SOU 1992:88

Veterinär verksamhet

Statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 8 maj 1991 bemyndigade regeringen dåvarande che- fen för Jordbruksdepartementet, statsrådet Mats Hellström, att till- kalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av veteri- näwäsendet. Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 1 juli 1991 som särskild utredare landshövdingen Anita Bråkenhielm.

Som experter förordnades den 29 augusti 1991 depanementssekre- teraren Lars Gråberg, kanslirådet Håkan Hallman, agr. lic. Gunnar Larsson, avdelningschefen Bengt Nordblom, länsveterinären (numera veterinärrådet) Jan-Olof Rönnegård och administrative chefen (numera veterinärrådet) Håkan Stenson samt den 13 januari 1992 di- striktsveterinären Christer Averhed.

Som sekreterare förordnades den 1 augusti 1991 hovrättsfiskalen Per Hall.

Utredningen antog namnet veterinärutredningen. Regeringen har den 21 november 1991 till utredningen överlämnat ett antal framställningar.

Utredningen har den 28 april 1992 avgett remissyttrande över Jord- bruksverkets den 30 januari 1992 avgivna förslag om ändringar av salmonellalagstifmingen.

Veterinärutredningen överlämnar härmed betänkandet Veterinär verksamhet — behov, organisation och finansiering. Utredningsuppdra- get är därmed slutfört.

Stockholm i september 1992

Anita Bråkenhielm

lPer Hall

Sida Sammanfattning ...... ......... ....... ............ 9 Författningsförslag ........................................ 17 1 Inledning .......................................... 23 l . l Utredningsdirektiven ................................... 23 1.2 Utredningsarbetet ..................................... 23 2 Nuvarande organisation, kostnader och finansiering ....... 25 2.1 Inledning ........................................... 25 2.2 Djurens hälso- och sjukvård .............................. 25 2.2.1 Statens jordbruksverk .................................. 25 2.2.2 Länsstyrelserna ....................................... 26 2.2.3 Distriktsveterinärorganisationen ............................ 27 2.2.4 Näringens organisationer ................................ 29 2.2.5 Djursjukhus ......................................... 31 2.2.6 Djurkliniker och annan privatpraktik ......................... 31 2.2.7 Statens veterinärmedicinska anstalt .......................... 32 2.3 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg .............. 32 2.3.1 Statens jordbruksverk .................................. 32 2.3.2 Länsstyrelserna ....................................... 32 2.3.3 Näringens organisationer, enskilda företag, m.fl. ................ 33 2.4 Djurskydd .......................................... 34 2.4.1 Statens jordbruksverk .................................. 34 2.4.2 Länsstyrelserna ....................................... 35 2.4.3 Miljö— och hälsoskyddsnämndema .......................... 35 2.4.4 Distriktsveterinärer, besiktningsveterinärer och särskilt förordnade banveterinärer ................................ 36 2.5 Smittskydd .......................................... 36 2.5.1 Statens jordbruksverk .................................. 36 2.5.2 Länsstyrelserna ....................................... 38 2.5.3 Statens veterinärmedicinska anstalt .......................... 38 2.5.4 Gränsveterinärer ...................................... 39 2. 5.5 Veterinärer i allmänhet .................................. 39 2.6 Livsmedelskontroll .................................... 40 2.6.1 Statens livsmedelsverk .................................. 40 2.6.2 Länsstyrelserna ....................................... 41 2.6.3 Miljö- och hälsoskyddsnämndema .......................... 41 2.6.4 Besiktningsveterinärorganisationen ......................... 42 2.6.5 Besiktningsveterinärer utanför besiktnings- veterinärorganisationen .................................. 43 2.6.6 Distriktsveterinärer .................................... 44 2.7 Obduktionsverksamhet .................................. 44 2.8 Behörighetsfrägor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket ...... 45 2.8.1 Statens jordbruksverk .................................. 45

P N.N.N hink) xo oooooe

2.10 2.11 2.ll.1 2112 2.12 2.13

2.14

2.15 2.16

!; ... Nl

l—nv—v—nv—Au—nb—Au—nt—n H—O WQOVJIÄUJN—

PPP!” N.N.”.NNNP.” ... rov—o

__|—__. 3894 HHFFHHHH

N .— x] |_- U) 2.17.14 2.17.15 2.17.16

www ww & tll-åla) N'—

Veterinära ansvarsnämnden ............................... 45 Statens livsmedelsverk .................................. 46 Länsstyrelserna ....................................... 46 Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverk- samhetens krigsorganisation .............................. 46 Avels- och produktionskontroll ............................ 47 Laboratorieverksamhet .................................. 49 Centrallaboratorier ..................................... 49 Regionala laboratorier .................................. 50 Läkemedelskontroll m.m. ................................ 51 Foderkontmll ........................................ 52 Central djurförsöksnämnd och djurförsöksetiska nämnder ........................................... 53 Datasystem för bearbetande av veterinärmedicinska data m.m ......... 53 Utbildning .......................................... 54 De veterinära verksamhetsomrädenas nuvarande kostnader och finansiering ...................................... 54 Statens jordbruksverk m.m. .............................. 54 Länsstyrelserna ....................................... 55 Distriktsveterinärorganisationen ............................ 55 Bidrag till djurägare .................................... 56 Gränsveterinärer och banveterinärer ......................... 56 Statens veterinärmedicinska anstalt .......................... 57 Miljö— och hälsoskyddsnämndema .......................... 57 Näringens organiserade hälsokontroll och annan förebyggande djurhälsovärd ........................................ 57 Obduktionsverksamhet .................................. 58 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg .............. 58 Djursjukhus, djurkliniker och annan privatpraktik. ............... 59 Statens livsmedelsverk .................................. 59 Besiktningsveterinärorganisationen .......................... 59 Besiktningsveterinärer utanför besiktnings- veterinärorganisationen .................................. 60 Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverksamhetens krigsorganisation ...................................... 60 Sammanfattning ...................................... 61 Veterinär verksamhet och EG .......................... 63 Inledning ........................................... 63 Djurens hälso- och sjukvård, seminverksamhet samt överföring av befruktade ägg ..................................... 64 Djurskydd .......................................... 64 Smittskydd .......................................... 65 Kontroll av livsmedel av animaliskt ursprung ................... 67

PPP WNH

Ul

9 99 99 &I» N'—

_.-

999999999. NPPPPNPN Qom-huk)!—

99999 wwwww bwh)—

N]

N.” D—lD—l ....

7.1.2 7.1.3 7.2

Sida Nuvarande och framtida behov av veterinär verksamhet inom djurhållningen ...................................... 69 Faktorer som påverkar behovet ............................ 69 Behovsanalys för olika djurslag ............................ 69 Slutsatser ........................................... 73

Framtida huvudmannaskap för bedrivande av veterinär

verksamhet ........................................ 75 Inledning ........................................... 75 Veterinär verksamhet som på grund av sin art bör bedrivas

i offentlig regi ........................................ 75 Djurens hälso- och Sjukvård .............................. 77 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg .............. 83

Framtida myndighetsorganisation och därmed sammanhängande

frå gor ............................................ 85 Inledning ........................................... 85 Myndighetsup pgifter ................................... 85 Djurens hälso- och sjukvård .............................. 85 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg .............. 87 Djurskydd .......................................... 88 Smittskydd .......................................... 90 Livsmedelskommll .................................... 92 Behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket ...... 97 Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverksamhetens krigsorganisation ...................................... 98 Myndighetsstruktur m.m. ................................ 99 Centrala myndigheter ................................... 99 Regionala myndigheter ................................. 102 Lokala tillsynsorgan ................................... 106 Genomförandet ...................................... 107

Framtida organisation av annan än statlig och kommunal verksamhet samt därmed sammanhängande frågor ........ 1 11 Djurens hälso- och sjukvård ............................. 11 l Fältverksamhet ...................................... 1 1 1 Utgångspunkter ..................................... l 1 1 Verksamhetsform .................................... 1 12 Administration m.m. .................................. 1 13 Uppgifter .......................................... 114 Fort- och vidareutbildning ............................... 120 Genomförandet m.m ................................... 121 Näringens organiserade hälsokontroll och annan förebyggande

hälsovård .......................................... 125 Djursjukhus, djurkliniker och annan privatpraktik ............... 127

Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg ............. 127

8 Framtida kostnader och finansiering ................... 129 8.1 Inledning .......................................... 129 8.2 Statliga och kommunala uppgifter .......................... 129 8.2.1 Djurens hälso- och sjukvård ............................. 129 8.2.2 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg ............. 130 8.2.3 Djurskydd ......................................... 131 8.2.4 Smittskydd ......................................... 133 8.2.5 Livsmedelskontroll ................................... 1 36 8.2.6 Behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket ..... 138 8.2.7 Militär veterinärverksamhet och den civila veterinäwerksamhetens krigsorganisation ..................................... 139 8.2.8 Etableringsbidrag och driftsbidrag ......................... 139 8.2.9 Beskattning av etableringsbidrag och driftsbidrag, m.m. .......... 140 8.2.10 Upphandling ....................................... 141 8.2.11 Regional samverkan ................................... 142 8.2. 12 Överflyttning av Jordbruksverkets djuravdelning m.m. till Livsmedelsverket .................................. 143 8.2. 13 Den sammanlagda ekonomiska betydelsen för stat och kommun ..... 143 8.3 Andra uppgifter än statliga och kommunala ................... 146 8.3.1 Djurens hälso- och sjukvård ............................. 146 Fältverksamhet ...................................... 146 Organiserad hälsokontroll och annan förebyggande hälsovård ....... 148 Djursjukhus, djurkliniker och annan privatpraktik ............... 149 8.3.2 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg ............. 149 8.3.3 Förslagens sammanlagda ekonomiska betydelse för djurägama ...... 149 BILAGOR Bilaga 1. Kommittédirektiv (Dir. 1991z35) .......................... 151 Bilaga 2. Kommittédirektiv (Dir. 1992z62) .......................... 163 Bilaga 3. Behov av veterinärer under 1990-talet ....................... 165 Bilaga 4. Geografisk fördelning av mjölkkor, svin, får och höns ........... 209 Bilaga 5. Förslag till områdesindelning för etableringsbidrag .............. 213

Sammanfattning

Framtida behov av veterinär verksamhet inom djurhållningen

Bland jordbrukets djur förutses ett minskat antal mjölkkor och svin, medan antalet kor för köttproduktion, får och fjäderfä ökar. Samman- taget torde förändringarna av antalet djur innebära ett minskat behov av veterinära tjänster. En ökad intensitet i animalieproduktionen och en fortsatt utbyggnad av den förebyggande djurhälsovården verkar dock i motsatt riktning. Totalt torde behovet av veterinära tjänster för

jordbrukets djur komma att bli i stort sett oförändrat. Antalet hästar och sällskapsdjur förväntas bli relativt konstant. Trots detta är det sannolikt att behovet av veterinära tjänster för dessa djur ökar.

Framtida huvudmannaskap för bedrivande av veterinär verksamhet

Staten har det yttersta ansvaret för att det i landet finns ett väl funge- rande veterinärväsende. Detta ansvar kan komma till uttryck på olika sätt. I de flesta fall är det tillräckligt att en verksamhet regleras i för- fattning eller att det i författning uppställs krav på den som utövar en viss verksamhet och att staten därefter utövar tillsyn. En verksamhet kan emellertid vara av sådan art att den även bör bedrivas av staten och/eller kommun. Det kan gälla verksamhet som har ett särskilt sam- hällsintresse eller en påtagligt officiell prägel.

Om man undantar rena tillsynsfunktioner och obduktionsverksam- het kan den veterinära verksamheten indelas i djurens hälso- och sjuk- vård, seminverksamhet och överföring av befruktade ägg, djurskydd, smittskydd samt köttbesiktning och införsel— och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung. Av dessa anser jag att smittskydd, köttbesiktning samt införsel- och exportkontroll av livsmedel av ani- maliskt ursprung är verksamheter som till sin art är sådana att staten bör vara ansvarig (vara huvudman) för dess bedrivande.

Vad djurskyddet beträffar åvilar ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande primärt varje enskild människa som har

djur i sin vård. Samhället måste dock ha ett ansvar för att djurskyddet upprätthålls. Detta ansvar får anses ligga inom ramen för normgiv-

ning och tillsyn.

Djurens hälso- och sjukvård har inte minst med hänsyn till dess be- tydelse för livsmedelsförsörjning, livsmedelskvalitet och djurskydd ett betydande samhällsintresse. Det är emellertid djurägaren som i första hand har ansvar för att djuren får den hälso- och sjukvård som be- hövs. Djurens hälso- och sjukvård kan därför — även om samhället av djurskyddsskäl och regionalpolitiska skäl måste anses ha ett ansvar för att djursjukvård på ett godtagbart sätt kan tillhandahållas i alla delar av landet — inte anses vara av sådan art att den måste bedrivas av staten. Jag föreslår att det statliga huvudmannaskapet för den veteri- nära fältverksamheten avvecklas. Distriktsveterinärorganisationen bör upplösas och beroende av lokala förhållanden ersättas antingen av en privatpraktikbaserad fältverksamhet, bedriven av enskilda veterinärer eller bolag, eller av en fältverksamhet bedriven av hushållnings- sällskap eller husdjursföreningar. Någon förändring beträffande hu- vudmannaskapet för djursjukhus, djurkliniker och organiserad hälso- kontroll har jag inte funnit påkallad.

Enligt min uppfattning saknas anledning att begränsa rätten att ut- öva seminverksamhet och överföring av befruktade ägg till vissa or- ganisationer eller sammanslutningar (dvs. till någon eller några sär- skilt utsedda huvudmän). Nuvarande bestämmelser som ger enskilda mjölk- och köttproducenter möjlighet att efter erhållet tillstånd själva under veterinär tillsyn ansvara för inseminering och överföring av befruktade ägg bör således bibehållas.

Framtida myndighetsuppgifter Jag föreslår att statens uppgifter på djurhälso- och djursjukvårdsområ- det, med undantag för behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket, i huvudsak bör vara begränsade till den organise-

rade hälsokontrollen. Inom detta område föreslås inga andra föränd- ringar än att den direkta tillsynen överförs från den centrala till den regionala myndigheten.

Den direkta djurskyddstillsynen bör även i fortsättningen bedrivas av lokala tillsynsorgan. De regionala myndigheterna bör dock i större utsträckning än tidigare stödja de lokala tillsynsorganen i djurskydds- arbetet. Jag föreslår att förordnanden av s.k. banveterinärer, med un-

dantag för banveterinärer vid trav-och galoppbanor och vid internatio- nella evenemang, överförs från den centrala till de regionala myndig- heterna. Den centrala myndigheten bör i framtiden, utöver utfärdande av föreskrifter och allmänna råd samt bedrivande av viss informa- tions- och samordningsverksamhet, endast handlägga ärenden som rör landet i dess helhet eller kräver särskild kompetens.

Vad gäller smittskyddsarbetet bör när det gäller epizootilagssjuk- domar tyngdpunkten ligga på de regionala myndigheterna samt när det gäller bekämpning av salmonella och gränsskydd på särskilt för-

ordnade lokala veterinärer. Den centrala myndigheten bör ha det över- gripande ansvaret för smittskyddet i dess helhet och svara för de ut— ökade internationella kontakter som följer av EES-avtalet och ett framtida IEC—medlemskap. Jag föreslår inga andra ändringar av de

statliga uppgifterna på smittskyddsområdet än att den regionala myn- digheten vid en upplösning av distriktsveterinärorganisationen bör upphäva beslut om spärrförklaring som fattats av enskilda veterinär- er. Vid ett [EG-medlemskap bör den regionala myndigheten utfärda sådana friskintyg som krävs vid export av djur. Provtagning och even— tuell annan undersökning som krävs som underlag för intyget bör dock utföras av på orten förordnad veterinär.

Den direkta livsmedelstillsynen bör även fortsättningsvis i huvud- sak utövas av lokala tillsynsorgan. De regionala myndigheterna före- slås dock i väsentligt högre grad än tidigare ge stöd till de lokala till- synsorganen. Vidare föreslår jag att den regionala myndigheten över- tar den direkta tillsyn över livsmedelsanläggningar och den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslokaler som tidigare utförts av den centrala myndigheten. Detta gäller dock inte livsmedelsanlägg- ningar som är belägna i de fyra nordligaste länen och renkontroll- slakterier. Beträffande dessa är det av praktiska skäl mest ända- målsenligt att godkännanden och direkt tillsyn även i fortsättningen handhas av den centrala myndigheten. Jag bedömer att den regionala myndighetens utökade arbetsuppgifter generellt sett kräver en högre livsmedelshygienisk kompetens och tillgång till livmedelstekniker. Den centrala myndigheten föreslås mera renodlat ägna sig åt att utfärda föreskrifter och allmänna råd samt ansvara för samordning

och enhetlig tillämpning. Vad gäller besiktningsveterinärorganisation-

en samt införsel- och exportkontrollen föreslås inga organisatoriska förändringar.

Framtida myndighetsstruktur Jag föreslår att samtliga centrala veterinära myndighetsuppgifter sam- las i ett verk. För att uppnå detta bör Jordbruksverkets djuravdelning, internationella smittskyddsenheten samt en eller två verksjurister över- flyttas till Livsmedelsverket. Inom Livsmedelsverket bör en självstän- dig veterinärenhet tillskapas som under en chefveterinär (överdirek- tör) bedriver verksamheten i nära kontakt med de regionala myndig- heterna. De regionala myndighetsuppgiftema bör även i fortsättningen ut- föras av länsstyrelserna. För att åstadkomma en förstärkning och höja kompetensen föreslås att två eller flera länsstyrelser samarbetar vad gäller expertfunktionen inom sakområdet livsmedelskontroll, djur- skydd och allmänna veterinära frågor (länsveterinärfunktionen). Inom området för den regionala samverkan bör inrättas en regional veterinärenhet vilken skall ha tillgång till en eller flera livsmedels- tekniker.

De lokala tillsynsuppgiftema bör liksom tidigare ombesörjas av kommunerna. Jag förordar ett närmare samarbete dels mellan konunu- nema, dels mellan kommunerna och inom respektive kommun verk—

samma veterinärer — både fältveterinärer och djurhälsoveterinärer — för att åstadkomma en effektivisering och kvalitetshöjning av den kommunala djurskyddstillsynen. Ett närmare samarbete mellan kom- munerna skulle även kunna effektivisera och höja kompetensen inom livsmedelskontrollen.

Organisation av annan än statlig och kommunal verksamhet Jag anser att den framtida veterinära fältverksamheten så långt möj- ligt bör bedrivas i veterinärstationer med en bemanning av fem vet- erinärer fördelade på fyra veterinärtjänster. Detta torde innebära en effektivisering av den veterinära fältverksamheten med ett betydligt mindre behov av externa vikarier. Att bedriva den veterinära fältverk- sarnheten i stationsforrn kommer sannolikt att förbättra fältveterinär- emas arbetsförhållanden och ha en positiv inverkan på rekryteringen. Om fältverksamheten bedrivs i stationsform över hela landet torde behovet av externa vikarier minska med uppskattningsvis 60 — 70 års- arbetskrafter. Veterinärema bör ha en hög kompetens anpassad efter lokala behov. För att uppnå detta krävs att veterinärema i högre grad än i dag deltar i fort- och vidareutbildning.

Primärt bör den veterinära fältverksamheten även i fortsättningen vara inriktad på animalieproduktionens djur samt hästar inom jord- och skogsbruk. Ett närmare samarbete med husdjursföreningama och Slakteriförbundets djurhälsovård bör eftersträvas. Fältveterinärema bör även sträva efter att inleda samarbete med kommunerna inom djurskyddstillsynen. Veterinäremas skyldigheter att rapportera och ingripa vid fall av misstänkta utbrott av smittsamma sjukdomar bör bibehållas i huvudsak oförändrade. Vidare bör samtliga veterinärer åläggas en skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga om djurs vård och behandling. Fältveterinärema bör även i fortsättningen vara skyldiga att rapportera sina sjukbesök till djursjukdatasystemet.

Staten kommer även i framtiden att ha ett behov av att anlita lokala veterinärer för vissa uppgifter av officiell karaktär inom djurskydd, smittskydd och livsmedelskontroll. Jag föreslår därför att staten för två år i taget avtalar med veterinärstation, annan privatpraktik eller organisation att denna ställer veterinärer till förfogande för att utföra uppgifter av detta slag inom ett visst geografiskt område. Ansvarig myndighet har att i erforderlig omfattning utfärda förordnanden för avtalspartens veterinärer. Ersättning som skall erläggas av staten bör utgå i enlighet med vad som fastställs efter förhandlingar mellan part- erna. Ersättning som skall erläggas av annan, t.ex importör eller täv— lingsarrangör, bör inte regleras i avtalet. Vidare bör staten enligt av- talet förbinda sig att under avtalstiden enbart anlita avtalspartens vete- rinärer för här aktuella uppgifter. Motprestation för denna ”ensam- rätt” bör vara att avtalsparten inom det aktuella området åtar sig att tillhandahålla en dygnstäckande jourverksamhet. Någon särskild ersätt- ning för bundenheten utgår inte utan får anses kompenserad av "en- samrätten”. Däremot bör ersättning utgå för de jourförrättningar som påbörjas vardagar före kl. 07.00 och efter kl.19.00 eller som företas under helger. För att motverka att veterinär verksamhet onödigtvis bedrivs på obekväm arbetstid bör enligt min uppfattning ersättning utgå som svarar mot en viss procentandel av det arvode djurägaren betalar. Det bör även vara möjligt för staten att vid sidan av ovan nämnda avtal teckna avtal som enbart avser tillhandahållande av jour. Det kan t.ex. bli aktuellt att ingå ett sådant avtal om en veterinärsta- tion och en annan privatpraktik vill dela jouren inom ett område.

I den mån enskilda husdjursföreningar inte bedriver veterinär fält- verksamhet kan en ökad samordning mellan den veterinära fältverk- samheten och den förebyggande djurhälsovården i viss mån främjas

genom samlokalisering med husdjursföreningama eller Slakteriför- bundets djurhälsovård. I övrigt ankommer det på husdjursförening- ama och Slakteriförbundets djurhälsovård att så effektivt som möjligt utnyttja de fältverksamma veterinärema för rutinmässiga besättnings- besök. Systemet med information från köttbesiktningen bör vidare- utvecklas och utnyttjas bättre. Djurhälsoveterinärema bör ha samma skyldigheter som övriga veterinärer vad gäller smittskydd och djur- skydd.

Etablering och drift av djursjukhus, djurklinik och annan privat— praktik bör liksom tidigare styras av efterfrågan på sådana veterinära tjänster som erbjuds vid dessa anläggningar. Veterinärer som är verk- samma inom djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik skall ha samma skyldigheter som övriga veterinärer vad gäller smittskydd och djurskydd.

Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg bör även i fort- sättningen under veterinärt ansvar bedrivas både av näringens orga— nisationer och av enskilda djurägare. Vad beträffar inseminering bör enskilda djurägare i så stor utsträckning som möjligt själva insemi- nera svin och nötboskap.

Genomförandet

Distriktsveterinärorganisationen bör avvecklas innan förändringarna inom Jordbruksverket, Livsmedelverket och länsstyrelserna genom- förs. Det kan möjligen te sig naturligt att först genomföra föränd— ringarna inom myndigheterna. Avvecklingen av distriktsveterinär- organisationen bör dock enligt min uppfattning genomföras av den

myndighet som har störst erfarenhet av organisationen. En snar av- veckling av distriktsveterinärorganisationen ter sig också angelägen med hänsyn till de ekonomiska problem som finns inom organisa- tionen. En avveckling av distriktsveterinärorganisationen, som inne- bär den största besparingen för staten, bör även av statsfinansiella skäl prioriteras. Avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen bör kun- na genomföras under en tidsperiod av ett år.

Bildandet av veterinärstationer i lämpliga områden bör underlättas genom etableringsbidrag. När det gäller befintliga distriktsveterinär- stationer skall dessa kunna tas över antingen av de vid stationen verk- samma distriktsveterinärema eller av andra.

För att kunna erbjuda en tillfredsställande veterinär service i de sex nordligaste länen föreslås även inrättandet av ett statligt driftsbidrag. Detta bör dock vara den enda bidragsformen för att upprätthålla

veterinär fältverksamhet i djurglesa områden. Bidrag till avlägset boende bör ingå i driftsbidraget. I den mån resekostnadema blir för stora för att djurägama skall anlita veterinär får detta beaktas i driftsbidraget. Veterinären kan t.ex. förbinda sig att maximera den resekostnad som debiteras djurägaren mot en kompensation inom ramen för driftsbidraget.

När distriktsveterinärorganisationen avvecklats bör de föreslagna förändringarna inom Jordbruksverket, Livsmedelverket och länssty- relserna genomföras. Jag bedömer genomförandetiden till ett år.

Framtida kostnader och finansiering De föreslagna förändringarna innebär, förutom att de medför en höj- ning av kvaliteten på den veterinära verksamheten och ökar kompe— tensen, minskade kostnader för staten med omkring 85 mkr per år. I beräkningen har även hänsyn tagits till de ökade kostnader som ett framtida EG-medlemskap sannolikt medför. Vid avvecklingen av det statliga huvudmannaskapet tillkommer dock en engångskostnad för etableringsbidrag. Denna kostnad torde inte överstiga 21 mkr.

Kommunernas kostnader bedöms bli oförändrade. Kommunernas kostnadstäckning ökar dock genom uttag av ytterligare avgifter med uppskattningsvis 11,5 mkr.

De föreslagna förändringarna kommer att sammanlagt öka djur- ägamas kostnader med uppskattningsvis 24 mkr. Ökningen är obetyd- ligt större än vad som motsvaras av de ytterligare arbetsgivaravgifter

m.m. (LKP) som redan nu borde utgå för att distriktsveterinäremas

pension skall motsvara erlagda avgifter. Den besparing som föreslag- na förändringar innebär för staten erhålls således inte genom att över- vältra kostnadema på djurägama utan genom att åstadkomma en effek- tivare verksamhet.

Författningsförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i livsmedelslagen (1971 :51 1)

Härigenom föreskrivs att 24 & livsmedelslagen (1971:511) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 51

Statens livsmedelsverk utövar den centrala tillsynen över efter- levnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen inom länet. Den eller de kommu- nala nämnder som fullgör uppgif- ter inom miljö- och hälsoskydds- området utöver tillsynen inom kommunen om regeringen inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas av Livsmedelsverket.

Denna lag träder i kraft den

1Senaste lydelse 1991:1687.

Statens livsmedelsverk utövar den centrala tillsynen över efter- levnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen inom länet Den eller de kommu- nala nämnder som fullgör uppgif- ter inom miljö— och hälsoskydds- området utövar tillsynen inom kommunen om regeringen inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas av länsstyrelsen eller Livsmedelsverket.

2. Förslag till Lag om ändring i epizootilagen (1980:369)

Härigenom föreskrivs att 6 & epizootilagen (1980:369) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 & Beslut enligt 4 5 skall upphä- Beslut enligt 4 och 5 95 skall vas av distriktsveterinären och be— upphävas av länsstyrelsen så slut enligt 5 5 av länsstyrelsen, så snart det blivit klarlagt att förut- snart det blivit klarlagt att förut- sättningama för beslutet inte läng- sättningama för beslutet inte läng- re föreligger. re föreligger.

Denna lag träder i kraft den

3. Förslag till Lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534)

Härigenom föreskrivs i fråga om djurskyddslagen (1988:534)1

dels att i 3 å ordet ”Statens jordbruksverk” skall bytas ut mot ”Statens livsmedelsverk”,

dels att i 4, 6—8, 10—12, 14, 15, 17—20 , 24, 25, 38 och 39 åå samt punkten 4 i övergångsbestämmelsema till lagen ordet ”Jordbruksver- ket” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”Livsmedelsverket” i motsvarande form.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse av 4 å 1991:404

6—8 åå 199lz404 10—12 åå 199lz404 14 å 1991:404 15 å 1991:404 17—20 åå 1991:404 24 å 1991:1688 25 å 1990z404 38 å 1991:1688 39 å 1991:404.

4. Förslag till Lag om ändring i bisjukdomslagen (1974z211)

Härigenom föreskrivs att i 9 å bisjukdomslagen (1974z21 l)1 ordet "Statens jordbruksverk” skall bytas ut mot ”Statens livsmedelsverk”.

Denna lag träder i kraft den

ISenaste lydelse av 9 å l991:290.

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1985 :342) om kontroll av husdjur m.m.

Härigenom föreskrivs att i 6 å lagen (1985:343)1 om kontroll av hus- djur m.m. ordet ”Statens jordbruksverk” skall bytas ut mot ”Statens livsmedelsver ”.

Denna lag träder i kraft den

1Senaste lydelse 1991:402.

1. Inledning

1 .1 Utredningsdirektiven

Utredaren bör enligt direktiven (dir. 199lz35) analysera nuvarande behov av veterinär verksamhet och vilket behov som förväntas i fram- tiden. Mot bakgrund av denna analys bör förslag lämnas till ansvars- fördelning, dimensionering och framtida organisation i fråga om vet- erinärväsendet i dess helhet. I förslaget skall såväl kostnadema som finansieringen av verksamheten belysas. En utgångspunkt är att av- lasta statsbudgetens kostnader för djurens hälso- och sjukvård som inte motiveras av samhällsintresset. Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med berörda myndigheter och organisationer. Arbetet skall bedrivas i perspektivet av regeringens program för att förnya den offentliga sektorn vars huvudpunkter finns redovisade i prop. 1990/91:100, bil. 2.

Utredaren har vidare haft att beakta de allmänna direktiven till kommittéer och särskilda utredare angående dels utredningsförslagens inriktning (dir. 1984z5), dels beaktande av EG—aspektema i utred- ningsverksamheten (dir. 1988:43).

1 februari 1992 hemställde utredningen hos Jordbruksdepartemen- tet att få anlita regeringsrådet Ulla Wadell för arbetet med granskning- en av veterinära ansvarsnämndens uppgifter och organisation. Reger- ingen utfärdade emellertid den 14 maj 1992 tilläggsdirektiv (dir 1992162) genom vilka utredningsuppdraget begränsades så att det inte längre omfattade en översyn av veterinära ansvarsnämnden.

Direktiven återges i sin helhet i betänkandets bilaga 1 och 2.

1.2. Utredningsarbetet

Arbetet inleddes hösten 1992. Utredningen har sammanträtt vid åtta tillfällen. Jag har därutöver vid skilda tillfällen sammanträtt med en eller flera av utredningens experter. Arbetet har bedrivits under stor tidspress.

Tillsammans med utredningens experter har jag genomfört ett stu- diebesök vid det danska veterinärdirektoratet. Jag har vidare besökt

för den veterinära verksamheten ansvariga myndigheter och departe- ment i Tyskland och Schweiz.

Arbetet har bedrivits i nära kontakt med Jordbruksverket, Livsme- delsverket, Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Veterinärför- bund. Vidare har jag ensam eller tillsammans med en eller flera av ut- redningens experter sammanträffat med företrädare för Statens veteri- närmedicinska anstalt, Hushållningssällskapens Förbund, Köttbran- schens Riksförbund, Slakteriförbundet, Svensk Fågel, Svensk Hus- djursskötsel, Svenska Kommunförbundet, AB Trav och Galopp, För- säkringsaktiebolaget Agria, Praktikertjänst AB, Sleipner Djurför- säkring AB samt Veterinarius AB. Jag har även sammanträffat med enskilda veterinärer

Jag har löpande från myndigheter, organisationer och enskilda er- hållit skrivelser med synpunkter på veterinärväsendets framtida orga- nisation.

Inom ramen för utredningen har två enkätundersökningar rörande länsveterinärfunktionen genomförts bland landets länsveterinärer.

Jordbruksverket har på uppdrag av utredningen gjort en prognos över det förväntade behovet av veterinärer den närmaste tioårsperiod— en med utgångspunkt från utredningens förslag. Prognosen redovisas i betänkandets bilaga 3.

Analysen i kapitel 4 av nuvarande och framtida behov av veterinär verksamhet inom djurhållningen har utförts av agr. lic. Gunnar Larsson, Lantbrukarnas Riksförbund.

2. Nuvarande organisation, kostnader och finansiering

2.1. Inledning

I detta kapitel lämnas först en översiktlig genomgång av nuvarande organisation av veterinära och därmed närstående verksamhetsom- råden. I avsnitt 2.2—2.9 behandlas de verksamhetsorrrråden som utred- ningen anser är att betrakta som veterinära. Enligt utredningens defi- nition utgör dessa verksamhetsområden tillsammans det s.k. veterinär— väsendetl. Avsnitten är uppdelade mot bakgrund av resp. områdes or- ganisatoriska struktur. I avsnitt 2.10—2.16 behandlas vissa verksam-

hetsområden som inte kan anses vara veterinära men som är av intres- se vid utformningen av veterinärväsendets framtida organisation eller

som av andra skäl bör tas med vid en genomgång av nuvarande för- hållanden.

Därefter, i avsnitt 2.17, behandlas de veterinära verksarnhetsområd- enas nuvarande kostnader och finansiering.

2.2. Djurens hälso- och sjukvård

2.2.1 Statens jordbruksverk Jordbruksverket är chefsmyndighet för distriktsveterinärorganisatio- nen och skall i egenskap av förvaltningsmyndighet verka för ett gott hälsotillstånd bland husdjuren.

Jordbruksverket förordnar om indelningen av landet i veterinär— distrikt och bestämmer det antal distriktsveterinärer som skall finnas i varje distrikt. En av distriktsveterinärema skall vara förste distrikts- veterinär. Jordbruksverket bestämmer distriktsveterinäremas tjänstgö- ringsområden och stationeringsorter samt tillsätter tjänst som distrikts- veterinär. Jordbruksverket kan bestämma om skyldighet för distrikts- veterinär att fullgöra tjänsteåligganden som avser annat veterinärdi- strikt, att tjänstgöra hos Jordbruksverket eller länsstyrelse eller att tjänstgöra som gränsveterinär.

1 Det kan ifrågasättas om varje uppgift inom respektive verksamhetområde är att be- teckna som veterinär. Utredningen har dock valt att behandla dessa områden i sin helhet.

Jordbruksverket får ge organisationer på jordbmksnäringens områ- de eller andra sammanslutningar rätt att anordna kontroll av husdjur och andra djur som människan har i sin vård i syfte att förebygga sjukdomar (organiserad hälsokontroll). Innan kontrollen anordnas skall Jordbruksverket godkänna plan och riktlinjer för verksamheten.

