoren för konstnärliga och litterära yrkesut- övare har förändrats över en tjugoårsperiod med beaktande av möjlighe- terna till fasta anställningar, frilansarbete, upphovsrättsliga ersättningar och andra inkomstmöjligheter,

— översiktligt beskriva kulturarbetsmarknadens utveckling bl.a. för att ge en bild av hur förändrade kulturvanor och den tekniska utvecklingen har påverkat efterfrågan på konstnärligt arbete och formerna för konst- utövandet,

— bedöma om de konstnärliga utbildningarna på skilda nivåer till inrikt— ning och dimensionering är rätt avvägda i förhållande till arbetsmöjlig— heterna inom olika konstnärsyrken,

— granska och utvärdera de olika formerna av direkta bidrag och ersätt— ningar, som staten lämnar till konstnärliga och litterära yrkesutövare, samt belysa det statliga stödets roll i förhållande till det stöd som ges på lokal och regional nivå,

— diskutera samspelet mellan direkt ekonomiskt stöd till konstnärliga och litterära yrkesutövare och insatser i syfte att bredda deras arbets- marknad,

— lägga synpunkter dels på statens allmänna ansvarstagande när det gäl- ler ifrågavarande yrkesgruppers försörjning, dels på avvägningen mellan fackliga intressen och kulturpolitiska mål vid valet av stödinsatser.

— särskilt beakta direktiven till kommittéer och särskilda utredare angå- ende beaktande av EG—aspekter i utredningsverksamheten. (Dir. 1988: 43)

- beakta de kommittédirektiv till samtliga kommittéer och särskilda ut-

redare angående utredningsförslagens inriktning som regeringen utfärda- de 1984 (Dir. 1984z5).

Överväganden rörande cirkus- och andra skådeartister har också ingått i

utredningen.

Direktiven bifogas i sin helhet (bilaga 1).

1.1.3 Riktlinjer för samverkan med EG

På grundval av propositionen Sverige och den västeuropeiska integratio- nen (prop. 1987/88:66, UU 24, rskr. 245) har riksdagen angivit vissa rikt- linjer som skall ligga till grund för Sveriges medverkan i ett brett västeu— ropeiskt samarbete.

I propositionen uttalas bl.a. viljan att gå vidare i det nordiska samarbetet och stärka EFTA samtidigt som samarbetet med EG skall breddas och fördjupas så långt detta är förenligt med neutralitetspolitiken.

Sverige skall medverka i EFTA:s och EG:s arbete på att avskaffa fysiska, tekniska och fiskala hinder i syfte att så långt som möjligt skapa ökad rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital i Västeuropa. Vidare skall Sverige utveckla det västeuropeiska samarbetet på forsknings- och utvecklingsområdet samt verka för att den sociala dimensionen ges en ökad tyngd i det västeuropeiska samarbetet. Detta innebär bl.a. insatser för att främja sysselsättning och social trygghet och samarbete inom så— dana områden som ekonomisk politik, arbetsmiljö— och miljöpolitik lik- som konsumentpolitik.

Mot den redovisade bakgrunden har regeringen fastställt riktlinjer för de kommittéer och särskilda utredare som har till uppgift att lämna förslag som berör den fria rörligheten för varor, tjänster, människor och kapital eller på annat sätt berör det västeuropeiska integrationsarbetet.

* undersöka vilken gemensam ordning som i förekommande fall råder inom EG inom det aktuella ämnesområdet och i sina förslag ta till vara de möjligheter till harmonisering som finns,

* redovisa hur de förslag som läggs fram förhåller sig till EG:s motsva- rande regler, direktiv eller förslag till direktiv från EG—kommissionen,

* redovisa de statsfinansiella och övriga samhällsekonomiska effekter som uppkommer av de förslag som läggs fram som innebär anpassning till EG:s regler, direktiv eller förslag till direktiv från EG—kommissionen. Kommittéerna och utredarna skall i de fall då ökade statsfinansiella kostnader bedöms uppstå lämna förslag till finansiering. På motsvarande sätt skall effekterna av eventuella avvikelser från EG:s regelsystem redo-

visas.

1.1.4 Särskild skrivelse

Genom beslut 1989—09—14 överlämnade regeringen en särskild skrivelse till utredningen. Skrivelsen kom från Konstfrämjandet, Sveriges Konst- föreningars Riksförbund (SKR) och Konstnärernas riksorganisation (KRO). Den innehöll förslag om inrättande av en central föreningsfond för utställningsersättning. Fonden föreslogs få ett startkapital om 3 milj. kr. och en styrelse bestående av företrädare för nämnda organisationer.

Utredningsarbetet

1.2.1 Arbetets uppläggning

Av praktiska skäl kom konstnärsutredningens arbete inte i gång förrän i månadsskiftet augusti/september. Då återstod åtta månader av utred— ningstiden. Den ytterst begränsade tiden har gjort det nödvändigt att koncentrera arbetet till de viktigaste konstnärspolitiska frågorna och att utgå från tillgänglig kunskap inom berörda myndigheter och intresseor— ganisationer. Ett problem i sammanhanget har varit att den omfattande kulturstatistiken inte alltid innehållit uppgifter som varit relevanta för de

bedömningar utredningen önskat göra. Bl.a. saknas uppgifter om den to- tala kulturkonsumtionen och om konstnärsstödet på regional och lokal nivå. Det har även varit svårt att få underlag för prognoser och interna- tionella jämförelser.

Utgångspunkter för arbetet har, vid sidan av direktiven, varit den gällan- de konstnärspolitiken som den formulerats i bl.a. Den statliga kulturpoli- tiken 3 (prop. 1975/76:135) och därefter följande propositioner och riks- dagsbeslut.

Vad gäller statistiskt underlagsmaterial och annan information om faktis— ka förhållanden har utredningen samverkat med ett stort antal instanser, däribland:

Arbetsmarknadsstyrelsen Konstnärsnämnden Skolöverstyrelsen, SÖ

Statens konstråd

Statens kulturråd

Sveriges författarfond Universitets— och högskoleämbetet, UHÄ.

Samråd har även ägt rum med berörda intresseorganisationer och med enskilda konstnärer.

l upphovsrättsliga frågor har samtal förts med upphovsrättsutredningen och med konstnärernas upphovsrättsliga organisationer, däribland STIM, SAMI och COPYSWEDE.

När det gäller yrkesförberedande, konstnärlig utbildning har överlägg- ningar ägt rum med folkhögskolekommittén.

Det är omöjligt att på ett seriöst sätt behandla och analysera konstnärer- nas ekonomiska situation utan att gå in på skattefrågor. Utredningen fann det därför nödvändigt att i god tid före årsskiftet överlämna en sär- skild skrivelse i ärendet till kulturministern. Syftet var att inför skattere- formen peka på skattefrågor som har stor betydelse för konstnärerna.

Tiden har inte medgett mer ingående studier i andra länder. Tillgängligt material och Europarådets s.k. länderöversyn har emellertid gjort det möjligt att dra vissa slutsatser utifrån internationella jämförelser.

1.2.2 Avgränsningar

Allmän inledning

Konstnärsutredningens uppdrag har varit mycket omfattande i förhållan- de till den tid som stått till förfogande. Det har varit nödvändigt men in- te alltid givande att utgå från befintligt statistiskt material och annan in- formation hos berörda myndigheter m.m. Den offentliga kulturstatistiken och de olika undersökningar som gjorts under senare år belyser verklig- heten ur andra synvinklar än den som varit utredningens. Sammantaget innebär detta att kartläggningen av konstnärernas villkor är mer impres- sionistisk än heltäckande.

Konstnärsutredningen har sin grund i bl.a. sysselsättningsläget på kultur- området och dårav följande ekonomiska och sociala problem. I avvaktan på resultatet av den pågående omfattande undersökningen av konstnä- rernas situation har det varit nödvändigt att utgå från den studie av konstnärernas inkomstförhållanden 1985 som konstnärsnämnden genom- förde hösten 1989.

Konstnärernas villkor har ett självklart samband med kulturpolitiken i stort. Insatser som t.ex. främjar teater eller som möjliggör konsertverk- samhet påverkar scenkonstnärer och musiker. Det finns mängder av lik— nande exempel. Konstnärsutredningen kommer in på sådana frågor men syftar självfallet inte till en systematisk genomgång av hela kulturpoliti- ken.

Vem är konstnär?

Den nu avslutade utredningen ger i stort sett samma svar på den frågan som utredningen kulturrådet i början av 70—talet. I betänkandet Konst- närerna i samhället (SOU 1975zl4) utgick utredningen från de yrkeskate- gorier som är representerade i de konstnärsorganisationer som är anslut-

na till Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, KLYS. Det innebär att främst följande yrkesgrupper har behandlats:

Ordkonstnärer:

Författare Dramatiker Översättare

Bild— och formkonstnärer:

Målare

Skulptörer

Grafiker

Tecknare (Stillbilds—)fotografer Konsthantverkare Formgivare Designers

Tonkonstnärer:

Musiker Tonsättare

Sångare

Scen— och filmkonstnärer:

Skådespelare Dansare Mimare Skådeartister

Enligt utredningens tolkning av direktiven avser uppdraget i första hand villkoren för de fria konstnärliga yrkesutövarna. Med detta avses att de bedriver sin konstnärliga verksamhet utan att vara fast anställda. Utred-

ningen har även behandlat artister som befinner sig i gränslandet mot fast anställda, dvs. fria grupper och frilansartister. De sist nämnda arbe- tar visserligen som regel i kollektiv men under frihetsgrader som gör dem jämförbara med exempelvis författare, tonsättare, fotografer, teckna- re och konsthantverkare. I viss utsträckning berörs också de fast anställ- da artisternas situation, framför allt vad gäller arbetsvillkor, sysselsätt- ningstillfällen etc.

Andra utredningar

Utredningen har, med undantag för vissa upphovsrättsliga frågor och förslaget om stipendiebeskattning, avstått från att fördjupa sig i frågor som kommer att behandlas i andra pågående och/eller planerade utred- ningar. Dit hör t.ex. folkhögskolekommittén, teaterkostnadsutredningen, översynen av de konstnärliga utbildningarna och översynen av centrum-

bildningarna.

Konstnärsnämndens studie

Som framgår av direktiven har SCB på konstnärsnämndens uppdrag gjort en studie av konstnärernas inkomstförhållanden med utgångspunkt i bl.a. folk— och bostadsräkningen 1985. Vidare anvisade riksdagen i ap- ril 1989 0,5 milj.kr. för en större undersökning i konstnärsnämndens re— gi. Medlen för ändamålet har ökat något genom ett riksdagsbeslut våren 1990. Resultatet av denna större undersökning kommer tyvärr inte att fö- religga förrän hösten 1990. Med hänsyn till att den då trots allt kan vä- gas in i regeringens bedömningar i budgetpropositionen 1991 har konst- närsutredningen, med ett undantag, avstått från att göra egna tidsödande och dyrbara undersökningar av konstnärernas ekonomiska och sociala si- tuation. Undantaget avser en mindre studie av författarnas inkomstför- hållanden 1985.

Folkhögskolekommitténs tilläggsuppdrag

Genom beslut vid regeringssammanträde 1989—0621 fick folkhögskole- kommittén i tilläggsuppdrag att diskutera vilken roll folkhögskolans este- tiska kurser skall spela. Därvid skulle kommittén beakta den vidgade

roll gymnasieskolan kan komma att få när det gäller förberedelser för högskoleutbildning inom det estetiska området.

Folkhögskolans huvuduppgift inom det estetiska området är att tillgodo- se elevernas behov av att få utveckla sina uttrycksmöjligheter inom olika konstnärliga områden. Syftet är inte i första hand att studierna skall för— bereda för yrkesverksamhet eller för högskoleutbildning inom berörda områden. Utvecklingen inom folkhögskolan har emellertid gått i den riktningen att alltfler studieförberedande kurser tillkommit.

Konstnärsutredningens deluppgift att bedöma om de konstnärliga utbild- ningarna på skilda nivåer till inriktning och dimensionering är rätt av- vägda i förhållande till arbetsmöjligheterna inom olika konstnärsyrken har tydliga beröringspunkter med folkhögskolekommitténs tilläggsupp- drag. För att inte föregripa kommitténs förslag har utredningen valt att endast göra en övergripande bedömning av de konstnärliga utbildningar- na på nivån under högskolan. närmast med avseende på deras betydelse för läget på arbetsmarknaden.

Översynen av den konstnärliga högskoleutbildningen

I årets budgetproposition anmäler utbildningsministern att konstnärsut- redningens överväganden om den konstnärliga utbildningens villkor och betydelse bör följas upp med en mer djupgående översyn av den konst- närliga utbildningen inom högskolan. Det är angeläget att nu klarlägga vad som hänt med den konstnärliga utbildningen sedan högskolerefor- men genomfördes. Det är också angeläget att göra en jämförelse mellan likartade utbildningar vid olika högskoleenheter, bl.a. för att få en bättre uppfattning om på vilket sätt utbildningen bedrivs och hur resurserna ut- nyttjas vid de olika enheterna.

Med hänsyn till den aviserade översynen har konstnärsutredningen kon- centrerat sina överväganden till det konstnärliga ut'-facklingsarbetet och de olika utbildningslinjernas dimensionering. Det material utredningen samlat har emellertid gjort det möjligt att presentera vissa frågor som bör belysas i den kommande översynen.

Teaterkosmadsutredningen

De teateranställdas arbetsvillkor kommer indirekt att behandlas i den pågående översynen av kostnaderna för att bedriva teaterverksamhet, den s.k. teaterkostnadsutredningen. Den utredningen kommer även att behandla de fria gruppernas situation. Därför avstår konstnärsutredning- en från att lägga särskilda förslag när det gäller de teateranställda.

Översynen av centrumbildningarna

Inom kulturrådet pågår för närvarande en översyn av centrumbildning- arna. Översynen har främst sin grund i de berörda organisationernas ekonomiska svårigheter. Förutom en analys av de olika centrumbild- ningarnas ekonomi avser översynen verksamhetens uppbyggnad, inrikt- ning och omfattning. Mot den bakgrunden begränsar konstnärsutred- ningen sina förslag till en övergripande bedömning av ansvarsfördelning- en mellan AMS kulturarbetsförmedling och centrumbildningarna. Vissa förslag presenteras emellertid när det gäller lnvandrarnas kulturcentrum, danscentrum och planerna för ett centrum för konst och hantverk.

Gällande konstnärspolitik

1 .3.1 Allmänt

Det kulturpolitiska reformarbetet i mitten på 70—talet genomfördes i tre steg. Något förenklat kan man hävda att konstnärernas villkor behandla- des i steg ett och tre.

1.3.2 Kungl. Maj:ts proposition 1974z28

Den första kulturpropositionen behandlade bl.a. de kulturpolitiska må- len. Av särskild betydelse för fria konstnärliga yrkesutövare är att kultur- politiken skall

— medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsätt— ningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,

— möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse.

En central del i samhällets övergripande ansvar för utvecklingen inom kulturområdet är, enligt propositionen, skyldigheten att stödja sinsemel- lan mycket olika strömningar och därigenom främja mångsidigheten i kulturlivet. Kulturell verksamhet erbjuder ett medel att utforska verklig— heten och granska förhållandena i samhället. Det är naturligt att den då ofta blir inopportun och inte stämmer överens med gängse värderingar. Väsentliga delar av den kulturella verksamheten är inte lönsam och kan inte förväntas bli det. Om den skall fortleva blir den beroende av ekono- miskt stöd från samhällsorgan som samtidigt i andra avseenden kritiseras av olika konstnärer. Vill vi ha ett fritt och mångsidigt kulturliv får den samhällskritik som konstnärer kan utöva inte tas till intäkt för påtryck- ningar och styrning från de anslagsbeviljande organens sida. Det tillkom— mer de politiska organen att svara för kulturpolitikens utformning men detta får inte innebära att också verksamhetens innehåll styrs av dem.

Kulturpolitikens uppgift att skapa förutsättningar för konstnärlig och kulturell förnyelse har nära samband med kravet på yttrandemöjligheter. Utan frihet att uttrycka och gestalta kan något genuint nyskapande inte komma till stånd. Det konstnärliga arbetet består många gånger av fort- löpande försök och experiment. Detta är ett arbete som måste få bedri- vas utan att efterfrågan är säkrad. Samhället måste genom insatser för enskilda och grupper av konstnärer garantera att dessa under viss tid får möjlighet att inrikta sig på experiment och förnyelse utan krav på att kunna försörja sig på denna verksamhet. Här liksom på andra områden måste man tolerera att försök misslyckas. Statens insatser för att stödja förnyelse får inte hämmas av ett stelt genretänkande. Tidigare eftersatta verksamhetsformer inom de olika konstarterna bör också få goda möjlig- heter att utvecklas.

I propositionen understryks att

”ett levande kulturliv förutsätter öppenhet för impulser från andra kul- turmönster än vårt eget. Det som vi betraktar som vårt nationella kultur- arv rymmer i sig århundradens impulser utifrån.

Under de senaste decennierna har de internationella kontakterna ökat på en rad samhällsområden. Betydelsefulla faktorer i denna utveckling har varit ökade personkontakter genom resor och vidgade kunskaper i

främmande språk samt utländska filmer och TV—program. 1 ett samhälle som det svenska sker förändringarna i kulturlivet i mycket hög grad i en direkt eller indirekt dialog med omvärlden.

Kulturpolitiken bör främja kontakter och samverkan mellan Sverige och andra länder för att därigenom vidga möjligheterna till en kulturell för- nyelse. Ökat erfarenhetsutbyte är också ägnat att skapa förståelse mellan länder och folk. Enskilda och grupper av kulturarbetare samt institutio- ner bör beredas ökade möjligheter till kontakt med utländsk publik. På samma sätt bör utländska grupper och enskilda konstnärer ges tillfälle till verksamhet i Sverige.

Numera har vårt lands befolkning ett betydande inslag av invandrare. Samhället måste aktivt stödja dem i deras arbete för att upprätthålla och utveckla den kultur de fört med sig hit. Dessa kulturmönster utgör ock- så ett värdefullt inslag i det svenska samhället, som berikar och inspire- rar vår egen kulturella utveckling.”

Riksdagen biföll i allt väsentligt tankegångarna i den första kulturpropo— sitionen.

1.3.3 Regeringens proposition 1975/76zl35

Den tredje kulturpropositionen behandlade bl.a. konstnärernas roll i samhället och formerna för samhällets insatser för att förbättra konstnä- rernas arbets— och försörjningsmöjligheter. Propositionen baserades på utredningen Konstnärerna i samhället (SOU 1975:14). Den statliga kul— turpolitiken gentemot konstnärerna borde utformas mot följande bak- grund:

”Människornas behov av konstupplevelser och konstnärlig aktivitet är i vårt samhälle grunden för yrkesmässig konstnärlig verksamhet. Genom att konstnärerna skapar och förmedlar tillfällen till sådana upplevelser och genom att de fungerar som inspiratörer för skapande verksamhet har de en nyckelroll i kulturlivet. Konstnärerna skapar och röjer väg för nya synsätt och uttrycksformer. Detta är omistligt för den kulturella ut- vecklingen och därmed av stor vikt för samhällsutvecklingen som helhet. Det ligger i den konstnärliga verksamhetens natur att den endast i be— gränsad utsträckning kan utgå från på förhand kända behov. Många

konstnärliga landvinningar blir endast långsamt kända och uppskattade av en större allmänhet. Samtidigt kan de få ett avgörande inflytande på den konstnärliga utvecklingen genom den påverkan de utövar på andra konstnärer och indirekt via dem på en vidare publik.”

Den konstnärspolitik som riksdagen lade fast till följd av propositionen kan sammanfattas på följande sätt:

Samhällets insatser bör inriktas mot att öka arbetstillfällena för konstnä- rer och att förbättra möjligheterna att använda konstnärliga verk. De kulturpolitiska åtgärder som stat, kommuner och landstingskommuner vidtar för att bl.a. stimulera till en ökad kulturell aktivitet gör att beho— vet av konstnärernas insatser växer. Det finns också outnyttjade möjlig- heter att ta konstnärernas kunnande i anspråk inom områden som av tradition inte har ansetts ligga inom konstnärernas verksamhetsfält.

Vid sidan av nyss nämnda åtgärder kommer det emellertid att behövas direkta insatser för att stödja och stimulera konstnärlig verksamhet. Det är nödvändigt att det finns möjligheter för konstnärer att under längre eller kortare tid få arbeta utan krav på arbetsresultat som omedelbart kan utnyttjas i samhället och ge konstnären inkomster.

Mot den bakgrunden drogs riktlinjerna upp för det system av ersättning- ar och bidrag som i stort sett gäller än i dag. Vidare konstaterades att konstnärernas förhållanden självfallet också påverkas av andra åtgärder än kulturpolitiska. Liksom för andra medborgargrupper har socialpolitis- ka, arbetsmarknadspolitiska och skattepolitiska åtgärder stor betydelse. I många fall är det naturligt att man prövar sådana generella åtgärder in- nan man väljer att söka lösa problemen inom kulturpolitikens ram.

Till de generella frågorna kan den upphovsrättsliga lagstiftningen sägas höra. I propositionen framhölls det självklara önskemålet att upphovs- männen skall kunna försörja sig på sina konstnärliga prestationer. Därför är det skydd som lagstiftningen ger dessa prestationer givetvis av stor be- tydelse. Samtidigt är dock vissa inskränkningar i upphovsrätten nödvän- diga, dels av praktiska skäl, dels utifrån allmänna samhällsintressen. I vilken form upphovsmannen skall få ersättning för sina prestationer mås- te avgöras med hänsyn till många olika faktorer. Det kan i praktiken vi- sa sig vara svårt att finna former för att ge upphovsmannen ersättning i

förhållande till hans individuella arbete. I vissa situationer kan ersätt- ningen därför behöva ges i kollektiv form.

I propositionen fanns också vissa i sammanhanget intressanta uttalanden om den konstnärliga utbildningen. I samband med den då pågående re— formeringen av högskoleutbildningen bedömdes det vara särskilt angelä- get att konstnärsutbildningens primära målsättning inte förlorades ur sik- te. Utredningen kulturrådet framhöll att konstnärsutbildningen domine- ras av målet att stimulera den konstnärliga mognadsprocessen och ge de studerande möjligheter att förverkliga sina konstnärliga intentioner. Yr- kesförberedelsen i utbildningarna på kulturområdet har i förhållande till annan högre utbildning som särskilt mål att ge de studerande möjlighe- ter till egna praktiska konstnärliga erfarenheter och att bidra till utveck- lingen och förnyelsen av de konstnärliga uttrycksmedlen. Den konstnär— liga utbildningen är i sig själv en skapande process som inte i alla avse- enden kan och bör bedrivas på ett i förväg planerat sätt. Detta måste få påverka sättet att organisera studierna liksom utformningen av de planer som styr utbildningens innehåll och arbetsformer. Den nya högskoleor- ganisationen bedömdes också medföra ökade möjligheter till samverkan mellan konstnärsutbildningarna och till lokala initiativ.

1.3.4 Insatser 1976—1987

Riksdagsbeslutet till följd av den tredje kulturpropositionen innebar att konstnärerna genom sina organisationer fick ett markerat inflytande över konstnärspolitiken. Konstnärsorganisationerna fick majoritet i den nya konstnärsnämnd, som ersatte de tre tidigare stipendieorganen. S.k. för- handlingsliknande överläggningar med organisationerna i prioriterings- frågor blev ett reguljärt inslag i budgetarbetet. En tes som organisatio- nerna drivit mycket hårt är att samhällets direkta insatser för konstnärer- na såvitt möjligt skall betraktas inte som understöd utan som ersättning för samhällets faktiska utnyttjande av konstnärliga verk och prestationer. Detta gäller särskilt biblioteksutlåning och offentlig visning eller framfö- rande av verk inom samhällets institutioner. Principen om ersättning för

utfört arbete var också vägledande för 1982 års beslut om visningsersätt- ning. Reformen innebar att huvuddelen av bidragsmedlen för bild- och formkonstnärer fördes över till en särskild fond, Sveriges bildkonstnärs- fond, ur vilken kollektiv ersättning betalas till Sveriges bildkonstnärer

och konsthantverkare för den offentliga visningen av deras konst i sam- hällets ägo.

Under senare år har även dramatiker och tonsättare framfört motsva- rande krav på en ersättningsfond. Statsmakterna har dock avstått från att principiellt förändra konstnärsbidragen för dessa grupper. Man har stan- nat vid en organisatorisk förändring som innebär att bidragsmedlen för dramatiker och tonsättare lösgjorts till särskilda anslagsposter, som för- delas av organ där berörda konstnärsgrupper har majoritet.

Hösten 1985 infördes en förhandlingsordning betr. biblioteksersättning- en.

Den nämnda utvecklingen sammanfattas i direktiven. Där berörs också att biblioteksersättningen har ökat och att en särskild översättarpennning har införts.

1.3.5 Budgetpropositionerna 1988-1990

Den nu pågående, punktvisa översynen av kulturpolitiken aviserades re- dan i 1988 års budgetproposition. Kulturministern avvisade tanken på en ny övergripande kulturutredning. Han ansåg att det i stället fanns anled- ning att pröva en betydligt rörligare strategi för kulturpolitikens förnyel- se. Problemområdena borde bearbetas var för sig och av många olika medverkande grupper. Till vägledning för det kommande arbetet redovi- sade ministern sin syn på vilka utvecklingsområden som var angelägna i ett längre perspektiv. Här återges de delar av viljeinriktningen som kan vara av värde i översynen av konstnärspolitiken:

”En aktiv kulturpolitik måste understödja strävan till förnyelse av pågå- ende verksamheter och skapa utrymme för att pröva nya idéer. Det oprövade och vägröjande behöver i särskild grad ett ekonomiskt stöd för att kunna utvecklas. Risken för stagnation lurar inom all kulturell verk- samhet, den institutionella såväl som den som bedrivs i friare former.

Att stimulera förnyelsen är en av de viktigaste kulturpolitiska uppgifter-

”

na.

”Jag finner det angeläget att kulturpolitiken även i fortsättningen bedrivs så att den aktivt främjar konstnärligt skapande på en kvalitativt hög ni- vå och ger ökade möjligheter för konstnärerna att nå sin publik. Detta kan enligt min mening bäst ske genom riktade stödinsatser på de konst- områden där problemen är störst.”

Mot den bakgrunden föreslogs bl.a. förstärkta insatser för tonsättare och dansare.

När det gällde Ersättningar och bidrag till konstnärer betonade kultur— ministern vikten av att stöd— och ersättningsformerna regelbundet om- prövas med utgångspunkt i vad statsmakterna uttalat om koncentration och selektivitet i medelsanvändningen.

I 1989 års budgetproposition fanns ett avsnitt om svensk kultur— och me- diepolitik i ett internationellt perspektiv. Flera av de uttalanden som kulturministern där gjorde bör kunna vara vägledande i översynen av konstnärspolitiken.

I propositionen underströks att den svenska kultur— och mediepolitiken måste utgå från det lilla landets och det lilla språkområdets förutsätt— ningar. Medborgarna i de små länderna är som regel bättre orienterade om sin omvärld och har bättre språkkunskaper än de som bor i stora länder. Dessa naturliga fördelar av att tillhöra ett litet språkområde kan lätt bytas till nackdelar om det internationella inflytandet tillåts hota el- ler utplåna den egna kulturen. I en allt mer internationaliserad och av massmedier dominerad värld upplever de små nationerna ofta den kul- turella påverkan utifrån som ett hot. De behöver skapa ett skydd för den egna kulturen som garanterar fortbestånd och utveckling. Det är först när den egna kulturen är stark och vital som det finns förutsättningar för ett verkligt utbyte med andra länder.

Sverige är ett litet land med begränsade förutsättningar i förhållande till de stora och rika kulturnationerna. Därför blir ett internationellt kultur— utbyte särskilt viktigt. Öppenhet mot omvärlden är en livsnödvändighet för svenska konstnärer och kulturinstitutioner. Att främja utbyte av erfa— renheter och idéer inom kulturområdet över språk— och nationsgränser— na är ett mycket angeläget kulturpolitiskt mål.

Under de senaste åren har de internationella kontakterna vidgats och förstärkts. Det svenska engagemanget i internationella organisationer har av hävd varit starkt. Under den kommande perioden har vi särskild an- ledning att följa arbetet på kultur— och medieområdet inom Europarå- det. Vidare kommer Sverige att engagera sig i det internationella kultur— samarbetet inom ramen för UNESCO:s kulturårtionde.

Kulturen prioriterades i 1989 års budgetförslag,som en första etapp i det treårsprogram för ökade kulturinsatser som aviserades i regeringsförkla- ringen hösten 1988. För treårsprogrammet angavs tre skäl:

Det första var insikten om att mycket återstår att göra för att vidga kret- sen av människor som deltar i och tar del av kulturaktiviteter.

Ett andra viktigt skäl var vikten av att stärka det regionala kulturlivet.

Att garantera konstnärerna goda arbets— och inkomstmöjligheter bedöm— des som en central fråga och ett tredje starkt skäl för att ge kulturpoliti— ken hög prioritet. Framgångsrik kulturpolitik är en omöjlighet utan full- lödiga konstnärliga insatser.

I 1990 års budgetproposition aviserar regeringen förslag till samlade åt- gärder i budgetpropositionen 1991, baserade bl.a. på konstnärsutredning— en. I årets budgetproposition anmäls även FN:s kulturårtionde och Euro- parådets s.k. länderöversyn. Samtidigt presenterar regeringen förslag med anledning av tre olika kulturutredningar, nämligen kulturrådets stu- die av situationen i de s.k. teaterlösa länen, Henrik Sjögrens rapport Symfonierna och samhället (Ds 1989:46) och Gunnar Svenssons rapport Kultur i hela landet (Ds 1989: 36). De förslag som läggs fram innebär vissa förstärkningar även för konstnärerna. Dessa förslag sammanfattas här.

Regional teaterverksamhet

Kulturrådet får en förstärkning med 4 milj.kr. fördelat över två år för in- satser i län utan egen fast teater. Dessutom får rådet en ökning med 10 milj.kr. för de fria grupperna under de närmaste två budgetåren. I den sistnämnda ökningen ingår stöd till den fria dansen och mimen.

Riksteatern får en allmän förstärkning av sina resurser med 8 milj.kr.

Regional musikverksamhet

Det statliga stödet till symfoniorkestrar, kammarorkestrar och musiktea- trar bör öka med 125 grundbelopp under de kommande två budgetåren. Stödet till arrangerande musikföreningar bör fördubblas under samma

period.

Statliga insatser på lokal nivå

Det statliga bidraget till vissa organisationer med betydelse för det lokala kulturlivet bör öka. Statens kulturråd bör inom ramen för sitt anslag Bi— drag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet bl.a. kunna förstär- ka de frivilliga krafterna. En försöksverksamhet bör påbörjas med arbets— stipendier för yrkesverksammma konstnärer som medverkar i insatser för att höja kvaliteten inom amatörverksamheten på kulturområdet.

2. Internationella perspektiv

2.1. Kultur, ekonomi och marknader

Den begränsade tiden för utredningsarbetet har omöjliggjort mer ingåen- de studier om konstens marknader, konstens ekonomiska betydelse och konstnärernas ställning på marknaden. Det har inte heller varit möjligt att på djupet analysera konstnärspolitiken i andra länder. Bristen på till- gänglig internationell statistik och översikter på detta område är också påfallande. Utredningen har dock sett det som angeläget att som en bak- grund för de konkreta förslagen ge vissa ekonomiska och internationella perspektiv. Det är med nödvändighet en starkt sammanfattande fram- ställning av problem och utvecklingstendenser.

Framtidsbilder

Det råder en allmän enighet om att framtidens ekonomier i de högut- vecklade samhällena alltmer kommer att baseras på produktion av tjäns— ter och kunskaper. Detta är en utgångspunkt för praktiskt taget alla stu- dier om framtidens produktionssystem och arbetsmarknader. Bedöm- ningarna baseras på redan inträffade förändringar — ökat antal sysselsatta inom tjänste— och kunskapsproduktionen, minskad andel inom varupro- duktionen — samt analyser av möjliga tekniska och sociala förändringar.

I en bland många framtidsstudier med denna inriktning, Jacques Attali's ”Lignes d'horizon", tecknar författaren en bild av ett ”informationssam- hälle” som bärs upp av helt nya, lätta, bärbara och snabba produkter som har med information och kommunikation att göra. De kommer, me- nar han, revolutionera ekonomin och vardagstillvaron på ett sätt som vi nu inte kan förutse.

De japanska ekonomerna Kumo och Tanaka diskuterar en framtid där de med referens till Hesses Glaspärlespelet förutspår samhällen där kun- skap, information och fritt skapande är de viktigaste ”maktbrickorna”, nationellt som internationellt. Den svåraste uppgiften i detta nya samhäl- le är att rätt bedöma och hantera informationen och utnyttja den på ett humanistiskt skapande sätt.

I dessa och många andra liknande studier betonas just samspelet mellan den tunga och den mjuka vetenskapen (teknik—humaniora) och därmed också den konstnärliga verksamhetens betydelse. Ett gott samhälle måste utformas så att man i större utsträckning tillvaratar människors kreativa förmåga. Konstnärlig verksamhet kan inte ses isolerad från den ”verkli- ga” ekonomin; den är en del av den och bidrar inte bara till samhällets andliga utan också till dess ekonomiska utveckling.

Kulturekonomi

I flertalet länder har också såväl statliga som privata subventioner till den seriösa kulturen ökat kraftigt under de senaste 20 åren, liksom anta— let konstnärligt verksamma. Den moderna tekniken har revolutionerat kulturmarknaderna. Med en viss tillspetsning kan man säga att aldrig förr har så många människor på ett eller annat sätt kommit i kontakt med konst i vid mening och aldrig förr har så många ägnat sig åt konst- närlig verksamhet. I brist på statistik är det emellertid omöjligt att när- mare utveckla dessa förhållanden.

Konstens ekonomiska betydelse har uppmärksammats i ett antal studier, inte minst i ett regionalpolitiskt perspektiv. I den s.k. Kreiskyrapporten om sysselsättningen i Europa betonas kulturen som en faktor att räkna med i samband med lokaliseringsbeslut. De traditionella ”tunga” indu- strierna förlorar gradvis sin betydelse. En ökad satsning på kultur ger en differentiering av näringslivet och drar till sig kvalificerade personer. Kulturen har också stor betydelse för turismen. Ekonomiska studier visar att satsningar på kultur i olika former (teater, bildkonst, dans, musik etc.) har en multiplikatoreffekt genom att de drar till sig nya investering- ar och stimulerar det lokala näringslivet.

En intressant studie kring dessa förhållande har gjorts av John Myers- cough (The economic importance of the arts in Britain, Policy Studies Institute, 1989) Studien avser att belysa ”konstens” ekonomiska betydel- se allmänt och för specifika regioner. främst Glasgow. Myerschough har en bred definition av ”arts” och innefattar däri även hushållens konsum— tion av radio—TV, video etc. samt bland yrkeskategorier också journalis- ter samt servicepersonal i kulturinstitutioner, teknik etc.

Myerscoughs slutsatser är i korthet:

Kultur utgör en betydande ekonomisk verksamhet, med en årlig omsätt— ning på 2,5 % av den totala konsumtionen i Storbritannien och jämför- bar med marknaden för bilar, motorcyklar etc. De stora kultursektorerna är givetvis film, video, skivor. Totalt ger sektorn sysselsättning till ca en halv miljon människor, motsvarande 2 procent av den totala arbetskraf- ten. Kulturen är också en expanderande del av ekonomin. Både syssel- sättning och ”output” har ökat mycket kraftigt under 80—talet. Kultur ger betydande export — och turistinkomster — 3 procent av den totala ex- porten och 25 procent av turistförtjänsterna.

Att satsa på kultur i vid mening ger mycket goda multiplikatoreffekter i bygder med sysselsättningsproblem. De ger också spin—off—effekter till andra industrier: ”The fine arts are a source of ideas, stimulus, expertise and training for many of the applied arts, such as fashion, architecture, design, printing and photography There is a deep synergy between creative process in the arts and other forms of creative thinking” (sid. 149). Med exempel från bland annat Glasgow vill Myerschogh också visa att offentliga subsidier till kultur har en mycket god effekt på sysselsätt— ningen och att det i många fall är billigare att satsa på kultur än andra sysselsättningsfrämjande insatser: ”The arts are clearly a cost—effective way of cutting the unemployment count. There are reasons why the arts have an advantage in this over most another public services. First they generate income in addition to the grant-aid because of their trading ac- tivities....and they also attract significant contributions from private sour— ces. Second, the multiplier effects of arts organisations in the regional economy are high, partly on account of the large salary component in their expenditure going on local labour ....” (sid. 108 f).

Det finns inga skäl att tro att Myerscoughs slutsatser inte skulle vara gil- tiga för andra länder och ekonomier. Påfallande är att många regioner

och städer satsar på kultur som ett sätt att hålla ekonomin i gång och dra till sig nya verksamheter. Sambandet med turistnäringen är uppen- bart. Den allt ymnigare floran av festspel — också i Sverige — tyder på att kulturen har upptäckts vara en ekonomisk faktor att räkna med.

Det finns tyvärr inga motsvarande svenska studier. Men ungefärliga upp- skattningar av den svenska kulturmarknadena tyder på att den är av samma relativa storleksordning som den brittiska — ca 2,5 % av den tota- la konsumtionen. Det finns all anledning att tro att multiplikatoreffekten för kultursatsningar skulle kunna vara densamma. En satsning på kultur skulle kunna få gynnsamma ekonomiska effekter.

Konsumtionsmönster

Konsumtionsmönstret förändras på flera olika sätt i ett komplicerat väx- elspel med den tekniska förändringen. Sedan ett drygt tiotal år tillbaka har sociologer utgått ifrån att människor efterfrågar mer ”post—materiel- la”värden då inkomsterna stiger över en viss nivå. Man har talat om ”post—materiella” värderingar. Den grundläggande studien gjordes av Ingelhardt ”The silent revolution”. 80—talets utveckling har inte helt be- kräftat den bilden; färska svenska undersökningar (redovisade i ”SO—tal, Svensk opinion i empirisk belysning 1989) ger en mer komplex bild. Studier tyder emellertid på en klart ökad efterfrågan på vad konsum- tionsforskarna kallar för ”upplevelsekonsumtion”, med vilket avses alla former av fantasikonsumtion, resor etc. Medan denna tendens tycks gälla oberoende av kön, utbildning och andra sociala strata är det fortfarande så att ”finkultur” efterfrågas mer av personer med högre utbildning och stigande inkomst.

Populärkultur och konstkultur

I en Unesco studie (Cultural development, Experience and policies, Unesco, andra uppl. 1983) framhålles den enorma betydelsen av den sto- ra och expanderande kulturindustrin. Det är denna industri med sina nya teknik som mer än något annan förändrat människors möjligheter att ägna sig åt "fantasi” eller konstkonsumtion. ”Den kommersiella masskulturen är den första demokratiska kultur som Europa har upplevt. Den är egalitär i den meningen att alla sociala klasser accepterar den

och är på ett eller annat sätt indragna i den”. Den kan uppfattas som en motpol till den seriösa kultur som statsmakterna försöker främja. Men den är också alltmer dess förutsättning.

Kostnaderna för den seriösa konstproduktionen stiger hela tiden, dels genom att konstnärerna vill ha mer anständigt betalt och genom att verksamheten är av sådan art att ökade kostnader inte kan kompenseras genom rationaliseringar. Teater, opera etc. är bekymmersamma verksam— heter så tillvida som kostnaderna och subventionsbehovet ökar när pro- duktionen och efterfrågan ökar. Det går inte att göra nämnvärda stor— driftsfördelar. Därför stiger hela tiden subventionsbehovet. Konstnärer måste därför för sin och konstartens överlevnad också arbeta med kul- turindustrin.

Konstindustrin är multinationell men domineras av anglo—sachiska mönster. Den amerikanska kulturindustrins dominans är så stor att ock- så nationell kulturindustri ”härmar” dess utbud och beteenden och an- passar den till de lokala förutsättningarna. Det gäller över hela världen.

Unesco—studien understryker betydelsen av en stark nationell ”konstpro- duktion”, såväl ”fin—konst” som populärkonst, som kan erbjuda alterna- tiv och samtidigt vara en del av den internationella kulturmarknaderna. Kulturpolitikens roll är att vidmakthålla och utveckla den nationella ar- tistiska kapaciteten och förmågan. Man skall heller inte glömma att den kommersiella industrin delvis lever på den subventionerade konsten och konstnärspolitiken. Utan konsthögskolor, symfoniorkestrar, dansteatrar, kvalitetsteatrar och en politik som främjar konstnärligt skapande skulle det bli svårare för populärkonsten att rekrytera och vidmakthålla sin egen standard. Populär— och finkulturen är indragna i varandra.

Sedan Unesco—studien skrevs har utvecklingen accelererat i just den riktning man förutsåg. Den internationella kulturindustrin är stor och mäktig och omsätter väldiga belopp. Konstnärernas och artisternas situa- tion, konstnärligt, ekonomiskt och socialt är i hög grad beroende av den- na industri. Det gäller nationellt likaväl som internationellt. Tendensen till ökad likformighet är uppenbar. Men det finns också många konkur- rerande livsstilar och förhållningssätt till det stora utbudet som gör bil— den mindre entydig. Tendensen mot ökad likformighet motverkas av det mångkulturella samhället. En växande migration påverkar kulturklima— tet.

Det går inte att analysera konstnärernas situation i samhället utan att ta hänsyn till denna stora industri och de marknader den skapat. De är vik- tigare än vad kulturpolitiken och offentligt stöd någonsin kan bli. Media- utvecklingen har haft oerhört stor betydelse för kulturkonsumtionen, också vad gäller den seriösa konsten. Dess betydelse kommer inte att minska i framtiden. Den nya tekniken ger nya möjligheter t.ex. för tea- ter, musik och opera. Den ger också nya sysselsättningsmöjligheter och chanser för konstnärer att presentera sin konst för en mycket stor publik. Populärkulturen med dess stora ekonomiska omsättning kan också gene- rera resurser som kan komma finkulturen till del.

Internationella jämförelser

Av tidsskäl har det inte varit möjligt att närmare belysa olika statliga el- ler allmänna insatser till stöd för konstnärer i olika europeiska länder (”konstnärspolitik”) i förhållande till den svenska situationen. Det finns emellertid anledning att tro att de svenska insatserna hävdar sig mycket väl i ett sådant perspektiv.

Det finns självfallet en omfattande flora av stöd och främjandeinsatser ungefärligen påminnande om det svenska stödet i en lång rad länder. Därtill kommer i flera fall — inte minst i Västtyskland och Frankrike —

imponerande kulturbudgetar som skapar sysselsättning och arbetsmöjlig— heter för många konstnärer. Systemet med garantilöner, arbetsstipendier, biblioteksersättning etc. tillämpas endast delvis i andra länder utanför Norden. I vissa länder finns emellertid andra upphovsrättsliga arrang- emang - t.ex. droit de suite - som är mer fördelaktiga för konstnärerna.

Man bör emellertid notera vad som sades i Europarådets examinering av den svenska kulturpolitiken, nämligen att ”vi har svårt att hitta något land i Västeuropa, utanför Norden, som gjort lika mycket som Sverige för att förbättra de ekonomiska villkoren för dem som lever av sin konstnärliga verksamhet”. Citatet antyder — även med avdrag för den ar- tighet som brukas i sådana här sammanhang — att man inte i andra län- der kommit längre när det gäller att finna hållbara och generella lös- ningar på de problem vi här diskuterar. Det finns också generella inslag i det svenska sociala trygghetssystemet och framför allt i arbetsmarknads— politiken som från vissa utgångspunkter ger också konstnärerna en bättre social trygghet än t.ex. i Västtyskland, trots landets överväldigande kultu-

rella satsningar. ! Västtyskland liksom flertalet andra europeiska stor- makter dominerar konkurrens— och marknadsstyrning också på kultur- området. De fackliga positionerna är i allmänhet väsentligt svagare. Den privata sponsorverksamheten är mer omfattande, vilket både kan vara positivt och negativt för konstnärerna. 1 mindre språkområden, t.ex. Ne- derländerna, är de offentliga insatserna till stöd för konstnärerna av stör- re betydelse.

”Konstnärer [ nöd "

”Konstnärer i nöd” (Känstler in Not) är den betecknande titeln på en kulturpolitisk översikt som gjorts av Zentrum fiir Kulturforschung i Bonn på uppdrag av förbundsregeringens inrikesminister (eftersom för— bundsrepublikens delstater enligt författningen har ”kultursuveränitet” finns det ingen kulturminister i förbundsregeringen i Bonn; samordning sker genom kulturministrarnas ”ständiga konferens” och i viss mån — filmpolitik t.ex. — genom inrikesministeriet). Den kom ut 1983, men se- dan dess har knappast några förändringar av principiell betydelse företa- gits.

Undersökningens primära syfte är att ge en översikt över de fonder ur vilka ”konstnärer och publicister” som är obemedlade kan få understöd och pensioner (”Härtefonds und Altershilfen”). En tabell visar att en ”allmän socialförsäkring” (folkpension, sjukförsäkring, arbetslöshetsför- säkring etc.) förekommer i Belgien, Danmark, Storbritannien, Nederlän- derna, Sverige och Finland (Norge och Island är inte upptagna i sam— manställningen). För Förbundsrepubliken Tyskland anges ”hittills ogynnsam egenförsäkring” men just från 1983 infördes en ”konstnärsso— cialförsäkring”, där avgiften, försäkringspremien, delas mellan arbetsgi- varen och staten. För äldre konstnärer gäller dock fortfarande endast sjukförsäkring, i övrigt är de hänvisade till olika hjälpfonder.

I en kommentar till denna sammanställning framhålles omöjligheten av att mäta konstnärerna enligt de kriterier som användes för dem som är ”normalt yrkesverksamma”, eftersom arbets— och levnadsvillkoren för konstnärliga och liknande yrken ”ofta är till den grad osäkra och väx- lande att ett schematiskt överförande av socialförsäkringsreglerna snara- re kan medföra försämringar än lättnader. Låga och oregelbundna in- komster, skiftande arbetsgivare och verksamheter och i samband därmed

växlande roller på arbetsmarknaden — en gästregissör kan t.ex. vara ar— betstagare vid en teater, frilansmedarbetare vid TV och som författare och medproducent t.o.m. ett slags arbetsgivare vid filmen —, de ständigt växlande uppgifterna och slutligen också den på ”stjärnornas” otypiska situation grundade allmänna uppfattningen om den konstnärliga verk- samheten är några av problemen i sammanhanget."

Fonder och försäkringar

Rapporten menar också att de lösningar man gjort i några länder är föga mer än hjälpkonstruktioner och pekar på bristerna för de äldre och sär- skilt hjälpbehövande konstnärerna i den västtyska sosialförsäkringslagen av 1983. ”Även i länder där ett från sociala motiveringar brett uppbyggt system för att främja konstnärerna eller en allmän socialförsäkring finns (Nederländerna, de flesta nordiska länderna) klarar man sig hittills inte utan kompletterande åldersstipendier, ”hederslöner" eller ”nödfonder.”

En rik flora av sådana fonder existerar i länder som Västtyskland och Nederländerna. För Västtyskland anges sammanlagt 71 stiftelser och fon- der.

I Nederländerna finns enligt uppgift från ambassaden i Haag inte mindre än 1500 större eller mindre understödsfonder för konstnärlig verksam- het. Den mest omfattande är den nationella ”Voorzieningsfonds voor Konstenaars”. Den grundades 1935 som en stiftelse under social— och kulturministerierna och omfattar (uppgifterna hämtade ur ”Kiinstler in Not” och gäller slutet av 70—talet) ca 7000 konstnärer, varav 40 procent bildkonstnärer. De försäkras genom sina resp. förbund. Stat och kommu- ner bidrar till fonden med 310 resp. 200 procent av de inbetalda premi- erna. Ca 300—400 konstnärer får årligen stöd med ca 3000 DM.

EG:s kulturpolitik

Kommissionens ramprogram EG—kommissionen har tagit fram ett kulturpolitiskt ramprogram för pe- rioden 1988—1992, ”A fresh boost for culture in the European Commu- nity”, dec. 1987. Programmet täcker fem områden:

Skapande av ett europeiskt kulturområde.

Främjande av en europeisk audiovisuell industri.

Förbättrad tillgång till de kulturella resurserna.

Utbildning och yrkesträning för kultursektorn.

Utvecklad dialog med resten av världen.

När det gäller den första punkten skall den interna marknaden fullföljas även på kulturområdet. Det innebär bl.a.:

- fria rörelser för kulturella varor och tjänster, - bättre levnads— och arbetsvillkor för dem som arbetar inom kultursek- torn,

— skapande av nya arbetstillfällen som främjar regional utveckling fram- för allt i glesbygd, inom turism och inom det teknologiska området, - främjande av en kulturindustri som kan konkurrera inom EG och med världen i övrigt.

Vidare skall informationen om Europas kulturliv förbättras, sponsor— verksamheten ges fastare former och en politik tas fram för publicerings- verksamheten.

För att främja Europas audiovisuella industri föreslås bl.a.:

— ett särskilt film— och televisionsår, — en akademi för film och audiovisuell konst,

— en högtidlig deklaration,”A sort of European Audiovisual Charter” och — en europeisk TV—standard.

Bättre tillgång till kulturen skall uppnås genom

— förbättrade språkkunskaper, — kulturstöd främst inom ramen för programmet för de särskilda kultur- städerna,

— ett särskilt ungdomspass för kulturevenemang.

När det gäller utbildning och yrkesträning prioriterar EG kulturadminis- tratörer, ljud— och bildspecialister, journalister och restaueringsspecialis— ter.

Dialogen med resten av världen skall inte bara avse icke medlemmar i Europa utan också länder i andra världsdelar.

Kulturrapport

En särskild ”kulturrapport” från en kulturgrupp inom EG överlämnades till kommissionen november 1989. Dess uppdrag var att lägga fram idéer och åsikter ”on the shape and scope of the future cultural policy in Eu- rope”. (Culture and the European Citizen in the year 2000, Final Report 7 nov. 1989)

Gruppen diskuterar inledningsvis den förändrade kulturella situationen i det moderna Europa — kultur här fattat i sin vidare kulturantropologiska mening. Fram till de senaste årtiondena har den kulturella utvecklingen präglats av varaktighet och kontinuitet. Men så är det icke längre; den teknologiska och ekonomiska förändringen går mycket snabbt och på- verkar intensivt de kulturella uttrycksformerna. Den gemensamma mark- naden betraktas av majoriteten av invånarna som en väldig kapitalistisk maskin som eroderar välbekanta förhållanden och kulturella band. Det blir mot denna bakgrund allt mer angeläget att skydda och främja de re— gionala kulturerna i Europa och detta får än större betydelse efter 1992: "Legislative and economic convergence with a view to the creation of a genuine internal market must not be allowed to destroy or obstruct the precious existence of European minority languages and subcultures”. I

en tid då likformighet hotar den mångsidiga kulturella identiteten blir ”culture more than ever a sine qua non for the kind of economic and social evolution with which the citizens of Europe can identify”. I rap- porten uttrycks också oro för den elektroniska revolutionen och dess be- tydelse för kulturlivet: ”industrialization of our imagination”.

I rapporten föreslås olika åtgärder för att stärka kulturens ställning. Dit hör bland annat ”A European Artists Statue” vars syfte synes vara att stärka artisternas ställning i samhället (tankegången utvecklas inte när— mare). Vidare understryks betydelsen av samarbetet mellan olika kultu- rella institutioner i en form av ”net—work” — ”Bauhaus for the electronic

” "

age”, ”A European Poetry House A European Film Academy” etc. Gruppen föreslår inrättande av en ”European Cultural Fund”, modelle- rad efter gemenskapens regionala och sociala fonder. Fonden skall fi- nansiera en rad av de aktiviteter gruppen föreslår på de olika kulturom- rådena. Förslagen innefattar även åtgärder för att söka förhindra den fortgående förstörelsen av Europas kulturella arv i form av byggnader,

historiska monument etc.

Gruppen konstaterar att gemenskapens budget för kulturella ändamål uppgår till 6,3 milj. ECU, vilket motsvarar 0,0001 procent av den totala budgeten. ”Detta är en skandal. Ingen europeisk kulturell strategi, som vill bli tagen på allvar, kan genomföras utan en mycket radikal höjning av den kulturella budgeten”. Som ett första steg föreslås att den kulturell fonden skall ges 100 milj. ECU. År 2000 bör kulturbudgeten uppgå till 1 procent av den totala budgeten.

Vad som kommer att ske med anledning av denna rapport är skrivande stund oklart.

Konstnärsstödet i grannländerna

I diskussionen om konstnärsstödet har ibland frågor ställts om motsva- rande system i våra nordiska grannländer. Här lämnas en kortfattad re- dogörelse för de bestämmelser som gäller. Tonvikten ligger på motsva- righeten till våra inkomstgarantier. Redogörelsen bygger på material som sammanställts av konstnärsnämnden.

Norge

I Norge utdelas sedan år 1977 garantiinntekter til kunstnere. De kan ut- gå till ”yrkesaktive norske kunstere som gjennem noen års virksomhet har ytt en kvalitetsmessig verdifull innsats". Med norsk konstnär avses norsk medborgare som bor och är verksam i Norge. Undantag från båda dessa punkter kan göras ”när det anses rimelig”.

Såväl utövande som skapande konstnärer kan komma i fråga, men ga- rantin har i allmänhet särskild betydelse för skapande konstnärer. Anta— let garantiintäkter fastställs årligen av stortinget, år 1986 var det 439. Fördelningen på olika kategorier bestäms av kultur— och vetenskapsde- partementet efter samråd med konstnärsorganisationerna. I motsats till i Sverige söker konstnärerna själva garanti.

Beslut fattas av Utvalget for statens stipend og garantiinntekter efter hö- rande av sakkunniga kommittéer som utsetts av konstnärsorganisationer- na. Vid tilldelning av garanti ”skal det bare legges vekt på sokerens kunstneriske innsats, dens omfang og dens kunstneriske kvalitet”.

Garantins storlek är knuten till en viss lönegrad och utgick 1988 med 97 624 kr. till dem som inte hade egna inkomster. Beloppet reduceras se- dan med 65 % av ”egeninntekt” två år tidigare. Vid 60000 kr. egeninn— tekt utfaller garantin med 58624 kr. och vid 150000 kr. med bara 124 kr.

Systemet är alltså inte utformat för konstnärer med betydande egna in— komster. Det skall dock vara möjligt att helt eller delvis frigöra sig från fast anställning för att kunna koncentrera sig på konstnärlig verksamhet. Man behöver inte säga upp sig från fast anställning innan utskottet tagit ställning till ansökan, men utbetalning kan inte ske förrän arbetsgivaren intygat att man har slutat eller gått över till deltid.

Om en innehavare tar fast anställning. förlorar han inte automatiskt sin garanti ”dersom kunstneren fortsatt har en rimelig stor produksjon”. Om årslönen i anställningen överstiger det dubbla av garantins maximi- belopp upphör utbetalning omedelbart. Om det är uppenbart att man lämnar sin konstnärliga verksamhet på grund av anställningen, förlorar man rätten till garantiintäkt med ögonblicklig verkan.

När det gått fem år efter det att en person tilldelats garanti skall det med utgångspunkt från hans aktivitet under dessa år ske en värdering av om han även i fortsättningen kan anses som yrkesaktiv norsk konstnär. En sådan värdering görs därefter vart tredje år. Innehavare av garanti skall årligen bekräfta att de är yrkesaktiva och ge en orientering om sitt arbe- te. De som inte längre kan betraktas som yrkesaktiva norska konstnärer mister normalt rätten till garanti.

