SOU 1975:14

Konstnärerna i samhället

(ULTURRÅDET: &

:ONSTNÄKEKNA | SAMHÄLLET

.» A—(m'lin—QEZ'm—Je—V 4,» A .

& Statens offentliga utredningar & w 1975 : li & Utbildningsdepartementet

Konstnärerna i samhället

Betänkande avgivet av Kulturrådet Stockholm 1975

Omslag Olle Kåks ISBN 91.38-02051-3 Göteborgs Offscttryckcri AB Stockholm 1975

Till statsrådet Bertil Zachrisson

Kuliurrådet lämnade i sitt första betänkande Ny kulturpolitik förslag rörande kulturpolitikens mål, organisation och finansiering. Dessa förslag har utgjort grundval för statsmakternas beslut om den nya kulturpoli- tiken. Nu föreliggande betänkande behandlar konstnärernas ekonomiska och sociala villkor.

De kulturpolitiska åtgärder som nyligen beslutats av statsmakterna och de ytterligare åtgärder som kan bli följden av ännu inte färdigbehandlade utredningsförslag påverkar konstnärernas försörjningssituation bl. a. genom att öka deras arbets- och inkomstmöjligheter och allmänt stimulera intresset för kulturyttringar i samhället. De förslag som nu franzläggs vilar på samma utgångspunkter som de nya kulturpolitiska insatserna och för vidare de förslag som gavs i Ny kulturpolitik,

Konstnärlig verksamhet är ett grundläggande kännetecken för mänsk- ligt liv. Det är därför naturligt att samhället sedan länge på olika sätt stött och stimulerat konstnärligt arbete. Insatserna har till stor del inriktats på områden där konstnärerna varit utlämnade åt marknadskraf— ternas spel och där konstnärernas möjligheter att arbeta på egna villkor varit små. Insatserna har också varit nödvändiga för att ge människor tillgång till konst och därmed förbättra deras livsbetingelser och samhällsmiljön i vid bemärkelse. Det måste även i fortsättningen vara en grundläggande utgångspunkt att insatserna för konstnärerna utformas så att de kommer konsten och samhället till godo.

Konst är inte något exklusivt. Konst ingår som ett självklart element i alla människors liv. Även om konstnärerna inte är, eller bör vara, exklusiva så är deras allmänna och yrkesmässiga situation en annan än den som råder för flertalet människor. De har emellertid en funktion bland andra i samhället och har rätt att verka under ekonomisk och social trygghet under villkor som ansluter sig till dem som gäller andra människor.

Kulturrådet anser att konstnärernas försörjning i största möjliga utsträckning skall baseras på ersättning i direkt anslutning till deras arbete, inte på ett mer eller mindre slumpmässigt system av uppmuntran i form av stipendier eller andra inkomstkällor av benefik karaktär. Förslagen i detta betänkande går till stor del ut på att bygga ut möjligheterna till konstnärligt arbete och ge rimlig ersättning för detta arbete. På längre sikt bör stipendier och liknande arrangemang avvecklas,

men genom att konstnärerna även fortsättningsvis till viss del måste arbeta under speciella förhållanden är det nödvändigt att tills vidare behålla Stipendierna som ett komplement till direkt ersättning.

Konstnärskåren är mycket heterogen i fråga om inkomstformer och inkomstmöjligheter. Det finns inte någon metod som generellt löser alla konstnärsgruppers försörjningsproblem. Särskilda insatser måste därför göras inom varje särskilt konstområde. Det har inte varit möjligt för oss att genomlysa alla de problem som föreligger eller komma med förslag som täcker alla de behov som finns på de enskilda områdena. Mycket återstår att göra.

[ proposition 1974228 förutsätts att beslut om formerna för de statliga insatserna för konstnärerna skall fattas inom ramen för en treårsplan för uppbyggnad av den statliga kulturpolitiken. Genom det nu framlagda betänkandet ger vi underlag för ett sådant beslut av 1976 års riksdag om konstnärernas arbets- och försörjningsvillkor.

Även efter det att statsmakterna fattat beslut om de framtida riktlinjerna för insatserna för konstnärerna kommer åtskilliga frågor att återstå att lösa. För dessa frågor och för planeringen på längre sikt har samhället i statens kulturråd fått ett instrument för att systematiskt och kontinuerligt följa utvecklingen av konstnärernas situation i dessa avseenden och föreslå de åtgärder som visar sig behövliga.

Kulturrådet har i sina förslag och bedömningar kommit fram till enig- het utom i några delfrågor där ett särskilt yttrande avges.

Kulturrådet har med överlämnandet av detta betänkande slutfört sitt

arbete.

Stockholm den 30 september 1974

Paul Lindblom Bengt Andersson Henry Björinder Rune Blomkvist Hans-Erland Heineman Beng! Häger Bertil Jansson

Bo Lagercrantz RolfRem be

SOU 1975:14 Innehåll Sammanfattning ............................... 1 Kulturrådets uppgifter och arbete ................. 1.1 Kulturrådets uppgifter ......................... 1.2 Avgränsning och utgångspunkter .................. 1.3 Den "kulturella allemansrätten" .................. 1.4 Konstnärlig frihet och konstnärlig förnyelse ........... 1.4.1 Den konstnärliga kreativiteten ............... 1.4.2 Samhället och konstens innehåll .............. 1.5 Kommersialismen inom kulturområdet .............. 1.5.1 Kulturpropositionen ...................... 1.5.2 Kulturrådets allmänna syn .................. 1.5.3 Ätgärdernas inriktning ..................... 1.6 Kulturpolitiken och framtiden .................... 2 Historisk översikt över statliga insatser för konstnärerna . . . 2.1 Formerna för statens engagemang ................. 2.2 Författare ................................. 2.2.1 Biblioteksersättning ...................... 2.2.2 Stipendier ............................. 2.3 Bildkonstnärer .............................. 2.3.1 Enprocentsregeln och konstinköp ............. 2.3.2 Stipendier ............................. 2.4 Tonsättare ................................. 2.5 Konstnärer i övrigt ........................... 2.6 Övriga åtgärder .............................. 2.7 Anslagsutvecklingen från 1960-talets början ........... 3 Kulturarbetaryrkena .......................... 3.1 Avgränsning ................................ 3.2 Numerär .................................. 4 Upphovsrätt, fackliga förhållanden och arbetsförmedling . . 4.1 Inledning ..................................

53 53 54 58 60 60 61 62 62 64 66 67

69 69 73 73 74 75 75 77 79 81 81 82

87 87 90

97 97

4.2

4.3

4.4

4.5

SOU 1975:14 Upphovsrättslig lagstiftning ...................... 97 4.2.1 Allmänt .............................. 97 4.2.2 Upphovsrättslagen ....................... 98 4.2.2.1 Grundprinciper .................... 98 4.2.2.2 Inskränkningar i upphovsrätten ......... 100 4.2.2.3 De utövande konstnärernas rätt ......... 104 4.2.3 Fotolagen ............................. 105 4.2.3.1 Grundprinciper .................... 105 42.32. Inskränkningar i fotorätten ........... 105 4.2.4 Mönsterskyddslagen ...................... 106 Fackliga organisationer ........................ 107 4.3.1 Allmänt .............................. 107 4.3.2 Ordområdet ........................... 107 4.3.3 Bildområdet ........................... 108 4.3.4 Tonområdet ........................... 109 4.3.5 Scenområdet ........................... 11 1 4.3.6 Eterområdet ........................... 112 4.3.7 Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets- nämnd ................................ 1 12 Avtalsförhållanden ........................... 1 13 4.4.1 Avtalsrätt ............................. 113 4.4.2 Föreliggande avtal och rekommendationer ....... 1 15 4.4.2.1 Allmänt ......................... 115 4.4.2.2 Ordområdet ...................... 115 4.423 Bildområdet ...................... 118 44.24 Tonområdet ...................... 121 4.4.2.5 Scenområdet ..................... 122 4.426 Eterområdet ...................... 122 4.4.2.7 För alla områden gemensamt avtal ....... 122 Organisationer för uppbörd av ersättningar ........... 123 4.5.1 Inledning ............................. 123 4.5.2 Svenska tonsättares internationella musikbyrå ..... 123 4.5.2.1 Ändamål och verksamhet ............. 123 4.522 Medlemskap och anslutningskontrakt ..... 124 4.5.2.3 Avtal med utländska organisationer ...... 125 4.5.2.4 Avtal med musikförbrukare ............ 125 4.5.2.5 Inkassering och kontroll .............. 127 4.526 Fördelningsregler .................. 128 4.5.2.7 Allmänt stöd till musiklivet ............ 129 4.5.3 Svenska artisters och musikers intresseorganisation . . 130 4.5.3.1 Ändamål och verksamhet ............. 130 4.5.3.2 Medlemskap och anslutningsavtal ........ 130 4.5.3.3 Ersättningens storlek ................ 131 4.5.3.4 Fördelningsregler .................. 131 4.5.3.5 Försöksverksamhet med utbildning i orkester- spelning ......................... 132 4.5.4 Bild Ord Not — Upphovsrättslig Samorganisation (BONUS) .............................. 132

4.6

5.2

6.2 6.3 6.4

4.5.4.1 Organisation ...................... 132 4.5.4.2 Verksamhet ...................... 133 4.5.4.3 Framtiden ....................... 133 Arbetsförmedling ............................ 134 4.6.1 Nuvarande förmedlingsförhållanden ............ 134 4.6.2 OLAFzs förslag om arbetsförmedling inom kulturom- rådet ................................. 136 Utbildningsförhållanden ........................ 141 Konstnärlig utbildning ......................... 141 5.1.1 Utbildningsvägar ........................ 14] 5.1.1.1 Allmänt ......................... 141 5.1.1.2 Ordområdet ...................... 141 5113 Bild- och formområdet ............... 142 5.1.1.4 Tonområdet ...................... 143 5.1.1.5 Film- och scenområdet ............... 144 5.1.2 Konstnärernas utbildningsbakgrund ............ 146 5.1.2.1 Allmän utbildning .................. 146 5.122 Yrkesutbildning ................... 146 5.1.3 Aktuella utredningar ...................... 148 Utbildning inom kulturförmedlarområdet ............ 149 Konstnärernas ekonomiska och sociala förhållanden ..... 155 Sysselsättningsstrukturen ....................... 155 6.1.1 Inledning ............................. 155 6.1.2 Arbetsformer ........................... 156 6.1.2.1 Ordområdet ...................... 156 6.1.2.2 Bild— och formområdet ............... 157 6.123 Tonområdet ...................... 157 6.124 Film— och scenområdet ............... 158 6.1.3 Sysselsättning inom konstnärliga, tangerande och utomkonstnärliga yrken .................... 159 6.1.3.1 Inkomster från olika verksamhetsområden . . 159 6.1.3.2 Anställningar ..................... 159 6.1.4 Dubbelarbete ........................... 160 6.141 Kulturrådets dubbelarbetsundersökning . . . . 160 6.142 Dubbelarbetets karaktär .............. 160 6.143 Skäl för dubbelarbete ................ 161 6.1.4.4 Yrken och inkomster ................ 161 6.1.5 Yrkesavgång ........................... 162 6.1.6 Arbetslöshet och undersysselsättning ........... 163 Arbetsinkomster ............................. 164 Bidrag och stipendier .......................... 167 Skatter och avgifter ........................... 167 6.4.1 Allmänt .............................. 167 6.4.2 Inkomstskatt ........................... 168 6421 Inledning ........................ 168 6.4.2.2 Rörelse ......................... 168

6.5 6.6

6.7 6.8

7.1 7.2

7.3 7.4 7.5

7.6

7.7 7.8

6.4.2.3 Tjänst .......................... 169 6.4.2.4 Ackumulerad inkomst ............... 170 6.425 Förlustutjämning .................. 171 6.426 Beskattning av stipendier ............. 171 6.4.3 Mervärdeskatt .......................... 172 6.4.3.1 Inledning ........................ 172 6.4.3.2 Mervärdeskatt vid försäljning av bildkonstverk 172 6.4.4 Socialförsäkringsavgifter och allmän arbetsgivaravgift. 173 6.4.4.1 Avgiftssystem ..................... 173 6.442 Likställighetsavtal .................. 175 6.4.5 Jämförelse mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete .................... 176 6.4.6 1972 års skatteutredning ................... 177 Studielån och studieskulder ..................... 178 Pensionsförmåner ............................ 179 6.6.1 Allmänt .............................. 179 6.6.1.1 Inledning ........................ 179 6.6.1 .2 Allmän tilläggspension ............... 180 66.13 Statlig personalpension ............... 182 6.6.2 Frilansande konstnärers pensionering ........... 183 6.621 Allmän tilläggspension ............... 183 6.622 Andra förmåner av pensionsnatur ........ 183 6.6.3 Anställda konstnärers pensionering ............ 183 6.6.3.1 Allmän tilläggspension ............... 183 6.632 Statlig tjänstepension ................ 183 Ersättning vid sjukdom ........................ 184 Ersättning vid arbetslöshet ...................... 185 6.8.1 Allmänt .............................. 185 6.8.2 Ersättning till konstnärer ................... 186 Särskilda former av statlig ersättning till konstnärer ...... 189 Inledning .................................. 189 Ersättning för utnyttjande vid bibliotek ............. 189 7.2.1 Biblioteksersättning ...................... 190 7.2.2 Ersättning för musik i bibliotek ............... 194 Talboksersättning m. m ......................... 195 Tidskriftsstöd ............................... 197 Konstnärlig utsmyckning och miljögestaltning ......... 198 7.5.1 Enprocentsregeln och statliga konstförvärv ...... 198 7.5.2 Tilläggslåneregeln för konst i bostadsområden . . . . 200 Ersättning för utställningar ...................... 202 7.6.1 Ersättning från Riksutställningar .............. 202 7.6.2 Ersättning för konstutställningar i utlandet ....... 204 Stöd åt svenskt sceniskt verk ..................... 205 Produktionsstöd för film ....................... 208 Stl'pendiering av konstnärer ...................... 21 1 Inledning .................................. 21 ]

i 8.2 Statliga stipendier ............................ 211 1 8.2.1 Konstnärsstipendier ...................... 211 *,” 8.2.1.1 Allmänt ......................... 211 ,. 8.212 Stipendiatgrupper och stipendieorgan ..... 213 _ 8.2. 1.3 Ansökningsförfarande ............... 215 ; 8.214 Principer för stipendiefördelningen ....... 216 8.215 Konstnärsstipendiernas storlek .......... 218 8.216 Arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m. m. 220 8.2.2 Konstnärsbelöningar ...................... 222 8.221 Allmänt ......................... 222 8.222 Konstnärsbelöningarnas storlek och antal . . . 222 8.3 Primärkommunernas stipendier ................... 224 8.4 Landstingens stipendier ........................ 226 8.5 Övriga stipendier ............................. 231 9 Förhållanden iutlandet ........................ 233 9.1 Inledning .................................. 233 9.2 Stipendier, konstnärslöner, pensioner ............... 234 9.3 Sociala förmåner ............................. 245 ' 9.4 Speciella skatteregler .......................... 246 ! 9.5 Naturaförmåner och liknande .................... 247 * 9.6 Ersättningar för utnyttjande av konstnärers verk ........ 248 9.6.1 Inledning ............................. 248 9.6.2 Royalty .............................. 248 9.6.3 Biblioteksersättning ...................... 249 9.6.4 Övriga ersättningar, droit de suite ............. 252 9.7 Kulturförmedling ............................ 255

9.8 Konstnärsförmedling .......................... 256 ' 9.9 Utställningsstöd, kulturhus m. m ................... 257 9.10 Beställningar av konstverk ...................... 258 9.11 Utsmyckningsbidrag .......................... 259

10 Framförda krav och synpunkter på konstnärernas arbets- och ersättningsvillkor .......................... 261 10.1 Riksdagen ................................. 261 10.2 Konstnärsorganisationerna ...................... 263 1 1 Överväganden och förslag ....................... 269 11.1 Samhällets ansvar för konstnärernas sociala och ekonomiska situation .................................. 269 11.2 Val av metod ............................... 270 11.2.1 Inledning ............................ 270 11.2.2 Konstnärslön inkomstgaranti .............. 271 11.2.3 Vidgade arbetsområden ................... 272 11.2.4 Förbättrad ersättning .................... 272 11.2.5 Direkta stödformer ...................... 274 1 1.3 Lagstiftningsfrågor ........................... 276

11.3.1 Upphovsrätt .......................... 276

11.3.1.l Allmänt ....................... 276 11.312 Ersättning för fotokopiering i skolan (En- skilt bruk) ..................... 277 11.3.1.3 Skol- och gudstjänstantologier ........ 278 11.314 Upptagningar på ljudband för undervisnings- bruk .......................... 278 11.3.1.5 Talböcker och blindskrift ........... 279 11.316 Offentligt framförande ............. 281 11.317 Utlåning och uthyrning av upphovsrättsliga verk ......................... 282 11.3. 1 .8 Ersättning till utövande konstnärer för användning av fonogram ............ 285 11.3.1.9 Övriga synpunkter ................ 286 11.3.2 Skatter och sociala avgifter ................. 287 11.3.2.1 Allmänt ....................... 287 1 1.322 Mervärdeskatt vid försäljning av konstverk. 287 11.323 Sociala avgifter .................. 290 11.4 Anställningar och uppdrag ...................... 292 11.4.1 inledning ............................ 292 11.4.2 Statliga kulturinstitutioner ................. 294 11.4.3 Kommuner och landsting .................. 295 11.4.3.1 Allmänt ....................... 295 11.432 Förskola och fritidsverksamhet ........ 296 11.433 Grundskola och gymnasieskola ........ 300 11.4.3.4 Vårdinstitutioner ................. 305 11.4.4 Organisationer m. m ...................... 308 11.4.5 Sveriges Radio ......................... 309 1 1.4.6 Arbetsförmedling inom kulturområdet och ersätt- ning vid arbetslöshet ...................... 31 1 11.5 Kulturförmedling ............................ 314 11.5.1 Inledning ............................ 314 11.5.2 Nuläge .............................. 315 11.5.3 Funktioner ........................... 318 11.5.4 Kulturförmedlarnas arbetsområden ........... 319 11.5.5 Yrken med kulturförmedlande uppgifter ........ 323 11.5.6 Uppgifter för statens kulturråd .............. 324 11.6 Utbildningsfrågor ............................ 326 11.6.1 Konstnärsutbildningen .................... 326 11.611 Grundutbildning ................. 326 11.6.1.2 Fortbildning och vidareutbildning ...... 329 11.6.l.3 Dimensionering .................. 330 11.614 Organisation .................... 333 11.6.2 Utbildning inom kulturförmedlarområdet ....... 333 11.6.2.1 Utgångspunkter .................. 333 11.622 Organisation .................... 334 11.6.2.3 Innehåll ....................... 338 ] 1.6.2.4 Uppgifter för statens kulturråd ........ 339 11.7 Särskilda insatser på bild- och formområdet ........... 340

SOU 1975114 1 11.7.1 Miljögestaltning och statliga konstförvärv ....... 340 1 11.71] Inledning ...................... 340 1 11.7.1.2 Miljögestaltning .................. 342 11.713 Statliga konstförvärv .............. 345 11.7.2 Utställningsersättning .................... 350 11.721 Förslag från MUS 65 .............. 351 11.722. Kulturrådets syn ................. 352 11.8 Dramatikerersättning .......................... 353 11.9 Projektanslag ............................... 356 11.9.1 Inledning ............................ 356 11.92 Exempel på projekt ...................... 358 11.9.3 Inriktningen av statens kulturråds projektanslag . . . 359 1 1.9.4 Inriktningen av konstnärsfondernas projektanslag . . 361 11.95 Former och villkor för projektanslag .......... 362 1 1.9.6 Organisatoriska frågor .................... 363 11.9.7 Kostnader ............................ 368 11.10 Konstnärsfonder ............................. 368 11.101 Inledning ............................ 368 11.102 Stipendieorganen och deras verksamhetsområden . 369 11.10.3 Former av och villkor för stipendier och bidrag . . . 372 11.10.3.1 Allmänt ..................... 372 11.10.3.2 Stipendierna och deras storlek ...... 374 11.10.3.3 Beskattning och sociala förmåner . . . . 376 11.10.3.4 Antal stipendier ................ 377 1 1.104 Bidrag till organisationer ................. 379 1 1.105 Organisatoriska frågor ................... 380 11.10.5.1 Styrelser ..................... 380 11.10.5.2 Kansli ...................... 382 11.106 Kostnader ........................... 383 11.11 Konstnärsbelöningar .......................... 386 11.12 Stipendiefond för kulturförmedlare m. fl. ............ 387 11.13 Kostnadssammanställning för kulturrådets förslag ....... 388 Särskilt yttrande av Rolf Rembe ....................... 393 Bilaga A Kulturrådets ledamöter, sekretariat och experter ...... 397 Bilaga B Till kulturrådet överlämnade handlingar, remisser m. m. . . 399 Bilaga C Förteckning över kultur- och konstnärsstipendier ...... 401

Sammanfattning

Kulturrådet inrättades fr.o.m. den ljanuari 1969. Utredningsuppdraget har tolkats så att det i första hand gällt att utreda tre centrala

problemkomplex, nämligen

1 den långsiktiga inriktningen av de statliga insatserna på kulturområdet, 2 samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser på kulturom- rådet och behovet av samordning mellan dessa samt 3 statliga insatser för olika grupper av kulturarbetare.

De två förstnämnda" frågekomplexen berörde vi i betänkandet (SOU 1972:66) Ny kulturpolitik. Bl.a. de förslag som framlades i Ny kulturpolitik har legat till grund för de kulturpolitiska insatser som statsmakterna beslutat om år 1974 (prop. 1974228, KrU 1974:15, rskr 248).

I det nu föreliggande betänkandet behandlas frågorna om statliga insatser för kulturarbetare med utgångspunkt i de mål för den statliga kulturpolitiken som antogs år 1974 och den avgränsning av det kulturpolitiska området som gjordes i samband därmed. Förslagen har emellertid i huvudsak begränsats till att gälla konstnärligt verksamma kulturarbetare. Med undantag för vad vi anför om kulturförmedling berörs således endast konstnärer direkt av förslagen. Vid bestämningen av vilka som i detta sammanhang skall hänföras till konstnärsgrupperna har vi i huvudsak utgått från strukturen på det fackliga området för konstnärligt verksamma och delat in konstnärerna i fyra huvudkategorier, nämligen ordkonstnärer, bild- och formkonstnärer, tonkonstnärer samt film— och scenkonstnärer.

De tre problemkomplex som ingått i utredningsuppdraget kan inte ses isolerade från varandra. Insatserna för att ge konstnärerna goda arbets- och utkomstmöjligheter är en integrerad del av kulturpolitiken. De är 1974 beslutade kulturpolitiska insatserna har stor betydelse för dem som arbetar inom olika konstnärliga verksamheter. Det nu framlagda betänkan- det tar upp frågor som direkt rör konstnärernas ekonomiska och sociala villkor och syftar till att ge konstnärerna större ekonomisk trygghet och bättre ekonomiska villkor.

Denna sammanfattning begränsar sig till att gälla de förslag som framförs i kapitel 11. De rubriksiffror som anges inom parentes nedan hänför sig till de siffror Som finns i kapitel 1 1.

Samhällets ansvar för konstnärernas sociala och ekonomiska situation (11.1)

De samhälleliga insatser som har till syfte att påverka konstnärernas försörjningssituation måste nära relateras till samhällets mål för kultur— politiken i stort. För flertalet av dessa mål gäller att ett förverkligande förutsätter att konstnärerna har rimliga levnadsvillkor.

Inom ramen för den helhetssyn som de uppställda kulturpolitiska målen utgör bör samhällets insatser ta sikte på att ge konstnärerna social och ekonomisk trygghet samt att konstnärerna kan få ersättning för och därmed en rimlig försörjning genom sitt konstnärliga arbete. En del av de därmed sammanhängande problemen kan och bör lösas på facklig väg, andra fordrar direkta insatser från samhället.

Mot bakgrund av denna allmänna målsättning har vi diskuterat frågan om hur långt samhällets ansvar sträcker sig då det gäller att tillförsäkra konstnärligt verksamma ett rimligt ekonomiskt utbyte av deras konstnär- liga verksamhet. I våra resonemang har vi bl. a. prövat följande fyra alternativ:

1 Ansvaret gäller alla dem som har fullföljt en konstnärlig utbildning. 2 Ansvaret gäller alla dem som vid varje tidpunkt yrkesmässigt utövar konstnärlig verksamhet. 3Ansvaret gäller dem som vid varje tidpunkt har accepterats som medlemmar av en facklig organisation inom det konstnärliga området. 4 Ansvaret gäller en av samhället angiven ram för det antal konstnärer som vid varje tidpunkt kan påräkna samhälleligt stöd för sin verksamhet. Vi har emellertid funnit att inget av dessa alternativ kan utgöra en utgångspunkt för samhällets insatser på området bl. a. därför att det inte är möjligt att fastställa — och låsa —— behovet av konstnärer till en viss nivå.

Vi förordar i stället en för varje tidpunkt anpassad insats från samhällets sida med utgångspunkt i att uppställda kulturpolitiska mål uppnås. Då det inte finns något objektivt sätt att mäta behovet av konstnärer eller att bestämma hur stor samhällsinsatsen bör vara, måste detta bli en fråga om fortlöpande kulturpolitiska bedömningar.

Konstnärernas fackliga verksamhet är betydande. Konstnärerna har numera ofta goda möjligheter att bevaka sina intressen genom sina fackliga organisationer, även om villkoren för framför allt de icke anställda konstnärernas fackliga verksamhet i vissa avseenden skiljer sig från vad som är vanligt på andra sektorer av arbetsmarknaden.

I princip bör regleringen av ersättning för konstnärligt arbete, oavsett om detta arbete utförs inom ramen för en anställning eller på annat sätt, lösas genom förhandlingar och avtal mellan konstnärsorganisationerna och deras motparter.

Val av metod (1 1.2)

Konstnärskåren består av sinsemellan mycket heterogena grupper i fråga om villkoren för det konstnärliga arbetet. Avsevärda skillnader gäller

bl.a. mellan anställda och fritt arbetande konstnärer. Trots att åtgär- derna med nödvändighet måste bli selektiva i den meningen att de skall utformas med hänsyn till speciella förutsättningar för varje särskild grupp skall de vara uttryck för en helhetssyn på konstnärernas villkor i samhället.

Vi har diskuterat möjligheten att genom en generell anordning av typ konstnärslön, inkomstgaranti eller ersättningsgaranti skapa en för alla kategorier av konstnärer gemensam lösning av trygghetsfrågan. Vi finner det emellertid svårt att föreslå en sådan form av specialtrygghet för en begränsad grupp av medborgare utan att samtidigt ett liknande ansvars- tagande görs för andra grupper vilkas arbets- och försörjningsvillkor är osäkra.

De främsta möjligheterna att förbättra konstnärernas utkomstmöjlig- heter ligger enligt vår mening i att öka förutsättningarna för att anlita konstnärerna och använda deras verk och andra insatser och därmed tillmötesgå behov hos samhälle och individer. Det gäller såväl konstnärer- nas traditionella arbetsuppgifter och arbetsområden som nya.

Ersättningen till konstnärer sker i dag i första hand genom lön i samband med anställning, arvode i samband med uppdrag, köpeskillingi samband med försäljning och liknande vederlag för arbete samt på grundval av upphovsrättsligt grundade anspråk. Ersättningens storlek äri de flesta fall beroende av resultaten av överläggningar mellan konstnärs- organisationerna och deras motparter.

Konstnärerna bör bättre än hittills ersättas för utnyttjande av deras verk och insatser i övrigt. Vi anser det naturligt att kanalisera denna ökade ersättning från samhällets sida i första hand genom högre ersättning och fler ersättningsformer och inte i form av stöd i traditionell mening. ] vissa fall kan en ändrad lagstifting vara motiverad, i andra fall förutsätts nya eller förbättrade avtal angående utnyttjande av konstnär- liga verk och andra insatser.

Biblioteksersältningen är ett exempel på en ersättningsform genom vilken staten ersätter upphovsmännen genom ett särskilt arrangemang. Den är f. 11. inte grundad på upphovsrättslagen, men statsmakterna och upphovsmännen är ense om att den utgör vederlag för utnyttjandet av de litterära verken på folk- och skolbiblioteken.

En del av ersättningen styrs individuellt till upphovsmännen i viss relation till utlåning av deras verk, en del utgör kollektiv ersättning. Den senare fördelas bl. a. i form av stipendier av Sveriges författarfond som administrerar biblioteksersättningen. Ur den senare s. k. fria delen utgår också s.k. stipendietillägg. Dessa tillägg utgör i praktiken en form av inkomstgaranti. Merparten av dem som innehar stipendietillägg från författarfonden har en individuell författarpenning. Stipendietillägget innebär för dessa att denna summa fylls upp till ett visst belopp, f.n. 24 000 kr. per år. Övriga innehavare erhåller tillägget ograverat.

Vi anser att biblioteksersättningen är ett väl fungerande instrument för samhällets gottgörelse för utnyttjande på bibliotek för författarnas, översättarnas och bokillustratörernas verk. Vi föreslår dock en förändring med innebörd att ersättningen kan fördelas på författare och illustratörer i ett rimligare förhållande till vars och ens insats i varje enskilt verk.

Författarfondens verksamhet med stipendietillägg befinner sig fort- farande pä försöksstadiet. Erfarenheterna av den hittillsvarande verksam- heten synes vara goda, men en systematisk utvärdering av försöket bör göras. Därefter kan beslut fattas om en eventuell permanentning av denna ersättningsform.

Vi föreslår att konstnärsfonder bl.a. med uppgift att fördela stipendier inrättas även inom bild- och formområdct, tonområdet och film- och scenområdet. [för dessa fonder saknas förutsättningar för att införa ett stipendietillägg enligt författarfondens modell eftersom inga ersättningar automatiskt styrs till individuella mottagare. lför övriga konstnärsfonder kommer emellertid de långtidsstipendier som nu föreslås inrättade genom att ge ekonomisk trygghet under relativt lång tid att fylla en funktion som i viss mån motsvarar författarfondens stipendietillägg.

Vi avser med direkta stödformer sådana ekonomiska eller motsvarande bidrag som inte är direkt relaterade till en viss konkret arbetsuppgift eller utnyttjande av en prestation utan snarare är ett allmänt uttryck för samhällets uppfattning att konstnärerna utför en samhällsnyttig verksam- het som bör premieras. Ett exempel på en direkt stödform utgör det nuvarande stipendiesystemet.

Vi anser att direkta stödformer bör användas först när det omedelbara utnyttjandet av konstnärernas insatser och ersättningen härför inte ger skälig ekonomisk trygghet åt konstnärskategorier eller enskilda konstnä- rer.

De nuvarande stödformerna är i vissa avseenden inte ändamålsenliga och vi ger i det följande förslag till ändringar. Det gäller bl. a. de statliga stipendiemyndigheternas verksamhet.

Sedan början av 1960-talet har anslagen till stipendier höjts väsentligt. Systemet med statliga konstnärsstipcndier har varit av betydelse för stora grupper av de yrkesverksamma konstnärerna. Det bör emellertid noteras att stipendiesystemet i praktiken slagit olika för olika konstnärsgrupper.

Stipendiesystemet har kritiserats därför att utdelningen av stipendierna upplevs som slumpmässig och för att stipendierna har karaktär av stöd. Vi kan delvis förstå denna kritik. De stipendieutdelande organen har en mycket svår uppgift när det gäller att fördela beloppen. Så kommer alltid att bli fallet när antalet ansökningar vida överstiger antalet stipendier. Detta problem skulle naturligtvis kunna minskas eller t. o. rn. undanröjas om anslagen gavs en sådan omfattning att flertalet ”kompetenta sökande kunde påräkna stipendium. Från urvalssynpunkt skulle då endast kvarstå problemet var gränsen för ”kompetensen” skall dras. Emellertid skulle ändå en grundläggande svaghet kvarstå, nämligen att stipendierna endast temporärt och inte på längre sikt löser trygghets- problemet för den enskilde eller lämnar rum för en planering av hans ekonomi.

Enligt vår bedömning kommer behovet av stipendier att tills vidare kvarstå för punktinsatser. Statligt stöd i någon form kommer att vara värdefullt i samband med tillfälliga ekonomiska svårigheter och för att skapa förutsättningar för konstnärlig förnyelse och som bidrag till dem som gör betydelsefulla konstnärliga insatser utan att ägna sig åt

verksamheten i sådan omfattning att de kan grunda sin ekonomiska trygghet på konstnärsskapet.

Vi föreslår därför att statliga stipendier skall finnas även i fortsätt- ningen som komplettering till insatser i andra former för konstnärerna.

Statens konstnärsbelöningar är en annan stödform. Den innebär en inkomstgaranti genom att belöningssumman reduceras i förhållande till den belönades övriga inkomster. Reduceringsreglerna har fått en mindre lämplig utformning då i vissa inkomstlägen den sammanlagda inkomsten kan minska om egeninkomsten ökar.

Konstnärsbelöningarnas största betydelse är att de ger trygghet på ålderdomen. Vi föreslår att konstnärsbelöningarna successivt avvecklas genom att nya inte utdelas. Möjligheterna att bereda konstnärer trygghet på ålderdomen bör förbättras på annat sätt.

Lagstiftningsfrägor ( 1 1.3)

Upphavsrättsliga frågor (11.3. ])

l förevarande sammanhang talas om upphovsrättslig lagstiftning i vid bemärkelse. Härunder faller dä lagarna om upphovsrätt till konstnärliga och litterära verk (upphovsrättslagen — förkortad URL) och om rätt till fotografisk bild (FotoL) samt mönsterskyddslagen. Nordiska upphovs- rättskommittén arbetar på en revision av den nordiska lagstiftningen på området. Vi har därför inskränkt oss till att framföra vissa synpunkter på den upphovsrättsliga lagstiftningen.

De upphovsrättsliga frågorna är av stor betydelse för konstnärernas ekonomiska situation. Gällande lagar på området har emellertid olika värde för olika konstnärsgrupper. Upphovsrättslagstiftningen är avsedd att skydda alla upphovsmän men får egentlig ekonomisk betydelSe endast för konstnärer vilkas verk mångfaldigas eller framförs offentligt, alltså främst för författare och tonsättare. Praktiskt taget betydelselös från denna synpunkt är lagstiftningen för skapare av unika objekt, särskilt bildkonstnärer, om deras verk inte reproduceras eller visas i television.

De upphovsrättsliga frågorna bör ses i ett kulturpolitiskt sammanhang. Statens kulturråd bör därför vara remissinstans i hithörande samman- hang.

Upphovsrättslagstiftningen bör vara så utformad att den smidigt och effektivt ger upphovsmännen rimlig kompensation för deras arbete. Skyddet får emellertid inte medföra att ersättningsbestämmelserna i alltför stor utsträckning styr eller begränsar utnyttjandet. En utveckling av de upphovsrättsliga eller därmed besläktade ersättningarna måste därför balanseras av ökade resurser för brukarna, exempelvis biblioteken och amatörteaterverksamheten.

Upphovsrättslagstiftningen innehåller vissa inskränkningar i upphovs- männens rätt till ersättning antingen genom att ersättning inte alls utgår eller genom att upphovsmännen inte har möjligheter att förhandla om dess storlek. Vår principiella uppfattning är att varje yrkesmässigt eller

systematiskt utnyttjande av upphovsmännens prestationer bör medföra ersättning till upphovsmännen. Där så är möjligt bör omfattningen av denna ersättning fastställas efter förhandlingar.

För de avsnitt där inskränkningarna på grund av olika överväganden bör bibehållas rekommenderar vi s.k. avtalslicens, dvs. en lagstiftning som ger upphovsmännens organisationer möjlighet att träffa kollektiva avtal om upplåtelse och villkor för denna. Endast om så befinns oundgängligen nödvändigt bör man i stället tillgripa tvångslicens, dvs. rätt för envar att utan avtal utnyttja verk mot erläggande av ersättning, som — i brist på överenskommelse — får fastställas av domstol.

Ett avtal har träffats mellan staten och ett antal upphovsmannaorgani— sationer om ersättning för fotokopiering i skolan. Vi anser det angeläget att en motsvarande överenskommelse träffas även för universitetsområdet och likartade utbildningsområden. Nyss nämnda avtal avser förhållanden som regleras av 11 % URL. Nordiska upphovsrättskommittén har lagt fram förslag rörande dels en precisering av innebörden av denna paragraf, dels utkast till tre nya paragrafer som skall reglera förhållandet inom undervisningsväsendet, kopiering inom myndigheter, företag m.m. resp. kopiering ur tidningar och allmänna tidskrifter. Bestämmelserna i de två förstnämnda fallen bygger på avtalslicens medan den sistnämnda förut- sätter tvångslicens. Vi betraktar det som angeläget att en lagändring efter i huvudsak dessa riktlinjer genomförs.

Enligt 16 & URL ligger skol- och gudstjänstantologier under tvångs- lieens såvitt avser verk som är mer än fem år gamla. En förutsättning för bestämmelsens tillämpning är dock att det rör samlingsverk innehållande mindre delar av verk eller smärre verk av ett större antal upphovsmän.

Vi anser att möjligheterna att byta tvångslicensen mot avtalslicens bör övervägas.

Enligt 17 & URL får man genom ljudupptagning inom undervisnings- verksamhet för tillfälligt bruk utan ersättning framställa exemplar av offentliggjort verk. Dylika inspelningar skall förstöras senast tre år efter det att inspelningen gjordes.

Vi understryker att upphovsmännen bör beredas skälig ersättning för det utnyttjande som här kommer i fråga samtidigt som det vore värdefullt om en sådan ordning kunde uppnås, att inspelningarna kunde bevaras inom resp. undervisningsanstalt för framtida bruk.

Enligt 18% upphovsrättslagen får exemplar av utgivet litterärt och musikaliskt verk fritt framställas i blindskrift. Bibliotek och organisation får med Kungl. Maj:ts tillstånd på vissa villkor framställa talböcker och taltidningar för utlåning till blinda och svårt vanföra. Någon rätt till ersättning föreligger inte för upphovsmannen i dylika fall. Emellertid utgår ett särskilt anslag på riksstaten till ersättning åt författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltid- ningar.

Avtal har träffats mellan skolöverstyrelsen och Sveriges författarför- bund om en försöksverksamhet för utvidgad användning av talböcker. Enligt avtalet skall inom vissa biblioteksområden utlåning kunna ske till andra grupper än dem som i tillämpningskungörelsen avses med svårt

! Q vanföra, t. ex. till utvecklingsstörda, hörselskadade och afasisjuka. För- fattarförbundet har också tillåtit att man får utöka verksamheten till invandrargrupper.

De återgivna förhållandena synes ge vid handen att en avtalsliknande situation uppkommit. Vidare framkommer att behovet av talböcker numera sträcker sig utöver de gränser som lagen anger.

Vi rekommenderar i första hand avtalslicens. Skulle en dylik inte kunna accepteras av statsmakterna bör dock, i enlighet med den situation som faktiskt råder, upphovsmännen tillerkännas en legal ersättningsrätt enligt tvångslicens.

Utbildningsdepartementet bör i samråd med berörda organisationer gå in på en detaljutformning av ersättningsreglerna.

Vad som här sagts om talböcker borde också kunna tillämpas för litterära och musikaliska verk som framställs i blindskrift.

Enligt 20% URL får utgivet verk fritt framföras vid gudstjänst och undervisning. Utgivet verk får också under vissa betingelser framföras offentligt i en del andra sammanhang då framförandet inte är det huvudsakliga eller vid tillställningar som ingår i folkbildningsverksamhet eller har välgörande karaktär. Sceniskt verk och filmverk är dock undantagna från denna bestämmelse.

Vi rekommenderar att bestämmelsen ses över och att upphovsmännen ges möjlighet att förhandla om ersättning för sådant bruk av deras verk som kan bedömas som ett verkligt utnyttjande. Särskilt bör beaktas att den sakrala musiken har sitt huvudsakliga användningsområde inom gudstjänstlivet, vilket med nuvarande lagstiftning leder till att tonsättare som ägnar sig åt sådana verk i praktiken inte får någon ersättning alls för deras framförande.

Beträffande utlåning och uthyrning av upphovsrättsliga verk må enligt 23 % URL exemplar av utgivet litterärt eller musikaliskt verk ”spridas vidare” dvs. bl. a. utlånas från bibliotek. Sådant exemplar av litterärt verk må också fritt uthyras, medan uthyrning av noter är tillåten endast med upphovsmannens samtycke. Exemplar av konstverk som överlåtits till annan må enligt 25% URL utlånas eller uthyras. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i FotoL, men avsaknaden skall uppenbarligen ses mot bakgrund av uttalandet i förarbetena att det torde ”vara en fast rotad uppfattning, att den som äger ett fotografi är berättigad att fritt förfoga över detta”.

För utnyttjande av böcker vid bibliotek erhåller upphovsmännen ersättning av statsmedel. Denna s.k. biblioteksersättning är dock som framgått inte grundad i den upphovsrättsliga lagstiftningen. Under 1970-talet har ersättningen emellertid ökat kraftigt och enligt riksdagens rekommendation håller författarsidan och statsmakterna som ett proviso- riurm ”förhandlingsliknande överläggningar” om ersättningen och dess konstruktion. Det bör dock noteras att resultaten av dessa överläggningar inte för någon av parterna kan anses ha samma bindande verkan som är sedvanligt i förhandlingssituationer eftersom ersättningens storlek och konstruktion alltjämt är en anslagsfråga som i sista hand avgörs av riksdagen.

Vi går inte närmare in på frågan om en lagfäst biblioteksersättning. Vi anser emellertid att utvecklingen ger vid handen att man kan i högre grad än vid nuvarande upphovsrättslig lagstiftnings tillkomst överväga att låta ersättningarna bli föremål för kollektiva förhandlingar med upphovs- mannaorganisationerna som förhandlingspartner.

I detta sammanhang berör vi vissa andra frågor som gäller ersättning för utlåning, visning, offentligt framförande eller annat utnyttjande av konstnärliga verk. Behovet av helhetssyn och helhetsbedömning på ersättningsfrågorna gör sig alltmer gällande.

Förutom när det gäller biblioteksersättningen har staten som framgått ovan tagit det ekonomiska ansvaret även för skolornas fotokopiering eller mångfaldigande på annat sätt av litterära och konstnärliga verk samt fotografier. I fråga om både biblioteksersättningen och kopieringsersätt— ningen har staten alltså centralt giort åtaganden även för kommunernas räkning.

1965 års musei— och utställningssakkunniga (MUS 65) har föreslagit att staten också tar ekonomiskt ansvar för utställningsersättning till bild- konstnärer och konsthantverkare som ställer ut konstverk bl. a. i kommunala konstsalonger och andra likartade lokaler. Vi finner starka skäl tala för en sådan ordning, som framstår som administrativt enkel och nära anslutande till de nyssnämnda ersättningssystemen. Redan i nuläget betalas utställningsersättning av Riksutställningar och vissa kommuner (med eller utan lokal överenskommelse med Konstnärernas riksorganisa— tion).

Under senare tid har emellertid ersättning aktualiserats också för andra former av offentligt utnyttjande av konstnärliga produkter. Utvecklingen inom biblioteken kan väntas leda till väsenligt utökad utlåning av grammofonskivor och andra fonogram, notmaterial samt bildkonstverk. Vid en vidare utveckling kan man också räkna med utlåning av fotografier. Det framstår som naturligt och ändamålsenligt att statsmak— terna vid en sådan utveckling utformar ett system för ersättning åt de här berörda upphovsmännen av samma slag som till författarna.

Den ovan nämnda ersättningen för skolornas fotokopiering gäller inte kopiering av noter inom den kommunala musikskolan, för yrkes- eller amatörorkestrar o. d. En central reglering av denna ersättning vore också önskvärd.

I dag betalar kulturnämnden/biblioteksstyrelsen och fritidsnämnden i en stor mängd kommuner var för sig enligt avtal med STIM eller för varje särskilt fall en årsavgift för utförande av skyddad musik, via grammofon eller som levande musik med enskilda musiker, i bibliotek, på fritidsgår- dar, på ungdomsgårdar, på idrottsplatser osv. Ett vidlyftigt system med skriftliga avtal har utvecklats, vilket medför en onödigt krånglig och sakligt omotiverad lokal handläggning. Tidigare hade ett antal bibliotek avtal med Svenska gruppen av the International Federation of Producers of Phonograms and Videograms (IFPI) rörande överföring av musik från grammofonskiva till ljudband. Dessa avtal har sagts upp av IFPI.

Här redovisade ersättningar och ersättningsanspråk avser ett icke- kommersiellt utnyttjande av konstnärliga verk som ett led i strävandena

att nå ut med ett kulturutbud till bredare publik och nya mottagar- grupper. Enligt vår mening är det önskvärt med en samlad bedömning av ersättningsfrågorna beträffande de olika konstarterna och utnyttjande- formerna. En angelägen önskan är därvid att så långt möjligt kunna centralt ”friköpa” kulturprodukterna för fri användning i kommunerna och inom de av samhället stödda organisationerna som har att lokalt svara för kulturverksamheten bland medborgarna. Detta förutsätter att staten förhandlar med upphovsmannaorganisationerna över hela fältet. Med en sådan ordning skulle ersättningsfrågorna kunna lösas efter mera enhetliga principer och betydande förenklingar åstadkommas jämfört med ett läge där de lokala nyttjarna enligt varierande grunder själva svarar för ersättningarna. Den konstruktion vi här skisserat innebär att staten skulle överta en del kostnader som hittills burits av kommunerna och organisationerna framför allt STIM-ersättningen.

Det synes ändamålsenligt att statens kulturråd får i uppdrag att efter en mera systematisk genomgång av ersättningssystemen lägga fram ett samlat förslag som underlag för överläggningar med upphovsmannaorga- nisationerna.

47 % URL ger rätt till skälig ersättning till framställare av kommersiella grammofonskivor och ljudband (fonogram) samt till utövande konstnärer som medverkat vid framställningen då fonogram utnyttjas i radio- eller TV-sändning. Vi anser det önskvärt att ersättningsrätten utvidgas till att gälla även offentligt framförande av fonogram. Härmed avses bl. a. industrimusik, musik i varuhus, genom juke-boxar och diskotek. Bl.a. med hänsyn till att en individuell ersättning skulle ställa sig svår och dyrbar anser vi att ersättningen bör utgå kollektivt till den närmast berörda upphovsmannaorganisationen, nämligen SAMI.

Skatter och sociala avgifter (] I. 3. 2)

Skatte- och avgiftssystemet kan i princip sägas vara uppbyggt av fyra huvudkomponenter: den årliga inkomst- och förmögenhetsskatten, mer- värdeskatten, de speciella konsumtions- och omsättningsskatterna i form av s.k. punktskatter samt socialförsäkringsavgifterna och andra arbets- givaravgifter. Vi har endast anledning att beröra mervärdeskatten och vissa socialförsäkringsavgifter samt den allmänna arbetsgivaravgiften (egenavgiften). Vi fäster emellertid uppmärksamhet vid att taxeringsmyn— digheterna tillämpar olika praxis i bedömningen av i den allmänna självdeklarationen uppförda avdrag, t. ex. för arbetsrum. Detta är givetvis otillfredsställande. Det är önskvärt att praxis på området förenhetligas. Numera är all försäljning av målningar, etsningar, litografier och liknande konstgrafiska alster samt skulpturer, befriad från mervärdeskatt om konstverket ägs av konstnären eller dennes oskiftade dödsbo. Däremot är försäljning av t. ex. keramiska alster, gobelänger och andra textila konstverk belagd med mervärdeskatt i den mån den årliga omsättningen överstiger 10 000 kr. Det samma gäller fotografiska bilder. Vi måste konstatera att den nuvarande utformningen av mervärdeskat- ten vid försäljning av bildkonstverk från kulturpolitiska utgångspunkter

har betänkliga konsekvenser. Det är uppenbart otillfredsställande att skattebefrielsen är beroende av konstverkets material. Man kan också notera att undantagen från skattebefrielsen är oenhetliga vad gäller om verken framställts i fler än ett exemplar eller inte.

De nuvarande reglerna diskriminerar främst konsthantverkare och fotografer.

Frågan om mervärdeskatt vid försäljning av bildkonstverk har nyligen varit föremål för utredning och statsmakternas beslut och vi måste givetvis acceptera att vägande invändningar av uppbördsteknisk natur kan resas mot en ytterligare utvidgning av skattebefrielsen. Vi anser trots detta att man av kulturpolitiska skäl ytterligare bör överväga en begränsad utvidgning av skattebefrielsen till att omfatta även vissa konsthantverks produkter som är i konstnärens eller hans oskiftade dödsbos ägo. De utvidgade undantagsreglerna synes lämpligen böra knytas till produktens material på så sätt att textila och keramiska konstverk i skattehänseende blir likställda med målningar, etsningar, litografier och liknande konstgrafiska alster samt skulpturer. För att motverka de svårbemästrade avgränsningsproblem som uppstår t. ex. när man skall bedöma huruvida en keramisk produkt är ett konstföremål eller ett nyttoföremål bör det föreskrivas att endast unika föremål skall tas med i undantagsbestämmelserna. Det förtjänar emellertid påpekas att t. ex. gobelänger och andra textila konstverk endast sällan kan kommai fråga för praktiskt bruk varför avgränsningen gentemot nyttoföremål i dessa fall knappast bereder några större svårigheter.

Det synes dock inte möjligt att göra några undantag för fotografier, främst av det skälet att det inte torde vara möjligt att i detta sammanhang skilja "konstnärliga” fotografiska bilder från andra fotogra— fiska bilder.

Frågan om socialförsäkringsavgifterna och egenavgiften hänger sam— man med skattesystemets allmänna utformning. Det är enligt vår uppfatt- ning nödvändigt att i det pågående reformarbetet gällande detta system beakta de speciella förhållanden som gäller de fritt arbetande konstnärerna.

Självständigt konstnärligt verksamma yrkesutövare, dvs. sådana som inte har anställning, har själva att betala socialförsäkringsavgifter till folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensionen (ATP) samt allmän arbetsgivaravgift (egenavgift). Dessutom är sjukförsäkringsavgiften betydligt högre för icke anställda än för anställda konstnärer. Genom att sociala förmåner i ökad utsträckning kommit att finansieras med avgifter och att dessa avgifter successivt höjts har de icke anställda konstnärerna kommit i en ogynnsam situation i förhållande till dem som är anställda. Detta accentueras av den tendens som finns att överflytta inbetalningen av de sociala avgifterna från löntagarna till arbetsgivarna och att avgifterna successivt stiger.

Man kan hävda att skillnaden i avgiftsbelastning mellan anställda och icke anställda konstnärer i viss mån är skenbar eftersom även de anställda betalar berörda sociala nyttigheter genom sitt arbete. För dem är kostnaderna emellertid inte direkta utan framstår snarare som en begränsning av löneutrymmet. Vid löneförhandlingar beaktas dessa förhållanden.

Vi finner det angeläget att frågan om socialförsäkringsavgifterna och egenavgiften uppmärksammas av företagsskatteberedningen och/eller 1972 års skatteutredning. Därvid bör möjligheterna att befria de självständigt arbetande konstnärerna från egenavgiften särskilt prövas.

Egenavgiften har inte något direkt samband med socialförsäkringens finansiering och skiljer sig därigenom från övriga ovan berörda avgifter. Egenavgiften går således inte tillbaka till konstnärskollektiven i form av sociala förmåner. Det är enligt vår mening otillfredsställande att konstnärerna belastas med denna avgift, även om det ovan förda resonemanget om löneutrymmet kan appliceras även på egenavgiften.

En åtgärd i syfte att minska de olägenheter avgiftssystemet medför är att samhället och samhällsstödda organisationer bereder konstnärerna ökade möjligheter till anställning. Vi förordar att dessa möjligheter vidgas. Då det inte är fråga om heltidsarbete bör, när så kan göras, villkoren för arbetet utformas så att det blir fråga om anställning — inte uppdrag. Därmed faller skyldigheten att erlägga avgifterna på arbetsgiva- ren.

Vi pekar också på att ett mellanting mellan anställning och självstän- digt arbete kan åstadkommas med s.k. likställighetsavtal. Genom sådant avtal kan betalningen av avgifter till folkpensioneringen, tilläggspensione- ringen (ATP) och sjukförsäkringen överföras på arbetsgivaren även för inkomst som inte härrör från anställning.

Likställighetsavtal synes vara en framkomlig väg för att undanröja vissa ekonomiska problem för de självständigt arbetande konstnärerna. Det gäller t. ex. författarpenning från författarfonden. Slutande av likställig- hetsavtal är visserligen i första hand en facklig fråga men det är angeläget att staten och kommunerna intar en positiv attityd och i möjligaste mån tillmötesgår önskemålen från konstnärsorganisationernas sida i fråga om sådana avtal.

Ett sådant tillmötesgående kan i vissa fall vara förenat med vissa juridiska komplikationer som kan förutsätta ändringar i gällande lag. Om likställighetsavtal inte kan slutas på visst område på grund av svårigheter av legal natur bör staten och kommunerna då konstnärer anlitas bestämma ersättningen med hänsyn till de sociala avgifternas storlek.

Det bör ankomma på statens kulturråd att följa hithörande frågor och medverka till de åtgärder som visar sig påkallade. I detta sammanhang bör möjligheterna att utsträcka likställighetsavtalen till att omfatta även den allmänna arbetsgivaravgiften (egenavgiften) undersökas.

I den mån frågorna om de sociala avgifterna inte går att lösa på ett för berörda konstnärsgrupper tillfredsställande sätt bör konstnärsgrupperna kompenseras kollektivt genom att hänsyn till avgiftsbelastningen tas vid medelsfördelningen till de i detta betänkande föreslagna konstnärsfon- derna.

Anställningar och uppdrag (1 1.4)

Vi har utgått från att den grundläggande metoden att lösa konstnärernas försörjningsproblem är att skapa förutsättningar för arbete som kan ge

dern utkomst. I detta avsnitt berörs möjligheterna att i större utsträck- ning ge konstnärerna anställning och uppdrag i första hand i statliga, landstingskommunala och kommunala organ samt hos organisationer.

För vissa konstnärsyrken dominerar sedan länge anställningen som utkomstform. Vi anser att det även för självständigt arbetande konstnärer i många fall är möjligt att finna former för anställning. Detta kan ge utrymme för experiment och konstnärlig utveckling under ekonomiskt trygga förhållanden. I vissa fall är en lösare anknytning till arbetsgivaren att föredra, t.ex. tidsbegränsade uppdrag eller uppdrag begränsade tll vissa arbetsuppgifter. Vad som är lämpligt hänger samman med arbetets omfattning och natur, men även med vissa rättsliga förhållanden.

Engagemang av konstnärer bör inte begränsas till rent konstnärligt arbete utan också avse områden där arbetets art och inriktning bestäms av andra samhälleliga behov än konstnärligt skapande i mer begränsad mening.

En lämplig form av anställning kan t. ex. vara att kommuner och landsting knyter till sig konstnärer på t. ex. årskontrakt för uppgifter inom miljöområdet och för arbete inom skolor och andra institutioner.

Förskola och fritidshem utgör institutioner där konstnärer skulle kunna göra väsentliga insatser. Barnstugeutredningen har i sina betänkan— den betonat vikten av att barn växer upp i en allsidigt stimulerande miljö där bl. a. kulturella aktiviteter spelar en framträdande roll.

Vi delar de av barnstugeutredningen framförda synpunkterna. Kontak— terna med bild, musik, litteratur etc. har en mycket stor, ibland avgörande, betydelse för att öva upp individens allmänna förmåga att uppleva och kommunicera. Brist på stimulans i barndomen kan hämma språkutvecklingen och även på andra sätt få återverkningar på individens hela liv.

Konstnärernas insatser bör främst inriktas på fritidshemmen och i första hand bestå i att förmedla och stimulera, medan den pedagogiska uppgiften att lära barnen olika tekniker och uttryckssätt bör lämnas till de för verksamhet bland barn utbildade personalgrupperna.

Skolan har en mycket stor betydelse då det gäller att ge individerna stimulans till egenaktivitet på det kulturella området. Vissa reformer under senare är, t.ex. läroplansrevisionerna, har gett uttryck för en sådan syn på skolans uppgift och därmed på de s.k. praktiskt-estetiska ämnenas funktioner.

Vi ansluter oss till de grundtankar som kommer till uttryck i läroplanerna. För att dessa principer skall kunna omsättas i praktisk verklighet fordras dock kraftfulla insatser. I strävandena att tillvarata elevernas uttrycksbehov och förmåga till nyskapande måste elevernas kreativa sidor stimuleras i allt skolarbete. Härvidlag kan ämnen som teckning, musik, gymnastik, slöjd, svenska och konst spela en stor roll. Dessa ämnen har något speciellt att erbjuda, nämligen uppövandet av uttrycksmedel över ett brett register.

Konstnärer bör ha goda förutsättningar att stimulera till ökad skapande verksamhet och därmed ge den kreativa sidan hos eleven ett större spelrum. Konstnären kan förmedla sin personliga syn på

människor, idéer och företeelser och visa hur denna syn återges i den konstnärliga verksamheten. På en mer praktisk nivå kan konstnären också genom att beskriva sitt sätt att arbeta visa hur ett konstnärligt verk tar form. Konstnärens medverkan bör emellertid ses mot bakgrund av behovet av pedagoger med stor bredd i sin utbildning inom olika fält av undervisningen och konstnärernas personliga förutsättningar, intresse för barn och liknande faktorer.

Inom grundskola och gymnasieskola finns olika fria icke ämnesbundna resurser såsom fritt valt arbete och timmar till förfogande. Målsättning och regler för dessa ger gott utrymme för konstnärligt inriktad aktivitet med deltagande av konstnärer. Enligt vad vi kunnat inhämta utnyttjas emellertid nyss nämnda resurser i tämligen ringa utsträckning för skapande verksamhet. Det bör enligt vår mening vara en uppgift för kommun och skola att informera eleverna om de möjligheter till fritt skapande aktiviteter som erbjuds.

Stora behov av kulturella aktiviteter föreligger inom institutioner som pensionärs— och ålderdomshem, sjukhus och sjukhem, nykterhetsvårds- anstalter, ungdomsvårdsskolor etc.

Syftet med kulturell verksamhet på vårdinstitutioner bör vara att ge impulser utifrån som möjliggör tankeutbyte och stimulerar till ökad självverksamhet. Verksamheten kan sålunda ses som ett inslag i eller ett komplement till den terapi som bedrivs. Den terapeutiska aspekten är dock inte en huvudsak. Det viktiga är att i möjligaste mån ge människor på vårdinstitutioner möjligheter att ta del av den kulturverksamhet som bedrivs ute i samhället och att utnyttja tillfällen till skapande aktivitet. En rimlig anpassning och differentiering med hänsyn till de olika målgruppernas förutsättningar och behov måste emellertid göras.

Vi tror att konstnärer kan göra väsentliga insatser på vårdinstitutioner genom att motverka isoleringen och stimulera till ökad aktivitet. Samtidigt kan kontakten med vårdmiljön vara mycket värdefull för konstnären själv genom att vidga och fördjupa verklighetsupplevelsen och berika det konstnärliga skapandet. Inom folkbildningsorganisationerna, de fackliga organisationerna och folkhögskolorna bör möjligheten att anställa konstnärer ökas. Vi vill bl.a. peka på de försök som pågår i Norrbotten med kulturpedagoger. Där har länsbildningsförbundet på heltid anställt konstnärligt verksamma perso- ner som pedagoger med uppgift att främja amatörismen och att svara för utställningar m.m. i kommunerna. Även folkhögskolorna har vid sina speciallinjer på hel- eller deltid anställt konstnärer.

Sveriges Radio är en av de viktigaste kulturinstitutionerna för många konstnärsgrupper både för konstnärligt arbete och som inkomstkälla. Konstnärer av olika slag bör i ökad utsträckning tas i anspråk i programverksamheten om de kulturpolitiska ambitionerna skall kunna uppnås. Som utbildningsministern framhållit gör den ytterst mångsidiga verksamhet Sveriges Radio har att bedriva det omöjligt att genomföra all programproduktion med hjälp av dem som har ett anställningsförhållande till företaget.

Förmedlingen av arbete och uppdrag är splittrad på ett stort antal

förmedlingar med sinsemellan olika arbetsmetoder och villkor. Denna splittring beror dels på att den offentliga förmedlingen på området inte haft adekvata resurser, dels på att rent kommersiella intressen varit involverade. Principen om avgiftsfri arbetsförmedling på alla konstnärs områden har inte kunnat förverkligas.

Kulturarbetsmarknaden bör ses som en del av arbetsmarknaden i stort. Samhället bör svara för en kostnadsfri arbetsförmedling för kulturarbe- tarna i former som är anpassade till förhållandena inom kulturområdet och till kulturarbetarnas önskemål. Det innebär att en utbyggnad av den offentliga arbetsförmedlingen måste komma till stånd. Allmänna arbets— marknadspolitiska åtgärder bör kunna användas inom denna sektor liksom på övriga yrkesområden, något som man knappast kan räkna med kommer att kunna ske, om det inte finns en fungerande offentlig arbetsförmedling på området. Det är av vikt att de arbetsförmedlande organen inte inskränker sig till arbetsförmedlande verksamhet i tradi- tionell mening utan också aktivt spårar upp och initierar nya arbetsom- råden.

Centrumbildningarna bedriver bl. a. förmedlingsverksamhet. Centrum- bildningarna syns böra beredas möjligheter att arbeta vidare med denna verksamhet och i samråd med de egentliga arbetsmarknadsorganen förhandla med myndigheter, organisationer och andra instanser då det gäller att utverka medel för nya områden för kulturarbetarnas verksam- het. Liknande synpunkter kan anläggas på organisationsförmcdlingarnas ställning.

Utredningen rörande arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden m. m. (OLAF) har lagt fram förslag rörande arbetsförmedling för kulturarbetare. Vi anser att en lösning av förmedlingsfrågan bör sökas efter de av OLAF uppdragna riktlinjerna. En ytterligare beredning av ärendet bör dock ske under medverkan av bl. a. representanter för Klys.

Kulturförmedling ( 1 1.5)

Kulturförmedling är ett vitt begrepp. Det täcker bl. a. organisatoriska åtgärder för att göra olika former av kulturutbud fysiskt tillgängliga. Kulturförmedling innebär också att stimulera människor att aktivt ta del i detta utbud och utveckla egna verksamheter. Genom att förmedla det professionella utbudet och främja amatörismen inom de olika konstom- rådena i de lokala aktiviteterna utgör kulturförmedling ett viktigt medel då det gäller att tillgodose upplevelse-, uttrycks- och kontaktbehov.

Kulturförmedlingen bör inriktas på att få i gång ett aktivt kulturliv i närmiljön och det är särskilt viktigt att amatörismen inom de olika konstområdena får en central roll i de lokala aktiviteterna. Kulturförmed- lingen bör ytterligare stimulera den verksamhet som redan utvecklas bl. a. i skolorna och utbildningssamhället i övrigt, på arbetsplatserna och i föreningslivet.

Under senare år har den kulturförmedlande verksamheten expanderat snabbt och har redan nu en betydande omfattning. Den bedrivs i många

former både genom frivilliga insatser och på mera yrkesmässig bas genom personer knutna till folkbildningsorganisationer, gruppbildningar och institutioner av skilda slag. Dessa kulturförmedlande insatser sker oftast vid sidan av andra yrkesuppgifter.

Man kan också konstatera att det traditionella kulturutbudet ökari omfattning. Av särskild betydelse härvidlag är de ökade insatserna för det uppsökande kulturutbudet såväl inom som utom kulturinstitutionernas ram.

Även om kulturutbudet når vida fler än tidigare står emellertid alltjämt stora grupper utanför. De hör framför allt hemma bland låginkomsttagar- na där svag ekonomi, hårda och obekväma arbetsvillkor och utbildnings- mässiga handikapp samt bristande vana att ta vara på kulturutbudet verkar starkt hämmande. Förutsättningar för en ytterligare intensifierad verksamhet främst med inriktning på fritt kollektivt skapande har Skapats genom de kulturpolitiska reformer som nyligen genomförts.

Stora arbetsuppgifter inom kulturförmedlingen väntar inte minst konstnärerna. Det behövs ytterligare medverkan från deras sida då det gäller att förmedla kontakt med deras verk. I synnerhet inom amatörom- rådet behövs därtill deras insatser som handledare och pedagoger. Andra yrkeskategorier, engagerade i skilda former av kulturförmedling, men utan erfarenheter av eget konstnärligt arbete, behöver fördjupade kunskaper om de konstnärliga uttrycksmedlen.

Organisations— och föreningslivet bör engageras för att förbättra kulturinstitutionernas publikkontakt och för att över huvud systematiskt verka för en effektiv kulturförmedling. Vi pekar också på att konstnärer- nas sammanslutningar borde kunna hjälpa till att finna lämpliga förmedlare och förmedlingsuppgifter. Även andra kanaler bör utnyttjas för att få förmedling till stånd: institutioner som teatrar, folkparker, museer och bibliotek, centrumbildningar och fria grupper, fritidsgårdar och vårdinstitutioner, skolor och massmedier.

Kulturförmedlingen kan schematiskt indelas i en organisatorisk/admi- nistrativ funktion och en pedagogisk/aktiverande funktion. Den först- nämnda har till primär uppgift att organisera och tillhandahålla kulturut- budet och den andra att etablera en upplevelsekontakt och därmed skapa kommunikation. Funktionerna är självfallet nära beroende av varandra.

Kulturförmedlingens organisatoriska funktion är utförligt behandlad i Ny kulturpolitik. Den pedagogiska funktionen motiverar emellertid särskild uppmärksamhet i det nu föreliggande betänkandet.

Den pedagogiska funktionen kan sägas vara det andra ledet i kulturförmedlingen genom att den sluter an när de organisatoriska åtgärderna vidtagits och bildat förutsättningarna för de pedagogiska. Den pedagogiska funktionen syftar primärt till att berika mötet med kulturutbudet genom att ge informativ bakgrund, stimulera till att emotionellt och intellektuellt bearbeta upplevelsen och att aktivera till egen verksamhet i eller utan direkt anslutning till ett professionellt kulturutbud. Det centrala målet är att stimulera till egen aktivitet. Denna form av kulturförmedling sker sedan länge i det allmänna skolväsendet, särskilt inom undervisningen i ämnen som teckning och

musik. Den har också från början varit en uppgift för folkbildningen såvil inom ramen för studiecirkel- som föreläsningsverksamhet. Kurser med sådan inriktning upptar nu en stor plats i studiecirkelverksamheten.

Det är en väsentlig uppgift för kulturförmedlare av skilda kategorier att verka för att finna nya former för att föra ut kulturutbudet och att genom lämpliga kringaktiviteter åstadkomma den aktivering som är det centrala målet. Fritt skapande arbete i grupp är härvidlag särskilt viktigt.

Förmedlingen av kunskaper är naturligtvis också av stor vikt. Förmed- laren bör inneha fackkunskaper, ofta är det därför lämpligt att han är aktiv konstnär. Det bör också finnas studiematerial och annat underlag för bakgrund och analys tillgängligt.

Den pedagogiska funktionen måste också innefatta verksamhet som faller utanför det traditionella kulturbegreppet. Insatser kan göras för att bryta isolering och främja åsiktsutbyte och debatt kring angelägna frågor och kan skapa former för lek och underhållning eller för annan gemensam upplevelse. Framför allt behövs i många fritids- och bostads- miljöer resurser för gemensamma aktiviteter. Genom sådana aktiviteter finns det möjlighet att väcka och möta människors uttrycksbehov men också behovet av kontakt och gemenskap.

Särskilda insatser måste göras i de ur kulturell synpunkt torftiga miljöerna och för de eftersatta grupperna. Den kulturella verksamheten måste alltså utgå från olika gruppers situation, förutsättningar och behov.

Kulturförmedlare med förankring i den miljö inom vilken de verkar har sannolikt de bästa möjligheterna att stimulera till aktivt deltagandet kulturarrangemang av olika slag. Personer som är förankrade i mottagar- nas vardagsmiljö har särskilda förutsättningar att engagera mottagarna personligt och sätta in kulturaktiviteterna i ett samhälleligt perspektiv. Det kan ske jämsides med andra arbetsuppgifter eller utan anknytning till yrkesutövning. Det är väsentligt att man får en riktig avvägning mellan å ena sidan önskemålen om att kulturförmedlaren skall ha specialkunska- per och teoretiskt "know how” och å andra sidan önskemålen om att kulturförmedlaren skall vara förankrad i miljön och kunna svara för de praktiska detaljerna vid arrangemangen.

Den kulturförmedlande verksamheten bör således i första hand kanaliseras till de miljöer där människor bor eller arbetar. I närmiljöer kan man naturligt anknyta verksamheten till mottagarnas behov och situation. Boendemiljöer, skolor och arbetsplatser samt vårdinstitutioner och liknande isolerade miljöer är lämpliga för kulturförmedlande verksamhet. På arbetsplatserna finns möjlighet att utveckla ett system med kulturombud. Man kan också för längre eller kortare tid anställa konstnärer som arbetar inom fackföreningar och på arbetsplatser och vilkas verksamhet kan bilda underlag för aktiviteter av olika slag.

Andra miljöer till vilka kulturförmedling kan kanaliseras är t. ex. organisationer, föreningar, studiecirklar och kurser, liksom rekreations- miljöer som folkparkerna.

Intresse för och förståelse av skilda kulturyttringar sammanhänger nära med kunskapen rörande de konstnärliga förutsättningarna, såsom de artistiska uttrycksmedlen, det rent hantverksmässiga förfarandet, vägen

mellan inspiration och konception, mellan konception och framställning osv. Att beskriva dessa förutsättningar är en tacksam uppgift för televisionen men det har endast skett i mycket begränsad omfattning och bör ges större utrymme.

En mängd yrkeskategorier har i olika grad inslag av kulturförmedlande uppgifter. Lärare och pedagoger i olika skolformer och på olika utbildningsstadier har utomordentlig betydelse för kulturförmedlingen. Motsvarande gäller ledare inom olika slag av amatörverksamhet, t. ex. konst- eller konsthantverkscirklar, amatörteatergrupper och körer. Inom det sociala området görs kulturförmedlande insatser av t. ex. ungdoms- och fritidsledare, socioterapeuter, socialpedagoger och andra som är verksamma inom institutioner av olika slag. Museianställda, biblioteksper- sonal och kulturjournalister gör också insatser av kulturförmedlande karaktär. Inom folkbildningsorganisationerna och andra organisationer finns funktionärer som yrkesmässigt ägnar sig åt kulturförmedling. Parallellt med dessa yrkesmässiga insatser sker kulturförmedling genom ideellt arbete av personer som utan eller med ringa ersättning ägnar sig åt kulturförmedlande verksamhet på fritid.

Man får inte glömma att konstnärerna givetvis själva förmedlar kulturella upplevelser direkt genom sitt konstnärliga arbete. På senare år har konstnärerna mer aktivt än tidigare själva medverkat i förmedlings- processen. Det sker t. ex. genom en större beredskap att diskutera verken och genom ökade insatser att finna vägar till nya publikgrupper.

Uppgifter för statens kulturråd

Statens kulturråd kommer att ägna uppmärksamhet åt frågorna om differentierad verksamhet, utformad med hänsyn till olika gruppers behov och med särskild betoning på de fria skapande verksamheternas roll. Rådet kommer också att förmedla eller ha tillsyn över en del av de bidrag som direkt eller indirekt ger stöd åt kulturförmedlande verksam- het. Rådet kommer också att ha befattning med lokalfrågor, som givetvis är väsentliga i detta sammanhang.

Då kulturförmedling spänner över stora områden kan man över huvud räkna med att många av de frågor som statens kulturråd tar befattning med kommer att ha betydelse för kulturförmedlingen. Som exempel anför vi att en ökning av antalet notbibliotek skulle väsentligt förbättra möjligheterna att sprida kännedom om t. ex. den nutida svenska musiken bland såväl musikutövare som andra och föreslår att statens kulturråd närmare utreder möjligheterna att inrätta notbibliotek vid länsbiblio- teken.

Då det gäller statens kulturråds medverkan iutvecklingsarbetet i fråga om den kulturförmedlande verksamheten pekar vi särskilt på de möjligheter som bidraget till experiment- och utvecklingsarbete ger i detta hänseende. Detta bidrag avser tidsbegränsade projekt av experi- ment- och utvecklingskaraktär på lokal nivå dels inorn amatörverksam- heten, dels beträffande uppföljning av olika kulturutbud och har således nära anknytning till kulturförmedling. Som exempel på lämpliga projekt

nämner vi försök med samordnande målinriktade program för barn in(m en viss kommun och projekt som ansluter till analys av frågorna cm kulturen och arbetsmiljön. Metodutvecklingen bör särskilt inriktas på le konstnärliga uttrycksmedlens användande i aktiverande verksamhet. Det är vidare angeläget att försöksverksamhet med kulturförmedling incm några representativa närmiljöer genomförs.

Statens kulturråd skall utvärdera och ge spridning åt de erfarenheter som vinns av experiment- och utvecklingsarbetet. Rådet bör även sanla och bearbeta erfarenheter som vinns på andra håll och ge spridning åt dessa. På detta sätt kan rådet fungera som en erfarenhetsbank ocl i samarbete med berörda myndigheter, organisationer etc. fortlöpande ta nödvändiga initiativ. Med tanke på den splittrade och svåröverskådliga bild kulturförmedlingen uppvisar är det av synnerligt värde att rådet km fungera som en sådan erfarenhetscentral. För att föra ut information om förutsättningarna för kulturförmedling bör rådet också utarbeta en handbok som sammanfattar de organisatoriska och administrativa fér— hållandena och upplyser om utbildningsmöjligheter, kontaktvägar och bidragsformer.

Utbildningsfrågor (1 1.6)

Det ingår inte i vårt uppdrag att närmare beröra utbildningsfrågor. Vi anlägger dock några allmänna synpunkter på konstnärsutbildningen och berör vissa utbildningsbehov — för konstnärer och andra som aktualiseras i samband med ökade insatser på kulturförmedlingens område.

Konstnärsutbildningen ( ] l. 6. ])

Samhället bör ta på sig ansvaret för en gedigen yrkesutbildning för merparten av konstnärsgrupperna. Utbildningen bör självklart utformas på ett sätt som svarar mot de krav den framtida yrkessituationen ställer. Inom konstnärsutbildningen innebär detta i de flesta fall att stor individuell frihet bör råda och att ett stort utbud av kurser eller liknande bör erbjudas som möjliggör en individuell profilering av utbildningen.

Det är viktigt att konstnärsutbildningen ger perspektiv på konstens roll i samhället. I den konstnärliga utbildningen bör också hänsyn tas till att utvecklingen går mot en allt större integrering mellan olika konstom- råden. Större öppenhet bör eftersträvas såväl mot angränsande konstarter som mot nya områden för konstnärlig verksamhet.

Speciella krav ställs på utbildningen då det gäller att vidga konstnärer- nas arbetsmarknad och anpassa utbildningen till nya behov. För många konstnärer innebär t. ex. bristen på utbildning för kulturförmedlande verksamhet en hämsko då det gäller att engagera sig på området. Det behövs därför utbildning för de konstnärer som medverkar i sådan verksamhet med sikte på kommunikation med publiken bl. a. genom att leda gruppaktiviteter i skapande verksamheter kring de konstnärliga

uttrycksmedlen. Det är uppenbarligen inte möjligt att utbilda alla konstnärer till goda kulturförmedlare men utbildningen kan ge dem som är intresserade av sådant arbete kunskaper för att bemästra de speciella situationer kulturförmedlaren möter.

Kommande reformer av konstnärsutbildningen bör bl. a. ta sikte på att främja ett ökat samarbete mellan konstnärsutbildningen och annan utbildning samt mellan olika grenar av konstnärsutbildningen. Utbyte av lärare och elever mellan olika utbildningsinstitutioner bör underlättas. Detta skulle inte endast förbättra utbildningen som sådan, utan även genom konfrontationer av olika förhållningssätt och utgångspunkter vara fruktbärande för framtida samarbete olika yrkeskategorier emellan.

Även om konstnärsutbildningen i hög grad bör samverka med annan utbildning, finner vi det självklart att den nuvarande inriktningen av konstnärsutbildningen mot färdighetsträning och konstnärlig mognad bör vara den dominerande även i fortsättningen.

Behoven av fortbildning och vidareutbildning för konstnärer är inte tillgodosedda i tillräcklig utsträckning. Det är angeläget att reformeringen av konstnärsutbildningen inte stannar vid de i och för sig betydelsefulla insatser som det senaste decenniet gjorts på grundutbildningens område.

Fort- och vidareutbildningen bör bl. a. ge konstnärerna information om och möjligheter att pröva nya tekniker och material. Det synes också lämpligt att den delvis riktas in mot randområden för konstnärernas verksamhet, t. ex. kulturförmedlingen. Det kan också vara fråga om att förbättra möjligheterna att i perioder av arbetslöshet eller mellan engagemang genom kontinuerlig träning upprätthålla den tekniska nivå som annars lätt går förlorad.

] fråga om de förslag som lagts fram av OLAF rörande arbetsmarknads- utbildning betonar vi vikten av att denna utbildning i huvudsak får en inriktning som nära ansluter till den enskildes intresseinriktning och möjligheter.

Det bör vara en uppgift för statens kulturråd att bevaka fort- och vidareutbildningsområdet, komma med förslag till utbildningar och eventuellt medverka i genomförandet av sådana.

Det är naturligtvis i princip önskvärt att konstnärsutbildningen dimensioneras med ledning av behovet av konstnärer i samhället. Man kan emellertid i detta sammanhang inte tala om något behov i absolut mening. Behovet är en funktion av bl.a. många objektivt obestämbara faktorer. Det går inte att fastställa något visst ”behov” i samhället av konst och konstnärer. Behovet låter sig till stor del endast uttryckasi allmänna termer som att konstnärlig kommunikation är ett omistligt inslag i samhället.

Konstnärsutbildningen kan i viss mån bestämmas utifrån de faktiska möjligheterna till försörjning genom konstnärlig verksamhet, även om dessa möjligheter på grund av begränsningen av samhällets samlade resurser liksom på de flesta andra områden knappast svarar mot ett tänkt behov. Emellertid kan man av olika skäl inte räkna med att uppnå en perfekt balans mellan utbildning och arbetsmarknad. Utbildningen är framtidsorienterad och det är endast sällan möjligt att med någon högre

grad av precision förutse ett framtida arbetsmarknadsläge.

Slutsatsen torde bli att utbildningens dimensionering i hög grad måste bestämmas utifrån allmänna överväganden där hänsyn tas till det aktuella försörjningsläget, översiktliga bedömningar av de effekter ökade sam- hälleliga insatser kan tänkas få etc. Det är givet att man under dessa förhållanden inte i någon större utsträckning med korta intervaller kan laborera med variationer i intagningen till de konstnärliga utbildningarna.

Man bör i detta sammanhang uppmärksamma att det för vissa konstnärsgrupper finns utbildningar vid sidan om de samhälleligt finansie— rade och att yrkesverksamhet inom vissa områden t. o. ni. kan ske utan formell konstnärlig utbildning. Åtminstone vad gäller bildkonstnärerna och i någon mån även skådespelare, filmare och vissa tonkonstnärer finns det skäl som talar för att en minskning av antalet platser vid de av samhället finansierade utbildningarna inte i någon avgörande grad skulle påverka antalet konstnärer. De som önskar ägna sig åt konstnärlig verksamhet inom dessa områden kan i stor utsträckning förutsättas skaffa sig utbildning vid privata skolor eller ägna sig åt konstnärlig verksamhet utan föregående formell yrkesutbildning. Vi konstaterar också att det inte finns någon utbildning som i sig garanterar yrkesverksamhet inom det område utbildningen gällt, även om en gedigen utbildning ökar möjligheterna till försörjning. Vi kan inte se att speciella förhållanden bör råda för konstnärerna.

Konstnärsutbildningen uppvisar f. n. en splittrad bild vad gäller huvudmän och organisatorisk ställning. Enligt 1968 års utbildningsutred- ning (U 68) skall emellertid det av utredningen föreslagna universitets— och högskoleämbetet vara huvudman för konstnärsutbildningarna. Vi ansluter oss i princip till U 6825 förslag bl. a. med hänvisning till att en samlad bedömning av det konstnärliga utbildningsområdet och dess anknytning till övrig högre utbildning kan göras inom ämbetet. Vi pekade dock på att konstnärsutbildningens särart kräver vissa ytterligare över- väganden rörande organisationen på såväl central som lokal nivå.

Statens kulturråd bör få inflytande över dimensionering och upplägg- ning av konstnärsutbildningen, liksom även över initiering av nya utbildningsvägar inom området. Som framgått ovan bör rådet också be- vaka fort- och vidareutbildningsområdet och eventuellt medverka i genomförandet av dithörande utbildning. Vi har inget förslag till hur långt eller på vad sätt kulturrådets inflytande bör formaliseras.

Utbildning inom kulturförmedlarområdet ( ] 1.6.2)

En intensifierad kulturförmedling ställer krav på förändringar i grundut- bildningen för berörda yrken och större möjligheter till fort- och vidareutbildning. Då kulturrådet inte är någon utbildningsutredning lämnas inte några förslag till studieplaner eller till utbildningens organisation. Utarbetande av sådana förslag bör hänskjutas till andra instanser. I detta arbete bör bl. a. statens kulturråd vara företrätt.

I dag finns endast i begränsad omfattning utbildning särskilt utformad för kulturförmedling. Den utbildning som närmast är att betrakta som

grundutbildning direkt anpassad för området bedrivs av folkhögskolor. För många av deltagarna är dock denna utbildning en komplettering till annan utbildning och kan i dessa fall ses som fortbildning eller vidareutbildning. För andra utgör den en inledande utbildning som senare kompletteras. Vi finner i likhet med U 68 att det inte är meningsfullt att överväga en enhetlig utbildning för kulturförmedlare -— i själva verket ligger ett värde i mångfalden av utbildnings— och erfarenhetsgrund. Det bör emellertid vara möjligt att urskilja en rad viktiga moment, där de olika kategorier som kommer att vara verksamma inom detta område har mer eller mindre gemensamma behov av tämligen specifika yrkesinriktade utbildningselement.

Vi anser således inte att någon egentlig, längre grundutbildning för kulturförmedlare bör inrättas. Däremot är det av värde att det finns en yrkesutbildning av det slag som ges inom folkhögskolans ram och som ger kunskaper om kulturförmedlingens villkor och som i de flesta fall kombineras med annan utbildning.

Vi anser att nyss berörd utbildning även i fortsättningen bör vara förlagd till folkhögskolan. Det är en fördel att utbildningen ifolkhög- skolan kan bedrivas i fria former och med organisatorisk flexibilitet och därmed lämnar utrymme för försök med olika lösningar. Vidare har folkhögskolorna redan etablerat ett tämligen omfattande samarbete på olika plan med studieförbunden, vilka erbjuder ett av kulturförmedlarnas viktigaste arbetsfält.

Vi förutsätter att tillräckliga anslag till folkhögskolornas verksamhet på detta område ges på sedvanligt sätt och att folkhögskoleutredningen tar upp denna utbildning i sitt fortsatta arbete.

Vi anser vidare att varje grundutbildning till yrken som kan ha mer betydande inslag av kulturförmedling bör innehålla moment som förbereder för denna gren av yrkesutövningen eller åtminstone genom tillval eller på annat sätt bör ge möjligheter till att inhämta sådana moment. Organisatoriskt bör denna undervisning infogas i grundutbild- ningen vid resp. utbildningsenhet. I vissa fall kan det dock vara lämpligt med samarbete enheterna emellan.

Det är av stor vikt att det finns fortbildnings— och vidareutbildnings— kurser med sikte på kulturförmedling Behovet av fort- och vidareutbild- ning är tämligen oenhetligt. Utbildningen bör ske i form av kortare kurser. Det är av värde om verksamheten kan organiseras så att ett relativt litet antal kurser kan fylla många funktioner. För vissa deltagare bör de t. ex. kunna utgöra fortbildning, för andra vidareutbildning. Kurserna bör också organiseras så att de kan samla deltagare från olika yrkesområden. De skall även täcka olika länkar i förmedlingskedjan, dvs. kunna tillgodose utbildningsbehov hos kulturförmedlare verksamma i olika utbjudarled och hos olika typer av förmedlare.

Vad som ovan anförts gäller även fort- och vidareutbildningen av konstnärer inom kulturförmedlingens område. Denna utbildning bör således inte förläggas till institutionerna för högre konstnärlig utbildning. Utbildningen bör i möjligaste mån vara gemensam med övrig fort- och vidareutbildning och således förläggas till folkhögskolorna.

Då det gäller att nå nya grupper med kulturutbudet bör iförsta hand studieförbunden anlitas. Inom de till studieförbunden anslutna organira- tionerna finns i dag ett mycket stort antal personer som kan göra betydande insatser för att föra ut kulturaktiviteter till grupper som är svåra att nå på annat sätt. Många av dessa behöver dock viss utbildning för denna verksamhet.

I detta sammanhang får man inte glömma att många ägnar sig åt kulturförmedling utanför sin yrkesutövning. Det är inte möjligt att ge dessa personer någon längre utbildning för kulturförmedling. Till stor del är dessa förmedlare anknutna till studieförbund och andra organisationer och utbildningsbehovet kan här sannolikt till största delen tillgodoses genom intern utbildning inom dessa organisationer.

Utbildningen av kulturförmedlare med i huvudsak organisatoriska funktioner inom studieförbund, folkrörelser och andra organisationer är i första hand en intern fråga för dessa organisationer. Vi anser emellertid att denna utbildning bör ges statsstöd som förenas med skyldighet att låta kurserna vara öppna för deltagare från andra organisationer.

Statens kulturråd skall enligt statsmakternas beslut utreda de närmare formerna för stödet till Folkets hus och folkparkerna. Vi anser det angeläget att bidrag till utbildningen av folketshusföreståndare m. m. och folkparkspersonal (”FHR/FPC-skolan”) övervägs i samband därmed.

Kulturförmedlingen bör också mer än vad som nu är fallet uppmärk- sammas i journalistutbildningen och andra utbildningar inom massmedie- sektom. Det gäller också vissa lärarutbildningar och utbildningar inom den sociala sektorn som exempelvis vårdområdet. Vi pekar också på behovet av att i bibliotekariernas grundutbildning i högre grad än nu beakta folkbibliotekariernas kulturförmedlande roll.

Den utbildning som berör kulturförmedling bör innehållsmässigt anpassas efter de behov som kulturförmedlingen ställer. Flertalet av här berörda utbildningar bör således ge Ökade kunskaper om kulturpolitikens målsättningar och metoder samt kulturlivets organisation. De bör också ge samhällsorientering och kunskaper om studieförbund, folkrörelser och andra som svarar för kulturförmedling. De bör ta upp förhållanden och förutsättningar för hur kulturutbudet skall få en med hänsyn till olika miljöer och mottagargrupper lämplig utformning så att det skapas aktivitet och fortsatt intresse.

Ett övergripande behov gäller praktisk träning i att använda de konstnärliga uttrycksmedlen i skapande verksamhet. Kulturförmedlarnas förmåga att få i gång aktiviteter av detta slag är ytterst viktig. Det bör därför ges möjlighet att ägna stor del av utbildningen åt praktiska övningar med färg, form, ord, drama och rörelse liksom med bild, exempelvis grafiska tekniker, foto och film. Deltagarna bör dels träna sin egen förmåga på dessa områden, dels få kunskaper om pedagogiska metoder då det gäller skapande verksamhet med de konstnärliga

uttrycksmedlen. I avvaktan på att ställning tas till U 683 förslag kommer statens

kulturråd att ha tillsyn av scenskolorna och statens dansskola. Även på längre sikt bör statens kulturråd enligt vår mening ha visst inflytande över

denna utbildning liksom över den konstnärliga utbildningen över huvud.