Jordbruksverket meddelar även föreskrifter för kontrollen. Vidare kan Jordbruksverket föreskriva att det hos huvudman för organiserad hälsokontroll skall finnas en samarbetsnämnd (central djurhälso- nämnd) vilken skall representera samtliga inom branschen förekom-

mande organisationer och sammanslutningar. Jordbruksverket faststäl- ler nämndens instruktion och, efter förslag av huvudmannen, nämn- dens sammansättning. För närvarande finns två centrala djurhälso- närnnder. Dessa är djurhälsovårdens centrala nämnd för svin-, slakt- nöt— och fårproduktion och centrala frskhälsonämnden. Tillsynen över den organiserade hälsokontrollen utövas av Jordbruksverket eller, i den utsträckning Jordbruksverket bestämmer, länsstyrelsen. Beslut fattade av organisationer och sammanslutningar inom den organi- serade hälsokontrollen överklagas hos Jordbruksverket.

Inom Jordbruksverket handläggs ärenden angående djurens hälso- och sjukvård av djurhälsoenheten. Enheten, som tillhör avdelningen för djurfrågor, består av elva personer, varav nio veterinärer. Av ar— betet inom enheten är uppskattningsvis 20 % att hänföra till djurens hälso- och sjukvård.

2.2.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsen svarar för distriktsveterinärorganisationen i länet. Detta innebär bl.a. att länsstyrelsen fastställer beredskapsområden, bered- skapsplaner och tjänstgöringsplaner samt utför vissa administrativa uppgifter. Vidare tar länsstyrelsen initiativ till åtgärder för att ut- veckla och samordna sjukdomsförebyggande åtgärder inom länet. Som ett led i denna verksamhet skall länsstyrelsen inrätta ett sam- rådsorgan med representanter från länsstyrelsen, olika veterinärkate- gorier, Lantbrukarnas Riksförbund, m.fl. Samrådsorganet behandlar frågor rörande besättningsutredningar, regional fortbildning av vete- rinärer och rådgivare samt information och rådgivning till lantbru- kare, m.m. Tillsynen över den organiserade hälsokontrollen har inte delegerats till länsstyrelserna.

Inom länsstyrelsen är länsexperten för livsmedelskontroll, djur- skydd och allmänna veterinära frågor (länsveterinären) ansvarig för djurens hälso- och sjukvård. Denne har ett odelat ansvar för sitt sak- område. En länsveterinär ägnar i genomsnitt ca en fjärdedel av sin ar- betstid åt djurens hälso- och sjukvård inklusive administrationen av distriktsveterinärorganisationen. I hela landet finns 38 länsveterinärer och biträdande länsveterinärer motsvarande knappt 34 årsarbets- krafter. Till länsveterinärema är knuten assistentpersonal motsvaran- de drygt 30 årsarbetskrafter.

2.2.3 Distriktsveterinärorganisationen Distriktsveterinärorganisationen är främst avpassad för att tillgodose behovet av sjukvård och hälsovård hos djur inom animalieproduktio- nen och hos hästar som används i jord- och skogsbruket. Sådana djur är distriktsveterinär alltid skyldig att behandla. I särskilt angivna om- råden eller om djurskyddsskäl föreligger är distriktsveterinären även skyldig att behandla sällskapsdjur och sporthästar. Det åligger di- striktsveterinär att tillse att föreskrifter rörande hälso- och sjukvår- den bland husdjuren efterlevs och i detta syfte efter förordnande före- ta besiktning eller inspektion.

Landet är indelat i veterinärdistrikt. Det finns för närvarande 89 veterinärdistrikt. I varje distrikt finns två eller flera distriktsveteri- närer. Varje distriktsveterinär är knuten till en stationeringsort. För- ste distriktsveterinären leder och fördelar arbetet inom distriktet och ansvarar för samordning av djursjukvård och djurhälsovård. I vissa distrikt har veterinärstation inrättats. Distriktsveterinärer på statione— ringsort där veterinärstation inrättats är skyldiga att tjänstgöra vid vet- erinärstationen. Det finns för närvarande 20 flerveterinärstationer och 19 tvåveterinärstationer. Av tvåveterinärstationema är 7 under ut- byggnad till flerveterinärstationer. Vidare är ytterligare 1 flerveteri- närstation och 9 tvåveterinärstationer under uppbyggnad.

Antalet tjänster inom distn'ktsveterinärorganisationen får uppgå till högst 390. Den 1 november 1991 var 317 tjänster tillsatta, 26 tjänster under tillsättning och behovet av ytterligare 21 obesatta tjänster under utredning av länsveterinär. Av de 317 som innehade tjänst var 266 di- striktsveterinärer med praktikområde och 51 regionvikarier. Av regi-

onvikariema tjänstgör vissa inom ett län och andra inom ett distrikt. Aven externa veterinärer tas i anspråk som vikarier. Budgetåret

1991/92 anlitades externa veterinärer motsvarande 116 årsarbetskraf- ter, vilket var en minskning med ca 20 årsarbetskrafter från budget- året dessförinnanZ. Distriktsveterinär är tjänstgöringsskyldig helgfria måndagar t.o.m. fredagar mellan klockan 08.00 och 17.00. Därutöver är distriktsveterinär skyldig att fullgöra beredskapstjänstgöring inom beredskapsområde på de tider som han är upptagen på av länsstyrel- sen fastställd beredskapsplan. Om beredskaptjänstgöringen omfattar ett veckoslut erhåller distriktsveterinären som kompensation tre dag- ars ledighet. Under obekväm arbetstid får distriktsveterinär vänta med förrättningar till normal arbetstid om det anses möjligt ur djur- skyddssynpunkt. Distriktsveterinär skall vara tillgänglig för allmän-

heten på stationeringsorten viss angiven tid varje tjänstgöringsdag, om inte brådskande tjänsteförrätming lägger hinder i vägen. Distriktsveterinär skall där så bedöms lämpligt genomföra åtgärder i samarbete med veterinärer vid den organiserade hälsokontrollen. Om det finns särskilda skäl är en distriktsveterinär även skyldig att, mot ersättning som Jordbruksverket godkänner, tjänstgöra inom den organiserade hälsokontrollen.

En distriktsveterinär fullgör all tjänstgöring som statstjänsteman med ersättning dels i form av lön, dels i form av arvode enligt veteri- närtaxeförordningen. Den lön som utgår när distriktsveterinären är i tjänst, tjänstelön, uppgår i genomsnitt till 7 433 kr per månad. Till veterinärer stationerade i vissa glesbygdsområden utgår lönetillägg som kompensation för lägre beräknade praktikintäkter. Vid semester, sjukledighet, arbetsbefrielse och viss tjänstledighet utgår s.k. jämförel-

selön med i genomsnitt 21 185 kr per månad. Jämförelselönen skall motsvara distriktsveterinärens genomsnittliga inkomst. (Vissa distrikts— veterinärer har dock betydligt högre månadsinkomst.) Distriktsveteri- näremas pension beräknas efter denna jämförelselön. Kallortstillägg

utgår i särskilt angivna kallortsområden. Arvodet enligt veterinänaxe- förordningen är uppdelat i inställelsearvode och behandlingsarvode och utges av djurägaren i samband med behandling av djur. Veterinär- en är även berättigad till resekostnadsersättning som utges av djuräga- ren. Med vissa undantag skall vid varje förrättning som utförs av di- striktsveterinär även en särskild djursjukvårdsavgift erläggas. Avgif— ten bestäms av regeringen och är för närvarande 100 kr när förrätt- ningen avser djur inom animalieproduktionen och hästar som används

2 Kostnadema för vikarier motsvarade budgetåret 1991/92 37 % av de totala kostnaderna för disn'iktsveterinärorganisationen.

i jord- eller skogsbruket och 150 kr när förrättningen avser andra djur. Avgiften betalas till veterinären som via länsstyrelsen betalar in denna till Jordbruksverket.

2.2.4. Näringens organisationer

Samtliga organisationer som av Jordbruksverket givits rätt att anord- na organiserad hälsokontroll tillhör jordbruksnäringen. Den organi- serade hälsokontrollen, som har till ändamål att motverka eller före- bygga sjukdomar hos husdjur, bedrivs genom tillsyn och besättnings- utredningar, undersökningar av djurens miljö samt genomgång av djurrnaterial, utfordring och skötsel. Med utgångspunkt från gjorda

observationer lämnas råd och förslag till lämpliga åtgärdsprogram. Samarbete skall ske med besättningsveterinären.

Den som är huvudman för organiserad hälsokontroll, vilken inte är enbart lokalt förankrad, skall göra en för verksamheten ändamålsen- lig regionindelning och se till att verksamheten bedrivs efter av Jord- bruksverket godkända riktlinjer och i nära samverkan med annan pro- duktionsservice för husdjur. Hos huvudmannen skall finnas en för verksamheten ansvarig hälsokontrollenhet under chefsskap av en vet- erinär. Hälsokontrollenheten skall vara organisatoriskt skild från öv- rig verksarnhet hos huvudmannen och ge anvisningar till de regionalt verksamma veterinärema om den veterinärmedicinska inriktningen av hälsokontrollen. Central djurhälsonämnd skall vid behov medverka till bildandet av regionala sarnrådsgrupper.

Den som innehar djur av sådant slag och inom sådant område för vilket kontroll har anordnats har rätt att få djuren anslutna till kontrol- len. Fortsatt anslutning får dock vägras, om djurens innehavare inte följer de föreskrifter som gäller för kontrollen. Djur som omfattas av kontrollen får enligt de föreskrifter som meddelas av Jordbruksverket överlåtas under särskild beteckning som är förbehållen sådana djur. Om det finns hälsokontroll anordnad för slaktsvin eller nötkreatur, får regeringen föreskriva att en avgift får tas ut vid slakt av svin eller nötkreatur från sådana besättningar som inte omfattas av kontrollen och i vilka sjukdomar i särskilt hög grad förekommer. Sådan före- skrift har meddelats för slaktsvin.

Svensk Husdjursskötsel ek. för. är huvudman för hälsokontrollen av mjölkkor och hälsokontrollen avseende leukos på nötkreatur. An- svarig enhet inom Svensk Husdjursskötsel är avdelningen för djurhäl-

sa. Landet är indelat i 12 regioner som sammanfaller med husdjurs- föreningamas verksamhetsområden. I varje region finns en för resp. hälsokontroll ansvarig veterinär. Svensk Husdjursskötsel utför även annan förebyggande djurhälsovård än sådan som omfattas av den orga- niserade hälsokontrollen t.ex. hälsovård avseende bovin virusdiarré (BVD) och ringorrn, fertilitetshälsovård samt klövvård. Hälsokontroll och annan förebyggande djurhälsovård utförs huvudsakligen av hus- djursföreningamas egen personal. Inom husdjursorganisationen är motsvarande ca 85 årsarbetskrafter, varav ca 35 veterinära, sysselsat— ta med hälsokontroll och annan förebyggande djurhälsovård. Sveriges Slakteriförbund är huvudman för hälsokontrollen av svin, får och köttproducerande nötkreatur samt för hälsokontroll avseende Aujeszkys sjukdom. Ansvarig enhet inom Slakteriförbundet är sektio- nen för djurhälsovård. Svinhälsokontrollen är indelad i fem regioner, fårhälsokontrollen i tio regioner, hälsokontrollen av köttproduceran- de nötkreatur i tre regioner och hälsokontrollen avseende Aujeszkys sjukdom i fem regioner. I varje region finns en för verksamheten an- svarig veterinär. Rutinmässiga besätmingsbesök utförs i stor utsträck- ning av distriktsveterinärer som genom avtal knutits till Slakteri- förbundets djurhälsovård. (För närvarande är ca 185 distriktsveteri- närer engagerade i Slakteriförbundets hälsokontroll). Inom Slakteri- förbundet är motsvarande ca 40 årsarbetskrafter, varav ca 29 veteri- nära, sysselsatta med hälsokontrollen. Slakteriförbundet och slakteri- föreningama driver parallellt även speciella kvalitets- och kontrollpro- gram, t.ex. Scan's ”Omsorg i djurskötseln”.

Fiskhälsan FH AB är huvudman för hälsokontrollen avseende odlad fisk och odlade kräftor. Fiskhälsan ägs till lika delar av Vattenbrukar- nas Riksförbund och Laxforskningsinstitutet och har till enda uppgift att bedriva fisk- och kräfthälsovård. Verksamheten är inte regioninde- lad. Fältverksamheten utförs av egen personal och distriktsveterinär- er. Totalt är motsvarande 6 årsarbetskrafter, varav 2 veterinära, verk- samma inom hälsokontrollen.

För de fem nordligaste länen har en gemensam samplanerings- nämnd inrättats med huvudsaklig uppgift att samordna och planera djurhälsokontrollen och annan förebyggande djurhälsovård. Sampla- neringsnämnden består av länsveterinärema i berörda län samt repre- sentanter bl.a. för Slakteriförbundets djurhälsovård, Svensk Husdjurs- skötsel, distriktsveterinärema och besiktningsveterinärema.

2.2.5 Djursjukhus Det finns för närvarande 30 anläggningar som enligt Svenska Djur- sjukhusföreningens definition är att betrakta som djursjukhus. Huvud- mannaskapen fördelar sig på följande sätt.

Staten 2 Kommun 1 Stiftelse 10 Hushållningssällskap 1 Privat 16

De djursjukhus som ägs av staten är knutna till Sveriges lantbruks- universitet och har bl.a. uppgifter inom utbildning och forskning. I sex av stiftelsema har kommuner det dominerande inflytandet.

Vid djursjukhusen behandlas främst sällskapsdjur och sporthästar. Det totala antalet veterinärer verksamma inom djursjukhusen motsva- rar ca 150 årsarbetskrafter. Vid de flesta av djursjukhusen tillämpas Svenska Djursjukhusföreningens rådgivande taxa. En del större djur- sjukhus tillärnpar egna taxor. Dessa bygger dock i de flesta fall på den rådgivande taxan. Huvuddelen av landets kommuner lämnar ekonomi- ska bidrag till djursjukhusen.

2.2.6 Djurkliniker och annan privatpraktik Förutom djursjukhusen finns ca 50 anläggningar som på heltid bedri- ver djursjukvård. Av dessa uppfyller ca 20 de krav som Svenska Djur- sjukhusföreningen ställer på djurklinik. Av de återstående är 15 häst- kliniker som drivs av Aktiebolaget Trav och Galopp. Samtliga anlägg- ningar är privatägda. Antalet verksamma veterinärer motsvarar ca 100 årsarbetskrafter. De flesta av djurklinikema tillämpar Svenska Djursjukhusföreningens rådgivande taxa. Övriga anläggningar tilläm- par Sveriges Veterinärförbunds rådgivande taxa.

Vidare driver ett stort antal yrkesverksamma och pensionerade vet-

erinärer privatpraktik på deltid. Dessa tillämpar i allt väsentligt Sveri- ges Veterinärförbunds rådgivande taxa.

2.2.7 Statens veterinärmedicinska anstalt Statens veterinärmedicinska anstalt har bl.a. till uppgift att utreda djur- sjukdomars uppkomst, orsak och spridningssätt samt att medverka i förebyggande och bekämpande av djursjukdomar. Med undantag för epizootiska, övriga anmälningspliktiga och zoonotiska sjukdomar be- drivs detta arbete inom anstaltens djurslagsenheter. Arbetet i djurslags- enhetema bedrivs i nära samarbete med näringens organisationer. Det finns för närvarande sex djurslagsenheter. Dessa är allmän husdjursen- het (nötkreatur, får och svin), fjäderfaenhet, fiskenhet. viltenhet, päls- djursenhet (inkl. sällskapsdjur) och hästenhet. Varje enhet leds av en chef (statsveterinär). Inom djurslagsenhetema sysselsätts motsvarande ca 28 årsarbets- krafter, varav ca 11 veterinära.

2.3. Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg 2.3.1 Statens jordbruksverk

Jordbruksverket är tillståndsgivande myndighet för seminverksamhet och överföring av befruktade ägg mellan hondjur och får meddela fö- reskrifter om villkor för sådan verksamhet. För tillstånd till semin- verksamhet och överföring av befruktade ägg fordras att det finns en för verksamheten ansvarig veterinär. Tillsynen över seminering och överföring av befruktade ägg utövas av Jordbruksverket eller, i den utsträckning Jordbruksverket bestämmer, länsstyrelsen.

Inom Jordbruksverket handlägger djurrniljöenheten i samråd med djurhälsoenheten ärenden angående seminverksamhet och överföring av befruktade ägg. Djurmiljöenheten tillhör avdelningen för djur- frågor och består av 15 personer. Ingen av dessa är veterinär. Av arbetet inom djurrniljöenheten är uppskattningsvis 5 % att hänföra till seminverksamhet och överföring av befruktade ägg.

2.3.2 Länsstyrelserna Tillsynen över seminverksamheten inom länen har Jordbruksverket delegerat till länsstyrelserna. Jordbruksverket har dock inte delegerat tillsynen över överföring av befruktade ägg.

Om det vid tillsynen över seminverksamheten framkommer allvar- liga anmärkningar mot verksamheten skall detta anmälas till Jord- bruksverket. Inom länsstyrelsen är länsveterinären ansvarig för till- syn över seminverksamheten. En mycket begränsad del av länsveteri- närens arbetstid ägnas åt denna tillsyn.

2.3.3 Näringens organisationer, enskilda företag, m.fl. Svensk Husdjursskötsel bedriver seminverksamhet för avel av nötbo- skap. För sperrnaproduktionen finns inom organisationen två tjurcen- traler. Vid dessa är motsvarande ca 60 årsarbetskrafter, varav 3 vet- erinära, verksamma. lnseminering utförs huvudsakligen av husdjurs— föreningamas husdjurstekniker under ledning av veterinär. Antalet husdjurstekniker som arbetar med inseminering motsvarar ca 235 års-

arbetskafter. Det finns även ett mindre antal privata företag som be- driver seminverksamhet för avel av nötboskap. Dessa, som i första hand är verksamma inom import och distribution av tjursperma, svarar tillsammans för ca 2 % av den tjursperma som insemineras. Slakteriföreningama bedriver seminverksamhet för avel av svin.

För spennaproduktionen finns två galtstationer, Svinsemin Syd och

Norden Semin. Vid dessa är motsvarande 13 årsarbetskrafter verksam- ma. Ingen av dessa är veterinär. Galtstationema anlitar veterinärer

verksamma inom husdjursföreningama och tjurcentralema. Vidare finns ett privat företag, Svenska Avelspoolen AB, som bedriver seminverksamhet för avel av svin. Detta företag svarar för drygt 10% av den galtsperrna som insemineras. Sperman distribueras per post eller järnväg. Insemineringen utförs till ca 90 % av djurägama.

Svenska Fåravelsförbundet bedriver seminverksamhet för avel av får. För spennaproduktionen finns två baggstationer. Dessa har till- gång till veterinär. Sperman distribueras per bil, flyg eller järnväg. Insemineringen utförs av djurägama.

Svenska Travsportens Centralförbund och Svenska Hästavelsförbun— det är på olika sätt engagerade i seminverksamheten men bedriver inte någon seminverksamhet i egen regi. Seminverksamhet för avel av häst bedrivs av enskilda stuterier och husdjursföreningama.

I viss mindre omfattning bedrivs även seminverksamhet för avel av hund och farmad räv. Denna verksamhet bedrivs av enskilda veteri- närer resp. Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund.

Om det finns särskilda skäl är en distriktsveterinär skyldig att, mot ersättning som Jordbruksverket godkänner, tjänstgöra inom semin- verksamheten.

Svensk Husdjursskötsel har sedan år 1988 bedrivit försöksverksam- het med överföring av befruktade ägg. År 1990 bildades Svensk Embryoservice AB av ett antal husdjursföreningar. Detta bolag har till syfte att utveckla och bedriva embryoservice som ett effektivt avelsinstrument såväl för det nationella avelsarbetet som för avels— arbetet på besätmingsnivå. Verksamheten, som bedrivs i nära samar- bete med husdjursföreningama, är ännu av begränsad omfattning. För avel av nötboskap utförs även i liten skala överföring av befruktade ägg av ett privat företag, Semex-Sweden AB, och enskilda djurägare.

2.4. Djurskydd

2.4.1 Statens jordbruksverk Jordbruksverket skall verka för ett gott djurskydd och i sin egenskap av förvaltningsmyndighet säkerställa genomförandet av skärpta djur- skyddskrav. Vidare skall Jordbruksverket utöva den centrala tillsynen över efterlevnaden av djurskyddslagen och, om inte annat är angivet, de föreskrifter som har meddelats med stöd av djurskyddslagen. I till— synsansvaret ingår att samordna övriga tillsynsmyndigheters verksam- het och vid behov lämna råd och hjälp i denna verksamhet samt att ar- beta för att en enhetlig praxis utbildas vid tillämpningen av tillsynsbe- stämmelserna. Jordbruksverket prövar frågor om tillstånd för försöksdjursanvänd- ning vid försök som innebär lidande för djuret liksom frågor om till- stånd för uppfödning av försöksdjur. Vidare prövar Jordbruksverket frågor om godkännande av djurparker och liknande anläggningar. Jordbruksverket prövar också frågor om godkännande ur djurhälso- och djurskyddssynpunkt av nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning. Sådan veterinär som skall finnas vid offentlig tävling med djur, s.k.

banveterinär förordnas av Jordbruksverket eller, om Jordbruksverket bestämmer det, länsstyrelsen.

Inom Jordbruksverket handläggs ärenden angående djurskydd av djurhälsoenheten. Av arbetet inom enheten är uppskattningsvis 40 % att hänföra till djurskyddet. Vid djurrniljöenheten handläggs frågor

om förprövning m.m. av djurstallar, bidrag till djurskyddsfrämjande åtgärder och djunniljöfrågor i övrigt. Arbetet med dessa frågor kan uppskattas till ca 20 % av enhetens arbetsuppgifter.

2.4.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsen svarar inom länet för frågor som rör djurskydd och ut- övar den regionala tillsynen över efterlevnaden av djurskyddslagen. Länsstyrelsen kan under vissa fönitsättningar meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slags djur. Om den mot vilken förbudet riktats är ägare av djuret, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att göra sig av med det och förbjuda honom att skaffa djur över huvud taget eller att skaffa djur av ett visst slag. Länsstyrelsen har också möj— lighet atti vissa fall besluta att ett djur skall tas om hand genom polis- myndighetens försorg. Inom det s.k. frikommunförsöket pågår viss försöksverksamhet med kommunal beslutanderätt i nu nämnda fall. Länsstyrelsen prövar vidare från djurskydds- och djurhälsosynpunkt frågor om godkännande av stallar för häst, nötkreatur, svin, får, get och fjäderfä samt anläggningar för pälsdjur. Länsstyrelsen är också besvärsinstans för miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut enligt djur— skyddslagen eller bestämmelse som meddelats med stöd av djurskydds— lagen. Förordnaden av banveterinärer har inte delegerats till länssty- relserna. Inom länsstyrelsen är länsveterinären ansvarig för djurskyddet. En länsveterinär ägnar i genomsnitt ca en fjärdedel av sin arbetstid åt djurskydd.

2.4.3 Miljö- och hälsoskyddsnämnderna3 Miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar tillsynen över djurskyddslagen inom kommunen om regeringen inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas på annat sätt. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att kunna fullgöra sina upp- gifter på ett tillfredsställande sätt.

3 Fr.o.m den 1 januari 1992 får varje kommun själv bestämma vilka nämnder som skall finnas i kommunen. Detta har lett till att miljö- och hälsoskyddsnämnden iett antal kommuner slagits ihop med en eller flera andra nämnder. Med miljö- och hälsoskyddsnämnd avses i detta betänkande den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö— och hälsoskyddsområdet.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden prövar frågor om tillstånd för att yrkesmässigt eller i större omfattning föda upp eller sälja hundar, ta emot hundar för förvaring och utfodring, upplåta hästar eller använ- da hästar i ridskoleverksamhet eller föda upp pälsdjur. Vidare skall lokaler och andra utrymmen för djur som används i yrkesmässig han- del med sällskapsdjur godkännas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

I 15 kommuner har miljö- och hälsoskyddsnämnden tillgång till en eller flera stadsveterinärer. Totalt finns i landet ca 20 stadsveterinär- er. Dessa fungerar bl.a. som sakkunniga i djurskyddsfrågor. I vissa kommuner tillgodoses behovet av veterinär sakkunskap genom lokalt verksamma veterinärer.

2.4.4. Distriktsveterinärer, besiktningsveterinärer och särskilt förordnade banveterinärer

Det åligger distriktsveterinär att tillse att djurskyddet efterlevs och i detta syfte efter förordnande företa besiktning eller inspektion. Fin— ner en distriktsveterinär anledning att anmärka på någon djurhållning varöver miljö- och hälsoskyddsnämnden har tillsynsansvar och sker inte rättelse skall han anmäla detta till nämnden.

Besiktningsveterinär vid kontrollslakteri har skyldighet att till miljö- och hälsoskyddsnämnden anmäla eventuella missförhållanden vad gäller djurskyddet inom slakteriema som trots tillsägelse inte åt- gärdas. Besiktningsveterinärema skall övervaka djurtransporter samt vård och behandling av djur i samband med slakt. Besiktningsveteri— näremas anmälningsskyldighet innefattar även missförhållanden som orsakas av omständigheter utanför slakteriets område.

Särskilt förordnad s.k. banveterinär skall före tävling besiktiga täv- lingsområde och deltagande djur. Om djur utsätts eller kan antas bli utsatt för skada eller annat lidande skall veterinären med omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda tävlingen eller att ett visst djur deltar i tävlingen.

2.5. Smittskydd

2.5.1 Statens jordbruksverk Jordbruksverket skall i sin egenskap av förvaltningsmyndighet tillse att smittsamma djursjukdomar bekämpas.

För att bekämpa eller förebygga epizootiska sjukdomar får Jord- bruksverket enligt epizootilagen (1980:369) bl.a. besluta om avliv- ning, oskadliggörande av döda djur, smittrening och skyddsympning. Vidare utövar Jordbruksverket den centrala tillsynen över efterlev- naden av epizootilagen och med stöd av epizootilagen meddelade före- skrifter.

För att bekämpa och hindra spridning av uppkommen salrnonella- infektion hos husdjur och andra djur som hålls i fångenskap får Jord- bruksverket enligt lagen (1983:783) om bekämpande av salmonella besluta om slakt eller annan avlivning av djur eller oskadliggörande av ägg, isolering av djur eller andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor som kan vara infekterade, smittrening och andra åt- gärder som är nödvändiga från bekämpningssynpunkt. Tillsynen över efterlevnaden av sådana beslut utövas genom veterinär som Jordbruks- verket bestämmer, i regel en distriktsveterinär. Vissa av de befogen- heter som enligt lagen om bekämpande av salmonella tillkommer Jord- bruksverket kan delegeras till länsstyrelserna. I veterinära införselkungörelsen (1958z551) återfinns bestämmelser som bl.a. har till syfte att förebygga att djursjukdomar genom inför- sel av djur och vissa andra varor inkommer i riket eller här vinner yt- terligare spridning. För att tillgodose syftet med denna kungörelse får Jordbruksverket bl.a. föreskriva krav på införseltillstånd och föreskri- va karantänsbehandling. För varje ort, dit enligt bestämmelserna i kungörelsen införsel får ske, skall Jordbruksverket förordna en eller flera veterinärer att vara gränsveterinär. På uppdrag av Jordbruksver- ket får gränsveterinär beträffande visst införselärende eller grupp av sådana ärenden utöva befogenhet som enligt veterinära införselkungö- relsen tillkommer Jordbruksverket. En gränsveterinärs beslut enligt veterinära införselkungörelsen får överklagas hos Jordbruksverket.

Inom Jordbruksverket handläggs ärenden angående bekämpande av smittsamma djursjukdomar inom landet (inre smittskydd) av djur- hälsoenheten. Av arbetet inom enheten är uppskattningsvis 40 % att hänföra till inre smittskydd. Ärenden angående sjukdomssituationen i andra länder (yttre smittskydd) samt import— och exportkontroll av levande djur och animaliska produkter (ej livsmedel) handläggs av smittskyddsenheten. Denna enhet tillhör avdelningen för internatio- nella frågor och består av 10 personer, varav 3 veterinärer.

2.5.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsen svarar för att leda och samordna åtgärder mot djursjuk- domar inom länet och utövar inom länet tillsyn över efterlevnaden av epizootilagen och med stöd av denna lag meddelade föreskrifter. Inga befogenheter som tillkommer Jordbruksverket enligt lagen om be- kämpning av salmonella har delegerats till länsstyrelserna. Har ett fall av epizootisk sjukdom inträffat skall länsstyrelsen be-

sluta om förbud mot att besöka och lämna fastighet där smitta före- kommer eller kan antas förekomma samt besluta om förbud att utföra transporter till eller från sådan fastighet eller besluta om andra be— gränsningar i hanteringen av djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning (smittförklaring). Läns- styrelsen kan också besluta om förbud mot transporter av djur eller varor till, från eller inom ett område som gränsar till fastighet där smitta förekommer eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom ett sådant område (beslut om kontrollområde) samt besluta om förbud mot tillträde till vissa djurstallar (stallför- bud). Beslut om smittförklaring, kontrollområde och stallförbud upp- hävs av länsstyrelsen.

Inom länsstyrelsen är länsveterinären ansvarig för smittskyddet. En länsveterinär ägnar i genomsnitt ca en tiondel av sin arbetstid åt smitt- skydd.

2.5.3 Statens veterinärmedicinska anstalt Statens veterinärmedicinska anstalt har bl.a. till uppgift att utreda smittsamma djursjukdomars uppkomst, orsak och spridningssätt samt att medverka i förebyggande och bekämpande av sådana sjukdomar. När det gäller sjukdomar som finns upptagna i epizootilagen, övriga anmälningspliktiga sjukdomar och zoonotiska sjukdomar samt allvar- liga sjukdomsutbrott bedrivs arbetet inom anstaltens epizootologiska enhet. Den epizootologiska enheten bl.a. följer epizootiläget inom och utom landet, bedriver viss diagnostisk verksamhet och gör utredning- ar i anslutning till epizootier och övriga allvarliga sjukdomsutbrott. Den epizootologiska enheten sysselsätter motsvarande ca 6 årsarbets- krafter, varav ca 4 veterinära. Chefen för epizootologiska enheten är även statsepizootolog.

2.5.4 Gränsveterinärer

Vid införsel av levande djur skall gränsveterinär med beaktande av villkoren i eventuellt införseltillstånd besiktiga djuret innan införsel medges. Om gränsveterinär misstänker att ett djur är angripet av sjuk-

dom på vilken epizootilagen är tillämplig, skall djuret omedelbart åter- utföras eller, om detta inte är möjligt, enligt Jordbruksverkets närrna- re bestämmande avlivas. Vad gäller vissa andra sjukdomar ankommer det på verket att besluta hur man skall förfara med djuret. Befogen- heter som tillkommer Jordbruksverket enligt veterinära införselkun- görelsen har inte i något fall delegerats till gränsveterinär.

Karantänsbehandling skall, om inte Jordbruksverket undantagsvis medger annat, stå under tillsyn av gränsveterinär.

2.5.5. Veterinärer i allmänhet

Det åligger varje veterinär att skyndsamt underrätta Jordbruksverket, länsstyrelsen, smittskyddsläkaren, miljö- och hälsoskyddsnämnden och vederbörande distriktsveterinär om förhållanden som ger anledning befara att det inom hans verksarnhetsområde förekommer sådan sjuk- dom som avses i epizootilagen eller annan djursjukdom som kan över- föras till människor samt att omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att smitta sprids. Veterinär är även skyldig att enligt de föreskrifter Jordbruksverket meddelat underrätta Jordbruksverket om andra djursjukdomar.

Har veterinär anledning misstänka att djur drabbats av en epizoo- tisk sjukdom, skall han omedelbart göra en undersökning för att fast- ställa sjukdomens art. Föreligger grundad anledning anta att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall han, i den utsträckning som be- hövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att be— söka och lämna den fastighet där sjukdomsfallet inträffat eller smitta

annars kan antas förekomma samt besluta om förbud att utföra trans- porter till eller från sådan fastighet (spärrförklaring). Beslut om spärrförklaring upphävs av distriktsveterinär.

Om Jordbruksverket beträffande visst område föreskrivit vaccine- ring eller annan skyddsåtgärd för att förebygga att smittsam husdjurs- sjukdom bryter ut eller sprids och antalet tjänsteveterinärer inom om- rådet ej är tillräckligt för att skyddsåtgärden skall kunna genomföras,

är även annan veterinär skyldig att på anmodan och mot ersättning deltaga i arbetet.

2.6. Livsmedelskontroll

2.6.1 Statens livsmedelsverk Livsmedelsverket är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör livsmedel och är chefsmyndighet för besiktningsveterinärorganisa- tionen. I egenskap av förvaltningsmyndiget utövar verket den centrala tillsynen över efterlevnaden av livsmedelslagen (l971:511) och de föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag samt leder och samordnar livsmedelskontrollen. Livsmedelsverket utövar även direkt tillsyn4 över verksamheten vid kontrollslakterier, fristående sanitets—

slaktavdelningar, mejerier, äggproduktanläggningar och exportkon- trollerade anläggningar samt livsmedelslokaler i järnvägsvagnar, flyg- plan och fartyg. Om det finns särskilda skäl får Livsmedelsverket i det enskilda fallet besluta att denna tillsyn skall överflyttas till miljö- och hälsoskyddsnämnd. Livsmedelsverket prövar också frågor om

godkännande av livsmedelslokaler beträffande sådana livsmedels- anläggningar över vilka verket utövar den direkta tillsynen.

Livsmedelsverket får förordna att visst slag av livsmedel ej får in- föras till riket utan tillstånd. Ett sådant tillstånd får förenas med vill- kor t.ex. att ett livsmedel skall härröra från anläggning som godkänts

av verket. Införselkontrollen utövas av veterinär som förordnats av Livsmedelsverket. För införsel av kött och andra livsmedel av animalt ursprung kan det även krävas tillstånd enligt den veterinära införsel- kungörelsen. Frågor om sådant införseltillstånd prövas när det gäller livsmedel av Livsmedelsverket.

Efter ansökan får Livsmedelsverket förordna att anläggning som framställer eller bereder livsmedel för export skall ställas under så— dan särskild kontroll som föranleds av införselbestämmelser i annat land (exportkontrollerad anläggning). Livsmedelsverket förordnar särskild besiktningsman att utöva erforderlig besikming och kontroll vid sådan anläggning.

Inom Livsmedelsverket handläggs ärenden angående köttbesiktning, införselkontroll och exportkontroll av tillsynsenhet ]. Enheten består

4 Med direkt tillsyn avses i detta betänkande den tillsyn som utövas vid anläggningar eller motsvarande där den verksamhet som skall kontrolleras bedrivs.

av 26 personer, varav 9 veterinärer. Övrig livsmedelstillsyn hand- läggs av tillsynsenhet 2 som består av 17 personer. Ingen av dessa är veterinär.