Vid inaktivitet ”på grunn av sosiale eller helsemessige hensyn" kan ga— ranti avlösas av ”de ordiniere sosiale stodnadsordninger”. Då man upp- når pensionsåldern (67 år) avlöses garantin av ”folketrygd”.

Den norska statens totala stipendiesystem för konstnärer sammanfattas i följande tabell.

Tabell 1 Statliga stipendier 1977—1986 (Tusen kronor):

N V Tot.

1977 4751 1200 250 5379 13784 1980 5771 2315 475 17362 28288 1983 9235 3380 720 26059 41790 1986 10696 3925 876 30324 49102

Treårigt arbetsstipendium

Rese— och studiestipendium Konstnärslön IV Etablerings— och materialstipendium V Garantiintekt

Källa: Inntekt og levekår blant kunstnere 1986 tab. 7:1 sid 147.

Danmark

I Danmark utgår sedan 1978 faste årlige statsydelser till skapande konst- närer (inom ”bildende kunst, den litterzere kunst, tonekunsten, kunst- håndvzerket, den kunstneriske formgivning og arkitekturen samt andre former for kunstnerisk skabende virksomhed, som kan sidestilles med de natvnte”).

Antalet ”ydelser” uppgår nu till 207, varav 73 till bildkonstnärer, 73 till skönlitterära författare, 12 till författare av allmänt kulturell betydelse, 4 till översättare, 25 till komponister och 20 till konsthantverkare, konst— formgivare, arkitekter m.fl. ”Ydelserna” är livsvariga, och nya mottagare kan endast utses, då någon tidigare innehavare avlider.

Flertalet statsydelser är sedan 1978 ”indtaztsregulerede”, dvs. beloppet reduceras med hänsyn till mottagarens övriga inkomster. Högsta belop— pet var år 1987 62 520 DKR. Det utbetaldes till dem som hade egna in- komster på upp till 100000 kr. Den som hade andra inkomster på 170000 kr. fick endast ut 10000 kr. av garantin. Det fanns också sedan tidigare kvar 49 ydelser som inte reduceras på grund av annan inkomst. De uppgick till 41 728 DKR. Ydelser utgår också med varierande belopp till änkor efter konstnärer.

Förslag om innehavare av garantier avges till kulturministern av repre— sentantskapet inom Statens Kunstfond, som huvudsakligen består av fö- reträdare för konstnärsorganisationer. Därtill ingår också representanter för vart och ett av partierna i finansutskottet, tre företrädare för kommu— nerna och tre för de humanistiska fakulteterna i Köpenhamn, Odense och Århus.

De nuvarande systemet avlöser ett tidigare med livsvarige htedersgaver, av vilka nu återstår sju om 102 682208 per år. Allt efter som de blir ledi— ga, skall de omvandlas till faste årlige statsydelser.

Viktigast bland de stipendier som konstfonden delar ut är treåriga ”ar- bejdslegater” som 1988 uppgick till 150000 danska kronor per år. Till- sammans fanns nämnda år 53 sådana stipendier, varav 21 tillföll bild— konstnärer, 15 författare, 7 konsthantverkare och formgivare, 6 tonkonst- närer och 4 arkitekter. Utskotten kan också dela ut stipendier på mindre belopp och resestipendier.

En dansk utredning om konstnärers sociala villkor 1989: ”Der er for ud- valget ingen tvivl om, at de 3—årige arbejdslegater er medmedvirkende til at stabilisere, modtagerens ekonomi i en periode og herved sikre den fornodne arbejdsro för kunstneren.”

Biblioteksersättningen baseras inte, som i Sverige, på utlåningen utan på det antal böcker och talböcker, varmed en upphovsman är representerad på folk— och skolbiblioteken. Sedan 1982 omfattar kretsen av mottagare förutom författare och översättare även komponister, bildkonstnärer, fo- tografer och andra upphovsmän till verk i bokform.

Ersättning utgår för böcker och talböcker som är införda i bibliotekets katalog under upphovsmannens namn och som inte innehåller bidrag av andra upphovsmän i samma kategori. Det betyder att en bok med mer än en författare inte utlöser ersättning till någon av upphovsmännen.

Under 1987 fick ca 6600 författare dela på 91568000 danska kronor, vilket ger ca 13500 kr. i snitt. Den ersättning som utgick varierade dock kraftigt författarna emellan. 14 fick mellan 10000 och 100000 kr. och 4 888 författare fick mellan 509 och 10000 kr. var. Knappt tusen författa- re som var representerade på biblioteken med mindre än 100 böcker fick inte ut någon ersättning.

Ersättningen betalas ut av Bibliotekstilsynet.

Det finns också ”rådighedsbelob”, som ger bibliotekstilsynet möjlighet att betala ersättning också till författare till böcker med flera författare och till översättare.

1987 fördelades också ett rådighedsbelob för fonogram. Den summa som står till förfogande delas lika mellan skapande upphovsmän och utövan- de musiker — 1988 fick 281 personer ersättning med mellan 500 och 31 700 var. De allra flesta — 150 personer— fick mellan 500 och 1 900 kr. 189 mottagare fick ersättning som både upphovsmän och utövare. De högsta beloppen gick till personer som läst in talböcker.

Andra ersättningar är upphovsrättsligt reglerade. STIM:s danska motsva- righet heter KODA. 1987 fördelades ca 38 milj.kr. till 2845 danska rät— tighetshavare.

Här bör också nämnas att Danmark har beslutat införa en upphovsrätts- ligt baserad ersättning till upphovsmannen när verk av konstnärer som är danska medborgare eller bofasta i Danmark säljs vidare efter den för- sta överlåtelsen från upphovsmannen (droit de suite). Ersättningen skall utgå med 5 % på försäljningssumman före moms. Rätten till ersättning består så länge upphovsrätten gäller. Den kan inte överlåtas och går i arv bara till maka/make och bröstarvingar. Finns inte sådana skall ersätt- ningen tillfalla Copydan, den organisation som administrerar rättigheter- na. Lagen träder i kraft den 1 juli 1990

Finland

I Finland finns ett system med statliga konstnärsstipendier för ett, tre och fem år samt långvariga statliga konstnärsstipendier. Det är de sist- nämnda som närmast motsvarar inkomstgarantierna.

De långvariga Stipendierna utgår under 15 år. De kan beviljas på heltid arbetande konstutövare som visat sig vara framstående på sitt område och som inte har ett tjänste— eller arbetsförhållande som ansluter sig till den konstnärliga verksamheten. Ett sådant stipendium kan inte utan sär- skilt skäl beviljas konstutövare som inte fyllt 40 år.

Om en stipendiat uppnår pensionsåldern kan den del av stipendiet som inte utnyttjas ”om särskild orsak härtill föreligger”, beviljas annan inne- havare av långvarigt stipendium, så att hans stipendietid i motsvarande mån förlängs. Den som har långvarigt stipendium har efter stipendieti- dens utgång rätt till ålders—, invalid— och arbetslöshetspension enligt samma regler som gäller för statligt anställda. Om han avlider utgår fa- miljepension enligt samma bestämmelser.

Statens konstnärsstipendier är knutna till en viss lönegrad och utgick år 1989 med 58 668 FMK per år. 1989 fanns det 80 femtonårsstipendier.

Innehavare av långvarigt stipendium utses på förslag av centralkommis- sionen för konst, som är konstnärsnämndens närmaste motsvarighet i Finland. I motsats till vad som gäller för den svenska nämnden ingår även litteraturen i centralkommissionens ansvarsområde.

Det finns också minst åtta undervisningsministeriet underställda konst- närsprofessorer, utsedda av republikens president bland personer som fö- reslagits av centralkommissionen. Denna skall se till att olika konstområ— den så vitt möjligt blir representerade. Dessa professorer förordnas an- tingen varaktigt eller för högst fem år. 1 förordningen heter det bl.a.:

”Konstnärsprofessor bör utöva skapande konstnärligt arbete på sitt om- råde. Han må även föreläsa i högskolor och handleda konstutövare.” Detta tyder på att professurerna i fråga inte är direkt knutna till den konstnärliga högskoleutbildningen. Det stadgas vidare: ”Av den som ut- nämnes till konstnärsprofessur kräves, att han på basen av sin dittillsva- rande verksamhet kan anses vara en synnerligen framstående utövare av konst.”

Konstnärsnämnden i Sverige har ibland framhållit att det skulle vara bra med något slags icke—pekuniär belöning som kunde ges till högt förtjänta konstnärer som inte är i ekonomiskt behov av inkomstgaranti. En sådan variant finns i Finland, landet med de många titlarna:

”Republikens president må på framställning av centralkommissionen för konst förläna synnerligen högt förtjänta konstutövare titeln akademiker. Denna titel får samtidigt innehas av högst åtta konstutövare. För expedi- tion, som gäller förlänande av titeln, uppbäres icke stämpelskatt.”

I Finland finns också ett system med konstnärspensioner. De utgår för närvarande till ca 900 konstutövare inom samtliga konstnärskategorier. De som beviljas pension får den som ”erkänsla för förtjänstfull verksam— het som skapande eller återgivande konstnär”.

Pension beviljas av undervisningsministeriet efter ansökan.

Årligen tillförs medel motsvarande 65 fulla konstnärspensioner vilket f.n. motsvarar A 14 vilket är 4 685 mk/månad eller 56 220 mk/år.

2.4. FN:s kulturårtionde

Förenta Nationerna har beslutat att perioden 1988—1997 skall vara ett kulturårtionde. Kulturdimensionen i samhällsutvecklingen skall lyftas fram och kulturidentiteten stärkas. I stratggidokumentet framhålls såväl

det vidare sociokulturella som det snävare konstkulturella kulturbegrep-

pet.

Utifrån dessa grundkrav har Unesco valt ut sex nyckelområden till väg— ledning för de deltagande länderna, en vägledning som dock inte är att betrakta som bindande:

— erkännande av samhällsutvecklingens kulturdimension — förhållandet mellan kultur, naturvetenskap och teknologi — kulturminnesvård

— människan och mediasfären

— deltagande i kulturlivet och samhällsutvecklingen — stimulans av konstnärligt skapande och kreativitet.

Regeringen har givit statens kulturråd i uppdrag att i samråd med sven- ska unescorådet, styrelsen för internationell utveckling (SIDA) och stif- telsen Svenska institutet svara för samordningen av den svenska verk- samheten under kulturårtiondet och därvid ta erforderliga initiativ. De fyra organen har tillsammans bildat Samordningskommittén för FN:s kulturårtionde.

Det mångkulturella samhället

I januari 1990 beslöt kommittén att göra det mångkulturella samhällets problem och möjligheter till ett huvudtema för det svenska deltagandet i kulturårtiondet. Här följer närmast en sammanfattning av motiven för beslutet:

Varje år bryter miljoner människor upp från sina hem eller boplatser och beger sig till andra länder, permanent eller tidvis. De viktigaste or- sakerna är krig, politiskt förtryck eller religiösa konflikter, svält och brist på arbete eller helt enkelt förhoppningar om att livet skall bli drägligare i det nya landet. Vi står inför en delvis paradoxal situation. Samtidigt som nationalismens krafter är starkare än någonsin rör sig människor över gränser och möter andra folk och kulturer i en omfattning som ald- rig förr. Samtidigt som samhällena i vissa avseenden blir mer likartade växer kraven på att vidmakthålla kulturella särarter. Ur denna längtan efter kulturell identitet föds både förnyelse och förståelse men också motsatsen, oförsonlighet och rasism.

Alltfler länder står inför detta nya mångkulturella samhälle. Det är upp— enbart att här finns risker för svåra konfrontationer och kulturmöten. Att på ett konstruktivt sätt möta främmande värderingar utan att göra avkall på sina egna är inte lätt och det blir inte lättare då människor känner sig hotade av allt detta nya och främmande. Men här finns ock- så oerhörda möjligheter till en berikande dynamisk utveckling. Framför allt är det nödvändigt att på något sätt hantera denna nya mångkulturel- la situation; det finns ingen väg tillbaka.

Det finns många olika verksamheter att knyta an till vid en satsning på temat ”det mångkulturella samhället". Förutom de myndigheter som in- går i kommittén för kulturårtiondet avser bl.a. invandrarverket, skolöver- styrelsen, studieförbunden, bibliotek och museer delta i arbetet.

Under kulturårtiondet vill SIDA fästa uppmärksamheten på vissa sidor av de kulturella mötena med u—länderna. Inom kulturbiståndets ram är avsikten att ge särskilt stöd åt exempelvis teater—, musei— och biblioteks- verksamhet, musik och konsthantverk. SIDA planerar också att öka sitt kulturstöd till etniska minoritetsgrupper i u—länderna, exempelvis till in- dianska grupper i Latinamerika. SlDA:s kulturstöd innebär ofta ett enga- gemang också av svenska konstnärer.

Svenska institutet kommer att använda medlen för kulturårtiondet på lik- nande sätt inom ramen för institutets program för kulturutbyte. Syftet är att särskilt uppmärksamma invandrade konstnärer som verkar i Sverige.

Kulturrådet kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa frågor inom ramen för sin ordinarie bidragsgivning. Följande stödformer be- rörs:

stöd till litteratur på invandrar— och minoritetsspråk, bidrag för inköp av invandrarlitteratur,

stöd till kulturtidskrifter, bidrag till teater—, dans— och musikgrupper, bidrag till produktion och utgivning av fonogram, bidrag till kulturverksamhet i studieförbunden,

Vidare fortsätter arbetet med två större projekt som berör invandrare, nämligen Dokumentation av invandrade musikkulturer i Sverige i sam—

arbete med Musikmuseet och lnvandrar—Sverige, knutet till Nordiska museets sekretariat för samtidsdokumentation (SAMDOK).

Därtill kommer Falkens museum att under tre år visa utställningar om kultur i ett antropologiskt perspektiv.

Studieförbunden planerar att informera om kulturmöten och kulturkolli- sioner i såväl Sverige som i u—länderna. De kommer också att ge infor- mation om invandrarkulturerna.

I skrivelse till regeringen i januari 1990 har årtiondekommittén begärt att särskilda medel — förslagsvis sammanlagt 5 milj.kr. — ställs till kom- mitténs förfogande utöver de som resp. myndighet redan nu kan dispo— nera för ändamålet.

I regeringens proposition om åtgärder mot etnisk diskriminering m.m. (prop. 1989/90:86) framhåller föredragande statsråd att årtiondekommit- téns val av huvudtema är klokt och glädjande. Mot den bakgrunden fö- reslås att en del av de medel som föreslås för projektbidrag bör ställas till årtiondekommitténs förfogande. Under budgetåret 1990/91 bör 1,5 milj.kr. av projektmedlen reserveras för ändamålet. Motsvarande belopp bör även avsättas budgetåren 1991/92 och 1992/93. I syfte att säkra en in- vandrarpolitisk förankring i samband med medelsfördelningen, bör SIV vara representerat i årtiondekommittén under de aktuella åren.

Enligt konstnärsutredningens bedömning kan de insatser årtiondekom- mittén planerar skapa ökad efterfrågan på konstnärligt arbete.

Vägar att förbättra konstnärernas situation

Av särskilt intresse i det här sammanhanget är att ett av angivna sex nyckelområden för årtiondet benämnts Stimulans av konstnärligt ska- pande och kreativitet. I den svenska planeringen för årtiondet finns ett projekt som knyter an till detta område med tonvikt på insatser för att förstärka konstnärens status.

Vid samordningskommitténs olika kontakter med företrädare för de nor- diska unescokommissionerna har det visat sig att det i alla nordiska län-

der finns ett stort intresse att utforma ett gemensamt projekt, där ut— gångspunkterna bl.a. skulle vara följande:

— i alla nordiska länder finns utvecklade former för stödet till konstnä- rer,

— den hittillsvarande svenska politiken finns översiktligt beskriven för en utländsk publik i länderexaminationens nationalrapport, och motsvaran- de beskrivningar bör kunna åstadkommas i andra nordiska länder,

— genom utredningen i Sverige om konstnärernas situation och det vän— tade riksdagsbeslutet 1991 får vi en utvärdering och ytterligare förbättra- de bidragsformer,

— olika delstudier om konstnärernas situation görs och andra förbereds inom konstnärsnämnden och SCB,

— i Finland har nyligen gjorts en — enligt vad som uppges — metodiskt mycket intressant studie om hur vissa kulturarbetargruppers situation ut- vecklats. Den finns än så länge bara på finska. En översättning är på väg.

Syftet med detta nordiska projekt skulle kunna vara att visa hur en grupp länder metodiskt arbetat på att förbättra konstnärernas situation och också utvärdera de insatser man gör. Det bör sannolikt vara ett pro— jekt som är av intresse för olika europeiska länder. Konstnärernas situa— tion i utvecklingsländerna är så annorlunda att våra insatser förefaller mindre tillämpbara.

Projektet skulle kunna leda fram till en skrift som översiktligt beskriver de metoder som de nordiska länderna praktiserar och vilka resultat de lett fram till.

Skriften skulle sedan kunna användas i seminarier. Det långsiktiga syftet med projektet är att Unesco får tillgång till konkret information om praktiskt fungerande system för konstnärsbidrag inkl. uppföljningsmeka- nismer för 1980 års rekommendation om konstnärernas ställning. Jäm- förbara erfarenheter av detta slag lär också komma att få betydelse för debatten om kulturens villkor inom EG—gruppen.

Kulturpolitikens roll i samhällsutvecklingen

Genom överföringen av en modell från OECD:s utbildningspolitiska län- derexaminationer till det kulturpolitiska området har Europarådet velat förbättra det internationella samtalet om kulturpolitikens villkor och ut— vecklingsmöjligheter.

Idén har prövats i en försöksverksamhet i vilken Frankrike och Sverige deltagit. Avsikten är att andra medlemmar av Europarådet skall genom- föra länderexaminationer i framtiden. Varje land förutsätts välja sin egen metod. Förhoppningen är dock att det svenska bidraget vad beträffar metodutveckling och systematik kan komma till nytta på andra håll.

Det nuvarande projektet är begränsat till medlemmar av Europarådet. Mycket talar för att det i andra länder skulle kunna finnas intresse för att pröva denna metodik. Informella kontakter med representanter för ungerska myndigheter visar att det där finns ett intresse för projektet.

Med tanke på den initiativtagande roll som utbildningsdepartementet och kulturrådet haft för detta projekt både genom det grundläggande se- minariet om utvärdering 1985 och genomförandet av den hittills bedriv- na försöksverksamheten kan det förefalla naturligt att från svensk sida bidra till att de erfarenheter som hittills vunnits sprids till länder utanför Europarådet. Formerna för hur detta skall kunna ske behöver studeras närmare bl.a. i kontakt med Unescosekretariatet i Paris, som redan visa- de intresse för projektet i dess inledande stadium.

Konstlivet: marknader och efterfrågan

3.1. Inledning

Enligt direktiven skall utredningen bl.a. översiktligt beskriva kulturar- betsmarknadens utveckling och ge en bild av hur kulturvanorna och den tekniska utvecklingen har påverkat efterfrågan på konstnärligt arbete.

En motsvarande kartläggning har nyligen genomförts av en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet i samarbete med statens kulturråd som ett led i Europarådets granskning av den statliga kulturpolitiken i Sveri- ge. För en fylligare redogörelse för utvecklingen i landet hänvisas till rapporten Statlig kulturpolitik i Sverige, En svensk rapport till Europa- rådet.

I detta kapitel sammanfattas läge och utvecklingstendenser vad avser bl.a. kultursektorns omfattning, anslagsutveckling, efterfrågan på utbild- ning och publikvanor.

Avslutningsvis tar vi upp några aktuella kulturpolitiska frågor som har betydelse för konstnärernas arbetsmarknad. Dit hör bl.a. kultur som ut— vecklingsfaktor och kulturutbudet i radio och TV,

Konstnärernas ekonomiska och sociala förhållanden behandlas i nästa kapitel. 3.2 Kulturkonsumtionen i stort

I föregående kapitel berördes ekonomiska och tekniska förändringar som haft djupgående betydelse för den allmänna efterfrågan på ”fantasikon-

sumtionens" omfattning och inriktning. De gäller givetvis i hög grad även Sverige. Det växande välståndet, demokratiseringen och upplös- ningen av det gamla samhällets auktoritära mönster, mångfalden av livs- stilar, internationaliseringen, det framväxande mångkulturella samhället, den utökade fritiden och förbättrade utbildningen och naturligtvis den nya tekniken — allt detta skapar helt nya förutsättningar för kulturen och konstnärerna.

Tyvärr har det inte gått att få uppgifter om den totala kulturkonsumtio- nen för senare period än 1985/86. Samhällets kulturutgifter uppgick då till drygt 22 miljarder kr. inkl. folkbildning och massmedia. Därav är merparten privat finansierad. Det offentligas kostnader uppgår till en dryg tredjedel. Det är framför allt mediekonsumtionen, som drar upp de privata kostnaderna - radio, TV, böcker, tidningar, grammofonskivor och videogram plus de apparater som behövs om man skall kunna njuta av utbudet. Omräknat med konsumentprisindex skulle beloppet motsva- ra drygt 26 miljarder i 1989 års penningvärde. Därtill kommer de realök- ningar faktiskt som skett när det gäller de offentliga kulturutgifterna un- der de senaste åren.

Tabell 2 Samhällets kulturutgifter 1985/86

Staten 3982 (inkl. studiecirklar, presstöd m.m.) Kommunerna 4086 (inkl. musikskola och studieför- bund) Landstingen 593 (inkl. studieförbund) Hushållen 13674 (inkl. TV—, video— och stereo- apparater)

Totalt 22335

Tabell 3 Hushållens kulturutgifter 1985, milj.kr.

Tavlor 594 Bio 488 Teater 316 Opera, konsert 192 Museer, utställningar 120 Böcker 2260 Dags— och kvällstidningar 3036

Övriga tidningar

Musikinstrument 471 Grammofonskivor 739 Kassetter 254 Videoband 151 Hyra av videofilm 488 TV 1185

, Video 635 ! Stereo 1044

1. Totalt 13674

% 3.3 Offentliga kulturutgifter

% 3.3.1 Allmänt 1 Samhällets insatser för kultur uppgick 1986/87 till sammanlagt 7,3 miljar— der kr. I detta belopp inräknas hela stödet till folkbildningen men inte till massmedier med undantag för film. Kommunerna svarade för den

största delen, 56 %, eller 4,1 miljarder kr. Staten satsade 2,7 miljarder kr. motsvarande 36 %, medan landstingens kulturinsatser var 0,6 miljar- der kr. vilket motsvarade 8 % av de samlade offentliga kulturutgifterna.

De offentliga kulturinsatserna har alltså, tväremot vad som ofta hävdats, ökat i realvärde under 1980—talet. Uttryckt i fasta priser har de statliga kulturutgifterna ökat med ca 10 % under perioden fram till 1986/87. Un— der samma tid har de kommunala kulturutgifterna ökat med realt ca 8 %. De samlade landstingskommunala kulturutgifterna har under perio- den ökat med 27 % uttryckt i fasta priser. Den totala realökningen av de offentliga kulturresurserna kan därmed uppskattas till omkring 10 % mellan åren 1980 och 1986.

Staten gör sina största kulturinsatser på teaterområdet som får omkring 30 % av den statliga kulturbudgeten. Därnäst kommer musei— och ut- ställningsverksamhet som får 19 % av de statliga kulturanslagen. Bidrag till musikverksamhet upptar 13 % av de statliga kulturinsatserna.

Folkbiblioteken svarar för hela 38 % av de kommunala kulturutgifterna. Den kommunala musikskolan svarar för 16 % och studieförbunden 12

%.

Av landstingens kulturutgifter upptar stödet till studieförbunden ca 40 %, teaterverksamhcten 16 %, museerna ca 14 % och musikutgifterna ca 9 %.

Enligt den inledningsvis nämnda rapporten till Europarådet (sid. 98) har de offentliga kulturutgifterna ökat från 3 miljarder kr. 1970/71 till 8 mil- jarder kr. 1986/87, räknat i 1987 års penningvärde. Beloppen innefattar bidragen till studieförbund och samlingslokaler.

3.4 Årsverken m.m.

Utvecklingen av det totala antalet årsverken vid de samhällsstödda kul- turinstitutionerna redovisas översiktligt i diagram 1.

Hnmfdrsvcrken MMtwinstitutiomr 7 000 6 000 5 000

4000 3000' 2000 1000

0 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988

Under perioden 1975/76—1987/88 har antalet årsverken ökat med 83 vid Operan, varit _oförändrat vid Dramaten och minskat med 108 vid Riks- teatern. Förändringén vid Riksteatern har sin främsta förklaring i att de regionala ensemblerna med resurser övergått från Riksteatern till lands- tingskommunala stiftelser.

Av det totala antalet årsverken inom institutionsteatrarna var 44,5 % konstnärlig personal 1987/88. Motsvarande andel vid de regionala och lokala institutionsteatrarna var 45,7 %. Vid en jämförelse med musikin— stitutionerna finns en avgörande skillnad när det gäller personalsamman- sättning. 81,6 % av antalet årsverken 1988/89 vid de regionala och lokala musikinstitutionerna utgjordes av konstnärlig personal.

3.5 Ökad efterfrågan på utbildning

3.5.1 Högskola

Tabell 1 visar bl.a. antalet sökande under senare år till vissa i samman- hanget intressanta högskoleutbildningar:

Tabell 4 Antal behöriga sökande och utbildningsplatser, en översikt, 1982/83-1989/90

82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89 89/90')

Antal sökande 4795 4008 4781 3341 5200 5833 6761 6329 Antal antagna 338 272 377 288 352 355 356 362

1) Finns ännu inte tillgänglig statistik för vårterminen 1990.

Antalet sökande har ökat med 1966 personer mellan 82/83 och 88/89. Den procentuella ökningen är 41 %. Under samma period har antalet utbildningsplatser ökat från 338 till 356 platser, en ökning med 5 %.

Tabell 5 Antal behöriga sökande och utbildningsplatser, på vissa linjer, 1982/83-1989/90

82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89

Danslinjen, sökande 238 utbildningsplatser 17 17 17 19 19 18 19 Designlinjen 270 75 70 71 424 483 552 35 35 35 35 35 35 35 Fotograflinjen 228 149 146 146 162 185 232 20 20 20 20 20 20 20 Fri konst, linjen för 1042 1042 1099 2) 1097 1398 1495 42 42 42 42 54 54 Journalistlinjen 6525 6387 5773 6040 5021 5328 3683 240 240 240 240 240 240 1 20 Konsthantverkslinjen 120 32 33 30 119 134 137 15 15 15 15 15 15 15 Kyrkomusikerlinjen 61 35 66 54 136 79 41 18 18 21 21 27 18 18 Medielin jen 323 309 298 446 221 428 243 25 9 23 21 12 29 15 Mimlinjen 213 135 12 12 Musikdramatiska linjen 162 89 345 306 403 253 195 11 8 20 15 20 12 17 Musikerlinjen 1023 436 1177 1113 1294 1567 1494 123 64 164 122 130 130 127 Skådespelarlinjen 1349 1345 1298 928 971 1 131 2228

32 32 20 20 20 24 36

1) Finns ännu inte tillgänglig statistik för vårterminen 1990. 2) Uppgift saknas.

Efterfrågan på utbildning måste bedömas i förhållande till antalet till- gängliga utbildningsplatser. Antalet sökande har ökat trots att antalet platser i stort sett varit oförändrat under 80—ta1et. På linjen för fri konst tas bara 3,5 % av de sökande in, på Skådespelarlinjen 1,4 %.

3.5.2 Gymnasieskola När det gäller gymnasieskolan framgår läget 1988 av följandesamman-

ställning:

89/90 |)

676 47

277 20

1508 54

3956 70

151 15

100 27

239 24

94 12

1 404 1 06

1545 22

Utbildningslinje Behöriga sökande Intagna

Bild och media 219 60 Bild 884 163 Dans 88 29 Teater 519 101 Teater och musik 255 89 Musik 1506 537

* 3.5.3 Folkhögskola

Skolöverstyrelsen har för konstnärsutredningens och folkhögskolekom- mitténs behov sänt en rundfråga till folkhögskolor med mer omfattande estetisk utbildning. Av svaren framgår att antalet sökande vida överstiger antalet utbildningsplatser. Resultatet av enkäten redovisas mer utförligt i kapitel 11. Sammanfattningsvis kan här sägas att de estetiska utbildning- arna utgör en stor och växande del av folkhögskolornas utbud, med minst dubbelt så många sökande som antalet platser.

3.5.4 Förhållandet mellan utbildningarna

Efterfrågan på högre konstnärlig utbildning kan också belysas genom att ställa förberedande utbildning i relation till högskoleutbildningen. I dia- gram 2 redovisas antalet utbildningsplatser på gymnasieskola, folkhög- skola, fristående skola resp. studieförbund i förhållande till antalet ut- bildningsplatser på högskolan 1987/88.

Bildutbildningar

2 506 ' Studieförbund 2 000 WW Fristående skol 1 500 Folkhögskola 1 000 ' Gymnasieskola 500 0 Högskola Musikutbildningar 2 500 * Studieförbund 2 000 _ Folkhögskola 1 500 Gymnasieskola 1 000 500 0 Högskola Scenutbildningar l 1 500 * Studieförbund — Fri tående skol 1 ägg W Folkhögskola 750 , Gymnasieskola 500 250

Högskola

74

3.5.5 Framtidsbild Antalet sökande till konstnärliga utbildningar har vuxit starkt. Tillgång- en på utbildningsplatser är låg i förhållande till det stora intresset. Att döma av olika enkätundersökningar bland ungdomar står också fria, kreativa yrken högt i kurs.

institutet för framtidsstudier i samarbete med Högskolan i Karlstad ut- förde hösten 1989 en enkät med ca tusen svenska ungdomar i artonårsål— dern.

Enkätundersökningen visade bl.a. att ungdomarna tror att vi är på väg mot ett kunskapssamhälle med starka ekologiska inslag. Deras yrkesam- bitioner återspeglar denna syn på samhällsomvandlingen. Av 1000 ung- domar önskade 742 fria yrken av typen reseledare, journalist och konst- nar.

Sammanfattningsvis visade enkäten att intellektuellt fria, socialt mobila och geografiskt rörliga jobb är de som prioriteras. Tätgruppen av yrken är fem gånger så högt prioriterad som bottengruppen. Den växande ef- terfrågan på konstnärlig utbildning kan därför förväntas bestå.

3.6 Publikvanor

3.6. 1 Allmänt

Publikintresset (motsvarande) påverkar självfallet arbetsmöjligheterna för konstnärliga yrkesutövare. Därför redovisas här publikutvecklingen un- der senare år på olika konstområden. Redovisningen bygger i allt väsent- ligt på den nämnda rapporten till Europarådet.

3.6.2 Litteratur

Utvecklingen på bok— och biblioteksområdet har i stort sett varit gynn- sam under senare år. Bokutgivningen ligger fortfarande på en hög nivå och har en stor spännvidd. Bokförsäljningen har ökat, såväl mätt i om- slutning som i antal sålda volymer. Fack- och servicebokhandeln har

1987/88 ytterligare kunnat konsolidera sin ställning trots att bokklubbs- försäljningen expanderar snabbare än försäljningen i bokhandeln. Folk- bibliotekens utlåning. som under en rad av år minskat, var under 1987 oförändrad jämfört med föregående år.

Den svenska skönlitteraturens ställning inom utgivningen och på mark- naden har försvagats under det senaste decenniet. Några tecken på trendbrott kan inte urskiljas även om en viss återhämtning skett under det senaste året. Grovt sett har enligt Kungl. bibliotekets statistik de svenska titlarnas andel av den skönlitterära utgivningen för vuxna mins- kat med ca 10 procentenheter de senaste tio åren och svarar nu för om- kring 40 % av antalet utgivna titlar. Översättningen från engelska har ökat med ungefär lika många procentenheter till ca 50 %, medan littera- turen från övriga världen svarar för resterande 10 %. En liknande ut- veckling gäller utgivningen av barn— och ungdomslitteratur. När det gäl- ler antalet sålda volymer är tendensen än mer uttalad.

Trots att bokklubbsförsäljningen och annan direktförsäljning ökar snab- bare än försäljningen via fack— och servicebokhandeln har de senares ekonomiska situation stabiliserats under senare år. Antalet fack— och ser- vicebokhandlar har i stort sett varit konstant under 1980—talet. Att de se— naste årens utveckling inte ger någon anledning till omedelbar oro för bokhandeln garanterar givetvis inte att den på sikt kan hävda sin ställ- ning. De finns fortfarande anledning att noga följa utvecklingen i fråga om tillgängligheten av ett brett kvalitetsurval för bokköparna ute i lan- det liksom förlagens och bokhandelns förmåga att hävda kvalitetsböcker— nas ställning i det samlade utbudet.

Bokutlåningen vid folkbiblioteken minskade med 8 % från år 1983 till år 1986. Den nu tillgängliga statistiken över lånen år 1987 visar att lånen totalt sett inte minskat ytterligare. Förskjutningar i utlåningen fortsätter emellertid. Utlåningen av skönlitteratur för vuxna har fortsatt minska tämligen kraftigt — nedgången är 12 % sedan år 1983. Minskningen i ut- låningen av barnböcker har avstannat medan antalet fackbokslån har ökat och överträffade år 1987 t.o.m. utlåningen år 1983. (Preliminär sta- tistik ger dock vid handen att en ytterligare minskning av utlåningen skett år 1988.)

Sedan mitten av 70—talet har den totala försäljningen i volymer sett över perioden som helhet varit relativt stabil. Antalet sålda volymer har legat

mellan 30,5 och 34,4 milj. Den totala försäljningen av allmänlitteratur (ej skolböcker) uppgick 1989 till 2 miljarder kr. Det innebär en ökning med över 35 % sedan mitten av 70—talet. De samlade royaltyinkomsterna till författarna uppgick grovt räknat till ca 150 milj.kr.

Enligt författarförbundet har emellertid utvecklingen inte gett författarsi- dan mer i ersättning per försåld bok eftersom ökningen i allt väsentligt faller på bokklubbarna med sämre royaltyvillkor för författarna. Bokhan— delns andel av förlagens totala försäljning har under perioden minskat från drygt 40 % till ca 30 %. Bokklubbarnas andel har ökat från drygt 20 % till 35 %.

3.6.3 Massmedieanvändning

Under de senaste två decennierna har utvecklingen på medieområdet gått snabbt. Särskilt mot slutet av perioden har spridningen av nya medi- er för hemmabruk varit avsevärd.

Massmedieanvändningen har ökat från ca fem timmar per person och dag år 1970 till sex timmar och femton minuter är 1987.

Radio och TV svarar tillsammans för två tredjedelar av den totala me- dietiden. Under en genomsnittlig dag tar ljudmedierna nära tre timmar i anspråk per person och bildmetlierna drygt två timmar, medan läsmedio erna ägnas en dryg timme.

TV

År 1970 hade 90 % av befolkningen tillgång till TV. År 1987 hade ande- len ökat till 96 %.

Regional—TV hade inletts på försök 1970. År 1987 infördes regional—TV över hela landet.

I början av 1980—talet blev "FV—utbudet större genom sändningar från in- ternationella satelliter med räckvidd över stora delar av landet. Kabelut— byggnaden har skapat förväntningar om lokal TV—verksamhet.

1 januari 1988 var 13 % av landets "FV—hushåll anslutna till kabelnät, varav huvuddelen kunde ta emot satellit—TV.

Radio

[ stort sett hela befolkningen har tillgång till radio med tre riksprogram.

Lokalradion byggdes ut 1977 så att hela befolkningen kunde nås. Sedan 1987 håller en fjärde radiokanal på att successivt tas i bruk för lokalra— dions sändningar. Den nya kanalen innebär möjlighet för lokalradion att sända dygnet runt. Nära 50 % av befolkningen lyssnar på lokalradio un- der en genomsnittlig sändningsdag. Den föreningsanknutna närradion har inte fått samma genomslagskraft.

Fonogram

Fonogrammedierna har expanderat kraftigt sedan början av 1970-talet. Då fanns grammofoner i ungefär tre hushåll av tio och bandspelare i ett hushåll av tio. År 1987 hade 93 % av befolkningen tillgång till kassett- bandspelare.

Tre personer av fyra kan lyssna på bilradio och över 60 % av befolk- ningen kan lyssna till kassettbandspelare i bilen!

Press

År 1985 var den svenska dagspressens samlade upplaga 4,84 milj. exem— plar, vilket motsvarar 707 exemplar per 1 000 invånare över 10 år. [ bör- jan av 1970—talet var motsvarande antal 650 exemplar.

År 1976 fanns drygt 2 500 tidskrifter och år 1982 något över 3 000. Därav var ca hälften organisations—l och företagstidskrifter, ca 300 facktidskrif- ter och ca 200 kulturtidskrifter. Antalet populärtidskrifter är mindre än antalet kulturtidskrifter, men upplagan är mycket större. Populärtidskrif— ternas upplaga har dock minskat med ca 10 % sedan 1980.

3.6.4 Film

Den nedåtgående trenden när det gäller antalet biobesök har brutits. Budgetåret 1963/64 var antalet biobesök ca 40 milj. 1986/87 hade antalet minskat till 17 milj. 1988/89 hade besöken ökat till 18,4 milj. Det innebar bl.a. att filminstitutets intäkter för verksamhetsåret 1988/89 ökade med 16 % jämfört med år 1987/88. 1 övrigt är utvecklingen föga uppmuntran- de på filmområdet.

Under den senaste tioårsperioden har antalet premiärvisade filmer per år minskat med 16 % och totala antalet visade filmer per år med 44 %. De tio mest sedda filmerna svarade för 41 % av den totala biografpubli- ken. För tio år sedan var motsvarande andel 30 %.

Omstruktureringen av biogralbranschen fortsätter om än i något lång— sammare takt. År 1983 fanns 1253 biografsalonger. År 1989 var antalet reducerat till 1 122, en minskning med 131. Under 1988/89 stängdes sam- manlagt 61 biografsalonger. ! en del fall var det sista biografsalongen i kommunen som försvann. Av landets 284 kommuner saknar i dag 10 biograf.

3.6.5 Video

Uppgifterna i det följande är hämtade ur skriften VIDEO - expansion och stagnation — utgiven 1989 av publik— och programforskningsavdel- ningen (PUB) vid Sveriges Radio.

I början av 70—talet introducerades videotekniken för hemmabruk. Inget större intresse kunde dock skönjas under de första åren. Först 1980 tog försäljningen fart och 80000 bandspelare såldes det året. Sedan 1985 har expansionen varit mycket kraftig och varje år överträffat hemelektronik- branschens prognoser. Under 1988 såldes 300000 videobandspelare. lng- en avmattning har hittills kunnat skönjas i hushållens investeringsvilja. Det totala antalet videobandspelare i landet var i början av 1989 närma— re l,7 milj. I januari 1989 uppmättes 47 % eller närmare 3,4 milj. svens— kar ha tillgång till video i hemmet.

Videon har alltifrån introduktionsåren haft sin största utbredning bland yngre människor. Barnfamiljer har varit de som i störst utsträckning har

kompletterat sin TV—apparat med videobandspelare. Videon är i första hand ett komplement till det vanliga TV—utbudet som kraftigt dominerar tittandet.

Medan åtta av tio program som sänds i de svenska TV—kanalerna är in- hemska är närmare sex av tio program som videobandas och tittas på i efterhand av utländskt ursprung. Det är främst den utländska fiktionen och biofilmen som får publiktillskott i efterhand.

När det gäller hyrfilmer är det utländska utbudets dominans förkrossan- de. Endast 4 av 100 sedda hyrfilmer är svenska. 96 av 100 är utländska — främst inom genren spänning och action.

En vanlig dag under 1987/88 visade sig 130 000 svenskar spendera ca 4,5 milj.kr. på att hyra videofilm. Hälften av dessa var ungdomar. Under 1987/88 var svenskarnas samlade utlägg för hyrda videofilmer närmare 1,7 miljarder kr.

Hyrfilmsmarknaden har hittills dominerat kraftigt men allt fler videofil- mer finns också att köpa. Köpfilmsmarknaden har emellertid hittills varit relativt liten i Sverige.

I den nämnda skriften gör PUB även vissa försök att bedöma framtiden.

”Om 80-ta1et var det decennium då svenska folket på allvar började fyl- la sina hem med elektroniska mottagar— och uppspelningsapparater, kan vi räkna med att 90—talets främsta kännetecken blir ett kraftigt ökat ut— bud av program att fylla apparaterna med. Framför videoapparaterna kommer vi att kunna ta del av allt nyare och mer varierade filmer som kommer att såväl kunna hyras som köpas. Men framför allt kommer ut— budet av TV—program att öka. Personer i ett kabel—TV—område kan i dag välja i ett utbud från ett lS—tal kanaler som tillsammans sänder när- mare 200 timmar under ett dygn. Många nya kanaler är också på gång. vilket kommer att innebära en ytterligare ökning av sändningstiden och av antalet sända program."

”Videoapparatutvecklingen har som tydligt framgått under senare år va- rit mycket expansiv. Alltfler har kompletterat sin TV med en videoband-

spelare. 1 dag syns inga tecken på avmattning. Snarare tvärtom. 1988 blev ett rekordår när det gäller försäljningen. Enligt hemelektronikbran- schen förespås 1989 bli ett nytt rekordår. Prognosen är att 310000 video- bandspelare kommer att säljas, vilket innebär att ytterligare 9—10 % av befolkningen kommer att ha video i det egna hemmet.

Om utvecklingen fortsätter på det sätt vi i dag ser kommer 60 % av svenska folket att ha tillgång till egen videobandspelare under 1990.”

3.6.6 Teater

Statens kulturråd presenterade i december 1989 i rapporten Teaterstatis— tik 1975/76—1987/88 den senaste statistiken på det svenska teaterområdet. Rapporten belyste samtidigt teaterutvecklingen i landet sedan 1975 då den nya kulturpolitiken inleddes. Kulturrådet konstaterade inledningsvis:

* Teatrarnas vikande publiktrend vänder * Samhällets satsningar på teater fortsätter att öka * Teaterområdet är störst i den statliga kulturbudgeten * De fria teatergrupperna har den största barn— och ungdomspubliken.

Publikutvecklingen vid teatrarna har varit vikande sedan 1970—talets mitt. Under spelåret 1975/76 redovisades en sammanlagd publik om drygt 3,8 milj. besök vid landets institutionsteatrar och fria teatergrup— per. Därefter minskade teaterpubliken fram till spelåret 1985/86. För spelåret 1987/88 redovisades drygt 3 milj. besök på de offentligstödda teatrarna, dvs. ett publikbortfall om 0,8 milj. besökare eller en minsk- ning med 21 % i förhållande till spelåret 1975/76. För de två senaste re- dovisade åren har dock en viss återhämtning kunnat konstateras.

Det samlade teaterutbudet" mätt i antal föreställningar visar inte på nå— gon vikande tendens under perioden. Antalet har årligen legat mellan 17000 och 19000.

För institutionsteatrarna visar statistiken samtidigt att väsentliga perso- nalförstärkningar och anslagsökningar ägt rum sedan 1975/76. Antalet årsverken har ökat från 3080 till 3910, dvs. en ökning med ca 27 %. De statliga teaterutgifterna ökade markant i fast penningvärde under de för- sta reformåren. Därefter inträdde en avmattning men under de senaste

åren har äter de statliga teatersatsningarna ökat realt sett. Under perio- den har landsting och kommuner tagit ett kraftigt ökat ansvar för läns- och stadsteatrarna.

De fria teatergrupperna har under perioden fått stora reala ökningar i statliga bidrag.

Det offentliga stödet till teatrar och musikdramatik uppgick 1987/88 till ca 1 miljard kr. De samlade biljettintäkterna vid samtliga teatrar (inkl. privatteatrar) uppgick till ca 250—300 milj.kr.

3.6.7 Musik

Intresset för musik har länge varit stort i Sverige. Det har ändå ökat på- tagligt under perioden. Intresset för pop— och rockmusik är störst och ökar mest. Musikintresset från unga år följer med upp i åldrarna samti- digt som det breddas till andra musikformer. Även intresset för äldre former av underhållningsmusik är stort och ökar även bland ungdomar. Intresset för klassisk musik är ganska stort men nutida kompositörer av konsertmusik röner ringa uppskattning. intresset för jazz och folkmusik är begränsat till mindre delar av befolkningen. Det växande musikintres- set är alltså främst knutet till musikformer som dominerar marknaden och medierna. Svenskarnas musikintresse kommer nästan enbart till ut- tryck genom att de lyssnar mer till musik än tidigare. Framför allt tar musik på fonogram mycket mer tid i anspråk och då särskilt kassettin- spelad musik. Fonogramlyssnandet har mer än fyrdubblats på 15 år.

Försäljningen av fonogram ökar på nytt efter att ha visat en nedåtgående tendens i början av 80—talet. Vändpunkten kom när CD introducerades på marknaden. Svenskarna köpte fonogram för totalt ca 1,5 miljarder kr. under 1987. Siffran kan jämföras med bokinköp för uppskattningsvis 2 miljarder kr. och besök på bio och teater för ca 4,3 miljarder kr.

Utvecklingen för musik på fonogram har inte alls hämmat lyssnandet på levande musik. Troligen har det haft en positiv inverkan. 1 varje fall har konsertbesök och besök på musikevenemang i nya miljöer blivit vanliga- re i stora delar av befolkningen. Bara under de senaste tio åren har t.ex. andelen av befolkningen som under den senaste 12—månadersperioden

besökt något musikevenemang ökat från 35 % till över 50 %. På tio år har 1,4 milj. människor tillkommit som musikpublik.

Långt ifrån alla som tagit del av ett musikevenemang har gjort detta i ett konserthus eller i någon speciell konsertlokal. Bara en tredjedel av kon- sertbesökarna lyssnar i sådana lokaler. Ungefär lika många har lyssnat till konserter som framförts från någon utomhusscen. Andra musikmiljö— er av betydelse är idrottsarena, samlingslokal, kyrka och musikpub/mu— sikkafé.

Även det egentliga konsertbesökandet har breddats betydligt sedan slutet av 60-talet och mest påtagligt efter 1976. Det finns emellertid väsentliga variationer mellan olika musikformer. 15 % av befolkningen har varit på konsert med pop— eller rockmusik. Var tionde svensk har varit på en konsert där klassisk musik framförts, men bara en av hundra har besökt konserter där nutida kompositörer svarat för programmet. 5 % har varit på jazzkonsert. Sommaraktiviteter med musik av skilda slag har medfört en kraftig ökning av musikutbudet.

De förändrade konsertvanorna har huvudsakligen andra orsaker än att den publik som föredrar den klassiska repertoaren skulle ha utökats. Antalet besök på de regionala och lokal musikinstitutionernas konserter har ökat något men samtidigt har antalet besökande per konsert minskat.

Utvecklingen är den motsatta när det gäller studieförbundens kulturpro- gram med sång och musik. Publikantalet ökade från 3,5 milj. 1976/77 till över 5 milj. 1984/85. Utvecklingen speglar främst den kraftigt utbyggda programverksamheten. Sammanlagt har emellertid Studieförbunden mer än sju gånger så stor publik på sina musikprogram som de regionala och lokala musikinstitutionerna på sina konserter.

Musikutövandet har inte förändrats bland vuxna. Sedan mitten av 1960— talet har den kommunala musikskolan genomgått en snabb utveckling. Antalet skolbarn som lärt sig musikutövandets grunder har ökat åtskilligt under perioden. Trots detta har det egna musikutövandet i vuxen ålder inte förändrats nämnvärt mellan 1965 och 1985. Många slutar med musi- ken sedan de lämnat skolan. Andelen vuxna som spelar musik regelbun- det ökade något mellan 1965 och 1976 men har sedan stabiliserats.

Ungefär 6 a 7 % av befolkningen sjunger i kör — de flesta regelbundet. Andelen har varit konstant sedan mitten av 70—talet.

3.6.8 Dans

Uppgifter saknas om publikefterfrågan vad gäller den professionella dan- sen, dvs. dansen som konstform. Däremot går det att belysa det stora in- tresset för dans som fritidssysselsättning.

En mycket stor andel av befolkningen — ungefär tre personer av fyra — säger att de tycker om att dansa. Ganska många dansar också regelbun- det. Mest gäller det sällskapsdans. Dansintresset samvarierar med musik— intresset. Bland de jazzintresserade tycker 87 % om att dansa och bland de pop— och rockintresserade 83 %.

Musikintresset tenderar att breddas med åren från pop och rock till seri- ös musik. Om en liknande breddning är möjlig i fråga om dansen finns här ett tämligen obearbetat men utvecklingsbart område.

3.6.9 Bildkonst

Bildkonstområdet är relativt svårfångat. Kulturbarometern i detalj, 1989 ger dock en en viss uppfattning om dagsläget.

Massmedia, i det här fallet främst TV,böcker och tidskrifter är de vikti— gaste kanalerna för svenska folkets bildkonstupplevelser.

Kulturbarometern visar också att en person av fem har mer än ett mått- ligt intresse för bildkonst/konsthantverk. 11 % av befolkningen ägnar sig åt konsthantverk. Med de konstnärliga anspråken nedtonade tecknar el- ler målar nästan var femte svensk någon gång under ett år. Med högre konstnärliga krav ställda sysslar ungefär var tionde person med bildkonst i någon form på sin fritid.30 % av befolkningen har besökt konstmuseer eller utställningar minst en gång under det senaste året.

Konstmarknaden har vuxit mycket starkt i betydelse och omsättning un- der 80-talet, vilket självfallet hänger samman med bildkonstens roll som finansiellt investeringsprojekt. Den svenska utvecklingen följer den inter-

nationella. Stockholm har det rikaste konstlivet i Norden och Stock— holmsmarknaden är också med internationella mått mätt betydande. Det finns i dag ca 100 gallerier i Stockholm mot 60 kring 1980. Antalet besö- kare på dessa gallerier har ökat kraftigt (”kanske fyrfaldigats under 80— talet”) och att döma av uttalanden av gallerister har publiken blivit bre- dare och yngre. Enligt statistiken har 25 procent av landets befolkning besökt konstgalleri eller annan konstutställning utanför museerna under 1989. Andel besökare på konstmuseer ligger på 12 procent.

Nästan en person av fem har köpt bildkonst eller konsthantverk under det senaste året. De flesta har köpt konstverken direkt från konstnären. I andra hand har man vänt sig till konstaffär eller köpt på auktion. I tred- je hand har köparen funnit verket på en utställning.

* 16 % av befolkningen har någon gång i sitt liv deltagit i studiecirkel, gått kurs eller fått annan utbildning i bildkonst eller konsthantverk. 8 % av befolkningen är medlemmar i konstförening eller konstklubb. Nästan hälften av dem som är medlemmar i konstförening har någon form av konstutbildning.

Drygt 20 % av svenska folket ser konstprogram på TV under en genom- snittlig månad. Motsvarande lyssnarandel för radio år 3 %. 16 % av be- folkningen läser om konst i böcker och tidskrifter under en genomsnitt- lig månad.

Konstmarknaden i vid mening är betydande men det finns ingen samlad och säker statistik. De uppgifter som finns är sammanförda i tabell 6.

Tabell 6 Utgifter för inköp av konstföremål, milj.kr. löpande priser

1985

Hushållen konstutgifter 594 Statens konstinköp (statens konstråd) 28 Kommunernas konstinköp 41 Landstingens konstinköp 33 Inköp av SKR och konstfrämjandet 185 Företagens konstutgifter* 464 Totalt

De samlade utgifterna för konstinköp uppgick alltså 1985 till minst 1,3 miljarder kr. Sannolikt är den faktiska summan högre än så. Här följer några uppgifter som antyder att så är fallet.

Staten köper konst även på annat sätt än via statens konstråd. Statens konstmuseers inköpsanslag 1989 uppgår till ca 800000 kr. Därtill kom- mer köp som finansieras via konstmuseernas fonder. Troligt är också att en del av de statliga myndigheternas förvaltningsanslag redan i dag an- vänds för konstinköp.

Galleriernas försäljning uppgick 1989 till ca 100 milj.kr., enligt galleris— ternas egna uppskattningar.

Auktionsomsättningen är svår att få nedbruten i olika delposter. Auk- tionshusen är inte särskilt meddelsamma. Som exempel kan dock näm- nas att Bukowskigruppens auktionsomsättning uppgick till drygt 400 milj.kr. 1988 (enligt verksamhetsberättelsen). Däri ingår givetvis också smycken, möbler etc. Konstnärernas egen försäljning finns det inga säkra uppgifter om.

3.7 Kultur som utvecklingsfaktor

Under senare år har intresset för sambanden mellan kultur och samhälls- utveckling ökat även i Sverige. I den tidigare nämnda rapporten Kultur i hela landet behandlas sambandet mellan kultur och regional utveckling. Synen på vad som är god. regionalpolitik har förändrats under det senas— te årtiondet. Numera betonas alltmer att de strukturella förhållandena har en primär betydelse för regional utveckling. Det samhälle som har många kvaliteter att erbjuda — god bostads— och fritidsmiljö, goda utbild- ningsmöjligheter och ett aktivt kulturliv — har en inneboende förmåga att locka till sig företag utifrån och stimulera egen företagsamhet. Sedan kulturen fått fäste och styrka på sådana platser som tidigare hade ett out- vecklat och torftigt kulturliv har många kunnat uppleva att kultursats- ningar bättre än mycket annat kan åstadkomma en positiv samhällsom-

vandling.

Kulturens betydelse i den regionala utvecklingen sammanfattas i rappor- ten på följande sätt:

Kulturen ökar bygdens attraktionskraft. Den ger bygden en egen identi— tet. Bygden kan bli uppmärksammad genom sin kulturverksamhet och detta stärker den lokala självkänslan.

Kulturen stärker också de sociala nätverken. När det finns rika tillfällen att knyta kontakter med andra främjas både hemkänslan och företagar- andan.

Kulturen ökar kreativitet och initiativkraft. Den lockar nya grupper av yrkesutövare till bygden med kunskaper och talanger som tidigare inte funnits där. Detta påverkar utvecklingsklimatet. Det finns ett positivt samband mellan kommunala kultursatsningar och frekvensen nyföreta- gande.

Kulturen erbjuder också nya arbetstillfällen. Kulturintresset är växande och människor är beredda att satsa både egna pengar och skattemedel på ett ökat utbud. Kulturturismen har utmärkta förutsättningar i vårt land men är hittills föga utvecklad.

I regeringens prop. 1989/90:76 regional politik inför 90—talet föreslås att länsstyrelserna bör ges möjligheter att delta i finansieringen av kultur- satsningar med medel ur anslaget för regionala utvecklingsinsatser. Kul- turinsatser har stor betydelse för att skapa regional utveckling bl.a. ge- nom att effekterna av ett rikt kulturutbud kan påverka människors val av bostadsort och skapa ett samhällsklimat som kan häva stagnation och tillbakagång.

Den nya regionalpolitikens betydelse för konstnärerna behandlas närma- re i kapitel 6.

3.8 Sveriges Radios kulturpolitiska ansvar

Inget instrument är så effektivt som radion och televisionen när det gäl- ler att sprida ett kulturutbud över landet. Radions och televisionens ge- nombrott har inneburit en verkligt stor förändring av kulturssituationen under de senaste decennierna. Dessa medier har totalt förändrat våra kulturvanor. De har — trots allt välmotiverat som kan sägas om medier— nas förflackning — förmedlat ett kulturarv och öppnat nya perspektiv för oerhört många människor. Sannolikt hade de nya kulturinstitutioner som

startats runt om i landet aldrig fått samma publika gensvar om inte radio och TV hade medverkat genom att skapa intresse. Konsertlokalerna fylls med musikradiolyssnare bland vilka säkert finns många som fått sitt mu- sikintresse väckt tack vare radions generösa musikutbud.