Även då det gäller sådan utbildning inom kulturförmedlingens område som enligt vad som ovan föreslagits skall ligga utanför högskolorna för konstnärlig utbildning bör statens kulturråd kunna medverka med synpunkter. Statens kulturråd bör vara företrätt vid utarbetandet av förslag till studieplaner och till utbildningens organisation.

Statens kulturråd bör speciellt beakta att avvägningen mellan bredd och specialisering i kulturförmedlingen erbjuder problem och därvid bl. a. undersöka möjligheterna till att tillgodose behoven av utbildning för såväl dem som arbetar som organisatörer på mer centrala befattningar som för dem som arbetar praktiskt i närmiljöerna, yrkesmässigt eller på fritid.

Det är önskvärt att olika former av försöksvis upplagd utbildning för kulturförmedlande verksamhet prövas i folkhögskolor, folkbildnings— organisationer eller med andra huvudmän.

Särskilda insatser på bild- och formområdet (11.7)

Miljögestaltning och statliga konstförva'rv (11.7.1)

Som vi framhöll i Ny kulturpolitik bör samhällets kulturpolitiska åtaganden också avse den fysiska samhällsplaneringen. Den genom- gripande omvandling av svensk samhällsmiljö som ägt rum under framför allt de fyra senaste årtiondena har medfört en rad standardförbättringar. Alltjämt finns dock brister som vidlåter samhällsplaneringen. Konst- närernas möjligheter att positivt påverka byggnadsprojekten har varit små.

Den 5. k. enprocentsregeln för konst i statliga byggnader och lokaler samt tilläggslåneregeln för konstnärliga insatser i bostadsområden är emellertid uttryck för en vilja att i ökad utsträckning tillgodose kulturaspekter och allmänna trevnadssynpunkter. Trots att dessa regler hittills inte tillämpats i avsedd utsträckning har principen om konstnär- liga inslagi samhällsmiljön numera vunnit insteg.

[ synnerhet från konstnärshåll har hävdats att enprocentsregeln bör lagfästas för att en konsekvent tillämpning skall garanteras. Vi kan emellertid inte förorda att så sker.

Tillämpning av en tvingande bestämmelse på detta område skulle innebära stora bedömnings— och avgränsningsproblem. Dessutom skulle de viktiga frågor som rör möjligheterna att införliva konstnärliga värden med samhällsmiljön riskera att komma i bakgrunden.

I brist på kriterier för konstnärliga insatser vid statlig byggnation skulle dock enprocentsregeln kunna tjäna som en schablon för de totala insatsernas storlek under de närmaste åren, under förutsättning att de konstnärliga och miljögestaltande aspekterna hela tiden blir avgörande och att de starkt varierande behoven mellan olika byggnader beaktas.

Vi vill i stället betona vikten av att få till stånd en klar distinktion mellan miljögestaltande och utsmyckande insatser. Konstnärlig utsmyck— ning är merendels ett tillägg till en redan färdig form hur väl integrerad

med denna den än må vara. Miljögestaltande insatser bör bli beteckningen på sådan påverkan av den arkitektoniska utformningen som syftar till att berika denna i konstnärligt avseende.

Vi finner att det i all synnerhet är de miljögestaltande insatserna som måste utvecklas med hänsyn till den kritik som i dag riktas mot många nya bostadsområden och att bildkonstnärerna bör engageras i vida större utsträckning än som nu sker i dessa uppgifter. Det är därvid väsentligt att samarbete etableras på ett tidigt stadium av planeringsprocessen mellan konstnärer och arkitekter så att de förras yrkeskunskap utnyttjas på ett meningsfullt sätt.

En första förutsättning för målmedvetna satsningar från samhällets sida på detta område är att de miljögestaltande insatserna blir klart avgränsade och definerade. Vi vill föreslå att detta uppdrag överlämnas till statens kulturråd att utföra i samverkan med bostadsstyrelsen.

När det gäller att stimulera miljögestaltande insatser är det viktigt att staten föregår med gott exempel. Byggnadsstyrelsen bör etablera fastare regler för medverkan av bildkonstnärer som specialiserat sig på miljö- gestaltning både i förprojekteringen och genomförandet av statliga byggnadsföretag. Bostadsstyrelsen bör i samverkan med statens kulturråd utreda vad som kan göras i första hand via reglerna för den statliga bostadslånegivningen för att stimulera miljögestaltande insatser. Vidare finns behov av informations- och rådgivningsverksamhet.

Miljögestaltande insatser blir också i hög grad tillämpliga när det gäller arbetsmiljön inom industrin, vilken är särskilt eftersatt. Vi anser att de åtgärder som vidtas för att förbättra arbetsmiljön, via medel från arbetsmiljöfonderna eller på annat sätt, inte bör begränsas till tekniska och sanitära förbättringar utan också omfatta insatser som gör arbets- miljöerna mer stimulerande och som skapar trivselvärden.

Vid sidan av och som ett viktigt komplement till miljögestaltande insatser bör samhället främja en utsmyckning av den offentliga miljön. Vi anser detta vara en ändamålsenlig form att främja konsten, konstska- pandet och konstupplevelsen i vidaste mening. Vi vill även betona vikten av att den konsthistoriska utvecklingen dokumenteras genom kontinuer— liga inköp och att människor över hela landet ges tillfälle att stifta bekantskap med den samtida konsten.

I dessa syften föreslår vi ett fempunktsprogram för ökade insatser med statliga konstinköp. Programmet bygger på existerande former för inköp, som hittills fungerat relativt väl och inneburit att människor i ökad utsträckning beretts möjligheter att bli delaktiga av konstnärliga värden. Möjligheterna har emellertid utnyttjats i mindre utsträckning än vad som ursprungligen avsågs och de har utnyttjats ojämnt med avseende på olika avnämargrupper.

Programmet sammanfattas i nedanstående uppställning.

1 Konst i nya och moderniserade statliga byggnader: a konstnärliga inslag integreradei byggnaden,

b konst på centrala utrymmen där allmänheten har tillträde samt e konst i arbetslokaler. 2 Konst i befintliga statliga byggnader och av staten förhyrda lokaler: a konst på centrala utrymmen samt b konst i arbetslokaler. 3 Konst för nationalmuseets samlingar och vandringsutställningar. 4 Konst för deposition hos statliga, regionala och lokala myndigheter. 5 Konst för deposition i regionala och lokala museer.

De statliga konstinköpen är i dag fördelade på statens konstråd och nationalmusect. Med tanke på det starka inflytande på opinionen som de statliga institutionerna utövar genom sina köp är det angeläget att verksamheten är uppdelad på organ som fattar sina beslut om inköp oberoende av varandra. Det är vidare önskvärt att inköpen inte alltför hårt koncentreras på stafflikonst, grafik och skulpturer utan att de i ökad utsträckning avser även konsthantverk, foto och affischer. Vidare bör konstnärssociala motiv äga viss betydelse i så måtto att köp och beställningar i första hand kommer den svenska konstnärskåren till godo. Det bör i sammanhanget betonas att konstrådets verksamhet också skall avse miljögestaltande insatser där konstnärer deltar i planeringsarbetet på ett tidigt stadium.

Vi vill vidare fästa uppmärksamheten på några områden som inte ingår i det skisserade fempunktsprogrammet. Det är angeläget att de statliga organ — i första hand de affärsdrivande verken — som inte omfattas av konstrådets inköp själva tillämpar principen om konstnärliga inslag i arbetsmiljön och avdelar medel för ändamålet. Vidare bör möjligheterna att inrätta ett särskilt statligt anslag för lokalhållande organisationers konstinköp övervägas.

Behovet av statliga konstinköp för de olika ändamål som behandlats ovan är mycket svårt att precisera. Därtill krävs närmare utredningar under flera delpunkter. [ brist på sådant underlag presenterar vi itabell- form ett förslag till kostnader som ger storleksordningen av satsningen på de olika delområdena och som därmed antyder hur statliga medel för konstinköp enligt vår mening bör fördelas på olika ändamål. Det

Förslag till kostnader för statliga anslag för konstinköp. 1000-tal kr.

Ändamål Nuläge Förslag till ökning 1974 7 ” " "” * ” ""'""— / 5 År 1 År 2 År 3 Summa ökning

Statlig byggnation 3 250 800 800 800 2 400 Befintliga statliga lokaler 550 600 600 600 1 800 Nationalmuseets samlingar och vandringsutställningar 345 150 150 150 450 Deposition hos myndigheter 65 30 30 30 90 Deposition hos regionala och lokala museer — 500 1 000 1 000 2 500 Totalt 4 210 2 080 2 580 2 580 7 240

väsentliga är att få till stånd en systematisk och långsiktig utbyggradS-— plan. Denna uppgift bör ankomma på statens kulturråd i samråd med berörda organ.

När det gäller konst för nybyggnader och ombyggnader kan som ävan nämnts enprocentsregeln under vissa villkor tjäna som en första riktp mkt för de konstnärliga insatserna. Stora insatser bör dock också inriktas på att tillgodose de äldre lokalernas stora behov av konst för att man ;kall komma tillrätta med den stora eftersläpning som råder på detta område. Hur stort behovet är kan dock inte fastställas utan en systematisk inventering, i vilken konstnärer bör medverka. I syfte att skapa bättre förutsättningar för att de båda byggnadskategoriernas olika behov beaktas bör man överväga att dela upp förvärvsanslaget på två poster.

Den ökning som nedan föreslås skulle innebära att anslaget för statlig byggnation efter en treårsperiod kommer att uppgå till ca tre fjärdedels procent av byggnadskostnaderna. Om man därtill lägger anslaget för befintliga lokaler skulle andelen bli ungefär en procent.

Vid beräkningen av ökade inköp av konst för nationalmusects sam- lingar och vandringsutställningar bör givetvis hänsyn tas till museets egna anspråk. När det gäller depositionsverksamheten vill vi betona att den bör omfatta också andra föremål än sådana som ligger inom nationalrnuseets ansvarsområde (t.ex. etnografika, kulturhistoriska föremål). Vidare bör depositionsverksamheten inte begränsas till statliga myndigheter.

Regionala och lokala museer har i regel inte resurser att införskaffa ett kvalitativt och representativt urval av samtida konst, varför behovet av systematiska konstinköp för deposition i dessa museer torde vara mycket stort. Det är väsentligt att de berörda museernas önskemål beaktas vid inköpen. Vi föreslår att den särskilda arbetsgrupp inom utbildningsdepar- tementet som arbetar med den närmare utformningen av det nya statsbidragssystemet för länsmuseerna får i uppdrag att undersöka möjligheterna till ett decentraliserat inköpsförfarande.

Utställningsersattning ( 1 I . 7. 2)

Frågan om ersättning till konstnärer för utlåning av verk till utställningar har alltsedan 1960-talet aktualiserats i olika sammanhang. I första hand har den drivits av Konstnärernas riksorganisation (KRO). 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) har i sitt betänkande (1974143) Ut— ställningar lämnat förslag till åtgärder.

Utredningen utvecklar i första hand ett system där ersättningen i princip skall utgå generellt till utställande konstnärer och konsthantver- kare. Som alternativ redovisas mer kortfattat ett andra system som innebär en selektiv fördelning med hänsynstagande till de enskilda konstnärernas ekonomiska behov.

Utredningen har beräknat kostnaderna enligt huvudalternativet till 4,5 milj. kr. för den reguljära utställningsverksamheten samt ca 1 milj. kr. för den mer sporadiskt förekommande verksamheten.

Vi tillstyrker förslaget om en utställningsersättning. En sådan skulle förbättra konstnärernas och konsthantverkarnas försörjningssituation och samtidigt främja en ökad utställningsverksamhet, vilket ligger väl i linje med den kulturpolitiska målsättningen att i ökad utsträckning göra konsten tillgänglig.

Vi kan emellertid inte entydigt ta ställning för den ena eller den andra av de föreslagna modellerna. Tänkbara effekter av alternativen bör närmare analyseras innan beslut fattas och den valda modellen bör närmare utvärderas efter en försöksperiod.

Dramatikerersättning (1 1.8)

Det s. k. dramatikerstödet till svenskt sceniskt verk torde vara en av de mera betydande orsakerna till den ökning av nyskriven svensk dramatik som skett de senaste åren. Vi anser att denna stödform bör utvidgas till att omfatta fler typer av teatrar samtidigt som den principiella uppläggningen bibehålls.

Ersättning bör utgå generellt för nya dokumenterade sceniska verk (dramatiska, musikdramatiska och koreografiska) av svensk upphovsman stadigvarande bosatt i landet, som uppförs av svensk teaterinstitution eller teatergrupp som erhåller verksamhetsbidrag från stat, kommun eller landsting. För övriga teatrar, främst amatörteatrar bör årligen en viss summa reserveras att fördelas efter ansökan för anställning av dramatiker för viss tid eller inköp av pjäser resp. pjäsrättigheter.

Ersättningen bör knytas till text- eller librettoframställningen och utgå till upphovsman av sådan text samt till tonsättare och koreograf som medverkar i samma verk. För att musik- resp. dansavsnitten skall bli ersättningsberättigade bör dock krävas att de utgör ett bärande element i framställningen. Stödet bör sålunda fortfarande ha karaktär av primärt ett stöd till dramatiker. Dock bör ienlighet med redan gällande praxis ersättning utgå till koreografiska verk utan textinslag. Koreograf likställs således i ersättningshänseende med textförfattare.

Dramatikerersättning bör inte utgå för uppförande av verk som tillkommit genom ett anställningsförhållande för vilket lönekostnaden är bidragsgrundande enligt det allmänna stödet till teater-, dans- och musikinstitutioner.

Det högsta belopp som kan utgå till en och samma upphovsman för en uppsättning av ett verk är 4 000 kr. sedan år 1965. För att beloppet skall återföras till ungefär dess ursprungliga reella värde bör det höjas till 7 000 kr. Vidare bör det högsta belopp som kan utgå för en uppsättning av ett och samma verk sättas till 14 000 kr., detta för att möjliggöra en likvärdig ersättning för musikdramatiska och dansmusikaliska verk, vilka kräver medverkan av upphovsmän inom mer än en konstform.

De föreslagna förändringarna av bestämmelserna beräknas innebära att anslagsbehovet för den generella ersättningen ökar från nuvarande ca 500 000 kr. till ca 1 400 000 kr. per år. Därutöver bör ca 50 000 kr. årligen anvisas för dokumentation av ersättningsberättigade verk. Därtill

kommer också det selektiva stödet. Det årliga anslaget till detta bör i ctt inledningsskede uppgå till 300 000 kr.

Projektanslag ( 1 1.9)

Behovet av medel för tillfälliga insatser inom kulturområdet är avsevärt större än inom många andra områden. Det finns många värdefulla projekt som inte kan inpassas i givna bidragsnormer eller som inte kunnat förutses då kommunala och statliga kulturbudgeter beslutas.

Vi föreslår att statliga projektanslag skall utgå för att komplettera statens övriga ersättnings- och stödformer och möjliggöra planering och genomförande av målinriktat konstnärligt arbete som faller utanför nuvarande former för att finansiera sådant arbete. Anslagen bör vara tidsbegränsade och avse preciserade projekt. Projektanslagen bör sökas i förväg och administreras på ett sätt som i mycket är en parallell till de statliga forskningsrådens sätt att arbeta.

Projektanslagen skall kunna ge ersättning för själva arbetet och täcka kostnader i samband därmed, t. ex. för material. Det bör framhållas att anslag av denna typ redan finns genom den försöksverksamhet med arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m. ni. som handhas av Akade- mien för de fria konsterna. Ett genomförande av vårt förslag till projektanslag skulle innebära att denna verksamhet permanentas och att anslagsgivningen skulle utsträckas till andra konstnärsgrupper.

Vi föreslår att statens kulturråd, bild- och formkonstnärsfonden, tonkonstnärsfonden samt film- och scenkonstnärsfonden skall förfoga över särskilda medel för projektanslag. Författarfonden skall inte erhålla särskilda medel för detta ändamål men skall vara oförhindrad att fördela projektanslag ur fondens fria del.

Anslag till projekt som kan anses vara av uteslutande konstnärlig art skall sökas hos de berörda konstnärsfonderna medan anslag till projekt med en vidare ram, där de konstnärliga aspekterna är en bland flera, skall sökas hos statens kulturråd. Det är inte möjligt att göra en alldeles strikt avgränsning mellan de bägge typerna av projekt. Därmed är det inte heller möjligt att undvika att gränsen mellan statens kulturråds och konstnärs— fondernas uppgifter blir oklar. Ett försök till strikt ansvarsfördelning dessa organ emellan skulle lätt leda till att. tomrum mellan resp. ansvarsområde uppstår.

De projektanslag som skall fördelas av statens kulturråd skall avse konkreta, målinriktade och tidsbestämda arbetsuppgifter, där de konst- närliga aspekterna är av stor vikt, men där arbetet har ett vidare syfte än att enbart fylla en konstnärlig funktion. Det kan i huvudsak tänkas bli fråga om utvecklingsarbete av olika slag där konstnärligt kunnande verksamt kan bidra till resultatet. Exempel på tänkbara projekt är utveckling av pedagogiskt utformat lekmaterial för rörelsehindrade barn, studier av konstverk som inslag i kollektiv miljö och framställning av musikaliskt underlag avsett att användas under speciella förhållanden.

Genom anslagens vida syftning kan man anta att olika konstnärskate- gorier ofta samarbetar i projektet och att andra yrkeskategorier med- verkar vid projektens genomförande, exempelvis företrädare för det sociala området och/eller teknisk, psykologisk, pedagogisk eller sociolo- gisk expertis.

Tillgängliga anslag kommer således inte enbart konstnärer till del. Projektanslagen skall inte ses som en form av konstnärsstöd utan i första hand som ett medel att förverkliga idéer till projekt som konkret kan komma samhället tillgodo. Man kan räkna med att projektanslagen i första hand kommer att styras till arbetsområden där konstnärernas medverkan ännu inte är etablerad. Därmed kan projekten fungera som en kontinuerlig prövning av på vilka nya områden konstnärerna kan bidra till utvecklingen. Så snart en viss verksamhet genom projektanslag tenderar att bli reguljär dvs. visat sig fruktbar — bör man sträva efter att skapa permanenta former för stöd och finansiering för verksamheten i fråga.

Projektanslag förutsätts i första hand sökas av konstnärer och andra medverkande i projektet. Statliga, kommunala och landstingskommunala organ samt organisationer och liknande kollektiv skall emellertid också efter ansökan kunna tilldelas projektanslag för att i sin tur engagera konstnärer och eventuellt andra medverkande för genomförande av projektet. I vissa fall synes kostnaderna kunna delas mellan statens kulturråd och t. ex. en kommun.

I de fall samhälleliga organ tilldelas medel måste det emellertid vara klart dokumenterat att motsvarande medel inte kan ställas till förfogande i annan ordning. Projektmedel skall inte ställas till förfogande för ändamål för vilka medel avsatts på annat sätt.

Konstnärsfondernas projektanslag skall fördelas på projekt av i huvudsak konstnärlig natur. Till skillnad från vad som skall gälla för statens kulturråds motsvarande anslag skall inte krav ställas på att arbetet skall ha någon omedelbar tillämpning inom något utomkonstnär- ligt område. Fondernas projektanslag skall göra det möjligt att pröva en konstnärlig idé eller över huvud genomföra en konstnärlig arbetsuppgift. Det kan t. ex. för en målare eller fotograf gälla en svit bilder med speciell motivkrets, för en tecknare färdigställandet av en tecknad serie, för en konsthantverkare arbete i ett visst material, för en musiker instudering av några av en tonsättares verk ete.

Anslag skall kunna utgå till projekt där två eller fler konstnärer samarbetar.

Konstnärsfondernas projektanslag skall också kunna utgå till viss utbildning. Anslag skall också kunna utgå till personer som önskar byta eller utvidga sitt konstnärliga verksamhetsområde och är i behov av ekonomiskt bistånd för detta.

Statens kulturråd och konstnärsfonderna skall i stort sett tillämpa samma former och villkor vid beviljandet av projektanslag. Vissa skillnader kommer dock att finnas, främst beroende på projektens skilda inriktning.

Projektanslag utdelas efter ansökan. Ansökan skall som regel åtföljas av en beskrivning av projektets mål, en arbets- och tidsplan samt en kostnadsberäkning.

Anslagen skall vara tidsbegränsade och i regel utdelas för högst två åri sänder.

Anslag skall i huvudsak beviljas i enlighet med följande riktlinjer.

] Personliga anslag beviljas som ersättning för det arbete son. är förknippat med projektets genomförande. De personliga anslagen töri möjligaste mån lämnas på sätt som möjliggör att det anslagsgivande organet förutom ersättningen som sådan också svarar för sociala avgifter. 2 Anslag för inköp av material. 3 Anslag för resor i regel endast då de har ett direkt samband med projektets genomförande. 4 Statens kulturråd skall dessutom kunna bevilja anslag för publiceringi den mån det anses av värde att resultatet av arbetet ges vidare spridning.

Publicering eller annat offentliggörande, t. ex. genom en utställning, kan också i vissa fall utgöra en integrerad delav projekt. Ett projekt kan t. ex. avse ett till någon viss grupp riktat och avpassat konstnärligt verk eller en utställning vid vilken nya former för visning prövas.

Projektarbete skall alltid redovisas i någon form. Man kan räkna med att kraven på redovisning i regel blir större för de av statens kulturråd stödda projekten än på dem som stöds av konstnärsfonderna.

Det bör ankomma på statens kulturråd och fonderna att utarbeta bestämmelser rörande sina resp. projektanslag i samråd med berörda konstnärsorganisationer.

Beslut om de projektanslag som skall utgå från statens kulturråd skall fattas av rådets styrelse. Styrelsen skall för beredningen av berörda ärenden kunna utse rådgivande arbetsgrupper. I dessa grupper skall ledamöter av rådets nämnder kunna ingå.

Beslut om fördelning av konstnärsfondernas projektanslag skall fattas av resp. fondstyrelse. För beredning av berörda ärenden skall styrelsen kunna utse särskilda utskott.

Inom ordområdet har tidskriftsstödet som numera handhas av statens kulturråd - delvis formen av projektanslag. Vidare har litteratur- utredningen fört fram förslag som gäller stöd i förband till bokutgivning som kan anses gälla en form av projektanslag nämligen selektivt produktionsstöd för svenska och utländska klassiker samt selektivt produktionsstöd för översättningar av större internationella standardverk (fackböcker). Därutöver föreslår litteraturutredningen projektstöd för de vuxna handikappades litteraturförsörjning och barnlitteraturen. Åtgärder inom det förstnämnda området övervägs ytterligare av handikapputred- ningen.

Vi anser att de områden inom vilka litteraturutredningen vill införa projektanslag lämpar sig väl för en sådan stimulansform. I enlighet med utredningsförslaget bör projektbidrag för klassikerutgivning handhas av

statens kulturråd, för översättning och utgivning av fackböcker av särskilt sakkunniga och för utgivning av barnlitteratur av ett omorganiserat barnboksinstitut. Vi anser oss inte kunna ta ställning till vilket organ som är bäst lämpat att ansvara för projektanslagen till utgivning av litteratur för handikappade. Resultatet av handikapputredningens arbete bör avvaktas.

På en punkt föreslår vi en komplettering av litteraturutredningens förslag. Det gäller översättningar, där litteraturutredningens förslag med undantag för översättningar av fackböcker gäller produktionsstöd i efterhand. Enligt vår mening bör det vara möjligt för en översättare att hos statens kulturråd ansöka om medel för att utföra en översättning, som inte något förlag velat satsa på. Det kan här röra sig om litterära verk från en kulturkrets som inte alls eller endast i ringa mån är representerad med översättning på svenska. Den av projektmedel bekostade översätt- ningen erbjuds till förlagen genom ett anbudsförfarande eller på annat sätt. Om man fortfarande inte kan finna någon förläggare för översätt- ningen kan den —— t. ex. i stencilform — göras tillgänglig genom statens kulturråds försorg. Ett liknande projektstöd torde kunna utgå till illustrationer i böcker, tidningar och tidskrifter.

De nyss nämnda typerna av projekt faller utanför den generella ramen för den föreslagna projektverksamheten vid statens kulturråd genom att de endast sällan kan antas få den utomkonstnärliga syftning som rådets projekt i regel skall ha. Det kan därför vara lämpligt att anslag till dessa typer av projekt utgår i särskild ordning. t. ex. genom att kanaliseras genom de organ inom statens kulturråd som kan komma att upprättas med anledning av litteraturutredningens förslag.

Vad som nyss anförts gäller också stöd åt översättningar av svensk litteratur och dramatik till utländskt språk. Vad gäller översättningsstöd till den svenska dramatiken torde relativt stor effekt kunna uppnås med tämligen små insatser. Stödet skulle huvudsakligen ha till syfte att stimu- lera uppförande av svensk dramatik på utländska scener.

Ett selektivt förhandsstöd för svensk filmproduktion sker genom Svenska filminstitutets s. k. H-fonder, som används för att genom produktionslån och/eller produktionsgarantier stödja produktionen av svenska långfilmer. Medel från H-fonderna utgår även till projektstöd, främst för utarbetande av manuskript till svenska långfilmer.

Svenska filminstitutet producerar självt film med medel från den s. k. B-fonden. Av fondens medel utgår 70 procent till produktion av långfilm och 30 procent till produktion av kortfilm.

Filmutredningen har framfört förslag i syfte att förbättra den svenska kortfilmens ställning. Utredningen föreslår att medel ställs till förfogande årligen för en försöksverksamhet under fem år med produktion av framför allt fri kortfilm. Det ovan nämnda produktionsstödet — som kan ses som en form av projektbidrag skall enligt förslaget utgå i form av direkta statsanslag. Beslut om bid rag till produktion av fri kortfilm enligt filmutredningens förslag skall fattas av tre instanser: Svenska filminstitu- tets styrelse, H l-fondens styrelse och H Z-fondens styrelse.

Vi anser i likhet med filmutredningen att stödet till produktionen av

fri film bör ske genom projektbidrag i stället för genom kvalitetspremicr. Vi menar emellertid att filmutredningens förslag ger filmbranschen ett omotiverat stort inflytande över produktionsstödet till den fria kort- filmen. Vi föreslår därför att H l- och H 2-fonderna vad gäller kortfilmstödet byts ut mot två särskilda kortfilmsfonder, av vilka den ena skulle domineras av filmarbetarna och den andra skulle vara sammansatt av representanter för filmarbetarna och t.ex. folkbildningen, skolöver- styrelsen och Sveriges Radio. Vi anser vidare att det av filmutredningen föreslagna anslaget om 250000 kr. till disposition för filminstitutets styrelse i stället skall utgöra grunden för ett projektstöd inom filmom- rådet från statens kulturråd. Denna möjlighet att stimulera produktionen bör ta sikte på film som aktiverande och social faktor. Däri inbegrips de utomkonstnärliga funktioner som enligt vad vi ovan anfört skall karak- tärisera de av statens kulturråd stödda projekten.

Ovan har framgått att projektanslag inte skall utgå till allmänna ändamål som ingår i t. ex. kulturinstitutionernas reguljära verksamhet. Projektanslag skall heller inte kunna användas till allmänna driftbidrag till fria grupper av permanent karaktär eller centrumbildningar.

Vi anser inte att fria grupper skall erhålla projektbidrag från konstnärsfonderna eftersom fondernas anslag i första hand skall vara individorienterade och de bidrag som skall kunna utgå till grupper skall gälla grupper av tillfällig natur. De fria grupperna skall däremot kunna ansöka om projektbidrag från statens kulturråd. [ den mån projekten har en utomkonstnärlig syftning faller de in under det anslag som nu föreslås inrättat. Man har emellertid att räkna med att ansökningar om projektanslag i regel kommer att gälla allmänt konstnärligt arbete och därmed organisatoriskt bör falla in under det stöd som redan ges till fria grupper via statens kulturråd.

Vad som ovan anförts gäller även ensembler, centrumbildningar och liknande grupper av permanent natur.

För statens kulturråds del föreslår vi att projektanslagen under en inledande treårsperiod byggs upp till att omfatta en årlig anslagsgivning om 5 milj. kr. I denna ram ingår inte kostnaderna för de projekt som föreslagits av litteraturutredningen resp. filmutredningen.

Konstnärsfondernas anslag för projektanslag föreslås efter en treårs- period uppgå till 2,2 milj.kr. Av dessa medel föreslås 1,5 milj. kr. fördelas av bild- och formkonstnärsfonden, 0,5 milj. kr. av tonkonstnärs- fonden och 0,2 milj. kr. av film- och scenkonstnärsfonden.

Konstnärsfonder ( 1 1.10)

Viss konstnärlig verksamhet är inte omedelbart länkad till konkreta behov och saknar därför en marknad. Den leder därför lätt ut i ett ekonomiskt vakuum. Samhället har ett ansvar också för konstnärlig verksamhet av denna karaktär. Ett instrument för detta ansvarstagande finns f.n. i de statliga konstnärsstipendierna. Detta kan ses som ett skydds- och stimulanssystem som kompletterar övriga åtgärder från

samhällets sida. Vi menar att de statliga konstnärsstipendierna bör finnas kvar och att resurserna måste utökas. Systemet bör emellertid till vissa delar läggas om.

Vi föreslår att, som ett led i de samhälleliga insatserna för att ge konstnärerna ekonomisk trygghet och möjliggöra konstnärlig förnyelse, det vid sidan av den nuvarande författarfonden inrättas ytterligare tre organ, nämligen bild- och formkonstnärsfonden, tonkonstnärsfanden samt film- och scenkonstnärsfonden. Dessa organ förutsätts ersätta den nuvarande konstnärsstipendienämnden och överta Akademiens för de fria konsterna och Musikaliska akademiens befattning med fördelning av de statliga stipendierna.

Fondstyrelserna skall anlägga ett vitt perspektiv på vad som är att anse som konstnärlig verksamhet. Radio- och TV-produeenter som hittills inte tillhört de stipendieberättigade kategorierna -— skall kunna kommai fråga för stipendier. Vidare bör andra yrkesgrupper än konstnärer, men vars insatser är intimt länkade till konstnärligt arbete, kunna erhålla stipendier.

Fördelningen av biblioteksersättning till bokillustratörer skall även fortsättningsvis handhas av författarfonden. Författarfonden förutsätts vidare att som nu sker fördela stipendier av fondens fria del till bokillustratörer.

Stipendieringen skall ske iform av långtidsstipendier, punktstipendier, resestipendier och pensionsstipendier. Dessutom skall tillfälliga bidrag ges.

Vidare skall fonderna fördela bidrag till fackliga organisationer. Fonderna skall speciellt iaktta följande:

] Konstnärer som nyligen avslutat sin utbildning på det konstnärliga området eller eljest är i början av sin yrkesverksamhet bör kunna tillförsäkras ekonomiska förutsättningar att inleda en sådan yrkesverk- samhet, att de får möjlighet att dokumentera sin förmåga.

2 Konstnärer som dokumenterat yrkesverksamhet av betydelse under en följd av är bör om möjligt tillförsäkras kontinuitet i denna yrkesutöv- ning. 3 Konstnärer som önskar möjlighet att under viss tid ägna sig åt konstnärliga experiment, vidareutbildning eller fortbildning bör bere- das sådana möjligheter. 4 Konstnärer vilkas produktivitet på grund av sjukdom, ålder eller andra orsaker nedgått så att de har svårt att få en rimlig försörjning bör kunna få skäligt bistånd.

Fondernas stipendier skall i första hand ges till individer, även om det skall vara möjligt att ge stipendier också till grupper av tillfällig karaktär.

Fondernas stipendiefördelning skall grundas på dels konstnärliga, dels sociala kriterier. Avvägningen mellan de nämnda kriterierna är en i många avseenden svårbemästrad uppgift för vilken inga formella regler kan ställas upp. Rörande de sociala aspekterna bör framhållas att konst- närerna skall vara inlemmade i det allmänna trygghetssystemet. Vad som

i detta sammanhang kommer i fråga är endast kompletterande punktn- satser.

Stipendier och bidrag skall i regel utdelas efter ansökan frm vederbörande konstnär eller på förslag från enskilda eller institutioner. Fonderna skall även kunna dela ut stipendier och bidrag på eget initiatv.

Någon motprestation för erhållet stipendium eller bidrag skall inte krävas med undantag för resestipendierna. Användningen av dessa senare stipendier skall i efterhand redovisasi form av en enkel rapport.

Fondstyrelserna skall således själva inom ramen för tillgängliga metel själva avgöra fördelningen mellan långtidsstipendier och punktstipender samt mellan pensionsstipendier och tillfälliga bidrag. Kungl. Maj:t skill dock varje år fastställa det minsta antal långtidsstipendier som skall utgå från resp. fond.

Vi föreslår att långtidsstipendiernas och punktstipendiernas beIOpp höjs i förhållande till de nuvarande stora resp. små arbetsstipendierra. Även pensionsstipendierna föreslås höjda. De nämnda stipendietyperia görs vidare värdebeständiga genom att knytas till det vid varje års ingåig gällande basbeloppet.

De stora arbetsstipendierna utgår f. 11. med 15 000 kr. De ersätts med långtidsstipendierna som föreslås bli indexreglerade och utgå med ett årligt belopp motsvarande tre gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Under år 1974 skulle stipendiebeloppet därmed utgå med 24 300 kr. Långtidsstipendierna skall regelmässigt utdelas för fem år i taget. Om särskilda skäl föreligger t. ex. önskemål från stipendiemct- tagarens sida skall dock stipendierna kunna delas ut för kortare tid. Stipendierna skall kunna förlängas ett obegränsat antal gånger.

De små arbetsstipendierna utgår f. n. med lägst 4 000 kr. men beloppets storlek varierar kraftigt mellan de olika stipendieorganen. De ersätts med punktstipendierna som föreslås bli indexreglerade och i regel utgå med ett belopp motsvarande dubbla det vid årets ingång gällande basbeloppet, för år 1974 skulle sådant stipendium uppgå till 16 200 kr. Fonderna skall också kunna dela ut punktstipendium av halva den angivna storleken. Punktstipendierna skall utdelas för högst två år i sänder. De skall inte kunna förnyas omedelbart.

Resestipendierna skall utgå till preciserade ändamål för vilka en resa är en oundgänglig förutsättning. Resestipendiernas storlek bör bestämmasi varje särskilt fall med hänsyn till de beräknade kostnaderna för resan. ] kostnadsberäkningen har vi antagit att Stipendierna i genomsnitt kommer att uppgå till 10 000 kr.

Pensionsstipendier skall kunna tilldelas personer som uppnått den allmänna pensionsåldern (f.n. 67 år) och vars pensionsförhållanden är otillfredsställande. Pensionsstipendier skall också om särskilda skäl föreligger kunna utdelas till personer som inte uppnått denna ålder. Pensionsstipendier skall utgå på livstid om ej synnerliga skäl föranleder annat.

Pensionsstipendierna föreslås i fortsättningen uppgå till en årlig summa som högst motsvarar dubbla beloppet av det vid varje års ingång gällande basbeloppet. År 1974 skulle beloppet uppgå till högst 16 200 kr.

Fondstyrelserna skall emellertid kunna individualisera beloppen med hänsyn till andra fasta inkomster än folkpension för mottagaren. Inkomster av tillfällig natur skall inte påverka stipendiernas storlek.

Efterlevande make/maka föreslås efter behovsprövning kunna erhålla en årlig pension högst motsvarande ett och ett halvt basbelopp, vilket år 1974 skulle ge l2 150 kr. Även här skall pensionens storlek anpassas till mottagarens fasta inkomster utöver folkpension.

De tillfälliga bidragens storlek skall bestämmas med hänsyn till behoven i varje särskilt fall. Till en och samma mottagare skall dock — om ej synnerliga skäl föreligger sammanlagt högst 4 000 kr. kunna utgå under ett budgetår. Den som erhållit bidrag under två på varandra följande år skall endast i undantagsfall kunna erhålla ytterligare bidrag under ett tredje år.

Långtidsstipendierna och pensionsstipendierna blir i enlighet med gällande lagstiftning skattebelagda. Punktstipendierna samt resestipen- dierna och de tillfälliga bidragen blir skattefria.

De nuvarande stipendieorganens stipendier är inte ATP— eller sjuk- penninggrundande. Vi föreslår att i vart fall andra beskattade stipendier än pensionsstipendier görs ATP- och sjukpenninggrundande. Detta skulle leda till att såväl avgifter för ATP och sjukpenning som andra avgifter av social natur måste nerläggas. Vi förutsätter att dessa avgifter kommer att erläggas av resp. fond och icke av stipendiemottagaren. Våra förslag gällande de sociala avgifterna kräver ändringar i gällande lagstiftning. Den lämpliga vägen synes vara att möjlighet ges att genom slutande av likställighetsavtal åstadkomma de önskvärda förbättringarna i stipendie- villkoren. Konstnärernas situation bör i första hand förbättras genom andra åtgärder än ett ökat antal stipendier. Vi föreslår därför endast ett tämligen begränsat ökat antal stipendier och tillfälliga bidrag. Genom de ovan föreslagna uppskrivningarna av stipendiebeloppen innebär dock förslagen om de genomförs enligt vår mening en avsevärd förbättringi jämförelse med nuvarande stipendieförhållanden.

Det förefaller inte meningsfullt att noga analysera behovet av stipendier vid ett visst tillfälle och sedan låta detta vara vägledande för lång tid framåt. Stipendierna bör ständigt prövas såväl vad gäller den totala insatsens storlek som dess fördelning på olika konstnärsgrupper.

Det är att märka att antalet stipendier inom den givna anslagsramen inte skall läsas i förväg ens för det budgetår anslaget avser. Samtliga stipendietyper utom långtidsstipendierna och de tillfälliga bidragen kan utgå med olika belopp varför antalen blir beroende av stipendiernas genomsnittliga storlek. Vidare blir antalet långtidsstipendier och punktstipendier beroende av resp. fondstyrelses bedömning av hur det för dessa stipendietyper gemensamma anslaget skall disponeras. Detsamma gäller pensionsstipendier och tillfälliga bidrag. Nedan givna stipendieantal skall alltså endast ses som rikttal, nödvändiga som underlag för kostnadsberäkningen.

Författarfonden förfogar i dag över 53 stora arbetsstipendier av medel från statsbudgetens anslag för konstnärsstipendier. Huvudparten av

fondens långtidsstipendiering sker dock med medel från fondens fria del. Vi föreslår att det direkta statsanslaget till författarfonden bör gälla punktstipendier i stället för långtidsstipendier och att fondens nuvarande 53 stora arbetsstipendier ersätts med 60 punktstipendier. Författar— fondens punktstipendier skall kunna utgå till bokillustratörer.

Vi föreslår följande rikttal för det antal stipendier som skall utgå med medel från statsanslaget för konstnärsstipendier efter en treårsperiod. Inom parentes anges det antal av motsvarande stipendietyper som kan antas utgå budgetåret 1974/75. Långtidsstipendier 250 (245), punktsti- pendier 290 ('230), resestipendier 110 (84), pensionsstipendier 230 (306) och tillfälliga bidrag 230 ( 1 25).

De föreslagna rikttalen innebär om man bortser från författarfonden en ökning av (minimi)antalet långtidsstipendier i jämförelse med nuva- rande stora arbetsstipendier med 58 från 192 till 250, medan (maxi- mi)antalet punktstipendier hålls på en oförändrad nivå (230) i jämförelse med nuvarande små arbetsstipendier. Resestipendierna skulle enligt rikttalen öka med 26 från 84 till 110. Antalet pensionsstipendier skulle minska med 76 från 306 till 230 medan de tillfälliga badragen

skulle öka med 105 från 125 till 230. Bidrag till organisationer fördelas f. n. endast genom författarfonden. Därigenom erhåller Föreningen Svenska tecknare, Svenska fotogrifernas förbund och Sveriges författarförbund organisationsbidrag. Bidrag bör utgå även till konstnärsorganisationer som nu står utan och fördelas av styrelserna för bild- och formkonstnärsfonden, tonkonstnärsfonden samt film- och scenkonstnärsfonden av särskilt anslagna medel. Bidragen skall utgöra ersättning för vissa uppgifter i samband med stipendiefördel- ningen.

Stipendierna och tillfälliga bidrag skall i likhet med projektanslagen fördelas av styrelsen för resp. fond. De tillfälliga bidragen skall dock kunna utdelas av särskild delegation inom styrelsen.

Styrelsen för Sveriges författarfond skall i likhet med vad sorr. nu är fallet bestå av ordförande och tolv andra ordinarie. ledamöter. Ordförande och tre andra ledamöter jämte suppleanter förordnas av Kungl. Maj:t. Av övriga ledamöter utses åtta av Sveriges författarförbund samt en gemensamt av Föreningen Svenska tecknare och S/enska fotografernas förbund. För varje ledamot som utses av annan än Kungl. Maj:t utses en suppleant i samma ordning som ledamoten.

Ordförande, övriga ledamöter och suppleanter utses för högst tre år i sänder.

Styrelserna för de övriga fonderna skall till storlek, sammansättning och mandattid motsvara författarfondens styrelse. Antalet ordinarie ledamöter bör således även här vara 13. Fyra ordinarie ledamöter jämte deras suppleanter skall utses av Kungl. Maj:t. Nio ordinarie ledamöter och deras suppleanter skall utses av Klys.

Styrelserna skall kunna utse utskott för att pröva inkomna ansökningar om och förslag till stipendier och anslag. Styrelserra och utskotten skall vidare kunna tillkalla särskilda sakkunniga för att titräida vid sådan prövning.

Författarfonden kommer att organisatoriskt och på annat sätt något skilja sig från övriga konstnärsfonder. Sålunda kommer konstnärsrepre— sentanterna i författarfonden att utses direkt av berörda konstnärsorgani- sationer och inte, som i övriga fonder, via Klys. Mer betydelsefullt är att författarfonden kommer att disponera medel utöver dem som härrör från statsbudgetens anslag för konstnärsstipendier och får därmed en större rörelsefrihet vad gäller olika åtgärder. Dessa skillnader hänger samman med att någon motsvarighet till bibliotekscrsättningen inte kommer att tillfalla övriga konstnärsgrupper.

Konstnärsfonderna skall ha ett delvis gemensamt kansli. De årliga kostnaderna för stipendier och bidrag föreslås i 1974 års penningvärde efter en treårsperiod uppgå till 16,5 milj. kr. Därav faller 6,1 milj. kr. på långtidsstipendier, 4,7 milj. kr. på punktstipendier, 1,1 milj. kr. på resestipendier, 3,7 milj. kr. på pensionsstipendier och 0,9 milj. kr på tillfälliga bidrag. Organisationsbidragen föreslås uppgå till 0,3 milj. kr., bidragen som fördelas av författarfonden oräknade. Administra- tionskostnaderna beräknas uppgå till ca 0,7 milj. kr.

Projektanslagen inräknade innebär förslaget att konstnärsfonderna efter en treårsperiod tillsammans skulle tilldelas ett statsanslag om ca 19.7 milj. kr i 1974 års penningvärde, vilket skulle innebära en ökning med ca 10,1 milj. kr. jämfört med budgetåret 1974/75. 1 nämnda belopp är biblioteksersättningen inte inräknad.

Förslag till kostnadsram för statsanslaget till konstnärsfondernaa efter en treårsperiod. 1000-tal kr.

Ändamål Förfat- Bild- och Tonkonst- Film- och Totalt tarfonden formkonst- närsfonden scenkonst- närsfonden närsfonden Långtids— och punktstipendier 972 (795) 6 561 (3 129) 2 025 (825) 1 215 (500) 10 773 (5 249) Förändring + 1 77 + 3 432 + 1 200 + 715 + 5 524 Resestipendier 0 (O) 300 (231) 200 (88) 600 (195) 1 100 (514) Förändring 0 + 69 + 112 + 405 + 586 Pensionsstipendier och tillfälliga bidrag 0 (O) 3 030 (2 014) 1010 (188) 606 (165) 4 646 (2 367) Förändring 0 + 1 016 + 822 + 441 + 2 279 Projektanslagb 0 (0) 1 500 (1 070) 500 (0) 200 (0) 2 200 (1 070) Förändring 0 + 430 + 5 00 + 200 + 1 130 Bidrag till organisationer 0 (0) 190 (0) 60 (0) 50 (0) 300 (0) Förändring 0 + 190 + 60 + 50 + 3 00 Administrationc 4 (4) 228 (210) 228 (12) 227 (134) 687 (360) Förändring 0 + 18 + 216 + 93 + 327 Summa 972 (795) 11 809 (6 654) 4 023 (1 113) 2 898 (994) 19 706 (9 560) Förändring + 177 + 5 155 + 2 910 + 1 904 + 10 146

a lnom parentes anges de uppskattade kostnaderna budgetåret 1974/75. Uppskattningen av kostnaderna för stipendier och tillfälliga bidrag har gjorts på sätt motsvarande uppskattningen av antalet stipendier; se not till tabell 11.2. b Projek tanslag har ansetts motsvara Akademiens för de fria konsterna arbetsbidrag. CDe nuvarande kostnaderna avser medel till stipendiernas och arbetsbidragens fördelning. För att få jämförelsetal har de föreslagna gemensamma kostnaderna fördelats jämnt över samtliga fonder utom författarfonden.

Konstnärsbelöningar (1 1.1 1)

Vi anser att systemet med konstnärsbelöningar som stödform är föga ändamålsenligt. Belöningarna utdelas som hedersbevisning till framstående konstnärer, av vilka många har goda inkomster. Genom avtrappningsreglerna har belöningarna ingen ekonomisk betydelse för många mottagare.

Vi föreslår att systemet med konstnärsbelöningar avvecklas genom att ingen ny innehavare utses när en vakans uppstår. Däremot skall belöningar även i fortsättningen utgå till de nuvarande innehavarna. För att förbättra stödets realinnehåll för dessa och ge deras efterlevande större trygghet föreslås två förändringar.

För det första skall varje innehavare få ett basbelopp (8 100 kr. år 1974) oberoende av inkomster i övrigt, dvs. egeninkomsten upp till basbeloppets nivå lämnas ograverad av avtrappningen. För det andra Skall efterlevande make/maka eller barn upp till en ålder av 18 år erhålla ett efterlevandeskydd motsvarande ett och ett halvt basbelopp. Efterlevande- skyddet skall inte påverkas av avtrappningar.

Förändringarna har beräknats medföra en årlig merkostnad om ca 1 milj. kr. Totalt skulle därmed kostnaderna uppgå till ca 3 milj. kr. per år innan avvecklingen får återverkningar på medelsbehovet.

Stipendiefond för kulturförmedlare m.fl. (1 1.12)

Vi föreslår att en statlig stipendiefond inrättas för kulturförmedlare m. fl. som huvudsakligen är fritidsarbetande och oavlönade, dvs. främst sådana som på det lokala planet arbetar praktiskt inom kulturlivet. I likhet med konstnärerna är kulturförmedlarna i behov av stimulans, och stipendierna bör kunna medverka till att bereda dem nya impulser för sin verksamhet.

Stipendier skall också kunna utgå till personer som under .ängre tidsperioder gjort betydande aktiva insatser inom exempelvis kÖT- och orkesterverksamhet, teater och hembygdsvård, folkbildning och forsk- ning inom det lokala kulturlivet.

Stipendierna skall inte vara låsta till vissa ändamål. ] stor utsträckning torde det bli fråga om resestipendier. Stipendier som ger möjlighet till en tids ledighet från förvärvsarbete och därmed ger mottagaren en perod av förnyelse och förberedelse kan också tänkas.

Fondstyrelsen bör utses bland personer med ingående kännedom om det lokala kulturlivets olika former och om förutsättningarna för arbete på basplanet. Vi föreslår att fondstyrelsen skall bestå av åtta ledamöter av vilka fem däribland ordföranden — utses av Kungl. Maj:t, varav :re på förslag av Folkbildningsförbundet, två på förslag av LO och TCO ozh ltre på förslag av statens kulturråd.

Fondens sekretariat förläggs till statens kulturråd. Det årliga anslaget till fonden föreslås efter en treårsperiod uppgå till 0,7 milj. kr. i 1974 års penningvärde.

Kostnadssammanställning för kulturrådets förslag (1 1.13)

De föreslagna anslagsökningarna har fördelats på en treårsperiod. Vi utgår från att år 1 i våra kalkyler skall vara budgetåret 1976/77. De angivna beloppen avser 1974 års penningvärde. Förslagen innebär en ökning av berörda anslag med ca 25 milj. kr. under en treårsperiod, varav ca 11 milj. kr. faller på år 1 och ca 7 milj. kr. på vartdera av de följande åren. Enligt denna plan skulle dessa anslag efter treårsperioden uppgå till drygt 40 milj. kr. Detta får ses som en ram för de närmaste årens insatser inom vilken konstnärernas situation väsentligt kan förbättras. Som tidigare framhållits måste anslagsbehovet fortlöpande prövas och det synes inte möjligt att närmare bedöma vilka insatser som kan krävas på längre sikt. Som en allmän synpunkt vill vi framhålla att fortsatta insatser i främsta rummet bör inriktas på att ge upphov till arbetsmöjligheter och ersätta arbete samt att projektanslag i detta perspektiv bör ges en allt större roll. Man bör idetta sammanhang också notera att förslag från bl. &. litteraturutredningen, filmutredningen och 1965 års musei- och utställningssakkunniga direkt eller indirekt kan förbättra konstnärernas försörjningssituation. Åtgärder i anledning av dessa förslag kan antas komma att vidtas parallellt med ett genomförande av oss framförda förslag.

I den mån frågorna om de sociala avgifterna inte går att lösa på ett tillfredsställande sätt bör konstnärsgrupperna kompenseras kollektivt genom att hänsyn till avgiftsbelastningen tas vid medelsfördelningen till konstnärsfonderna. Om avgifterna höjs eller omfördelas på sätt som senast skett i fråga om folkpensionsavgifterna bör belopp motsvarande dem, som de självständigt arbetande konstnärerna belastas med, tillföras fonderna.

Förslagen avser främst former av direkt ersättning eller stöd till konstnärer. Vi har dock inte lämnat några förslag rörande storleken av biblioteksersättningen, talboksersättningen eller utställningsersättningen, varför dessa ersättningsformerinte ingår i uppställningen. Dessa anslag upp- går budgetåret 1974/75 till 13 740 000 kr., 800 000 kr. resp. 300 000 kr. (ungefärligt belopp).

I detta betänkande har vi också lämnat förslag, rekommendationer och synpunkter rörande upphovsrättsliga förhållanden, skatter och avgifter samt ökat utnyttjande av konstnärer. Kostnader förknippade därmed har inte redovisats då dessa kostnader till en del är beroende av förhandlingar och/eller ändrad lagstiftning eller ligger inom kommunala myndigheters ansvarsområden.

Vi har heller inte beräknat kostnaderna för våra förslag rörande utbildning på kulturförmedlingens område.

Vi föreslår att anslagen under en treårsperiod uppräknas med ca 25 milj. kr. eller ca 8,3 milj. kr. i genomsnitt per är, allt räknat i fasta priser. För att det mål för 1980-talets början som angavs i Ny kulturpolitik skall uppnås förutsätts vidare att ökningen i fasta priser blir av ungefär samma storleksordning under den därpå följande treårsperioden.

Utöver de åtgärder som föreslås i detta betänkande föreslår ledamoten Rolf Rembe i ett särskilt yttrande att en ersättning för sekundärt ut- nyttjande av bildkonstverk i offentliga utställningar i samhällelig eller samhällsstödd regi snarast införs efter mönster av biblioteksersättningen. Rembe föreslår också att såväl biblioteksersättningen som den föreslagna utställningsersättningen stadfästes i upphovsrättslagen i samband med en kommande översyn av denna.

1. Kulturrådets uppgifter och arbete

1.1. Kulturrådets uppgifter

Kulturrådet inrättades fr.o.m. den 1 januari 1969 genom beslut av Kungl Maj:t den 29 november 1968. Enligt de bestämmelser som samtidigt utfärdades har rådet följande uppgifter.

”Kulturrådet har till uppgift att göra utredningar och lägga fram förslag rörande den statliga kulturpolitiken.

Rådet skall främst behandla frågor som sammanhänger med den långsiktiga inriktningen av de statliga åtgärderna på kulturområdet. I centrum står därvid kulturpolitikens roll att främja ökad jämlikhet i samhället. I detta syfte bör eftersträvas en fortsatt differentiering av samhällets insatser på kulturområdet och en ökad integrering av kultur- aktiviteterna med samhällets åtgärder på andra områden. Rådet skall till utbildningsdepartementet ge in förslag till åtgärder som i dessa avseenden bör vidtas på kulturområdet.

Rådet skall överväga hur forskningsresultat skall kunna utnyttjas för att främja utvecklingen på detta område samt hur forskning på området skall kunna stimuleras.

Rådet skall undersöka samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser på kulturområdet samt behovet av samordning mellan dessa insatser och föreslå åtgärder som underlättar en sådan samordning.

Rådet skall utreda hur de nuvarande statliga stödformerna för olika grupper av kulturarbetare, såsom stipendier, konstnärsbelöningar m m fungerar och lägga fram de förslag som denna utredning kan leda till.

Rådet skall göra sina bedömningar mot bakgrund av utvecklingen i andra länder.”

Vi har tolkat vårt uppdrag så, att vi har att utreda i första hand tre

centrala problemkomplex, nämligen

1 den långsiktiga inriktningen av de statliga åtgärderna på kulturom- rådet, 2 samspelet mellan statliga, kommunala och andra instanser på kultur- området och behovet av samordning mellan dessa samt 3 statliga insatser för olika grupper av kulturarbetare.

De tre nämnda frågekomplexen kan inte ses isolerade från varandra. Vi har emellertid funnit det ofrånkomligt att behandla dem itvå betänkan- den eftersom frågorna rörande kulturarbetarnas försörjningsförhållanden kan behandlas först sedan klarhet vunnits rörande mål- och organisations- frågorna. Först genom ett fungerande samspel mellan stat, landsting,

kommuner, institutioner och kulturarbetare kan en grund läggas för en långsiktig lösning av den svåra ekonomiska situation som många kultur— arbetare befinner sig i.

Statsmakternas beslut (prop. 1974z28, KrU 1974115, rskr 248) i fråga om mål, organisation och ansvarsfördelning inom kulturpolitiken utgör den självklara utgångspunkten för vårt förslag om konstnärernas arbete och villkor. Vidare har bl. a. filmutredningen, litteraturutredningen och 1965 års musei- och utställningssakkunniga nu lagt fram sina slutbe- tänkanden innehållande material som ytterligare belyser kulturarbetarnas situation i samhället samt förslag som vi inte velat föregripa i vårt arbete.

Vid sidan om de tre nämnda centrala frågekomplexen skall vi enligt bestämmelserna beröra forskningen inom kulturområdet. 1 Ny kultur— politik berörde vi allmänt hur kulturforskningen skall kunna utnyttjas för att främja utvecklingen. Vi har haft för avsikt att presentera en kort översikt över olika forskningsgrenar som är relevanta för studiet av kulturverksamheten och ge synpunkter på vilka forskningsuppgifter som kan anses särskilt angelägna härvidlag. För utarbetande av denna översikt har vi beställt uppsatser av företrädare för olika forskningsområden. Av dessa uppsatser föreligger endast en del i färdigt skick varför vi inte kunnat göra den planerade bedömningen av erforderliga forsknings— insatser. Enligt beslut av Kungl. Maj:t skall det påbörjade arbetet fullföljas av statens kulturråd. Forskningen berörs därför inte ytterligare i detta betänkande.

1.2. Avgränsning och utgångspunkter

Ny kulturpolitik innehöll förslag om mål, organisation och finansiering för kulturpolitiken. Stort utrymme ägnades åt måldiskussionen och åt frågan om vilka medel som krävs för att nå de uppsatta målen. Vi analyserade närmare olika kulturinstitutioners sätt att fungera och ägnade också stor uppmärksamhet åt den icke institutionaliserade kultu-

ren. På så sätt berördes många frågor, som både direkt och indirekt är av stor betydelse för dem som arbetar inom olika konstnärliga verksam- heter. En viktig avgränsning fanns: några förslag som direkt rörde konstnärernas ekonomiska och sociala villkor gjordes inte. Denna del av utredningsarbetet ingår i det nu föreliggande betänkandet.

Den första utgångspunkten har varit de mål, som har formulerats i propositionen 1974128 angående den statliga kulturpolitiken och som har godkänts av riksdagen. Dessa målformuleringar ansluter relativt nära till målförslagen i Ny kulturpolitik (jfr propositionen s. 289—303).

Den andra utgångspunkten har varit den avgränsning av det kultur- politiska området, som gjorts av statsmakterna och som innebär att till detta område förutom de konstnärliga uttrycksformerna bl. a. förs medier för kommunikation som radio och television samt vissa insatser inom folkbildning och organisationsliv. Det bör betonas att denna bestämning av det kulturpolitiska området inte får kopplas till ett lika

begränsat kulturbegrepp. De kulturpolitiska åtgärderna måste samordnas med åtgärder inom andra områden. Avgränsningen av det kulturpolitiska området sker av praktiska och organisatoriska skäl för att göra det möjligt att ta ställning till storleken av och formerna för de insatser, som i statsbudgeten i huvudsak hänförs till avsnittet Kulturändamål (littera B) under utbildningsdepartementets huvudtitel.

Den yrkesgrupp som vi med dessa utgångspunkter behandlar idet här betänkandet är konstnärer inom olika områden, t. ex. författare, bild- konstnärer, tonkonstnärer och scenkonstnärer, medan en rad andra grupper av kulturarbetare lämnas utanför. Helt konsekventa har vi dock inte varit eftersom vi tar upp andra kulturarbetares roll när det gäller kulturförmedling.

Då det gäller att uppnå de av statsmakterna uppsatta målen för samhällets kulturpolitik är konstnärernas insatser oundgängliga. Insat- serna för att ge konstnärerna goda arbets— och utkomstmöjligheter är därför en integrerad del av kulturpolitiken.

Inom den ram de uppställda kulturpolitiska målen utgör, syftar nu föreliggande betänkande till att ge konstnärerna större ekonomisk trygg— het och bättre ekonomiska villkor. Samhällets åtgärder på det område detta betänkande täcker bör — i ett perspektiv begränsat till konstnärer- nas situation — i första hand syfta till att ge ekonomisk trygghet i utbildningen, i arbetet och på ålderdomen. Samhällets ansvar för konst- närerna skiljer sig härvidlag i princip inte från dess ansvar för andra yrkeskategorier, även om ansvaret i vissa avseenden måste ta sig speciella uttryck.

Utbildningsfrågorna berörs endast perifert i detta betänkande, främst i samband med konstnärernas möjligheter att göra insatser inom kulturför— medlingen. De åtgärder som föreslås gäller främst konstnärernas ekono- miska trygghet under den yrkesaktiva tiden och ålderdomen.

Förbättrade ekonomiska villkor för konstnärerna under deras aktiva tid bör främst åstadkommas genom att tillförsäkra dem arbete och skälig ersättning för deras prestationer och/eller utnyttjandet av dessa presta— tioner. Ålderdomstryggheten bör främst säkras inom ramen för sam- hällets allmänna åtaganden för medborgarna. I den mån dessa inte tillräckligt beaktar konstnärernas speciella förhållanden bör komplette- rande insatser göras för denna grupp.

Som nyss framhållits bör en förbättring av konstnärernas ekonomiska villkor under deras aktiva tid främst grundas på arbete och skälig ersättning för detta. De åtgärder från samhällets sida som vidtagits på grundval av bl.a. våra tidigare framlagda förslag ökar möjligheterna till arbete för konstnärerna. Den allmänna stimulans av kulturlivet som är en av åtgärdernas mål, kommer också konstnärerna till godo genom att dessa generella åtgärder på sikt och indirekt leder till en förbättring av försörjningsmöjligheterna. De generella åtgärderna måste emellertid kom— pletteras med insatser som direkt påverkar konstnärernas försörjnings- situation. Några av de av statsmakterna redan beslutade åtgärderna ger en omedelbar och konkret effekt genom att skapa nya arbetstillfällen för konstnärer.

Konstnärernas möjligheter att bidra till samhällsutvecklingen genom sitt arbete har emellertid inte ännu tagits till vara fullt ut. Samhället bör ta ansvar för att säkerställa fler arbetstillfällen för konstnärerna, såväl vad gäller uppgifter som traditionellt faller inom konstnärernas verksamhets- område som genom att ge ekonomiska och andra förutsättningar för att deras speciella kunnande skall kunna tas till vara inom nya fält. Miljöutformningen utgör ett exempel på områden där konstnärerna kan ges väsentligt ökade arbetsuppgifter såväl av traditionell art som sådana som hittills helt försummats.

I det nu föreliggande betänkandet föreslår vi ytterligare åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen i första hand en ökad satsning på målin— riktade anslag för vissa konkreta arbetsprojekt. Sådana anslag föreslås kunna sökas dels hos statens kulturråd, dels hos de fyra konstnärsfonder som enligt våra förslag skall finnas i framtiden. De anslag till projekt som fördelas av statens kulturråd skall vara av sådan art att de på sikt leder till vidgade arbetsområden för konstnärer och därmed till försörjningsmöjlig— heter inom nya fält.

I förslagen till åtgärder har det således varit både nödvändigt och önskvärt att beröra även sådant arbete som inte är direkt konstnärligt skapande, t. ex. i samband med konstnärernas möjligheter att bidra till arbete inom den sociala sektorn, skolan, folkbildningen och kulturför- medlingen. Vi har alltså velat betona att konstnärernas roll i samhället inte kan eller bör isoleras från andra kulturarbetargrupper eller över huvud från andra kategorier av medborgare.

I analogi med vad som anförts ovan har vi sett det som vår uppgift att finna sådana lösningar på konstnärernas försörjningsproblem som sam- tidigt bidrar till att tillgodose behov hos hela befolkningen. Vi har således inte sett problemen som exklusiva för konstnärerna, vilket från vissa synpunkter skulle göra lösningarna mer lättfunna. Det vore emellertid en felsyn att betrakta konstnärsgrupperna och deras problem som så speciella, att de borde bli föremål för omsorger som principiellt skiljer sig från det ansvar samhället tar för övriga medborgare. Att åtgärderna bör väljas och utformas i ett allmänt kulturpolitiskt perspektiv utesluter inte att vissa insatser bör vara speciellt inriktade på och anpassade efter de förhållanden som råder inom konstområdet.

Konstnärerna bör naturligtvis ha skälig ersättning för det arbete de utför. Samhällets insatser kan här bl. a. gälla att ge sådana ökade ramar åt kulturinstitutionerna att dessa får lättare att tillgodose önskemål om förbättrade villkor från konstnärernas sida. Vidare krävs liksom hittills vissa speciella former av ersättning, som t. ex. biblioteks— och dramatiker- ersättning. I detta sammanhang aktualiseras vissa upphovsrättsliga spörs- mål, bl. a. den s. k. kulturella allemansrätten. Vi behandlar denna i 1.3.

En speciellt utformad insats för konstnärerna är det stöd som lämnas från samhällets sida i form av konstnärsstipendier. Dessa bör enligt vår mening omgestaltas och i ett inledningsskede byggas ut. Långtidsstipe n- dierna bör väsentligt räknas upp, skattebeläggas och bli ATP- och sjukpenninggrundande. Förbättringar bör också ske i fråga om andra typer av stipendier. Någon dogmatisk och hårt systematiserad form för

samhällets stödinsatser på stipendiesektorn är emellertid varken nödvän— dig eller önskvärd. Med utgångspunkt i våra allmänna resonemang och från de erfarenheter som vunnits genom systemet med konstnärsstipen- dier föreslår vi i 11.10 att tre konstnärsfonder inrättas vid sidan om författarfonden, nämligen bild— och formkonstnärsfonden, tonkonstnärs- fonden samt scen- och filmkonstnärsfonden. Ur dessa fonder bör indivi- duella konstnärsstipendier, gruppstipendier och projektbidrag utdelas efter beslut av styrelser där —- liksom vad gäller de nuvarande organen för utdelning av konstnärsstipendier — konstnärsorganisationernas represen- tanter är i majoritet. Vi har ovan i generella termer berört målen för samhällets insatser för konstnärerna. Målen kan i stort sett sägas vara de samma för samtliga konstnärsgrupper, men det är angeläget att betona att förutsättningarna för det konstnärliga arbetet är mycket skiftande mellan olika konstnärs- kategorier. Medlen för att uppnå de uppställda målen måste därför anpassas efter de förhållanden som gäller inom resp. konstnärsgrupp. Eftersom förhållandena kontinuerligt ändras och genom ökade samhälle— liga insatser ytterligare kommer att ändras, måste insatserna fortlöpande prövas mot den faktiska utvecklingen. Insatserna för konstnärerna bör utformas så att den framtida utvecklingen i fråga om dessa insatser inte låses. Att föreslå lösningar som skall gälla för lång tid framåt är inte lämpligt. Det är rimligare att successivt pröva sig fram till de lösningar som kan anses vara ändamålsenliga för resp. konstområde. Det är vidare nödvändigt att en mer slutgiltig lösning av frågorna rörande ersättnings- och stödformerna arbetas fram under medverkan av konstnärernas egna organisationer.

De förslag vi här framlägger är således inte i någon mening slutgiltiga. Vi förutsätter att de successivt följs upp både till sin nivå och inriktning. Med inrättandet av statens kulturråd har samhället fått ett instrument för en sådan fortlöpande prövning.

I sammanfattning ser vi sålunda de önskvärda statliga och samhälleliga insatserna på följande sätt. I Viktigast är en ökad generell aktivitet inom kulturområdet. De åtgärder som nyligen vidtagits av statsmakterna kommer att få en betydande effekt i denna riktning, framför allt när de, som aviserats, kommer att följas av en fortsatt utbyggnad av de statliga åtgärderna under en treårsperiod. 2 Det är angeläget att öka användandet av konstnärligt kunnande inom samhällsarbetet. Detta kan ske både genom direkt tillvaratagande av konstnärliga insatser i egentlig mening och genom att anlita konstnärs- kårernas sakkunskap för olika samhällsfunktioner, och i olika former, såsom projektarbete och anställning för kortare eller längre tid. Förbättrad ersättning för konstnärernas arbete. 4 Kanstnärsfonder inom samtliga konstområden med resurser att ge

konstnärerna stimulans och ekonomisk trygghet. Den ovan beskrivna strukturen för samhällets insatser för att förbättra konstnärernas ekonomiska och sociala villkor innebär inte något princi- piellt nytt i förhållande till redan förefintliga ersättnings- och stödformer. DJ

Vi lägger emellertid betydligt kraftigare tonvikt vid ersättningsaspekten och behovet av målinriktade projektanslag än vad som hittills skett i samhällets kulturpolitik. Vi anser att denna betoning är principiellt riktig och att den leder till praktiska resultat både för konstnärernas ekonomi- ska situation och för samhället istort.

l.3 Den ”kulturella allemansrätten”

Vi ser som tidigare nämnts ersättning för utfört arbete eller prestation som grundläggande då det gäller att förbättra konstnärernas ekonomiska situation. I detta sammanhang har vi också diskuterat upphovsrättens funktion i förhållande till de av statsmakterna uppställda kulturpolitiska målen.

För skapande konstnärer som författare och tonsättare är möjlig— heterna till ekonomisk ersättning främst baserade på överlåtelse av upphovsrätten till deras verk. Upphovsrätten har ekonomisk betydelse även för vissa kategorier av utövande konstnärer, exempelvis sångare och musiker framför allt i fråga om fonogrammusik, ljudradio- och televi- sionsprogram. Däremot har bildkonstnärer och konsthantverkare oftast ringa möjlighet att tillförsäkra sig ersättning genom överlåtelse av upphovsrätt så länge deras verk inte reproduceras eller visas i television.

För författarna tillkommer biblioteksersättningen, som inte är baserad på en upphovsrätt i egentlig mening utan på att samhället (staten) åtagit sig att ersätta författarna för ett visst offentligt utnyttjande av deras verk. Från författarnas sida har framförts önskemål om att detta frivilliga åtagande från statens sida skall ersättas med en lagstadgad rätt till ersättning, i första hand i form av en avtalslicens, på vars grund avtal skulle träffas mellan staten och författarnas fackliga organisation om ersättningens storlek och formerna för dess fördelning.

Gentemot önskemålen om en vidgad upphovsrätt och förbättrade ersättningsmöjligheter knutna till olika former av utnyttjande av konst- närernas verk och prestationer har i våra diskussioner ställts tanken på en s.k. kulturell allemansrätt. Enligt denna skulle samhället ta på sig ansvaret för konstnärernas utkomst medan samtidigt konstnärerna skulle ställa sina verk och prestationer till samhällets förfogande. Talesmännen för denna ståndpunkt har menat att en sådan lösning skulle öka möjligheterna både att trygga konstnärernas försörjning och att tillgodose önskemål om att konstnärliga verk skall vara allmänt och kostnadsfritt tillgängliga. Därmed skulle också jämlikheten främjas liksom den kultu- rella miljön över huvud. Den s.k. kulturella allemansrätten har varit föremål för debatt spe- ciellt vid två tillfällen under senare år. I samband med riksdagsbe- handlingen av den nya lagstiftningen på upphovsrättens område år 1960 framförde riksdagsman John Lundberg (s) stark kritik mot idéerna om upphovsrätt. Han föreslog att större direkta statliga anslag i stället skulle utgå till konstnärerna, fördelade med hänsyn till konstnärernas ekono- miska situation. I samband med författarnas biblioteksaktion år 1969

väcktes på nytt tanken på en ”kulturell allemansrätt" som ett alternativ till de av författarna framförda kraven på en utvidgad upphovsrättslag— stiftning med bl. a. en lagfäst rätt till ersättning åt författarna för utnyttjandet av deras böcker i biblioteksutlåningen. Den socialdemokra- tiska partikongressen år 1969 antog som en punkt iett handlingsprogram för skol- och kulturfrågor att ”stödet till kulturarbetarna omvandlas till betalning för en successivt genomförd konstnärlig allemansrätt.”

De argument som restes mot begreppet ”kulturell allemansrätt” under debatten vid de nämnda tillfällena har framförts även i vår diskussion av frågan. Därvid har bl. a. framhållits att_parallellen med den allemansrätt som ger allmänheten rätt att fritt ströva iskog och mark och tillgodogöra sig vilda bär är inte hållbar. Konstnärliga verk är ”odlade” och allemansrätten ger ingen rätt att utan ersättning lägga sig till med odlade produkter. Det i och för sig önskvärda i att alla medborgare bereds fri tillgång till alla konstnärliga verk kan och bör lösas genom att samhället förvärvar dessa, inte genom att man tvångsinlöser dem. Om upphovsrätten elimineras nu skulle det innebära en socialisering av vissa yrkesgruppers tillgångar medan övriga yrkesgrupper skulle arbeta under andra villkor.

[ diskussionen har vidare hävdats att ett ensidigt upphävande av upphovsrätten från Sveriges sida också skulle innebära att Sverige bröt sig ur det nät av internationella konventioner på upphovsrättens område som i dag täcker större delen av världen, med Sovjetunionen som ett av de senaste och intressantaste tillskotten. En följd skulle bl. a. bli att inhemska och utländska kommersiella intressen fick möjlighet att exploa- tera konstnärers verk utan att dessa hade möjlighet att ställa några villkor härför eller kunna tillgodogöra sig någon andel av intäkterna för ut- nyttjandet.

Ett önskemål om att ställa upphovsrättsligt skyddade verk fritt till allmänhetens förfogande kan som nämnts tillgodoses genom att samhället ersätter upphovsmännen och därigenom befriar de enskilda medborgarna från att behöva erlägga avgifter för utnyttjandet. Olika former är tänkbara härvidlag. Verken kan ställas till förfogande mot en viss royalty, varvid ersättningen erläggs fortlöpande i relation till omfattningen av utnyttjandet. Också s.k. friköp eller ersättning i ett för allt förekommer. Konstnärerna är emellertid ofta tveksamma till denna överlåtelseform eftersom den kan medföra oförutsatt utnyttjande som dels inte ger en rimlig ersättning, dels kan negativt påverka möjligheterna till sysselsätt- ning och inkomster genom andra kanaler.

Vi anser det önskvärt att sådana överenskommelser och arrangemang åstadkoms, att allmänheten på ett smidigt och lättadministrerat sätt kan få tillgång till konstnärernas verk och tjänster. Detta torde bl. a. förutsätta en ökad samordning av förhandlingarna om förvärv eller utnyttjande av upphovsrätt mellan samhällets organ och institutioner å ena sidan och konstnärernas organisationer å den andra. I denna mening bejakar vi en ”kulturell allemansrätt” som ett instrument för att nå de kulturpolitiska mål som uppställts av regering och riksdag.

[ våra diskussioner har även fast anställning av konstnärer mot att

dessa uppger sina upphovsrätter till anställaren nämnts som en vig att lösa frågan om att göra verken och prestationerna tillgängliga och finna en lösning av konstnärernas ekonomiska problem. Vi måste dock ivvisa denna väg som en generell metod. Det är viktigt att konstnärernas integritet gentemot samhället inte äventyras. Detta kunde bli fallet om alla konstnärer skulle komma att anställas av stat eller kommun.

Vi avvisar därmed inte ökade insatser av konstnärer inom olika samhällsområden även i form av direkt anställning, vare sig denna sker på längre eller kortare tid. Denna fråga utvecklas närmare i 11.4. För att stimulera till ett ökat utnyttjande av konstnärer i samhällsarbetet föreslår vi i 11,9 att konstnärsfonderna och statens kulturråd genom målinriktade projektanslag skall kunna finansiera projekt vars utförande förutsätter väsentliga insatser av konstnärer. Det är emellertid viktigt att villkoren för anställningar och projektanslag utarbetas genom överläggningar och avtal med de berörda konstnärernas organisationer. Därvid får också frågan om och i vilken utsträckning upphovsrätten skall övergå till anställaren resp. beställaren prövas.

Författarna har uppnått relativt goda ekonomiska förhållanden genOm kombinationen av royalties baserade på upphovsrätt och biblioteksersätt- ningen.

Ett allmännare bruk i folkbiblioteken av tonsättares verk i form av fonogram eller noter (partitur) etc. som gottgjordes efter samma prin— ciper som användningen av författarnas böcker skulle bidra till bättre ekonomiska villkor för tonsättarna. När det gäller bildkonstnärerna erbjuder sig knappast några möjligheter att genom direkta förbättringar i upphovsrättsskyddet eller en lösning liknande biblioteksersättningen förändra deras ekonomiska situztion. Däremot anser vi det rimligt att dra vissa paralleller mellan det ut- nyttjande av författarnas verk som sker genom bibliotekens utlåning av böcker till allmänheten och allmänhetens möjligheter att tillgodogöra sig bildkonstnärernas verk på museer, i offentliga byggnader och på o'fent- liga platser. [ båda fallen rör det sig om ett s. k. sekundärutnyttjande av konstnärliga verk som inte längre är i händerna på sin upphovsman och där tillgodogörandet(bibliotekslånet, museibesöket etc.) kan fungera som ett alternativ till ett eget förvärv av motsvarande verk.

1.4. Konstnärlig frihet och konstnärlig förnyelse 1.4.1 Den konstnärliga kreativiteten

[ detta sammanhang vill vi inledningsvis anlägga några synpunkter pi den konstnärliga kreativiteten.

Den kreativa förmågan kommer till uttryck i alla mänskliga handlingar där en valsituation föreligger. Det råder därvidlag ingen avgörande skillnad mellan de stora uppfinningarna som påverkar historiens gång och gemene mans vardagshandlingar så snart dessa styrs av individuella ställningstaganden. Detta resonemang leder emellertid lätt till att den konstnärliga kreativiteten inordnas i det breda sortimentet av alla

kreativa uttryck. Det innebär en utslätande generalisering i stället för den nyansering som behövs.

Vi finner det angeläget att hävda den konstnärliga kreativitetens särställning. Vi sätter den inte framför andra kreativa handlingar. Men vi vill markera dess särställning som det elementära instrumentet för alla mänskliga uttryck och därmed för all kommunikation.

All konstnärlig gestaltning går tillbaka på individens rent kroppsliga uttrycksbehov svarande mot sinnesupplevelser. Generellt innebär denna tolkning av den konstnärliga kreativiteten att de olika konstnärliga uttrycksmedlen framstår som skilda språkinstrument. Det talade ordet är ett av dessa. Tonen, gesten, rörelsen och bilden är andra uttrycksmedel. De är alla instrument för vår uttrycksförmåga och tjänar lika mycket individens egen medvetenhet som hennes förmåga att meddela sig med andra.

Vi finner detta synsätt väsentligt för den rätta förståelsen av konst- närens samhällsroll. Det är också underlaget för den framskjutna roll som vi i Ny kulturpolitik givit åt amatörismen. Spelrum för egen konstnärlig gestaltning är en rättighet som tillkommer envarjust därför att det svarar mot behovet av självförverkligande.

1.4.2. Samhälle! och konstens innehåll

I diskussionen om vårt första betänkande har man på sina håll efterlyst en analys av hur vi ser på innehållet i olika kulturyttringar. Det har antytts att man borde uppställa kriterier för hur kulturyttringar skall bedömas och att en bestämd påverkan på innehållet skulle kunna ske från olika institutioner som har statsbidrag — en påverkan som skulle vara positiv för samhällets utveckling.

Dessa krav är främmande för vår allmänna syn. Vi utgår från att kulturpolitiken skall skapa en miljö som från olika synpunkter är gynnsam för en utveckling av kulturarbetet. Detta kan ske genom kon- kreta målformuleringar och genom organisatoriska och ekonomiska in- satser. ] avsnitt 4.17 Yttrandefrihet i Ny kulturpolitik berörde vi närmare dessa frågor. Vi skrev: ”Många av samhällets åtgärder på kulturområdet kan motiveras med viljan att skapa faktiska möjligheter för att göra den konstnärliga yttrandefriheten reell, eller för att inte de faktiska möjlig- heterna till en allmän opinionsbildning skall begränsas. De kulturpolitiska åtgärderna skall således skapa förutsättning för ett kulturliv präglat av mångfald i innehåll och uttrycksformer.” I avsnitt 4.18 Konstnärlig förnyelse pekade vi på att om kulturpolitiken skall kunna möjliggöra kulturell förnyelse måste de fria kulturarbetarnas villkor förbättras, utvecklingsarbetet för de fria kollektiva skapande verksamheterna stimu- leras och utbildningen utformas så att den främjar konstnärlig och kulturell förnyelse. Vi pekade också på behovet av internationella kontakter. Det är vidare angeläget att samhällets insatser avser konstom- rådet som helhet och främjar en utveckling också inom genrer som hittills inte alls eller bara i ringa omfattning fått stöd. 1 avsnitt 4.20. Samhällets ansvar konstaterade vi att samhället har ett övergripande ansvar för att

främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska och hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra. Att åstadkomma reell yttrandefrihet är ett mål som inte kan förverkligas helt. Det förutsätter sannolikt ett så stort utbud att det inte finns tillräckligt många mottagare. Strävan måste ändå vara att bryta ned de barriärer som nu hindrar många att överhuvud nå fram till andra män- niskor med det som de vill uttrycka i någon konstnärlig form.

Våra mål är alltså klart pluralistiska. Variationer i fråga om uttrycks- former, möjligheter att framföra olika åsikter och möjligheter att i sin helhet erbjuda ett rikt varierat innehåll måste vara ett grundläggande värde och det är en av kulturpolitikens uppgifter att skaffa resurser för detta. Detta betyder inte att det inte behövs en diskussion om innehållet i olika kulturyttringar. En kritisk och mångsidig diskussion är nödvändig för att både konstnärerna och de som tar del av vad dessa gestaltar skall få stimulans, få perspektiv på det skapande arbetet och kunna se kulturytt- ringarna i ett vidare mänskligt och socialt sammanhang. Diskussion om innehållet bör föras av många. Det måste finnas stort utrymme i olika massmedier för denna diskussion och kritikernas villkor bör vara lika goda som övriga kulturarbetares.

Det är naturligt att de som i skilda organ beviljar anslag till olika kulturverksamheter är intresserade av denna innehållsdiskussion. Men de bidragsgivande organen skall inte ha möjlighet att direkt påverka utform- ningen av enskilda konstnärliga program utan ansvaret för denna skall ligga hos den eller dem som har det konstnärliga ansvaret för verksam- heten i fråga. Detta synsätt överensstämmer med de synpunkter vi anlade beträffande institutionernas frihet gentemot politiska instanser i vårt remissvar på riksdagsrevisorernas skrivelse till Kungl. Maj:t år 1972 rörande denna fråga (se Ny kulturpolitik, avsnitt 6.2).

1.5. Kommersialismen inom kulturområdet 1.5 .1 K ulturpropositionen

Chefen för utbildningsdepartementet konstaterade i propositionen 1974: 28 (s. 365) att en ”betydande del av kulturutbudet tillkommer på affärsmässiga grunder. Privat företagsamhet svarar således för nästan all bok— och fonogramproduktion liksom för större delen av filmproduk- tionen. I viss utsträckning har det varit möjligt att garantera såväl mångfald som kvalitet även inom en kommersiellt driven produktion. Det har emellertid blivit alltmer uppenbart att ett omfattande kommersiellt beroende medför stora risker.”

] propositionen (s. 297 f) diskuteras också principiellt hur utveck- lingen på kulturområdet skall frigöras från kommersialism:

Lönsamhet får inte bli avgörande för verksamheten inom kultur— området. När den privata verksamheten inom detta område inte kan garantera en mångsidighet i utbudet eller en jämn fördelning över landet av värdefulla produkter, när den inte kan ge kulturarbetarna deras

försörjning eller i övrigt inte uppfyller de nödvändiga krav som ställts upp måste samhället gå in med aktiva insatser. Hittills har på vissa områden sådana åtgärder vidtagits först på ett sent stadium när angelägen verksam— het riskerat att helt falla bort. Samhällets insatser måste i framtiden få en mer aktiv karaktär.

All samhällsstödd kulturverksamhet kan i ett större perspektiv sägas utgöra ett alternativ till den privata företagsamheten på kulturområdet. Speciellt viktigt är det att samhället erbjuder alternativ till det privata kulturutbud som bedrivs i rent spekulationssyfte. De samhällsstödda aktiviteterna måste därför i framtiden kunna bedrivas i konkurrens med den privata verksamheten. Samhällets insatser får inte reduceras till att endast komplettera den kommersiella kulturmarknaden eller ta över det ekonomiska ansvaret när den privata företagsamheten inte längre har något intresse för verksamheten. De insatser som kan komma i fråga måste täcka ett brett register. Formerna blir beroende av vilka syften som i varje enskilt fall framstår som mest angelägna. En av de viktigaste uppgifterna för de centrala statliga organen inom kulturområdet blir att följa utvecklingen inom den privata kultursektorn och föreslå erforderliga åtgärder.

Samtidigt som direkta åtgärder vidtas för att minska de negativa verkningarna av det kommersiella kulturutbudet måste också andra mer långsiktiga insatser göras för att ändra efterfrågemönstret. Väsentliga inslag i detta arbete är insatser för att utveckla skolans verksamhet samt vidga debatten och informationen inom hela kulturfältet. Både förskolan och skolan kan ge barnen möjligheter till egna kulturella aktiviteter och en rik allmän kulturell orientering. Satsning på aktiviteter där deltagarna själva har ett inflytande över och ansvar för verksamhetens innehåll och utformning är ett annat angeläget inslag i dessa långsiktiga insatser.

1.5.2. Kulturrådets allmänna syn

Vi har tidigare behandlat frågan om kulturlivets kommersialisering i Ny kulturpolitik (s. 187 f) i samband med diskussionen av samhällets ansvar för kulturutbudet och i ett yttrande över motionen 448 till 1973 års riksdag av herr Palm m. fl. om åtgärder mot maktkoncentrationen inom den kommersiella kultursektorn. ] detta yttrande framhöll vi att sam- hällets kulturpolitiska ansvar måste omfatta även den av privata intressen drivna kulturverksamheten. Vi pekade på att en rad utredningar vars arbete hade betydelse för denna fråga pågick vid tidpunkten för avläm- nandet av vårt första betänkande och att vi inte ville föregripa resultaten av dessas arbete. Utredningarna var filmutredningen, litteraturutred- ningen, 1965 års musei- och utställningssakkunniga samt pressutred- ningen. ] yttrandet framhöll vi vidare bl. a. följande.

Rådets i Ny kulturpolitik framförda förslag innebär, om de genomförs, dock att samhällets allmänna beredskap mot kommersialismens verk- ningar förstärks. Detta ligger i linje med att samhällets kulturpolitiska åtgärder sedan gammalt bl. a. utgår från att stödja kulturyttringar som inte alls eller endast delvis rymms inom det marknadsekonomiska systemet. På detta sätt har samhället kunnat komplettera och berika det samlade kulturutbudet och samhällets kulturpolitiska ansvar har lett till att samhället numera svarar för en mycket stor andel av detta utbud.

Ett fritt kulturliv förutsätter att konstnärer och andra kulturarbetare kan ge uttryck för sina uppfattningar och beskriva verkligheten på sina egna villkor. Ett kommersialiserat kulturutbud styrs däremot snarare av föreställningar hos de ekonomiska intressenterna om vilka typer av kulturprodukter som är lönsamma och därmed värda att satsa på. Dessa bägge utgångspunkter låter sig ibland förenas, ofta är de oförenliga. Samhället måste ta ansvar för att konstnärer och andra kulturarbetare, som inte kan finna adekvata utlopp för sitt skapande inom ramen för det marknadsekonomiska systemet, tillförsäkras rätten till meningsfullt ar- bete på annat sätt.

En annan fråga, som hänger samman med maktbalansen, är inflytandet från mottagargrupperna. Man kan hävda att det kommersiella kulturut- budet redan nu i viss mån styrs av mottagargrupperna eftersom grunden för den privat drivna kulturen är att efterfrågan finns. Det är å andra sidan rimligt att hävda att det fria val som enligt klassisk marknadsekono- misk doktrin skulle styra utbudet är en chimär eftersom antalet alternativ är begränsade, dels rent faktiskt dels också genom att den lönsamma likriktningen leder till att kunskaperna om — och därmed efterfrågan av — möjliga alternativ hålls nere.

De stora olösta problem som hänger samman med kommersialismens verkningar inom kulturlivet fordrar kraftfulla insatser från samhällets sida. En påverkan av den kommersiella strukturen kan ske i former som inte hotar den konstnärliga friheten utan tvärtom innebär en vidgning av denna frihet genom att möjligheterna att uttrycka sig och att nå ut till publiken ökar. Härvidlag utgör naturligtvis insatser för att skapa reella alternativ ett viktigt led. Dessa insatser får inte begränsas till produktions— ledet, väl så viktigt är att se till att valmöjligheterna inte begränsas genom att distributionskanalerna helt domineras av det kommersiella kulturut- budet. Bl. a. det material filmutredningen lagt fram visar att produktions- stöd inte är tillräckligt. Att kulturrådet i Ny kulturpolitik inte försökt göra en genomgripande analys av det kommersiella marknadssystemet på kulturområdet har sin grund i att de ovan nämnda utredningarna kan väntas ta upp med detta komplex sammanhängande frågor. Det gäller bl.a. de bägge av motio- närerna nämnda områdena, litteraturen och filmen. Kulturrådet anser att en mer generell analys av kulturkommersialismen måste anstå till dess att dessa och andra utredningar framlagt förslag rörande respektive sektorer. En sådan analys skulle lämpligen kunna inriktas på att sammanfatta, syntetisera och i vissa fall komplettera det nu pågående arbetet rörande olika delområden. Därigenom skulle en belysning kunna ges åt de generella problem som rör t. ex. konstnärernas roll i ett kommersiellt system, utbudets beroende av systemets institutionella karaktär såväl vad gäller innehåll och form, distributionsformernas betydelse, indirekt på- verkan från mottagargrupperna i förhållande till kunskapsnivå och atti- tyder samt möjligheterna att genom statliga insatser balansera utbudet. Analysen bör dels ske på ett generellt teoretiskt plan, dels behandla de konkreta förhållanden som gäller på den kommersiella kulturmarknaden i den mån dessa förhållanden inte behandlats av nu arbetande utredningar.