2.6.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsen svarar inom länet för livsmedelskontrollen och den när-

mare tillsynen av livsmedelslagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av livsmedelslagen. Bl.a. verkställs utredning vid restföre- komst av vissa läkemedel i slaktdjur. Länsstyrelsen utövar dock inte någon direkt tillsyn utan har i stället till uppgift att övervaka att miljö- och hälsoskyddsnärnndema utför sina åligganden inom livsmedelskon- trollen och att fungera som stödjande, samordnande och allmänt råd- givande organ gentemot miljö— och hälsoskyddsnämndema.

Länsstyrelsen är besvärsinstans för beslut som meddelats av miljö- och hälsoskyddsnämnd enligt livsmedelslagen, livsmedelsförordningen och kungörelsen om kontroll vid införsel av livsmedel samt vissa be- slut som meddelats av besiktningsveterinär. Även beslut av besikt- ningsman i samband med besiktning och kontroll vid exportkontrol- lerad anläggning får överklagas hos länsstyrelsen.

Inom länsstyrelsen är länsveterinären ansvarig för livsmedelskon- trollen. En länsveterinär ägnar i genomsnitt ca en sjättedel av sin ar- betstid åt livsmedelskontroll.

2.6.3 Miljö- och hälsoskyddsnämnderna Miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar inom kommunen den direkta tillsynen över verksamhet som innefattar hantering av livsmedel med undantag för verksamheten vid kontrollslakterier, fristående sanitets- slaktavdelningar, mejerier, äggproduktanläggningar och exportkon- trollerade anläggningar samt livsmedelslokaler i järnvägsvagnar, flyg- plan och fartyg. Om verksamheten i det enskilda fallet har särskilt stor omfattning, är komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl får Livsmedelsverket besluta att flytta över tillsynen till verket. Tillsynen inriktas i första hand på inspektion, uppföljning av verksam- hetens egentillsyn, provtagning samt information och rådgivning. Miljö- och hälsoskyddsnämnd prövar också frågor om godkännande

av livsmedelslokal som används i sådan verksamhet över vilken man utövar direkt tillsyn.

Vad beträffar införsel av livsmedel skall miljö- och hälsoskydds- nämnden i den ort där livsmedlet anges till förtullning eller anmäls till hemtagning ombesörja undersökning, provtagning och annan kon- troll av livsmedlet. Om inte Livsmedelsverket medger annat får kött- vara införas till riket endast över ort där hos miljö— och hälsoskydds- nämnden finns veterinär som Livsmedelsverket förordnat att utföra införselkontroll.

I de kommuner där miljö— och hälsoskyddsnämnden har tillgång till stadsveterinärer är denne ofta sakkunnig i livsmedelshygieniska frå- gor eller ansvarig för dessa frågor.

2.6.4 Besiktningsveterinärorganisationen Besiktningsveterinärorganisationen består av besiktningsveterinärer och besiktningsassistenter vid kontrollslakterier5 samt besiktningsmän vid exportkontrollerade anläggningar. Samtliga är anställda av Livs- medelsverket. Till besikmingsveterinärorganisationen hör även viss administrativ personal vid Livsmedelsverket. Inom besiktningsveteri- närorganisationen tjänstgör dessutom i viss utsträckning externa vet- erinärer, främst distriktsveterinärer. Dessa erhåller särskilda förord- nanden som besiktningsveterinär och/eller särskild besiktningsman och uppbär tirnarvode. Besiktningsveterinärema skall övervaka verksamheten vid kontroll— slakteriema och se till att gällande bestämmelser följs, utföra besikt— ning av djur före slakt, utföra köttbesiktning samt i övrigt utföra de arbetsuppgifter som lämpligen kan förenas med besiktningsverksam- heten vid slakteriet och om vilka överenskommelse träffats mellan Livsmedelsverket och berört företag. Besiktningsveterinärema bi- träds vid de större slakteriema av besiktningsassistenter. Överveteri— när eller den till tjänsteställning främste besiktningsveterinären är

chef för besiktningspersonalen och ansvarar i förekommande fall för slakteriets livsmedelshygieniska laboratorium. Om det finns anmärk- ningar mot eller brister i slakteriets hantering som snarast måste åtgär-

5 Med ett kontrollslakteri avses en slakteriinrättnin g som Livsmedelsverket ställt under särskild offentlig kontroll på begäran av innehavaren.

das och slakteriledningen underlåter att vidta åtgärder skall detta an- mälas till Livsmedelsverket.

Besikmingsveterinärema samarbetar med den organiserade hälso-

kontrollen, främst inom svinhälsokontrollen och hälsokontrollen av köttproducerande nötkreatur, genom att rapportera sjukliga föränd-

ringar som påvisats vid köttbesiktningen.

Totalt finns omkring 120 kontrollslakterier, varav 55 kontrollslak- terier för tamdjur och vilt, 19 fjäderfäkontrollslakterier, 30—35 ren- kontrollslakterier och 19 småskaliga slakterier. Det totala antalet be- siktningsveterinärer och besiktningsassistenter inom besiktningsveteri- närorganisationen motsvarar ca 65 resp. ca 120 årsarbetskrafter. Hu- vuddelen är placerade vid kontrollslakteriema för tamdjur och vilt. Externa veterinärer som är verksamma inom kontrollslakteri motsva- rar 2-3 årsarbetskrafter. Dessa är huvudsakligen verksamma vid ren- kontrollslakterier och småskaliga slakterier.

De särskilda besiktningsmännen har till uppgift att utöva besiktning och kontroll vid exportkontrollerade anläggningar. Livsmedel som härrör från sådan anläggning skall före utförseln ha godkänts av en besiktningsman. När varorna förs ut skall sändningen åtföljas av ett exportintyg som utfärdas av besiktningsmannen.

Totalt finns omkring 95 exportkontrollerade anläggningar. Det to- tala antalet besiktningsmän inom besiktningsveterinärorganisationen motsvarar ca 6 årsarbetskrafter. Externa veterinärer som är verksam- ma vid exportkontrollerade anläggningar motsvarar ca 4 årsarbets- krafter. (Av de totalt tio årsarbetskraftema är 6,5 placerade vid sju kontrollenheter.)

2.6.5 Besiktningsveterinärer utanför besiktningsveterinär- organisationen Utanför besikmingsveterinärorganisationen faller besiktningsveteri- närer vid fristående sanitetsslaktavdelningar och kommunala köttbe— siktningsbyråer. Besiktningsveterinärer vid fristående sanitetsslaktav- delningar förordnas och avlönas av Livsmedelsverket. Besiktnings— veterinärer vid köttbesiktningsbyråer förordnadas av Livsmedelsver- ket men uppbär lön från den köttbesiktningsbyrå vid vilken de tjänstgör. Besiktningsveterinärer vid fristående sanitetsslaktavdel- ningar och köttbesiktningsbyråer har i huvudsak samma uppgifter som besiktningsveterinärema i besiktningsveterinärorganisationen.

Totalt finns 55 köttbesikmingsbyråer. Det totala antalet besiktnings- veterinärer vid köttbesiktningsbyråema motsvarar ca 2 årsarbetskraf- ter. Köttbesiktningsbyråema upphör den 1 juli 1993. Vidare finns to- talt 5 fristående sanitetsslaktavdelningar. Det totala antalet besikmings- veterinärer vid fristående sanitetsslaktavdelningar motsvarar mindre än 1 årsarbetskraft.

2.6.6. Distriktsveterinärer

Det åligger distriktsveterinär att tillse att de bestämmelser i livsme- delslagen och i anslutning därtill meddelade föreskrifter samt hälso- skyddslagen (1982:1080), vilka angår hans verksamhetsområde, efter- levs och i detta syfte efter förordnande företa besiktning eller inspek- tion.

En distriktsveterinär är skyldig att efter förordnande av Livsme- delsverket mot ersätming som verket godkänner utföra göromål som ankommer på innehavaren av veterinärtjänst vid en kommunal kött- besiktningsbyrå, belägen inom distriktet i eller i närheten av sta— tioneringsorten, samt vid ett renkontrollslakteri beläget inom distrik- tet.

Samtliga veterinärer som är verksamma vid renkontrollslakteriema är för närvarande distriktsveterinärer.

2.7. Obduktionsverksamhet

Syftet med en obduktion är att ställa diagnos, bekräfta en diagnos el- ler kontrollera effekten av en behandling. Förutom granskning av or- gan och vävnader kan en obduktion omfatta kompletterande mikrobio—

logiska, kemiska och toxikologiska undersökningar. Obduktionema har stor betydelse för möjligheten att kontrollera och dokumentera sjukdomsläget i landet. Inom den förebyggande djurhälsovården är ofta obduktion nödvändig för att fastställa en specifik besättningsdiag- nos.

Obduktionsverksamhet bedrivs vid Statens veterinärmedicinska an- stalt, vid Stenab Produktion AB (en av Slakteriförbundet helägd kada- verkonverteringsanläggning), vid Svelabs laboratorier i Kristianstad, Kalmar, Linköping, Halmstad, Västerås, Örebro och Borlänge, vid AnalyCens laboratorium i Skara samt vid ett flertal slakterier.

Obduktionsverksarnheten utreddes senast år 1991 av en arbetsgrupp inom Jordbruksverket. Som ett resultat av denna utredning har Djur- hälsovårdens centrala nämnd för svin- slaktnöt och fårproduktion fr.o.m. den 1 juli 1992 och tills vidare fått det direkta ledningsansva- ret för obduktionsverksamheten i landet. Med anledning härav saknas anledning att inom ramen för denna utredning närmare beröra obduk— tionsverksamheten.

2.8. Behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket

2.8.1 Statens jordbruksverk Behörig att utöva veterinäryrket är den som är legitimerad, den som förordnats att tjänstgöra som veterinär och, i den utsträckning som särskilt anges för varje fall, den som meddelats begränsad behörighet att utöva veterinäryrket. Legitimation som veterinär meddelas av J ord- bruksverket. Förordande att tjänstgöra som veterinär meddelas av Jordbruksverket eller, efter Jordbruksverkets bemyndigande, av an- nan myndighet. Vidare har regeringen bemyndigat Jordbruksverket att meddela begränsad behörighet att utöva veterinäryrket. Veterinärema står under Jordbruksverkets tillsyn i utövningen av veterinäryrket och är skyldiga att följa de föreskrifter som Jord- bruksverket meddelar. Veterinär i allmän tjänst är även skyldig att på kallelse infinna sig hos Jordbruksverket för överläggning. Vad nu sagts gäller dock inte veterinär som tillhör besiktningsveterinärorga- nisationen och veterinär som är anställd vid Sveriges lantbruksuniver- sitet i sådan yrkesutövning i vilken de omfattas av lagen (l976:600) om offentlig anställning. Det gäller inte heller veterinär i sin verksam- het som tjänsteman hos länsstyrelsen eller veterinär i militär tjänst be- träffande annat än den veterinärmedicinska verksamheten.

2.8.2. Veterinära ansvarsnämnden

Veterinära ansvarsnämnden är en fristående enhet inom Jordbruks— verket. Nämnden prövar frågor om avskedande eller avstängning av legitimerad veterinär som är anställd hos Jordbruksverket under för- utsättning att frågan rör fel eller försummelse i tjänsten. Vidare prö- var nämnden frågor om tilldelande av varning eller erinran, återkal-

lande av behörighet att utöva yrke eller verksamhet som meddelats av Jordbruksverket samt meddelande av ny behörighet åt den som tidi- gare fått sin behörighet återkallad av nämnden.

Veterinära ansvarsnämnden består av chefen för avdelningen för djurfrågor, chefen för administrativa avdelningen, personalföreträd- ama samt fyra av regeringen särskilt utsedda ledamöter, varav en skall vara jurist och ha erfarenhet som domare och en vara veterinär. Juristen är nämndens ordförande.

2.8.3. Statens livsmedelsverk

Livsmedelsverket skall utöva tillsyn över besiktningsveterinärema i besiktningsveterinärorganisationen i sådan yrkesutövning i vilken de omfattas av lagen om offentlig anställning.

2.8.4 Länsstyrelserna Inom resp. län utövar länsstyrelsen tillsyn över praktiserande veteri— närers verksamhet. Ansvarig för tillsynsverksamheten är länsveteri- nären. En länsveterinär ägnar i genomsnitt knappt en tjugondel av sin arbetstid åt tillsyn över praktiserande veterinärer.

2.9. Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverksamhetens krigsorganisation

I fredsorganisationen finns två veterinärer vid Försvarets sjukvårds- styrelse och en veterinär vid varje milostab. Dessa utför uppgifter in- om djurens hälso- och sjukvård, djurskydd samt livsmedel-, vatten- och omgivningshygien. Till veterinära arbetsuppgifter hör även frå— gor inom epidemi- och epizootiområdet. Försvarets sjukvårdsstyrelse har inom försvaret tillsyn över djurens hälso- och sjukvård, djurskyd- det och livsmedelskontrollen.

Vad beträffar krigsorganisationen av den civila veterinärverksam- heten utövas den centrala och regionala ledningen av de civila myndig- heterna. Inom regionerna leder krigstjänsteveterinärer den veterinära verksamheten i särskilt angivna krigsveterinärområden. Ett krigs- veterinärområde kan indelas i krigsveterinärdistrikt. Jordbruksverket indelar landet i krigsveterinärområden och krigsveterinärdistrikt samt

krigsplacerar och utbildar veterinär personal för tjänstgöring inom den civila veterinärverksamheten. Länsstyrelserna upprättar organisa- tionsplaner för krigsveterinärområdena, bedriver viss utbildning- sverksarnhet, arrangerar övningar, m.m. Ansvarig inom länsstyrelsen är länsveterinären.

2.10. Avels- och produktionskontroll

Jordbruksverket får ge organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar rätt att anordna kontroll av husdjur och andra djur som människan har i sin vård i syfte att främja animalie— produktionen och djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet (offi- ciell husdjurskontroll). På samma sätt som gäller för hälsokontrollen skall Jordbruksverket innan kontrollen anordnas godkänna plan och riktlinjer för verksamheten. Föreskrifter för kontrollen meddelas av Jordbruksverket. Den som innehar djur av sådant slag och inom så-

dant område för vilket kontroll anordnats har rätt att få djuren anslut- na till kontrollen. Fortsatt anslutning får dock vägras, om djurens in- nehavare inte följer de föreskrifter som gäller för kontrollen. Beslut av organisation eller sammanslutning inom den organiserade husdjurs— kontrollen överklagas hos Jordbruksverket. Tillsynen över den offici- ella husdjurskontrollen utövas av Jordbruksverket eller, i den utsträck- ning Jordbruksverket bestämmer, länsstyrelsen. Inom Jordbruksver- ket handläggs ärenden angående officiell husdjurskontroll av djurmil- jöenheten. Av arbetet inom enheten är uppskattningsvis 5 % att hän- föra till dessa frågor.

Den regionala tillsynen över den officiella husdjurskontrollen har i huvudsak delegerats till länsstyrelserna. När övervakningen ger anled- ning till anmärkning skall länsstyrelsen i flertalet fall underrätta huvudmannen och Jordbruksverket. Inom länsstyrelsen är länsexpert- en för lantbruk (lantbruksdirektören) ansvarig för den officiella hus- djurskontrollen. Frågor på detta område handläggs i regel av en lant- brukskonsulent.

För närvarande anordnas officiell husdjurskontroll av nötkreatur, svin, getter, får och hästar. Denna kontroll syftar till att skapa under- lag för avelsarbete, avelsvärdering, kvalitetsbeskrivning av djur som försäljs, rådgivning, utvecklingsarbete, forskning, m.m. Kontrollen

omfattar bl.a. insamling och bearbetande av data om djurens identitet, härstamning, prestationer och produktionsegenskaper.

Svensk Husdjursskötsel är huvudman för svinkontrollen, nötbo- skapskontrollen och getkontrollen. Fälthuvudmän för svinkontrollen är slakteriföreningama och en av husdjursföreningama, Skara Semin. Husdjursföreningama är falthuvudmän för nötboskapskontrollen och getkontrollen. Den kontrollverksamhet som bedrivs av husdjursföre- ningama utförs huvudsakligen av egen personal. Centralt inom Svensk Husdjursskötsel är motsvarande ca 20 årsarbetskrafter syssel- satta med den officiella husdjurskontrollen. Antalet husdjurstekniker som inom husdjursföreningama arbetar med kontrollverksamhet mot- svarar ca 150 årsarbetskrafter. Även slakteriföreningamas kontroll- verksamhet utförs huvudsakligen av egen personal. Inom slakteriföre- ningama är motsvarande ca 30 årsarbetskrafter sysselsatta med kon- trollverksamheten.

Svenska Fåravelsförbundet är huvudman för fårkontrollen. Cen- tralt inom Svenska Fåravelsförbundet är motsvarande 1 årsarbetskraft sysselsatt med fårkontrollen. Kontrollen bekostar även 2 tjänster vid Sveriges lantbruksuniversitet. Sveriges lantbruksuniversitet svarar för databearbetning av kontrollresultat liksom för visst utvecklingsarbete. Kontrollverksamheten sköts av husdjurskonsulent/husdjursassistent vid länsstyrelsen, av länsstyrelsen utsedd ”mönstrare” eller av djur— ägaren. Djurägaren avgör vem som skall utföra kontrollen. Arbetsin- satsen motsvarar totalt 6-7 årsarbetskrafter. Hästkontrollen har tre huvudmän. Svenska Travsportens Centralför- bund är huvudman för travhästarna, Svenska Galoppsportens Central- förbund för galopphästarna och Svenska Hästavelsförbundet för öv- riga hästar.

Svenska Travsportens Centralförbund har för sin avelsverksamhet två avelsvärderingsnämnder, en för varmblodiga travare och en för kallblodiga travare, samt en avelskommitté för övergripande avels- frågor. Det finns även en besvärsnämnd hos vilken avelvärderings- nämndernas beslut kan överklagas. Centralt inom Svenska Travspor- tens Centralförbund är motsvarande ca 9 årsarbetskrafter sysselsatta med hästkontrollen. Uppgifter som skall ligga till grund för registre- ring av travhäst insamlas av egen fältpersonal motsvarande ca 4 årsar- betskrafter.

Svenska Galoppsportens Centralförbund har för sin avelsverksam- het en avelsvärderingsnärnnd och ett avelsråd för övergripande avels-

verksamhet. Det finns också en besvärsnämnd hos vilken avelvärde- ringsnämndens beslut kan överklagas. Centralt inom Svenska Galopp- sportens Centralförbund är motsvarande ca 1,5 årsarbetskrafter syssel— satta med hästkontrollen. Svenska Galoppsportens Centralförbund har ingen egen fältverksam personal. Uppgifter som skall ligga till grund för registrering av galopphäst insamlas av enskilda veterinärer på upp- drag av hästägarna som vidarebefordrar uppgifterna till Svenska Ga- loppsportens Centralförbund. Totalt kan veterinäremas arbetsinsats

uppskattas till motsvarande 0,25 årsarbetskrafter.

Svenska Hästavelsförbundet har för sin avelsverksamhet sex avels- kommittéer. Centralt inom Svenska Hästavelsförbundet är motsvar- ande ca 3 årsarbetskrafter sysselsatta med hästkontrollen. Avelsvärder- ing av hingst sker vid särskilda hingstpremieringar. Dessa utförs av Svenska Hästavelsförbundet i samarbete med medlemsföreningama. I arbetet är motsvarande ca 3 årsarbetskrafter, varav 1 veterinär, verk- samma. Avelsvärdering av unghästar och fölston sker vid s.k. sommarpremieringar. Fälthuvudmän för denna verksamhet är hushåll- ningssällskapen. Det praktiska arbetet med sommarpremieringama, i vilket även de lokala hästavelsföreningar deltar, är motsvarande ca 10 årsarbetskrafter verksamma.

2.1 1 Laboratorieverksamhet

2.11.1. Centrallaboratorier

Med centrallaboratorium avses ett för landet centralt laboratorium med vissa föreskrivna funktioner. De centrallaboratorier som kan vara av intresse i detta sammanhang är Statens veterinärmedicinska anstalt och Livsmedelsverkets laboratorier.

Statens veterinärmedicinska anstalt har bl.a. till uppgift att vara vet- erinärrnedicinskt centrallaboratorium. Inom den enhet inom anstalten som betecknas centrallaboratoriet finns ett bakteriologiskt laboratori- um, ett virologiskt laboratorium, ett patologisk-anatomiskt laborato- rium, ett kemiskt laboratorium, ett parasitologiskt laboratorium, ett antibiotikalaboratorium, ett mastitlaboratorium och ett foderrnedels- laboratorium. Inom centrallaboratoriet utförs diagnostiska undersök- ningar på särskilt uppdrag av myndigheter och diagnostiska undersök- ningar som kräver speciell kompetens eller särskilda laboratorieresur- ser. Även viss rutindiagnostisk verksamhet bedrivs. Nya diagnostiska

metoder utarbetas, utvecklas, standardiseras och introduceras. Vidare deltar laboratoriet i internationellt arbete beträffande diagnostik av djursjukdomar. Detta svarar också för skötsel och förråd av bakterie- och virusstammar samt bereder och tillhandahåller vissa diagnostiska preparat, substrat och dylikt. Centrallaboratoriet sysselsätter motsvar- ande ca 124 årsarbetskrafter, varav ca 24 veterinära. Livsmedelsverket har sex laboratorier, tre kemiska laboratorier, ett näringslaboratorium, ett toxikologiskt laboratorium och ett mikrobio- logiskt laboratorium. De kemiska laboratorierna utför i huvudsak kemiska undersökningar av tillsatser och främmande ämnen i livsme- del. Dessa utarbetar och utvärderar även biokemiska undersöknings- metoder. Det mikrobiologiska laboratoriet utför mikrobiologiska och andra biologiska undersökningar samt utarbetar metoder och rikt- linjer för utvärdering av mikrobiologiska undersökningar. Närings- laboratoriet utför kemiska, mikrobiologiska och djurbiologiska undersökningar av närings- och vitamininnehåll i foder och läke- medel. Det toxikologiska laboratoriet bedömer från toxikologisk syn- punkt frågor om främmande ämnen och tillsatser i livsmedel och gör även egna undersökningar. Totalt sysselsätter Livsmedelsverkets labo- ratorier motsvarande ca 110 årsarbetskrafter. Ingen av dessa är veteri- när.

2.11.2 Regionala laboratorier Den regionala veterinärmedicinska laboratorieverksamheten, som främst består av rutinmässig diagnostisk verksamhet, bedrivs huvud- sakligen av AB Svensk laboratorietjänst (Svelab). Svelab ägs av Sven- ska kommunförbundet genom Förenade Kommun-företag AB och ut-

för främst analyser av livsmedel och vatten. Verksamheten är förlagd till laboratorier i Malmö, Helsingborg, Kristianstad, Halmstad, Kal- mar, Jönköping, Linköping, Örebro, Västerås, Borlänge och Luleå. Antalet årsarbetskrafter uppgår till ca 126, varav 22 veterinära. AnalyCen AB övertog 1991 Svelab's laboratorieverksamhet i Skara. Bolaget ägs till 91 % av Västsvenska Lantmän och till 9 % av Svelab och driver sedan tidigare laboratorieverksamhet i Göteborg och Lid- köping. AnalyCen utför huvudsakligen analyser av livsmedel och vat- ten men bibehåller tills vidare den veterinärmedicinska laboratorie- verksamheten i Skara. Antalet årsarbetskrafter uppgår till ca 80, var- av 4 veterinära.

Det kan ifrågasättas om inte en större koncentration av den regio- nala veterinärmedicinska laboratorieverksamheten positivt skulle på- verka möjligheterna att tillgodose framtida kompetenskrav, inte minst i ett EG—perspektiv. Ett flertal europeiska länder har betydligt färre regionala laboratorier för veterinärrnedicinsk diagnostik än Sverige. Det måste med hänsyn till de regionala laboratoriemas stora betydelse för övervakningen av smittsamma sjukdomar samt för djurhälsovård och djursjukvård anses angeläget att de regionala laboratoriemas struktur och kompetens ses över. Denna frågeställning ligger dock utanför mitt utredningsuppdrag. Huvuddelen av den regionala livsmedelshygieniska laboratorieverk- samheten utförs av Svelab och livsmedelshygieniska laboratorier som drivs av enskilda kommuner. Sistnämnda laboratorier förestås av stadsveterinärer. Vidare finns laboratorier vid 13 av kontrollslakt- eriema. De undersökningar som utförs vid sistnämnda laboratorier är

främst obligatoriska bakteriologiska undersökningar inkl. antibiotika- tester i samband med köttbesiktningen.

2.12. Läkemedelskontroll m.m.

Läkemedelsverket registrerar veterinärmedicinska läkemedel. Jord— bruksverket är samrådsorgan till Läkemedelsverket i frågor om registrering av läkemedel, klinisk prövning av nya läkemedel och licensgivning avseende nya läkemedel. Jordbruksverket utfärdar också föreskrifter beträffande hantering av läkemedel, till djurägama dele- gerad behandling med läkemedel, m.m.

För att restsubstanser av läkemedel i livsmedel skall undvikas fast- ställer Livsmedelsverket karenstider för behandling av djur inom ani- malieproduktionen. Karenstidema gäller från behandling fram till slakt, tillvaratagande av mjölk eller uppsamlande av ägg. Livsmedels- verket kontrollerar också förekomsten av rester av läkemedel och andra skadliga ämnen i både nationellt producerade och importerade livsmedel, den s.k. restsubstanskontrollen. Detta arbete leds och sam- ordnas av Livsmedelsverkets tillsynsenhet 1. Analysema utförs av Livsmedelsverkets kemiska laboratorier, se ovan under 2.11.1.

Statens veterinärmedicinska anstalt har på det veterinära området ett samlat ansvar för vaccinförsörjningen i landet. Inom anstalten har vaccinenheten bl.a. till uppgift att svara för utveckling, klinisk pröv-

ning och utvärdering av vacciner och andra immunbiologiska prepa- rat för produktion inom landet, att medverka i klinisk prövning och utvärdering av importerade vacciner och andra immunbiologiska pre- parat, att producera besättningsegna vacciner och biträda Läkemedels- verket i den officiella kontrollen. Djurslagsenhetema svarar för vac- cinberedskapen för resp. djurslag. Statsepizootologen svarar för vac- cinberedskap vad avser epizootilagssjukdomarna och medverkar i öv- rigt med riskbedömningar m.m. i anslutning till vaccinimport. Vaccin- enheten sysselsätter motsvarande ca 10 årsarbetskrafter, varav ca 3 veterinära.

2.13. Foderkontroll

Foder får inte ha sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det är skadligt eller annars otjänligt för djuret, att det gör livsmedel från djur som utfodrats med fodret skadligt eller otjänligt som män- niskoföda eller att det vid hanteringen medför hälsorisker för män- niskor. Som fodertillsats får endast användas vara eller ämne som god- känts av Jordbruksverket. Antibiotika och andra kemoterapeutiska me- del får tillsättas foder endast för att förebygga, lindra eller bota sjuk— dom eller sjukdomssymptom. Sådana medel får t.ex. inte användas i tillväxtfrärnjande syfte.

Jordbruksverket utövar centralt tillsynen över efterlevnaden av fo- derlagen och med stöd av denna lag meddelade föreskrifter. Den re- gionala tillsynen är uppdelad i fem tillsynsregioner vilka består av ett antal län. Tillsynsmyndighet i en region är länsstyrelsen i en av de i regionen ingående länen. Tillsynsmyndigheter är länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Skaraborgs och Västerbottens län. Dessa länsstyrelser kontrollerar förutom själva fodret bl.a. märk- ningsuppgifter och tillverkningsförhållanden. De foderprover som tas analyseras med avseende på näringsinnehåll, sjukdomsalstrande bakte- rier, mögelgifter, rester från kemiskt Växtskydd, tungmetaller etc. En av Jordbruksverket utsedd tillsynsgrupp utför kontroll med särskild inriktning på den del av fodertillverkningens processteknik som kan ha betydelse för människors och djurs hälsa. Inom Jordbruksverket handläggs ärenden angående foderkontroll av djurrniljöenheten. Av arbetet inom enheten är uppskattningsvis 30 % att hänföra till foderkontrollen.

2.14. Central djurförsöksnämnd och djurförsöksetiska nämnder

Jordbruksverkets prövning av frågor om tillstånd för försöksdjursan- vändning innefattar inte någon etisk bedömning av de tilltänkta djur- försöken. Användningen av försöksdjur ur etisk synvinkel prövas i stället av en djurförsöksetisk nämnd. De djurförsöksetiska nämnderna har en rådgivande funktion. Omprövning av användningen från etisk synpunkt skall göras vart tredje år. Centrala försöksdjursnämnden be- stämmer hur många djurförsöksetiska nämnder som skall finnas, dock minst sex, och hur dessa skall vara fördelade över landet. För närva- rande finns sju försöksdjursetiska nämnder. Dessa är belägna i Stock- holm (två), Göteborg, Malmö/Lund, Linköping, Uppsala och Umeå. I varje nämnd skall det ingå en ordförande och en vice ordförande, vilka företrädesvis skall vara lagfarna och ha erfarenhet av dömande verksamhet, samt lekmän, forskare och representanter för personal som har hand om försöksdjur. Centrala djurförsöksnämnden medde- lar närmare föreskrifter om prövningen av här aktuella ärenden.

2.15. Datasystem för bearbetande av veterinärmedicinska data m.m.

Enligt ett ramavtal mellan staten och Lantbrukarnas Riksförbund har Lantbrukarnas Riksförbund påtagit sig ansvaret för driften av ett landsomfattande datasystem för bearbetning av veterinärmedicinska data insamlade av praktiserande veterinärer, det s.k. djursjukdatasy- stemet. Svensk husdjursskötsel svarar enligt ett avtal med Jordbruks- verket för adrninistration och utveckling av djursjukdatasystemet. Vet- erinäremas sjukbesök rapporteras in via en särskild praktikjoumal- blankett och bearbetas i djursjukdatasystemet tillsammans med upp-

gifter från den officiella nötboskapskontrollen och från seminverk— samheten för att kunna användas i en integrerad rådgivning. Från datasystemet kan vidare fortlöpande sjukdomsstatistik erhållas vilket bl.a. har betydelse för forskning och utveckling samt avel. För när-

varande pågår en revidering av systemet i syfte att modernisera och förbättra in- och utdatarutiner samt för att skapa möjligheter till en effektivare övervakning av hälsoläget i nötkreaturspopulationen.

Svensk Husdjursskötsel kommer under innevarande år att introdu- cera ett nytt registreringssystem för praktiserande veterinärer,

DDVET, vilket bygger på persondatoranvändning i kombination med registrering via handterminal. Med DDVET kan den praktiserande veterinären rapportera sina sjukbesök till ovan nämnda datasystem. sköta bokföring, fakturering, m.m.

2.16. Utbildning

Sveriges lantbruksuniversitet, veterinärmedicinska fakulteten, ansva- rar för den grundläggande veterinärutbildningen (veterinärlinjen). Till veterinärlinjen, som enligt studieplanen omfattar 5,5 år, antas för närvarande 65 studenter per år. Vid veterinärmedicinska fakulteten anordnas även fort- och vidareutbildning samt forskanrtbildning. Vi- dare bedrivs bl.a. forskning och försöksverksamhet. Verksamheten vid veterinärmedicinska fakulteten är uppdelat på 17 institutioner, var- av en är gemensam med lantbruksvetenskapliga fakulteten. Inom den veterinärmedicinska fakulteten arbetar 535 personer. Av dessa är knappt en tredjedel veterinärer.

Tjänstemän vid Statens veterinärmedicinska anstalt är skyldiga att inom sitt ämnesområde undervisa vid Sveriges lantbruksuniversitet. Omfattningen av undervisningsskyldigheten bestäms av lantbruksuni- versitetets styrelse. Statens veterinärmedicinska anstalt bedriver även i egen regi utbildnings- och forskningsverksamhet.

Viss fort- och vidareutbildning tillhandahålls även av Sveriges Vet- erinärrnedicinska Sällskap, Jordbruksverket, Livsmedelsverket och

länsstyrelserna.

2.17. De veterinära verksamhetsområdenas6 nuvarande kostnader och finansiering

2.17.1 Statens jordbruksverk m.m. Jordbruksverkets kostnader för administration av djurens hälso- och sjukvård, seminverksamhet och överföring av befruktade ägg, djur- skydd, smittskydd samt behörighetsfrågor och tillsyn över veterinär- ema har för budgetåret 1992/93 beräknats till ca 5 mkr. Kostnaderna

6 Jfr not ].

finansieras över statsbudgeten, Jordbruksdepartementets huvudtitel, anslag B 1. Statens jordbruksverk (4,5 mkr) och anslag F 4. Bidrag till distriktsveterinärorganisationen (0,5 mkr — se nedan).

Under anslag F 6. Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgär- der, anvisas för budgetåret 1992/93 5,0 mkr för främjande av före- byggande åtgärder inom djurens hälso- och sjukvård (varav obduk- tion 0,4 mkr - se nedan) samt 4,9 mkr för kostnader för prövning från djurskyddssynpunkt av nya djurhållningsmetoder, inredningsde- taljer i stallar, m.m. och utbildning i djurskyddstillsyn.

Under anslag F 8. Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar anvisas 4,6 mkr för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Av denna anslagspost, som får överskridas, får 2 mkr användas för särskilda undersökningar avseende främst salmonella samt som bidrag till vissa obduktioner ( 0,4 mkr - se nedan) och för bakteriologisk un- dersökning på salrnonella i samband med obduktion. För utveckling av sjukdomskontrollprogram och genomförande av sjukdomskontrol-

ler som krävs för att infria de krav som förväntas med anledning av EES-avtalet anvisas under samma anslag 10 mkr.

2.17.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsernas totala kostnader för länsveterinärfunktionen kan bud- getåret 1992/93 uppskattas till 27 mkr. Kostnaderna finansieras över statsbudgeten, Civildepartementets huvudtitel, anslag D 1. Länsstyrel- serna m.m.

2.17.3. Distriktsveterinärorganisationen

Distriktsveterinäremas och de externa vikariemas sammanlagda ar- vodesintäkter 1992 kan uppskattas till 102,4 mkr exklusive moms7.