Radio och TV har en utomordentlig betydelse för landets kulturliv. Många andra kulturpolitiska insatser har närmast marginella verkningar i förhållande till radio—TV—verksamheten. Sveriges Radio torde därmed också vara landets utan jämförelse viktigaste arbetsgivare för konstnärer av alla kategorier. Sveriges Radios policy vad gäller kulturprogram och utnyttjande av konstnärliga krafter i produktionen liksom ersättningsni- vå och avtalsutformning får mycket stora följder för konstnärerna. En högkvalitativ radio—TV—verksamhet som verkligen satsar på kultur och som utnyttjar konstnärer från hela landet också i annan produktion skul- le ha en utomordentligt vitaliserande inverkan på hela kulturlivet och avsevärt förbättra kulturarbetarnas villkor.

Det är självfallet inte denna utredningens uppgift att ha synpunkter på hur Sveriges Radio skall organiseras i framtiden eller hur TV—markna- den bör regleras. Jag vill emellertid betona att denna fråga i många avse- enden är viktigare för konstnärernas arbetsmöjligheter och ekonomiska situation än många av de frågor som behandlas i detta betänkande. Från kulturpolitiska utgångspunkter är det av yttersta vikt att radio—TV—verk- samheten får behålla och förstärka sin public service-karaktär, dvs. att verksamheten kommer att präglas av kvalitetsambitioner, snarare än konkurrens om tittarsiffror och att den utformas med tanke på många olika lyssnargruppers intresse och att den också kulturellt speglar vad som sker i hela landet.

4. Konstnärerna

4.1. Antal konstnärer

Allmänt kan sägas att antalet konstnärer har vuxit kraftigt sedan 1970. Med hänsyn till att begreppet konstnär är vagt och inte har någon helt vedertagen definition har utredningen valt ett par olika metoder för att beskriva utvecklingen.

Folk— och bostadsräkningarna som genomförs vart femte år ger en bild av läget. Även medlemsutvecklingen i organisationerna kan ses som ett mått på tillväxten i konstnärskåren.

Tabell 7 Antal konstnärer efter yrkeskategori

Typ Antal Förändr. I 1970 1975 1980 1985 1970-85 % Bildkonstnärer 5 709 5 972 7 121 5 951 + 242 4 Musiker 3 179 3 752 4 422 6 351 3 172 99 Formgivare 2 838 3 057 3 231 6 242 3 404 120 Författare 587 567 801 857 270 46 Scenkonstnärer 1 714 2 086 2 489 3 267 1 553 91 Totalt 14 027 15 434 18 062 22 668 8 641 62

Källa: FoB 1970, 1975, 1980 och 1985.

Tabell 8 Antal medlemmar i KLYS organisationer

1975 1980 1985 1986 1987 1988 Förändr. Föränd 30/6 30/6 31/12 31/12 31/12 31/12 1975—88 1 % 1975-8 Ord Sveriges Författarförbund 1528 1880 1947 1978 1995 2006 + 478 31 Sveriges Dramatikerförbund 330 349 382 400 394 430 + 100 30 Svenska Journalistförbundet 4180 5271 5534 5866 6218 + 2 038 49 . Summa 1858 6409 7600 7912 8255 8 654 + 6 796 365 ' Bild Konstnärernas Riksorganisation 2651 3080 3127 3181 3200 3250 + 599 23 KRO) Föreningen Svenska Tecknare 270 498 644 657 674 725 + 455 169 Föreningen Sveriges Konst- 289 483 556 500 520 518 + 229 79 hantverkare och lndustriform- givare (KIF)

Svenska Fotografernas Förbund 900 1494 1500 1074 1085 949 + 49 5 Arkitektförbundet 195 457 441 491 481 + 286 146

Summa 4110 5750 6284 5853 5970 5923 + 1813 44 Ton Föreningen Svenska Tonsättare 94 117 131 136 158 142 + 48 51 Föreningen Svenska Populär- 280 364 454 502 491 507 227 81 auktorer (SKAP)

Svenska Musikerförbundet 2 780 2500 2500 2500 2500 2500 — 280 - 10 Svenska Tonkonstnärsförbundet 163 166 74 74 79 87 — 76 — 47

Sveriges Yrkesmusikerförbund 1213 1545 1767 + 554 46 (SYMF) Summa 3317 3147 3159 4425 4773 5003 + 1686 51 Scen Svenska Danspedagogförbundet 120 116 110 140 140 140 + 20 17

Svenska Teaterförbundet 3350 3100 2536 2786 2654 2771 — 579 — 17 Svenska Regissörsföreningen 106 152 151 151 146 155 + 49 46

Oberoende Filmares Förbund 239 (OFF)

Summa 3576 3368 2797 3077 2940 3305 — 271 — Sl

Eter SIF—klubben vid Sveriges Radio 820 830 500 500 500 500 — 320 — 39 Summa 820 830 500 500 500 500 - 320 — 39 Summa totalt 13681 19504 20340 21767 22438 23385 +9704 +71 .

Av tabell 8 framgår att konstnärskåren ökat med 71 % mellan 1970 och 1988. Nedgången av antalet bildkonstnärer mellan 1980 och 1985 i tabell 7 är osäker. Den kan bero på förändringar i kraven på antalet timmar i veckan som skall kvalificera för yrkesverksamhet.

Vid en jämförelse mellan tabell 7 och tabell 8 finner man markanta skillnader. En enkel jämförande studie kan sammanfattas på följande sätt: FoB 85 KLYS 88 Skillnad Författare 857 2006 + 1 149 Bildkonstnärer 5951 3250 —2701 Musiker 6351 4354 -1997 * Formgivare 6242 518 —5724 ? Scenkonstnärer 3257 2654 _ 603 22658 12782 —9876

Om man begränsar sig till de konstnärskategorier som finns upptagna i Folk— och bostadsräkningen 1985 så överstiger de antalet medlemmar 1988 i motsvarande KLYS—organisationer med nästan 10000. Det före- faller alltså som om betydligt fler personer anser sig vara yrkesverksam- ma som konstnärer än antalet medlemmar i KLYS. En annan förklaring skulle kunna vara att konstnärerna har sorterats i grövre grupper i Folk— och bostadsräkningen än i intresseorganisationerna. Under alla förhål- landen måste man konstatera att antalet konstnärer är svårfångat och att

ett stort antal yrkesverksamma konstnärer finns utanför KLYS medlems- organisationer.

Skillnaderna mellan folk— och bostadsräkningarnas uppgifter och med- lemsantalet i konstnärsorganisationerna analyseras närmare i avsnitt 4.3 Konstnärernas inkomstförhållanden m.m.

Konstnärernas utbildning och yrkesverksamhet

Små förskjutningar [ yrkesfördelningarna sedan I 970

Många högskoleutbildade konstnärer har ett annat arbete vid sidan av sitt konstnärliga för att kunna försörja sig. Yrkesvalen är också mycket

beroende av den konstnärliga förmågan, den egna initiativkraften och de satsningar som stat, kommun och landsting gör. Följden har blivit att ba- ra omkring hälften av alla utbildade från högskolornas konstnärslinjer har ett konstnärsyrke som sitt huvudsakliga förvärvsarbete. Situationen var i grova drag densamma i början av 1970—talet.

56 procent av gruppen förvärvsarbetande musiker, skådespelare och bildkonstnärligt utbildade från landets högskolor arbetar (enligt folk— och bostadsräkningen 1985) i ett konstnärsyrke (se tabell 9). 1970 var denna andel något högre, men förändringen är inte särskilt stor. Samti— digt är det en ganska stor och stabil grupp (ca 17 procent) som arbetar som lärare ofta i något övningsämne.

I andra högskolegrupper - framför allt de grupper som karaktäriseras av relativt tydliga målyrken (t.ex. läkare, sjuksköterskor, arkitekter, lärare) — är det vanligare att man arbetar i exakt det yrke som utbildningen av- ser.

”Alternativsysselsättning" utanför målyrket är med andra ord relativt sett vanligare i dessa konstnärsgrupper än i andra yrkesutbildningsgrup— per från högskolan. En viss spridning till nya yrkesområden har skett un- der denna period (1970—1985), men även spridningen till nya områden är större i flertalet andra högskolegrupper.

Tabell 9 Yrkesfördelning bland utbildade från högskolans musiker-, skådespelar- och bildkonstnärliga linjer (samtliga i Sverige un- der 65 år)

1970 1985

Konstnärsyrke Procent 61 56 Lärare 15 17 Annat arbete 24 27 Summa förvärvsarbetande 100 100 Antal 6000 8400

Icke förvärvsarbetande Antal 800 1200

Källa: SCB, FoB 70 och FoB 85

Tabell 10 Andelen av konstnärsutbildade från högskolan som arbetar i ett konstnärsyrke 1985 (procent av alla förvärvsarbetande i resp. utbildningsgrupp) jämfört med utflödet från högskolan 1985/86 Konstnär- Annat Summa Examine- ligt arbete arbete förvärvs- rade arbetande 1985/86 Procent Procent Antal Antal Högskoleutbildning Skådespelarlinjen 77 23 796 30 Designlinjen 77 23 137 21 Kyrkomusikerlinjen 70 30 389 27 Musikdram. linjen 66 34 146 15 Konsthantverkslijen 61 39 56 3 Fotograflinjen 59 41 27 4 Musikerlinjen 48 52 1631 79 Linjen för fri konst 46 54 603 34 Medielinjen 46 54 207 9 Danslinjen/Mimlinjen 32 68 273 28 Grafiska linjen 10 90 351 46 Andra konstn. linjer 55 45 4057 52 (konstfack, bild och miljö, textil och konst, tredim. gestaltn, arkitekt m.fl.) Summa, utbildade 53 47 8673 348

Källa: SCB

Konstnärsgrupperna från högskolan är små

Den generella bilden av yrkesmönstret bland musiker—, bild—, och scen- konstnärer nyanseras i tabell 10, som visar att situationen är ganska olik- artad inbördes och i relation till andra konstnärsområden. Exempelvis arbetar 77 procent av landets högskoleutbildade skådespelare i ett konst- närligt yrke. Därav arbetar flertalet som skådespelare, men vanliga yrken är också regissör, sångare, dansare och några arbetar som teaterprodu- center. För examinerade från danslinjen och mimlinjen är bilden annor- lunda. Drygt 50 procent arbetar som lärare och endast cirka 30 procent har ett arbete som dansare. mimartist, varietéartist, skådespelare eller

annat scenkonstnärligt arbete. Ett viktigt särdrag för högskolans konst- närsutbildningar är också att flertalet av utbildningsgrupperna är små. Under 1980—talet har omkring 300 personer per år examinerats från de cirka femton utbildningslinjer som vi här räknar in i begreppet ”konst- närsutbildningar i högskolan", dvs. i genomsnitt omfattar utflödet mind- re än 20 examinerade per linje och är.

Ingen ökning har skett av andelen högskoleutbildade inom musiker—, scen— och bildkonstnärliga yrken

1 tabell 9 och 10 ovan utgick vi från utbildningsgrupperna och konstate— rade att i genomsnitt arbetade ungefär hälften av de högskoleutbildade i ett konstnärsyrke. Teoretiskt skulle dessa andelar kunnat vara betydligt högre, men då på bekostnad av andra utbildningsgrupper. Enligt tabell 11 nedan är det allt vanligare att musiker, bild— och scenkonstnärer re- kryteras från andra utbildningar utanför högskolan. En stor andel kom- mer bland annat från fristående skolor med grundläggande konstnärlig utbildning. Dessutom rekryteras många konstnärer från de folkhögskolor som har estetisk utbildning eller från Specialkurser i gymnasieskolan där utbildning sker inom det konstnärliga området. Däremot har andelen från de tvååriga gymnasielinjerna minskat något.

Antalet yrkesverksamma musiker, scenkonstnärer, bildkonstnärer och formgivare har sammantaget ökat från ca 15000 till nästan 22000 under perioden 1970 till 1985. Inom flertalet andra områden på arbetsmarkna- den har andelen högskoleutbildade ökat sedan början av 1970—talet men inom dessa konstnärsområden är alltså högskoleandelen stabil och till och med något vikande. Av de ca 22000 yrkesverksamma inom ”målyr- kesgruppen" hade cirka 20 procent en högskoleutbildning från motsva- rande konstnärsområde. Femton år tidigare (1970) var denna andel cirka 23 procent.

Tabell 11 Utbildningsfördelning inom yrkesgruppen: musiker, scen- och bildkonstnärer samt formgivare (procent av alla sysselsatta in- om yrkesområdet)

Yrkesområde: Musiker—, scen—, bildkonstnärer och formgivare

Utbildning 1970 1985

Högskoleexamen: Musik—, musikdramatiska—, skådespelar— och bild- konstnärliga linjer 23 20 3—4 årig gymnasieskola 6 13 2—årig gymnasieskola 33 22 Annan utbildning 38 45 Tot. i grupperna Procent 100 100

Antal 15000 22000

Källa: SCB, FoB 70 och FoB 85

I genomsnitt har endast femton procent av de yrkesverksamma inom konstnärsområdena en konstnärsutbildning från högskolan

Det finns högskoleutbildade personer inom i stort sett varje konstnärsyr- ke, men variationen är mycket stor. Mer än hälften av landets drygt 200 skulptörer har exempelvis en konstnärlig högskoleutbildning i botten. Regissörer, teaterproducenter och kyrkomusiker är också i stor utsträck- ning högskoleutbildade, men ofta utanför konstnärsområdet. Många re- gissörer kommer t.ex. från kulturvetarlinjen, kyrkomusiker från ämneslä- rarlinjen och teaterproducenter från en samhällsvetenskaplig eller eko- nomisk linje.

Tillväxten av antalet högskoleutbildade konstnärer upphör efter sekelskiftet

Om utbildningsplatserna på de konstnärliga utbildningarna i högskolan inte ändras kommer tillväxten av det totala antalet utbildade att upphöra helt strax efter sekelskiftet. En fortsatt tillväxt på längre sikt av de konst—

närligt utbildade från högskolan förutsätter alltså en dimensioneringsök- ning inom dessa utbildningsområden.

Utvecklingen av antalet musikdramatiker. musiker, skådespelare och konstnärer 1985—2030

2000 """""""""" Musikclramå Musiker

" """ Skådespelq

___—" Ffi konst

1980 1990 2000 2010 2020 2030

Får vi en ytterligare minskning av andelen högskoleutbildade konstnärer i framtiden ?

Det är svårt att förutsäga hur efterfrågan på högskoleutbildade konstnä- rer kommer att utvecklas i framtiden. Utvecklingen är framför allt bero- ende av den svårförutsägbara sysselsättningsförändringen inom konst- närsområdet, hur stort utflödet från högskolan tillåts bli och hur rekryte- ringen till konstnärsyrkena från andra utbildningsgrupper förändras. En viktig faktor är också att många konstnärsutbildade finns i yrken utanför konstnärsområdet. Det latenta intresset att bryta till ett konstnärligt yrke kan vara stort i dessa grupper. Andelen högskoleutbildade i konstnärsyr- kena kan både öka och minska i framtiden beroende på vilken sysselsätt- ningstillväxt som vi kommer att få.

Sammanfattande kommentarer

Det årliga utflödet av konsthögskoleutbildade på arbetsmarknaden är be- gränsat - ca 300 per år. Arbetslösheten bland vissa konstnärsgrupper, framför allt skådespelare, beror inte på att högskolan är överdimensione- rad. Arbetslösheten har andra orsaker. Påfallande är i stället att endast genomsnittligt 15 procent av de yrkesverksamma inom konstnärsområde- na har konstnärsutbildning från högskolan. För skådespelare ligger siff- ran på ca 50 procent. Ungefär hälften av de som gått igenom konstnärlig högskoleutbildning arbetar i ett konstnärsyrke.

Siffrorna bekräftar vad man kunde förmoda, nämligen att rekryteringen till konstnärlig verksamhet till stor del fortfarande sker utanför det re- guljära högskolesystemet och vidare att ca hälften som går igenom konst— högskolor ger upp sin konstnärliga verksamhet eller i varje fall huvud- sakligen arbetar inom andra yrken. Det vore onaturligt om all rekryte— ring till konstnärlig verksamhet skedde via högskolan och det vore ock- så egendomligt om alla som gått igenom konsthögskolor också fortsatte som konstnärer. inom så utpräglat skapande verksamheter kan man inte räkna med sedvanlig överensstämmelse mellan utbildning och ”målyr- ke". Det hindrar emellertid inte att rekryteringen av högskoleutbildade till ”målyrkena” borde kunna vara högre än i dag. Det förhållande att många går in på andra verksamheter borde måhända också påverka ut— bildningens inriktning så att den vidgar kontaktytan till närgränsade verksamheter.

Det framgår också att det totala antalet av konstnärsutbildade upphör att växa vid sekelskiftet. Det är inte rimligt. Motsatsen borde vara det natur- liga med tanke på det spontana intresset som synes finnas hos ungdomar för de konstnärliga utbildningarna. En generell höjning av antalet utbild- ningsplatser borde genomföras under 1990—talet. Det ger också en breddning av arbetsmarknaden (lärartjänster) för nu aktiva konstnärer.

4.3. Konstnärernas inkomstförhållanden m.m.

4.3.1. Inledning

I slutet av 1960—talet gjordes några undersökningar av olika konstnärs- gruppers ekonomiska och sociala förhållanden. De refererades av utred- ningen kulturrådet i dess betänkande ”Konstnärerna i samhället” (SOU 1975zl4). Konstnärsnämnden gjorde i samarbete med författarfonden en motsvarande enkätundersökning som avsåg inkomståret 1977 och publi- cerades 1981 i skriften ”Fria kulturarbetare”. Av brist på medel har nå— gon studie. jämförbar med dessa, inte genomförts sedan dess.

Efter motioner i riksdagen fick Konstnärsnämnden dock anslag för en undersökning av konstnärernas ekonomiska och sociala förhållanden. För budgetåret 1989/90 beviljade riksdagen 500000 kr. och för 1990/91

100 000 kr.

Ett enkätformulär har sänts ut till närmare 3000 konstnärer, som när detta skrives håller på att besvara frågorna. Preliminära resultat väntas föreligga i slutet av september 1990 och en färdig rapport i början av 1991. Undersökningen görs av Statistiska centralbyrån (SCB) på beställ- ning av Konstnärsnämnden, som vid uppläggningen har samrått med för- fattarfonden och Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets- nämnd (KLYS).

Medan det ännu var ovisst om några särskilda medel skulle beviljas för denna undersökning beslöt Konstnärsnämnden att göra en studie med utgångspunkt från uppgifter ur den senaste folk— och bostadsräkningen (FoB 85) och annan statistik som finns hos SCB. Vi kallar den i fortsätt— ningen för FoB-studien.

De andra undersökningar som här nämnts utgår från enkäter som sänts ut främst till medlemmar i olika konstnärsorganisationer. FoB—studien bygger däremot på befintlig statistik.

FoB 85 genomfördes den 4—10 november 1985. De uppgifter som skulle lämnas gällde bl.a. vilken sysselsättning var och en huvudsakligen ägnat sig åt den veckan. Dessa uppgifter kodades av SCB enligt Nordisk yrkes- klassificering (NYK).

l NYK grupperas yrken enligt ett decimalsystem, där 07 betecknar ”konstnärligt arbete”. Olika huvudgrupper av konstnärer särskiljs genom ytterligare en siffra, så att t.ex. 07] står för ”bildkonstnärer m.fl.”, 075 för ”scenkonstnärer m.fl.” och 076 för ”musiker”. På femsiffernivå sker en ytterligare specificering. 07110 betecknar sålunda ”målare—konstnär”, 07510 ”skådespelare” och 07630 ”musiker”.

Vid tidigare folk— och bostadsräkningar kodades de svarande med tre siffror. De grupper man då fått är emellertid alltför heterogena för att kunna användas i en kulturarbetarstatistik. ”Bildkonstnärer m.fl.” inne- fattar i NYK så olika yrkesgrupper som målare, grafiker, skulptörer, bok- konstnärer, layoutmän, illustrationstecknare, reklamtecknare, filmteckna- re, modetecknare, scenografer. dekormålare, mönsterritare karikatyrteck— nare, tatuerare och färgkonsulenter. Endast en klumpsiffra för denna brokiga skara kunde redovisas. Detsamma gällde andra tresiffergrupper.

Uppgifterna till FoB 85 kodades med fem siffror. Då kan man särskilja olika kategorier inom huvudgrupperna. På konstnärsnämndens uppdrag kördes FoB—materialet mot SCB:s inkomst— och utbildningsregister. Ge— nom att de större konstnärsorganisationerna ställde databaserade med- lemsregister till förfogande kunde också uppgifter om medlemmar och icke medlemmar jämföras. Samtliga variabler redovisades också geogra- fiskt.

4.3.2 Konstnärer 85 och medlemmar 89

[ undersökningen ingår två stora, inte helt jämförbara grupper.

Den ena utgörs av dem som angav att de i november 1985 huvudsakli- gen sysslade med sådan konstnärlig verksamhet som hör till konstnärs- nämndens ansvarsområde. Vi kallar dem konstnärer 85.

Den andra omfattar alla medlemmar 1989 i de konstnärsorganisationer som har sina medlemsregister med personnummer på data. Organisatio- nerna är Föreningen Svenska Tonsättare, Konstnärernas Riksorganisa- tion (KRO), Svenska Fotografernas Förbund (SFF), Svenska Musikerför- bundet (SMF), Svenska Teaterförbundet (STF), och Sveriges Yrkesmusi- kerförbund (SYMF). Föreningen Sveriges Konsthanverkare och lndustri— formgivare (KlF) ingår inte i undersökningen därför att dess medlemmar inte registreras på data efter personnummer. Denna grupp kallas här medlemmar 89.

Vid en genomgång av siffermaterialet framträder två oväntade tendenser. Grovt uttryckt innebär de dels att flertalet konstnärer 85 inte var med- lemmar 89, dels att inom vissa konstområden flertalet medlemmar 89 in- te var konstnärer 85. Dessa påståenden måste givetvis nyanseras och tänkbara orsaker analyseras.

Om man tar konstnärer 85 som utgångspunkt visar det sig att bristen på överensstämmelse med medlemmar 89 är mest uttalad bland bild— och formkonstnärerna.

Sammanlagt 1044 personer uppgav 1985 att de arbetade som målare, grafiker, skulptörer, tecknare och illustratörer och tillhör därmed grup- pen konstnärer 85. Av dem var endast 407 personer (dvs. 39 %) med- lemmar i någon av de aktuella konstnärsorganisationerna 1989. Av 4 622 fotografer 1985 var 834 (eller 18 %) medlemmar 1989.

Tendensen är likartad, fast något mindre markant, på ton- och scenom-

rådena.

Av 6638 personer som 1985 uppgav sig vara verksamma som musiker och sångare var 2954 (eller 45,5 %) medlemmar 89. lnom yrken på scen— och filmområdet fanns 4756 personer. 2563 av dem (alltså 53,9 %) tillhörde någon av organisationerna. Andelen medlemmar var sär- skilt hög bland dansare och scenografer (ca 65 %).

Det finns flera tänkbara orsaker till detta förhållande. Några som var konstnärligt verksamma 1985 har avlidit sedan dess. Andra har upphört med sitt konstnärliga arbete, t.ex. av åldersskäl. Det torde vara vanligare bland utövare på ton— och scenområdet än bland bildkonstnärerna, som i många fall fortsätter sin konstnärliga yrkesutövning långt efter det de uppnått pensionsålder. Bland de fria kulturarbetarna kan man vidare an- ta att det finns åtskilliga som av olika skäl valt att stå utanför organisa- tionerna. Slutligen kan det hända att en del av dem som angett att de sysslat med konstnärlig verksamhet inte var yrkesverksamma som konst- närer utan amatörer.

Också bland medlemmar 89 är den ovan nämnda tendensen tydligast på bildområdet. Av KRO:s 3259 medlemmar 1989 har endast 442 eller (13,6 %) i FoB 85 angett att de huvudsakligen ägnade sig åt konstnärlig verksamhet. För de 738 medlemmarna i Föreningen Svenska Tecknare var siffran 125 (dvs. 16,9 %). Av de 1 705 medlemmarna i Svenska Foto— grafernas Förbund år 1989 var 800 (eller 46,9 %) konstnärligt verksam— ma enligt FoB 85.

Flertalet organisationer på ton— och scenområdena noterar större över- ensstämmelse mellan medlemmar 89 och konstnärer 85.

Undantaget är musikerförbundet. Av 5350 medlemmar med konstnärli- ga yrken 1989 var 28,3 % konstnärligt verksamma enligt FoB 85.

Teaterförbundet har 1989 6094 medlemmar, varav 3006 (49,3 %) sade sig vara konstnärer 1985. Av medlemmarna 89 är emellertid 1 304 passi- va och 650 verksamma inom tekniska och administrativa yrken med an- knytning till teatern. Antalet konstnärligt aktiva år 1989 var alltså 4412. Om man antar att alla de medlemmar 89 som angav konstnärligt verk- samhet i FoB 85 finns bland de 4412, blir överensstämmelsen 68 %.

Störst överensstämmelse visar SYMF. Av 1737 medlemmar 1989 uppgav 1 368 (eller 78,2 %) konstnärlig verksamhet 1985.

Vilken är verkligheten bakom dessa siffror? Eftersom de inte avser sam— ma år kan man utgå från att en del medlemmar 1989 har påbörjat sin konstnärliga verksamhet efter 1985. Det räcker dock ej som förklaring. Om så vore, skulle det betyda att vissa organisationer nästan helt förnyat sin medlemskader sedan 1985.

En orsak kan vara att åtskilliga konstnärer faktiskt huvudsakligen arbetar inom andra yrken. Det kan bero på att de inte kan leva på sin konst och därför sett sig nödsakade att ägna större delen av sin tid åt annan verk- samhet. Det kan handla om sysselsättning som tangerar konstnärsyrket, t.ex. som musik— eller bildlärare, eller om helt annan verksamhet. Några kan själva ha valt att vara konstnärer på deltid

Det kan också hända att en del konstnärer som haft anställning på deltid i annan versamhet uppgivit den, oavsett om den omfattat en större eller en mindre del av arbetsveckan, t.ex. därför att den gav större inkomst. Säsongsmässiga variationer i möjligheten att utöva konstnärliga yrken sy- nes dock inte ha spelat någon större roll.

4.3.3 lnkomstförhållanden

Konstnärernas inkomster uppvisar betydande variationer mellan olika kategorier, mellan män och kvinnor och mellan dem som bor i storstads- områdena och i övriga landet. Diskussionen gäller i fortsättningen ge- nomsnittlig taxerad arbetsinkomst (medelvärde) för konstnärer 85. En detaljerad tabell, som också innehåller uppgifter om median samt övre och nedre kvartiler, redovisas nedan.

Tabell 12 Inkomster för konstnärligt verksamma enligt folk— och bostads- räkningen 1985 fördelade på konstnärskategorier

Medel- Övre Median Undre Antal värde kvartil kvartil Författare kv 81 000 121 000 64 000 32 000 258 m 91 000 124 000 71 000 28 000 579 samtl 88 000 122 000 70 000 29 000 837

Bild— och formkonstnärer

Målare kv 37 000 55 100 28 500 12 400 135 m 48 500 67 700 36 400 16 100 239 samtl 44 400 63 200 33 100 14 800 374

Grafiker

kv 65 100 109 400 63 100 25 700 26 m 90 300 121 400 99 500 56 000 99 samtl 85 100 118 500 93 300 46 000 125 Skulptörer kv 36 200 50 800 30 100 12 500 53 m 68 200 41 900 16 400 48 500 172 samt] 45 600 65 400 37 100 14 100 225 Tecknare/illustratör kv 85 800 111 200 77 600 48 100 121 m 111 700 145 300 114 000 76 300 199 ] samtl 101 900 136 400 100 900 61 400 320 1 ; Textilkonstärer , kv 47 500 70 100 38 300 15 100 529 m 106 900 192 400 84 500 54 300 15 samtl 49 200 71 200 39 100 15 400 544 Konsthantverkare kv 44 800 63 000 32 400 14 000 520 m 79 300 105 600 61 600 27 500 342

samtl 58 500

Musikområdet

Instrumentalister kv 78 900 109 600 76 700 46 200 1 587 m 107 100 141 600 106 600 62 300 4 743 100 000 134 000 samtl

Sångare kv 105 200 134 800 109 400 60 800 115 m 129 500 162 400 125 300 100 600 149 118 900 150 700

samtl

Populärsångare kv 56 700 111 110000 136100 114100 59200 32 95 500

Tonsättare/kompositörer

kv 36 000 55 700 31 300 12 000 6 m 94 500 152 800 74 000 38 600 109 samtl 91 400 145 300 73 000 34 100 115 Instrumentmakare

kv 62 000 77 800 52 600 40 100 18 m 78 600 103 900 82 300 43 700 290 samtl 77 700 103 300 80 000 42 900 308

Scen— och filmkonstnärer

Skådespelare

kv 98 300 122 800 90 200 50 800 907 m 124 200 148 500 108 500 65 600 988 samt] 111 800 137 600 101 700 58 100 1 895

Regissörer m.fl.

kv 93 900 119 800 97 000 65 000 773 m 116 500 139 100 110 000 79 600 1 239 samtl 107 800 128 800 105 500 72 600 2 012

Scenografer m.fl.

kv 91 800 119 300 95 700 62 400 122 m 118 600 138 300 115 600 88 800 167 samtl 107 300 129 400 107 800 74 700 289

Dansare m.fl.

kv 83 600 111 200 85 200 47 400 229 m 97 600 128 900 98 100 54 000 139 samtl 88 900 1 15 200 90 000 49 400 368 Danspedagoger kv 53 300 71 300 46 900 28 000 454 m 73 400 97 800 61 200 40 600 71 samtl 56 100 73 400 49 900 29 100 525

I gruppen ”regissörer, inspicenter m.fl.” ingår enligt nordisk yrkesklassi— fikation regissörer. teaterproducenter, inspicienter, scriptor. attributörer, sufflörer och filmklippare m.fl.

Av siffermaterialet framgår att konstnärerna år 1985 i allmänhet hade lägre inkomster än genomsnittssvensken. Medelinkomsten för förvärvsar- betande var då 107 200 kr. för män, 72 500 kr. för kvinnor och 90800 för samtliga.

Variationerna är dock betydande både konstnärsgrupper emellan och in- om de olika kategorierna. Uppgifter om medelinkomst ger en mycket grov bild av verkligheten. Den behöver kompletteras med siffror som återspeglar fördelningen inom gruppen, t.ex. uppgifter om övre och ned— re kvartil. Övre kvartil anger den lägsta inkomsten för de 25 % inom gruppen som tjänat mest. Nedre kvartilen anger den högsta inkomsten för den fjärdedel som tjänat minst.

Nu framträder följande — fortfarande mycket schematiska bild.

Fem kategorier utgör särskilt markanta låginkomstgrupper, nämligen målare (medelinkomst 49 200), danspedagoger (56100) och konsthant- verkare (med medelinkomsten 58500 kr.). En fjärdedel av dem som in— går i dessa grupper hade en inkomst på mindre än 30000 kr.

Också inom låginkomstgrupperna finns betydande variationer. Så hade t.ex. en fjärdedel av de manliga konsthantverkarna inkomster över 150000 kr. De utgör ungefär en tiondel av samtliga konsthantverkare i materialet. Lika många taxerades för 27500 kr. eller mindre. För de kvinnliga konsthantverkarna är motsvarande siffror 63 000 och 14000 kr.

Av de manliga tcxtilkonstnärerna taxerades en fjärdedel för mer än 192000 kr. Det rör sig dock bara om mindre än en procent av textil- konstnärerna, en yrkesgrupp som till 97 % utgörs av kvinnor. De 25 % av de kvinnliga textilkonstnärer som tjänade bäst taxerades för 70 100 kr. eller mer.

Mellangrupper utgörs av instrumentmakare (medelinkomst: 77700 kr.), grafiker (85 100). dansare och koreografer (88900), tonsättare och popu— lärkompositörer (91400 kr.) samt populärsångare (95000). NYK skiljer inte mellan olika slag av komponister.

Också i dessa grupper finns en avsevärd spridning i inkomster. En fjär- dedel av dem som 1985 angav att de huvudsakligen var verksamma som tonsättare eller kompositörer hade taxerats för 34100 kr. eller mindre.

Lika många hade inkomster över 145000. För populärsångarna är bilden snarlik. Bland både dansare, koreografer och grafiker hade en fjärdedel taxerats för mindre än 50000 kr. Lika stora andelar av båda grupperna

hade inkomster över 115000, resp. 118000 kr.

För övriga konstnärsgrupper var medelinkomsterna 1985 mellan 99800 och 118900 kr. Kring hundratusenkronorsstrecket ligger fotografer, in- strumentalister och tecknare/illustratörer: Högst ligger sångare med seri- ös repertoar, med medelinkomsten 118900 kr.

Äter finns det anledning att peka på de stora skillnader som finns inom de olika grupperna. Inte mindre än en fjärdedel av dem som i FoB 85 klassificerats som instrumentalister, tecknare/illustratörer och skådespela- re taxerades för mindre än 62000 kr. Det rör sig om 1 582 instrumenta— lister, 948 skådespelare och 80 tecknare.

4.3.4. Geografisk spridning

Det finns olika sätt att beskriva konstnärernas spridning geografiskt över landet. Vanligast är att redovisa fördelningen på de olika länen.

Tabell 13 Litterära och konstnärliga utövare 1985. Länsvis fördelning

Bild- Form- För- Scen- Musiker Ovr. litt. konst— givare fattare konst- o. närer närer konstn.

2819 2081 416 1676 1928 1893

131 122 51 66 177 52 Södermanlands län 89 112 14 29 146 29 ,Östergötlands län 149 169 24 267 78 Jönköpings län 114 147 9 21 125 29 Kronobergs län 77 138 11 25 134 33 iKalmar län 65 175 13 19 136 16 ;Gotlands län 17 65 5 10 52 6 (Blekinge län 30 59 18 98 12 iKristianstads län 92 41 174 31

Malmöhus län 624 Hallands län 98 33 164 25 Göteborgs och Bohus län 631 Älvsborgs län 58 252 55

Skaraborgs län 64 22 172 20 Värmlands län 82 . 54 161 48 Örebro län 98 37 158 48 Västmanlands län 47 137 32 Kopparbergs län 67 26 142 48 Gävleborgs län 71 38 158 26 Västernorrlands län 57 76 28 137 51 Jämtlands län 28 56 8 7 128 15 Västerbottens län 70 108 9 51 148 70 Norrbottens län 41 93 5 42 102 59 Hela riket 5951 6194 857 3207 6351 3210

Källa: FoB 85

[ statistiska sammanhang används numera också en indelning i sju s.k. H—regioner, som bygger på kommunernas invånarantal och befolknings- täthet. Storstockholm, Storgöteborg och Stormalmö bildar var sin H—re- gion. Andra ”större kommuner”. dvs. sådana som har mer än 90000 in-

vånare i en cirkel med 30 km radie runt centrum utgör en fjärde H—re- gion. Två regioner omfattar kommuner med mellan 27000 och 89 999 invånare inom 30 km radie runt centrum. Om det dessutom finns mer än 300000 invånare inom 100 km runt resp. centrum räknas kommunen till ”södra mellanbygden”, annars till ”norra tätbygden”. Kommuner med mindre än 27000 invånare inom 30 km runt centrum bildar ”norra glesbygden".

Här redovisas konstnärernas geografiska spridning över landet efter H— region.

32,8 % av landets befolkning bor i storstadsområdena — drygt hälften av dem i Storstockholm. För de flesta kategorier av konstnärer 85 kan man notera en betydligt starkare koncentration till storstadsområdena, särskilt Stockholm.

Av 724 målare, grafiker och skulptörer i FoB—materialet fanns 402 (dvs. 55,5 %) i de tre storstadsområdena. Storstockholm ensamt svarade för 41,3 % av samtliga. Dessa siffror stämmer rätt väl med fördelningen av KRO:s medlemmar 1989.

Av dem fanns 40,5 % i Storstockholm och 58 % sammanlagt i de tre storstadsområdena.

Den jämnaste spridningen över landet uppvisar konsthantverkarna. Av dem fanns 34,7 % i storstäderna, 29,4 % i större kommuner utanför stor- stadsområdena och 24 % i ”södra mellanbygden”. Denna fördelning av- viker inte särskilt mycket från hela befolkningens.

l FoB—materialet finns 6638 musiker och sångare. Nästan hälften av dem bodde i storstadsområdena — 31 % bara i Stockholm. Drygt en fjärdedel fanns i större kommuner utanför storstadsregionerna.

När det gäller medlemmar i de fackliga organisationerna på tonområdet uppvisar SYMF den starkaste koncentrationen till storstäderna. 58 % av medlemmarna finns där. 25 % bor i större kommuner utanför Stock- holms—, Göteborgs— och Malmöområdena. Musikerförbundet har större spridning. 36 % av medlemmarna finns i storstadsregionerna, 29 % i andra större kommuner. 16 % i södra mellanbygden och 10 % i norra tätbygden. Av de musikerorganisationer som ingår i undersökningen har

musikerförbundet största andelen medlemmar i norra glesbygden, sju procent.

FoB—materialets scen— och filmkonstnärer fanns till 75 % i storstadsom- rådena. En ännu starkare koncentration uppvisar dansarna, som till mer än 90 % finns i dessa regioner. Danspedagogerna har större spridning, med 56% i storstadsområdena och 25 % i större kommuner utanför dem.

Teaterförbundets medlemmar 1989 finns i lika stor omfattning i storstä- derna som scen— och filmkonstnärerna 1985.

Konstnärer 85 i Stockholmsområdet — och i viss mån även i Göteborgs- regionen — har markerat högre genomsnittlig inkomst än konstnärer i he- la riket. Stormalmö uppvisar i flera fall lägre värden än övriga större kommuner. Norra glesbygden ligger lika markant under riksgenomsnittet som Storstockholm ligger över.

Tendensen är snarlik för medlemmar 89.

Ett par tydliga avvikelser kan noteras. Skulptörer 85 i alla storstadsområ- dena har lägre medelinkomst än i riket som helhet. Högst ligger den i större kommuner utanför storstadsregionerna. Något liknande gäller medlemmar 89 i musikerförbundet. För deras del är den genomsnittliga inkomsten högst i södra mellanbygden och i större kommuner utanför storstadsområdena.

Sammanfattande kommentar

De undersökningsresultat som här refererats visar att ett stort antal kul- turarbetare har betydligt lägre genomsnittliga inkomster än andra för- värvsarbetande. Som ovan framhållits är dock spridningen stor både mellan de olika konstnärsgrupperna och inom dem.

1 FoB 85 identifierades 2530 personer som målare, skulptörer, textil- konstnärer, konsthantverkare och danspedagoger. Den taxerade median- inkomsten för dessa grupper varierar men ligger i samtliga fall mellan 33100 och 49900 kr. Det betyder att minst 1300 konstnärer i dessa ka- tegorier år 1985 taxerades för mindre än 50000 kr. Därtill kommer att

en fjärdedel av instrumentmakarna, populärsångarna, grafikerna och dansarna — eller ytterligare minst 250 personer — fanns i dessa inkomstlä- gen.

Även i grupper för vilka man kan notera en medelinkomst som inte allt- för mycket avviker från hela befolkningens finns det ett stort antal per- soner med påfallande låga inkomster. Det gäller skådespelare, instru- mentalister och tecknare/illustratörer, bland vilka en fjärdedel — eller mer än 2 100 personer — har taxerats för 61 400 kr. eller mindre.

Det finns å andra sidan också konstnärer som har jämförelsevis goda in- komster, men de är få i förhållande till den stora grupp som har påfal- lande låga inkomster.

Också för medlemmarna i de konstnärsorganisationer som kunnat stude- ras i denna undersökning ligger de genomsnittliga inkomsterna lågt. För alla utom SYMF - som huvudsakligen består av anställda yrkesmusiker — gäller att en fjärdedel av medlemmarna har inkomster under 50000 kr. Så taxerades t.ex. 1 500 av teaterförbundets medlemmar för 46000 kr. el- ler mindre och 1 300 av dem som tillhör musikerförbundet för 41 600 kr. eller mindre. Lägst låg medlemmarna i KRO. Hälften av förbundets 3141 medlemmar 1989 tjänade år 1985 30200 kr. eller mindre och en fjärdedel 8400 kr. eller mindre. Den sistnämnda gruppen uppfyllde inte villkoren för att få någon ATP—poäng. Föreningen Svenska Tecknare uppvisar stora variationer i de 724 medlemmarnas inkomster. En fjärde- del taxerades för 36200 kr. eller mindre och lika många för 128800 kr.

eller mer.

Resultaten av undersökningen kan även sammanfattas i tabellform:

Tabell 14 Genomsnittsinkomster 1985

Samtliga yrken 91 000 Tillverkningsarbetare 95 000 Författare 88 000 Målare 44 400 Skulptörer 45 600 Textilkonstnärer 49 200 Konsthantverkare 58 500

Sångare 118 900 Tonsättare 91 400 Skådespelare 111 800 Dansare 88 900

Med utgångspunkt från uppgifterna i tabellen är det möjligt att resonera på följande sätt:

Om bild— och formkonstnärerna (ca 6000 med i genomsnitt ca 50000 i årsinkomst) skall komma upp i samma inkomstnlvå som musiker (ca 6300 med i genomsnitt 100000 i årsinkomst) krävs ett resurstillskott på 300 milj.kr. (6 000 * 50000) i 1985 års prisnivå. Nöjer man sig med indu- striarbetarlönerna 1985 blir behovet av tillskott ”bara” 270 milj.kr.

4.4 Konstnärernas arbetsmarknad

4.4.1. Allmänt

Det är framför allt två erkända arbetslöshetskassor som har konstnärer bland sina medlemmar, nämligen musikernas och teateranställdas. Med- lemmarna i Sveriges Yrkesmusikers Förbund (SYMF) var i början av förbundets existens anslutna till handelstjänstemännens erkända arbets- löshetskassa. Under år 1989 övergick de flesta av dem till teateranställ- das A—kassa.

Av medlemmarna i musikernas och teateranställdas arbetslöshetskassor är 60—65 % konstnärligt verksamma. Båda dessa kassor redovisar sedan mitten av 70—talet en avsevärt högre procent arbetslösa bland sina med- lemmar än genomsnittet av alla A—kassor. Fram till 1973 låg siffran för de båda kassorna obetydligt över genomsnittet, men sedan dess har skill- naden varit betydande.

År 1988 var i medeltal 14,4 % av medlemmarna i teateranställdas och 9,7 % i musikernas A—kassa arbetslösa. Bakom dessa siffror döljer sig stora variationer mellan olika månader. Både bland musiker och teater- anställda finns en stor säsongsarbetslöshet på somrarna. Andelen arbets-

lösa är högst bland de konstnärligt verksamma. Så svarade t.ex. de 66 % konstnärligt verksamma medlemmarna i teateranställdas A—kassa för 84 00 av de arbetslösa under år 1988. Särskilt stor var arbetslösheten bland skådespelare och dansare. Teknisk och administrativ personal svarade

för 34 % av medlemmarna men var 16 % av de arbetslösa.

Utvecklingen från 1970-talets början framgår av nedanstående diagram som också anger genomsnittet för samtliga arbetslöshetskassor.

Andelen arbetslösa 1 teaterenstalldas och mslkems ernndl u— betslöshetsnssor och [ Slutliga keso: Aren 1970-1967. ull-: ANS.

M 70 1: n n n nu |: nu se se 81 ''''' Intern-nilla" nrbeulhhcukuu ' """" "" Musikern" lrbclllöshetillsli

Cane-mit: för untllql ubenlösneunnar

1981 låg den genomsnittliga arbetslösheten bland teateranställda på 6,1 procent. Andelen hade 1988 stigit till över 14 procent. Utvecklingen för musiker har varit liknande. Den minskning av arbetslösheten som kan noteras under 1989 kan vara en följd av definitionsförändringar. Därtill kommer att arbetslösheten bland teateranställda och musiker inte är di— rekt jämförbar med andra gruppers.

Den verkliga arbetslösheten bland konstnärer i allmänhet är större än den registrerade. För bl.a. bildkonstnärer och författare är arbetslöshets- begreppet endast delvis giltigt. De är oftast egenföretagare och bör som sådana snarast betecknas som inkomstlösa när de saknar uppdrag eller , avsättning för sina produkter.

4.4.2. Vissa konstnärsgruppers arbetslöshet

Skådespelare och andra scenartister

Teateranställdas kassa betalade stöd till 732 personer under februari må— nad 1990. Kassan har 6497 medlemmar. Musikernas kassa hade vid ås- skiftet 5131 medlemmar. Totalt fick 431 personer stöd under februari och 498 i januari.

Mellan 1984 och 1988 ökade antalet medlemmar i teateranställdas A— kassa som fått ersättning någon gång från 913 till 1551. Antalet ersätt- ningsdagar i genomsnitt per medlem nästna fördubblades - från 16 till 31.

Ser man till åldersfördelningen, finner man att nästan hälften av dem som var arbetslösa under 1988 var i åldern 31—40 år.

Det har ibland antytts att den höga arbetslösheten bland de teateranställ- da beror på att scenkonstnärer som saknar anställning i högre grad än ti- digare anslutit sig till fack och A—kassa och därmed registrerats som ar- betslösa. Den växande arbetslösheten skulle därmed delvis vara en syn- villa.

Det finns i varje fall under 80—talet ingenting som tyder på det. Enligt siffror från arbetsmarknadsstyrelsen har medlemsantalet i teateranställdas

A—kassa beskrivit en jämn och lugn utveckling mellan 1980 och 1988. Under 1988 ökade medlemsantalet enligt kassans egen verksamhetsberät— telse med en person och var vid senaste årsskiftet 4 631.

Man kan göra en grov indelning av arbetslösa skådespelare i tre katego- rier:

— Freelansande skådespelare och dansare,

— Fria teatergrupper,

— Projektskapande fria skådespelare, regissörer, koreografer och mimare som tillfälligt samlar grupper omkring sig.

Gränsen mellan dessa grupper är flytande. De freelansande skådespelar- na är sysselsatta huvudsakligen under spelsäsongerna. Arbetslösheten lig- ger kring jul och sommaruppehållen. Dessa skådespelare kan vara pro- jektanställda på institutionsteatrarna ] Stockholm eller ute i landet, ibland hos ”fria grupper” eller i film och TV—produktioner. Deras ar— betslöshet kan i viss mån jämföras med rockmusikernas, i det att arbets- lösheten ligger i vissa förutsebara och tidsbegränsade perioder. Stämp- landet fungerar för dessa som ett slags yrkesförsäkring.

Det förekommer en betydande andel projektanställningar med mellanlig- gande perioder av arbetslöshet. Vidare har antalet arbetstillfällen av kor- tare varaktighet ökat, medan antalet spelårs— och tillsvidareanställningar stannat på en tidigare nivå eller rent av minskat.

Teaterförbundet konstaterade för ett år sedan i en PM att de konstnärligt verksamma nästan uteslutande erbjuds kortare anställningar vid privat- teatrarna, i film, video, TV och radio samt när det gäller konsert— och programverksamhet. Medlemmar av de fria grupperna får sin försörjning från grupperna under en allt mindre del av verksamhetsåret.

De fria grupperna lever under mycket knapphändiga förhållanden. De- ras löner ligger ofta under existensmlnimum. De kan ha olika organisa— tionsformer såsom ideell förening med medlemmar, stiftelse, handels— el- ler aktiebolag med anställda. De fria gruppernas problem är att deras anslag inte räcker till för att både försörja de medverkande och att sätta upp teater.

Ett sätt att få bidrag till lönerna är att ansöka om beredskapsbidrag som då utgår med 60 procent av lönekostnaden. Den andra möjligheten är

att man låter skådespelarna stämpla som arbetslösa under repetitionspe— rioden. Ofta försöker man med en kombination av dessa båda sätt. Vissa grupper sätter detta i system för att över huvud taget överleva. Man kal- kylerar med att ett visst antal anställda eller medlemmar får gå och stämpla under en viss del av året.

Den tredje gruppen, de producerande fria skådespelarna, koreograferna, fria dansarna och mimarna som ibland samlar tillfälliga grupper omkring sig har samma problem fast värre. De har svårt att skapa en grupp och en stadigare plattform omkring sig, oavsett hur intressanta och väl om- skrivna de än har ansetts vara. För att de skall kunna betala löner behö- ver de ha beredskapsbidrag till lönerna. Det är något av ett lotteri vilka som får beredskapsbidrag. Trots att AMS betalar 60 procent av lönen är det mycket svårt att kunna betala de återstående 40 procenten. Vissa tar banklån och det finns exempel på grupper som betalat tillbaka bered- skapspengarna för att de inte kunnat betala de 40 procenten.

Arbetslösheten är koncentrerad till storstäderna, särskilt Stockholm.

Musiker Musikernas arbetslöshet ser olika ut beroende på vilken genre de arbetar inom. Dansbandsmusikerna har t.ex. arbete fredag, lördag, söndag men är arbetslösa de övriga dagarna.

Rockmusikerna, alltså de som spelar i de kända banden under fram- gångsrika sommarturnéer, har olika turnéperioder och dessemellan kan- ske skivinspelning och sedan har de perioder av arbetslöshet. De tjänar inte så mycket att man skulle kunna begära att det skall täcka de arbets- lösa perioderna.

Jazzmusikerna har det allmänt dåligt. De spelar ofta stadigt i två—tre band och vikarierar däremellan i ytterligare andra. De klassiska musiker- na, särskilt de soloinstrumentalister och sångare som ej är anställda, re- peterar själva och har sedan kanske ett par konserter. Det räcker inte till för att fylla arbetsvillkoret, dvs de krav som ställs för att fylla på stämp- lingsdagar. De måste tjäna pengar på annat sätt, genom ströjobb. Det är också vanligt att musikerna har s.k. brödjobb. Skall man vara halvtidsar- betande med brödjobb räcker i alla fall inte pengarna till de livsnödvän-

diga utgifterna och är man heltidsarbetande är det omöjligt att uppehålla professionell kvalitet.

Bildkonstnärer

Det finns ingen arbetsmarknadsstatistik av liknande slag för bildkonstnä— rerna, eftersom de inte tillhör någon A-kassa — i varje fall inte i sin eg- enskap av konstnärer. De är ju fritt verksamma kulturarbetare.

En viss möjlighet att jämföra sysselsättningsläget för dem med andra konstnärsgruppers har man tidigare kunnat få genom vissa uppgifter från kulturarbetsförmedlingen. Den rapporterar varje kvartal antalet inskriv- na sökande som inte fått arbete.

Budgetåret 1986/87 var antalet kvarstående individuellt sökande i ge— nomsnitt 7048, varav 2008 (eller 29 %) var scenkonstnärer, 1808 (dvs. 26 %) bildkonstnärer eller formgivare, och 1522 (eller 22 %) musiker. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) sade sig sommaren 1989 inte kunna lämna uppgift om motsvarande siffror för senare är.

4.5. Sammanfattande synpunkter

Av redogörelsen i detta avsnitt framgår att ett stort antal konstnärer le- ver under bekymmersamma ekonomiska villkor. Det gäller alla kategori- er. Statistiken är emellertid bristfällig och dessutom hämtad från olika undersökningar som ej är helt jämförbara. Inkomster mätes dessutom i taxerad inkomst och det torde vara ställt utom allt tvivel att det före- kommer en hel del ”svart" verksamhet på konstmarknaden — hur omfat- tande är omöjligt att säga.

Det synes vidare uppenbart att det finns en brist på överensstämmelse mellan antalet medlemmar i de fackliga organisationer och antalet indi- vider som i folk— och bostadsräkningen 85 sade sig vara huvudsakligen konstnärligt aktiva. Störst är bristen på överensstämmelse på bildområ- det. Knappt 40 procent av dem som sade sig vara konstnärer 85 var medlemmar 89. Omvänt hade bara ca 14 procent av KRO:s medlemmar 89 sagt att de var konstnärer 1985. Siffrorna tyder på att det finns åtskil— liga konstnärer som huvudsakligen livnär sig på annat sätt än sitt konst-

närsskap och att antalet ”heltidsarbetande” bildkonstnärer är väsentligt mycket lägre än KRO:s medlemstal. Kanske har många konstnärliga am— bitioner och skulle vilja ägna sig helt åt sin verksamhet, kanske har de försökt men inte haft förmåga eller inte uppskattats av publik eller kriti- ker. Men det finns säkert också de som är nöjda med att vara konstnär på ”deltid", utan att de för den skull är amatörer. En del konstnärer kla- rar sig sannolikt genom att makan/maken har inkomster som är tillräck— liga för familjen. Om detta vet vi emellertid inget.

Det är också stora skillnader i inkomster både mellan olika konstnärska- tegorier och inom de olika kategorierna. Tillsvidareanställda har av na- turliga skill en ekonomiskt säkrare tillvaro även om lönerna inom konst- närsyrkena i allmänhet inte är särskilt höga. Skillnaden mellan olika , konstnärskategorier återspeglar också att vissa konstarter är mindre ef-

terfrågade än andra. Skillnaden inom respektive kategori sammanhänger med det självklara förhållandet att vissa konstnärer är mer framgångsrika än andra.

Det finns en betydande arbetslöshet bland vissa konstnärskategorier

;

främst begränsad till storstäderna. Den är till betydande del av struktu- rell karaktär.

I brist på tillförlitliga data blir nedanstående bild av de olika konstnärs— kategoriernas livsvillkor med nödvändighet impressionistisk.

Bild— och formkonstnärer

Bild— och formkonstnärer är i allmänhet egenföretagare, med tillfälliga uppdrag. Åtskilliga måste ha s.k. brödjobb vid sidan av för att klara sig. De som huvudsakligen livnär sig på sin konstnärliga verksamhet är gi- vetvis beroende av försäljningsintäkter. Bidrag och stipendier är emeller- tid också viktiga. Det finns kanske ca 1000 bild— och formkonstnärer som satsar på att helt eller huvudsakligen livnära sig på sitt konstnärs- skap.

Bild— och formkonstnärernas verksamhet är ofta mycket kostnadskräva- de. Ateljéhyra, investeringar i material och utrustning innebär ofta

skuldsättning.

Marknaden är dock inte så liten. Låt oss, som ett räkneexempel, utgå ifrån den något så när säkra uppgiften (se ovan) att gallerierna årligen säljer för 100 milj.kr., varav konstnärer får högst ca 60, och anta att för- säljningen från ateljé till privatpersoner ger minst lika mycket. Därtill kommer uppdrag för offentlig utsmyckning, utöver den som köps på gal- lerier — låt oss gissa ca 50 milj. Försäljningen via SKR och Konstfrämjan- det ger tillsammans nästan 200 milj.kr. Hur stor del av detta som kom- mer konstnärerna till del utöver vad som ovan upptagits är emellertid oklart. Till detta kommer det direkta stödet i form av visningsersättning, vissa stipendier samt utställningsersättning, sammantaget kring 50 milj. Det ger inkomster på kanske 300—400 milj., i mycket runda tal. Från det- ta måste dras kostnader för ateljéhyra, arbetsmaterial. resor och inte

minst egenavgifter.