Även om kulturrådet i många avseenden delar motionärernas bedöm- ning av behovet av statliga insatser inom den kommersiella sektorn av kulturområdet så anser rådet inte att den mest ändamålsenliga metoden är att i nuvarande läge tillsätta en särskild utredning. Såsom kulturrådet förutsatt i Ny kulturpolitik bör det bli en uppgift för det nya kulturrådet att göra utredningar på detta område och lägga fram förslag för statsmakterna. Utredningsarbetet bör ske i de former det nya kulturrådet självt finner lämpliga och bl.a. innefatta en analys av det slag som ovan antytts. Arbetet bör påbörjas snarast möjligt efter ett upprättande av ett permanent kulturråd.

I sitt betänkande (KrU 1973z43) framhöll kulturutskottet att det ”delar den uppfattning som uttalas både i motionen och i det över- vägande antalet remissvar att det är angeläget att det både inom den offentliga och den privata sektorn skapas garantier för valfrihet och mångsidighet inorn kulturutbudet, för ökad insyn och påverkan.” Ut— skottet ansåg en översyn och analys av det kommersiella marknads- systemet på kulturområdet vara påkallad. Utskottet ansåg det dock inte vara behövligt att göra något särskilt uttalande om i vilken form det önskade utredningsarbetet bör bedrivas. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (rskr 19731313).

Chefen för utbildningsdepartementet uttalade i propositionen 1974128 att det enligt hans mening bör bli en av de viktigaste uppgifterna för statens kulturråd att följa utvecklingen inom det kommersiella kultur- utbudet och att föreslå erforderliga åtgärder.

1.5.3. Åtgärdernas inriktning

Kommersialismen inom kulturlivet begränsar den konstnärliga friheten och möjligheterna till konstnärlig förnyelse. Åtgärderna för att främja den konstnärliga friheten och möjligheterna till konstnärlig förnyelse hänger därför nära samman med åtgärder som syftar till att begränsa kommersialismens skadeverkningar. När vi utformat våra förslag till att förbättra konstnärernas ekonomiska situation har vi haft detta nära

samband i tankarna. Stora delar av konstnärskåren verkar inom ett kommersiellt system där de kommersiella och konstnärliga intressena inte alltid sammanfaller. Förståelsen och intresset för konstnärliga värden — särskilt då det gäller nydanande och kontroversiella insatser är i många sammanhang otillräckliga, vilket i sin tur delvis är såväl en följd av som en orsak till den kommersiella strukturen. Genom samhälletsinsatser har kommersialis- mens verkningar emellertid begränsats. ] själva verket har de kultur- politiska insatserna till stor del inriktats på att fylla de luckor marknads- mekanismerna lämnar och att stimulera intresset för konstnärliga manifes- tationer. Om samhället i enlighet med våra förslag ger konstnärerna ökade möjligheter att arbeta med uppgifter inom miljöarbetet, skolväsen- det etc. fylls ytterligare luckor. Det är samtidigt uppenbart att utrymmet för konstnärligt nydanande och experimenterande inte alltid kan bli tillräckligt stort i dessa sammanhang där konstnärliga värden av annat slag är de primära. Samhället mäste genom kompletterande insatser tillgodose de behov som inte kan mötas med åtgärder av den art som berörts ovan.

Dessa åtgärder bör i första hand riktas till enskilda konstnärer. De av samhället stödda institutionerna kan i stort sett sägas tillfredsställa högt ställda anspråk på möjligheter till förnyelse och frihet vad gäller konst- närlig verksamhet i kollektiva former. Vissa institutioner som t.ex. de stora teatrarna och orkestrarna har möjlighet att dessutom hålla självstän- digt skapande konstnärer permanent engagerade under villkor som tillförsäkrar dem möjlighet att arbeta utan kommersiella hänsyn. För frilansande konstnärer som t. ex. författare, tonsättare och bildkonst-

närer — kan däremot betydande försörjningssvårigheter vara förenade med en experimentell inriktning. Genom stipendier, förlagsförskott osv. har man försökt tillförsäkra dessa konstnärer möjlighet till fortsatt arbete, men insatserna är ofta otillräckliga och osäkra.

Det är angeläget att även de konstnärer, som genom sin experimen- tella inriktning inte har ett omedelbart gensvar på marknaden, får möjlighet att arbeta under ekonomiskt trygga förhållanden. Detta är berättigat inte bara med hänsyn till konstnärerna själva och de minori- tella konstnärerna visat sig ha i kulturhistorien. Det konstnärliga avant- också _ och framför allt _ med tanke på den betydelse de experimen- tella konstnärerna visat sig ha i kulturhistorien. Det konstnärliga avant- gardet ger inte enbart stimulans åt den samtida konsten och konstutveck- lingen i snäv bemärkelse. Konstyttringar som till en början förefallit exklusiva och av föga intresse utanför en liten grupp har efteråt visat sig sätta spår långt utanför det konstnärliga området. Att t. ex. kubismen huvudsakligen innebar lösningen av vissa formala problem inom måleriet hindrade inte att just den lösningen fick utomordentlig betydelse för den funktionalistiska arkitekturens närmare utformning några decennier se— nare och därmed för miljoner människors vardagsmiljö. Konstnärliga experiment har naturligtvis inte alltid så vittgående verkningar. Det står emellertid helt klart att till en början svårförståeliga och svårtillgängliga konstnärliga nydaningar ofta efter hand kommer att ingå som element i den konst som uppskattas av många människor och berikar deras liv.

Det krävs följaktligen insatser från samhällets sida för att konstnärlig exklusivitet inte skall behöva blockera möjligheterna till arbete och försörjning.

Åtgärderna får emellertid inte innebära att en falsk motsättning uppammas mellan den experimentella konsten och den som är mer lättillgänglig. De utgör förutsättningar för varandra. Så småningom kommer mycket av den experimentella konstens element att uppgå i den mer omedelbart tillgängliga och kommer därmed en större publik till godo. På motsvarande sätt är den i bästa mening populära konsten grogrunden för — och för publiken en väg till — den som är mer svårtillgänglig. Genom en allmän stimulans av kulturlivet, där många ges möjligheter att tillgodogöra sig konstens olika yttringar ökas intresset och förståelsen för särartade upplevelser inom detta fält. Det är i detta sammanhang angeläget att framhålla att även konstnärer vars insatser riktar sig till en stor publik har behov att från tid till annan få ägna sig åt experimenterande och forskande för att pröva nya arbetsformer, hitta fram till nya arbetsområden, nya uttryckssätt osv.

Det är nödvändigt att konstnärerna ges tillfälle att genom konstnärliga experiment förkovra sig i sin yrkesutövning av liknande skäl som det är nödvändigt att ge vetenskapsmän möjligheter till forskningsinsatser. ] perioder av samling, eftertanke och konstnärliga experiment som är förenade med sökandet efter nya uttryck för konstnärlig gestaltning måste konstnären ofta avstå från inkomster och hamnar i en försörjnings— mässigt svår situation. Å andra sidan kan dessa perioder i en framtid komma att visa sig vara mycket produktiva även ien snävare mening och

arbetet kommer på längre sikt inte bara den enskilde konstnären utan konsten och därmed samhället till godo. Det bör därför vara ett ansvar för samhället att ekonomiskt bistå konstnärer under sådana perioder. Det är viktigt att de medel som ställs till förfogande för detta ändamål inte blir bundna till vissa ändamål utan kan utnyttjas för ett fritt och obundet forskande och experimenterande. De insatser som nu görs genom t. ex. konstnärsstipendier för att ge konstnärer tillfälle till experimentperioder utan ekonomiska bekymmer är otillräckliga. Det är inte ovanligt att konstnärer upplever perioder av blockeringar i sitt arbete och därmed försörjningssvårigheter. Genom stipendier har tillfälligt bistånd kunnat ges, vilket bidragit till att konstnärer kunnat ta sig genom en sådan period av svårigheter. Möjligheterna har emellertid varit mycket begränsade. Vi anser det viktigt att dessa möjligheter ökas.

Som ovan framhållits bör åtgärder i syfte att ge konstnärerna arbete och skälig ersättning för detta arbete svara för den alldeles övervägande delen av de samhälleliga insatserna för att tillförsäkra konstnärerna rimliga levnadsvillkor. Dessa insatser måste emellertid kompletteras med andra som inte är direkt relaterade till konkreta mål eller manifesta samhällsbehov på kort sikt. För konstens och kulturens utveckling är det nödvändigt att utrymme finns för ett obundet sökande och experimente- rande. Därtill skall de ha en social inriktning genom att ge konstnärer trygghet i situationer där de inte kan få sin ersättning i form av direkta ersättningar. Dessa båda motiv kan ofta kopplas samman. Då en konstnär söker förnyelse och stimulans är han ofta i snävare mening improduktiv.

Åtgärderna med social inriktning skall dock snarare ses som social- politiska åtgärder än kulturpolitiska. De förra skall syfta till att ge konstnärerna samma trygghet som andra medborgare. I ett övergångs- skede _ innan det samlade kulturpolitiska handlingsprogrammet och vissa justeringar av de socialpolitiska åtagandena fått full kraft -— bör emellertid visst socialt ansvar för konstnärerna tas inom ramen för kulturpolitiken. Detta ansvar skall i första hand ske via konstnärs- fonderna och ske i form av pensioner och tillfälliga bidrag.

1.6. Kulturpolitiken och framtiden

[ vilken mån kommer förutsättningarna för och kraven på kulturpolitiken att förändras av utvecklingen under de närmaste decennierna?

Tekniken kommer att ytterligare utvecklas och kommunikations- metoderna kommer att fortsätta att förändras. Boktryckarkonsten inne- bar en genomgripande förändring i formerna för förmedling av budskap och upplevelser. Den har följts av åtskilliga andra, isynnerhet från tiden strax före 1900-ta1ets början och sedan i allt snabbare takt: fonogram- men, filmen, ljudradion, ljudfilmen, televisionen, videogrammen, kabel- televisionen, satelliterna. Kombinationer av förmedlingsformer väntas bli utvecklade och med hjälp av datatekniken kommer det att bli möjligt att

t. ex. beställa TV-program från en central programbank till TV—mottagare i hemmen. Vidare kommer inhemska och utländska TV-program att via satellit kunna sändas direkt till hemmen.

Följderna i kulturpolitiskt hänseende av dessa fortsatta förändringar är svåra att förutse. Möjligheterna att förmedla budskap och upplevelser ökar i vissa hänseenden. Dessa möjligheter kommer att kunna utnyttjas av dem som har resurser att producera och distribuera programmen. ] ett s.k. blandekonomiskt samhälle kan både samhällsägda och privata intressen komma i fråga. Man måste förhindra att de privata och kommersiella intressenterna blir dominerande. Mycket betydande sam- hällsinsatser måste därför göras. En kanske avgörande svårighet ligger i att även om stora inhemska satsningar görs i samhällsregi när det gäller produktionssidan, t.ex. beträffande videokassetter, kommer distribu- tionssidan med nuvarande ekonomiska system att bli dominerad av privatintressen, som nu är fallet med distributionen av t.ex. s.k. kiosklitteratur, veckopress, film och fonogram.

Konstnärerna kan räkna med en fortsatt förändring av sin marknad. Möjligheterna för enstaka konstnärer att nå en masspublik vidgas ytter- ligare. Samtidigt sker en ökad utslagning av produkter som inte klarar konkurrensen på en vidgad, sannolikt internationaliserad marknad. liärrc konstnärer och artister når en allt vidare publik. Dessa tendenser måste motverkas, bl. a. genom att hålla den direkta kontakten mellan konst- närer och publik levande. Vad som nyss sagts innebär emellertid inte att det internationella utbytet bör försummas. Det är av vikt att svensk konst och svenska konstnärer lanseras utomlands genom gästspel. över- sättningar, utställningar, inspelningar och på andra sätt samt att kontak- ten med utländska klassiker och aktuella strömningar utanför vårt lands gränser hålls vital.

Kulturpolitiken kan i ökad utsträckning ta de tekniska landvinningarna i anspråk. Dessa landvinningar kommer sannolikt att successivt bli allt billigare att utnyttja. Avgörande är emellertid om tekniken tjänar de kulturpolitiska mål som uppsatts och accepterats. Hur går det med aktivering och kontaktskapande? Blir tekniken passiviserande eller sti- mulerande? De möjligheter tekniken erbjuder vad gäller kulturspridning och nya uttrycksformer bör naturligtvis utnyttjas, men det får inte innebära att äldre former av kontakt och uttryck kvävs. Det är nödvän- digt att genom en aktiv och offensiv kulturpolitik undvika en situation dominerad av ett glättat och syntetiskt kulturutbud som är ett uttryck för vinstmaximeringsintressen i stället för konstnärlig vilja och gestalt- ningsförmåga.

2. Historisk översikt över statliga insatser för konstnärerna

2.1. Formerna för statens engagemang

Det direkta statliga stödet till olika konstnärsgrupper inskränkte sig länge till att omfatta några få stipendier som förbehölls väl etablerade, ”förtjänta" konstnärer eller stipendier till konstnärer under deras utbild- ningstid. Den rådande uppfattningen var att staten inte borde stödja verksamma konstnärer, då detta kunde uppfattas som en otillbörlig styrning av kulturlivet. Meritstipendierna till förtjänta konstnärer funge- rade också i huvudsak som pensioner till konstnärer som hade sin huvudsakliga verksamhet bakom sig.

I den utsträckning en statlig bidragsgivning till konstnärliga och andra kulturella ända mål förekommit, har den således i huvudsak varit inriktad på institutioner. Men även på detta område har det länge rått en betydande tveksamhet hos statsmakterna, när det gällt att engagera sig ekonomiskt i denna verksamhet. Utgifterna har betraktats som i viss mån liggande utanför den ordinarie statsverksamheten och man har ansett att den i möjligaste mån borde bestridas av medel som anskaffats i särskild ordning.

En sådan metod att anskaffa medel och lämna bidrag till olika slag av konstnärlig verksamhet m. fl. kulturella ändamål var att använda behåll- ningen av särskilda lotterier för dessa syften. Lotterierna kunde anordnas i offentlig regi eller av enskilda eller sammanslutningar.

Lotterier med ändamål att stödja kulturell verksamhet började inrättas i Sverige i slutet av 1800-talet. År 1889 anordnades ett premieobliga- tionslotteri, vars behållning användes för bekostande av den nya opera- byggnaden i Stockholm. Några år senare utlystes ett liknande lotteri för operaverksamhetens upprätthållande under byggnadstiden.

Fr. o. m. år 1896 anordnades regelbundet åtskilliga stora lotterier för ändamål som eljest kommit att bestridas med medel som anvisats på statsbudgeten.

År 1938 inrättades Svenska penninglotteriet AB, varigenom lotterier- nas organisation fick en ändamålsenligare utformning. I samband härmed inrättades den s. k. lotterimedelsfonden, till vilken en viss del av penning- lotteriets behållna vinst skulle överföras.

Ursprungligen föreslogs — dels av den sakkunnigkommitté som gjort utredning i ärendet, dels av Kungl. Maj:t i propositionen till 1938 års

riksdag att hälften av lotteriets behållning skulle avdelas för ”särskilda allmännyttiga ändamål” och hälften inflyta i statskassan. Förslaget bifölls av riksdagen men kunde på grund av det alltmer pressade ekonomiska läget efter krigsutbrottet aldrig verkställas.

En genomgång av lotterimedlens fördelning på olika ändamålsområden visar att teater, inkl. opera, tillförts ungefär 75 % av anslagssumman, och att musikändamål svarade för 12,5 % härav. Inte någon av övriga anslagsrubriker överstiger 3 % (bildande konst 2,4 %, museer och kultur- minnesvård 2,8 %, folkbildning 2,9 %, övriga kulturändamål 2,0 % samt icke-kulturändamål 1,8 %).

Att teater- och musikändamål kommit att inta en central ställning vid medelstilldelningen förklaras av att redan de enskilda penninglotterierna som förekom före sekelskiftet till övervägande del anordnades för att tillgodose sådana ändamål. Opera- och teaterverksamheten samt den yrkesmässigt bedrivna orkesterverksamheten erhöll under en lång följd av år uteslutande sina statsbidrag genom lotterimedelsfonden. Samma för- hållande rådde beträffande amatörmusikens olika organisationer: Sveriges orkesterföreningars riksförbund, Riksförbundet Sveriges amatörmusik- kårer, Svenska sångarförbundet m. fl. kör- och Sångarförbund.

Lotterimedlen anvisades generellt sett till organisationer och institutio- ner; aldrig till enskilda konstnärer eller kulturskapare. Medelstilldelningen till konstlivet innefattade t. ex. bidrag till Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande, Föreningen Konst i skolan samt Nordiska konstförbundets svenska sektion för den upplysningsverksam- het som dessa sammanslutningar hade etablerat.

Någon klar gränsdragning mellan de båda anslagskällorna — statsbudge- ten och lotterimedelsfonden _ kan inte urskiljas. Statens roll som konst- och kulturfrämjare hade inte klart definierats utan framstod som prin- cipiellt tveksam. Lotterimedelsfonden hade delvis fått karaktären av en reserv som kunde anlitas när den ordinarie anslagsvägen var stängd.

Då medelstilldelningen aldrig blev den från början planerade och större delen av tillgängliga medel måste reserveras för fasta ändamål som teater och musik, kunde lotterimedelsfonden inte utgöra något instrument för en djärv och nydanande kulturpolitik. Det förslag som framlades i slutet av 1940-talet om inrättandet av en kulturfond med vidare syftning än den existerande lotterimedelsfonden blev aldrig förverkligat.

I och med utgången av budgetåret 1963/64 upphörde lotterimedels- fonden. Särskilda anslag uppfördes fr. o. m. budgetåret 1964/65 på riksstaten för bidragsgivningen till de kungl. teatrarna, huvuddelen av annan fast statsunderstödd teaterverksamhet m.m. Bidrag till andra ändamål som understötts med medel från lotterimedelsfonden utgår alltsedan dess från reservationsanslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål.

Till någon del kan statsmakternas tveksamhet att bistå och främja kulturella och konstnärliga ändamål — oavsett om de tagit sig uttryck i individuella prestationer eller i institutioners verksamhet förklaras av att det länge saknades några klart uttalade kulturpolitiska målsättningar och reformtankar. Vissa utslag av en allmän filantropi kan registreras —

de kroppsarbetande klasserna skulle bli delaktiga av kulturens värden, i men detta skulle ske på de maktägandes villkor. Dessa ägde redan ett bildnings- och utbildningsmonopol och har upp de kulturyttringar som presterades i samhället. I de radikala kretsarna fanns däremot en uttalad målsättning att göra kulturen tillgänglig för alla klasser och grupper i samhället. Men en sådan målsättning kunde först förverkligas, när skolan och folkbildningen reformerats och blivit allas egendom. Först måste den politiska demokratin erövras — därefter kunde turen komma till den ekonomiska demokratin. I en framtid kunde man ge sig i kast med de problem som hängde samman med den kulturella demokratin.

Det fanns utan tvekan ett drag av utvecklingsoptimism i föreställ- ningarna om ett sådant kulturpolitiskt handlingsprogram. Genom en allmän standardhöjning skulle nya, stora folkgrupper få tid, råd och intresse att aktivt ta del i kulturlivet och kunna vända den kommersiella kulturfabrikens gottköpsvaror ryggen för att i stället välja fullödiga skapelser.

Under 1930-talet kom de olika konstnärsgruppernas utsatta läge att uppmärksammas i en utsträckning som inte förekommit tidigare. Den dåvarande ecklesiastikministern Arthur Engberg tillsatte år 1936 en utredning med uppdrag att pröva möjligheterna för ett mera direkt stöd till konstutövarna, främst med tanke på bildkonstnärerna. [ direktiven skrev Arthur Engberg att det inte bara var sociala skäl som talade för att staten skulle sätta in kraftåtgärder till förmån för konstnärerna utan detta skulle ses som ett led i en allmän kulturpolitik. Genom att stödja bildkonstnärerna skulle den bildande konsten och hela kulturlivet stär- kas. Samhället hade ett direkt intresse av att en stor potentiell kulturtill- gång inte gick förlorad och att det konstnärliga skapandet inte hämmades ”genom hårt ekonomiskt betryck och brist på arbetstillfällen. Konstnärs- kårens misär kan eljest även bliva konstens.” Dessutom ifrågasatte Arthur Engberg det riktiga och rättvisa i den kommersiella urvalsprincip som gällde konstnärernas arbeten. Det var inte nödvändigtvis den ”goda” konsten eller de ”bästa” konstnärerna som kunde etablera sig i konkur- rensen. Kanske borde, i den goda konstens namn, just de konstnärer som hade de största ekonomiska svårigheterna stödjas.

Detta var ett uttryck för en ny inställning, som legitimerade ett statligt engagemang till förmån för konstutövarna och som stod i direkt strid med tidigare åsikter. Det statliga stödet, som introducerades ienlighet med vissa av utredningens förslag, varigenom staten garanterade konstnä- rerna bättre avsättningsmöjligheter för sina produkter genom en ökad offentlig konsumtion.

Enprocentsregeln innebar att det vid all statlig byggnadsverksamhet anslogs en summa, i regel inte understigande en procent av byggnadskost— naden, till konstnärlig utsmyckning. Verksamheten inleddes budgetåret 1938/39 men måste redan nästa år avbrytas på grund av det inträffade krigsutbrottet. Regelbundna anslag till konstnärlig utsmyckning återupp- togs i något andra former budgetåret 1947/48 (se 2.3.1).

Även författare och illustratörer har kommit iåtnjutande av stats- medel som ersättning för offentlig konsumtion av deras verk. Dessa

konstnärsgrupper hade länge hävdat att bokutlåningen vid biblioteken innebar ett intrång i upphovsrätten som de borde kompenseras för.

Under 1960-talet utbyggdes successivt kulturarbetarstödet och kultur- arbetarersättningarna som ett led i den allmänna kulturpolitiska sats- ningen. Den debatt som började på 1910—talet om huruvida ett sådant statligt engagemang skulle hota konstens och konstnärernas frihet, slutade med att den inledda satsningen accepterades och fick allmän anslutning.

De statliga insatserna skulle sättas in på olika nivåer och i många former. Riktlinjerna formulerades som ett konkret program i proposition nr 56 år 1961 i fyra punkter: stöd under utbildningstiden, vilket innebar att konststuderande blev delaktiga av de allmänna studiesociala förmåner- na, förstärkt stöd och höjda crsättningar till utövande konstnärer, främst genom ökade stipendiemöjligheter, ökad offentlig konsumtion och slutligen en breddning av kulturmiljön med effektivare kulturdistri- bution och integrering av konstnärliga uttrycksformer i skola och folkbildning. Kulturpolitiken skulle bli en del av det stora reformarbetet.

Utbyggnaden av stipendiesystemet medförde, förutom kraftiga anslags- höjningar, att tonvikten lades på en ny typ av stipendier, s. k. arbets- stipendier. Till skillnad från de gamla meritstipendierna skulle dessa utgå även till konstnärer som befann sig i början av sin verksamhetsperiod. Den gamla förtjänst- och merittanken kom allt mer i bakgrunden. Viktigt var också att stipendiemedlen skulle fördelas av organ som dominerades av kulturarbetarnas egna organisationer enligt den modell som Sveriges författarfond utgjorde. Mot slutet av 1960-talet kom den del av konst- närsstipendieanslaget som disponeras för pensioner och tillfälliga bidrag att relativt öka kraftigast.

Konstnärsstipendierna utgick från början endast till konstnärer inom måleri m.m. och till tonsättare. Budgetåret 1962/63 utvidgades stipen- diestödet till en rad nya konstnärsgrupper motsvarande de organisationer som var anslutna till Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets- nämnd med tillkomsten av anslaget till ”konstnärer i övrigt” och som fördelas av den samtidigt bildade konstnärsstipendienämnden.

Budgetåret 1961/62 fick de statliga konstnärsstipendierna en ny utformning och samtidigt genomfördes en inte obetydlig höjning av anslagsmedlen för stipendieändamål. Med införandet av större arbets- stipendier höjdes stipendiebeloppen, samtidigt som reglerna beträffande tiden för innehav av stipendium ändrades. Syftet var att verksamt bidra till innehavarens ekonomiska trygghet under en längre tid av samlad konstnärlig arbetsinsats. Stipendiebeloppet bestämdes till 10 000 kr. och höjdes från budgetåret 1964/65 till 12 000 kr. och från budgetåret 1967/ 68 till 15 000 kr. Vidare skulle stipendiat under ytterligare två år ha före- träde till Stipendiet i fråga, trots att Stipendierna utdelades för endast ett år i sänder.

Vid sidan av de större arbetsstipendierna ingick i stipendiesystemet mindre arbetsstipendier, närmast avsedda att ge innehavarna möjlighet att under kortare tidsperioder koncentrera sig på avgränsade uppgifter. 1 stipendiesystemet ingick slutligen mindre belopp till resestipendier och

en del stipendier av pensions— eller understödskaraktär.

Även här kunde från början endast konstnärer inom måleri m. m. och tonsättare få del av detta stipendiestöd, men stipendiesystemet vidgades snart till en rad nya konstnärsgrupper.

De tidigare introducerade arbetsstipendierna var ett led i strävandena att tillförsäkra de aktivt arbetande konstnärerna förbättrade arbetsvill- kor. Arbetsstipendierna skulle ta vid där utbildningstidens möjligheter till studiesociala förmåner upphörde. Detta stipendiesystem kompletterades budgetåret 1964/65. genom införandet av konstnärsbelöningar, som innebar en utbyggnad av stipendiesystemet.

Belöningarna avvägdes så att innehavarna uppnådde en inkomst- eller pensionsnivå som ansågs rimlig med hänsyn till för andra yrkesgrupper gällande ekonomiska förhållanden. Det direkta penningbidrag som belö— ningarna innefattar behovsprövas och utgår sålunda iviss relation till innehavarnas övriga inkomster.

Även om konstnärsbelöningarna ingår i det ekonomiska trygghetspro- grammet, skall inte behovssynpunkten vara avgörande vid utseendet av belöningsinnehavare utan hänsyn skall i första hand tas till den konstnär- liga ;nsatsen. Som förutsättning för erhållande av belöning gäller, att mottagaren genom sin konstnärliga verksamhet uppnått en obestridd position i svenskt ku1turliv.

Konstnärsbelöningarna, som utdelas av Kungl. Maj:t, är tillgängliga för alla konstnärsgrupper och utgår under innehavarens återstående livstid.

2.2. Författare

2.2.1. Biblioteksersättrring

Sedan år 1954 har de svenska författarna och bokillustratörerna i anslutning till förslag av bokutredningen (SOU 1952:23) erhållit viss ersättning för utlåningen av deras upphovsrättsligt skyddade verk genom folk- och skolbiblioteken. Ersättningen utgår av statsrnedel och beräknas i relation till utlåningens omfattning.

Ersättningen motiverades i propositionen (19541133) tvåfaldigt: dels såsom gottgörelse för det samhälleliga utnyttjandet av författarnas verk som biblioteksutlåningen innebar, dels att författarnas ekonomiska be- tingelser var sådana att en ekonomisk förbättring var angelägen. Det nya anslaget skulle inte ersätta utan komplettera de redan befintliga stats- Stipendierna.

Biblioteksersättningen — som budgetåret 1961/1962 uppgick till 1,2 milj. kr. beräknas budgetåret 1974/75 komma att uppgå till närmare 14 milj. kr. Numera kommer ersättningen även översättarna till del. En utförlig redogörelse för biblioteksersättningens omfattning och gradvis gencmförda utbyggnad lämnas i 7.2.1.

2.2.2. Stipendier

Det tidigaste egentliga anslaget till författarstipendier tillkom år 1864 och bestod av en årlig summa på 6 000 kr. Det skulle utdelas av Svenska akademien till ”vitterhetsidkare”. Anslaget hade långt innan det drogs in är 1940 mist sin betydelse för de verksamma författarna genom att det dels huvudsakligen tillföll äldre medlemmar i akademien, dels icke-skön— litterära humanistiska forskare.

År 1907 tillkom ett årligt stipendieanslag på 10 000 kr. att utgå till ”inhemska författare av utmärkt förtjänst”. Stipendierna fördelades av en nämnd, som var sammansatt av ledamöter i Svenska akademien och representanter för Sveriges författareförening. År 1919 höjdes stipendie- anslaget till 20000 kr. och år 1939 till 30000 kr. I samband med krigsutbrottet sänktes anslaget till 16 000 kr. men höjdes sedan åter (se tabell 2.1).

Tabell 2.1 Statliga anslag till stipendiering av författare åren 1907—1974/75. Kronor.

Redovisningsår” Stipendieanslag 1907—1919 10000 1920—1922 20 000 1923(1/1—30/6) 10000 1923/24-—1938/39 20 000 1939/40 30 000 1940/41—1941/42 16 000 1942/43—1943/44 25 000 1944/45—1945/46 40 000 1946/47 50 000 1947/48—1951/52 75 000 1952/53e1963/64 100 000 1964/65 360 000 1965/66—1966/67 444 000 1967/68 504 000 1968/69 564 000 1969/70—1974/75 795 000

”Det statliga redovisningsåret överensstämde fram till den 1 juli 1923 med - kalenderåret och utgör efter detta datum tiden den ljulifden 30 juni.

Från budgetåret 1947/48, när det årliga stipendieanslaget nått 75 000 kr., uppdelades stipendiemedlen i understöd åt äldre författare och stipendier åt övriga, varvid understöden i realiteten kom att utgöra statliga pensioner för mottagarna. [ samband med att biblioteksersätt- ningen infördes år 1954 kunde hela anslaget användas till meritstipendier, då författarfondens styrelse överförde pensionsandelen av anslaget till fondens fria del. År 1964 ersattes författarstipendieanslaget med ett anslag till s.k.konstnärsstipendier, vilket ställdes till förfogande för författarfondens styrelse.

Författare och andra litterärt verksamma var inte direkt inlemmade i detta stipendiesystem. Visserligen fanns det särskilda riksstatsanslaget till stipendier åt författare av hög litterär förtjänst, men de 5. k. meritstipen- dier, som utdelades ur detta anslag var belöningar för litterärt skapande av erkänt hög kvalitet och inte direkt jämförbara med arbetsstipendier. Vidare fanns de speciella stipendieringsmöjligheter, som gavs genom den fria delen av biblioteksersättningen (se 7.2.1). Författarorganisationerna betraktade emellertid författarfondens fria del som en del av den ekonomiska gottgörelse, som tillerkänts författare för biblioteksut- låningen och som de frivilligt avstått från för att understödja behövande kolleger. Därför borde, enligt författarorganisationerna, inte stipendier ur författarfondens fria del jämföras med de direkta arbetsstipendier, som kom andra konstnärsgrupper till del.

Denna kritik från författarhåll beaktades. Då emellertid behovet av mindre arbetsstipendier och bidrag av understödskaraktär redan till viss del tillgodosetts genom författarfondens fria del korn hela stipendieansla- get att utgå i form av stora arbetsstipendier.

Konstnärsstipendierna anvisas från ett särskilt reservationsanslag på riksstaten. Den stipendiemyndighet, som svarar för utdelandet av stipen- dier till författare, översättare och kulturjournalister, är styrelsen för Sveriges författarfond. Denna stipendiemyndighet utdelar alltså såväl stora arbetsstipendier ur konstnärsstipendieanslaget som andra stipendie- typer ur biblioteksersättningens fria del.

2.3. Bildkonstnärer

2.3.1. Enprocentsregeln och konstinköp

Bildkonstnärerna drabbades mycket hårt av den ekonomiska krisen på 1930-talet. Mot denna bakgrund introducerades år 1937 (prop. 157) den s. k. enprocentsregeln för att bereda vidgade arbetsuppgifter för svenska bildkonstnärer.

Enprocentsregeln innebar som framgått ovan att ett särskilt belopp till konstnärlig utsmyckning skulle utgå vid uppförandet av statliga byggna- der. Bidraget skulle inte generellt fastlåsas vid ett visst procenttal utan bedömas från fall till fall men det borde dock i allmänhet inte understiga en procent av byggnadskostnaderna.

Samtidigt inrättades statens konstråd för att biträda och ge råd till den myndighet, som omhänderhade byggnadsföretaget. Konstrådet skulle bestämma hur disponibla medel skulle fördelas på olika slag av arbeten, såsom skulptur, stafflikonst osv. Vidare skulle rådet verka för att redan uppförda statliga byggnader skulle bli föremål för utsmyckning.

Konstrådet består av sju ledamöter. Kungl. Maj:t utser sex av dessa -— däribland ordföranden. Den sjunde ledamoten väljs av de övriga sex. Av de fem ledamöter som jämte ordföranden utses av Kungl. Maj:t förord- nas en efter förslag av byggnadsstyrelsen samt fyra efter förslag av dels

Akademien för de fria konsterna, dels Konstnärernas riksorganisation. De båda sistnämnda förslagen skall vartdera uppta minst två målare och minst två skulptörer.

För budgetåren 1938/39 och 1939/40 anvisades 317 000 kr. resp. 1 15 000 kr. på riksstaten under kapitalbudgeten för konstnärlig utsmyck- ning. Det därefter inträffade krigsutbrottet medförde att planerna inte fullföljdes. Genom beslut av 1939 års urtima riksdag reducerades de 115 000 kr. som anslagits för budgetåret 1939/40 till 73 000 kr.

Fram till år 1946 utgick inga anslag till konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader. Detta år anvisade emellertid riksdagen 50 000 kr. till prydande av kanslihuset i Stockholm. Från budgetåret 1947/48 återupptogs principen att mera regelbundet anvisa medel till sådan utsmyckning. Medelsanvisningen fick emellertid en annan form än den dittills tillämpade. Tidigare anvisades på kapitalbudgeten ett särskilt anslag för varje ifrågakommande byggnad. Dessa anslag ersattes med ett årligt reservationsanslag på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln oavsett byggnadsfrågornas departementala fördelning. Vidare släpptes den tidigare länkningen mellan byggnadskostnaderna och anslaget till utsmyckning och ett fixerat belopp .för resp. budgetår anvisades av en storlek som framgår av tabell 2.2.

Tabell 2.2 Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, budgetåren l947/48—1965/66. Kronor.

Budgetår Anslag

1947/48 100 000 1948/49—1951/52 150 000 1952/53 175 000 1953/54—1960/61 200 000 1961/62 400 000 1962/63 500 000 1963/64 1 000 000 1964/65 1 200 000 1965/66 1600 000

Anslaget nådde inte de ambitioner som uppsattes år 1937, dvs. att anslaget till konstnärlig utsmyckning inte borde understiga en procent av byggnadskostnaderna. Statsmakterna hade emellertid uttalat att enpro- centsnormen alltjämt borde tjäna som riktpunkt och att medelstilldel- ningen successivt skulle höjas till denna nivå.

1 gällande instruktion för statens konstråd (19651746) betonas att rådets uppgift är att genom förvärv av konstnärliga arbeten för statens byggnader — såväl nyuppförda som äldre verka för att konstnärliga värden införlivas med samhällsmiljön.

l konsekvens med denna allmännare formulering av rådets uppgifter, omrubricerades budgetåret 1966/67 anslaget till Konstnärlig utsmyck- ning av statliga byggnader till Förvärv av konst för statens byggnader. Det nya anslaget kan således sägas utgöra en fortsättning på det tidigare. Anslagsutvecklingen framgår av tabell 2.3.

Tabell 2.3 Anslag till förvärv av konst för statens byggnader. Kronor.

Budgetår Anslag

1966/67—1967/68 1 800 000 1968/69 2 000 000 1969/70 2 200 000 1970/71—1971/72 2 500 000 1972/73 3 000 000 1973/74 3 000 000 1974/75 3 800 000

En verksamhet med samma syfte som konstrådets, dvs. att förse statliga byggnader med god konst, handhas av nationalmuseet genom dess depositionsavdelning.

Denna inköpsverksamhet har gamla anor. Konstinköp i bemärkelse av skattsamling hade funnits åtminstone sedan tillkomsten av national- museet, men vid riksdagen åren 1853—1854 gavs konstinköpen en vidare funktion. Då beviljades 2 000 riksdaler banko årligen under tre år ”till uppmuntran af den inhemska konstbildningen genom inköp af konst- alster”.

Anledningen till denna åtgärd var att särskilt yngre konstnärer hade svårigheter att trygga försörjningen och följden av detta var att många konstnärer lämnade landet. Som enda botemedlet mot detta förhållande framstod att staten genom inköp skulle bereda avsättning för konstnärer- nas verk. Konstverken skulle gå dels till de allmänna samlingarna, dels till prydande av kyrkor, stadshus eller andra allmänna byggnader och församlingsrum.

Konstinköp för deposition blev en del av museets ordinarie verksamhet och från budgetåret 1947/48 uppfördes ett särskilt anslag på 40 000 kr. per år för detta ändamål.

Anslaget till nationalmuseet höjdes kraftigt budgetåret 1960/61 som ett led i upprustningen av stödet till konstnärlig verksamhet. Vid sidan av en förstärkning av de studiesociala förmånerna för studerande vid konstskolorna och en utbyggnad av stipendiesystemet skulle stödet få formen av ett beredande av ökade arbetsmöjligheter för svenska konst- närer och ökad avsättning av deras alster. För statens vidkommande skedde detta genom inköp av konst för olika ändamål, i första hand med förstärkning av nationalmuseets möjligheter att förvärva modern svensk konst. Anslagsposten till inköp av konst för deposition och för inlösen av svenska konstnärers arbeten uppräknadcs nämnda år från 66 800 kr. till 141 800 kr.

2.3.2. Stipendier

Under anslaget till Akademien för de fria konsterna har sedan länge utgått ett antal mindre stipendier till bildkonstnärer. Förutom stipendier till studerande vid konsthögskolan gäller det några resestipendier och s. k. konstnärsarvoden. Dessa arvoden, två stycken 51 1 500 kr. per år, utgjorde

fram t. o. m. budgetåret 1957/58 akademiens enda möjlighet att stödja redan utbildade konstnärer, då resestipendierna i allmänhet var förbehåll- na yngre konstnärer.

Som ett första led i upprättandet av ett mer omfattande stipendie- system för verksamma konstnärer uppräknades budgetåret 1958/59 det dåvarande anslaget för konstnärsarvoden med 37 000 kr. till 40 000 kr. samtidigt som det omrubricerades till anslag till konstnärsstipendier. Två år senare fördubblades detta anslag.

De för budgetåret 1960/61 tillgängliga medlen skulle utgå med tio mindre arbetsstipendier, vart och ett på 3 000 kr., och återstoden 50 000 kr. till ett antal större stipendier, vilkas belopp inte var fastställda på förhand. Stipendierna utdelades för ett år i sänder. Beträffande de mindre stipendierna gällde, att dessa kunde utgå tre år i följd.

Budgetåret 1961/62 introducerades det nu gällande konstnärsstipen- diesystemet för konstnärer inom måleri m. m. Då anslogs 230 000 kr. att utgå med 30 000 kr. till mindre arbetsstipendier, 150 000 kr, till större arbetsstipendier och återstoden 50000 kr. för att utnyttjas till rese- stipendier, pensioner, understöd o. d.

Tonvikten lades från början på de stora arbetsstipendierna, vilka liksom tidigare utdelades för ett årisänder, men fr. o. m. nämnda budgetår kunde erhållas för tillsammans högst tre år. Beloppet var ursprungligen 10 000 kr. per år men höjdes budgetåret 1963/64 till 12 000 kr. och budgetåret 1969/70 till 15 000 kr. per år. Sedan budgetåret 1970/71 finns under anslaget för konstnärsstipendier en särskild post för försöksverksamhet med arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m.m. Dessa bidrag utgår till i förväg preciserade arbets- projekt. Innevarande budgetår uppgår anslaget till 1 070 000 kr.

Utdelande stipendiemyndighet är Akademien för de fria konsterna efter samråd med Konstnärernas riksorganisation. Anslagsutvecklingcn framgår av tabell 2.4.

Tabell 2.4 Statliga anslag till konstnärsstipendier, konstnärer inom måleri m. m., budgetåren 1961/62— 1974/75. Kronor.

Budgetår Arbetsstipendier Stipendier av Summa Arbets- Summa m' pensionskarak- bidrag Stora Små och tär och till- rese» falliga bidrag stipendier 1961/62 150 000 54 000 26 000 230 000 230 000 1962/63 150 000 54 000 26 000 230 000 230 000 1963/64 240 000 63 000 28 000 331 000 331 000 1964/65 360 000 63 000 28 000 451 000 451 000 1965/66 480 000 69 000 103 000 652 000 652 000 1966/67 576 000 69 000 103 000 748 000 748 000 1967/68 669 000 99 000 164 000 932 000 932 000 1968/69 744 000 129 000 239 000 1 112 000 1 112 000 1969/70 750 000 260 000 332 000 1 342 000 1 342 000 1970/71 1 800 000 592 000 1 200 000 3 592 000 250 000 3842 000 1971/72 1 800 000 592 000 1200 000 3 592 000 250 000 3 842 000 1972/73 1 800 000 592 000 1 350 000 3 592 000 700 000 4 442 000 197 3/74 1 800 000 592 000 1 850 000 3 742 000 830 000 5 072 000 1974/75 1 800 000 892 000 1 900 000 4 242 000 1 070 000 5 662 000

2.4. Tonsättare

Statliga stipendier till tonsättare har utdelats alltsedan år 1893 då riksdagen beviljade ett anslag på 6 000 kr. för detta ändamål. Stipendie- medlen skulle genom Musikaliska akademien fördelas till yngre svenska musikidkare med anlag för tonsättningskonst, till uppmuntran av inhems- ka tonsättare för åstadkommande av musikaliska arbeten av högre värde samt till belöningar åt äldre framstående svenska tonsättare för av dem utförda musikaliska arbeten. Anslagsutvecklingen framgår av tabell 2.5.

Samtidigt med att anslaget budgetåret 1960/61 höjdes till 80 000 kr. utfärdades nya bestämmelser angående hur detta skulle disponeras. Anslaget delades i tre delar. En del skulle gå till stipendier av pensions- karaktär, en del till stipendier till utövande tonsättare och en del till resestipendier. Fyra pensionsstipendier, vart och ett på 4 000 kr. och två resestipendier på sammanlagt 15 000 kr. skulle utdelas. Resten skulle utgå i form av arbetsstipendier på mellan 5 000 kr. och 10 000 kr.

Detta var läget när konstnärsstipendiesystemet infördes budgetåret 1961/62. För tonsättarna innebar det nya stipendiesystemet en rejäl förbättring av stipendievillkoren. Tonvikten lades på stora arbetsstipen- dier, ursprungligen femton stycken på 10 000 kr. Beloppet höjdes budgetåret 1963/64 till 12 000 kr. och budgetåret 1967/68 till 15 000 kr. Detta budgetår minskades emellertid antalet stora arbetsstipendier till tio för att från budgetåret 1971/72 ökas till tolv stycken. Anslagsutveck— lingen redovisas i tabell 2.6.

Tabell 2.5 Statliga stipendier till tonsättare åren 1893—] 960/61. Kronor.

Red ovisningsåia

Anslau 1893—1908 6 000 1909—1918 15 000 1919—1922 25 000 1923 (1/1— 30/6) 12500 1923/24 — 1931/32 25 000 1932/33 15 000 1933/34 —1935/36 10 000 1936/37 —1937/38 15 000 1938/39 1939/40 20 000b 1940/41 , 1941/42 5 000 1942/43 , 1944/45 6 500 1945/46 , 1946/47 15 000 1947/48 1951/52 20 000 1952/53 26 000 1953/54 _ 1955/56 30 000 1956/57 — 1959/60 40 000 1960/61 80 000

”Sc not tabell 2.1 bAv anslaget på 20000 kr. för budgetåret 1939/40 togs endast 15 000 kr. i anspråk.

Tabell 2.6 Statliga anslag till konstnärsstipendier, tonsättare, budgetåren 1961/62— 1974/75. Kronor.

Budgetår Arbetsstipendier Stipendier av Summa _*Ä_'"**_"*'_— pensionskarak- Stora Små och [är och till- rese- falliga bidrag stipendier 1961/62 150 000 50 000 30 000 230 000 1962/63 150 000 50 000 30 000 230 000 1963/64 180 000 58 000 33 000 271 000 1964/65 180 000 58 000 33 000 271 000 1965/66 180 000 58 000 33 000 271 000 1966/67 180 000 58 000 33 000 271 000 1967/68 150 000 88 000 33 000 271 000 1968/69 150 000 88 000 33 000 271 000 1969/70 150 000 104 000 47 000 301 000 1970/71 180 000 104 000 47 000 331 000 1971/72 180 000 104 000 47 000 331000 1972/73 180 000 124 000 53 000 357 000 197 3/74 180 000 170 000 57 000 403 000 1974/75 180 000 180 000 57 000 417 000

2.5. Konstnärer i övrigt

För att kunna inlemma andra konstnärsgrupper än de ovan nämnda i stipendiesystemet har från budgetåret 1962/63 särskilda medel anvisats till stipendier åt gruppen ”konstnärer i övrigt". Samma år inrättades en ny stipendiemyndighet, konstnärsstipendienämnden, att fördela dessa medel till bl. a. regissörer, skådespelare och recitatörer, instrumentalister och andra tonkonstnärer, filmskapare, koreografer, dansare, dans-, sång- och teaterpedagoger, scendekoratörer, illustratörer, dramatiker och konstnärligt arbetande fotografer. Det betonades också att en sådan uppräkning av konstnärsgrupper inte kunde vara fullt uttömmande, varför de stipendieutdelande myndigheterna måste lägga vikt vid att inte se för snävt på sin uppgift och att särskilt ge akt på gränsdragningsproble- men. Härmed hade. man tillgodosett de olika konstnärsgrupper, vars organisationer var anslutna till Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, Klys, som tidigare inte kommit i åtnjutande av stipendier eller ersättning i någon form av statsmedel. Anslagsutvecklingen framgår av tabell 2.7.

Tabell 2.7 Statliga anslag till konstnärsstipendier, stipendier åt konstnärer i övrigt, budgetåren 1962/63—1974/75. Kronor.

Budgetår Arbetsstipendiet Stipendier av Summa "___— pensionskarak— Stora Små och (är och till- rese- tälliga bidrag stipendier 1962/63 300 000 80 000 380 000 1963/64 420 000 180 000 12 000 612 000 1964/65 540 000 340 000 32 000 912 000 1965/66 636 000 364 000 107 000 1 107 000 1966/67 636 000 364 000 107 000 1 107 000 1967/68 669 000 371 000 127 000 1 167 000 1968/69 669 000 421 000 137 000 1227 000 1969/70 825 000 421 000 140 000 1 386 000 1970/71 900 000 526 000 180 000 1 606 000 1971/72 900 000 526 000 180 000 1 606 000 1972/73 900 000 736 000 270 000 1 906 000 1973/74 900 000 956 000 370 000 2 226 000 1974/75 900 000 1016 000 410 000 2 326 000

2.6. Övriga åtgärder

Resumén i detta kapitel har i huvudsak koncentrerats till direkta stöd- och ersättningsformer som stipendier, biblioteksersättning osv. eller andra statliga initiativ med en omedelbar effekt för konstnärernas inkomster, t. ex. statliga konstinköp. Det bör emellertid framhållas att dessa anslag bara utgör en mindre del av de statliga utgifterna inom kulturområdet. Även andra kultursektorer bör beaktas om man vill bedöma den samlade effekten av det statliga ansvarstagandet. Det är

naturligtvis omöjligt att beräkna sådana effekter och det kan även vara svårt att bedöma om en insats inom en annan kultursektor har stor eller liten betydelse för kulturarbetarnas villkor. Framför allt gäller detta åtgärder att främja kulturdistributionen. Genom att övriga kulturanslag är relativt stora kan även en mindre del ha stor absolut betydelse för olika konstnärsgrupper t. ex. för de som arbetar inom folkbildningen. Vi har i Ny kulturpolitik närmare berört de olika statliga insatsernas storlek inom skilda kultursektorer.

2.7. Anslagsutvecklingen från 1960-talets början

I följande tabeller belyses anslagsutvecklingen från 1960-talets början.

I tabell 2.8 redovisas anslagsutvecklingen för konstnärsstipendieansla- gen för budgetåren 1961/62f1974/75 samt hur anslagen under resp. budgetår fördelades på olika konstnärsgrupper. För fullständighetens skull medtages under de tre första budgetåren de tidigare stipendiean- slagen till författare av utmärkt förtjänst som sedermera ersattes med stora arbetsstipendier till författare m. fl. ur konstnärsstipendieanslaget.

I tabell 2.9 redovisas anslagsutvecklingen för olika stöd— eller ersätt- ningsformer under samma tidsperiod. Utöver anslagen under konstnärs- stipendierna och motsvarande tidigare stipendier till författare m.fl. omfattar tabellen anslagen till författarnas biblioteksersättning, anslagen till konstnärsbelöningarna samt anslagen till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader resp. inköp av konst.

Beträffande anslagen till konstnärsbelöningarna bör framhållas att de anförda beloppen avser de i riksstaten upptagna summorna, inte den faktiska belastningen av anslagen under de skilda budgetåren. Eventuella reservationer på anslagen till konstnärlig utsmyckning resp. till inköp av statlig konst har ej heller kunnat beaktas i detta sammanhang.

I tabell 2.10 redovisas anslagens fördelning i procent på olika konst- närsgrupper under budgetåren 1961/62—1974/75. Till grund för beräk- ningen liggcr de värden som redovisas i tabell 2.9, med undantag för anslagen till konstnärsbelöningar, som inte kunnat uppdelas på resp. konstnärsgrupper.

Av tabellerna 2.8—2.10 framgår bl.a. att biblioteksersättningen är den av de berörda ersättnings- och stödformera som ökats mest i absoluta tal sedan 1960-talets början. Ökningen för det årliga anslaget för denna post ca 12,5 milj. kr. är nära nog lika stor som ökningen för övriga poster tillsammans, som uppgår till drygt 14 milj. kr. Man kan vidare konstatera att anslagen till de små arbetsstipendierna och resebidragen samt pensionsstipendierna och de tillfälliga bidragen i relativa tal ökats mer än anslagen till de stora arbetsstipendierna. Denna utveckling kan till största delen återföras på de förskjutningar i anslagens relativa fördelning som skett under 1970-talet.

Höjningarna av stipendieanslagen har i första hand kommit bildkonst- närerna till del. Beträffande här berörda anslagsfördelning på olika konstnärsgrupper

kan noteras att författarnas andel är ungefär lika stor nu ca 55 % — som då stipendier till ”konstnärer i övrigt” införts i början av 1960-talet. På konstnärer inom måleri m. m. faller nu drygt en tredjedel av det sammanlagda anslagsbeloppet av mot knappt en tredjedel i början av 1960—talet. Tonsättarnas andel har minskat kraftigt, medan gruppen ”konstnärer i övrigt” erhåller en något mindre andel nu — ca 9 % — än vid 1960-talets början.

Tabell 2.8 Konstnärsstipendier, anslagsu tveckling 1961/62—1974/75 samt fördelning på olika konstnärsgrupper. lOOO-tal kronor.

Budgetår Författar— Stora arbetsstipendier Små arbetsstipendier och Pensioner och tillfälliga Arbets- Summa stipendier resestipendier bidrag bidrag

till'

För— Målare Ton— Konstnärer Målare Ton- Konstnärer Målare Ton- Konstnärer målare

tattare m. fl. sättare iövrigt m. fl. sättare i övrigt m. fl. sättare i övrigt m. m. 1961/62 100 150 150 54 50 26 30 560 1962/63 100 150 150 300 54 50 80 26 30 940 1963/64 100 240 180 420 63 58 180 28 33 12 1 314 1964/65 360 360 180 540 63 58 340 28 33 32 1994 1965/66 444 480 180 636 69 58 364 103 33 107 2 474 1966/67 444 576 180 636 69 58 364 103 33 107 2 570 1967/68 504 669 150 669 99 88 371 164 33 127 2 874 1968/69 564 744 150 669 129 88 421 239 33 137 3 174 1969/70 795 750 150 825 260 104 421 332 47 140 3 824 1970/71 795 1800 180 900 592 104 526 1200 47 180 250 6 574 1971/72 795 1 800 180 900 592 104 526 1 200 47 180 250 6 574 1972/73 795 1 800 180 900 592 124 736 1 350 53 270 700 7 500 1973/74 795 1 800 180 900 592 170 956 1850 57 370 830 8 500 1974/75 795 1800 180 900 892 180 1016 1900 57 410 1070 9 200

Tabell 2.9 Anslagsutvecklingen budgetåren 1961/62—1974/75 för olika stöd- eller ersättningsformer. [OOO-tal kronor.

Budgetår Biblioteks- Förfat- Konstnärsstipendier Konst- Konstnärlig ersättning tarsti— ' ' " ' närsbe- utsmyckning. pendier Stora Små Pensio— Ar- Admini- löningur inköp av

arbets— och ner och bets— strati- konst

stipen- resesti- tillfäl- bidrag va bidrag dier pendier liga bi-

drag

1961/62 1200 100 300 104 56 400 1962/63 1 900 100 600 184 56 800 1963/64 1 900 100 840 301 73 1 000 1964/65 2 000 1 440 461 93 300 1 200 1965/66 2 100 1740 491 243 500 1600 1966/67 2 700 1836 491 243 4 525 1800 1967/68 2 900 1 992 558 324 600 1 800 1968/69 3 300 2 127 638 409 760 2 000 1969/70 3600 2520 785 519 810 2200 1970/71 7 400 3 675 1222 1427 250 1060 2 500 1971/72 9 300 3 675 1222 1427 250 1 140 2 500 1972/73 12 200 3 675 1452 1673 700 1275 3 000 1973/74 12 900 3 675 1718 2 277 830 1425 3 800 1974/75 13 800” 3 675 2 088 2 367 1 070 360 2 025 3 800 ”Beräknat belopp.

Tabell 2.10 Anslagsfördelning på olika konstnärsgrupper budgetåren 1961/62— 1974/75. Procent.

Budgetår' Författare Konstnärer Tonsättare Konstnärer Summa inom iövrigt måleri m. m.

1961/62 60,2 29,2 10,6 ' 100,0 1962/63 55,0 28,3 6,3 10,4 100,0 1963/64 47,5 31,6 6,4 14,5 100,0 1964/65 45,5 31,8 5,2 17,5 100,0 1965/66 41,2 36,5 4,4 17,9 100,0 1966/67 44,5 36,0 3,8 15,7 100,0 1967/68 44,9 36,1 3,6 15,4 100,0 1968/69 45,6 36,7 3,2 14,5 100,0 1969/70 45,7 36,8 3,1 14,4 100,0 1970/71 49,7 38,5 2,0 9,8 100,0 1971/72 54,9 34,5 1,8 8,8 100,0 1972/73 57,2 32,8 1,6 8,4 100,0 1973/74 54,4 35,2 1,6 8,8 100,0 1974/75 54,4 35,3 1,6 8,7 100,0

3. Kulturarbetaryrkena

3.1. Avgränsning

Som framgått av kapitel 1 gäller de förslag vi lägger fram i detta betänkande i första hand konstnärliga yrkesutövare. Förslagen berör således endast en del av de yrkesgrupper som brukar eller kan — räknas till kulturarbetarna. Vi skall emellertid i detta kapitel inledningsvis något uppehålla oss vid kulturarbetarbegreppet.

Det föreligger inte någon allmänt vedertagen definition av begreppet ”kulturarbetare”. Beteckningen är vag och innefattar i skilda samman- hang olika kategorier av yrken. Vid en bestämning av kulturarbetar- begreppet synes det emellertid lämpligt att utgå från en definition av begreppet "kultur”.

Vi använde i Ny kulturpolitik ett vitt kulturbegrepp. En naturlig följd av detta är att vi ger kulturarbetarbegreppet en motsvarande vid innebörd. I princip räknar vi till kulturarbetarna inte endast konstnärerna en grupp som är central i sammanhanget och som torde ingå i alla definitioner av kulturarbetarkåren — utan över huvud taget personer som till väsentlig del har arbetsuppgifter inom det kulturpolitiska området.

Till kulturarbetarna räknar vi bl.a. dem som innehar något som kan kallas servicefunktioner inom kulturområdet. Antalet sådana funktioner torde vara snabbt växande, bl.a. som en följd av ökande samhälleliga åtaganden inom kulturområdet och andra faktorer som inte närmare skall beröras här. Exempel på yrken med service- eller angränsande funktioner inom kulturområdet är bibliotekarier, museitjänstemän, journalister och kulturskribenter, inspicienter, sufflörer, klippare och andra med tekniska och liknande funktioner, färdiggörare av olika slag, dvs. personer t.ex. glasblåsare som utan att i egentlig mening vara självständigt skapande fullföljer konstnärliga intentioner koncipierade av andra. Också personer som arbetar med kulturförmedling och pedagogisk verksamhet inom kulturområdet räknar vi hit. Vissa kulturadministratörer kan också hänföras till gruppen kulturarbetare.

Ovanstående förteckning är långt ifrån uttömmande. Det förefaller omöjligt att göra en komplett lista över de yrken som kan sägas tillhöra kulturarbetarkåren. Det är dessutom föga meningsfullt att försöka göra en fullständig uppräkning eftersom den snabba utvecklingen inom kultur- området snabbt skulle göra listan föråldrad.

Vi har heller inte försökt att formulera en stringent teoretisk defini- tion av kulturarbetarbegreppet. Det förefaller rimligt att i stället utgå från vår uppgift att utreda de lämpliga statliga insatserna för olika , grupper av kulturarbetare. Som framgått av kapitel 1 gäller förslagen ' främst konstnärernas villkor och det är huvudsakligen konstnärer som

begreppet kulturarbetare syftar på i fortsättningen av detta betänkande.

Det är emellertid angeläget att betona att även andra kulturarbetar- grupper än konstnärerna givetvis bör arbeta under tryggade ekonomiska och sociala villkor. Att vi koncentrerar oss på konstnärerna i detta betänkande beror bl. a. på att behovet av statliga åtgärder generellt sett är störst för denna grupp och att övriga kulturarbetare i regel arbetar under andra yrkesmässiga och fackliga villkor. Det bör också framhållas att statliga insatser för konstnärerna indirekt kommer hela kulturarbetar- kåren till godo.

Att bestämma vilka grupper som skall anses tillhöra konstnärskate- gorin erbjuder även det vissa svårigheter, bl.a. därför att graden av självständigt konstnärligt skapande varierar mellan olika grupper. Vi har här utgått från de yrkeskategorier som är representerade i de befintliga till Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys) an- slutna konstnärsorganisationerna, men gjort vissa kompletteringar. Av- gränsningen kan sägas bygga på en bedömning av om ett verksamhetsom- råde eller en genre skall betraktas som ”konstnärlig” eller inte. Arten av verksamheten blir det avgörande. Däremot har inte några kvalitetsbedöm- ningar gjorts. En sådan kvalitetsbedömning vore principiellt tvivelaktig. Dessutom skulle den leda till den i detta sammanhang orimliga kon- sekvensen att bedömningen av vilka som tillhör konstnärskollektivet skulle vila på en värdering av enskilda personer och inte kunna göras utifrån kollektivtillhörighet.

Gränsen mellan yrkesmässigt konstutövande och amatörverksamhet på området är flytande. Vid ett försök till avgränsning bör man åtminstone beakta följande fyra faktorer: utbildning, kunnande och sysselsättnings- grad inom det konstnärliga området samt art och grad av framträdande inför offentligheten.

Genom att många konstnärer inte har någon anställning eller endast till ringa del har fasta inkomster från konstnärligt arbete, tvingas många av ekonomiska skäl att försörja sig med annat arbete. Yrkesmässigheten av den konstnärliga verksamheten blir därmed ett tvivelaktigt kriterium på konstnärsskap då den samtidigt utgör ett mått på.samhällets förmåga att erbjuda konstnärerna möjligheter till försörjning inom deras egentliga verksamhetsområde. Vi har emellertid i detta betänkande främst inriktat oss på dem som kan sägas vara konstnärligt yrkesverksamma och lämnat amatörerna åt sidan. Vi har härvid förutsatt att de som är medlemmar i konstnärsorganisationerna i någon mening är yrkesverksamma inom det konstnärliga området.

i anslutning till den praxis som tillämpas inom Klys delar vi in konst- närerna i fyra huvudgrupper, nämligen ordkonstnärer, bild- och form- konstnärer, tonkonstnärer samt film- och scenkonstnärer. Till den senare gruppen för vi också dem som verkar inom eterområdet. Syftet med

denna indelning är att den skall bilda underlag för den framtida organisa- tionen av de myndigheter som skall fördela projektanslag och stipendier. Som framgår nedan innefattas vissa yrkesgrupper som inte kan betecknas som konstnärer i de fyra kategorierna.

Vi är medvetna om att indelningen inte är helt stringent. Systematise- ringen är gjord med utgångspunkt i olika medier eller uttrycksformer för konstnärlig verksamhet, men de medier som bestämmer indelningen ovan är inte helt jämförbara. Sålunda är t.ex. uttrycksformen ”ord” av en annan dimension än uttrycksformen ”film- och scen", som bl.a. kan innefatta ”ord”. I vissa fall leder denna inadvertens till svårigheter att bestämma till vilken huvudkategori en viss konstnärsgrupp skall föras. Till detta kommer bl.a. den svårigheten att vissa konstnärer regelmässigt arbetar med olika uttrycksmedel; integration av olika uttrycksformer har blivit allt vanligare under de senaste decennierna. Indelningen torde emel- lertid fylla sitt praktiska syfte.

Vi skall inte försöka ge en fullständig uppräkning av de konstnärsyrken som faller inom resp. kategori. Vi inskränker oss till att exemplifiera. De problem som kan uppstå vad gäller olika konstnärsgruppers hemhörighet torde inte bli av större betydelse och den praxis som efter hand utbildas kan antas komma att bli tillräckligt klarläggande i de fall tveksamhet råder. '

Som ordkonstnärer räknar vi huvudsakligen författare och översättare. Däremot för vi dramatiker till film- och scenområdet.

Som bild— och formkonstnärer räknar vi t.ex. målare, skulptörer, grafiker, tecknare, (stillbilds)fotografer, konsthantverkare, formgivare, designers, arkitekter och inredningsarkitekter. Filmare räknar vi inte till denna grupp trots att filmen är ett utpräglat bildmedium.

[ vissa sammanhang använder vi begreppet ”bildkonstnärer”. Vi avser då målare, skulptörer, grafiker och tecknare.

Som tonkonstnärer räknar vi bl.a. tonsättare, musiker och sångare. Som film- och scenkonstnärer räknar vi konstnärer som huvudsakligen arbetar med film, teater, dans, mim etc. Som ovan påpekats innebär det att vissa konstnärer som arbetar med t.ex. ord (dramatiker, filmförfatta- re) och bild/form (scenografer, filmfotografer) förs till film- och scenom- rådet. Till detta område förs även personer som arbetar inom cirkus, varieté och liknande scenformer. Konstnärer, producenter och andra som är verksamma inom radio och TV räknas också till denna grupp såvida de inte otvetydigt bör föras till någon annan.

På motsvarande sätt för vi dem, som utan att vara konstnärer ändå inbegrips i förslagen, till den uttrycksform de har mest samband med. Kulturjournalister förs sålunda till ordområdet, glasblåsare till bild— och formområdet, musikpedagoger till musikområdet, filmljudtekniker och perukmakare till film- och scenområdet etc.

En av ovanstående kategorisering oberoende indelning i självständigt skapande (självständigt arbetande) konstnärer och utövande (reproduce- rande) konstnärer förekommer framför allt i den upphovsrättsliga termi- nologin. Med självständigt skapande konstnärer avses konstnärer som ut-

övar sin verksamhet utan något påtagligt underlag i form av en annan konstnärs arbete. Exempel är författare, bildkonstnärer, tonsättare och dramatiker. Med utövande konstnärer avses konstnärer som gestaltar eller tolkar ett ursprungligen av en skapande konstnär koncipierat verk. Exempel är symfonimusiker och skådespelare, vars gestaltning givetvis kan ha hög grad av självständighet. Gränsen mellan kategorierna är Således flytande och kanske också av föga intresse att precisera. Vi använder indelningen i samband med beskrivningen av konstnärernas sociala och ekonomiska villkor eftersom de bägge grupperna i vissa hänseenden skiljer sig åt vad gäller dessa villkor.

Nyssnämnda skillnader i villkor hänger samman med att de självstän- digt skapande konstnärerna ofta är fritt arbetande (verksamma). Syno- nymt används termerna fria konstnärer och fria yrkesutövare. Bestäm- ningar har inte något med det konstnärliga arbetet som sådant att göra utan gäller de yttre villkoren för detta arbete. De fritt arbetande konst- närerna verkar som rörelseidkare eller med tidsbegränsade uppdrag.

3.2. Nuinerär

Ovan redovisade svårigheter vad gäller definitionerna av begreppen ”kulturarbetare” och ”konstnär” gör sig naturligtvis gällande också när man söker uppskatta antalet yrkesutövare. Uppskattningarna blir bl.a. beroende av vilka definitioner man använder.

Statistiska centralbyråns folk- och bostadsräkningar bygger på upp- gifter om yrkestitel från de tillfrågade själva. Den senaste genomförda räkningen avser förhållandena den 1 november 1970. Den redovisade ett sammanlagt antal om ca 25 000 förvärvsarbetande inom ”litterärt och konstnärligt arbete”. Om man räknar bort journalister, förlagsredaktörer och dekoratörer var som framgår av tabell 3.1 antalet förvärvsarbetande på minst halvtid ca 16 000, av vilka den övervägande delen (ca hälften) fanns inom bild- och formområdet.

Några uppgifter om antalen i de olika individualyrkena har inte stått att få. Fotograferna redovisas för sig i folkräkningen och ingår således inte i tabell 3.1. Antalet fotografer var enligt 1970 års räkning 4 623 med inkomstgivande arbete minst 20 timmar per vecka och 4 435 med minst 35 timmar per vecka. Uppgifterna gäller personer som utför fotografering med stillbildskameror, filmkameror och televisionskameror.

Folkräkningen redovisar också antalet förvärvsarbetande efter närings- gren och yrkesställning. lnom näringsgrenen ”fristående konstnärs— och artistverksamhet” var antalet ca 5 000 med minst 20 veckotimmars och ca 4 200 med minst 35 veckotimmars inkomstgivande arbete. Antalet anställda bland dessa var i bägge grupperna mindre än 400.

Vi har som nämnts i våra beräkningar i första hand utgått från antalet konstnärligt verksamma medlemmar i de till Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys) anslutna organisationerna. Detta antal är som framgår av tabell 3.2 ca 12 500.

Tabell 3.1 Antalet förvärvsarbetande med litterärt och konstnärligt arbete är 1970.

lnkomstgivande lnkomstgivande arbete minst arbete minst 20 timmar per 35 timmar per vecka vecka Författare” 587 445 Bildkonstnärerb 5 709 4 924 l-"ormgivarec 2 838 2 558 Musikerd 3 179 2 404 Seenkonstnärere 1 714 1 422 Övrigt litterärt och konstnärligt arbetef 1 734 1 669 Delsumma (15 761) (13 422) Journalister, förlagsredaktörer 8 805 8 144 Dekoratörer 2 944 2 789 Ej speeificerbar uppgift 68 49 Totalt 27 578 24 404

Källa." Folk— och bostadsräkningen år 1970, del 10, s. 132.

0 lnnefattar bl. a. individualyrkena filmrcdaktör och tilmförfattare.

lnnefattar bl. a. individualyrkcna målare, grafiker, skulptör, bokkonstnär, layout- man, illustrationsteeknarc, reklamtecknare, modetceknare, teaterdekoratör, film— dekoratör, televisionsdckoratör och tavelkonservator. lnncfattar bl. a. individualyrkcna keramiker, glaskonstnär, möbel— och inrednings- arkitekt, filmarkitckt, TV—arkitekt, industridesigner, textilkonstnär, dessinatör och årodcskapare.

Inne—fattar bl. a. individualyrkcna kompositör, arrangör, notskrivare, dirigent, kapellmästare, repetitör, kormästare, orkesterledare och kyrkomusiker. e innefattar bl. a. individualyrkcna skådespelare, recitatör, sångare (”seriös”), popu— lärsångarc, dansör, balettmästare, koreograf, varietéartist, cirkusartist och sufllör. fTill denna yrkesfamilj förs personer som är sysselsatta med planering och utredigering av program för radio och television, säväl föredrag, intervjuer, musik, teater- som nyhets— och nöjesinslag; utarbetar scenlösni ngar till teaterpjäser, operor, tilmcr etc., leder föreställning från kuliss, svarar för s. k. spelrekvisita eller attribut. Exempel på individualyrken är programtjänsteman, producent, programannonsör, regissör, inspicient, scriptgirl och filmklippare.

Medlemssiffrorna i Klys-organisationerna kan inte utan vidare tas som ett mått på antalet konstnärer i landet. Nedan skall vissa härmed sammanhängande faktorer beröras.

Det är naturligtvis av intresse om medlemmarna är aktivt verksamma som konstnärer eller inte. Vissa Klysmedlemmar har sin konstnärliga verksamhet bakom sig men kvarstår ändå av ett eller annat skäl i en konstnärsorganisation. Vissa konstnärer arbetar i intervaller varför det är tveksamt om de skall anses vara ”aktiva” eller inte; detta gäller t.ex. ofta dramatiker för vilka det inte sällan kan gå fyra—fem år mellan varje färdigställd pjäs. Sådana intervaller kan ha samband med att den konstnärliga verksamheten endast är marginell genom att annan yrkes- verksamhet utgör den huvudsakliga sysselsättningen. Nu berörda förhål- landen har vi inte beaktat utan utgått från att medlemmarna aktivt ägnar sig åt konstnärlig yrkesverksamhet under åtminstone någon del av året.

I vissa Klys-organisationer finns medlemmar som inte är konstnärer. De i tabell 3.2 angivna medlemsantalen är justerade med hänsyn härtill.

Det är att märka att vi inte räknat pedagogisk verksamhet inom det konstnärliga området som konstnärligt arbete. Lärare vid de högre

Tabell 3.2 Antal medlemmar i till Klys anslutna konstnärsorganisationer den ljuli 1974.”

Ordområdet

Sveriges författarförbund 1 400 1 400 Bild- och formområdet

Konstnärernas riksorganisation 2 500 Föreningen Svenska tecknare 221 l"ö rcningcn Sveriges konsthantverkare och industriformgivare 290 Svenska fotografernas förbund 866

Privatpraktiserande arkitekters sektion

inom SAR 745 4 622 Tonområdet

föreningen Svenska tonsättare 92 Föreningen Svenska populärauktorer (SKAF) 284 Svenska musikerförbundet, Nöjesföretagens pcrsonalförbundc 2 730 Svenska tonkonstnärsförbundct 157 3 263

Iv'ilm- och scenområdet

Svenska teaterförbundct 2 130 Svenska regissörsförcningen 90 Sveriges dramatikerförbund 320 SIF—klubben vid Sveriges Radiod 820 3 360 Totalt 12 645

Källa: Klys verksamhetsberättclse år 197 3/74.

a Uppgifterna gäller antalet medlemmar som faller inom Klys verksamhetsomrädc. Vissa av organisationerna organiserar även andra yrkeskategorier. Vidare bör noteras att till Klys också är anslutet Svenska danspedagogförbundct med 115 medlemmar. b Ingår i Svenska arkitekters riksförbund (SAR). C Anslutna fritidsmusikcr ej inräknade. De kan beräknas uppgå till över 5 000. dUppgiftcn är en skattning av antalet programmedarbetare inom ljudradio och television. Maskörcr, kostymörer, belysningsmästarc, niusiktckniker etc. är inte inkluderade.

institutionerna för konstnärlig utbildning är emellertid i regel konstnär- ligt verksamma vid sidan om sin pedagogiska gärning. Även många lärare inom det allmänna skolväsendet — t.ex. teckningslärare — och vid musikskolor etc. ägnar sig åt egen konstnärlig verksamhet. Vi har antagit att lärarna i den mån de yrkesmässigt bedriver konstnärlig verksamhet är medlemmar i någon till Klys ansluten konstnärsorganisation och därmed ingår i underlaget för skattningen av konstnärskårens storlek. I enlighet med vad som nyss sagts ingår inte medlemsantalet i Svenska danspedagog— förbundet, som är anslutet till Klys, i underlaget. Vi vill betona att här berörda frågor är av beräkningsteknisk natur och inte innebär att nuvarande möjligheter för danspedagoger och andra pedagoger att erhålla stipendier skall minska.

Av betydelse är också att vissa konstnärer inte är fackligt organiserade. Detta förhållande har vi inte kunnat beakta. Däremot har vi i viss mån tagit hänsyn till att vissa konstnärsorganisationer står utanför Klys och att en del konstnärer är medlemmar i mer än en Klys-organisation.

Dubbelt medlemskap i Klys-organisationer av mer betydande omfatt- ning förekommer i fyra fall. Ca 125 personer är anslutna till såväl Svenska författarförbundet som Sveriges dramatikerförbund. Samtliga ca 85 medlemmar i Svenska regissörsföreningen är medlemmar i Svenska teaterförbundet. Vidare torde dubbelanslutning till Svenska tonkonst- närsförbundet och Svenska musikerförbundet förekomma i stor omfatt- ning. Någon uppgift om antalet har inte stått att få. Vi har antagit att dubbelanslutningen uppgår till ca _100. Ett antal medlemmar i SKAP är medlemmar också i andra Klys-organisationer, främst inom ord- och tonområdena. Ca 15 SKAF-medlemmar är medlemmar också i Sveriges författarförbund. Någon uppgift om hur många SKAF-medlemmar som är anslutna till annan Klys-organisation inom tonområdet har inte stått att få. Med tanke på att endast ett fåtal SKÅP-medlemmar kan leva enbart på sin auktorsverksamhet har vi räknat med att ett stort antal ca 150 SKAF-medlemmar är anslutna också till ett annat Klys-förbund inom tonområdet. Övrig dubbelanslutning är av ringa omfattning och har inte beaktats. Med tanke på de stora osäkerhetsmarginalerna skulle även den berörda dubbelanslutningen kunna försummas. Om man emellertid tar hänsyn till den bör det i tabell 3.2 angivna totala antalet konstnärer reduceras med ca 475 från 12 645 till 12 170. Dubbelanslutningen gäller främst tonom- rådet där antalet konstnärer bör reduceras med ca 250 från ca 3 250 till ca 3 000. Man bör också ha i minnet att ordområdet har ca 125 konstnärer gemensamt med film- och scenområdet genom dubbelanslut- ning till författar— och dramatikerförbunden. Nedan skall de i tabell 3.2 angivna antalen något ytterligare beröras.

Ordområdet _

Som framgått har Sveriges författarförbund ca 1 400 medlemmar. Unge— fär 400 av dessa kan betraktas som fackförfattare, av vilka ca 100 av ålderskäl inte längre är aktiva.

Mycket få — kanske tio av medlemmarna i författarförbundet ägnar sig helt åt översättning. Ofta förenas författarskap med översättning; 150—200 medlemmar kan antas kombinera dessa verksamheter.

Ungefär 1 000 av medlemskapen i författarförbundet grundar sig alltså på skönlitterär verksamhet. Ett okänt antal av dessa medlemmar är inte längre aktiva. Ett okänt antal ägnar sig helt eller delvis åt annan verksamhet. Enligt kulturrådets dubbelarbetsundersökning (se 6.1.4) var ca 200 författare —— exklusive fackförfattarna — dubbelarbetande år 1968, men då användes en tämligen låg tröskel vid bestämningen av dubbelarbete. Som dubbelarbetande räknades författare som hade en inkomst om minst 1000 kr. av annat arbete är 1968. Distinktionen mellan dem som arbetar som konstnärer på heltid och dem som har annan sysselsättning vid sidan om är för övrigt av föga intresse då det gäller att bestämma antalet konstnärer eftersom bägge grupperna rimligen bör räknas som konstnärligt verksamma. Folk- och bostadsräkningen

anger att ca 600 personer arbetade som författare minst 20 timmar per vecka är 1970. I detta antal ingår dock bl.a. filmredaktörer.

Man kan grovt räkna med att ca 600 personer har skönlitterärt författarskap som huvudsaklig sysselsättning och att ytterligare ett hundratal har sådan verksamhet vid sidan om annan huvudsaklig syssel- sättning.

Bild- och formområdet

Antalet bildkonstnärer kan uppskattas till ca 2 800. Antalet konsthant- verkare kan beräknas uppgå till ca 300. Gränsen mellan bildkonst och konsthantverk är flytande och ett relativt stort antal konstnärer kan antas ägna sig åt båda verksamheterna. Detta har inte beaktats i ovan angivna skattningar.

Också gränsen mellan konsthantverk och design är oklar och ett antal konstnärer delar sina krafter mellan dessa bägge verksamheter. Man kan räkna med att ca 200 personer har industridesign utanför textilbranschen som en specialitet. (Föreningen Svenska industridesigner — SID — har ca 160 medlemmar.) Ungefär lika många kan antas ägna sig åt textil— och klädformgivning för industriell tillverkning. Här bör noteras att design i många fall inte urskiljs som en särskild funktion. I själva verket fordrar alla industriprodukter design i något avseende, men ofta ingår denna uppgift som en bland många för konstruktörer eller andra som utformar produkten.

Antalet fotografer var år 1970 enligt folk- och bostadsräkningen drygt 4 000. Ungefär 900 är anslutna till Svenska fotografernas förbund. Av dessa är ett stort antal verksamma utanför det konstnärliga området (reklamfotografering, fotografering för vetenskapliga verk etc.) men man har att räkna med att många av dessa gärna ville ägna sig åt ”fotografi som konst” om tillfälle gavs. Någon skarp gräns mellan olika kategorier av fotografi går för övrigt inte att ställa upp. En rimlig uppskattning av antalet fotografer som helt eller delvis ägnar sig åt ”fotografi som konst” är kanske antalet medlemmar i fotografförbundets sektion för fotoför- fattare och illustratörer, dvs. ca 175.

Endast en av sektionerna i Svenska arkitekters riksförbund (SAR), nämligen Privatpraktiserande arkitekters sektion med ca 750 medlemmar, är ansluten till Klys. Det totala antalet medlemmar i SAR är ca 2 800 vilket ungefärligen torde motsvara antalet verksamma arkitekter i landet.

Svenska inredningsarkitekters riksförbund (SIR) har ca 500 medlem- mar. Vi har antagit att antalet inredningsarkitekter ungefärligen motsva- rar detta medlemsantal.

Tonområdet

Som framgått kan antalet till Klys anslutna konstnärer inom tonområdet uppskattas till ca 3 000.

En stor del av jazzmusikerna är organiserade i Föreningen Sveriges jazzmusiker som står utanför Klys. Föreningen har ca 150 medlemmar. Dubbelanslutning till musikerförbundet synes vara relativt ovanlig.

Kyrkomusikerna har en särskild organisation, Kyrkomusikernas riks- förbund, som är anknutet till Sveriges lärarförbund, men inte till Klys. Kyrkomusikerförbundet har ca 2 500 medlemmar. Dessa medlemmar har i stor utsträckning annan verksamhet vid sidan om sin kyrkomusikaliska.

Film- och scenområdet

Som framgått kan antalet till Klys anslutna konstnärer inom film- och scenområdet uppskattas till ca 3 400, av vilka ca 800 är programmedarbe- tare vid Sveriges Radio. Dessa senare är anslutna till SIF-klubben vid Sveriges Radio. Vi har således inte beaktat att eterområdet för många konstnärer, exempelvis författare, dramatiker och musiker, utgör ett betydelsefullt kompletterande verksamhetsområde.

Sveriges Radio är numera den utan jämförelse största arbetsplatsen för filmarbetare. Det bör dock observeras att filmarbetare inom TV i många avseenden skiljer sig från produktion av t.ex. biograffilm. Någon strikt avgränsning av personal som arbetar med film finns inte vid Sveriges Radio. År 1972 arbetade enligt filmutredningen 299 personer med film vid Sveriges Radio, TV 1 undantaget. Som filmarbetare räknades TV-pro— ducenter som ”ansågs i någon större utsträckning syssla med just filmarbete”, fotografer, redigerare/klippare och yrkestekniker.

Filmarbetarna har vissa egna fackliga organisationer eller avdelningar inom huvudorganisationen. Dessa hade år 1972 sammanlagt ca 280 medlemmar (se tabell 3.3).

Tabell 3.3 Medlemsantal i vissa filmarbetarorganisationer den 1 mars 1972”.

Avdelningen för filmregissörer inom Svenska teater-

förbundet 106 Avdelningen för filmfotografer inom Svenska teater-

förbundet 81 Föreningen Sveriges ljudfilmtekniker 43 Föreningen Produktions- och inspelningsledare 48 Summa 278

Källa: Filmutredningens betänkande (SOU 1973:l6) Samhället och filmen 3, s.227f. ”Efter en omorganisation ingår numera filmarbetare från samtliga kategorier "i Svenska teaterförbundets filmavdelning, som har ca 150 medlemmar.

Filmutredningen påpekade att anslutningsgraden till en facklig organi— sation är relativt låg bland filmarbetarna. Utredningen fann i Svenska filminstitutets register över svenska långfilmsproduktioner under perio- den 1968—1970 115 regissörer, A— och B-fotografer, ljudtekniker samt produktions- eller inspelningsledare som inte var medlemmar i någon av de i tabell 3.3 nämnda organisationerna. Man kan emellertid anta att ett stort antal av dessa personer sedermera av brist på arbete eller annat skäl helt lämnat filmområdet.

Enligt ovanstående delvis på mycket osäker grund vilande beräkningar kan antalet yrkesverksamma konstnärer i landet uppskattas till drygt

17 000. Av dessa faller drygt 1 000 inom ordområdet, ca 7 000 inom bild— och formområdet (av vilka ca 3 300 är arkitekter eller inrednings- arkitekter), ca 5 600 inom tonområdcr (av vilka knappt hälften är kyrko- musiker) och ca 3 400 inom film- och scenområdet (av vilka ca 800 är programmedarbetare vid Sveriges Radio).

4. Upphovsrätt, fackliga förhållanden och arbetsförmedling

4.1. Inledning

Avgörande för de skapande konstnärernas möjlighet att få en tillfreds- ställande försörjning på sitt konstnärliga arbete är innehållet i den lagstiftning, som reglerar deras rättigheter och fackorganisationernas förmåga att tillvarata dessa rättigheter. Även för de utövande (reproduce- rande) konstnärerna har den upphovsrättsliga lagstiftningen betydelse;för deras del kommer dock huvudparten av inkomsterna från anställningar varaktiga eller tillfälliga. Deras inkomster är alltså i regel knutna direkt till utförandet av arbets prestationen och deras fackliga verksamhet koncentreras därför på avtalsuppgörelser av vanlig arbets- marknadsmässig natur. För de utövande konstnärerna spelar förmed- lingen av arbete och uppdrag en större roll än för de skapande konstnä- rerna.

Den upphovsrättsliga lagstiftningen och konstnärernas fackliga verk- samhet omspänner inte bara praktiska och ekonomiska frågor utan också yrkenas ideella sida. I förevarande betänkande granskas dock främst konstnärernas ekonomiska situation och formerna för ersättning och stöd. Av detta skäl begränsas framställningen i detta kapitel till att avse sådana förhållanden som har betydelse för konstnärernas försörjnings- situation.

4.2. Upphovrättslig lagstiftning

4.2.1. Allmänt

Upphovsrätten faller inom det rättsområde som i allmänhet betecknas som immaterialrätt. Det finns inte någon given regel för vad som skall hänföras just till upphovsrätt; avgörande blir vad ett visst lands lagstiftning hänför dit. I Sverige är konstnärliga och litterära verk föremål för upphovsrätt enligt upphovsrättslagen medan fotografier skyddas i en närbesläktad lag -— fotolagen. Konsthantverk och annan brukskonst kan skyddas som upphovsrättsliga verk men har sin specialreglering i mönsterskyddslagen.

I förevarande sammanhang kan det vara praktiskt att tala om upphovsrättslig lagstiftning i vid bemärkelse. Härunder faller då lagarna om upphovsrätt till konstnärliga och litterära verk (upphovsrättslagen» förkortad URL) och om rätt till fotografisk bild (FotoL) som båda är av den 30 december 1960 samt mönsterskyddslagen av den 29 juni 1970. Till URL och FotoL finns dessutom vissa tillämpningsföreskrifter av intresse i detta sammanhang.

Sedan år 1970 arbetar nordiska upphovsrättskommittén på en revision av den nordiska lagstiftningen på området. Enligt uppgift kommer revisionsförslag att framläggas i etapper. ljanuari 1974 avgav kommittén sitt första betänkande (Upphovsrätt I. Fotokopiering och bandinspelning särskilt inom undervisningsverksamhet NU 1973z21).

lmmaterialrätten har stor internationell betydelse och de flesta av dess områden har därför reglerats genom konventioner. De konstnärliga och litterära verken skyddas internationellt genom Bernkonventionen av år 1886 och UNESCO:s s.k. Vårldskonvention av år 1952, medan de utövande konstnärernas prestationer skyddas genom Romkonventionen av år 1961. Den svenska lagstiftningen bygger i huvudsak på förebilder från dessa konventioner och Sverige är anslutet till samtliga. Skälet till att man har två konventioner på upphovsrättens område är att den äldre, Bernkonventionen, uppställer sådana minimikrav att vissa länder, t.ex. USA och andra amerikanska stater samt Sovjetunionen, inte kunnat ansluta sig, medan Världskonventionens krav på medlemmarna inte är så långtgående. I samband med att Sverige år 1973 ratificerade nya texter till de båda konventionerna gjordes en del ändringar i de svenska lagarna. I detta sammanhang ändrades också lagen som en konsekvens av en i viss mån ny syn på det statliga trycket.

Framställningen nedan koncentreras på URL. I de avsnitt som berör fotorätt och mönsterskydd kommer endast att framhållas de frågor som inom resp. område berör den ur kulturpolitisk synpunkt viktiga verksamheten och som i fråga om reglering avviker från föreskrifterna i URL.

4.2.2. Upphovsrättslagen 4.2.2.l Grundprinciper

Den som har skapat ett konstnärligt eller litterärt verk har i princip ensamrätt att förfoga över verket. Han skyddas också i ideellt hänseende av lagen.

Vad som menas med ett verk är svårt att generellt definiera. Försök har gjorts att tala om ”verkshöjd” motsvarande begreppet ”uppfinnings- höjd” — varmed menas att en uppfinning måste ha en viss komplexitet för att kunna skyddas som patent — men någon allmänt brukad term är detta inte. Det finns dock klara gränser: korta notiser eller faktiska upplysningar är inte verk. Å andra sidan kan man inte för ”verk” uppställa något kvalitetskrav: även en dilettantisk målning eller ett pekoralistiskt poem kan vara verk.

Det som skyddas är verket sådant det föreligger, alltså i den utformning upphovsmannen givit det. Detta innebär att idé, ämne och uppslag inte kan åtnjuta skydd annat än i den mån de fått en konkret form.

I upphovsrättslagen räknas upp ”konstarter” och framställningssätt: upphovsmannen får upphovsrätt till verket ”vare sig det utgör skönlitte- rär eller beskrivande framställning i skrift eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst, byggnadskonst eller brukskonst eller kommit till uttryck på annat sätt”. Uppräkningen är alltså inte fullständig utan lämnar utrymme för tolkningar och för utveckling till nya, inte förutsedda former och medier. Fotografisk bild är dock uttryckligen undantagen från upphovsrätt, medan ett alster som registrerats som mönster eller modell kan skyddas också som upphovs— rättsligt om detär ett verk i URL:s mening.

Med litterärt verk menas allt som har uttryckts i text, skriven eller talad. Också tabeller och grafiska-kurvor, staplar etc. räknas som litterära verk. Återstoden är konstnärliga verk, vilket betyder att musikaliska verk och filmverk hänförs dit liksom givetvis bildkonst som måleri, skulptur, arkitektur och konsthantverk.