Statens budgeterade kostnader för distriktsveterinärorganisationen uppgår budgetåret 1992/93 till 115,0 mkr. Dessa kostnader finansier- as dels genom djursjukvårdsavgifter, dels över statsbudgeten. Den särskilda djursjukvårdsavgift som tas ut vid varje förrättning be- räknas budgetåret 1992/93 inbringa 40,3 mkr. Statens kostnader för

7 Distriktsveterinäremas genomsnittliga arvodesinkomst exklusive inkomster från bisysslor har uppskattats till 225 ()()0 la per år. Antalet disuiktsveterinärer har be- räknats till 340. Antalet vikarier har beräknats till motsvarande 115 årsarbetskrafter. Vikariemas arvodesinkomster exklusive inkomster från bisysslor har per årsarbets— laaft uppskattats till 225 000 kr.

distriktsveterinärorganisationen som inte finansieras genom djursjuk- vårdsavgifter har tidigare huvudsakligen finansierats genom kollekti- va medel från jordbruksnäringen och införselavgifter utanför fördel- ningsplanen. Som resultat av riksdagens beslut om en ny livsmedelspo- litik finns sådana medel inte längre tillgängliga från den 1 juli 1991. Detta innebär att statens kostnader för distriktsveterinärorganisatio- nen till stor del måste finansieras över statsbudgeten. Under Jord- bruksdepartementets huvudtitel, anslag F 4. Bidrag till distriktsveteri- närorganisationen, anvisas budgetåret 1992/93 74,6 mkr för bidrag till distriktsveterinärorganisationen, viss veterinärutbildning samt stöd vid inrättande av flerveterinärstationer. Av detta belopp utgör 52,7 mkr medel som jordbruket skall tillföras i form av budgetmedel till följd av regleringsekonomins avskaffande.

Vidare har staten en indirekt kostnad för distriktsveterinärorganisa- tionen genom att lönekostnadspåslag8 (LKP) inte utgår på distriktsvet- erinäremas arvoden. Denna kostnad kan beräknas till 23,2 mkr, se närmare i avsnitt 8.2.13.

2.17.4 Bidrag till djurägare Enligt veterinärtaxeförordningen får distriktsveterinären ej debitera djurägaren högre inställelsearvode och resekosmadsersättning för be-

söket än som skulle ha utgått om veterinären åkt egen bil och väg- sträckan uppgått till 30 km enkel resa. Överstigande belopp ersätts av

staten. Under Jordbruksdepartementets huvudtitel, anslag F 5. Bidrag till avlägset boende djurägare för veterinärvård, anvisas budgetåret 1992/93 2,2 mkr för bestridande av sådana kostnader. Anslaget får överskridas.

2.17.5 Gränsveterinärer och banveterinärer Kostnaderna för den besikming som utförs av gränsveterinär har för budgetåret 1992/93 uppskattats till 1,5—2 mkr. Dessa kostnader ersätts av importörerna.

5 Lönekostnadspåslaget täcker dels de generella avgifter som samtliga arbetsgivare enligt lag har att erlägga (arbetsgivaravgifter), dels de kostnader som är förknippade med statliga anställningsförmåner.

Kostnadema för banveterinärer har för budgetåret 1992/93 upp— skattats till 5 mkr. Dessa kostnader ersätts av dem som anordnar täv-

lingama.

2.17.6. Statens veterinärmedicinska anstalt

Kostnaderna för den verksamhet som bedrivs vid djurslagsenhetema och epizootiska enheten vid Statens veterinärmedicinska anstalt beräk- nas budgetåret 1992/93 till ca 12 mkr. Av dessa kosmader finansieras ca 6 mkr över statsbudgeten, Jordbruksdepartementets huvudtitel, an- slag F 2. Bidrag till Statens veterinärmedicinska anstalt. Övriga kost-

nader — vilka är hänförliga till uppdragsverksamhet — finansieras ge- nom avgifter.

2.17.7 Miljö- och hälsoskyddsnämnderna Kostnaderna för miljö- och hälsoskyddsnämndemas djurskyddstillsyn uppskattas budgetåret 1992/92 till 40—60 mkr. Dessa kostnader finan- sieras genom skattemedel och avgifter. (Avgiftsuttaget har av utred- ningen uppskattats till 7 mkr, se avsnitt 8.2.3.) Kostnadema för miljö- och hälsoskyddsnämndemas livsmedelstill- syn uppskattas budgetåret 1992/93 till 200 mkr, varav 132 mkr finan-

" sieras genom skattemedel och 68 mkr genom avgifter.

2.17.8 Näringens organiserade hälsokontroll och annan förebyggande hälsovård Kostnaderna för Svensk Husdjursskötsels organiserade hälsokontroll och annan förebyggande hälsovård beräknas budgetåret 1992/93 totalt uppgå till ca 70 mkr. Kostnaderna för Slakteriförbundets organiserade hälsokontroll be- räknas budgetåret 1992/93 totalt uppgå till ca 55 mkr. De totala kosmadema för Fiskhälsans organiserade hälsokontroll be- räknas budgetåret 1992/93 uppgå till ca 4 mkr. I statsbudgeten under Jordbruksdepartementets huvudtitel, anslag F 6. Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder, anvisas för budgetåret 1992/93 20,5 mkr för en del av den djurhälsovård som tidigare finansierats inom ramen för jordbruksprisregleringen. Med- len skall disponeras för bl.a. arbetet med djurhälsovård hos Svensk

Husdjursskötsel och Slakteriförbundet, djursjukdata (ca 3 mkr), fårhälsovård och stöd till biodlingen. Under anslag F 8. Bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar anvisas 35 mkr för bekämpande av leukos. För budgetåret 1992/93 har regeringen vidare, inom ramen för de s.k. direktbidragen till jordbruket, anvisat 30 mkr för bekämpande av Aujeszkys sjukdom och 20,8 mkr för bekämpningen av leukos.

I övrigt finansieras den organiserade hälsokontrollen och annan förebyggande hälsovård genom avgifter från djurägare och, såvitt av- ser Svensk Husdjursskötsel, mejerier.

2.17.9. Obduktionsverksamhet

De totala kosmadema för obduktionsverksamheten beräknas budget- året 1992/93 uppgå till 5 mkr. Under anslag F 8. Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar anvisas för budgetåret 1992/93 2,2 mkr till obduktionsverksamheten, (anslagspost 3). Av de medel som under samma anslag anvisats för be— kämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, (anslagspost 1), dispo- neras vidare 0,4 mkr för vissa kostnader i samband med obduktioner, främst avseende kvalificerade laboratorieundersökningar. Av de me- del som under anslag F 6. Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder anvisas för främjande av förebyggande åtgärder inom djurens hälso- och sjukvård, (anslagspost 1), disponeras 0,4 mkr till bidrag för vissa obduktioner i samband med besättningsutredningar. I övrigt finansieras obduktionsverksamheten genom avgifter från

djurägama och jordbruksnäringens organisationer.

2.17.10 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg De totala kosmadema för Svensk Husdjursskötsels seminverksamhet beräknas budgetåret 1992/93 uppgå till ca 200 mkr. De totala kostnaderna för den seminverksamhet som utförs inom Slakteriföreningama beräknas budgetåret 1992/93 uppgå till 20 mkr. De totala kosmadema för den seminverksamhet som utförs av Svenska Fåravelsförbundet beräknas budgetåret 1992/93 uppgå till 0,1 mkr.

De totala kostnaderna för seminverksamheten för avel av häst bud- getåret 1992/93 uppskattas till 110-115 mkr.

De totala kosmadema för Svensk Husdjursskötsels och Svensk Em- bryoservice AB:s verksamhet med överföring av befruktade ägg be- räknas budgetåret 1992/93 uppgå till ca 3,5 mkr.

Kostnaderna för övrig seminverksamhet och verksamhet med över— föring av befruktade ägg har av utredningen uppskattats till 3—5 mkr för budgetåret 1992/93.

Samtliga kostnader finansieras av djurägama.

2.17.11 Djursjukhus, djurkliniker och annan privatpraktik De totala kostnaderna för driften av djursjukhusen budgetåret 1992/93 uppskattas till 300-350 mkr. Dessa kosmader täcks av arvo- den och kommunala bidrag. De kommunala bidragen kan uppskattas till ca 15 mkr. De totala kosmadema för djursjukvård vid djurkliniker och annan privatpraktik uppskattas budgetåret 1992/93 uppgå till 120-160 mkr. Dessa kostnader täcks av arvoden.

2.17.12. Statens livsmedelsverk

Livsmedelsverkets kostnader för den tillsynsverksamheten som be- drivs av tillsynsenhet 1 beräknas budgetåret 1992/93 uppgå till 4,9 mkr och för den tillsynsverksamhet som bedrivs av tillsynsenhet 2 till 4 mkr. Kosmadema finansieras över statsbudgeten, J ordbruksdeparte- mentets huvudtitel, anslag H 1. Statens livsmedelsverk, samt genom

tillsyns- och exportavgifter (3,7 mkr).

2.17.13. Besiktningsveterinärorganisationen

De totala kosmadema för verksamheten vid kontrollslakteriema be- räknas budgetåret 1992/93 uppgå till ca 76 mkr. Kosmadema finan- sieras genom avgifter från slakteriema.

De totala kosmadema för särskilda besiktningsmän vid exportkon- trollerade anläggningar beräknas budgetåret 1992/93 uppgå till ca 7 mkr. Kosmadema finansieras genom avgifter från de exportkon- trollerade anläggningarna.

2.17.14 Besiktningsveterinärer utanför besiktnings- veterinärorganisation De totala kosmadena budgetåret 1992/93 för de besiktningsveterinärer som inte tillhör besiktningsveterinärorganisationen kan beräknas till 1,2 mkr. Resp. fristående sanitetsslaktavdelning och köttkontrollbyrå bestrider dessa kosmader.

2.17.15 Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverksamhetens krigsorganisation Kostnaderna för den militära veterinärverksamheten budgetåret 1992/93 beräknas uppgå till 7,0 mkr. Jordbruksverkets och Livsmedelsverkets kostnader för krigsorga— nisationen av den civila veterinärverksamheten beräknas budgetåret 1992/93 uppgå till 0,6 mkr. Länsstyrelsernas kostnader för krigsorganisationen av den civila veterinärverksamheten ingår i de upptagna kosmadema för länsveteri- närfunktionen (avsnitt 2.17.2). Samtliga kosmader finansierar över statsbudgeten.

2.17.16 Sammanfattning Kostnaderna för de veterinära verksamhetsområdena kan budgetåret 1992/93 uppskattas till 1,6 mdkr, varav staten svarar för 0,3 mdkr och djurägama för 1,0 mdkr.

Statens jordbruksverk m.m. 28,2 mkr Länsstyrelserna 27,0 mkr Distriktsveterinärorganisationen 240,6 mkr Bidrag till djurägare 2,2 mkr Gränsveterinärer och banveterinärer 6,8 mkr Statens veterinärmedicinska anstalt9 12,0 mkr Miljö— och hälsoskyddsnämnder 250,0 mkr Näringens organiserade hälsokontroll och annan förebyggande hälsovård 129,0 mkr Obduktionsverksamhet 5,0 mkr Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg 340,1 mkr Djursjukhus, djurkliniker m.m. 465,0 mkr Statens livsmedelsverk 8,9 mkr Besikmingsveterinärorganisationen 83,0 mkr Besiktningsveterinärer utanför besiktningsveterinär- organisationen 1,2 mkr Militär veterinärverksamhet och den civila veterinär- verksamhetens krigsorganisation (ej länsstyrelserna) 7,6 mkr SUMMA 1 606,6 mkr

' '__'_.",l".'"51.lhtl n" Nää-nf.

_ ,________ up...-"3. 533 SWE-Aha" .. _.rruir...,_yifv-.; itf-Ft? '.'.-r|"'.-'."Ä. - ' .-

.._ . "t .- _- =-.. "En.-:.- .a”.a|.,5':"1' " "'.'"..-'|.r='....-'-r»'

.—: __"._._._' _ __ _ __ ______.. _

i.. ritt-a?

' - ' "'"'mliuf-aååtl

$% ___ 553; "___d? _

' - _ -. - lagt '.;ärru'gäulb ,:ul || "W"”; ' .,_ ___»'. ,_,;,| år ”matata-mm? " ' "Jämte .; lår—Eg??? Egg-:i? '. Wääugmmuuaw . -. ?f',_'_"”"s.r " HITÄWI'MEiw-madlraiwwhmmw gut-'_'". : I"":L'iir'l'. ,'H'iglfj " '.""_i". ' .:" _. __.- _ 'i'-m » - ' -. .- Mia.- 3' 4153; a' ': '.' int. .irrr'Tvmåw'änWI'

.PHEÄ'J iw !

|'—n'__ ""N'

' -',_ IT,], 51.1. ',.'en-'__'"ér___'|f"*nt1..,l*gm.fl£.1";_."r- rhalfaråååf'wmfn'ä MWe-l , '_'__________'"|_1_l-j'._ -"- 'L"""':"|"å" ”___ __. ,.__._ : '.," : !.- 1..'|: .|.-| _ | _ .- . -._='__'-;_,'_,1I -' __ f _ - _, '"'r' trist,. " -- ', ' ' j.,"i'mlq'n"..».v__ ._.'_".t_!f l'.' " ". ' . ..

M

| |' ||||

Q.

,. * , ” ||| . ur |l| %* '. ' ' ' __ Tlf-""- '_.|_,|_ Fl.” __,” :va”. _ __ _ _._. _|_ | ____||___|___1____ |)” "|'_|._—|___'__'r |_. _|." ..|_ _. 't _ _ _ . ||| '

Man".; 'å' . _ "En"

3. Veterinär verksamhet och EG

3.1. Inledning

Under flera år har ett intensivt arbete pågått inom EG för att möjlig- göra en fri inre marknad för levande djur och animaliska produkter. Sjukdomsförekomsten hos djur i de olika medlemsländerna har under lång tid uppvisat stora olikheter. I de dokument som ger bakgrunden till den fria marknaden fastslås att trots de stora olikheterna skall vete- rinär- och husdjursområdet inte exkluderas när det gäller en fri handel. Allmänna principer om sjukdomsfrihet och sjukdomsföre— byggande åtgärder måste dock vara uppfyllda för att tillåta djur och produkter att fritt kunna föras mellan länderna. Omfattande sjukdoms- bekämpningsåtgärder har pågått i medlemsländerna under de senaste åren och man har kommit långt med att uppnå en likhet i och minskning av Sjukdomsförekomsten.

Vid utformningen av nya bestämmelser i Sverige har sedan flera år rättsutvecklingen inom EG beaktats. Sverige har genom beslut att, in- om ramen för EFI'A, åstadkomma ett avtal med EG om fördjupat eko- nomiskt samarbete (EES-avtalet) och beslutet att söka medlemskap i EG styrt utvecklingen inom många samhällsområden i riktning mot vad som gäller inom EG. Vilken utveckling som kan förväntas inom det veterinära området måste ses mot bakgrund av vad som kommer att hända inom EG efter den 1 januari 1993 då reglerna om EG:s inre marknad träder i kraft. Under förutsätming av att EES-avtalet träder i kraft och att Sverige blir medlem i EG kan vårt närmande till EG ses i två faser, dels tiden efter den 1 september 1993 då den veteri- nära delen i EES-avtalet skall träda i kraft, dels tiden efter den den 1 januari 1995 då Sverige enligt planerna skall vara medlem i EG.

EES-avtalet omfattar en stor del av EG:s regler inom den vete- rinära sektorn. EG och Sverige har en likartad syn på bekämpning av smittsamma djursjukdomar, åtgärder som behövs för att hindra smitt- spridning och på livsmedelshygieniska frågor varför EG:s regler in- om dessa områden i stor utsträckning kunnat övertas. EG:s regler som rör gränskontroll, djurskydd och finansiella dispositioner omfattas dock inte av EES-avtalet. EES-avtalet föreskriver dock att kontroller och formaliteter vid gränsen skall förenklas. Detta gäller

även den veterinära gränskontrollen. På vilket sätt detta skall ske kommer att avgöras av en gemensam EES—kommitté. Denna kommitté har dock ännu inte inrättats.

Genom EES-avtalet kommer EFTA att inrätta övervakningsorganet ESA (EFI'A Surveillance Authority). För tillämpning av vissa direk- tiv och för övervakning av avtalets efterlevnad kommer, inom ramen för ESA, viss veterinär personal att behöva anlitas. (Vid ett EG- medlemskap kommer det arbete som utförs inom ESA i stället att utföras inom EG.) Vidare kommer veterinära experter att medverka i olika arbetsgrupper vid utarbetande eller ändring av direktiv. Dessa frågor kommer främst att beröra ett begränsat antal veterinärer vid Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt.

I följande avsnitt redovisas innehållet i och konsekvenserna av vissa veterinära EG-bestämmelser och huruvida dessa omfattas av EES- avtalet. Bestämmelserna har delats upp efter verksarnhetsområde.

3.2. Djurens hälso- och sjukvård, seminverksamhet samt överföring av befruktade ägg

Det saknas EG-bestämmelser som rör själva utövandet av djurhälso- och djursjukvård. EG-bestämmelser som i första hand avser livsme- delshygien eller smittskydd kan dock komma att påverka val av be- handling etc.

När det gäller seminverksamhet finns EG-bestämmelser om utform-

ning, skötsel och övervakning av tjur- och galtstationer. Vad beträffar överföring av befruktade ägg finns bestämmelser som är inriktade på handel med befruktade ägg. Samtliga dessa bestämmelser omfattas av EES-avtalet.

3.3. Djurskydd

Vad djurskyddsområdet beträffar finns inom EG bestämmelser om transport av djur, om bedövning av djur före slakt, om djurhållning i allmänhet och om värphöns i bur. Dessa bestämmelser omfattas inte av EES-avtalet.

Sverige har betydligt mer omfattande och strängare djurskyddsbe- stämmelser än EG. Ett EG-medlemskap utgör dock inget hinder mot att bibehålla dessa då EG:s bestämmelser på detta område är minirni- krav. De svenska djurskyddsbestämmelsema kan således inte betraktas som handelshinder.

3.4. Smittskydd

När EG:s inre marknad träder i kraft den 1 januari 1993 upphör gränskontrollen av levande djur inom EG-området. Gränskontrollen vid import av levande djur från ett land utanför EG-området (tredje- land) kommer dock att bibehållas.

När gränskontrollen upphör inom EG är det inte längre vare sig möjligt eller meningsfullt att upprätthålla en sjukdomskontroll med det enskilda landet som utgångspunkt. Från sjukdomsbekämpningssyn- punkt indelar man därför EG i regioner som är adekvata för att be- kämpa och kontrollera ett sjukdomsutbrott. Det är dock endast vissa allvarligare smittsamma sjukdomar som blir föremål för regionindel- ning. En region kan bestå av en del av ett land eller delar av flera länder. Från regioner där sjukdom förekommer är handeln med djur förbjuden eller kringgärdad med restriktioner. Med övriga delar av berörda länder kan dock handeln fortgå utan begränsningar.

Handeln över nationsgränser inom EG med levande djur bygger på att friskintyg utfärdas på avsändarorten. Intygens utformning är i de— talj reglerade i EG:s direktiv och skall utfärdas av en "official veteri- narian”. Med ”official veterinarian” avses ”a veterinarian designated by the competent authority" of the Member State”. Direktiven ger ingen ytterligare information om kraven på ”official veterinarian” varför det ankommer på den enskilda staten att närmare tolka innebör- den.

Kontroll av internationella djurtransporter kommer emellertid att ske även på bestämmelseorten. Har mottagarlandet anledning anta att djur från visst område medför smitta kan en utökad kontroll genom- föras.

1 Med begreppet ”competent authority" avses i 12st regler den myndighet som enligt det enskilda landets lagstiftning utövar tillsyn över det aktuella området. I vissa direk- tiv anges att det skall vara en central myndighet eller annan myndighet som av den centrala myndigheten bemyndigats att utöva tillsyn.

För att förenkla inforrnationsutbytet vid handeln av levande djur över nationsgränser kommer ett datorbaserat inforrnationssystem, ANIMO, att tas i bruk den 1 januari 1993. Systemet skall förmedla uppgifter om djurslag, antal djur, avsändarens och mottagarens ad- ress, numret på friskintyget, namnet på utfärdaren av intyget, numret på den region varifrån djuret kommer samt transportmedel. Inforrna- tionen kommer sannolikt även att innehålla uppgift om ett djurs iden- titet. Hur detta skall utformas är dock ännu inte klart. Alla gränsöver- skridande transporter av djur, utom sällskapsdjur som åtföljer resan- den, skall omfattas av systemet. Informationen kommer att förmedlas till såväl den centrala som regionala veterinännyndigheten i mottagar- landet. I direktiven om handel med djur ges möjligheter att av kommissio- nen få ett sjukdomskontrollprogram godkänt avseende andra sjukdo- mar än de som anges i direktiven. Anser kommissionen att program- met är tillfredsställande kan importlandet uppställa krav på uppgift om att ett importerat djur är fritt från den sjukdomen som program- met avser (additional guaranties). Ett land kan vidare uppnå samma resultat om landet för kommissionen kan visa att landet är fritt från en viss sjukdom. För att tillfredsställande kunna visa detta kommer en omfattande provtagning att krävas. Detta förutsätter även att labora- torieresurser finns tillgängliga. Hurvida proven skall tas av en vete— rinär eller annan provtagare finns inte särskilt angivet utan varje land har möjlighet att välja den modell som är mest ändamålsenlig.

För att i Sverige åstadkomma sådana kontrollprogram och sjuk- domsundersökningar som krävs för att erhålla ”additional guaranties” kommer ett begränsat antal veterinärer på såväl myndighetsnivå som hos organisationer som bedriver förebyggande djurhälsovård att enga- geras. Hur omfattande denna arbetsinsats blir går för närvarande inte att bedöma eftersom beslut om sådana kontrollåtgärder ännu inte före- ligger. Som framgår under avsnitt 2.17.1 har dock för budgetåret 1992/93 anvisats 10 mkr för utveckling av sjukdomskontrollprogram och genomförande av sjukdomskontroller.

EG har gemensamma bestämmelser för import från ett antal länder utanför EG-ornrådet s.k. tredjelandsavtal. En utökning av länder med tredjelandsavtal är att förvänta. En utökad gränskontroll på gräns- passeringsorten till EG kan förutses liksom också av de inspektioner som redan i dag sker av tredjeländemas djurhållning, produktions- forrner, veterinärväsende etc.

EES-avtalet omfattar en stor del av EG:s regler inom smittskydds- området. EG:s regler som rör gränskontroll omfattas dock inte av avtalet. Avtalet omfattar inte heller EG:s regler avseende levande djur vilka införs till något land inom EES-området från ett land utanför detta område. EG:s regler om BSE (bovin spongiforrn encephalopati) omfattas inte heller av avtalet för Sveriges del. En konsekvens av avtalet är att det nuvarande systemet med införseltillstånd inte kan bibehållas i fråga om handeln inom EES-området.

Vid medlemskap i EG kommer gränskontrollema mellan Sverige och övriga EG-länder att försvinna. Ett medlemskap innebär även att Sverige måste tillämpa de regler som gäller inom EG i fråga om im- port från länder utanför EG-området (tredjelandsregler). EG-länder- na kan med stöd av tredjelandsreglema importera vissa produkter från länder som Sverige av smittskyddskäl för närvarande inte importerar från. Dessa produkter kan sedan utan ytterligare kontroll komma in i Sverige. Detta förhållande kommer att ställa ökade krav

på veterinärema om kunskap om sjukdomar som normalt inte före- kommer i landet.

3.5. Kontroll av livsmedel av animaliskt ursprung

När EG:s inre marknad träder i kraft den 1 januari 1993 upphör även gränskontrollen av animaliska produkter inom EG-området. Gräns- kontrollen vid import av animaliska produkter från tredje land kom- mer dock att bibehållas. Systemet med gränskontroller inom EG er- sätts av en ordning som innebär att varan kontrolleras på avsändar- orten och att stickprovsmässiga undersökningar kan göras på bestäm- melseorten.

De livsmedelshygieniska kraven som uppställs i EG:s regelverk överensstämmer i stora delar med de krav som ställs i Sverige. Åtskil- liga svenska slakterier och andra livsmedelsproducerande företag tillämpar redan EG:s regler och har även godkänts av EG för export till EG. Besiktningsveterinären skall enligt direktiven vara ”official veterinarian” med samma innebörd som närnts ovan. Besiktnings- assistentema skall vara oberoende av slakteriet i sitt arbete men stå under besiktningsveterinärens kontroll och ansvar. Assistentema får utföra viss besiktning av levande djur, köttbesiktning om besiktnings- veterinären kan övervaka arbetet, hälsokontroll av styckat kött samt

inspektion och övervakning av godkända anläggningar. För att en person skall få verka som besiktningsassistent krävs att denna genom- gått en för uppgiften särskild utbildning.

I EG:s ”köttdirektiv” sägs att vissa styckningsanläggningar, som i Sverige för närvarande kontrolleras av miljö- och hälsoskyddsnämnd- en, skall stå under veterinär kontroll. Det är oklart om denna veteri- nära kontroll kan utövas av annan än veterinär. Det finns för närva- rande ca 100 styckningsanläggningar av här aktuth slag. Skall kont- rollen utövas av veterinär motsvarar detta ca 5 årsarbetskrafter.

Som tidigare nämnts omfattar inte EES-avtalet EG:s regler om gränskontroll. Större delen av EG:s regler inom det livsmedels- hygieniska området omfattas dock av avtalet. En konsekvens av EES- avtalet är att det nuvarande systemet med införseltillstånd för livs- medel av animaliskt ursprung inte kan bibehållas i fråga om handeln inom EES-området.

Vid medlemskap i EG kommer, som framgått ovan, gränskontrol- lema mellan Sverige och övriga EG-länder att försvinna och de reg- ler som gäller inom EG i fråga om import från länder utanför EG- området att bli tillämpliga.

4. Nuvarande och framtida behov av veterinär verksamhet inom djurhållningen

4.1. Faktorer som påverkar behovet

D jurantalet Antalet djur inom jordbruket och rennäringen samt antalet sport- hästar och sällskapsdjur är en central faktor vad gäller behovet av veterinära tjänster. Den framtida animalieproduktionens omfattning kommer i hög grad att styras av den jordbrukspolitiska utvecklingen. Vid en EG-an- slutning kommer svenskt jordbruk att möta ett ökat konkurrenstryck från övriga medlemsländer. Behoven av kostnadsanpassning blir stora vad gäller dels de av jordbruket påverkbara kosmadema, dels den allmärma kosmadsnivån i samhället avseende t.ex. skatter och avgifter. De prognoser och de bedömningar som redovisas i det följande förutsätter ett svenskt medlemskap i EG.

Omfattningen av den inhemska produktionen bestäms av konsumtio- nens storlek, självförsörjningsgraden och av exportens omfattning. En vanlig bedömning är att importandelen kommer att öka, medan den svenska exporten inriktas på vissa speciella nischer.

Intensiteten i animalieproduktionen Avelsarbetet inom animalieproduktionen är inriktat på kvalitetsför- bättringar och höjd avkastningsnivå. Ett intensivt umyttjande av djur— materialet medför att en god djurhälsa blir allt viktigare för det ekonomiska utfallet. Mycket talar för att en intensitetshöjning leder till ett ökat behov av veterinära tjänster. Dessa tjänster torde i ökande utsträckning komma att inriktas på den förebyggande hälsovården.

4.2. Behovsanalys för olika djurslag

Med hjälp av ovan redovisade faktorer kan det framtida behovet av ve- terinär verksamhet belysas. Som underlag för bedömningarna har

bl.a. legat Jordbruksverkets Rapport 1992:7, Jordbruketi EG, samt prognoser över djurantalet utförda vid Lantbrukamas Iiksförbund, Slakteriförbundet och Svensk Husdjursskötsel.

M jö [ kkor En EG-anpassning innebär en försämring av lönsamhezen isvensk mjölkproduktion. En del av försämringen torde kompen:eras genom justeringar i produktionsmetodema t.ex genom en minsming av de fasta kosmadema för bl.a. byggnader och arbete.

Av stor betydelse vid EG-inträdet blir storleken på ien svenska mjölkkvoten och hur den fördelas mellan producenterna.

Enligt en prognos utförd av Svensk Husdjursskötsel konrner antalet mjölkkor att minska med 20-25 % från drygt 500 000 år 1991 till 350 000-400 000 år 2000. Prognosen baseras på antaganien rörande konsumtionen av mjölkprodukter, självförsörjningsgrader och mjölk- avkastningen per ko. Den största osäkerheten utgör effekema av EG— anpassningen.

Behovet av veterinära tjänster är inte direkt proportiorellt mot an- talet mjölkkor, utan även intensitetsändringar bör beaktas En intensi- tetshöjning under 90-talet torde öka veterinärbehovet per ko. Den geografiska fördelningen av mjölkproduktionen lar betydelse för hur en behovstäckning skall uppnås. I bilaga 4 redov sas grafiskt mjölkkomas geografiska fördelning 1990. Största koncertrationen av mjölkkor uppvisar östra Skåne, Gotland, Västkusten och Skaraborg.

Kor för köttproduktion Lönsamheten i den specialiserade nötköttsproduktionen lar under ett flertal år varit låg. En EG-anslutning ökar den ekonomiskt pressen på denna produktionsgren. Sänkta producentpriser uppvägs inte av de djurbidrag som utgår inom EG.

Trots den svaga lönsamheten har antalet kor för köttproduktion ökat under de senaste åren. Troligen kommer ökningen att fortsätta under 1990-talet. Den främsta förklaringen till detta är itt extensivt bete inom omställningsprogrammet samt stödet till landskrpsvårdande åtgärder stimulerar den specialiserade nötköttsproduktioncn.

Antalet kor för köttproduktion uppgick år 1991 till knappt 100 000 och enligt Svensk Husdjursskötsels prognos kan antalet väntas öka till ca 170 000 år 2000. Huvuddelen (60 %) av korna för köttproduktion återfinns i Götalands skogs- och mellanbygder.

Svin EG:s nya jordbrukspolitik innebär sänkta spannmålspriser och motsva- rande nedjusteringar av exportbidrag och gränsskydd för bl.a. gris— kött. De svenska producentprisema på griskött ligger för närvarande högre än inom EG, vilket delvis förklaras av den högre kostnadsnivån i Sverige. Omfattningen av den framtida svenska produktionen kom- mer i hög grad att vara beroende av möjligheterna till kostnadsanpass- ning.

En prognos utförd av Lantbrukarnas Riksförbund och Slakteri- förbundet förutser att antalet modersuggor och antalet producerade slaktsvin minskar med 20-25 % resp. 10 % mellan åren 1990 och 2000. Antalet modersuggor skulle därmed minska till 170 000- 180 000 och antalet producerade slaktsvin till ca 3,2 miljoner djur. Redan under 1991 och 1992 har en betydande minskning skett av antalet svin.

Behovet av veterinära tjänster bör även ses mot bakgrund av före- tagsstrukturen. År 1990 fanns svin vid drygt 14 000 jordbruksföretag och många av besätmingama var små. Under 1990-talet torde en stor-

leksrationalisering ske. Antalet besättningar kommer enligt Slakteri- förbundets bedömningar att minska med minst en tredjedel.

Den ökade besätmingsstorleken torde minska antalet veterinärbe- sök, då ”gruppåtgärder” ofta används inom svinproduktionen. Detta motverkas av att anslutningen till den förebyggande djurhälsovården torde öka ytterligare. Den sammantagna effekten av nämnda föränd- ringar torde dock innebära en inte oväsentlig minskning av behovet av veterinära tjänster.

Den geografiska fördelningen av svinen redovisas grafiskt i bilaga 4. Svinproduktionen är främst koncentrerad till Skåne, Västkusten, Skaraborg och Gotland.

Får Behovet av veterinära tjänster är litet. År 1991 var totala antalet tack- or och baggar ca 170 000 och antalet lamm ca 250 000. Enligt Får- avelsförbundets bedömning kommer fårantalet att öka 15—20 % under 1990-talet. Den geografiska fördelningen inom landet redovisas i bilaga 4.

Fjäderfä Huvuddelen av produktionen av såväl ägg som fjäderfäkött är koncen-

trerad till ett litet antal storproducenter. Ett begränsat antal speciali- serade veterinärer arbetar med detta djurslag.

År 1991 uppgick antalet höns och kycklingar av värpraser till nära 9 miljoner. Årsproduktionen av slaktkycklingar var under samma år ca 45 miljoner djur. Branschen räknar med en ökad produktion av slaktkycklingar under 1990—talet. Den geografiska fördelningen av hönsen redovisas i bilaga 4.

Hästen: Hästar är ett viktigt djurslag i den veterinära verksamheten. Enligt

Lantbruksstyrelsens rapport 1991:4, Hästutredningen, uppskattas häst- beståndet till ca 155 000 djur. Geografiskt återfinns de flesta hästarna inom de befolkningstäta regionerna. Den antalsmässiga utvecklingen under 1990-talet torde vara beroen-

de av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Detta gäller såväl rid- hästar som travhästar. Till år 2000 kan en svag ökning av hästantalet förutses.

Renar

De veterinära arbetsuppgiftema vad gäller renar är begränsat till köttbesikming. Akutsjukvård förekommer praktiskt taget inte alls.

Hundar och katter

Enligt en grov uppskattning uppgår antalet hundar och katter till ca 0,7 resp. 1,0 miljon djur. Det totala antalet hundar och katter torde vara relativt konstant under resten av 1990-talet. Trots ett relativt konstant djurantal torde efterfrågan på veterinära tjänster successivt komma att öka. Detta sammanhänger med ökade vårdinsatser per djur.

4.3. Slutsatser

Bland jordbrukets djur förutses ett minskat antal mjölkkor och svin, medan antalet kor för köttproduktion, får och fjäderfä ökar. Samman- taget torde förändringarna av antalet djur innebära ett minskat behov av veterinära tjänster. Den ökade intensiteten i animalieproduktionen och utbyggnaden av den förebyggande djurhälsovården verkar dock i motsatt riktning. Totalt torde behovet av veterinära tjänster för jord- brukets djur komma att bli i stort sett oförändrat.

Antalet hästar och sällskapsdjur förväntas bli relativt konstant. Trots detta är det sannolikt att behovet av veterinära tjänster för dessa djur ökar.

5. Framtida huvudmannaskap för bedrivande av veterinär verksamhet

5.1. Inledning

Staten har det yttersta ansvaret för att det i landet finns ett väl funge- rande veterinärväsende. Detta ansvar kan komma till uttryck på olika sätt. I de flesta fall är det tillräckligt att en verksamhet regleras i för- fattning eller att det i författning uppställs krav på den som utövar en viss verksamhet och att staten därefter utövar tillsyn. I vilken omfatt- ning olika veterinära verksamheter bör regleras och vara underkastad tillsyn behandlas i kapitel 6.

En verksamhet kan emellertid vara av sådan art att den även bör be- drivas av staten och/eller kommun (bedrivas i offentlig regi). Det kan gälla verksamhet som har ett särskilt samhällsintresse eller en påtag— ligt officiell prägel. I detta kapitel tas först upp i vad mån någon eller några veterinära verksamhetsområden tillhör denna grupp. Därefter behandlas frågan om huvudmannaskap för de veterinära verksamhets- områden som inte redan på grund av sin art bör bedrivas i offentlig regi.