Det stora problemet inom branschen är att bara de verkligt framgångsri- ka konstnärerna kan sätta ett så högt pris på sina verk att det ger ett rimligt netto att leva på när alla kostnader är betalda. Konstnärerna har också hittills haft små möjligheter att tjäna pengar på upphovsrätten till sina verk, utom i de fall verket är så känt att det blir föremål för omfat- tande reproducering. Det är naturligtvis särskilt dystert för de fram- gångsrika bild— och formkonstnärerna eftersom priserna på deras verk ofta stiger oerhört kraftigt i andra och tredjehandsförsäljning. Bild- och formkonst är ju delvis en placerings— och spekulationsmarknad.

Bild— och formkonstnärer har, liksom flertalet andra fria konstnärer, en rad problem på skattesidan — bortsett från egenavgiften. Det gäller t.ex. taxeringsnämndernas som det synes kroniska misstro mot konstnärlig verksamhet och svårigheten för de utövande konstnärerna att övertyga myndigheterna att deras verksamhet inte är en hobby.

Vad som här är sagt om bild— och formkonstnärer gäller i än högre grad om konsthantverkare. Att döma av en visserligen något osäker enkät om konsthantverkares ekonomi, gjord av en grupp konsthantverkare själva, synes deras inkomster vara extremt låga. Det bekräftas av undersökning—

en som redovisats ovan. Deras omkostnader är ofta höga. De anger också själva att de är i en

sämre situation vad gäller stipendier och bidrag från t.ex. konstnärs- nämnden.

Författare och andra litterära yrkesutövare

Till denna grupp hör författare, översättare, dramatiker och ”fria” kul- turjournalister. De flesta är egenföretagare, men många kombinerar för- fattarskapet med ett annat yrke eller deltidsyrke. Det gäller främst fack- boksförfattarna men det är vanligt också bland skönlitterära författare.

De har ofta tillfälliga uppdrag. Ytterst få är fast anställda som ”författa- re” men däremot som journalist eller skribent. Antalet fackanslutna för- fattare och dramatiker 1988 var 2436; enligt FoB 85 var det emellertid 857 som huvudsakligen livnärde sig av sin konstnärliga verksamhet. För- fattarnas genomsnittsinkomster 85 låg väsentligt högre än bild— och formkonstnärer.

Också författarnas problem är att deras upphovsrättsliga inkomster (roy- alty) i allmänhet är för blygsamma för att leva på. De har dock lättare än flera andra fria konstnärsgrupper att bygga upp en dräglig privateko— nomi på hyggliga försäljningsframgångar samt en del jobb vid sidan av. Omkostnaderna för den konstnärliga verksamheten är förhållandevis lå- ga. De upphovsrättsliga ersättningarna kan flyta in under lång tid efter det att verket publicerats.

De samlade royaltyinkomster är som ovan angetts ca 150 milj.kr. till svenska författare. Biblioteksersättning uppgår till ca 64 milj.kr. och där- till kommer viss stipendiering etc.; sammantaget omkring 220 milj.kr.

Tonsättare

Tonsättare innefattar dels s.k. seriösa tonsättare, dels s.k. populäraukto- rer. Kategorigränserna är emellertid flytande. De är i allmänhet fria konstnärer men kan också vara anställda som t.ex. musiker. De seriösa tonsättarna har i allmänhet mycket låga upphovsrättsliga inkomster från sina verk, bland annat beroende på relativt låg spelfrekvens. Endast ett litet antal kvalificerade och erkända tonsättare. kanske 10-20 stycken, kan leva på sin tonsättarverksamhet — ehuru med mycket måttliga in- komster. Deras inkomster innefattar då inte bara direkta upphovsrättsli- ga ersättningar utan också stipendier, beställningsersättningar etc.

Populärauktorerna har naturligen en bättre situation och en del av dem tjänar stora pengar. De hävdar emellertid själva att de ofta har relativt oförmånliga kontrakt med skivbolagen som gör den största förtjänsten på en framgångsrik komposition. Det är populärauktorer som drar in stora pengar till STIM — liksom de populära författarna drar in stora pengar till biblioteksersättningen. Genom utjämningssystemen kommer medlen andra tonsättare och författare till godo.

De allra flesta tonsättare har emellertid också andra inkomster från

”musiklivet”, som musiker, lärare etc.

Omkostnader kan vara höga för instrument och notskrift. STIM ger emellertid service i dessa avseenden.

Musiker, dirigenter och sångare

De flesta är fast anställda men konkurrensen om jobben är betydande. Unga sångare — också mycket duktiga sådana — har svårt att få jobb. Konkurrensen om speltillfällen på frilansmarknaden är mycket hård. Musiker har också att räkna med en omfattande konkurrens från utlan— det vilket är ett stort problem inte minst för dirigenter och solister. De anser, med viss rätt, att arrangörer, orkestrar etc. föredrar utländska ar- tister, vilket i sin tur skulle vara en reflex av publiksmaken. Arbetsför- medlingen för musiker fungerar inte särskilt tillfredsställande.

Frilansmusiker har relativt hög arbetslöshet och tvingas dryga ut sina in- komster med stöd från a—kassa eller medverkan i beredskapsprojekt. Det gäller ofta musiker i dansband, jazzmusiker m.fl. Inkomsterna för dessa grupper är ofta förhållandevis låga. Frilansmusiker har ofta många tillfäl— Iighetsjobb, sannolikt inte sällan med blygsamma inkomster men ”svar- ta”. I synnerhet de seriösa jazzmusikerna — tillsammans ca 200—300 — har svårt att leva på sin konst. De känner sig också föga uppmärksammade av kulturråd och konstnärsnämnd.

Ett problem för vissa musiker — t.ex. stråkmusiker — är de mycket höga kostnaderna för instrument (flera hundratusentals kronor) samt den mycket långa utbildningstiden. Tillsammans innebär detta ofta avsevärda skulder som försämrar deras privatekonomi.

Skådespelare och andra scenkonstnärer

Deras situation påminner i vissa avseenden om musikernas men är i fle-

ra avseenden bättre. De flesta är tillsvidareanställda. De som är fria eller

arbetar i grupper har i allmänhet ofta sämre privatekonomi än de an- l ställda. Särskilt i Stockholm måste många få stöd från a—kassa och med- verka i beredskapsprojekt. Man kan också säga att i Stockholm möjlig- gör a—kassa och beredskapspengar ett mycket större teaterutbud än vad som kan finansieras ”normalt”, via publikintäkter och statliga/kommuna- la bidrag. Till skillnad från musikerna har skådespelarna ingen utländsk konkurrens och deras engagemangstider är i allmänhet längre än på mu- siksidan (även om de krympt). Läget för frilansande producenter, regis- sörer, scenografer etc. kan vara kärvt men de har i allmänhet möjlighe— ter att försörja sig på sitt yrke.

De fria dansarna och koreograferna har en mycket svår situation, med genomsnittligt mycket låga inkomster. Också erkända koreografer och dansare, med lång yrkeserfarenhet tjänar för lite för att kunna klara sig direkt på sina inkomster. Det sammanhänger naturligtvis med att publi— ken för fri dans är begränsad. De måste i många fall få stöd från a—kassa och beredskapspengar. Ändå blir deras årsinkomster ofta väsentligt un- der 100000 kr. Medverkan i mer populära musicals etc. ger större in- komster men också de är måttliga. Som exempel kan nämnas att en erfa— ren dansare för sin medverkan i 25 föreställningar i Cats tjänade 24400 kr.

Ett särskilt problem för dansare är att de måste sluta sin konstnärliga verksamhet vid 40—årsåldern. De fast anställda får pension men de fria dansarna — som dessutom tjänat mycket dåligt med pensionspoäng måste utbilda sig för något annat yrke.

Fotografer, filmare

! de olika undersökningar som presenterats i det föregående har inte fo— tografer och filmare särredovisats. Underlaget för att uttala sig om situa— tionen för dessa båda konstnärsgrupper är därför synnerligen bristfälligt.

Svenska Fotografernas Förbund har i en skrivelse till utredningen fram- hållit att vad som sagts om bildkonstnärernas särskilt utsatta situation också gäller fotograferna. Utifrån kunskapen om att ett litet antal foto- grafer har goda inkomster dras ofta slutsatsen att fotografer har en gyn- nad situation, vilket förbundet anser vara helt fel. Flertalet fotografer har en mycket pressad ekonomisk situation, särskilt de som arbetar med fri fotografi. Dessa fotografer saknar framför allt kanaler att nå ut till sin publik.

Antalet medlemmar i Svenska Fotografernas Förbund var i slutet av 1988 949 st. Det innebär att en enkätundersökning som Fotograficen- trum nyligen gjort får anses vara förhållandevis representativ. Av de 513 fotografer som svarat på enkäten var drygt hälften frilansare, resten an— ställda eller studerande.

De frilansande fotografernas inkomstförhållanden är synnerligen varie- rande. En sammanställning av ett urval fotografföretags räkenskaper 1988 visar att rörelseresultatet kan skifta från 3700 kr. till 155300 kr. Alltså ett genomsnitt på drygt 79000 kr. som dessutom är belagt med

moms.

Förbundet har beräknat att staten varje år får in 600 milj.kr. i moms på fotografi och frågar sig vad fotograferna får tillbaka.

De fria filmarna har bildat en egen organisation inom KLYS — Oberoen- de Filmares Förbund (OFF) — med drygt 200 medlemmar 1988. De fria filmarna arbetar med egen utrustning och genomför egna dokumentär-, dramadokumentär— eller barnfilmsprojekt. OFF bildades 1984 som en avknoppning ur Teaterförbundets filmavdelning. Anledningen var främst regelsystemen för att få produktionsbidrag från filminstitutet och upp- drag från Sveriges Radio. Regelsystemen förutsätter att filmaren är verk- sam som bolag eller firma. På kort tid bildades en rad bolag.

De fria filmarna får ägna mycken tid åt att skaffa finansiärer. Under pro- duktionstiden lever de i mycket knappa omständigheter. När filmen är färdig, går en stor del av intäkterna åt att betala lån och ställa garantier. Filmen ger inkomster under starkt begränsad tid och även om filmarens eget netto då skulle bli jämförelsevis gott, väntar därefter på nytt år med knappa inkomster medan en ny filmidé realiseras. De fria filmarnas si-

tuation liknar i övrigt fotografernas. Deras marknad är emellertid syn- nerligen expansiv.

5 Principiella överväganden

De förslag och idéer som presenteras i detta betänkande bygger på de principiella överväganden som berörts i det föregående och som kan sammanfattas enligt följande.

1. Jag har lagt stor vikt vid insatser som kan förbättra arbetssituatio- nen för konstnärerna och öka efterfrågan på deras konstnärliga arbete. Med nödvändighet måste det röra sig om relativt begränsade insatser som dock kan ha stor betydelse. Det gäller särskilt på de smala under- försörjda områdena. Det är därvid några konstnärskategorier som jag särskilt vill fästa uppmärksamheten på: koreografer och dansare samt bild— och formkonstnärer, i synnerhet konsthantverkare och fotografer.

Det betyder, konkret, att jag betonar betydelsen av de sysselsättnings- främjande insatser som behandlas i nästa kapitel. Arbetsmarknads— och regionalpolitiken är i sammanhanget av stor betydelse. Jag anser det emellertid angeläget att söka minska vissa konstnärskategoriers alltför stora beroende av a—kassa och beredskapsstöd och har därför föreslagit såväl ökat produktionsstöd som åtgärder för att säkra en dräglig inkomst för kvalificerade konstnärer (inkomstgarantier). Efterfrågestimulerande insatser är likaså mycket viktiga, t.ex. insatser för ökad konstbildning, kulturinsatser i arbetslivet etc. I många fall har den korta utredningsti- den omöjliggjort närmare analyser och utformning av konkreta förslag. Jag har därvid pekat på möjligheter för vidare utredning eller beredning t.ex. av statens kulturråd.

Konstnärernas ersättning för sina arbeten är betingade av marknaden och de avtal som konstnärerna lyckats uppnå med arbetsgivare eller för- läggare eller konstköpare. De upphovsrättsliga ersättningarna är basera- de på lagstiftning. Upphovsrättsliga frågor är föremål för en särskild ut- redning — upphovsrättskommittén — men jag tar likväl upp vissa frågor.

Konstnärernas skatter är i sammanhanget av självklart stor betydelse. Konstnärerna har odiskutabelt vissa speciella skatteproblem som måste undanröjas. Det är också enligt min mening möjligt att göra utan att ska- pa betänkliga skattepolitiska prejudikat eller framtvinga regelstörande undantag. Skattepolitiken skall underlätta konstnärernas verksamhet, in- te motverka den. Mina förslag i dessa avseenden har tidigare redovisats till regeringen i en skrivelse i december 1989. Vissa av de synpunkter som däri framfördes har tillgodosetts i den skatteproposition som rege— ringen nyligen överlämnat till riksdagen. Andra förslag som jag framför- de i skrivelsen har emellertid inte berörts i den nu aktuella propositio- nen. De tas därför upp till förnyad presentation.

Jag tar också upp konstnärernas bidrag och ersättningar och föreslår vis- sa förstärkningar, framför allt vad gäller inkomstgarantier.

Jag vill i detta sammanhang understryka kommunernas och landstingens stora betydelse vad gäller att underlätta och slöjda konstnärers verksam- het. Det gäller givetvis inte bara satsningar på teater— och musikverk— samhet utan också kommunernas konstköp, stöd till ateljeer etc. För bild— och formkonstnärer skulle t.ex. kommunalt stöd till utställnings- verksamhet vara av stor betydelse (genom tillhandahållande av kommu- nalt icke vinst—drivande galleri eller liknande). Den kommunala kultur— politiken är alltså viktig men berörs ändå mycket litet i detta betänkande som främst sysslar med statliga åtaganden och lagstiftning.

2. En andra huvudsynpunkt är en betoning av kvalitetskraven i den allmänna kulturpolitiken. Jag vill i sammanhanget erinra om att Europa- rådets utvärdering av den svenska kulturpolitiken — som ju i sina huvud— drag var starkt uppskattande av de gjorda insatserna - här hade en del kritiska synpunkter. Granskarna menade att staten som huvudfinansiär av åtskillig kultur intog en alltför passiv och tystlåten hållning i förhål- lande till de konstnärliga prestationerna.

De statliga ”kulturbyråkraterna” är, menade granskarna, alltför rädda för att lägga sig i konstnärliga bedömningar och ställa hårdare kvalitets— krav. ”Kanske är det en överdrift att påstå att kvalitet var tabubelagt men det var inte lätt att hålla meningsutbytcn om detta ämne vid liv vid våra besök i olika delar av landet", skriver utredarna. Alltför mycket av granskning och urval är lämnade till konstnärerna själva som förmedlar beställningar till andra konstnärer. Mer av dialog och något större krav på redovisning av vad som åstadkommes av stödpengarna vore rimligt, menade utredarna,

Jag vill inte göra utredarnas bedömning i alla avseenden till men deras huvudintryck bekräftas av de analyser och samtal jag haft. Också många konstnärer är kritiska mot vad de uppfattar som brist på på kvalitets- krav. Samtidigt är naturligtvis avvägningen av bidrag och stöd — både till institutioner och enskilda — en mycket grannlaga fråga. Enligt min me- ning bör man emellertid ge en ökad tyngd just åt kraven på kvalitet. Det får betydelse bland annat för stipendieprogrammens utformning och i valet mellan att ge många konstnärer ett litet belopp eller ett färre antal ett mera rejält stöd. Dialogkravet får betydelse bland annat för organisa-

tionen av författarfonden och konstnärsnämnden. En balans mellan olika

krav måste eftersträvas.

3. Den tredje huvudsynpunkten är en stark betoning av det internatio— nella perspektivet på konstlivet och behovet av ett intensivt kulturutbyte. Givande och tagande är självklara förutsättningar för ett levande kultur- liv. Skall kulturlivet ha kvalitet måste det kunna jämföras och hävda sig också internationellt — ungefär som forskning. Svenska konstnärer, alla kategorier, måste ha möjlighet att utbilda sig och exponera sin konst utomlands. Det svenska kulturlivet måste få chansen att förnyas och sti— muleras av utländska gästspel och besök.

Detta är självklart på vissa områden. Ingen skulle kunna föreställa sig en bokmarknad utan översättningslitteratur. Men på andra områden är det i praktiken inte så självklart med lika systematiskt kulturutbyte med om- världen.

Europarådets granskare tyckte sig finna en insulär hållning inte minst på bildkonstens område. Man talade till och med om en "stängd konst- närlig marknad”. Man pekade också på att Sverige som ett öppet land ändå inte lyckas dra till sig det bästa inom europeisk scenkonst. Det finns menade granskarna en viss brist på kontakt med andra länders ar— tister och konstnärliga utbud. Det är också svårt för enskilda konstnärer att finansiera utlandsvistelser för konstnärlig utveckling. Till alla andra finansiella bekymmer kommer en ofta nog synneuligen njugg hållning från skattemyndigheterna.

Enligt min mening är det av största betydelse att bryta detta mönster och öppna Sverige mer mot omvärldens kulturella liv. Det är viktigt för den enskilde konstnären likaväl som för det svenska kulturlivets allmänna kvalitet och stimulans. Frigörelsen i Öst- och Centraleuropa samt den fortgående europeiska integrationen är också viktiga argument för ett ökat kulturutbyte. Men perspektivet får inte göra halt vid Europa. Det är också viktigt med kontakter med kulturerna i tredje världen.

Jag vill i detta sammanhang påminna om beslutet av samordningskom— mittén för FN:s kulturårtionde att göra det mångkulturella samhället till ett svenskt tema under detta ”kulturdecennium". Innebörden har redo- visats i kapitel 2. Sverige är ett mångkulturellt samhälle men invandrar— nas delaktighet i det svenska kulturlivet är förhållandevis liten. Det gäl—

ler såväl konstnärlig verksamhet som det publika intresset. Jag anser det av största betydelse att på olika sätt söka bryta detta mönster och lägger därför fram särskilda förslag vad gäller stimulans för konstnärer som in—

vandrat till Sverige.

Jag har i det föregående redovisat vissa EG—förslag på kulturområdet. Som framgår är EG:s kulturpolitik i dag vag och inriktas i första hand på media och utbildningsområdet, vilket givetvis kan få en långsiktig be- tydelse för kulturell konsumtion och kommunikation.

Om konstnärer utan gränshinder kommer att kunna vara verksamma i hela EG eller i en möjlig vidare europeisk enhet, innebär detta inte att bindningen till språk och nation försvinner. Det är dessa djupare liggan- de gränser som är förutsättningen för den kulturella mångfald som alla är överens om att Europa måste slå vakt om och som av många anses som själva huvudkriteriet för europeisk kultur. En övergripande samord- ning kan då te sig som en mycket problematisk metod att stimulera konstnärlig kreativitet. Det finns knappast heller några sådana ambitio-

ner.

Däremot är det möjligt att den ovan refererade EG—rapporten med sina förslag om bland annat en kulturfond av anseenlig storlek kan komma att förverkligas. Det skulle kunna leda till en mer aktivistisk kulturpoli- tik inom gemenskapens ra. Oavsett hur det blir med den saken är det uppenbart att det finns ett starkt svenskt intresse att så långt som möjligt delta i den europeiska kulturlivet. Det är av yttersta vikt, både för den enskilde konstnären och för kulturpolitiken i stort och det blir givetvis än mer accentuerat om förslagen om olika europeiska kulturcentra blir förverkligade.

! ett integrerat Europa kommer möjligen konkurrensen mellan de mest framgångsrika konstnärerna på alla områden att bli härdare. Några kom- mer att kunna erövra en bred europeisk marknad, men de allra flesta blir säkerligen liksom tidigare hänvisade till sina resp. regionala kultur- kretsar. Differenserna — eller om man ser svart: utslagningsmekanismer— na — kommer sannolikt att framträda tydligare på denna större marknad, vilket torde innebära att behovet av stöd till konstnärer som inte har kommersiell framgång ingalunda kommer att minska.

Vilken betydelse en ”harmonisering” av sociallagstiftning och arbets- marknad kommer att få i EG — och för oss vid en eventuell anslutning — är i dag svårt att bedöma och det är ju en osäkerhet som gäller för alla samhällssektorer. Men kulturlivet — och konstnärernas situation — är utan

tvivel en speciellt känslig sektor som måste ägnas uppmärksamhet i fort— satta europeiska förhandlingar.

Sysselsättningsfrämjande åtgärder

5.1. Kulturpolitikens inriktning

( Riktlinjerna för kulturpolitiken som de beslutats vid olika riksmöten är utredningens självklara utgångspunkt. De grundläggande målen är att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna fri- het skall kunna utnyttjas, främja kulturell och konstnärlig förnyelse, mot- verka kommersialismens negativa verkningar samt att värna den kultu- rella identiten. Stöd till konstnärligt skapande är en del av denna politik. Utredningen Konstnärerna i Samhället (SOU.1975:14) drog upp riktlin— jerna. De principiella uttalanden som gjordes där har sedermera bekräf- tats av en rad riksdagar. Utredningen underströk betydelsen av att främ- ja det fria skapande konstnärliga arbetet. Utredningen framhöll att de främsta möjligheterna att förbättra konstnärernas utkomstmöjligheter ”ligger i att öka förusättningarna för att anlita konstnärerna och använda deras verk och andra insatser och därmed tillmötesgå behov hos samhäl- le och individer. Det gäller såväl konstnärernas traditionella arbetsupp- gifter och arbetsområden som nya". Utredningen framhöll vidare att "konstnärerna måste ersättas bättre än hittills för utnyttjande av deras verk och insatser”. Jag delar dessa synpunkter men det kommer emeller- tid alltid att även behövas ett direkt stöd under kortare och längre perio- der.

Konstnären — boheme, företagare eller tillsvidareanställd?

Vår syn på konstnären är fortfarande präglat av den konstssyn som växte fram under 1800—talet. Konstnären stod eller ville stå utanför det borger- liga samhället men var samtidigt beroende av det. Det fria konstnärliga

livet stod i skarp kontrast till det disciplinerade arbetsliv som efter hand dominerade hela den industriella civilisationen. Den professionella konstnären livnärde sig på den borgerlighet han samtidigt föraktade eller stod främmande inför. Konflikten mellan konst och samhälle, ”ande och verklighet” är därför också ett viktigt tema i bildkonst, litteratur och tea- ter alltsedan början av 1800—talet. Publikens fördömanden och motstånd blev en del av den konstnärliga utvecklingen men präglade också bilden av konstnären och konstnärernas egenuppfattning. Den estetiska moder- nismen har ständigt sprängt och vidgat de konstnärliga uttrycksmedlen. Den bildade publik som var konstnärens marknad accepterade, gradvis, nya konstnärliga uttrycksformer och konstnärsskapets utanförstående.

Vad som är konst bestämmes av konstnärerna själva och deras bedömare och publik i ett symbiotiskt växelspel. Konstnärer har ett naturligt ambi- valent förhållande till den marknad och den efterfrågan som i så hög grad bestämmer vad som ”är konst” och som också i så hög grad avgör konstnärernas ekonomiska villkor. För konstnären gäller verkligen att man biter den hand som föder en, och det kan gälla den privata spon- sorn, konstköparen, den borgerliga teaterpubliken eller kulturbyråkraten. Konsten måste hela tiden skapa ett avstånd mellan sin egen verksamhet och den marknad som är dess förutsättning.

Men samtidigt måste konstnären slå sig fram på marknaden, nå fram till publiken, bli erkänd och tjäna pengar. Den fria konstnären är därmed även en företagare i den meningen att han faktiskt är intresserad av att tjäna pengar på sin verksamhet.

Konstens marknader har förändrats, i takt med samhällets tekniska och sociala omvandling. Nya medier har skapat nya möjligheter. Kulturindu- strin har, som vi visat i det föregående, vuxit sig stark. Som vi pekat på i det inledande avsnittet Ökar upplevelse- eller fantasikonsumtionen kraf— tigt. Det gäller också efterfrågan på konstkultur. Aldrig förr har så stor andel av befolkningen på ett eller annat sätt kommit i kontakt med olika kulturyttringar. Intresset för egenverksamhet, amatörkultur, ökar och att döma av ungdomens preferenser vad gäller utbildning finns det många ungdomar som helst av allt skulle vilja ägna sig åt skapande verksamhet.

Kulturmarknaderna är stora marknader där konst— och populärkulturen ibland griper in i varandra. Populärkulturen har blivit en del av samhäl- lets livssul och symboler. ”I själva hjärtat av vårt samhälle lever masskul-

turen sitt mångskiftande, pulserande liv, ingen undkommer den, alla tvingas skapa sin mening ur den", skriver författaren Göran Greider (DN 9 april 1990). Det måste finnas ett nödvändigt gap till vad som lika diffust kallas för ”seriös kultur" eller ”finkultur”, ett gap som definieras olika i olika tider. Konstnären kämpar hela tiden för att upprätthålla detta gap men låter sig också påverkas eller till och med utnyttjar popu- lärkulturens bilder eller språk.

Kulturpolitiken syftar till att förhindra att den seriösa kulturen slukas av populärkulturen eller går under på den hårda marknaden. Politiken syf- tar såväl till att stimulera och bredda efterfrågan som att ge konstnärerna drägliga arbetsförutsättningar. En viktig utgångspunkt är då att samhället måste stödja sådan konstnärlig verksamhet som för egen kraft skulle ha mycket svårt att överleva på marknaden. Många konstnärliga uttrycksfor— mer är och kommer att förbli smala. Vi vill inte låta enbart marknaden avgöra vad som skall produceras och vilka konstnärer som skall ha chansen. Kombinationen av marknad och stöd är nödvändig. Kultureko— nomin måste vara en blandekonomi.

Populärkulturen och finkulturen är delvis beroende av varandra. Artister och institutioner som subventioneras av det allmänna inom finkulturen utnyttjas också av populärkulturen. Omvänt gäller att populärkulturen kan bidra till finkulturen, genom att ge arbetstillfällen och vidga mark- naden. Populärmusiken bidrar till de seriösa tonsättarnas inkomster. Po— pulärförfattarna stödjer via biblioteksersättningen de författare vars böcker går i små upplagor.

Principen att stödja sådant som annars inte skulle överleva kan inte till- lämpas hur långt som helst. Alla som producerar konst utan publikt eller kritikermässigt gensvar är inte missförstådda genier som kommer att uppskattas av en tacksam eftervärld. Konstnärsstödet kan ses som ett sorts forskningsstöd och man måste vara generös och beredd att ta ris— ker. Tusen blommor måste få blomma. Likväl måste till sist stödet, såväl till individer som till institutioner, brytas mot andra perspektiv. Det mås— te ske en kvalitetsbedömning, ett kritikerperspektiv. Det måste finnas nå- got slags publikgensvar, ett intresse. Och det måste ske en avvägning mot andra angelägna behov inom kulturområdet.

Det offentliga stödets betydelse växlar på olika marknader. För vissa om- råden är det allmänna stödet helt oundgängligt om verksamheten över

huvud taget skall överleva. Det gäller t.ex. opera eller symfoniorkestrar. Också seriös teater eller dans skulle ha mycket svårt att klara sig utan subventioner. På andra områden är det allmänna stödet förvisso viktigt men inte avgörande. Bokmarknaden i Sverige omsätter t.ex. ca 2 miljar- der kronor per år, skolböcker ej inräknade. Författarnas royalties uppgår till ca 150 miljoner kronor. Det statliga stödet till författarna — främst bi- blioteksersättningen — uppgår till ca 67 milj.kr. och litteraturstödet till närmare 36 milj.kr. Det är en icke oväsentlig inkomst vid sidan av de samlade r0yaltyinkomsterna men inte avgörande för hela skönlitteratu-

rens existens.

Bildkonstmarknaden omsätter kanske 1,5 miljarder per år. Det är emel- lertid med all säkerhet en liten andel av detta som går direkt till konst- närerna. Statens samlade utgifter för direkt stöd till bild— och formkonst- närer uppgår till ca 50 milj.kr. Det är viktigt men för den enskilde konstnären är likväl inkomsterna från försäljning den viktigaste inkomst- källan.

Det är viktigt att påminna sig att det allmänna intresset för kultur och konst i olika former inte bara är en funktion av kulturpolitiken. Andra faktorer spelar en lika viktig roll. Värderingsförändringar och förskjut- ningar i livsstil och konsumtion låter sig inte styras. Den allmänna eko- nomiska och sociala utvecklingen spelar stor roll.

80—talet har varit ett bra decennium för bildkonsten. Men bildkonst- marknadens kraftiga expansion har inte bara samband med den statliga kulturpolitiken utan än mer med den allmänna ekonomiska utveckling— en, de internationella konstmarknadernas expansion, skatteregler, den

ökande vinstnivån osv.

Det växande musikintreset har säkert påverkats av bättre musikundervis— ning men den avgörande faktorn är naturligtvis framväxten av den jätte- lika internationella musikindustrin och de nya medier som möjliggör dess marknadsföring.

De kärva ekonomiska tider som nu skymtar och inte minst kommuneras finansiella problem kan komma att gå ut över kulturlivet. Hushållens all- männa ekonomiska läge har också stor betydelse. "Har vi råd med kul- tur?” är den fråga som inte bara politiker utan också barnfamiljer ställer sig. Till de viktiga faktorerna hör vidare avvägningen mellan fritid och

arbetstid och hur enskilda, institutioner och företag värderar konstnärligt skapande och kultur.

Om t.ex. företagen skulle tillämpa en l—procentregel för konstnärlig ut— smyckning i sina hus och anläggningar skulle det naturligtvis ha den största betydelse för bild— och formkonst och konsthantverk. Om de sto- ra folkrörelserna satsade aktivt på bildkonst, musik och teaterköp skulle det ha stor genomslagskraft. Kommunerna skulle också kunna ge de var- dagsnära offentliga byggnaderna en helt annan estetisk utformning och skapa samhällen där konstnärlig verksamhet och utsmyckning är en del av vardagen.

Det finns också ett mycket direkt samband mellan å ena sidan forsk- ning/utbildning och det konstnärliga livet. Universiteten och högskolorna skulle kunna vara naturliga centra också för konstnärlig verksamhet. De skulle på olika sätt kunna uppmuntra de studerandes egenaktiviteter och också — som sker i många andra länder — ge estetisk utbildning större plats i undervisningen. Skolan skulle kunna göra mycket mer än nu. Allt detta skulle dels främja det allmänna intresset för konst, dels också ge sysselsättning och stimulans åt aktiva konstnärer.

Även om efterfrågan på konst och kulturella verksamheter har ökat har

antalet konstnärer ökat än mer. Det kommer alltid finnas fler människor som vill ägna sig åt konstnärlig verksamhet än vad marknaden kan svälja och det gäller också med ett omfattande offentligt och privat stöd. Det stora intresset bland ungdomar för konstnärlig och skapande verksamhet som dokumenterats i det föregående är på många sätt en positiv företeel- se, både för samhället i stort och den enskilde. Men många av de som verkligen vill försörja sig på sin konstnärliga verksamhet måste räkna med att konkurrensen är hård och livsinkomsten låg.

I det stora hela gäller att konstnärerna — undantagandes de stora och er— kända namnen — har en svag ställning på marknaderna och särskilt i för- hållande till industrins olika entreprenörer: förläggare, producenter, gal- lerister, kritiker etc. etc. Ersättningen till fria konstnärer är ofta låg. Många konstnärer har som framgår av kapitel 4 mycket låga inkomster. Det är visserligen möjligt att de i verkligheten inte är fullt så låga efter- som en del konstnärlig försäljning uppenbarligen sker på en svart mark- nad utan uppgifter till skattemyndigheten. Men endast de verkligt fram—

i en eller annan form.

Konstnärna är i ett underläge för att de är så engagerade i sin konstnär- liga verksamhet och i sitt behov att uttrycka sig att de är beredda att säl- ja också till låga priser. Det är svårt för fackliga aktioner att ändra på detta förhållande. Detta gäller särskilt de fria konstnärerna, där också in- komstgapet mellan den framgångsrike och den mindre framgångsrike blir mycket stort. — Läget är delvis ett annat vad gäller de konstnärsgrup— per som arbetar i kollektiv och som är anställda. De har onekligen en ekonomiskt säkrare tillvaro. De kan utöva ett mer sedvanligt fackligt in- flytande och reglera sina arbetsförhållanden.

Även med ökade insatser från samhällets sida för att främja efterfrågan på konst och för att underlätta ”produktionen” kommer det alltid behö- vas också ett direkt stöd till konstnärerna. Det gäller unga konstnärer som måste få chansen att etablera sig. Det gäller konstnärer som under några år måste få chansen att hundraprocentigt få arbeta med sitt ska- pande. Det gäller resor, projekt, ateljéer etc.

Vissa förbättringar kan göras och denna utredning lägger fram en del förslag i den riktningen. Det är dock realistiskt att räkna med att ett stort antal fria konstnärer — författare, bild— och formkonstnärer, kompositö— rer — kommer ha betydande svårigheter att klara sig på sina konstnärliga inkomster. Det kommer också att finnas arbetslösa skådespelare, musi- ker, mimare och dansare, särskilt i storstäderna. Man måste räkna med att många konstnärer eller personer som vill vara konstnärer för att överleva måste ha andra inkomstkällor vid sidan av den direkta konst- närliga verksamheten. Angränsande marknader kan också öka bland an— nat genom de moderna mediernas expansion och genom en politik som systematiskt söker vidga konstnärernas arbetsmarknad. Det har varit den grundläggande principen bakom AMS ansträngningar på detta område och de kommer att bli viktiga också för framtiden.

6.1. Inledning

Arbetsmarknadsverkets statistik bekräftar den höga arbetslösheten bland konstnärer. Samtidigt noteras att antalet på kulturområdet sysselsatta är väsentligt högre än tidigare. Till bilden hör att statistiken bara redovisar sådan sysselsättning som är mätbar. Det man brukar lyfta fram är den kraftigt ökade efterfrågan under 1980—talet på kontantstöd från de tea- teranställdas och musikernas arbetslöshetskassor. Flera av de konstnärs- kategorier som utredningen skall behandla har emellertid en icke mätbar undersysselsättning. Upphovsmännen bland konstnärerna, dvs. författare, bild— och formkonstnärer, koreografer, tonsättare m.fl. har egentligen hur mycket arbete som helst men brukar säga att de i stället är upp- drags/inkomstlösa. De inkomster som går att få räcker inte till för alla

som vill vara yrkesmässigt konstnärligt verksamma.

En vanlig förklaring till läget på konstnärernas arbetsmarknad brukar vara att anslagen från stat, landsting och kommun har sjunkit eller ur- holkats. Så är emellertid inte fallet. Anslagen har, med få undantag, ökat i fasta priser sedan början av 70—talet. Trots betydande insatser både för att främja efterfrågan på konst och öka antalet sysselsättningstillfällen finns det flera individer som vill vara aktiva konstnärer än vad ”markna— den" efterfrågar.

[ det här kapitlet redovisas inledningsvis gällande arbetsmarknadspolitis- ka insatser, den nya regionalpolitiken, främjandeorganisationerna m.m. Utredningen behandlar därefter vad som kan göras för att främja syssel- sättningen. Som påpekats tidigare har hela kulturpolitiken betydelse här- vidlag. Vad som här behandlas är med nödvändighet vissa begränsade aspekter, framför allt vad gäller arbets— och regionalpolitiken. Jag vill i

sammanhanget understryka kommunernas och landstingens betydelse vad gäller kulturlivets utveckling och konstnärernas sysselsättning.

Mot den bakgrunden är det angeläget med en samordnad kraftsamling för att stimulera efterfrågan på konstnärlig verksamhet, vidga deltagan- det i kulturlivet, öka antalet arbetstillfällen och höja nivån på de dispo— nibla inkomsterna.

6.2. Arbetsmarknadspolitiska insatser

6.2.1. Syften och omfattning

I den tidigare nämnda svenska rapporten till Europarådet beskrivs ar- betsmarknadspolitiken på kulturområdet relativt utförligt. Här följer en

sammanfattning.

Arbetsmarknadspolitiken i Sverige är väl utvecklad. Grunden utgörs av arbetsförmedlingen. Målet är att snabbt och effektivt förmedla lediga platser så att arbetsgivarna får den arbetskraft de behöver och de arbets- sökande sysselsättning som passar deras kvalifikationer och önskemål. Sysselsättningsskapande åtgärder skall användas för att komplettera och påverka efterfrågan. Kontantstöd skall komma i sista hand.

Detta synsätt gäller även kulturarbetsmarknaden som är en del av den totala arbetsmarknaden. En utgångspunkt för arbetsmarknadspolitiska insatser på kulturområdet är att dessa skall komplettera kulturpolitiska åtgärder.

Arbetsmarknadsverket har ansvaret för de arbetsmarknadspolitiska insat- serna och sysselsätter 10000 årsarbetare på central, regional och lokal nivå. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) är det centrala organet och detta även inom kulturområdet. Särskilda kulturarbetsförmedlingar finns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Örebro. Dessa sysselsätter sam- manlagt ca 60 personer.

På grundval av ett riksdagsbeslut 1986 beslutade arbetsmarknadsverket om ett arbetsmarknadspolitiskt program för kulturområdet. Det genom- förs i etapper och syftar till att

* minska arbetslösheten bland konstnärerna, * öka kulturarbetsförmedlingens service till kunderna,

* anpassa de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för konstnärernas be- hov.

En kulturarbetsdelegation med representanter för konstnärernas och kul- turarbetsgivarnas organisationer samt kulturrådet är knuten till arbets— marknadsverket. Delegationen anger mål och riktlinjer och fördelar de resurser som står till förfogande.

Kostnaderna för de arbetsmarknadspolitiska insatserna på kulturområdet är betydande. Budgetåret 1988/89 uppgick de till 198,4 milj.kr., med föl- jande fördelning:

Kulturarbetsförmedling 16,3 AMU 15,0 Beredskapsarbeten 52,4 Kontantstöd 1_1_41,_7_ Summa 198,4

[ löpande priser innebär detta en Ökning med 12,2 milj.kr. sedan budget- året 1987/88 och med l68,5 milj.kr. sedan 1980/81. Enbart kontantstödet har ökat med 98,7 milj.kr. sedan 1980/8].

6.2.2. Platsförmedling

Antalet konstnärer, som efterfrågar kulturarbetsförmedlingens service, har ökat kraftigt sedan 1979/80. Det gäller både individuellt sökande och

grupper.

Den dominerande uppgiften vid de fem kulturarbetsförmedlingarna är förmedling av anställningar och uppdrag.

AMS svarar också för förmedlingsverksamheten vid de så kallade cen— trumbildningarna, till vilka arbetsförmedlare är knutna. Detta förekom- mer vid lO centrumbildningar i landet. Centrumbildningarna är konstnä- rernas egna organisationer och beskrivs närmare i ett senare avsnitt.

Vid sidan av AMS kulturarbetarförmedling arbetar fyra organisationsför- medlingar som med AMS tillstånd mot avgift sammanför arrangörer med enskilda artister, musiker och grupper med eget program — så kal- lad programförmedling. Därutöver finns det tre vinstsyftande förmed- lingar som bedrivs i enskild regi med tillstånd från AMS.

Dessa organisationsförmedlingar och enskilda förmedlingar finansierar sin verksamhet genom att ta ut provision baserad på gagesumman av uppdragsgivarna. Ett högsta tak för provisionens storlek bestäms av AMS.

Det krävs särskilt tillstånd från AMS för att bedriva förmedlingsverksam- het mot avgift. AMS kulturarbetsförmedling är kostnadsfri men avgifter har sedan hösten 1988 tagits ut inom programförmedlingen för vissa grupper på det kommersiella området. Det gäller t.ex. dansorkestrar, en- tertainers.

Platsförmedlarna vid kulturarbetsförmedlingen har till uppgift att för- medla såväl kortare uppdrag som mer varaktiga arbeten. Programför- medlingen är den mest förekommande typen av förmedling.

Även konstnärer med mer eller mindre fasta anställningar, till exempel vid teatrar och orkestrar, har ofta tillfälliga uppdrag vid sidan om det or- dinarie arbetet. De behöver därmed förmedlingshjälp, i likhet med dem som regelmässigt försörjer sig på tillfälliga uppdrag. Konstnärerna kan alltså vara ständigt arbetssökande och i behov av förmedlingsservice. Det är detta förhållande som kan ha påverkat arbetslöshetsstatistiken och gjort att den inte är direkt jämförbar med annan motsvarande statistik.

6.2.3 Arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten m.m.

Arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten på kulturområdet skall komplettera kulturpolitiska insatser.

* Arbetsmarknadsutbildningen syftar till att under perioder av arbetslös- het och undersysselsättning upprätthålla och utveckla konstnärernas yr- keskunnande och därmed skapa förutsättningar för försörjning. Utbild- ningen är gratis och den som deltar får utbildningsbidrag. Utbildningen kan anpassas efter marknadens och individens behov och sträcker sig

vanligen över 2—20 veckor. Berörda högskolor deltar ofta i uppläggning— en och genomförandet av kurserna. Hittills har ett 50—tal olika kurstyper genomförts.

Sedan 1979 har inemot 3000 kulturarbetare fått arbetsmarknadsutbild- ning, varav 1 000 under 1987/88. 10 milj.kr. var då avsatt för ändamålet, ett belopp som 1988/89 har ökat till 15 milj.kr. De sceniskt verksamma kulturarbetarna har fått allt längre och allt tätare arbetslöshetsperioder.

* Beredskapsarbeten för konstnärer används för att skapa behov av konstnärernas tjänster eller ”produkter” och därmed vidga arbetsmark- naden. För den enskilde konstnären är målet att denna efter genomfört beredskapsarbete skall ha bättre utgångsläge på arbetsmarknaden än tidi— gare och ökade försörjningsmöjligheter inom sitt yrke. Kulturarbetsför- medlingens uppgift är att stimulera projekt och arbeten som inte skulle komma till stånd, om inte beredskapspengar hade varit tillgängliga. Ett beredskapsarbete sträcker sig i allmänhet över en tidsperiod på sex må- nader men kan förlängas. Som exempel på beredskapsarbeten kan näm- nas:

— arbete som musiker inom sjukvården,

— komplettering av en fast musik— eller teatergrupp med ytterligare medarbetare,

— arbete med barn i skola, daghem och fritidshem.

De nämnda exemplen innebär också en satsning på nya publikgrupper. Inom bild— och formområdet har ett stort antal konstnärliga utsmyck- ningar kommit till som beredskapsarbeten.

Volymen på beredskapsarbeten inom kultursektorn har under de senaste tio åren ökat kraftigt 1980/8] uppgick de endast till 5 milj. 1987/88 var beloppet 47 milj.kr., vilket motsvarar 500 årsarbeten. 1988/89 uppgick kostnaden för beredskapsarbeten på kulturområdet till 52,4 milj.kr.

Yrkesträning

På initiativ av Teaterförbundet och AMS startades 1987 en försöksverk- samhet med yrkesträning för skådespelare. Skådespelarna skall få chans att underhålla sina färdigheter under tider av arbetslöshet.

Pool verksamhet

1 Stockholm pågår försök med s.k. teaterpoolverksamhet. Skådespelarna är anställda av AMS och placerade i poolen tills de får arbete. Under anställningen får de på olika sätt aktivt söka arbete. En motsvarande dansarpool förbereds för närvarande.

Kontantstöd vid arbetslöshet

Vid arbetslöshet utgår kontant arbetslöshetsersättning. Sammanlagt utbe- talades 1988/89 ll4,7 milj.kr. i kontantstöd till kulturarbetare.

6.3. Regionalpolitiska insatser

6.3.1. Proposition 1989/90:76 Regionalpolitik inför 90-talet

Under senare år har intresset för sambanden mellan kultur och samhälls- utveckling ökat även i Sverige. Detta kommer bl.a. till uttryck i rege- ringens proposition l989/90:76 Regionalpolitik inför 90—talet.

Länsstyrelserna bör, enligt propositionen, ges möjligheter att delta i fi- nansieringen av kultursatsningar med medel ur anslaget för regionala ut- vecklingsinsatser. Kulturinsatser bedöms ha stor betydelse för att skapa regional utveckling bl.a. genom att effekterna av ett rikt kulturutbud kan påverka människors val av bostadsort och skapa ett samhällsklimat som kan häva stagnation och tillbakagång. Tillgången till ett aktivt kulturut- bud i form av t.ex. teater, dans och musik är viktigt för hur den egna or- ten och regionen uppfattas. Möjligheterna att själva delta i kulturverk- samheter eller ett föreningsliv med kulturinriktning är av stor betydelse

för många människor. Den yttre miljöns kulturkvaliteter är viktiga för hur en stad eller ett landskap upplevs.

Kulturfrågorna hör därmed till den infrastruktur i vid mening, som av- gör frågor om utveckling och dynamik och som bidrar till att skapa ett samhällsklimat som kan häva stagnation och tillbakagång.

Regionalpolitiken bör alltmer inriktas på att se till de samlade förutsätt— ningarna för regional utveckling. Därför har det också varit naturligt att vidga möjligheterna att påverka den utvecklingen genom kulturpolitiska insatser.

Enligt propositionen finns det nu skäl att ytterligare bygga ut satsningar- na inom kulturområdet för att stärka regional utveckling och regional identitet.

Förutsättningarna för effekter av satsningar inom kulturlivet är gynnsam- ma, inte minst därför att den statliga kulturpolitiken sedan länge i hög grad varit inriktad på att främja ett vitalt kulturliv i hela landet. Stora ansträngningar har gjorts för att tillsammans med landsting och kommu- ner bygga upp ett nät av professionellt drivna teater—, musik-, biblio— teks— och museiinstitutioner i länen. Stödet till dessa institutioner uppgår för närvarande (budgetåret 1989/90) till ca 700 milj.kr. Samtidigt anslås ca 600 milj.kr. till lokal kulturverksamhet, huvudsakligen genom stödet till bildningsförbunden men också genom bidragsgivning från statens kulturråd till fria teater—, dans— och musikgrupper, till arrangerande för- eningar, till biografer och distribution av spelfilm.

Kulturpolitiken bygger på att staten erbjuder ökade insatser på den re- gionala nivån. Den motprestation som fordras av landsting och kommu- ner, är att de, i egenskap av huvudmän för de regionala kulturinstitutio- nerna och för den lokala kulturpolitiken, själva medverkar i reformarbe- tet med insatser som samordnas med de statliga. På så sätt garanteras att ökade statsanslag kanaliseras till verksamheter som är väl förankrade hos huvudmännen. Samtidigt kan huvudmännen, genom beredskap att med- verka i ambitionsökningarna, på ett avgörande sätt styra inriktningen av de statliga reformerbjudandena.

Det betyder att de landsting och kommuner, som av bl.a. regionalpolitis- ka skäl ser motiv för att stärka kulturens ställning i den egna landsdelen,

har goda förutsättningar att påverka den regionala fördelningen av de statliga kulturpolitiska reforminsatserna. Denna utformning skapar av kulturpolitiken, förutom konkreta insatser som riktas direkt till de prio- riterade regionerna, regionalpolitiskt motiverade insatser.

I propositionen föreslås därför att medlen för regionala utvecklingsinsat- ser skall få utnyttjas också för projektstöd inom kulturområdet och för att främja kulturturism. Detta bör gälla generellt för dessa medel i samt- liga län men för de tre nordligaste länen tillkommer också förslaget om det gemensamma anslaget för särskilda infrastrukturåtgärder. Medel ur detta anslag bör, om berörda länsstyrelser finner det angeläget, kunna utnyttjas för insatser inom kulturområdet.

6.4. Centrumbildningar

6.4.1 Allmänt

På kulturarbetarnas egna initiativ bildades i slutet av 60-talet centrum- bildningar inom olika konstområden. Organisation och uppgifter varie- rar men i stort sett ingår arbetsförmedling, information och opinionsbild- ning i uppgifterna för samtliga centra. Statens kulturråd ger bidrag till verksamheten med f.n. 4,1 milj.kr. AMS stödjer verksamheten genom att ha arbetsförmedlare placerade vid

* Konstnärscentrum i Stockholm och Göteborg

* Teatercentrum i Stockholm

* Filmcentrum i Stockholm * Författarcentrum i Stockholm, Göteborg och Umeå * Musikcentrum i Stockholm och Göteborg

* Fotograficentrum i Stockholm.

Med arbetsförmedlaren följer bidrag till lokalhyra och andra omkostna— der. Därmed bidrar AMS i väsentlig grad till finansieringen av nämnda

centra. Vid sidan av de AMS-stödda centrumbildningarna finns

* Danscentrum

* Illustratörscentrum * Invandrarnas kulturcentrum.

Statens kulturråd utreder för närvarande centrumbildningarnas uppgif- ter, organisation och ekonomi för att få underlag för höstens budgetarbe- te. Konstnärsutredningen har därför inte anledning att behandla cen- trumbildningarnas inre organisation. Däremot kan det finnas anledning att lägga synpunkter på deras övergripande funktion och på gränsdrag— ningen i förhållande till arbetsförmedlingen.

Mot den bakgrunden är det förberedelsearbete som pågår för att bilda ett centrum för konst och hantverk av särskilt intresse. Projektet har in- slag som förefaller utvecklingsbara och av långsiktigt intresse.

6.4.2 Centrum för konst och hantverk

Projektgruppen, som förbereder centrum för konst och hantverk, räknar med ett ökat intresse för kultur under 1990—talet bl.a. med hänsyn till den uppmärksamhet kulturverksamhet fått som regional utvecklingsfak- tor. I det sammanhanget är konsthantverkare, liksom andra konstnärs- grupper med regional förankring, resurser som inte används i tillräcklig utsträckning.

Enligt projektgruppens förslag skall Centrum för Konst & Hantverk spri— da information om och öka intresset för konsthantverk, slöjd och hant- verk. Genom att presentera producent för konsument räknar man med att inspirera till större användning av utövarnas arbeten och resurser. Ambitionen är att på sikt bli självbärande.

Centrum för Konst & Hantverk skall i övrigt — sträva efter hög kvalitet och god formgivning i de produkter som er— bjuds och hög kvalitet i erbjudna tjänster, — sprida intresset för konsthantverk i landet, — arbeta med kontaktförmedling, rådgivning, information, seminarier och andra aktiviteter,

— koncentrera verksamheten till Stockholm för att utifrån denna bas ar- beta med utvecklingen i övriga landet,

— initiera och utveckla samarbetet med angränsande verksamhet.

Målgruppen skall i första hand vara företag, arkitekter, inredningsföre- tag, byggherrar, offentliga konstinköpare och konstföreningar. Samver- kan skall äga rum med bl.a. konsthantverkskooperativ, hemslöjdskonsu- lenter och skolor. Centrum för Konst & Hantverk skall även finnas till

för den intresserade allmänheten.

Till den nya centrumbildningen skall anslutas yrkesutövande konsthant- verkare, slöjdare och hantverkare. Medlemskap i yrkesorganisationerna KIF, KRO, SlD, SIR och STOK garanterar anslutning. Icke organiserade yrkesutövare kan ansluta sig via ett kontaktråd. Som bas för verksamhe- ten skall finnas ett register som kan komma att omfatta ca 3000 yrkes-

utövare.

6.5 Främjandeorganisationer Främjandeorganisationerna har två gemensamma drag:

Syftet, nämligen att föra ut god kulturell verksamhet till de mest ovana kulturkonsumenterna.

Uppdragsgivarna. dvs. folkrörelserna som i stor utsträckning har just des- sa kulturovana som medlemmar.

Däremot skiljer sig de tre främjandeorganisationerna åt både vad gäller historia, uppbyggnad och verksamhetsmetoder.

6.5.1. Skådebanan

Den ursprungliga Skådebaneverksamheten startade 1910. Efter svåra ekonomiska kriser redan på 1920—talet överfördes uppgiften som teater- arrangör på Riksteatern m.ll. organisationer. Från 30—ta1et har Skådeba— nan haft sin nuvarande inriktning, dvs. främjandeverksamhet — publikre- krytering och aktivt publikarbete främst bland de kulturellt sämre ställda i samhället. Skådebanan har sin tyngdpunkt regionalt.

Riksskådebanan inledde sin verksamhet i början av 1970—talet och admi- nistrerades i början av Stockholms—Skådebanan. Riksskådebanan har länge agerat för samverkan mellan främjandeorganisationerna, och anger

som ett av sina viktigast syften att sprida Konst— och Litteraturfrämjan- denas produkter. Riksskådebanan tog initiativ till en sammanslagning i början av 80—talet, men fick då inget gehör hos de övriga organisationer— nas ledningar. Även i den senaste programförklaringen finns mycket kla- ra samverkanstankar.

6.5.2. Litteraturfrämjandet

Litteraturfrämjandet räknar sitt ursprung från 1948. Stiftelsen Litteratur- främjandet skapades 1965 för att ge en fastare grund för verksamheten. Stiftare är ABF, LO, KF, LRF och TCO.

Verksamheten skall enligt stadgarna inriktas på att främja svensk littera- tur och konst genom att utdela pris och stipendier, samt ”på annan sätt” främja intresset för litteratur och konst. En viktig verksamhetsgren är En bok För Alla, som bygger på avtal med staten. Administrationen sköts av Litteraturfrämjandet, som ger ut 40 titlar per år vilka trycks i 1,5 milj. ex. Statsbidraget för ändamålet uppgår till närmare 7 milj.kr. 1989/90.

6.5.3. Konstfrämjandet

Konstfrämjandets Riksförbund är en ideell förening med f.n. 19 distrikt och ett 60—tal medlemsorganisationer. Förbundet grundades 1947 av LO, TCO, ABF, TBV, KF, HSB, Våra Gårdar, Folkets Hus, SAF, m.fl.

Målet var och är:

— att verka för ett ökat intresse av och förståelse för bildkonsten, och

— att göra bildkonsten tillgänglig för alla oberoende av sociala, ekono— miska, geografiska eller bildningsmässiga hinder.

Riksförbundet centralt skall vara en administrativ instans för lager, eko- nomi, utställningsproduktion, förlagsutgivning, konstklubb, diabildsarkiv

m.m.

Distrikten har i de flesta fall egna utställningslokaler, där de dels kan vi- sa separatutställningar, dels visa Konstfrämjandets utgivning av grafik.

Tonviken i verksamheten ligger dock på att föra ut konsten till männi- skor genom ombud på arbetsplatser och i bostadsområden, i samlingslo- kaler m.m. l samverkan med andra anordnar man ofta föredrag, utställ- ningar och andra konstbildande aktiviteter.

Ett viktigt instrument är konstklubben, där man kan gå med som en- skild, organisation eller företag. Konstklubben arrangerar resor, föredrag, utställningsbesök m.m. och ger en rad medlemsförmåner: tidskriften SYNPUNKT, förmånserbjudanden av grafik m.m.

6.6. Sveriges Konstföreningars Riksförbund

Sveriges Konstföreningars Riksförbund, SKR, är det samlande organet för landets konstföreningar. Förbundet bildades 1973 och har 2400 konstföreningar registrerade, varav över I 800 är anslutna och omsluter över 700000 enskilda medlemmar. SKR har till uppgift att ta till vara landets konstföreningars intressen samt att arbeta för en seriös utveck- ling av konstföreningarnas verksamhet.

För finansiering av verksamheten är SKR helt beroende av statsanslag och medlemsavgifter. Distrikten erhåller anslag från förbundet och res- pektive landsting eller kommun.

6.7. Statens konstråd

Statens konstråd har till uppgift att ”genom förvärv av konstnärliga ar- beten till statens byggnader och andra lokaler för statliga myndigheter verka för att konstnärliga värden införlivas med samhällsmiljön". Dess- utom ska rådet informera myndigheter, företag och enskilda om konst i samhällsmiljön.