Som upphovsman räknas inte bara den som skapat ett originalverk. En översättare har upphovsrätt till sin tolkning och en bearbetare åtnjuter skydd för sin prestation. En annan sak är att dessa ”sekundära" upphovsmän i allmänhet inte kan göra gällande sin upphovsrätt annat än i samarbete med upphovsmannen till originalverket.

Rätten att förfoga över verket innebär att upphovsmannen har ensamrätt att framställa exemplar (mångfaldiga), offentliggöra det och sprida det samt att låta översätta eller eljest bearbeta det. Ensamrätten är dock beskuren genom inskränkningar som behandlas under 4.2.2.2.

Den ideella rätten, droit moral, omfattar två led: skydd mot förvanskning och rätt att gälla som verkets upphovsman, internationellt betecknade droit au respect resp. droit å la paternité.

Upphovsrättsliga verk åtnjuter skydd intill utgången av femtionde året efter det år då upphovsmannen avlider (skyddstid). Särskilda regler gäller dock för anonyma verk och verk med flera författare, s. k. multiverk. I vissa alldeles speciella fall kan man göra gällande en sorts droit moral även efter skyddstidens utgång.

Upphovsrätten kan helt eller delvis överlåtas genom avtal eller gåva. Det vanligaste är dock att upphovsmannen upplåter viss del av rätten (t. ex. förlagsrätt eller uppföranderätt). När den rätt som avses med ett upplåtelseavtal har utnyttjats, återgår alltså rätten till upphovsmannen. Efter upphovsmannens död övergår rätten till efterlevande eller andra enligt de vanliga reglerna om giftorätt, arv och testamente. Det betyder bl.a. att allmänna arvsfonden kan bli innehavare av upphovsrätt. Den som sålunda förvärvat upphovsrätt kan under skyddstiden träffa avtal om den på samma sätt som upphovsmannen själv kunde under livstiden.

Den vanligaste på upphovsrätten vilande ersättningsformen är royalty, varvid ersättningen utbetalas fortlöpande i relation till omfattningen av utnyttjandet. Även s. k. friköp eller ersättning i ett för allt förekommer

men är relativt ovanligt.

Intrång i upphovsrätt kan bestraffas och medföra skyldighet att utge skadestånd. Innebär intrånget ett olovligt utnyttjande av verket skall upphovsrättsinnehavaren också ha ersättning för detta. Kränkning av upphovsmannens droit moral kan inte bara förekomma i samband med intrång i förfoganderätten. Även den, som genom avtal har rätt att förfoga över verket eller den som på grund av lagbestämmelserna om inskränkningar i upphovsrätten har möjlighet att fritt utnyttja ett verk, mäste iaktta reglerna om droit moral.

Slutligen må framhållas, att upphovsrätten som sådan inte kan utmätas hos upphovsmannen själv eller hos någon till vilken den övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. Detta är en konsekvens av upphovsman- nens ensamrätt att offentliggöra verket. Hos t.ex. en förläggare som förvärvat hela upphovsrätten kan den emellertid utmätas, vilket också innebär att den kan ingå i sådan förläggares konkursbo. Även manuskript är utmätningsfritt hos upphovsmannen och hans efterlevande. Bildkonst- verk som varit utställt, utbjudet till salu eller eljest ”godkänt för offentliggörande” kan utmätas hos konstnären men i övrigt är hans verk utmätningsfria hos honom och hans efterlevande.

Förutom de skapande upphovsmännen skyddar URL de utövande. konstnärerna, t. ex. skådespelare och musiker. Deras rättigheter kallas närstående rättigheter, droit voisins, och behandlas i ett särskilt avsnitt av lagen som också berör den rätt som kan tillkomma fonogramframställare och radioföretag (se 4.223).

Även de utövande konstnärerna kan få ersättningi form av royalty. De har dock framför allt tidigare accepterat friköp av deras rättigheter t.ex. till filminspelningar (skådespelare, musiker) och grammofoninspel- ningar (musiker). I dag finns ett betydande motstånd mot friköp från de nationella och internationella artist- och musikerorganisationerna. De hänvisar till den massarbetslöshet som följde på grund av grammofon- musikens och ljudilmens inträde och fruktar följderna av inspelningstek- nikens fortsatta utveckling med bl.a. en ökad användning av videokasset- ter och kabel-television. ”Inspelningen tar artistens plats”, hävdar man.

På den internationella arbetsmarknaden har framför allt filmindustrin vidhållit kraven på friköp av upphovsrättsligt skyddade verk och prestationer, vilket ansetts vara en förutsättning för ett ändamålsenligt kommersiellt utnyttjande av filmerna. Televisions- och radioföretagen har i större utsträckning accepterat principen om betalning endast i förhållan- de till utnyttjande, vilket framför allt för mindre länder kan begränsa kostnaderna för initialutnyttjandet av program.

4222. Inskränkningar i upphovsrätten

Allmänt

Från huvudprincipen om upphovsrätt till verk finns ett undantag: författningar, beslut av myndighet, av svensk myndighet avgivna yttran- den samt officiella översättningar av sådana texter är inte föremål för upphovsrätt. Upphovsrätt gäller dock för officiell karta och för sådana

alster av bildkonst, musikaliskt verk och lyriskt verk som ingår i sådana allmänna handlingar som nyss sagts. En privat översättning av ”oskydda- de” allmänna handlingar är också skyddad enligt huvudregeln om skydd för översättarens prestation.

I övrigt gäller upphovsrätten med inskränkningar, som stadgas i 2 kap. URL. Inskränkningarna kan i huvudsak delas upp i två grupper: de som motiveras främst av praktiska skäl och de som betingas främst av ett allmänt intresse. I vissa fall gör sig dock en kombination av synpunkterna gällande. Utnyttjande som sker med stöd av den förra gruppen av inskränkningar leder med ett undantag inte till ersättning för upphovs- mannen. Utnyttjande inom den senare leder ibland till ersättning, ibland inte. Om inskränkningen inom den senare gruppen är absolut (tvångs- licens) kan en eventuell ersättning inte bli föremål för vanliga avtalsför- handlingar — upphovsmannen kan ju inte motsätta sig utnyttjandet.

Inom den nordiska upphovsrättslagstiftningen har man utvecklat en alldeles speciell typ av inskränkningar, de som numera allmänt kallas av- talslicens. Den innebär att en utnyttjare av visst upphovsrättsligt material kan sluta ett taxeavtal med en facklig huvudorganisation och därmed få rätt att utnyttja alla sådana upphovsrättsliga verk som normalt skyddas av denna organisation. För närvarande finns bara en sådan bestämmelse i URL (22 5, andra stycket) men de fackliga organisationerna har visat intresse för en utvidgning av detta system.

Av praktiska skäl föranledda inskränkningar

Av praktiska skäl föranledda inskränkningar delas nedan in i fem grupper. 1. Enligt 11 & må av offentliggjort verk framställas enstaka exemplar för enskilt bruk; dock får man för detta ändamål inte genom annan låta framställa exemplar av bruksföremål eller skulptur eller genom konstnär- ligt förfarande efterbilda annat konstverk (kopia). Ej heller får den enskilde med stöd av 11 & utföra eller låta utföra byggnadsverk. Den ursprungliga grundtanken bakom huvudbestämmelsen var, att enskilda rimligen måste få för eget bruk göra avskrifter av texter, kopiera konstverk och uppteckna melodier. Det är ju inte heller praktiskt möjligt för upphovsmännen att kontrollera sådant utnyttjande. Den tekniska utvecklingen har emellertid både ökat möjligheterna till text-, not- och bildkopiering och frigjort ett behov av sådan kopiering för t.ex. undervisningsanstalter och företag. En följd har blivit att begreppen ”enskilt bruk” och ”enstaka exemplar” fått skilda tolkningar i olika sammanhang. Klart är att man även i yrkesverksamhet har rätt att framställa exemplar enligt denna bestämmelse, men stor oenighet och osäkerhet råder om vilken omfattning sådant mångfaldigande får ha.

2. Enligt 12% må arkiv och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi. Förutsättningen härför är tillstånd av Kungl. Maj:t och enligt tillämpningsföreskrifterna tillkommer rätten i huvudsak alla bibliotek och arkiv som drivs av det allmänna eller är statsunderstödda. Syftet är bl. a. att tillgodose beredskaps— och skydds—

synpunkter samt kompletteringsbehov. De metoder som får användas är mikrofotografering och fotokopiering.

3. Byggnad och bruksföremål får av ägaren ändras utan upphovs- mannens lov (13 å). Bestämmelsen innefattar den enda inskränkning i droit moral som lagen upptar.

4. I 14 % regleras den s. k. citaträtten: citat får göras ur offentliggjort verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som betingas av ändamålet. I kritiskt eller vetenskapligt verk får också i anslutning till texten återges offentliggjort bildkonstverk. I populärvetenskapligt verk får dock inte utan ersättning återges mer än ett sådant verk av en och samme konstnär. Den sista regeln har tillkommit för att hindra att man sammanställer planschverk som realiter innebär ett omfattande intrång i konstnärens upphovsrätt, dvs. fall då det praktiska behovet av återgivan— det inte är det väsentliga.

5. Enligt 15 å andra stycket får offentliggjort bildkonstverk avbildasi tidning eller tidskrift i samband med redogörelse för dagshändelse. En motsvarande regel gäller enligt 21 5 för radio, TV och film. Bestämmel— serna står citaträtten i 14 å andra stycket nära och är i 15 & förknippad med regeln att verk, som har tillkommit för återgivande i tidning eller tidskrift, är undantaget från citaträtten.

Av allmänna intressen föranledda inskränkningar

De inskränkningar som är avsedda att tillgodose allmänna intressen tar sikte ibland på samhällets behov (t.ex. inom utbildningen) eller allmänheten i vidsträckt bemärkelse, ibland på grupper som ansetts böra tillgodoses av samhället. Av hänsyn till dessa intressen företagna inskränkningar delas nedan in i fem grupper.

1. Enligt 15 & första stycket har tidning eller tidskrift rätt att ur annan publikation trycka av artikel i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga (pressens lånerätt). Bestämmelsen har rimligen till syfte att tillgodose den allmänna debatten. Den kan upphävas genom att man vid den första publiceringen utsätter förbud mot eftertryck.

2. Utbildningsväsendet och gudstjänstlivet är tillgodosett i tre olika bestämmelser, 16, 17 och 20 åå. Enligt 16 i; får man i skol- och gudstjänstantologier utan lov ta med mindre del av litterärt eller musikaliskt verk eller ett verk av ringa omfattning om minst fem år förflutit sedan verket utgavs. I anslutning till sådan text får också tas med bildkonstverk som varit offentliggjort i fem år. Verk som tillkommit för att användas i undervisning får inte medtas i sådan samling. Upphovsmannen har rätt till ersättning för återgivandet. Enligt 17 5 får man inom undervisningsverksamhet för tillfälligt bruk göra ljudupptagning av offentliggjort verk. Videoband får alltså inte inspelas. Tillfälligt bruk har ansetts kunna utsträckas till tre år. Kommersiellt fonogram får inte direkt kopieras för detta ändamål. Någon ersättning utgår inte till upphovsmännen. Slutligen får enligt 20 & första stycket utgivet verk _ dock ej sceniskt verk eller filmverk — framföras offentligt vid gudstjänst eller undervis- ning. Någon ersättning utgår inte.

3. I 18 & tillgodoses vissa handikappade. Utgivet litterärt och musika- liskt verk får framställas i blindskrift och någon ersättning utgår inte till upphovsmannen. Vidare får bibliotek och organisation med Kungl. Maj:ts tillstånd framställa s.k. talböcker för utlåning till blinda och andra svårt vanföra. Någon rätt till ersättning finns inte för sådana framställningar. Ett särskilt anslag är dock uppfört på riksstaten för ersättning till de upphovsmän, vilkas verk utnyttjas. Enligt tillämpningsföreskrifterna kan upphovsman avbryta vidare tvångslicens för nyproduktion av talböcker genom att själv ge ut verket som kommersiell talbok. (Talboksersätt- ningen berörs ytterligare i 7.3.)

4. Ett mera diffust allmänintresse tillgodoses genom 20 å andra stycket. Annat utgivet verk än sceniskt verk och filmverk får enligt denna bestämmelse framföras offentligt

vid tillfälle då framförandet inte är det huvudsakliga, tillträde är avgiftsfritt samt anordnandet sker utan förvärvssyfte, i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål samt i annat allmännyttigt syfte.

I de tre senare fallen får den eller de som framför verket inte uppbära ersättning. Om alltså framföraren i dessa fall får arvode kan upphovsman- nen hävda sin ensamrätt och förbjuda framförandet.

5. Vad som anförs inför myndighet, i våra parlamentariska försam- lingar eller vid annan offentlig överläggning om allmänna angelägenheter — t. ex. valdebatter, paneldiskussioner och offentliga kongresser får återges utan upphovsmannens samtycke. Återgivandet får ske både i text och via film, radio och TV. Upphovsmannen har dock ensamrätt att utge samling av sina anföranden. Bestämmelsens huvudsyfte är givetvis att främja den allmänna debatten och ge insyn i förfarandet vid domstolar och andra myndigheter.

Andra inskränkningar

[ 22 å andra stycket finns en mycket speciell bestämmelse som grundar sig på Sveriges Radios praktiska behov men samtidigt tillgodoser upphovsmännens intresse. Enligt allmänna regler måste Sveriges Radio förvärva rätt till upphovsrättsligt skyddade verk som skall sändas. I 22 å andra stycket föreskrivs emellertid att Sveriges Radio med upphovsman- naorganisation, som företräder ett flertal svenska upphovsmän inom sitt område, kan sluta avtal om rätt till sändning av organisationsmedlemmar- nas verk och därigenom förvärva en allmän rätt att sända utgivna verk även av sådana upphovsmän inom samma område, som inte omfattas av avtalet. För sådana på grund av avtalslicens sända verk skall utgå ersättning, vilken inte är reglerad vare sigi lag eller genom avtal men som rimligen inte bör underskrida de taxor som upptas i organisationsavtalen. En viktig begränsning i avtalslicensen ligger i att enskild upphovsman kan meddela förbud mot tillämpning av bestämmelsen. Sveriges Radio är också förpliktad att underlåta sändning om det föreligger särskild

anledning att anta att upphovsmannen motsätter sig sådan. Motsvarande bestämmelser finns för organisationsmedlemmar intagna i träffade avtal.

Om Sveriges Radio har rätt att återge visst verk i utsändning _ antingen på grund av avtal eller på grund av inskränkning i upphovsrätten får företaget också under de villkor som Kungl. Maj:t bestämmer ta upp verket på fonogram eller videoband (22 & första stycket). Tillstånd har givits att göra sådana s. k. efemära inspelningar, vilka får sparas under ett år och användas för utsändning högst fyra gånger. Har inspelningen dokumentariskt värde får den dock arkiveras och sparas obegränsad tid. För själva inspelningen får upphovsmannen inte ersättning men används den vid utsändning får han ersättning enligt vanliga regler.

Överlåtet exemplar av verk eller exemplar som omfattas av utgivning får i allmänhet fritt spridas vidare (överlåtas, utlånas, uthyras) och visas offentligt. Undantag härifrån gäller uthyrning av noter samt visning av bildkonstverk genom film och television, vilka åtgärder således inte får vidtagas utan uppgörelse med innehavare av upphovsrätten. Enligt 23 och 25 åå, som reglerar dessa frågor, får följande åtgärder fritt vidtas med överlåtet (utgivet) exemplar:

Vidareförsäljning av litterärt och musikaliskt verk samt bildkonstverk, utlåning av litterärt och musikaliskt verk samt bildkonstverk, uthyrning av litterärt verk och bildkonstverk, offentlig visning av litterärt och musikaliskt verk samt — utom genom

film och television bildkonstverk, medtagande av konstverk vid inspelning av film eller televisionsprogram,

om återgivandet är av underordnad betydelse med hänsyn till filmens eller programmets innehåll, återgivande i katalog eller liknande av bildkonstverk som ingår i samling, utställs eller utbjuds till salu samt avbildande av byggnad samt bildkonstverk som är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats utomhus.

Den sista nämnda inskränkningen kan naturligtvis ur vissa aspekter anses praktiskt betingad eftersom det vore orimligt att fotografer eller målare inte skulle få anlita motiv med dessa ingredienser. Emellertid måste observeras att det även är tillåtet att låta byggnaden eller konstverket bli huvudsaken vid kommersiell fotografering, t. ex. för framställning av vykort eller bokverk.

4.2.2.3 De utövande konstnärernas rätt

Vissa upphovsrätten närstående rättigheter behandlas i 5 kap. URL. De brukar internationellt betecknas droits voisins eller neighbouring rights och avser utövande konstnärers, fonogramframställares och radio/TV- sändningsföretags rätt samt det s.k. katalogskyddet. Här skall bara behandlas de utövande konstnärernas rätt.

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller musikaliskt verk får inte utan hans samtycke tas upp på fonogram, film eller liknande. Det får heller inte sändas i radio/TV eller genom kabelöver— föring från den lokal där framträdandet sker göras direkt tillgängligt för allmänheten.

Inspelning på fonogram etc. får inte utan samtycke kopieras förrän 25 år förflutit efter det år då inspelningen skedde.

Om fonogram etc. används vid radio/TV-sändning inom den angivna skyddstiden om 25 år har den utövande konstnären rätt till ersättning. Hans rätt gentemot sändningsföretaget skall emellertid göras gällande av fonogramframställaren (Se vidare 4.5.3).

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att den utövande konstnären åtnjuter ett tjugofemårigt skydd mot eftergörande av inspelat fonogram (motsvarande) och har under denna tid rätt till ersättning vid radio/TV- sändning av sådan inspelning. Däremot har han icke såsom i t. ex. Danmark rätt till ersättning vid återgivande av inspelningen 1 jukeboxar. vid idrottsarrangemang etc.

Inskränkning i rätten till ersättning föreligger i två hänseenden:

Får sändningsföretaget återge avsnitt ur det sända verket enligt 14 eller 2] åå URL får den utövande konstnären utan ersättning tåla samma inskränkning.

Framförs verket i gudstjänst eller undervisning och är det inte sceniskt verk eller filmverk utgår inte ersättning till den utövande konstnären.

Beträffande övergång av den utövande konstnärens rätt liksom utmätning i denna gäller samma regler som i fråga om upphovsrätt.

4. 2. 3 Fotolagen 4.2.3.l Grundprinciper

Fotolagen är i huvudsak uppbyggd efter samma principer som URL. Fotografen har med vissa uppräknade inskränkningar uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller annat förfarande framställa exemplar av bilden samt att visa denna offentligt. Vidare åtnjuter han droit moral enligt liknande regler som upphovsman.

Skyddstiden för fotografisk bild är normalt 25 år efter utgången av det år då den framställts. Om bilden äger konstnärligt eller vetenskapligt värde gäller dock samma skyddstid som för upphovsrättsliga verk, dvs. intill utgången av det femtionde året efter det år då fotografen avled. Intrång i fotorätten medför ersättningsrätt och kan leda till straff och skadestånd för den skyldige. Något utmätningsskydd för rätten till fotografisk bild föreligger inte.

4.2.3.2 Inskränkningar i fotorätten

Samtliga de för upphovsrätten gällande inskränkningarna (se 4.222) gäller också för fotografi. Är enligt URL filmverk undantaget från inskränkning, gäller samma undantag enligt FotoL. På en punkt är fotograf bättre ställd än en bildkonstnär i URLzs mening: fotografisk bild som enligt tvångslicens medtas i populärvetenskaplig framställning skall alltid ersättas (annat bildkonstverk ersätts bara om två eller flera av samme konstnär medtas i samma framställning).

I två hänseenden är fotografen sämre ställd än upphovsman:

Fotografisk bild får, mot ersättning, intas i arbete till bruk vid undervisning (alltså inte bara i antologi).

Sveriges Radio har direkt enligt lag rätt att sända fotografi i fall då avtal eller avtalslicens fordras för upphovsrättsligt verk;dock föreligger individuell vetorätt för fotograf som inte vill underkasta sig denna tvångslicens.

Utöver dessa inskränkningar gäller för foto ytterligare tre:

I rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse får fotografisk bild fritt utnyttjas.

Om fotografisk bild utförts på beställning tillkommer fotorätten beställaren, om inte annat uttryckligt avtalats mellan parterna.

Rör det sig om beställt fotografiskt porträtt räcker det dock inte att fotografen förbehållit sig rätten till bilden; beställaren har ändå rätt att låta intaga porträttet i tidning, tidskrift eller biografisk publikation om inte fotografen gjort särskilt förbehåll mot just detta utnyttjande. Det får antas att en fotograf sällan kan göra sådant förbehåll, eftersom porträttbeställning ju ofta har till syfte att ge beställaren sagda möjlighet.

4.2.4 Mönsterskyddslagen

Med mönster förstås förebilden för en varas utseende eller ornament. Genom registrering kan den som skapat ett mönster få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret. Mönsterrätt omfattar bara de varor för vilka mönstret registrerats och därmed likartade varor. Sådan mönsterrätt innebär att annan än innehavaren av rätten inte får utnyttja mönstret genom att tillverka, införa till landet, utbjuda, saluhålla, överlåta eller uthyra vara, som inte väsentligt skiljer sig från mönstret eller som innehåller del som inte väsentligt skiljer sig från detta.

Mönsterskyddet måste alltså specificeras. Ett mönster som bara registrerats för textil kan av annan användas som dekoration på glas eller keramik. Däremot är en servisform som registrerats för keramik skyddad mot användning i annat material, lämpligt för serviser, t. ex. glas eller metall (likartad vara).

Skyddet gäller yrkesmässig användning. Detta innebär att de åtgärder som är tillåtna med bildkonstverk enligt upphovsrättslagen inte kommeri konflikt med mönsterskyddet.

Registrering av mönster ger skydd under fem år räknat från den dag då ansökan om registrering gjordes och kan därefter förnyas för ytterligare två femårsperioder. Längsta skyddstid är alltså 15 år.

För registreringen skall erläggas avgifter, nämligen f.n. 150 kr. för ansökningen samt för förnyelse 300 kr. första gången och 600 kr. andra gången. Dessutom tillkommer särskilda avgifter för registrering för mer än en varuklass, för förvaring av modell m. m.

Konsthantverkare som låtit registrera ett alster som mönster kan oavsett detta göra gällande upphovsrätt, om alstret kan betraktas som verk ur upphovsrättslagens synpunkt. Han har då för denna produkt skydd enligt URL, vilket bl. 3. innebär att han får längre skyddstid och

att enskild inte får låta genom annans försorg framställa enstaka exemplar enligt 11 & URL.

4.3. Fackliga organisationer

4.3.1. Allmänt

De svenska konstnärerna är numera ganska väl organiserade. Sedan år 1959 upprätthåller de av detta betänkande berörda fackorganisationerna samarbete genom konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets- nämnd, Klys. (Klys och dess uppgifter beskrivs närmare i 4.3.7.) Inom denna nämnd brukar man dela upp konstnärerna i fyra grupper avseende ord, bild, ton och scen. Vid beskrivningen av de fackliga förhållandena och avtalsförhållandena följer vi Klys indelning trots att vi i andra sammanhang har en något annorlunda kategorisering. De dramatiska författarna förs därför i det följande till ordområdet och producenterna vid Sveriges Radio redovisas under rubriken ”eterområdet". Konstnärernas fackliga organisationer verkar för sina resp. medlem- mars ekonomiska och sociala intressen i former som nära ansluter till andra fackliga organisationer, t. ex. genom att sluta avtal. Som framgått av redogörelsen för upphovsrättslagstiftningen (4.2) och som närmare berörs i 4.4.1 är konstnärernas möjligheter att verka genom fackliga stridsåtgärder dock i vissa fall begränsade genom att för arbetsmarknaden i övrigt gängse förutsättningar för avtal inte gäller.

I konstnärernas fackliga strävanden ingår som ett naturligt led också att bevaka medlemmarnas ideella intressen t. ex. i samband med upphovsrättslagstiftningen — liksom att över huvud främja utvecklingen av och förståelsen för resp. konstområde. En del organisationer bedriver stipendie— och/eller utställningsverksamhet.

Uppgifter om antalet medlemmar i reSp. organisation har lämnats i 3.2.

4. 3. 2 Ordområdet

Huvudorganisation inom ordområdet är Sveriges författarförbund, som konstituerades år 1970 och började sin verksamhet den 1 januari året därpå. Förbundet bildades genom att Sveriges författareförening (bildad år 1893), Minerva — förening för Sveriges vetenskapliga och populär- vetenskapliga författare (bildad år 1946), Sveriges ungdomsförfattare- förening (bildad år 1948) och Svenska översättarförbundet (bildat år 1954) samtliga var för sig antog samma firma och samma stadgar och därefter beslöt att förenas i en enda organisation. Samtidigt upplöstes en är 1956 bildad centralorganisation, Fria litterära yrkesutövares central- organisation (Flyco).

Författarförbundet skall enligt stadgarna tillvarata författarnas och de litterära översättarnas ekonomiska och ideella intressen och skall därvid särskilt

genom ständig bevakning av upphovsrätten och de lagbestämmelser som reglerar denna verka för författarnas rätt till rimligt utbyte av sitt arbete, genom avtal med motparter skapa ekonomisk trygghet för författarna, enskilt och som kår, bevaka författarnas moraliska rätt så att deras verk icke förvanskas eller offentliggörs på ett sätt som strider mot deras egna avsikter,ständigt försvara yttrandefriheten och därmed säkerställa rätten till fri debatt samt skydda och hjälpa de författare som genom att utöva yrket kommer i konflikt med motparter eller myndigheter eller råkar i andra svårigheter.

Medlemskap kan vinnas av svensk medborgare Som offentligen doku- menterat sig som litterär yrkesutövare samt av utländsk medborgare som stadigvarande vistas i Sverige och på motsvarande sätt meriterat sig. Alla medlemmar är direkt anslutna till förbundet. För speciella uppgifter inom avgränsade fackliga områden kan emellertid inrättas sektioner. Sektionerna, som står öppna för varje medlem som har intresse därav, skall främst följa utvecklingen inom sitt område, ta initiativ och framlägga förslag. F.n. finns inom förbundet fyra sektioner: fackför- fattarsektionen Minerva, sektionen för barn- och ungdomslitteratur, översättarsektionen och sektionen för skönlitterära författare.

Författarförbundet samarbetar med sina nordiska systerorganisationer i Nordiska författarrädet. Internationellt är författarförbundet anslutet till Confédération Internationale des Sociétés d*Auteurs et Compositeurs (CISAC) samt till Fédération Internationale des Traducteurs (HT).

Sveriges dramatikerförbund, bildat år 1941, är en ekonomisk förening med uppgift att bl. a. driva förlagsverksamhet. Medlemskap kan vinnas av svensk medborgare, som på offentlig svensk teater (varmed också menas radioteater och television) låtit uppföra ett teaterstycke av litterärt värde eller som bedrivit förtjänstfull verksamhet inom föreningen näraliggande område. Med stöd av den sista passusen har dramatiska översättare och teaterförläggare invalts i förbundet.

Dramatikerförbundet samarbetar nordiskt inom Nordisk dramatiker— union. Förbundet är vidare anslutet till International Writers Guild (IWG).

Författare av sång- och vistexter m. m. kan också vara medlemmar i Föreningen Svenska populärauktorer, SKAP, (se 4.3.4).

4. 3. 3 Bildområdet

Konstnärernas riksorganisation (KRO) bildades år 1937. Den är huvud— organisation för bildkonstnärerna, med vilka i detta sammanhang främst avses målare, skulptörer, grafiker och andra vilka ägnar sig åt ”fri” bildkonst.

KRO:S allmänna uppgift är att tillvarata den svenska bildkonstnärs— kårens ideella, sociala och ekonomiska intressen. Till medlem av organisationen kan antas varje svensk medborgare eller i Sverige verksam utländsk medborgare som ägnar sig åt bildkonst och genomgått kvalifice- rad utbildning eller på annat sätt dokumenterat sig inom bildkonstens

område. Medlemsintagningen sker centralt av en för hela riket gemensam invalsnämnd som utses av riksmötet.

Organisationsmässigt är landet indelat i KRO-distrikt, som i sin tur kan vara uppdelade i sektioner. Den centrala administrationen utgörs av en centralstyrelse som väljs av riksmötet, bestående av ombud från distrikten.

Föreningen Svenska tecknare bildades år 1955. Till medlem kan antas den som yrkesmässigt ägnar sig åt teckning. För inval fordras att vederbörande på ett övertygande sätt dokumenterat sig inom verksam- hetsområdet.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF) bildades år 1962. Rätt att bli medlem har envar som med godkänd examen resp. godkända betyg genomgått Konstfackskolan i Stockholm eller Konstindustriskolan i Göteborg eller på annat sätt förvärvat motsvarande utbildning ävensom elev som påbörjat sista utbildningsåret vid angivna skolor. Medlem kan vara ansluten till huvudorganisation för arbetstagare. De färdigutbildade medlemmar som förvärvat självstän- dig upphovsrätt utgör aktiva medlemmar och har i denna egenskap rösträtt samt är valbara till förtroendeuppdrag. Övriga medlemmar är passiva; de har yttrande- och förslagsrätt vid föreningsmöten och sammankomster.

KIF är riksorganisation men styrelsen kan för främjande av före- ningens intressen bilda lokalavdelningar. Särskilda av sådan avdelning utsedda ombud har rätt att delta i styrelsens sammanträden vid behandling av ärende som gäller avdelningen. Lokalavdelningar finns f. n. i Göteborg och Malmö.

Svenska fotografernas förbund, som bildades år 1895, är en bransch- organisation för alla kategorier av yrkesfotografer.

Förbundet har tre specialsektioner för att tillvarata branschens särintressen. Dessa är Porträttfotografernas riksorganisation, sektionen för reklam och kommersiell fotografi samt sektionen för fotoförfattare/ illustratörer.

Förbundet är anslutet till Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), samt tillhör i internationella sammanhang Nordiska fotografför- bundet och den europeiska fotounionen, Europhot.

Till Privatpraktiserande arkitekters sektion inom Svenska arkitekters riksförbund (SAR) hänförs alla förbundsmedlemmar som driver konsul- terande verksamhet. Sektionens verkställande organ är Privatpraktiseran- de arkitekters nämnd (PAN), som utses av sektionens årsstämma. Sektionen vann anslutning till Klys den 1 juli 1973.

Genom SAR är sektionen ansluten till Union Internationale des Architectes (U.I.A.) och bildar tillsammans med de nordiska arkitektför- bunden en särskild nordisk sektion inom U.I.A.

4.3.4. Tonområdet

Tonsättarna är organiserade i två föreningar, en för "seriös” musik och en förs. k. populär musik.

Föreningen Svenska tonsättare (FST), som bildades år 1918, organise- rar svenska tonsättare ”vilkas produktion kan anses äga konstnärligt värde”.

Medlemmarna är dels aktiva, dels passiva. Till aktiv medlem kan väljas inom landet verksam tonsättare, medan till passiva kan inväljas personer som främjat föreningens verksamhet. Endast de aktiva medlemmarna kan väljas till förtroendeposter inom föreningen och de ordinarie förenings— sammanträdena avser endast denna del av medlemskåren.

Föreningens verksamhet är intimt förknippad med Svenska tonsättares internationella musikbyrå — STIM — (se 4.5.2), ivars styrelse föreningen utser vissa representanter och till vilkens styrelse föreningen stadgeenligt har att årligen inge sin verksamhetsberättelse m. m.

Föreningen Svenska populärauktorer (SKAP) som bildades år 1926 hade tidigare firman Svenska kompositörer av populärmusik -— därav den sedan länge inarbetade förkortningen.

Medlemskap kan erhållas av svensk kompositör eller författare till verk av underhållningskaraktär, som utgivits i tryck eller mångfaldigats genom överföring på anordning, genom vilken det kan återges, så ock annan svensk medborgare, som styrelsen anser särskilt önskvärd att uppta i föreningen.

I likhet med tonsättarföreningens är SKAst verksamhet intimt knuten till STIMzs. Sålunda är medlemskap i STIM en förutsättning för medlemskap i SKAP. Föreningsmedlem är vidare skyldig att ställa sig till efterrättelse Nordisk revyunions stadgar och beslut.

Via STIM är såväl Föreningen Svenska tonsättare som SKAP anslutna till den internationella upphovsmannaorganisationen ClSAC' (se 4.3.2).

De utövande musikerna är främst organiserade inom Svenska musiker- förbundet, bildat år 1907 och anslutet till Landsorganisationen. Förbun- det, som har underfirman Nöjesföretagens personalförbund, organiserar inom Sverige verksamma ”musiker av alla slag, vokalister, ensemblesånga- re, dansare, musik- och danspedagoger, statister, scenteknisk personal, biljettkassörskor, vaktmästare och garderobiärer samt övrig därmed jämställd personal vid nöjesetablissemang”.

Förbundets lokala verksamhet utövas genom avdelningar, som kan vara uppdelade på sektioner. Dess högsta beslutande organ är kongressen som består av ombud, valda från särskilt bildade valkretsar. Kongressen sammanträder vart femte år. Den löpande tillsynen över styrelsens arbete utövas av förbundsrådet som utses av kongressen och representerar de olika yrkeskategorierna inom förbundet.

Musikerförbundet samarbetar nordiskt inom Nordisk musikerunion och internationellt inom Internationella musikerfederationen (FIM).

Svenska tonkonstnärsförbundet bildades år 1947 och står öppet för sångsolister, instrumentalsolister, dirigenter och andra yrkesmusiker vars utövning kan anses äga högt konstnärligt värde. Studerande inom sagda yrkeskategorier kan antas till medlemmar och får då inom förbundet bilda en studiesektion.

Tonkonstnärsförbundet ingick tidigare i Svenska musikerförbundet. Sedan år 1971 är det dock fristående i förhållande till musikerförbundet.

Internationellt är förbundet anslutet till Nordisk solistråd och sam- arbetar, genom musikerförbundet, med Nordisk musikerunion och Internationella musikerfederationen.

4. 3. 5 Scenområdet

Scenkonstnärernas huvudorganisation Svenska teaterförbundet, är anslu- ten till Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Teaterförbundet bildades år 1894 och utgör facklig organisation för inom teater, dans, film, radio och television och andra närbesläktade områden yrkesverk- samma artister, tekniker, pedagoger och administrativ personal.

För medlemskap fordras att sökanden varit engagerad inom sitt yrkesområde minst sex månader eller genomgått statlig scenskola.

Medlemmarna indelas i aktiva, dvs. de som ”utövar yrket”, och passiva, till vilka hänförs dels dem som upphört att utöva yrket, dels dem som befinner sig i arbetsgivareställning. Endast de aktiva medlemmarna har rösträtt och behörighet att motta förtroendeuppdrag inom förbun- det.

Förbundets aktiva medlemmar är indelade i avdelningar med särskilda styrelser" och stadgar. Högsta organ för dessa är avdelningsmötet. För speciella ändamål kan medlemmarna också inom förbundet skapa särskilda organ, vilkas verksamhet regleras av egna stadgar. Ett sådant organ är Svenska regissörsföreningen.

Förbundets högsta beslutande organ är riksstämman, bestående av fullmäktige som väljs av avdelningarna. Riksstämman utser förbundets centralstyrelse som ansvarar för förbundets ledning.

Teaterförbundet är anslutet till Nordiska skådespelarrådet och funge- rar f. n. som sekretariat åt den internationella skådespelarunionen (FIA).

Svenska regissörsföreningen bildades år 1956 och utgör ett fristående organ inom Svenska teaterförbundet med uppgift att tillvarata medlem- marnas kollektiva och individuella intressen i deras egenskap av svenska regissörer.

Berättigad till medlemskap är envar yrkesutövande svensk regissör som tillhör Svenska teaterförbundet.

Svenska danspedagogförbundet bildat år 1939, är anslutet till Svenska facklärarförbundet och därigenom till Tjänstemännens centralorganisa- tion (TCO). Det utgör facklig sammanslutning för pedagoger i konstnärlig dans.

För medlemskap fordras att vederbörande fyllt 21 år och är yrkesverksam. Vidare skall sökanden antingen ha avlagt fullständig danspedagogexamen vid Statens dansskola eller likvärdig institution eller efter två förbundsmedlemmars vitsord och enligt beslut av förbundets styrelse visat sig ha erforderlig kompetens eller inför en av förbundets styrelse i varje särskilt fall utsedd jury ha avlagt godkända undervisnings- prov.

4.3.6. Eteromrddet

Svenska industritjänstemannaförbundets klubb inom Sveriges Radio (SIF—klubben vid SR) organiserar all vid företaget tjänstgörande personal som tillhör förbundet. Anslutningen till Klys, som skedde den 1 juli 197 3, avser producenterna och annan jämförlig konstnärlig personal.

4.3.7. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd

Som framgått är en del kulturarbetarorganisationer antingen direkt eller som underorganisationer i större förbund — anslutna till Landsorga- nisationen eller till Tjänstemännens centralorganisation. Någon kultur— arbetarnas topporganisation existerar inte. Däremot samarbetar alla här presenterade föreningar och förbund i konstnärliga och litterära yrkesut— övares samarbetsnämnd (Klys), som bildades år 1959.

Ursprungligen slöts mellan berörda organisationer ett samarbetsavtal, som angav vissa riktlinjer för nämndens arbete. År 1960 antog nämnden också ett kulturprogram i 24 punkter. Från och med år 1972 regleras nämndens verksamhet av stadgar av föreningstyp. Enligt dessa har Klys till ”uppgift att verka för samarbete mellan medlemsorganisationerna, främja samförstånd mellan olika konstnärliga och litterära yrkesutövare samt hos det allmänna och publik skapa förståelse för anslutna yrkesgruppers ekonomiska och sociala intressen”. Vid fullgörande av denna uppgift har nämnden att

företräda medlemsorganisationerna inför det allmänna i frågor rörande lagstiftning och kulturpolitik av gemensamt intresse,

verka för allmän yttrandefrihet inom samtliga konstnärliga medier,

medverka till utredningar och undersökningar av gemensamt intresse för medlemmarna,

verka för att konstnärliga och litterära yrkesutövare ges möjlighet att utöva sina yrken och tillerkännas skälig ersättning för sitt arbete,

verka för social trygghet åt de konstnärliga och litterära yrkesutövarna, på begäran av medlemsorganisation biträda den i förhandlingar och stödja den vid konflikt, som nämnden bedömer som befogad, i fall då medlemsorganisationer har motstridiga intressen på begäran av dem eller en av dem genom medling söka bilägga tvisten samt på begäran av medlemsorganisation yttra sig i fråga som rör denna organisations inre förhållanden eller förhållande till motpart samt därvid rekommendera åtgärder.

Medlemskap i Klys kan vinnas av riksorganisation, vars medlemmar utgörs av konstnärliga eller litterära yrkesutövare och vars huvudsakliga ändamål är att tillvarata medlemmarnas fackliga intressen och sektion eller avdelning under nyss nämnd organisation, vilken på riksplanet bevakar visst ämnesområde, som ligger inom huvudorganisationens verksamhetsfält.

Till följd härav har förutom de ovan nämnda organisationerna även tre sektioner i Sveriges författarförbund — vilka intressemässigt motsvarar tidigare självständiga organisationer säte och rösträtt i nämnden.

4.4. Avtalsförhållanden

4.4.1. A vtalsra'tr

De anställda konstnärliga yrkesutövarna, främst organiserade inom Svens- ka musikerförbundet och Svenska teaterförbundet, kan sluta vanliga kollektivavtal. De skapande upphovsmännens avtalssituation ter sig olika allteftersom de som grupp har en naturlig gemensam motpart (grupp av motparter) eller om avsättningen av deras alster sker till enskilda i speciella uppgörelser. För den förra typen är kollektiva avtal många gånger naturliga, dvs. ramavtal mellan organisation och motpart vari- genom den senare förbinder sig att för organisationsmedlemmarna iaktta vissa minimivillkor. Fackorganisationernas strävan har helt naturligt varit att lägga så stora områden som möjligt under kollektiva avtal av nyssnämnda typ.

För konstnärsområdet gäller givetvis allmänna avtalsrättsliga regler: kollektivavtalslagen, avtalslagen, köplagen m.fl. Beträffande vissa områ- den innehåller dock URL speciella avtalsregler, som gäller för den händelse annat ej avtalats, nämligen beträffande avtal om offentligt framförande, förlagsavtal och avtal om filmning. Dessutom finns i 29 & URL till skydd för upphovsmannen en s.k. generalklausul av följande lydelse:

”Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal om Överlåtelse av upphovsrätt uppenbarligen vara stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.”

Den citerade bestämmelsen gäller alltså vid sidan av och eftersom den inte förutsätter någon ond tro hos motparten över avtalslagens regler om rättshandlingars ogiltighet, dvs., de som handlar om tvång, svek, trångmål, oförstånd, lättsinne m.m., fel och misstag samt brott mot tro och heder.

Vad här sagts förutsätter full avtalsfrihet för parterna. Som ovan påpekats innehåller emellertid URL och FotoL flera inskränkningar i upphovsrätten och fotorätten, som antingen berövar upphovsmännen och fotograferna möjlighet att träffa avtal eller i varje fall begränsar deras frihet i ett eller annat hänseende. Om inskränkningarna kan upphävas genom t. ex. förbud mot efter- tryck eller genom individuellt veto mot tillämpning av avtalslicens kan upphovsmännen genom sådana åtgärder etablera full avtalsfrihet och därigenom hävda sina ekonomiska intressen. Ifall av tvångslicens förelig- ger inte denna möjlighet. Även om ersättning skall utgå befinner sig upphovsmannen vid förhandlingar under tvångslicens i underläge — avtalssituationen är ”haltande”, eftersom han inte har andra tvångsmedel mot sin motpart än dem som kan bli följden av ett domstolsförfarande.

I en del fall har upphovsmännen påvisat, att inskränkning som inte är förknippad med ersättningsrätt leder till så stort utnyttjande av deras verk att det innebär förfång för deras ekonomiska intressen. Här skall

kort sammanfattas de fall då upphovsmännens avtalsmöjligheter är begränsade eller obefintliga, trots att det berörda utnyttjandet kan ha eller påstås ha ekonomisk betydelse för dem.

1. ”Bildcitat" i kritisk och vetenskaplig framställning (145 andra stycket URL och 7 & FotoL): Citaträtten är obegränsad och medför ej rätt till ersättning. Konstnärer och fotografer har yrkat begränsning av citaträtten.

2. ”Bildcitat” i populärvetenskaplig framställning (14 å andra stycket URL och 7 & FotoL): Tvångslicens föreligger men ersättning skall utgå till konstnär om mer än ett verk återges och till fotograf redan från första bilden. Avtalssituationen är ”haltande”. Det är emellertid inte någon förutsättning att det just är den återgivna bilden som behandlas i texten. Bildkonstnärerna har därför hävdat att paragrafernas utformning innebär en allvarlig inskränkning i deras möjligheter att få ekonomiskt utbyte av sin verksamhet.

3. Skol- och gudstjänstantologier (16 & URL): Tvångslicens med ersätt- ningsrätt föreligger beträffande upphovsrättsliga verk. Avtalssituatioen är ”haltande”. Upphovsmännen yrkar avtalslicens av den typ som gäller för radio/TV-sändningar av offentliggjort verk (se 4.422).

4. ”Arbete” till bruk vid undervisning (75 andra stycket FotoL): Tvångslicens med ersättningsrätt föreligger beträffande fotografisk bild. Avtalssituationen är ”haltande”.

5. Ljudupptagning i undervisningsverksamhet (175 URL): Tvångs- licens utan ersättningsrätt. Upphovsmännen yrkar avtalslicens.

6. Blindskrift och talböcker för blinda (18 & URL): Tvångslicens utan ersättningsrätt. Tvångslicensen kan hävas för talböcker genom att upp- hovsmannen själv ger ut kommersiell talbok. Upphovsmännen yrkar avtalslicens.

7. Framförande vid gudstjänst, undervisning och välgörenhet m.m. (20å URL och 105 FotoL): Inskränkningen är fullständig. Upphovs— männen yrkar avtalslicens för framförande vid gudstjänst och undervis- ning samt i övrigt full avtalsfrihet.

8. Utlåning och uthyrning av upphovsrättsliga verk (23 och 25 %% URL): Inskränkningen är fullständig utom vad gäller uthyrning av noter, som ligger under fria avtal. Upphovsmännen yrkar avtalslicens för utlåning från mediatek och full avtalsfrihet för uthyrning och därmed jämförliga åtgärder.

9. Visning av texter och noter i television (23 & URL): Inskränkningen är fullständig. Upphovsmännen yrkar avtalslicens. 10. Användande av fonogram (grammofonskivor, ljudband) vid radio— och televisionssändning (5 kap. URL): Tvångslicens med ersättningsrätt via grammofonproducenterna som från Sveriges Radio uppbär ersättning enligt 47 % URL. ll. Användande av fonogram för annat offentligt framförande (juke— boxar, vid offentliga sammankomster osv.). Ingen ersättningsrätt för de utövande konstnärerna. Dessa yrkar, att deras rätt till ersättning enligt 47 & URL skall utvidgas till att gälla allt offentligt framförande. Det må avslutningsvis påpekas, att de fall då upphovsmän och

fotografer får tåla inskränkningar i sin förfoganderätt är avgränsade genom olika kriterier. I den mån ett utnyttjande överskrider dessa gränser utgör det ett intrång i upphovsrätten, som upphovsmannen/fotografen kan förbjuda. Eftersom det inom vissa områden finns tendenser till kontinuerligt sådant överskridande, framför allt när det gäller mång- faldigande för enskilt bruk, finns här sektorer där upphovsmännen/foto- graferna äger full avtalsfrihet men inom vilka denna frihet är svår att etablera och utöva.

4.4.2. Föreliggande avtal och rekommendationer

4.4.2.1 Allmänt

För de anställda konstnärerna inom ton- och scenområdet finns i stor utsträckning kollektivavtal. Dessa har i princip inte annan karaktär inom kulturområdet än inom andra delar av arbetsmarknaden. Dessutom är de ofta så komplicerade att det inte är möjligt att inom ramen för föreliggande framställning ge en tillfredsställande bild av uppnådda resultat.

Beträffande sådana motparter som icke kan inordnas i kollektivavtal föreligger naturligtvis behov av riktlinjer och sådana har också utfärdats av berörda fackliga organisationer. För dylika engagemang gäller emeller- tid alltid ytterst differentierade förhållanden och under alla omständig- heter får en beställare ju inte någon arbetsprestation utan särskilt avtal. Det är därför först genom en statistik över redan ingångna avtal som man får en verklig bild av avtalssituationen på detta område. En redovisning för innehållet i rekommendationer och riktlinjer säger ganska litet om de verkliga förhållandena. .

Med hänsyn till det sagda har vi valt att här redovisa endast de kollektiva avtal och rekommendationer som avser ord- och bildområdena samt inom tonområdet de som avser tonsättare och andra auktorer. Därtill redovisas för ton- och scenområdena de avtal som gäller utnyttjan- de av fonogram i radio/TV. Med några undantag har inte avtal slutna efter den ljanuari 1974 beaktats.

4.4.2. 2 Ordområdet Sveriges författarförbund

Etermedier

Sveriges författarförbund och Sveriges Radio har ett löpande avtal. Det senaste är från år 1974 och löper ut vid det årets slut. Avtalet innehåller dels fasta tariffer för framförande av redan utgivna verk vilket är en förutsättning för tillämpning av avtalslicensen i 22 å andra stycket URL på icke-medlemmars verk dels minimitariffer för tidigare icke utgivna verk, föredrag och personlig medverkan. Avtalet innehåller likställighets- avtal för ATP, innebärande att Sveriges Radio för alla honorar och

arvoden som för kalenderår ligger över 500 kr. betalar avgift för försäkringen.

Med kommittén för television och radio i utbildningen (TRU) har författarförbundet ännu inte något avtal men förhandlingar pågår och parterna uppges vara ense om att avtal bör slutas.

Förlagssidan

För skönlitteratur finns det 5. k. normalkontraktet från år 1947 mellan Sveriges författarförbund och Svenska bokförläggareföreningen. Enligt avtalet har förläggarföreningen rekommenderat sina medlemmar att använda normalkontraktet och att därvid erlägga royalty med minst 16 2/3% på bokens Cirkapris samt ett garantihonorar om minst en tredjedel av royaltyn på första upplagan. Kontraktet gäller inte för billigböcker. I praktiken har även 5. k. originalpockets kommit att falla utanför kontraktsområdet.

För barn- och ungdomslitteratur finns avtal med bokförläggareför- eningen, enligt vilken dess medlemmar skall använda överenskommet normalformulär vid utgivning ”första gången av romaner, berättelser, lyrik och därmed jämförliga verk avsedda för barn och ungdom” — dock icke populärvetenskapliga ungdomsböcker, handböcker och bilderböcker med eller utan text. Avtalet innehåller inte några minimitariffer för honorering.

För litterära översättningar finns normalformulär som bokförläggare- föreningen förbundit sig att rekommendera sina medlemmar att tillämpa. Avtalet innehåller icke några minimitaxor för honorering.

För bidrag till skolantologier som ligger under tvångslicens (16 & URL) gäller ett avtal mellan författarförbundet och bokförläggareföreningen enligt vilket förläggarna skall betala bidragen efter viss fast tariff, konstruerad som ett indexreglerat basbelopp, i 1963 års penningvärde uppgående till 2:75 kr. per sida och 1000 exemplar;för lyrik utgår dubbla taxan. Ersättningen skall vid framställningen utges för minst 5000 exemplar.

För fackförfattarnas medverkan i olika förlagsprodukter finns inte några bindande avtal. Däremot har författarförbundet våren 1972 utfär- dat olika rekommendationer och riktlinjer för sådan medverkan, nämli- gen beträffande facklitteratur (utgivning av fackböcker), beträffande bidrag i periodiska publikationer och uppslagsverk (”artikeltaxa”), be- träffande bidrag till icke-periodiska publikationer (”uppdragstaxa”) och beträffande dokumentpublicering. Rekommendationen beträffande fack- litteratur är utarbetad gemensamt av den tidigare föreningen Minerva och Svenska bokförläggareföreningen i avsikt att ”vägleda” förlag och förfat- tare;.parterna rekommenderas att utgå från en royalty om 16 2/3 % av bokpriset. Artikel- och uppdragstaxorna innehåller rekommendationer om minimihonorar per normal sida i ett för allt.

Med vissa förlag som icke tillhör bokförläggareföreningen har förfat- tarförbundet särskilda avtal. Dessa innefattar en förpliktelse för förlaget att iaktta vissa fasta normer eller överenskomna minimitaxor.

Beträffande litterära antologier som inte faller under URL:s tvångs- licens har författarförbundet utfärdat rekommendationer om ersättning per sida och 1 000 framställda exemplar. Rekommendationen revideras med jämna mellanrum. Enligt den senaste revisionen från år 1967 bör ersättning fordras med 10:50 kr. för prosa och 21 kr. för lyrik.

Vidare må nämnas att författarförbundet utfärdat särskilda rekom- mendationer för litterära pristävlingar. Förbundet godkänner inte sådana med mindre priset uppgår till minst 5 000 kr. utan avräkning å royalty. Tävlingsreglerna får inte innehålla föreskrifter om delat pris om inte varje del uppgår till sagda summa. Innehåller reglerna förbehåll att utlyst pris ej behöver utdelas, får intet deltagande manus utges av tävlingsförlaget med mindre en summa motsvarande priset utbetalas till den utgivne författaren.

Det må avslutningsvis anmärkas, att Svenska bokförläggareföreningen och Svenska bokhandlareföreningen på nyåret 1973 träffade nytt avtal om distribution av böcker. Enligt detta äger förläggarna inte längre bestämma böckernas cirkapris i marknaden. Mellan parterna skall i fortsättningen endast gälla det nettopris, till vilket bokhandlare normalt förvärvar produkten från förläggaren. Detta förhållande har rubbat de förutsättningar under vilka en del av ovan redovisade avtal ingåtts. Eftersom det finns relativt fasta proportioner mellan nettopris och tidigare cirkapris kan man dock överföra de gamla avtalen till den nya situationen. Enligt uppgift från parterna har man inlett förhandlingar om nya förlagsavtal. Huruvida dessa kommer att medföra förändringar i sak ärinte ännu känt.

Pressidan

Överenskommelse föreligger mellan författarförbundet (som härutinnan övertagit den gamla författarföreningens rättigheter som avtalspart) och Svenska tidningsutgivareföreningen (TU). Avtalet är emellertid från år 1949 och torde inte i något hänseende återspegla dagens situation. Enligt uppgift har förhandlingar tillsammans med journalistförbundet upptagits med tidningarnas arbetsgivareförening om ett nytt avtal. Dessa förhand— lingar har dock avbrutits våren 1974.

Tidigare föreliggande rekommendationer beträffande skönlitterära bi- drag i tidningar och tidskrifter som icke faller under TU-avtalet torde vara så föråldrade att de saknar intresse. Däremot föreligger, som ovan framhållits, från år 1974 en rekommendation beträffande bidrag av fackförfattare.

Sveriges dramatikerförbund

Teatersidan

Med Teatrarnas riksförbund har Sveriges dramatikerförbund ett löpande avtal rörande scenteater. Det senaste avtalet ger författaren dels ett grundarvode (6 000 kr.), dels en procentuell andel av biljettintäkterna i

en fallande skala från 10 % (upp till 150 000 kr.) till 5 % (över 250 000 kr.). Författaren tillförsäkras ett visst garantiarvode per föreställning. S. k. uppsökande teater honoreras med en fast summa (120 kr.) per föreställning. Föreställningsersättningen avräknas på en garantisumma (4400 kr. för en pjäs med varaktighet mellan 31 minuter och 60 minuter), för vilken återbetalningsskyldighet inte föreligger.

För översättningar utgår dels antingen grundarvode (3 630 kr.) samt ett garantibelopp (1575 kr.) vid första förvärv av uruppförande av översättning eller garantiarvode (5 200 kr.) för översättning som redan framförts, dels en procentuell andel av biljettintäkterna i en fallande skala från 2 % till 0,5 %.

Avtalet innehåller även likställighetsavtal beträffande ATP. Ett särskilt statligt stöd utgår som framgår av 7.7 via statens kulturråd för de två första uppsättningarna av svenska dramatikers verk. Denna s. k. dramatikerersättning kan uppgå till maximalt 4 000 kr. för en uppsätt- ning.

Med Sveriges Radio har dramatikerförbundet ett löpande avtal om minimihonorar för framförande i radio och TV. Det senaste avtalet gäller för tiden 1 juli 1971—30 juni 1975.

Filmsidan

Mellan Föreningen Sveriges filmproducenter och dramatikerförbundet föreligger ett avtal som dels innehåller allmänna regler till filmkontrakt, dels ett kontraktsformulär. Några materiella bestämmelser innehåller överenskommelsen inte.

Avtal gemensamt för författar— och dramatikerförbunden

Teaterförläggare bedriver inte förlagsverksamhet i den gängse meningen utan är snarare att betrakta som agenter åt pjäsförfattare och översättare. Mellan Nya Nordiska teaterförläggareföreningen å ena sidan samt drama- tikerförbundet och författarförbundet å andra sidan har överenskommel- se träffats om avtalsformulär vid överenskommelser om upplåtelse till teaterförläggare av ”rätten att placera” pjäser. Avtal skall för varje fall särskilt innehålla uppgift om land, länder eller område som rätten gäller liksom om de media (scen, film, radio, TV, kassetter) som kan komma i fråga.

4.4.2. 3 Bildområdet Konstnärernas riksorganisation

Mellan 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) och KRO föreligger ett avtal av den 7 november 1973 om utställningsersättning vid utlåning av verk vid utställningar i Riksutställningars regi (se vidare 7.6.1). Ersättningen utgör 70 kr. för unika objekt och 25 kr. för flerfaldigat objekt (grafik samt grafik och skulptur i form av multikonst)

för varje påbörjad fyraveckorsperiod som objekten är utlånade för utställning. Ersättningen utgår till konstnären samt till avliden konstnärs make/maka intill tio år efter konstnärens död.

Med Konstfrämjandet har KRO avtal om arvoden vid grafikutgivning för åren 1972—1974. Arvodena är indelade i grundbelopp och upplage- tillägg. Grundbeloppen är i sin tur indelade i klasser efter antalet färger och bildytans storlek. Upplagetilläggen utgår efter en fallande skala med ökad upplagestorlek. Samtliga belopp är grupperade årsvis och stiger med ungefär 10% om året under avtalsperioden. Grundbeloppen är för år 1973 lägst 2 360 kr. och högst 3 600 kr. Upplagetilläggen utgör för samma år högst 12:50 kr. (upplaga 1—100 exemplar) och lägst 2:50 kr. (för upplagedelen 401—500 exemplar).

Föreningen Svenska tecknare

Föreningen Svenska tecknare har inte avtal med någon motpart men förhandlingar pågår med Sveriges Radio angående ersättning för visning i TV.

Föreningen har utfärdat särskilda ”leveransvillkor”, som skall gälla för förvärv av rätt att reproducera teckning. Arvode för originalteck- ning utgör endast likvid för reproduktionsrätt för visst tillfälle och äganderätten till originalet övergår till köparen endast efter därom särskilt träffad överenskommelse. Åtskilliga regler gäller tecknarens droit moral.

De nämnda leveransvillkoren gäller i samtliga nordiska länder och har samordnats genom tecknarnas samarbetsorganisation Nordiska tecknare.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF) har slutit ett avtal med Riksutställningar som med några tekniska anpass- ningar ansluter till KRO:s avtal med Riksutställningar.

I övrigt har KIF inte några avtal med motparter. I stället har KIF utarbetat en promemoria för medlemmarna angående det ekonomiska utnyttjandet av deras upphovsrätt och därtill knutit tre normalavtal, vilka berörs nedan. Anställningskontrakt avseende hel- eller deltid. Enligt formuläret överlåter formgivaren till företaget reproduktionsrätten till de förebilder som av honom framställts i företagets tjänst och av honom godkänts för produktion. Utan särskild överenskommelse får företaget ej överlåta rätten vidare annat än i samband med överlåtelse av hela rörelsen eller del därav. Utnyttjas inte reproduktionsrätten inom viss tid eller underlåter företaget att viss tid efter nedlagd tillverkning återuppta produktion av ett verk, återgår reproduktionsrätten till formgivaren. Ersättningen utgår enligt tre olika alternativ antingen med en årslön/timlön jämte royalty eller med endast royalty. Enligt det sist nämnda alternativet skall formgivaren garanteras viss minimiroyalty per månad.

Normalkontrakt för frilansare vid överlåtelse av mönster och modeller, konstverk m. m. Avtalet avser överlåtelse av ensamrätt till reproduktions- rätten. Ersättningen är uppdelad i ett fast honorar och royalty å fakturapriset för varje alster som framställts.

Normalkontrakt mellan uppdragsgivare och upphovsman vid beställ— ningsarbeten. Avtalet avser visst verk som utförs på grundval av till uppdragsgivaren överlämnat skissförslag. Någon reproduktionsrätt till- kommer inte uppdragsgivaren. Ersättningen utgörs av fast arvode som betalas med viss del vid kontraktets undertecknande och resten antingen i terminer eller senast vid arbetets slutförande.

Enligt särskilda av KIF utfärdade ersättningsnormer i anslutning till de berörda kontrakten indelas de fast anställda formgivarna i fyra grupper med årslöner på 50 000—120 000 kr. i högsta och 20 000—25 000 kr. i lägsta löneklassen. Ersättningsnormerna upptar också olika royaltysatser för grupperna textil, metall och plast samt keramik, glas och trä.

Svenska fotografers förbund

Svenska fotografers förbund (SFF) slöt tidigare samtliga sina avtal tillsammans med bildbyråorganisationen Bildleverantörernas förening (BLF). På senare år har emellertid SFF och BLF träffat olika avtal med samma mot part.

Pressidan

Gällande överenskommelse mellan BLF och Svenska tidningsutgivareför- eningen (TU) innehåller förutom omfattande bestämmelser om leverans- villkor såsom köpares och Säljares ansvar, förhandsrätt, publiceringsrätt, fotografens namn, vidareförsäljning av bilder även prislistor för urvals- bilder, beställda fotograferingsuppdrag, samfotografering och telefoto. Olika pris gäller för dagstidningar från olika utgivningsorter samt för veckotidningar.

Med Fackförbundspressens samorganisation har BLF en överenskom- melse som är besläktad med den som gäller TU men innehåller en något annorlunda konstruerad prislista beroende på publikationens upplaga.

Etermedier

Avtalet mellan SFF och BLF samt Sveriges Radio innehåller förutom olika leveransbestämmelser en fast taxa per bild. Genom avtalet regleras också den ersättning som tillkommer fotograf när Sveriges Radio begagnar sig av tvångslicensen i 9 5 FotoL.

BLF och SFF har slutit var sitt avtal med kommittén för radio och television i utbildningen (TRU). SFF:s avtal omfattar inte fotouppdrag men reglerar i övrigt bl. a. användning av bild för ITV, film, projektion (bildband o. d.) och tryckt material.

Förlagssidan

Som ovan framgår innehåller vissa delar av TRU-avtalet bestämmelser om förlagsprodukter. Därtill har SFF och BLF avtal med Svenska bokför- läggareföreningen rörande dels tariffer för bilder som beställs ur arkiv, dels en rekommendation att vid beställningar träffa avtal från fall till fall samt villkor för bildens användande.

Privatpraktiserande arkitekters sektion

Varken Svenska arkitekters riksförbund (SAR) eller dess sektion Privat- praktiserande arkitekters sektion har några med motparter slutna avtal. Ersättningsfrågorna regleras genom särskilda av organisationen uppgjorda taxor.

4.4.2.4 Tonområdet Föreningen Svenska tonsättare

Uppförande-rättigheter och mekaniska rättigheter tillvaratas för tonsät- tarnas räkning av STIM (se 4.5.2) och influtna medel fördelas enligt särskilda regler.

Tidigare har inom förlagsområdet funnits ett normalformulär som utarbetats av upphovsmännen och förlagen gemensamt. Detta har emellertid inte längre giltighet. På marknaden används enligt praxis ett kontraktsformulär, men detta har numera inte någon auktorisation från upphovsmännens sida. Det innehåller för övrigt inte några materiella bestämmelser.

Beträffande verk som beställs förframförande finns inte några gällande normalkontrakt. Ett sådant är emellertid under utarbetande enligt rikt- linjer framlagda av Nämnden för nordiskt musiksamarbete (NOMUS). Inom tonsättareföreningen utarbetade minimitariffer för arvodering av sådana beställningsverk följs av medlemmar och motparter såsom Sveriges Radio, Operan och konsertföreningar.

Föreningen Svenska populärauktorer (SKAF)

Beträffande uppföranderättigheter, mekaniska rättigheter och förlags- avtal gäller för SKAF-medlemmarna samma villkor som ovan sagts beträffande tonsättare.

Svenska musikerförbundet

Musikerförbundet har slutit kollektivavtal, vilka enligt vad som ovan sagts här inte redovisas. Vidare har förbundet utarbetat en riksminimitariff för engage mangsgivare som inte är bundna av träffade kollektivavtal.

De mekaniska rättigheterna för musiker tillvaratas genom SAMI (se 4.5.3).

Sakkunniga för för- handling om avtalsrcgle— ring av upphovsrättsliga frågor på undervisnings- området avser att år 1974 lägga fram ett förslag till motsvarande ersättning på universitetsområdet.

4.4.2. 5 Scenområdet Svenska teaterförbundet

Teaterförbundet har med Teatrarnas riksförbund slutit ett riksavtal avseende teateranställda vid de statsunderstödda teatrarna.

Skådespelamas mekaniska rättigheter tillvaratas genom SAMI (se 4.5.3).

Svenska regissörsföreningen

Regissörsföreningens medlemmar är underkastade de avtal som träffats av teaterförbundet.

4.4.2.6 Eterområdet SIF-klubben vid Sveriges Radio

Medlemmarna i SIF-klubben vid Sveriges Radio är underkastade kollek— tivavtal mellan industritjänstemannaförbundet m.fl. å ena sidan samt Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp m. fl. å andra sidan om allmänna anställningsvillkor för tjänstemän jämte specialbestämmelser avseende Sveriges Radio.

Svenska industritjänstemannaförbundet slöt år 1973 ett avtal med Svenska arbetsgivareföreningen genom vilket de anställda vid Sveriges Radio på detta företag överlåter upphovsrätten till i tjänsten utförda upphovsrättsliga verk, dock med beaktande av bestämmelserna om droit moral i 3 & URL. Fotografisk bild omfattas av avtalet. Överlåtelsen gäller utnyttjande i företagets verksamhet, dock inte t.ex. utnyttjande av program till fonogram eller videogram för kommersiellt bruk. Den största delen av den ersättning Sveriges Radio enligt avtalet har att erlägga för överlåtelsen skall fördelas på berörda upphovsmän av SIF-klubben vid Sveriges Radio.

4.4.2.7 För alla områden gemensamt avtal

Upphovsmännen har ansett sig gå förlustiga betydande belopp genom att skolor och övriga undervisningsanstalter i form av fotokopiering mång- faldigar texter utan att betala vederlag härför. Efter överläggningar mellan staten och ett antal organisationer, företrädande rättsinnehavare till upphovsrättsligt skyddade verk (upphovsmän, tidningar, tidskrifter), träffades den 5 mars 1973 en överenskommelse om ersättning för fotokopiering i skolor.[

Överenskommelsen innebär, att organisationerna upplåter rätten till grafisk kopiering av medlemmars verk inom Vissa uppdragna gränser, medan staten förbinder sig dels att för skolområdet inte åberopa innehållet i 11 & upphovsrättslagen, dels att ersätta upphovsrättsinne- havarna för den kopiering som sker enligt avtalet. Detta innefattar både utvidgning och inskränkningar av den rätt som enligt 11% kunde

tillkomma de enskilda lärarna. Varje lärare får utan redovisning och alltså utan ersättning för sitt undervisningsbruk framställa tre kopior av ett verk. Därutöver får varje lärare som komplettering till de vid skolan normalt tillgängliga läromedlen framställa det antal kopior som behövs för hans klasser. Denna kopiering, som enligt reglerna skall redovisas på visst sätt och för vilken staten erlägger ersättning, får normalt dock icke omfatta mer än hälften av bok eller annan skrift och icke i något fall mer än 20 sidor av skriften. Upplagan får normalt inte överstiga 100 exemplar.

Ersättningen utgår med 50 000 kr. per 5 milj. kopiesidor. Vid beräkningen skall varje sida notskrift räknas som fem boksidor, varje sida med tidningstext räknas som tre boksidor (p. g. a. möjligheterna att genom hopklipp packa tidningstext) samt varje diabild av bildkonstverk eller fotografi räknas som 30 boksidor. Den totala ersättningen uppgick under första avtalsåret till 900 000 kr.

Den nordiska upphovsrättskommittén har som framgått av 4.2.1 lagt fram sitt första betänkande (NU 197321). Det innehåller förslag som för svensk del bl. 3. innebär dels en precisering av innebörden av 11 %, dels utkast till tre nya paragrafer som skall reglera förhållandet inom undervis- ningsväsendet (l l a 5), kopiering inom myndigheter, företag m. fl. av viss upphovsrättsligt material (11 b 5) och kopiering ur tidningar och allmän- na tidskrifter (11 c 5). Bestämmelserna i 11 a och 11 b %% bygger på avtalslicens medan regleringen i l 1 c % förutsätter tvångslicens.

4.5. Organisationer för uppbörd av ersättningar

4.5..1 Inledning

[ 4.5 behandlas organisationer vilkas huvudsakliga uppgift är att uppbära och fördela ersättningar som tillkommer upphovsmän enligt gällande lag eller ingångna avtal samt att företräda upphovsmännen i dessa'samman- hang. Sedan länge verkar Föreningen Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM) och Svenska artisters och musikers intresseorganisa- tion (SAMI) på dessa områden. Som framgått av 4.4.2.7 har staten genom avtal år 1973 förbundit sig att utge ersättning för fotokopieringi skolor. Denna ersättning utbetalas till och förvaltas av Bild Ord Not Upphovsrättslig Samorganisation (BONUS).

4.5.2. Svenska tonsättares internationella musikbyrå

4.5.2.1 Ändamål och verksamhet

Föreningen Svenska tonsättares internationella musikbyrå, u.p.a. (STIM) upprättades år 1923. STIM skall med stöd av upphovsrättslagen och internationella konventioner och i samarbete med motsvarande utländska organisationer för sina medlemmars räkning inkassera alla de ersättningar, som kan tillfalla medlemmarna på grund av offentliga utföranden av deras verk eller på grund av mekaniskt mångfaldigande av verken.

Inkasseringen sker i Sverige direkt genom STIM och med hjälp av samarbetande utländska organisationer i övriga länder. STIM skall vidare fördela dessa ersättningar till de olika rättsinnehavarna. STIM skall kontrollera, att ingen använder musik offentligen ochi förvärvssyfte utan att ha tillstånd från STIM. STIM har också möjligheter att i viss begränsad omfattning stödja musiklivet (se 4.5.2.7).

STIM är en ekonomisk förening av producentkooperativ typ. Staten har dock sedan år 1943 ett inte ringa inflytande över föreningen. Kungl. Maj:t tillsätter styrelseordförande, två ordinarie styrelseledamöter (av totalt nio inkl. ordföranden) och en revisor jämte suppleanter för dessa. Vidare måste STIM:s stadgar för att vara gällande godkännas av Kungl. Maj:t. Detta arrangemang tillkom på STIM :s initiativ.

STIM meddelar tillstånd till offentligt utförande av musikaliska verk. Med offentligt uförande menas utförande i radio/TV, konsertlokal, restaurang, kafé, konditori, biograf, park, dansbana m. m. Tillstånd fordras även för utförande medelst mekaniskt instrument, högtalare, ljudfilm eller liknande. Till offentligt utförande av musikaliska verk räknas också utförande av scenmusik där redan befintliga verk utnyttjas, samt allt musikutförande, som eljest sker i förvärvssyfte, med undantag av sceniskt framförande av musikdramatiskt verk Och scenmusik som särskilt komponerats för dramatiskt verk.

Tillstånd till offentligt utförande lämnas mot ersättning. Avtal, varigenom STIM meddelar tillstånd för utförande av musikaliskt verk, innehåller skyldighet att till föreningen anmäla varje musikutföran- de och att erlägga fastställd avgift för rätten till utförandet. Avtal innehåller även förbud att överlåta utföranderätten.

STIM meddelar licens att mot avgift överföra, mångfaldiga och sprida tonsättares eller författares verk.

4.522. Medlemskap och anslutningskontrakt

Genom anslutningsavtal överlåter medlemmen på STIM alla sina ekono- miska rättigheter till offentligt utförande och mekaniskt mångfaldigande. Med mekaniskt mångfaldigande menas inspelning på grammofonskiva, band, film och dylikt.

Överlåtelse sker mot ersättning enligt vissa fördelningsregler och efter viss avräkning (se 4.526). 1 och med överlåtelsen inträder STIM i tonsättarens eller författarens ställe och träffar på vederbörandes vägnar avtal med dem, som vill använda personens verk.

Anslutningsavtal med STIM kan varje upphovsman och förläggare träffa, som under löpande eller föregående år fått minst ett verk offentligt utfört eller mekaniskt mångfaldigat.

Som medlem i STIM kan antas tonsättare, bearbetare eller författare, som haft anslutningsavtal med föreningen minst fem år och utövar kontinuerlig upphovsmannaverksamhet. Även förläggare, som haft anslut- ningskontrakt med föreningen minst fem år och under tre år uppburit avräkningar för utföranderätt eller mekaniskt mångfaldigande till visst minimibelopp kan antas som medlem.

Till medlem i föreningen kan även antas tonsättare, bearbetare, författare eller förläggare, som innehar eller eljest förfogar över rättig- heter till musikaliska eller litterära verk och som anses gagna föreningen och dess syften.

Medlem, men inte ansluten, har rösträtt. Detta är den enda reella skillnaden mellan medlemskap och anslutning.

STIM hade den 1 juli 1974 180 medlemmar och ca 6 700 anslutna.

4.5.2.3 Avtal med utländska organisationer

STIM:s avtal med utländska organisationer innebär i stort att STIM på vederbörande organisation överlåter rätten att i den organisationens land förvalta STIM:s rättigheter mot att STIM i Sverige förvaltar den ut- ländska organisationens rättigheter. En grundläggande bestämmelse här- vidlag är, att i varje land alla rättsinnehavare, oavsett om de tillhör det egna landets organisation eller en utländsk, skall behandlas lika.

4.5.2.4 Avtal med musikförbrukare

Man har sökt tillämpa principen, att upphovsmannen skall erhålla en ersättning, som står i viss relation till den inkomst musikförbrukaren gör med hjälp av upphovsmannens verk. De tariffer STIM tillämpar är resultat av ofta mycket långvariga förhandlingar mellan STIM och musikförbrukarna.

Med Sveriges Radio har STIM ett avtal, som år 1973 gav STIM ca 9,8 milj. kr. för av STIM kontrollerad musik i radio och TV. Under år 1974 beräknas STIM få ca 10,5 milj. kr.

Jämte Sveriges Radio finns även andra grupper av musikförbrukare, med vilka STIM har avtal: konsertarrangörer, restauranger, dansbanor och liknande samt biografer.

Konsertarrangörer betalar upp till 10 % på biljettintäkterna till STIM. Procentsatsen varierar med hänsyn till omfattningen av skyddade verk i programmen.

För restauranger föreligger ett kollektivavtal slutet med Musiketablisse- mangens förening. Det innebär att Musiketablissemangens förening från sina medlemmar inkasserar de avgifter, som fastställts för resp. restau- rang, och till STIM erlägger en årligen fastställd totalersättning.

För kaféer finns kollektivavtal vilket innebär att resp. kafé, som i regel endast använder mekanisk musik, betalar en månatlig ersättning till STIM efter viss storleksgruppering och med hänsyn tagen till förekomsten av radio, TV, grammofon och juke-box.

Enligt kollektivavtal erlägger medlemmarna av Folketshusföreningar- nas riksorganisation och Folkparkernas centralorganisation till STIM 2 % av intäkterna från entrébiljetter och dansbiljetter. Denna procentsats är dock något nedsatt, då de nyss nämnda centralorganisationerna svarar för inkasseringen från sina medlemmar.

Det stora flertalet dansarrangörer är ägare eller innehavare av olika slag av danslokaler. Dessa betalar enligt separata avtal med STIM 2 % på sina intäkter.

Biografernas avgifter utgår med 0,9—1,17 % på bruttointäkterna. Huvudparten biografer tillhör Sveriges biografägareförbund. Folketshus- föreningarnas riksorganisation och Våra Gårdar med vilka sammanslut- ningar kollektivavtal föreligger.

STIM har även avtal med en rad andra musikförbrukare eller deras organisationer. Sålunda finns avtal innebärande att STIM tillförsäkras viss procent av intäkter eller motsvarande, när musik utförs till vilken föreningen har utföranderätten. Sådana avtal finns med idrottsarrangörer, anordnare av tillställningar med dans, revy, kabaré eller liknande under- hållning och församlingar. Avtal om fast ersättning per år har STIM med bl.a. bibliotek (se nedan), kursföretag och innehavare av försäljnings- lokaler. Vidare finns ett normalavtal för s. k. industrimusik, som utarbe- tats i samråd mellan STIM, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Avtalet reglerar den avgift det enskilda företaget som tecknar kontrakt med STIM skall betala per år och anställd för möjlig- heten att avlyssna musik på arbetsplatsen och/eller i lunchrummet etc.

Det ovan nämnda biblioteksavtalet innebär att det avtalsslutande biblioteket mot en avgift om 250 kr. per kalenderår ges rätt att vid konserter med ”levande musik”, bandspelare eller grammofon, i obegrän- sad omfattning utföra alla de musikaliska verk till vilka STIM har ensamutföranderätten. I tillståndet innefattas även rätt för biblioteket att för eget bruk överföra musik från grammofonskivor till ljudband och rätt för biblioteket att låna ut dessa band.

Med anledning av utvecklingen mot ökat bruk av musik i biblioteken gjorde STIM år 1968 en framställning hos Kungl. Maj:t om ersättning till upphovsmännen i analogi med författarpenningen. Framställningen över- lämnades av utbildningsdepartementet till konsertbyråutredningen att — efter samråd med litteraturutredningen — tas i beaktande vid fullgörandet av utredningens uppdrag. Konsertbyråutredningen gav år 1971 iskrivelse till litteraturutredningen tillkänna sin mening i frågan (se 7.2.2).

År 1973 erhöll STIM ca 17,5 milj. kr. iersättning från musikerförbru- karna. I tabell 4.1 anges hur stora de årliga beloppen var under perioden 1965—1973. Därav framgår att ersättningen från radio/TV uppgår till över hälften av det totala beloppet och att denna ersättnings andel av det totala ersättningsbeloppet har ökat under den angivna tidsperioden.

Tabell 4.1 Av STIM inkasserade ersättningsbelopp åren 1965—1973. Milj. kr.

År För utförande i Summa Radio/TV Biografer Övrigt 1965 4.86 1.22 2.75 8.83 1966 5.15 1.43 3.05 9.63 1967 5.34 1.54 3.10 9.98 1968 5.58 1.41 3.40 10.39 1969 6.25 1.37 3.41 11.03 1970 7.50 1.63 4.21 13.34 1971 8.00 1.49 4.52 14.01 1972 8.50 1.47 5.34 15.31 1973 9.75 1.55 6.22 17.52

Till de i tabell 4.1 angivna beloppen kommer inkomster från royalty för mekanisk reproduktion. Dessa inkomster uppgick år 1973 till ca 12,1 milj. kr.

Av STIM-ersättningama beräknas ca 6 milj. kr. komma svenska upphovsmän till godo år 1974.

4.5.2.5 Inkassering och kontroll Allmänna utföranden

STIM har fyra inkasseringsområden för allmänna utföranden, nämligen radio/TV, biograf, film, konsert och underhållning. I alla avtal STIM upprättar ingår en bestämmelse, att vederbörande musikförbrukare skall inlämna rapporter angående den musik, som utförts inorn musikförbruka- rens etablissemang.

Den exaktaste programrapporteringen kommer från radio/TV (Sveriges Radio), där man kan säga, att rapporteringen är hundraprocentig. STIM får uppgifter om alla de verk som spelats, med angivande av kompositör, textförfattare, arrangör, förläggare och tidslängd.

Från biograferna är rapporteringen i stort sett hundraprocentig. STIM får uppgifter från Svenska filminstitutet om de filmer, som spelats och det antal gånger som varje film framförts. Från de svenska filmproducen- terna får STIM förteckningar över den musik, som ingår i varje film, med uppgifter om kompositör, titlar, tidslängd och dylikt. För utländska filmer får STIM uppgifterna från motsvarande utländska organisationer.

Rapporteringen från konsert- och underhållningsområdena är inte hundraprocentig, men ger ändå en ganska klar bild av vad som spelas.

STIM har kort på varje komposition, som anmälts till STIM eller som förekommit på programrapporten. På kortet står angivet hur många andelar, som skall tillfalla de olika rättsinnehavarna enligt STIM:s fördelningsregler. Med ledning härav får verkets rättsinnehavare sin andel av den ersättning som faller på verket vid utförande.

Kontrollen sker på flera sätt. Bl. a. klipps alla nöjesannonser ur flertalet av Sveriges tidningar och STIM kontrollerar, att avtal finns med arrangören och att redovisning äger rum.

Mekanisk reproduktion

De nordiska länderna har centraliserat inkasseringen av avgifter för mekanisk reproduktion i en inkasserings— och fördelningscentral i Köpen- hamn, Nordisk Copyright Bureau (NCB). NCB inkasserar å STIM:s vägnar ersättningar för mekanisk reproduktion på grammofon, film och band. Ersättningen utgår i form av royalty på sålda skivor (hand) då det gäller fonogram. I fråga om film baseras ersättningen på det antal sekunder eller minuter, som i filmen reproduceras av verket. Liksom övriga länders motsvarande organisationer för de ”mekaniska rättig- heterna” är NCB ansluten till Bureau International de l'Edition Mécani- que (BIEM), som har sitt säte i Paris. NCB förvaltar i Skandinavien BIEMzs repertoar, BIEM förvaltar utanför Skandinavien NCst repertoar.

Det dramatiska området

STIM har tidigare biträtt de svenska dramatiska författarna genom att på deras vägnar sluta avtal med teatrarna och Sveriges Radio (radio- och TV-teatern) efter tariffer baserade på kollektivavtal med Teatrarnas riksförbund angående framförande av originalverk och översättningar. STIM handhade också kontroll och inkassering av ersättningarna, vilka avräknades direkt till de dramatiska författarna efter avdrag av viss provision. STIM:s verksamhet på det taldramatiska området upphörde emellertid år 1971.

4.526. Fördelningsregler

Från de medel. som inflyter såsom ersättning för upplåtelser av utföran- derätt dras föreningens omkostnader.

Med ledning av föreliggande programrapporter noteras utföranden av verket med angivande av ett poängtal som är beroende av dels verkets tidslängd, dels inkasseringsområde, dels i vissa fall utförandets resp. verkets karaktär. I sistnämnda fall gäller särskild värderingstabell.

Tabell 4.2 Andelar vid fördelning av ersättning från STIM.

l-Irsättningsberättigade Antal andelar till

Ton- Bcar- för För- sättare betare fattare läggare

Tonsättare ............................. 12 —- — + bearbetare ................ 10 2 — — + författare ................. 8 _ 4 — + förläggare ................. 8 — » 4 " + bearbetare + författare ......... 6 2 4 — + bearbetare + förläggare ......... 6 2 — 4 + författare + förläggare ......... 4 — 4 4 " + bearbetare + författare + förläggare . 3 2 3 4 Bearbetare ................. — 2—12” — — Ton- + textboarbetare (övers.) . . . » 2—10” 2 —— sättare + författare (originaltext) . . 2——8” 4 — saknar ” + förläggare .......... — 2——8a 4 skydd " + textbearb. (övers.) + förl. . _ 2—6” 2 4 + förf. (orig.-text) +'förl. . . . -. 2.4” 4 4 Tonsättare saknar skydd. Textbearbetare (övers.) .......... — 2—4b — Bearbetare Författare (originaltext) ......... —— — 4 saknar skydd Textbearbetare (övers.) + förl. ...... — — 2—4b 4 eller Författare (originaltext) + förl. ..... — —- 4 4 bearbetare

saknas

a Bearbetarandclen är i regel 2/12 men kan, då det gäller kvalificerad, självständig insats utökas till tonsättarandel. b Textbearbetarcns andel är i regel 2/12, men kan, då det gäller kvalificerad, självständig insats utökas till 4/12.

Ersättningsberättigad erhåller för varje utförande ett poängvärde, som utgör produkten av poängtalet och det i tabell 4.2 angivna antalet andelar för den ersättningsberättigade. Som framgår av tabellen räknar man med tolv andelar för varje verk.

Särskilda regler gäller fördelningen av ersättningen för mekaniskt mångfaldigande. Enligt huvudregeln delas ersättningen lika mellan de ersättningsberättigade parterna, dvs. tonsättare (eller bearbetare av fritt verk), författare och förläggare. Finns endast två ersättningsberättigade parter delas ersättningen i konsekvens härmed lika mellan dem; finns endast en part erhåller denne hela ersättningen.

4.5.2.7 Allmänt stöd till musiklivet

STIM avsätter en mindre andel av sina inkomster till allmänkulturella ändamål, nämligen dels till musikpropaganda och dels till understöds— och stipendieverksamhet. Till musikpropaganda hör utskrivning och kopiering av partitur och stämmor till större orkesterverk, som inte har funnit någon förläggare, men som ändå antagits till framförande och där kompositören själv inte kan bekosta utskrivningen av det ofta ganska omfattande materialet. Hit hör också utsändandet av notmaterial till utlandet i propagandasyfte, anslag till tryckande av musikverk, vissa smärre anslag till musikföreningar och musikinstitutioner samt bidrag till inspelning av större seriösa verk eller verk av god underhållningskaraktär. Denna kulturella verksamhet utövas inom STIM:s informationscentral för svensk musik som numera också får statligt bidrag (budgetåret 1974/75 högst 105 000 kr.).

Hur medlen för STIM:s allmänna stöd till musiklivet fördelats under åren 1966—1973 framgår av tabell 4.3. Därav framgår också att ca 830 000 kr. utgick för detta stöd är 1973.

Tabell 4.3 Av STIM avsatta medel för allmänkulturella ändamål åren 1966—1973. 1000-tal kr.

Är Notfram- Tryckeri- Propaganda Övrigt” Totalt ställning bidrag

1966 88 13 60 247 408 1967 168 41 92 199 500 1968 200 28 95 191 514 1969 161 50 44 347 602 1970 244 54 100 251 649 1971 252 72 105 249 678 1972 250 80 105 355 790 1973 250 97 162 322 831

a Inkl. kostnader för löner och administration.

1 Domen är refererad i Nytt juridiskt arkiv 1968:104. 1 hovrättens domsskäl. som visserligen inte godtogs av högsta domstolen, finns en ut- förlig presentation av tänkbara beräkningsprin- ciper efter bl. a. utländ- ska förebilder.

4.5.3. Svenska artisters och musikers intresseorganisation 4.5.3.1 Ändamål och verksamhet

Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMI) är en ekono- misk förening. Den upprättades år 1963 av Svenska musikerförbundet och Svenska teaterförbundet för att företräda medlemmarna och främja dessas ekonomiska intressen enligt 47 & upphovsrättslagen.

SAMI inkasserar och fördelar ersättningar som enligt 47 & upphovs- rättslagen (URL) och motsvarande utländska lagar tillkommer utövande konstnär, exempelvis dirigenter, solister samt orkester- och körmedlem- mat, som medverkat vid inspelning av fonogram vilket används vid ljudradio- eller televisionsutsändning. Ersättning utgår, som framgått av 4.2.2.3, i 25 år efter det år, då inspelningen ägde rum. Ersättning tillfaller även framställaren, dvs. i detta fall det producerande fonogrambolaget. Den utövande konstnärens rätt gentemot radio- eller televisionsföretaget görs gällande genom framställaren.

Frågan om' beräkningsprinciperna för storleken av Sveriges Radios ersättning till grammofonfabrikanter och utövande konstnärer enligt 47 % URL prövades av högsta domstolen år 1968 i målet mellan svenska gruppen av The International Federation of the Phonographic Industries (IFPI) och Sveriges Radio.1 Högsta domstolen konstaterade att förar— betena till URL inte innehöll några uppgifter om hur stor ersättningen skulle vara eller efter vilka kriterier den skulle beräknas. Parterna var inför högsta domstolen ense om att faktorer som procentandelen gram- mofonmusik, hur stor andel av denna som var inspelad i Sverige samt andelen radiolicenser borde tas med i beräkningen av ersättningens storlek.

Enligt högsta domstolen är gottgörelsen enligt URL 475 det pris Sveriges Radio har att betala för utnyttjandet av konstnärernas prestatio- ner. Frågan om grammofonmusik i radion innebär ett ekonomiskt förfång eller — som hävdades av Sveriges Radio en reklam för artist och producent, saknar enligt domstolen relevans i detta fall. Sveriges Radio ålades att till IFPI betala ett belopp om 10 kr. per spelad minut för tiden den ljuli 1961 — den 30 juni 1962.

Senare slöts ett avtal mellan Sveriges Radio och svenska gruppen av The International Federation of the Phonographic Industries samt SAMI om beräkning av ersättningens storlek efter den 30 juni 1962 bl. a. med hänsyn till förändringar av penningvärdet och till löneutvecklingen (se 4.5.3.3).

4.5.3.2 Medlemskap och anslutningsavtal

Medlemskap i SAMI kan vinnas av utövande konstnär som är medlem av Svenska musikerförbundet eller Svenska teaterförbundet och som med- verkat i inspelning, vilken berättigar vederbörande till ersättning från Sveriges Radio. Konstnär som inte är medlem i ovan nämnda förbund kan anslutas till SAMI. Ansluten musiker eller artist har ingen beslutsrätt.

Ansluten medlem erlägger till föreningen en serviceavgift om 10 % av den ersättning vederbörande uppbär.