5.2. Veterinär verksamhet som på grund av sin art bör bedrivas i offentlig regi

Om man undantar rena tillsynsfunktioner och Obduktionsverksamhet kan den veterinära verksamheten indelas i djurens hälso- och sjuk- vård, seminverksamhet och överföring av befruktade ägg, djurskydd, smittskydd (vari även innefattas införsel- och exportkontroll av levan- de djur och vissa animaliska produkter) samt köttbesiktning och införsel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt urspnmg.

Djurens hälso- och sjukvård har inte minst med hänsyn till dess be— tydelse för livsmedelsförsörjning, livsmedelskvalitet och djurskydd ett betydande samhällsintresse. Det är emellertid djurägaren som i första hand har ansvar för att djuren får den hälso- och sjukvård som behövs. Djurens hälso- och sjukvård kan därför —- även om samhället av djurskyddsskäl och regionalpolitiska skäl måste anses ha ett ansvar

för att djursjukvård på ett godtagbart sätt kan tillhandahållas i alla delar av landet - inte anses vara av sådan art att den måste bedrivas av

staten. Ett samhälleligt ansvar för att t.ex. veterinär service kan

tillhandahållas i glesbygd kan komma till uttryck på annat sätt än att verksamheten bedrivs av staten.

Seminverksamheten och överföring av befruktade ägg är verksam- heter som är starkt förknippade med aveln. De har stor betydelse för att djunnaterialet successivt förbättras. Inte heller dessa verksamheter kan dock anses vara av sådan art att de bör bedrivas av staten.

Ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande åvi- lar primärt varje enskild människa som har djur i sin vård. Samhället måste dock ha ett ansvar för att djurskyddet upprätthålls. Detta ansvar får anses ligga inom ramen för norrngivning och tillsyn.

Ett område där samhällsintresset gör sig särskilt starkt gällande är smittskyddet. Smitta måste hindras från att komma in i landet och det måste finnas en god beredskap för eventuella sjukdomsutbrott. Vid ett utbrott kräver sjukdomsbekärnpningen ofta omfattande åtgärder som inte sällan står i strid med enskilda intressen. Bekämpningen kan ock- så bli mycket kostsam. Den ökade handeln och den begränsning av gränskontrollen som följer av ett framtida EG-medlemskap innebär vi- dare ett ökat smittryck och en ökad risk för utbrott av sjukdomar som i dag inte förekommer i Sverige. Det är mot denna bakgrund inte tro- ligt att man kan uppnå tillräcklig effektivitet utan ett direkt sam- hälleligt engagemang. Det måste därför anses vara en samhällelig upp- gift att försöka begränsa och kontrollera smittsamma husdjurssjuk- domar inkl. sådana som är överförbara mellan djur och människor (zoonoser). Ett sådant ställningstagande är väl förenligt med att en- skilda veterinärer åläggs skyldighet att anmäla misstänkt smitta eller vidta andra åtgärder för att hindra smittspridning.

Ansvaret för att de kvalitetskrav som konsumenter och lagstiftning ställer på livsmedlen blir uppfyllda vilar i första hand på alla som är verksamma i livsmedelskedjan. Samhället måste dock ha ett ansvar för att konsumenterna skyddas mot skadliga eller på annat sätt otjänliga livsmedel och att livsmedlen uppfyller kraven på redlighet". Detta till- godoses i första hand genom att stat och kommun utövar tillsyn över livsmedelshanteringen. Köttbesiktning samt import- och exportkon-

1 Att ett livsmedel uppfyller haven på redlighet innebär att det motsvarar de krav på sammansättning och märkning som lagen föreskriver samt de utfästelser i övrigt som lämnats ifråga om livsmedlet.

troll av animaliska produkter är emellertid inte enbart underkastad offentlig tillsyn utan utförs även av offentlig personal (fast anställd eller med särskilt förordnande). Vad beträffar köttbesiktningen kan ifrågasättas om inte denna kunde utföras av slakteriets egen personal inom ramen för en obligatorisk egenbesiktning som utförs efter ett av tillsynsmyndigheten fastställt program. Med hänsyn till att kött med- för de största riskerna för överföring till människa av livsmedels- buren sjukdom kan det dock ifrågasättas om en sådan lösning skulle vara tillräcklig för att effektivt skydda konsumenterna mot hälso- risker eller för att köttbesikmingen skulle uppfattas som trovärdig. Härtill kommer att köttbesiktningen är en verksamhet med officiell prägel och att EG ställer krav på att köttbesiktning skall utövas av ”official veterinarian”. Mot denna bakgrund måste köttkontrollen an-

ses vara av sådan art att den bör handhas av samhället. Införsel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung har också en på- tagligt officiell prägel. Införselkontrollens uppgifter, att komplettera ursprungslandets livsmedelskontroll och förhindra att smittsamma sjukdomar kommer in i landet, liksom exportkontrollens, att tillför- säkra importländema att vissa särskilt angivna kvalitetskrav är upp-

fyllda, är sådana att även dessa verksamheter bör bedrivas i offentlig regi.

Sammanfattning: Jag anser att smittskydd, köttbesikming samt in- försel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung är verksamheter som till sin art är sådana att staten bör vara huvudman för dess bedrivande. Det innebär dock inte att staten i samtliga fall måste utföra verksamheten med fast anställd personal eller stå för alla kostnader för verksamheten. Vidare har samhället ett ansvar för att djurskyddet upprätthålls. Detta ansvar får anses ligga inom ramen för norrngivning och tillsyn.

5.3. Djurens hälso- och sjukvård

En allmän tendens inom animalieproduktionen är att den förebyggan- de hälsovården får allt större betydelse. Denna utveckling leder till ett ökat behov av samarbete mellan de veterinärer som i första hand är verksamma inom akutsjukvården (fältveterinärer) och de veterinärer som är verksamma inom näringens organiserade hälsokontroll/före-

byggande hälsovård (djurhälsoveterinärer). Dessutom framstår den nuvarande ordningen, att flera parallella organisationer sysslar med djurens hälso- och sjukvård, som mindre rationell. Mot denna bak- grund har jag undersökt förutsättningama dels för att Svensk Hus- djursskötsel eller Slakteriförbundet skulle överta huvudmannaskapet

för distriksveterinärorganisationen, dels för att ett av jordbruksnär-

ingens organisationer ägt bolag med eller utan statligt delägarskap skulle överta huvudmannaskapet för distriksveterinärorganisationen. Jag har sammanträffat med företrädare för Köttbranschens Riksför- bund, Slakteriförbundet, Svensk Fågel och Svensk Husdjursskötsel. Dessa har gjort klart att man inte är intresserad av att vara huvudman för en veterinär fältorganisation. Slakteriförbundet och Köttbran- schens Riksförbund har vidare helt avvisat tanken på att vara delägare

i ett bolag som är huvudman för en sådan organisation. Inte heller Svensk Husdjursskötsel eller Svensk Fågel har visat något större intres- se för en sådan lösning även om man inte intagit en fullt så avvisande hållning.

Jag kan således konstatera att det saknas förutsättningar för förslag som innebär att någon eller några av näringens organisationer övertar huvudmannaskapet för distriktsveterinärorganisationen.

Ett annat sätt att få till stånd en samordning mellan djursjukvård och djurhälsovård är att staten behåller huvudmannaskapet för di- striktsveterinärorganisationen och övertar huvudmannaskapet för be- drivandet av den organiserade hälsokontrollen. Det vore dock enligt min mening omotiverat att förstatliga denna väl fungerande verksam- het. Dessutom skulle näringen vid ett förstatligande av den organise- rade hälsokontrollen sannolikt ändå komma att bedriva förebyggande djurhälsovård i egen regi vilket skulle innebära att den tänkta samord- ningen av djursjukvård och djurhälsovård skulle bli mycket begrän- sad. Mot denna bakgrund måste en samordning som bygger på att sta- ten övertar huvudmannaskapet för bedrivandet av den organiserade hälsokontrollen anses utesluten.

Då någon generell samordning av djurens hälso- och sjukvård up— penbarligen inte går att få till stånd genom samordning av huvudman- naskap övergår jag till att mer allmänt överväga alternativa huvud- män för den veterinära fältverksamhet som för närvarande bedrivs av staten.

Vad beträffar ett kommunalt huvudmannaskap kan inledningsvis konstateras att djurens hälso- och sjukvård är en för kommunema täm-

ligen artfrämmande verksamhet. Kommunernas storlek är också mycket varierande och kommunindelningen skulle inte utgöra någon särskilt ändamålsenlig indelning av den veterinära fältverksamheten. En effektiv fältverksamhet skulle i flertalet fall förutsätta ett samar- bete över kommungränsema. Det kan inte uteslutas att ett påtvunget sådant samarbete skulle leda till konflikter t.ex. vid lokalisering och uppbyggnad av veterinärstationer. Dessutom har kommunförbundet uppgivit att det från kommunernas sida inte finns något som helst in-

tresse av att vara huvudmän för en framtida veterinär fältverksamhet. Mot bakgrund av det anförda anser jag att ett kommunalt huvudman- naskap bör avvisas.

Inte heller landstingen framstår som lämpliga huvudmän. Möjlig- heterna att göra samordningsvinster med landstingens uppgifter inom humansjukvården synes ytterst begränsade. Dessutom ter sig landsting- ens framtida roll alldeles för oklar för att föreslå dessa som huvud- män för en framtida veterinär fältverksamhet. Jag anser därför att även ett landstingskommunalt huvudmannaskap bör avvisas. Fördelarna med ett statligt huvudmannaskap anses framför allt vara att det skapar förutsättningar för en enhetlig och rikstäckande fältorga- nisation och att det ger veterinärema en relativt fristående ställning i förhållande till näringen. Denna fristående ställning anses i sin tur ha stor betydelse för veterinäremas möjligheter att agera i smittskydds- och djurskyddsfall. Det bör dock betonas att ett ståtligt huvudrnanna- skap inte är enda möjligheten att åstadkomma en enhetlig och rikstäck— ande fältorganisation. Vad gäller de statliga veterinäremas ställning

kan heller inte bortses från att även dessa — om de inte erhåller hela sin inkomst från staten — är mer eller mindre beroende av djurägama för sin försörjning. Det kan också konstateras att även andra veteri-

närer än statligt anställda är skyldiga att rapportera och ingripa vid fall av misstänkta utbrott av smittsamma sjukdomar och att det inte finns något hinder mot att införa en skyldighet för samtliga veteri- närer att anmäla missförhållanden i fråga om vård eller behandling av djur. Det finns givetvis ingen anledning att tro att en god yrkesetik skulle vara beroende av att veterinärema är statligt anställda. Det kan även vara av visst intresse att notera att djursjukvård i de flesta europeiska länder anses vara en angelägenhet mellan djurägaren och veterinären. Enligt min uppfattning kan inte fördelarna med ett stat- ligt huvudmannaskap anses vara så stora att de skulle vara av avgö- rande betydelse för valet av huvudman.

Vidare har det sätt på vilket det statliga huvudmannaskapet utövas föranlett en hel del kritik. Organisationen anses vara mindre väl anpas- sad till moderna arbetsförhållanden och den centrala ledningen uppfat-

tas som svag. Dessutom anses verksamheten mindre kostnadseffektiv vilket bl.a. exemplifieras av statens höga kostnader för jourverksam- heten och av att statens kostnad per förrättning varierar stort även

mellan län som är jämförbara vad gäller djurunderlag och avstånd. Distriktsveterinärorganisationen anses också ha svårt att täcka in vissa verksamhetsområden t.ex. förebyggande hälsovård. Enligt min upp- fattning bör staten över huvud taget inte bedriva verksamhet som på ett godtagbart sätt kan utföras av annan och som inte på grund av sin speciella art bör bedrivas i offentlig regi. Myndighetsuppgiftema bör i möjligaste mån renodlas till policyfrågor, norrngivning och tillsyn. Det kan t.ex. ifrågasättas om det är lämpligt att en central myndighet, som nu är fallet, både är chefsmyndighet för distriktsveterinärorga- nisationen och ansvarig för tillsynen över distriktsveterinäremas yr- kesutövning. Mot bakgrund av det anförda och då statsbudgeten enligt direktiven skall avlastas från andra kostnader för djurens hälso- och sjukvård än sådana som motiveras av samhällsintresset kan jag endast förorda ett fortsatt statligt huvudmannaskap om det kan befaras att den veterinära fältverksamheten annars inte skulle fungera på ett tillfredsställande sätt.

En privatpraktikbaserad fältverksamhet bör kunna byggas upp så att den blir rikstäckande och tämligen enhetlig genom att etableringen styrs genom etableringsbidrag. I vissa glesbygdsområden kan etable- ringen vidmakthållas genom bidrag även till den löpande verksam- heten (driftsbidrag). Det saknas anledning tro att veterinärema i en privatpraktikbaserad fältverksamhet inte skulle upprätthålla en ade- kvat smittskydds- och djurskyddsbevakning. Som tidigare nämnts är privatpraktiserande veterinärer skyldiga att rapportera och ingripa vid fall av misstänkta utbrott av smittsamma sjukdomar och det är inget som hindrar att även en skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga om vård eller behandling av djur införs för samtliga veterinär- er. Om någon veterinär skulle underlåta att iaktta dessa skyldigheter eller förskriva medicin på ett sätt som strider mot gällande föreskrif- ter kan detta föranleda ingripanden från tillsynsmyndigheten. Man får i detta sammanhang inte glömma bort att de veterinärer som är verk- samma i Sverige har god yrkesetik och hög integritet, ett förhållande som inte synes vara beroende av huvudman. Det finns t.ex. inget som

tyder på att de veterinärer som nu bedriver privatpraktik skulle vara underlägsna distriktsveterinärema i detta avseende. En svaghet med en privatpraktikbaserad fältverksamhet är att huvudmannaskapet blir splittrat. En rikstäckande fältorganisation med en huvudman skulle skapa förutsättningar för ett samarbete på central nivå mellan en fram- tida veterinär fältorganisation och de organisationer som bedriver förebyggande djurhälsovård. Det skulle t.ex. vara möjligt att centralt teckna avtal om fältveterinäremas medverkan i den organiserade hälsokontrollen och annan förebyggande hälsovård. Slakteriförbundet och Svensk Husdjursskötsel har emellertid ställt sig avvisande till central upphandling av veterinära tjänster. Slakteriförbundet har sär- skilt poängterat fördelen med att göra upphandlingen lokalt med den möjlighet det innebär att utnyttja konkurrensläget på orten. Ett splittrat huvudmannaskap kan därför inte i sig anses försämra möj- ligheterna till samarbete mellan fältveterinärema och de organisa-

tioner som bedriver förebyggande djurhälsovård. Sammantaget finner jag att en privatpraktikbaserad fältverksamhet måste anses ha förut- sättningar att tillhandahålla en tillfredsställande djurhälso- och djur- sjukvård.

Hushållningssällskapens Förbund har för det fall ett statligt huvud- mannaskap inte längre är aktuth visat intresse för att överta huvud- mannaskapet för fältverksamheten i de sex nordligaste länen. En för- utsättning är dock att man erhåller etableringsbidrag för att bilda ve- terinärstationer och driftsbidrag för den löpande verksamheten. Mot detta är man, om en förhandlingslösning kan uppnås, villig att upprätt- hålla en enhetlig och geografiskt heltäckande veterinär service. Under samma förutsättningar som Hushållningssällskapens Förbund har tre av Svensk Husdjursskötsels husdjursföreningar, Norrmejerier Hus- djur, NNP Husdjur och Dala-Gävle Husdjur, också visat intresse för att överta huvudmannaskapet i de sex nordligaste länen. Skillnaderna från kvalitativ synpunkt mellan en fältverksamhet som bedrivs av hus- hållningssällskap eller husdjursföreningar och en privatpraktikbaserad fältverksamhet synes inte vara särskilt stor. Sålunda torde såväl hus- hållningssällskapen som husdjursföreningama ha förutsättningar att tillhandahålla en tillfredsställande djurhälso- och djursjukvård.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten avvecklas. Distriktsveterinärorganisationen bör upplösas och beroende av lokala förhållanden antingen ersättas av en privatpraktikbaserad fältverksam-

het, bedriven av enskilda veterinärer eller bolag, eller av en fältverk- samhet bedriven av hushållningssällskap eller husdjursföreningar. Om den veterinära fältverksamheten i de sex nordligaste länen bör be- drivas av hushållningssällskap eller husdjursföreningar i enlighet med avgivna intresseanmälningar är i första hand beroende av förhand- lingar mellan organisationerna och staten. Från statens synpunkt måste det emellertid anses vara en fördel om den veterinära fält- verksamheten i de sex nordligaste länen, där verksamheten torde förbli beroende av driftsstöd, skulle bedrivas av samma organisation. Det driftsbidrag som blir nödvändigt för att upprätthålla veterinär service i detta område kan då framförhandlas med endast en part som själv får fördela medlen inom området. Med hänsyn till möjligheten att samordna djurens hälso- och sjukvård vore det positivt om hus- djursföreningama även i andra områden skulle vara beredda att bedriva veterinär fältverksamhet. En fältverksamhet bedriven av såväl enskilda veterinärer som bolag, föreningar och andra organisa- tioner innebär en ökad konkurrens som sannolikt kommer att vara stimulerande för effektivitet och kompetensutveckling.

Djursjukhusen och djurklinikema har för närvarande en rad olika huvudmän. Då denna ordning synes fungera väl saknas anledning att föreslå någon förändring av huvudmannaskapet.

Vad beträffar den organiserade hälsokontrollen finner jag det lämp- ligt att näringens organisationer även fortsättningsvis är ansvariga för

bedrivandet av denna. Inte heller inom detta område är således någon förändring av huvudmannaskapet påkallad.

Sammanfattning: Jag föreslår att det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten avvecklas. Distriktsveterinärorga— nisationen bör upplösas och beroende av lokala förhållanden ersättas antingen av en privatpraktikbaserad fältverksamhet, bedriven av en- skilda veterinärer eller bolag, eller av en fältverksamhet bedriven av

hushållningssällskap eller husdjursföreningar. Någon förändring beträffande huvudmannaskapet för djursjukhus, djurkliniker och organiserad hälsokontroll synes inte påkallad.

5.4. Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg

I och med införandet av lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. ersattes den dåvarande anmälningsplikten för seminverksamhet och överföring av befruktade ägg med en tillståndsprövning. Anled- ningen till detta var framför allt utvecklingen inom seminverksamhe- ten. Till en början tillämpades semintekniken endast på nötkreatur. En seminförening svarade för verksamheten som utfördes av speciellt ut- bildade veterinärer och semintekniker. Efter hand började tekniken tillämpas också på svin, får, getter och hästar och enskilda djurägare

började utföra semineringama utanför seminföreningama. Därtill kom att importen och handeln med sperma ökade. Ett tillståndskrav ansågs mot denna bakgrund ge förbättrade möjligheter till ingripan- den bl.a. om seminverksamheten inte skulle uppfylla kraven på smitt- skydd eller djurskydd.

Av smittskydds- och djurskyddsskäl bör seminverksamheten även fortsätmingsvis vara underkastad tillståndsprövning. Av samma skäl bör även överföring av befruktade ägg tillståndsprövas. Anledning att begränsa rätten att utöva dessa verksamheter till vissa organisationer eller sammanslutningar, dvs. till någon eller några särskilt utsedda huvudmän, saknas. En förutsättning för att erhålla tillstånd bör dock liksom tidigare vara att det finns en för verksamheten ansvarig vet- erinär.

Sammanfattning: Anledning att begränsa rätten att utöva seminverk- samhet och överföring av befruktade ägg till vissa organisationer el- ler sammanslutningar saknas. Nuvarande bestämmelser som även ger enskilda mjölk- och köttproducenter möjlighet att efter erhållet till- stånd själva under veterinär tillsyn svara för inseminering och över- föring av befmktade ägg bör därför bibehållas.

-.,

:Å— | .__4- .

'?t't'ä &_åu'rl Fiåå i; 7515" ' 1—'

|...- L.)-.. -. ind-..; r' 'L' . ' ll! " ' emil 'n' wet-ml e. n ',: = 'ägÅ Meänmu'gmmuuanif ' ' W'-" ' wti '.»"|'5|'.'.". -— "inom; thi ||..'.: "|;'l'|_..|vl'v| _ _|» '|u' ||, »; r'v'ft'nluuaa'. '_r't'l' ___);gm'ut ' "a.allv'ln " DM. '.I frå | gant; wagftp r=_?|'| . . _|åits'ä_ 'if—t' ..""? '.' '|'—."- , '%bå 33421?ng |__ 'i'.?" _dl_'|*-,I_t"'|' ”' '_,._L| |_T""' . _||' | -1:'."Al"|IWF.l.4' | .'i'å." 'ö'].- L.,”? lipint't LL'l_'1|_.'i-*.'.| . . . ?udnv 'Me-('" 1”; dlj._||f|-__ . ut: 5: ' * . . knän-'n ..mru 213443 |. u.;xiiä imo...-.. .:. arm. "! . g- smW'uwn rfr-tip "n garant m" a.— grn—ati git—$% . ' ”'i'-lil flaggan)? =... " NL. i'fL'N'f ;r'é'flli.,.'.v'_".f_'_ ' Fl " i "|' |i "' || |||" "Jirrr "l -. åtal,, tätt .... ts %%an _ |.__._. . . _ . ,_

”%% ili'm an.». Milias—cha 'E'nurl'ii _|! ? 52.5?” , .. "" "alla. av p%it-Mq'hw'

milda munnen.. eller ut "Mättinge-.. U' 'R'-' elen ' tr.-'tru'rum" " "' ..W ' "

.- .. _ Murarna i.u'nminpwnmkäpf tur dh: ;;rt'kfur. rijm—J.H. | ' urgsrinemvl åmitc'koxtntH-nånim Tuli: ;'Äii£-"ll|i|- "",l'Fl'h'i "

. . . - _ natet.-

. -' ' V ! c '. . |

6. Framtida myndighetsorganisation och därmed sammanhängande frågor

6.1. Inledning

Myndighetsuppgiftema på det veterinära området bör enligt min upp- fattning i första hand delas mellan en central och en regional nivå. På

vissa områden finns dock även i framtiden behov av en lokal nivå. När det gäller de olika nivåemas arbetsuppgifter har jag strävat efter att renodla dessa. De centrala organen bör därvid svara för policyfrå- gor och norrngivning medan de regionala och/eller lokala organen bör svara för tillsyn. I detta kapitel diskuteras först vilka uppgifter som samhället bör ha inom olika veterinära verksamhetsområden och vilka av dessa uppgif- ter som skall fullgöras av den centrala, regionala och lokala nivån. Därefter behandlas den framtida myndighetsstrukturen.

6.2. Myndighetsuppgifter

6.2.1. Djurens hälso- och sjukvård

För att en veterinär skall ha rätt att utöva djursjukvård krävs att den- ne uppfyller de krav som ställs i lagen (1965z61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. och dess tillämpningsföreskrifter. Enligt förordningen (1971 :810) med allmän veterinärinstruktion är en vete- rinär skyldig att fullgöra sina uppgifter i överensstämmelse med ve- tenskap och beprövad erfarenhet. Vidare skall en veterinär enligt lant- bruksstyrelsens kungörelse (1982z43) i anslutning till allmänna veteri- närinstruktionenl vid förrättning noga överväga sina åtgärder i för- hållande till djurens bruks- och avelsvärde och med hänsyn till djur- skyddet samt vid val och dosering av läkemedel särskilt beakta riskerna för restsubstanser i livsmedel. I samma kungörelse stadgas också att användningen av läkemedel skall vara väl motiverad och att en veterinär under förrättning inte får tillhandahålla behövliga läke- medel i större mängd än som erfordras för tillfället. Några andra

lKungörelsen tillkom före bildandet av Jordbruksverket.

allmänna bestämmelser som rör utövande av djursjukvård finns inte. Den myndighetstillsyn som veterinärema står under vid utövningen av veterinäryrket är enligt min uppfattning en tillräcklig garanti mot missförhållanden. Det saknas således anledning att närmare reglera ut- övningen av djurens hälso- och sjukvård. Den centrala myndigheten skall dock liksom tidigare ha möjlighet att utfärda föreskrifter för verkställighet av veterinär-instruktionen. (Tillsynen över utövningen av veterinäryrket behandlas under avsnitt 6.2.6.)

En avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten får till följd att den centrala och de regionala myn- digheterna inte längre kommer att ha några löpande administrativa

uppgifter inom djursjukvården. Vad gäller djursjukhus, djurkliniker och privatpraktiker bör en fortsatt etableringsfrihet eftersträvas? Jag har dock när det gäller djursjukhus och djurkliniker övervägt om vissa minimikrav av djur- skydds- och konsumentskäl bör ställas på utrustning och lokaler. Syf-

tet skulle inte vara att inskränka etableringsfriheten utan att skapa ga- rantier för en lägsta standard avseende utrustning och lokaler samt att underlätta tillsynen. Med hänsyn till djursjukhusens och djurkliniker- nas relativt goda standard samt att det inom Sveriges Veterinärför- bund pågår arbete med att utarbeta normer på detta område anser jag dock att det för närvarande saknas anledning att från statens sida ställa upp sådana krav.

Vad beträffar den organiserade hälsokontrollen bör statens medver— kan liksom tidigare i huvudsak inskränka sig till att meddela föreskrif- ter för verksamheten och utöva tillsyn. Den egentliga hälsokontrollen bör omhänderhas av organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar. Den centrala myndigheten bör vara till- ståndsgivande, godkänna plan och riktlinjer för verksamheten, med- dela föreskrifter, ansvara för tillsynen samt vara besvärsinstans för beslut meddelade av organisationer och sammanslutningar inom den organiserade hälsokontrollen. Den direkta tillsynen bör i framtiden utövas av de regionala myndigheterna i stället för den centrala myn- digheten. En sådan förändring kan genomföras inom ramen för gäll- ande lagstiftning.

2 I Tyskland får statligt anställda veterinärer inte bedriva privatpraktik på sin fritid utan särskilt tillstånd. Sådant tillstånd meddelas endast i undantagsfall. För svenska förhållanden synes en sådan tillståndsplikt mindre lämplig.

De regionala myndigheterna bör även fortsättningsvis ta initiativ till åtgärder för att utveckla och samordna sjukdomsförebyggande åt- gärder inom regionen och som ett led i denna verksamhet inrätta sam- rådsorgan.

Sammanfattning: Jag föreslår att statens uppgifter på djurhälso- och djursjukvårdsområdet, med undantag för behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket, i huvudsak bör vara begrän- sade till den organiserade hälsokontrollen. Inom detta område föreslås inga andra förändringar än att den direkta tillsynen överförs från den centrala till de regionala myndigheterna.

6.2.2 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg Som framgår av avsnitt 5.4 anser jag att seminverksamhet och över- föring av befruktade ägg av smittskydds- och djurskyddsskäl bör vara underkastade tillståndsprövning. Den centrala myndigheten bör ansva- ra för tillståndsprövningen, meddela föreskrifter för hur verksamhe- ten skall bedrivas och ansvara för tillsynen. Den direkta tillsynen över överföring av befruktade ägg bör tills vidare, med hänsyn till verk- samhetens begränsade omfattning, utövas av den centrala myndig- heten. Den direkta tillsynen över seminverksamheten bör dock utövas av de regionala myndigheterna. Jag har kunnat konstatera att föreskrifterna för överföring av be- fruktade ägg är av mycket begränsad omfattning i jämförelse med föreskrifterna för seminverksamheten. Med hänsyn till att överföring av befruktade ägg synes få ökad omfattning och att den är betydligt mer ingripande för djuren än seminverksamheten kan ifrågasättas om det inte av djurskyddsskäl finns anledning att närmare reglera denna verksamhet. Ett förslag till nya föreskrifter som utarbetats av Jord- bruksverket är för närvarande under remissbehandling. Jag avstår där- för från att lämna något förslag i detta avseende.

Sammanfattning: Jag föreslår inte några förändringar av de statliga uppgifterna vad gäller seminverksamhet och överföring av befruktade ägg. Någon förändring av uppgifternas fördelning mellan central myndighet och regionala myndigheter föreslås inte heller.

6.2.3 Djurskydd Statens ansvar för djurskyddet har i regeringens proposition 1987/88: 13 om djurskydd, m.m. uttryckts som ett ansvar för norrngivning och en ändamålsenlig tillsyn. Samhällets tillsyn bör enligt propositionen fattas i mycket vid bemärkelse. Tillsynen skall inte enbart ses som en kontrollerande funktion utan skall även ta sikte på information, upp- lysning och rådgivning om djurskyddsaspekter på såväl djurhållning i allmänhet som på enskilda personers djurinnehav. För att få underlag för en ändamålsenlig upplysningsverksamhet krävs ytterligare studier om djurs beteenden och om sambandet mellan djurmiljö, djurskötsel och djurhälsa. Den direkta tillsynen bör, främst med hänsyn till antalet tillsyns-

objekt, utövas av lokala tillsynsorgan. Dessa organ bör vidare pröva frågor om tillstånd för att yrkesmässigt eller i större omfattning föda upp eller sälja hundar, ta emot hundar för förvaring och utfodring, upplåta hästar eller använda hästar i ridskoleverksamhet eller föda

upp pälsdjur. Dessutom bör de lokala tillsynsorganen godkänna såda- na lokaler och andra utrymmen för djur som används i yrkesmässig handel med sällskapsdjur.

Den lokala djurskyddstillsynen är av skiftande kvalitet. Flertalet lo- kala tillsynsorgan har inte djurskyddsutbildad personal i erforderlig omfattning3. Lokalt verksamma veterinärer utnyttjas inte heller opti- malt. Med hänsyn härtill bör de regionala myndigheterna i högre grad än tidigare fungera som ett stöd för de lokala tillsynsorganen. De bör stödja och samordna det lokala tillsynsarbetet, medverka vid djurskyddstillsyn av särskilt svårbedömbara tillsynsobjekt, t.ex. djur- parker, cirkusar och ridskolor, samt initiera och leda projektinriktad djurskyddstillsyn. Vidare bör de regionala myndigheterna följa det 10- kala tillsynsarbetet och vara skyldiga att ingripa om tillsynen inte ut- förs på ett ändamålsenligt sätt. De regionala myndigheterna bör också svara för djurskyddsutbildning (i första hand fort- och vidareutbild- ning) av den lokala tillsynspersonalen. Vad gäller prövning av frågor om förbud att ha hand om djur och om omhändertagande av djur bör på grund av dessa ärendens speciella karaktär både juridisk och veterinär kompetens medverka vid prövningen. Då samordnad sådan kompetens är lättare att upprätthålla regionalt än lokalt bör dessa ärenden företrädesvis prövas av de regionala myndigheterna. Även

3Jfr Jordbruksverkets rapport 1992:3, Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991.

frågor om godkännande från djurskydds- och djurhälsosynpunkt av stallar för häst, nötkreatur, svin, får, get och fjäderfä samt anlägg- ningar för pälsdjur bör prövas av de regionala myndigheterna. För- ordnaden av s.k. banveterinärer bör enligt min uppfattning, med un- dantag för banveterinärer vid trav- och galoppbanor och vid inter- nationella evenemang, överföras från den centrala till de regionala myndigheterna. En sådan förändring kan genomföras inom ramen för gällande lagstiftning. De regionala myndigheterna bör också inom sina resp. regioner ha ansvar för information och rådgivning om djur- skydd till bl.a. lantbrukare. Dessutom bör de regionala myndigheter- na vara besvärsinstans för beslut meddelade av de lokala tillsynsor- ganen.

Den centrala myndigheten bör utfärda föreskrifter och allmänna råd, framställa informationsmaterial samt samordna informations— och upplysningsverksamheten. I samband därmed bör den centrala

myndigheten följa forskning och utveckling inom djurskyddsområdet vilket bl.a. innebär kontakter med Sveriges lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedicinska anstalt. Vidare bör den centrala myndig- heten ha det övergripande ansvaret för den egentliga tillsynen. I detta ingår att samordna övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och vid behov lämna råd och hjälp samt att arbeta för en enhetlig praxis. De utökade kontakter med utlandet som blir en följd inte minst av ett framtida EG-medlemskap bör i första hand skötas av den centrala myndigheten. Med hänsyn till försöksdjurshanteringens speciella för— hållanden bör den centrala myndigheten även pröva frågor om till- stånd för försöksdjursanvändning liksom frågor om tillstånd för upp- födning av försöksdjur. Det centrala verket bör också pröva frågor om godkännande av djurparker och liknande anläggningar. Dessutom bör det centrala verket förordna banveterinärer vid trav- och

galoppbanor och vid internationella evenemang samt pröva frågor om typgodkännande från djurhälso-och djurskyddssynpunkt av nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning.

Sammanfattning: Jag anser att tyngdpunkten i djurskyddstillsynen även i fortsättningen bör ligga på det lokala tillsynsorganet. De regio- nala myndigheterna bör dock i större utsträckning än tidigare stödja de lokala tillsynsorganen i djurskyddsarbetet. Vidare föreslås att för- ordnanden av s.k. banveterinärer, med undantag för banveterinärer vid trav—och galoppbanor och vid internationella evenemang, överförs

från den centrala till de regionala myndigheterna. Den centrala myn- digheten bör i framtiden, utöver utfärdande av föreskrifter och all- männa råd samt bedrivande av viss informations- och samordnings- verksamhet, endast handlägga ärenden som rör landet i dess helhet eller kräver särskild kompetens.

6.2.4 Smittskydd

Som framgår av avsnitt 5.2 anser jag att det är en offentlig uppgift att

försöka begränsa och kontrollera smittsamma husdjurssjukdomar.

Den centrala myndigheten bör ha det Övergripande ansvaret för att bekämpa och hindra spridning av epizootilagssjukdomar, salmonella och andra s.k. anmälningspliktiga sjukdomar. Att i förebyggande syf- te införa krav på införseltillstånd för djur och vissa andra varor, att föreskriva karantänsbehandling samt att förordna gränsveterinärer bör vara uppgifter för den centrala myndigheten. Vidare bör den cen- trala myndigheten fungera som ett stöd för de regionala myndigheter- na och ansvara för att de uppgifter som ålagts dem i smittskyddshän- seende utförs på ett ändamålsenligt sätt. De utökade internationella kontakter som följer av EES-avtalet och ett framtida EG—medlemskap bör i första hand skötas av den centrala myndigheten.

Är det klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom inträffat har det hittills varit de regionala myndigheternas uppgift att besluta om smitt- förklaring, kontrollområde och stallförbud. Det kan ifrågasättas om dessa beslut i initialskedet av ett sjukdomsutbrott i stället bör fattas av den centrala myndigheten. För detta talar den ökade risk för utbrott av sådana sjukdomar som i dag inte förekommer i Sverige, sjukdomar som de regionala myndigheterna har bristande erfarenhet av, att samråd bör ske med Statens veterinärmedicinska anstalt samt att ett beslut inte enbart bör grundas på veterinärmedicinska utan även på juridiska och ekonomiska överväganden. Därtill kommer att den cen- trala myndigheten i praktiken redan nu träffar dessa avgöranden även om de regionala myndigheterna fattar de formella besluten. För- farandet vid utbrott av epizootilagssjukdomar utreds för närvarande inom Jordbruksverket. Jag avstår därför från att avge något eget för- slag i denna del.