På detta sätt uppnås samtidigt att: — arbetsmiljön förbättras inom den statliga sektorn, — samtidskonsten görs tillgänglig för en större allmänhet,

— de konstnärer som är verksamma i landet stöds.

Enprocentregeln

År 1937 när konstrådet inrättades på initiativ av ecklesiastikminister Ar- thur Engberg, var målsättningen att motsvarande 1 % av byggkostnader- na inom den statliga sektorn skulle avsättas till konstnärliga åtgärder. Målet är numera uppnått, vilket innebär att konstrådet f.n. (1989/90) till- delas ett förvärvsanslag på drygt 27 milj.kr.

De förvärv av konst som görs kan delas upp i två kategorier:

— den fasta, byggnadsanknutna konsten. Denna beställs för en särskild lokal eller utrymme och i en viss mening ses som en del av byggnaden. Tillkomstförloppet för dessa konstverk löper parallellt med byggnadens färdigställande,

— den lösa, ej byggnadsknutna konsten är oftast av mindre format och köps på utställningar. Den kan, till skillnad från den fasta, även placeras i förhyrda lokaler.

Informationscentrum för offentlig konst

Avdelningen lnformationscentrum för offentlig konst inom statens konst- råd har till uppgift att informera om konsten i samhällsmiljön — dvs. så- väl den statligt ägda konsten som tillkommer inom ramen för konstrå- dets verksamhet, som den övriga offentliga konsten i landet — till statliga, kommunala och. landstingskommunala myndigheter, företag och enskilda personer.

Syftet är att sprida kunskap om den offentliga konstens särskilda proble- matik vad gäller lämpliga arbetsformer för beställaren, konstnader, mil- jöanpassning, olika tekniker, allmänhetens mottagande, exempel på ut- förda offentliga konstverk osv. Däremot ingår det inte i uppgiften att fungera som konsult när det gäller val av lämplig konstnär till enskilda

uppdrag.

Projektet "konst där vi bor”

lnformationsprojektet KONST DÄR VI BOR har som mål att informera byggherrar, arkitekter och andra aktiva inom byggnadsproduktionen om de statliga lånen och bidragen till konstnärliga insatser vid ny— och om- byggnad av bostadsområden för att skapa bättre boendemiljöer i Sverige.

Genom att kunskapen om lånen och bidragen sprids och utnyttjas skapas intressanta bomiljöer och nya arbetstillfällen för bildkonstnärer av alla

kategorier.

Projektet startade i januari 1989, men hade föregåtts av diskussioner mellan AMS, Boverket, KRO och Statens konstråd. Dessa parter bildar en samrådsgrupp som kontinuerligt följer projektets verksamhet. Pengar till projektet beviljades av AMS medan Statens konstråd tog ansvaret som huvudman för projektet samt ställer upp med gratis kontorslokaler och kontorsmaterial. En projektledning på två personer samt 20 halvtids- arbetande informatörer, spridda jämt över Sverige, anställdes efter sam- arbete med de regionala kulturarbetsförmedlingarna. lnformatörerna, liksom projektledaren, är aktiva konstnärer inom olika fack — alla med en solid konstnärlig erfarenhet och bra relationer med kulturarbetsför- medlingarna och sina fackliga organisationer.

Projektet har ända från planeringsstadiet varit tänkt att sträcka sig över två år och arbetet har därför lagts upp av projektledningen och informa— törerna med utgångspunkt från den tidsramen.

De tjugo informatörerna har i stort utformat sina egna arbetsrutiner och metoder. Dessa har anpassats till de speciella förutsättningar som finns i den egna regionen, exempelvis hur bostadsproduktionen ser ut, om det är en storstads— eller landsbygdsregion, om bygget har en kommunal el— ler privat huvudman osv. Informationen sker i de flesta fall genom upp- sökande verksamhet. lnformatörerna har etablerat goda förbindelser med länsbostadsnämnderna och genom att Boverket aktivt stödjer pro- jektet har informatörernas kontakter med kommunala byggnadsförvalt— ningar underlättats.

Projektet hade en budgetram för 1989 på drygt fyra miljoner kronor. Uppgifter från informatörerna och Boverkats statistik visar att det första halvåret av projektets existens hade gett upphov till nya arbeten för ca

30 milj.kr. Ett sextiotal konstnärer är redan kontrakterade för att skissa eller utföra konstverk i bostadsområden. Vid årsskiftet räknade projekt— ledningen med att man fått i gång arbeten för minst 50 milj.kr.

Bostadbyggnadsplanering är en långsam process, därför väntas projektets budskap få sin genomslagskraft tidigast under 1990 med påtagliga resul- tat för både konstnärer och de boende. Det kan också nämnas att stor— stadskommunerna började bearbetas på allvar först i mitten av 1989. Un- der 1990 är det tänkt att informatörerna skall följa upp sina första mer ytliga kontakter med en fördjupad information. Under året kommer flera konstnärliga insatser att bli klara. Det kommer att medföra att informa- törerna får referensobjekt att peka på för tveksamma byggare. Projekt- ledningen kommer under året att bl.a. arbeta på hur projektet naturligt skall tas över av andra organisationer för ett fortsatt liv i nya former.

6.8. Synpunkter och förslag

6.8.1. Arbetsmarknadspolitik

De arbetsmarknadspolitiska insatserna har fått stor betydelse under 80— talet. AMS har intagit en generös och innovativ hållning till kulturlivet och uppmuntrat många olika initiativ för att främja efterfrågan på kultur och konstnärer, också utanför de reguljära konstmarknaderna. Bered- skapspengar och i viss mån också kontantstödet har delvis blivit en fi- nansieringsform framför allt för fria teater—, dans- och musikgrupper. Beredskapspengar håller i gång verksamheter som annars inte kommit till stånd. Kontantstödet fyller ut de inkomster frilansartisterna kan få från produktioner och tillfälliga uppdrag. Det är ingen överdrift att häv- da att AMS-insatserna samt i viss mån även kontantstödet har kommit att bli en del av kulturstödet. Det har delvis blivit ett sätt att finansiera en ökad kulturproduktion och försörja konstnärer som annars måste äg- na sig åt annat. Det finns flera konstnärer inom dessa kulturområden än vad det offentliga via sedvanliga kulturbidrag eller publiken via sin ef- terfrågan är beredd att betala för. Arbetslösheten är också ett uttryck för den deltidsarbetslöshet som ofrånkomligen uppstår inom ”fri” scenkonst.

Men därav följer också att de arbetsmarknadspolitiska insatserna på det- ta område har en speciell karaktär. De är knappast av övergångsnatur, i

avvaktan på en konjunkturell uppgång av efterfrågan. De är bara delvis inriktade på att söka slussa in den arbetslösa arbetskraften på andra om— råden. De är starkt koncentrerade till storstäderna, särskilt Stockholm.

Trots betydande insatser både för att främja efterfrågan på konst och öka antalet sysselsättningstillfällen finns det ller individer som vill vara akti- va konstnärer än vad ”marknaden" efterfrågar.

Det är också ofrånkomligt att det blir en kollision mellan konstnärernas konstnärliga ambitioner och krav och de arbetsmarknadspolitiska kraven på t.ex. arbetslöshet som villkor för beredskapsarbete. För den enskilde konstnärern ter sig systemet osäkert och nyckfullt. Men både kulturpoli- tiskt och från konstnärernas egna utgångspunkter skulle läget vara myck- et värre om stödet inte fanns eller vara mer snålt bedömt.

För att trygga kvalificerade fria konstnärers inkomster och möjligheter att arbeta krävs emellertid insatser utanför arbetsmarknadspolitikens ram. I första hand gäller det att stärka produktions— och projektbidrag till fria scenartister, särskilt koreografer och dansare. En utbyggnad av dessa bidrag har skett men är vad gäller just den sistnämnda gruppen ännu otillräcklig. Utredningen föreslår därför en ökning av anslagen till fria teater—, dans- och musikgrupper med ytterligare 4 milj.kr.

För att ge kvalificerade fria konstnärer drägliga inkomster och göra dem mindre beroende av kontantstöd och beredskapspengar föreslår jag vida- re ett väsentligt ökat antal konstnärliga inkomstgarantier (se kapitel 8). Jag förordar vidare en förstärkning av centrumorganisationerna m.m. (se nedan). Med insatser av detta slag liksom insatser inom ramen för regio- nalpolitiken borde det vara möjligt att begränsa de arbetsmarknadspoli- tiska insatserna.

Vad beträffar beredskapsinsatser m.m. har jag följande synpunkter:

* Beredskapsarbeten inom kulturområdet bör inriktas på att stödja såda— na aktiviteter inom kulturområdet där det finns rimliga chanser att stö— det så småningom kan ersättas av reguljära kulturbidrag eller där en för- väntad efterfrågan på annat sätt kan finansiera verksamheten. Det kan inte vara rimligt att man via beredskapspengar år efter år håller i gång en kulturverksamhet som inte kan få tillräckligt stöd från annat håll.

* Det är angeläget att AMS fortsätter sin verksamhet att främja konstnä— rers sysselsättning utanför de reguljära konstmarknaderna av det slag som redovisats ovan. Också sådana insatser bör efter hand sugas upp av respektive sektor som ett reguljärt inslag. Det är också angeläget att AMS fortsättningsvis ger stöd till insatser som avser att främja efterfrå— gan (t.ex. konst i boendet).

* Omskolnings— och utbildningsverksamhet är viktig. De arbetsmark- nadspolitiska myndigheterna bör söka anpassa omskolningen av konstnä- rer till andra yrken med större hänsyn tagen till deras kompetens och in- tressen. En särskild viktig fråga är omskolning och stöd till fria dansare som måste sluta sin konstnärliga dansverksamhet kring 40 års ålder.

6.8.2. Regionalpolitiska insatser

Under förutsättning att riksdagen fattar beslut enligt vårens regionalpoli- tiska proposition öppnas nya möjligheter för sysselsättningsfrämjande åt- gärder på kulturområdet. Medlen för regionala utvecklingsinsatser skall få utnyttjas också för projektstöd inom kulturområdet. Detta bör gälla generellt för dessa medel i samtliga län men för de tre nordligaste länen tillkommer förslaget om det gemensamma anslaget för särskilda infra- struktruråtgärder. Anslaget för regionala utvecklingsinsatser föreslås upp- gå till 900 milj.kr. budgetåret 1990/91. Det nya anslaget för regionalpoli- tiska infrastrukturåtgärder är uppfört med 330 milj.kr.

Sannolikt kommer de nya möjligheterna, åtminstone under en över- gångstid, att i första hand användas för materiella investeringar på kul- turområdet. De innebär därmed en förstärkning och en komplettering av den kulturpolitiska satsningen på kultur i hela landet. Sammantaget bor- de effekten bli en ökad regional efterfrågan på konstnärlig verksamhet.

För att skapa goda möjligheter till samspel mellan kulturpolitiskt moti- verade reformer och regionalpolitiskt motiverade insatser bör regeringen inte ta ställning till enskilda förslag. I stället bör projekten prövas inom ramen för en samverkan mellan kulturpolitiska reformerbjudanden och ambitioner på regional nivå.

Förslagen innebär att en ny situation skapats för såväl den statliga läns— förvaltningen som för de centrala kulturinstitutionerna och kulturarbets-

förmedlingen. En ny aktör har inträtt på arenan. Hittills har den regio- nala nivån för flertalet kulturbyråkrater varit liktydig med landstingen. ! fortsättningen bör företrädare för den nya samordnade länsförvaltningen kunna delta i planeringen av regionala kultursatsningar.

För länsstyrelserna innebär förslaget att de tilldelas en ny uppgift som syftar till att ta med kulturinsatser inom den samlade regionplaneringen. Det är viktigt att detta sker i nära samverkan med de kulturinstitutioner som verkar i länet och att man ger ett generöst utrymme för idéer och uppslag från konstnärer och fria grupper. Propositionens tankegångar är för sitt förverkligande helt beroende av ambitionerna hos länsmyndighe— ter, landsting och kommuner.

En ökad efterfrågan på kultur i hela landet kan också minska trycket mot Stockholm och vidga konstnärernas arbetsmarknad. Storstäderna och särskilt Stockholm kommer visserligen alltid vara något av en mag- net på konstnärligt arbetande personer men detta kan delvis motverkas genom en kulturpolitik som direkt främjar en konstnärlig verksamhet i hela landet och också ökat konstnärligt utbyte mellan land och storstad.

För konstnärer som bor och arbetar utanför Stockholm ter det sig viktigt att komma i kontakt med och bedömas av Stockholms publik och kriti- ker; det anses många gånger som en förutsättning för framgång på mark- naderna. Detta gäller särskilt bild— och formkonst men i viss utsträck- ning också scenisk framställning. Denna uppfattning bidrar i sin tur till koncentrationen av konstnärer i Stockholm.

Statens kulturråd bör få i uppdrag att överväga hur konstnärernas ar- betsmarknader i dessa avseenden kan bli rörligare. Centrumbildningar- nas verksamhet bör ses i detta perspektiv (se nedan). De statliga ansvars- museernas verksamhet liksom nationalscenerna som har ett ansvar för scenkonst i hela landet bör också dras in i detta arbete. Konstnärsutred— ningen vill i detta sammanhang erinra om förslaget i rapporten Kultur i hela landet om avtal mellan statsmakterna och Operan och Dramaten i här berörda avseenden. I sådana avtal skulle man komma överens om att nationalscenerna regelmässigt ordnade gästspel för regionala ensembler i Stockholm. Sveriges Radio har vidare ett stort ansvar och måste mer ak- tivt söka rekrytera konstnärer utanför Stockholm till sina produktioner.

6.8.3. Centrumbildningarna

Kulturrådets översyn av centrumbildningarna är inte slutförd när detta skrives. Rådets förslag med anledning av översynen kommer emellertid att behandlas i regeringskansliet samtidigt med konstnärsutredningens förslag. Därför kan det vara lämpligt att utredningen i det här samman- hanget fäster uppmärksamheten på centrumbildningarnas roll i ett sam- lat program med sysselsättningsfrämjande åtgärder för konstnärer.

Centrumbildningarna är konstnärernas egna organisationer. Det innebär att staten inte ensidigt kan reglera deras uppgifter och organisation. Den möjlighet till påverkan som finns ligger i systemet för statsbidrag och den därav följande budgetdialogen. Mot den bakgrunden kan det vara en nackdel att centrumbildningarna i dag i praktiken får statsbidrag från två centrala statliga instanser, nämligen statens kulturråd och arbets— marknadsverket. Centrumbildningarna kan därmed sägas ha två olika statliga huvudmän. Bidraget från AMS är indirekt genom att AMS beta- lar lön och omkostnader för de förmedlare som är placerade vid vissa av centrumbildningarna. Konstruktionen kan bl.a. få till följd att tyngd- punkten i verksamheten kan komma att ligga på ren förmedlingsverk- samhet i alltför hög grad. Arbets- och ansvarsfördelningen blir därmed oklar mellan kulturarbetsförmedlingen och centrumbildningarna. Enligt konstnärsutredningens uppfattning borde centrumbildningarna få möjlig- het att utvecklas till rena branschorganisationer för berörda konstnärs- grupper med ekonomiskt och annat stöd från statens kulturråd. Regiona— la centrumbildningar bör därutöver kunna räkna med stöd från regiona- la instanser, bl.a. den nya länsförvaltningen.

Förslaget innebär att AMS får möjlighet att koncentrera och vidareut— veckla förmedlingsverksamheten inom kulturarbetsförmedlingens ram. Bl.a. kan det bli fråga om att bygga upp en s.k. poolverksamhet för fler konstnärsgrupper än scenartisterna.

Det har varit svårt att få en uppgift om AMS kostnader för förmedlarna vid centrumbildningarna. Efter samråd med kulturrådets Översyn upp- skattar vi kostnaderna till ca 2 milj.kr. per budgetår, dvs. ungefär hälften av rådets bidrag. Den ökning utredningen föreslår av rådets anslag för bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet m.m. bör räcka till en ökning av anslaget till de befintliga centrumbildningarna som gör det möjligt att kompensera dessa för ett ev. bortfall av ekonomiskt stöd

från AMS. I den föreslagna ökningen ingår också stöd till det planerade centrum för konst och hantverk.

Sjävklart skall centrumbildningarna även i fortsättningen samverka med kulturarbetsförmedlingarna men inte i sådan utsträckning att de tar över förmedlingarnas uppgifter. Förstärkta centrumbildningar bör tvärtom kunna ställa ökade krav på förmedlingsverksamheten.

De nya centrumbildningarna bör främst vara branschorganisationer med

uppgift att ge anslutna konstnärer den service de behöver.

Invandrarnas kulturcentrum, IKC, intar en särställning. Enligt gällande politik skall invandrade konstnärer inte särbehandlas. De skall successivt få möjligheter att söka samma stöd som svenska konstnärer. Erfarenhe- ten visar emellertid att denna politik är svår att förverkliga. Under en övergångstid behövs det ett särskilt stöd för lKC:s medlemmar.

I sammanhanget vill vi också hänvisa till Svenska Rikskonserters pilot- projekt Musikaktiviteter på flyktingförläggningar, som beskrivits i annat sammanhang. Kulturrådet bör få ökade möjligheter att stödja denna typ av projekt, som rimmar väl med det mångkulturella temat för FN:s kul- turårtionde.

6.8.4 F räm jandeorganisationer m.m.

För alla konstnärer är det angeläget att nå ut till en publik med sin konst. Ett förstärkt publikarbete måste också ses som ett nödvändigt led i den verksamhet som pågår för att öka sysselsättningen för konstnärer. Inte minst angeläget är det, ur såväl kulturpolitisk som arbetsmarknads- politsk synvinkel, att nå ut till nya grupper.

Flertalet av de tidigare beskrivna främjandeorganisationerna får sina statsbidrag från anslagsposten Bidrag till organisationer inom bild— och formkonstområdet m.m. under anslaget G 2. Bidrag till utvecklingsverk— samhet inom kulturområdet. Anslagsposten uppgår i dag till drygt 10 milj.kr. som fördelas bl.a. på följande organisationer:

— Stiftelsen Gerlesborgsskolan, — Konstfrämjandet,

Sveriges konstföreningars riksförbund, Grafiska sällskapet, Föreningen för nutida svenskt silver, Föreningen Svensk Form, Föreningen Handarbetets vänner, Konsthantverkskooperativen.

[ sin kommentar till anslagsposten i årets budgetproposition tar kultur- ministern upp förslaget om central föreningsfond för utställningsersätt- ning och nämner att han överlämnat ärendet till konstnärsutredningen. Utredningens principiella syn på förslaget redovisas i kapitlet om upp— hovsrätt. Enligt vad som där framgår är frågan om ersättning till upp- hovsmannen för utställning av verk som fortfarande är i dennes ägo ute- slutande en fråga mellan utställaren och konstnären/upphovsmannen. Avtal har också träffats mellan staten samt vissa kommuner och konstnä— rernas organisationer om sådan ersättning. Ersättningen måste erläggas av de utställande organisationerna eller institutionerna. Det kan inte va- ra rimligt att staten skall stå för andra utställares kostnader.

Det kan däremot finnas skäl att allmänt stärka främjandeorganisationer— na på konstområdet, bland annat för att ge dem större resurser att betala utställningsersättningar. Det är vidare angeläget att stödja konsthant- verkskooperativen.

Statsbidraget till dessa uppgår för 1989/90 till 483000 kr. Detta skall för- delas på 16 kooperativ, varav 11 ute i landet. I genomsnitt får alltså varje kooperativ ca 30000 kr. Det innebär att var och en av de totalt 508 an- slutna konsthantverkarna/företagarna får mindre än en tusenlapp i stats— bidrag för sin försäljningsorganisation. Statsbidraget föreslås ökat så att varje kooperativ får ca 100000 kr. för sin verksamhet. Det innebär en ökning med 1,2 milj.kr. En möjlighet som också bör prövas är att söka medel från det regionala utvecklingsanslaget för kooperativen.

Sammantaget föreslår jag — med hänvisning till ovanstående _ en ökning av anslaget till främjandeorganisationer mm på 4 milj.kr. (under G 2. Bi- drag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet). Det ankommer på statens kulturråd att fatta beslut om den exakta fördelningen.

Länsmusikreformen har inneburit att frilansproduktionerna ute i landet minskat kraftigt. De medel som anvisas för länsmusiken under anslaget Bidrag till regional musikverksamhet används i första hand för länsmusi- kens fasta kostnader. I pågående förhandlingar om bidragets storlek för 1990 hävdar landstingen att det saknas 20 milj.kr. för den fasta verksam- heten. De fasta kostnaderna för den nya verksamheten har ökat på ett oförutsett sätt. Lönekostnaderna har stigit kraftigt. Frilansverksamheten har på detta sätt kommit i kläm.

Detta är inte en önskvärd utveckling. Utan att föregripa resultatet av de pågående förhandlingar föreslår utredningen att en del av den av det statliga bidraget — förslagsvis 10 milj.kr. öronmärkes för frilansverksam- het inom länsmusiken. Under förutsättning att landstingen bidrar med li- ka mycket bör staten också tillskjuta 5 milj.kr. i reformmedel för ända— målet.

6.8.6 ”Husartister”

Vissa konstnärskategorier har särskilt svårt att få fotfäste på arbetsmark- naden samtidigt som de ofta har en avgörande betydelse för förnyelse av verksamheten. Dit hör i första hand dirigenter, tonsättare, dramatiker, dramaturger, koreografer, regissörer, och scenografer. Även sångsolister, dansare, konsertpianister och mimartister skulle kunna räknas hit efter— som det normalt inte finns tjänster för dessa kategorier vid de regionala institutionerna.

För att förbättra möjligheterna för unga, oetablerade artister inom nämn- da kategorier att nå ut till en ev. marknad bör nya finansieringsvägar öppnas. Utredningen föreslår en ny anslagspost under kulturrådets an- slag Bidrag till utvecklingsverksamhet på kulturområdet. Arbetsnamnet på anslagsposten är Husartister. Benämningen är lånad från den försöks- verksamhet med husdirigenter som pågår med stöd från kulturrådet.

Under konsertsäsongerna 1988/89 och 1989/90 har vi i Sverige för första gången haft vad som kallats husdirigenter vid tre symfoniorkestrar och en musikteater. De fyra aktuella projekten har möjliggjorts genom fyra

statliga bidrag på vardera 75000 kr. Med tanke på vad dirigentundervis- ning normalt kostar är det mycket väl använda pengar.

Bakgrunden är det kända förhållandet att möjligheten att vistas hos en orkester, att få praktik med handledning av en erfaren dirigent, att få eget ansvar och egna uppgifter i en positiv atmosfär är det allra värde- fullaste för en dirigent i vardande vid sidan av en väl fungerande öv- ningsorkester vid musikhögskolorna. Utomlands har man länge talat om "assistant conductors". Begreppet återfinns ofta i dirigenters anteceden- tia, också hos de berömda.

Anslagsposten skulle göra det möjligt för kulturrådet att efter ansökan lämna bidrag till i första hand regionala kulturinstitutioner som är be- redda att under en period av två år projektanställa en ung husartist. En rimlig och samtidigt maximal nivå på det årliga bidraget per artist skulle kunna vara fem basbelopp, dvs. i år 5 * 29700 = 148 500 kr. Förslagsvis skulle 20 utrymmen för sådana husartister kunna inrättas till en kostnad av ca 3 milj.kr.

För att kunna förverkligas behöver förslaget beredas ytterligare av kul- turrådet.

6.8.8. Statens konstråd

Sedan den 1 januari 1989 är statens konstråd huvudman för det fram—

gångsrika tvååriga projektet Konst där vi bor. Övriga deltagare är Bover-

ket, AMS och KRO. Projektet, som nu finansieras av AMS, bör perma- nentas. Statens konstråd bör få medel och möjligheter att driva liknande projekt i andra sammanhang än det nu aktuella, dvs. en utökad använd- ning av den s.k. bostadslåneregeln. Det kan t.ex. gälla en kampanj för att få de affärsdrivande verken och näringslivet att tillämpa enprocentsre- geln i sitt byggande. Affärsverken, inte minst SJ, vägverket och vattenfall är särskilt intressanta. Tunnelbanekonsten visar att konstnärlig utsmyck- ning mycket väl kan nå framgång i nya miljöer.

Kostnaden för Konst där vi bor uppgick till 4 milj.kr. år 1989 och finan- sieras tills vidare av AMS. Statens konstråd bör överta finansieringen och få motsvarande projektmedel.

Statens konstråd disponerar också anslaget G 20. Förvärv av konst för statens byggnader. Anslaget är uppfört med drygt 20 milj.kr. för budget- året 1990/91. Det är beräknat efter principen 1 % av de statliga bygg- kostnaderna, vilket fått till följd att det som regel bara är nybyggen som smyckas. Endast i undantagsfall kan medlen användas för utsmyckning av befintliga eller förhyrda lokaler. Rådet har därför begärt 4 milj.kr. för det ändamålet.

Ett alternativ som konstnärsutredningen föredrar, är att vidga myndighe- ternas möjligheter att använda förvaltningsanslagen för konstnärlig ut-

smyckning.

Skatter och avgifter

7.1. Allmänt

Översynen av de statliga insatserna för att förbättra konstnärernas villkor skall bl.a. innehålla en kartläggning av litterära och konstnärliga yrkes- utövares arbetsförhållanden samt en granskning av de direkta bidrag som staten lämnar till dessa grupper. I detta ingår som en naturlig del en analys av kulturarbetarnas ekonomiska situation. En sådan kan dock inte genomföras utan beaktas av skatte— och avgiftssystemets inverkan på den enskilde konstnärens verksamhet.

I dagsläget beskattas flertalet fria konstnärer som rörelseidkare och be- rörs därför av ett komplicerat regelsystem vars utformning och tillämp- ning i hög grad påverkar det ekonomiska utbytet av verksamheten. Vi- dare kan en lagändring på skatteområdet direkt förändra verkningarna av kulturpolitiska åtgärder. Som exempel kan nämnas en eventuell fram- tida beskattning av punktstipcndier. Konstnärsorganisationerna har ock- så under en följd av år hävdat att skatte— och avgiftsreglerna är illa an- passade till konstnärlig verksamhet.

Mot den bakgrunden är det självklart att skattereformens framtida inne- håll får stor betydelse för konstnärerna. En analys av utredningsförslagen visade att dessa skulle medföra en rad negativa konsekvenser för konst- närskollektivet. Utredningarna hade över huvud taget inte beaktat konst- närens situation. Detta är beklagligt då en grundläggande förändring av skattesystemet innebär en unik chans att komma till rätta med proble- men avseende beskattning av konstnärer.

Konstnärsutredningen har i en särskild skrivelse till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet överlämnat synpunkter på skattefrågorna,

för beaktande i samband med skattereformen. Dessa synpunkter sam- manfattas här. Jämförelser görs med de skattepropositioner som rege— ringen nyligen avgivit. Vissa kvarstående frågor som ej berörs i proposi- tionerna behandlas, främst frågorna om ev. beskattning av stipendier samt egenavgifter för konstnärer.

7.2. Dagsläget

En beskrivning av dagens konstnärsbeskattning kan utgå från en indel- ning av konstnärerna i två grupper. Den första gruppen består av frilan— sare, t.ex. musiker, skådespelare och dansare, vars verksamhet kan ses som en lång rad av tillfälliga anställningar. Karaktäristiskt är att deras yrke också kan utövas inom ramen för en fast anställning. Denna grupp beskattas normalt i inkomstslaget tjänst. Den andra gruppen består av fria yrkesutövare, t.ex. författare, bildkonstnärer och tonsättare. Dessa beskattas i inkomstslaget rörelse.

Gränsen mellan de två kategorierna kan ibland vara svår att dra. Vidare kan samma gränsdragningsproblematik aktualiseras beträffande vissa en- skilda inkomster i en verksamhet. En rörelseidkande konstnär kan t.ex. erhålla konstnärsinkomster som enligt skattelagstiftningens systematik alltid måste hänföras till inkomstslaget tjänst. Hans verksamhet blir där-

med skattemässigt fördelad på två olika inkomstslag.

De två konstnärsgrupperna har också i viss mån olika problem i förhål— lande till skattelagstiftningens innehåll och tillämpning. För frilansarna är det rätten till kostnadsavdrag som står i centrum. För rörelseidkarna är frågeställningarna ofta av betydligt mer komplex natur. Det handlar här om tillämpningen av socialavgiftsreglerna, möjligheter till inkomstut- jämning, kostnadsavdrag, uppbördsregler m.m.

lnom rörelsebeskattningen återfinns i dag vissa speciella regler med stor betydelse för konstnärerna. Det viktigaste regelsystemet är lagen om upphovsmannakonto som ger rörelseidkande upphovsmän möjlighet att utjämna inkomster mellan åren. Vidare återfinns i kommunalskattela- gens rörelseregler speciella bestämmelser om avdrag för arbetsrum i hemmet och även en erinran om att resor är ett naturligt led i en konst-

närlig och litterär verksamhet.

Det är också viktigt att betona att både frilansande och rörelseidkande konstnärer är mycket atypiska i förhållande till andra löntagare och rö- relseidkare. Under senare år har det dock skett en viss anpassning hos skattemyndigheterna. Man accepterar i viss män att konstnärer inte fullt ut agerar som jämförbara rörelseidkare resp. löntagare. Inrättandet av särskilda taxeringsnämnder bl.a. i Stockholmsområdet har lett till en mer konsekvent och rättvis taxering.

Den kritik som konstnärerna i dag riktar mot skattesystemet kan sam- manfattas i tre huvudpunkten

Systematiken i skattesystemet tar inte hänsyn till konstnärernas spe- ciella verksamhetsvillkor. Detta leder till tillämpningsproblem, ett komplicerat deklarationsförfarande och ibland till ekonomiska för- luster. Som exempel kan nämnas att en konstnärs inkomster delas upp på flera inkomstslag.

Författaren A har under inkomståret dels haft royaltyinkomster dels fått arvode vid framträdande på bibliotek. Dessutom har han under två månader varit anställd för att leda ett skrivprojekt vid en skola (beredskapsarbete för kulturarbetare).

I sin deklaration skall A deklarera sin anställningsinkomst i tjänst och resten av intäkterna på rörelsebilaga. Alla avdrag måste förde- las mellan inkomstslagen. Eftersom olika regler gäller för avdrags- rätt i tjänst respektive rörelse kan tillämpningsproblem uppkomma. Dessutom måste A i sin rörelsebilaga fördela alla inkomster utifrån socialavgiftsreglerna.

Konstnärer medges inte alltid avdrag för sina driftkostnader. Det schablonmässiga avdraget för arbetsrum anses otillräckligt. Rese— kostnader får ej dras av i tillräcklig omfattning. Skattemyndigheter- na förutsätter felaktigt att uppdragsgivare betalar omkostnader för frilansare inom teater- och musikområdet.

Ett för högt skatte— och avgiftstryck vid låga inkomstnivåer samt en mycket svårtillämpad socialavgiftslagstiftning. En rörelseidkande konstnär med en årsinkomst på 75000 kr. kommer 1990 att betala 46 % av sin inkomst i skatt och socialavgifterl. En löntagare med samma löneinkomst erlägger endast 29 % i skatt. Att arbetsgivaren också måste erlägga socialavgifter för den anställdes lön påverkar

! Om ej annat anges bygger alla skatteberäkningar på gällande skatteska- la för inkomståret 1990. Socialavgifter i form av egenavgifter utgår med 34,19 % och kommunalskatten antas vara 30 %.

inte direkt den anställdes inkomstnivå. Detta ser arbetsgivaren i stället som en del av sina allmänna produktionskostnader. Löneut— vecklingen för anställda knyts normalt till den allmänna prisutveck— lingen i samhället. Konstnärerna har dock alltid haft en svag in- komstutveckling i jämförelse med andra samhällsgrupper. De har vidare haft svårt att värdesäkra sina ersättningar. Än mindre har de lyckats kompensera sig för socialavgifterna. Skatteförmågan hos en konstnär är ofta jämförbar med Skatteförmågan hos en anställd låg-

inkomsttagare. 7.3 Skattereformen 7.3.1 Konstnärsutredningens skrivelse

Skatteutredningarna hade som en huvudtes - i den mån man överhuvud taget beaktade den konstnärliga och kulturella verksamhetens särsprägla- de problem — att man inte skall främja konstnärerna särskilt via skatte- systemet: ”Om man anser en verksamhet vara konstnärligt värdefull kan de få stöd från samhället på annat sätt" (SOU 1989:33 del Ill 5. 144). Detta låter sig sägas och ter sig från tekniska utgångspunkter rationellt. Den faktiska anslagsfördelningen i stat och kommun låter sig emellertid inte styras av sådana överväganden. Försämringar av konstnärernas eko— nomiska situation genom förändringar i skattesystemet leder inte auto- matiskt till motsvarande ökning av bidrag eller andra former för stöd. Den av utredningen tänkta principen skulle dessutom, om den realisera- des, gå stick i stäv mot det klara och uttalade kulturpolitiska önskemålet att samhället så långt som möjligt skall främja konstnärernas förmåga att via sitt eget arbete klara sin försörjning.

Reformeringen av skattesystemet syftar bl.a. till att åstadkomma en ökad enhetlighet. De olika skatteutredningar, som ligger till grund för refor- men, har systematiskt undvikit att ta hänsyn till vad man uppfattat vara särintressen. Det är i och för sig en naturlig skattepolitisk strävan, men förslagen skulle, om de genomförts, ha lett till avsevärda försämringar för konstnärerna och därmed direkt motverkat den kulturpolitik som riksdagen fastslagit. Skatteomläggningar enligt förslaget skulle i vissa av- seenden ha försvårat för konstnärerna att klara sin försörjning genom in- komster från eget arbete. Därtill kommer att skatteutredarna inte be-

handlade vissa i sammanhanget grundläggande problem, som länge upp- märksammats i debatten. Dit hör främst den s.k. egenavgiftens betydelse för de konstnärligt aktiva. Mot den bakgrunden överlämnade konstnärs- utredningen i december 1989 en särskild skrivelse till kulturministern om konstnärernas skatter och avgifter.

Konstnärsutredningen avstyrkte därför bl.a. den förordade principen om beskattning av stipendier. Principen synes främst ha motiverats av önske- målet om enhetlighet. Den innebar emellertid en avsevärd försämring av konstnärernas situation. Ett konstnärsstipendium ersätter inte annan ar— betsinkomst. Stipendierna innebär inte heller att konstnären avstår från annan beskattningsbar inkomst. Stipendierna utgår i första hand av all— männa medel och de resurser som i övrigt finns för ändamålet är be- gränsade. Utredningen bedömde det som uteslutet att en stipendiebe- skattning helt skulle kunna kompenseras med däremot svarande anslags- ökningar. Genomförd på kulturområdet skulle principen alltså innebära en avsevärd försämring för konstnärskollektivet.

Utredningen avrådde också från den föreslagna omfattningen av mervär- deskatteplikten, som skulle ha fört in nästan samtliga konstnärskategorier i mervärdeskattesystemet. Om förslaget genomförts skulle det lett till svåra ekonomiska och administrativa problem för konstnärerna utan att staten får ökade intäkter av någon betydelse. I den nya lagstiftningen bör nuvarande undantag för alster av bildkonst finnas kvar. Vidare bör un- dantag införas för immateriella rättigheter samt tjänster inom det konst— närliga och litterära området.

Förslaget att avskaffa lagen om upphovsmannakonto innebar att konstnä— rerna skulle ha förlorat sina möjligheter att utjämna upphovsrättsliga in- täkter mellan åren. De nya reserveringsmöjligheter som införs i enskild näringsverksamhet utgör inget alternativ, då dessa förutsätter eget kapital eller anställda i verksamheten. Utredningen föreslog därför att rätten till avsättning på upphovsmannakonto skall finnas kvar även i framtiden.

Förslaget om höjt vinstkriterium i det nya inkomsslaget näringsverksam- het i kombination med ojämna inkomstförhållanden skulle medföra ne- gativa effekter för ett stort antal konstnärer. Om förslaget genomförts skulle det ha funnits en uppenbar risk för att en konstnär som redovisar underskott åter blir betraktad som hobbyverksam. Utredningen föreslog därför att yrkesmässigheten hos en konstnärlig och litterär yrkesutövare

skulle bedömas med beaktande av att ojämna inkomstförhållanden är

normalt förekommande i sådan verksamhet.

De föreslagna reglerna om förbud mot kvittning av underskott mellan olika inkomstslag skulle också ha lett till problem för många konstnärer. Systematiken i skattelagstiftningen tar idag inte hänsyn till dessas grup- pers speciella verksamhetsvillkor. En rörelseidkande konstnär kan därför erhålla konstnärsinkomster som måste deklareras i inkomstslaget tjänst. Hans verksamhet blir därför skattemässigt fördelad på två olika inkomst- slag. ] en underskottsituation skulle, enligt föreslagna regler, inte kvitt- ning få ske. Utredningen föreslog därför att konstnärer skulle få rätt att hänföra inkomst av tillfällig anställning till inkomstslaget näringsverk- samhet. Detta under förutsättning att anställningsinkomsten kan anses som ett naturligt utflöde av en yrkesmässigt bedriven konstnärlig och lit— terär verksamhet.

Vidare fäste utredningen uppmärksamheten på ett välkänt problem som inte beaktats i skatteutredningarna. Det hör samman med skattemyndig- heternas bristande kännedom om konstnärernas arbetssituation. Det medför att konstnärerna vid taxeringen inte beviljas berättigade avdrag för omkostnader i den konstnärliga verksamheten. Därför bör i anvis- ningarna för inkomstslaget tjänst föras in en erinran om att frilansverk— samhet normalt medför förhöjda kostnader för intäkternas förvärvande. För rörelseidkande konstnärer föreslås utvidgade möjligheter till avdrag för arbetsrum och utlandsresor.

Konstnärsutredningen tog till sist upp frågan om konstnärernas egenav— gifter. Ett av de stora problemen för rörelseidkande konstnärer är att de- ras marginalskatt i praktiken är hög även vid låga inkomster beroende på uttaget av socialavgifter i form av egenavgifter. Då sambandet mellan avgift och förmån i stor utsträckning försvunnit utgör en betydande an- del av egenavgifterna i realiteten en skatt. Konstnärerna har låg skatte- förmåga och har också haft svårt att kompensera sig för egenavgifterna. Det kan därför anses önskvärt att på något sätt åstadkomma en lättnad för dessa grupper.

Konstnärsutredningen föreslog en lösning utanför skattesystemets ram i form av ett nytt generellt verkande kulturstöd med syfte att minska ef- fekterna av avgiftsbelastningen på konstnärernas arbetsinkomster. Ge- nom en ny förordning skulle alla rörelseidkande upphovsmän på kul—

turområdet ges rätt att söka stöd för sin konstnärliga verksamhet från en ny egenavgiftsfond. I princip skulle det vara fråga om att efter särskild prövning utbetala ett särskilt stöd i förhållande till hur stora egenavgifter den enskilde konstnären erlagt. Ett maximalt stödbelopp borde faststäl- las. Om detta bestäms till 15000 kr. får en konstnär med en årsinkomst upp till 90000 kr. samma disponibla inkomst som en löntagare med motsvarande lönenivå. Stödet bör vara skattefritt annars försvinner en stor del av dess effekt. Hanteringen av den nya stödordningen kan lämp- ligen knytas till en befintlig myndighet, t.ex. konstnärsnämnden.

Ett rimligt antagande (baserat på konstnärsorganisationernas medlemstal, inkomstundersökningar m.m.) är att systemet årligen skulle beröra ca 3000 personer. Med de begränsningar som finns i förslaget skulle kost- naden för stödet uppgå till ca 25 milj.kr. per år.

7.3.2. Regeringens skattepropositioner 1989/90: 110—] 11

I de nyligen presenterade skattepropositioncrna har regeringen tagit hän— syn till de invändningar som riktades mot de ursprungliga förslagen.

Regeringen föreslår bl.a. följande: att upphovsmannakontot bibehålls. att nuvarande krav för att en verksamhet skall anses som rörelse (nä- ringsverksamhet) kvarstår. Ett högt vinstkriterium kan medföra en ökad risk för att seriös konstnärlig och litterär verksamhet blir bedömd som

hobby.

att underskott i konstnärlig och litterär näringsverksamhet, under vissa förutsättningar, får dras av mot inkomst av tjänst.

att undantaget från mervärdeskatteplikt bibehålls vad avser alster av bildkonst som ägs av upphovsmannen eller hand dödsbo.

att immateriella rättigheter omfattas av mervärdeskatteplikt. Från skat- teplikt undantas dock upplåtelse eller överlåtelse av vissa rättigheter, en—

ligt lagen (19601729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, under förutsättning att den som förfogar över verket är upphovsmannen

eller hans dödsbo. Undantaget omfattar också konstnärers framförande av litterära eller konstnärliga verk.

att regeringen avser att återkomma i stipendiebeskattningsfrågan så snart stiftelse— och föreningsskattekommittén avlämnat sitt betänkande.

Sammanfattningsvis innebär innehållet i propositionerna att konstnärer- nas skattesituation, efter skattereformen, är relativt oförändrad. Ett bety— dande reformbehov kvarstår och det finns därför anledning att åter be- handla några av de punkter som togs upp i vår tidigare skrivelse.

7.4. Stipendier

Konstnärer mottar i viss omfattning bidrag från stat och kommun samt från privata organisationer och stiftelser. Till detta kommer förekomsten av belöningar och priser inom det konstnärliga området. Gemensamt för alla dessa intäkter är deras absoluta anknytning till den konstnärliga verksamheten samt deras stora betydelse för den enskilde konstnärens ekonomiska situation. Den här kategorin intäkter är mindre förutsebara än andra slags intäkter i verksamheten. Det finns alltid ett stort osäker- hetsmoment dvs. erhållandet av intäkten påverkas av förhållanden utan— för den enskilde konstnärens kontroll.

Beskattningen av stipendier har ingen anknytning till konstnärsbeskatt- ningen i övrigt. Gällande rätt kan sammanfattas på följande sätt: Utbild- ningsstipendier är skattefria enligt 19 5 KL. Övriga statliga och privata stipendier följer praxis för beskattning av periodiska understöd. Periodi- citet och därmed skatteplikt föreligger om bidraget utgått under minst tre år i följd. Den fasta treårsgränsen har troligen sitt ursprung i praktis- ka överväganden men kan också anses som en tillämpning av skatteför- mågeprincipen. Punktstipendier som utgår under högst två år blir därför normalt skattefria. Denna skattefrihet förutsätter att mottagaren inte är skyldig att utföra någon motprestation för att erhålla stipendiet. Vad av— ser statliga och kommunala bidrag kan man utgå ifrån att sådant krav in- te föreligger. Praxis har dock prövat frågan i samband med privata sti- pendier. Finns det tecken på att stipendiet utgör maskerad ersättning för kommande eller utfört arbete sker beskattning. För tävlingspriser och konstnärliga belöningar gäller analogt att dessa är skattefria under förut- sättning att mottagaren inte utfört någon prestation i syfte att få priset.

Om en författare lämnar in ett manus till en romanpristävling blir utgå- ende prissumma således beskattad.

En av de viktigaste målsättningarna i Skattereformen är att skattskyldiga med samma inkomst skall betala samma skatt. Mot bakgrund av detta kan det förefalla logiskt att inkomstbeskatta och socialavgiftsbelägga alla former av stipendier. Detta antagande bygger dock på helt felaktiga för- utsättningar.

Bristande neutralitet i skattesystemet uppkommer om en skattskyldig kan välja mellan att ta ut en skattefri förmån i stället för en fullt beskattad lön. En sänkning av marginalskattesatserna i kombination med en bred- dad skattebas, dvs. alla förmåner beskattas fullt ut, innebär att förmån och lön blir två likvärdiga alternativ.

Detta resonemang kan dock inte tillämpas på konstnärer och deras sti- pendier. Ett stipendium ersätter aldrig annan arbetsinkomst. En författa- re kan inte uppmana sitt förlag att betala en royalty i form av stipendi- um. l rättspraxis har all anknytning mellan utgivare och mottagare lett till beskattning. Stipendierna innebär inte heller att konstnären avstår från annan beskattningsbar inkomst. Bidraget syftar till att premiera eller på annat sätt belöna en konstnär.

Konstnärsutredningen anser därför tilläggsdirektiven till stiftelse— och föreningsskattekommittén ger felaktiga grundförutsättningar för utred- ningsarbetet genom att uttala följande:

"I ett skattesystem där man eftersträvar neutralitet är det angeläget att alla ersättningar som i grund och botten har karaktär av lön också be- handlas som sådan. En neutral behandling av löneinkomster är också eftersträvansvärd i socialavgiftshånseende. Kommittén bör därför ock— så ta ställning till hur och i vilken utsträckning stipendier och liknan- de bidrag bör avgiftsbeläggas.”

Ett uttalande av detta slag anlägger en snäv skatteteknisk syn på vad som nu är en kulturpolitisk fråga.

Stipendierna utgår i första hand av allmänna medel. Vidare existerar inom stiftelser, fonder, vissa organisationer och företag, medel som är destinerade till konstnärsstipendier, priser och belöningar. Dessa medel har ofta byggts upp under en lång tidsperiod. Resurserna är således be- gränsade och kan inte plötsligt föröka sig. För bidragsmyndigheterna är

skattefriheten väsentlig då den ger möjlighet att fördela bidragen utan hänsynstagande till mottagarens skattesituation.

Ett genomförande av principen om stipendiebeskattning skulle drastiskt försämra konstnärernas arbetssituation och förändra förutsättningarna för en väl fungerande stödform inom kulturlivet. Detta utan att staten vinner några nya betydande inkomster. Förändringen skulle utan tvekan också medföra krav på kraftigt höjda statliga anslag inom konstnärsom- rådet.

Konstnärsutredningen anser att nuvarande praxis bör tillämpas även i framtiden. Om lagstiftningen anses nödvändig bör skattefrihet explicit införas i 19 & KL.

7.5. Kostnader i konstnärlig verksamhet

Att driftkostnader i konstnärlig verksamhet ofta orsakar tillämpningspro- blem beror på flera faktorer. För det första existerar ofta en direkt an- knytning till privatlivet. Som exempel kan nämnas arbetsrum i anslut— ning till bostad. För det andra saknar ofta skattemyndigheten kännedom om konstnärernas arbetssituation. Om konstnärerna vid taxeringen inte medges berättigade avdrag leder detta till en betydande merbeskattning av dessa grupper. Hithörande frågor bör ses över

Frilansverksamhet

Allmänt sett är problemen mest besvärande för frilansare t.ex. skådespe— lare, musiker, dansare, regissörer, koreografer och journalister. Dessa deklarerar sin verksamhet i inkomstslaget tjänst och drabbas därför av taxeringsnämndernas mycket restriktiva syn på avdragsfrågorna. Det finns exempel på frilansande skådespelare som själva tvingats betala be- tydande belopp för smink, hårvård, telefon, resor och litteratur. Taxe- ringsnämnden har trots detta nekat avdrag med hänvisning till begreppet privata levnadskostnader. Vidare förutsätts det att verkligt nödvändiga kostnader alltid betalas av uppdragsgivaren. Något som inte förekommer inom frilanssektorn.

Därför bör i anvisningarna till inkomstslaget tjänst införas en erinran om att frilansverksamhet normalt medför förhöjda kostnader för intäkternas förvärvande. Anvisningen kan utformas generellt (för all frilansverksam- het) eller direkt hänvisa till frilansverksamhet inom det konstnärliga om- rådet. En sådan erinran i kombination med utbyggda anvisningar från RSV bör leda till att problemen minskar i omfattning. En sådan effekt kunde tydligt spåras när man i kommunalskattelagen införde en påmin- nelse om att resor kan ingå som ett naturligt led i en konstnärlig och lit- terär verksamhet.

För rörelseidkande konstnärer föreligger ett reformbehov avseende två speciella kostnadsavdrag, avdrag för arbetsrum och utlandsresor.

Arbetsrum

1984 infördes en generell rätt till avdrag för arbetsrum i anslutning till bostad. Denna innebär att avdrag medges antingen för verklig kostnad eller för en schablonkostnad, f.n. 4000 kr. i lägenhet och 2000 kr. i vil- la. För erhållande av schablonavdrag krävs endast att man arbetat i hemmet minst 800 timmar under beskattningsåret, vilket motsvarar en knapp halvtid. För att få avdrag med verklig kostnad (andel av hyra el- ler motsvarande) krävs enligt rättspraxis att rummet är helt avskilt från övriga bostaden dvs. att det existerar separat ingång utifrån. För konst- närsateljé medges, enligt praxis, dock avdrag även om egen ingång sak- nas. Skälet är att det förvaras kemikalier i lokalen som anses förhindra privat nyttjande. Övriga konstnärskategorier t.ex. författare, dramtiker, tonsättare m.fl. erhåller normalt endast schablonavdrag. Detta avdrag motsvarar i lägenhet, räknat på en genomsnittlig hyresnivå för landet, ett arbetsrum på 3x3m2.

Dagsläget på bostadsmarknaden innebär att det är omöjligt för konstnä- rer att välja lägenhet eller hus där det finns tillgång till en separat ar— betsdel. Att hyra en speciell arbetslokal är ofta för dyrt — särskilt i stor- städerna. Ofta krävs också tillgång till arbetslokalen dygnet runt. Dessa fakta innebär att en stor andel konstnärer i dag inte medges avdrag för sina verkliga arbetsrumskostnader. Inom den närmaste framtiden kan vi också påräkna höjda boendekostnader i samhället vilket ytterligare mins- kar värdet av schablonavdraget. Avdraget har också urholkats då det le- gat på samma nivå, sedan införandet 1985.

För att på ett enkelt sätt höja och även för framtiden värdesäkra av- dragsrätten för arbetsrum i bostaden bör avdragsrätten knytas till basbe- loppet. Avdrag bör medges med 25 % av basbeloppet i lägenhet (1989: 6975 kr.) samt 15 % av basbeloppet i villa (1989: 4 185 kr.).

Resor

Att resor är ett naturligt led i en konstnärlig och litterär verksamhet slås uttryckligen fast i anvisningarna till inkomstslaget rörelse. Införandet av detta stadgande har medfört att konstnärerna idag har lättare att få ige- nom avdrag för sina resor. Fortfarande uppkommer dock tvister vid fast- ställande av avdragens storlek.

1 teorin skall avdrag medges för styrkta kostnader dvs. kvitton skall fin- nas för varje måltid, varje telefonsamtal m.m. Många arbetsresor för konstnärer går dock till delar av världen där verifikationer är ett okänt begrepp. Att under en resa föra noggrann bok över sina utlägg är ofta svårt. Att dokumentera själva resan genom anteckningar, fotografering och filmning kan för den enskilde konstnären förefalla angelägnare än

bokföring.

För att förenkla taxeringsförfarandet bör en schablonregel införas i an— slutning till den tidigare nämnda anvisningspunkten.

Kostnader för utlandsresor i konstnärlig och litterär verksamhet skall utöver styrkta kostnader för resa och logi, om ej annat yrkas, beräknas till 50 % av det för resmålet gällande statliga utlandstraktamentet.

Genom att medge schablonavdrag på en relativt låg nivå förhindras ock- så missbruk av den föreslagna regeln. Samtidigt beaktas inbesparade lev- nadskostnader under resan.

7.6. Egenavgifter

Konstnärerna och egenavgifterna — förslag till ny stödordning

Ett av de stora problemen för rörelseidkande konstnärer är att deras marginalskatt även vid låga inkomstnivåer är hög beroende på uttaget av socialavgifter i form av egenavgifter. Detta förhållande kommer att be- stå även efter skattereformens genomförande.

Från statsmakterna har det alltid hävdats att även låginkomsttagare mås- te betala avgifter för att erhålla sociala förmåner. I föreliggande skatteut- redningar fastslås dock att sambandet mellan avgift och förmån har för- svunnit. En stor del av utgående avgifter utgör i realiteten en skatt. Av denna orsak kommer i framtiden även pensionärernas förvärvsinkomster att belastas med en andel av de totala socialavgifterna, s.k. löneskatt.

Mot detta ska ställas det faktum att konstnärerna ofta har mycket låg skatteförmåga. Till skillnad från andra rörelseidkare fortsätter man ofta att driva sin verksamhet även om den är olönsam. Eftersom det ekono- miska utbytet inte utgör något mått på konstnärlig kvalitet är det till och med ett önskvärt beteende. Historiskt sett är det också lite av en slump att konstnärerna blivit skyldiga att själv betala sina sociala kostnader. Det är resultatet av att konstnärerna i allmänhet är svaga avtalsparter och att man i skattesammanhang hänförts till kategorin rörelseidkare.

Med tanke på att de kommande marginalskattesänkningarna i mycket li- ten omfattning förbättrar konstnärernas ekonomi kan det anses önskvärt att åstadkomma en lättnad vad avser socialavgiftsansvaret. En konstnär borde för en viss inkomst erlägga högst samma skatt som en motsvaran- de anställd löntagare. Frågan är hur detta ska genomföras.

En lösning är att inom ramen för socialavgiIts-lagstiftningen befria konst- närerna som grupp från egenavgifter. Ett annat alternativ är att undanta vissa inkomster från avgifter. Båda metoderna innebär stora tillämp- ningssvårigheter och skulle också medföra rättvisediskussioner i förhål- lande till andra småföretagare. Skattemyndigheten skulle tvingas bevaka om en person alternativt en inkomst skulle undantas vid avgiftsdebite- ringen. Besluten skulle bli föremål för överklagande. Besvärliga gräns- dragningsproblem skulle uppkomma. Andra grupper kan komma att

kräva likartad behandling med hänvisning till kravet på enhetlig be- handling inom skattesystemet.

Därför bör frågan lösas utanför skattesystemets ram genom ett generellt verkande kulturstöd i syfte att undanröja den hårda avgiftsbelastningen på konstnärernas inkomster. Förslaget innebär en väsentlig lindring av en pålaga som av konstnärskollektivet uppfattats som orättvis och skad- lig. I praktiken innebär förslaget en maximerad återbetalning av egenav- gifter. Detta är en viktig åtgärd också med tanke på att konstnärer ofta har låga pensioner och fortsätter sin konstnärliga verksamhet i hög ålder. För dessa grupper innebär de nya socialavgiftsreglerna kraftiga försäm- ringar. Vidare kan man se förslaget som ett försök att göra konstnärerna mer självförsörjande. Det nya kulturstödet kan i någon mån få s.k. dyna- miska effekter inom kultursektorn.

Stödet föreslås utformat efter följande modell:

Enligt en ny förordning ges alla rörelseidkande upphovsmän rätt att söka stöd för sin konstnärliga verksamhet från den nya egenavgiftsfonden.

I samband med upprättande av sin deklaration lämnar den rörelseidkan- de konstnären också in en ansökan till fonden. Stödet kan endast utgå till fysisk person som bedriver näringsverksamhet enskilt. Den som dri— ver verksamhet i bolagsform får ej använda stödordningen.

! sin ansökan anger konstnären totalsumman av inkomster för vilka han själv erlägger egenavgifter. Därefter anger han totalsumman av inkoms- ter för vilka stöd kan utgå. De stödberättigade inkomsterna finns upp— räknade i fondförordningen. I första hand avses upphovsrättsliga ersätt- ningar men även närliggande ersättningar som t.ex. författarpenning bör ingå. l ansökan lämnar konstnären sitt medgivande till att fonden från skattemyndigheterna dels kan begära in deklarationskopia, dels uppgift om totalt debiterade egenavgifter för det aktuella beskattningsåret.