Den 1 juli 1974 var antalet medlemmar 953 och antalet anslutna ] 197.

4.5.3.3 Ersättningens storlek

Som framgått av 4.5.3.1 har Sveriges Radio och svenska gruppen av IFPI träffat avtal om ersättning från Sveriges Radio rörande ersättningjämlikt 47ä lagen om upphovsrätt. IFPI representerade därvid även SAMI. Ersättningen delas lika mellan IFPI och SAMI. Avtalet slöts år 1969 och gäller formellt från den 1 juli 1968, men har haft retroaktiv verkan från den 1 juli 1961. Avtalet gällde t. o. m. den 30juni 1973 och har därefter prolongerats.

Krav som jämlikt 47 & upphovsrättslagen kan komma att riktas mot Sveriges Radio från råttsinnehavare, som inte är anslutna till IFPI, hänvisas till och regleras av IFPI.

Ersättningen beräknas med ledning av rapporter från Sveriges Radio om de grammofonskivor som använts i radio och TV. Ersättningen är indexreglerad och utgår med 10 kr. per minut i 1961/62 års penning- värde. År 1973 var ersättningen 18:94 kr. per minut. Det totala ersättningsbeloppet uppgick år 1973 till ca 5,5 milj. kr. Ersättningens storlek under perioden 1965—1973 framgår av tabell 4.4.

Tabell 4.4 Ersättning från Sveriges Radio till IFPI och SAMI åren 1965—1973.

1000-mkr.”

Period/År Belopp 1.71965 __ 30.61966 2 813l> 1.7 1966 __ 30.6 1967 2 364b 1.71967 _ 31.121967 1531b 1968 3 653b 1969 4 246 1970 4 835 1971 4 690 1972 5111 1973 5 523

a Angivna belopp har delats lika mellan IFPI och SAMI. 5 För denna period utgick därtill ränta.

4.5.3.4 Fördelningsregler

Från de ersättningar som inflyter till SAMI dras föreningens omkostna- der. Dessutom avsätts tio procent av SAMI:s andel av ersättningsbeloppet till oförutsedda krav, kursverksamhet, musikfrämjande ändamål samt humanitär verksamhet. Dessa medel har bl. a. använts till internatkurser för instrumentalister och sångpedagoger.

Övrig del av ersättningen fördelas med ledning av rapporter från Sveriges Radio över uppspelningstiden för skyddade inspelningar i radio och TV. Därvid erhålls uppgifter om uppspelningsminuter för solister, dirigenter, kapellmästare, körer, ensembler, kårer samt orkestrar. Olika kategorier av medverkande erhåller emellertid olika belopp per uppspel- ningsminut. Det disponibla beIOppet fördelas efter ett poängtal som för solister uppgår till sju gånger antalet uppspelningsminuter, för dirigenter till fem gånger och för kapellmästare till tre gånger antalet uppspelnings- minuter. För övriga medverkande är poängtalet detsamma som antalet uppspelningsminuter.

4.5.3.5 Försöksverksamhet med utbildning i orkesterspelning

I en för Teatrarnas riksförbund och Svenska musikerförbundet gemensam skrivelse till dåvarande chefen för utbildningsdepartementet hemställde SAMI år 1972 om anslag till utbildning i orkesterspel för musiker vid de statsunderstödda orkestrarna. Utbildningen skulle ske i form av prakti— kanttjänstgöring och ske under en försöksperiod.

Försöksverksamhet har pågått sedan budgetåret 1972/73. Statsbidrag har utgått med sammanlagt 210 000 kr. SAMI:s kostnader beräknas till ca en milj. kr. inklusive kostnaderna för innevarande budgetår. Ett 40-tal praktikanter har hittills deltagit i försöksverksamheten, som bedrivs i samråd med organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS).

SAMI organiserar och lämnar stöd också till andra former av kursverksamhet och vidareutbildning.

4.5.4. Bild Ord Not — Upphovsrättslig Samorganisation (BONUS)

I avtalet mellan staten och de upphovsrättsliga intressenterna angående ersättning för fotokopiering m. m. i skolorna (se 4.4.2.7) förutsattes det att intressenterna skulle bilda en organisation för inkassering och förvalt- ning av ersättningarna. Organisationen, som redan i avtalet benämndes BONUS, skulle vara privaträttslig men dess stadgar skulle godkännas av Kungl. Maj:t och samhället skulle beredas visst inflytande över verksam— heten.

De avtalstecknande organisationerna har i enlighet härmed sommaren 1973 bildat Bild Ord Not — Upphovsrättslig Samorganisation (BONUS). De slutliga stadgarna antogs dock först på hösten samma år och godkändes av Kungl. Maj:t våren 1974.

4.5.4.1 Organisation

BONUS är en ideell förening med uppgift att inkassera och förvalta ersättningar för mångfaldigande av upphovsrättsliga verk och fotografier. Föreningen kan också få uppdrag av organisation eller enskilda att förhandla om och uppbära sådana ersättningar enligt samma system som gäller för t. ex. STIM.

Medlemskap i BONUS kan vinnas av organisation som för sina medlemmar tecknat avtal om mångfaldigande.

Högsta beslutande organ inom föreningen är representantskapet som består av tre representanter från varje medlemsorganisation. Den löpande verksamheten leds av en styrelse om elva personer, av vilka staten utser tre, däribland ordförande. Representantskapet utser återstoden så att de olika upphovsrättsliga områdena blir företrädda. Elva suppleanter utses på motsvarande sätt.

Under styrelsen fungerar fem förvaltningsgrupper för resp. läromedelS-, bok-, press-, not- och bildområdena. Förvaltningsgrupp skall innehålla en representant för varje medlemsorganisation som har intressen att bevaka inom berört område. De olika förvaltningsgruppernas storlek är bestämd med hänsyn till det antal intressenter som sålunda skall företrädas inom

gruppen.

4.5.4.2 Verksamhet

Av inkasserade medel får BONUS använda högst 10 % för sin administra- tion. Av vad därefter återstår skall 10 % avsättas till en särskild fond, vars medel skall användas för ersättningar till sådana upphovsrättsinnehavare, vilka inte omfattas av avtalet men vilkas verk trots detta fotokopieratsi skolorna och därmed kommit med i den ersättningsgrundande statistiken. Till denna fond behöver dock inte avsättningar göras sedan den fyllts på till 250 000 kr.

Vad som återstår av inkasserade medel efter avdrag för administration och reservfond skall av styrelsen fördelas på förvaltningsgrupperna. Dessa äger därefter bestämma hur medlen skall användas, för fördelning på de olika organisationerna, för kollektiva ändamål såsom stipendier, fortbild- ning eller facklig verksamhet etc.

Fnligt avtalet den 5 mars 1973 skulle staten till BONUS utge förutom statistiskt beräknad ersättning för löpande år (budgetåren 1973/74— 1975/76 ett belopp om 750 000 kr. avseende retroaktiv gottgörelse för de år under vilka förhandlingarna förts. Vid den första fördelningen av ersättningarna stod därför ca 1,6 milj. kr. till styrelsens förfogande. Styrelsen valde vid första fördelningen att till reservfonden ur det retroaktiva beloppet avsätta hela det erforderliga kapitalet om 250 000 kr. Till förvaltningsgrupperna överfördes dels 10 000 kr. för varje grupp dels därutöver belopp relaterade till den kopiemängd som enligt statisti- ken faller inom resp. område. Störst belopp — över 700 000 kr. _ tillkom sålunda läromedelsgruppen medan det lägsta beloppet om endast drygt 50 000 kr. tillföll bildgruppen.

4.5.4.3 Framtiden

BONUS är så konstruerat att det kan motta och förvalta belopp härrörande från alla avtal om mångfaldigande som sluts av medlemsorga- nisationerna eller några av dem. I de ännu pågående förhandlingarna om ersättning för fotokopiering inom den högre undervisningen förutsätts

Framställningen i detta avsnitt bygger på det av utredningen rörande arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden m. m. (OLAF) framlagda be- tänkandet Arbetsförmed- ling inom kulturområdet (Ds In 197215). För en närmare redogörelse för förhållandena på området i den av utredningen an- vända bestämningen av begreppet ”kulturarbe- tare" etc. hänvisas till detta betänkande.

det att ersättningarna skall förvaltas och fördelas av BONUS. Det kan antas att organisationen också lämpar sig för motsvarande uppgifter beträffande de avtal som kan komma att träffas enligt de av den nordiska upphovsrättskommittén framlagda förslagen till-ändringar av URL (ll a, b och c 55 samt 17 a &) ävensom senare ändringar som kan komma att föreslås beträffande avtalslicenser, i vilka mer än en upphovsrättslig part är inblandad.

4.6. Arbetsförmedling 4.6.1 Nuvarande förmedlingsförhållanden 1

Förmedlingen av arbete och uppdrag på kulturområdet är f. n. splittrad på ett stort antal förmedlingar med sinsemellan olika arbetsmetoder och villkor.

Sedan 1940—talet har den offentliga arbetsförmedlingen medverkat i förmedling av vissa yrkeskategorier inom kulturområdet. Sålunda upp- rättades på några platser i landet artist- och musikerförmedlingar för utövande konstnärer. Andra mindre grupper som konsthantverkare, formgivare och fotografer har kunnat vända sig till den yrkesexpedition vid arbetsförmedlingen som de yrkesmässigt närmast har anknytning till. För övriga konstnärer har den traditionella arbetsförmedlingen haft mindre betydelse. De har troligen i första hand uppträtt som arbetssökan- de i samband med arbetslöshet, då de velat benyttja sin arbetslöshets- kassa.

Artist— och musikerförmedlingar finns i dag i Stockholm, Göteborg och Malmö samt i Umeå, där det finns en filial till Stockholmsförmedlingen. Förutom den rena förmedlingsverksamheten av anställningar och » framför allt — uppdrag medverkar förmedlingarna vid kontraktskrivning. Detta innebär dock inte någon garanti mot oegentligheter, då AMS hittills tolkat stadgandet om privat arbetsförmedling så, att det inte är lagstridigt att föra ett engagemang fram till det formella underskrivandet av kontrakt innan man kopplar in förmedlingen.

Artist- och musikerförmedlingarna ger även ut 5. k. artistkataloger med anmälda engagemangssökanden, vilka sedan distribueras till intresserade arbetsgivare. Slutligen förmedlar numera artist- och musikerförmedlingar- na, efter ett bortåt femtonårigt avbrott, även engagemang för fritids- musiker.

År 1968, som är det sista statistikåret, medverkade den offentliga förmedlingen vid tillsättning av ca 40 000 lediga platser inom kultur- området.

En väsentlig del av centrumbildningarnas verksamhet rör arbetsförmed- ling åt konstnärer. Centrumbildningarna har knutits till den offentliga arbetsförmedlingen på så sätt att AMS avlönar de tjänstemän vid centrumbildningarna som handhar förmedlingen. Vidare bidrar AMS med medel till lokalhyra och telefon samt med tjänstebrevsrätt för förmed- lingsverksamheten. Stöd från AMS utgår f.n. till Författarcentrum,

Teatercentrum, Konstnärscentrum och Filmcentrum i Stockholm samt till SKYS kulturarbetarcentrum i Malmö och till Författarcentrum Norri Umeå. Vissa förmedlingsuppgifter för Danscentrum sker via Teater- centrum. Alla centrumbildningarna är administrativt knutna till resp. länsarbetsnämnd.

Organisationsförmedlingarna bedriver arbetsförmedling mot avgift men utan förvärvssyfte. Detta är tillåtet under förutsättning att AMS ger tillstånd. Sådant tillstånd kan i praktiken endast ges till organisationer. Dessa förmedlingar spelar en stor roll på kulturarbetsmarknaden. I dag finns sju organisationsförmedlingar, fem med arbetsgivareorganisationer och två med arbetstagareorganisationer som huvudmän. AMS har att utöva tillsyn över dessa organisationer och ger även direktiv för var och för vilka kategorier arbetstagare verksamheten skall bedrivas. I princip får endast organisationens egna medlemmar nyttja förmedlingen men detta har kringgåtts och vissa förmedlingar arbetar i dag över stora delar av kulturarbetsfältet. Kostnaderna för medlemskap är mycket små för resp. konstnär. Förmedlingsavgiften skall debiteras arbetsgivaren. Denna avgift brukar utgå med 5 a 10% av gaget för förmedlat engagemang. De tre största organisationerna är Svenska musikerförbundets förmedling, Musiketablissemangens förening samt Folkparkernas artistförmedling. Totalt förmedlades av de sju förmedlingarna ca 255 000 arbetstillfällen budgetåret 1973/74, varav ca 185 000 av musikerförbundet.

Privat arbetsförmedling :" förvärvssyfte får inte ske. I avsaknad av ett fungerande offentligt förmedlingssystem och/eller organisationsförmed- ling gav emellertid tillsynsmyndigheten AMS fram till år 1968 tillstånd åt två dominerande privata förmedlingar av tonkonstnärer.

Inom den kommersiella nöjesbranschen förekommer förmedling ge- nom enskilda företag i stor omfattning. Dessa företag går under benäm- ningar som artistagenter, managers eller produktionsbolag och förmedlar mot avgift arbeten till fria orkestrar, sångare och andra estradartister. Avgifterna, som erläggs av artisten (jämför ovan om organisationsförmed- lingar), brukar röra sig om 10% av gagesumman. På senare år har det blivit vanligt att produktionsbolag, ibland knutna till fonogrambolag, anställer artister mot fast lön eller arvode och betalar andra kostnader mot att man tillgodogör sig överskottet eller bär den eventuella förlust som kan uppkomma. På så sätt kan bolaget gentemot myndighet och andra hävda att man inte bedriver någon förmedlingsverksamhet utan säljer ”sina” artisters tjänster till arrangörerna.

Några privata förmedlare har sökt ge sin verksamhet ett lagligt sken genom att hävda att man förutom förmedlingsfunktionen även har annan service i form av turnéuppläggning, reklam, presskontakter m. m. och att det är denna verksamhet artisten betalar, inte förmedlingen i sig.

Andra sätt att kringgå lagstiftningen har varit att bolagen fungerar som konsulter eller artistchefer för olika arbetsgivare samtidigt som man företräder artisterna. Försök att etablera sigi bl. a. Köpenhamn och på så sätt falla utanför svensk jurisdiktion har tidigare varit framgångsrika iså måtto att förmedlarna frikänts från åtal i Sverige. Efter en lagändring den 1 juli 1971 kan emellertid även arbetsgivare som anlitar olaglig förmed-

ling straffas, varför läget något ändrats. Antalet privata förmedlare inom artistbranschen uppges vara ungefär femtio.

Enskild, avgiftsfri arbetsförmedling är tillåten under förutsättning att anmälan görs till AMS. AMS utfärdar inte några generella föreskrifter för verksamheten men kan och har infordrat uppgifter ienskilda fall. De tre förmedlingar som f. n. finns registrerade hos AMS har dock, möjligen med undantag för statistförmedlingen, inte någon mer omfattande verksamhet.

På det internationella planet domineras kulturarbetsförmedlingen av privata managers o.d. Den internationella organisationen, Association Européenne des Directeures de Bureaux de Concerts et de Spectacles med säte i Paris spelar en betydande roll i många länders musikliv. Organisationen har, enligt uppgift, tre svenska medlemmar.

4.6.2. OLAF:s förslag om arbetsförmedling inom kulturområdet

Utredningen rörande arbetsförmedling inom vissa yrkesområden m.m. (OLAF) har som framgått lagt fram ett betänkande (Ds ln 1972:5) om arbetsförmedling inom kulturområdet. Till skillnad från tidigare utred- ningsförslag omfattar OLAFzs förslag även yrkesgrupper inom kultur- arbetsmarknaden för vilka anställningsförhållanden är mindre vanliga. Verksamheten avses således även omfatta förmedling av uppdrag.

Enligt utredningens mening är de största bristerna i den nuvarande ordningen på kulturarbetsmarknaden dels splittringen på olika förmed- lingar, dels bristen på arbetsvård, yrkesvägledning och annan service som arbetsförmedlingen kan ge andra grupper. En förstärkning och utbyggnad av den offentliga förmedlingen bör enligt OLAF därför ske.

OLAF ansåg också att med hänsyn till de från den övriga arbetsmark- naden något avvikande förhållanden som existerar på kulturarbetsmark- naden bör den offentliga arbetsförmedlingen ges större möjligheter än nu att arbeta okonventionellt och med stor handlingsfrihet. Framför allt bör den kombineras med en uppsökande och sysselsättningsskapande utåt- riktad verksamhet.

Utredningen föreslog att en för ändamålet inrättad statlig stiftelse inrättas för den offentliga kulturarbetsförmedlingen. Stiftelsen skulle vara direkt underställd Kungl. Maj:t, men stå under viss tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.

Enligt förslaget skulle stiftelsen inom kulturarbetsmarknaden överta huvuddelen av de uppgifter som enligt arbetsmarknadskungörelsen i dag åvilar den offentliga arbetsförmedlingen. Ansvaret för arbetsmarknads- politiken skulle dock även i fortsättningen åvila arbetsmarknadsstyrelsen också för kulturområdet.

Den föreslagna stiftelsens verksamhet skulle i princip täcka hela landet. Stiftelsen skulle också samverka med utländska förmedlingar och förmed- la uppdrag åt utländska artister i Sverige samt svenska artister i utlandet.

Yrkesmässigt skulle stiftelsens verksamhet täcka hela den traditionella kulturarbetsmarknaden. Även konstnärer skulle ha rätt att ta stiftelsens resurser i anspråk. Utredningen avstod dock från att ge några distinkta

gränser för verksamheten, eftersom stiftelsens förmedlingsverksamhet måste drivas i nära kontakt med den offentliga arbetsförmedlingen.

Enligt utredningen måste målsättningen för stiftelsens förmedlande uppgifter omfatta mer än information om lediga platser i förening med användning av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som en väsentlig uppgift för stiftelsen såg utredningen uppspårande av nya arbetstillfällen för kulturarbetare inom olika områden. Däremot skulle inte stiftelsen påtaga sig uppgifter som producent av olika evenemang. Ett nära samarbete skulle i stället etableras med riksinstitutioner, centrumbild- ningar och privata producenter. Bland andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder som stiftelsen föreslogs handlägga, kan nämnas arbetsmarknads- utbildning både inom och utom det konstnärliga området, kontroll av arbetslösa medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna samt sysselsätt- ningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten. [ fråga om de senare föreslog utredningen att speciella beredskapsarbeten inom kulturområdet skapas. Dessa borde enligt OLAFts mening utformas så, att de när nya avnämargrupper, t. ex. på sjukhus, vårdinstitutioner och militärförband.

På det internationella planet föreslog stiftelsen och de organisations- förmedlingar som med AMS tillstånd verkar på kulturarbetsmarknaden få rätt att samverka med andra även avgiftskrävande förmedlingar — i utlandet, dock endast under förutsättning att de är lagliga i resp. hemland.

Utredningen föreslog att stiftelsen, eller av den anlitat organ, skulle kunna ge kulturarbetarna personlig service i form av turnéplanering, bistånd i ekonomiska frågor, programproduktion,informations- och PR— verksamhet. Denna verksamhet skulle finansieras med avgifter och drivas utan vinstsyfte. Ett huvudargument för denna och annan service som ibland kan synas gå utanför den som arbetsförmedlingen traditionellt ger, är enligt utredningen att stiftelsen skall kunna erbjuda ett så attraktivt alternativ till den avgiftskrävande förmedlingen att denna konkurreras ut.

Fyra regionförmedlingskontor föreslogs bli inrättade, nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall eller Umeå. Dessa kontor skulle få ansvar för förmedlingsverksamheten i regionen och ha ett antal underställda lokala förmedlingsorgan. lnom regionerna skulle enligt förslaget inrättas två slags förmedlingsorgan: förmedlingskontor och kontaktombud. Förmedlingskontoren borde enligt OLAF uppgå till ca 30 stycken. Kontaktombuden skulle delta i planeringen av olika kulturel- la aktiviteter och i övrigt ha kontakt med det regionala och lokala kulturlivet. Däremot skulle de inte handha någon egentlig förmedling. Centrumbildningarnas nuvarande anknytning till AMS föreslogs bli

ersatt med avtal mellan stiftelsen och centrumbildningen om förmedlings- verksamhet på visst avsnitt av kulturområdet. För den tid som kan överblickas räknade utredningen med att de centrumbildningar som f. n. stöds av AMS får möjlighet att fortsätta som stiftelsens uppdragstagare. Centrum bildningarnas verksamhet på detta område skulle dels utgöras av egentlig platsförmedling, dels vara en fortsättning och utveckling av deras nuvarande framgångsrika verksamhet med att skapa nya sysselsättnings- tillfällen för konstnärerna. Stiftelsen borde enligt förslaget stödja utveck-

lingen mot bildandet av regionala centrumbildningar. För förmedlings- verksamheten borde centrumbildningarna få ersättning av ungefär samma storlek som den de nu får från AMS. Ersättningssystemet borde emeller- tid ändras så att ersättningen utgår med ett i kronor bestämt belopp. Genom denna form av anslagsgivning skulle stiftelsen enligt OLAF kunna få erforderlig kontroll över förmedlingsverksamheten.

I förhållandet till organisationsförmedlingarna räknade utredningen med att ett samråd och informationsutbyte skulle komma att ske mellan dessa och stiftelsen. Enligt utredningen kommer de nya regler för tillståndsgivning som behandlas i 1972 års statsverksproposition (prop. 197211, bil. 13) att medföra en successiv reducering av antalet organisa- tionsförmedlingar.

Enligt en, som utredningen poängterade, relativt osäker beräkning skulle den föreslagna verksamheten kosta ca 6 milj. kr. per år. Intäkter från serviceverksamheten, som förutsätts bli självbärande, beräknas uppgå till 50 000 kr. årligen då verksamheten blivit fullt uppbyggd.

Den förmedlingsverksamhet AMS f. n. bedriver genom speciella expe- ditioner, centrumbildningar rn. m. kostar enligt utredningens beräkningar ca 1,5 milj. kr. per år. Ett genomförande av utredningens förslag skulle alltså medföra en ökning av det årliga anslagsbehovet med ca 4,5 milj. kr.

Till utredningen var fogade tre särskilda yttranden. Ledamoten Sven Blommé föreslog att om en kompletterande förmed— ling erfordras så skall såväl arbetsgivare- som arbetstagaresidan få medverka i denna verksamhet. Tillståndsgivning för kompletterande förmedling bör begränsas till resp. organisations verksamhetsområde. Blommé hävdade vidare att kostnadsfri förmedling helt genomförs på så sätt att kostnaderna för kompletterande förmedling täcks via stiftelsen.

Ledamoten Klas Holming instämde iutredningsmajoritetens uppfatt- ning att en förmedling i stiftelseform är ändamålsenlig, men uttalade viss skepsis inför resultaten av en ”heltäckande” kulturarbetsförmedling i offentlig regi. Holming hävdade bl. a. att de för den föreslagna stiftelsen erforderliga medlen skulle även från ren sysselsättningssynpunkt komma till väsentligt bättre användning som produktionsbidrag för de företag på kulturområdet som i dag kämpar för att bibehålla bidrag åtminstone i nuvarande omfattning. Det är vidare enligt Holming långt ifrån självklart att stiftelsens tjänster kommer att efterfrågas i väntad omfattning; en utbyggnad i föreslagen omfattning bör därför endast ske i den takt som visar sig motsvara konstaterad efterfrågan.

Holming framhöll också bl. a. att ett genomförande av förslaget kan försvåra det internationella artistutbytet.

Holming konstaterar att utredningsmajoriteten, trots ambitionerna att göra stiftelsen ”heltäckande”, föreslår att centrumbildningarna även fortsättningsvis skall ha förmedlande uppgifter. Holming menade att liknande lösningar synes kunna användas även utanför centrumbildningar- nas område. Holming förespråkade en offentlig licensgivning som vid behov kunde kombineras med ekonomiskt stöd också till enskilda förmedlingar eller organisationsförmedlingar för klart definierade uppgif- ter. Däremot skulle tillståndsgivning för förmedling av utländska medbor-

gare bosatta i utlandet inte behövas. En sådan tillståndsgivning skulle bl.a. medföra att förbudet mot olaga förmedling kunde skärpas, ansåg Holming.

Ledamoten Sven Lindeborg anslöt sig till vad Holming anförde rörande det internationella artistutbytet.

Huvudparten av remissinstanserna uttalade sig positivt till en förstärkning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna på kulturområdet. Många olika uppfattningar kom likväl till uttryck i yttrandena. Ärendet bereds f. n. i samråd mellan arbetsmarknadsdepartementet och utbildningsdeparte- mentet. Vår syn på OLAF:s förslag redovisas i 11.4.6.

5. Utbildningsförhållanden

5.1. Konstnärlig utbildning

5 . l . 1 Utbildningsvägar 5.1 . l . 1 Allmänt

Följande redogörelse för utbildningsvägarna för konstnärer är summarisk eftersom det inte ingår i vårt uppdrag att behandla konstnärsutbild- ningen. Vi anlägger emellertid vissa allmänna synpunkter på konstnärs- utbildningen i 11.6.1. Vi uppehåller oss också vid vissa frågor, som berör konstnärsutbildningen i samband med våra förslag rörande utbildning för kulturförmedlande verksamhet i 11.6.2.

Med undantag för kyrkomusiker och för viss pedagogisk verksamhet inom det konstnärliga området finns inte några krav på särskild yrkes— utbildning för att bedriva konstnärlig yrkesverksamhet, men vanligen har konstnärerna genomgått någon form av konstnärlig utbildning. Emeller- tid är utblldningsbakgrunden inom praktiskt taget alla konstnärliga områden mycket oenhetlig.

Utbildningsmöjligheterna är många och kan variera från kortare kurser till studier på högskolenivå. Det är också vanligt att konstnärer helt eller delvis genomgått flera utbildningsanstalter inom resp. konstområde, exempelvis såväl konstfackskolan som konsthögskolan. På senare tid har även vissa möjligheter till vidareutbildning erbjudits redan verksamma konstnärer.

Staten har i regel ansvaret för den högre utbildningen. Numera åtnjuter studerande vid de högre konstnärliga utbildningsanstalterna samma studiesociala förmåner som gäller vid universitet och högskolor.

5.1.1.2 Ordområdet

Ordområdet skiljer sig från övriga konstområden därigenom att det för litterära konstutövare saknas möjligheter till särskild yrkesutbildning. De litterära yrkesutövarna har naturligtvis tillgång till viss grundutbildning genom den allmänna skol- och universitetsutbildningen. Detta gäller främst översättarna, för vilka akademiska språkstudier innebär en kvali! ficerad utbildning på språksidan. Vid journalisthögskolan och i särskilda kurser vid universiteten ges undervisning i stllistik. Egentlig yrkesutbild-

ning med sikte på att utveckla ordet som konstnärligt uttrycksmedel saknas dock.

5.1.1.3 Bild- och formområdet

Av de högre utbildningsinstitutionerna är konsthögskolan och konstfack- skolan i Stockholm statliga. Valands konstskola i Göteborg är kommunal och åtnjuter inte något direkt statligt stöd. Konstindustriskolan i Göte- borg är privat men erhåller statsbidrag som enskild yrkesskola.

Grundutbildningen vid konsthögskolan omfattar fem år och sker inom målarskolan, skulpturskolan och skolan för grafisk konst. Vidareutbild- ning av redan yrkesverksamma konstnärer bedrivs i form av särskilda kurser.

För intagning till målar-, skulptur— och grafikskolorna är inte några krav på formell förutbildning uppställda. Avgörande är de sökandes konstnärliga begåvning. Denna bedöms med ledning av inlämnade arbets- prov. De som antas till konsthögskolan har i regel omfattande konstnär— liga studier bakom sig.

Viss utbildning av arkitekter och konservatorer förekommer också vid konsthögskolan. Grundutbildningen av arkitekter överfördes vid slutet av 1800—talet från konsthögskolan till teknisk högskola. Påbyggnadsutbild- ning för arkitekter bedrivs emellertid fortfarande vid konsthögskolans arkitekturskola. Utbildningen av konservatorer vid konsthögskolans insti- tut för materialkunskap har f. n. karaktär av vidareutbildning och sker i form av särskilda kurser.

Akademien för de fria konsterna svarar för den centrala ledningen av konsthögskolan.

Valands konstskola består av en avdelning för vardera målning, skulptur och grafik. Intagningen baseras på arbetsprov och de studerande har i regel någon form av konstnärlig förutbildning. Studietiden äri allmänhet fem år.

Vid konstfackskolan ges utbildning för konstindustri och konsthant— verk. Dessutom utbildas teckningslärare. Skolan omfattar fyra delar: konstindustriella dagskolan, konstindustriella aftonskolan, högre konst- industriella skolan och teckningslärarinstitutet. De konstindustriella sko- lorna är uppdelade i sju fackavdelningar, nämligen för textil, dekorativ målning, skulptur, keramik och glas, möbler och inredning, metallarbete samt reklam och bokhantverk med fotografisk linje. För närvarande planeras försök med en fackövergripande undervisning i industriell formgivning.

Konstindustriella dagskolan och högre konstindustriskolan omfattar vardera två år. Aftonskolan är treårig men kan utbildningsmässigt sägas motsvara konstindustriella dagskolan. Studietiden vid teckningslärarinsti— tutet är tre år men de studerande genomgår dessförinnan i regel en förberedande ettårig teckningslärarutbildning vid konstindustriella dag- skolan. Antagningen till konstfackskolan grundas på arbetsprov.

Konstfackskolan sorterar under skolöverstyrelsen som central myndig- het.

Konstindustriskolan i Göteborg bedriver utbildning med olika inrikt- ning och längd och på olika nivåer. Den fyraåriga konstindustriella dagskolan kan sägas motsvara konstfackskolans konstindustriella fack- avdelningar även om det första årets undervisning är gemensam för samtliga fack. Undervisningen vid dagskolan syftar till att utbilda elever- na till självständigt skapande miljö- och produktformgivare.

För intagning krävs konstnärlig begåvning, som bedöms på grundval av arbetsprov. Det slutliga urvalet sker efter särskilda antagningsprov vid skolan för vissa sökande.

Vid konstindustriskolan finns även skolan för bokindustri, den högre grafiska kursen, byggnadsritarkursen, guldsmedsskolan, inredningsritar- kursen, kartritningskursen samt aftonskolans konstyrkesavdelning. Den sistnämnda, med kurser för bl. a. bildhuggare, modellörer, reklamteckna- re och dekoratörer, är främst avsedd för redan yrkesverksamma. Vid aftonskolans konstyrkesavdelning ges också en ettårig preparandkurs i teckning, målning och modellering, avsedd som förberedelse för inträde vid konst- och konstindustriskolor.

Årligen antas till konsthögskolans avdelningar för måleri, skulptur och grafik ca 25 studerande, till Valands konstskola ca 15 studerande, till konstfackskolan (exkl. teckningslärarutbildningen) ca 125 studerande och till motsvarande utbildning vid konstindustriskolan ca 50 studerande.

Utöver ovan nämnd utbildning finns inom bildområdet konstskolor som drivs av kommuner, bildningsorganisationer eller privata yrkesskolor. Dessa utbildningar har skiftande inriktning och målsättning men syftari allmänhet till att ge viss yrkesutbildning och/eller att förbereda fortsatt konstnärlig utbildning. Flertalet har statligt och/eller kommunalt stöd. lntagningsprinciperna varierar. 1973 års expertgrupp för konstutbildning har beräknat att ca 2 000 elever läsåret 1972/73 deltog i nyss nämnd utbildning, varav ca 450 i folkhögskolekurser, ca 1 000 i yrkesskolekurser och ca 550 vid övriga konstskolor.

Den grundläggande yrkesutbildningen för fotografer är förlagd till gymnasieskolan. Vid konstfackskolan ges också viss fotografisk utbild- ning. Den fotografiska utbildning som bedrivits vid Stockholms universi- tets kursverksamhet (Fotoskolan) och som svarat för framför allt repor- tagefotografernas utbildning har avvecklats.

5.1.1.4 Tonområdet

Statliga musikhögskolor finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vid samtliga dessa anordnas utbildning av instrumentalister, sångare, musik- lärare, kyrkomusiker och musikpedagoger. Vid musikhögskolan i Stock- holm finns dessutom utbildning av tonsättare, dirigenter och pianostäm- mare.

Musikhögskolorna står tills vidare under överinseende av organisations- kommittén för högre musikutbildning (OMUS). Genom OMUS sker en successiv reformering av den högre musikerutbildningen. På grundval av förslag från OMUS har viss del av utbildningen reformerats såväl vad

gäller innehåll som studieorganisation och behörighetsregler; ytterligare reformer kommer att ske de närmaste åren.

Utbildningen är treårig för instrumentalister, sångare, tonsättare, diri— genter och musikpedagoger, fyraårig för kyrkomusiker och tvåårig för pianostämmare. Utbildningen av ”ettämnesmusiklärare”, dvs. lärare som undervisar bara i musik, är fyraårig. Sedan hösten 1971 bedrivs vidare på försök tvåämnesutbildning för blivande lärare. Därvid skall ämnesutbild- ningen i musik omfatta minst tre terminer.

Antagning till musikhögskola sker på grundval av särskilda inträdes- prov.

Aspirantcr inom regionmusiken får sin avslutande utbildning inom regionmusikskolan. De studerande vid regionmusikskolan genomgår en del av sin utbildning vid musikhögskolan i Stockholm. Numera kan dock högst tio aspiranter årligen i stället antas till den treåriga instrumentalist- utbildningen vid musikhögskolan i Göteborg och Malmö. Regionmusik— skolan är under avveckling och kommer att upphöra efter läsåret 1976/77. Utbildningen av musiker för regionmusikens behov skall efter denna tidpunkt ske inom ramen för den nya musikerutbildningcn vid musikhögskolorna som organisationskommittén för högre musikutbild- ning (OMUS) har i uppdrag att utforma.

Läsåret 1973/74 antogs till musikhögskolan i Stockholm 1 14 studeran— de, varav 19 till utbildning inom ramen för regionmusikskola, 32 till musiklärarutbildning samt 8 till kyrkomusikerutbildning. Vid musikhög- skolan i Göteborg var antalet antagna 57, varav 13 till musiklärarutbild- ning och 4 till kyrkomusikerutbildning. Vid musikhögskolan i Malmö var motsvarande antal 43, 12 och 4.

Vissa folkhögskolor har särskild musiklinje. Vid Folkliga musikskolan i Arvika och Framnäs folkhögskola i Öjebyn finns musiklinje med såväl grundutbildning som yrkesutbildning. Kvalificerad musikutbildning be- drivs även vid Örebro musikpedagogiska institut, som står under statlig tillsyn genom OMUS.

Det bör också nämnas att Sveriges Radio har en musikskola. Undervisningen inom kommunal musikskola är i första hand avsedd för elever i grundskola och gymnasieskola, men i vissa kommuner förekommer även undervisning för vuxna och för barn på förskolenivå.

1 praktiskt taget samtliga kommuner (nämligen 265 av de 278 kommunerna) förekommer frivillig musikundervisning helt bekostad av kommunen. Denna musikundervisning drivs i allmänhet under namnet ”kommunal musikskola” och sorterar för det mesta under kommunens skolstyrelse. För verksamheten har hittills inte funnits gemensamma mål, men arbete pågår i syfte att skapa riktlinjer för en mera enhetlig organisation och verksamhet. Ansvarig för niusikskoleverksamheten är regelmässigt en hel- eller deltidsanställd kommunal musikledare.

5.1.1.5 Film- och scenområdet

För den sceniska utbildningen finns fyra statliga scenskolor; två i Stockholm, en i Göteborg och en i Malmö. Skolorna står sedan den 1 oktober 1974 under överinseende av statens kulturråd.

Vid scenskolorna utbildas skådespelare och musikdramatiska artister. Statens scenskola i Stockholm utbildar skådespelare för talscen medan ' musikdramatiska skolan i Stockholm är speciellt inriktad på utbildning av musikdramatiska artister. Utbildningen vid scenskolan i Göteborg är uppdelad på en dramatisk och en musikdramatisk linje medan utbild- ningen vid scenskolan i Malmö bedrivs vid enbart dramatisk linje.

Utbildningen är treårig. Till utbildningen skall årligen antas tolv studerande vid var och en av skolorna med undantag av musikdramatiska skolan i Stockholm, som skall anta åtta studerande. Antagningen sker på grundval av särskilda inträdesprov. Dessutom förekommer fortbildnings- verksamhet i olika former.

Tidigare fick skådespelare i stor utsträckning sin yrkesutbildning vid privata teaterskolor. Endast ett fåtal av dessa skolor finns kvar i dag.

Skara skolscen, som ingår i Skara kommuns yrkesskola, ger viss yrkesutbildning men fungerar i huvudsak som förberedelse för studier vid någon av statens scenskolor. På liknande sätt ger några folkhögskolor med särskild teaterlinje scenisk förutbildning.

Vid statens dansskola utbildas danspedagoger och koreografer. Till utbildningen på danspedagoglinjen antas ca tolv och på koreograflinjen ca tre studerande per år. Utbildningen är treårig. Vidare meddelas utbildning i mim i form av särskilda kurser. Dansskolan står under överinseende av statens kulturråd,

Skolan har en omfattande kursverksamhet i vilken bl. a. vidareutbild- ning ingår. Inom ramen för denna kursverksamhet anordnar dansskolan på försök en särskild tvåårig kurs i klassisk balett, fridans och jazzdans som en form av förberedelse för fortsatt utbildning vid skolans danspeda- gog- och koreograflinjer.

Utbildning av dansare sker vid balettelevskolorna vid Operan, Stora teatern i Göteborg och Malmö stadsteater. Utbildningarna avses främst tillgodose teatrarnas eget behov av dansare. Vid antagning till utbild- ningen är eleverna mellan åtta och tretton år. Undervisningen sker parallellt med ordinarie skolundervisning och omfattar i regel sex till nio år. Undervisningen vid Operans balettelevskola har betydligt fler vecko- timmar än skolorna i Göteborg och Malmö. Antalet elever som årligen antas till utbildningarna varierar och var år 1973 vid Operan 35, Stora teatern 29 och Malmö stadsteater 7. Av eleverna genomgår endast en mindre del hela utbildningen och en till fem dansare från vardera skolan når professionell nivå varje år.

Balettakademiens yrkesskola inom Kursverksamheten vid Stockholms universitet har under flera år anordnat treårig utbildning för dansare och danspedagoger. Av ekonomiska skäl har akademien tvingats inskränka undervisningen och sedan läsåret 1972/73 har ingen nyintagning till första årskursen skett. Till läsåret 1974/75 har emellertid nya elever antagits.

Förberedande utbildning i dans sker dels hos privata danspedagoger, dels, och i ökande grad, inom de olika studieförbunden och i kommunal regi.

Dramatiska institutet utbildar personal för produktion av program för teater, film, radio och television. De studerande antas på grundval av särskilda antagningsprov.

Undervisningen bedrivs vid följande utbildningslinjer: allmän linje, administrativ linje, bildteknisk linje, ljudteknisk linje, scenograflinie och maskeringslinje. Utbildningen på den allmänna linjen avser dels en tvåårig regi- och producentutbildning, dels allmän produktionsteknisk utbild- ning, vilken är utformad som en särskild ettårig kurs inom den allmänna linjen. Övrig utbildning är tvåårig.

Till den allmänna produktionstekniska utbildningen antas minst 16 studerande och till övriga utbildningslinjer minst 30 studerande årligen.

Vid institutet bedrivs även olika former av kursverksamhet. En utbildning, som i viss utsträckning motsvarar dramatiska institutets, bedrivs vid Sveriges Radio för att täcka företagets interna behov.

5.1.2. Konstnärernas utbildningsbakgrund

1958 års intervjuundersökning och 1969 års enkätundersökning av konstnärernas villkor, redovisade i Kulturarbetarnas inkomster, omfatta— de även konstnärernas utbildningsbakgrund. En kortfattad redogörelse för undersökningarnas uppläggning lämnas i 6. l . 1.

5.1.2.1 Allmän utbildning

Av de undersökta konstnärsgrupperna hade de litterära yrkesutövarna den längsta skolutbildningen. Hälften av dessa hade studentexamen eller motsvarande. Av den grupp som i studien kallas skådespelare hade en knapp fjärdedel studentexamen. För de övriga kategorierna var denna andel ca 15 %.

Även i fråga om studier på universitetsnivå intog de litterära yrkes— utövarna en särställning. 43% av dessa hade akademisk examen mot 10 % eller därunder för övriga konstnärsgrupper. Resultatet kan delvis förklaras av att det saknas särskild yrkesutbildning för litterär konstnärlig verksamhet. Ett undantag utgör översättarna, för vilka akademiska studier kan utgöra en form av yrkesutbildning.

5.1.2.2 Yrkesutbildning

Med undantag för de litterära yrkesutövarna hade praktiskt taget alla tillfrågade konstnärer genomgått någon form av yrkesutbildning.

Av bildkonstnärerna hade ca 40 % studerat vid konsthögskolan och/ eller konstfackskolan, 30 %-under minst fem år vid någon av skolorna. Tre fjärdedelar hade fått undervisning vid någon annan konstskola och 40% angav andra konststudier. Många elever hade med andra ord genomgått flera skolor.

På en fråga om vilka åtgärder som samhället borde sätta in för att förbättra bildkonstnärernas situation svarade 15 % att den egna situatio-

nen skulle förbättras i hög grad om vederbörande fick möjlighet till vidareutbildning.

Av konsthantverkarna hade ca 80 % genomgått konstfackskolan eller högre konstindustriella skolan i Göteborg Knappt 10 % saknade särskild utbildning eller hade endast gått som lärling hos någon annan konsthant- verkare.

Ca 70% av musikerna och tonsättarna hade utbildats vid musikhög- skola eller musikkonservatorium. Endast en procent uppgav att man saknade särskild yrkesutbildning.

För skådespelarnas och regissörernas del var mönstret i stort sett detsamma. Ca 60% hade fått utbildning vid statlig scenskola, privat teaterskola, operaskola eller motsvarande. Ytterligare 30 % hade genom- gått annan teaterutbildning i form av kortare kurser, för privata lärare osv. 10% angav att de saknade yrkesutbildning eller avstod från att besvara frågan.

Kulturrådet har också företagit en särskild studie av utbildningsbak- grunden för de bildkonstnärer som antogs som medlemmar i Konstnärer- nas riksorganisation (KRO) år 1971. Undersökningen bygger på de uppgifter som lämnats i ansökningsblanketterna om medlemskap och avser endast konstnärlig yrkesutbildning.

År 1971 gjorde KRO en särskild rekryteringskampanj. Detta år antogs 224 medlemmar i KRO, vilket är en högre siffra än vad som gäller för andra år. Medelåldern i den undersökta populationen var 44 år, mätt såväl som aritmetiskt medelvärde som median. Medelåldern var förmod- ligen högre än vad som normalt gäller för en årgång nyantagna medlem- mar. Med hänsyn till de speciella omständigheterna kan i det följande redovisade resultat från studien inte antas vara representativ för en ”normal” årgång nyantagna medlemmar i KRO.

Vid bearbetningen delades populationen i två grupper med avseende på ålder. 1 den ena gruppen ingick de 154 personer (71 % av de för vilka åldersuppgift var tillgänglig) som år 1971 var 36 år eller äldre, i den andra gruppen de 63 personer (29 %) som var 35 år eller yngre.

Andelen konstnärer som genomgått konsthögskolan och konstfack- skolan var högre i den yngre åldersgruppen än i den äldre (24 % och 46 % resp. 10 % och 16 %). Däremot hade betydligt större andel av den äldre gruppen genomgått kortare konstkurser och ”annan konstnärlig utbild- ning” (31 % av de äldre resp. 8 % av de yngre). Inga större skillnader mellan grupperna kan utläsas för Valands konstskola (ca 3 %), Konst- industriskolan i Göteborg (ca 6%), ”övriga svenska konstskolor” (ca 30 %) eller utländska konstskolor (ca 20 %). 16 % av bildkonstnärerna i den äldre gruppen uppgav sig sakna konstnärlig utbildning. 1 den yngre gruppen var motsvarande siffra endast 2 %.

En stor del av de till KRO antagna hade genomgått mer än en skola för bildkonstnärlig utbildning. Sålunda uppgav 83 % av de som studerat vid konsthögskolan att de också studerat vid andra konstskolor. Motsvarande andel för de som studerat vid konstfackskolan var 63 %.

Trots de olikheter som finns mellan denna undersökning och 1968 års intervjuundersökning, såväl beträffande population som vad gäller resul-

tat, är huvudintrycket från undersökningarna detsamma, nämligen att bildkonstnärerna i allmänhet har genomgått utbildning inom facket under lång tid. Många har studerat vid flera olika utbildningsanstalter.

[ samband med en undersökning av arbetsmarknaden för danspeda- goger i Sverige som statens dansskola genomförde år 1971, tillfrågades ett antal verksamma danspedagoger om sin egen danspedagogiska utbildning och dansarutbildning. Av utredningen framgår att pedagogerna har mycket varierande utbildningsbakgrund. Av de 150 svarande hade 37 pedagogisk examen vid Koreografiska institutet/statens dansskola eller Balettakade— mien. 34 hade annan svensk eller utländsk danspedagogisk utbildning. 42 hade själva varit professionella dansare eller genomgått längre dansarutbild- ning men saknade särskild pedagogisk examen. 16 hade andra pedago- giska examina (gymnastiklärare och -1edare, musiklärare, lågstadielärare, folk- och sällskapsdanslärare) utan egen dansarutbildning.

5.1.3. Aktuella utredningar

Utbildningen inom det konstnärliga området har på senare tid varit föremål för en rad utredningar.

Konstnärsutbildningssakkunniga (KUS) har i sitt betänkande (SOU 1970:60) Högskolor för konstnärlig utbildning lagt fram förslag rörande utbildningen inom bildkonst, konsthantverk och design. Enligt utred_ ningsförslaget bör utbildningen delas i två nivåer. Vid formhögskolor, som skall utgöra den lägre nivån, bör relativt många elever ges en gemensam utbildning med sikte på en framtida verksamhet som exempel— vis fritt verksamma konstnärer, konsthantverkare, designers eller kultur— förmedlare. Utbildningen vid formhögskolorna bör ockå anpassas till dem som önskar fortsätta på den högre nivån, dvs. konsthögskolor eller designhögskolor. Vid dessa skolor kan utbildningen organiseras i friare former och med möjlighet för de studerande att välja mellan olika kurser. KUS har också betonat värdet av att utrymme ges för vidareutbildning.

1973 års expertgrupp för konstutbildning (K 73) tillkallades för fortsatt utredning av vissa frågor som rör utbildning inom bildkonst, konsthantverk och design. K 73 har i delbetänkandet Utbildning inom bildkonst, konsthantverk och design (Ds U 197418) lämnat ett studie- organisatoriskt förslag rörande högre bildkonstnärlig utbildning i Stock- holm och redovisat en kartläggning av den förberedande bildkonstnärliga utbildningen i landet. Senare kommer K 73 att lämna förslag rörande den högre utbildningen av fotografer, vidareutbildning och fortbildning av bildkonstnärer samt dimensionering av den högre bildkonstnärliga utbild- ningen.

La'rarutbildningskommittén (LUK) har i betänkandena Fortsatt refor- mering av lärarutbildningen (SOU 197292) och Förslag till studieplaner (SOU 1972:93) behandlat utbildningen av teckningslärare och andra s.k. övningslärare. Enligt förslaget skall dessa lärare ha en utbildning som för- utom ”övningsämnet” skall innefatta minst ett annat skolämne. Utbild- ningen skall vara fyraårig och omfatta tre års ämnesstudier och ett års praktisk-pedagogisk grundutbildning vid lärarhögskola.

LUK har i ett senare betänkande Utbildning av lärarutbildare (SOU 1973:42) behandlat utbildnings- och behörighetsfrågor för lärarutbildare iden av LUK föreslagna utbildningsorganisationen.

Organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) tillkallad år 1970, skall förbereda en successiv reform av den högre musikutbild- ningen i enlighet med av riksdagen samma år fastställda riktlinjer. Bl. a. skall OMUS göra en analys av behoven av fortbildning och vidareutbild- ning inom musikområdet.

Dansarutredningen, tillkallad år 1973, skall avge förslag om dels en förberedande dansarutbildning för elever i grundskolan, dels en därpå följande tvåårig direkt yrkesinriktad dansarutbildning. Den förberedande dansarutbildningen får enligt direktiven börja tidigast under grundskolans mellanstadium och skall avse ett begränsat antal elever på högst tre platser i Sverige. Den yrkesinriktade dansarutbildningen bör anordnas antingen som en utbildningslinje vid statens dansskola eller inom ramen för gymnasieskolan och dimensioneras med utgångspunkt i arbetsmark- nadssituationen för yrkesdansare. Utredningen har också till uppgift att överväga behovet av och formerna för en eventuell vidareutbildning av yrkesdansare.

Dansarutrcdningcn har i skrivelse till utbildningsdepartementet den 30 oktober 1974 lämnat förslag till försöksverksamhet med dansundervis- ning i grundskolan. Undervisningen skall ha karaktär av förberedande yrkesutbildning.

5.2. Utbildning inom kulturförmedlarområdet

Då vi framlägger vissa synpunkter och förslag rörande kulturförmedlande verksamhet (11.5) och utbildningen på området (11.6.2) skall vi här kortfattat beröra den nuvarande utbildningen för kulturförmedlande verksamhet.

Det finns i dag inte någon längre sammanhållen utbildning exklusivt inriktad på kulturförmedling. Eftersom kulturförmedling förekommer som en del av arbetsuppgifterna för en lång rad yrkesgrupper har de som är verksamma inom området en mycket varierande utbildningsbakgrund. De kunskaper som har direkt relevans för kulturförmedlande uppgifter har ofta inhämtats genom praktiska yrkeserfarenheter eller genom intern utbildning på arbetsplatsen eller i arbetsgivarens regi.

Som ledare för exempelvis fria skapande grupper fungerar kulturför- medlare med eller utan formell konstnärlig utbildning, ibland med — men ofta utan _ pedagogisk skolning. En annan ledargrupp är lärare, vilka har varierande ämnesutbildning samt en pedagogisk skolning som vanligen är inriktad på undervisning av skolungdom. En tredje stor grupp utgörs av personer som fått ledaruppgifter efter utbildning inom den organisation de är verksamma.

Nedan ges en översikt av viss utbildning inom området. Översikten är inte fullständig Som tidigare framgått har ett mycket stort antal yrkesgrupper kulturförmedlande funktioner och det finns inte någon

anledning att beröra utbildningsförhållandena för samtliga dessa yrkes- kategorier.

Det kan vara av intresse att notera att 1968 års utbildningsutredning (U 68) i sitt betänkande (SOU 19732) Högskolan i sin indelning av högskoleutbildningen i yrkesutbildningssektorer har en sektor, utbildning för kultur- och informationsyrken, som till viss del ansluter till de yrkesområden där kulturförmedling ingår. En del yrken med kulturför- medlande uppgifter har dock U 68 fört till undervisningssektorn, andra till vårdyrkessektorn.

Utbildningssektorn för kultur- och informationsyrken är mycket heterogen. På sikt bör man enligt U 68 räkna med en ökning av antalet studerande med kultur— och informationsinriktning. Behovet av att utveckla kulturmiljön och efterfrågan på kvalificerad information och rekreation talar för detta, anser U 68.

Inom utbildningssektorn för kultur- och informationsyrken föreslår U 68 en särskild linjevariant för kulturförmedlande uppgifter främst med sikte på arbete inom massmedier. Varianten omfattar 160 poäng, inleds med studier i svenska som kompletteras med kurser inom t. ex. samhälls- kunskap, statskunskap, sociologi, psykologi, konst-, teater—, film- eller musikvetenskap och informationsteknik.

l konstnärsutbildningen finns f.n. inte någon systematiskt ordnad undervisning med sikte på kulturförmedlande uppgifter. Musiklärar-, teckningslärar— och danspedagogutbildningarna är dock organisatoriskt knutna till institutioner med konstnärlig utbildning.

Vid dramatiska institutet bedrivs vid sidan av den utbildning av programproducerande personal för teater, film, radio och TV, som är institutets huvuduppgift, även en allmän produktionsteknisk utbildning. Den senare innehåller lärostoff som kan få betydelse för kommande arbete med kulturförmedling.

De flesta av de i 5.1.3 nämnda utbildningsutredningarna har uppmärk— sammat behovet av att i konstnärsutbildning ta upp frågor samman- hängande med kulturförmedling.

Konstnärsutbildningssakkunniga (KUS) underströk att den konstnär- liga utbildningen borde ha nära kontakt med utbildningar inom andra områden. KUS föreslog också att en viss del av utbildningen skall kunna ske vid andra läroanstalter.

De av KUS föreslagna formhögskolorna avsågs dels ge utbildning för dem som ämnar fortsätta vid konsthögskolor och designhögskolor, dels erbjuda utbildningsalternativ för bl. a. dem som avser att arbeta som kulturförmedlare. Formhögskolorna skulle också svara för delar av teckningslärarnas utbildning. Utbildningen vid formhögskolorna skulle enligt förslaget kunna kombineras med annan utbildning, exempelvis vid universitet och lärarhögskolor.

Konst- och designhögskolorna skulle lägga stor vikt vid vidareutbild- ning. Vid designhögskolan skulle en studieväg för informationsdesign finnas med inriktning på visuella aspekter på allmän informations- och utställningsverksamhet.

De kultur— och utbildningspolitiska mål som KUS ställde upp för formhögskolorna kan kortfattat sammanfattas på följande sätt.

Utbildningens innehåll och rekryteringen till utbildningen skall bidra till att öka förståelsen mellan företrädare för olika yrken inom den konstnärliga sektorn och över huvud för konstnärliga manifestationeri samhället.

Utbildningen skall utformas så att den bidrar till att häva den isolering som många konstnärer upplever.

Utbildningen skall vara gemensam för alla som ämnar arbeta inom den bildande konstens områden. Den skall dels vara avsedd för dem som ämnar fortsätta till specialutbildning vid konst- eller designhögskola dels erbjuda ett utbildningsalternativ för dem som avser att arbeta som kulturförmedlare, dvs. i vad de sakkunniga kallar konstens serviceyrken.

1973 års expertgrupp för konstutbildning (K 73) har bl. a. att behand- la behovet av utbildning som syftar till pedagogiska eller förmedlande uppgifter på konstområdet av annat slag än de som åvilar teckningslärare. K73zs tidigare nämnda studieorganisatoriska förslag ger, liksom KUS förslag, möjligheter för studerande att kombinera del av den högre konstutbildningen med studier vid exempelvis universitet. Expertgruppen kommer enligt uppgift i sitt fortsatta arbete med utbildningens dimensio- nering och fortbildning inom området att ta upp frågan om behovet av utbildning för kulturförmedlande uppgifter inom bildkonst, konsthant- verk och design.

I detta sammanhang bör nämnas att lärarutbildningskommittén (LUK) närmare utrett utbildningen av teckningslärare och andra 5. k. övnings- lärare. En viktig förutsättning för LUK:s arbete var att en stor del av de studerande i potentiella skolämnen går till andra yrken än läraryrket. Bl. a. mot den bakgrunden föreslog LUK att i grundstudiernas första fas erbjuds studier av intresse även för studerande som inte är inriktade mot läraryrket. LUK föreslog vidare att studiekurser och kurser inom LUK- ämnena skall kunna användas också i andra utbildningar, t. ex. mera konstnärligt inriktade, och i vårdutbildningar.

Musikpedagogerna, dvs. instruktörer och ledare inom olika former av frivillig musikundervisning och amatörmusikverksamhet har en viktig roll som kulturförmedlare.

Som framgått av 5.1.1.4 pågår en successiv reformering av den högre musikutbildningen. Den för detta ändamål tillkallade organisationskom- mitten för högre musikutbildning (OMUS) har gjort en analys av musikpedagogernas arbetsuppgifter och de yrkeskrav som ställs på dessa pedagoger och därvid bl. a. beaktat deras kulturförmedlande roll (Musik- undervisning, DsU l973zl9). OMUS gör nu motsvarande analys vad gäller instrumentalister, sångare, ensemble- och orkestermusiker, en- sembleledare m. fl.

lnom de större organisationerna och då främst inom folkbildningen bedriver man kontinuerligt ledarutbildning för den egna verksamheten. Studieförbunden har bl. a. kurser för cirkelledare i kulturämnen. Dessa kurser ger såväl ämnesutbildning som metodisk utbildning. Man har vidare kurser för organisatörer av olika slag. Dessa kurser tar t. ex. upp

kulturlivets organisation och pedagogisk anpassning av kulturutbudet för den egna organisationen. Vid vissa av de nämnda kurserna har avsevärt intresse ägnats åt kulturförmedling. ABF har även genomfört ett antal försökskurser för kulturförmedlare verksamma inom medlemsorganisatio- nerna, främst i fackförenings- och folketshusrörelserna, men även i Konstfrämjandet.

Inom folkbildningen sker ledarutbildningen i princip av studieförbun- den på central, regional och inom större studieavdelningar även på lokal nivå. [ ”smala” ämnen och beträffande skolning av utbildare sker dock viss verksamhet gemensamt i Folkbildningsförbundets och länsbildnings- förbundens regi. En del av folkbildningens ledarutbildning sker i samarbe- te med folkhögskolan. Utanför folkbildningen är det främst vissa kör- och orkesterförbund som bedriver ledarutbildning.

Folketshusföreningarnas riksorganisation och Folkparkernas central- organisation bedriver i samarbete viss utbildning (FHR/FPC-skolan). Denna utbildning har hittills omfattat en föreståndarutbildning utsträckt över två år som startade år 1971, där internatstudier och brevstudier varvades. Denna utbildning var inte speciellt inriktad på kulturförmed- ling, men innehöll vissa moment med anknytning till sådan förmedling. Planer finns på att den genomförda kursen skall kompletteras med en vidareutbildning, som eventuellt skulle få större inslag med sikte på kulturförmedling.

Ett antal av landets folkhögskolor har inriktat sig på undervisning i estetiska ämnen. Till viss del är denna utbildning tillämplig på kultur- förmedlande verksamhet. Det förekommer även kortare kurser kring teman med anknytning till kulturförmedlande verksamhet.

Vissa folkhögskolor med estetisk-praktisk inriktning anordnar kurser på slöjd- och konsthantverksområdet som syftar till att utbilda ledare av studiecirkelverksamhet inom folkbildningsarbete och vuxenundervisning. Kurserna är i allmänhet koncentrerade till praktiskt arbete i olika material och tekniker. Behovet av förnyelse och större bredd i denna verksamhet har länge varit känt. Ett försök i den riktningen är den nya utbildning av instruktörer på slöjd- och konsthantverksområdet som startat i samverkan mellan Folkbildningsförbundet och Skinnskattebergs folkhögskola. Som ett inslag i utbildningsprogrammet ingår kulturorien- tering.

l Norrbottens län bedrivs utbildning för kulturförmedlande verksam- het vid tre folkhögskolor. Framnäs folkhögskola utbildar musikpeda- goger. Sunderby folkhögskola svarar för utbildning i bildkonst och konsthantverk. Kalix folkhögskola har utbildning av teaterpedagoger. Utbildningstiden varierar mellan ett och fem år.

Utbildningen kan ge de studerande anställning som kommunala musik- ledare och som konst- och teaterpedagoger.

Länsbildningsförbundet i Norrbotten svarar för fortbildning av mass- medie-, dans-, teater- och konstpedagoger samt för utbildning av studie- ledare. Utbildningen av studieledare sker i av länsbildningsförbundet samordnade kurspaket omfattande 120 till 225 timmar och fördelade på delkurser. Denna utbildning är förlagd till de nämnda folkhögskolorna som ämneskurser.

Den folkhögskola som mest uttalat inriktat sig på utbildning av kulturförmedlare är S:t Eriks folkhögskola i Stockholm. Utbildningen sker inom den Kulturpedagogiska avdelningen med stöd av ett samarbets- organ för studieförbunden och kulturinstitutioner i Stockholms kom- mun. Folkhögskolan bedriver försöksverksamhet, ledarutbildning och utvecklingsarbete inom bl.a. det estetiska folkbildningsområdet. Bl.a. ges en 16 veckors heltidskurs i kulturpedagogik. Det är möjligt att endast delta i delar av kursprogrammet. Kursen vänder sig främst till verksamma inom folkbildningen, på ungdoms- och fritidsgårdar, i kulturkommittéer och -nämnder, på bibliotek, vårdinstitutioner och andra arbetsplatser där kulturellt arbete bedrivs.

Kursen syftar till att ge en allsidig täckning av kulturområdet och omfattar teoretisk undervisning och diskussionsseminarier i följande ämnen: kulturpolitisk orientering, estetik och kulturhistoria, vuxenpeda- gogisk teori, sociologi, organisation och administration, kommunikations- metodik samt tendenser och debatt i dagens kulturliv. I kursen ingår även träning i skapande verksamhet samt studiebesök och visst praktikarbete.

En del av Levande verkstads verksamhet ingår som en ämneskurs vid S:t Eriks folkhögskola. Denna metodkurs omfattar två terminer och vänder sig till personer som har konstnärliga, sociala eller pedagogiska erfarenheter och syftar till att ge dem träning i att använda de konstnär- liga uttrycksmedlen i folkbildningssammanhang. Levande verkstad be- driver också fortbildningskurser.

Centrumbildningarna har genomfört viss kursverksamhet som berör kulturförmedlingen. Ett exempel är kursen ”Konstnär i socialt arbete” som genomfördes i samarbete med socialstyrelsen våren 1973. Syftet var att belysa olika problem och erfarenheter för bildkonstnärer som skulle arbeta på ungdomsgårdar.

År 1973 lade en arbetsgrupp tillsatt av Svenska teaterförbundet fram en utredning rörande behov och uppläggning av en utbildning för att leda dramatiskt skapande fritidsverksamhet, dvs. för dramapedagoger.

Arbetsgruppen föreslog en utbildning i tre etapper. Mellan etapperna förutsätts praktisk yrkesverksamhet äga rum. Den första etappen som enligt gruppen måste omfatta minst ett är - avses ge kompetens att leda barn- och ungdomsgrupper i dramatiskt skapande. Den andra etappen föreslogs omfatta en termin och alternativt ge utbildning till teaterföre- ståndare eller ge specialisering för verksamhet t. ex. inom vårdsektorn eller med vuxengrupper. Den sista etappen — omfattande en termin — avses leda till verksamhet som konsulent på regional nivå och bör enligt gruppen också ge kompetens som ledarutbildare.

Utbildning i enlighet med gruppens förslag har inletts vid tre folkhög— skolor hösten 1974.

Fritidspedagoger (som sysselsätter och handleder barn och ungdom främst vid fritidshem och lekplatser) genomgår en särskild tvåårig utbildning förlagd till gymnasieskolan på vissa orter.

Utbildning av fritidsledare förekommer i flera olika former, bl. a. som försöksverksamhet vid ett antal folkhögskolor och gymnasieskolor. Vissa organisationer har intern utbildning av sina yrkesverksamma ledare.

Fritidsledare utbildas också inom ramen för den försöksverksamhet med s.k. kombinationsutbildning som startade hösten 1969 och som kombinerar universitetsstudier med yrkesinriktade kurser vid gymnasie- skolan. Under läsåret 1973/74 gavs denna utbildning på fyra orter. Under detta läsår fanns även kombinationsutbildning för utbildningsadministra- tion, som bl. a. syftar till arbete inom skolförvaltningar, och frivilliga bildningsorganisationer med exempelvis planering och uppföljning av utbildning och kurser. Tidigare gavs en kombinationsutbildning för idrotts— och fritidskonsulenter.

Skolöverstyrelsens arbetsgrupp för ungdomsledarutbildning (SULU) lade år 1971 fram ett förslag till en gemensam utbildning av ledare inom organisationernas och kommunernas fritidsverksamhet. Arbetsgruppen anger tre huvudarbetsområden för fritidsledare: kontaktuppgifter, peda- gogiska uppgifter och administrativa uppgifter. SULU föreslog en tvåårig grundutbildning för fritidsledare förlagd dels till folkhögskolor, dels till ledarinstitut i form av högre specialkurs inom gymnasieskolan.

Arbetsgruppen berörde också behovet av vidareutbildning av fritids- ledare vid universitet och högskolor.

Frågan om ungdomsledarutbildningens utformning har sedermera hän- skjutits till utredningen om folkhögskolans framtida inriktning som hösten 1974 i betänkandet Folkhögskolans fritidsledarutbildning (Ds U 1974211) lagt fram förslag som om de förverkligas får till följd att fritids— ledarutbildningen vid folkhögskolor blir reguljär. Fritidsledarutbildningen igymnasicskolan skall utredningen behandla i ett senare sammanhang.

Den nya bibliotekarieutbildning som startades vid bibliotekshögskolan i Borås år 1972 omfattar en tvåårig yrkesinriktad utbildning för biblio- tekarier vid folkbibliotek, forskningsbibliotek och skolbibliotek. Genom den förhållandevis stora bredden avses utbildningen vara användbar inom en vidare sektor än tidigare utbildningar inom området.

Vid planeringen av utbildningen togs hänsyn till att bibliotekens verksamhet har vidgats avsevärt, inte minst genom samhällets ökade satsning på vuxenutbildningen och den ökade benägenheten att se biblioteken som en allmän servicefunktion också för informations- och kulturaktiviteter utanför deras traditionella verksamhetsområde.

I utbildningen berörs kulturförmedling främst inom andra årets under- visning i ämnet bibliotekskunskap. Denna undervisning omfattar 30 timmar seminarier och 10 timmar studiebesök. Målsättningen är att fördjupa föregående termins studier av bibliotekens uppgifter och organi- sationsformer, men den vill denna termin framför allt ägna sig åt bibliotekens konsumenter, både de aktuella och de potentiella, och med konsumtion sammanhängande problem.

På museiområdet anordnas vid universitetet i Uppsala sedan läsåret 1970/71 en yrkesinriktad studiekurs i museiteknik. Kursen omfattar en termin och kan ingå i universitetsutbildningen. De kulturförmedlande funktionerna har dock endast ett mindre utrymme inom denna utbild- ning. Andra yrkesinriktade universitetskurser som kan vara av intresse i detta sammanhang är dramatik och i någon mån informationsteknik.

6. Konstnärernas ekonomiska och sociala förhållanden

6.1. Sysselsättningsstrukturen

6.1.1. Inledning

Konstnärernas arbetsmarknad är mycket oenhetlig. Relativt få konstnärer har anställning. Längre eller kortare engagemang och anställningar före- kommer framför allt för musiker och skådespelare. Exempelvis översätta- re, bildkonstnärer, tonsättare och dramatiker kan få beställningar eller uppdrag att utföra visst arbete. Författare, bildkonstnärer, konsthant- verkare och andra arbetar emellertid ofta utan garantier för att arbetet kommer att ge inkomst.

Arbetsformerna varierar således mellan olika konstnärsgrupper och kan även skifta för enskilda konstnärer. Dessutom är gränserna mellan försäljning och uppdrag och mellan uppdrag och anställning ofta flytan- de.

I detta kapitel refereras kortfattat några undersökningar om konst- närernas ekonomiska och sociala situation. Framställningen om syssel- sättnings— och inkomstförhållanden bygger i första hand på den enkät- undersökning rörande ett flertal konstnärsgrupper som kulturrådet till- sammans med litteraturutredningen och låginkomstutredningen genom- förde år 1969. Vad gäller bildkonstnärerna är uppgifterna hämtade från den intervjuundersökning som Svenska institutet för opinionsundersök- ningar (SIFO) på uppdrag av KRO företog år 1968.

Uppgifterna i undersökningen om bildkonstnärernas situation, här kallad 1968 års inkomstundersökning, hänför sig till kalenderåren 1966 och 1967 medan uppgifterna i 1969 års enkätundersökning i huvudsak avser år 1968. Resultaten av dessa undersökningar är mer fullständigt redovisade i Kulturarbetarnas inkomster (1971). För mer ingående uppgifter om undersökningarnas uppläggning, bortfall etc. hänvisas till denna publikation.

Några uppgifter är hämtade från en enkätundersökning rörande film- arbetarna som filmutredningen i samråd med kulturrådet företog år 1972 och som avsåg kalenderåret 1971. Resultaten av denna undersökning har i sin helhet redovisats i filmutredningens betänkande Samhället och filmen 3 (SOU 1973:16). Andelen svarande bland de tillfrågade var 67 %.

I ovannämnda undersökningar används beteckningar som författare, skådespelare, musiker osv. Vid redovisning av undersökningsresultaten följs dessa beteckningar. Det bör emellertid uppmärksammas att beteck- ningarna avser relativt breda kategorier enligt följande:

Med författare avses aktiva medlemmar (är 1969) av dåvarande Fria litterära yrkesutövares centralorganisation (FLYCO), motsvarande nuva- rande Sveriges författarförbund.

Med bildkonstnärer avses medlemmar (år 1968) i Konstnärernas riksorganisation (KRO), representerade genom ett slumpmässigt urval, samt ett par hundra bildkonstnärer som inte var medlemmar i KRO men genomgått viss högre konstnärlig utbildning.

Med konsthantverkare avses alla aktiva medlemmar (är 1969) i För- eningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF).

Med musiker avses medlemmar (år 1969) av landets orkesterför- eningar, Hovkapellet och Sveriges Radios symfoniorkester samt medlem- marna i Svenska tonkonstnärsförbundet och Svenska musikerförbundets avdelningar för danspedagoger, jazzmusiker och korister i Radiokören.

Med tonsättare avses samtliga medlemmar (är 1969) i Föreningen Svenska tonsättare samt ett tjugotal andra tonsättare, anslutna till Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM).

Med skådespelare avses de medlemmar (är 1969) av Svenska teaterför- bundet som inte var att anse som administrativ eller teknisk personal, dvs. dramatiska skådespelare, opera- och operettsångare, underhållnings- artister samt regissörer.

Med filmarbetare slutligen avses medlemmar (är 1972) av avdelningar- na för filmregissörer och filmfotografer inom Svenska teaterförbundet, Föreningen Sveriges ljudtekniker och Föreningen Produktions— och in- spelningsledare. Dessutom ett antal regissörer, fotografer, ljudtekniker och produktionsledare som inte var medlemmar av någon av dessa organisationer men som medverkat vid någon svensk långfilmsproduk- tion. Redovisade uppgifter gäller inte filmarbetare som hade anställning vid Sveriges Radio.

År 1971 genomförde kulturrådet en undersökning med syfte att belysa de dubbelarbetande författarnas, bildkonstnärernas och tonsättarnas situation. Resultaten från denna undersökning, vilka redovisas i 6.1.4, har inte tidigare publicerats.

Vi är medvetna om att det siffermaterial som redovisas i det följande måste tolkas med viss försiktighet bl. a. därför att de undersökningar, som det hämtats från genomfördes i början av vårt arbete. Avsikten var att frågorna om konstnärernas ekonomiska villkor skulle behandlas i ett första betänkande, men som framgått fann vi det nödvändigt att först ta upp mål- och organisationsfrågorna. Det finns emellertid ingenting som tyder på att inkomststrukturen bland konstnärerna i någon avgörande grad skulle ha förändrats sedan undersökningarna gjordes.

6.1.2. Arbetsformer 6.1.2.1 Ordområdet

De skönlitterära författarna arbetar nästan uteslutande som fria yrkes- utövare med sin konstnärliga verksamhet. Anställningar, även kortvariga, är mycket ovanliga. Många författare är dock relativt fast knutna till något förlag och kan, för färdigställande av något verk, även få förskotts— betalning från förlaget.

Många författare har ett annat yrke och en anställning vid sidan av sin författarverksamhet, ofta beroende på svårigheter att försörja sig på

författarskapet. Det är även vanligt att författarskapet kombineras med någon verksamhet som tangerar den konstnärliga, exempelvis journalistik.

Fackförfattarna (de vetenskapliga och populärvetenskapliga författar- na) är vanligen yrkesverksamma inom sitt specialområde och bedriver författarskapet vid sidan av eller som en konsekvens av sin utomlitterära verksamhet.

Översättarna är undantagsvis anställda vid något förlag men som regel utförs översättningsarbetet på frilansbas. Översättarna är emellertid i jämförelse med författarna fastare knutna till resp. förlag och arbetar normalt enbart på beställning.

61.22. Bild- och formområdet

Bildkonstnärerna arbetar oftast som fria yrkesutövare. [ många fall framställer bildkonstnärerna verk, som de senare försöker avyttra direkt till köpare eller i samband med utställningar.

Bildkonstnärerna är för sin existens fortfarande i stor utsträckning hänvisade till privatägda gallerier där försäljning kan ske i samband med utställningar. Gallerierna uttar provision på försäljningen, i regel ligger provisionen kring 30%. I gengäld behöver bildkonstnärerna oftast inte betala hyra till gallerierna även om detta fortfarande förekommer liksom en hel del andra omkostnader, Försäljningen är i hög grad inriktad på enskilda kunder även om inköp med allmänna medel spelar en stor roll.

Vissa bildkonstnärer arbetar med miljöutformning i bostadsområden och offentliga lokaler. ] flertalet fall rör det sig om dekorativa uppgifter även om några bildkonstnärer har mer allmänna funktioner som konsul- ter till arkitekter.

Som illustratörer till vilka även tecknare och fotografer räknas. kan bildkonstnärer för kortare eller längre tid vara anställda vid tidningar, förlag eller reklamföretag. Många illustratörer arbetar emellertid på frilansbas.

! åtskilliga fall tvingas bildkonstnärer för att försörja sig att ta anställning inom angränsande eller från den konstnärliga verksamheten helt skilda yrken.

Formgivare och konsthantverkare är ibland anställda hos industriföre- tag för utformningen av företagets produkter eller utför sådana arbets- uppgifter såsom uppdrag. Andra formgivare och konsthantverkare arbetar på frilansbas. Det är inte ovanligt att konsthantverkare förenar sin konstnärliga verksamhet med affärsrörelse där de egna produkterna försäljs.

Arkitekter arbetar både inom den privata sektorn som egna företagare eller anställda och som anställda av stat, kommun eller landsting.

6.1.2.3 Tonområdet

Många musiker är anställda. Fast anställning har bl. a. kyrkomusiker samt musiker inom regionmusiken, de statsunderstödda orkestrarna, i hov- kapellet och vid Sveriges Radios symfoniorkester. För flertalet restau-

rang-, dans— och underhållningsmusiker är anställningarna mer kortvariga. Engagemangsöverenskommelse träffas i regel mellan en arbetsgivare och ensemblen, företrädd av kapellmästaren. Engagemang kan ha kortare eller längre varaktighet, ensemblernas sammansättning kan växla. Ibland knyts enskilda musiker till en ensemble för ett speciellt tillfälle. Så kan t. ex. ske i samband med fonograminspelningar. Många musiker har också ett annat arbete för att klara sin försörjning.

För s.k. tonkonstnärer (solister, dirigenter o.d.) är kortvariga engage- mang, i regel för ett enda framträdande, vanliga. Det förekommer dock att även tonkonstnärer har fast anställning som t. ex. dirigent eller konsertmästare.

Tonsättare och populärauktorer saknar i regel anställningsmöjligheter. Försök har gjorts att för kortare perioder knyta tonsättare till vissa musikinstitutioner.

6.1.2.4 Film- och scenområdet

Ungefär hälften av skådespelarna och regissörerna arbetar med kortare engagemangstid än ett år och kan därmed betraktas som frilansare. Anställning sker ofta genom kontrakt. Kontraktstiden varierar i regel mellan ett år varefter kontraktet normalt kan förlängas till den tid en viss uppsättning står kvar på repertoaren. Det är inte ovanligt att en stor omflyttning av skådespelare och regissörer mellan olika teatrar sker mellan två spelår. Under senare år har man genom förändringar i kollektivavtalen nått fram till längre anställningstider även vid korttids- engagemang, normalt sex månader. Många skådespelare ingår numera i fria teatergrupper och fungerar då i princip som egna företagare som säljer sina föreställningar.

Flertalet dansare är anställda vid någon av de stora musikdramatiska institutionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Kortvariga engage— mang förekommer dock, bl. a. vid Riksteatern.

Koreografer har endast undantagsvis fast anställning vid någon teater- institution. Vanligen knyts en frilansande koreograf genom korttidskon— trakt till en scen inför uppsättningen av en viss balettföreställning.

Dramatiker arbetar i former som liknar författarnas. Det har emellertid blivit vanligare att dramatiker knyts till teaterinstitutioner i samband med uppsättningar av deras verk. Några dramatiker skriver också teater- pjäser direkt för och tillsammans med teatergrupper.

Filmare arbetar oftast som frilansare. Några filmare äger professionell filmutrustning och är egna företagare. Endast en mindre del har fast anställning vid något filmbolag. Ett antal filmare har fast anställning vid Sveriges Radio.

6.1.3. Sysselsättning inom konstnärliga, tangerande och utom- konstnärliga yrken

6.1.3.1 Inkomster från olika verksamhetsområden

Som redan framgått har många konstnärer svårigheter att trygga sin försörjning genom arbete inom det konstnärliga området. Inkomsttill— skott genom annat arbete, 5. k. sidoarbete, är bl. a. därför vanligt.

Man kan göra skillnad mellan sidoarbete som har nära beröring med resp. konstnärliga arbetsområde och sidoarbete som saknar sådan direkt anknytning till den konstnärliga verksamheten. Exempel på det första, här kallat tangerande verksamhet, är arbete som konstnärlig lärare eller pedagog, konstrecensent och studiecirkelledare.

Enligt 1968 års och 1969 års inkomstundersökningar (se 6.1.1) hade nära hälften av musikerna/tonsättarna och ca 40, 30 och 20 % av resp. författarna, konsthantverkarna/bildkonstnärerna och skådespelarna in- komster från verksamhet som kan sägas tangera den konstnärliga. I samtliga grupper utom författargruppen tycks det framför allt vara de med relativt låga inkomster från verksamheten inom det konstnärliga området, som når upp i några högre inkomster av tangerande verksamhet.

Liknande förhållanden gällde för verksamhet som helt skiljer sig från den konstnärliga. Ju högre inkomster det konstnärliga arbetet gav, desto mer sällsynt var det med några mer betydande inkomster från sidoverk- samhet. Enligt inkomstundersökningarna är författarna den konstnärs- grupp för vilken sidoyrke var vanligast.

6.1.3.2 Anställningar

Av särskild betydelse för den ekonomiska tryggheten är naturligtvis möjligheten till anställning.

I 1969 års inkomstundersökning redovisas förekomst av anställningar bland de tillfrågade konstnärsgrupperna under år 1968. Därvid förklarade sig 14 % av författarna, 38 % av konsthantverkarna, 60 % av musikerna/ tonsättarna och 68 % av skådespelarna ha haft någon anställning inom det konstnärliga området under året. Helårsanställningar var betydligt ovanligare. '

Det är emellertid osäkert om alla tillfrågade konstnärer uppfattade frågan om anställning på samma sätt. Eventuellt har vissa frilansande konstnärer med korttidskontrakt uppgett sig vara anställda medan andra inte gjort det.

Omkring en fjärdedel av de. i 1972 års filmarbetarenkät tillfrågade filmarna som stod utanför Sveriges Radio uppgav sig vara fast anställda inom filmområdet år 1971.

Författarna tycks vara de som i största utsträckningen har någon anställning utanför det konstnärliga området. I 1969 års inkomstunder- sökning uppgav sig 25 % av författarna ha helårsanställning utanför det konstnärliga området. Motsvarande siffror för övriga grupper var väsent- ligt lägre: S % för konsthantverkarna, 9 % för musikerna/tonsättarna och 3 % för skådespelarna.

6.1.4. Dubbelarbete 6.1.4.1 Kulturrådets dubbelarbetsundersökning

Sedan länge har en betydande del av den svenska konstnärskåren ett yrke vid sidan av det konstnärliga. I en del fall har sådant yrke anknytning till den konstnärliga verksamheten. I andra fall finns inget sådant samband.

Dubbelarbetet kan vara föranlett av försörjningssvårigheter, men det kan även finnas andra orsaker. Många konstnärer upplever t. ex. kultur- förmedlande arbete som en naturlig och nödvändig del av sin konstnärliga gärning. Arbete vid sidan av den konstnärliga kan även ge material och impulser till den konstnärliga verksamheten.

För att få en klarare uppfattning av levnads— och inkomstförhållandena för konstnärer med dubbel yrkesverksamhet gick kulturrådet våren 1971 ut med en intervjuundersökning bland sådana. Undersökningen omfatta- de författare (dock inte fackförfattare), bildkonstnärer och tonsättare.

Med ledning av 1969 års inkomstenkät valdes till dubbelarbetsunder- sökningen ut alla författare som år 1968 hade en inkomst av litterärt konstnärligt arbete på minst 1 000 kr. och samma år även hade en inkomst av annat arbete på minst 1 000 kr. Undersökningen begränsades vidare till personer som var högst 65 år gamla. Med denna urvalsmetod blev antalet uttagna till intervju 198 personer, dvs. en knapp fjärdedel av de författare som deltogi inkomstenkäten.

Populationen bildkonstnärer bestämdes genom att KRO:s kansli tog ut samtliga KRO-medlemmar som bedömdes ha sidoyrke med betydelse för försörjningen. Denna uttagning gav 174 personer, spridda över hela landet.

Eftersom antalet tonsättare i 1969 års enkätundersökning endast uppgick till 85 ansåg man det lämpligt att kontakta samtliga för intervju.

Ur populationen uteslöts senare 18 författare, 15 bildkonstnärer och 13 tonsättare eftersom de inte var dubbelarbetande under år 1970. Bortfallet genom vägran, oanträffbarhet o.d. medförde att undersök- ningen kom att omfatta 150 författare, 147 bildkonstnärer och 51 tonsättare.

6.1.4.2 Dubbelarbetets karaktär

Omkring hälften av de dubbelarbetande konstnärerna uppgav sig arbeta dagligen eller så gott som dagligen med sin konstnärliga verksamhet. 21 % av författarna, 14 % av bildkonstnärerna och 16 % av tonsättarna hade koncentrerat detta till viss tid på året, t. ex. i samband med semester eller tjänstledighet.

Det utomkonstnärliga arbetet bedrevs av de flesta konstnärerna som deltidsarbete. 20% av bildkonstnärerna och 28 % av tonsättarna hade emellertid utomkonstnärligt arbete på heltid (minst 40 timmar per vecka). Bland författarna var andelen högre, 44 %.

Den övervägande delen av de dubbelarbetande konstnärerna hade sitt utomkonstnärliga arbete förlagt till dagtid och bedrev sitt konstnärliga arbete på kvällar och nätter. 53 % av författarna, 20 % av bildkonstnärer-

ha och 50 % av tonsättarna angav nätter och kvällar som vanlig arbetstid för det konstnärliga arbetet. Att andelen var lägst för bildkonstnärerna hade självklart samband med att de ofta är beroende av dagsljus.

Omvänt gällde att det endast bland bildkonstnärerna var vanligt att bedriva det konstnärliga arbetet på dagtid och sidoarbetet på kvällar och nätter.

De dubbelarbetande författarna ägnade en större del av sin tid åt sitt utomkonstnärliga arbete än de övriga dubbelarbetande konstnärerna. Medianvärdet1 för författarnas genomsnittliga arbetstid inom konstnärs- yrket var 16 timmar per vecka och 40 timmar per vecka var medianvärdet för deras genomsnittliga arbetstid inom det utomkonstnärliga yrket. För bildkonstnärerna var motsvarande värden 27 timmar resp. 21 timmar och för tonsättarna 18 timmar resp. 28 timmar.

Man kan inte addera medianvärdena för att få fram sammanlagd arbetstid för de olika grupperna. Man kan dock konstatera att av de undersökta konstnärsgrupperna hade författarna den klart längsta arbets- tiden för utomkonstnärligt arbete — hälften hade här minst 40 timmars arbetsvecka — och den kortaste inom konstområdet. Bildkonstnärerna arbetade klart mer inom konstnärsyrket än de övriga undersökta grupper- na.

6.1.4.3 Skäl för dubbelarbete

Dubbelarbetet var för de flesta av permanent karaktär. Av de tillfrågade konstnärerna hade mellan hälften och två tredjedelar haft dubbelarbetei tolv år eller längre tid.

Skälen till dubbelarbetet var främst ekonomiska. 65 % av författarna, 94 % av bildkonstnärerna och 67 % av tonsättarna angav försörjnings- svårigheter eller andra ekonomiska faktorer som avgörande för att man dubbelarbetade. Faktorer som ”intresse för det andra arbetet”, ”har annan utbildning som jag vill utnyttja" och ”anser det värdefullt för mitt konstnärliga arbete” uppgavs som avgörande av 37 % av författarna, 20 % av bildkonstnärerna och 40 % av tonsättarna. (Flera av de tillfrågade angav mer än en orsak för dubbelarbetet.)

Endast 18% av författarna, 3% av bildkonstnärerna och 10% av tonsättarna uppgav att man inte skulle kunna tänka sig att övergå till enbart konstnärligt arbete.

6.1.4.4 Yrken och inkomster

Bland författarna var det vanligaste utomkonstnärliga yrket lärare. Därnäst kom journalist/recensent/förlagsman samt kameralt eller kon- torstekniskt arbete. Även bland bildkonstnärerna och tonsättarna var lärare det vanligaste utomkonstnärliga yrket.

[ tabell 6.1 redovisas bruttoinkomst år 1970, dels av konstnärligt arbete, dels av övrig verksamhet. Med bruttoinkomst menas intäkter och lön före avdrag för resor, arbetsmaterial o. d. Kostnaderna för arbetsmate- rial är normalt större för bildkonstnärer än för övriga konstnärsgrupper

1 Medianen är det värde som delar en i numerisk följd ordnad fördelning i två lika stora delar. Om medianinkomsten för en grupp individer är 20 000 kr. har således hälften av individerna en inkomst understigande 20 000 kr. och hälften en inkomst som överstiger 20 000 kr.

och självklart större än för löntagare i allmänhet. En mer rättvisande uppfattning om inkomsterna ger därför den till statlig skatt taxerade inkomsten, där avdrag gjorts för kostnaderna för inkomsternas förvärvan- de (se tabell 6.2).

Tabell 6.1 Bruttoinkomst år 1970 från konstnärlig resp. övrig verksamhet.

Ärsinkomst Författare Bildkonstnärer Tonsättare

(kronor) __ _ _, Konstn. Ovr. Konstn. Ovr. Konstn. Ovr.

(%) (%) (%) (%) (%) (”o)

— 2 500 15 7 34 8 31 6

2 501410 000 46 16 40 22 32 12 10 001 20 000 22 11 14 29 16 10 20 001 — 17 67 11 40 18 67 Ej svar 0 0 1 1 4 6

Summa 100 101 100 100 101 101

Medianbruttoinkomst för författarna var 7700 kr. av konstnärlig verksamhet och mer än 20 000 kr. av övrig verksamhet. Motsvarande inkomster för bildkonstnärerna var 4 700 kr. resp. 15 400 kr. och för tonsättarna 5 100 kr. resp. mer än 20 000 kr.

Tabell 6.2 Sammanlagd taxerad inkomst år 1970.

Årsinkomst Författare Bildkonstnärer Tonsättare (kronor) (%) (%) (%)

— 12 500 18 33 8 12501 —20000 11 27 16 20 001 2 30 000 18 23 14 30 001 —— 51 16 59 Ej svar 0 3 4

Summa 98 102 101

Medianinkomsten var ca 30000 kr. för författarna, 15 600 kr. för bildkonstnärerna och över 30 000 kr. för tonsättarna.

6.1.5. Yrkesavgång

På uppdrag av kulturrådet företog statistiska centralbyrån år 1969 en mindre undersökning med syfte att studera hur många av de, som utbildats vid vissa institutioner för konstnärlig utbildning, senare var verksamma inom resp. konstnärligt fack.

I populationen ingick personer som under åren 1940, 1950 och 1960 studerade måleri, skulptur eller grafik vid konsthögskolan eller högre konstindustriella dagskolan vid konstfackskolan. Vidare ingick personer som dessa år studerade vid musikhögskolan i Stockholm och vissa scenskolor.