Oavsett om den centrala myndigheten kommer att fatta de initiala besluten vid ett utbrott av en epizootilagssjukdom är det de regionala myndigheterna som bör leda och samordna åtgärderna mot dessa sjuk-

domar. Det motiveras bl.a. av kortare avstånd och kännedom om lo- kala förhållanden. För ett effektivt smittskydd krävs god kompetens hos de regionala myndigheterna och ett nära samarbete med den cen- trala myndigheten. Vid ett EG-medlemskap bör de under avsnitt 3.4 nämnda friskintygen utfärdas av veterinär vid de regionala myndig- heterna. Detta motiveras dels av att man inom de enskilda medlemslän- derna troligen sätter större tilltro till ett friskintyg utfärdat av en stat- ligt anställd veterinär än ett friskintyg utfärdat av en på orten förord- nad fältveterinär, dels av att inte varje fältveterinär kan ha tillgång till det databaserade inforrnationssystemet, ANIMO, som är en förutsätt- ning för systemet med friskintyg. Provtagning och eventuell annan un- dersökning som krävs som underlag för dessa intyg bör dock utföras av på orten förordnad fältveterinär. Om distriktsveterinärorganisa- tionen upplöses vore det lämpligt att de regionala myndigheterna upp— häver beslut om spärrförklaring som fattats av enskilda veterinärer. Detta kräver en ändring av 6 & epizootilagen.

Vid konstaterad salrnonellainfektion har praxis sedan lång tid varit att den centrala myndigheten förordnar en lokal veterinär att utföra smittskyddsutredning i infekterad besättning. Enligt 1 5 lagen om be- kämpande av salmonella hos djur får dock inte Jordbruksverket bes- luta att befogenhet som tillkommer verket skall ankomma på den för- ordnade veterinären. Jordbruksverket har nyligen i skrivelse till re- geringen föreslagit att verket skall ha rätt att till veterinär verket be- stämmer delegera uppgifter som nu tillkommer verket. Jag har vid re- missbehandlingen tillstyrkt förslaget.

Sammanfattning: Jag anser att tyngpunkten i smittskyddsarbetet även i fortsättningen bör ligga på de regionala myndigheterna när det gäller epizootilagssjukdomar samt på särskilt förordnade lokala veteri- närer när det gäller bekämpning av salmonella samt gränsskydd. Den centrala myndigheten bör ha det övergripande ansvaret för smitt- skyddet i dess helhet och svara för de utökade internationella kon- takter som följer av EES-avtalet och ett framtida EG-medlemskap. Jag föreslår inga andra ändringar av de statliga uppgifterna på smitt- skyddsområdet än att de regionala myndigheterna vid en upplösning av distriktsveterinärorganisationen bör upphäva beslut om spärrför- klaring som fattas av enskilda veterinärer. Vid ett EG-medlemskap bör de regionala myndigheterna utfärda sådana friskintyg som krävs vid export av djur. Provtagning och eventuell annan undersökning

som krävs som underlag för dessa intyg bör dock utföras av på orten förordnad fältveterinär.

6.2.5 Livsmedelskontroll

Fram till den 1 juli 1990 hade kommunerna det primära tillsynsansva- ret för all livsmedelshantering. Därefter fick Livsmedelsverket ett ut- ökat ansvar för tillsynen av den storskaliga livsmedelshanteringen. Detta var en följd av strukturomvandlingen inom livsmedelsindustrin under 70- och 80-talen som resulterade i färre och större, alltmer avancerade anläggningar. Flertalet kommuner saknade förutsättningar att genomföra en tillräcklig kontroll av dessa storskaliga och tekniskt

avancerade tillverkningsanläggningar. Det totala antalet anläggningar som för närvarande omfattas av den

offentliga livsmedelskontrollen uppgår till ca 46 500. Livsmedelsver- kets tillsynsenhet 1 utför köttbesiktning vid kontrollslakterier (genom besiktningsveterinärorganisationen) och rutinmässig kontroll vid ex- portanläggningar (genom särskilt förordnade besiktningsmän) samt utövar direkt tillsyn över verksamheten vid kontrollslakterier, export- godkända kött- och fiskproducerande anläggningar, totalt 192 anlägg- ningar. Livsmedelsverkets tillsynsenhet 2 utövar direkt tillsyn över verksamheten vid mejerianläggningar, äggproduktanläggningar, and- ra större produktionsanläggningar samt livsmedelslokaler i järn- vägsvagnar, flygplan och fartyg, totalt 172 objekt. Den direkta tillsy- nen över övriga anläggningar ansvarar kommunerna för. Kommuner- na har således fortfarande det direkta tillsynsansvaret för huvuddelen av antalet livsmedelsanläggningar.

Att lyfta bort tillsynen över den storskaliga livsmedelshanteringen har underlättat livsmedelstillsynen för många kommuner. Den kom- munala livsmedelstillsynen är dock fortfarande mycket ojämn. Många kommuner har otillräcklig bemanning och prioriterar andra uppgifter än livsmedelstillsynen. Dessutom varierar kompetensen mycket mel- lan kommunerna. Möjligheten till samordning av livsmedelstillsynen mellan kommunerna utnyttjas endast i begränsad omfattning. Det

finns emellertid ett stort intresse för utbildning och samordning. Det visar inte minst de många förfrågningar som Livsmedelsverket får från kommunerna. Många kommuner har också uttalat att de har be- hov av stöd av olika slag.

Som framgår under avsnitt 5.2 anser jag att köttbesiktning samt in- försel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung är verksamheter som bör bedrivas i offentlig regi. Aven annan livsme- delskontroll än sådan som kan anses hänförlig till det veterinära verk— samhetsområdet måste anses vara ett samhälleligt ansvar. Även om samhället är ansvarigt för livsmedelskontrollen bör dock denna i möj- ligaste mån bygga på företagens egentillsyn.

Med hänsyn till det stora antalet tillsynsobjekt bör den direkta livs- medelstillsynen även i framtiden utövas av lokala tillsynsorgan. Iföre- kommande fall bör lokala tillsynsorgan även ombesörja införsel- kontroll av importerade livsmedel. Av vad som anförts ovan framgår att ett stort antal av de befintliga lokala tillsynsorganen är i behov av stöd och hjälp för att kunna genomföra en effektiv livsmedelstillsyn. Det är inte realistiskt att tänka sig att den centrala myndigheten skall kunna utveckla något närmare samarbete med ett stort antal lokala tillsynsorgan. Stödet måste i stället komma från de regionala myndig— heterna. De befintliga regionala myndigheternas insatser inom livsme- delstillsynen varierar stort4. Vidare saknar dessa till övervägande del livsmedelsteknisk kompetens. Skall den regionala myndigheten till- delas en mer aktiv roll inom livsmedelstillsynen förutsätter det gene- rellt sett en högre livsmedelshygienisk kompetens och tillgång till livmedelstekniker. Först då skapas möjligheter att ge kvalificerat stöd till de lokala tillsynsorganen.5

För att det utökade stödet skall kunna utnyttjas effektivt är det vik- tigt att finna former för ett utvecklat samarbete mellan de regionala myndigheterna och de lokala tillsynsorganen. För att ett sådant samar- bete verkligen skall komma till stånd bör de regionala myndigheterna kalla de lokala tillsynsorganen till årliga överläggningar för att pla- nera inriktning och omfattning av livsmedelstillsynen inom regionen. Vid dessa överläggningar är det även viktigt att ansvarsfördelningen mellan den regionala myndigheten och det lokala tillsynsorganet klar- läggs. Regionala verksamhetsplaner bör upprättas. Av dessa bör bl.a. framgå vilket stöd de lokala tillsynsorganen kommer att erhålla från

4 Detta framgår bl.a. av uppgifter som av utredningen inhämtats från landets samtliga länsveterinärer.

5 Jfr livsmedelskontrollutredningens betänkande, SOU 1986:25, Kontroll av livs- medel.

den regionala myndigheten vad gäller godkännande av livsmedelslo- kaler, direkt tillsyn, fastställande av kontrollprogram för egentillsyn samt branschgenomgångar och annan projektinriktad kontroll. Planer- na bör sammanställas av de regionala myndigheterna som därefter översänder dem till den centrala myndigheten. Om ett lokalt tillsyns- organ brister i tillsynen bör den regionala myndigheten vara skyldig att ingripa. De regionala myndigheterna bör vidare ha ett utbildnings- ansvar gentemot de lokala tillsynsorganen. De regionala myndigheter- na bör även i fortsättningen vara besvärsinstans för beslut meddelade

av de lokala tillsynsorganen, för vissa beslut meddelade av besiktnings- veterinär och för beslut av besiktningsman i samband med besiktning

och kontroll vid exportkontrollerad anläggning.

Genom den förstärkning av de regionala myndigheterna som är en förutsättning för att ge de lokala tillsynsorganen ett utökat stöd skapas en kompetens på den regionala nivån som gör det möjligt att överta den direkta tillsyn över livsmedelsanläggningar som för närvarande utövas av den centrala myndigheten. Denna tillsyn utövas i första hand genom inspektioner. Det är i hela landet fråga om ca 850 inspek- tioner per år. De regionala myndigheterna kan även överta den pröv- ning av frågor om godkännande av livsmedelslokaler som nu handhas av den centrala myndigheten. Ett övertagande av dessa uppgifter inne- bär ett optimalt utnyttjande av de regionala resurserna samtidigt som den centrala myndigheten i högre grad än tidigare kan renodla sina

uppgifter. Närheten till tillsynsobjekten gör det möjligt för de regio- nala myndigheterna att fortlöpande följa verksamheten vid dessa och skapa ett förtroendefullt samarbete mellan myndighet och företag. De regionala myndigheternas större kännedom om lokala förhållanden torde också underlätta tillsynsarbetet. Den nuvarande centrala myndig- heten har totalt 21,5 inspektörstjänster som med undantag av 1,5

tjänst är placerade i Uppsala. Detta innebär att en stor del av den tid som avsätts för inspektioner används till resor. Genom att överföra

den centrala myndighetens direkta tillsyn över livsmedelsanläggningar och dess prövning av frågor om godkännanden av livsmedelslokaler till de regionala myndigheterna, kan dessa verksamheter i större delen av landet utövas mer rationellt. Detta måste anses angeläget särskilt med hänsyn till att den centrala myndigheten inte på alla områden når uppställda inspektionsmål. Beträffande Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län är det dock med hänsyn till det ringa antalet komplicerade och svårkontrollerade anläggningar tvek—

samt om några rationaliseringsvinster skulle uppnås. I dessa län torde det av praktiska skäl vara mest ändamålsenligt att den tillsynsverk- samhet och den prövning av frågor om godkännande av livsmedels- lokaler som här är aktuell, även i fortsättningen handhas av den cen- trala myndigheten. Renskötsel bedrivs huvudsakligen i de fyra nord- ligaste länen. Viss renskötsel bedrivs dock även i Kopparbergs län. Med hänsyn till renslaktens speciella förhållanden bör samtliga god- kännanden och inspektioner av renkontrollslakterier skötas av samma

myndighet.

Mot denna bakgrund föreslår jag att man till de regionala myndig- heterna överför den direkta tillsyn av livsmedelsanläggningar liksom den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslokaler som för närvarande utförs av den centrala myndigheten, med undantag för de livsmedelsanläggningar som är belägna i de fyra nordligaste länen och samtliga renkontrollslakterier. I de fyra nordligaste länen bör den centrala myndigheten utöva direkt tillsyn över livsmedelsanläggningar och pröva frågor om godkännande av livsmedelslokaler i samma ut- sträckning som i dag. Den centrala myndigheten bör även inspektera och pröva godkännanden av renkontrollslakterier oavsett var i landet dessa är belägna. Genom de föreslagna förändringarna bör enligt min bedömning den centrala myndigheten kunna minska antalet inspek- törstjänster med åttaö. På sikt torde det vara möjligt att ytterligare minska antalet centralt placerade inspektörstjänster. Kvarvarande in- spektörer bör utöver uppgifterna i de fyra nordligaste länen bl.a. få till uppgift att stödja de regionala myndigheterna i egenskap av specia- lister. Dessa bör — med undantag för den inspektör som skall ansvara för renslakt, se avsnitt 6.3.1 — vara placerade på den centrala myndig- heten och kunna utnyttjas var som helst i landet. För att de regionala myndigheterna skall kunna utöva tillsyn inom kommunerna krävs en ändring av 24 & livsmedelslagen.

Den centrala myndigheten bör utfärda föreskrifter och allmänna råd samt fungera som referensmyndighet och referenslaboratorium för vissa livsmedelsundersökningar. Den bör ha det övergripande an- svaret för tillsynsverksamheten och ha en pådrivande funktion i för- hållande till övriga tillsynsmyndigheter. De utökade kontakter med ut- landet som blir en följd av EES-avtalet och ett framtida EG-medlem-

6 I bedömningen har jag vägt in att den centrala myndigheten till följd av EES-avtalet och ett framtida FIG-medlemskap behöver en förstärkning på grund av ökade inter- nationella kontakter.

skap bör i första hand skötas av den centrala myndigheten. Tillsynen bör vara densamma oberoende av hur och var i landet livsmedlen produceras och oberoende av om livsmedlen har sitt ursprung inom landet eller är importerade. Den skall bedrivas efter enhetliga prin- ciper och likartade metoder. Prövningen av frågor om godkännande av livsmedelslokaler bör också vara enhetlig i hela landet. För att upp- rätthålla dessa principer bör den centrala myndigheten aktivt följa tillsynsverksamheten och prövningen av frågor om godkännande av livsmedelslokaler. Detta kan bl.a. ske genom deltagande i den regiona- la planläggningen, genom att ta del av de regionala myndigheternas sammanställningar över den regionala livsmedelskontrollen och ge- nom att kalla till årliga överläggningar med de regionala livsmedels- teknikema och de länsveterinärer som har livsmedelshygienisk inrikt- ning. Genom att de inspektörer som även i fortsättningen skall vara placerade centralt i egenskap av specialister skall stödja de regionala myndigheterna får den centrala myndigheten också en inblick i den regionala tillsynen. Vidare bör den centrala myndigheten ha ansvar för att livsmedelstillsynen kontinuerligt anpassas till förändringar inom livsmedelsindustrin. Den centrala myndigheten bör också ha ett utbildningsansvar gentemot de regionala myndigheterna.

Den centrala myndigheten bör även i fortsättningen vara chefsmyn- dighet för besiktningsveterinärorganisationen. Besiktningsveterinär- organisationen har nyligen genomgått en omorganisation. Det är ännu för tidigt att dra några säkra slutsatser av denna men förändringarna synes ha medfört dels ett mer effektivt utnyttjande av personalen, dels minskade kostnader för Livsmedelsverket och slakteriföretagen. När det gäller användande av slakterianställda avbytare till besiktnings- assistentema kan dock ifrågasättas om detta, även om avbytama när de tjänstgör som besiktningsassistenter är anställda av Livsmedelsver- ket och underställda överveterinären, är förenligt med EG:s krav på att besiktningsassistentema skall vara oberoende av slakteriet. Det har inte varit möjligt att få någon klarhet i denna fråga varför jag nöjer mig med att peka på frågeställningen. Externa veterinärer inom be- siktningsveterinärorganisationen och besiktningsveterinärer som inte tillhör besiktningsveterinärorganisationen bör även i fortsättningen förordnas av den centrala myndigheten.

Den centrala myndigheten bör vidare ansvara för frågor om inför- seltillstånd och för att importerade livsmedel kontrolleras vad avser restsubstanser av läkemedel och andra farliga ämnen. Den centrala

myndigheten bör också pröva ansökningar att ställa anläggning under sådan kontroll som föranleds av införselbestämmelser i annat land (dvs. pröva om anläggning skall godkännas som exportkontrollanlägg- ning). De veterinärer som skall ombesörja införselkontroll av livs- medel och sådana särskilda besiktningsmän som har att utöva kontroll och besiktning vid exportkontrollanläggningar bör även i fortsättning- en förordnas av den centrala myndigheten.

Sammanfattning: Jag anser att tyngdpunkten i livsmedelstillsynen även fortsättningsvis bör ligga på det lokala tillsynsorganet. Den regio- nala myndigheten föreslås dock i väsentligt högre grad än tidigare ge stöd till det lokala tillsynsorganet. Vidare föreslår jag att den regio- nala myndigheten övertar den direkta tillsyn över livsmedelsanlägg- ningar och den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslo- kaler som för närvarande utövas av den centrala myndigheten. Detta gäller dock inte livsmedelsanläggningar som är belägna i de fyra nord- ligaste länen och renkontrollslakterier. Beträffande dessa anlägg- ningar torde det av praktiska skäl vara mest ändamålsenligt att godkännanden och direkt tillsyn även i fortsättningen handhas av den centrala myndigheten. Jag bedömer att den regionala myndighetens utökade arbetsuppgifter generellt sett kräver en högre livsmedelshygi- enisk kompetens och tillgång till livmedelstekniker. Den centrala myn- digheten föreslås mera renodlat ägna sig åt att utfärda föreskrifter och allmänna råd samt ansvara för samordning och enhetlig tillämp- ning. Vad gäller besiktningsveterinärorganisationen samt införsel- och exportkontrollen föreslås inga förändringar.

6.2.6 Behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket

Behörighetsfrågor bör handhas av den centrala myndigheten. Den cen- trala myndigheten bör också ansvara för tillsynen över utövningen av veterinäryrket medan den direkta tillsynen bör utövas av de regionala myndigheterna. Vid en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten kommer tillsynen över utövning— en av veterinäryrket generellt sett att få ökad betydelse. Det innebär att de regionala myndigheterna måste avsätta mer tid åt denna tillsyn

än tidigare.

Frågor om tilldelande av varning eller erinran, återkallande av be- hörighet att utöva veterinäryrket samt meddelande av ny behörighet åt den som tidigare fått sin behörighet återkallad bör även i framtiden prövas av en ansvarsnämnd. Den veterinära ansvarsnämndens ställ- ning, ansvarsområde och sammansättning, frågor om partställning och besvärsrätt, m.m. utreds inom Jordbruksdepartementet.

Sammanfattning: Jag föreslår inte någon förändring vad gäller be- hörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket. En avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fält- verksamheten kommer emellertid för de regionala myndigheterna att medföra utökat arbete med tillsynen över utövningen av veterinär- yrket.

6.2.7 Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverksamhetens krigsorganisation Inom försvaret bör även i framtiden finnas tillgång till veterinär kom- petens både på central och regional nivå. Den veterinära representa- tionen i försvarets sjukvårdsstyrelse och milostabema bör således bibe- hållas. Med hänsyn till de speciella förhållanden som råder inom för- svaret bör tillsynen av djurens hälso- och sjukvård, djurskyddet och livsmedelskontrollen även i fredstid ombesörjas av försvarets sjuk-

vårdsstyrelse. Vad beträffar krigsorganisationen av den civila veterinärverksam-

heten bör den centrala och regionala ledningen utövas av de civila myndigheterna. Dessa bör så långt möjligt handlägga samma ärenden i krig som i fred. Inom regionerna bör liksom tidigare krigstjänsteve- terinärer leda den veterinära verksamheten i särskilt angivna krigsve- terinärområden. Detta bör gälla oavsett om distriktsveterinärorganisa- tionen avvecklas eller inte. Indelningen av landet i krigsveterinärom- råden (och eventuellt krigsveterinärdistrikt) bör ombesörjas av den centrala myndigheten medan organisationsplanema för krigsveterinär— områdena bör upprättas av de regionala myndigheterna. Vidare bör den centrala myndigheten ha till uppgift att krigsplacera och utbilda veterinär personal för tjänstgöring inom den civila veterinärverksam- heten. Den regionala myndigheten bör även i fortsättningen arrangera övningar och bedriva viss utbildningsverksamhet.

Sammanfattning: Jag föreslår inte några förändringar av den mili- tära veterinärverksamheten eller krigsorganisationen av den civila ve- terinärverksamheten. Inom krigsorganisationen av den civila veteri-

närverksamheten bör det dock vara en strävan att de centrala myndig- heterna så långt möjligt handlägger samma ärenden i krig som i fred.

6.3 Myndighetsstruktur m.m.

6.3.1 Centrala myndigheter Jordbruksverket och Livsmedelsverket har båda uppgifter inom det veterinära verksamhetsområdet. Livsmedelsverket svarar för den ve— terinära verksamheten inom livsmedelskontrollen och Jordbruksver- ket för övrig veterinär verksamhet. Det kan ifrågasättas om inte samt- liga centrala veterinära myndighetsuppgifter borde samlas inom ett verk.

Det finns ett flertal beröringspunkter mellan de båda verkens upp- gifter. När det gäller lantbrukets djur finns ett påtagligt samband mel- lan djurhälsa och livsmedelskvalitet. I takt med att etiska värderingar

gör sig gällande hos konsumenterna vad beträffar djurhållning, djur- transporter och slaktfrågor kan även hävdas att ett väl fungerande

djurskydd är en väsentlig del av livsmedelskvaliteten. Den förväntade ökningen av småskalig slakt kommer att öka behovet av medverkan av praktiserande veterinärer i köttkontrollen. Fynden vid köttbesiktning är betydelsefulla dels för djurens hälso- och sjukvård, dels för upp— täckten av missförhållanden i fråga om vård eller behandling av djur. För smittskyddet är både införselkontrollen av levande djur och in- förselkontrollen av livsmedel av animaliskt ursprung väsentlig. Vida- re måste en avvägning mellan livsmedelskvalitet och djurskydd göras vid användning av läkemedel. Med hänsyn till det nära sambandet mel- lan ett flertal av de båda verkens uppgifter måste det anses vara en för- del för veterinärväsendet i dess helhet att samla de centrala veterinära myndighetsuppgiftema i ett verk. Detta skulle även vara till fördel för de regionala myndigheternas samverkan med den centrala nivån. Internationellt sett är det relativt ovanligt att djurens hälso- och sjuk- vård inte administreras av samma myndighet som den som admini- strerar köttkontrollen7. En central veterinärmyndighet skulle dessut- om bättre svara mot EG:s krav på ”competent authority" än vad en

7 EG handlägger samtliga veterinära frågor inom ett direktorat.

uppdelning på två centrala myndigheter skulle göra. Med två centrala myndigheter torde det i ett EG-perspektiv bli nödvändigt att inrätta en särskild koordineringsfunktion. Att ha två parallella myndigheter med delvis likartade uppgifter innebär också generellt sett en risk för dubbelkontroll eller brist på kontroll. Det skulle även bli nödvändigt att ha två ”chief veterinary officer (CVO)" dvs. sådan tjänsteman som

inom ett EG-land är högsta veterinära chef och som bl.a. fungerar som kontaktman inom EG. Även gentemot länder utanför EG skulle få. central myndighet innebära ökade förutsättningar att på ett ratio- nellt sätt upprätthålla erforderliga intemationella kontakter. Det bör emellertid enligt min mening inte inrättas något nytt cen- tralt verk. De centrala veterinära myndighetsuppgiftema bör i stället samlas i Jordbruksverket eller Livsmedelsverket. Att överföra ansva- ret för köttbesiktning, införsel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung från Livsmedelsverket till Jordbruksverket skulle få till följd att livsmedelskontrollen delades upp mellan två verk. Det— ta skulle sannolikt göra kontrollen mindre effektiv och leda till ett sämre utnyttjande av Livsmedelsverkets laboratorieresurser. En lik— nande invändning kan riktas mot att överföra ansvaret för seminverk- samheten från Jordbruksverket till Livsmedelsverket med hänsyn till seminverksamhetens starka koppling till avels- och produktionskon- trollen. Jordbruksverkets övriga veterinära ansvarsområden synes dock kunna överföras till Livsmedelsverket utan motsvarande pro- blem. En sådan lösning skulle emellertid innebära att Livsmedelsver- ket inte bara skulle få nya ansvarsområden utan även skulle få ansvar för helt nya djurkategorier som inte har någon anknytning till livsme-

delsproduktionen t.ex. sällskaps- och försöksdjur. Lämpligheten härav kan ifrågasättas. Att låta ansvaret för dessa djurkategorier vara kvar hos Jordbruksverket eller flytta dessa till någon annan myndighet skul- le å andra sidan innebära att ansvaret för djurens hälso- och sjukvård, djurskydd, smittskydd m.m. skulle delas upp mellan två eller flera

myndigheter. Nackdelen med en sådan lösning måste anses vara större än nackdelen av att Livsmedelsverket får överta ansvaret för ytterli- gare djurkategorier. För en lokalisering till Livsmedelsverket talar även närheten till Sveriges lantbruksuniversitet och Statens veterinär- medicinska anstalt vilket måste vara gynnsamt för samarbetet mellan dessa myndigheter liksom för rekryteringen till verket av kompetent personal. Uppsala ligger också bättre till från kommunikationssyn- punkt än Jönköping vilket är betydelsefullt inte minst med tanke på de

specialistfunktioner som skall utövas i hela landet och även fortsätt- ningsvis bör finnas kvar vid den centrala myndigheten.

Mot denna bakgrund finner jag det lämpligt att ansvaret för djurens hälso- och sjukvård inkl. läkemedelsfrågor, djurskydd samt smitt- skydd8 överförs från Jordbruksverket till Livsmedelsverket. Om an- svaret för dessa områden samlas i Livsmedelsverket är det naturligt att även behörighetsfrågor, tillsynen över utövningen av veterinär- yrket och veterinära beredskapsfrågor överförs till Livsmedelsverket. Det kan ifrågasättas om även vissa verksamheter utanför det veteri- nära området bör överföras från Jordbruksverket till Livsmedels- verket. Det finns flera områden som har en nära anknytning till livs- medelsproduktionen utan att vara veterinära t.ex. foderkontroll och köttklassificering. Om avels- och produktionskontrollen överfördes till Livsmedelsverket skulle vidare förutsättningar skapas för att föra över seminverksamheten till Livsmedelsverket och således samla all veterinär verksamhet inom ett verk. Detta skulle ge Livsmedelsverket överblick över hela livsmedelsproduktionen.

Efter noggranna överväganden har jag funnit att Jordbruksverkets djuravdelning bör flyttas till Livsmedelsverket. Med hänsyn till att na- tionella och internationella frågor inom resp. område bör handläggas av samma personal föreslår jag att även den internationella smitt- skyddsenheten flyttas till Livsmedelsverket. En eller möjligen två verksjurister med erfarenhet av veterinära frågor bör också flyttas till Livsmedelsverket. Totalt skulle det bli fråga om 37—38 tjänster, varav 12 veterinära. Inom Livsmedelsverket bör en självständig vete- rinäravdelning under ledning av en chefveterinär (överdirektör) till- skapas. Denna tjänsteman kommer att motsvara ”chief veterinary offi— cer, (CVO)” inom EG. Veterinäravdelningen kan förslagsvis bestå av en djurhälsoenhet, en djurmiljöenhet, en enhet för köttkontroll och in- försel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung samt en enhet för smittskydd. Köttklassifrceringen kan med fördel handhas av Livsmedelsverkets normenhet. Verksamheten vid veterinäravdel- ningen bör utföras i nära kontakt med den regionala nivån. Vidare bör den inspektör som utövar tillsyn över renkontrollslakterier, bevakar cesiumhalten i kött och bedriver rådgivningsverksamhet i

8 I smittskyddet innefattas även det administrativa ansvaret för den s.k. Washington- konventionen (CITES) till skydd för utrotningshotade arter av vilda djur. Ansvaret för den del av konventionen som avser skydd för vilda växter faller dock utanför och bör dock vara kvar på Jordbruksverket På sikt kan ifrågasättas om det administrativa ansvaret för denna konvention inte borde överföras till Statens naturvårdsverk.

renslaktfrågor stationeras inom det geografiska område där rennär- ingen bedrivs. Det kan noteras att Livsmedelsverket med mycket gott resultat bedrivit försöksverksamhet med en regionalt verksam stats- inspektör. Om föreslagna förändringar genomförs bör med hänsyn till verkets ändrade karaktär även ett namnbyte övervägas. Ett möjligt nanm är Statens livsmedels- och veterinärverk (SLV).

Sammanfattning: Jag föreslår att samtliga centrala veterinära myn- dighetsuppgifter samlas i ett verk. För att uppnå detta bör J ordbruks- verkets djuravdelning, internationella smittskyddsenheten samt en eller två verksjurister överflyttas till Livsmedelsverket. Inom Livsme- delsverket bör en självständig veterinäravdelning tillskapas som under en chefveterinär (överdirektör) bedriver verksamheten i nära kontakt med de regionala myndigheterna.

6.3.2 Regionala myndigheter

När det gäller myndighetsuppgifter som bör utföras regionalt kan des- sa antingen läggas på länsstyrelserna eller utföras av självständiga re— gionala organ inom resp. verk. Det förstnämnda alternativet är ut- tryck för ett synsätt enligt vilket man söker bryta upp myndighets- och sektorsgränser på den regionala nivån och låter en avvägning mel- lan olika intressen vara avgörande. Det andra alternativet innebär stark sektorisering av den statliga myndighetsutövningen och obefint- lig eller svag samordning på regional nivå.

Behovet av samarbete mellan å ena sidan husdjursagronomer och byggnadskonsulenter och å andra sidan veterinär expertis talar för att den veterinärmedicinska kompetensen bör finnas kvar inom läns- styrelserna. Behovet av juridisk och byggnadsteknisk kompetens vid handläggningen av djurskyddsärenden talar också för detta. Det behov av juridisk kompetens som finns inom livsmedelskontrollen kan också tillgodoses inom länsstyrelsen. Den brist på regional samordning som skulle bli en följd av att inrätta regionala organ inom Livsmedels- verket skulle även innebära ett mindre rationellt utnyttjande av stat— liga resurser. Jag föreslår därför att de regionala myndighetsupp- giftema även i fortsättningen utövas av länsstyrelserna.

De förslag som lämnats under 6.2 innebär att länsstyrelserna kom- mer att få utökade arbetsuppgifter inom den organiserade hälsokon- trollen, djurskyddet och livsmedelskontrollen samt en mer aktiv roll

vad gäller tillsynen över utövningen av veterinäryrket. Vidare kom- mer ett framtida EG-medlemskap att resultera i vissa nya arbetsupp- gifter inom smittskyddet, främst utfärdande av friskintyg i samband med export av levande djur9. Dessutom kommer en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten att innebära viss upphandling av veterinära tjänster, (se närmare under avsnitt 7.1.1). Även om länsstyrelsernas administrativa uppgifter inom distriktsveterinärorganisationen faller bort leder förändringarna till att länsveterinärens arbetsuppgifter totalt sett kommer att öka. Förändringarna ställer också ökade krav på länsveterinäremas kom- petens. Det är emellertid inte rimligt att kräva att varje länsveterinär i framtiden skall behärska samtliga uppgifter inom djurens hälso- och sjukvård, livsmedelskontroll, djurskydd, smittskydd och seminverk- samhet. Det framstår därför som ett problem att det för närvarande i drygt 40 % av länen endast finns tillgång till en länsveterinär. Livs— medelsteknisk expertis, som är erforderlig för kontroll av redligheten i livsmedelshanteringen, förfogar inte någon länsstyrelse över i dag. (De sju sydligaste länen biträds dock av en livsmedelstekniker vilken Livsmedelsverket placerat regionalt med länsstyrelsen i Kristianstads län som värdmyndighet. Denna konstruktion har fungerat väl.)

Av det anförda följer att det generellt sett finns ett behov av för- stärkning och ökad kompetens för att möta föreslagna förändringar. Förändringarna innebär dock inte att arbetsuppgiftema kvantitativt ökar i sådan omfattning att det skulle vara ekonomiskt försvarbart eller rationellt att i den utsträckning som skulle behövas personellt förstärka varje länsstyrelse. Jag föreslår därför att två eller flera länsstyrelser samverkar vad gäller expertfunktionen inom sakområdet livsmedelskontroll, djurskydd och allmänna veterinära frågor (länsveterinärfunktionen). Inom ett sådant samverkansområde, nedan kallad region, bör det finnas tillgång till en eller flera livsmedelstekniker. Dessa bör med undantag för de fyra nordligaste

länen vara placerade i resp. region (regional livsmedelstekniker). Om samtliga länsveterinärer och regionala livsmedelstekniker inom en region har gemensam stationeringsort blir en sådan regional veterinärenhet mindre sårbar samtidigt som samlokaliseringen sannolikt kommer att uppfattas som stimulerande av veterinärer och livsmedelstekniker. Det skapar även utrymme för individuell specia-

9 Det kan eventuellt bli nödvändigt att utfärda friskintyg även vid förflyttning av djur mellan besättningar inom landet. Det råder dock delade meningar om detta.

lisering, vilket bidrar till kompetenshöjningen. På detta sätt får resp. länsstyrelse tillgång till en stark organisation samtidigt som den får del av en större kompetens utan att det totala antalet tjänster i landet behöver utökas i någon större omfattning. Behovet av administrativ personal kan dessutom bli mindre om länsveterinärema har en gemen- sam stationeringsort inom regionen i stället för att vara uppdelade på de i regionen ingående länsstyrelserna. De regionala veterinärenhet- ema bör placeras vid en av länsstyrelsema inom regionen som således får det administrativa ansvaret för enheten. Ingen enhet bör ha färre än tre veterinärtjänster. Geografiska förhållanden och begränsad ani- malie- och livsmedelsproduktion kan dock undantagsvis medföra att en enhet endast har två eller två och en halv veterinärtjänster. Veteri— närema bör tillsammans upprätthålla expertkompetens inom livsme- delshygien, djurskydd och smittskydd. Verksamheten inom enheten bör ledas av en av länsveterinärema. Samtliga tjänster som länsveteri- när och regional livsmedelstekniker bör vara placerade i något av länen i regionen men med tjänstgöringsskyldighet även i regionens övriga län. Detta innebär bl.a. att samtliga länsveterinärer och region- ala livsmedelstekniker inom en region kan fungera som föredragande i var och en av de berörda länsstyrelserna. En samverkansmodell av här skisserat slag utgör inget hinder mot att en länsveterinär om det finns särskilda skäl är placerad vid annan länsstyrelse än den till vilken den regionala veterinärenheten administrativt är knuten.