När ansökningen kommit in till fonden registreras den på personnum- mer. Detta sker i början av april. Under sommaren och hösten genom- förs vissa stickprovskontroller dvs. att lämnade uppgifter stämmer över- ens med ingiven deklaration. I samband med att skattemyndigheterna debiterar egenavgifter för föregående inkomstår, begär fonden ut dessa uppgifter från myndigheterna. Därefter kan fonden med stöd av den för-

delning som finns angiven i konstnärens ansökan snabbt utbetala aktuellt belopp. För att eliminera effekten av s.k. avsättning för egenavgifter i självdeklarationen (vilket medfört en Skattelättnad för konstnären) bör beloppet vara maximerat till 70 % av debiterade egenavgifter på den an- del av totalinkomsten som berättigar till stöd. Ett maximalt stödbelopp bör fastställas. Om detta bestäms till 15000 kr. får en konstnär med en årsinkomst upp till 90000 kr. samma disponibla inkomst som en löntaga- re med motsvarande lönenivå.

Två exempel kan illustrera den enkla teknik som används för att åstad- komma denna effekt:

Bildkonstnären A har sålt tavlor för med 110000 kr. (brutto) under inkomståret. Efter avdrag är hennes nettointäkt före avsättning för egenavgifter 90 000 kr.

I samband med upprättande av självdeklaration i mars, ansöker A om stöd enligt den nya förordningen. Hon anger då i ansökan att hennes inkomster till 100 % består av upphovsmannaintäkter, dvs. ersättning för överlåtelse av konstnärligt verk. Ansökan kommer in till fondmyn- digheten, registreras och i december får myndigheten uppgift från skatteverket. A:s påförda egenavgifter uppgår till 23 078 kr. A erhåller då stöd med 70 % x 23078 kr,. dock maximerat till 15000 kr.

För A:s del innebär det att hon i vanlig ordning erhåller sin skattsedel med debiterad skatt och egenavgifter i december månad. I början av påföljande år erhåller hon en utbetalning från den nya fonden med 15 000 kr. Detta får till effekt att hennes totala skatt efter avräkning för bidraget uppgår till endast 27 053 kr. En löntagare med 90000 kr. i anställningsinkomst betalar inkomstskatt med 26400 kr.

Löntagaren och konstnären A har därmed erhållit ungefär samma dis- ponibla belopp.

Författaren B har dels författarverksamhet dels konsultuppdrag. Han har under året erhållit 50000 kr. i royalties och 50000 kr. i konsultin- komster. För båda inkomsterna skall han själv erlägga egenavgifter. Hans nettointäkt i rörelsen efter avdrag uppgår till 80000 kr.

B ansöker om bidrag till egenavgifter och anger i sin ansökan att han haft 50000 kr. i bidragsberättigad inkomst samt 50000 kr. i annan in- komst för vilken han själv ska erlägga egenavgifter. Vid debitering av egenavgifter kommer B att påföras 20514 kr. Hans fördelningsnyckel har av fondmyndigheten fastställts till 50 % dvs. B har rätt till bidrag för hälften av sina debiterade egenavgifter x 70 %. Bidrag utgår med 7 179 kr.

Effekten är att avgiftsbelastningen undanröjs på royaltyinkomsten men kvarstår för konsultinkomsten.

Bidraget bör vara skattefritt annars försvinner en stor del av dess effekt.

Hanteringen av den nya stödordningen kan lämpligen knytas till en be- fintlig myndighet t.ex. konstnärsnämnden. Rätten till bidrag skall alltid vara beroende av att ansökan inges inom en viss ansökningsperiod.

Systemet är mycket enkelt att bygga upp och möjligheterna till missbruk är få. Anknytningen till näringsverksamhet och upphovsrättslag har tidi- gare prövats i lagstiftningen om upphovsmannakonto. Erfarenhetsmässigt visar det sig att få gränsdragningsproblem uppkommer. Egenavgiftsfon- dens styrelse bör ha möjlighet att självständigt fatta beslut i dessa frågor.

Ett rimligt antagande (baserat på konstnärsorganisationernas medlemstal, inkomstundersökningar m.m.) är att systemet årligen berör ca 3000 per- soner. Då rörelseidkande konstnärer (de flesta återfinns inom bildkonst- närsområdet) har mycket låg medelinkomst är det rimligt att anta att kostnaden för stödet uppgår till ca 25 miljoner per år.

Bidrag och ersättningar

8.1. Inledning

Kapitlet inleds med en beskrivning av det statliga stöd som förmedlas av konstnärsnämnden och författarfonden. Därefter gör utredningen en be- dömning av de offentliga direkta bidragens betydelse i förhållande till andra former för stöd till konstnärer. Vissa förslag presenteras med syfte att förstärka stödet. Mot bakgrund av de strävanden som pågår att förnya den statliga förvaltningen lägger utredningen också fram vissa synpunk- ter avseende den nuvarande organisations— och anslagsstrukturen.

8.2. Konstnärsnämnden

8.2.1. Myndighetens uppgift

Konstnärsnämnden inrättades år 1976 med uppgift att handha ärenden om bidrag till konstnärer. Den övertog då uppgifter som tidigare hade skötts av konstnärsstipendienämnden, Konstakademien och Musikaliska akademien. Nämnden skall också hålla sig underrättad om konstnärernas ekonomiska och sociala förhållanden och tillsammans med styrelsen för Sveriges författarfond avge förslag till regeringen om innehavare av in- komstgaranti för konstnärer.

Genom förändringen 1976 ville statsmakterna skaffa sig bättre överblick över behoven och främja samordningen av stödet till konstnärerna. För— utsättningarna för att uppnå dessa syften skapades genom att grupper av aktiva konstnärer fick i uppgift att fördela de pengar som står till förfo- gande inom olika konstområden.

8.2.2 Avsikten med konstnärsstödet

I en rad propOsitioner och riksdagsbeslut har statsmakterna formulerat målen för konstnärsstödet. De kan sammanfattas på följande sätt.

Stödet skall ges till yrkesverksamma konstnärer, som dokumenterat arbe— te av god konstnärlig kvalitet. Vid fördelningen skall hänsyn tas också till de sökandes ekonomiska förhållanden. Bidragen och ersättningarna skall vara tillräckligt stora för att ge mottagarna möjlighet att ägna sig åt sin konst. Såväl unga som mer etablerade konstnärer skall stödjas. Bi- drag skall utgå till konstnärer som är bosatta i olika delar av landet och som företräder olika genrer, stilar och tekniker. Vid fördelningen av projektbidrag skall behovet av att utveckla uttryckssätt som lätt kan upp- fattas av handikappade uppmärksammas.

8.2.3. Ersättningar och bidrag

De medel som konstnärsnämnden fördelar anvisas under två anslag i sta- tens budget. nämligen G 4. Visningsersättning åt bild— och formkonstnä_ rer och G 5. Bidrag till konstnärer. Uppgifterna i det följande är hämta- de ur årets budgetproposition (prop. 1989/90:l00).

Visningsersättningen utgår till bild— och formkonstnärer för att konstnär— liga verk i offentliga institutioners ägo visas för allmänheten eller an- vänds på annat allmännyttigt sätt. Medlen tillförs Sveriges bildkonstnärs- fond. Dess styrelse ingår i konstnärsnämnden. Anslaget uppgick 1989/90 till 38 000 000 kr. För l990/9l föreslås 39 520000 kr.

Ersättning ur fonden kan utgå till konstnär som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Ersättningen skall användas till ändamål som i första hand syftar till att ge yrkesverksamma konstnärer ekonomisk och arbetsmässig trygghet. Styrelsen för fonden har enligt ut- talande av departementschefen (prop. 1981/82:100 bil. 12 s. 32) stor fri- het att bestämma hur fonden skall användas.

Anslaget Bidrag till konstnärer innehöll budgetåret 1989/90 åtta olika an- slagsposter. Två av dem fördelades av styrelsen för Sveriges författar- fond. Konstnärsnämnden fördelade de övriga sex (anslagspostens storlek inom parentes).

Bidrag till bild- och formkonstnärer (4 923 000 kr.) 4. Bidrag till upphovsmän på musikområdet (2 535000 kr.) ' 5. Bidrag till scen— och filmkonstnärer samt musiker och sångare (8 892 000 kr.) 6. Särskilda insatser för upphovsmän på musikområdet samt musiker och sångare (1 097 000 kr.) 7. Särskilda insatser på filmområdet (200000 kr.) 8. Statistisk undersökning av konstnärers ekonomiska och sociala för- hållanden (500 000 kr.).

Anslagen till stöd åt konstnärer har regelmässigt räknats upp med tre å fyra procent. Därutöver har konstnärsstödet vid flera tillfällen tillförts yt- terligare medel.

År 1982 tillkom visningsersättningen som senare höjts successivt. År 1984 till-fördes nämnden 0.3 milj.kr. för tonsättare och koreografer. År 1988 tillkom en ny anslagspost på ] milj.kr. för upphovsmän på inu— sikområdet samt för musiker och sångare. Samtidigt tillfördes nämnden 0,3 milj.kr. för att särskilt beakta dansarnas situation.

År 1989 höjdes anslagsposten Bidrag till bild— och formkonstnärer med 1,4 milj.kr. Därutöver räknades anslagsposten Bidrag till konstnärer på ton— och scenområdet upp med 0,65 milj.kr. utöver priskompensationen.

Sammanfattningsvis har stödet till bild— och formkonstnärer under 80— talet höjts med 20 milj.kr. Bidragen till upphovsmän på musikområdet har under samma tid höjts med ca 0,9 milj.kr.. till musiker och sångare med 0,5 milj.kr. och till scen— och filmkonstnärer med ca 0.6 milj.kr., allt i nominella belopp.

Under tio år har både antalet sökande och antalet mottagare ökat i de flesta konstnärskategorier. Det har bl.a. fått till följd att realvärdet av det genomsnittliga bidragsbeloppct är lägre än för tio år sedan.

8.2.4. Konstnärsnämndens organisation

Konstnärsnämnden leds av en styrelse. som ansvarar för verksamheten.

Fyra organ fördelar bidrag och ersättningar till olika konstnärskategori- er, nämligen styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond och tre arbetsgrup— per, en för upphovsmän på musikområdet, en för musiker och sångare och en för scen— och filmkonstnärer.

Konstnärsnämndens styrelse beslutar bl.a. om anslagsframställning och årsbokslut och i anledning av revisionsberättelse. Styrelsen beslutar vida- re i frågor som inte skall avgöras av de fyra organen, om den närmare fördelningen av ärenden dem emellan. om fördelningen av anslag mel— lan olika organ, såvida den inte fastställts av regeringen, samt i frågor som är av principiell betydelse eller annars av större vikt.

Vid konstnärsnämnden finns ett kansli, som svarar för den löpande verk-

samheten.

Konstnärsnämndens styrelse består av 13 ledamöter som utses av rege- ringen. Ordföranden och ytterligare några ledamöter är lekmän, dvs. fö- reträder allmänintresset; de övriga representerar olika konstarter.

Styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond består av 13 ledamöter. Ordfö- randen, vice ordföranden och ytterligare en ledamot samt suppleanter för dessa förordnas av regeringen. Övriga ledamöter och suppleanter för dessa utses av Konstnärernas Riksorganisation (6). Föreningen Sveriges Konsthantverkare och lndustriformgivare (2), Föreningen Svenska Teck- nare (1) och Svenska Fotografernas Förbund (1).

Ordförande och ledamöter i de tre arbetsgrupperna förordnas av rege- ringen. Arbetsgrupperna utser inom sig vice ordförande. Samtliga leda- möter utom ordföranden representerar olika fackliga konstnärsintressen.

Arbetsgruppen för upphovsmän på musikområdet består av nio ledamö-

ter. Arbetsgruppen för musiker och sångare består av 13 ledamöter. Arbetsgruppen för scen— och filmkonstnärer består av elva ledamöter.

För handläggning av frågor rörande s.k. integrerad konst, dvs. ansök- ningar som inte direkt kan hänföras till något enskilt organs arbetsområ- de, har det funnits ett för berörda organ gemensamt beredningsutskott.

8.2.5. Granskningsarbetet

Granskningen av ansökningarna från konstnärerna är det viktigaste och mest omfattande i myndighetens verksamhet.

Budgetåret 1988/89 inkom till konstnärsnämnden 1714 ansökningar om bidrag till konstnärer på ton-, scen— och filmområdena, vilket var något färre än föregående budgetår.

Samma år inkom 2842 ansökningar om ersättningar och bidrag på bild— och formområdet, jämfört med 3 040 föregående budgetår.

Vart och ett av de fyra organ, som handlägger frågor om ersättningar och bidrag till konstnärer inom sina resp. verksamhetsområden tillsätter erforderliga granskningsgrupper för det förberedande arbetet med granskning av ansökningar.

Bildkonstnärsfondens verksamhet omfattar fem områden, nämligen bild- konst, konsthantverk, teckning/illustration, fotografi och arkitektur. Fondstyrelsen är indelad i nio granskningsgrupper.

Fondstyrelsen har också en särskild granskning av arbetsprover. Denna har de senaste två åren ägt rum i förhyrda lokaler i Hammarbyskolan. Verksamhetsåret 1988/89 har 750 konstnärer anmodats inlämna arbets- prover, varav 391 målare, grafiker och skulptörer, 58 textilkonstnärer, 131 keramiker och övriga konsthantverkare, 16 tecknare och illustratörer samt 154 fotografer. Granskningen omfattade ca 1 500 originalverk (må- leri, grafik, skulptur och textil) samt ca 3 000 diabilder och fotografier.

8.2.6. Bidragsfördelning

Konstnärsnämndens fördelning av bidrag och ersättningar budgetåret 1988/89 framgår av följande sammanställn'ingar:

Ton- och scenområdena

Antal bidrag Utdelat belopp

243 konstnärsbidrag 4 544 000 140 konstnärsbidrag för resa ] 784 500 10 projektbidrag 895 000 4 pensionsbidrag 40 000 7 tillfälliga bidrag 45 500 _____________——— Summa 7 309 000

Av 1714 sökande har alltså 397 (23 %) erhållit någon form av bidrag, de tillfälliga bidragen ej medräknade. Härtill kommer 25 femåriga konst- närsbidrag och 78 pensionsbidrag som beslutats under tidigare år.

Bidragens storlek varierar, beroende på de ändamål för vilka de sökts. Femärsbidragen har utgått med 53000 kr. och 62 000 kr., pensionsbidra- gen med 10000 kr.

Bild- och formområdet

Antal ersättningar och bidrag Utdelat belopp 2 012 individuella visningsersättningar 6 039 000 117 grundersättningar 1 310 400 632 arbetsbidrag 18 980 000 54 resebidrag 471 500 48 projektbidrag 2 722 000 19 pensionsbidrag 190 000 13 tillfälliga bidrag 75 000 64 bidrag för utställning i utlandet 430 100

___—___—

Summa 30 218 000

Totalt har 3216 ersättningar och bidrag betalats ut. Av dem är 1 951 så- dana som tidigare beslutats, nämligen 1578 individuella visningsersätt- ningar (utgår tills vidare), 117 grundersättningar (utgick detta år för sista gången) och 256 pensionsbidrag (utgår tills vidare).

Under året beslöt fondstyrelsen dela ut 735 bidrag, vilket motsvarar 26 % av de 2842 ansökningarna (häri ingår inte individuell visningsersätt— ning, tillfälliga bidrag eller bidrag till utställning i utlandet).

Individuell visningsersättning har utgått med 3000 kr., arbetsbidragen med 20000, 30000 och 40000 kr. samt pensionsbidragen med 10000 kr. Storleken av övriga bidrag varierar.

8.2.7. Inkomstgarantier

Enligt förordningen(l976:504) om inkomstgarantier för konstnärer kan inkomstgaranti beviljas konstnärer som står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv. Beslut om inne- havare av inkomstgaranti fattas av regeringen efter gemensamt förslag av konstnärsnämnden och styrelsen för Sveriges författarfond eller efter ytt- rande av dessa organ.

lnkomstgaranti kan per år uppgå till högst fem gånger basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gällde vid kalenderårets ingång. Det för kalenderåret 1990 fastställda basbeloppet är 29700 kr. Garantins maximibelopp för år 1990 uppgår därför till 148500 kr. Detta minimibelopp minskas med innehavarens årsinkomst upp till ett basbe- lopp med 75 % av årsinkomsten i övrigt.

Regeringen har för budgetåret 1989/90 fastställt antalet inkomstgarantier till 138. Härav avser nio garantirum personer som innehaft tidsbegränsa— de lärartjänster inom högre utbildning och ett garantirum professor Pon— tus Hultén.

Till konstnärsnämnden har under detta budgetår inkommit 15 framställ— ningar med förslag till innehavare av inkomstgaranti, avseende 13 olika konstnärer. Konstnärsnämnden har tillsammans med styrelsen för Sveri- ges författarfond avgivit tio förslag till nya innehavare av inkomstgaranti för konstnärer. Regeringen har beslutat i enlighet med förslagen.

8.3. Författarfonden

8.3.1. Allmän översikt

Den statliga biblioteksersättningen har, som framgår av sammanställning- en nedan, nått en betydande nivå.

1988/89 Utgift 55 188 000 1989/90 Anslag 62 054 000 1990/91 Förslag (kan ej anges)

Sveriges författarfond bildades år 1955 med ändamål att ta emot och ad- ministrera den så kallade biblioteksersättningen, om vilken riksdagen fat- tat beslut året dessförinnan. Biblioteksersättningen utgår av statsmedel till författare, översättare och bokillustratörer (tecknare och fotografer) för folk— och skolbibliotekens utnyttjande av deras verk.

”Fonden” består alltså av de medel som riksdagen årligen anslår i bi- blioteksersättning. Fondstyrelsens huvuduppgift är att förmedla ersätt- ningen till upphovsmännen — dels direkt i relation till utnyttjandet, dels i andra former som anges i förordningen (1962:652) om Sveriges författar— fond.

Fondstyrelsen har också fått statsmakternas uppdrag att fördela vissa andra statliga anslag, nämligen

* av anslaget Bidrag till konstnärer dels den del som skall gå till förfat- tare, översättare och kulturjournalister, dels den del som skall gå till dramatiker och översättare av dramatik;

* de nordiska resestipendierna till författare.

Författarfondens styrelse fungerar också som remissinstans i frågor som faller inom fondens ansvarsområde eller har samband med detta.

8.3.2 Författarfondens styrelse och administration

Författarfondens verksamhet leds av en styrelse, bestående av ordföran- de och 113 ledamöter. Ordföranden och tre ledamöter utses av regering- en. Åtta ledamöter utses av Sveriges Författarförbund, medan Förening-

en Svenska Tecknare och Svenska Fotografernas Förbund utser vardera en ledamot. 14 suppleanter utses på motsvarande sätt; de har rätt att del- ta i överläggningarna. Upphovsmannaorganisationerna har således majo- ritet i styrelsen.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande och tillsätter inom sig två ar- betsutskott, beredningsutskottet och bidragsutskottet. Beredningsutskottet förbereder styrelsens behandling av alla ärenden; det har också behörig- het att besluta i vissa brådskande ärenden. Bidragsutskottets uppgift är att självständigt handlägga frågor om tillfälliga bidrag.

Enligt bestämmelserna i förordningen om författarfonden utser styrelsen även ett ”utskott", som på styrelsens vägnar beslutar om fördelningen av de bidrag till dramatiker som utgår ur anslaget Bidrag till konstnärer.

Majoriteten av dramatikerutskottets medlemmar utses utanför fondstyrel- sen efter förslag av Sveriges Dramatikerförbund.

Till fondstyrelsen är knutet ett kansli, vars chef tillika är styrelsens sek- reterare.

Kostnaderna för verksamheten tas av fondmedel. De utgör ca sju pro— cent av fondens totala utgifter.

Dramatikerutskottet har särskild sekreterare. Kostnaderna för utskottets verksamhet tas av det särskilda anslaget för Bidrag till dramatiker.

8.3.3. Verksamhetens huvuddrag

Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek är en anslagspost under anslaget Vlll F 7. Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m.m. 1 övrigt utgår från detta anslag ersättning åt författare och ersättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och i taltidningar samt medel för nordiska författar—

stipendier och nordiskt författarsamarbete. De två sistnämnda anslags- posterna har t.o.m. budgetåret 1988/89 anvisats under anslaget Bilateralt nordiskt kultursamarbete m.m. (VIII H 5.). Talboksersättningen samt medlen för nordiskt författarsamarbete fördelas av Sveriges Författarför- bund, medan styrelsen för Sveriges författarfond fördelar de nordiska författarstipendierna.

Biblioteksersättningen infördes genom beslut av 1954 års riksdag, varvid medel anvisades för ”beredande av ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek”. Ersättningen gavs i proposition (1954: 133) två motiv: den skulle dels ge skälig gottgörelse för det samhälliga utnyttjande av författarnas verk som biblioteksutlåningen innebar, dels medföra en viss förbättring av författarnas ekonomiska betingelser vilken framstod som angelägen.

Redan från början konstruerades biblioteksersättningen som ett visst öre- tal per boklån, vilket skulle avsättas till en fond, benämnd Sveriges för- fattarfond, med en styrelse vars majoritet utses av Upphovsmannaorgani— sationen.

Ersättning utgår för utlåning genom folk— och skolbibliotek av upphovs- rättsligt skyddade litterära verk i original och litterära verk i skyddad svensk översättning. Ersättning utgår endast i de fall verkets resp. över- sättningens upphovsman, eller, om verket resp. översättningen har två eller flera upphovsmän, någon av dessa är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Ersättning utgår även för verk som ingår i bibliotekens referenssamlingar.

Från biblioteksersättningsanslaget överförs årligen till Sveriges författar- fond medel bestämda av biblioteksutnyttjandets omfattning och av vissa multiplar för biblioteksersättningen. Innevarande budgetår uppgår multi— plarna i fråga om originalverk till 63 öre för hemlån och till 252 öre för referensexemplar samt i fråga om översatt verk till 31,5 öre för hemlån och till 126 öre för referensexemplar.

Regeringen förväntas inom kort godkänna förhandlingsuppgörelsen med författarna om biblioteksersättningens storlek under de närmaste två budgetåren. Under förutsättning av godkännande kommer ersättningen att höjas med 6 öre, från 63 till 69 öre, fr.o.m. den 1 juli 1990. En ytterli— gare höjning är avtalad fr.o.m. den 1 juli 1991. Då höjs ersättningen med

ytterligare 8 öre, dvs. från 69 till 77 öre. Om inga väsentliga förändringar inträffar i biblioteksutlåningen skulle detta innebära att den totala biblio- teksersättningen kommer att uppgå till 67,4 milj.kr. under budgetåret 1990/91 och till 75,2 milj.kr. under 1991/92.

Av fondens medel utbetalas individuell ersättning, s.k. författarpenning och översättarpenning, till sådana upphovsmän till litterära verk i origi- nal resp. översättare av litterära verk till svenska, vilka antingen är sven- ska medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Författarpen— ningen utgår med 38 öre av multipeln för hemlån och med 152 öre av multipeln för referensexemplar av litterära verk i original. Översättar- penningen utgår med 19 öre av multipeln för hemlån och med 76 öre av multipeln för referensexemplar av till svenska översatta verk. I förekom- mande fall samordnas den till en och samma upphovsman utgående för— fattar— och översättarpenningen. För upphovsmän med höga utlånings- siffror gäller vissa avtrappningar av författar— och översättarpenningen, varvid den första avtrappningsgränsen går vid 38000 kr. Författar— och översättarpenning understigande 760 kr. utbetalas ej.

Sedan författar— och översättarpenningarna betalats, används återstoden av fondens medel — med avdrag för administrationskostnaderna — till ar- betsstipendier, pensioner och andra ändamål, som berör litterär verk- samhet. Av tillgängliga medel under budgetåret 1988/89, 54 milj.kr., an- vändes omkring 19,5 milj.kr. till garanterad författarpenning, 16,8 milj. kr. till pensioner, stipendier och bidrag, samt 4,2 milj.kr. till administra- tion.

Äterstoden av fonden, den s.k. fria delen, används efter styrelsens be- stämmande till pensioner, understöd, stipendier samt bidrag till särskilda ändamål som berör litterär verksamhet. Även administrationskostnader— na betalas ur fondens fria del.

Inom ramen för författarfondens verksamhet har utvecklats ett trygghets- system för de litterära yrkesutövarna. l systemet ingår som väsentliga led långtidsåtaganden av tre slag:

— Femåriga arbetsstipendier som är avsatta att ge främst yngre författare, översättare och bokillustratörer en grundtrygghet under de viktiga ”ut- bildningsåren”, då inkomsterna i övrigt ofta är små;

— Författar— och översättarpenningar — i förekommande fall i form av garanterade författarpenningar — som ger de "etablerade” litterära yrkes- utövarna en skälig grundinkomst av biblioteksersättningen;

— Pensioner som — i avvaktan på att de fria kulturarbetarna mer allmänt erhåller ATP med rimliga belopp — ger de ej längre yrkesverksamma samt efterlevande till litterära yrkesutövare en ekonomisk grundtrygghet.

Styrelsen kan bestämma att författarpenning/översättarpenning till viss upphovsman skall utgå med högre belopp än vad som följer av reglerna för beräkning av sådan ersättning. Sålunda fastställd författarpenning/ översättarpenning har av styrelsen givits beteckningen garanterad förfat- tarpenning. Beloppet för den garanterade författarpenningen var för år 1989/90 80000 kr.; antalet innehavare uppgår till 234.

För närvarande omfattar författarfondens trygghetssystem ca 80 femårs- stipendiater, 225 innehavare av garanterad författarpenning samt ca 190 pensionärer. Av de omkring 4500 mottagarna av statistiskt beräknade författar— och översättarpenningar erhåller ett hundratal personer ersätt- ningar med belopp överstigande 38 000 kr.

Som komplement till trygghetssystemet, för vilket omkring 75 procent av fondens medel tas i anspråk, utdelas också tvååriga och ettåriga arbetssti- pendier, resestipendier samt tillfälliga bidrag. Kostnaden för dessa stipen- dier/bidrag av punktkaraktär utgör ca 11 procent av fondens utgifter.

Vidare utgår ur fonden bidrag till de fackliga upphovsmannaorganisatio- ner som är representerade i fondstyrelsen. För detta ändamål används knappt 6 procent av fondens medel.

Kostnaderna för administrationen tas från fondmedlen. Administrations-

kostnaderna uppgår för närvarande till 8 procent av fondens totala utgif- ter.

Andra bidrag och stipendier som fördelas av författarfondens styrelse Bidrag till konstnärer Författarfondens styrelse handhar fördelningen av de bidrag ur statsan- slaget Bidrag till konstnärer, vilka är avsedda för författare, översättare och kulturjournalister.

Antalet bidrag samt bidragens belopp bestäms av styrelsen.

Styrelsen har beslutat att konstnärsbidragen skall utgå för högst två år i följd.

Författarfondens styrelse ansvarar också för fördelningen av bidrag till dramatiker ur statsanslaget Bidrag till konstnärer.

Nordiska författarstipendier

Fyra stipendier utdelas årligen till svenska författare för vistelse i Dan- mark, Finland, Island resp. Norge. Stipendierna, som utgår ur ett särskilt statsanslag, är avsedda att ge tillfälle till kontakt med nordiska författar- kollegier. Motsvarande stipendier finns i de andra nordiska länderna.

8.3.5. Biblioteksutnyttjandets utveckling

Storleken av den totala biblioteksersättning, som för varje år skall tillfö- ras författarfonden, bestäms dels av ersättningens öretal (multiplar), dels

av omfattningen av utlåningen och antalet referensexemplar i folk— och skolbibliotek.

De senaste 10 årens utveckling av den ersättningsgrundande biblioteksut- låningen framgår av följande tabell (tusental lån):

År Utlåning i "Merutlå- Utlåning i Samman- Förändring från folkbiblio- ning” i skolbiblio— lagd ersätt- föregående år tek enl. folkbibl. tek nings- ågåszta' äga/Sålän— åillårigggde absoluta tal procent

samhetZ)

1979 78 894 22 600 101 494 — 264 — 0,3

1980 79 571 23 200 102 771 + 1 277 + 1,3

1981 78 839 23 400 102 239 — 532 — 0,5

1982 80 527 25 600 106 127 + 3 888 + 3,8

1983 80 467 26 900 107 367 + 1 240 + 1,2

1984 79 303 24 800 104 103 - 3 264 - 3,0

1985 77 146 28 000 105 146 + 1 043 + 1,0

1986 74 802 8 000 22 000 104 802 — 344 - 0,3

1987 74 815 8 552 22 500 105 867 + 1 065 + 1,0

1988 73 423 11 200 18 600 103 223 — 2 644 — 2,5

1) För folkbibliotekens utlåning anges här de preliminära siffror som SCB årligen rapporterar till författarfonden och som ligger till grund för regeringens beslut om medelstilldelning till fonden. Dessa siffror avviker ! regel något från de slutgiltiga uppgifter som senare publiceras av SCB.

2) l SCB:s folkbiblioteksstatistik räknas varje i uppsökande verksamhet utlämnad volym som 1 lån. Fr.o.m. utlåningsåret 1986 har SCB tagit fram särskilda uppgifter om hur många böcker som folkbiblioteken läm- nar ut i sådan uppsökande verksamhet där den faktiska utlåningen inte registreras. Med stöd av regeringsbeslut erhåller författarfonden för varje utlämnad bok ersättning motsvarande ytterligare två lån.

8.4. Överväganden och förslag

8.4.1 Allmänt

Det statliga stödet till konstnärer kan närmast jämföras med det statliga stödet till forskning. Den icke ändamålsbestämda fria forskningen är en kulturfunktion vars avkastning inte går att fastställa men som de allra flesta anser vara en omistlig del i ett gott samhälle. Så här heter det i re- geringens nyligen avgivna forskningsproposition: ”] vår strävan mot ett mänskligt samhälle, måste det därför finnas plats för humanistisk forsk- 190

ning och konstnärlig utveckling med en vid tolkning av dessa begrepp. Humanioras och de konstnärliga verksamheternas kritiska funktion är oundgänglig för ett samhälle som strävar efter att ge alla människor rätt till ett värdigt liv.” (prop. 1989/90:90). Detsamma kan sägas om konsten och konstnärerna.

Om det allmänna stödet till konstnärlig verksamhet och dess institutio— ner — teatrar, orkestrar, litteratur etc. — kan liknas vid statens finansie- ring av forskningens basorganisation vid universitet och högskolor kan författarfondens och konstnärsnämndens stöd till konstnärerna närmast jämföras med forskningsråden och deras stöd till forskare i form av fors- kartjänster och projektpengar. Jämförelse med humanistiska samhällsve- tenskapliga forskningsrådet ligger nära till hands. Anslaget till detta forskningsråd uppgår till 152 milj.kr.

Inom forskningen är det också självklart att samhället stödjer blivande forskare: den sammanlagda studiefinansieringen för doktorander uppgår till 410 milj.kr.

Staten är onekligen generösare vad gäller forskare: en forskartjänst på sex år — med mycket blygsam undervisningsliörda — ger en årsinkomst på ca 200—220 000 kr. och projektbidragen handlar ofta om flera hundra- tusentals kronor, Också inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga området med förhållandevis begränsade maskin— och laboratoriekostna- der. Om en forskare gör en analys av en konstnär avlönas det av sam- hället med flera hundratusen kronor per år medan konstnären själv i all— mänhet får nöja sig med betydligt blygsammare och osäkrare ersättning.

Ändå torde det onekligen vara så att den estetiska verksamheten är en förutsättning för den estetiska forskningen, inte tvärtom.

Om vi önskar främja kvalificerad konstnärlig verksamhet krävs ett rejält samhällsstöd. Det räcker inte med att främja efterfrågan och konstnärlig produktion. Samhället borde inta samma generösa hållning till konstnär— liga verksamheter som till forskningen. Det betyder inte att alla som vill ha stöd kan få det — lika lite som när det gäller forskare. Kvalitetskraven är viktiga. De konstnärliga stödformerna måste vara utformade så att de tillgodoses. Men stödet måste också vara utformat så att de som har visat att de har förmåga också skall kunna ägna sig åt sin verksamhet, också under tider då de upphovsrättsliga inkomsterna är små. Precis som fors-

kare måste de ha rätt att misslyckas. Samhället - finansiären — måste va- ra berett att ta risker.

Enligt konstnärsutredningens uppfattning bör bidragen framför allt ha följande inriktning och syften:

* Bidragen bör underlätta för unga ännu icke etablerade konstnärer att komma i gång med sin konstnärliga verksamhet och vinna tillträde till marknaderna.

* Genom projekt och resebidrag etc. kan bidragen ge möjlighet för konstnärer att satsa på nya konstnärliga verksamheter, skaffa sig erfaren- heter och kunskaper samt bidra till ett nödvändigt internationellt kultur- utbyte.

* Genom rejäla bidrag under några år kan konstnärer få chansen att helt koncentrera sig på sitt konstnärliga arbete. Det kan också i bästa fall göra det möjligt för konstnären att senare i livet få tillräckliga upphovs— rättsliga inkomster för sin försörjning.

* Genom inkomstgarantin skapas förutsättningar för erkända och kvali- ficerade konstnärer att ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet. Garantin gör det möjligt att klara försörjningen också de år då den konstnärliga inspirationen tryter eller då det av andra skäl är svårt att livnära sig på verksamheten. Garantin kan ha särskilt stor betydelse för kvalificerade fria konstnärer som i dag har mycket stora försörjningsproblem.

* Bidragssystemet måste också kunna fylla vissa sociala syften bland an- nat vad gäller pensioner.

8.4.2 Flera inkomstgarantier m.m.

Det är uppenbart att det krävs en kraftig ökning av de statliga insatserna för konstnärliga bidrag och ersättningar om de ens till närmelsevis skall kunna tillgodose de krav som ovan angivits.

Enligt min uppfattning är det mest angelägna i nuvarande läge att ge— nomföra en kraftig ökning av antalet inkomstgarantier. Garantierna ger konstnärer en visserligen låg men dock inkomsttrygghet. Det kan inte

vara rimligt att erkända konstnärer efter åratal av konstnärligt arbete måste få stöd från a—kassa eller socialbidrag för att överleva eller att de för sin försörjning är beroende av sin make eller maka. Ökningen bör främst utnyttjas för att ge sådana garantier till kvalificerade dansare, ko- reografer, mimare, tonsättare, solister, jazzmusiker, fotografer, bild— och formkonstnärer och konsthantverkare. Utredningen föreslår en ökning med 149 garantier, utöver den ökning riksdagen förordat för 1991/92, vilket gör ett sammanlagt antal på 300 garantier. Kostnaden för de nya 149 garantierna kan uppskattas till ca 15 milj.kr. Jag har då räknat med att kostnaden per garantirum blir högre ju fler garantier som ges, efter- som man kan räkna med att åtskilliga av de konstnärer som då kommer ifråga har mycket låga inkomster och därför kan beräknas utnyttja en betydande del av garantin.

Med en kraftig utvidgning av antalet garantirum är det naturligt att man öppnar en möjlighet för kvalificerade konstnärer att ansöka om garanti— er. Man bör också överväga om icke besluten om garantier bör tas av en reorganiserad konstnärsnämnd (se nedan) i stället för som nu regering- en. En sådan förändring skulle ligga i linje med de allmänna strävande— na att decentralisera beslut inom statsförvaltningen.

Utöver utökning av antalet inkomstgarantier är en allmän höjning av bi- draget till konstnärer av alla kategorier liksom en höjning av visningser- sättningen naturlig och angelägen. Den kan lämpligen ske i flera steg un- der den närmaste treårsperioden. Av särskild betydelse är därvid att man i större utsträckning uppmärksammar ”smala” konstnärskategorier: tonsättare, jazzmusiker, dansare och koreografer, fotografer och konst- hantverkare. I ett första steg bör anslaget Bidrag till konstnärer höjas med 4 milj.kr. med särskild inriktning på dessa grupper. Det är vidare angeläget att fortlöpande förstärka konstnärsnämndens stöd till interna- tionellt utbyte. Anslaget har nyligen höjts till 1,5 milj.kr. vilket emeller- tid måste anses vara en blygsam summa i förhållande till det stora beho- vet. Jag föreslår en uppräkning till 2,5 milj.kr.

Syftet med den föreslagna utökningen av antalet inkomstgarantier är att ge en ekonomisk trygghet för kvalificerade fria konstnärer. Det ligger i sakens natur att tilldelningen av garantier lämpligen sker stegvis men med ett rejält första steg. Uppbyggnaden bör kunna ske under en treårs- period.

8.4.3. Bidragsstruktur

Liksom vad gäller forskningen och forskarna har statsmakterna traditio- nellt sökt begränsa det direkta statliga inflytandet över bidragsgivningen och gett konstnärena själva en betydelsefull för att inte säga avgörande roll. Enligt konstnärsutredningen är det en riktig princip. De detaljerade besluten om bidragssystemens utformning liksom självfallet besluten i de enskilda ärenden bör fattas av organ med ett betydande inflytande för konstnärerna själva. Det kan emellertid inte lägga hinder i vägen för statsmakterna att slå fast vissa principer som bör vara vägledande för bi- dragssystemen. De medel som anslås av riksdagen är en del av den statli— ga kulturpolitiken och det är då naturligt att man också fastställer såda- na riktlinjer. Detta gäller även biblioteks- och visningsersättning som visserligen är utformade med referenser till upphovsrätten men som lik- väl också är offentliga anslag till kulturlivet. Statsmakterna måste också här kunna lägga fast vissa riktlinjer även om fördelningen sker med stort inflytande av konstnärerna själva.

Det är angeläget att de resurser som står till buds används på ett effek- tivt och kvalitetsmedvetet sätt. I valet mellan att utnyttja medlen i form av ett begränsat stöd till många eller mer rejäla stöd till ett färre antal vill jag förorda det senare. Författarfondens bidragssystem är i det stora hela utformat i enlighet med dessa principer. Vad gäller bidragssystem under konstnärsnämndens ansvarsområde gäller som ovan påpekats en betydande variation. Enligt min mening bör statsmakterna rekommende- ra konstnärsnämnden att den särskilda individuella visningsersättningen som utgår till 2012 konstnärer på 3000 kr. bör slopas. Ett så blygsamt belopp — som dessutom är beskattat, också med egenavgifter — har ingen betydelse för mottagarnas ekonomiska situation. De 6 milj. som bidraget kostar skulle i stället t.ex. kunna utnyttjas för 100 stipendier på 60000 kr. En sådan reform bör vara en förutsättning för en fortsatt ökning av

visningsersättningen.

Också de övriga bidragen inom samtliga arbetsgruppers områden bör prövas av konstnärsnämnden och arbetsgrupperna i samma syfte.

8.4.4. Organisationsfrågor

Enligt konstnärsutredningens mening bör man överväga om den nuva- rande myndighetsorganisationen i alla delar stämmer med de riktlinjer som nyligen av riksdagen antagits för styrningen av statliga myndigheter. Enligt beslutet med anledning av verksledningspropositionen skall riks— dagens styrning gälla verksamhetens inrikning och huvudprinciper. Myn- digheterna bör ges en större frihet vid verksamhetens utövande.

Ledningsfunktionen i forskningsråden och de små nämndmyndigheterna skiljer sig från andra myndigheter genom att deras beslutsfunktion i hu— vudsak eller till väsentlig del gäller rena verkställighetsärenden. Det är också det kollektiva beslutsorganet eller dess ordförande som bär ansva- ret inför regeringen. För forskningsråden gäller dessutom att ledamöter- na inte enbart utses av regeringen.

Gemensamt för verksamheten inom kultursektorn är att den bör bedri- vas under stor frihet. Kultursektorns myndigheter har i vissa fall uppgif- ter som skiljer dem från förvaltningen i övrigt. Det kan finnas skäl att ge styrelserna i sådana myndigheter en mer framskjuten roll än i förvalt- ningen i övrigt. Beslut om styrelsens uppgifter bör därför fattas utifrån förhållandena kring den enskilda institutionens uppgifter och roll. Även inom kulturområdet bör dock givetvis gälla att ansvarsfördelningen mel- lan myndighetschef och styrelse skall vara tydlig.

Konstnärsnämnden har mot denna bakgrund en något speciell karaktär. Styrelsen har ett begränsat mandat i de bidragsfrågor som behandlas av styrelsen för bildkonstnärsfonden och de tre arbetsgrupperna. Samtidigt har styrelsen utvidgade uppgifter genom att ha beslutsbefogenheter i en rad frågor som enligt verksförordningen normalt brukar ligga på myn— digheternas chef, också vad gäller kulturmyndigheter. Myndigheternas styrelser och de olika arbetsgrupperna är helt dominerade av represen- tanter för de olika konstnärliga fackliga intressena.

För närvarande fungerar konstnärsnämnden och författarfonden knap- past som myndigheter i den meningen att de på statsmakternas uppdrag hanterar förhandlingar med konstnärsorganisationerna, genomför utred- ningar etc. Utbildningsdepartementet får i praktiken ta på sig vad som egentligen borde vara myndighetsuppgifter. Många också mycket små ärenden inom konstnärsfonden— och författarfondens verksamhetsområ-

den pressas uppåt till regeringsnivå. Riksdag och regering måste t.ex. ge konstnärsnämnden ett särskilt anslag för att nämnden skall kunna ge-

nomföra en analys av konstnärernas ekonomiska och sociala villkor.

Enligt utredningens mening bör man i högre grad än hittills betona för- fattarfondens och konstnärsnämndens ställning av myndigheter på kul- turområdet och med myndigheters uppgifter och ansvarstagande.

Det saknas egentliga skäl att ha två styrelser inom detta område, en för- fattarfond och en konstnärsfond. Problemen inom respektive verksam— hetsområde är likartade.

Enligt min mening borde man i stället överväga en organisation där för- fattarfonden och konstnärsnämnden slås samman till ett organ, låt oss kalla det för konstnärsnämnden. Det bör i sin tur ha ett antal bered— ningsgrupper (motsvarande) för de olika konstnärskategorierna. Riksda- gens beslut bör omfatta dels författarersättning och visningsersättning som är direkt styrd till respektive område, dels ett klumpanslag för övrig verksamhet som nämndens styrelse själv fördelar på olika konstnärsom- råden. Styrelsens roll bör fastställas i enlighet med de regler som råder enligt den antagna verksförordningen. Verksamheten bör ledas av en myndighetschef. Styrelserna bör ges en något mer markerad representa- tion av allmänna intressen som icke är partsbundna. Styrelsen bör själv utse ledamöterna i de olika beredningsgrupperna.

En sådan ordning skulle avlasta riksdag/regering och departementet en del detaljbeslut. Nämnden skulle med en sådan konstruktion utöver sina nuvarande arbetsuppgifter kunna vara en dialog— och förhandlingspart- ner. Det skulle göra det onödigt att som nu sker av regeringen specifice— ra anslagen till olika konstnärsgrupper och olika verksamheter.

Myndigheten skulle också kunna utföra utrednings— och analysuppgifter inom sina verksamhetsområden.

En naturlig följd av en sådan ordning vore att kostnaderna för myndig- heternas administration liksom vad gäller forskningsråden fastställes av regeringen. Det bör vara så tilltaget att det räcker också till myndighe- ternas utredningsverksamhet, m.m. Författarersättning, visningsersätt- ning, stipendiepengar etc. skall gå oavkortat till konstnärer och inte be- tala administrationen.

En nydaning av detta slag skulle renodla rollerna inom detta känsliga område på ett tydligt sätt. Statsmakterna skulle emellertid vara fria — precis som vad gäller t.ex. forskningen — att fastställa vissa principiella riktlinjer enligt ovan samt fästa uppmärksamheten på eftersatta behov etc. Nämnden och dess chef skulle ansvara för dialogen med konstnärs- organisationerna.

Jag är medveten om att en förändring av detta slag kräver en djupare prövning än vad som varit möjligt med hänsyn till den tid som stått till konstnärsutredningens förfogande. En sådan prövning ter sig emellertid angelägen.

9. Upphovsrätt

9.1. Inledning

] deluppdraget att kartlägga arbetsvillkoren för de konstnärliga och lit- terära yrkesutövarna ingår bl.a. att studera utvecklingen av de upphovs- rättsliga ersättningarna. Av direktiven framgår vidare att konstnärsutred- ningen i den mån upphovsrättsliga frågor berörs bör samråda med upp- hovsrättsutredningen (Ju 1976:02). Därtill kommer att utredningen ge- nom särskild skrivelse från regeringen 1989—09—14 även fått frågan om central föreningsfond för utställningersättning att ta ställning till.

De upphovsrättsliga ersättningarna har kommit att få en växande bety— delse för de konstnärer som arbetar som fria yrkesutövare. Mot den bak- grunden behandlar konstnärsutredningen i detta kapitel några av de upphovsrättsliga frågor som i dag är föremål för överväganden i olika in- stanser. Dit hör bl.a.

- Konstavgift/Droit de suite — Utställningsersättning — Upphovsrättslig avgift på tomkassetter.

Närmast följer emellertid en redogörelse för den rättsliga grunden för de ersättningar som utgår. Den delen av kapitlet bygger i allt väsentligt på material som upphovsrättsutredningen ställt till förfogande. Framhållas bör att upphovsrättsutredningen inom kort kommer att lägga fram ett betänkande som kan leda till att dagsläget delvis förändras.

9.2 Gällande rätt

Bestämmelser om den rätt som tillkommer författare, kompositörer och bildkonstnärer m.fl. finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen, URL). Till URL ansluter sig lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild (fotografilagen, FotoL).

URL bygger på grundtanken att rättsordningen bör skydda det litterära och andliga skapandet i alla dess utrycksformer. Reglerna har därför ut- formats så att de ger upphovsmännen en principiell ensamrätt att förfoga över sina verk och dessutom ett skydd för deras ideella och personliga intressen. Samtidigt har dock hänsyn tagits till behovet att göra vissa in— skränkningar i upphovsrätten, i vissa fall av praktiska skäl och i andra fall för att tillgodose kulturella och andra samhälleliga intressen.

Enligt 2 55 URL innefattar upphovsrätten till ett verk bl.a. en uteslutan— de rätt för upphovsmannen att förfoga över verket genom att göra det tillgängligt för allmänheten genom att bjuda ut det till försäljning, uthyr- ning eller utlåning eller annan spridning till allmänheten eller visa det offentligt.

Som nyss antytts är denna ensamrätt till spridning inskränkt genom olika bestämmelser. Beträffande litterära och musikaliska verk finns bestäm— melser härom i 23 & URL. Bestämmelserna innebär att sedan ett sådant verk har getts ut får exemplar som omfattas av utgivningen spridas vida- re och visas offentligt. Exemplar av musikaliska verk får dock inte hyras ut utan upphovsmannens samtycke. Ett verk anses utgivet när exemplar därav med upphovsmannens samtycke förts i handeln eller eljest blivit spridda till allmänheten (8 5 andra stycket URL). Regleringen innebär således att ett sådant exemplar av ett litterärt eller musikaliskt verk som omfattas av utgivningen i princip fritt kan spridas vidare, dvs. det kan utan upphovsmannens samtycke uthyras, utlånas eller ges bort till all- mänheten.

För andra typer av verk gäller i stort liknande regler. Sålunda får exem- plar av konstverk (t.ex. teckningar och målningar) som upphovsmannen överlåtit eller låtit utgiva spridas vidare och visas offentligt (25 % URL). Även fotografier får visas offentligt (l & FotoL). Däremot får filmverk (t.ex. videogramfilmer) inte spridas till allmänheten utan upphovsman— nens samtycke.

Genom 1960 års upphovsrättslag (URL 45 5) fick de s.k. utövande konst— närerna (= musiker, sångare m.fl.) ett skydd som innebar att deras pres- tationer inte utan "samtycke” fick spelas in, utsändas i radio/TV eller di— rekt göras tillgängliga för allmänheten.

Inte heller fick en inspelad prestation utan medgivande föras över till ”annan anordning” (= kopieras) förrän den fastställda skyddstiden 25 år löpt ut. Samtidigt tillkom & 47, som ålade radioföretag en betalningsskyl- dighet för användning av grammofonskivor (fonogram) i programverk- samheten.

Några år senare (1964) ratificerade Sverige den s.k. "Rom—konventio- nen”. Härigenom blev svenska radioföretag betalningsskyldiga för sin an- vändning av inte bara svenska skivor/kassetter utan också för inspelning- ar från alla övriga länder som ratificerat Rom—konventionen.

I början rörde det sig enbart om ett fåtal länder: Sverige, England, Dan— mark, Väst—Tyskland och Österrike. Efter svåra inledande år med mycket motstånd har nu Rom—konventionen undan för undan antagits av ett ständigt ökat antal länder. Täckningsområdet omfattar år 1988, 32 länder. Andelen skyddad och därmed ersättningsberättigad repertoar har därigenom utökats betydligt.

Den svenska lagstiftningen av år 1960 innebar att betalningsskyldigheten begränsades till att enbart gälla för radioföretag. Detta föranledde Sven- ska Artisters och Musikers lntresseorganisation (SAMI) m.fl. att aktivt agera för en utvidgning av betalningsskyldigheten till att omfatta all of— fentlig användning av inspelad musik. Samtidigt krävdes en förlängning av skyddstiden till 50 år.

Den förändring av lagstiftningen som genomfördes år 1986 innebär att utövande konstnärer och ”fonogramframställare” (grammofonbolag och liknande) utöver den tidigare ersättningsrätten vid radio— och TV—ut- sändningar nu också har rätt till ersättning vid annat offentligt framfö— rande i förvärvssyfte av "grammofonskiva eller annan anordning på vil— ken ljud upptagits”.

Motsvarande ersättningsrätt gäller också när ljudradio— och televisions- sändningar vidaresänds till allmänheten.

Skyddstiden utökades samtidigt från 25 år till 50 år efter det år då in- spelningen (upptagningen) gjordes.

9.3. Upphovsrättens ekonomiska betydelse

Under de senaste tjugo åren har de upphovsrättsliga ersättningarna fått ökad betydelse för de fria konstnärerna. I den offentliga kulturstatistiken kan man tyvärr bara avläsa utvecklingen av de bidrag med upphovsrätts- liga inslag som utgår av statliga anslagsmedel. En viss uppfattning om lä- get utanför den offentliga sektorn ger emellertid de upphovsrättsliga or- ganisationernas verksamhetsberättelser m.m. Här följer närmast en sådan ofullständig belysning.

STIM—ersättningar

Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå kallas all- mänt för STIM.

Av STIM:s årsredovisning för 1988 framgår att de rättigheter som STIM förvaltar för sina uppdragsgivare inbringade 304 milj.kr. under 1988, en Ökning på drygt 15 % jämfört med föregående år. Det belopp som efter avdrag för omkostnader kunde fördelas till rättighetsinnehavarna upp— gick till 245 milj.kr.

En ev. upphovsrättslig avgift på tomkassetter i stället för den punktskatt som föreslås avskaffad i vårens skatteproposition skulle kunna inbringa avsevärda belopp. Skatteintäkterna från den s.k. kassettskatten för år 1988 uppgick till 124 milj.kr. För budgetåret 1989/90 kan intäkterna komma att uppgå till sammanlagt 181 milj.kr. enligt en aktuell prognos. Endast ca 3 miljoner går till rättighetshavarna (1988).

STIM disponerar 40 % av nämnda 3 milj.kr. eller 1200 000 kr. Därav går 80 % till svenska rättighetshavare och 20 % till utgivning av ”smala” fonogram.

SAMI—ersättningar

SAMI fördelade under åren 1985—1987 i genomsnitt ca 7 milj.kr. till svenska rättighetshavare. I beloppet ingår inte några ersättningar för ”annat offentligt nyttjande” enligt den ändring av upphovsrättslagen som genomfördes 1986. Den första utbetalningen av sådan ersättning beräk- nades ske 1989. Förändringen har alltså ännu inte fått genomslag i verk— samhetsberättelser o.dyl. För ett par år sedan gjorde emellertid SAMI en försiktig uppskattning som gick ut på att de nya rättigheterna fr.o.m. 1986 skulle innebära en inkomstökning med ca 50 % i förhållande till då existerande ersättningar från radio och TV. Det torde innebära att SAMI—ersättningarna i dag uppgår till ca 10 milj.kr.

Författarnas royalties

Enligt författarförbundet har författarnas royaltyvillkor försämrats under senare år genom vissa omläggningar av beräkningsgrunden för royalty. Den allt mer markerade uppdelningen av bokförsäljningen i flera del- marknader har tydligen varit en viktig orsak till att detta inträffat. För- fattarsidan har hittills fått godta särskilda — och sämre — villkor vid bok— klubbsdistribution, dvs. paradoxalt nog för den delmarknad som tillkom- mer de titlar som enligt förlagens bedömning är de försäljningsmässigt attraktivare i utgivningen.

BONUS

Föreningen BONUS (Bild Ord Not — Upphovsrättslig Samorganisation) bildades 1973 och företräder rättsinnehavare med avseende på tryckt material som kopieras för undervisningsändamål. BONUS inkasserar ca 35 milj.kr. per år för den kopiering av text och bild som sker med stöd av 15 a & URL.

9.4. Statliga bidrag med upphovsrättsliga inslag

9.4.1. Biblioteksersättningen

Ersättningen av statliga medel för utlåning av svenska litterära verk vid folk— och skolbiblioteken utgår sedan 1955 (prop. 1954:133, SU 105, rskr. 254). Motiven för att införa en sådan ersättning var huvudsakligen två. Dels fann man det rimligt att författarna ersattes för det samhälleliga utnyttjande av deras verk som biblioteksutlåningen innebär. Dels ansågs det angeläget att förbättra författarnas ekonomiska villkor generellt sett.

Ursprungligen utgick biblioteksersättningen endast vid hemlån av origi- nallitteratur av svensk upphovsman. År 1957 blev även referenslitteratu- ren ersättningsgrundande (prop. 1957:l, SU 8, rskr. 304) och fr.o.m. 1961 utgår ersättning också för lån och referensexemplar av utländska verk i svensk översättning (prop. 1961z56, SU 121, rskr. 304).

Konstnärsutredningen konstaterar att biblioteksersättningen inte är en rent upphovsrättslig ersättning. Den skulle i så fall vara lagbunden och ålägga användarna — kommunerna — att betala ersättningen. Med stöd i den praxis som vuxit fram kan man emellertid hävda att statsbidraget har vissa upphovsrättsliga inslag.

Några skäl till förändringar av nuvarande system för ersättning till förfat-

tare finns inte.

9.4.2. Talboksersättningen

I 18 & URL föreskrivs bl.a. att bibliotek och organisation med regering— ens tillstånd får framställa talböcker och taltidningar för utlåning till blinda och andra svårt vanföra. Upphovsmannen har inte någon rätt till ersättning för sådan exemplarframställning. Han kan dock avbryta vidare tvångslicens genom att själv ge ut verket som kommersiell talbok.

Bestämmelser om talböcker infördes i URL under riksdagsbehandlingen av lagen, sedan De blindas förening och Sveriges Författareförening (en föregångare till Författarförbundet) förgäves sökt nå en överenskommel- se om villkoren för sådan framställning. Första lagutskottet (L 1960 nr

41 s. 58 ff). föreslog en lösning som innebar en tvångslicens med rätt till författarna. I riksdagen bifölls emellertid en utskottsreservation enligt vil- ken sådan ersättning inte borde lagfästas av hänsyn till de blindas intres- sen. Det uttalades samtidigt från riksdagens sida att den omständigheten att lagtexten inte innehöll någon ersättningsbestämmelse inte uteslöt att ”skälig ersättning” till upphovsmännen kunde utgå av allmänna medel.