Slutsatser på grundval av undersökningen är osäkra eftersom bortfallet var stort. Man kan emellertid notera att männen istörre utsträckning än kvinnorna var sysselsatta inom det konstnärliga facket. Det kan innebära att kvinnorna haft svårare att etablera sig som konstnärer eller att undgå utslagning. Att kvinnorna av tradition brukar bära huvudansvaret för barnpassning o. d. kan spela in härvidlag, speciellt som musik- och teateryrkena ofta innebär arbete på såväl dag- som kvällstid. Man kan också notera att det förefaller som om en mindre andel av de studerande ur de senare årgångarna, såväl män som kvinnor, var sysselsatta med enbart konstnärligt skapande. Den andel som uppgav sig vara nöjd med sin verksamhet var också störst för utbildningsårgången 1940 och minst för utbildningsårgången 1960.

En påfallande stor del av de studerande var yrkesverksamma inom det yrkesområde för vilket de utbildats. Detta kan kanske delvis förklaras av att antagningskraven är höga vid de utbildningsanstalter, som ingick i undersökningen. Antagningskraven begränsar antalet utbildade till ett fåtal personer med dokumenterad fallenhet för verksamheten.

6.1.6. Arbetslöshet och undersysselsättning

Arbetslöshet manifesteras på olika sätt för skilda konstnärskategorier, främst beroende på om de har inkomster från försäljning, uppdrag eller anställning. Medan arbetslösa löntagare saknar såväl sysselsättning som inkomst, innebär arbetslöshet för många fria yrkesutövare att inkomster- na uteblir eller försämras trots att de är fullt verksamma med sitt arbete.

För löntagarkategorin är begreppet således relaterat till arbetsmarkna- den. På liknande sätt förhåller det sig för fria yrkesutövare som arbetar med uppdrag. För fria yrkesutövare är förhållandena andra. För dessa hänger arbetslöshet eller undersysselsättning snarare samman med varu- marknaden; deras inkomster är främst beroende av att de kan avyttra resultatet av sitt arbete — inte sitt arbete som sådant.

Konstnärer inom tonområdet samt film— och scenområdena kan vara anslutna till Musikernas med flera erkända arbetslöshetskassa resp. Sveriges teateranställdas erkända arbetslöshetskassa. Antalet medlemmar den 1 januari 1974 i dessa kassor var ca 2 750 resp. ca 2 550. Kassorna omfattar emellertid inte endast konstnärer i snäv mening utan även administrativ, teknisk och annan personal inom sina områden. Antalet konstnärer som vid ovan angiven tidpunkt var medlemmar i Musikernas arbetslöshetskassa kan grovt uppskattas till ca 2 100 och i de teater- anställdas till ca 2 200.

I de nämnda kassornas arbetslöshetsstatistik särredovisas inte konstnä- rerna. Antalet till kassan anmälda arbetslösa till musikernas kassa den 1 februari, den 1 mars och den 1 april 1974 var resp. datum ca 75. Enligt uppgift var det övervägande antalet musiker. Antalet till de teateranställ- das kassa anmälda arbetslösa var de ovan angivna dagarna ca 65. Även här kan det övervägande antalet antas vara konstnärlig personal. Man måste dock observera att uppgifterna om arbetslöshet ovan gäller ett antal dagar

under en kort tidsperiod och knappast säger något om arbetslöslietssitua— tionen i stort.

Att det är svårt att i kvantitativa termer ange arbetslösheten och undersysselsättningen bland konstnärerna hänger delvis samman med att det gängse arbetslöshetsbegreppet knappast låter sig appliceras på denna grupp. Det gäller i första hand de konstnärskategorier som inte har anställning som huvudsaklig inkomstkälla. Som tidigare framhållits lider t.ex. författare och bildkonstnärer inte brist på arbete, för dem är det möjligheterna att avyttra resultatet av arbetet som ibland saknas.

För konstnärer som kunnat arbeta som anställda eller under anställ— ningsliknande förhållanden motsvarar arbetslöshet och undersysselsätt— ning mer än för de fria yrkesutövarna vad som är'vanligt på arbetsmark— naden i övrigt. Även här är emellertid svårigheterna att kvantitativt bestämma arbetslösheten och undersysselsättningen betydande Bland scenkonstnärer kan man exempelvis räkna med en väsentlig grad av undersysselsättning genom täta växlingar mellan perioder med engage— mang och perioder utan. Säsongvariationerna är i vissa fall stora. För vissa musikergrupper är korta engagemang regel. Det finns också ett stort antal fritidsmusiker som i och för sig vill ha arbete som musiker, men som har heltidsarbete i sin övriga verksamhet.

Vad som anförts hänger samman med att arbetsförmedlingen på området inte fungerar som inom andra delar av arbetsmarknaden. Endast en liten del av arbetstillfällena passerar genom den offentliga arbetsför- medlingen. Förmedlingen sker mestadels genom direkt kontakt mellan arbetsgivaren och konstnären eller dennes ombud.

6.2. Arbetsinkom ster

Som sagts ovan är bara en del av konstnärerna anställda. Många konstnärer får följaktligen inte heller lön utan är beroende av de intäkter som den konstnärliga verksamheten kan ge i form av ersättning för försålda alster, royaltyinkomster, biblioteksersältning, STIM-pengar osv. lnkomststrukturen för konstnärskollektivet är därför mycket oenhetlig.

lnkomstredovisningen nedan är hämtad från 1968, 1969 och 1972 års inkomstundersökningar. Det använda inkomstmåttet är, då inte annat anges, bruttoinkomsten. Det kan hävdas att detta inkomstmått är missvisande då kostnader för arbetslokal, material, resor osv. oftast skall täckas av bruttoinkomsten. Dessutom skall konstnärer som saknar arbets— givare betala vissa avgifter, nämligen socialförsäkringsavgift till folkpen— sioneringen, tilläggspensionsavgift samt allmän arbetsgivaravgift (egen— avgift) och dessutom en betydligt högre sjukförsäkringsavgift än anställ- da. I vissa fall föreligger även skyldighet att erlägga mervärdeskatt vid försäljning av konstnärliga verk.

Det bör även påpekas att många konstnärers årsinkomster fluktuerar starkt mellan olika är. Att så är fallet beror bl.a. på att större arbetsprojekt — t. ex. en bok, en komposition, ett bildkonstverk — kan kräva en lång tid av förberedelser, materialinsamling, resor osv. När

arbetet är avslutat kan det dröja ytterligare tid innan resultatet ger ekonomisk utdelning. Som inkomst av konstnärligt arbete har huvudsakligen räknats:

För författare: royalties, översättararvoden, författarpenning, ersätt- ning för artiklar och inlägg i tidningar och tidskrifter.

För bildkonstnärer och konsthantverkare: inkomster av försålda alster.

För musiker: löner och gager från orkestrar och teatrar. För tonsättare: STIM-ersättning. [för skådespelare." löner och gager från teatrar.

För samtliga kategorier har också inräknats inkomster från radio, TV, film och grammofoninspelningar.

Med tangerande verksamhet har avsetts arbete som inte kan betraktas som i första hand konstnärlig men som tangerat resp. konstnärliga arbetsområde. Under rubriken inkomst av tangerande verksamhet har förts intäkter från sidoverksamhet som t. ex. konstnärlig lärare eller pedagog, föredragshållare eller studiecirkelledare.

Inkomster från sidoverksamhet som inte har direkt anknytning till den konstnärliga har kallats övriga inkomster.

Inkomster i form av stipendier har inte medräknats i arbetsinkomster- na.

Tabell 6.3 Genomsnittlig årsinkomst i kronor för vissa konstnärsgrupper”.

Konstnär- Tangeran- Övrig Samman- Uppgiven lig verk- de verk— verksam- lagt taxerad samhet samhet hct inkomst l—"örfattare (utom fack- författarna) 16 000 4 400 16 900 36 700 31 100 Fackförfattare 11 400 5 700 43 900 61 100 50 500 Musiker 33 100 4 100 2 700 40 000 29 400 Tonsättare 15 900 11 600 7 200 38 400 36 300 Skådespelare 44 100 1 300 2 600 47 500 33 000 Konsthantverkare 13 600 4 700 2 500 21 600 13 600 Bildkonstnärer 11 100 3 500 1 400 17 300 . . Tecknare . . . . . . . . 31 200

a Uppgifterna för de sex översta grupperna är hämtade från 1969 års inkomstunder- sökning och avser år 1968. Uppgifterna för bildkonstnärerna är hämtade från 1968 års inkomstundersökning och avser år 1967. Uppgifter om tecknarna kommer från en av ombudsmannen för Föreningen Svenska tecknare under våren 1973 genom- förd undersökning av medlemmarnas inkomstförhållanden och avser år 1972.

Tabell 6.4 Medianårsinkomst i kronor för vissa konstnärsgrupper”

Inkomst av Sammanlagd Uppgiven konstnärlig inkomst taxerad verksamhet inkomst Författare (utom fackförfattarna) 7 000 25 000 21 800 Fackförfattare 5 300 60 800 50 800 Musiker/tonsättare 34 000 40 400 32 000 Skådespelare 29 900 31 300 24 000 Konsthantverkare 7 400 15 000 8 500 Bildkonstnärer 8 000 16 000 , . Filmarbetare 33 600 37 100 27 500 Tecknare 23 000

Uppgifterna om filmarbetarna är hämtade från 1972 års filmarbetarenkät och avser kalenderåret 1971. För övriga konstnärsgrupper hänvisas till not under tabell 6.3.

Som framgått av 6.1.4 var år 1970 enligt kulturrådets dubbelarbets- undersökning sammanlagda taxerade inkomsten för dubbelarbetande författare (utom fackförfattare) ca 30000 kr. (median) och brutto— inkomsten från konstnärligt arbete 7 700 kr. (median). Motsvarande inkomster för dubbelarbetande bildkonstnärer var 15 600 kr. resp. 4 700 kr.

Som jämförelse med ovan redovisade inkomstförhållanden kan nämnas att år 1968 var genomsnittsinkomsten för samtliga fulltidsarbetande löntagare ca 28400 kr. Om man räknar upp Iåginkomstutredningens siffror på medianinkomsten för samtliga löntagare från år 1966 med ledning av konjunkturinstitutets uppgifter om den genomsnittliga löneut- vecklingen får man en medianinkomst på ca 25 300 kr. för år 1968 och ca 32 400 kr. för år 1971 för samtliga fulltidsarbetande löntagare.

Fackförfattarna hade de högsta inkomsterna, mätt i såväl median— som genomsnittsinkomst. Därnäst kom musikergruppen om man utgår från medianinkomst och skådespelarna om man utgår från genomsnittsin- komst. Denna skillnad beror på att några skådespelare hade mycket höga inkomster, vilket påverkar genomsnittsvärdet. Konsthantverkare och bildkonstnärer hade de lägsta inkomsterna.

Förhållandet mellan inkomster av den konstnärliga verksamheten och inkomster av tangerande eller övrig verksamhet var olika för de undersök- ta grupperna. Inkomster av tangerande verksamhet tycks ha spelat en relativt underordnad roll, åtminstone om man ser till hela konstnärskol- lektivet. Undantag utgör därvid tonsättargruppen, för vilken den tange- rande verksamheten var av avgörande ekonomisk betydelse.

Inkomster av övrig verksamhet var väsentlig för författarna. Att fackförfattarna fått sina största inkomster från övrig verksamhet är naturligt med tanke på att deras verksamhet som författare ofta är en funktion av yrkesverksamhet utanför det litterära området.

6.3. Bidrag och stipendier

Sedan början av l960talet har stipendier, främst genom utbyggnaden av det statliga konstnärsstipendiesystemet, fått allt större betydelse för konstnärskollektivets försörjning. [ särskilt stor utsträckning gäller detta författarna om man till stipendierna även räknar bidrag från författar- fondens fria del. Eftersom författarfondens fria del består av den del av biblioteksersättningen som inte utgår direkt till författarna i form av författarpenning, borde kanske snarare _ åtminstone om man ser till författarkåren i dess helhet stipendier från författarfonden betraktas som ersättning.

Vid 1969 års inkomstundersökning fick de tillfrågade konstnärerna uppge i vilken utsträckning de hade erhållit stipendier, författarfondens inräknade. Av konstnärsgrupperna hade tydligen författarna och tonsät- tarna de största möjligheterna att få stipendier. Ungefär 40 % resp. 50 % av dessa fick något stipendium år 1968 mot 15—20 % av konstnärerna i de övriga grupperna. Vad beträffar statliga stipendier var författarna och tonsättarna gynnade i än större utsträckning. 30 % av dessa uppgav sig ha erhållit statligt stipendium eller konstnärsbelöning mot 4—6 % för övriga konstnärsgrupper. En dryg fjärdedel av övriga stipendier utdelades av kommun och landsting.

Enligt 1968 års inkomstundersökning fick 5 % av bildkonstnärerna statligt stipendium eller konstnärsbelöning år 1967 medan 3% fick stipendium av kommun eller landsting och 7 % annat stipendium.

Tilläggas bör att de statliga stipendiemedlen har ökats sedan dessa undersökningar gjordes och är budgetåret 1974/75 drygt tre gånger så stora som budgetåret 1967/68. Biblioteksersättningen har höjts ännu kraftigare genom uppskrivning av grundersättningen och ökad utlåning och är budgetåret 1974/75 cirka fem gånger så stor som den var budgetåret 1967/68.

Det bör också sägas att stipendierna har olika betydelse för de skilda konstnärsgrupperna. Medan stipendierna, för bl. a. tonsättarna, utgjort en substansiell del av kårens försörjning, har de för andra grupper, där anställningar är vanliga, varit värdefulla som komplement för enskilda utövare.

6.4. Skatter och avgifter

6.4.1. Allmänt

Vårt skatte- och avgiftssystem kan i princip sägas vara uppbyggt av fyra huvudkomponenter: den årliga inkomst- och förmögenhetsskatten, mer- värdeskatten, de speciella konsumtions- och omsättningsskatterna i form av s. k. punktskatter samt arbetsgivaravgifterna. Till de senare hör social- försäkringsavgifterna, bl. a. avgifterna till folkpensioneringen, den allmän- na tilläggspensioneringen (ATP) och sjukförsäkringen.

Nedan behandlas den årliga inkomstskatten, mervärdeskatten vid försäljning av konstverk, de ovan nämnda socialförsäkringsavgifterna samt den allmänna arbetsgivaravgiften.

Det bör observeras att den följande redovisningen inte gör anspråk på fullständighet. Den begränsar sig till delar som kan vara av speciellt intresse för olika konstnärsgrupper.

6.4.2. Inkomstskatt 6.4.2.l Inledning

Skatt på inkomst betalas till kommunen och till staten. Som underlag för beskattningen bestäms en beskattningsbar inkomst. Denna inkomst fast- ställs för kommunalbeskattningen och statsbeskattningen var för sig genom ett årligt taxeringsförfarande. . De huvudsakliga bestämmelserna finns i fråga om kommunalbeskatt- ningen i kommunalskattelagen (19282370) KL och beträffande stats- beskattningen i förordningen (19472576) om statlig inkomstskatt, Sl. Förordningen om statlig inkomstskatt hänvisar emellertid i väsentliga hänseenden till kommunalskattelagen.

För att inkomst skall beskattas måste den kunna hänföras till en förvärvskälla. I detta sammanhang är främst förvärvskällorna rörelse och tjänst aktuella. Vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet skall nämligen hänföras till förvärvskällan rörelse om verk— samheten är yrkesmässigt bedriven och inte utövas på grund av tjänst. I övriga fall hänförs inkomsten till förvärvskällan tjänst, t. ex. om verksam- heten är av mer tillfällig beskaffenhet.

Rent allmänt sägs i 20% KL att man vid beräkningen av inkomsten skall från samtliga ur förvärvskällan hänförliga intäkter (bruttointäkt) avräkna alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande.

6.4.2.2 Rörelse

Till rörelse hänförs, enligt 27 % KL, bl. a. yrkesmässigt bedriven veten- skaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, såvitt verksamheten inte utövas på grund av tjänst. Uppräkningen i lagtexten av olika slag av rörelse är inte avsedd att vara fullständig. Till rörelse räknas nämligen överhuvud varje förvärvsverksamhet som -— utan att vara hänförlig till förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet eller tjänst bedrivs yrkesmässigt, dvs. utmärks av självständighet, viss regelbundenhet och varaktighet, liksom i regel av vinstsyfte. Bedrivs verksamheten yrkesmässigt men däremot inte självständigt, dvs. om verksamheten bedrivs i av utövaren innehavd anställning, redovisas verksamheten istället som tjänst.

Till inkomst av rörelse räknas först och främst vad som direkt erhålls i betalning för de konstnärliga alster, ”produkter” eller tjänster som framställs i verksamheten. Hit räknas även på grundval av upphovsrätten

utgående ersättning till upphovsmannen för utnyttjande t. ex. royalty och STIM-pengar _ samt författarpenningar o. (1.

Från bruttointäkten av rörelse får avdrag göras för allt som är att anse som driftkostnad. Hit räknas bl. a. hyra för fastighet eller del därav som tillhör annan och som använts i rörelsen. Är rörelseidkaren och fastighets- ägaren däremot en och samma person får inte hyresvärdet av den del som använts i rörelsen, men däremot de fastighetsomkostnader som belöper sig på denna del, dras av som omkostnad i rörelsen. Avdragsgilla är också kostnader för anskaffning av råämnen och varor till förädling, förbruk— ning eller försäljning i rörelsen, kostnader för facklitteratur, instrument och dylikt som varit nödvändigt för utövande av den vetenskapliga, litterära eller konstnärliga verksamheten, speciella för rörelsen utgående skatter eller avgifter till det allmänna samt förlust som uppstått i rörelsen och som inte är att hänföra till kapitalförlust. Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, vilket innebär att hänsyn skall tas till bl.a. in- och utgående lager av varor, råmaterial samt till fordringar och skulder. Av de skattemässiga antecknings— och bokföringsreglerna följer inte att alla rörelseidkare är bokföringsskyldiga, dvs. skyldiga att föra räkenskaper enligt bestämmel— serna i bokföringslagen och andra författningar. Detta är normalt inte fallet beträffande de fritt verksamma konstnärerna.

[ betänkandet Förslag till bokföringslag (SOU l973z57) har 1971 års utredning om bokföringslagstiftningen emellertid föreslagit att samtliga rörelseidkare skall vara bokföringsskyldiga. Utredningen har uppmärk- sammat frågan om enklare bestämmelser för mindre rörelser. Sådana bestämmelser ingår i en ny finländsk bokföringslag liksom i ett norskt förslag till ny lag. Utredningen konstaterar att spännvidden mellan de minsta och de största företagen är mycket stor samt att en ny bokförings- lag av olika skäl bör innehålla en förhållandevis omfattande reglering. Bokföringsskyldiga med mindre rörelser kan sålunda finna sig stå inför alltför omfattande krav. Utredningen anför emellertid att den föreslagna lagen kännetecknas av en inbyggd elasticitet. Härav följer enligt utred- ningen möjligheter att variera bokföringssystemet och möjligheter att nå avsevärda förenklingar vid en mindre omfattande rörelse. Vidare har flera bestämmelser i förslaget inte någon aktualitet för de minsta företagen. [ anslutning till bestämmelserna om årsbokslut erinrar utredningen om att varje rörelseidkare beskattas efter bokföringsmässiga grunder. Bestämmel- serna i förslaget ställer sålunda inte större krav på rörelseidkarna än som följer redan av skatterättens regler.

6.4.2. 3 Tjänst

Till tjänst hänförs bl. a. dels allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande uppdrag liksom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning och dels tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämför- lig verksamhet.

Från intäkt av tjänst får avdrag göras för samtliga kostnader som är att anse som kostnader för fullgörande av ”tjänsten”. (Termen ”tjänst”

används här i vid bemärkelse och innefattar bl. a. tillfälligt bedriven konstnärlig och liknande verksamhet utan anställningsförhållande.) Som avdragsgilla kostnader räknas bl. a. hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal för vilken den skattskyldige haft att själv vidkännas utgift, kostnader för resor i tjänsten samt kostnader för facklitteratur, instrument och dylikt som varit nödvändigt för tjänstens fullgörande.

6.4.2.4 Ackumulerad inkomst

Med ackumulerad inkomst förstås sådan inkomst som uppburits ett år men som intjänats eller av annan liknande anledning är hänförlig till minst två år. Tankegången bakom förordningen (1951z763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst är den att skatten inte skall beräknas till högre belopp än som skulle ha ifrågakom- mit om de i den ackumulerade inkomsten ingående intäkterna beskattats de år under vilka de intjänats. Har en person under en rad år arbetat med en bok för vilken han erhåller ett engångshonorar, får detta fördelas på de år under vilka han arbetat med boken. Bestämmelserna avser endast den statliga inkomstskatten. Den kommunala inkomstskatten, som ju är proportionell, berörs alltså inte av bestämmelserna om ackumulerad inkomst.

I princip gäller reglerna om ackumulerad inkomst för alla inkomster som uppfyller förordningens krav på begreppet ackumulerad inkomst. [ förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse har man emellertid gjort betydande inskränkningar genom att beträffande dessa förvärvskällor direkt ange vilka intäkter som får bli föremål för särskild skatteberäk— ning. [ fråga om inkomst av rörelse gäller bestämmelserna om ackumule- rad inkomst bl.a. intäkt genom vetenskaplig litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet.

Skatteberäkningen görs som om den ackumulerade inkomsten tagits upp till beskattning med lika delar under taxeringsåret och så många av de senast föregående taxeringsåren att inkomsten därigenom blir fördelad på det antal år till vilka den hänför sig. Ackumulerad inkomst får dock inte fördelas på mer än tio år. Kan tillförlitlig utredning inte förebringas om det antal år vartill ackumulerad inkomst hänför sig skall skatteberäk— ningen ske som om inkomsten hänfört sig till tre år.

Huvudregeln vid beräkningen av den ackumulerade inkomsten är att till grund för skatteberäkningen skall ligga nettobeloppet av den ackumu- lerade inkomsten. Från bruttobeloppet skall alltså avräknas de avdrags- gilla omkostnaderna som hänför sig till inkomstens förvärvande. Skatte- beräkningen skall omfatta all ackumulerad inkomst som uppkommit i viss förvärvskälla. Man kan således inte välja en ackumulerad inkomst och yrka särskild skatteberäkning på den. Däremot kan man från skatteberäk— ningen undanta ackumulerad inkomst som tillhör annan förvärvskälla. Skatteberäkning får endast ske under förutsättning att den inkomst som skall läggas till grund för beräkningen uppgår till minst 5 000 kr. Den ackumulerade inkomsten skall dessutom utgöra minst en femtedel av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst.

6.4.2.5 Förlustutjämning

En skattskyldig för vilken ett år summan av underskott i förvärvskälla och övriga allmänna avdrag överstiger samma års inkomster och som alltså redovisar ett totalt underskott i deklarationen kan i senare års deklarationer tillgodoföra sig sådant underskott i form av förlustavdrag enligt en särskild förordning (1960:63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Rätten till förlustavdrag gäller både vid den statliga och den kommunala taxeringen. Förordningen omfattar i princip under- skott i samtliga förvärvskällor, således även underskott i förvärvskällorna rörelse och tjänst. (Underskott i förvärvskällan tjänst brukar av naturliga skäl endast undantagsvis uppkomma.)

Förlustavdrag får åtnjutas senast vid taxering sjätte kalenderåret efter det då taxering för förluståret ägde rum. Avdraget får fördelas efter den skattskyldiges gottfinnande under perioden och kan vara olika stort statligt och kommunalt.

För att rätt till förlustavdrag skall föreligga gäller bl. a. följande. Förlusten för förluståret skall ha uppgått till minst 1 000 kr. Den skattskyldige skall ha varit deklarationsskyldig för förluståret och skall ha fullgjort denna deklarationsskyldighet under rätt taxeringsår. För den skattskyldige skall ej ha fastställts beskattningsbar inkomst, bortsett bl. a. från taxering för garantibelopp för fastighet. Den som försatts i konkurs får i normalfallet ej avdrag vid taxering för konkursåret eller senare år för förlust, som uppkommit under konkursåret eller tidigare.

Den som vill ha förlustavdrag skall framställa yrkande om detta. Förlustavdragets storlek skall bestämmas vid den taxering, då avdrag yrkas för förlusten.

6.4.2.6 Beskattning av stipendier

Enligt 19 & KL skall till skattepliktig intäkt icke räknas bl. a. stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottaga- rens utbildning. När det gäller att avgöra vad som är att räkna till stipendier i detta sammanhang är först att märka att skattefriheten för sådana är ett uttryck för den principiella skattefriheten för gåva. Karaktäristiskt för ett stipendium är därför att det är benefikt, dvs. att det inte krävs någon åtminstone inte omedelbar motprestation.

Emellertid är det beträffande konstnärsstipendier normalt inte fråga om sådana stipendier som avses i 19 % KL. Avgörande för den skattemäs- siga behandlingen av ett konstnärsstipendium är i stället huruvida stipendiet är av engångsnatur eller är att anse som periodisk intäkt. 1 det förra fallet är det skattefritt, i det senare fallet däremot i regel skattepliktigt. Enligt ett av dåvarande riksskattenämndens meddelanden (RN 1966 1:4) får kravet på periodicitet anses uppfyllt om stipendiet beviljas för tre år eller mer.

Som framgår av 8.2.1 finns i riksstaten uppfört ett reservationsanslag benämnt Konstnärsstipendier. Stipendierna är fördelade på tre huvud- grupper, nämligen a) stora arbetsstipendier, b) små arbetsstipendier och resestipendier samt 0) stipendier av pensionskaraktär och tillfälliga bidrag.

Enligt de för stipendierna gällande reglerna får stort arbetsstipendium tilldelas samma konstnär under högst fem år i följd. [ enlighet med de av dåvarande riksskattenämnden meddelade principerna (RN 1966, 1:4) är således det stora arbetstipendiet hänförligt till sådant periodiskt under- stöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt som enligt 32 % KL utgör skattepliktig intäkt av tjänst. Från denna regel görs undantag ”allenast om det på ett bindande sätt kan visas, att stipendiet kommer att beviljas endast för ett eller högst två år”. De stora arbetsstipendierna tidsbegrän- sas emellertid i regel på sätt som gör dem skattefria.

De små arbetsstipendierna och resestipendierna utgör icke-periodiska intäkter och är därmed skattefria. Också de tillfälliga bidragen är skattefria om de inte utgår mer än två år i följd. Stipendierna av pensionskaraktär utgör _ i de fall de inte är tidsbegränsade # självfallet skattepliktig intäkt av tjänst.

6.4.3. Mervärdeskatt 6.4.3.1 Inledning

Vid försäljning av konstnärliga alster, t. ex. målningar, etsningar, lito- grafier och andra konstgrafiska alster samt skulpturer, gäller i princip samma regler beträffande mervärdeskatt som för andra varugrupper. En förutsättning för skattskyldighet är bl.a. att verksamheten bedrivs yrkesmässigt och utgörs av vad kommunalskattelagen betecknar som rörelse (eller jordbruksfastighet). Av administrativa skäl föreskrivs vidare att om den skattepliktiga omsättningen under närmast följande tolv- månadersperiod kan antagas inte komma att överstiga 10 000 kr. så skall den skattskyldige vara befriad från redovisningsskyldighet.

6.4.3.2 Mervärdeskatt vid försäljning av bildkonstverk

Enligt de bestämmelser som gällde t. o. m. utgången av år 1973 var enligt Så förordningen (19682430) om mervärdeskatt, MF, konstverk undan- tagna från skatteplikt när de såldes av upphovsmannen på annat sätt än butiksmässigt eller i samband med utställning och när det uttogs eller infördes till landet av honom eller för hans räkning. Med konstverk avsågs därvid sådana konstverk som är hänförliga till tulltaxenummer 99.01— 99.03, dvs. målningar, etsningar, litografier och andra konstgrafiska alster samt skulpturer. Enligt sjunde stycket av anvisningarna till 8 & MF avsågs med butiksmässig försäljning att upphovsmannen sålde sina egna verk i lokal som stadigvarande användes för försäljning och som var skild från hans bostad eller ateljé. Försäljning i samband med utställning var inte skattepliktig när upphovsmannen själv anordnat utställningen och själv uppbar betalningen av köparen.

Frågan om beskattning av konstverk har varit föremål för en omfattan— de debatt — inte minst i riksdagen. Vid upprepade tillfällen har motions- yrkanden framförts om utökad skattebefrielse för konstverk. Sålunda yrkades i motionerna 19711233, 324, 613 och 633 att förstagångsförsälj- ning av konst alltid skulle vara undantagen från beskattning. Skatteut- skottet uttalade (SkU 1971259) att frågan borde prövas i samband med en översyn av gällande undantagsregler. Samma yrkanden återkom i motionerna 1972z642, 860, 876 och 883. På grundval i första hand av ett

av mervärdeskatteutredningen avlämnat delbetänkande (Ds Fi 19733) vidtog statsmakterna hösten år 1973 ändringar i de materiella reglerna för mervärdeskatten, av vilka vissa har betydelse i förevarande sammanhang (prop. 19732163, SkU 62, rskr 350).

Fr. o. m. 1 januari 1974 utgår således inte mervärdeskatt vid försälj- ning av här berörda konstverk om verket ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo. Detta innebär att skattefriheten utsträckts till att gälla all försäljning av konst med ovan angivna tullskattenummer under förutsätt- ning att sådana konstverk tillhör konstnären eller dennes oskiftade dödsbo __ oavsett var försäljningen sker, vem som handhar försäljningen samt oavsett om det är fråga om förstagångsförsäljning eller ej.

6.4.4. Socialförsa'kringsavgifrer och allmän arbetsgivaravgifz 6.4.4.1 Avgiftssystem

Vissa konstnärer belastas i egenskap av rörelseidkare med socialförsäk- ringsavgifter och allmän arbetsgivaravgift. ] det följande behandlas av- gifterna till folkpensioneringen, den allmänna tilläggspensioneringen (ATP), sjukförsäkringen samt den allmänna arbetsgivaravgiften (egen- avgiften).

Ovan nämnda avgifter betalar icke-anställda konstnärer över skatt- sedeln. Belastningen på den enskilde blir emellertid inte så stor som summan av de erlagda avgifterna. Nettoeffekten blir mindre eftersom folkpensionsavgift, ATP-avgift, sjukförsäkringsavgift och egenavgift är avdragsgilla som allmänt avdrag vid taxering till inkomstskatt. En jäm- förelse mellan disponibel inkomst efter skatt och avgifter för inkomster av anställning och inkomster av annat förvärvsarbete görs i 6.4.5.

Storleken av avgifterna till folkpensioneringen och ATP är beroende av storleken av det vid varje års ingång gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, AFL. Detta basbelopp är 8 100 kr för år 1974.

Försäkrad, som vid utgången av visst är är inskriven hos allmän försäkringskassa, skall för nämnda år erlägga socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen under förutsättning att han under året haft inkomst av annat förvärvsarbete enligt 11 kap. 3 5 lagen om allmän försäkring (AFL). Med inkomst av annat förvärvsarbete avses i detta sammanhang bl. a. inkomst av rörelse dvs. även yrkesmässigt bedriven litterär eller konstnärlig verksamhet. Avgift erläggs dock inte av den som vid årets ingång uppnått 65 års ålder och inte heller av den som för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt AFL.

Vid beräkning av avgiften tas inte hänsyn till inkomst som för år räknat inte uppgått till 500 kr. eller till den del den överstiger sju och en halv gånger basbeloppet vid årets ingång. I avgiftsunderlaget ingår inte på grund av sjukdom uppburen sjukpenning rn. in.

Har den försäkrade haft inkomst både av anställning och av annat förvärvsarbete tas inte hänsyn till den senare inkomsten till den del summan av inkomsterna överstiger sju och en halv gånger basbeloppet.

Avgiften till folkpensioneringen utgår med 3,3 % av det belopp på vilket avgiften skall beräknas. Högsta avgift för år 1974 är ca 1 700 kr.

Avgiften för den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) beräknas på den för varje år vid taxeringen fastställda pensionsgrundande inkomsten. Pensionsgrundande inkomst är inkomst som överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Inkomst som överstiger sju och en halv gånger detta basbelopp räknas emellertid inte till den pensionsgrundande inkomsten.

För den som är anställd — och från samma arbetsgivare har haft en årlig inkomst överstigande 500 kr. erlägger arbetsgivaren ATP—avgiften.

Den som har haft inkomst av annat förvärvsarbete överstigande 500 kr. skall själv erlägga ATP-avgift för sådan inkomst. Erläggs i detta fall inte avgiften i tid, fastställs ingen ATP-poäng för detta år, vilket får till följd att den sedermera fastställda tilläggspensionen kan komma att räknas ned.

För det fall någon har både anställningsinkomst och annan förvärvs- inkomst baseras den pensionsgrundande inkomsten i första hand på anställningsinkomsten. Detta kan för en musiker, som både har engage- mangsinkomster och SAMI-ersättning (se 4.5.3), innebära att han inte behöver erlägga ATP-avgift för SAMI-ersättningen om anställnings- inkomsten överstiger ATP:s tak (sju och en halv gånger basbeloppet), men också att han får betala ATP-avgift för hela SAMI-ersättningen om hans totala inkomst understiger nämnda tak.

ATP-avgiften är f. n. 10,5 % av den pensionsgrundande inkomsten. För år 1974 är högsta avgift ca 5 500 kr.

Det har slagits fast, att de som verkar inom teater— och musikområdet i övervägande antalet fall är att anse som arbetstagare även när engage- manget endast avser kortare tid eller en begränsad uppgift.

Som ovan framgått skall enligt huvudregeln icke—anställda själva erlägga ATP-avgift för årliga inkomster överstigande 500 kr. från samma upp- dragsgivare. Emellertid kan i sådana fall parterna genom likställighets- avtal avtala att den som utgivit ersättningen skall erlägga ATP-avgiften. Likställighetsavtal med motsvarande innebörd kan också träffas vad gäller avgifter till folkpensionering och sjukförsäkring. Likställighetsavtal be- handlas ytterligare i 6.4.4.2.

Sjukförsäkringen finansieras genom statsbidrag och genom sjukförsäk- ringsavgifter. För arbetstagare erläggs avgift dels av arbetsgivaren, dels av arbetstagaren själv. Rörelseidkare erlägger enligt huvudregeln hela sjuk- försäkringsavgiften. Sjukförsäkringsavgiften för rörelseidkare är nästan tre gånger större än motsvarande avgift för arbetstagare vid lika inkoms- ter.

Den allmänna arbetsgivaravgiften (egenavgiften) kan karaktäriseras som en allmän statlig skatt på löneutgifter och vissa rörelseinkomster och har således till skillnad från övriga här behandlade avgifter i och för sig inget samband med socialförsäkringens finansiering. För beräkning, debi- tering och uppbörd av avgiften samt för överklagande av beslut rörande avgiften gäller emellertid regler som nära anknyter till de regler som tillämpas beträffande avgifter enligt lagen om allmän försäkring, dvs.

folkpensionsavgift, ATP-avgift och sjukförsäkring. Man bör emellertid observera att det för egenavgiften i motsats till vad gäller övriga här berörda avgifter inte finns något beloppstak vad gäller avgiftsunderlaget.

Allmän arbetsgivaravgift skall erläggas inte endast av arbetsgivare utan även av sådan fysisk person som haft inkomst av rörelse eller av jordbruksfastighet som brukas av honom. Avgiften utgår f. n. med 4 % av sådan inkomst. Inkomst av annat än rörelse eller brukad jordbruksfastig- het föranleder inte egenavgift även om den räknas som pensionsgrundan- de inkomst av annat förvärvsarbete. Likställighetsavtal (se 6.4.4.2) kan inte befria en ersättningsmottagarc från avgiften. Inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet som inte uppgått till 500 kr. är inte avgiftsgrundande.

Underlaget för egenavgiften bestäms av den lokala skattemyndigheten med ledning av den avgiftsskyldiges taxering till statlig inkomstskatt. Avgiften debiteras och uppbärs i samband med annan skatt.

6.4.4.2 Likställighetsavtal

Genom s. k. likställighetsavtal kan viss inkomst som inte är anställnings- inkomst överföras till inkomstslaget inkomst av anställning såvitt gäller avgiften till folkpensioneringen, tilläggspensioneringcn och sjukförsäk- ringen.

Bland annat med hänsyn till de svårigheter som kan föreligga i det enskilda fallet att avgöra huruvida det är fråga om en anställning eller om annat förvärvsarbete, har lagstiftaren infört en möjlighet för parterna i ett arbetsförhållande att under vissa omständigheter själva träffa avtal om att ersättningen för arbetet skall likställas med anställningsinkomst. Genom ett sådant avtal kan parterna komma överens om att viss inkomst i här förevarande avseende skall behandlas som anställningsinkomst oavsett till vilken inkomstgrupp myndigheterna skulle hänföra inkomsten efter en prövning av arbetsförhållandets natur. Parterna slipper genom ett sådant avtal risken att i efterhand bli utsatta för överraskningar i fråga om skyldighet att betala avgift till försäkringssystemet.

Det bör observeras att man inte genom ett motsvarande avtal kan överföra anställningsinkomst till inkomst av annat förvärvsarbete. Det bör vidare observeras att likställighetsavtal inom sjukförsäkringen blir giltigt endast under förutsättning att motsvarande avtal träffas i fråga om tilläggspensioneringen. För giltighet av likställighetsavtal inom tilläggs- pensioneringen krävs däremot inte att sådant avtal avser också sjukförsäk— ringen. Likställighetsavtal rörande folkpensionsavgiften kan slutas obe— roende av om sådant avtal föreligger eller ej beträffande övriga här nämnda avgifter.

Träffas likställighetsavtal skall den som utför arbetet anses som arbetstagare och den för vars räkning arbetet utförs som arbetsgivare och därmed skyldig att som sådan erlägga avgift till försäkringen.

Likställighetsavtal kan träffas endast i fråga om ersättning för arbete som någon utfört för annans räkning, dvs. vad man kan kalla uppdrag och kan endast avse vad som utgör ersättning för själva arbetet och som skulle omfattas av termen ”lön” om det gällt en anställning.

För avtalets giltighet uppställs inga formkrav. Det räcker således med ett muntligt avtal eller bara en tyst överenskommelse. l flera fall har avtalet träffats genom kollektivavtal. i andra fall finns det en bestämmel- se, statlig eller kommunal, som reglerar saken. Vidare gäller att såsom anställningsinkomst skall anses ersättning i pengar eller naturaförmäner i form av kost eller bostad för arbete som försäkrad utfört för statens räkning utan att härvid vara anställd i statens tjänst. Detta senare gäller dock inte för ersättning som utgått till rörelseidkare i dennes rörelse.

Staten har träffat likställighetsavtal med de statsanställdas huvudorga— nisationer (senaste avtalet SFS 1963112). Avtalet gäller emellertid inte rörelseidkare. Detta torde innebära vad gäller arbete för statens räkning att här avsedda konstnärer endast kan undvika debitering av ATP-avgift om det visas att anställningsförhållande föreligger.

Vad gäller författare tillämpar till Teatrarnas riksförbund anslutna teatrar och Sveriges Radio ett avtal av likställighetsnatur som innebär att man inte bara betalar ATP—avgift för ersättning som härrör från engage- mang utan också för ersättning som utgår för direkt utnyttjande av upphovsrätten.

Sveriges författarförbund har hos Kungl. Maj:t begärt att få sluta likställighetsavtal avseende författarpenning från fonden. Ärendet prövas f. n. i socialdepartementet (se 11.3.2.3).

6.4.5. Jämförelse mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete

Beträffande den skattemässiga jämförelsen mellan en person som själv- ständigt bedriver konstnärlig verksamhet således inkomst av annat förvärvsarbete och detta oberoende om det är inkomst av tjänst eller inkomst av rörelse ,, och en person med ett normalt anställningsförhål- lande, torde generellt kunna sägas att man i praxis intagit en generösare hållning när det gäller yrkade avdrag för intäkternas förvärvande och bibehållande i det förra fallet än i det senare.

Den största skillnaden mellan konstnärer med inkomst av anställning och konstnärer med inkomst av annat förvärvsarbete visar sig emellertid på avgiftssidan. Konstnärer med inkomst av annat förvärvsarbete skall nämligen själv erlägga socialförsäkringsavgift, allmän arbetsgivaravgift (egenavgift) och en betydligt högre sjukförsäkringsavgift. Av tabell 6.5 framgår att denna skillnad är betydande och detta redan i inkomstläget 2 000—3 000 kr. per månad, där skillnaden i disponibla medel efter skatt och avgifter uppgår till över 15 %. I tabellen har hänsyn tagits till att avgifterna vid ett taxeringsår är avdragsgilla vid nästkommande. Därvid har antagits att inkomsterna har varit lika stora vid det föregående året som det år beräkningen avser.

Tabell 6.5 Jämförelse mellan disponibel inkomst efter skatt och avgifter i olika inkomstlägen för inkomster av anställning och inkomster av annat förvärvsarbete (kronor)

Inkomst av anställning Inkomst av annat förvärvsarbete

Månadsinkomst I 000 2 000 3 000 4 000 1 000 2 000 3 000 4 000 Årsinkomst 12 000 24 000 36 000 48 000 12 000 24 000 36 000 48 000 lfolkpensionsavgift — — — — 396 792 1 188 1 584 Tilläggspensionsavgift — — -— —— 430 1 690 2 950 4 210 Sjukförsäkringsavgifta 456 612 768 924 765 1 212 1 668 2 124 Allmän arbetsgivaravgift

(egenavgift) — — — — 480 960 1 440 1 920 Taxerad inkomst 11 544 23 388 35 232 47 076 9 938 19 346 28 754 38 162 Beskattningsbar

inkomst 7 000 18 800 31 700 45 900 5 400 14 800 24 200 35 200 Kommunal inkomst—

skattb 1 680 4 512 7 608 11016 1296 3 552 5 808 8 448 Statlig inkomstskatt 490 1 544 4 076 8 052 378 1 036 2 498 5 056 Disponibel inkomst 9 374 17 332 23 548 28 008 8 264 14 758 20 448 24 658

Sjukpenningavgiften har vid inkomst av anställning beräknats till 300 kr. i fast avgift plus 1,3 % av den sjukpenninggrundande inkomsten i rörlig avgift samt vid inkomst av annat förvärvsarbete till 300 kr. i fast avgift plus 3,8 % av den sjukpenninggrundande inkomsten i rörlig avgift (utan karenstid). 5 Den kommunala inkomstskatten har beräknats efter en kommunal utdebitering av 24 kr.

6.4. 6 1972 års skatteutredning

Genom tilläggsdirektiv den 12 oktober 1973 fick 1972 års skatteutred— ning i uppdrag att som en provisorisk lösning i avvaktan på utredningens slutliga förslag utarbeta ett förslag i syfte att lindra marginaleffekterna för inkomsttagare i mellaninkomstlägena och beakta behovet av skatte- sänkning för inkomsttagare med lägre inkomster. Som riktpunkt för arbetet angavs en kostnadsram på cirka fyra miljarder kr. Vidare ålades utredningen att anvisa lämpliga finansieringsvägar för förslaget, varvid som en tänkbar finaniseringsmetod nämndes uttag på produktionen efter likartade principer som tillämpats i samband med de senaste årens skattesänkningsreformer.

De förslag som skatteutredningen lagt fram i betänkandet Förslag till skatteomläggning m. m. (SOU 1974:20) är således endast ett provisorium som inte avses vara principiellt bindande för utredningens fortsatta arbete. På grund härav har utredningen inte ansett det möjligt eller ens lämpligt att föreslå lösningar som skiljer sig alltför mycket från nuvaran- de ordning. Utredningen har i stället inriktat sig på förhållandevis enkla ändringar i nuvarande skatte— och bidragssystem.

Vad beträffar finansieringen av de av skatteutredningen föreslagna åtgärderna har utredningen ansett uppdraget innebära att reformkostna- derna i princip skall erhålla full statsfinansiell täckning. Skatteutred— ningen har därför angett vilka inkomstkällor som under denna förutsätt- ning bör komma till användning. Enligt utredningens mening är det enda möjliga alternativet f. n. en höjning av arbetsgivaravgifterna. Skatteutred— ningen har därför föreslagit dels att finansieringen av Sjukförsäkringsav- giftens slopande sker genom en höjning av socialförsäkringsavgiften till

sjukförsäkringen från 3,8 % till 6,1 % och dels att kostnaderna för övriga åtgärder täcks genom en höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften från nuvarande 4 % till 5,3 %. Detta skulle innebära att bl. a. de konstnärer som är egna företagare får högre avgifter att betala via skattsedeln. lin schematisk sammanställning av effekterna på löntagarnas inkomstskatt till ett genomförande av skatteutredningens förslag finns i tabell 6.6. Tabellen visar effekterna av att Sjukförsäkringsavgiften slopas och att avdragsrätten för denna avgift upphör.

Tabell 6.6 Effekterna på inkomstskatten i kronor för löntagare i olika inkomst- lägen enligt skatteutred ningens i SOU 1974120 framlagda förslag”

Årsin- Ökning (+) eller minskning (—) av inkomstskatten komst kr. ' " ' *" "* ' "' P. g. a. slo- P. g. a. änd— P. g. a. Totalt pad sjukför- rade grund— skatte— säkrings- avdrag och avräk- avgift skatteskala ning Kr. % 10 000 297 250 547 28,0 20 000 366 3 250 — 619 —12,0 30 000 393 » 139 250 782 8,5 40 000 306 1 029 —1 335 8,9 50 000 — 358 — 1784 —2 142 —10,1 60 000 411 — 1790 —2 201 8,0 70 000 # 441 » 1773 —2 214 6,6 80 000 — 337 — 1891 _2 228 _. 5,5 90 000 337 — 1791 —2 128 4,5 100 000 337 —1691 —2 028 — 3,7 125 000 _ 313 —1124 —1437 2,0 150000 313 374 687 0,8 200 000 254 + 447 + 193 + 0,1 300 000 254 + 2 447 + 2193 + 1,1

a Redovisningen avser löntagare utan förvärvsavdrag och s.k. hemmamakeavdrag (skattereduktion på 1 800 kr). Den kommunala utdebiteringen har antagits vara 24 kr. per skattekrona. Basbeloppet har för januari 1975 beräknats till 8 900 kr.

Skatteutredningen beräknar att en höjning av socialförsäkringsavgiften från 3,8 % till 6,1 % skulle belasta arbetsgivarna med 2 920 milj. kr. per år. En höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften från 4% till 5,3 % beräknas ge staten ytterligare 1 730 milj. kr. per år i arbetsgivaravgifter och 90 milj. kr. i egenavgifter. Totalt skulle utredningens förslag, utan hänsyn tagen till eventuella övervältringseffekter i form av t. ex. prishöj- ningar, tillföra inkomsttagarna 4 700 milj. kr. och motsvarande belopp belasta arbetsgivarna.

6.5. Studielån och studieskulder

Den högre konstnärliga utbildningen är numera inlemmad i det allmänna studiesociala systemet. De studerande vid de eftergymnasiala konstnärliga läroanstaltcrna kan således erhålla statliga studiemedel och studielån enligt de regler som gäller för övriga eftergymnasiala studier.

Vissa delar av konstnärsutbildningen räknas emellertid inte som efter- gymnasial. Exempelvis konstfackskolans dagskola dvs. de inledande två årens fackstudier vid skolan betecknas som gymnasieutbildning. Det innebär att studiemedel endast utgår till studerande som fyllt lägst 20 år under det kalenderår, då läsåret börjar. Övriga studerande erhåller studiehjälp. Motsvarande gäller övrig gymnasieutbildning och folkhög- skolestudier. För studier vid vissa av de s.k. fria konstskolorna utgår varken studiemedel eller studiehjälp.

Inkomstundersökningarna redovisar studieskuldsättningen för de till- frågade konstnärsgrupperna. Ungefär 20 % av författarna, 25 % av musi- kerna och tonsättarna, 30 % av skådespelarna och bildkonstnärerna samt 40 % av konsthantverkarna uppgav sig ha haft studieskulder vid studie- tidens slut. För omkring hälften av dessa var skuldsättningen minst 15 000 kr.

Kulturrådet har inte närmare utrett konstnärernas studieskuldsättning men kan referera vissa uppgifter som framtagits av en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet som sett över återbetalningsreglerna för studie— medel. Uppgifterna är delvis hämtade från publikationen Återbetalning av studiemedel (Ds U 1973116).

Enligt återbetalningsgruppens undersökning uppgick år 1973 den årliga återbetalningsskyldigheten för studieskulder till ca 1 170 kr. för dem som genomgått konstnärlig utbildning. Motsvarande summa för dem som studerat vid de filosofiska fakulteterna, socialhögskolorna ellerjournalist- högskolorna var ca 1 100 kr. och för dem med medicinsk, odontologisk, teknisk eller en annan längre utbildning var summan ca 1 375 kr. För personer som genomgått övriga utbildningar var summan betydligt lägre, 8004850 kr.

Dessa uppgifter överenstämmer väl med redovisningen av konstnärer— nas faktiska utbildningsbakgrund (5.1.2). Konstnärerna har ofta mycket omfattande utbildning bakom sig med tunga studieskulder som följd.

6.6. Pensionsförmåner

6.6.1. Allmänt 6.6. l .1 Inledning

Denna framställning berör pensionssituationen för de konstnärer som i princip är heltidssysselsatta med konstnärligt arbete.

Samhällets pensionering regleras genom lagen (19621381) om allmän försäkring, AFL. Pensionsförmån enligt denna lag utgår i form av folkpension och allmän tilläggspension (ATP) jämte vissa tilläggsför- måner. Folkpcnsion utgår under i lagen angivna villkor oberoende av om pensionstagaren haft inkomster av eget arbete eller inte. ATP däremot tjänas in genom eget arbete. I det följande redovisade uppgifter om allmän pension och konstnärernas speciella villkor i detta hänseende kommer därföri princip bara att beröra ATP.

1 Sveriges radio tilläm- par dock industrins till; läggspension för tjänste- män (ITP/ R).

Utöver den allmänna försäkringen tillämpar arbetsgivarna skilda sys— tem för kompletterande pensionering. Kompletteringarna består dels av viss pension i form av tillägg till den allmänna pensionen, dels av pension som utgår före den allmänna pensionsåldern. Enligt vad kulturrådet kunnat utröna är det i huvudsak bara den statliga personalpensioncringen som tillämpas inom kulturområdet.I Det finns därför knappast anledning beröra andra system för personalpcnsionering.

6.6.l.2 Allmän tilläggspension

Försäkringen för ATP avser att bereda den försäkrade ålderspension, förtidspension eller familjepension utöver folkpension. Rätten till ATP grundas på inkomsten av det förvärvsarbete, som den försäkrade utför under sin aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna inkomst.

Den inkomst, som blir pensionsgrundande för ATP, är den försäkrades inkomst av förvärvsarbete fr. o. m. 16 t. 0. m. 65 års ålder, dock tidigast fr. o. m. år 1960. Förvärvsarbetsinkomsterna indelas i inkomst av anställ- ning och inkomst av annat förvärvsarbete.

Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger en viss minimigräns, nämligen det vid årets ingång gällande basbeloppet. Maximigränsen utgör 7,5 gånger nämnda basbelopp (för år 1974 7,5 ggr 8100 = 60 750).

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställs för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång.

Ålderspension utgår under förutsättning att pensionspoäng tillgodo— räknats honom för minst tre år.

Pensionsåldern är f.n. 67 år (i prop. l974:129 har föreslagits att pensionsåldern skall sänkas till 65 år fr.o.m. den 1 juli 1976). På framställning av försäkrad kan ålderspension utgå tidigare, dock tidigast vid 63 år. Uttaget måste avse både ATP och folkpension.

Tas ålderspensionen ut i förtid minskas den med 0,6% för varje månad, som återstår till 67 år. Skjuts uttaget upp till efter 67 år ökas pensionen på motsvarande sätt, dock att hänsyn inte tas till tid efter 70 ar.

Storleken av den ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60% av produkten av vid varje utbetalningstillfälle gällande basbelopp och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade, eller, om pensionspoäng tillgodoräknats för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen.

För hel ålderspension krävs enligt huvudregeln, att pensionspoäng tillgodoräknats för minst 30 år. För den som tillgodoräknats pensions- poäng för ett mindre antal år än 30 dock minst tre utgör pensionen så många trettiondelar av full pension som han har år med pensionspoäng. Varje sådant år ger en trettiondels pension. Dessa bestämmelser, den s. k. 30—årsregeln, tillämpas för dem som är födda år 1924 eller senare.

För den som är född 1914 eller tidigare gäller en förmånligare regel för beräkning av pensionen. I dessa fall är 30—årsregeln ersatt med en 20-årsregel. Varje år med pensionspoäng ger alltså en tjugondels pension. För dem som är födda någon av åren 1915—1923 trappas 20-årsrege1n upp successivt.

Förtidspension utgår till den vars arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestations— förmägan är varaktigt nedsatt med minst hälften. I vissa fall kan förtidspension utgå vid varaktig arbetslöshet utan särskild medicinsk prövning. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig, utgår tidsbegränsad förtidspension i form av sjukbidrag. Är arbetsförmågan nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del återstår, utgår hel förtidspension. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften utgår två tredjedelar av hel förtidspension. I övriga fall utgår halv pension. En motsvarande gradering tillämpas i fråga om förtidspension vid varaktig total eller partiell arbetslöshet.

En ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension är att den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år, då pensionsfallet inträffat. ATP i form av förtidspension kan alltså inte utgå till den som förlorat sin arbetsförmåga innan han börjat förvärvsarbeta eller under det första året han förvärvsarbetar.

Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålderspension som den försäkrade skulle haft rätt till, om han började åtnjuta sådan pension. fr. o. rn. 67 års ålder.

Manlig försäkrads änka och barn har i princip rätt till familjepension efter honom. Efter kvinnlig försäkrad utgår däremot endast barnpension.

Änkepension utgår till änka efter den försäkrade om äktenskapet varat minst fem år och ingåtts senast på den försäkrades sextioårsdag. Finns barn i äktenskapet är änkan berättigad till änkepension även om nämnda villkor inte är uppfyllda.

Finns inte något pensionsberättigat barn, är änkepensionen 40% av den försäkrades egenpension eller om sådan pension inte utgick den förtidspension, som han skulle ha erhållit, om rätt till sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Efterlämnar den försäkrade pen- sionsberättigat barn, är änkepensionen 35 % av samma pension.

Barnpension utgår till försäkrads barn under 19 år. Finns också änka blir barnets pension 15 % av faderns egenpension. Är ett barn ensamt pensionsberättigat, blir barnets pension 40% av den avlidnes egenpen— sion. Finns flera barn än ett, ökas de nu angivna procenttalen med 10 för varje barn utöver det första, och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.

Den allmänna pensionen folkpension och ATP -— beräknas som nämnts i procent av basbeloppet, vilket ijuni 1974 utgjorde 8 500 kr. Eftersom basbeloppet följer skiftningarna i prisläget anpassas pensionen fortlöpande efter penningvärdesutvecklingen. Högsta möjliga ålderspen- sion vid 67 år utgjorde för ensam pensionär född år 1906 — ijuni 1974 2 295 kr. per månad varav 1 658 kr. är ATP och 637 kr. är folkpension. När ATP-systemet är helt utbyggt gäller pensionär född 1914 eller senare utgår motsvarande pension enligt nuvarande penningvärde juni 1974 med 3 400 kr. per månad varav 2 763 kr. är ATP.

6.613. Statlig personalpension

Bestämmelserna om de statsanställdas pensionering återfinns i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR).

De statliga pensionsförmånerna, som kan utgå i form av ålderspension, sjukpension, förtidspension och familjepension samt livränteförmåner, är samordnade med pensionsförmånerna från den allmänna försäkringen på så sätt att pensionstagaren garanteras en viss bruttopension. Denna bildas av den statliga pensionen och bl.a. utgående allmän pension. Den allmänna pensionen utbetalas utan reducering. Den statliga pensionen utgör en kompletteringsförmån till den allmänna pensionen och utgår med så stort belopp att den sammanlagda pcnsionsinkomsten vid varje tillfälle är lika med den garanterade bruttopensionen. Är bruttopen- sionen avkortad på grund av bristande antal tjänsteår ingår endast motsvarande del av den allmänna pensionen i bruttopensionen. Den sammanlagda pensionsinkomsten blir då bruttopensionen ökad med återstående del av den allmänna pensionen.

SPR omfattar dels statsanställda i allmänhet, dels vissa icke statsan- ställda.

Pensionens storlek bestäms av antalet tjänsteår och pensionsunder- laget. För hel pension erfordras i regel 30 tjänsteår.

För den som har bristande antal tjänsteår reduceras pensionen i samma utsträckning som bristen i förhållande till fullt antal tjänsteår utgör. Pensionsunderlaget utgörs i princip av arbetstagarens slutlön i förekom- mande fall reducerad på grund av lönegradsuppflyttningar under de fem sista åren.

Huvudregeln i SPR i fråga om pensionsålder är baserad på ett system med pensioneringsperioder. De vanligaste perioderna är åldersgrupperna 60—63, 63—65 och 65—66 år.

Ålderspension utgår tidigast vid pensioneringsperiodens nedre gräns. Vid pensioneringstillfället utgör hel ålderspension 65 % av pensionsunder- laget.

Sjukpension utgörs av den ålderspension som skulle ha utgått om arbetstagaren stått kvar i tjänst till pensioneringsperiodens övre gräns.

Familjepension utgår till efterlevande make, alltså antingen änka eller änkling, barn'under 19 år och under vissa förutsättningar frånskild make. En förutsättning för pension åt efterlevande eller frånskild make är dock att det aktuella äktenskapet skall ha ingåtts senast på arbetstagarens sextioårsdag.

Familjepension utgör hälften av egenpensionen eller # om sådan pension inte utgick den sjukpension som skulle ha utgått om arbets- tagaren vid tidpunkten för dödsfallet i stället skulle ha blivit sjukpensio- nerad. Man utgår från egenpensionens nettobelopp (alltså beloppet före eventuell samordning med allmän pension). Finns familjepensionsberätti- gat barn höjs pensionen med 40 % för ett barn och med ytterligare 20 % för varje barn därutöver.

Den som avgår före uppnådd pensionsålder utan att få rätt till pension kan få rätt till livränta. Livräntan, som är lägre än en motsvarande pension, utgår normalt först från 65 års ålder. Livränta på grund av anställning som upphört före år 1973 år inte indexreglerad.

6.6.2. Frilansande konstnärers pensionering 6.6.2.l Allmän tilläggspension

De konstnärer som uteslutande arbetar på frilansbas de flesta författa- re, konsthantverkare, bildkonstnärer och tonsättare —_ är försäkrade för ATP i egenskap av rörelseidkare (jämför 27 & kommunalskattelagen).

Det är den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten som ligger till grund för beräkning av den pensionsgrundande inkomsten. Här avsedda konstnärer får alltså tillgodoräkna sig pensionsgrundande inkomst på royalties, arvoden m.m. efter medgivna avdrag enligt 29 & kommunal- skattelagen. Det blir alltså i princip den taxerade nettoinkomsten av rörelsen som blir pensionsgrundande. *

Som berörts i 6.4.2.4 får en ackumulerad inkomst, dvs. en inkomst som uppburits ett år men intjänats under minst två år, vid beräkning av statlig inkomstskatt spridas ut på de år inkomsten avser. Motsvarande spridning tillåts inte vid beräkning av pensionsgrundande inkomst.

Stipendier är inte pensionsgrundande för ATP. Detta gäller även skattepliktiga stipendier.

6.622 Andra förmåner av pensionsnatur

[frilansande konstnärer utom författare kan utöver den allmänna pensio- nen få pensionsinkomst i form av konstnärsstipendium av pensionskarak- tär. Författarna kan få pension från författarfondens fria del. Fondens pensionsstipendier ger också visst efterlevandeskydd. En redogörelse för nyss nämnda pensionsstipendier ges i 8.2.l.5.

6.6.3. Anställda konstnärers pensionering 6.6.3.1 Allmän tilläggspension

De konstnärer som normalt är att anse som arbetstagare _ alltså i första hand de som är verksamma inom teater- och musikområdet »— är försäkrade för ATP i denna egenskap.

[ likhet med vad som gäller för frilansarna är det den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten som ligger till grund för beräkning av den pensionsgrundande inkomsten. I motsats till vad som gäller frilansar- na är det emellertid inte den taxerade nettoinkomsten av här tjänst — som blir pensionsgrundande utan bruttoinkomsten minskad med dels stipendier m.m., som inte är pensionsgrundande, dels kostnader över- stigande 1 000 kr. för inkomsternas förvärvande, som kan hänföras direkt till tjänsten. Beviljade avdrag för ränta på studielån, resor till och från arbetet m. m. påverkar alltså inte den pensionsgrundande inkomsten.

6. 6.3.2 Statlig tjänstepension

Konstnärer med heltidsanställning vid Operan och Dramatiska teatern samt konstnärer med fast heltidsanställning vid Svenska riksteatern,

stadsteatrarna och därmed likställda teatrar samt yrkesorkestrarna har pensionsrätt enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente. Samma gäller självfallet konstnärer med statsanställning.

Pensionsåldrarna för statlig pension varierar kraftigt mellan olika konstnärskategorier. Lägst år den för kvinnliga dansare. De kan avgå med pension vid 41 års ålder. Även för övriga dansare, skådespelare och sångare är pensionsåldern lägre än vad som gäller för statsanställda i allmänhet. Däremot tillämpas normala pensionsåldrar (60 eller 63 år) för musiker.

För konstnärer med lägre pensionsålder krävs lägre antal tjänsteår för hel pension än eljest. Sålunda räcker det med 20 tjänsteår för dansare och kvinnlig sångare och med antingen 22 eller 25 tjänsteår för övriga sångare och skådespelare. För statsanställda i allmänhet tillämpas som nämnts normalt 30 tjänsteår för hel pension.

Som angivits är det utom för Operan och Dramatiska teatern endast fast anställd personal som har pensionsrätt. Det förhållandevis stora antalet konstnärer med extra anställning faller alltså utanför den reguljära pensioneringen. Samma gäller innehavare av deltidsanställning.

I prop. l974z87 har föreslagits en ordning för pensionering av konstnärer med extra anställning vid teatrar m.fl. Enligt förslaget kan Kungl. Maj:t tillerkänna en sådan anställd pension i särskild ordning om han vid uppnådd pensionsålder kan åberopa sammanlagd anställningstid inom det statliga pensionsområdet under minst 10 år. Riksdagen har godkänt förslaget (InU 1974112, rskr l974z245).

Inom finansdepartementet övervägs f. n. ett förslag om teaterchefernas pensionsrätt.

6.7. Ersättning vid sjukdom

[ likhet med samhällets pensionering regleras samhällets sjukförsäkring av lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Sjukförsäkringen omfattar sjukvårdsersättning, sjukpenning och för- äldrapenning.

Sjukvårdsersättning utgår för utgifter för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård och för skäliga resekostnader i samband med sådan vård.

Försäkrad, som har inkomst av eget arbete med minst 4 500 kr. om året får vid sjukdom, som medför nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften, sjukpenning fr.o.m. dagen efter insjuknandedagen. Hel sjukpenning utgår när arbetsförmågan är fullständigt nedsatt. I annat fall utgår halv sjukpenning.

Sjukförsäkringen är nyligen omkonstrucrad. Sjukpenning är sedan den 1 januari 1974 skattepliktig och pensionsgrundande för ATP. I samband härmed har ersättningsnivån för sjukpenning från den allmänna försäkringen höjts. Det tidigare systemet med sjukpenningklasser har ersatts av ett system som direkt knyter an till den inkomstförlust sjukdomen medför. Till grund för beräkningen av sjukpenningen ligger den sjukpenninggrundande inkomsten som är summan av den beräknade

årsinkomsten av anställning och av annat förvärvsarbete, dock högst sju och en halv gånger vid årets ingång gällande basbelopp dvs. 60 750 kr. för år 1974. Hel sjukpenning utgår med ett belopp som svarar mot 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten delad med 365.

Man kan teckna frivillig försäkring upp till ett sammanlagt ersättnings- belopp om 20 kr. per dag. Denna sjukpenning är fortfarande skattefri.

Enligt kollektivavtalen har löntagare normalt rätt till viss lön under sjukdom. Denna lön är avvägd med beaktande av samtidigt utgående sjukpenning.

6.8. Ersättning vid arbetslöshet

6.8.1. Allmänt

Samhällets åtgärder vid arbetslöshet regleras i bl.a. arbetsmarknads- kungörelsen (19662368). Åtgärder som kan komma i fråga vid arbetslös- het är omskolning eller särskild sysselsättning såsom beredskapsarbete, arkivarbete eller musikerhjälp.

Det finns också en försäkring för arbetslöshet. Den administreras under statlig tillsyn av de olika fackföreningarna och bekostas av statsanslag, arbetsgivaravgifter och av avgifter från de försäkrade.

Nu gällande lagstiftning om arbetslöshetsförsäkringen (SFS l973z370) innebär i korthet följande.

För rätt till ersättning krävs tolv månaders medlemskap i arbetslöshets- kassa. För företagare krävs 24 månaders medlemskap. Vidare krävs att den försäkrade närmast före arbetslösheten har utfört förvärvsarbete i fem månader under en ramtid av högst tolv månader. Med förvärvsarbete jämställs tillsammans högst två månader av bl. a. tid då den försäkrade har skolats om eller fullgjort värnplikt. I ramtiden inräknas dock inte tid, då medlem ej arbetat på grund av bl. a. sjukdom eller vuxenutbildning. Vidare gäller viss karenstid.

Ersättning från arbetslöshetskassa utgår i form av dagpenning för högst fem dagar i veckan enligt tio klasser mellan 40 kr. och 130 kr. Dagpenning får inte utgå med högre belopp än som svarar mot elva tolftedelar av den tidigare inkomsten. I likhet med sjukpenningen är dagpenning från arbetslöshetskassa skattepliktig och pensionsgrundande för ATP.

Ersättningstiden är högst 300 dagar. Uppnår den försäkrade 55 års ålder innan den tiden gått ut kan ersättning utgå för högst 450 dagar. Rätt till ersättning upphör vid 67 års ålder.

Till den som inte är arbetslöshetsförsäkrad eller som ännu inte uppfyller ersättningsvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen kan utgå kon- tant arbetsmarknadsstöd (SFS 1973:371). I vissa fall kan stödet också utgå till den vars rätt till ersättning från arbetslöshetskassa har upphört.

I allmänhet krävs för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd att den arbetslöse har arbetat minst fem månader under den senaste tolv- månadersperioden. Liksom i fråga om arbetslöshetsförsäkringen inräknas inte i tolvmånadersperioden tid då sökanden inte arbetat på grund av

bl. a. sjukdom eller vuxenutbildning. Den som har genomgått utbildning av visst kvalificerat slag och omedelbart därefter varit arbetslös under tre månader har rätt till arbetsmarknadsstöd. I detta fall gäller alltså inte något arbetsvillkor.

Stödet utgår under längst 150 dagar för den som inte fyllt 55 år, under normalt längst 300 dagar för den som är mellan 55f60 år och under obegränsad tid för den som är mellan 60—67 år. Ersättnings- rätten upphör vid 67 års ålder eller när den arbetslöse dessförinnan får rätt till allmän pension.

Helt arbetsmarknadsstöd utgår med 35 kr. om dagen. Det reduceras med hänsyn till bl. a. makes inkomst och förmögenhet. I likhet med dagpenningen från arbetslöshetskassa är stödet skattepliktigt och pen- sionsgrundande för ATP.

6.8.2. Ersättning till konstnärer

För konstnärer inom tonområdet samt film- och scenområdet finns som tidigare framgått möjligheter till frivillig arbetslöshetsförsäkring i Musi- kernas m.fl. erkända arbetslöshetskassa resp. Sveriges teateranställdas erkända arbetslöshetskassa. Antalet konstnärligt verksamma medlemmari dessa kassor kan uppskattas till ca 2100 resp. ca 2200. Ca 6000 musiker i Svenska musikerförbundet är inte medlemmar i arbetslöshets- kassan. Merparten av dessa är inte heltidsarbetande musiker. Vidare kan antas att de som är anställda vid statliga orkestrar ofta inte är medlemmar i arbetslöshetskassan beroende på den relativt stora tryggheten i anställ- ningen. Även inom film- och scenområdet står många konstnärer utanför arbetslöshetskassan.

För övriga konstnärsgrupper är arbetslöshetsförsäkring ovanligare. Dubbelarbetande konstnärer kan, genom sin utomkonstnärliga verksam- het, vara anslutna till någon arbetslöshetskassa. Möjligheter finns, för t. ex. de bildkonstnärer och konsthantverkare som inte är anställda, att ansluta sig till Sveriges hantverks-, industri- och servicenäringars erkända arbetslöshetskassa för företagare. Sådana anslutningar torde emellertid vara mycket ovanliga och praktiskt taget alla konstnärer, med undantag för skådespelare och musiker, saknar arbetslöshetsförsäkring.

Anställda konstnärer som av någon anledning inte har rätt till ersätt- ning från arbetslöshetskassa torde ha rätt till kontant arbetsmarknadsstöd enligt villkor som gäller för arbetslösa i allmänhet. Samma torde gälla konstnärer som efter avslutad utbildning inte kan erhålla anställning.

Också konstnärer som är rörelseidkare kan i princip få kontant arbetsmarknadsstöd. En förutsättning för att en rörelseidkare skall anses arbetslös är emellertid att hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt. Det är därför tveksamt om kontant arbetsmarknadsstöd verkligen kan utgå eftersom det torde komma att krävas att den konstnärliga verksamheten skall ha upphört slutgiltigt. Det skulle alltså inte räcka med att konstnären inte kan bereda sig försörjning av sin verksamhet.

Det är emellertid ännu inte avgjort hur de fria yrkesutövarna skall behandlas. Friställda löntagare med permitteringslön anses inte vara arbetslösa, vilket innebär att arbetslöshetsbegreppet i detta sammanhang inte förknippas med sysselsättningen utan med försörjningssituationen. Arbetslöshet kan därvid definieras som avsaknad av arbetsinkomst. Om tillämpningsreglerna baseras på ett sådant arbetslöshetsbegrepp kan det nya arbetsmarknadsstödet betjäna även konstnärer med tillfälliga försörj- ningssvårigheter.

Med kravet att den arbetslöse skall stå till arbetsmarknadens förfogan- de, förutsätts dock att den konstnärliga verksamheten upphör under arbetslöshetsperioden för att ersättning skall kunna utgå. Vidare förvän- tas konstnären inte uppbära några betydande försäljnings— eller royalty- inkomster o. d.

Ett särskilt problem utgör kravet på tidigare anknytning till arbets- marknaden. Konstnären skall kunna visa att han tidigare försörjt sig på konstnärlig verksamhet. Detta kan vara svårdokumenterat för vissa konstnärer. Möjligtvis kan också i detta sammanhang arbetsinkomst vara verksamhetskriterium.

7. Särskilda former av statlig ersättning till konstnärer

7.1. Inledning

Detta kapitel utgör en redogörelse för vissa speciella former av statliga ersättningar till olika konstnärsgrupper. Genom en del av de ersättnings- former som berörs nedan avsätts medel för att statliga organ genom inköp, arvodering eller på liknande sätt skall kunna anlita och ersätta konstnärer för deras verk eller tjänster. I dessa fall grundas ersättningen på beslut om inköp etc. som görs av det statliga organet i varje särskilt fall. Exempel på detta är inköp av konst till statliga byggnader. I andra fall utgår ersättning för ett mer allmänt ianspråktagande där utnyttjandet i och för sig inte kräver beslut från något statligt organ. Biblioteksersätt- ningen är ett exempel på denna form av ersättning.

De statliga insatser som berörs nedan har vidare den effekten att de stimulerar till konstnärligt skapande och/eller ökar tillgängligheten av konstnärernas arbete —- något som generellt gäller statliga insatser på kulturområdet. I vissa fall t. ex. dramatikerersättningen är en sådan målsättning klart uttalad.

Nedan berörs endast ett fåtal av de statliga ersättningsformerna. De medel som avsätts till kulturinstitutioner av olika slag används till stor del för att genom anställning eller uppdrag anlita konstnärer och kommer således dessa till del i form av lön eller arvoden. Vi berör emellertid inte här sådana ersättningar som utgår till konstnärer från institutioner, folkbildningsorganisationer eller andra organisationer och föreningar etc. och som möjliggörs genom att statliga bidrag utgår för verksamheten. Att observera är också att de anslag som tidigare utgick via teater- och musikrådet och som numera fördelas av statens kulturråd, med undantag för den s. k. dramatikerersättningen, inte tas upp. Genom dessa anslag utgår bidrag till centrumbildningar och andra grupper samt till mer eller mindre tillfälliga aktiviteter på musikens och scenens områden som till stor del omsätts i ersättningar till konstnärer. Nyss nämnda ersättnings- former har behandlats i Ny kulturpolitik. Vi berör heller inte ersättningar som utgår genom det nordiska samarbetet på det konstnärliga området.

7.2. Ersättning för utnyttjande vid bibliotek

De svenska författarna, översättarna och illustratörerna erhåller viss ersättning för utlåningen av deras upphovsrättsligt skyddade verk vid

biblioteken. Denna s. k. biblioteksersättning berörs i 7.2.1. Vi har också funnit det lämpligt att i detta sammanhang (7.2.2) beröra den ersättning som utgår till upphovsmän på det musikaliska området för visst utnytt- jande pä biblioteken av musikaliska verk, trots att denna endast i undantagsfall utgår av statsmedel.

7.2.1. Biblioteksersättning

Sedan år 1954 har de svenska författarna och bokillustratörerna erhållit viss ersättning för utlåningen av deras upphovsrättsligt skyddade verk vid biblioteken. Denna s.k. biblioteksersättning utgår av statsmedel och avsätts till en särskild fond, Sveriges författarfond.

Ersättningen motiverades i propositionen (l954:l33) tvåfaldigt: dels att den skulle ge skälig gottgörelse för det samhälleliga utnyttjande av författarnas verk som biblioteksutlåningen innebar, dels att författarnas ekonomiska betingelser var sådana att en förbättring framstod som angelägen. Det nya anslaget skulle inte ersätta utan komplettera de redan existerande statsstipendierna.

Biblioteksersättningen skulle avsättas till författarfonden och bestå av en individuell del relaterad till utlåningen av den enskilde författarens verk och en kollektiv del, som enligt styrelsens bestämmande skulle utgå till pensioner och understöd åt författare och deras efterlevande, stipen— dier åt förtjänta författare och bokillustratörer samt bidrag till särskilda ändamål, berörande litterär verksamhet.

Styrelsen skulle bestå av ordförande och åtta ledamöter. Ordföranden och två ledamöter jämte suppleanter förordnades av Kungl. Maj I; Sveriges författareförening, Sveriges ungdomsförfattareförening och Minerva förening för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare utsåg vardera två ledamöter jämte suppleanter för dessa. Efter beslut att även översättningar skulle ligga till grund för biblioteks- ersättning tillkom år 1962 tre ledamöter istyrelsen av vilka Kungl. Maj:t tillsatte en och Svenska översättarförbundet två. Efter bildandet av Sveriges författarförbund utser detta de åtta författar— och översättar- representanterna. Sedan år 1971 utser Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund gemensamt en ledamot i styrelsen som därmed har tolv ledamöter förutom ordföranden. Kungl. Maj:ts represen- tanter är i minoritet.

När ersättningen infördes år 1954 utgick sådan endast för hemlån. År 1957 vidgades denna ersättning till att gälla även referensexemplar, dvs. exemplar, som hålls tillgängligt på bibliotek utan att kunna lånas hem. Sedan år 1961 utgår också viss ersättning för översättningar till svenska språket, för såväl hemlån som referensexemplar.

Ersättningens storlek i ören under olika är framgår av tabell 7.1. Dessutom anges utvecklingen av det totala anslagsbeloppet och den totala utlåningen via biblioteken.

Tabell 7.1 Sammanställning över utveckling av anslag och utlåning.

Budgetår Ersättning i ören Totalt Total biblio- f_ ' anslags— teksutlå- Svenskt original Oversättning belopp ning” (kronor) Hem- Referens— Hem- Referens- län exemplar län exemplar

1954/55 3 — — — 664 050 37 825 000 1957/58 3 12 965 320 45 100 000 1961/62 3 12 1 202 300 48 245 000 1962/63 5 20 1885 670 48164 000 1966/67 6 24 2 696 000 51 738 000 1970/71 12 48 1971/72 15 60 1972/73 18 72 1973/74 18 72 1974/75 18 72

7 407 800 70 984 000 9 307 000 72 512 000 12176 000 78146 000 12 923 000 83 288 000 13 738 000b

oxosastsAN—n—l www—>— b&åoxoxoo-P—AI

De angivna utlåningssiffrorna har legat till grund för ersättningen under resp. budgetår. För folkbibliotekens del gäller siffrorna utlåningen under kalenderåret 1954 osv., för skolbibliotekens del läsåret 1953/54 osv. En mindre del av utlåningen är inte ersättningsberättigad. Det gäller oskyddade verk och utländska böcker i original. Å andra sidan finns inte de ersättningsberättigade referensexemplaren med i utlåningskolumnen. h Beräknat belopp.

Anslagsberäkningen bygger på utlåning från och referensexemplar vid stifts- och landsbibliotek, länsbibliotek, skolbibliotek och folkbibliotek. Uppgifter om den totala utlåningens omfattning beräknas på grundval av rapportering från de enskilda biblioteken. Lånens fördelning på olika författare erhålls genom stickprovsberäkningar.

Av ersättningsbeloppet utgår en del till s. k. författarpenningar, medan resten, fondens s. k. fria del, disponeras av fondstyrelsen för stipendier och understöd. Författarpenning utgår direkt till den enskilde författaren i relation till utnyttjandet per kalenderår av dennes verk vid biblioteken. Författarpenning utgår också till vissa bokillustratörer medan däremot översättarna inte erhåller någon författarpenning. Efter upphovsmannens död övergår hans rätt till författarpenning enligt vad som gäller för giftorätt, arv och testamente.

Ursprungligen utgick, av 3 öre i biblioteksersättning, 2 öre till författarpenning, med undantagen att författarpenning inte utgick då den understeg 10 kr. (motsvarande 500 hemlån), samt att författarpenningen minskades med hälften när den översteg ] 000 kr. (motsvarande 50 000 hemlån). Från och med budgetåret 1962/63, då biblioteksersättningen höjdes till 5 öre per grundlån, gällde att författarpenningen utgjorde hälften av biblioteksersättningen, fortfarande med reservationen att författarpenning inte skulle utgå om den sammanlagda utlåningen var alltför liten och att avtrappning skedde om utlåningen var hög. Enligt de ändringar som skett är 1972 utgör den 10 öre per län för svenskt originalverk och 40 öre för referensexemplar av sådant verk. Det belopp,

som utbetalas till författaren modifieras av två slags regler. För det första måste den framräknade författarpenningen uppgå till minst 150 kr., motsvarande 1 500 hemlån, för ett kalenderår för att utbetalning skall ske. För det andra reduceras den del av författarpenningen som överstiger 10000 kr., motsvarande 100 000 hemlån, med 50%. För den del av ersättningen som överstiger 15 000 kr., motsvarande 200 000 hemlån, är reduktionen 80 %, och för den del som överstiger 19 000 kr., motsvaran- de 400 000 hemlån, 90 %.

I kungörelsen (SFS 1962:652 57) heter det: ”Fondens behållning, sedan författarpenningar utgått samt utgifter för styrelsens verksamhet blivit bestridda, skall användas till

a) pensioner och understöd åt upphovsmän till litterära verk samt deras efterlevande;

b) stipendier åt förtjänta upphovsmän tilllitterära verk samt bok- illustratörer; ävensom

c) bidrag till särskilda ändamål, berörande litterär verksamhet.” Genom avtrappningsreglerna för författarpenningens storlek och ge- nom att författarpenningen inte utgår till översättare överstiger det belopp som årligen utdelas från den fria delen markant det som utdelas i författarpenningar. Budgetåret 1973/74 utgick 3 800000 kr. som för- fattarpenningar och 9 780 000 kr. ilångtids- och arbetsstipendier, resesti- pendier, stipendietillägg, tillfälliga bidrag, premier, pensioner och organi- sationsbidrag. Nedan lämnas en kort beskrivning av de olika stipendie— formerna.

Långtidsstipendier tilldelas författare eller översättare i första hand för att bereda dem möjlighet att kontinuerligt ägna sig åt yrket genom att ge dem en fast grundinkomst under ett antal år. Stipendierna utgår under en tid av fem år med en summa av 15 000 kr. per år. ] undantagsfall kan stipendium förlängas.

Arbetsstipendier är avsedda att ge författare, översättare och bokillu— stratörer en tids arbetsro. Stipendier om lägst 7 000 kr. utlyses två gånger om året. Andra arbetsstipendier är av varierande storlek. 1 regel kan arbetsstipendium inte utgå till samma person två år i rad.

Resestipendier. Författare som behöver resa utomlands för att samla material till en bok kan tilldelas resestipendium. Stipendiets storlek är beroende av vilket land det gäller och omständigheterna i övrigt. Översättare kan erhålla resestipendium för språk— och miljöstudier utom- lands. Även i detta fall är stipendiets storlek beroende av vilket land resan gäller etc.

Medlemmar i Sveriges författarförbund, som tilldelas något av för- bundets donationsstipendier för rekreationsvistelse i Italien, erhåller automatiskt resebidrag om 2 500 kr.

Stipendietillägg. Sveriges författarfond bedriver sedan år 1972 försöks— verksamhet med stipendietillägg till författarpenning, till vilka medlen tas ur författarfondens fria del. Detta innebär att fonden utfäster sig att tilldela de författare och andra upphovsmän som tillerkänts garantin ett årligt arbetsstipendium under fem år av sådan storlek att stipendium och författarpenning tillsammantagna uppgår till ca 24 000 kr.

Beslut om den garanterade ersättningen fattades av författarfondens styrelse år 1972. Ersättningen delas ut enligt följande grunder.

I den mån medel står till fondens förfogande skall verksamheten omfatta en sexårig försöksperiod med början den 1 april 1972. Varje stipendium gäller i princip en femårsperiod. En period inleddes år 1972, en annan är 1973. Dessa är tilldelades sammanlagt 101 personer stipen- dietillägg. Några nya stipendietillägg har inte utdelats år 1974. Beslut om tilldelning fattas av författarfondens styrelse efter ansökan.

Stipendietilläggets storlek är beroende av den författarpenning som sökanden uppbär för närmast föregående kalenderår. Den bestäms till det tusental kronor, som ligger närmast vad som erfordras för att författar- penning och tillägg tillsammans skall uppgå till 24 000 kr. Berättigad till stipendietillägg är författare och andra upphovsmän, vilkas verk bildar underlag för biblioteksersättning.

Garantin kan inte tilldelas den som har heltids/helårsanställning (mot- svarande) eller flera anställningar av tillsammans motsvarande omfattning eller uppbär konstnärsbelöning, inte heller den som fyllt 67 år eller eljest gått i pension. Den som uppbär långtidsstipendium från fonden kan inte samtidigt uppbära stipendietillägg.

Den som tilldelats stipendietillägg kan inte påräkna att få behålla detta om han tar heltids/helårsanställning (motsvarande), mottar konstnärs- belöning eller erhåller pension. I förstnämnda fallet upphör stipendiet dock att utgå först sex månader efter det han tagit anställningen.

Premier. Författarfondens styrelse delar varje år ut ett antal premier till författare, översättare och bokillustratörer. Bland författarna kommer i första hand fackförfattare i fråga, detta med tanke på att författarpen- ning som regel inte utgår till medarbetare i vissa samlingsverk etc. Varje premium utgjorde 10 000 kr. år 1974. De utdelas utan ansökan. Förslags— ställare är förutom styrelsens medlemmar de olika författargrupper- na. Vanligen tillämpas ett sakkunnigförfarande vid bedömningen av kandidaterna.

Pensioner. Till författare, översättare och bokillustratörer som befin- ner sig kring pensionsåldern kan en behovsprövad pension utgå. Denna uppgår till 14 000 kr. årligen. Efterlevande make/maka erhåller vanligen automatiskt en pension på 8 000 kr. vid pensionstagarens frånfälle.

Tillfälliga bidrag. Författare, översättare och bokillustratörer som råkat i tillfälligt ekonomiskt nödläge kan i vissa fall erhålla bidrag ur fonden, dock normalt högst 3 000 kr. under ett och samma år. Dessa bidrag kan sökas när som helst och utbetalning ske utan längre väntetid.

lnom författarfondens styrelse utses för ett år i sänder tre ledamöter, bidragsutskottet, som mellan styrelsens sammanträden handhar ärenden rörande tillfälliga bidrag. Utskottet disponerar ett visst belopp _ under de senaste budgetåren ca 300 000 kr. —— som används för bidrag till personer som råkat i ett tillfälligt besvärligt ekonomiskt läge. Dessa bidrag är i första hand socialt motiverade understöd. De har också till uppgift att göra det möjligt för mottagarna att fortsätta sitt arbete.

Mottagarkretsen begränsas till de personer, vilkas verk bildar underlag för biblioteksersättning (dvs. författare, översättare, bokillustratörer)

eller som i övrigt kan komma i åtnjutande av pensioner (efterlevande till upphovsman till litterärt verk etc.) och stipendier som utdelas av fondstyrelsen.

Bidragsutskottet tar i sin prövning hänsyn till den sökandes totala ekonomiska situation, såvitt den kan överblickas. Det förhållandet att den som begår ett bidrag uppbär pension eller stipendium från fonden skall inte utgöra hinder för ett tillfälligt bidrag.

Som framgått kan normalt till en och samme mottagare under ett budgetår utgå sammanlagt högst 3000 kr. Beslut om högre belopp hänskjuts till styrelsen för avgörande. Den som fått bidrag under två på varandra följande år kan endast i undantagsfall erhålla bidrag under ytterligare ett tredje år.

Bidragsutskottet redovisar vid varje styrelsesammanträde de bidrag som utbetalats sedan föregående sammanträde.

I tabell 7.2 redovisas fördelningen på olika stipendieformer av de medel som anvisades från den fria delen under verksamhetsåret 1973/74.

Tabell 7.2 Fördelning av stipendier m. m. från Sveriges författarfonds fria del budgetåret 1973/74.

Stipendieform Antal Belopp (kronor) Långtidsstipendier 137 1 702 500 Arbets- och resestipendier 314 2 256 400 Stipendietillägg 101 2 139 000 Premier 34 340 000 Pensioner 141 1 870 900 Tillfälliga bidrag 121 270 000 Summa 8 578 800

Som ovan nämnts kan bidrag även utgå till särskilda ändamål beröran- de litterär verksamhet. Bland regelbundet återkommande ändamål är arbetsstipendier till översättare som översätter från svenska till andra språk samt organisationsbidrag till författarnas och bokillustratörernas fackliga organisationer (de senare uppgick år 1973/74 till 1,2 milj. kr.).

7.2.2. Ersättning för musik i bibliotek

Föreningen Svenska tonsättares internationella musikbyrå 11. p. a. (STIM) har som framgått av 4.5.2 bl. a. till uppgift att med stöd av upphovsrätts- lagen för sina medlemmars räkning inkassera alla de ersättningar, som kan tillfalla medlemmarna på grund av offentliga utföranden av deras verk eller på grund av mekaniskt mångfaldigande av verken. I detta syfte har STIM bl. a. slutit avtal med olika musikförbrukare.

Med biblioteken har STIM ett avtal om fast ersättning per år. Det avtalsslutande biblioteket ges mot en avgift om 250 kr. per kalenderår rätt att vid konserter med ”levande musik”, bandspelare eller grammo- fon, i obegränsad omfattning utföra alla de musikaliska verk till vilka STIM har ensamutföranderätt. I tillståndet innefattas även rätt för

biblioteket att för eget bruk överföra musik från grammofonskivor till ljudband och att låna ut dessa band.