Med hänsyn till att länsstyrelsernas veterinära uppgifter till stor del består av tillsynsverksamhet får regionerna inte bli för stora. Allt för mycket tid skulle då användas för resor. Regionerna får inte heller omfatta ett alltför stort antal lokala tillsynsorgan. Länsstyrelsernas stödfunktion skulle då bli illusorisk. Med denna utgångspunkt kan landet förslagsvis delas in i regioner enligt nedanstående samman- ställning. I denna redovisas antal kommuner, befintliga länsveteri- närer (biträdande länsveterinärer inräknade) samt en uppskattning av det framtida behovet av länsveterinärer och livsmedelstekniker inom resp. region. Inom ett par av regionerna är anirnalie-och livsmedels- produktion mycket omfattande. Dessa regioner kan delas. Andra regi- oner är geografiskt mycket stora. En delning av dessa skulle dock innebära att kompetensen blev allt för bristfällig.

Förslag till Antal kommuner Befintliga Förväntat Förväntat behov samverkande länsvet inom behov av av livsmedelstekn länsstyrelser resp. region länsvet.

1 . Stockholms län 32 4,5 4* 1 Uppsala län Gotlands län

. Södermanlands län 22 2 3 ] Ostergötlands län kl

3. Jönköpings län 31 4,5 5 l Kronobergs län Kalmar län

4. Blekinge län 38 5 6 2 Kristianstads län Malmöhus län

5. Hallands län 21 3 4 ] Göteborgs och Bohus län

6. Älvsborgs län 35 4 5 ] Skaraborgs län

7. Vämrlands län 38 4 3 Örebro län Västmanlands län 1

8. Kopparbergs län 25 2 2 Gävleborgs län

9. Västernorrlands län 15 2,5 2,5 Jämtlands län "

10. Västerbottens län 29 2,5 2,5 Norrbottens län

*Detta antal förutsätter att uppgifter motsvarande 1-2 tjänster bör kunna köpas från kommu- ner som har tillgång till stadsveterinärer. "I den utsträckning region 9 och 10 behöver tillgång till livsmedelsteknisk kompetens får dessa utnyttja de livsmedelstekniker som finns inom Livsmedelsverket.

Den administrativt ansvariga länsstyrelsen inom varje region bör väl- jas med hänsyn bl.a. till var tyngdpunkten i animalieproduktionen finns, var livsmedelsindustriema är belägna och var det finns tillgång till laboratorieservice med bred kompetens. Valet av administrativt an- svarig länsstyrelse kan de samverkande länsstyrelserna själva träffa.

Den inspektör vid det centrala verket som är verksam inom ren- näringen bör placeras vid den regionala veterinärenhet inom vars geografiska verksamhetsområde rennäringen har störst omfattning, dvs. region 1010.

Sammanfattning: De regionala myndighetsuppgiftema bör även i fortsättningen utföras av länsstyrelserna. För att åstadkomma en för- stärkning och höja kompetensen föreslås att två eller flera länssty- relser samarbetar vad gäller expertfunktionen inom sakområdet livs- medelskontroll, djurskydd och allmänna veterinära frågor (länsveteri- närfunktionen). Inom samarbetsområdet bör inrättas en regional veterinärenhet vilken skall ha tillgång till en eller flera livsmedels- tekniker.

6.3.3 Lokala tillsynsorgan Det får anses naturligt att de lokala tillsynsuppgiftema liksom tidigare handhas av kommunerna. I kommuner med ensaminspektörer kan det föreligga svårigheter att behärska hela det omfattande område som miljö— och hälsoskydds- nämnderna har att svara för. Genom samverkan mellan två eller flera kommuner finns det emellertid möjlighet att underlätta för inspektö- rema att specialisera sig inom livsmedelskontroll eller djurskydd. En inspektör kan då sköta inspektionen inom ett av dessa områden i flera kommuner. Formerna för detta kan regleras i civilrättsliga avtal mel- lan kommunerna. Beslut som bereds av en för kommunerna gemen- sam inspektör fattas självständigt av resp. kommun. Med hänsyn till att handläggningen av djurskyddsärenden inte säl- lan medför krav på veterinär sakkunskap kan det även för många kom—

l0 Det kan ifrågasättas om inte även den personal som administrerar statliga stöd till rennäringen bör lokaliseras till samma regionala veterinärenhet som denna inspektör. Det ekonomiska stödet och livsmedelskontrollen hör nära samman när det gäller rennäringen. Det finns t.ex. en risk att vissa stödformer kan försvåra den generella övergången till kontrollslakt. Stödet till rennäringen ligger dock utanför utrednings- uppdraget.

muner vara lämpligt att anlita en extern veterinär för uppgifter inom kommunen, en s.k. anvisningsveterinär. Det kan vara en i området verksam fältveterinär eller djurhälsoveterinär. En sådan kan delta i förvaltningens verksamhetsplanering samt när det gäller ärenden som handläggs i nämnden inkomma med skriftliga yttranden och/eller delta i nämndens sammanträden. Veterinärema kan också i samband med besättningsbesök utföra viss djurskyddsinspektion. Detta gäller framför allt veterinärer som med en viss kontinuitet besöker ett stör- re antal djurägare. Det som ligger närmast till hands är rutinmässig inspektion enligt en checklista som fastställts av miljö- och hälso- skyddsnämnden. När det gäller uppföljning av djurhållare som vid ru- tininspektion haft anmärkning som inte rättats till är det lämpligt att den kommunala förvaltningen träder in. På detta sätt kan förvalming- ens personal ägna mer tid och kraft åt det mindre antal djurhållare som kräver särskild tillsyn och dem som inte kontrollerats av anvis- ningsveterinären. I den utsträckning organisation som bedriver före- byggande hälsovård har kontrollerat anslutna besättningar och till kommunen rapporterat att tillståndet ur djurskyddssynpunkt är gott finns dock anledning för kommunen att minska sin inspektionsfrek- vens. En sådan ordning skulle innebära minskade kostnader för såväl kommunerna som berörda djurägare.

Sammanfattning: De lokala tillsynsuppgiftema bör även i fortsätt- ningen ombesörjas av kommunerna. Jag förordar ett närmare samar- bete dels mellan kommunerna, dels mellan kommunema och inom resp. kommun verksamma veterinärer, både fältveterinärer och djur- hälsoveterinärer, för att åstadkomma en effektivisering och kvalitets- höjning av den kommunala djurskyddstillsynen. Ett närmare samar— bete mellan kommunema skulle även kunna effektivisera och höja kompetensen inom livsmedelskontrollen.

6.3.4 Genomförandet De föreslagna förändringarna av Jordbruksverket, Livsmedelsverket och länsstyrelserna bör påbörjas efter det att distriktsveterinärorga- nisationen avvecklats. Det kan möjligen te sig naturligt att först genomföra förändringama inom myndigheterna. Avvecklingen av di- striktsveterinärorganisationen bör dock enligt min uppfattning genom- föras av den myndighet som har störst erfarenhet av organisationen.

En snar avveckling av distriktsveterinärorganisationen ter sig också angelägen med hänsyn till de ekonomiska problem som finns inom organisationen. En avveckling av distriktsveterinärorganisationen, som innebär den största besparingen för staten, bör även av stats— finansiella skäl prioriteras. Länsveterinärema kommer i hög grad att engageras i avvecklingsarbetet varför inte heller förändringarna på den regionala nivån bör inledas förrän distriktsveterinärorganisa- tionen avvecklats. Avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen kan enligt min bedömning vara avslutad tidigast den 1 juli 1994. (När- mare om avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen, se avsnitt 7.1.1.) Därefter bör förändringarna av de centrala och regionala myndigheterna genomföras. Jag bedömer genomförandetiden till ett år. Det innebär att förändringarna tidigast kan vara genomförda den 1 juli 1995.

Den personal som tjänstgör vid Jordbruksverkets djuravdelning, med undantag för dem som har haft uppgifter inom distriktsveterinär- organisationen, och internationella smittskyddsenheten samt en eller två av verksjuristema bör erbjudas motsvarande anställning i Livsme- delsverket. De inspektörer som frigörs genom att centrala uppgifter överförs till den regionala nivån bör erbjudas anställning inom berörda länsstyrelser. Personal som på detta sätt får ny anställning hos Livsmedelsverket resp. länsstyrelserna behöver inte sägas upp. I den mån personalen inte accepterar erbjudandena måste dock, om omplaceringsmöjligheter saknas, uppsägning ske.

Enligt avtalet om trygghetsfrågor, som anger statliga arbetsgivares trygghetsåtaganden gentemot sina anställda, är målsättningen att så långt möjligt skapa förutsättningar för att ingen skall bli arbetslös till följd av arbetsbrist eller till följd av att han i samband med omloka- lisering eller motsvarande väljer att inte följa med till den nya or- tenll.

” Vid eventuell uppsägning aktualiseras följande trygghetsåtaganden.

-dubblerad uppsägningstid, -ersättning av kostnader för utbildning, praktik, inskolning och andra liknande insatser för uppsagda, -pensionsersättnin g för uppsagda som fyllt 60 år, -särskild pensionsersättning från 55 åri vissa fall, -inkomsttrygghetstillägg om ny anställning ger lägre lön, -avgångsersättning som ersätter skillnaden mellan arbetslöshetsförsäkringens dag- penning och 85 % av tidigare lön,

-efterskydd om ny anställning upphör inom fem år.

Jordbruksverket resp. Livsmedelsverket ansvarar för eventuell upp- sägning och för att avvecklingen av uppsagd personal genomförs i överensstämmelse med lagar och avtal.

För att förbereda förändringarna inom den regionala nivån bör länsstyrelserna snarast inleda diskussioner om bildande av samverkans- områden och val av administrativt ansvarig länsstyrelse.

Sammanfattning: Genomförandet av de föreslagna förändringarna av Jordbruksverket, Livsmedelverket och länsstyrelserna bör påbörjas efter det att distriktsveterinärorganisationen avvecklats. Förändring- arna bör kunna genomföras under en tidsperiod av ett år. Jag föreslår att den personal på Jordbruksverket som omfattas av mitt förslag bör erbjudas motsvarande anställning i Livsmedelsverket och de inspek- törer som frigörs genom att centrala uppgifter överförs till den regionala nivån bör erbjudas anställning inom berörda länsstyrel- serna. I den mån personalen inte accepterar erbjudandena måste dock, om omplaceringsmöjligheter saknas, uppsägning ske.

7. Framtida organisation av annan än statlig och kommunal verksamhet samt därmed sammanhängande frågor

7.1. Djurens hälso- och sjukvård

7.1.1 Fältverksamhet Utgångspunkter Den framtida fältverksamheten måste anpassas till de ändrade krav som följer av större produktionsenheter, nya och ändrade produktions— forrner och ökad kunskap hos djurägama. Verksamheten måste också anpassas till den ökade efterfrågan av förebyggande hälsovård. Vidare är det angeläget att fördjupa och bredda fältveterinäremas kompetens. Kompetensen är för närvarande alltför varierande. Den se- naste kunskapen inom diagnostik, terapi och förebyggande hälsovård används inte i tillräcklig omfattningl. Samverkan mellan djursjukvård och förebyggande djurhälsovård måste också förbättras. Det är inte tillfredsställande att veterinärer från olika organisationer besöker en gård för åtgärder som en av dem kan utföra. Den bristande kontakten mellan dessa leder ibland även till dubbelarbete i gränsområdet mellan djursjukvård och förebyggan- de hälsovård. Organisationerna måste, inte minst av kostnadsskäl, sam- ordna sina resurser. En framtida förskjutning från akutsjukvård till förebyggande hälsovård gör en samordning än mer angelägen. Även veterinäremas arbetsförhållanden måste förbättras. Det gäller främst omfattningen av beredskap och jourtjänstgöring samt möjlig- het till deltidstjänstgöring. Kan man komma till rätta med detta torde även rekryteringen underlättas. En avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten får inte innebära att man förlorar en rikstäckande veterinär service. Djurägama skall även i framtiden ha tillgång till en tillfredsställande veterinär service i alla delar av landet. Fältveterinärema bör även i framtiden kunna utföra uppgifter åt staten inom djurskydd, smittskydd och livsmedelskontroll. En avveck—

1 Jfr Sveriges Veterinärrnedicinska Sällskap; Den framtida veterinära fältverksam- heten.

ling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksam- heten innebär inte att statens behov av lokala veterinärer som kan åta sig uppgifter inom dessa områden upphör.

Verksamhetsform

Utredningen har funnit många skäl tala för att den framtida ve- terinära fältverksamheten bör bedrivas i veterinärstationer. Verksam- heten blir mindre sårbar. Korttidsfrånvaro på grund av sjukdom, vård av sjukt barn, utbildning, kompensationsledighet m.m. kan han- teras utan externa vikarier. Förutsättningar skapas för deltidstjänst- göring. Det blir möjligt att specialisera sig. Inköp av kvalificerad ut- rustning blir mindre betungande då kostnaden kan delas av flera an- vändare. Vidare har kollegial samverkan ofta en positiv inverkan bå- de på trivsel och arbetsresultat. Utvecklingen inom EG går också mot att fältveterinärema driver praktik i grupp. En nackdel med vet- erinärstationer är att de innebär längre reseavstånd till vissa djuräga- re. Jag anser dock att denna nackdel vid en ändamålsenlig fördelning av arbetet mer än väl uppvägs av fördelarna. Enligt min uppfattning skulle det optimala vara en veterinärstation med fyra veterinärtjänster fördelade på fem veterinärer. Veterinärstationen skulle då kunna erbj- uda en dygnstäckande jourverksamhet utan att detta blir allt för betungande för de veterinärer som är verksamma vid stationen. En sådan bemanning är dock inte möjlig i allt för djurglesa områden. Ing- en veterinärstation bör emellertid ha mindre än två veterinärtjänster. De veterinärer som är verksamma i veterinärstationer bör utöva all praktik inom stationssamverkan.

Vid veterinärstationer i djurtäta regioner bör i första hand finnas allrnänpraktiserande veterinärer med särskild inriktning på svin eller nöt. Dessa bör svara för diagnostik, terapi och förebyggande djurhäl- sovård. Rutinmässiga besättningsbesök åt Slakteriförbundets djurhälso- vård och husdjursföreningama borde kunna vara en väsentlig del av det förebyggande djurhälsoarbetet.

I mindre jordbruksintensiva delar av landet kan underlaget för vet- erinärstationen till en större del utgöras av sällskapsdjur och sporthäs- tar. Vid stationerna kan då finnas allmänpraktiserande veterinärer och veterinärer med särskild inriktning på sällskapsdjur och häst. Målsätt- ningen bör även för dessa stationer vara att ansvara för diagnostik, terapi och förebyggande djurhälsovård. De kan dock inte förväntas ha

samma kompetens inom djurslagen svin och nöt som stationer i områ- den med intensiv animalieproduktion. Djurslagsspecialistema inom Slakteriförbundets djurhälsovård och husdjursföreningama måste där- för utnyttjas på annat sätt än i de jordbruksintensiva områdena.

I landet finns det för närvarande 20 flerveterinärstationer och 19 tvåveterinärstationer. Mot bakgrund av vad som ovan anförts bör bil- dandet av ytterligare veterinärstationer eftersträvas vid en avveckling av det statliga huvudmannaskapet. Det saknar därvid betydelse om fält- verksamheten kommer att drivas privat, av enskild veterinär eller bo- lag, eller av hushållningssällskap eller husdjursförening. Om fältverk- samheten bedrivs i stationsfonn över hela landet torde behovet av externa vikarier minska med uppskattningsvis 60 — 70 årsarbetskraf- ter2. Till viss del tillgodoser det rådande vikariatssystemet ett utbild- ningsbehov av nyutexaminerade veterinärer. I den mån det kvarvar- " ande behovet av vikarier inte tillgodoser detta utbildningsbehov bör

man som ett komplement till grundutbildningen överväga införandet av en allmäntjänstgöring (AT) av samma typ som för läkare och tand- läkare.

Sammanfattning: Jag anser att den framtida veterinära fältverksam- heten så långt möjligt bör bedrivas i veterinärstationer med en beman- ning av fem veterinärer fördelade på fyra veterinärtjänster. Veterinär- ema kommer att behöva en kompetens anpassad efter lokala förhåll- anden. Om all veterinär fältverksamhet drivs i stationsform torde behovet av externa vikarier minska med uppskattningsvis 60 — 70 årsarbetskrafter.

Administration m.m.

En avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten kommer sannolikt att innebära att fältverksamheten i flertalet län kommer att bli privatpraktikbaserad. Trots avgörande skillnader påminner distriktsveterinäremas arbetssituation redan i dag mycket om den egna företagarens. Distriktsveterinärema torde därför vara tämligen väl föreberedda för att verka i en privatpraktikbaserad fältverksamhet. Det finns dock en oro bland distriktsveterinärema för

2 Behovet av vikarier har med utgångspunkt från beräkningarna i avsnitt 8.3.1 upp- skattats till 47 årsarbetskrafter. Nuvarande behov uppskattas till 115 årsarbetslaafter.

hur man skall klara omställningen från statstjänstemän till egna före- tagare. Jag vill därför peka på möjligheten att externt köpa administra- tiva tjänster eller att ansluta sig till ett veterinärt servicebolag.

I samband med utredningsuppdraget har jag varit i kontakt med bl.a. Praktikertjänst AB. Företrädare för bolaget har uppgivit att det på konsultbasis kan bistå vid uppbyggnaden av ett ”Veterinärtjänst” men att det med hänsyn till Praktikertjänsts verksamhetsinriktning inte har möjlighet att löpande sälja administrativa tjänster till ett så- dant bolag eller till enskilda veterinärer. Det är dock troligt att andra företag kommer att erbjuda sådana tjänster. Om hushållningssällskap eller husdjursförening kommer att bedriva veterinär fältverksamhet kan förutsättas att dessa även kommer att skö- ta de administrativa uppgifter som är förknippande med verksarnhe- ten. Husdjursföreningama kan även komma att erbjuda administrativ service till fältveterinärer som inte tillhör den egna organisationen.

Sammanfattning: För många veterinärer som har för avsikt att be- driva veterinär fältverksamhet som egna företagare kan det vara en fördel att externt köpa administrativa tjänster eller ansluta sig till ett veterinärt servicebolag.

Uppgifter Den veterinära fältverksamheten bör liksom tidigare i första hand till-

godose behovet av hälso- och sjukvård hos djur inom animalieproduk- tionen samt hos hästar som används i jord— och skogsbruket. För att det skall vara möjligt att i mindre djurtäta områden bedriva veterinär verksamhet i veterinärstationer torde det dock vara nödvändigt att verksamheten även omfattar sällskapsdjur och sporthästar. För samt- liga veterinärstationer är det givetvis en fördel att vara så mångsidiga som möjligt.

De som bedriver veterinär fältverksamhet bör sträva efter ett när- mare samarbete med Slakteriförbundets djurhälsovård och husdjurs- föreningama vad gäller förebyggande djurhälsovård. I den mån hus- djursföreningama kommer att bedriva veterinär fältverksamhet kan man utgå från att fältverksamheten kommer att integreras med resp. husdjursförenings övriga verksamhet. I övrigt blir samarbetet beroen- de av i vilken utsträckning Slakteriförbundets djurhälsovård och hu- sdjursföreningama kommer att köpa tjänster från fältveterinärema.

En avgörande faktor för dessa organisationers intresse av att köpa tjänster blir veterinäremas kompetens. Det är således av väsentlig be-

tydelse att veterinärema har eller skaffar sig god kompetens vad gäl- ler djurslagen svin och nöt. Vidare måste det åligga fältveterinärema, liksom övriga veterinär- er, att skyndsamt underrätta den centrala myndigheten, länsstyrelsen, smittskyddsläkaren och miljö- och hälsoskyddsnämnden om förhållan- den som ger anledning att befara att det inom dennes verksamhetsom-

råde förekommer sådan sjukdom som avses i epizootilagen eller an- nan djursjukdom som kan överföras till människor samt att omedel- bart vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att smitta sprids. De bör även vara skyldiga att enligt de föreskrifter som meddelas av den centrala myndigheten underrätta den centrala myndigheten om andra djursjukdomar. Om veterinären har anledning misstänka att djur drab- bats av en epizootisk sjukdom, skall han omedelbart göra en under- sökning för att fastställa sjukdomens art. Föreligger grundad anled- ning anta att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall han, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka och lämna den fastighet där sjukdomsfallet inträffat eller smitta annars kan antas förekomma samt besluta om för- bud att utföra transporter till eller från sådan fastighet (spärr- förklaring). Om den centrala myndigheten beträffande visst område föreskrivit vaccinering eller annan skyddsåtgärd för att förebygga att smittsam husdjurssjukdom bryter ut eller sprids bör också samtliga veterinärer vara skyldiga att på anmodan och mot ersättning deltaga i arbetet.

För att upprätthålla en acceptabel djurskyddstillsyn anser jag det nödvändigt att fältveterinärer, såväl som övriga veterinärer, åläggs skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga om djurs vård eller behandling som kommer till deras kännedom. I likhet med vad som nu gäller för distriktsveterinärema bör möjlighet föreligga att rätta till missförhållandena genom att påtala dessa för djurägaren. Om rättelse inte sker bör veterinären vara skyldig att anmäla miss— förhållandena till miljö- och hälsoskyddsnämnd och länsstyrelse. En författningsenlig skyldighet att anmäla djurskyddsfall i kombination med de svenska veterinäremas integritet skapar enligt min mening goda förutsättningar för att djurskyddsfall som upptäcks av vet- erinärema i deras yrkesutövning kommer till ansvariga organs känne-

dom. Veterinäremas skyldigheter i detta avseende bör införas i veteri- närinstruktionen.

Som tidigare nämnts kommer staten även i framtiden att ha ett be- hov av att anlita lokala veterinärer för vissa uppgifter av officiell ka- raktär. Det kan röra sig om köttbesiktning, export- och införselkon- troll av livsmedel av animaliskt ursprung, insatser vid bekämpning av smittsamma sjukdomar, gränskontroll, besiktningsuppgifter vid täv- ling med djur samt provtagning och eventuell annan undersökning som krävs som underlag för utfärdande av officiella intyg. Staten mås- te på något sätt försäkra sig om att det finns veterinärer tillgängliga för dessa uppgifter.

Att träffa avtal med enskilda veterinärer vid de tillfällen behov uppkommer är ett allt för osäkert tillvägagångssätt samtidigt som det administrativt skulle bli mycket svårhanterligt. Jag föreslår därför att staten avtalar med veterinärstation, annan privatpraktik eller orga- nisation att denna för en längre tidsperiod ställer veterinärer till förfogande för att utföra ovan nämnda uppgifter inom ett visst geo- grafiskt område. Ansvarig myndighet har att i erforderlig omfattning utfärda förordnanden för avtalspartens veterinärer3. Ersättning som skall erläggas av staten bör utgå i enlighet med vad som fastställs efter förhandlingar mellan parterna. Ersättning som skall erläggas av an- nan, t.ex importör eller tävlingsarrangör, bör inte regleras i avtalet. Vidare bör staten enligt avtalet förbinda sig att under avtalstiden en- bart anlita avtalspartens veterinärer för här aktuella uppgifter4. Mot- prestation för denna ”ensamrätt” bör vara att avtalsparten inom det aktuella området åtar sig att tillhandahålla en dygnstäckande jourverk- samhet. Tillgängligheten bör regleras i avtalet. Med rimliga krav på tillgänglighet och tillgång till moderna telekommunikationer behöver inte bundenheten bli allt för betungande. Någon särskild ersättning för bundenheten bör därför inte utgå utan får anses kompenserad av ”ensamrätten”. Däremot bör ersättning utgå för de jourförrättningar

3 Livsmedelsverket har ingått avtal av denna typ med ett antal miljö- och hälsoskydds- nämnder avseende besikmin g och kontroll vid exportkontrollerade anläggningar.

4 Undantagsvis bör en viss uppgift kunna undantas om det skulle vara mer ändamåls- enligt att annan veterinär än någon av avtalspartens veterinärer utför uppgiften. När det gäller införselkontroll av livsmedel kan det t.ex. vara mest ändamålsenligt att en kommunal tjänsteman (stadsinspektör) förordnas då kommunen är ansvarig för denna verksamhet. Vidare är det inom kycklingproduktionen lämpligt att köttkontroll och salmonellakontroll utförs av samma veterinär.

som påbörjas vardagar före kl. 07.00 och efter kl.19.00 eller som företas under helger. I Danmark verkar veterinäremas fackliga orga- nisation av etiska skäl för en 24-timmars tillgänglighet. Dessutom anses det i Danmark ur konkurrenssynpunkt vara omöjligt för veteri- närema att inte tillhandahålla en dygnstäckande jour. Djurägaren be- talar en förhöjd taxa men någon statlig ersättning för jourförrätt- ningar utgår inte. Förutsättningar för att jourverksamheten i Sverige skulle kunna bedrivas helt utan statlig ersättning torde dock för när- varande inte föreligga. Storleken av den ersättning som skall utgå vid jourförrättning får avgöras vid förhandlingar mellan parterna. För att motverka att veterinär verksamhet onödigtvis bedrivs på obekväm arbetstid bör enligt min uppfattning ersättning utgå som svarar mot en viss procentandel av det arvode djurägaren betalar. En rimlig nivå anser jag vara ca 30 %. I avtalet har staten möjlighet att ställa krav på veterinäremas kompetens m.m. Inom EG, där det också förekommer att privatpraktiserande veterinärer efter förordnande (ackreditering) utför uppgifter åt staten, måste veterinärema genomgå särskilda kun- skapsprov. Detta är dock inget jag vill förorda för svenska förhåll— anden. Avtalet bör föregås av ett upphandlingsförfarande och förslags- vis sträcka sig över en tidsperiod av två år. Då omfattningen av fler- talet uppgifter inte kan förutses bör avtalet utformas som ett avrops- avtal. Upphandlingen skall bedrivas affärsmässigt. Upphandlande myn- dighet skall således utnyttja den konkurrenssituation som finns.

Jag har anledning att tro att ett avtal av här skisserat slag kommer att vara eftertraktat för dem som bedriver veterinär fältverksamhet. Jag förutsätter därför att hela landet kan täckas in med avtal av denna typ. Mycket talar för att huvuddelen av den veterinära fältverksam- heten i Norrbottens, Västerbottens, Västemorrlands, Jämtlands, Kop- parbergs och Gävleborgs län kommer att bedrivas av hushållnings- sällskap eller husdjursföreningar. Konkurrensen på det veterinära om- rådet är i dessa län, möjligen med undantag av kustområdet, begrän- sad. Vid upphandlingen i de sex nordligaste länen kommer således upphandlande myndighet att i huvudsak vara hänvisad till dessa organisationer. I övriga län, där huvuddelen av den veterinära fält— verksamheten sannolikt kommer att vara privatpraktikbaserad, är för- utsättningama för konkurrens större. Enligt min bedömning torde emellertid veterinärstationema på de flesta håll ha de största förutsättningama att erhålla dessa avtal. Om det blir fråga om upp- handling som omfattar hela eller stora delar av Norrland eller andra

områden som omfattar fler än ett regionalt samverkansområde bör den centrala myndigheten ombesörja upphandlingen. Mitt förslag att samla huvuddelen av de centrala veterinära myndighetsuppgiftema i ett verk skapar möjligheter för den centrala myndigheten att teckna ett avtal som omfattar samtliga veterinära uppgifter som kan bli aktuella. Den centrala myndighetens uppgifter i detta avseende bör införas i dess instruktion. Att handla upp veterinära tjänster från enskilda veterinärstationer/privatpraktiker är ett tämligen omfattande arbete. Det är inte rimligt att den centrala myndigheten ombesörjer även denna upphandling. Den bör i stället ombesörjas av länsstyrel- serna. Fördelad på länsstyrelserna blir uppgiften inte lika betungande. Länsstyrelsema har dessutom den kännedom om lokala förhållanden som krävs för att ställa relevanta krav på den som skall bedriva verksamheten. De har också tillgång till ekonomisk och juridisk kom- petens. Den centrala myndigheten bör dock tillhandahålla standardav- tal för denna upphandling. Att länsstyrelserna skall svara för denna upphandling bör införas i förordningen (1990:1510) med länsstyrelse- instruktionen.

Genom denna avtalskonstruktion skapas förutsättningar dels för att statens uppgifter på det lokala planet kan utföras, dels för att en dygns- täckande jourberedskap kan upprätthållas i hela landet. Genom det statliga förordnandet torde veterinären för de uppgifter förordandet avser även uppfylla EG:s krav på ”official veterinarian”. De som teck- nat avtal med staten får under avtalsperioden en ekonomisk fördel och möjligen också en konkurrensfördel till följd av att deras veterinärer utför officiella uppgifter inom sina resp. geografiska verksamhetsom- råden. De får också en bättre möjlighet att långsiktigt planera sin verk- samhet. Det måste också anses vara en fördel att statens uppgifter sam— ordnas även på det lokala planet.

Det bör vara möjligt för staten att vid sidan av ovan nämnda avtal teckna avtal som enbart avser tillhandahållande av jour. Genom att förbinda sig att under årets samtliga dagar tillhandahålla en dygns- täckande jour för animalieproduktionens djur och hästar som används i jord- och skogsbruket kan även andra än de som åtagit sig att utföra statliga uppgifter under i avtalet angivna förutsättningar erhålla viss ersättning för jourförrättningar. Det kan t.ex. bli aktuellt att ingå ett sådant avtal om en veterinärstation och en annan privatpraktik vill dela jouren inom ett område.

Fältveterinärema kommer genom sin verksamhet i kontakt med flertalet djurbesättningar. Stora samordningsfördelar skulle vinnas om kommunerna anlitade de fältveterinärer som är verksamma inom kommunen för att i samband med sina besök i besätmingama utföra djurskyddstillsyn åt kommunen. Resultatet skulle kunna redovisas till kommunen genom en av veterinären ifylld checklista. Fältveterinären kan också utföra andra uppgifter inom djurskyddstillsynen. Han kan t.ex. delta i verksamhetsplanering och medverka i utredningar. Fält- veterinärema bör, liksom kommunema, verka för att ett samarbete av här beskrivet slag kommer till stånd. Fältveterinärema bör även i fortsättningen vara skyldiga att rapportera sina sjukbesök till djursjukdatasystemet.

Sammanfattning: Den veterinära fältverksamheten bör även i fort- sättningen primärt vara inriktad på animalieproduktionens djur samt hästar inom jord- och skogsbruk. Ett närmare samarbete med Slakte- riförbundets djurhälsovård och husdjursföreningama bör eftersträ- vas. Fältveterinäremas kompetens inom djurslagen svin och nöt är därvid av avgörande betydelse. Veterinäremas skyldigheter att rappor- tera och ingripa vid fall av misstänkta utbrott av smittsamma sjuk- domar bör bibehållas i huvudsak oförändrade. Samtliga veterinärer bör åläggas en skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga om djurs vård och behandling. Staten kommer även i framtiden att ha ett behov av att anlita lokala veterinärer för vissa uppgifter av officiell karaktär. Jag föreslår därför att staten för två år i taget avtalar med veterinärstation, annan privatpraktik eller organisation att denna stäl— ler veterinärer till förfogande för att utföra uppgifter av detta slag inom ett visst geografiskt område. Ansvarig myndighet har att i erfor- derlig omfattning utfärda förordnanden för avtalspartens veterinärer. Ersättning som skall erläggas av staten bör utgå i enlighet med vad som fastställs efter förhandlingar mellan parterna. Ersättning som skall erläggas av annan, t.ex importör eller tävlingsarrangör, bör inte regleras i avtalet. Vidare bör staten enligt avtalet förbinda sig att under avtalstiden enbart anlita avtalspartens veterinärer för här aktuella uppgifter. Motprestation för denna ”ensamrätt" bör vara att avtalsparten inom det aktuella området åtar sig att tillhandahålla en

dygnstäckande jourverksamhet. Någon särskild ersättning för bunden- heten utgår inte utan får anses kompenserad av ”ensamrätten”. Däremot bör ersättning utgå för de jourförrättningar som påbörjas

vardagar före kl. 07.00 och efter kl.19.00 eller som företas under helger. Det bör även vara möjligt för staten att vid sidan av ovan nämnda avtal teckna avtal som enbart avser tillhandahållande av jour. Veterinärstationema bör sträva efter att inleda samarbete med kom- munerna inorn djurskyddstillsynen. Fältveterinärema bör även i fort- sättningen vara skyldiga att rapportera sina sjukbesök till djursjuk- datasystemet.

Fort- och vidareutbildning Det finns ett stort behov av fort- och vidareutbildning. En utökad samverkan mellan fältveterinärema och de organisationer som bedri- ver förebyggande hälsovård förutsätter en höjning av fältveterinärens kompetens inom djurslagen svin och nöt. Ny kunskap och nya rön inom diagnostik, terapi och förbyggande hälsovård måste användas i större utsträckning. Vidare skall fältveterinärema i framtiden kunna fullgöra veterinära uppgifter inom produktionsgrenar som kan bli aktuella i ett omstrukturerat jordbruk.

Fältveterinärema har tidigare inte varit särskilt benägna att delta i fort- och vidareutbildning. Varje veterinär måste emellertid ständigt förnya och utveckla sina kunskaper för att kunna utföra sitt arbete med hänsyn till de ökade krav som utvecklingen ställer. Den ökade möjligheten till kortvarig ledighet som blir ett resultat av en sam- verkan i veterinärstationer ökar förutsättningama för att kunna delta i utbildning. Veterinärstationen eller annan som bedriver veterinär fältverksamhet får dock räkna med att själv bära kostnaden för veterinäremas fort- och vidareutbildning. Med hänsyn till att utbild- ningen i framtiden kommer att vara ett verksamt konkurrensmedel råder det dock ingen tvekan om att vidareutbildning kommer att löna sig.

Den centrala myndigheten bör se till att sådan utbildning tillhanda- hålls som är nödvändig för att veterinärema skall kunna utföra upp- gifter åt staten. Övrig vidareutbildning bör i första hand tillhandahålls av Sveriges lantbruksuniversitet och Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap. Även andra kan dock förväntas tillhandahålla viss utbildning t.ex. Aktiebolaget Trav och Galopp (ATG), Svensk Husdjursskötsel och Slakteriförbundet.

Sammanfattning: Det finns ett stort behov av fort- och vidareut- bildning. Det är nödvändigt att varje veterinär ständigt förnyar och utvecklar sina kunskaper inom sitt område, inte minst därför att kompetensen i framtiden kommer att få allt större betydelse som konkurrensmedel.

Genomförandet m.m. Som tidigare anförts bör distriktsveterinärorganisationen avvecklas in- nan förändringarna av Jordbruksverket, Livsmedelverket och länsstyr- elserna genomförs. De distriktsveterinärer som är förordnade tills vidare bör sägas uppS. Uppsägning kan dock inte ske av de distrikts- veterinärer som har s.k. konstitutorial. Man kan emellertid räkna med att några av dem som tillhör denna kategori slutar frivilligt för att driva verksamhet privat och att några avgår med pension. De som inte vill sluta frivilligt får staten antingen förflytta eller träffa särskild uppgörelse med.