Sedan budgetåret 1960/61 finns det ett särskilt anslag för ersättning till författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av tal- böcker och taltidningar. Medlen utbetalas till Sveriges författarförbund för fördelning mellan de utnyttjade verkens upphovsmän. För budgetåret 1989/90 har 2,2 milj.kr. anslagits till sådan ersättning.

9.4.3. Visningsersättning

Frågan'om ersättning till konstnärer för att verk som inte längre är i konstnärens ägo visas offentligt behandlades i propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken kulturpolitiken 3. Med anledning av riks- dagens uttalande uttalande (KrU 1975/76:35, rskr. 1975/76:335) att frågan om visningsersättning borde studeras tillsattes i juni 1977 en särskild ut- redare. Denna avlämnande betänkandet (Ds U l981:3) Visningsersättning åt bildkonstnärer.

Utredningen föreslog att visningsersättningen skulle omfatta konstverk som förvärvats av staten, kommunerna, landstingskommunerna samt vis- sa museer. Ett ersättningssystem som grundade sig på det faktiska utnytt- jandet av konstverk skulle förutsätta ett omfattande registrerings— och rapporteringsarbete. Utredningen, som inte fann det möjligt att föreslå ett sådant system, förordade i stället att ersättningen beräknades enligt ett starkt förenklat system som byggde på det allmännas förvärv av konst, dvs. en visningsrättsersättning. I ett sådant system ansågs det inte rimligt att beräkna en individuell ersättning. Endast kollektiv ersättning borde förekomma.

l budgetpropositionen 1981/82:100 bil. 12 föreslog utbildningsministern att en visningersättning skulle införas. Han konstaterade att även ett starkt förenklat beräkningssystem kräver inrapportering och bearbetning av statistiskt material och ville inte biträda ett förslag som innebar ökade administrativa kostnader. Det rådande ekonomiska läget utgjorde också

ett skäl för att inte lägga fram ett förslag till finansieringssystem som be- rövade regering och riksdag möjligheten att i full utsträckning styra kost- nadsutvecklingen. Han föreslog därför att visningsersättningen skulle an- visas från ett fast anslag vars storlek skulle fastställas för ett budgetår i sänder. Medlen skulle tillföras en särskild fond, Sveriges bildkonstnärs- fond.

Reglerna om visningsersättningen finns i förordningen (1982:600) om Sveriges bildkonstnärsfond. Staten anvisar årligen medel som ersättning åt bild— och formkonstnärer för att deras konstverk som är i offentliga institutioners ägo visas för allmänheten eller används på annat allmän- nyttigt sätt. Medlen tillförs Sveriges bildkonstnärsfond, som beskrevs när— mare i kapitel 8 Bidrag och ersättningar.

Konstnärsutredningen konstaterar att inte heller visningsersättningen i dess nuvarande utformning är en rent upphovsrättslig ersättning. Den skulle — i alla händelser teoretiskt — kunna omvandlas till en sådan men de praktiska problemen är betydande. Man får se visningsersättningen som ett statligt stöd med upphovsrättsliga inslag, avsett för bild— och formkonstnärer. 9.5 Utställningsersättning 9.5.1 Inledning

Frågan om utställningsersättning har varit aktuell i olika sammanhang under 1980—talet. Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Sveriges Konstföreningarns Riksförbund (SKR) skrev redan 1983 till regeringen och föreslog att ett särskilt statligt anslag för utställningsersättning skulle inrättas, främst för utställningar i kommunal regi. Anslaget skulle admi- nistreras av den s.k. bildkonstnärsfonden, som föreslogs få en särskild nämnd för ändamålet. Kommunförbundet uppgavs vara berett att svara för samtliga kringkostnader i sammanhanget. Frågans fortsatta behand- ling är av intresse vid bedömningen av förslaget om central förenings- fond för utställningsersättning.

Regeringen remitterade skrivelsen till kulturrådet, som i sammandrag anförde följande.

9.5.2. Statens kulturråds bedömning

Riksdagen uttalade sig vid 1975/76 års riksmöte för principen att konst— närerna bör ersättas för sin medverkan i utställningar. 1 det utskottsbe- tänkande som föranledde uttalandet framfördes även uppfattningen att ett statligt stöd är motiverat och nödvändigt för att principen om utställ- ningsersättning skall kunna realiseras. Utskottet fann emellertid att vissa överväganden borde göras beträffande avgränsning och konstruktion när det gäller ett sådant bidragssystem.

Regeringen uppdrog därför åt statens kulturråd 1976—06—23 att utföra och redovisa de utredningar som behövs för att av riksdagen åsyftade förslag skall kunna läggas fram.

Kulturrådets utredning

Utredningen, som fick beteckningen Stöd till konstutställningsverksam— het (Rapport från kulturrådet 1979c2), överlämnades till regeringen i' september 1979. Regeringen har inte tagit ställning till rapporten.

KRO och Svenska kommunförbundet har därefter fört förhandlingar om frågan utan att komma till något resultat. Förhandlingarna avbröts därför våren 1982. KRO har sedan sökt nya vägar att genomföra utställningser- sättning.

I det nämnda Utredningsarbetet eftersträvade kulturrådet att bidra till att utställningsersättning införs men även stimulera utställningsverksamhe- ten både i kvantitativt och kvalitativt hänseende. Sammanfattningsvis fö- reslog kulturrådet följande.

Tre nya statsbidrag bör inrättas. Ett till kommuners och föreningars of- fentliga utställningsverksamhet, ett till konstnärskooperativ och ett till utställningsprojekt i privata gallerier.

Det förstnämnda bidraget föreslogs utgå direkt till arrangerande kom—l

mun eller förening och uppgå till en viss procent av bidragsunderlaget, som även avsågs omfatta omkostnader. Procentsatsen skulle uppgå till 55 % för kommuner och 75 % för föreningar.

Vad gäller de övriga förslagen avsågs stödet till konstnärskooperativ ut- gå som projektbidrag. Det tredje delförslaget, som gällde bidrag till pri- vata galleriers utställningar, hade likaledes formen av projektbidrag av- sett för utställningar som inte bygger på försäljning. Stödet skulle omfat- ta kostnader för såväl produktion som genomförande.

Utvecklingen efter överlämnandet av kulturrådets utredning

Som tidigare nämnts har regeringen inte tagit ställning till Kulturrådets förslag. Kommunförbundet å sin sida har i förhandlingar med KRO kon— sekvent hävdat att kommunerna vid vad som kallas försäljningsutställ- ningar endast bör betala omkostnaderna med däremot inte någon ersätt- ning till konstnären. Detta ställningstagande innebär att Kommunförbun- det avvisat kulturrådets förslag. För andra utställningar än försäljningsut- ställningar var emellertid förbundet berett att rekommendera att utställ- ningsersättning skall utgå.

Kulturrådet har ansett sitt uppdrag slutfört i och med överlämnandet av rapporten till regeringen och avvaktat såväl regeringens ställningstagan- de som resultatet av förhandlingarna mellan Kommunförbundet och KRO. Kulturrådet har därför inte heller ansett sig kunna föreslå några alternativa förslag till dem som presenteras i rapporten. Skrivelsen från KRO och SKR jämte den utredning som samtidigt slutförs inom rådet om konsthantverkets situation aktualiserar emellertid frågan om utställ- ningsersättning, liksom andra frågor som rör de statliga insatserna för bildkonsten.

Efter att kulturrådets rapport överlämnats till regeringen har vidare en reform inom bildomårdet genomförts som har relevans i detta samman- hang, nämligen den tidigare beskrivna visningsersättningen.

Kulturrådets uttalanden

Tanken att staten skall betala ut en ersättning direkt till konstnärerna prövades och avvisades av kulturrådet under utredningsarbetets gång av ovan angivna principiella skäl. Det är heller ingen nyhet att Kommun- förbundet är berett att rekommendera kommunerna att stå för omkost- naderna i händelse av att staten betalar utställningsersättning. Kulturrå-

det ser därför inte någon anledning att ändra sitt tidigare i rapporten om stöd till konstutställningsverksamhet redovisade ställningstagande på denna punkt.

Kulturrådet vill också påpeka att staten för sin del träffat avtal som till— försäkrar konstnärerna utställningsersättning vid utställningar i statlig re- gi. Staten har också iklätt sig ett ansvar för det offentligas utnyttjande av redan försålda konstverk genom visningsersättningen. Det skulle strida emot den ansvarsfördelning mellan stat, kommun och landsting, som lig- ger till grund för kulturpolitiken i övrigt om staten ensam skulle bekosta utställningsersättning för utställningar i kommunal regi. Staten kan inte heller stå för en sådan kostnad eftersom det rör sig om ersättning för kontraktsbundna avtal där staten inte är part.

Frågan om hur ett statligt bidrag av den här typen skall fördelas är enligt kulturrådets mening så viktig att den omöjligen kan ses som isolerad från själva principen om statligt bidrag eller inte. Rådet finner att man i skrivelsen utgår ifrån att medlen skulle vara utan tak och att det därför endast skulle vara befogat med en kvalitativ bedömning. Detta är en orealistisk utgångspunkt. Man måste räkna med att ett statligt anslag skulle beslutas med ett fast belopp varje år och att beloppet i varierande grad år från år skulle räcka för att ersätta samtliga utställare.

Ett urval av utställare skulle komma att få ersättning genom den statliga fonden. De kommuner som i dag betalar utställningsersättning skulle helt logiskt upphöra därmed om staten träder in och slutresultatet för konstnärernas del kan lika gärna bli en försämring som en förbättring. Det skulle också kunna hända att endast de utställningar kommer till stånd för vilka utställningsersättning utgår och att det totala antalet ut- ställningar därigenom minskas.

Svårigheterna att nå fram till en överenskommelse i utställningsersätt- ningsfrågan gör att kulturrådet drar slutsatsen att frågan inte kan primärt lösas genom statens försorg. Minst ett fyrtiotal kommuner har redan in— fört utställningsersättning, en siffra som kan förefalla låg men som med hänsyn till att långt ifrån alla kommuner anordnar konstutställningar än- då är intressant. Kulturrådet menar också att en konstutställning i kom- munal regi måste förmodas vara anordnad i avsikt att erbjuda kommu- nens invånare ett kulturarrangemang och är därvid att jämställa med en konsert eller en teaterföreställning. Att ersätta konstnären för att han

ställer sina verk till förfogande är med detta sätt att se föga märkvärdigt. Att utställningen sedan erbjuder ett naturligt tillfälle för konstnären att sälja konst borde inte behöva leda till någon förändring i förhållandet mellan arrangör och konstnär. Mot denna bakgrund uttalade kulturrådet

att rådet inte finner att skrivelsen från KRO och SKR ger rådet anled- ning att frångå sitt tidigare i rapporten Stöd till konstutställnings— verksamhet redovisade ställningstagande, samt

att rådet ser det som angeläget att regeringen slutligt tar ställning till statens roll när det gäller konstutställningar i annan än statlig regi.

9.5.3. Särskild skrivelse

Den skrivelse om central föreningsfond för utställningsersättning som re- geringen tillställt utredningen innehåller inledningsvis en hänvisning till att frågan om utställningsersättning under många år diskuterats inom or- ganisationer, kommuner och statsförvaltning. Riksdagen har uttalat sitt principiella stöd och det berättigade i att konstnärerna ersätts då de visar sina arbetsresultat offentligt. Utställningsersättningsavtal har upprättats mellan KRO och staten gällande staten som utställningsarrangör. Detta avtal har under senare år förnyats och utvecklats. Då kommuner står som arrangör finns f.n. inget enhetligt avtal. Kommunförbundet har mot- satt sig att till kommunerna förmedla en allmän rekommendation. I dag har dock ett 40—tal av landets 284 kommuner någon form av ersättning vid utställningar. Under olika uppvaktningar 1988 har de flesta kommu- ner visat sig positiva till att ersättning skall utgå. KRO förhandlar nu en- skilt med landets samtliga kommuner med mål att nå ett enhetligt avtal gällande hela landet. Målet är att kommunerna skall teckna samma avtal som KRO tecknat med staten. KRO för även samtal med galleristerna

om utställningsvillkoren.

Föreningslivet arrangerar de flesta konstutställningarna i landet. Där finns det en stor principiell enighet som sammanfaller vad gäller det be- rättigade i att konstnärerna skall erhålla utställningsersättning. Ett stort problem är att ideella föreningar har små ekonomiska resurser vilket be— gränsar derar— ersättningsmöjligheter. Detta påverkar även föreningsarbe-

tet i sin helhet. Att inte kunna ge konstnärerna en rimlig ersättning inne— bär dessutom att stora delar av det konstpedagogiska arbetet lätt kan gå förlorat, ett arbete som till stora delar ingår i bl.a. Konstfrämjandets och SKR:s målsättning.

Tillsammans föreslår KRO, SKR och Konstfrämjandet att en central för- eningsfond inrättas. Från denna fond skall utgå ersättning till berättigade utställande konstnärer. Fördelningskonstruktionen kan, enligt förslags— ställarna, vara synnerligen enkel och lätthanterlig och styras av de i fon- den ingående organisationerna. Genom ökade ekonomiska möjligheter kommer kvalitet och yrkesmässiga arbetsresultat att i betydligt större omfattning berika det fria föreningslivet. Vidare föreslås att fonden får ett startbelopp på 3 milj.kr. och att fondstyrelsen sammansätts av det fria föreningslivets företrädare inom bildkonstområdet, dvs. SKR och Konst- främjandet samt yrkesorganisationen KRO.

9.5.4. Överväganden och förslag

Utställningsersättning är en rent upphovsrättslig ersättning i den mening- en att upphovsmannen, konstnären, kräver en ersättning för att utställa sitt konstverk. Konstnären förfogar helt över verket och dess använd— ning. Ersättningen är en fråga mellan konstnären och utställaren. Den kan beslutas individuellt men också regleras i avtal mellan utställare och konstnärernas organisationer.

Staten har tagit ställning i frågan genom att sluta avtal med bildkonstnä- rernas upphovsmannaorganisationer om bl.a. ersättningens storlek. Er- sättningen gäller utställningar som arrangeras av statliga organ.

Statens kulturråd har i en skrivelse avvisat tanken att staten skulle ersät- ta kommunerna för att dessa betalar konstnärerna ersättning. Konstnärs- utredningen delar kulturrådets uppfattning. Staten bör inte ge specialde- stinerade bidrag av detta slag: Kommunerna bör ersätta konstnärerna för rätten att ställa ut konsten utan att detta bör föranleda ett särskilt statligt stöd. Detsamma gäller enligt min mening andra utställares ersättning till konstnärerna. Det finns inte tillräckliga skäl för att med statliga medel bygga upp en särskild föreningsfond för utställningsersättning.

Fondtanken har aktualiserats för att utställarna, i detta fall Konstfräm- jandet och Sveriges Konstföreningars riksförbund, inte anser sig ha till- räckliga medel föratt betala ersättning. Huruvida så verkligen är fallet el- ler ej kan konstnärsutredningen inte bedöma. Om man vill främja de nämnda organisationernas verksamhet kan det ske genom en ökning av de statliga verksamhetsbidragen till organisationerna. Jag vill i samman— hanget påminna om statens kulturråds program för ökad konstbildning som för närvarande är under beredning inom regeringskansliet. Frågan om en eventuell ökning av statsbidragen till de nämnda organisationerna får prövas i detta samlade sammanhang.

9.6. Konstavgift

9.6.1. Bakgrund

Vid flera tillfällen har från konstnärshåll framförts önskemål om att and- rahandsförsäljning av konst skall beläggas med en särskild avgift eller skatt, som skulle komma konstnärerna till del. Med ”andrahandsförsälj- ning” brukar man avse sådan försäljning som sker efter den första över- låtelsen från konstnären. Frågan har i ett par omgångar diskuterats inom regeringskansliet, men något förslag har inte lagts fram.

Som skäl för att belägga andrahandsförsäljning av konst med avgift eller skatt anförs ofta behovet att förbättra konstnärernas ekonomi och att komma till rätta med en orättvisa. Samtidigt som många konstnärer le- ver i misär ökar konstförsäljning och spekulation.

Konstnärsnämnden anser det vara viktigt att pröva möjligheterna att in- föra skatt eller avgift på vidareförsäljning av konst för att därigenom ge bildkonstnärerna större möjligheter att leva av sin konstutövning.

En sådan skatt eller avgift är ett sätt att öka den ekonomiska ramen för bild— och formkonstnärer. Den kan utformas antingen som en individu— ell ersättning till de konstnärer vars verk säljs eller som en avgift att för- dela till konstnärskollektivet som helhet. ] förra fallet blir argumente- ringen upphovsrättslig, i andra fallet får generella kulturpolitiska motiv

anföras.

Det finns inget motsatsförhållande mellan de båda slagen av argument. Lagstiftning om upphovsrätt är ett sätt att slå vakt om konstnärers möj- lighet att få ekonomiskt utbyte av sin verksamhet. Den danska upphovs- rättsutredningen tar i betänkandet Billedret konstnärernas knappa eko- nomiska villkor som utgångspunkt för förslag som syftar till att stärka deras upphovsrättsliga ställning. Det får dock, skriver utredningen, inte ske på bekostnad av konststödet.

9.6.2. Konstnärsnämndens förslag

Mot angiven bakgrund lade konstnärsnämnden hösten 1988 fram sitt för- slag till konstavgift. Förslaget innebar sammanfattningsvis

att en avgift om fem procent på försäljningssumman tas ut på yrkes- mässig andrahandsförsäljning av originalkonst,

att skyldigheten att erlägga avgift regleras genom ett avtal mellan å ena sidan staten och å andra sidan auktionsfirmorna och konsthandeln, innebärande att staten avstår från en så stor del av mervärdeskatten på andrahandsförsäljningen av konst som motsvaras av femprocent- avgiften,

alt avgiftsplikten skall omfatta sådana konstverk som enligt nu gällan- de regler är undantagna från mervärdeskatt, när de ägs av upphovs- mannen eller dennes dödsbo,

att avgiften skall inkasseras, förvaltas och fördelas av en särskild fond,

att dess styrelse skall bestå av konstnärer, företrädare för auktionsnä— ringen och konsthandeln samt för staten, varvid konstnärerna skall vara i majoritet, samt

att fonden organisatoriskt skall knytas till konstnärsnämnden, där dess styrelse blir ett femte organ vid sidan av de nuvarande.

9.7. Droit de suite

9.7.1. Inledning

Riksdagen har behandlat frågan om konstavgift men beslutat avvakta upphovsrättsutredningens överväganden om en eventuellt införande av en upphovsrättslig grundad rätt till ersättning vid vidareförsäljning av konstverk.

Tanken är inte ny att stärka konstnärernas ställning genom en på upp- hovsrätten grundad ordning enligt vilken upphovsmannen tillförsäkras rätt till ersättning vid försäljning av originalexemplar av vissa verk. En sådan ordning infördes första gången 1920 i Frankrike. Därefter har oli- ka varianter därav införts i drygt 30 länder. Ersättningen har utformats antingen som en andel av försäljningspriset eller som en andel av den värdestegring som inträffat i förhållande till tidigare försäljning. Grun- den för att införa sådana ersättningssystem var ursprungligen att det an- sågs skäligt att konstnärer eller deras anhöriga skulle få rätt till del i den värdestegring som ofta uppkommit vid vidareförsäljning av konstnärer-

nas konstverk.

] de nordiska länderna har man tidigare vid flera tillfällen övervägt att införa en rätt av antytt slag men avstått från att lägga fram förslag här- om. I Norge har man sedan 1948 haft en särskild avgift på all vidareför- säljning av konstverk. Under senare tid har lsland infört en särskild lag- stiftning som bl.a. ger konstnärerna rätt till ersättning vid vidareförsälj- ning av konstverk. ! Danmark överväger folketinget en rent upphovs- rättslig reglering av samma innebörd.

Rätten brukar i allmänhet omnämnas vid sin ursprungliga franska be- nämningen ”droit de suite”, en term som inte är helt lyckad för svenskt språkbruks vidkommande, men som antyder vad det är frågan om; en rätt för konstnären att ekonomiskt följa sitt konstverk sedan han överlåtit det eller givit ut det i mindre upplaga. l tysk rätt används ordet ”Folge— recht”. Detta uttryck kan dock avse även utövande konstnärers rätt till andel i intäkter vid överlåtelse av fonogram och film— eller videogram- exemplar. l anglosaxisk rätt används förutom det franska uttrycket även termer som ”follow—up right”, ”royalty right” och ”art proceeds right”. 1 Danmark används ordet ”fölgeret”, samma ord som återfinns i den nya

i l

isländska lagen, och i Norge används uttrycket ”fölgerett”. Här används det franska uttrycket.

9.7.2. Allmänt

Den upphovsrättsliga lagstiftningens syfte är att ge skydd åt det andliga skapandet på det litterära och konstnärliga området. Detta sker bl.a. ge- nom att upphovsmän ges en principiell ensamrätt till utnyttjandet av si- na verk. Denna ensamrätt ger också upphovsmän ett ekonomiskt under— lag för sin verksamhet.

| URL finns bestämmelser som inskränker upphovsmannens ensamrätt till spridning av exemplar av verket till allmänheten. För litterära och musikaliska verk finns bestämmelserna i 23 5 och för konstverk finns de i 25 5. Sistnämnda bestämmelse innebär bl.a. att exemplar av ett konst- verk fritt kan spridas bland allmänheten sedan det överlåtits av konstnä- ren eller är utgivet.

[ den mån en författares verk verk röner uppskattning bland allmänhe— ten har han möjlighet att begära kompensation i form av royalty när ver— ket ges ut i nya upplagor. För kompositörer är förhållandena i princip likartade, när det är fråga om utgivning av noter. Kompositörer och text— författare har dessutom möjlighet att begära ersättning i samband med att deras verk framförs offentligt t.ex. vid konserter eller i radio eller TV. Dessa upphovsmannakategorier kan därmed i betydande utsträck— ning dra nytta av den grundläggande ensamrätten.

Bildkonstnärerna kan inte på motsvarande sätt dra nytta av upphovsrät- tens elementära rättigheter. Normalt begränsar sig konstnärernas möjlig— heter att utnyttja verket till överlåtelse av originalexemplaret eller, som t.ex. vid grafiska verk, till utgivning av en liten upplaga. Inskränkningar- na i upphovsrätten får därför betydligt kraftigare effekt när det gäller bildkonstnärerna.

Efter vad jag erfarit anser upphovsrättsutredningen därför att man bör moderera inskränkningen i 25 å så att bildkonstnärerna ges en ny in— komstkälla.

Förbättringen av bildkonstnärernas ekonomiska villkor kan från upp- hovsrättslig synvinkel ske genom att konstnärerna ges en rätt till ersätt- ning vid vidareförsäljning av exemplar av deras verk, dvs. droit de suite.

[ allmänhet innebär vidareförsäljning av exemplar av ett konstverk att exemplaret övergår till en ny krets av personer, som privat eller offent— ligt, kan utnyttja verket. Man kan därför hävda att konstnären bör ha rätt till ersättning för detta nya utnyttjande på samma sätt som exempel- vis en författare har rätt till royalty när hans verk ges ut i ny upplaga och en kompositörer har rätt till ersättning varje gång hans verk offent— ligt framförs på nytt. Att konstverk normalt säljs för att användas i priva- ta hem är inget bärande argument mot detta synsätt. Upphovsrätten in— nebär bl.a. att författare och andra upphovsmän har rätt till ekonomisk kompensation när det framställs exemplar av deras verk, exemplar som är avsedda att användas i privata sammanhang.

Jag anser att det finns starka skäl för införande av en rätt till ersättning för vidareförsäljning av konstverk. Enligt vad jag erfarit föreslår upp- hovsrättskommittén införande av en sådan rätt som ett särskilt moment i spridningsrätten, som en droit de suite. Den bör utformas som en rätt för konstnären till andel i försäljningspriset vid vidareförsäljning av sina verk. Det innebär att avgiften utgår oavsett om det inträffat en värde— stegring eller ej. Vad gäller vidare analys, bl.a. av de olika lagtekniska frågorna hänvisar jag till upphovsrättskommitténs kommande betänkan- de.

En droit de suite av detta slag skulle kunna medföra icke oväsentliga in- komster för bild- och formkonstnärer. En avgift på t.ex. 5 % skulle en- ligt upphovsrättskommittén ge intäkter på ca lO—lö milj.kr. Kommittén har gjort denna beräkning på grundval av relativt gamla siffror över den totala konstförsäljningen. I dag skulle sannolikt intäkterna bli större än så. Ersättningen utgår av praktiska skäl till en legitimerad upphovsman- naorganisation som också avgör hur intäkterna fördelas.

9.8. Kassettskatt/avgift

Enligt lagen (l982:69l) om skatt på vissa kassettband (ändrad senast 198711242) (LSK) skall skatt erläggas vid omsättning eller uthyrning inom landet eller vid införsel till landet av inspelade eller oinspelade vi-

deokassettband och oinspelade ljudkassettband. Kassettskatten infördes 1982. Skatten för videokassettband är 15 kr. per band och för ljudkas— settband 1 kr. 50 öre per band. Skattesatsen är densamma oavsett ban— dets speltid. Skattesatserna är för närvarande 15 kr. per videokassett och 1:50 kr. per ljudkassett. Intäkterna från kassettskatten kommer enligt ak— tuell prognos för budgetåret 1989/90 att uppgå till sammanlagt 181 milj.kr. Av detta belopp torde 157 milj.kr. hänföra sig till videokassetter och 24 milj.kr. till ljudkassetter. Denna uppskattning bygger på fördel- ningen mellan intäkterna från de två kassettslagen under 1988/89.

Det huvudsakliga motivet för införandet av kassettskatten var att skapa ekonomiska förutsättningar att kompensera rättighetsinnehavare av olika slag för att deras verk, till följd av hemkopieringen, utnyttjades på ett sätt som inte varit avsett. I skattepropositionen föreslås att skatten slopas. Kassettskatten har inte bidragit till att stärka upphovsrätten. Skatten ut— gör inte heller en förutsättning för den kompensation till rättighetsinne— havare som omnämndes i lagmotiven.

9.9. Upphovsrättslig avgift på kassettband

] ett flertal andra länder beläggs oinspelade ljud- och videokassetter med en upphovsrättsligt motiverade avgifter. Motivet är att tomkassetterna till stor del används för kopiering och tidsförskjutet lyssnande/tittande på upphovsrättsligt skyddade verk. De svenska upphovsmännen och deras organisationer har länge framfört krav på att motsvarande ordning skall införas i Sverige.

Ett förslag om avgift lades fram av upphovsrättsutredningen i delbetän- kande 2, SOU 1983:65, som behandlade närstående rättigheter, enskilt bruk och videogram. I den proposition som då följde med anledning av utredningsförslagen tog regeringen inte upp frågan om avgift på tomkas— setter.

Frågan bör nu aktuliseras i samband med att kassettskatten upphör, dvs. den 1 januari 1992. Enligt uppgift lär man också inom regeringskansliet förbereda en lagrådsremiss med innebörden att en upphovsrättsligt moti— verad kassettavgift skall införas. Avgiftens storlek, beräkningsmetoder och former för inkassering anses böra fastställas i förhandlingar mellan

de avgiftsskyldiga och upphovsmännen.

En sådan renodlad upphovsrättslig avgift skulle bl.a. kunna medföra att utländska och inhemska rättighetshavare likställs vid fördelningen av in— täkterna. Konstnärsutredningen anser emellertid att Sverige bör kunna inta en restriktiv hållning när det gäller behandlingen av de utländska upphovsmännen. De internationella konventionerna och upphovsrättsor- ganisationernas tillämpning av dessa lär inte innebära någon absolut skyldighet att likställa utländska och inhemska upphovsmän.

Utgångspunkten i förhandlingarna bör i stället vara att större delen av intäkterna från den nya kassettavgiften avsätts för indirekta ändamål. Andelen för direkta ersättningar bör vara högre för ljudkassetter än för videokassetter, eftersom ljudkassetterna i större utsträckning utnyttjas för sådan privatkopiering som innebär ett försäljningsbortfall för fonogram.

Konstnärsutredningen förordar att en upphovsrättsligt motiverad kassett- avgift bör införas från den 1 januari 1992. Intäkterna bör i likhet med vad som i övrigt gäller på det upphovsrättsliga området gå till såväl di- rekta (individuella mottagare) som indirekta ändamål (kollektiv använd- ning). Avgiftens storlek bör fastställas i förhandlingar mellan å ena sidan upphovsmännen, å andra sidan tillverkare och importörer. Genom en avgift av detta slag finns det möjligheter att förbättra stödet till konstnä- rer och konstnärlig produktion vad gäller musik, film och video.

10. Utbildning och utveckling

10.1. Inledning

1 uppdraget ingår att bedöma om de konstnärliga utbildningarna på skil- da nivåer till inriktning och dimensionering är rätt avvägda i förhållande till arbetsmöjligheterna inom olika konstnärsyrken. Mot den bakgrunden har utredningen studerat utvecklingen under 1980—talet när det gäller konstnärlig yrkesutbildning och yrkesförberedande utbildning inom hög— skolan, gymnasiet, folkhögskolan och vissa fristående skolor.

] årets budgetproposition sammanfattar föredragande statsråd läget inför 90—talet på följande sätt.

Sektorn för utbildning för kultur— och informationsyrken är högskolans minsta sektor vad avser både studerandeantal och anslagsvolym. Utbild— ningen inom sektorn har inte mer än ca 2000 nybörjarplatser fördelade på ett trettiotal allmänna utbildningslinjer, däri inräknat några påbygg- nadslinjer. Det går emellertid inte att bedöma utvecklingen på kultur— och informationsområdet enbart utifrån kapaciteten på den linjebundna utbildningen. En stor del av den konstnärliga utbildningen bedrivs som lokala och individuella linjer samt fristående kurser. Detta gäller främst den humanistiska grundutbildningen.

En viss utbyggnad och spridning av utbildningen på kultur— och infor- mationsområdet har skett under 1980—talet. Exempel på det är de tre nya utbildningslinjer som har tillkommit vid universitetet i Göteborg, nämligen fotograflinjen, konservatorslinjen och den bebyggelseantikva- riska linjen. Den konstnärliga utbildningens koncentration till storstäder- na i södra Sverige har brutits genom att linjen för fri konst och design— .

linjen nu finns vid universitetet i Umeå och kyrkomusikerlinjen vid hög— skolan i Luleå med lokalisering till Piteå.

Utredningen om den konstnärliga utbildningens villkor och betydelse bör, enligt budgetpropositionen, följas upp med en mer djupgående översyn av den konstnärliga utbildningen inom högskolan. Det är angelä— get att nu klarlägga vad som hänt med den konstnärliga utbildningen se— dan högskolereformen genomfördes. Det är också angeläget att göra en jämförelse mellan likartade utbildningar vid olika högskoleenheter, bl.a. för att få en bättre uppfattning om på vilket sätt utbildningen bedrivs och hur resurserna utnyttjas vid de olika enheterna. Utbildningsminis- tern avser att senare återkomma till regeringen med förslag om en sådan översyn. Mot den bakgrunden begränsar utredningen sin framställning till en översiktlig analys och vissa allmänna synpunkter inför det kom- mande utredningsarbetet.

10.2. Konstnärlig högskoleutbildning

10.2.1. Bakgrund

Den högskolereform som genomfördes 1977 innebar bl.a. att i princip all eftergymnasial utbildning vid universitet och fackhögskolor (motsvaran- de) sammanfördes under ett enhetligt högskolebegrepp. Reformen inne— bar också att vissa utbildningar som tidigare legat utanför universitet och högskolor kom att inordnas i högskolan. Detta gällde bl.a. de konstnärli- ga utbildningarna.

Högskolereformen föregicks av flera utredningar som berörde de konst— närliga högskoleutbildningarna. Konstnärsutbildningssakkunniga (KUS) lade 1970 fram betänkandet Högskolor för konstnärlig utbildning. Deras förslag om innehåll, organisation och dimensionering av bild— och form- utbildningarna bearbetades senare av 1973 års expertgrupp för konstut— bildning (K 73). På musikområdet arbetade den s.k. organisationskom- mittén för högre musikutbildning (OMUS) med genomförandet av den reform av den högre musikutbildningen som riksdagen antog riktlinjer för 1970. OMUS, som sedemera fick vidgade direktiv, sammanfattade re- formkraven för hela musikområdet i ett principbetänkande 1976, Musi-

ken — människan — samhället. Ett år senare kom OMUS betänkande om dimensionering och lokalisering av högre musikutbildning.

Också utbildningen vid Statens scenskolor var föremål för utredning un— der slutet av 1970—talet. Statens kulturråd och UKÄ/UHÄ svarade ge- mensamt för den översynen.

De nämnda utredningarna underlättade på olika sätt de konstnärliga ut— bildningarnas inträde i högskolan. Några av utbildningarna hade redan före högskolereformen statlig huvudman, andra däremot hade kommu- nal eller i något fall privat huvudman. Rent organisatoriskt kom rätt skil- da lösningar att prövas i olika delar av landet. 1 Stockholm, där det mest differentierade utbudet av konstnärlig högskoleutbildning finns, organi— serades verksamheten i åtta fristående högskolor medan de konstnärliga utbildningarna i Göteborg och Malmö inordnades i universitetet i Göte— borg respektive Lund.

Sedan högskolereformen genomfördes har såväl antalet konstnärliga högskoleutbildningar som antalet utbildningsplatser och utbildningsorter ökat. Utbildningarna har förstärkts på olika sätt genom bl.a. ökade me- del för undervisningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet, liksom för nya tjänster, bättre lokaler och utrustning. Allmänt kan man konsta— tera att de konstnärliga utbildningarna alltmer integrerats i högskolan samtidigt som respekten för deras särart och speciella behov ökat.

10.2.2. Nuvarande grundutbildning

1 dag finns konstnärlig högskoleutbildning vid följande universitet/hög— skolor.

Danshögskolan

Vid danshögskolan, som är den enda i sitt slag i Sverige, utbildas koreo-

grafer, danspedagoger och mimartister.

Dramatiska institutet i Stockholm

Även Dramatiska institutet, Dl. erbjuder utbildning som är den enda i sitt slag i Sverige. Där utbildas regissörer, scenografer, dramaturger och producenter för verksamhet inom film, TV, teater och radio. Även ut- bildning inriktad på mask och peruk ges vid Dl. Sedan några år tillbaka ger Dramatiska institutet också teaterteknikerutbildning. Dl är för närva- rande föremål för en särskild utredning.

Grafiska institutet och institutet för högre kommunikations— och reklamutbildning i Stockholm

Grafiska institutet är inte en renodlat konstnärlig högskola men det är likväl skäl att redovisa den i detta sammanhang. Vid skolan finns två ut- bildningslinjer, den grafiska linjen och linjen för reklam och kommuni- kation. Utbildningarna förbereder för varierande verksamhet inom det grafiska området (faktor, försäljare, formgivare) respektive kommunika- tions— och informationsuppgifter inom reklam, marknadsföring och för— säljning.

Konstfackskolan i Stockholm

inom konstfackskolan i Stockholm finns ett brett utbud av design och konsthantverksutbildning (t.ex. för blivande keramiker, silversmeder, in— dustridesigners, inredningsarkitekter och grafiska formgivare). Även bildkonstnärer, företrädesvis med inriktning på konst i offentlig miljö, utbildas vid skolan. Det finns också möjlighet att på Konstfack gå ige- nom en fördjupningsutbildning i foto.

Konsthögskolan i Stockholm Utbildningen vid konsthögskolan avser fri konst (måleri, skulptur och grafik). Vid högskolan finns också en påbyggnadsutbildning i arkitektur och en i restaureringskonst.

Musikhögskolan

Vid musikhögskolan i Stockholm utbildas instrumentalister, sångare, komponister, arrangörer och ensembleledare. En särskild kyrkomusiker- utbildning finns liksom fördjupad utbildning för bl.a. blivande dirigenter, komponister och instrumentalister.

Operahögskolan

Operahögskolans utbildning syftar till att utbilda sångare för scenisk verksamhet inom opera och närliggande musikdramatiska former.

Teaterhögskolan

Teaterhögskolan utbildar skådespelare.

Universitetet i Lund

Musiker, kyrkomusiker och skådespelare kan få sin utbildning vid uni— versitetet i Lund. Utbildningen motsvarar den som ges vid musikhögsko- lan respektive teaterhögskolan i Stockholm. Universitetets konstnärliga institutioner ligger i Malmö.

Universitetet i Göteborg

Vid universitetet i Göteborg finns ett ganska brett utbud av konstnärlig utbildning. De utbildningar som i Stockholm finns vid musikhögskolan och teaterhögskolan ges också i Göteborg. Detsamma gäller i princip ut- bildningarna vid konstfackskolan och konsthögskolan. I Göteborg finns landets enda utbildning för blivande fotografer.

Universitetet i Umeå

År 1987 började högre konstnärlig utbildning byggas upp vid universite-

tet i Umeå. Den första ubildningen avser fri konst. Fr.o.m. 1989/90 finns

även en designutbildning. Dessa båda utbildningar motsvarar dem som ges vid konsthögskolan i Stockholm och universitetet i Göteborg (fri konst) respektive konstfackskolan och universitetet i Göteborg (design).

Högskolan i Luleå

Förutom i Stockholm, Göteborg och Malmö kan man utbilda sig till kyr- komusiker vid högskolan i Luleå. Utbildningen är förlagd till Piteå.

10.2.3. Konstnärlig högskoleutbildning som arbetsmarknad

De konstnärliga högskoleutbildningarna är i många fall en förutsättning för konstnärlig yrkesverksamhet. Sättet att lösa lärarfrågan har också be— tydelse för konstnärsyrket. Till de konstnärliga högskoleutbildningarna knyts nämligen ofta lärare som i sin dagliga gärning är utövande konst— närer.

Inom den fria konsten — och då främst vid konsthögskolan - finns en tra- dition att till utbildningen knyta framstående konstnärer som professo- rer. De senaste årens satsning på konstnärlig högskoleutbildning har in— neburit att allt fler sådana utbildningar fått professorstjänster eller att så- dana tjänster kommer att inrättas under de närmaste åren.

De av regeringen inrättade professorstjänsterna var tidigare koncentrera— de till bild— och formområdet och musikområdet. Stockholms och då särskilt konsthögskolans dominans var också tydlig. De senaste åren har emellertid nya områden och nya utbildningsorter börjat få sin del i ut- byggnaden av professorskåren. När utbildningen i fri konst startade i Umeå den 1 juli 1987 inrättades samtidigt tre professorstjänster för den utbildningen. Samtliga professorstjänster vid universitetet i Göteborg har tillkommit under de senaste fem åren och det gäller också de båda tjäns— terna vid universitetet i Lund. Under de senaste två budgetåren har till- kommit inte mindre än åtta nya professorstjänster för konstnärlig utbild- ning. Av dessa avser fyra det område som hittills saknat sådana tjänster,

nämligen scenområdet.

De professorstjänster som inrättas i anslutning till de konstnärliga hög— skoleutbildningarna är förenade med konstnärligt utvecklingsarbete. Det

innebär att innehavaren vid sidan av undervisningen har skyldighet att bedriva sådan verksamhet. lnom högskolan i övrigt är professorstjänster— na förenade med skyldighet att bedriva forskning.

Inom det konstnärliga området är professorstjänsterna — i motsats till vad som i övrigt gäller i högskolan — tidsbegränsade. Det innebär att en per- son kan inneha en sådan tjänst under högst tio år. Avsikten med detta arrangemang är att säkra en tillräckligt vital kontakt mellan utbildningen och yrkesutövningen och att göra det möjligt för professorn/konstnären att återgå till sin konstnärliga verksamhet inom rimlig tid. En sådan åter- gång underlättas självfallet av att professorerna i tjänsten får utrymme för konstnärligt utvecklingsarbete.

UHÄ har inlett samtal med humanistisk—samhällsvetenskapliga forsk- ningsrådet och Riksbankens Jubileumsfond med syfte att intressera rådet och fonden för en vidgning av deras forskningsstödjande verksamhet till att också avse konstnärligt utvecklingsarbete och eventuell framtida forskning vid de konstnärliga högskoleutbildningarna. En ev. framtida tillgång till medel avsedda för forskning skulle ytterligare öka möjlighe— terna för kvalificerade konstnärer att få sysselsättning inom högskolan.

De konstnärliga högskoleutbildningarna har en viktig kulturpolitisk roll i det samspel som uppstår mellan utbildningarna och kulturinstitutioner- na. Den rollen kan behöva utvecklas ytterligare. Ett aktuellt exempel rör utbildningen inom teaterområdet där en pågående översyn visar att en större integrering är önskvärd mellan utbildningarna för olika yrkesfunk- tioner inom teatern men också att högskolan och teatrarna behöver stär- ka samarbetet.

Lokaliseringen av konstnärlig högskoleutbildning har ett samband med vad man önskar uppnå kulturpolitiskt och regionalpolitiskt. Etableringen av en konsthögskola vid universitetet i Umeå 1987 får ses som ett intres- sant exempel på en satsning där utbildningspolitiska, regionalpolitiska och kulturpolitiska strävanden samverkat.

Högskolan har slutligen en viktig kulturpolitisk roll som kan fyllas ge— nom att konstnärligt yrkesverksamma får tillgång till den fortbildning och vidareutbildning som successivt byggs upp i anslutning till de konst- närliga högskoleutbildningarna. UHÄ:s ambition är att denna utbildning så långt det är möjligt skall bli tillgänglig för yrkesverksamma i olika de-

lar av landet. Dramatiska institutet har redan ett program för fortbild- ning och vidareutbildning med stor spridning över landet.

10.3. Konstnärligt utvecklingsarbete

1 0.3. l Dagsläget

Medlen för konstnärligt utvecklingsarbete finns innevarande budgetår under anslaget D 15. Forskningsanknytning av grundläggande högskole- utbildning samt konstnärligt utvecklingsarbete. Totalt står 6135000 kr. till förfogande med följande fördelning:

Danshögskolan 290 000 Dramatiska institutet 808 000 Konstfackskolan 964 000 Konsthögskolan 527 000 Musikhögskolan i Stockholm 1 232 000 Operahögskolan i Stockholm 290 000 Teaterhögskolan i Stockholm 587 000 Universitetet i Lund 1 613 000 Universitetet i Göteborg 3 702 000 Universitetet i Umeå 322 000 Högskolan i Luleå 90 000 Till UHÄ:s disposition 600 000

6 135 000

Medlen till UHÄ:s disposition används för gästprofessurer inom området

konstnärligt utvecklingsarbete.

Budgetåret 1989/90 finns 40 professurer inom det konstnärliga området.

Av de sammanlagt 40 professurerna finns 27 i Stockholm. Samtliga pro- fessurer utom den i svensk och jämförande arkitekturhistoria är förenade med konstnärligt utvecklingsarbete.

10.3.2 1990 års forskningsproposition

UHÄ föreslog i sitt underlag för forskningspropositionen att ytterligare tio professurer skulle inrättas inom det konstnärliga området under an— slagsperioden 1990/91—1992/93. Tjänsterna föreslogs finansierade med medel som anvisas under anslaget Utbildning för kultur— och informa- tionsyrken. Två av professurerna föreslogs vara förenade med forskning i konventionell mening. Den ena avsåg ergonomi vid universitetet i Umeå, den andra designmetodik vid universitetet i Göteborg. Åtta av professurerna föreslogs vara förenade med konstnärligt utvecklingsarbe- te. Dessa åtta skulle enligt förslaget fördelas på följande sätt:

— koreografi vid danshögskolan, — orgel vid universitetet i Lund,

— musikdramatisk gestaltning vid universitetet i Göteborg, — musikdramatisk gestaltning vid operahögskolan i Stockholm, — kördirigering och körsång vid musikhögskolan i Stockholm, — violin vid universitetet i Lund,

— musikalisk instudering vid operahögskolan i Stockholm, — dramatik vid dramatiska institutet/teaterhögskolan i Stockholm.

Till varje föreslagen professur skulle, vid sidan av lönekostnaderna, kny- tas 200000 kr. ur anslaget för konstnärligt utvecklingsarbete. Därutöver föreslog UHÄ att det nämnda anslaget skulle förstärkas med ytterligare 2 milj.kr. per budgetår som en rörlig resurs.

Av de föreslagna professurerna föreslår regeringen att den i kördirige- ring och körsång inrättas till en kostnad av 400000 kr. fr.o.m. den 1 juli 1990. Därutöver föreslår regeringen att medlen för konstnärligt utveck- lingsarbete förstärks med ytterligare 3 milj.kr. under treårsperioden.

För närvarande behandlar riksdagen en motion om att samtliga av UHÄ begärda konstnärliga professurer skall inrättas. 10.4 UHÄ:s övriga reformförslag

1 den nämnda anslagsframställningen redovisade UHÄ även vissa andra förslag, som enligt konstnärsutredningen är av intresse i det här sam-

manhanget.

Förlängning m.m. av danspedagogutbildningen DH

Inom danslinjen finns två olika inriktningar, koreografi (120 poäng) resp. danspedagogik (120 poäng, jämte kortare varianter om 60 resp. 40 po-

äng)

Danspedagogutbildningen är inriktad mot en bred arbetsmarknad: barn- omsorg, grundskola, gymnasieskola, kommunal musikskola, teatrar och studieförbundens kurser. En del danspedagoger bedriver undervisning i egna dansstudios.

Under de senaste åren har intresset för dans vuxit starkt bland barn och ungdom. Från samhällets sida har åtgärder vidtagits som på olika sätt stärkt dansens ställning. Det särskilda programmet Kultur i skolan har haft stor betydelse. lnom dess ram har dansprojekt kommit till stånd,

som inneburit att kommunernas intresse för att införa dans i skolan har

ökaL Efterfrågan på kompetenta danspedagoger kan därför väntas öka.

l regeringens proposition 1988/89z4 om skolans utveckling och styrning har utbildningsministern uttalat bl.a. följande (5. 60 f):

”Dansen hör till de mest eftersatta områdena i skolans verksamhet ..... Dansen som uttrycksmedel och konstart bör enligt min mening ges en plats i skolan av flera skäl. Dansen förtjänar för det första att upp- märksammas som en konstform i sig. Den är en konstform som behö- ver den breddade bas som en förankring i skolan skulle kunna ge. Dansen och rörelsen är vidare ett naturligt uttrycksmedel för barnet. Dansen utvecklar motoriken, den bygger upp självkänslan och bidrar till personlighetsutvecklingen. Enligt min mening bör dansen därför liksom musiken kunna inrymmas i skolan Danshögskolan har ..... förklarat sig beredd att se över hur utbildningen där skall kunna an- passas till skolans behov. UHÄ utreder f.n. den framtida inriktningen av danshögskolans utbildning. Väsentligt i sammanhanget är att det sker en geografisk spridning av dansverksamheten också utanför stor-

stadsområdena.”

Bedömningen har lämnats utan erinran av riksdagen.

Den av utbildningsministern omtalade UHÄ—utredningen om danspeda- gogutbildningen är numera slutförd. ! rapporten ”Danspedagogutbild- ning — förslag om förändrad utbildning av danspedagoger” av Madeleine Hjort (UHÄ—rapport l988:14) rekommenderas i huvudsak följande åt— gärder:

— danspedagogutbildningen förlängs till fyra år (160 poäng) — en extern praktikperiod om ca 13 veckor införs

- barndans blir obligatoriskt ämne för samtliga studerande — folkliga danser införs som nytt huvudämne.

Vid remissbehandlingen har rapporten blivit positivt bedömd. Bl.a. har förslagen om förlängning och extern praktik tillstyrkts.

På grundval av utredningsrapporten och remissyttrandena föreslår UHÄ att danslinjens lZO—poängsvariant för blivande danspedagoger skall för- längas till 140 poäng.

Danshögskolan flyttar in i nya lokaler våren 1990. En förlängning och förstärkning enligt UHÄs förslag förutsätter inte ytterligare lokaler och utrustning.

UHÄ föreslår också att danshögskolans resurser ökar så att skolan får vidgade möjligheter att ge fortbildning och vidareutbildning inom t.ex. barndans. UHÄ räknar med att danshögskolan förlägger kurser till andra delar av landet.

Fortbildning och vidareutbildning på det konstnärliga området

Inom det konstnärliga området finns åtskilliga behov av fristående kurser och lokala linjer som kan användas som fortbildning och vidareutbild- ning. Ett exempel är operaregi, ett annat teaterteknik, ett tredje dans. Resurserna för sådana ändamål bör byggas ut under planeringsperioden. De etablerade institutionerna för konstnärlig utbildning har ett riksan— svar för att stödja sådan verksamhet på olika håll i landet.

Sveriges möjligheter att medverka i nordiskt samarbete kring ”smala” utbildningar skulle förbättras avsevärt, om ytterligare resurser ställdes till förfogande.

Sammanfattande bedömning

Konstnärsutredningen anser det vara angeläget att förstärka danspeda- gogutbildningen på det sätt som UHÄ föreslagit. Vidare delar utredning- ens bedömning när det gäller behovet av fortbildning och vidareutbild-

ning på det konstnärliga området.

10.5. Gymnasieskolan/förslaget om treårig estetisk linje

10.5.1. Inledning

! betänkandet Två nya treåriga linjer i gymnasieskolan (SOU l989:10) föreslås bl.a. en estetisk linje.

Den av utredaren föreslagna estetiska linjen är strukturerad så att elever- na redan från början skall välja mellan sex olika inriktningar/grenar; mu- sik, bild, dans, textilslöjd, trä- och metallsljöd samt teater.

10.5.2. Musikutbildning

Den tvååriga musiklinjen tillkom i början av 1970—talet. Samtidigt fort- satte utbyggnaden av den kommunala musikskolan. Samhället tog där- med ett större ansvar för musikundervisningen, som blev mer lättillgäng- lig och mindre beroende av privata initiativ, föräldrarnas ekonomi m.m.

Utvecklingen efter musiklinjens tillkomst visar på en väsentlig kvalitets- höjning inom den högre musikutbildningen. Vidare har svenska musiker, både solister och orkestermusiker, bättre kunnat hävda sig i konkurren-

sen med utländska musiker.

Musiklinjen har blivit en viktig del av den svenska musikutbildningen. Den är också mycket attraktiv. Våren 1989 var antalet sökande till linjen 179 per 100 intagningsplatser, det näst högsta sökandetalet för gymnasie- skolans samtliga linjer. Många kommuner önskar också få anordna lin—

jen.

Musiklinjen har alltid haft en dubbel målsättning. Linjen skall förbereda såväl för högre studier inom musikområdet som för fortsatta studier in- om andra områden. Utredaren har inte ifrågasatt denna dubbla målsätt- ning. Konstnärsutredningen och SÖ har samma grundsyn och anser att musiklinjen bör bibehållas och utvecklas. Linjen bör även i framtiden förbereda både för fortsatta studier i musik och för annan högre utbild-

ning.

Konkurrensen om platserna vid musikhögskolorna är mycket stor. En— dast ett fåtal av musiklinjens elever slutar som solister. Ytterligare ett an- tal blir musiker, i orkestrar och ensembler av olika slag eller musikpeda— goger. Musikutbildning är värdefull också för blivande tekniker, produ- center och annan personal inom musikområdet eller inom olika massme- dieområden (press, radio, TV etc.). Vidare är kunnighet inom musikom- rådet värdefull för personal inom förskola, skola, fritidsverksamhet och olika vårdformer.

Vissa elever på musiklinjen upptäcker efter hand att deras förmåga inte räcker för en musikerutbildning och inriktar sig då på något annat yrkes- område. De upplever trots detta ofta att deras musikutbildning varit vär- defull och att musiklinjen erbjudit dem en stimulerande studiemiljö, som skapat motivation och arbetsglädje för skolarbetet och goda förutsätt— ningar för den personliga utvecklingen.

Musiklinjen är i dag tvåårig. Det finns en ettårig påbyggnadsutbildning som gör det möjligt för cirka hälften av linjens elever att få en treårig gymnasieutbildning. ] det nämnda betänkandet föreslås en treårig utbild— ning. För de flesta elever behövs en treårig utbildning för att de skall kunna motsvara musikhögskolornas krav. Genom en treårig utbildning kan eleverna bl.a. få den behörighet som krävs för musiklärarlinjen.

10.5.3. Andra estetiska utbildningar

Den estetisk—praktiska linjen (Ep—linjen), som anordnas försöksvis sedan hösten 1984, är tvåårig. Det tredje år, som ursprungligen planerades, har endast kommit till stånd för slöjd.

Linjen har visat sig vara mycket attraktiv. I flera år har den haft det hög- sta sökandetalet av gymnasieskolans samtliga linjer (våren 1989 235 sö- kande per 100 intagningsplatser).

SÖ gjorde under 1988 en uppföljning av de elever som gick ut Ep—linjen 1986 och 1987. Av uppföljningen, som nu föreligger i slutgiltigt skick (Dnr 5029—88:420), framgår bl.a. följande:

— eleverna har valt Ep—linjen på grund av intresse för en viss specialise- ring snarare än ett allmänt estetiskt intresse,

— eleverna är i regel positiva till att arbetsprov används vid intagningen

till linjen,

— de flesta eleverna hade vid undersökningstillfället arbete eller bedrev

studier, - de som arbetade gjorde det i regel utanför sitt estetiska område,

— de som studerade gjorde det däremot i regel inom sitt estetiska områ- de,

— de flesta eleverna ansåg att Ep—linjen varit en god förberedelse för fortsatta studier och i hög grad person]ighetsutvecklande.

Ep—linjen har liksom musiklinjen en dubbel målsättning. Den skall dels förbereda för fortsatta studier i anslutning till den estetiska specialise— ringen, dels ge grund för verksamhet inom ett bredare socialt och kul- turellt område (t.ex. för blivande lärare eller fritidspedagoger).

[ likhet med SÖ bedömer utredningen det inte som möjligt att föra sam- man alla estetiska inriktningar (exkl. musik) till en gemensam ingång i årskurs ]. Däremot synes det möjligt att ha två ingångar — utöver musi- klinjen — nämligen en för bild— och en för dramaområdet.

Det bör i detta sammanhang påpekas att den här diskuterade dansgre— nen inte kan ersätta nuvarande specialkurs för yrkesdansare, vilken för— utsätter omfattande daglig dansträning. Däremot skulle en treårig utbild- ning med dansinriktning vara en lämplig bakgrund för den som vill söka till danspedagogutbildning.

10.6. Folkhögskolan

] 0.6. 1 Allmänt

Folkhögskolan är föremål för en särskild utredning med vilken konst— närsutredningen samrått.

Genom sin betydande frihet när det gäller ideologisk och innehållsmäs- sig profilering och genom frånvaron av centralt fastställda studie—, kurs— och timplaner har folkhögskolorna kunnat utveckla ett kursutbud med betydande bredd och flexibilitet. Till flexibiliteten hör möjligheten att snabbt kunna ändra utbudet efter nya behov och krav.

Bredden och flexibiliteten präglar både de långa och de korta kurserna. 1 det här sammanhanget är det utbudet och omfattningen av långa kur-

ser som är av intresse.

Traditionellt har folkhögskolans kursutbud dominerats av humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen och på senare tid även av ämnen till- hörande den estetiska sektorn och fritidssektorn.

De allmänna kurserna (med eller utan särskild inriktning) ligger gene— rellt sett på grundskole— och gymnasienivå. De ger i regel grundskole- kompetens och allmän behörighet till studier vid högskola eller universi- tet, i vissa fall också särskild behörighet. Det är i allmänhet två— eller treåriga med möjlighet för sökande att - beroende på utbildningsbak- grund - individuellt inträda i lämplig "årskurs" eller i lämplig undervis- ningsgrupp vid skolor där årskursindelning inte förekommer.