Utlåning av fonogram som ett bibliotek förvärvat kan däremot ske utan ersättning enligt stadgandet i 23 & upphovsrättslagen : ”Sedan litterärt eller musikaliskt verk utgivits, må exemplar, som omfattas av utgivningen, spridas vidare ävensom visas offentligt”.

En ersättning till tonsättare i analogi med författarnas biblioteksersätt- ning ansågs vid tiden för upphovsrättslagens tillkomst i och för sig berättigad men inte aktuell på grund av den ringa omfattningen av utlåning av musikalier. På grund av utvecklingen mot ökat bruk av musik i biblioteken hemställde STIM år 1968 hos Kungl. Maj:t om en sådan ersättning. Framställningen överlämnades till konsertbyråutredningen (KBU) för att, efter samråd med 1968 års litteraturutredning, tas i beaktande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Motioner med samma innebörd som STIM:s framställning har av riksdagen på statsutskottets hemställan överlämnats till de båda nämnda utredningarna för övervägande. Utskottet fann i sitt utlåtande (SU 19691163) inte ”anledning till invändning mot uppfattningen att det bör skapas möjlighet att ge tonsättarna gottgörelse vid utlåning av deras verk”.

KBU gav i sitt betänkande Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971373) uttryck för uppfattningen att ersättningsproblemet för båda kategorierna av upphovsmän —— författare och tonsättare -— var av principiellt samma slag och att därför upphovsmän till musikalier som lånas ut till biblio- teken bör erhålla ersättning efter i stort sett samma principer som gäller för författarna.

När det gäller formerna för ersättningen noterade KBU att ersättning till upphovsmannaorganisation genom en klumpsumma var att föredra framför ersättning till upphovsmännen enligt taxa, på grund av avgjort lägre administrationskostnader. Beloppets storlek borde enligt KBU, även om det till slut ensidigt fastställs av statsmakterna, först bli föremål för överläggningar.

KBU rekommenderade Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder som avsettsi STIM:s framställning för att provisoriskt tillmötesgå kravet på ersättning för utlåning via biblioteken av musikalier.

Betänkandet Fonogrammen i musiklivet har behandlats i proposi- tionen 1973zl. KBU:s rekommendation angående biblioteksersättning för musikalier har dock hittills inte föranlett någon åtgärd från Kungl. Maj:t.

Upphovsrättslagstiftningen är som framgått av 4.2.1 föremål för översyn av en samnordisk kommitté. Till de bestämmelser som skall ses över hör de ovan nämnda i 23å upphovsrättslagen om utlåning och visning av böcker, noter, ritningar och andra liknande alster.

7.3 Talboksersättning m. m.

I 18 % upphovsrättslagen föreskrivs som framgått av 4.2.2 inskränkningar i upphovsrätten i syfte att tillmötesgå vissa handikappades behov.

Litterärt och musikaliskt verk får fritt framställas i blindskrift. Bibliotek och organisation får med Kungl. Maj:ts tillstånd framställa talböcker och taltidningar för utlåning till blinda och andra svårt vanföra utan att ersättning utgår till upphovsmannen. Den sistnämnde kan dock avbryta vidare tvångslicens genom att själv ge ut verket som kommersiell talbok.

Bestämmelsen om talböcker infördes under riksdagsbehandlingen av upphovsrättslagen år 1960, sedan De blindas förening och dåvarande Sveriges författareförening förgäves sökt nå en överenskommelse om villkoren för sådan framställning. Första lagutskottets förslag innebar en tvångslicens med rätt till ersättning för författarna. I riksdagen bifölls emellertid en utskottsreservation enligt vilken sådan ersättning ej borde lagfästas av hänsyn till de blindas intressen. Det uttalades samtidigt från riksdagens sida att den omständigheten att lagtexten inte innehöll någon ersättningsbestämmelse inte uteslöt att "skälig ersättning” till upphovs— männen kunde utgå av allmänna medel.

Sedan budgetåret 1960/61 finns sålunda ett särskilt anslag uppfört på riksstaten för ersättning åt författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar. Medlen utbetalas i mån av behov till Sveriges författarförbund för fördelning mellan de utnyttjade verkens upphovsmän. T. 0. m. budgetåret 1973/74 hade sammanlagt 2060 000 kr. beviljats för detta ändamål. För budgetåret 1974/75 uppgår anslaget till 800 000 kr.

Några av statsmakterna fastlagda normer för ersättningen finns inte. Författarförbundet tillämpar vid fördelningen en av förbundet självt antagen norm enligt vilken ersättningen är knuten till själva framställ- ningen av talböcker och inte till utlåningen av dem. Den individuella ersättningen för talböcker är f. n. 1:65 kr. per inspelningshalvtimme och exemplar för svensk prosa. För prosa i översättning utgår hälften av nämnda belopp och för lyrik svensk eller utländsk det dubbla beloppet. För inspelningstid som överstiger tio timmar utgår hälften av resp. ersättningsbelopp. Även taltidningshonoraret varierar med inspel- ningstidens längd och upplagans storlek.

Produktionen av talböcker är numera väletablerad. Sedan år 1964 har De blindas förening (DBF) och Bibliotekstjänst AB framställt samman- lagt omkring 9 000 titlar (varav ca 8 000 av DBF), vilka t. o. m. år 1973 sålts i ca 47 000 exemplar. Talböcker får av upphovsrättsliga skäl försäljas endast till biblioteken.

De blindas förening har beslutat att övergå från äldre bandspelartyper med öppna spolar till kassettbandspelare eftersom de senare är enklare att hantera för de synskadade. I samband därmed avser De blindas förening också att spela över tidigare på öppna spolar inspelade talböcker på kassetter. Övergången beräknas ta fyra år.

1 en riksdagsmotion (19741168) begärdes en höjning av anslagsposten i förhållande till departementschefens förslag på 490 000 kr. för budget- året 1974/75. Motionen anslöt till en framställning av Sveriges författar- förbund om anvisande av ca 310 000 kr. till ersättning åt författare m. fl. i samband med att tidigare på öppna spolar inspelade talböcker kopieras om till kassetter. Enligt motionärerna kan man inte räkna med att

kassetterna kommer att ersätta spolarna. Tvärtom torde de båda typerna av talböcker komma att användas parallellt. Någon principiell skillnad mellan dem ansågs inte föreligga —— rent tekniskt är alla band kopior av en originalinspelning.

I sitt utlåtande (KrU 197411) efterlyste kulturutskottet bestämda normer för denna typ av ersättningar. Utskottet fann det lämpligt att ett blivande förslag i frågan utformas av oss efter överläggningar med berörda parter.

Bristen på genomtänkta ersättningsnormer försvårar enligt utskottet möjligheten att beräkna den av riksdagen förutsatta ”skäliga ersätt- ningen". Det saknas vidare underlag för bedömning av i vilken mån kassetterna kommer att ersätta de äldre talböckerna. I detta läge ansåg utskottet att riksdagen borde bifalla motionen, vilket också skedde.

Litteraturutredningen har i sitt huvudbetänkande Boken (SOU l974:5) i samråd med handikapputredningen -— berört de läshandi- kappades litteraturförsörjning. Utredningen pekade på värdet och be- hovet av en ökad subventionerad produktion av talböcker och andra hjälpmedel för synskadade och av ett samarbete mellan centrala och lokala bibliotek. Det är vidare, framhöll utredningen, angeläget att frågan om upphovsrätten löses så att talboksservicen kan vidgas till flera handikappgrupper och att enskilda handikappade får rätt att köpa talböcker.

När det gäller utlåningen kan noteras att Sveriges författarförbund och skolöverstyrelsen år 1973 träffat avtal om en tvåårig försöksverksamhet för utvidgad användning av talböcker. Enligt avtalet skall inom vissa biblioteksområden utlåning kunna ske till andra grupper än dem som i tillämpningskungörelsen avses med svårt vanföra, t. ex. till utvecklings- störda, rörelsehindrade, afasisjuka och hörselskadade.

En annan form av utgivning för läshandikappade kan tas upp i detta sammanhang. Under det av skolöverstyrelsen disponerade anslaget för ”Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet” utgår medel för framställning av lättläst litteratur. Det är fråga om dels nyskriven eller bearbetad litteratur (s. k. easy-readers), dels böcker med stor stil. Under budgetåret 1974/75 utgår bidrag med 375 000 kr. för detta ändamål. En del av detta stöd utgår indirekt till författaren som royalty och/eller ersättning för språklig bearbetning.

Litteraturutrcdningen föreslog ett utvidgat stöd för utgivning av lättläst litteratur i syfte att bygga upp ett relativt stort grundsortiment som ger målgrupperna i fråga en hygglig valfrihet.

7.4. Tidskriftsstöd

Fr. o. m. budgetåret 1971/72 existerar tre direkta former för tidskrifts- stöd: grundbidrag, projektbidrag och ett system för stödköp. Tidskrifts- nämnden inrättades för att bereda och fatta beslut i dessa bidragsåren- den. Dessa uppgifter har nu övertagits av statens kulturråd.

Grundbidraget utgör i princip en fortsättning på och utbyggnad av de direkta bidragen till kulturtidskrifter som under budgetåren 1966/67— 1970/71 utgick från anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. Projektbidraget kan utgå för utarbetande av kvalificerade essäer eller artikelserier för kulturtidskrift eller ideell tidskrift. Systemet för stödköp innebär att statliga eller kommunala myndigheter, utsedda av tidskrifts- nämnden, inom given ram får medel att prenumerera på tidskrifter.

Stödmedlen kommer i samtliga tre fall primärt tidskriften som sådan till godo. Projektbidraget kan emellertid också betraktas som ett projekt- stöd till kulturarbetare. Det kan nämligen endast utgå till sådant projekt som, framför allt genom krav på kvalificerade medarbetare, är så kostnadskrävande att det inte ryms inom tidskriftens normala budget. Hittills har i genomsnitt per år ca 170 000 kr. utbetalats i projektstöd.

7.5. Konstnärlig utsmyckning och miljögestaltning

7.5.1. Enprocentsregeln och statliga konstförva'rv

Redan år 1937 fattade riksdagen ett principbeslut att ”ett icke alltför ringa belopp, i allmänhet inte understigande en procent av byggnadskost- naderna”, skulle anslås till konstnärlig utsmyckning vid uppförandet av statliga byggnader, förutsatt att sådan utsmyckning med hänsyn till byggnadens art och belägenhet lämpligen borde äga rum. Samtidigt inrättades statens konstråd med uppgift att bestämma om inköp av konst och utförande av fast utsmyckning. innebörden av denna s.k. enpro- centsregel för statliga konstinköp samt utvecklingen från år 1937 har redovisats i 2.3.1.

Som där framgått har de ambitioner som uppsattes år 1937 inte uppnåtts. Det bör emellertid framhållas att en strikt tillämpning av en enprocentsregel svårligen skulle låta sig genomföras utan att det från vissa synpunkter medförde negativa konsekvenser. Bl. a. beaktas inte tidigare färdigställda byggnaders behov av konst. Ett genomförande av enprocents- regeln skulle därför troligen leda till en stor standardskillnad mellan nya och redan uppförda hus, då de sistnämnda generellt är underförsörjda med konst. Vidare varierar behovet av och lämpligheten för konstut- smyckning starkt också mellan olika nybyggnader. De nämnda faktorerna innebär praktiska svårigheter för konstrådet, vars uppgift inte endast är att förvärva konstverk utan även att verka för att dessa kommer mottagarna till godo.

Sådana aspekter betonades i prop. 19631103, efter det att 1962 års riksdag begärt en prövning av frågan om genomförande av enprocents— regeln. Departementschefen framhöll att 1937 års principbeslut var ”betydelsefullt främst av det skälet, att beslutet framstod som en garanti för att konstnärlig utsmyckning skulle ingå som ett normalt led i den statliga byggnadsverksamheten”. Det sades vidare att det inte är lämpligt med en bindande procentregel. Avsikten var emellertid inte att ”under- känna procentregeln som en tills vidare aktuell riktpunkt för beräkning av medelstilldelningen till den konstnärliga utsmyckningen”.

I statsverkspropositionen år 1966 (bil. 10, s. 20) utvecklades konst- rådets uppgifter så att det skulle ”genom förvärv såväl av sådan konst som nära ansluter till byggnadsverken som av stafflikonst, skulptur, grafik, konsthantverk göra statliga institutioner såväl nyuppförda som äldre till en ut estetisk synpunkt stimulerande miljö”. Formuleringen kan sägas innebära en starkare betoning än tidigare av rådets ansvar för hela det statliga byggnadsbeståndet. År 1969 vidgades konstrådets upp- gifter till att förvärva konstnärliga arbeten till lokaler som förhyrs av statliga myndigheter.

I konsekvens med de nämnda svårigheterna och i syfte att underlätta en samlad handläggning av konstutsmyckningsfrågorna har statsmakterna valt att anslå medel för ändamålet via ett särskilt anslag i statsbudgeten, sedan budgetåret 1966/67 under rubriken ”Förvärv av konst för statens byggnader m. m.”.

Förvärvsanslaget har trots upprepade höjningar förblivit på en nivå som klart understiger vad en tillämpning av en enprocentsregel skulle ge. För budgetåret 1974/75 har anslaget höjts från 3,0 milj. kr. till 3,8 milj. kr., vilket är en i förhållande till tidigare år betydande höjning. Enligt statens konstråds petita för budgetåret 1975/76 motsvarar denna nivå omkring 0,4 procent av nybyggnadskostnaderna.

En del av anslaget skall emellertid gälla konstnärliga insatser för befintliga statliga byggnader och förhyrda lokaler. Trots att denna verksamhet enligt konstrådet kommit att utgöra en starkt eftersatt del innebär detta dels att åtskilliga nybyggnader som av byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen föreslagits till utsmyckning inte har kun- nat tilldelas medel, dels att de nybyggnader för vilka medel avsatts endast i undantagsfall har kunnat ges en utsmyckning motsvarande mer än 0,25 procent av byggnadskostnaderna.

Vid sina bedömningar av behovssituationen för olika typer av byggna- der och lokaler har konstrådet funnit starka skäl tala för ett återupp- rättande av enprocentsregeln som kulturpolitisk ambitionsnivå. De årliga investeringarna i nybyggnader för vilka konstnärlig miljögestaltning i första hand bör komma i fråga kan enligt konstrådet under den närmaste femårsperioden beräknas uppgå till i genomsnitt 800 milj. kr. med en tendens till nedgång mot periodens slut. Mot den bakgrunden föreslår konstrådet att förvärvsanslaget höjs till 8 milj. kr. för budgetåret 1975/76. Därvid förutsätts att en del av anslaget skall avse befintliga

byggnaden Frågan om statliga konstinköp har också tagits upp av Konstnärernas

riksorganisation (KRO) i skrivelse den 22 augusti 1973 till utbildnings- departementet. KRO hävdade att de senaste åren för konstnärskåren kännetecknats av minskade arbetstillfällen i samband med nedskärningar inom bl. a. den kommunala sektorns nybyggnation. I det läget är det enligt KRO önskvärt att departementet tillfullo bygger ut verksamheten vid statens konstråd.

Som ett led i sina fackliga krav framhöll KRO att anslag motsvarande en procent av kostnaderna bör utgå vid nybyggnation samt att dessutom ett reservationsanslag bör utgå för konstinköp till äldre byggnader och

tillfälligt förhyrda lokaler. I annat sammanhang har KRO krävt att enprocentsregeln skall fastställas i lag för att en konsekvent tillämpning skall garanteras.

I skrivelsen hävdade KRO vidare att det numera råder en sparsamhet vid inköp, som prioriterar den prisbilligaste konsten i form av grafik och textiltryck. Även om den ökade efterfrågan inom dessa konstarter är glädjande, blir effekten i längden inte önskvärd bl. a. genom att skulp- törer med kostnadskrävande material och konstnärer som arbetar med helhetslösningar av miljö i allt större utsträckning blir arbetslösa.

Önskemål om att enprocentsmålet skall uppnås vid nybyggnation samt att reservationsanslag skall utgå vid utsmyckning av övriga lokaler har också framförts av Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets- nämnd (Klys) i skrivelse den 28 september 1973 till departementet.

Vid byggande i kommunal och landstingskommunal regi anslås också medel för konstnärlig utsmyckning. Det gäller skolor, vårdinstitutioner, Sporthallar, ungdomsgårdar, administrationsbyggnader m. m. Flertalet primärkommuner tar upp anslag för inköp av olika former av konst, men endast ungefär var femte kommun gör det i form av en bestämd andel av byggnadskostnaden. I de 50 till 60 kommuner som tillämpar procentregel varierar andelen mellan O,5—l,0 %, i vissa fall till speciella typer av byggnader mellan 1,5—2,0 %. I övriga fall tillämpas en mera fri anslags- ' bedömning. Inköp av konstverk förekommer ofta även för offentlig utsmyckning av torg, parker och andra allmänna platser. Landstingen torde regelmässigt ge konstanslag till sina nybyggnader. Kommun- och Landstingsförbunden uppskattar konstanslagen f. n. till storleksord- ningen 20 resp. 6 milj. kr./år. I många kommuner och landsting biträder konstnärer, ofta utsedda av KRO, som rådgivare i de organ som förbereder eller beslutar om utsmyckningar och konstinköp.

Som framgått av 2.3.1 utgår sedan länge statliga anslag för konstför- värv också till nationalmuseet. Under budgetåret 1974/75 disponerar museet 410 000 kr. för inköp, varav 66 000 kr. avser konst för deposi- tion hos myndigheter och 344 000 kr. konst för museets samlingar och vandringsutställningar. Av det sistnämnda beloppet avser 232 000 kr. modern svensk konst, 84 000 kr. teckningar, grafik och konsthantverk av svenska konstnärer samt 28 000 kr. fotografier.

7.5.2. T illäggslåneregeln för konst i bostadsområden

Efter en ofta återupptagen debatt i bl. a. riksdagen om den s. k. enprocentsregeln för utsmyckning av statliga byggnader, tog riksdagen på våren 1961 ett principbeslut som delvis anslöt till denna regel och som kan sägas utgöra ett komplement till den. Enprocentsregeln avsågs endast gälla statliga byggnader. Riksdagsbeslutet år 1961 gick ut på att statliga bostadslånemedel skulle ställas till förfogande för konstnärlig utsmyck- ning av bostadsområden. Därmed gavs möjlighet till samma förmånliga finansieringsvillkor för utsmyckningskostnaderna som för produktions- kostnader vid uppförande av flerfamiljshus och av småhus som upplåts

med hyres- eller bostadsrätt. Lånemöjligheterna regleras i bostadslåne- kungörelsen.

Tillägg till bostadslåneunderlaget får göras för konstnärlig utsmyckning som bedöms ha tillfredsställande konstnärlig kvalitet och på lämpligt sätt kan inpassas i bostadsmiljön. Länsbostadsnämnden som beviljar bostads- lån kan för denna bedömning inhämta utlåtande av länsarkitekten och en med honom samarbetande rådgivare. Den sistnämnde utses av bostads- styrelsen efter förslag av statens konstråd. Som regel anses dock ärenden kunna avgöras utan sådantutlåtande.

Enligt bestämmelserna kan utsmyckning bestå av skulptur eller vatten- spel utomhus, konstverk på fasader, i portar, trappuppgångar, gemen- samma utrymmen m.m. Lånetillägg får däremot inte göras för enbart konsthantverk eller utsmyckning som kan anses ligga inom arkitektens kompetensområde.

Nyssnämnda undantag utgör en begränsning som kraftigt beskär konstnärens möjlighet att redan på ett tidigt stadium deltaga i utform- ningen av boendemiljön. Det innebär att konstnären i stort sett blir hänvisad till dekorativa uppgifter. Mot denna bestämmelse har bl. a. Konstnärernas riksorganisation (KRO) framfört invändningar. Om ut- rymme gavs för konstnären att bearbeta den totala miljön skulle enligt KRO konstverken kunna inlemmas i människors vardagsmiljö på ett mer meningsfullt sätt än vad som nu är fallet.

Vid ansökan om lån skall redovisning av den tilltänkta utsmyckningen lämnas genom skisser eller modeller samt situationsplan och beskrivning så att det konstnärliga värdet och lämpligheten i miljön kan bedömas. Vidare skall kostnadsberäkning tillfogas så att konstnärens åtaganden kan utläsas och särskiljas.

Lånet som kan beviljas upp till 7 kr./m2 våningsyta för bostäder och lokaler — skall bestämmas till skäligt belopp motsvarande arvode åt konstnären, kostnad för framställning och uppsättning samt administra- tions- och tävlingskostnader.

Den genomsnittliga kostnaden för bostadsproduktion är nu ca 1 100 kr./m2 våningsyta. Detta innebär att kostnaderna för konstnärlig ut- smyckning skulle utgöra ca 0,6 procent av byggnadskostnaderna om tilläggslånemöjligheterna utnyttjades maximalt.

Bostadslåneregeln utnyttjas emellertid till mycket ringa del. En under- sökning av bostadsstyrelsen för år 1968 visar att av 50 000 lägenheter, vilka hade kunnat komma i fråga för lånetillägg, utnyttjades möjligheten endast för 9 260 lägenheter eller 19 procent. Ansökningar avsåg dess- utom inte hela det belopp som kunde ha utgått i de enskilda fallen, varför endast 12 procent av de till buds stående medlen kom till användning för konstnärlig utsmyckning.

Ovilja att belasta redan höga hyreskostnader, bristfällig programskriv- ning under projekteringstiden, ointresse hos byggföretagen samt mindre goda erfarenheter av konstverk som bristfälligt samordnas med total- miljön är troligen bidragande orsaker till det låga utnyttjandet.

Trots detta har emellertid 1960-talet inneburit en ökning av antalet beställningar av konstverk och konstnärlig utsmyckning för nybyggda

områden. Detta hävdas i en stickprovsrapport (Konst i Bostadsmiljö, Lund 1973, s. 1 f.) utförd vid institutionen för konstvetenskap vid Lunds universitet. Vidare framhålls att de största byggnadsföretagen inledde ”en ganska omfattande försöksverksamhet och inrättade konstnämnder eller motsvarande konsultorgan för konstnärlig utsmyckning". Den konstnär- liga utbildningen reviderades, inte minst med sikte på uppgifter i den publika miljön. Mot slutet av 1960-talet och under de senaste åren synes emellertid enligt rapporten beställningsverksamheten ha stagnerat.

Debatten kring tilläggslånebestämmelserna har i stor utsträckning gällt konstnärens roll i utformningen av bostadsmiljön. KRO:s synpunkter i denna fråga har kortfattat angivits ovan. Bostadsstyrelsen som är den centrala myndigheten inom bostadssektorn har angett konstnärens med- verkan i skapandet av en konstnärligt god helhetsmiljö väsentlig. [ skrivelse den 19 februari 1974 till bostadsdepartementet lämnade bo- stadsstyrelsen också konkreta förslag till ändringar i lånebestämmelserna. Texten bör enligt styrelsen vara så utformad att det klart framgår att ”de konstnärliga insatserna redan från början kan och bör integreras i miljöskapandet genom ett samarbete mellan konstnären och övriga engagerade på ett tidigt stadium av planeringsprocessen”. Styrelsen föreslog därför att ordet ”utsmyckning” utbyts mot ”gestaltning”. Framställningen biträddes av statens konstråd och KRO.

Enligt Kungl. Maj:ts senare beslut har begreppet gestaltning införts i lånebestämmelserna, dock utan att begreppet utsmyckning utgått. Låne- tillägg får enligt den ändrade lydelsen göras för ”konstnärlig utsmyckning eller gestaltning”. Bostadsstyrelsen kommer att anpassa sina tillämpnings- föreskrifter i anslutning därtill.

År 1972 byggdes i landet omkring 3,5 milj. m2 bostadsyta, vilket med maximalt utnyttjande av tilläggslåneregcln skulle innebära lån för konst- närliga insatser på ca 25 milj. kr. Som tidigare antytts har emellertid möjligheten utnyttjats i begränsad utsträckning.

Bostadsstyrelsen har utfört en undersökning av de flerfamiljshusobjekt som fått slutligt beslut om bostadslån januari—oktober 1973. Därav framgår att det totala tillägget för lån till konstnärlig utsmyckning uppgick till ca 2,4 milj. kr. vilket motsvarar ungefär 4,80 kr./m2 våningsyta för de låneobjekt där tillägget utnyttjats. Dessa utgjorde 7—8 % av totala antalet låneobjekt som undersökningen omfattade. Vidare kan nämnas att där lånetillägg förekom, det genomsnittliga hyrestillägget för en lägenhet på 75—80 m2 blev ca 3 kr. per lägenhet och månad.

7.6. Ersättning för utställningar

7.6.1. Ersättning från Riksutställningar

Frågan om ersättning till konstnärer för utlåning av verk till utställningar har under 1960-talet aktualiserats i olika sammanhang. Föreningen Konst i skolan begärde särskilda medel för detta ändamål "första gången i

anslagsframställningen för budgetåret 1964/65. Nämnden för utställ- ningar av svensk konst i utlandet (N UNSKU) antog år 1969 bestämmelser som reglerade konstnärernas ersättning (se 7.6.2).

1 första hand har frågan om utställningsersättning drivits av Konstnä- rernas riksorganisation (KRO) som också arbetat för att få kommunal ersättning. Dessa strävanden resulterade år 1964 i att Bengtsfors som första kommun i landet antog regler om utställningsersättning. De goda erfarenheterna bidrog till att motsvarande regler infördes i flera kom- muner.

Frågan fick förnyad aktualitet när försöksverksamheten med riksut- ställningar hade påbörjats. KRO framförde kravet att regler för en ersättning skulle utformas på upphovsrättsliga grunder och att ersättning således skulle utgå oberoende av ägareförhållandet. I enlighet därmed borde en ersättning enligt KRO benämnas visningsersättning.

1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) gavs år 1970 av utbildningsministern möjlighet att för sin försöksverksamhet med riksut- ställningar träffa provisoriskt avtal med KRO. Däremot uteslöts möjlig- heten att i det sammanhanget ta upp frågan om upphovsrättsligt grundad ersättning.

År 1971 ingicks mellan MUS 65 och KRO ett avtal om en tvåårig försöksverksamhet med s.k. utställningsersättning. Detta avtal ersattes den 7 november 1973 av ett nytt avtal mellan samma parter att gälla under en försöksperiod av ett och ett halvt år fr.o.m. den 1 januari 1974. Under avtalstiden skall parterna överlägga om erfarenheterna av avtalstillämpningen.

Enligt avtalets 1 % utgår ersättning ”till konstnärer vid utlåning av dem tillhöriga och av dem framställda verk till utställningar som distribueras av riksutställningar. Ersättningen kallas utställningsersättning”.

Detta innebär en förändring i förhållande till det första avtalet, enligt vilket ersättning utgick endast till utställning ”i Riksutställningars regi”. Denna punkt var den mest omstridda. Enligt Riksutställningar fordrades det därmed att utställningen skulle vara såväl i sin helhet sammanställd som distribuerad av Riksutställningar, en uppfattning som inte delades av KRO. Enligt 25 skall ersättning också utgå "till efterlevande make/maka intill 50 år efter konstnärens död eller till efterlevande barn under 18 års ålder för dem tillhöriga verk”.

Med något undantag utgår ersättning oberoende av verkens storlek, teknik och beräknade värde, schablonmässigt per objekt och påbörjad fyraveckorsperiod. För unika objekt utförda i endast ett exemplar är ersättningen 70 kr. (en ökning med 20 kr. från första avtalet) och för flerfaldigade objekt 25 kr. (en ökning med 5 kr.). När det gäller mycket stora objekt kan särskild överenskommelse träffas.

Enligt en praxis som Riksutställningar tillämpar, och som KRO inte uttryckligen invänt mot, inköps konstverket om ersättningsbeloppet enligt kalkylen skulle överstiga verkets försäljningspris.

I de fall Riksutställningar uppdrar åt en konstnär att skapa ett nytt verk, skall frågor om arvode och på vilket sätt Riksutställningar får

disponera verket regleras i ett särskilt kontrakt mellan konstnären och Riksutställningar.

Om en för konstnärer särskild fond med _motsvarande syfte som författarfonden skulle bildas under avtalsperioden, kan KRO påkalla överläggning om justering av avtalets regler om mottagare av utställnings- ersättning.

Riksförsäkringsverket har prövat frågan om utställningsersättningen är att jämställa med inkomst för vilken arbetsgivare är skyldig att betala ATP-avgifter. I ett besked år 1971 meddelade verket att utställningser— sättningen varken är att hänföra till anställningsinkomst eller är att anse som ersättning för arbete för statens räkning. Någon ATP-avgift skall alltså inte erläggas för utställningsersättningen. Däremot betalar Riksut- ställningar ATP-avgifter för de som fullgör uppdrag mot arvode.

De hittillsvarande erfarenheterna av det provisoriska avtalet synes vara goda. På två väsentliga punkter har emellertid kritik riktats mot avtalets utformning: för det första har ersättningen en tendens att tillfalla främst de mest kända och ekonomiskt bäst ställda konstnärerna och för det andra kan de ekonomiska konsekvenserna för utställningsarrangören medföra att material från äldre tider eller från utlandet prioriteras vid val av utställningsämnen.

Ovannämnda avtal mellan MUS 65 och KRO gäller endast för bild- konstnärer. År 1972 tog emellertid Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF) kontakt med MUS 65 i syfte att söka uppnå motsvarande villkor för de grupper föreningen företräder. 1 november 1972 slöts mellan dessa parter ett avtal av samma innebörd som det första MUS 65/KRO-avtalet, dock med några tekniska anpass- ningar till KIF:s område. En överenskommelse om ett nytt avtal, anpassat till det nya KRO-avtalet nåddes i januari 1974 och gäller till utgången av juni 1975.

Under budgetåret 1972/73 utbetalades omkring 105 000 kr. i utställ- ningsersättning. Samtidigt inköptes konstverk för ca 115 000 kr. enligt den praxis Riksutställningar tillämpar om ersättningsbeloppet beräknas överstiga försäljningspriset. Under budgetåret 1973/74 uppgick ersätt— ningen till ca 115000 kr. medan inköpsbeloppet sjunkit till knappt 60 000 kr.

7.6.2. Ersättning för konstutställningar i utlandet

Nämnden för utställningar av nutida svensk konst iutlandet (NUNSKU) har till uppgift att föra ut svensk konst i världen. Detta sker ihuvudsak genom att nämnden anordnar separata svenska konstutställningar i utlandet och ombesörjer svenska konstnärers deltagande i internationella evenemang. Vanligen initieras projekt genom att nämnden tar ställning till inbjudningar från myndigheter i utlandet. Några separatutställningar har också tillkommit genom direkta kontakter mellan nämnden och t. ex. en museichef i utlandet.

Under de senaste verksamhetsåren har utställningar genom nämndens medverkan visats i Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Indien, Italien, Japan, Schweiz, Senegal, Ungern och Västtyskland.

Nämnden disponerar för budgetåret 1974/75 ett reservationsanslag av 364 000 kr. Av anslaget kommer viss del konstnärerna direkt till godo som stöd eller ersättning.

litt ökande antal konstnärer och institutioner vänder sig till nämnden för att få ekonomiskt stöd till utställningar iutlandet. Under budgetåret 1972/73 fördelades ca 50 000 kr. på konstnärer. Totalt inkom ansök- ningar på ca 270 000 kr. för projekt som av nämnden bedömdes som seriösa och intressanta.

NUNSKU antog år 1969 bestämmelser som reglerade de i nämndens verksamhet engagerade konstnärernas ersättning. Beloppen baserades på den använda konstnärliga tekniken, låneperiodens längd och antalet konstverk. Sedan år 1972 tillämpar nämnden de normer om utställnings- ersättning som avtalats mellan KRO och MUS 65. De äldre normerna gäller dock ide fall de är mer fördelaktiga för konstnären, dvs. främst vid korta utställningstider. Vidare beräknar nämnden ersättningen efter den faktiska utställningstiden och inte efter utlåningstiden, beroende på att de ofta långa transporttiderna annars skulle innebära ersättningssummor som gick ut över den normala utställningsbudgeten. Under år 1972/73 utbetalade nämnden 33 000 kr. iutställningsersättning till konstnärer.

7.7. Stöd åt svenskt sceniskt verk

Bestämmelser

För att stimulera tillkomsten av ny svensk dramatik infördes budgetåret 1965/66 ett system av ersättningar till dramatiker (stöd åt svenskt sceniskt verk). Denna s. k. dramatikerersättning som tidigare administre- rades av teater- och musikrådet (TMR) till den 30 september 1974 handhas numera av statens kulturråd.

Ersättning skall utgå till levande upphovsman för offentliga sceniska framföranden på svensk teater av svenskt sceniskt verk, inbegripet barnpjäs. Med svensk teater avses teater som är ansluten till Teatrarnas riksförbund (TR). Om särskilda skäl föreligger får emellertid undantag från denna bestämmelse medges.

Ersättningen utgår för första offentliga framförande av resp. uppsätt- ning av verket, dock för högst två olika uppsättningar av samma verk. För en uppsättning kan ersättningen uppgå till maximalt 4 000 kr.

Enligt de normer som tillämpas är ersättningsbeloppen differentierade beroende på verkets art och speltidens längd. Sålunda utgår ersättning för verk med speltid av

10 till 30 minuter med 1 000 kr., 30 till 60 minuter med 2 000 kr., 60 till 90 minuter med 3 000 kr. och

90 minuter och däröver med 4 000 kr.

För barnpjäser utgår ersättning för verk med speltid av 10 till 20 minuter med 1 000 kr., 20 till 30 minuter med 2 000 kr., 30 till 40 minuter med 3 000 kr. och 40 minuter och däröver med 4 000 kr. Ersättning med hälften av ovanstående belopp utgår för verk som är en dramatisering av svenskt litterärt verk.

Utvecklingen sedan starten

Budgetåret 1974/75 disponeras ett förslagsanslag på 500000 kr. för dramatikerersättningen. Bidragsutvecklingen från starten budgetåret 1965/66 framgår av tabell 7.3 som också visar antalet ersättningsberätti- gade premiärer.

Tabell 7.3 Dramatikerersättningen. Bidragets storlek och antal ersättningsberätti- gade premiärer.

Budgetår Ersättning Antal Varav på icke TR— (kronor) premiärcrd anslutna teatrar

1965/66 132 000 33 7 1966/67 160 000 40 13 1967/68 207 000 55 9 1968/69 200 000 50 17 1969/70 466 000” 129 41 1970/71 474 000” 123 35 1971/72 400 OOOC 120 31 1972/73 450 000 144 45 1973/74 465 000 143 56 1974/75 500 000

204 000 avsåg pjäser uppförda under 1968/69. b 50 000 avsåg pjäser uppförda under 1969/70. 0 102 000 avsåg pjäser uppförda under 1970/71 medan 29 anmälningar om spelade gäscr (motsv. 71 000 kr.) behandlades under 1972/73.

Antalet ansökningar som avslagits med motiveringen att teatern i fråga inte var TR-ansluten uppgick under budgetåren 1969/70, 1970/71 och 1971/72 till 9, 28 reSp. 20.

Dramatikerstödet har som framgått av tabell 7.3 ungefär fyrdubblats sedan det inrättades, liksom antalet ersättningsberättigade premiärer på nya svenska verk. Under tiden har även antalet scener ökat liksom antalet teatergrupper.

Kritik mot utformningen

De nuvarande bestämmelserna för dramatikerersättningen har kritiserats på flera punkter. Genom principbestämmelsen om att stödet skall gälla uppförande vid teater som är ansluten till Teatrarnas riksförbund har dramatikerersättning främst utgått till dramatiker, vilkas pjäser uppförts på de s.k. institutionsteatrarna. Fria teatergrupper, småteatrar och amatörteatrar har i stor utsträckning hamnat utanför stödet. Även om

teater- och musikrådet har haft möjlighet att medge undantag från bestämmelsen om anslutning till Teatrarnas riksförbund har inte detta kunnat göras i obegränsad omfattning. Dels skulle de av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelserna därvid sättas ur spel, dels skulle det tillgängliga anslaget inte räcka till.

I praktiken har dispensrätten utvidgat ramen för erhållande av drama- tikerstöd. TMR har i sin bedömning ansett att särskilda skäl för undantag förelegat om en teater sedan viss tid tillbaka regelmässigt bedriver en teaterverksamhet under mer yrkesmässiga former.

Flera av de begrepp som används i bestämmelserna har genom utvecklingen på teaterområdet blivit svåra att definiera. Det har blivit svårare att utpeka upphovsmannen till ett visst verk. Litterära verk dramatiseras, dramatiska texter bearbetas; det har vidare under senare år blivit allt vanligare att regissör och skådespelare gemensamt utformar ett manus. Begreppet "sceniskt verk" har komplicerats av att flera teatrar i allt större utsträckning i skolor, föreningar o. d. givit föreställningar utan scenisk inramning. TMR har sökt möta denna vidgning av begreppen genom att tillämpa ett relativt generöst betraktelsesätt vid beredningen av stödärendena.

"Förslag till förändring

TMR lämnade i en skrivelse till kulturrådet av den 18 september 1972 förslag till förändring av dramatikerstödet. Stödet borde enligt TMR utformas så att det ger vissa garantier för uppförande och tillförsäkrar dramatikerna så stor ekonomisk trygghet som möjligt. Stödet borde sålunda alltjämt knytas till en teater. Slutligen borde det ge lika möjligheter åt olika teaterformer att tillgodogöra sig fördelarna.

TMR såg det som en naturlig utveckling för institutionsteatrarna att övergå till att formellt anställa litterära upphovsmän. För stadsteatrar och regionala teatrar hade en sådan utveckling redan inletts. Det förekom redan att man omvandlade avtalsenliga gager till månadslöner, vilka genom statsbidragsbestämmeIsernas utformning kunde bli statsbidrags— grundande. För övriga teatrar förelåg inte denna möjlighet.

TMR föreslog att institutionsteatrarna anvisas särskilda medel i form av årsverken avsedda för ersättning till svenska dramatiker enligt beräknat behov. För stads- och regionteatrar skulle dock kostnaden delas mellan kommun, landsting och stat i enlighet med vad som sker för övrig av teatern anställd personal. Ett sådant stöd skulle enligt TMR ge ökade möjligheter till fler beställningar av pjäser och fler engagemang av dramatiker. Vidare skulle teatrarnas planering underlättas när det gäller projekt med svenska dramatiker samtidigt som den nuvarande gången med särskild prövning av myndighet skulle undvikas.

För övriga yrkesarbetande/heltidsarbetande teatrar föreslogs att de skulle kunna få ansöka från ett särskilt anslag hos myndighet (TMR/ statens kulturråd) om bidrag för engagemang av dramatiker. Engage- manget skulle t. ex. kunna gälla att skriva en pjäs, närvara vid repetitioner

eller turnera med en pjäs. Vid bifall skulle det beviljade beloppet utgå direkt till författaren mot redovisningsskyldighet inför myndigheten.

Denna stödform skulle enligt TMR kunna tillämpas också på amatör- teatrar och icke-yrkesarbetande teatrar. För dessa teatrar borde dock stödet kompletteras med möjlighet att ansöka om ersättning för uppfö- randerätt.

I en skrivelse till kulturrådet av den 30 oktober 1972 uttryckte Teaterforum riksförbund för den icke-professionella teatern — sympati för TMst förslag. Det föreslagna dramatikerstödet skulle innebära att det blev ekonomiskt möjligt för en dramatiker att skriva för eller samarbeta med den icke yrkesarbetande teatern. Därigenom skulle denna teaterform ges möjlighet att frigöra sig från ”vad som i dag känns som en påtvingad eftersägarroll i repertoarvalet”.

En ersättning för uppföranderätt skulle enligt Teaterforum betydligt underlätta de svårigheter den icke yrkesarbetande teatern i dag upplever i sina förbindelser med teaterförlagen och även lyfta av en icke oväsentlig post från kostnadssidan. Teaterforum ifrågasätter emellertid om inte ett sådant bidrag borde utgå generellt under förutsättning att teatrarna genom uppföranderättskontrakt kan redovisa sina kostnader.

] en skrivelse från TMR till utbildningsdepartementet av den 26 november 1973 berördes de särskilda villkor som gäller för musikteatern. Området har närmare behandlats av TMR:s musikteaterutredning, som lämnat förslag till åtgärder. Utredningen konstaterade beträffande drama- tikerstödet att gällande bestämmelser har en för musikteatern ogynnsam verkan. Eftersom ett musikteaterverk kräver medverkan av både tonsätta- re och librettoförfattare får upphovsmännen var och en för sig ett sämre stöd än inom talteatern, där i regel endast en upphovsman krävs.

TMR föreslog därför i anslutning till utredningen ”att det samlade ersättningsbeloppet till ett nyuppfört musikteaterverk fördubblas, så att både tonsättare och librettoförfattare var och en för sig kan få samma möjligheter till ersättning som en talpjäsförfattare”.

7.8. Produktionsstöd för film

År 1972 reviderades 1963 års filmavtal efter hemställan från styrelsen för Svenska filminstitutet. Förändringarna gällde institutets ledningsorganisa- tion och dispositionen av de avgifter som flyter in till institutet.

Enligt filmavtalet skall filminstitutets verksamhet finansieras med avgifter som utgörs av 10 procent av bruttobiljettintäkterna vid de större biograferna. T. 0. m. budgetåret 1971/72 fördelades dessa medel på sju fonder (A—F). Därav avsattes 20 procent till A-fonden för att fördelas mellan samtliga producenter av svensk biograffilm i förhållande till resp. films bruttobiljettintäkter under året. C-fonden tillfördes 10 procent av medlen för att användas som förlustutjämning för svenska långfilmer som erhållit kvalitetsbidrag från institutet.

Genom 1972 års revision av filmavtalet har det stöd som utgick från A- och C-fonderna ersatts med ett selektivt förhandsstöd. De andelar av

avgifterna som tidigare tillföll dessa fonder tillförs nu en ny fond, H-fonden, som används till att genom selektiva produktionslån och/eller produktionsgarantier stödja produktionen av kvalitetsinriktade svenska långfilmer. Vidare utgår från l-l-fonden särskilda anslag för utarbetande av underlag till filmproduktionsprojekt (projektstöd), främst för utarbetan- de av manuskript.

Det disponibla beloppet fördelas lika på två produktionsfonder, H I och H 2. De leds av var sin fondstyrelse, med gemensam av filminstitu- tets styrelse utsedd ordförande. Ordföranden har inte rösträtt. Utöver ordföranden har styrelsen vardera fem ordinarie ledamöter. Av H l-fon- dens ordinarie styrelseledamöter utser filmbranschen fyra och För- eningen för filmregissörer en. Av H 2—fondens ordinarie styrelseledamöter utser filmbranschen och Föreningen Produktions- och inspelningsledare vardera en, Föreningen för filmregissörer två samt Svenska teaterförbun- dets avdelning för filmfotografer och Föreningen Sveriges filmljudtekni- ker tillsammans en. Filmarbetarnas organisationer har således medinfly- tande och insyn i den ena styrelsen och majoritet i den andra.

Den tidigare A-fonden avvecklades successivt och upphörde helt med utgången av budgetåret 1973/74. Vid de förhandlingar som ledde till avtalsändringcn år 1972 förutsattes att statliga anslag till H-fonden skulle lämnas i samma takt och omfattning som avvecklingen av A-fonden. Så har också skett. Statliga anslag infördes sålunda budgetåret 1972/73 och har sedan successivt höjts för att budgetåret 1974/75 uppgå till 3,38 milj. kr. Detta belopp läggs alltså till de 30 procent (ca 4,8 milj. kr. budgetåret 1972/73) av filminstitutets biografavgifter som enligt ovan avsätts till H—fonden.

Förändringarna i avtalet innebär också att 10 procent av avgifterna avsätts till den nyinrättade G-fonden som finansierar filminstitutets egen produktion, varvid 70 procent av fondens utbetalningar skall utgå för långfilm och 30 procent för kortfilm. Samtidigt reducerades medlen för kvalitetsbidrag (B-fonden) från 20 till 10 procent av avgifterna.

8. Stipendiering av konstnärer

8.1. Inledning

Stipendier, dvs. kontanta bidrag ibland naturaförmåner -— som kommer skapande och utövande konstnärer till del, är en stödform som har gammal hävd inom kulturlivet. Rent historiskt går de tillbaka till de världsliga och kyrkliga furstarnas hov under renässansens dagar, och de har bibehållits i oförändrad gestalt alltsedan dess, samtidigt som nya bid ragsform er och givargrupper uppträtt.

Stipendierna kommer i vårt nutida samhälle från många olika håll. Statliga och kommunala instanser anvisar årligen betydande belopp för ändamålet. Stora summor härrör från enskilda donationer och stiftelser samt från folkrörelseorganisationer av olika slag. I den forsatta redogörel- sen kommer vi att följa denna schematiska indelning. Till de statliga stipendierna har förts den bidragsform som benämns konstnärsbelöningar samt de stipendier som fördelas av Sveriges författarfond vilka har sitt ursprung i den ersättning för biblioteksutlåningen av författares och översättares verk som utgår alltsedan år 1954.

Stipendierna utgår i regel som belöning och uppmuntran till konst- utövare och andra kulturarbetare. De är avsedda att bereda dem gynnsammare arbetsmöjligheter. Sällan förekommer villkor och före- skrifter om en konstnärlig motprestation från mottagarens sida. Stipen- dierna är oftast oförutsedda och oregelbundna. Med hänsyn till dessa omständigheter behandlas stipendierna som för mottagaren skattefria förmåner. Regelbundet utgående och under flera år bestående stipendie- förmåner beskattas däremot. Till en utförligare redogörelse för i vilken utsträckning stipendier och liknande bidrag utgör för mottagaren skatte- pliktiga förmåner hänvisas till 6.4.2.6.

8.2. Statliga stipendier 8.2.1 Konstnärsstipendier

8.2.1.l Allmänt

Inom ramen för den statliga stipendieringen av konstnärer förekommer tre huvudtyper av stipendier. Dessa är stora arbetsstipendier, små arbets-

och resestipendier samt stipendier av pensionskaraktär och tillfälliga bidrag. Som försöksverksamhet utdelas dessutom arbetsbidrag till bild- konstnärer för projekt som kan främja utvecklingen inom arbetsområdet. Medel för dessa ändamål upptas under rubriken Konstnärsstipendicr i riksstaten.

För budgetåret 1974/75 har anvisats ett reservationsanslag om 9,2 milj. kr för statliga konstnärsstipendier. Anslaget är fördelat på fyra konstnärsgrupper, nämligen författare och översättare, konstnärer inom måleri m.m tonsättare samt konstnärer i övrigt. Som framgår av 8.2. l .2 handhas stipendieringen av dessa grupper av olika organ. l tabell 8.1 anges anslagets fördelning på de olika grupperna.

Tabell 8.1 Konstnärsstipendieanslagets fördelning på olika konstnärsgrupper budgetåret 1974/75 .

Anslagsstorlek TYP kronor 1. Stipendier åt författare och översättare stora arbetsstipendier ...................... 795 000 2. Stipendier ät konstnärer inom måleri m.m. a) stora arbetsstipendier ........... 1 800 000 b) små arbets- och resestipendier ....... 892 000 e) stipendier av pensionskaraktär och till- fälliga bidrag .................. 1 900 000 4 592 000 3. Stipendier åt tonsättare a) stora arbetsstipendier ........... 180 000 b) små arbets- och resestipendier ...... 180 000 e) stipendier av pensionskaraktär och till— fälliga bidrag .................. 57 000 417 000 4. Stipendier åt konstnärer i övrigt a) stora arbetsstipendier ........... 900 000 b) små arbets- och resestipendier ...... 1 016 000 e) stipendier av pensionskaraktär och till— falliga bidrag .................. 410 000 2 326 000 5. Försöksverksamhet med arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m.m. ........ - 1 070 000 Summa kronor 8 200 000 6. Kostnader för stipendiernas. resp. arbets— bidragens fördelning a) författare och översättare ......... 4 000 b) konstnärer inom måleri m.m. ....... 210 000 e) tonsättare .................. 12 000 d) konstnärer i övrigt ............. 134 000 360 000 Summa kronor 9 560 000 Härav: stora arbetsstipendier ........... 3 675 000 små arbets- och resestipendier ...... 2 088 000 stipendier av pensionskaraktär och till- fälliga bidrag ................ 2 367 000 arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m.m. .................... 1 070 000

Som framgår av tabell 8.1 erhåller författarna och översättarna endast stora arbetsstipendier ur anslaget till konstnärsstipendier. Det bör noteras att andra stipendietyper tillförs denna grupp via den ersättning av statsmedel som utgår för användandet av litterära verk inom biblioteks-

väsendet (7.2.1). Nedan ingår en rekapitulation av redogörelsen för de av författarfondens stipendier som motsvarar dem som övriga stipendie- organ förfogar över.

8.212. Stipendiatgrupper och stipendieorgan

Som tidigare framgått ansvarar fyra organ som stipendiemyndigheter för fördelningen av de statliga konstnärsstipendierna inom de nämnda stipendiatgruppema.

Styrelsen för Sveriges författarfond handhar stipendieringen av för- fattare och översättare. Av de medel fonden disponerar för författare och översättare fördelas även stipendier till personer som ägnar sig åt essäistik, kritik, rese- och naturskildring, journalistik m.m.

Akademien för de fria konsterna fördelar i samråd med Konstnärernas riksorganisation stipendier till konstnärer inom måleri m.m. (målare, skulptörer, grafiker, tecknare och arkitekter). Styrelsen för Musikaliska akademien handhar i samråd med Förening- en Svenska tonsättare stipendieringen av tonsättare.

Kbnstnärsstipendienämnden fördelar stipendier till ”konstnärer i övrigt”. En bild av vilka konstnärer som faller in under denna grupp ger den uppdelning på olika ansvarsområden som konstnärsstipendie— nämnden tillämpar vid beredningen av sina stipendieärenden:

Dans (dansare, koreografer och danspedagoger); Dramatik (dramatiska författare och översättare); Foto (fotografer); Film (filmskapare, filmregissörer, filmfotografer och filmarkitekter); Jazz och SKAP (auktorer på jazz- och underhållningsmusikens områden samt litterära visdiktare och jazzsångare); Konsthantverk (silversmeder, keramiker, glaskonstnärer, träkonstnärer, sameslöjdare, instrumentbyggare, grafiska formgivare, konstsmeder, textilkonstnärer, formgivare och inredningsarkitekter); Musik (utövande musiker, dirigenter och musikpedagoger); Säng (sångare av seriös och lättare sång och sångpedagoger); Teater (regissörer, skådespelare, recitatörer, teaterpedagoger, scenogra- fer, perukmakare, inspicienter och andra yrkeskategorier inom tea- ter, cirkus, varieté m. m.); Teckning (bokillustratörer och tidningstecknare) samt Integrerad konst (konstnärer som faller utanför ramen av ovanstående grupper eller som griper över flera områden).

Konstnärsstipendienämnden delar också ut gruppstipendier inom dans, popmusik, annan musik och sång samt teater, film, konsthantverk och miljöarbete.

Författarfondens styrelse har 13 ordinarie ledamöter och 13 supplean- ter. Av dessa utser regeringen fyra ledamöter med suppleanter, varav en ledamot fungerar som ordförande. Åtta ledamöter med suppleanter utses av Sveriges författarförbund. En ledamot och en suppleant utses av

Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund gemen- samt.

Ledamöterna utses för tre år i taget. Till fondstyrelsen är knutet ett sekretariat. Akademien för de fria konsterna (Konstakademien) och Konstnärernas riksorganisation (KRO) utser ett utskott som bereder frågorna om konstnärsstipendiernas fördelning innan de slutligt avgörs av akademien. Beredningsutskottet består av 13 ledamöter och suppleanter för dessa. Ordföranden och sex ledamöter utses av akademien för två år i taget. Sex av ledamöterna utses av KRO för ett år i taget. Representanterna för akademien fungerar först som suppleanter under en mandatperiod och sedan som ledamöter av beredningsutskottet, och samma praxis tillämpas för företrädarna för KRO. Härigenom tillvaratas både önskemålet om viss kontinuitet i beredningsutskottets arbete och möjligheterna att tillgodose olika konstriktningars intressen.

Akademiens ständige sekreterare är sekreterare i beredningsutskottet. Musikaliska akademien väljer årligen en tonsättarstipendienämnd som bereder stipendieärendena innan de avgörs av akademiens styrelse. Nämnden består av sex ledamöter. Fyra ledamöter och två suppleanter väljs varje år av akademien bland dess medlemmar. En av dessa ledamöter utses av akademien till ordförande och nyväljs varje år. De övriga väljs för ett år och kan omväljas för ytterligare år, vilket emellertid sällan sker. Nämndens övriga ledamöter är akademiens preses och dess sekreterare. Den senare fungerar också som nämndens sekreterare.

Vid det sammanträde, då nämnden framlägger sitt förslag om stipendiefördelningen för akademiens styrelse, deltar en representant för Föreningen Svenska tonsättare. Konstnärsstipendienämnden består av ordföranden, sju andra leda- möter jämte personliga suppleanter. Dessa förordnas av Kungl. Maj:t för ett år i sänder.

Med undantag för ordföranden och hans suppleant utses ledamöterna och suppleanterna efter förslag av Konstnärliga och litterära yrkesutöva- res samarbetsnämnd (Klys) bland representanter för sådana till nämnden anslutna organisationer, som företräder de grupper av konstnärliga yrkesutövare för vilka stipendierna är avsedda. Enligt beslut av Klys den 14 mars 1972 rekommenderas organisationerna att begränsa mandattiden för sina representanteri nämnden till tre år. Följande tio av de till Klys anslutna organisationerna var verksamhets- året 1974 representerade i konstnärsstipendienämnden:

Sveriges dramatikerförbund en ledamot i Föreningen Svenska tecknare en ledamot Föreningen Svenska populärauktorer (SKAF) en ledamot och en suppleant Svenska teaterförbundet en ledamot och en suppleant Svenska musikerförbundet en ledamot och

en suppleant

Svenska tonkonstnärsförbundet en ledamot Föreningen Sveriges konsthantverkare en ledamot och och industriformgivare en suppleant Svenska regissörsföreningen en suppleant Svenska fotografernas förbund en suppleant Svenska danspedagogförbundet en suppleant

Med undantag för representanterna för KRO har företrädarna för konstnärsgrupperna i stipendieorganen nästan undantagslöst rekryterats från Stockholmsregionen. Detta torde hänga samman med praktiska svårigheter att samla ledamöter från övriga landet till sammanträdena i Stockholm, som måste hållas med ganska korta intervaller. Författar- förbundet söker motverka de eventuella effekterna av den koncentrerade rekryteringen från Stockholmsområdet genom arbetet i en särskild samrådskommitté och referensgrupper. Konstnärsstipendienämnden före- tar i samma syfte årligen studieresor till olika delar av landet.

Stipendiemyndigheterna får tillkalla särskilda experter för att biträda vid prövningen av sina ärenden.

8.213. Ansökningsförfarande (kmensamma bestämmelser

Stipendieorganen kan tilldela en person stipendium utan att han själv ansökt därom eller förslag från annan person inkommit.

Ansökan om eller förslag till stipendium skall vara myndigheten tillhanda senast den 15 oktober. Stipendiemyndigheten skall dessför- innan i dagspressen och på annat sätt ge till känna gällande regler för ansökan och förslag.

Myndigheterna brukar införa sina resp. annonser samma dag i ett tiotal dagstidningar. Musikaliska akademien brukar dock endast ha sin annons i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Dessutom brukar annonserna införas i Klys-organisationernas medlemstidningar och medlemsblad.

Ansökan eller förslag skall ange den typ av stipendium som avses och innefatta sådana uppgifter om den sökande resp. den till stipendium föreslagne, som möjliggör en bedömning av vederbörandes konstnärliga verksamhet. Uppgifterna skall vara styrkta av arbeten eller på annat sätt. Till ansökan eller förslag skall i övrigt fogas de handlingar stipendie- myndigheten bestämmer.

De sökande skall uppge sin konstnärliga verksamhet, sitt motiv för ansökan samt sin ekonomiska ställning.

Stipendiemyndigheterna skall i erforderlig omfattning samarbeta med varandra och senast den 15 mars besluta om utdelning av tillgängliga arbets- och resestipendier. Avskrift av utdelningsbeslut sänds till utbild- ningsdepartementet. Beslut om utdelning av stipendier kan inte över- klagas.

Någon redogörelse för stipendiets användning behöver i regel inte inlämnas.

Det förberedande stipendiearbetet

Det praktiska arbetet med stipendieansökningarna bedrivs olika av resp.

stipendiemyndigheter. Till författarfonden insänder den sökande endast ansökningsblankett. Några böcker insänds inte annat än i undantagsfall t.ex. om

vederbörande utgivit dem på eget förlag. Under förberedelsearbetet kan böcker rekvireras från resp. förlag.

Förteckningen över de sökande behandlas av ett beredningsutskott bestående av åtta ledamöter av styrelsen. Förteckningen sänds också till ledamöterna i författarförbundets samrådskommitté som består av sju personer från olika delar av landet. Dessa ledamöter har att lämna in sina synpunkter till beredningsutskottet, som därefter lägger fram sitt förslag för styrelsen.

Fr.o.m. år 1972 skall förslaget även delges särskilda referensgrupper, f.n. fem till antalet en för skönlitterära författare, en för översättare, en för fackförfattare, en för barnboksförfattare och en för kulturskriben- ter. Dessa referensgrupper får yttra sig över förslaget och komma med bl.a. konstnärliga synpunkter på bedömningen.

Till Konstakademien sänder den sökande in ett till tre arbeten (målningar, grafik etc.). Skulptörer medsänder ofta fotografier, diapositiv och film av sina verk.

Det av representanten för akademien och KRO sammansatta bered- ningsutskottet granskar de insända verken och lämnar sedan sitt förslag till Kmstakademien för slutligt beslut.

Till Musikaliska akademien inlämnas partitur, band och grammofon- skivor som bilagor till ansökningarna. Dessa bilagor granskas i första hand av sekreteraren, och sänds därefter till de olika ledamöterna i akademiens tonsättarstipendienämnd för bedömning. Nämnden framlägger förslag till stipendiater för akademiens styrelse för slutligt beslut.

Nämnden tillkallar expert för elektronisk musik. Till konstnärsstipendienämnden inkommer i samband med ansökan en mängd bilagor i form av betyg, intyg, recensioner, fotografier, filmer, band, grammofonskivor, teckningar, illustrerade böcker, manuskript, noter, vävnader, kläder, diapositiv, pärmar med fotografier av keramik, smide, glas och textil.

För var och en av de i 8.212 nämnda elva stipendiatkategorierna finns en beredningsgrupp som förelägger konstnärsstipcndienämnden förslag till stipendiater för slutligt avgörande.

8.214. Principer för stipendiefördelningen

Enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser skall konstnärsstipendier tilldelas konstnärer som genom tillräckliga insatser dokumenterat sin begåvning. Stipendierna får endast tilldelas konstnär som avslutat sin egentliga utbildning. Vidare har Kungl. Maj:t föreskrivit att stipendierna inom varje konstnärsgrupp bör fördelas med hänsyn till dels att de från

inkomstsynpunkt sämst ställda konstnärerna tillgodoses, dels att skilda konstarter och olika delar av landet blir företrädda bland Stipendiaterna.

Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartetmentet framhöll i propo- sition 1962:62 (s 27) att det inom den fria sektorn ryms företrädare för många och olika konstnärliga inriktningar och att utövare av en rad konstarter har anknytning till mer än en konstnärskategori. Det är därför viktigt att de stipendieutdelande instanserna inte ser för snävt på sin uppgift. Statsrådet tillade i detta sammanhang att de statliga tonsättar- stipendiema inte synes böra reserveras för uteslutande seriösa komposi- törer av större verk. Även framstående kompositörer på exempelvis den litterära visdiktningens och den mer kvalificerade underhållningsmusikens område bör komma i åtanke vid fördelningen av dessa stipendier. I senare sammanhang (bil. 10 till statsverkspropositionerna åren 1964 och 1965) uttalade dåvarande departementschefen att stipendierna till författare och översättare inte enbart skall utgå till skönlitterära författare utan även till personer, som ägnar sig åt essäistik, kritik, rese- och natur- skildring, journalistik m.m.

Utländsk medborgare, som är verksam i landet, kan komma i fråga för stipendium.

Gemensamt för de fyra stipendiemyndigheterna gäller också enligt praxis att person som erhållit konstnärsbelöning inte kan komma i fråga för stipendium. Undantagsvis har dock författare och tonsättare som erhållit konstnärsbelöning tilldelats större arbetsstipendium eller stipen- dium av pensionskaraktär.

Ovanstående redogörelse för de allmänna reglerna för stipendie- organens stipendiefördelning kan kompletteras med följande uppgifter om de speciella principer som vägleder resp. stipendieorgan.

Författarfonden har i protokoll från den 25 november 1971 redogjort för de principer som dess beredningsutskott följt vid sina stipendie- förslag. Generellt har gällt, att sökande som inte har debuterat som författare eller översättare eller framträtt som bokillustratör inte har ansetts kunna komma i fråga för stipendium. Detsamma har gällt de enstaka sökande, vilkas verk oomtvistligt kunnat anses vara lågvärdiga. Vid urvalet av stipendiater har i övrigt prioritering tillämpats enligt nedan nämnda protokoll.

a) Sökande som inte producerat något på länge (som t.ex. fått ett arbetsstipendium för fem år sedan och inte producerat något därefter) har ansetts böra komma i fråga först i andra hand. Kriteriet har dock använts med försiktighet.

b) Sökande med svag familjeekonomi och stor försörjningsbörda har normalt getts företräde framför sökande med god familjeekonomi och liten försörjningsbörda. Avgörande för bedömningen av ekonomin har varit dels taxerad inkomst de senaste tre åren, dels innehavet av stipendier under löpande är, dels uppgivna planer för kommande år. Hänsyn har i princip tagits även till stipendier som enligt vad berednings- utskottet med visshet vet kommer att utfalla under året.

c) Sökande med god ekonomi har i vissa fall föreslagits till stipendium,

om det framgått att det sökta stipendiet är avsett att ge vederbörande möjlighet att skaffa sig ledighet från annat förvärvsarbete för att fullfölja litterära eller konstnärliga planer.

d) Sökande som redan fått stipendium från fonden under kalenderåret 1971 har normalt inte föreslagits till nytt stipendium.

e) Sökande som fått stipendium från fonden under såväl år 1969 som år 1970 har av skattetekniska skäl normalt inte föreslagits till stipendium. Som stipendium från fonden har inte räknats konstnärsstipendium (som inte utgår ur fondmedel).

f) Sökande som fått stipendium från fonden under år 1970 har normalt ansetts böra stå tillbaka för sökande som inte fått stipendium det senaste året.

g) Vid i övrigt likartade fall har sökande med oomtvistade litterära eller konstnärliga meriter gått före sökande med omtvistade.

Ovannämnda riktlinjer tillämpas enligt uppgift fortfarande.

Konstakademien försöker kvotera stipendierna så geografiskt rättvist som möjligt utan att kraven på den konstnärliga kvaliteten åsidosätts.

Musikaliska akademien försöker fördela stipendierna bland äldre och yngre tonsättare.

Konstnärsstipendienämnden tar hänsyn till de sökandes boendeort, ålder och framför allt motivet för ansökan. Nämnden proportionerar också stipendierna på de olika konstnärsgrupperna inom sitt ansvars- område med hänsyn till deras storlek. De numerärt största grupperna (teater, musik och konsthantverk) tilldelas således de flesta stipendierna. Man söker också tillgodose de grupper inom vilka antalet sökande inte är så stort. Vid fördelningen av pensionsstipendierna och tillfälliga bidrag beaktas emellertid inte gruppernas storlek utan den enskildes ekonomiska situation är utslagsgivande.

8.2.1.5 Konstnärsstipendiernas storlek

Stora arbetsstipendier

De stora arbetsstipendierna är fastställda till 15 000 kr. Bestämmelserna om stipendiernas varaktighet medger emellertid att stipendiemyndig— heterna tar viss hänsyn till behovet i det aktuella fallet. Stipendium utdelas för ett år isänder, men stipendiemyndighet har möjlighet att låta samma konstnär behålla ett stort arbetsstipendium högst fem år. Endast Musikaliska akademien har utdelat stipendium för maximal tid. För- fattarfonden och Konstakademien utdelar de stora arbetsstipendierna för två år, medan konstnärsstipendienämnden sedan år 1971 på grund av det stora antalet sökande tilldelar högst tio sökande stort arbetsstipendium för två år i rad.

Små arbetsstipendier

Författarfonden utdelar samtliga sina övriga stipendier och bidrag av de medel som tillförts författarfondens ”fria del”. För en utförligare

redogörelse över författarfondens verksamhet hänvisas till 7.2.1. i vissa hänseenden motsvarar de stipendier, som utgår ur författarfonden, sådana stipendier som de tre övriga statliga stipendiemyndigheterna har att fördela ur anslaget till konstnärsstipendier. Av denna anledning kommer författarfondens verksamhet att beröras och redovisas även i detta sammanhang.

Författarfondens små arbetsstipendier utgår med lägst 7 000 kr. Ett obetydligt antal arbetsstipendier av lägre valör förekommer också. I regel kan arbetsstipendium inte utgå till samma person två år i rad. För de övriga tre stipendiemyndigheterna har föreskrivits att de små arbets- stipendierna skall utgå med lägst 4 000 kr. Konstakademiens små arbets- stipendier utgår med 6 000 kr. och utdelas alltid två år i följd. Musika- liska akademien utdelar ettåriga arbetsstipendier på 8 000 kr. Konstnärs- stipendienämndens små arbetsstipendier varierar mellan 4 000 och 7 500 kr. De utdelas endast undantagsvis för mer än ett år.

Resestipendier

Författarfondens resestipendier utmäts som regel i relation till de av sökanden uppskattade kostnaderna, dvs. kostnaderna för resa och uppehälle Linder den planerade utlandsvistelsen. Även dessa stipendier beviljas för allenast ett år. Konstakademien utdelar tio resestipendier på 10 000 kr. för ett år. Musikaliska akademien utdelar tre resestipendier på 12 000 kr. Konstnärsstipendienämndens resestipendier utgår i allmänhet med lägst 4 000 kr.

Tillfälliga bidrag

Författarfondens tillfälliga bidrag utgår normalt med högst 3 000 kr. under ett och samma år. Konstakademien utdelar i samband med sin granskning av ansökningshandlingar och insända verk ett antal tillfälliga bidrag på 4000 kr. Vid genomgång av de sökande till stipendier av pensionskaraktär och tillfälliga bidrag (då arbeten inte behöver inlämnas) utdelas också tillfälliga bidrag till sjuka och behövande yngre konstnärer. Bidragen utgår även i dessa fall med 4 000 kr. Musikaliska akademien utdelar inte några tillfälliga bidrag. Konstnärsstipendienämndens tillfälli- ga bidrag utgår i regel med 3 000 kr., i några enstaka fall med högre belopp. Dessa bidrag går till sjuka och nödställda yngre konstnärer.

Stipendier av pensionskaraktär

Även vid utdelningen av stipendier av pensionskaraktär tillämpar stipen- diemyndigheterna olika praxis.

Författarfonden kan tilldela författare, översättare och bokillustratö— rer behovsprövade pensionsstipendier. Det finns ingen nedre åldersgräns för stipendierna. Som regel har stipendiaterna uppnått sextioårsåldern, men stipendierna kan utgå tidigare om vederbörande är sjuk eller eljest arbetsoförmögen. Pensionen uppgår till 14 000 kr. årligen. Efterlevande

make/maka erhåller vanligen automatiskt en pension på 8 000 kr. vid pensionstagarens frånfälle. I vissa fall har dessutom delats ut barnpensio- ner på 3 000 kr. .

Konstakademiens pensionsstipendier är på 6 000 kr. per år och tilldelas stipendiaterna på livstid. Som villkor förknippas i första hand dels att stipendiaten uppnått den allmänna pensionsåldern, 67 år, eller annars förlorat arbetsförmågan till följd av sjukdom, dels att han inte har andra inkomster än folkpension. Musikaliska akademien tillämpar nu- mera i princip motsvarande normer men storleken på stipendierna varierar mellan 5 000 kr. och 8 000 kr. per år. Konstnärsstipendienämn- dens pensionsstipendier utgår med 3 000 kr. per år. De har först under senare år regelbundet utdelats till samma konstnär år från år. Förnyad ansökan fordras dock varje år. Stipendier till efterlevande delas inte ut av de tre nyss nämnda stipendieorganen.

8.2.1.6 Arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m.m.

Som särskild post under anslaget för konstnärsstipendier ställs medel till förfogande för arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m.m. Denna bidragsgivning inrättades budgetåret 1970/71 och är av försökskaraktär.

Akademien för de fria konsterna får i samråd med KRO tilldela en eller flera konstnärer inom måleri m.m. eller sådan konstnär i samarbete med andra yrkesutövare arbetsbidrag för projekt. som kan främja utvecklingen inom arbetsområdet. Frågorna om fördelning av arbets- bidrag bereds av det beredningsutskott som handhar stipendieringen av bildkonstnärer (se 8212).

Ansökan om arbetsbidrag skall innehålla en detaljerad beskrivning av projektet, mål, genomförande och kostnader. Stipendiemyndigheten beslutar om arbetsbidragens storlek. Under de tre första åren fördelas bidragen två gånger årligen men sedan budgetåret 1973/74 har man endast ett utdelningstillfälle per år. Syftet med förändringen var att kunna uppnå en bättre avvägning mellan totalt ansökningsbelopp och tillgängliga medel och därmed ge alla ansökningar ett likartat utgångsläge vid bedömningen.

Bedömningarna av ansökningarna baseras inte på en värdering av den sökandes tidigare produktion utan vikten läggs i stället vid att projektet kan öppna nya möjligheter inom arbetsområdet.

Bidragsmottagaren skall avlämna en redovisning för projektets genom- förande.

Beslut om utdelning av arbetsbidrag kan inte överklagas. Anslaget till arbetsbidragen uppgick under de två första åren till vardera 250 000 kr. Budgetåret 1973/74 anslogs 830 000 kr. för ända- målet. lnnevarande budgetår (1974/75) är anslaget ] 070 000 kr.

Det första budgetåret inkom 99 ansökningar med en sammanlagd ansökningssumma om ca 1,7 milj. kr., förnyade ansökningar frånräknade. Under budgetåret 1972/73 var motsvarande antal och summa 220 resp. ca 4,7 milj. kr. Summorna är ungefärliga då en del sökande inte kunnat precisera kostnaderna för projekten. I genomsnitt kan emellertid på basis

av ovan givna siffror ansökningssumman per ansökan uppskattas till ca 17 100 kr. resp. ca 21 400 kr. för de bägge angivna budgetåren.

Konstakademien har i sin anslagsframställning för budgetåret 1975/76 redogiort för försöksverksamhcten med arbetsbidrag under budgetåret 1973/74. I denna redogörelse har ansökningarna klassificerats i fem grupper med avseende på sin huvudinriktning. Tabellerna 8.2 och 8.3 är sammanställningar av uppgifterna i akademiens redogörelse. Av tabellerna framgår att det genomsnittliga ansökningsbeloppet budgetåret 1973/74 var 24 200 kr., medan medelbeloppet per beviljat anslag var 12 400 kr. Ca 30 % av ansökningarna hade som huvudinriktning att utveckla viss konstnärlig teknik.

De ingivna ansökningarnas totalbelopp budgetåret 1973/74 uppgick till fem gånger de för ändamålet tillgängliga medlen. Konstakademien framhöll i 1974 års anslagsframställning att verksamheten successivt bör utbyggas. (ienom försöksanslagct har möjlighet skapats att förverkliga tidigare av ekonomiska skäl omöjliga planer. Det är enligt akademien nu på ett helt annat sätt än förut uppnåeligt att utveckla idéer eller att vinna nya rön till nytta för det kulturella livet.

Tabell 8.2 Ansökningar om arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m. m., fördela- de efter ändamål budgetåret 1973/74”

A B C D li Totalt

Antal sökande 51 47 35 24 14 171 Sökt belopp,

1000-tal kr. 1323 1 117 1 115 496 83 4134 Sökt belopp per

ansökning,

1000—tal kr. 25,9 23,8 31,9 20,7 5,9 24,2

a A) För utvecklande av viss konstnärlig teknik. B) för utvecklande av idéer och teoretisk-praktiska experiment. C) För viss offentlig utgivning eller utställning. D) För dokumentation eller belysning av vissa sociala eller ekonomiska förhållan- den. 15) Diverse.

Tabell 8.3 Utdeladc arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m.m., fördelade efter ändamål budgetåret 1973/74”.

A B C D 15 Totalt

Antal bidrag 17 15 18 12 5 67 Utdelade belopp,

1000-tal kr. 190 206 249 149 36 830 Sökta belopp,

1000—tal kr. 297 346 395 225 55 1 318 Utdelat belopp per

bidrag, 1000-tal kr. 11,2 13,7 13,8 12,4 7,2 12,4

a Se not under tabell 8.2.

8.2.2. Konstnärsbelöningar

8.221. Allmänt

De statliga konstnärsbelöningarna tillkom år 1964 (prop. 196411 bil. 10; SU 8; rskr 8). Enligt reglerna för belöningarna (SFS 1964:526 ändrad 19651172) kan till innehavare av konstnärsbelöning utses den som genom konstnärlig verksamhet såsom skapande av litterära eller andra konstnär— liga verk, uppträdande som utövande konstnär eller i annan form gjort mycket betydande insatser inom svenskt kulturliv.Beslut om utdelning av belöningar fattas av Kungl. Maj:t efter förslag av de fyra stipendie- myndigheter som handlägger fördelningen av konstnärsstipendierna (8.212). Den som innehar konstnärsbelöning skall årligen under sin återstående livstid åter utses till innehavare av konstnärsbelöning, om inte synnerliga skäl föranleder annat.

Konstnärsbelöningarna förstärker och kompletterar systemet med konstnärsstipendier. De avses vara både ett bidrag till lösningen av konstnärernas trygghetsproblem och en utmärkelse för bestående insatser inom svenskt kulturliv. I samband med en justering av belöningens konstruktion år 1965 uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdeparte- mentet att belöningsinnehavarna tryggas mot för låg inkomst och inkomstvariationer och att de får sin ålderspensionering säkerställd (prop. 196511, bil. 10). Statsrådet framhöll vidare att de därigenom får ökade möjligheter att avstå från förvärvsarbete av icke konstnärlig art för att helt kunna ägna sig åt sin egentliga uppgift.

För budgetåret 1974/75 har anvisats ett förslagsanslag om 2025 000 kr. för konstnärsbelöningarna. För kalenderåret 1974 kan anslagsbelastningen beräknas uppgå till ca 1,7 milj. kr.

8.222 mnstnärsbelöningarnas storlek och antal

Konstnärsbelöningarna utbetalas månadsvis. För ett kalenderår kan belöningen högst uppgå till fem gånger det basbelopp som enligt lagen (1962z38l) om allmän försäkring gällde vid kalenderårets ingång. Det för januari 1974 fastställda beloppet är 8 100 kr. och belöningens maximi- belopp för år 1974 uppgår således till 40 500 kr., dvs. till 3 375 kr. per månad. Det årliga maximibeloppet minskas med innehavarens årsinkomst i övrigt upp till ett basbelopp och med 75 % av årsinkomsten i övrigt. Med ”årsinkomst i övrigt” avses den vid senast avslutade taxering fastställda nettoinkomsten minus den däri ingående konstnärs- belöningen såvida innehavaren av belöning inte visar att hans inkomster utöver konstnärsbelöningen under det löpande kalenderåret kan väntas uppgå till väsentligt lägre belopp. Sker inte det, grundar sig konstnärs- belöningens storlek således på vederbörandes inkomster två kalenderår bakåt i tiden.

Om konstnärsbelöning utbetalats med ledning av på förhand upp- skattad inkomst i övrigt och denna skattade inkomst avviker från den verkligt fastställda, sker en reglering av konstnärsbelöningens belopp i

efterhand. Härvid utbetalas för lågt beräknat belopp i ett sammanhang, medan för högt beräknat belopp innehålls i tolftedelar genom avdrag på det löpande årets månadsutbetalningar.

Belöningen utgör för mottagaren beskattningsbar inkomst men den är icke ATP-grundande. Konstnärsbelöningen upphör att utgå med den kalendermånad, under vilken innehavaren avlidit. Något efterlevande- skydd finns inte.

Avtrappningsreglerna innebär att belöningen mister ekonomisk bety- delse, då den övriga årsinkomsten uppgår till ca 50 000 kr. Systemet kan sägas ha den effekten att alla belönade med inkomster understigande 50 000 kr. får en sammanlagd inkomst på tämligen näraliggande nivåer. Den som helt saknar övriga inkomster får sålunda en inkomst av konstnärsbelöningen som endast är ca 10 000 kr. lägre än den konstnärs- belönade som har övriga inkomster om 50 000 kr. Belöningens storlek vid olika inkomstlägen belyses i tabell 8.4.

Anmärkas bör, att jämförelsen avser brutto- och inte nettoeffekten. För att kunna framlägga denna senare måste hänsyn tas till ATP-avgift, egenavgift och socialförsäkringsavgift som erläggs av den som har inkomst av konstnärlig verksamhet.

Tabell 8.4 Konstnärsbelöningens storlek vid viss årsinkomst i övrigt. Tabellen avser år 1974 gällande basbelopp. Kronor.

Årsinkomst Konstnärsbelöning Sammanlagd i övrigt inkomst 0 40 500 40 500 2000 38500 40500 5 000 35 500 40 500 10 000 30 975 40 975 15 000 27 225 42 225 20 000 23 475 43 475 25 000 19 725 .44 725 30 000 15 975 45 975 35 000 12 225 47 225 40 000 8 475 48 475 45 000 4 725 49 725 50 000 975 50 975 51 000 225 51 225

52 000 0 52 000

Antalet konstnärsbelöningar under budgetåret 1973/74 uppgick till 120 och är oförändrat under budgetåret 1974/75. Ett belöningsrum står vakant efter den föregående innehavarens död.

Av de sålunda besatta 119 belöningsrummen disponeras (i juli 1974) 45 av bildkonstnärer, 36 av författare, 18 av tonkonstnärer och tonsättare, 9 av konstnärer inom filmens och teaterns område, 6 av danskonstnärer, 2 av arkitekter, 1 av fotograf, 1 av konsthantverkare och 1 av översättare.

Under kalenderåret 1973 fick till en början elva mottagare ut maximalt belopp (efter dödsfall minskade antalet till tio), medan 53 hade

så höga inkomster att någon belöning ej utbetalades. Medelbeloppet för de faktiskt utbetalade belöningarna var ca 22 400 kr.

Motsvarande siffror för kalenderåret 1974 är följande. Åtta mottagare erhåller maximalt belopp, 40 500 kr., medan 50 på grund av alltför höga inkomster i övrigt inte erhåller något belöningsbelopp. Genomsnitts— beloppet för faktiskt utbetalade konstnärsbelöningar uppgår år 1974 till 24 600 kr. '

Bland dem som innehade konstnärsbelöning i juli 1974 var medel- åldern (aritmetiskt medelvärde) 66 år. Medianåldern var 67 år och kvar- tilvärdena 56 resp. 73 är.

8.3. Primärkommunernas stipendier

Den stipendiegivning och belöningsverksamhet som avser författare, konstnärer och andra grupper av kulturarbetare och som drivs av primärkommunerna är av mycket sent datum. Ännu in på 1950-talet förekom sådana stipendier och bidrag endast i ett ringa antal kommuner. För utbildning på det konstnärliga området hade åtskilliga kommuner vid denna tidpunkt inrättat stipendier. Däremot förekom stipendier åt utövande konstnärer, författare och musiker m.fl. endast i sex städer och inte alls i rikets landskommuner.

I Stockholm fattades beslut om att inrätta kulturstipendier redan år 1944. Bidragen måste intill dess en utvidgning av den kommunala kompetensen ägde rum år 1948 betecknas som understöd, och härvidlag fästes stor uppmärksamhet vid att stipendiaterna skulle leva under ekonomiskt svåra eller knappa förhållanden. Understöden korn författa- re, tonsättare, bildkonstnärer och skådespelare till del och avsåg huvudsakligen personer som redan fullbordat sin livsgärning. Endast undantagsvis kom yngre konstnärer i åtnjutande av sådana stipendie- bidrag. Behovssynpunkterna kunde så småningom tillmätas en mindre betydelse och förtjänstsynpunkterna betonas starkare.

I Göteborg framlades år 1952 förslag i stadsfullmäktige om inrättande av bl.a. stipendier åt målare och skulptörer. Förslagen hänsköts till utredning, och under utredningsarbetets gång uppdelades frågan i stipendiegivning åt dels konstnärselever, dels utövande konstnärer. För konstnärselevernas vidkommande erhöll man en lösning genom hänvis— ning till den år 1951 inrättade studiestipendienämnden. Med stöd av reglementet för stadens stipendieverksamhet kunde denna nämnd lämna bidrag till dessa elever. Till utredningen hänsköts också frågan om kommunala stipendier åt i Göteborg verksamma författare. År 1953 beslöt fullmäktige anslå medel till sådana stipendier.

När Västerås stad år 1944 sålde sitt aktieinnehav i Stockholm- Västerås-Bergslagens Nya järnvägs AB avsattes försäljningssumman till en särskild fond som skulle användas för stadens förskönande samt för kulturella och allmännyttiga ändamål. År 1950 fastställdes vissa ändring- ar i fondreglementet, varigenom fondens användningsområde kunde utvidgas till nya ändamål. Dessa ändringar innebar att fondens avkast-

ning, efter avdrag för förvaltningskostnaderna, kunde tas i anspråk för bl.a. stödjande av kulturell verksamhet såsom teater, konst, musik och vetenskap samt för utdelande av studiestipendier för hithörande ändamål.

1 Örebro anslog stadsfullmäktige år 1958 medel till ett anslag, kallat ”Till Hjalmar Bergmans minne”. Ur anslaget skulle utgå dels premier till elever vid högre skolor i staden som belöning för ”ådagalagd skicklighet i litteratur, konst och andra liknande grenar av kulturell aktivitet”, dels ett eller flera kulturstipendier till andra inom samma verksamhetsgrenar förtjänta personer. De som kunde komma i fråga till dessa stipendier skulle antingen vara medborgare i staden eller anses äga samhörighet med staden genom tidigare bosättning där, genom sin konstnärliga eller litterära produktion eller på annat dylikt sätt. Förutom i de nu nämnda kommunerna hade vid 1950-talets slut också Helsingborg och Kiruna inrättat kulturstipendier. Förslag hade också väckts men inga beslut hade ännu fattats i ytterligare ett antal städer, nämligen Malmö, Borås och Umeå. Förhållandena är i många hänseenden annorlunda nu på 1970-talet. Kommunerna har i ökad omfattning börjat anvisa medel för kultur— stipendier och kulturpriser. Sannolikt kommer denna tendens att fortsätta. Stipendierna har mestadels karaktär av utmärkelse eller belöning. Däremot har kommunerna nästan genomgående avvecklat sina utbildningsstipendier till studerande inom det konstnärliga området. Sedan staten under 1960-talet infört studiestöd för dessa studerande, uppfattas utbildningsstipendier inte längre som en kommunal angelägen- het.

Enligt en av Svenska kommunförbundet under år 1973 företagen enkät rörande kommunernas kulturkostnader hade av rikets då 464 primärkommuner 110 inrättat sådana stipendier och priser. Uppgiften är inte exakt, då anslag för dessa ändamål förekommit och förekommer sporadiskt hos ytterligare ett antal kommuner. Den totala stipendie- och belöningssumman enligt enkäten uppgick till nära 1,9 milj. kr. vilket ger ett genomsnittsbelopp per år och kommun på inemot 1 700 kr. Det lägsta redovisade stipendiebeloppet uppgick till 100 kr. och den största anslags- summan till 500 000 kr. I allmänhet beslutar kulturnämnden om fördel- ningen av stipendier och priser.

Av tabell 8.5 framgår de redovisade stipendiernas och prisernas fördelning inom olika grupper av kommuner efter storleksordning och stipendiebelopp.

Tabell 8.5 Kulturstipendier och -priser år 1973 fördelade efter kommunstorlek och storleksordning.

Gruppering av Antal Därav Kulturstipendier på högst nedanstående ] OOO-tal kr. kommuner efter kommu- med kul- invånarantal ner turstip 1 2 3 4 5 10 15 20 25 50 100 400 500 5 000 172 8 5 2 1 5 001— 10 000 115 18 6 7 31 1 10 001— 20 000 77 13 3 1 7 1 1 20 001— 30 000 37 20 2 3 5 6 2 2 30 001— 50 000 32 23 14 4 2 2 1 50 001—100000 21 19 4 3 2 4 4 2 100 001—150000 7 6” 2 1 1 2 150 001—700 000 3 3 l 1 1 Summa 464 110 14 12 13 1 25 15 8 9 5 3 3 1 1

:: Den sjunde kommunen i denna storleksklass, Linköping, disponerar avkastningen av en donation (= 11 500 kr.) årligen till kulturstipendier, varför särskilda medel ej upptas i staten.

Av tabell 8.5 framgår att de större kommunerna i allmänhet anvisar större summor till berörda ändamål än de mindre och ekonomiskt svagare kommunerna. 1 kommuner med mer än 20 000 invånare hör det snarare till regeln än till undantaget att kommunen anvisar medel till kultursti- pendier. Av jämnt 100 kommuner i denna storleksordning hade således enligt enkäten 71 anvisat medel för dessa ändamål.

Ett antal kommuner tillhandahåller verkstäder, ateljéer eller andra arbetslokaler för konstnärer eller lämnar bidrag till sådana ändamål. Omfattningen av dessa insatser är emellertid inte undersökt.

Av enkäten kan vidare inhämtas att kommunernas totalkostnad för kulturella ändamål nämnda år utgjorde något över 769 milj. kr. Kultur— stipendiernas andel, 1,9 milj. kr., uppgick således till endast 0,2% av denna totalkostnad. De tyngsta anslagsposterna var enligt enkäten utgifterna till folkbiblioteken med nära 292 milj. kr. (37,9 %), till de kommunala musikskolorna med nära 135 milj. kr. (17,6 %) samt till bildningsverksamheten och studieorganisationerna med nära 128 milj. kr. (16,6 %).

8.4. Landstingens stipendier

Kulturstipendier eller kulturpris har inrättats av samtliga landsting. I flertalet landsting anvisas årligen anslag, som för år 1973 varierade mellan 10000 kr. och 50 000 kr. Fyra landsting har instiftat fonder, vilkas avkastning används för kulturstipendier.

I allmänhet tilldelas kulturstipendierna och kulturprisen personer, som är eller varit bosatta inom resp. landstingskommun eller på annat sätt har anknytning till landstingskommunen.

Stipendierna och prisen är avsedda att stödja förtjänstfull verksamhet inom skilda konstnärliga områden med varierande definitioner hos de olika landstingen, t.ex. litteratur, musik, bildande konst, teater, koreo-

grafi, film, fotokonst, konsthantverk, arkitektur, journalistik, folkbild- ning, vetenskap, forskning och hembygdsvård.

Stadgar för kulturstipendier, kulturpris resp. jubileumsfond har fast- ställts av flertalet landsting.

Stipendierna som uppgår till lägst 2 500 kr, utdelas vanligen vid landstingsmötet på hösten.

Stipendiat utses av förvaltningsutskottet, landstingets kultur-, under- visnings- eller stipendienämnd. I tre landsting utdelas stipendiet av särskilt utsedd kulturstipendienämnd e.d.

Ansökan om stipendium skall inges i flertalet landsting. Några landsting utdelar kulturpris utan ansökningsförfarande.

Journaliststipendier utdelas i fyra landsting, nämligen Östergötlands (3 000 kr.), Skaraborgs (3 000 kr.), Värmlands (2 500 kr.) och Örebro läns landsting (3 000 kr.).

Landstingens anslag för år 1973 till kulturstipendier och kulturpris ävensom till journaliststipendier framgår av tabell 8.6.