Merparten av kurserna inom kategorin ”särskild linje”, ofta kallad ”spe- ciallinje”, kräver för tillträde allmän behörighet (minst tvåårig gymnasie- skola eller minst två år på folkhögskola) och sägs ofta i kataloger, an- nonser och broschyrer ”ligga på högskolenivå”, ”motsvara högskoleut—

” ”

bildning , vara av högskolekaraktär” eller omfatta ett visst antal poäng

eller högskolepoäng.

10.6.2. Yrkesinriktad utbildning

Folkhögskolan kan användas för viss yrkesutbildning såsom fritidsledar— utbildning och utbildning för kulturförmedlande uppgifter och för upp- gifter inom amatörverksamhet liksom för olika slags ledarfunktioner in— om fritidssektorn samt för utbildning av förtroendemän och anställda in- om folkrörelser och organisationer. Folkhögskolan bör dock inte erbjuda yrkesutbildning och yrkesfortutbildning på områden, där andra utbild— ningsanordnare fått uppgifter och resurser av samhället. Äterhållsamhet bör visas vid utbudet av yrkesutbildning.

l folkhögskoleförordningen formulerades villkoren så att folkhögskolorna i begränsad omfattning kan ge yrkesinriktad utbildning under förutsätt— ning att det sker inom ramen för vad som i samma paragraf föreskrivs om verksamhetens form och innehåll.

För läsåret 1989/90 har i Folkhögskolekatalogen bjudits ut ca 670 långa kurser och linjer, i längd varierande från en knapp termin (minst 15 veckor) upp till 5 år. Av dem kan ett par hundra bedömas vara av yr- kesinriktat slag, dvs. antingen yrkesförberedande eller färdigutbildande. Många av kurserna särskilt inom den estetiska sektorn har dock det dub- bla syftet att dels erbjuda utbildning för amatörverksamhet och fören- ingsverksamhet och dels förbereda för en fortsatt yrkesinriktad utbild-

ning.

Till det stora flertalet kurser om är ett år eller längre gäller som inträ— deskrav allmän behörighet för högskolestudier. För de längre kurserna i musik och konst gäller i regel också inträdes— och arbetsprov. Skolorna bedömer vanligen de sökande individuellt och ofta efter intervjuer.

Den estetiska sektorn är den avgjort största med i allmänhet ett—, två— eller treåriga kurser. Omkring 100 sådana kurser bjuds ut vid ungefär li- ka många skolor. Omkring hälften av dessa kurser har konstinriktning, inemot hälften musikinriktning och ett tiotal teaterinriktning.

Musiklinjer inom folkhögskolan, med en mera systematisk och yrkesin— riktad undervisning, är en relativt ny företeelse. Före 1960 fanns bara fy- ra skolor med musiklinjer, vid 1970-talets början ett dussin och numera ett 40—tal. Dessa skolor finns inom nästan alla län, och tre fjärdedelar av

dem har rörelse eller organisation som huvudman. En handfull av sko- lorna har utlokaliserat sina musiklinjer till andra orter.

De kortare musikkurserna har ofta ett utpräglat folkbildningssyfte — att öka den enskildes färdigheter och kunnande, att ge inspiration till eget musicerande och att förbereda för insatser som cirkelledare, ensemeble- ledare eller körledare eller för frivilligtjänst som församlingsmusiker. De två— och treåriga kurserna har i regel till huvudsyfte att förbereda för högre musikutbildning eller för yrkesverksamhet som musiker, musiklä- rare, kyrkomusiker eller musikhandledare.

Rekryteringen till musiklinjerna är fortfarande mycket god. De studeran- de är till ungefär hälften ungdomar under 20 år. lnemot 90 procent har genomgått gymnasieskola.

Mediautbildning av olika slag erbjuds sedan 20—talet år tillbaka inom folkhögskolan. [ dag ger ett trettiotal folkhögskolor någon form av me- diautbildning. De första mediainriktade kurserna hade ingen direkt an- knytning till yrkesverksamhet inom området. Men utvecklingen på media— och kommunikationsområdet har gått mycket snabbt, antalet kurser har ökat och yrkesinriktningen har blivit mer markerad.

Konstutbildningar inkluderande konsthantverk erbjuds vid ett femtiotal skolor. Sålunda erbjuder ett 25—tal två—, tre-, fyra— och i ett fall femåriga kurser med uttalat syfte att förbereda för yrkesverksamhet eller för fort- satta studier vid konst— och konsthantverksskolor och lärarutbildningar. ] ett tiotal fall kallas kurserna helt enkelt konstskolor.

För att få en uppfattning om dessa folkhögskoleutbildningars värde för inträde vid landets fem konst— och konsthantverkshögskolor, har folk— högskolekommittén bett dessa skolor meddela hur många av de till hös- ten 1989 antagna eleverna som förberett sig genom konstnärlig utbild— ning på folkhögskola. Svaren visar att det är förhållandevis många.

Till konsthögskolan i Stockholm sökte således 750 personer, 28 togs in och av dem hade åtta en ett— eller tvåårig konstnärlig utbildning vid folkhögskola som grund. Till konsthögskolan Valand i Göteborg antogs tolv, av vilka samtliga hade sådana förberedelser, och till konsthögskolan i Umeå antogs också tolv, av vilka sju hade förberett sig på folkhögskola under ett till tre år.

Till Konstfack i Stockholm antogs 95 studerande, varav 31 hade folkhög— skoleförberedelse, och till design— och konsthantverksskolan i Göteborg 51, varav 17 med sådan förutbildning.

Det finns ungefär 155 linjer med praktisk—estetisk inriktning vid 88 folk- högskolor. Verksamheten har expanderat kraftigt sedan (SO—talet.

Musikområdet dominerar. Sammanlagt 38 folkhögskolor har musiklinjer. Bild— och formutbildningar finns vid 30 folkhögskolor, estetisk linje med flera tekniker vid ytterligare drygt 30, teater och drama vid 20, yrkesut- bildning för dramapedagoger vid fyra och danslinjer vid fem.

Omfattning och fördjupning varierar från tre-femåriga konstlinjer med mer än 20 timmars estetiskt innehåll per vecka till allmänna kurser med inriktning mot estetiska ämnen.

Musik

SÖ genomförde en studie av musikverksamheten vid folkhögskolorna 1985/86 (PUFF Nr 122). Av studien framgår att folkhögskolorna under de senaste decennierna spelat en avgörande roll för Sveriges musikliv genom att erbjuda det förberedande stadium som i stort sett saknats i det reguljära skolsystemet i glappet mellan kommunal musikskola och hög- skola. Den stora efterfrågan som rådde 1986 och fortfarande råder på ut- bildning vid de linjer som svarar för kvalificerad högskoleförberedelse tyder enligt SÖ på att utbildningen behövs.

En huvudfråga i enkäten från hösten 1989 var hur stor del av de stude- rande som hade ambitionen att huvudsakligen försörja sig på ett konst- närligt yrke. På 24 av musiklinjerna var det mer än 50 % av eleverna som hade ett sådant syfte med studierna. Endast tio procent av eleverna vid tio musiklinjer uppgav att studierna var att anse som fortbildning.

Bild och form

Tre fjärdedelar av de 35 bild- och formlinjerna som omfattades av hös— tens undersökning har ett övervägande estetiskt innehåll minst 20 tim- mar i veckan. Färre elever än på musiklinjerna har för avsikt att försörja

sig på konstnärlig verksamhet. Det är inte ovanligt att kuserna i bild och form utgör fortbildning för en del av eleverna. Vanligaste personalkate- gorierna var personal i barnomsorgen, lärare och vårdpersonal.

Yrkesplanerna tycks inte vara lika dominerande på de 21 konsthant- verkslinjerna som på de rena bild— och formlinjerna. Förhållandevis stor andel av eleverna använder kurserna i konsthantverk som fortbildning i sitt yrke. Det gäller främst personal i barnomsorgen och arbetsterapeut- er.

Dans

På tre folkhögskolor i landet finns sammanlagt fyra danslinjer. De är alla ettåriga och har mindre än tio elever. Antalet sökande har varit betydligt fler än antalet platser. Ingen av eleverna går på danskurserna som fort- bildning.

Teater och drama

Teater- och dramalinjer finns vid 20 folkhögskolor, men endast åtta sko- lor har besvarat Sözs enkät. De flesta teaterlinjerna är ettåriga. På fyra folkhögskolor finns dock en tvåårig eftergymnasial utbildning för drama- pedagoger.

10.7. Utredningens överväganden

lnför det kommande utredningsarbetet vill konstnärsutredningen särskilt fästa uppmärksamheten på följande frågor.

Som utredningen tidigare framhållit är intresset för konstnärliga utbild- ningar mycket stort, på alla nivåer i skol— och högskolesystemet. SÖ:s undersökningar visar att de som gått igenom estetisk praktiska linjer på gymnasiet anser att utbildningen varit värdefull och personlighetsutveck— lande. Det gäller också studerande som sedermera arbetat med annat än konstnärlig verksamhet. Detsamma gäller andra estetiska utbildningar, t.ex. inom folkhögskolan.

Utredningen vill i sammanhanget erinra om vad som anfördes om kultur i skolan i prop. 1988/89z4 Skolans utveckling och styrning (sid. 58—59).

Utvecklingsarbetet avseende kultur i skolan skall fortsätta. Inriktningen bör vara att göra kulturverksamheten till en naturlig del av det dagliga skolarbetet. Den enskilde eleven skall ges möjligheter till skapande verk- samheter från förskola till gymnasium. Kulturansvaret måste därvid vila på skolans alla ämnen, men ett speciellt ansvar ligger självfallet på de ämnen som har till uppgift att utveckla elevernas uttrycks— och kommu- nikationsförmåga som svenska, bild, musik och slöjd.

Att döma av uttalande preferenser skulle en utbyggnad och förstärkning av den estetiska utbildningen på gymnasienivå uppenbarligen svara mot många ungdomars studieönskemål. Flertalet konstnärsyrken är också speciella i den meningen att förberedelser för eventuell yrkesverksamhet inom sektorn måste börja relativt tidigt. Det är därför rimligt att gymna- sieskolan utformas och dimensioneras efter principen att ungdomar med konstnärligt intresse och talang skall få möjlighet att utveckla detta in- tresse och kunnande — även om det samtidigt måste göras fullt klart att möjligheterna att senare i livet helt yrkesmässigt ägna sig åt estetisk verksamhet är begränsade.

Vad gäller högskolan är det uppenbart att antalet sökande mycket kraf- tig överstiger antalet studieplatser — och så måste det också vara. Det är vidare sannolikt att en utbyggd estetisk utbildning inom gymnasium och kanske också folkhögskola kommer att leda till en ännu större tillström- ning mot den konstnärliga högskolan.

Utredningens undersökningar (se kap. 4) visar att en betydande del av de som ägnar sig åt konstnärlig verksamhet inte har högskoleutbildning och att, omvänt, ca hälften av dem som går igenom konstnärlig högsko- leutbildning senare ägnar sig åt annan verksamhet eller varvar annan yr— kesverksamhet med estetisk. Förhållandena är naturliga. Högskoleutbild- ning får inte uppfattas som någon garanti för konstnärlig yrkesverksam- het och är heller inte för alla konstnärliga yrken någon absolut förutsätt- ning. Det torde vara svårt att via inträdesprov etc. säkerställa att flera av de som gått igenom högskolan verkligen också blir konstnärer som hu- vudsaklig verksamhet.

Med tanke på att många av dem som går igenom konstnärliga högskolor också i framtiden kommer att ägna sig åt annat än konstnärlig verksam- het är det angeläget att man granskar utbildningens innehåll vad gäller förberedelser för yrken som är angränsade till de konstnärliga, t.ex. pe- dagogik.

Siffrorna visar också att med bibehållna relationstal skulle antalet hög- skoleutbildade inom de konstnärliga yrkena snarare minska fram mot är 2000. Med tanke på detta och med tanke på det dokumenterade intresset finns det skäl att överväga en utvidgning av högskolans dimensionering.

Konstnärlig utbildning och utveckling har vidare syften än att vara di- rekt yrkesförberedande. Utredningen vill påminna om det synsätt som låg bakom utformningen av den nuvarande konstnärliga högskoleutbild-

ningen.

I den proposition (1975/76:135) som utgör grunden för den nuvarande konstnärspolitiken fanns även uttalanden om den konstnärliga utbild- ningen. Regeringen ansåg att det i samband med den då pågående refor— meringen av högskoleutbildningen var särskilt angeläget att konstnärsut- bildningens primära målsättning inte förlorades ur sikte. Konstnärsut- bildning domineras av målet att stimulera den konstnärliga mognadspro- cessen och ge de studerande möjligheter att förverkliga sina konstnärliga intentioner. Yrkesförberedelsen i utbildningarna på kulturområdet har som särskilt mål att ge de studerande möjligheter till egna praktiska konstnärliga erfarenheter och att bidra till utvecklingen och förnyelsen av de konstnärliga uttrycksmedlen. Den konstnärliga utbildningen är i sig själv en skapande process som inte i alla avseenden kan och bör be- drivas på ett i förväg planerat sätt. Detta måste få påverka sättet att orga- nisera studierna liksom utformningen av de planer som styr utbildning- ens innehåll och arbetsformer.

Bland motiven för att inordna de tidigare fristående högskolorna i den nya högskoleorganisationen fanns ambitionen att ge all grundutbildning inom högskolan en forskningsanknytning. Den motsvarighet till forsk- ning som vuxit fram inom de konstnärliga utbildningarna är konstnärligt utvecklingsarbete. Med utredningens perspektiv är den utvecklingen sär- skilt intressant. Den ger inte bara konstnärliga talanger möjlighet till fortsatt utveckling efter avslutad grundutbildning. Den skapar också ar—

betstillfällen och inkomster för högt kvalificerade konstnärer. Det sist nämnda gäller för övrigt all konstnärlig utbildning.

Utredningen vill understryka vad som anförts ovan om högskolans kul— turpolitiska roll och möjligheterna att främja ett dynamiskt kulturliv ge- nom konstnärligt utvecklingsarbete, knutet till universitet och högskolor. Jag vill därvid särskilt fästa uppmärksamheten på UHÄ:s kontakter med bland annat humanistiskt—samhällsvetenskapliga forskningsrådet i syfte att intressera rådet för en vidgning av deras forskningsstödjande verk- samhet till att avse också konstnärligt utvecklingsarbete. Tanken är att det kan finnas intressanta och kanske oprövade forskningsfält och meto- der, i gränslandet mellan konstnärlig verksamhet och forskning. Till ut- redningen har också inkommit en skrivelse i detta ämne från professor Erik Wirén med synpunkter på konstnärens roll som utforskare av verk- ligheten. Konstnären kan ha, menar professor Wirén, en faktiskt unik kompetens som ligger i ”att han närmar sig samhällsfrågorna både som aktör och redaktör". Konstnären etablerar relationer mellan ”subjektet” (forskaren/verkligheten) och ”betraktaren” (den avhandlade avnämaren) som samhällsvetenskaperna med sina från naturvetenskapen inlånade metoder inte förmår åstadkomma. l skrivelsen ges exempel på sådan in- teraktion och inrättande av ”teaterlaboratorier” som gav möjlighet att formulera teorier om människors beteenden i olika situationer.

Enligt min mening är det intressanta tankegångar som förtjänar att ut— vecklas vidare. i en dialog mellan UHÄ och konstnärer/forskarsamhället. Under alla omständigheter är det angeläget att det finns vissa resurser för det konstnärliga utvecklingsarbetet. Genom en förstärkning av hög— skolan i dessa avseenden skulle den kunna ge viktiga impulser både till forskarsamhället och konstnärlig verksamhet.

I sammanhanget bör man också beakta behovet av fortbildning och vida— reutbildning i anslutning till de konstnärliga högskoleutbildningarna. Ef— tersom fria konstnärer definitionsmässigt ine har någon arbetsgivare som kan betala sådan utbildning är det angeläget att konstnärsnämnd och författarfond ger stipendier som gör det möjligt för konstnärer att delta i sådan utbildning, i Sverige likaväl som i andra länder.

11 ' Internationellt kulturutbyte

11.1. Inledning

Mot bakgrund av bl.a. Europarådets granskning av den Svenska kultur- politiken och FN:s kulturårtionde finns det anledning att vidga perspek- tivet i förhållandet till vad som strikt ingår i uppdraget. Att främja en in- ternationalisering av svenskt kulturliv har betydligt fler bevekelsegrunder än behovet av EG—anpassning. Det framgår av utredningens principiella överväganden i kapitel 5. Därför är det knappast möjligt att föreslå för- bättringar för landets konstnärer utan att ta hänsyn till behovet av inter— nationalisering. Dit hör även behovet av att förbättra situationen för lan- dets invandrade konstnärer.

Utredningen har inte haft möjlighet att göra egna undersökningar av kulturutbytet. Framställningen i detta kapitel bygger i allt väsentligt på betänkandet Sverigeinformation och kultursamarbete (SOU 1988:9), av- givet av utredningen om de statliga insatserna inom Sverigeinformatio— nen och kulturutbytet med utlandet. den s.k. IKU—utredningen.

Konstnärsutredningen fäster uppmärksamheten på vissa av IKU—utred- ningens överväganden och förslag, som ännu inte förverkligats. Försla— gen har fått förnyad aktualitet i det kulturpolitiska reformarbete som på- går.

11.2. IKU—utredningen

De riktlinjer som gäller för det statliga stödet till det internationella kul- turutbytet fastställdes av riksdagen efter förslag från regeringen i propo— sition 1978/79:147 om informations— och kulturutbytet med utlandet, den

s.k. SIK—propositionen. I propositionen betonades vikten av den stimu- lans som det svenska kulturlivet får genom utbyte med andra länder och genom impulser från nya kulturmönster. Vidare framhölls att ett kultur— utbyte på jämbördiga villkor är nödvändigt för vår förståelse av svenskt kultur— och samhällsliv. Medveten avskärmning eller bristande kontakt innebär minskade möjligheter för en enskild eller för en nation att leva sig in i, förstå och respektera människor och samhällsförhållanden i and- ra länder. Propositionen betonade i detta avseende särskilt våra kontak- ter med utvecklingsländerna och med kulturerna i invandrarnas ur-

sprungsländer.

IKU—utredningen utvidgade och preciserade motiven på vissa punkter. Bl.a. lyfte man fram behovet av att hävda den nationella identiteten och att ta hänsyn till det lilla språkområdets problem. IKU—utredningen fäste också uppmärksamheten på svårigheterna för de fritt arbetande konstnä- rerna att delta i kulturutbytet. De fritt arbetande kulturarbetarna bedöm-

des ha den svåraste situationen, inte minst bildkonstnärerna.

Ansvaret för stöd till konstnärernas internationella kontakter och för kulturellt utbyte med utlandet ligger på Svenska Institutet, statens kul- turåd, SIDA, Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlan— det (Nunsku), konstnärsnämnden och författarfonden

De konstnärliga kvalitetskriterierna är i hög grad internationellt beting- ade. Det gäller framför allt på områden där språket inte sätter gränser, nämligen bildkonst, dans. musik och arkitektur men även på teaterns område.

Samtidigt som vi behöver värna om vår nationella särart måste vi följa den internationella utvecklingen. Här ligger motiven för ett ökat antal turnéer och gästspel men även resor för svenska konstnärer utomlands och utländska konstnärer i Sverige. Resorna kan ge perspektiv på det egna skapandet. Försvar för en nationell identitet är inte liktydigt med konstnärlig inavel.

IKU—utredningen föreslog en ökning av medlen för internationellt kul- turutbyte med drygt 9 miljoner kronor, varav 5 miljoner till kulturrådet och 4 till Svenska Institutet. Utredningen föreslog också vissa besparing- ar för att finansiera förslagen bl.a. neddragningar för exportrådet, Sveri-

ges Radios programverksamhet för utlandet samt departementens inter-l nationella sekretariat.

En viss ökning av anslagen har skett med blygsamma 1 miljon kronor, närmare bestämt med 500000 kronoer till vardera Svenska Institutet och Kulturrådet.

11.3. Konstnärsnämnden

Fr.o.m. innevarande budgetår har även konstnärsnämnden möjlighet att främja konstnärers utbyte med utlandet. Vid föregående riksmöte anvisa- de riksdagen l milj.kr. för konstnärsnämndens stöd till bild- och form- konstnärers utställningar och ateljévistelser utomlands. Vårens riksdags- behandling av årets budgetproposition har medfört att ett motsvarande stöd införts för ton— och scenkonstnärer. Kulturutskottet anser att det är angeläget med ett ökat stöd till internationellt utbyte på det konstnärliga området. Därför är det angeläget att utvidga kretsen av bidragsberätt— igande konstnärer. Samtidigt höjs konstnärsnämndens anslagspost för än- damålet med 0,5 milj.kr. Fr.o.m. budgetåret 1990/91 disponerar alltså konstnärsnämnden 1,5 milj.kr. för internationellt utbyte.

11.4. SIDA

Inom biståndssamarbetet bedrivs ett alltmer omfattande kulturbistånd. Ansvarig myndighet är SIDA. Anslaget för ändamålet uppgår innevaran- de budgetår till drygt 30 miljoner kronor. Av detta anslås ca 5 miljoner till kulturutbyte mellan Sverige och u—länderna. Programmet skötes på SIDA:s uppdrag av Svenska Institutet. Genom detta program möjliggörs kontakter mellan svenska konstnärer och olika u-länder och deras kultu— rella uttrycksformer. Det ger också en presentation av u—landskultur i den svenska miljön, t.ex. konstutställningar, teater, musik etc.

11.5. Överväganden och förslag

Enligt min mening är det av största vikt att resurserna för det internatio— nella kulturutbytet förstärks. Argumenten är givna i det föregående. Det gäller såväl inflödet av konstnärer, gästspel etc. till Sverige som svenska

konstnärers möjligheter att arbeta och studera utomlands. Jag vill särskilt erinra om vikten av att svenska konstnärer får möjlighet att delta i euro- peiskt kulturliv och att svenska konstnärliga institutioner kan ta emot gästspel utifrån. En förstärkning av resurserna skulle ha mycket stor be- tydelse också för de enskilda konstnärernas situation och arbetsmöjlighe-

ter.

Enligt utredningens uppfattning är det därför angeläget att inom ramen för det planerade reformarbetet för konstnärerna också genomföra IKU— utredningens förslag. I en första etapp bör anslaget till kulturutbyte med utlandet höjas med 5 miljoner kronor, fördelade lika på kulturrådet och Svenska Institutet. Utredningen vill erinra om de besparingsförslag som förordades av IKU och som ännu ej är genomförda.

Skådeartister

12.1. Bakgrund

I uppdraget ingår att särskilt beakta situationen för cirkus— och andra skådeartister.

Med ”skådeartister” avses en kategori av utövande konstnärer som fram- för allt skall beskådas och inte i första hand åhöras. Skådeartisterna är nämligen till övervägande del akrobater, jonglörer, illusionister, clowner och dressörer. Dansare och mimare får däremot anses tillhöra en annan kategori av artister.

Ett särdrag hos Skådeartisterna är att de inte utbildas för att medverka i eller framföra några konstnärliga verk som skapats av andra. Deras en- gagemang avser praktiskt taget alltid ett eller flera av dem själva med hjälp av eventuella lärare instuderade ”skådenummer” inklusive kostym- uppsättning, rekvisita och musikarrangemang. Det räcker därför inte för Skådeartisterna — som för skådespelare, sångare eller musiker — att de förvärvat en god portion konstnärlig och teknisk färdighet. De måste också själva utarbeta scenario och skapa det konstnärliga verk — skåde— numret — som är förutsättningen för ett engagemang.

Skådeartister arbetar solo eller tillsammans med en eller flera partners. Många specialiteter förutsätter flera medverkande.

Utmärkande för många kategorier av skådeartister är dessutom att de på grund av sin specialisering och svårigheten att inöva nya skådenum— mer har mycket små möjligheter att variera sin repertoar. Detta är skå- deartisternas stora dilemma i ett med hänsyn till publikunderlag så litet land som Sverige. Publiken tröttnar lätt på att upprepade gånger se sam-

ma attraktioner. Detta medför att flertalet skådeartister bör vara inrikta- de på och ha möjlighet att emellanåt arbeta utomlands.

Skådeartisternas traditionella arbetsplatser är cirkusarl och varietéer2 samt scener och andra estrader i folkparks—, nöjesfälts— och festplatsmil-

jö.

12.2. Arbetsmarknad

Inga skådeartister har någonsin haft möjlighet till fast anställning för att utöva sin konst i Sverige.

Cirkusar förekommer i stor utsträckning på skilda håll i världen. Cirkus- engagemang sträcker sig ofta över flera månader och får i våra dagar an- ses utgöra skådeartisternas främsta möjlighet till ett längre sammanhäng- ande arbete.

Endast ett mycket litet antal svenska artister erhåller numera cirkusenga- gemang utanför Sveriges gränser. Konkurrensen med motsvarande artis- ter från hela världen är mycket hård.

Cirkussäsongerna i Sverige är, med sällsynta undantag, begränsade till sommarhalvåret. Denna begränsning gäller även flertalet andra aktivite- ter med skådeartister i vårt land.

Antalet i Sverige förekommande cirkusar uppgick under åren 1970 och 1980 till fem respektive sex. År 1989 kunde däremot noteras 17 cirkusfö— retag med längre eller kortare verksamhet i landet. Tolv av dessa var ambulerande tältcirkusar. Fyra var stationära cirkusar i olika parkan- läggningar. Ett av företagen gav endast ett fåtal föreställningar i tre Sporthallar. Fyra av de tolv ambulerande tältcirkusarna bestod av ut- ländska företag under ledning av en svensk arrangör.

1 Cirkusar är benämningen på en föreställningslokal — numera ofta ett tält — med åskådarplatserna placerade kring en cirkelrund ridbana (ma- nege) där det visas ett flertal skådenummer med två— och fyrbenta artis— ter. Cirkus används också som samlingsbenämning på alla konstnärliga framträdanden av angiven karaktär, när de visas i en cirkusmanege. 2 Varieté är benämningen på en lokal resp. föreställning med ett flertal estradframträdanden av olika slag. Därav varieté. Det som visas är ofta samma typer av skådenummer som på cirkus, dvs. med akrobater, jong- lörer, illusionister, clowner och dresserade djur. På varietéerna förekom- mer emellertid också sång—, tal—, dans— och musikartister.

Förutom nyssnämnda 17 cirkusar kan nämnas att det under år 1989 ock- så drivits cirkusverksamhet under medverkan av elever vid ett flertal

”cirk usskolor” i Sverige.

Det under senare år starkt ökade antalet cirkusar i Sverige har inte re- sulterat i en motsvarande ökning av engagemangstillfällena för svenska yrkesartister. De stora och mellanstora cirkusarna sysselsätter sällan svenska artister som inte tillhör eller har annan nära anknytning till di— rektionen. Däremot kan konstateras att de minsta cirkusarna i större ut- sträckning väljer svenska artister såväl inom som utanför den egna famil- jekretsen.

Många svenska cirkusar torde rent av ha tillkommit för att säkra en ar- tistisk verksamhet för direktionsfamiljen. Svårigheten för svenska artister att få cirkusengagemang kan således delvis förklara det nuvarande stora antalet cirkusar i Sverige. En annan förklaring är att åtskilliga i Sverige verksamma cirkusar under senare år funnit tidigare nästan oprövade möjligheter att sälja cirkusbiljetter till olika organisationer och företag.

Antalet varietéteatrar och restaurangvarietéer har successivt minskat ef- ter andra världskriget. Numera återstår endast ett fåtal i hela världen. Några av dem som finns i Västtyskland, framför allt Hansa—Theater i Hamburg, engagerar ibland svenska artister. Detta gäller i begränsad om- fattning också några på den europeiska kontinenten förekommande ka— baréer och nattklubbar med inslag av skådenummer.

China—Varietén i Stockholm och Cabarethallen i Göteborg, som före, under och åren närmast efter andra världskriget, var viktiga arbetsplatser för skådeartister, existerar inte längre. Sverige har numera över huvud taget inte någon varietéteater.

1896 förbjöds all varietéunderhållning i samband med alkoholutskänk- ning i Sverige. Detta förbud upphävdes hösten 1955. Några restauranger — bl.a. Berns i Stockholm — gjorde då ett försök att starta en ny varietée— pok. Utvecklingen gick dock i en annan riktning. I dagsläget erbjuds praktiskt taget inga skådeartister något engagemang på svenska restau- ranger. Företag av typen Berns och Börsen engagerar i realiteten bara sångare, dansare och musiker för sina program.

Många skådeartister erhöll i äldre tider engagemang i Sveriges folkpar— ker. Bland annat kan nämnas ett flertal turnerande varietésällskap med internationella artister. Den s.k. Malmstenstruppen var det mest kända av dessa sällskap. Denna tradition upphörde kring mitten av 1970—talet. Detta har av Folkparkernas Centralorganisation förklarats bero på ett vi- kande publikunderlag i kombination med att de enskilda folkparkerna inte ansåg sig ha råd med de ökade utgifterna för ett varietégästspel. Un- gefär samtidigt försvann — enligt uppgift av brist på publikintresse — i stort sett också de soloengagerade skådenumren i folkparkerna. Vad som nu finns kvar är ett varierande antal särskilt med sikte på barn arrange- rade föreställningar, bl.a. under medverkan av clowner samt barn och ungdomar tillhörande de två cirkusskoleprojekten Norsholms Ungdoms- cirkus och Ludvika Mini Cirkus. Därtill kommer ett under de senaste två åren anordnat försök med ett turnerande varietésällskap bestående av ett litet antal svenska skådeartister.

Vad som därutöver återstår av arbetsplatser för skådeartister i Sverige är framför allt nöjesparkerna Gröna Lund i Stockholm och Liseberg i Gö- teborg. Gröna Lund har för vana att varje sommarmånad visa tre, ibland färre, skådenummer på sin gamla scen. Liseberg brukar under juli må— nad visa tre skådenummer på sin stora scen och hela sommaren ett fler- tal sådana nummer i ”Lilla manegen". Tillfälliga arbetsmöjligheter er- bjuds ibland i andra nöjesparker liksom på festplatser av varierande ka- raktär. Några artister kan ibland få tillfälle att arbeta vid speciella arran- gemang i olika köpcentra.

Varieté Vauduvill och Gycklargruppen är nya företeelser, där ett litet antal artister slutit sig samman för att med glimten i ögat söka återuppli- va äldre tiders marknadsvarieté. Varieté Vauduvill turnerar i eget tält. Gycklargruppen har bl.a. rest i folkparkerna och gästspelat på Komedi- teatern i Stockholm.

Vintertid återstår för de svenska skådeartisterna i stort sett bara engage- mang vid förenings— och firmafester samt i den av bl.a. landsting, kom- muner, pensionärsorganisationer och ABF anordnade underhållnings- verksamheten på sjukhus och i olika samlingslokaler. Sådana engage- mang kan dock som regel endast erbjudas illusionister och andra artister som inte kräver så stort utrymme. Samma sak gäller också förekomman- de tillfälliga engagemang som underhållare i färjetrafiken mellan Sverige och främmande länder samt på ett begränsat antal diskotek.

Sammanlagda antalet svenska skådeartister torde för närvarande inte överstiga 80. Inte alla är enbart verksamma som artister. Bristen på ar- betstillfällen tvingar många att delvis försörja sig på annat sätt. Gränsen mellan yrkesverksamma artister och fritids— eller hobbyartister kan vara svår att dra, speciellt i fråga om illusionister.

Svenska Teaterförbundet har framhållit att den mer eller mindre säsong- betonade arbetslösheten är den svåraste sociala frågan för de svenska Skådeartisterna. En stor procent av de förbundsanslutna Skådeartisterna uppbär t.ex. A—kassaersättning under långa perioder.

Allmänt sett kan sägas att flertalet svenska skådeartister som specialiserat sig på det i och för sig mångskiftande fackområdet akrobatik har mycket svårt att försörja sig på sin konst. lllusionister (trollkonstnärer), helst med komisk framtoning, clowner och på gammaldags gyckel inriktade artister tycks ha det lättare. Detta sammanhänger med att dessa kategori- er är mer efterfrågade som underhållare på förenings— och firmafester, i köpcentra och i den med bl.a. allmänna medel anordnade programverk- samheten på sjukhus och i olika samlingslokaler.

De utländska Skådeartisternas dominans vid de i Sverige förekommande cirkusarna beror till stor del på att utlänningarna förorsakar cirkusdirek- tionerna betydligt mindre utgifter än svenska artister, som måste ta hän- syn till att direktionen måste göra ett skatteavdrag motsvarande 40 pro— cent av bruttoersättningen.

Mycket talar för att de skatte— och avgiftsmässiga fördelarna vid engage- mang av utländska artister också påverkar valet av skådeartister i de sto- ra nöjesparkerna med månadslånga eller längre engagemangsperioder. Däremot torde dessa fördelar inte ha någon betydelse vid övriga engage- mang, oftast omfattande bara en dag, av skådeartister i Sverige. Att det, med få undantag, bara blir svenska artister som får korttidsengagemang beror med stor sannolikhet på den förmedlingsverksamhet avseende des- sa artister som numera förekommer i vårt land.

Många skådeartister, framför allt akrobater, har behov av en lägre pen- sionsålder än 65 år. För närvarande uppstår för dem en svår period mel- lan det att de av åldersskäl måste upphöra med sina framträdanden och att de uppnår allmän pensionsålder.

12.3. Utbildning

Vasaskolan i Gävle har sedan höstterminen 1988 en tvåårig gymnasielin— je med temat "Cirkus—Varieté—Teater”.

Andra projekt med utbildning av skådeartister, framför allt akrobater, drivs på ett flertal platser i landet. Dessa finansieras bl.a. med egen pro- gramverksamhet och insatser från respektive kommun. Bland sådana projekt kan nämnas Norsholms Ungdomscirkus. Ludvika Mini Cirkus, Furuviksbarnen och Silvatos Lindansarskola. Cirkusskolor eller kanske rättare akrobatskolor av detta slag bör framför allt ses som en mycket värdefull form av fritidsverksamhet bland barn och ungdom. Steget mel— lan att medverka i en barn— eller ungdomsensemble av här ifrågavaran- de slag och att kunna få fram ett eller flera konkurrenskraftiga skåde- nummer med ett begränsat antal medverkande torde i flertalet fall vara

mycket långt.

Traditionen att skådeartister själva utbildar sina barn till artister har nu- mera mycket liten betydelse för artistrekryteringen i Sverige.

12.4. Arbetsförmedling

Arbetsförmedling av skådeartister bedrivs i Sverige dels av den offentli— ga kulturarbetsförmedlingen, dels med arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd av tre organisationer. Privat förmedling är däremot inte tillåten beträf— fande skådeartister. De tre organisationsförmedlingarna är Folkparkernas artistförmedling, Musiketablissementens Förening (MEF) och Förening- en Turnerande Sällskap (FTS), varav de två förstnämnda företräder ar- betsgivarna, medan FTS har det dubbla syftet att förse arbetssökande (artister, musiker) med arbetstillfällen och arbetsgivarna med program.

Teaterförbundet har i sitt remissyttrande 1985—09—19 över kapitel 10 i ”Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde" (SOU l985z7) bl.a. framhållit, att cirkus— och varietéområdet med stor sannolikhet är det område som missgynnats mest av den nuvarande förmedlingsorganisationen. Kultur- arbetarsektionerna saknar enligt förbundet såväl kunskap som möjlighe- ter att arbeta inom det professionella området. Det är, säger Teaterför— bundet avslutningsvis, närmast ett anständighetskrav att denna del av

förmedlingen rustas upp. Detta innebär bl.a. att man måste arbeta på en internationell marknad.

12.5 Bidrag och ersättningar lnga statsbidrag utgår till cirkusverksamheten i Sverige.

Folkparkernas Centralorganisation har statsbidrag för sin programverk- samhet som, när det gäller skådeartister. mest är inriktad på barnpro- gram.

Medel från Konstnärsnämnden har alltsedan budgetåret 1976/77 tilldelats ett 30—tal skådeartister i form av konstnärsbidrag för ett år. Sex av dessa artister har erhållit sådant bidrag vid två tillfällen och en artist vid tre tillfällen. Därtill kommer ett par bidrag till kollektiv av skådeartister, ett par projektbidrag, tre tillfälliga bidrag vid akuta behov samt två resebi- drag. Under ansökningsperioden 1 september — 2 oktober 1989 avseende bidrag, varom beslut kommer att fattas i mars 1990, har inkommit elva ansökningar från skådeartister.

Fyra förutvarande skådeartister erhåller för närvarande konstnärsbidrag av pensionskaraktär. Däremot har ingen sådan artist utsetts att vara in— nehavare av inkomstgaranti för konstnärer.

[ Konstnärsnämndens arbetsgrupp för scen— och filmkonstnärer, vilken granskar ansökningarna från skådeartister, finns för närvarande inte nå- gon kännare av sådana artister.

Bland bidrag som utgått till skådeartister kan också nämnas kommunala kulturpriser samt resebidrag från Svenska institutet.

12.6. Upphovsrätt

Skådeartisterna saknar i många fall såväl upphovsrätt enligt 1 kap. upp- hovsrättslagen (1960:729) till sina verk — skådenumren — som några upp— hovsrätten närstående rättigheter enligt 45 & samma lag. Skådenummer, som inte uppfyller kraven på att rubriceras som litterära eller konstnärli- ga verk, anses nämligen inte nå den "verkshöjd" som är förutsättningen

för ett upphovsrättsskydd. Eftersom skyddet för utövande konstnärer är knutet till framförandet av ett upphovsrättsligt skyddat verk och inte till framförandet som sådant, medför detta att många skådeartister inte kan skydda sig mot att deras framträdanden utan tillstånd inspelas för tv—ut- sändning eller videogramutnyttjande.

] detta sammanhang bör dock nämnas, att avtalet (A 677) Mellan Sven- ska Teaterförbundet (TF) och Sveriges Television (SVT) om medverkan av artister enligt särskild precisering även avser cirkus— och varietéartis- ter (& 1, Omfattning). Därav följer att skådeartister och skådenummer omfattas av samtliga för artister gällande regler i avtalen mellan TF och SVT, dvs. "Upptagning från föreställning....". reprisersättningar, nordvi— sionsersättning, utlandsöverföring och utlandsförsäljning samt också av reglerna i avtal mellan Copyswede SVT avseende videoexploatering av SVT:s program.

Av ”Anteckningar till förhandlingsprotokollet". Punkt 1, (sid. 43 i 1988 års avtal) framgår likväl, att den avtalsslutande arbetsgivarparten, Teat- rarnas Riksförbund (TR), trots formuleringen i l & avtalet för artister, ”ej tillerkänt dessa artistkategorier (cirkus— och varietéartisterna) ställ— ning såsom utövande konstnärer enligt 45 5 upphovsrättslagen".

Förhållandet med de närstående rättigheterna behandlades i upphovs— rättsutredningens delbetänkande SOU l983:65. Statens kulturråd, som anser att cirkusföreställningar utgör sammankomster för framförande av konstnärliga verk, föreslog i sitt remissyttrande att 45 & upphovsrättsla- gen skulle utvidgas till att omfatta alla framföranden av cirkus— och va— rieténummer. Detta godtogs dock inte i prop. 1985/86:79 om ändring i upphovsrättslagen och kom därför inte till uttryck i den nya versionen av 45 å i denna lag (SFS l986:367).

12.7. Överväganden

Det synes uppenbart att det grundläggande problemet för Skådeartisterna är att efterfrågan på deras verksamhet är för liten. Det är inte realistiskt att tro att detta förhållande kan ändras om inte stat och kommun är be— redda att främja verksamheten. Jag saknar möjligheter att bedöma om detta är en angelägen kulturpolitisk uppgift eller inte. Om man emeller-

tid anser att det är angeläget att bibehålla denna konstform skulle den kunna stödjas på följande sätt.

Vad som i dagsläget framför allt kan rekommenderas för att ge de sven- ska skådeartisterna fler arbetstillfällen är att Folkparkernas Centralorga— nisation får statsbidrag för att — utöver redan bedriven programverksam- het — inrätta en turnerande folkparksvarieté med ett inte obetydligt antal yrkesverksamma svenska akrobater, jonglörer, illusionister och andra skådeartister som eljest sällan får tillfälle att arbeta i folkparkerna. Sär- skilt viktigt för att kunna skapa en ny varietétradition i folkparkerna är att programmen måste vara inriktade på att tilltala en såväl vuxen som mera ungdomlig publik. En möjlighet som skulle kunna prövas är att programmen ackompanjeras av en levande orkester som ingår i det tur— nerande sällskapet och därmed också bereder ökade arbetsmöjligheter för ett antal svenska musiker. Vidare måste uppmärksammas att ett så- dant projekt kräver noggrann förberedelse i form av bl.a. omfattande PR—verksamhet. Intresset för den nya verksamheten skulle kunna bred— das genom samarbete med olika folkrörelseorganisationer, studieför- bund, pensionärsförbund etc. Folk måste få reda på att varieté är en un- derhållning för hela familjen, för alla åldrar. Utan ett grundligt förarbete är risken nämligen mycket stor att ett varietéprogram, om än aldrig så bra, inte drar publik och därför bara blir en engångsföreteelse, ett ambi- tiöst tänkt men misslyckat försök.

Det går att sätta ihop ett slagkraftigt program med svenska artister för en varietéturné i Sverige. Möjligen kunde ungefär samma program köras ett par säsonger. Om ett sådant projekt startas, dyker det säkert upp nya förmågor i takt med att arbetstillfällena ökar. Dessutom finns alltid möj- ligheten till utländska inslag, vilket också är önskvärt. Varietén, liksom cirkusen, måste få vara internationell.

Vidare föreslås att fler skådeartister än för närvarande skall komma i åt- njutande av konstnärsbidrag från Konstnärsnämnden samt resebidrag från Svenska institutet.

Svenska Teaterförbundet och enskilda svenska skådeartister har vittnat om att den statliga kulturarbetsförmedlingen har misslyckats vad gäller insatser för de yrkesverksamma Skådeartisterna. En mycket viktig in- vändning mot den statliga kulturarbetsförmedlingen är också att den inte fungerar på den internationella artistmarknaden. Inte heller de med ar-

betsmarknadsstyrelsens tillstånd verksamma organisationsförmedlingarna har en sådan inriktning.

Svenska skådeartister får ibland utlandsengagemang genom förmedling av utländska artistagenter. Detta gäller främst sådana artister som prak- tiskt taget enbart arbetar i främmande länder. Dessa agenter tar till skill- nad från den svenska kulturarbetsförmedlingen och de tre svenska orga- nisationsförmedlingarna alltid provision av det förmedlade skådenumret. Denna provision är helt enkelt nödvändig för att täcka deras existens och ofta mycket höga omkostnader. Den svenska kulturarbetsförmed- lingen tar inte alls någon provision. Organisationsförmedlingarna tar provision av arbetsgivaren. Om det inte även i dessa fall är artisterna som, genom prutning av sina gageanspråk, ibland får betala provisionen är en öppen fråga.

Mycket skulle utan tvekan vara att vinna, om det även i Sverige kunde ges möjlighet till en under kontrollerade former verksam privat skådear- tistförmedling med inriktning på en såväl svensk som internationell ar- betsmarknad. Svenska skådeartister behöver under alla omständigheter få tillgång till en i Sverige etablerad artistförmedling med kapacitet att placera dem hos utländska artistarbetsgivare.

Kommittédirektiv

Dir. 1989:30

Översyn av de statliga insatserna för att förbättra konstnärsskapets villkor

Dir l989z30 Beslut vid regeringssammanträde 1989—06—08.

Chefen för utbildningsdepartementet. statsrådet Göransson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår, att en särskild utredare tillkallas för att bl.a. kartlägga de konstnärliga och litterära yrkesutövarnas arbetsvillkor och utvärdera hit- tills gjorda statliga insatser för dessa yrkesgrupper. Utredaren förutsätts dra slutsatser av sina iakttagelser och lämna erforderliga förslag.

Hittills gjorda insatser

Att konstnärligt skapande har grundläggande betydelse för den kulturel— la utvecklingen och därmed också för samhällsutvecklingen som helhet kan knappast bestridas. Konstnärliga och litterärra yrkesutövare har en nyckelroll i kulturlivet inte bara som skapare och förmedlare av" konst- upplevelser utan även som inspiratörer för skapande verksamhet. Ett vä- sentligt inslag i den statliga kulturpolitiken är därför att värna om konst- närligt yrkesverksamhet och konstnärligt utvecklingsarbete.

Under 1980—talet har förbättringar av det direkta konstnärsstödet ge- nomförts i en rad hänseenden.

År 1982 fattades beslut om att bild— och formkonstnärerna skulle tillde- las en kollektiv ersättning för att deras verk i offentlig ägo visas för all— mänheten eller används på andra allmännyttiga sätt (visningsersättning). Samtidigt inrättades Sveriges bildkonstnärsfond.

Författarnas biblioteksersättning har ökat från 30 öre till 63 öre per bok- lån sedan år 1980. En särskild översättarpenning har införts. År 1985 träffades överenskommelse mellan regeringen och upphovsmännens or- ganisationer om en förhandlingsordning för biblioteksersättningens

grundbelopp.

Den tidigare s.k. dramatikersättningen har ersatts av ett särskilt dramati- kerstöd.

Upphovsmännen på musikområdet har fått förstärkta bidrag och nya stödformer.

Stödet till fria teater—, dans— och musikgrupper har successivt förstärkts.

Härutöver har en rad olika insatser såväl inom kulturpolitiken som inom arbetsmarknads— och skattepolitiken haft som mål bl.a. att förbättra de konstnärliga och litterära yrkesutövarnas villkor.

En utgångspunkt vid valet av stödinsatser för yrkesverksamma konstnä- rer har varit att i första hand medverka till att öka arbetstillfällena och därutöver lämna ersättning för att allmänheten i vissa fall fritt förfogar över konstnärliga verk och prestationer. En annan utgångspunkt har va- rit att konstnärer tidvis måste få ägna sig åt utvecklingsarbete utan tanke på att det skall ge omedelbar förtjänst. En tredje utgångspunkt innebär att avvägningen mellan skilda behov skall ske i samråd med konstnärer- nas organisationer.

Behovet av en översyn

Sedan 1960—talet har statsmakterna bedrivit en aktiv främjandepoliktik på olika konstområden, vilket har lett till fler arbetstillfällen och inte obetydliga inkomstförstärkningar för skilda konstnärsgrupper. Parallellt med dessa insatser har konstnärsorganisationerna funnit skäl att föreslå

» ". :i

l !

ytterligare åtgärder för att förbättra de konstnärligt och litterärt yrkes- verksammas inkomster och sysselsättning.

[ januari 1987 yrkade Konstnärliga och litterära yrkesutövares (samar- betsnämnd (KLYS) i en skrivelse till regeringen bl.a., att all politik som berör konstnärernas villkor skulle samordnas och att en ny utredning om konstnärernas skattefrågor m.m. skulle tillsättas.

Konstnärernas riksorganisation (KRO) m.fl. har ställt upprepade krav på en utveckling av olika kollektiva ersättningsformer i samband med utställning och försäljning av konstverk. Upphovsmannaorganisationerna på musikområdet har framfört motsvarande krav i fråga om viss använd- ning av musikaliska verk.

1 februari 1988 begärde Svenska teaterförbundet skyndsamma åtgärder för att minska arbetslösheten bland skådespelare i Sverige. Nyligen pu- blicerad statistik från arbetsmarknadsverket bekräftar att arbetslösheten på kulturområdet är större än på arbetsmarknaden i övrigt. Det bör dock noteras, att antalet på kulturområdet sysselsatta i dag är väsentligt högre än tidigare.

Konstnärsnämnden, som år l981 publicerade en undersökning av fria kulturarbetares ekonomiska och sociala förhållanden är 1977 (den s.k. KNUFF—studien), har i sin senaste anslagsframställning framhållit beho- vet att på nytt kartlägga kulturarbetarnas villkor. Nämnden hänvisar i detta sammanhang till att statistiska centralbyrån (SCB) har planer på att utveckla en återkommande kulturarbetarstatistik. l avvaktan på att så sker har SCB på nämndens uppdrag gjort en studie av konstnärernas inkomstförhållanden med utgångspunkt i bl.a. folk— och bostadsräkning- en 1985. Vidare har riksdagen i april 1989 anvisat 0,5 milj.kr. för en större undersökning.

Sysselsättningsläget på kulturområdet och konstnärsorganisationernas krav på förstärkta insatser för skilda konstnärsgrupper gör det angeläget med en genomgång av det konstnärspolitiska fältet. En fördjupad kun— skap om arbetsvillkoren på olika konstområden är också värdefull som underlag för det kulturpolitiska reformarbetet i stort under regeringens innevarande mandatperiod.

De angivna omständigheterna utgör enligt min mening skäl att låta en särskild utredare göra en samlad översyn av området.

Uppdraget

Utredaren skall

— kartlägga hur arbetsvillkoren för konstnärliga och litterära yrkesutöva— re har förändrats över en tjugoårsperiod med beaktande av möjligheter— na till fasta anställningar. frilansarbete, upphovsrättsliga ersättningar och andra inkomstmöjligheter — översiktligt beskriva kulturarbetsmarknadens utveckling bl.a. för att ge en bild av hur förändrade kulturvanor och den tekniska utvecklingen har påverkat efterfrågan på konstnärligt arbete och formerna för konst- utövandet

— bedöma om de konstnärliga utbildningarna på skilda nivåer till inrikt— ning och dimensionering är rätt avvägda i förhållande till arbetsmöjlig- heterna inom olika konstnärsyrken — granska och utvärdera de olika formerna av direkta bidrag och ersätt- ningar, som staten lämnar till konstnärliga och litterära yrkesutövare, samt belysa det statliga stödets roll i förhållande till det stöd som ges på lokal och regional nivå — diskutera samspelet mellan direkt ekonomiskt stöd till konstnärliga och litterära yrkesutövare och insatser i syfte att bredda deras arbets-

marknad

— lägga synpunkter dels på statens allmänna ansvarstagande när det gäl- ler ifrågavarande yrkesgruppers försörjning, dels på avvägningen mellan fackliga intressen och kulturpolitiska mål vid valet av stödinsatser.

En kontnärsgrupp med särskilda problem som lätt förbises i kulturpoli- tiska sammanhang är cirkus— och Skådeartisterna. Överväganden rörande denna grupp bör också ingå i utredningen.

Utredaren förutsätts dra slutsatser av sina iakttagelser och resonemang samt lämna de förslag som han anser påkallade.

Vad gäller statistiskt underlagsmaterial och annan information om faktis—

ka förhållanden bör utredaren så långt möjligt utnyttja befintliga uppgif- ter hos berörda myndigheter m.m.

Under sitt arbete bör utredaren samråda med berörda myndigheter och intresseorganisationer. ! den mån upphovsrättsliga frågor berörs bör ut- redaren samråda med upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02).

För utredarens arbete gäller direktiv (19845) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning och di- rektiven (dir. 1988143) angående beaktande av EG—aspekter.

Utredaren skall redovisa uppdraget före utgången av april 1990.

Jag har i dessa frågor haft samråd med cheferna för justitiedepartemen- tet, socialdepartementet, finansdepartementet, arbetsmarknadsdeparte- mentet och bostadsdepartementet.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförordningen (1976zll9) — med uppdrag att göra en översyn i enlighet med vad jag har anfört i det föregående, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta åttonde huvudtitelns anslag A 2. Utred- ningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)

Statens offentliga utredningar 1990

Kronologisk förteckning

..— Företagsförvärv i svenskt näringsliv. l.

2. Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. S.

3. En idrottshögskola i Stockholm - struktur. organisation och resurser för en självständig högskola på idrottens område. U.

Transporuädet. K.

Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. Fö. Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. UD. Lagstiftning för reklam i svensk TV. U. Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn. Idéskisser och bakgrundsmaterial. S.

9. Kostnader för fastighetsbildning m. m. Bo. 10. Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. SB. 11. Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. U. 12. Meddelanätt. Ju. 13.Översyn av sjölagen 2. Ju. 14.1..ängtidsutredningen 1990. Fi. 15. Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. Fö. 16. Storstadstrafik 5 - ett samlat underlag. K. 17. Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbiständ. UD. 18.Lag om folkbokföringsregister m.m. Fi. 19. Handikapp och välfärd? - En lägesrapport. S. 20. Välfärd och segregation i storstadsregionerna. SB. 21. Den elintensiva industrin under kämlo'aftsavveck- lingen. ME. 22. Den elintensiva industrin under kämkraftsavveck- lingen. Bilagedel. ME. 23.Tomträttsavgäld. Bo. 24. Ny kommunallag. C. 25. Konkurrensen inom livsmedelssektom. C. 26. Förmånssystemet för värnpliktiga m. fl. Fö. 27. Post & Tele — Affärsverk med regionalt och socialt ansvar. K. 28. Att följa upp kommunal verksamhet - En internationell utblick. C. 29. Tobakslag. S. 30. Översyn av upphovsrättslagstifmingen. Ju.

31. Perspektiv på arbetsförmedlingen. A.

32. Staden. SB. 33. Urban Challenges. SB. 34. Stadsregioner i Europa. SB. 35. Storstädemas ekonomi 1982-1996. SB. 36. Storstadsliv. Rika möjligheter- härda villkor. SB. 37. Författningsreglering av nya importrutiner m.m. Fi. 38. Översyn av naturvårdslagen m.m. ME. 39. Konstnärens villkor. U.

90.4???

Statens offentliga utredningar 1990

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. [10] Välfärd och segregation i storstadsregionerna. [20] Staden. [32]

Urban Challenges. [33] Stadsregioner i Europa. [34] Storstädemas ekonomi 1982-1996. [35] Storstadsliv. Rika möjligheter- hårda villkor. [36]

J ustitiedepartementet Meddelarrätt. [12]

Översyn av sjölagen 2. [13] Översyn av upphovsrättslagstifmingen. [30]

Utrikesdepartementet

Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. [6] Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbistånd. [17]

Försvarsdepartementet

Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. [5] Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. [15] Förmånssystemet för värnpliktiga m. fl. [26]

Socialdepartementet

Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. [2] Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade bam. ldéskisser och bakgrundsmaterial. [8]

Handikapp och välfärd? - En lägesrapport. [19] Tobakslag. [29]

Kommunikationsdepartementet

Transportrådet. [4]

Storstadstrafik 5 — ett samlat underlag. [16] Post & Tele - Affärsverk med regionalt och socialt ansvar. [27]

Finansdepartementet

Långtidsutredningen 1990. [14] Lag om folkbokföringsregister m.m. [18] Författningsreglering av nya importrutiner m.m. [37]

Utbildningsdepartementet

En idrottshögskola i Stockholm - struktur, organisation och resurser för en självständig högskola på idrottens område. [3] Lagstiftning för reklam i svensk TV. [7]

Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. [11] Konstnärens villkor. [39]

Arbetsmarknadsdepartementet Perspektiv på arbetsförmedlingen. [31]

Bostadsdepartementet

Kostnader för fastighetsbildning m. m. [9] Tomträttsavgäld. [23]

Industridepartementet Företagsförvärv i svenskt näringsliv. [1]

Civildepartementet

Ny kommunallag. [24]

Konkurrensen inom livsmedelssektom. [25] Att följa upp kommunal verksamhet - En internationell utblick. [28]

Mil jö- och energidepartementet

Den elintensiva industrin under kämkraftsavvecklingen. [21] Den elintensiva industrin under kärnkraftsavvecklingen. Bilagedel. [22] Översyn av naturvårdslagen m.m. [38]