Tabell 8.6 Landstingens anslag till kulturstipendier och kulturpris samt journalist- stipendier. Kronor.

Landsting i län Årsanslag Stockholms 5 0 000 Uppsala 50 000 Södermanlands 30 000 Östergötlands 23 000 Jönköpings 15 000 Kronobergs 10 000 Kalmar 15 000 Blekinge 10 000 Kristianstads 10 000 Malmöhus 20 000 Hallands 8 000 Göteborgs och Bohus 10 000 Älvsborgs 25 000 Skaraborgs 18 000 Värmlands 15 000 Örebro 33 500 Västmanlands 25 000 Kopparbergs 22 000 Gävleborgs 20 000 Västernorrlands 30 000 Jämtlands 10 000 Västerbottens 20 000” Norrbottens . 29 000”! b Totalt 498 500

a Utgår även till andra stipendier. " Kulturstipendier utgår även ur en jubileumsfond.

Nedan följer en sammanställning landstingsvis över besluten om instiftande av kulturstipendier och journaliststipendier.

Stockholms läns landsting beslöt år 1965 utdela kulturstipendier avsedda att stödja och uppmuntra förtjänstfulla verksamheter inom

skilda konstnärliga områden. Berättigade att söka stipendium är personer bosatta inom landstingsområdet. Ändringar i stadgarna har fastställts av 1967 års landsting.

Uppsala läns landsting inrättade år 1963 Uppsala läns landstings- kommuns kulturstipendier. Stipendierna, som är avsedda att stödja och uppmuntra förtjänstfull verksamhet inom skilda konstnärliga områden, 'utdelas till personer som är bosatta inom länet. En kulturstipendienämnd om sju ledamöter handhar utdelningen av stipendierna. Särskilda före- skrifter för kulturstipcndienämnden antogs vid 1971 års junimöte.

Södermanlands läns landsting beslöt år 1964 instifta landstingets kulturstipendier att utdelas årligen med början är 1965 till personer med anknytning till länet såsom erkänsla för särskilt värdefulla insatser t.ex. inom litteraturens, konstens, musikens, teaterns, journalistikens eller folkbildningens områden eller för betydelsefull forskningsinsats.

Östergötlands läns landsting lämnade under åren 1955—1964 stipen— dier för måleri och skulptur åt begåvade, behövande konststuderande och unga konstnärer.

År 1965 inrättades ett landstingets kulturstipendium, att utdelas till person, född inom länet eller med konstnärlig anknytning till länet, eller till institution inom länet. Stadgar för stipendiet har antagits.

Landstinget inrättade år 1969 ett journaliststipendium om 3 000 kr. att utdelas årligen.

Jönköpings läns landsting inrättade år 1965 kulturstipendier och antog samtidigt regler för stipendierna. Stipendierna, som utdelas till personer bosatta inom länet eller med anknytning till länet, är avsedda att stödja och uppmuntra förtjänstfull verksamhet inom skilda konstnärliga om- råden såsom litteratur, musik, bildande konst, konsthantverk, teater, fotokonst samt inom hembygdsvårdens och folkbildningens områden.

Kronobergs läns landsting beslöt år 1966 inrätta ”Kronobergs läns landstings kulturstipendier”, att utgå fr.o.m. år 1967 samt godkände förslag till stadgar.

I Kalmar län inrättade år 1968 södra landstinget ett kulturstipendium. Regler för Kalmar läns landstings kulturstipendium godkändes vid 1972 års vårmöte.

Blekinge läns landsting ställer medel till förvaltningsutskottets förfo- gande att efter utskottets bedömande användas till kulturpris och/eller studiehjälp.

Kristianstads läns landsting utdelar kulturstipender till utövare av konstnärlig verksamhet inom litteratur, musik, bildkonst, teater och därmed jämförliga områden.

Malmöhus läns landsting godkände år 1965 riktlinjer för ett lands- tingets kulturstipendium, vilket ges till förtjänta personer, verksamma företrädesvis inom litteraturens, konstens, musikens eller teaterns om- råde. Stipendiat skall vara bosatt inom landstingsomridet eller på annat sätt ha anknytning till detsamma. Beslut om utseende av stipendiat fattas enligt landstingets beslut är 1970 av utbildningsnämnden. Överlämnande av stipendium äger rum i samband med landstingsmöte. Nämnden beslutar om fördelning av stipendieanslaget sedan Överläggningar ägt rum

med företrädare för Skånes konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetskommitté och andra representanter för olika områden av kulturlivet.

Hallands läns landsting instiftade för hugfästande av landstingets hundraåriga tillvaro en fond om 100000 kr., vars avkastning skall användas till stipendier för utbildning och studier åt inom länet eller från länet bördiga utövare av verksamhet inom de bildande konsternas, litteraturens och musikens områden. För fonden, som benämnes ”Hallands läns landstings jubileumsfond” har särskilda bestämmelser fastställts. Fr.o.m. år 1967, då fondstyrelsens mandattid upphörde, har kulturnämnden övertagit förvaltningen av landstingets jubileumsfond.

Göteborgs och Bohus läns landsting har år 1964 beslutat utdela stipendier för kulturell verksamhet. Stipendiet utgår till personer som har anknytning till landstingskommunen såsom erkänsla för värdefulla insatser inom litteraturen, musiken, teatern, arkitekturen, bildkonsten, konsthantverket, hembygdsforskningen eller annat därmed jämförligt område.

En nämnd för utdelande av priset har inrättats. Älvsborgs läns landsting anslår sedan år 1963 medel att användas för stödjande av förtjänta utövare av konstnärlig eller kulturell verksamhet med anknytning till länet. Stadgar för Älvsborgs läns landstings kultur- stipendium fastställdes år 1969. För att utse kulturstipendiater och fullgöra de åligganden i övrigt som framgår av stadgarna har inrättats en kulturstipendienämnd.

Skaraborgs läns landsting avsatte år 1963 100 000 kr. till en jubileums- fond, vars avkastning används till ett eller flera stipendier åt från länet bördiga eller inom länet under inte allt för kort tid verksamma, förtjänta utövare av konstnärlig verksamhet inom litteratur, musik, målning, skulptur och arkitektur samt konsthantverk. 1968 års landsting har därutöver anslagit 10 000 kr. att utgå till nämnda stipendier.

Enligt beslut av 1970 års landsting äger länets kulturnämnd att i likhet med stipendieutdelningen ur jubileumsfonden _ fatta slutligt beslut om utseende av stipendiater.

Landstinget har dessutom under några år utdelat journaliststipendier. Värmlands läns landsting har till lOO-årsminnet av Gustaf Frödings födelse fr.o.m. år 1960 årligen anvisat ett anslag att som stimulans och uppmuntran för i Värmland födda, verksamma eller till provinsen på annat sätt knutna väl kvalificerade utövare av konstnärlig verksamhet, exempelvis inom litteratur, musik, bildande konst, konsthantverk m.m., utgå till ett eller flera stipendier. Stipendiet, som benämns ”Frödings- stipendiet”, utdelas av en av förvaltningsutskottet tillsatt särskild nämnd.

Landstinget anslår sedan år 1967 medel till ett journaliststipendium. Örebro läns landsting har för att erinra om landstingets 100-åriga tillvaro beslutat att årligen utdela två kulturstipendier på 5 000 kr. vartdera till personer, som är födda inom länet eller genom sin konstnärliga verksamhet har anknytning till länet. Stipendierna skall utges till utövare av konstnärlig verksamhet inom litteratur, bildkonst, musik och teater enligt statuter för ”Örebro läns landstings kultur- stipendier”.

1965 års landsting beslöt att tre kulturstipendier skall utgå, ett på 5 000 kr. utan ansökan och två på tillsammans 15 000 kr. efter ansökan och fördelade enligt förslag av en stipendiekommitté utsedd av under- visningsnämnden.

1970 års landsting har fr.o.m. år 1971 inrättat ytterligare tre stipendier på vartdera 2 500 kr. att utdelas till inom länet bosatta bildkonstnärer, författare och musikskapare eller andra kulturellt verksamma personer. Statuter för stipendierna har fastställts.

Landstingets förvaltningsutskott har är 1966 beslutat inrätta två journaliststipendier.

Västmanlands läns landsting beslöt år 1967 att kulturstipendier efter förvaltningsutskottets beslut, skall utdelas till personer som bor och är verksamma inom länet. Statuter för landstingets kulturstipendier har fastställts.

Kopparbergs läns landstings kulturpris utdelades första gången år 1963. Priset tilldelas förtjänta personer på litteraturens, forskningens, konstens, musikens, folkbildningens eller därmed jämförligt kultur- område. Därest utdelning något år inte skulle ske, skall beloppet avsättas till en kulturfond för utdelning av priset senare. En av förvaltnings- utskottet vald nämnd utser mottagare av priset.

Gävleborgs läns landsting har sedan år 1964 ställt medel till förvalt- ningsutskottets förfogande att fördelas som kulturstipendier efter de normer, som utskottet fastställer.

Förvaltningsutskottet fastställde år 1965 stadgar för kulturstipendier- na, som är avsedda att stödja och uppmuntra förtjänstfull verksamhet inom skilda konstnärliga och kulturella områden såsom litteratur, konst, fotokonst, musik, teater, koreografi, film, journalistik, folkbildning, hembygdsvård och andra därmed jämförliga områden.

Landstinget uppdrog år 1966 åt förvaltningsutskottet att med anlitan- de av erforderlig sakkunskap utreda landstingets insatser på det kulturella området. Medlen utdelas efter förslag av landstingets kulturnämnd två gånger om året.

[ landstingets reglemente för kulturnämnden, fastställt år 1968, åligger det denna nämnd att inom ramen för beviljande av anslag och fastställda villkor besluta rörande utdelande av kulturstipendier.

Västernorrlands läns landsting började i samband med landstingets lOO-årsjubileum år 1962 utdela kulturstipendier. Stipendierna utdelasi form av större arbetsstipendier och mindre resestipendier.

Jämtlands läns landsting instiftade år 1965 landstingets kultur- stipendium, benämnt "Peterson-Berger-stipendiet”. Stipendiet kan för- delas mellan flera inom länet verksamma eller från länet bördiga personer. Det utgår såsom erkänsla för värdefull insats inom de bildande konsternas, litteraturens, musikens och andra därmed jämställda om- råden. '

Västerbottens läns landsting beviljar anslag, att på sätt kulturnämnden finner lämpligt utdelas i form av ett eller flera stipendier i litteratur, musik, måleri, skulptur eller andra former av konstnärligt skapande till personer som är eller tidigare varit bosatta inom länet.

Den tidigare kulturstipendienämnden har ersatts med en kulturnämnd. Norrbottens läns landsting utdelar dels fem specialstipendier på 3 000 kr. vartdera till elev vid Sunderby folkhögskolas konstlinje, Framnäs folkhögskolas musiklinje, Kalix folkhögskolas speciallinje, Tornedalens folkhögskola för studier om Nordkalotten samt till en idrottsintresserad ungdom, dels sju allmänna stipendier på vartdera 2 000 kr. till elev på allmän linje vid länets folkhögskolor.

År 1962 inrättade landstinget en jubileumsfond till stöd åt utövare av konstnärlig och litterär verksamhet. För kulturstipendier disponeras den årliga ränteavkastningen.

8.5. Övriga stipendier

Utöver de statliga och de kommunala stipendierna finns det en mycket stor skara stipendier som tillkommit genom donationer och stiftelser. Någon fullständig kartläggning och redovisning av dessa övriga stipendier har inte företagits. Varje redovisning tenderar nämligen att bli fragmen- tarisk, eftersom ett stort antal av dessa stipendier blott utgår under en kortare följd av år och stipendiernas belopp dessutom kan ändras från det ena utdelningstillfället till det andra.1

Många av de ifrågavarande stipendieinrättningarna är naturligtvis bestående stiftelser som utövar en betydelsfull kulturinsats.

I den fortsatta framställningen rörande gruppen övriga stipendier har en mängd uppgifter sammanställts från de stipendieförteckningar som Klys låtit upprätta. Uppgifterna har som regel inhämtats från stipendie- utdelarna och korrigerats successivt allteftersom förändringar införts och vidtagits. Somliga av dessa stipendier utdelas utan ansökningsförfarande, andra åter efter sådan åtgärd. I detta sammanhang har de båda stipendiekategorierna sammanförts. Härtill har fogats uppgifter som hämtats från Lehsmann Odelberg: Svenska kulturfonder (Sthlm 1970) och som berör här ifrågavarande konstnärsgrupper.

Uppskattningsvis rör det sig om en sammanlagd stipendiesumma på 3,4 milj. kr. som fördelas på olika mottagargrupper. Av denna summa avser inemot 1,7 milj. kr. författar- och översättar- samt journalist- stipendier. För bildkonstnärernas vidkommande står en summa av ca 450 000 kr. till förfogande, medan skådespelare och filmkonstnärer kan disponera ett belopp på ca 425 000 kr. Musiker, sångare och tonsättare har ett belopp av ca 300 000 kr. till sitt förfogande medan fotografer och konsthantverkare tillsammans disponerar över i runt tal 50 000 kr. Till de anförda beloppen men inom totalsumman kommer ett samlat belopp av ca 500 000 kr. där flera konstnärsgrupper än en är berättigade att söka eller erhålla stipendiebidrag.

Många av stipendierna har lokal anknytning. De kan i vissa fall sökas eller innehas av konstutövare, författare etc. som är bosatta inom viss kommun eller visst landskap. I andra fall åter har stipendiet inrättats av en konstnärsgrupp och man har då inte sällan föreskrivit att det skall tillfalla en yngre eller äldre medlem av samma grupp.

1 En förteckning över här berörda stipendier finns emellertid i bilaga C.

9. Förhållanden i utlandet

9.1. Inledning

1 Ny kulturpolitik kapitel 3 (s. 103—117) lämnade vi en kortfattad redogörelse för kulturlivets organisation och för bakgrunden till kultur— politiska insatser i en del länder inom och utom Europa. Framställningen fick genom betänkandets allmänna inriktning en markerad tonvikt vid de institutionella förhållandena, medan däremot ingen närmare redogörelse lämnades för konstnärernas allmänna villkor och betingelser.

1 nu föreliggande betänkande är det därför befogat att som en bakgrund till skildringen av de svenska konstnärernas förhållanden också gå in på motsvarande företeelser i andra länder.

Det anfördes i Ny kulturpolitik att stora skillnader råder mellan olika stater beträffande de kulturpolitiska institutionerna och de organ som administrerar kulturpolitiken. Man kan också konstatera att konstnärer- na, såväl de självständigt skapande som de utövande, lever och arbetar under mycket olika förhållanden. Många faktorer spelar in härvidlag. Några av de viktigaste är det rådande samhällssystemet och den allmänna kunskaps- och bildningsnivån bland befolkningen. De har också ett starkt samband med den ekonomiska strukturen och den allmänna levnadsstan- darden i länderna i fråga samt med de sedvänjor och traditioner som utbildats i umgänget med de skilda kulturella företeelserna.

[ det följande lämnas en redogörelse för konstnärernas och kultur- arbetets villkor i olika länder. Redogörelsen kan av givna skäl inte göra anspråk på fullständighet. Det skulle nämligen krävas en synnerligen omfattande forskningsinsats för att kunna sammanfatta och tolka de mångskiftande förhållanden som råder på dessa områden inom de skilda kultursfärerna i vår samtid. Framställningen syftar därför endast till att ge ett jämförelsematerial till skildringen av de svenska förhållandena och att stundom visa hur ett och samma problem kan lösas på olika sätti olika länder.

Exempel och resonemang kring konstnärernas aktuella villkor har hämtats från många källor. För de nordiska ländernas vidkommande har tillgängligt offentligt utrednings- och riksdagstryck (motsvarande) kommit till användning. Vad beträffar övriga länder har i stor utsträck- ning monografier som publicerats på Unescos föranstaltande tagits i anspråk.

9.2. Stipendier, konstnärslöner, pensioner

Under denna rubrik har upptagits olika slag av stipendier och understöd till skapande konstnärer.

Bidragen indelas i tre grupper: sådana som utgår under konstnärens utbildningstid, bidrag och stipendier under hans verksamma år samt bidrag av pensionskaraktär som utgår, när den skapande förmågan börjat avta eller upphört.

Karakteristisk är den ringa roll som stipendier och andra kontantbidrag av här nämnda slag generellt sett intar i många av de länder som av hävd betraktas som de ledande i kretsen av kulturnationer. Detta är t. ex. fallet med Frankrike och Storbritannien, Västtyskland och USA. Utan att närmare gå in på de bakomliggande orsakerna kan det förefalla rimligt att anta att förhållandet återspeglar det rådande marknadssystemet i ifrågavarande länder. Man förväntar sig att utbudet på kulturmarknaden av bildkonst, musik, litteratur och andra kulturyttringar skall mötas av en så stor efterfrågan att konstnärerna kulturens egentliga ”producenter” kan garanteras sin ekonomiska bärgning härav. Så är naturligtvis inte alltid fallet; många konstnärer tvingas att i förtid avbryta sin konstnärliga verksamhet för försörjningens skull och övergå till andra yrken.

I Storbritannien har det allmänna först under senare tid gradvis börjat acceptera sitt ansvar för konsten och dess utövare. Under andra världskriget inrättades ett särskilt statligt organ, Council for Encourage- ment of Music and the Arts (CEMA), som erhöll i uppdrag att stödja och vidmakthålla kulturella traditioner och verksamheter under krigstiden och att öka tillgången på olika kulturella aktiviteter ute i landet. År 1946 ersattes CEMA med Arts Council, ett regeringsorgan av mera permanent beskaffenhet men med i huvudsak samma uppgifter som det tidigare organet. Stödåtgärderna hade emellertid i främsta rummet inriktats på institutioner och organisationer för konstnärlig verksamhet operaföre- tag, teatrar, konsertföreningar, muséer etc. och i mycket ringa omfattning på individer och enskilda kulturskapare. Sedan Arts Council år 1967 erhållit nya direktiv och väsentligt högre inslag för sin verksamhet, ökades de bidrag som utgick till stipendier åt olika konstnärsgrupper mycket påtagligt. Det var inte längre nödvändigt att argumentera om behovet av ett sådant stöd, men vilka metoder man skulle tillämpa stod emellertid fortfarande under debatt.

Om bildkonstnärernas situation i Storbritannien ger clika undersök- ningar från l960-talet vissa antydningar. I en sådan undersökning från år 1960 uppskattar man att endast ett 30-tal bildkonstnärer av totalt ca 40 000 kunde leva på sin konstutövning. Ännu mer necslående siffror redovisades år 1968. Då uppskattade nämligen sekreteraren i Federation of British Artists att det fanns över 100000 utbildade konstnärer i England och utöver detta antal fanns det ca 46 000 aktiva studerande i konstskolor samt tusentals presumtiva konstutövare på zmatörnivå. Av hela detta antal beräknade han att endast ett 50-tal konstnärer var fullt sysselsatta med och kunde försörja sig på sitt yrke sorr konstnär. De stipendiesummor som stod till konstnärernas förfogande var helt otill-

fredsställande. Arts Council kunde t.ex. budgetåret 1967/68 anvisa £ 1 400 (då 21 000 kr.) till sådana stipendier. Under de 20 första åren av sin verksamhet kunde Arts Council disponera sammanlagt £ 100 000 till inköp av konst och £ 600 000 till anordnande av utställningar. Inte heller dessa belopp kunde betraktas som tillräckliga.

Liknande förhållanden redovisades av författarna. År 1965 genom- förde den engelska författarföreningen en undersökning av medlemmar- nas inkomstförhållanden. Denna visade att något över hälften av föreningens medlemmar var huvudsakligen sysselsatta med författarskap, medan de övriga betraktade författarskapet som en bisyssla. Inom den förra gruppen förtjänade 56% mer än £500 (då 7 500 kr.) på författarskapet och 44% mindre än denna summa. I gruppen med författarskapet som bisyssla förtjänade 26 % mer än £ 500 och 74% mindre än denna summa på författarskapet. Det framhölls särskilt i denna undersökning att medlemmarna i författarföreningen var välut- bildade och förfarna yrkesmän som alla kunde åberopa en eller flera utgivna böcker.

De stipendiesummor som stod till författarnas disposition utgjorde fram till 1967/68 endast omkring £ 18 000 (då 270 000 kr.) om alla tillgängliga medel räknades samman. Nämnda år ökades anslagen till något över £63 000 (då ca 950 000 kr.) vilket möjliggjorde en ökad stipendiegivning samt även en del anslag till en uppsökande verksamhet arrangerande av författarturnéer och liknande. 1 någon liten utsträck- ning hade bidrag också tilldelats översättare och i något fall även förläggare.

Förhållandena i Frankrike, USA och Västtyskland skall endast kortfattat beröras.

USA och Västtyskland är förbundsstater, och som en följd härav påverkas kulturlivet däri inbegripet konstnärers och kulturskapares allmänna villkor och förhållanden av den lagstiftning och den anslagspraxis som antagits och tillämpas i de enskilda delstaterna. Dessa uppvisar sinsemellan mycket stora skiljaktigheter. De federala myndig- heternas åtaganden och föranstaltningar för de olika kulturarbetargrup- perna är av förhållandevis ringa om fattning, ty det ekonomiska stödet är nämligen liksom i Storbritannien huvudsakligen inriktat på de konstnär- liga institutionerna.

Det anförda har även giltighet för Frankrikes vidkommande. Här inleddes en kulturell upprustning under den s.k. fjärde planen (åren 1962—65), vilken fortsattes under den femte (åren 1966—70) och den sjätte planen (åren 1971—75). I mycket påtaglig utsträckning har det kulturella reformarbetet i efterkrigstidens Frankrike varit inriktat på att förändra och förbättra de kulturella institutionernas verksamhet och att komplettera denna med nya former och aktiviteter. Stödet till de enskilda individerna inom de olika konstnärsgrupperna har däremot behållit sin redan tidigare blygsamma omfattning. Detta innebär att dessa stödformer kommit att gradvis minska i omfång och betydelse, om de kulturpolitiska åtgärderna betraktas som en helhet.

I de östeuropeiska folkdemokratierna har kulturlivet en i många hänseenden annan gestaltning än i de västeuropeiska staterna. Förhål— landena växlar från land till land, men gemensamt för dem alla är att staten och det statsbärande partiet har ett avsevärt inflytande över både utbildning och undervisning samt över kulturyttringarna. Som en följd härav kommer också konstnärer och kulturarbetare att leva under helt andra betingelser än i väststaterna. Kulturarbetarnas fackliga organisa- tioner som oftast står i ett påtagligt beroendeförhållande till de politiskt styrande krafterna i landet får ett avgörande inflytande över vilka personer som skall tillerkännas status av konstnär, författare, översättare etc. Den som upptages i en sådan organisation kan därför sägas bli tilldelad en ekonomisk garanti av stor betydelse. De statliga kultur- politiska insatserna kan härigenom endast komma de konstnärer till godo som blivit erkända —— ideologiskt och konstnärligt _ av de ledande i konstnärsorganisationerna. En uteslutning ur en sådan fackorganisation på grund av politisk/ideologisk eller konstnärlig misshaglighet kommer att innebära ett väsentligt avbräck för den det drabbar ett avbräck som kan framtvinga ett totalt upphörande av hans konstnärliga verksamhet.

För de konstnärer och kulturarbetare som blivit erkända och accepte- rade står stipendier och andra former av ekonomiskt stöd till förfogande. Under sin utbildningstid har de tillgång till kostnadsfri undervisning och naturastipendier. Som skapande eller utövande konstnärer står andra bidragsformer till deras förfogande. Somliga av dessa bidrag härrör från statsbudgeten och från delstatliga regionala eller kommunala anslag; andra utgörs av avkastningen av fonderade medel. För författarnas vidkommande fonderas t. ex. författarhonorar för klassikerutgåvor och liknande och utdelas i form av litterära priser eller belöningar. Fackför- bund och andra sammanslutningar svarar också för någon del av stipendiegivningen.

I många av de berörda staterna innehar konstnärerna statlig anställ- ning. I Sov/etunionen t.ex. kommer till löneförmånerna möjligheterna att hyra ateljéer till låga priser och inköpa arbetsmaterial på fördelaktiga villkor. Som motprestation för anställningstrygghetcn måste konst- närerna åtaga sig olika beställningsarbeten, t.ex. utföra porträtt av arbetare på en kolchos som premierats för någon viss arbetsinsats. En form av prestation, kallad kombinat, innebär att institutioner (skolor, teatrar, fackföreningar etc.) kan beställa verk av konstnären eller välja ur hans produktion och att han för detta uppbär en viss grundlön. Härutöver kan konstnären sälja egna verk eller utföra andra uppdrag och på så sätt öka sin inkomst.

Då privatköparna är mycket fåtaliga blir de statliga inköpen domine- rande. En av de största köparna och beställarna är kulturministeriet; enbart för skulpturer disponeras årligen 50 milj. rubel (ca 300 milj. kr.) för offentlig placering. Priserna bestäms inte av konstnären utan av en särskild expertkommitté.

De icke erkända konstnärerna får i första hand försörja sig på andra yrken och i andra hand på försäljning till de enstaka privatpersoner som stöder dem.

Till de inte längre yrkesverksamma konstnärerna och kulturarbetarna utgår i de flesta folkdemokratiska staterna pensioner. Ingen skillnad görs i detta hänseende mellan dem och övriga medborgare. Pensionsför- månerna är en lagfäst rättighet för alla. I vissa fall utmärks särskilt förtjänta kulturarbetare med hederstitlar som Folkets konstnär, Folkets författare etc. Den som förlänats en sådan titel erhåller ett årligt gage på livstid för sina bidrag till den nationella kulturen.

Innan förhållandena på stipendieområdet i de nordiska länderna belyses skall i korthet förhållandena i en del utomeuropeiska länder beröras.

Av givna skäl saknas i de flesta av utvecklingsländerna förutsättningar och resurser för ett mera differentierat system av stödåtgärder till förmån för de olika konstnärs- och kulturarbetargrupperna. En del insatser görs för att bevara en ursprunglig, nationell kultur och kan då ta form av stöd åt enskilda personer som utövar dessa kulturformer. I andra fall är det fråga om olika försök att anpassa det egna kulturmönstret till de västerländska. I intetdera fallet är det ännu fråga om något annat än en kulturpolitik på embryonalstadiet.

I Sri Lankas (Ceylons) redogörelse för de kulturella förhållandena till Unesco anför man bl. a. att viss hjälp kan utgå till författare, bildkonst- närer, musiker och skådespelare. Villkoret är att de hjälpsökande saknar medel för sitt uppehälle och att de kan åberopa tidigare konstnärliga prestationer.

I Nigeria anordnar statens konstråd årligen pristävlingar i olika konstarter, och Nigerias konstförening utdelar årligen stipendier och kontantbidrag till konststuderande. Några företag bidrar med priser till konst- och arkitektuistuderande vid nigerianska universitet.

I Tunisien handläggs statens kulturella insatser av ministeriet för kultur och information. Här administreras bl. a. resestipendier för vidareutbildning i musik och i andra konstarter.

] ett snabbt industrialiserat land som Japan finns större ekonomiska resurser för insatser av här berört slag. Man har bl. a. sedan år 1951 årliga pensioner på 1 miljon yen (ca 16 000 kr.) för särskilt framstående kulturella insatser. Man anordnar festivaler för konst och musik och utdelar i samband härmed priser för skapande konstnärlig verksamhet. En japansk akademi med 120 medlemmar har inrättats. Dess medlemmar uppbär en årlig pension på 600 000 yen, och akademien fördelar åtskilliga priser för konstnärliga prestationer.

Ett gemensamt drag i de nordiska ländernas kulturpolitik är att stor vikt fästs vid utformningen av de stipendiesystem som från det allmännas sida inrättats till förmån för de skapande och utövande konstnärerna.

Danmark

Större delen av det statliga stödet till konstnärer fördelas i Danmark genom Statens Kunstfond (senaste bestämmelser utfärdade år 1969). De

konstformer som omfattas av detta stöd är den bildande konsten, litteraturen, tonkonsten, konsthantverket och den konstnärliga formgiv- ningen. Verksamheten kan utsträckas till andra sådana former av konstnärligt skapande som kan jämställas med de tidigare nämnda.

Olika nämnder svarar för administrationen av fondens anslag: två för bildande konst, en för litteratur, en för tonkonst och en för brukskonst. Varje nämnd består av tre sakkunniga, av vilka två utnämns av det 5. k. representantskapet och en av kulturministern.

chresentantskapet utgörs av ca 35 medlemmar. Av dessa utses en medlem av varje politiskt parti som är representerat i Folketinget, tre gemensamt av kommunala instanser (Köpenhamns magistrat m.fl.), tre gemensamt av Köpenhamns universitet, filosofiska fakulteten vid Århus universitet och Odense universitets humanistiska fackgrupp, en av Malen- de Kunstncres Sammenslutning, en av Dansk Billedhuggersamfund, en av Grafisk Kunstnersamfund, en av de auktoriserade konstutställarna, tre av akademirådet, två gemensamt av Dansk Forfatterforening och Danske Dramatikeres Forbund, två av Dansk Komponistforening, en av Musik- rådet hos Dansk Tonekunstnerforening, en gemensamt av det kgl. Danske Musikkonservatorium och det Jydske Musikkonservatorium, en av Lands- forening for Dansk Kunsthåndverk, en av Selskabet for industriel Form- givning, en av Danske Arkitekters Landsforbund och en av Kultur- ministeriet.

Anslaget till Statens Kunstfond användes år 1973 på följande sätt. I treåriga stipendier till yngre konstnärer utdelades årligen ca 45 stipendier (20 till författare, 20 till bildkonstnärer och 5 till kompositö- rer). Stipendiesumman utgjorde 20 000—28 000 dkr. per år.

För engångsstipendier och andra bidrag av engångskaraktär avsattes ett sammanlagt belopp av 2 070 000 dkr. (] 510 000 skr.). Det fördelades med 530 000 dkr. till bildkonstnärer, 880 000 dkr. till författare, 460 000 dkr. till kompositörer och 200 000 dkr. till brukskonstnärer. Bidragen utgick med vanligtvis 5 000—15 000 dkr. till varje mottagare.

I anslag till andra ändamål utgick bl.a. resestipendier. Från samma anslagspost utgick också s.k. produktionspremier som utdelas utan ansökningsförfarande. Produktionspremiernas belopp varierar mellan 5 000 och 15 000 dkr. Någon gång utgår sådan premie med 25 000 dkr.

Bidrag till konstnärers efterlevande utgick i följande omfattning. År 1973 var bidragssumman 260 000 dkr. och antalet mottagare var 76. (ienomsnittsbeloppet uppgick till ca 3 400 dkr.

Utöver de anslag som disponeras enligt ovan av Statens Kunstfond och dess olika nämnder anvisas inom statsbudgeten särskilda belopp till konstnärer. De utgörs av fasta statsbidrag som beviljas för mottagarens livstid. Bidragen utgår med 4 000 dkr. plus dyrtidstillägg eller tillsam- mans 19 056 dkr. (13 865 skr.) per år (oktober 1974). År 1973/74 var antalet mottagare 119 personer, varav 51 författare, 2 översättare, 40 bildkonstnärer, 15 kompositörer och II arkitekter och brukskonstnärer. Nämnda år uppgick anslagssumman till 2,25 milj. dkr.

En annan form av bidrag till konstnärer på livstid är de s.k. hedersbe- löningarna. Dessa utgår med 12 000 dkr. plus dyrtidstillägg eller tillsam-

mans 57 168 dkr. (41 600 skr.) per år. Under år 1973 fanns 22 sådana hedersbelöningar tillgängliga. Anslaget uppgick nämnda år till 1 260 000 dkr.

Det danska stödsystemet har som framgår av ovanstående redogörelse i första hand inriktats på de skapande konstnärerna. Ett pågående reformarbete väntas ge till resultat att stödsystemet också kommer att omfatta de utövande konstnärerna. Viss försöksverksamhet har bedrivits under de senare åren. Sålunda anslogs 80 000 dkr. av tipsmedel till rese och arbetsstipendier åt utövande konstnärer budgetåret 1968/69, varav 50000 dkr. avsågs för musiker och sångartister och 30000 dkr. för sceniska konstnärer.

Budgetåret 1969/70 var samma anslagspost 60 000 dkr. Stöd till konstnärlig och annan vidareutbildning på teaterns område utgick med 100 000 dkr. per år. Behöriga att erhålla bidrag från detta anslag är även dramatiker som inte i tillräcklig utsträckning kunnat bli tillgodosedda genom bidrag från Statens Kunstfond.

Till filmkonstnärliga och filmtekniska ändamål utgick budgetåret 1972/73 ett anslag på 200 000 dkr.

Slutligen har kulturministeriet till sitt förfogande ett anslag på 50 000 dkr. att användas till s.k. vårstipendier (forårsunderstottelser). Sådana stipendier kan tilldelas utövande konstnärer och vetenskapsmän.

Finland

I Finland har bestämmelserna om den statliga stipendieverksamheten intagits i lagen om konstnärsprofessurer och om statens konstnärs- stipendier av år 1969. Enligt denna lag inrättas minst åtta sådana professurer. Innehavaren av en sådan professur avlönas efter det statliga lönereglementet (nuvarande grundlön 42 305 fmk. (49 500 skr)) och erhåller antingen ett fast förordnande eller ett sådant på fem år. Innehavare av konstnärsprofessur skall utöva skapande konstnärlig verksamhet inom sitt område, föreläsa vid högskolor och vägleda konstutövare.

Professorerna tillsätts efter förslag av centralkommissionen för konst som skall inhämta yttranden från statens konstkommissioner.

I samma lag föreskrivs att det i statsbudgeten skall uppföras ett belopp ”till stöd för konstutövares arbete och studier inom olika konstom- råden”. Stödet utgår i form av olika statsstipendier. Varje år utdelas 104 ettåriga stipendier, 23 treåriga och 9 femåriga stipendier. Härutöver ställs medel till förfogande för 40 projektstipendier i anslutning till konkreta arbetsplaner.

Antalet stipendier som står till förfogande för olika konstnärsgrupper anges i tabell 9.1.

Tabell 9.1 Konstnärsstipend ler i Finland

Konstnärs'zrupp Antal stipendier Iittåriga Treåriga liemåriga

Författare 18 6 3 Översättare 4 ] Målare, skulptör, grafiker m.fl. 14 7 5 Kompositörer 4 3 1 Tonkonstnärer 16 2 Dansare 5 Arkitekter 4 ] Konsthantverkare 5 1 Fotografer 7 l

5

Kritiker

Konstnärsstipendierna är inplacerade i statens löneplaner och mot- svarar f.n. en grundlön på 15 752 fmk. (18400 skr.). Förutom till konstnärer och kritiker enligt ovan kan stipendier utgå till lärare i konstfackliga ämnen och till konst- och konsthistorieforskare.

Stipendierna skall beviljas under hänsynstagande till både regionala och språkliga förhållanden. Stipendiesumman utdelas i regel i förskott månadsvis.

Projektstipendierna kan beviljas antingen som engångsbelopp eller för viss tid. De kan tilldelas en person eller en grupp konstnärer som vill förverkliga en bestämd arbetsplan.

Konstnärsstipendierna och projektstipendierna är skattefria. Vissa stipendier och understöd åt författare och översättare utgår årligen från det anslag som anvisas som kompensation för att av dem skrivna och översatta böcker tillhandahålls avgiftsfritt i allmänna biblio- tek (biblioteksersättning). (Se 9.6.2.)

Stipendierna utdelas av en nämnd som utsetts av undervisningsministe- riet i samråd med författar- och översättarorganisationerna för båda språkgrupperna. Nämnden består av en representant för undervisnings- och en för finansministeriet samt fem organisationsrepresentanter.

Vidare utdelas årligen en rad statliga konstnärspriser. De varierari storlek från 10000 fmk.—30 000 fmk. (11700 skr.—35 100 skr.). Undervisnings'ministeriet har också till sitt förfogande medel för vissa resestipendier.

Pensioner utgår f.n. till 18 konstnärer med belopp som uppgår till 8244 fmk. (9 650 skr.). Pensionerna är skattefria. Man planerar att utvidga systemet till att omfatta samtliga konstnärsgrupper.

Island

Enligt lag om konstnärslöner år 1967 beviljar alltinget varje år ett belopp till konstnärslöner. Konstnärslönerna utgörs av s.k. hederslöner till namngivna konstnärer som beviljas direkt av alltinget. Det utgår med 175 000 isl. kr. (9 100 skr.) till f. n. elva mottagare. De beviljas formellt

för ett år i sänder men betraktas enligt praxis som permanenta. Härutöver anvisas medel till konstnärslöner i två olika klasser, varvid den första utgår med 80 000 isl. kr. och den andra med 40000 isl. kr. (4160 skr. och 2 080 skr.). Antalet konstnärslöner i de båda klasserna är f.n. 43 resp. 55.

Valet av mottagare av konstnärslöner sker av en särskild sjumanna- kommitté som tillsatts av alltinget. Varje organisation som är ansluten till Islands konstnärsförbund väljer två representanter som sjumanna- kommittén skall samråda med innan konstnärslönerna fördelas.

Förutom de angivna bidragsformerna anvisas medel till arbetsstipen- dier för konstnärer. Till belopp motsvarar de lektorslön och de kan utdelas för helt år eller för del av år, dock minst tre månader.

Norge Nu gällande stödsystem

En tidigare stipendie- och bidragsordning med sikte på konstnärer ersattes efter stortingsbeslut år 1962 med ett avsevärt omfångsrikare och mer nyanserat stödsystem.

I 1963 års budget uppfördes anslag till fem rese- och studiestipendier på 20000 nkr. och 20 sådana stipendier på 10000 nkr. Dessutom anvisades medel till två stipendier på 12 500 nkr. till sceninstruktörer. De mindre resestipendierna har ökat i antal till 25 under tiden fram till år 1972, medan de övriga två stipendietyperna behållits oförändrade både till antal och belopp.

De 52 konstnärer som tidigare utsetts att inneha konstnärslön på livstid fick behålla den, men några nya innehavare har inte utsetts efter år 1963. Konstnärslönens belopp har ökat från 9 000 nkr. till 13 000 nkr. per år.

Före år 1963 utgick 31 s.k. fasta stipendier på 5 000 nkr. till äldre förtjänta konstnärer. Årsbeloppet har gradvis ökat och utgjorde år 1971 7 000 nkr. och antalet mottagare var samma år 73.

Som en ersättning för de ovannämnda konstnärslönerna infördes år 1963 treåriga arbetsstipendier på 15 000 nkr. och 5 000 nkr. Det ursprungliga antalet större stipendier var 30 och det har successivt ökat till 100. Antalet mindre stipendier har ökat från 15 till 20.

De större stipendierna tillföll år 1971 40 författare, 29 bildande konstnärer, 11 kompositörer, 9 tonkonstnärer, 6 brukskonstnärer, 2 filmförfattare, 1 översättare, ] sceninstruktör och l tecknare och konsthantverkare (samisk konst). _

Alltsedan år 1967 har vissa mindre stipendiebelopp stått till för- fogande för andra konstnärsgrupper. Ett belopp på 14 000 nkr. utdelas till 7 bildande konstnärer; ett antal stipendier till filmare har överförts från annan anslagsrubrik i budgeten osv.

Utanför de vanliga konstnärsstipendierna disponerar kirke- og under- visningsdepartementet något över 100 000 nkr. såsom ”tilskott til andre vitskaplege formål”. Arbetsstipendierna ur detta anslag utgår antingen

med belopp som motsvarar lektors eller professors lön eller med andra belopp, 13 000 nkr. eller 15 000 nkr. Fem sådana stipendier utgick år 1972 till konstnärer.

Tabell 9.2 ger en sammanfattning av de anförda stödformernas omfattning år 1971.

Tabell 9.2 Konstnärslöner m. m. i Norge år 1971. Nkr.

Konstnärslöner 364 000 Treåriga arbetsstipendierå 15 000 1 500 000 Treåriga arbetsstipendier ä 5 000 100 000 Resc- och studiestipendier 350 000 Diverse and ra stipendier (sceninstruktörer, bildkonstnärer, filmstipendicr) 63 000 l'asta stipendier till äldre konstnärer 51 1 000 Norsk Filmråds manuskriptstöd 150 000 Stipendier enligt fond författningarna 230 500 Stöd till äldre konstnärer enligt fondförfattningarna 764 517 Komponlstfondcts bidrag till honorar för beställningsverk 19 000 Bidrag från fonden för utövande konstnärer 50 000 Tillskott till andre vitskaplege formål 105 049 Stipendier av diverse legatmedel 138 800

Summa 4 345 866 (3 435 000 skr.)

Ett reformförslag

Den norska kommitté som avgivit betänkandet (NOU 197312) Kunstner- stipend konstaterar att norska konstnärer, i första hand de skapande, utgör en utpräglad låglönegrupp i samhället. I fråga om inkomster av den konstnärliga verksamheten ligger årsbeloppen väsentligt lägre än för de allra flesta yrkesgrupper i Norge. Detta innebär att många av de konstnärer som försöker utöva sitt konstnärliga yrke på heltid är hänvisade till levnadsvillkor och arbetsförhållanden som måste betecknas som ytterst dåliga. Sådana omständigheter måste med nödvändighet inverka på konstnärernas skaparkraft och utvecklingsmöjligheter. Härtill kommer att många konstnärer tvingas över i icke-konstnärlig verk- samhet, där de inte kan nyttiggöra den utbildning de förvärvat och som samhället varit med om att betala. Det är kommitténs uppfattning att den rådande situationen om den permanentas kommer att bestående skada den norska nationella kulturen.

De utövande konstnärerna har det väsentligt bättre ställt än de skapande, eftersom den övervägande delen av dem befinner sig i mer eller mindre fast, avlönad verksamhet som konstnärer. De utövande konst- närer som saknar fast arbete har vanskligare förhållanden; somliga av dem har åtminstone tidvis en tillvaro som inte skiljer sig påfallande från den, som de sämst ställda skapande konstnärerna är hänvisade till.

Såväl av hänsyn till den del av befolkningen som direkt berörs därav som av hänsyn till den nationella kulturens framtid blir det nödvändigt att förbättra konstnärernas förhållanden i Norge, anför kommittén.

Ett offentligt konstnärsstöd kan inte ha som utgångspunkt att prestera hederslöner o. d. till ett litet antal särskilt förtjänta konstnärer. Det är i stället nödvändigt med offentligt stöd för att ge arbetsmöjligheter för stora delar av den konstnärsgrupp som skall skapa en viktig del av grundvalen för det nationella kulturlivet. Vidare är det nödvändigt att skapa större trygghet och bättre arbetsvillkor också för de konstnärer som kan leva på sin konst i dag men som i många fall lever i ständig ovisshet om morgondagens villkor.

Kommittén finner det mot denna bakgrund nödvändigt att anslagen till offentliga stödanordningar för konstnärer ökas. Men t.o.m. en mångdubbling av nuvarande anordningar skulle emellertid inte ensam kunna lösa de sociala och kulturella frågor som kommittén ställts inför.

Kommittén föreslår ett system för konstnärsstödet som man före- ställer sig innebära att man med ett givet anslag skall kunna skapa en rimlig trygghet för två å tre gånger så många konstnärer som om man hade delat upp beloppet i form av arbetsstipendier av nu gängse slag. Kommittén föreslår också andra ändringar i nu gällande stipendiesystem med syfte att göra systemet mer nyanserat och bättre avpassat efter behoven och med sikte på att det offentliga stödet skall nå största möjliga antalet konstnärer.

Kommittén har varit klar över att de problem den här ställts inför inte kan och inte heller bör lösas enbart genom offentliga stipendie- och stödanordningar. Det kan i det långa loppet inte vara önskvärt att de konstnärer som skall skapa grundvalen för det nationella kulturlivet skall vara beroende av bidrag med prägel av socialhjälp för att kunna upprätthålla en rimlig levnadsstandard. Därför måste man också finna vägar som kan ge konstnärerna ökade arbetsinkomster. Kommittén har emellertid med hänsyn till sina direktiv inte funnit sig böra främja konkreta förslag i denna riktning utan inskränker sig till att endast omnämna några sådana.

Kommitténs förslag till en omläggning av statens stipendie- och stödsystem för konstnärer är i korthet följande. (Alla belopp i 1972 års penningvärde.)

]. Huvudvikten läggs vid garantiinkomster. Härmed avser kommittén en stödform som ger fullt stöd endast till konstnärer med mycket låga inkomster. När konstnärens inkomster ökar och överstiger ett visst belopp, reduceras stödet på så sätt att reduktionen blir större allt eftersom egeninkomsten ökar. Garantiinkomsten förutsätts bli varaktigi den meningen att en konstnär som tillerkänts en sådan inkomst Skall behålla rätten härtill, så länge han är aktiv som konstnär och intill uppnådd pensionsålder. Enligt kommitténs förslag skall garanti- inkomstens maximibelopp sättas till 2,5 gånger folketrygdens grund— belopp nu 19750 nkr. (15 600 skr.). Detta belopp skall ograverat utbetalas till de konstnärer som har en egeninkomst som är lägre än ett grundbelopp nu 7 900 nkr. (6 340 skr.). När egeninkomsten överstiger ett grundbelopp, reduceras garantiinkomsten med till att börja med 20 % av det belopp, varmed egeninkomsten överstiger grundbeloppet. Reduk- tionsfaktorn ökar med stigande egeninkomst på så sätt, att ingen

garantiinkomst utbetalas när egeninkomsten uppgår till fem gånger grundbeloppet nu 39 500 nkr. (31 200 skr.). Det förutsätts att utbetald garantiinkomst skall räknas som arbetsinkomst med hänsyn till beskatt- ning och folketrygd.

2. Vid sidan av systemet med garantiinkomster föreslår kommittén att ett antal treåriga arbetsstipendier inrättas med ett något högre belopp än nu, nämligen med 3,25 gånger folketrygdens grundbelopp nu 25 675 nkr. (20 300 skr.). Enligt kommitténs förslag skall dessa arbetsstipendier kunna tjäna som en sorts ”förgård” till garantiinkomsterna. Då dessa senare bidrag kommer att innebära en långt effektivare användning av disponibla medel, föreslår kommittén att antalet arbetsstipendier trappas ned allt eftersom garantiinkomstsystemet utbyggs.

3. Kommittén föreslår att antalet rese- och studiestipendier ökas och att man inför större variation i fråga om beloppen. Stipendierna bör benämnas rese— eller studiestipendier för att kunna tas i anspråk för också andra ändamål än utländska resor. Härutöver föreslås inrättandet av ett antal mindre resestipendier för resor inom landet framför allt för att ge konstnärer ute i provinsen möjlighet att besöka norska konstcentra, utställningar osv.

4. Kommittén föreslår vidare inrättandet av ett antal vikariatsstipen— dier med sikte på att ge konstnärer med fast anställning täckning för deras vikariatsutgifter under några månaders tjänstledighet för att möjliggöra avslutandet av ett konstnärligt arbete, genomgång av vidare— utbildning eller annan förnyelse i det konstnärliga skapandet.

5. Kommittén föreslår inrättandet av ett antal materialstipendier för bildande konstnärer för att hindra att de mest utsatta konstnärerna avskärs från konstnärlig verksamhet av brist på färger, tavelduk etc. Stipendierna skall enligt förslaget inte utgå i kontanter utan som materialanvisningar. Anordningen skall träda i kraft när ett inköpsbolag för konstnärer kan börja administrera den.

6. Kommittén föreslår vidare etableringsstipendier som skall utbetalas med engångsbelopp till bildande konstnärer och brukskonstnärer. Sti- pendierna skall användas till anskaffning av verktyg, grafisk tryckeriut— rustning, ateljéomkostnader osv.

7. De äldre konstnärernas villkor uppmärksammas av kommittén. De har nästan genomgående levt under vanskliga ekonomiska betingelser. Efter någon tid kommer emellertid folkpensionen att innebära en väsenlig förbättring av deras villkor, särskilt sedan den föreslagna garantiinkomsten blivit utbyggd och fått verka under några år. Under mellantiden måste man emellertid enligt kommittén finna någon metod att bistå de ekonomiskt sämst ställda bland de äldre konstnärerna. Kommittén föreslår inrättandet av ett system med pensionstillskott som ersättning för det nu tillämpade systemet med stipendier till äldre, förtjänta konstnärer. Den som redan nu uppbär ett sådant stipendium skulle kunna välja att behålla det i stället för att mottaga ett pensionstillskott. Det föreslagna pensionstillskottet skall ta sikte på att ge de sämst ställda äldre konstnärerna en ekonomisk nivå som skulle motsvara vad de

skulle kunnat få med något bättre arbetsinkomster och med flera kvalifikationsår i folketrygden än de nu har. Tillskottet skulle alltså avpassas efter den folkpension som konstnären kunnat uppnå. Härav följer att utgifterna för pension efter hand kommer att sjunka.

Stipendier till äldre, förtjänta konstnärer utgår f. n. till 74 konstnärer. Kommittén föreslår att 40 år 50 pensionstillskott inrättas utöver antalet åldersstipendier.

8. När det gäller pensioner till konstnärer har kommittén inte föreslagit andra särordningar än de nämnda. Konstnärernas pensionsfrågor får sättas i samband med pensionsfrågorna för befolkningen i övrigt och bör få sin lösning först och främst genom folketrygden. En grupp konstnärer, dansarna, har dock en särställning, konstaterar kommittén. De lämnar normalt sitt konstnärliga arbete redan i 40-årsåldern. Kommittén föreslår ett övergångsstöd under ett begränsat antal år för att möjliggöra övergången till ett nytt yrke. De av kommittén beräknade kostnaderna i 1972 års kostnadsläge under en femårig uppbyggnadsperiod framgår av tabell 9.3.

Tabell 9.3 Föreslagen utbyggnad under en femårsperiod av konstnä rslöner m.m. i Norge. 1000—tal nkr.

Årl År2 År3 År4 År5

Konstnärslöner och garantiinkomster 364 1 700 3 100 4 250 5 500 Treäriga arbetsstipendier å 25 675 nkr. 2 567 2 433 2 300 2 170 2 000 Treåriga arbetsstipendier ä 5 000 nkr. 100 70 30 Rese- el. studiestipendier år 30 000 nkr. 90 150

51 20 000 nkr. 200 200 200 200 200 51 10 000 nkr. 350 350 350 400 500 år 3 000 nkr. 100 100 100 100 100 Rcscstipendier för resor i Norge 100 100 100 100 Sceninstruktörstipendier år 12 500 nkr. 25 25 Vikariatsstipendier 100 200 350 Matcrialstipcndier 50 100 100 l-ltablcringsstipendicr ä 5 000 nkr. 100 100 100 100 100 bästa stipendier och pensionstillägg för äldre konstnärer 1 000 1 000 1 000 1 000 900 Summa 4 806 6 078 7 430 8 710 10 000 (lOanal skr. 3 800 4 800 5 870 6 880 7 900)

9.3. Sociala förmåner

I de västeuropeiska staterna tilldelas konstnärerna inte några speciella sociala förmåner som ställer dem i särklass i förhållande till andra medborgare. Det sociala försäkrings- och pensionsskyddet är — där det genomförts —— lika för alla medborgare. Om några skillnader kan iakttas, gäller de uppbörden av avgifterna. Personer med anställning i en eller annan form betalar sina avgifter genom löneavdrag e. d., medan fritt verksamma personer får sina debiteringar över skattsedeln. Utövande konstnärer tillhör härvidlag den förra gruppen, medan de skapande konstnärerna oftast hänförs till den senare.

I vissa fall föreligger dock särbestämmelser. I Frankrike utgår (liksom i flera andra länder) en särskild arbetsgivaravgift som beräknas på de anställdas löner. För bildkonstnärernas vidkommande erläggs denna avgift emellertid genom en särskild skatt som uppbärs på den reguljära konsthandelns omsättning. För att kunna tillgodoräkna sig sin andel av denna kollektiva avgift måste den enskilde konstnären styrka, att konstnärsskapet utgör hans huvudsakliga förvärvsarbete och att mer än 50 % av hans inkomst härrör från sådan verksamhet.

I de östeuropeiska staterna används i många fall särskilda fondbild- ningar för att trygga de olika kulturarbetargruppernas sociala villkor. I Jugoslavien får den som förvärvat medlemskap ien konstnärsorganisation automatiskt och kostnadsfritt tillgång till det sociala försäkringsskyddet. Konstnärernas avgifter erläggs av de olika delstaternas s.k. kulturut- vecklingsfonder, medan övriga medborgare betalar sina avgifter direkt.

9.4. Speciella skatteregler

Frågan huruvida konstnärer och andra kulturarbetare skall tillerkännas någon särställning i skattehänseende i förhållande till andra medborgare i samhället bedöms olika i olika länder. Att frågan över huvud taget kommer upp till diskussion har flera orsaker. Rent allmänt har kulturarbetarna synnerligen ojämna och osäkra inkomster i alla de länder, där yrkesutövningen är "fri” i den meningen att konstnärerna inte ståri något anställningsförhållande till någon part på den allmänna kulturmark- naden. Den ekonomiska ersättningen de uppbär av sin verksamhet härrör från försäljningen av deras konstnärliga eller litterära skapelser. Allmänna fluktuationer i avsättningen drar med sig motsvarande variationer i upphovsmännens inkomster. Detta betyder att en författare som plötsligt får höga försäljningssiffror kan erhålla en momentan inkomst som avsevärt överstiger vad han kunnat ta in under tidigare år. Samma blir förhållandet för en bildkonstnär som når stor framgång efter en utställning; de höga försäljningssummorna innebär också för hans vidkommande något exceptionellt. I dessa fall har skattelagstiftningen i flertalet europeiska länder medgivit konstnärerna att företa en skatte- mässig fördelning av inkomsterna över ett flertal år; den stora framgången under ett bestämt år har i regel inneburit en i det närmaste inkomstlös följd av år under vilka konstnären arbetat med sina projekt. På detta sätt kan man undvika att belägga den aktuella, mycket höga inkomsten med en motsvarande hög marginalskatt.

När det gäller stipendier, priser, belöningar och konstnärspensioner är rådande praxis mycket olika i olika länder. Belopp av engångskaraktär priser och belöningar behandlas oftast som hedersbevisningar och får åtnjutas skattefritt. Stipendier som utges för mottagarens uppehälle och nödtorft uppbärs likaledes i regel skattefritt; sådana stipendier skiljer sig sällan från de socialbidrag som andra medborgare i utsatt situation kan

erhålla. Stipendier som utgår under en följd av år som en inkomstgaranti för konstutövningen betraktas däremot som regel som skattepliktig inkomst.

Det anförda resonemanget gäller ihuvudsak de västeuropeiska länder- na. 1 de östeuropeiska staterna används många sinsemellan olika prin- ciper.

I Bulgarien tillämpas lägre skattesatser på författares och utövande konstnärers inkomster och honorar än på andra inkomster.

[ Tjeckoslovakien uttas likaledes en genomsnittligt lägre skatt på de skapande konstnärernas inkomster än på övriga medborgares. För kulturarbetarna beräknas skatten på inkomst efter avdrag för omkostna- der. Dessa beräknas med olika procenttal för olika konstutövare: en skulptör erhåller avdrag med 60 % av inkomsten, andra skapande konstnärer med 30 %, medan övriga inkomsttagare får tillgodogöra sig ett omkostnadsavdrag med endast 10 %.

1 Ungern uttas en särskild s.k. solidaritetsskatt på konstnärernas inkomster vilken överförs till den ungerska konstnärsfonden. Författare som är anslutna till den ungerska författarföreningen betalar således 3 % av alla honorar till denna fond, medan de icke anslutna författarna betalar l %. De största intäkterna till denna fond härrör från de ca 2 500 bildkonstnärernas arvoden. Skatteregler som medger avdrag från inkomst eller inkomstskatt vid förvärv av konstverk och konstföremål tillämpas i somliga länder. I USA tillåts t. ex. enskilda personer göra avdrag i sina inkomstdeklara— tioner på upp till 30% av hela inkomsten för sådana förvärv. En förutsättning är dock att konstverken redan under förvärvarens livstid doneras till någon allmän stiftelse, museum eller universitet c. d. Överförandet av konstverket i fråga behöver dock inte ske förrän efter donators frånfälle. För företag och korporationer är motsvarande avdragsrätt begränsad till 5 %. Av USA:s f.n. 23 000 privata stiftelser beräknas ca 1 500 stödja konstlivet på detta sätt. Avdragsrätten kommer indirekt konstnärerna till godo, då systemet bidrar till att hålla omsättningen av konst i handeln uppe. Liknande regler tillämpas i Jugoslavien. Där erhåller företag som inköper konstverk befrielse från omsättningsskatt på köpesumman och befrias dessutom från kapitalskatt på samma belopp. Inköp av konstverk får emellertid endast ske för sådana medel som fonderats inom företaget.

9.5. Naturaförmåner och liknande

lJugoslavien organiserar vissa kulturella institutioner, lokala myndigheter och företag s.k. semesterarrangemang. De innebär att konstnärer inbjuds, antingen ensamma eller med sina familjer, att tillbringa en eller flera månader på en semesterort, där det finns gynnsamma förutsättningar för både arbete och rekreation. I gengäld lovar konstnären att erbjuda sin värd ett eller flera konstverk som fullbordats på platsen. F.n. finns ett

trettiotal samlingar av nutida jugoslavisk konst som tillkommit på detta sätt.

9.6. Ersättningar för utnyttjande av konstnärers verk

9.6.1. Inledning

Prinicpen att upphovsmannen till ett konstnärligt verk skall erhålla en ekonomisk ersättning för det utnyttjande av verket som sker efter mångfaldigande och saluförande av exemplar av verket har accepterats i praktiskt taget alla länder. Den upphovsrättsliga lagstiftning som denna princip ytterst vilar på och vars huvuddrag tecknas i 4.2. uppvisar emellertid olika varianter i skilda länder. Genom internationella överens- kommelser, främst Bern- och Unesco-konventionerna, regleras de upp- hovsrättsliga förhållandena mellan de olika fördragsslutande länderna. Härigenom tillförsäkras en upphovsman i ett land samma rättsliga skydd men inte alltid samma ersättning för sin produktion i övriga konventionsländer som i sitt eget hemland. Utöver det minimiskydd som omfattas av konventionerna kan man i ett land tillförsäkra upphovs- männen ytterligare juridiska eller ekonomiska förmåner.

Fördragstexterna gäller i huvudsak upphovsmännens rättsliga ställning. De ekonomiska enskildheterna överlämnas enligt sedvänja till de avtals— slutande parterna dvs. förläggare och författare, när det gäller utgivning av böcker, till musikförläggare och kompositör, när det gäller utgivning av musik osv.

9.6.2. Royalty

Den vanligaste formen för ersättning till upphovsmännen är en royalty- beräkning. Denna innebär att upphovsmannen får en ersättning i relation till den upplaga, i vilken man avtalar att verket skall mångfaldigas elleri vilken exemplaren av verket kommer att försäljas. Beräkningen av ersättningen sker oftast med tillämpning av ett avtalat procentbelopp på antingen framställnings- eller saluprlset efter vissa regler eller ett visst pris per ark som ingår iverket.

I den västliga kulturkretsen följs dessa regler skäligen undantagslöst. Vid utgivningen av vissa slag av litteratur främst fackbetonad sådan och av översättningar utgår dock inte sällan en ersättning med ett bestämt belopp oavsett upplaga osv. i ett för allt som termen lyder.

När ett royaltyavtal slutits mellan förläggare och författare brukar det tillämpas med samma procenttal för hela antalet exemplar som färdig- ställs och försäljs i samband med utgivningen. Först om och när verket utges i pocketutgåva eller annan billigare utgåva brukar royaltyavtalet innefatta en sänkning av procenttalet.

Utgivningen av verk för vilka författarrätten utgått är i den västliga kulturkretsen fri, dvs. någon ersättning behöver inte presteras och något tillstånd att företa utgivningen behöver inte inhämtas. I några länder

däribland Frankrike erläggs dock en viss royaltyavgift till en särskild fond, vars avkastning kommer upphovsmännen i nutiden till godo.

I de östeuropeiska länderna tillämpas i vissa hänseenden andra regler än i de västeuropeiska. [ Ungern tillämpar man en stigande royaltypro— cent till författaren med stigande upplagor på hans verk; i Polen, Sovjetunionen och Östtyskland däremot sjunker denna procent när upplagan stiger, under motivering att ingen ny skapande insats anses ha tillkommit från författarens sida.

I flera av de sistnämnda länderna tillämpas royaltyersättning också för översatta verk. Vidare tillämpas allmänt principen att royalty skall erläggas till en gemensam fond för utgivning av klassikerlitteraturen.

9.6.3. Biblioteksersättning

Ersättning till författare m.fl. för det offentliga biblioteksväsendets utnyttjande av deras verk genom utlåning till allmänheten har hittills införts i de nordiska länderna och kommer att genomföras i Västtysk- land. Andra system för kompensation åt upphovsmännen övervägs f.n. i Storbritannien, Österrike och Kanada.

I Danmark utgår ersättningen direkt till författarna i direkt proportion till det antal bokexemplar varmed de är representerade i folk- och skolbiblioteken. I Finland och Norge har kompensationen form av en kollektiv ersättning till författarkåren som helhet medan Island och Sverige (se 7.2.1) uppvisar kompromisser av olika slag mellan principerna om en individuell och en kollektiv ersättning för användningen av författarnas verk i biblioteken. I Danmark trädde en ny bibliotekslag i kraft den 1 april 1974. Enligt denna lag kommer författarna att erhålla en (indexreglerad) ersättning på 1:25 dkr. (0:92 skr.) per volym varmed de är företrädda i folk- och skolbiblioteken. Därutöver anslås ett likaledes indexreglerat belopp om 150 00 dkr. (110 000 skr.) till översättares biblioteksersättning att utdelas efter ansökan.

På Färöarna har lagtinget för år 1973 beviljat 13 000 dkr. (9 500 skr.) som biblioteksersättning till de 20 färöiska författarna som har de flesta böckerna i biblioteken. Beloppet var tidigare 10 000 dkr.

I Finland avsätts årligen ett belopp motsvarande 5 % av föregående års statsanslag till de allmänna biblioteken. Medlen är avsedda för finländska författare och översättare som biblioteksersättning och summan dispone- ras på följande sätt: 45 % disponeras för stipendier åt författare ”som utför skapande arbete", 10% avsätts åt översättare av böcker, 25 % utdelas i form av understöd åt äldre författare och översättare som befinner sig i beträngda ekonomiska förhållanden och resterande 20 % går tillförfattare och översättare som på grund av sjukdom och arbetsoförmåga råkat i ekonomiska svårigheter.

Fackboksförfattarna har genom formuleringen ”skapande arbete” ovan kommit att ställas utanför stipendietilldelningen.

De åländska författarna har förutom delaktigheten i denna stipendie- fond också en egen biblioteksersättning, som införts genom en landskaps-

lag av år 1962.År1973 fanns ett belopp av ca 14 250 fmk. (16 700 skr.) att fördela bland fem åländska författare.

I Island inrättades år 1967 Islands författarfond vars medel anvisades dels av staten, dels av kommunerna. Statsbidraget fastställdes till ett belopp motsvarande 10 % av det årliga bidraget till stads-, distrikts— och kommunbiblioteken. Den kommunala andelen fastställdes till att motsvara 10 % av det minimibelopp som kommunerna årligen är skyldiga att anslå till biblioteksverksamheten.

Av författarfondens årliga inkomster skall 60% utbetalas direkt till isländska författare och översättare i proportion till antalet böcker varmed de är representerade i biblioteken. Återstoden av fondens inkomster, 40 %, jämte de ersättningsbelopp som understiger isl.kr. 300 (15:60 skr.) överförs till en särskild delfond, vars medel används till litterära priser och till stöd åt författares efterlevande makar och barn. Översättarnas direkta ersättning per volym uppgår till hälften av vad som utgår till författare.

I Norge reserveras alltsedan år 1947 ett statsanslag till Norsk forfatter— och oversetterfond för biblioteksersättningar åt författare och översättare på maximalt 5 ”n av bibliotekens årliga statsbidrag till bokinköp etc. Om denna femprocentsregel tillämpades strikt skulle biblioteksersättningen komma att uppgå till ca 2 milj. nkr. (1,6 milj. skr.). År 1972 anvisades emellertid endast 800000 nkr. (630000 skr.). Enligt gällande regler utgår från detta anslag förutom pensioner, stipendier och understöd till författare och översättare viss gottgörelse till kompositörer och grafiker.

Bestämmelserna för fonden är under revision.

I Holland har man infört ett ersättningssystem som bygger på avgifter för enskilda låntagare. Också i Västtyskland har författarnas önskemål om en kompensation för bibliotekens utlåning av deras verk blivit tillgodosedda. [ november 1972 antog nämligen förbundsdagen en lag om vissa ändringar i den tyska upphovsrättslagen, varigenom stadgades att vid uthyrning eller utlåning av konstnärligt verk som mångfaldigats skall verkets upphovsman tiller- kännas viss ersättning, när uthyrningen eller utlåningen sker i förvärvssyfte eller de mångfaldigade verken gjorts tillgängliga för allmänheten genom särskilda inrättningar (bibliotek, grammofonskivesamlingar. andra sam- lingar av mångfaldigade exemplar av konstverk). Föreskrifterna går i vissa hänseenden längre än motsvarande stadganden i de nordiska länderna. I Västtyskland föreläggs även bokuthyrare att utge ersättningsbelopp, och vidare omfattar bestämmelserna artotek som hyr ut grafik och andra reproducerade bild konstverk.

Det tyska författarförbundet gör anspråk på en ersättning av 0:10 DM (0:17 skr.) per boklån och 0:30 DM (0:50 skr.) per referensexemplar i de tyska folk-, forsknings-, församlings- och skolbiblioteken. Halva multiplar bör enligt förbundet tillämpas för översatta verk. Statistiska undersök- ningar bör göras i ett 100-tal olika bibliotek. Ingen uppdelning föreslåsi verk med eller utan giltig skyddstid utan alla boklån resp. referensexem- plar skulle enligt förslaget ingå i statistiken.

Man uppskattar att ca 16 milj. DM (27,2 milj. skr.) skall komma att

inflyta för den egentliga bokutlåningen om förslaget förverkligades. Någon beräkning av referenssamlingarnas omfattning föreligger ännu inte. Av den summa som skulle inflyta bör enligt det tyska författarförbundet 50 % tillföras en socialfond för författare, att användas för pensionstill- skott till åldrade författare m.m., 35 % fördelas som ersättningsbelopp till de utlånade författarna, författarpenningar, 10 % avsättas till en fond för särskilda ändamål och återstående 5 % användas för förvaltningskost-

nader etc. I Storbritannien har frågan om införandet av en biblioteksersättning varit föremål för en offentlig utredning. Ett kommittébetänkande, Public Lending Right, framlades i maj 1972. I betänkandet föreslås, att den engelska lagen om upphovsrätt av år 1956 kompletteras med ett tillägg, enligt vilket utlåning till allmänheten skall innefattas i de åtgärder som regleras av nämnda lag. Härigenom skulle utlåning till allmänheten av upphovsrättsligt skyddade verk som sker utan avgift komma att utgöra en legal överträdelse snarare än en etisk sådan.

Innebörden av ”utlåning till allmänheten” definieras som användning som icke åtföljs av ägande. Sådant förfogande avser att täcka allt som ingår under Copyright Act, dvs. inte enbart böcker utan även dramatiska, musikaliska och andra konstnärliga verk. Termen ”användning” innefattar också bruk på stället (av referensexemplar etc.), och ”allmänt tillgänglig” omfattar alla samlingar av upphovsrättsligt skyddat material som inte är privata. Skiljelinjen mellan ”allmänt tillgänglig" och ”privat” förefaller dras så, att också en privatägd samling blir allmänt tillgänglig, när någon mot betalning håller den under uppsikt.

I betänkandet föreslås att detta avgiftssystem skall omfatta alla upphovsrättsligt skyddade utgåvor periodiska skrifter såväl som böcker .- samt alla bibliotek. Det enda undantaget utgörs av British Museum som är det enda biblioteket i Storbritannien som mottar s.k. pliktexemplar och som i en framtid skall bli riksbibliotek.

I betänkandet diskuteras två skilda metoder att fastställa och uppbära avgifterna från biblioteken men något slutgiltigt förslag framläggs inte. Det ena systemet kallas ”tilläggsavgiftssystemet” och innebär att en viss avgift skulle läggas ovanpå priset av varje bok etc. som anskaffas av biblioteken. Det andra systemet benämns ”de generella licensavgifternas system" och innebär att biblioteken mot erläggande av en viss årlig avgift skulle förvärva en generell licens för sin utlåningsverksamhet. Hur avgifterna än beräknas eller uppbärs är det kommitténs mening att de skall tillföras ett särskilt organ som skall distribuera dem till resp. upphovsmän efter grunder som har samband med förvärvet av deras verk (således inte bruket eller användningen) i biblioteken.

Kommittén har föreslagit att systemet skall omfatta alla upphovsrätts- ligt skyddade verk: periodiska skrifter, polygrafer (verk av flera förfat- tare), musikaliska noter, grammofonskivor, ljudband, videotapeupptag- ningar samt konstnärliga verk i övrigt.

Även i Kanada har vissa förberedelser vidtagits för att införa en biblioteksersättning. Frågan har prövats i olika sammanhang, och ett nu föreliggande förslag skulle innebära uppbörd av en viss summa vid

bibliotekens förvärv av en bok snarare än beräkningen av en viss gottgörelse för användningen av densamma. Medlen skulle enligt förslaget intlyta i en federal fond som skulle användas för bl.a. tillskottshonorar till de litterära verkens upphovsmän.

9.6.4. Övriga ersättningar, droit de suite

En ersättningsform som förekommer i vissa utländska upphovsrättssys— tem är s.k. droit de suite. Frågan om införande av motsvarande regler i den svenska upphovsrätten prövades under 1950-talet av auktorsrätts— kommittén, som i sitt betänkande Upphovsmannarätt (SOU 1956:25, s. 109—113) lämnade en redogörelse för då gällande lagstiftning i olika länder. Med ”droit de suite” åsyftar man inom den upphovsmannarättsliga lagstiftningen en rätt för upphovsmannen till ett konstverk, som befinner sig i främmande ägo, att vid försäljningar av detta få uppbära viss delav försäljningssumman. Själva termen vill antyda, att konstnärens rätt på ett särskilt sätt häftar vid, ”följer” kontverket, även då detta övergått i tredje mans ägo.

Institutet infördes tidigast i Frankrike genom en särskild lag år 1920, och ungefär ett år senare utfärdades en belgisk lag, byggd på samma principer som den franska. Båda dessa lagar ger konstnären rätt att, varje gång hans i främmande ägo befintliga originala konstverk genom försäljning på offentlig auktion övergår till ny ägare, få uppbära en viss procent av försäljningssumman. Avgiften faller på säljaren och är progressiv; dess maximum är i Frankrike 3 % och i Belgien 6 %.

Institutet har vidare upptagits i den italienska lagen om upphovsrätt, fortsätter kommittén, ehuru här utformad efter andra principer. Avgift utgår vid försäljning av original, repliker och signerade tryck. Såsom förutsättning gäller att objektet genomgått värdestegring vid försälj- ningen, och avgiften beräknas endast på det belopp, som motsvarar denna värdestegring. I första hand kan rätten göras gällande vid försäljningar på offentlig auktion, från utställningar och liknande, men under vissa förutsättningar också vid privata avyttringar. Enligt huvudregeln beräknas avgiften på skillnaden mellan den aktuella köpeskillingen och den som uppnåtts vid närmast föregående försäljning; den är proggresiv och sträcker sig från 2 % till 10 %. Avgiften erläggs av säljaren. En liknande rätt till andel i värdestegring på konstverk har tidigare tillerkänts konstnärerna i Tjeckoslovakien (år 1926), Polen (är 1935) och Uruguay (år 1937).

Även i Norden har man diskuterat att införa en rätt av detta slag för konstnärerna. Bestämmelser i denna riktning förekom såväl i 1925 års norska betänkande med förslag till ”lov om vem för åndsverker” som i 1926 års finska proposition med förslag till ny lag om upphovsmannarätt. I denna del ledde förslagen emellertid inte till lagstiftning. Sedermera har Norge utfärdats en Lov om avgift på offentlig omsetning av bildende kunst (år 1948). Enligt lagen skall vid all sådan omsättning köparen

betala en avgift intill 3 % av köpesumman. Avgiften går till en särskild hjälpfond vilken företrädesvis skall användas till stöd åt äldre konstnärer som inlagt förtjänst om norsk konst eller deras efterlevande. Anslag skall också iviss utsträckning kunna utgå till begåvade unga konstnärer. Denna avgift utgör emellertid, understryker kommittén inte någon ”droit de suite” och saknar egentlig anknytning till upphovsrätten. Avgift skall utgå vid försäljning av alla slags konstverk _ även oskyddade och kommer inte konstnären tillgodo, i varje fall inte direkt. Den är som namnet antyder en ren omsättningsskatt.

Under det nordiska reformarbete som bedrevs åren 1938—1956 på upphovsrättens område diskuterades införandet av en ersättningsrätt enligt principerna för droit de suite. Den svenska kommittén föreslog i likhet med de finska och norska delegerade att någon sådan ersättnings- rätt inte skulle införas. Däremot framlades i det danska förslaget ett utkast till en särskild lag i ämnet. Enligt detta utkast skulle vid varje försäljning eller överlåtelse mot vederlag från andra än konstnären själv av målningar, skulpturverk, teckningar och andra grafiska arbeten till ett pris av 100 kr. eller däröver erläggas en avgift av 5 % av överlåtelse- summan till en särskild fond. Fonden skulle utbetala avgiften till konstnären eller, om det inte gått mer än 50 år sedan hans död, till hans arvingar. Avgiften skulle utgå även för oskyddade verk och i denna del hade förslaget likhet med den tidigare omnämnda omsättningsskatten på konstverk i Norge.

1 Västtyskland intogs är 1972 i den nu gällande upphovsrättslagen av september 1965 föreskrifter om droit de suite. De nya föreskrifterna stadgar att om ett originalkonstverk försäljs under medverkan av en konsthandlare eller auktionsförrättare som försäljare, avyttrare eller förmedlare av konstverket i fråga, skall avyttraren till upphovsmannen erlägga en andel av S% av försäljningssumman, förutsatt att denna uppgår till 100 DM eller mer. Vidare stadgas att upphovsmannen inte i förväg kan avstå från rätten till denna ersättning och att han kan begära uppgift från konsthandlare eller auktionsförrättare om vilka originalverk av hans hand som blivit försålda genom deras medverkan. Upphovs- mannen kan _ om han finner anledning betvivla riktigheten av de lämnade uppgifterna begära att auktoriserad revisor får granska vederbörandes bokföring och handelsböcker. Metoden att belägga utnyttjandet av upphovsrättsligt fria verk med en avgift som via en fond eller annan inrättning kommer nu levande författare och konstnärer till godo har kommit till användning i ett flertal länder. Frågan prövades i vårt land av den tidigare omnämnda auktors- rättskommittén som i sitt betänkande ”Upphovsmannarätt” (SOU 1956: 25) på s. 352—354 lämnat en sammanfattning av tillämpad praxis i skilda länder och den svenska diskussionen i frågan. Tanken att på detta sätt bereda upphovsmännen vissa inkomster uppkom ursprungligen i Frankrike, anför kommittén, och diskuterades redan på 1800—talet. Inom Bernunionen har tanken förverkligats i Italien, Bulgarien, Jugoslavien, Rumänien och Tjeckoslovakien. I Bulgarien och Jugoslavien

är institutet genomfört i den formen att staten efter skyddstidens utgång helt inträder i upphovsrätten (domaine d'état). Enligt den italienska lagen utgår avgift dels vid offentliga framföranden av fria sceniska verk och musikaliska verk och dels vid försäljning av fria sådana verk som utgivitsi bokform (”pubblicate in volumi”). Avgiftsplikt föreligger både i fråga om verk, för vilka skyddstiden utgått, och klassiska verk, som aldrig åtnjutit skydd. Bestämmelserna är också tillämpliga på utländska verk. Beloppen tillfaller dels staten, dels upphovsmännens organisationer.

] Frankrike har förslag framlagts vid upprepade tillfällen. Ett lagförslag antogs år 1948 av nationalförsamlingen men förkastades av republikens råd, mindre av motstånd mot principen än av hänsyn till att förslaget endast omfattade litterära verk, ej musik— eller konstverk.

Även i andra länder, såsom Tyskland och Österrike, har tanken tidigare vunnit stor anslutning hos litteraturens och konstens målsmän, framhåller kommittén.

Frågan har även diskuterats i Norden. Under behandlingen av förslaget till 1933 års danska lov om forfatterret og kunstnerret hemställde man i folketinget om utredning angående en lagstiftning i ämnet; denna hemställan ledde emellertid inte till någon åtgärd. I Sverige, liksom i Finland och Norge, har saken dryftats i samband med vissa förslag att införa en ordning enligt vilken upphovsrätten efter skyddstidens utgång skulle övergå på staten. Dessa förslag åsyftade främst att bereda staten möjlighet att från kulturella synpunkter kontrollera utgivningen av de klassiska verken. Avsikten var också att staten vid överlåtelse av sin rätt på förlag osv. skulle äga att betinga sig avgift som skulle gå till sådana ändamål, som ovan berörts.

Auktorsrättskommittén ansåg inte att denna metod var den mest ändamålsenliga för att stödja upphovsmännen; åtgärder för stöd åt litteraturen och konsten som det borde vara en självklar plikt för det allmänna att lämna borde ingå som ett led i statens allmänna, över budgeten finansierade kulturpolitik. Det kunde knappast komma i fråga att införa systemet i vårt land. Kommittén ansåg det därför inte erforderligt att uppta det till närmare undersökning. De finska och danska delegationerna intog samma ståndpunkt. Däremot uttalades från den danska delegationens sida viss sympati för en avgiftsbeläggning av de fria verken, men något förslag framlades likväl inte i det danska betänkandet.

I Danmark prövades frågan på nytt av sakkunniga år 1957 som företrädde staten och upphovsmännens organisationer. I betänkandet av år 1960 redogjorde man för argumenten för och emot införandet av domaine d'etat. Mot en lagstiftning talade bl.a. administrativa svårigheter att uppbära de ofta obetydliga avgifterna för utnyttjandet. De sakkunni- gas förslag till lagstiftning har inte föranlett någon åtgärd.

Bildkonstnärernas anspråk på ersättning för reproduktion av deras verk i sammanhang som inte har med deras utställningar att göra har i viss utsträckning blivit tillgodosedda i Frankrike. Enligt en lag av år 1957 erhåller de nämligen ersättning vid återgivning av deras verk i massmedier. Om en illustrerad bok utges i ny upplaga, äger konstnären rätt till

ersättning härför, utöver vad han tidigare uppburit. Överenskommelse skall träffas med konstnären eller hans rättsinne- havare om förutom rätt till reproduktion även återgivande av hans verk.

9.7. Kulturförmedling

Många olika metoder har kommit till användning i olika länder då det gäller att åstadkomma en nära kontakt mellan konstnärerna och deras publik. Allmänt används affischen, annonsen, notisen och programhäftet dvs. tryckta meddelanden om konstnärliga och litterära evenemang _- för att underlätta avsättningen av verken.

För att stimulera till personliga kontakter mellan konstnären och en intresserad allmänhet prövar man också andra utvägar. I USA t.ex. har man under många år på åtskilliga universitet arbetat med ett system som innebär att man anställer bildkonstnärer och ger dem arbetsmöjligheteri särskilda ateljéer samt en reguljär lön, motsvarande vad som utgår till akademiska lärare eller forskare. Ingen annan uppgift föreläggs konstnären än att han skall fortsätta sitt arbete och hålla kontakt med de studerande vid universitetet i fråga. Liknande arrangemang har också gjorts för författare.

] andra länder anställs i offentlig regi särskilda befattningshavare som skall verka för ökad kontakt med de kulturella värdena. I Tjeckoslo— vakien har man inrättat befattningar som kontaktmän, s.k. kulturinspek— törer som är anställda av nationalkommittéernas kulturavdelningar och bär ansvaret för att det skapas förutsättningar för uppkomsten av kulturella värden och att dessa sprids. De skall också skapa förutsätt- ningar för att medborgarnas egna kulturella aktiviteter utvecklas.

Uppgifterna ställde emellertid mycket stora krav på kulturinspek— törerna. De blev ansvariga för verkställandet av åtskilliga resolutioner och ”obligatoriska rekommendationer” som överlämnades till dem av lokala, regionala eller centrala instanser. Bland uppgifterna ingick en rad Övervakande funktioner. Nationalkommittéerna förvandlade så småning- om inspektörernas ställning från ”oberoende kulturfunktionärer” till ”kulturtjänstemän” som primärt hade att verkställa överordnades beslut och kulturministeriets intentioner. Kulturinspektörerna komm er fram- deles att verka som kulturministeriets ”attachéer” inom olika administra-

tiva distrikt och samarbeta med en stab av frivilliga experter för att trygga översikten av olika kulturella aktiviteter av större räckvidd.

I Israel inrättades år 1966 en organisation kallad Konsten till folket som huvudsakligen finansieras av staten. Syftet med denna organisation är att bereda de befolkningsgrupper som förflyttats till nya städer och samhällen tillgång till i första hand teater och annan scenkonst. Organisationen står som mellanhand mellan de etablerade teaterföre- tagen, enskilda såväl som allmänägda. Den köper färdiga föreställningar och samarbetar med lokala organisationer som har att svara för arrangemangen på platsen. Biljettpriserna sätts lägre än för de ordinarie

föreställningarna. Fr.o.m. år 1970 omfattar verksamheten också konser- ter och andra musikprogram. Mottagarorganisationen erbjuds att abonne- ra på en serie framträdanden som omfattar två å tre konserter av större orkester, två å tre framträdanden av instrumentalensembler, en balett- föreställning och ett blandat musikaliskt och litterärt program. Samma år upptogs också en teaterverksamhet inriktad på barn och ungdom, en teater med vuxna aktörer för barn.

9.8. Konstnärsförmedling

Med konstnärsförmedling avses i detta sammanhang dels anskaffningen av arbetstillfällen åt utövande konstnärer, dels arrangemang i form av utställningar och liknande av bildkonstnärers verk.

Vad beträffar den förra formen av förmedling bedrivs den i interna— tionella sammanhang på ett likartat sätt i de flesta länder. Särskilda förmedlingsorgan konsertbyråer och agenturer har inrättats. De arbetar på provisionsbas, dvs. betingar sig en viss andel av de förmedlade konstnärernas gager och arvoden, men svarar i gengäld för den service som kan vara erforderlig. Förhållandena i de östeuropeiska folkrepubli- kerna skiljer sig härvidlag inte från vad som tillämpasi de västeuropeiska staterna. I envar av de nyssnämnda folkrepublikerna finns en eller flera statliga artistagenturer som samarbetar med impressarier och konsert- byråer världen över och förmedlar framträdanden av tonkonstnärer _ enskilda vokal- och instrumentalsolister såväl som stora ensembler.

I vissa västeuropeiska och amerikanska stater m.fl. hade denna form av arbetsförmedling kommit att hänföras till sådan verksamhet som bedrevs av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, vilken verk- samhet enligt en av International Labour Organization (ILO) år 1933 antagen konvention successivt skulle avvecklas. Endast sex stater har emellertid hittills ratificerat denna konvention, nämligen Chile, Finland, Mexiko, Spanien, Sverige och Turkiet. I övriga till ILO anslutna stater har denna form av arbetsförmedling därför kunnat bedrivas efter samma riktlinjer som tidigare. Det har i sin tur medfört att också i de till konventionen anslutna staterna har förmedlingen av tonkonstnärer fortsatt att bedrivas på i stort sett samma villkor. En särskild sammanslut- ning, benämnd Association Européenne des Directeurs de Bureaux de Concerts et de Spectacles, har bildats för ett närmare samarbete mellan konsertagenturerna i de olika länderna, inkl. de östeuropeiska, där agenturerna är statliga.

Som ett exempel på förmedlande verksamhet på bildkonstens område kan nämnas den verksamhet som i Frankrike bedrivs av Centre national d*art contemporain (CNAC). Detta center, som finansieras med statliga anslag, styrs av ett råd som har sex inspektörer till sitt förfogande, Inspektörernas uppgift är att föreslå inköp av konstverk och bedriva en viss uppsökande verksamhet på utställningar och i konstnärernas ateljéer. Man tar också emot av konstnärerna inlämnade verk och bedömer dem. Inköpta verk sammanställs till kollektioner som sedan utsänds till

kulturhusen och ungdomens kulturhus (se 9.9), eller också exponeras de i olika statliga och kommunala lokaler och i CNAC:S egna lokaler. De utställda verken ingår i vandringsutställningar och flyttas från en ort till en annan under viss tid. Så småningom deponeras konstverken i offent- liga lokaler eller införlivas med muséernas samlingar.

De nämnda inspektörernas verksamhet begränsas inte till enbart Frankrike eller enbart franska konstnärer. De reser i stor utsträckning utomlands för att till Frankrike föra verk av där okända men i resp. hemländer välrenommerade konstnärer eller för att i utlandet propagera för utställningar av franska konstnärers verk. I CNAC :s verksamhet ingår också att dokumentera aktiva konstnärers verk. Man har lagt upp ett person- och verkregister som kompletterats med diabilder och reproduk- tioner samt audivisuella dokument, ljudband från intervjueri radio etc. Alla konstnärer kan lämna in uppgifter till denna dokumentavdelning, franska såväl som utländska. Avdelningen är tillgänglig för allmänheten.

9.9 Utställningsstöd, kulturhus m. rn.

I Frankrike har en mängd initiativ tagits för att underlätta kontakterna mellan konstnärerna och deras publik. Efter de riktlinjer som en gång uppdrogs av dåvarande kulturministern André Malraux har man inrättat ett antal s.k. kulturhus, maisons de la culture, i större landsortscentra såsom Amiens, Angers, Bourges, Caen, Chålon-sur-Saöne, Grenoble, Le Havre, Nevers, Reims, Rennes m.fl. Lokalt etablerade institutioner för kulturspridning # ofta tillkomna på privat eller kommunalt initiativ ,— omvandlades till sådana kulturhus med staten som medansvarig för ekonomi och verksamhet. Staten svarar i regel för hälften av kostnaderna för byggnad och drift. I övrigt finansieras verksamheten med kommu- nala och regionala bidrag. Ett administrativt råd svarar för kulturhusets skötsel. I detta råd ingår företrädare för olika grupper av medborgare i staden. Företrädarna för stat och kommun är alltid i minoritet. Ett oeftergivligt krav är att kulturhusets verksamhet hålls på en hög konstnärlig nivå.

Målgruppen för kulturhusets verksamhet är de medborgare i samhället som inte tidigare kommit i kontakt med eller haft möjligheter att engagera sig aktivt i kulturlivet. Allmänhetens intresse är mycket stort, och man räknar med en betydlig ökning i besökssiffrorna, särskilt från den yngre generationens sida. Konstutställningar i kulturhusens regi drivs inte kommersiellt och ingen försäljning äger rum av utställda konstverk. Ingen entréavgift till utställningarna uttas. Förutom kulturhusen har man inrättat åtta s.k. ”relais culturels” (relais = ungefär träffpunkt) och sex s.k. ”préfigurations de la maison culturelle” (préfigurations = ungefär förstadium). Dessa arbetar i stort sett som kulturhusen men i mindre skala och med mindre resurser såväl ekonomiskt som administrativt. Medan kulturhuset i Amiens år 1972 hade en årlig omslutning i sin budget på något över 2,5 milj. francs var

motsvarande siffra för préfigurationen i Orléans endast ungefär 0,5 milj. francs.

Om en préfiguration eller ett relais utvecklar en intensiv och alltmer omfattande verksamhet kan det bli fråga om att förvandla institutionen i fråga till ett kulturhus med dess högre status och större ekonomiska och personella resurser.

I landets största städer anses kulturlivet vara så rikt differentierat och utvecklat att något behov inte föreligger av här berörda institutioner.

Under senare år har en omfattande satsning ägt rum på mindre en