Avvecklingen skall äga rum under ordnade former. Veterinärema måste ha möjlighet att förbereda övergången till privatpraktik och i förekommande fall att organisera sig i veterinärstationer. I den mån hushållningssällskap eller husdjursförening har för avsikt att driva veterinär fältverksamhet måste dessa ges tillfälle att bygga upp en sådan verksamhet. Mot denna bakgrund bedömer jag ett år vara en lämplig övergångstid. Enligt avtalet om trygghetsfrågor är uppsäg- ningstiden fördubblad vid uppsägning på grund av arbetsbrist vilket innebär att distriktsveterinäremas uppsägningstid kan variera mellan 2 och 12 månader beroende på ålder och anställningstid. Uppsägnings- tiden bör sammanfalla med övergångstiden. För dem som inte har 12 månaders uppsägningstid bör staten därför förlänga uppsägningstiden till 12 månader.

Om distriktsveterinären innan uppsägningstiden gått till ända fått annan anställning eller är beredd att påbörja verksamhet i en privat veterinärstation anser jag att han inte skall behöva stå till förfogande resterande del av uppsägningstiden. I den mån den veterinära fält-

verksamheten kommer att bedrivas av hushållningssällskap eller hus- djursföreningar kommer sannolikt huvuddelen av de distriktsveteri- närer som är verksamma inom aktuella områden att erbjudas anställ-

5 Eventuellt kan omplacering bli aktuell för någon/några av dessa.

ning av resp. organisation. Vad som anförts i kapitel 6 not 10 om avta- let om trygghetsfrågor gäller även distriktsveterinärema. Enligt min uppfattning vore det lämpligt att distriktsveterinärema under upp- sägningstiden utnyttjade möjligheten till fort- och vidareutbildning. Avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen skall genomföras av den centrala myndigheten, i detta fall Jordbruksverket, som också har ansvaret för att avvecklingen genomförs i överensstämmelse med lagar och avtal. Det kan möjligen vara lämpligt att man inom verket bildar en grupp för avvecklingen som arbetar för att all personal vid entledigandetidpunkten skall ha nytt arbete eller annan acceptabel lösning ordnad.

Om inga särskilda åtgärder vidtas skulle den fria etableringsrätten och den fria konkurrensen inom djurens hälso- och sjukvård sannolikt innebära att nyetableringen skulle komma till stånd utan någon inbör- des samordning. Vid sådant förhållande finns anledning att befara övergångsproblem med avsaknad av veterinär service på vissa håll och överetablering på andra. Eftersom staten har ett ansvar för att en tillfredsställande veterinär service kan tillhandahållas i alla delar av

landet måste åtgärder vidtas för att motverka detta.

Inom utredningen har analyserats hur många veterinärstationer som behövs och var dessa skulle vara placerade för att tillhandahålla en tillfredsställande veterinär service i hela landet. Analysen har resul- terat i en indelning av landet i 99 områden. I varje sådant område bör, med undantag för det område inom vilket Sveriges lantbruksuni- versitet bedriver fältverksamhet, finnas en veterinärstation. Indelning- en redovisas i betänkandets bilaga 5. För att stimulera bildandet av vet- erinärstationer i dessa områden anser jag att man bör använda sig av etableringsbidrag. För att påskynda etableringen bör bidraget endast vara tillgängligt en begränsad tidsperiod, förslagsvis två år. Avsikten är att bidraget skall täcka kostnader för anskaffning av utrusming till veterinärstationen. Veterinärstationen bör dock få disponera medlen fritt. Hur medlen används kan dock få konsekvenser i beskattningshän- seende, se närmare under avsnitt 8.2.9. Villkor bör kunna ställas på arbetssätt och utbud av veterinära tjänster för att bidraget skall utgå. Krav bör även kunna ställas på att verksamheten vid stationen upprätt- hålls under viss angiven tid. Etableringsbidraget bör vara tillgängligt för alla som fyller uppställda krav, även organisationer som vill be- driva veterinär fältverksamhet i stationsform. För att undvika en allt för hård styrning anser jag att etableringsbidraget inte bör kopplas till

en i förväg bestämd ort. I många fall bör en samlokalisering med Slakteriförbundets djurhälsovård eller husdjursföreningama eftersträ- vas då detta kan skapa förutsättningar för en utvecklad samverkan. En samlokalisering med hushållningssällskap och djursjukhus kan också innebära samordningsfördelar. Vidare kan kommunerna ha ett intres- se av att veterinärstationen förläggs till den egna kommunen. Kom- munerna kan även komma att erbjuda visst stöd för att uppnå önskad etablering. Förhandlingar med näringens organisationer, hushållnings- sällskap, kommuner, m.fl. kan således komma att påverka valet av eta- bleringsort. Jag har trots detta i betänkandets bilaga 5 lämnat förslag på lämpliga stationeringsorter i resp. område, främst med utgångs- punkt från att det aktuella området skall få optimal täckning.

För närvarande utgår vid nyetablering högst 200 000 kr för an- skaffning av inventarier till en flerveterinärstation och högst 75 000 kr för anskaffning av inventarier till en tvåveterinärstation. Det före- slagna etableringsbidraget bör vara något högre. Jag föreslår därför att etableringsbidrag skall utgå med 300 000 kr vid nyetablering av flerveterinärstation och med 120 000 kr vid nyetablering av tvåveteri- närstation. Bidraget skall betalas ut till den juridiska eller fysiska person som formellt bedriver verksamheten. Etableringsbidraget bör endast utgå för etableringar som kommer till stånd inom två år från det att distriktsveterinärema sagts upp. När det gäller befintliga di- striktsveterinärstationer skall dessa kunna tas över antingen av de vid stationen verksamma distriktsveterinärema eller av andra. De veteri- närer som redan är verksamma i veterinärstationer skall i detta hänse- ende ha förtur. Ett övertagande av en befintlig veterinärstation bör inte ge rätt till etableringsbidrag. I stationen befintlig utrustning som tillhör staten bör dock utan ersättning överlåtas till den som övertar driften av stationen under förutsättning att driften upprätthålls under en tid av i vart fall 3 år. De veterinärer som tidigare erhållit re- ducerat etableringsbidragö och fortfarande bedriver veterinär fält- verksamhet vid den veterinärstation för vilken bidrag utgått bör emel- lertid erhålla mellanskillnaden mellan det bidrag som tidigare utgått och det etableringsbidrag som maximalt kunde utgå vid aktuell tid- punkt. Beloppet bör uppräknas med konsumentprisindex. De som övertar en tvåveterinärstation och utökar antalet veterinärer bör er- hålla ett etableringsbidrag motsvarande mellanskillnaden av vad som

6 Med reducerat etableringsbidrag avses etableringsbidrag som är lägre än det vid varje tid tillämpade högsta etableringsbidrag för fler- respektive tvåveterinärstationer.

föreslås utgå för etablering av fler- resp. tvåveterinärstation. De vet- erinärer som är intresserade av att nyetablera eller överta en veteri- närstation får inkomma med en framställning till den centrala myndig- heten. Om det föreligger fler än en framställning om etableringsbi- drag för ett visst område bör etableringsbidrag utgå till den sökande som vid en helhetsbedömning får anses ha de bästa förutsättningama att driva veterinär fältverksamhet i det aktuella området. Vid en sådan bedömning bör bl.a. hänsyn tas till lokalisering, verksamhetsinrikt- ning, möjligheter till samverkan med organisationer som bedriver förebyggande djurhälsovård och veterinäremas kompetens. Beslut bör inte fattas utan hörande av länsstyrelsen i det län där det aktuella området är beläget. Länsstyrelsen har genom länsveterinärema den bästa överblicken över lokala förhållanden.

I de sex nordligaste länen är det med undantag för kustområdena inte möjligt att få den veterinära fältverksamheten lönsam. För att kunna erbjuda en tillfredsställande veterinär service i dessa län er- fordras enligt min bedömning någon form av statliga driftsbidrag. Om det visar sig nödvändigt kan driftsbidrag även komma att utgå i andra djurglesa områden7. I flera EG-länder förekommer liknande statliga bidrag. För att driftsbidrag skall utgå bör villkor kunna ställas på arbetssätt och utbud av veterinära tjänster. Då förutsättningama för den veterinära fältverksamheten är högst varierande bör storleken av driftsbidragen avgöras vid förhandlingar mellan staten och dem som förklarat sig intresserande av att bedriva veterinär fältverksam- het i aktuella områden. Detta bör vara den enda bidragsforrnen för att upprätthålla veterinär fältverksamhet i djurglesa områden. Bidrag till avlägset boende bör därför ingå i driftsbidraget. I den mån rese- kostnadema blir för stora för att djurägama skall anlita veterinär får detta beaktas i driftsbidraget. Veterinären kan t.ex. förbinda sig att maximera den resekostnad som debiteras djurägaren mot en kom- pensation inom ramen för driftsbidraget.

Upphandlingsförfarandet bör inledas i ett så tidigt skede som möj- ligt. Konkurrensläget på orten måste dock kunna överblickas innan upphandling sker. Innan de organisatoriska förändringarna inom de centrala myndigheterna genomförts får den del av upphandlingen som bör skötas av det framtida centrala verket skötas gemensamt av de båda befintliga verken.

7 Värmlands läns Hushållningssällskap har anmält intresse att mot etablerings-och driftsbidrag bedriva veterinär fältverksamhet i Värmland.

Avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen kan enligt min be- dömning vara avslutad tidigast den 1 juli 1994.

Sammanfattning: Distriktsveterinärorganisationen bör avvecklas in- nan förändringama av Jordbruksverket, Livsmedelverket och läns- styrelserna genomförs. Distriktsveterinärer som är förordnade tills vi-

dare bör sägas upp. För de distriktsveterinärer som har konstitutorial får andra, individuella lösningar, tillämpas. Bildandet av veterinär-

stationer i lämpliga områden bör underlättas genom etablerings- bidrag. För att kunna erbjuda en tillfredsställande veterinär service i de sex nordligaste länen föreslås även inrättandet av ett statligt

driftsbidrag.

7.1.2 Näringens organiserade hälsokontroll och annan förebyggande hälsovård Som framgått under avsnitt 2.2.4 bedrivs för närvarande organiserad hälsokontroll av Svensk Husdjursskötsel, Slakteriförbundet och Fisk- hälsan. Det är väsentligt att denna kontroll står öppen för alla som är intresserade att ansluta sig. När det gäller försöken att få till stånd en samordning av den vet- erinära fältverksamheten och den förebyggande djurhälsovård som bedrivs av näringens organisationer, har tidigare konstaterats att näringens centrala organ ställt sig avvisande till en samordning genom gemensamt huvudmannaskap och genom att teckna centrala samar- betsavtal. I den mån enskilda husdjursföreningar kommer att bedriva veterinär fältverksamhet kommer emellertid en sådan samordning till stånd på det lokala planet. I övrigt gäller det att utveckla samarbetet mellan fältveterinärema och de organisationer som bedriver förebyg- gande djurhälsovård. Ett utökat samarbete kan t.ex. främjas genom

samlokalisering. Svensk Husdjursskötsel har analyserat fördelarna med en samlokalisering av privatpraktiserande fältveterinärer och husdjursföreningar (huvudkontor, region- eller sektionslokal). Bl.a. följande fördelar har framhållits av Svensk Husdjursskötsel.

— Husdjursföreningamas sektioner är som regel placerade i djurtäta områden (nötkreatur).

—— Fältveterinärer och djurhälsoveterinärer kan tillsammans disku- tera aktuell verksamhet och fördela arbetsuppgifter t. ex. inom be—

kämpningsprogrammens ram. Information från den förebyggande hälsovården kan utnyttjas i sjukvården och vice versa.

— Husdjursföreningama kan tillhandahålla administrativa tjänster, t.ex. ADB och samordna inköp av sprutor, kanyler och övrig utrust- ning.

— Husdjursföreningamas fältpersonal kan bistå veterinären med ma— terialvård, handräckning och provtagningsverksamhet i nötkreaturs- besätmingar (blod, mjölk).

Därutöver ankommer det på husdjursföreningama och Slakteriför- bundets djurhälsovård att så effektivt som möjligt utnyttja de fältverk- samma veterinärema för rutinmässiga besättningsbesök. Slakteriför- bundets djurhälsovård anlitar redan i dag externa veterinärer, främst distriktsveterinärer, för rutinmässiga besättningsbesök. Erfarenheter- na är varierande beroende på enskilda veterinärers engagemang och kompetens. Husdjursföreningama anlitar externa veterinärer i betyd- ligt mindre omfattning. Jag har emellerid erfarit att man i framtiden har för avsikt att i ökad utsträckning nyttja fältveterinärer för besätt- ningsbesök. För ett bättre resursutnyttjande bör det vara en målsätt- ning att husdjursföreningamas och Slakteriförbundets djurhälsovårds rutinmässiga besättningsbesök utförs av fältveterinärer.

Inom slaktsvinsproduktionen utgör bearbetning av besiktningsfynd ett viktigt inslag för att indikera ett stört hälsoläge hos en besättning. Så borde även kunna vara fallet för övriga djurslag inom animaliepro- duktionen. Systemet med information från köttbesiktningen bör där- för vidareutvecklas och utnyttjas bättre.

För att utveckla djurhälsovården ytterligare är det nödvändigt med en nära kontakt med den kliniska forskningen vid Sveriges lantbruks- universitet och Statens veterinärmedicinska anstalt.

Vad som under avsnitt 7.1.1 anförts angående skyldigheter inom smittskydd och djurskydd bör även gälla djurhälsoveterinärema.

Sammanfattning: I den mån enskilda husdjursföreningar inte be— driver veterinär fältverksamhet kan en ökad samordning mellan den veterinära fältverksamheten och den förebyggande djurhälsovården i viss mån främjas genom samlokalisering med husdjursföreningama eller Slakteriförbundets djurhälsovård. I övrigt ankommer det på hus- djursföreningama och Slakteriförbundets djurhälsovård att så effek- tivt som möjligt utnyttja fältveterinärema för rutinmässiga besätt-

ningsbesök. Systemet med information från köttbesiktningen bör vida- reutvecklas och utnyttjas bättre. Djurhälsoveterinärema skall ha sam- ma skyldigheter som övriga veterinärer vad gäller smittskydd och djurskydd.

7.1.3 Djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik Etablering och drift av djursjukhus, djurklinik och annan privatprak- tik bör liksom tidigare styras av efterfrågan på sådana veterinära tjänster som erbjuds vid dessa anläggningar. Det finns ingen anled- ning att styra etablering eller garantera driften genom statliga bidrag. Inget hindrar dock att t.ex. kommunerna även i fortsättningen stödjer djursjukhus och djurkliniker så att dessa kan bedriva jourverksamhet. Vad som under avsnitt 7.1.1 anförts angående skyldigheter inom smittskydd och djurskydd bör även gälla veterinärer som är verksam- ma inom djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik. På vissa orter kan en samlokalisering av veterinärstation och djur- sjukhus/djurklinik vara fördelaktig. Det kan t.ex. vara möjligt att ha gemensam jour.

Sammanfattning: Etablering och drift av djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik bör liksom tidigare styras av efterfrågan på sådana veterinära tjänster som erbjuds vid dessa anläggningar. Veteri- närer som är verksamma inom djursjukhus, djurklinik och annan pri- vatpraktik skall ha samma skyldigheter som övriga veterinärer vad gäller smittskydd och djurskydd.

7.2 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg

Seminverksamheten och överföring av befruktade ägg bör även i fort- sättningen under veterinärt ansvar bedrivas både av näringens orga- nisationer och av enskilda djurägare.

När det gäller inseminering finns som tidigare framgått en stor skillnad mellan svin och nötboskap. lnseminering av svin utförs till ca 90 % av enskilda djurägare medan inseminering av nötboskap huvud- sakligen utförs av husdjursföreningamas husdjurstekniker. De hus- djurstekniker som inom husdjursföreningama arbeter med insemine-

ring motsvarar totalt ca 235 årsarbetskrafter. Det finns emellertid en tendens till att inseminering av nötboskap i allt högre grad utförs av enskilda djurägare. Det bör vara en strävan att enskilda djurägare på sikt även utför större delen av insemineringen av nötboskap. Detta skall givetvis ske under veterinärt ansvar. En sådan utveckling skulle innebära stora rationaliseringsvinster för jordbruksnäringen.

Sammanfattning: Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg bör även i fortsättningen under veterinärt ansvar bedrivas både av näringens organisationer och av enskilda djurägare. Vad beträffar inseminering bör enskilda djurägare i så stor utsträckning som möj- ligt under veterinärt ansvar själva inseminera svin och nötboskap.

8. Framtida kostnader och finansiering

8.1. Inledning

I detta kapitel behandlas de ekonomiska konsekvensema av föreslagna förändringar. Det bör beaktas att förändringarna inte enbart syftar till att åstadkomma en mer rationell organisation utan även är avsedda att vara kvalitets- och kompetenshöjande. Vidare har hänsyn tagits till de ökade kostnader som ett framtida medlemskap i EG sannolikt kom- mer att medföra. Nuvarande kostnader redovisas i avsnitt 2.17. I detta kapitel redovisas endast den förändring av kosmadema som följer av föreslagna förändringar och ett framtida EG-medlemskap.

I avsnitt 8.2 behandlas kostnader och finansiering för statliga och kommunala uppgifter. Avsnittet är uppdelat efter verksamhetsområ- den och avslutas med en beräkning av de föreslagna förändringamas sammanlagda ekonomiska betydelse för stat och kommun med beak- tande av ett framtida EG-medlemskap. I avsnitt 8.3 behandlas kostna- der och finansiering för andra uppgifter än statliga och kommunala. Även detta avsnitt är uppdelat efter verksamhetsområden. Avsnittet avslutas med en beräkning av de föreslagna förändringamas samman- lagda ekonomiska betydelse för djurägama. Alla belopp anges i 1992 års penningvärde.

Huvuddelen av de uppgifter som ligger till grund för beräkningar- na har tillhandahållits av Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Sveriges Veterinärförbund.

8.2. Statliga och kommunala uppgifter

8.2.1 Djurens hälso- och sjukvård Jag har föreslagit att det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten avvecklas. Om förslaget genomförs innebär det min-

skade kostnader för Jordbruksverket. De uppgifter som J ordbruksver- ket utför i egenskap av chefsmyndighet för distriktsveterinärorganisa— tionen tar i anspråk 0,5 veterinärtjänst, 0,4 handläggartjänst och 0,4 assistenttjänst till en beräknad kostnad av 0,6 mkr. Denna kostnad finansieras över statsbudgeten, anslaget Bl. Statens jordbruksverk.

. mar-(=>)(Å1QV 41-5. * '

Statens övriga kostnader för distriktsveterinärorganisationen kan beräknas till 115,0 mkr och finansieras dels över statsbudgeten, ansla- get F4. Bidrag till distriktsveterinärorganisationen, dels genom djur- sjukvårdsavgifter. Vid en avveckling av det statliga huvudmannaska- pet bortfaller samtliga dessa kosmader, totalt 115,6 mkr. Om staten inte längre är huvudman för den veterinära fältverksamheten saknas enligt min uppfattning förutsättningar för att ta ut statliga djursjuk- vårdsavgifter. Avvecklingen innebär således även minskade intäkter. Med hänsyn till att distriktsveterinärema utför uppgifter även inom andra områden än djurens hälso- och sjukvård behandlas de saudade ekonomiska konsekvenserna av att distriktsveterinärorganisationen upplöses under avsnitt 82.13. Jag har vidare föreslagit att den direkta tillsynen över den organiserade hälsokontrollen flyttas från den centrala myndigheten till länsstyrelserna. Detta innebär dock inte några minskade kostnader för den centrala myndigheten då någon tillsyn hittills inte bedrivits.

Länsstyrelserna som svarat för distriktsveterinärorganisationen i resp. län kommer att få minskade administrativa arbetsuppgifter till följd av en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den vet— erinära fältverksamheten. De utökade arbetsuppgifter för länsstyrel- serna som blir en följd av att överta den direkta tillsynen över den organiserade hälsokontrollen är av begränsad omfattning och bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regionala samverkan. Kostnaderna för länsstyrelsernas regionala samverkan behandlas under avsnitt 8.2.11.

Den centrala myndighetens och länsstyrelsernas kvarvarande uppgif- ter inom djurens hälso- och sjukvård bör finansieras över statsbud- geten.

8.2.2 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg Jag har inte lämnat några förslag beträffande statliga uppgifter inom seminverksamhet och överföring av befruktade ägg. Utgångspunkten är därför att kosmadema för dessa verksamhetsområden blir oför- ändrade. Den centrala myndighetens och länsstyrelsernas uppgifter inom se- minverksamhet och överföring av befruktade ägg bör även i fort- sättningen finansieras över statsbudgeten.

8.2.3 Djurskydd Jag har föreslagit att förordnanden av s.k. banveterinärer, med undan- tag för banveterinärer vid trav- och galoppbanor och internationella evenemang, överförs från den centrala myndigheten till länssty- relserna. Detta kommer att innebära en viss lättnad för den centrala myndigheten. Vid ett framtida EG-medlemskap kommer emellertid den centrala myndigheten att få ytterligare arbetsuppgifter till följd av ökade internationella kontakter. Ett EG-medlemskap torde även innebära en viss ökning av den centrala myndighetens arbete inom djurskyddsområdet. Jag anser det därför motiverat med en resurs- förstärkning motsvarande en veterinärtjänst utöver de resurser som redan tilldelats i anledning av närrnandet till EG. Kostnaden för detta beräknas till 0,5 mkrl. Beträffande länsstyrelserna har jag föreslagit att dessa i större ut- sträckning skall stödja kommunerna i arbetet med djurskyddstillsy- nen. De utökade arbetsuppgifter som följer av detta och av att förord- nanden av banveterinärer i viss utsträckning överförs från den cen-

trala myndigheten bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regionala samverkan. Kosmadema för länsstyrelsernas regionala sam- verkan behandlas under avsnitt 8.2.11.

Den centrala myndighetens och länsstyrelsernas kostnader för djur- skyddet bör, med undantag för de kostnader som är förenade med länsstyrelsernas stöd till kommunerna, i sin helhet finansieras över statsbudgeten. Länsstyrelsernas kosmader för stödet till kommunerna inorn djurskyddet bör till viss del finansieras genom avgifter, se nedan.

Några förändringar av kommunens uppgifter på detta område har inte föreslagits. Det utökade stödet från länsstyrelserna kommer dock att innebära en effektivisering och kvalitetshöjning av djurskyddstill- synen. En sådan effekt bör även kunna bli följden av det förordade närmare samarbete dels mellan kommunerna, dels mellan kommuner- na och inom resp. kommun verksamma veterinärer. Med hänsyn till att antalet djurskyddsinspektioner sannolikt kommer att öka är det emellertid tveksamt om förändringarna innebär några minskade kost- nader för kommunerna. Jag utgår därför från att kommunernas kost- nader för djurskyddstillsynen blir oförändrade. Kostnaderna för

1 Beräkningen utgår från en månadslön om 25 000 kr. LKP 42.5 %. Direkt påverk- ningsbara kringkostnader såsom resor, traktamenten, telefon, m.m. har beräknats till 25 % av den totala lönekostnaden.

djurskyddstillsynen kan antingen skattefinansieras eller finansieras genom avgifter. Enligt 57a 5 djurskyddsförordningen (1988:539) får kommunen ta ut avgift enligt taxa som kommunen bestämmer för miljö- och hälsoskyddsnämndens verksamhet enligt djurskyddslagen (1988:534) och djurskyddsförordningen (Avgift får dock inte tas ut för nämndens tillsyn över djur som hålls som cirkusdjur). Enligt Jord- bruksverkets rapport 1992:3, Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991, har avgifter för djurskyddstillsynen införts i en dryg fjärdedel (27 %) av kommunerna. Vad gäller den yrkesmässiga djurhållningen bör en- ligt min uppfattning kostnaderna för djurskyddstillsynen i första hand träffa djurägama. Kosmadema för djurskyddstillsynen inom den yr- kesmässiga djurhållningen bör därför i huvudsak avgiftsfinansieras. De kommuner som har infört avgifter har konstruerat dessa som fasta

årsavgifter eller som besöks- eller timavgifter. De avgifter som tas ut varierar mycket mellan kommunerna, från 200 kr till 3 000 kr bero- ende på besättningens storlek. En mer enhetlig taxa skulle vara önsk- värd. När möjligheten att ta ut avgifter för kommunal djurskydds- tillsyn infördes förutsattes att kommunförbundet skulle lämna rekom- mendationer för kommunernas avgiftsuttag. Trots att sådana rekom- mendationer nu utarbetats är avgifterna mycket varierande mellan kommunerna. Jag anser därför att taxoma bör bestämmas av den centrala myndigheten på samma sätt som gäller för tillsynsavgifter inom livsmedelstillsynen. En fast årlig avgift differentierad t.ex. efter antal djurenheter framstår som mest ändamålsenlig. Kommunerna skall dock kunna befria djurägare från avgiftsskyldighet t.ex. om djurägaren anslutit sig till ett program inom näringens förebyggande djurhälsovård som innefattar kontroll av djurskyddet. En sådan fast årlig tillsynsavgift som här beskrivits torde mycket grovt uppskattat kunna tillföra kommunerna 25 mkr2 per år. Då ett antal kommuner redan infört djurskyddstillsynsavgift kan det bli fråga om ett ytter- ligare uttag av djurskyddstillsynsavgifter med uppskattningsvis 18 mkr. Av de tillsynsavgifter som kommunerna uppbär bör 10 % betalas till resp. länsstyrelse. (Lämpligen bör medlen erläggas till den centrala myndigheten som vidarebefordrar dessa till länsstyrelserna.) På detta sätt finansieras en del av kostnaden för det stöd som läns-

2 Uppskattningen utgår från att 60 000-70 000 besättningar, ridskolor kennlar etc. kommer att omfattas av skyldigheten att erlägga tillsynsavgift, att den genomsnittliga avgiften kommer att vara ca 500 kr, och att 25 % av anläggningarna av korrrmunema kommer att befrias från avgiftsskyldighet.

styrelserna skall ge kommunerna inom djurskyddstillsynen. Att en del av de kommunala djurskyddstillsynsavgiftema skall betalas till läns- styrelserna talar också för att centralt bestämma taxomas storlek. Inom ramen för upphandlingen av veterinära tjänster har jag före- slagit att viss ersättning skall utgå för jourförrättningar som påbörjas vardagar före kl 07.00 och efter kl 19.00 eller som företas under hel- ger. Det bör även vara möjligt för staten att vid sidan av upphand- lingsavtalen teckna avtal som enbart avser tillhandahållande av jour. Storleken av den ersättning som skall utgå får avgöras vid förhand- lingar mellan parterna. Enligt min uppfattning bör som tidigare an- förts en ersätming utgå som svarar mot viss procentandel av det ar- vode djurägaren betalar. En rimlig nivå anser jag vara ca 30 %. Med denna utgångspunkt kan kostnaden för den ersättning för jourförrätt- ningar som utges av staten beräknas till 11,2 mkr per år3. Det beräk- nade beloppet kan jämföras med statens nuvarande kostnad för jour- verksamheten vilken beräknas till 30 mkr per år exkl. kosmader för vikarier under den kompensationsledighet som distriktsvetrinärema är berättigade till på grund av jourverksamheten. Den ersättning för jourförrätmingar som skall utgå från staten bör finansieras över statsbudgeten.

Ersättningen för det arbete som utförs av banveterinärer vid trav- och galopptävlingar utgår i enlighet med ett avtal mellan Svenska Travsportens Centralförbund och Sveriges Veterinärförbund. Övriga banveterinärer ersätts enligt överenskommelse mellan berörd veteri- när och tävlingsarrangör. En avveckling av det statliga huvudman-

naskapet för den veterinära fältverksamheten kan komma att innebära att ersättningsnivån höjs. Kostnaden för banveterinärema bör även i fortsättningen täckas av dem som anordnar tävlingarna.

8.2.4. Smittskydd

Den centrala myndigheten kommer att få utökade arbetsuppgifter ge- nom de ökade internationella kontakter som följer av ett framtida EG- medlemskap. Beträffande gränsskyddet innebär emellertid ett EG- medlemskap minskade uppgifter för den centrala myndigheten efter- som gränskontrollen endast kommer att kunna upprätthållas gentemot

3 Beräkningen utgår från 60 000 jourförrättningar per år och att veterinäremas-arvode är förhöjt med 100 % vid jourförrättning. Beträffande storleken av veterinäremas arvode, se avsnitt 8.3.1 nedan.

länder som inte tillhör EG. Inom gränsskyddet finns centralt 3,5 veterinärtjänster och 5 assistenttjänster. Vid ett EG-medlemskap torde behovet av personal för uppgifter inom gränsskyddet minska. Som tidigare nämnts kommer handeln med levande djur inom EG att byg- ga på friskintyg utfärdade på avsändarorten. Även detta system kom- mer dock att kräva viss personal inom den centrala myndigheten. Sammantaget bedömer jag att det inom smittskyddsområdet finns be- hov av en resursförstärkning motsvarande 2 veterinärtjänster. Kost- naden för detta beräknas till 1,1 mkr4.

Jag har föreslagit att länsstyrelserna vid en upplösning av distrikts- veterinärorganisationen bör upphäva beslut om spärrförklaring som fattats av enskilda veterinärer. Detta är en arbetsuppgift av mycket liten omfattning. Vidare bör länsstyrelsema vid ett EG-medlemskap utfärda sådana friskintyg som krävs vid export av djur. De utökade arbetsuppgifter för länsstyrelsema som följer av upphävande av spärr- förklaring som fattats av enskilda veterinärer och utfärdande av frisk- intyg bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regionala samverkan. Kosmadema för länsstyrelsernas regionala samverkan be- handlas under avsnitt 8.2.11.

Jag har föreslagit att staten skall upphandla de veterinära tjänster som krävs vid sjukdomsutbrott. Ersättning bör utgå enligt timtaxa som fastställs efter förhandlingar mellan parterna i samband med upp- handlingen. Den ersättning som utgår till distriktsveterinärema för denna typ av uppgifter är 90 kr per påbörjad halvtimme. Distrikts- veterinärema kompenseras emellertid också genom att de uppbär en statlig tjänstelön. Då någon sådan tjänstelön inte är aktuell vid en av- veckling av det statliga huvudmannaskapet är en timersättning på nuvarande nivå inte längre realistisk. Utöver arvodet uppbär distrikts- veterinärema resekostnadsersättning med 26 kr per mil. Resekostnads- ersättningen skall motsvara faktisk resekostnad. Många distriktsveteri- närer har dock svårt att täcka sina resekostnader med denna er- sättning. Jordbruksverket betalar inte LKP på arvode och resekost- nadsersättning. Verket erlägger emellertid moms. (Då distrikts- veterinären i detta avseende torde vara att betrakta som arbetstagare borde LKP men inte moms betalas.) Enligt min bedömning får man i

4 Beräkningen utgår från en månadslön om 25 000 kr. LKP 42.5 %. Direkt påverk- ningsbara kringkosmader såsom resor, traktamenten, telefon. m.m. har beräknats till 25 % av den totala lönekostnaden.

framtiden räkna med en timtaxa kring 440 krS, dvs. en höjning av timtaxan med ca 145 %, och en resekostnadsersättningen uppgående till 30 kr per mil, dvs. en höjning med ca 15 %. Då aktuella tjänster sannolikt kommer att handlas upp av enskilda veterinärer som be- driver näringsverksamhet, av bolag eller av organisationer skall LKP inte erläggas av det centrala verket. Med hänsyn till att veterinärema utför dessa tjänster inom ramen för sin eller sin arbetsgivares nä- ringsverksamhet kommer dock moms att debiteras det centrala ver— ket. Momsen är emellertid s.k. budgetneutral. Den nuvarande kostna- den för bekämpning av smittsamma sjukdomar som utförs av distrikts- veterinärer (och ett fåtal privata veterinärer) uppgår till ca 0,5 mkr exkl. moms. Resekostnadsersättningen uppgår till ca 0,1 mkr exkl. moms. Mot bakgrund av det anförda kan den framtida kostnaden för tjänster som upphandlas för bekämpning av smittsamma sjukdomar uppskattas till 1,3 mkr exkl. moms.

Den ersättning som utgår till gränsveterinärer för besiktning eller annan förrättning uppgår till 170 kr första halvtimman och till 85 kr för varje påbörjad halvtimme därefter. Det är rimligt att anta att man

i framtiden även beträffande gränsveterinärema får räkna med en timtaxa kring 440 kr.

Vid ett EG-medlemskap har jag föreslagit att fältveterinärer efter förordnande skall utföra provtagning och annan undersökning som krävs som underlag för friskintygen. Jag utgår från att timtaxan även på detta område kommer att uppgå till ca 440 kr. Den totala kostna- den för provtagning och annan undersökning som krävs som underlag för friskintygen torde med hänsyn till det begränsade antal levande djur som exporteras till EG-området kunna uppskattas till högst 1 M.

Huvuddelen av den centrala myndighetens och länsstyrelsernas kost- nader för uppgifter inom smittskyddet bör även i fortsättningen finan- sieras över statsbudgeten. Kostnaden för friskintyg bör finansieras ge-

5 Beloppet utgår från antagandet att en veterinär som arbetar 220 dagar per år och i genomsnitt debiterar fem timmar per dag - inställelsearvode eller annan tidsspillan debiteras ej särskilt - bör ha en månadslön uppgående till 25 000 kr. Arbetsgivar- avgifter/egenavgifter har beräknats till 35 %. Driftskostnadema har beräknas till 80 000 kr per år exklusive resekostnader.

& I den mån friskintyg även måste utfärdas vid förflyttning av djur mellan besätt- ningar inom landet kan dock denna kostnad bli högre.

nom avgifter. Kostnader för besiktning utförd av gränsveterinär bör liksom hittills gäldas av importören.

8.2.5. Livsmedelskontroll

Jag har föreslagit att länsstyrelsen övertar den direkta tillsynen av livs- medelsanläggningar och den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslokaler som tidigare utförts av Livsmedelsverket. I enlighet med vad som anförts under avsnitt 6.2.5 skulle detta innebära att den centrala myndigheten kan minska antalet inspektörstjänster med åtta. Hänsyn har då tagits till den centrala myndighetens ökade internatio- nella kontakter som följer av EES-avtalet och ett framtida EG-med- lemskap (motsvarande 5 tjänster). Besparingen av att antalet tjänster och resor minskar kan uppskattas till 4,9 mkr7. Jag har inte lämnat

några förslag till förändringar avseende besiktningsveterinärorganisa- tionen. Den centrala myndighetens kostnader för denna organisation

bedöms därför bli oförändrade med undantag för kosmadema för den köttbesiktning och exportkontroll som utförs av externa veterinärer. Jag har föreslagit att dessa tjänster skall upphandlas. Ersättning bör utgå enligt timtaxa som fastställs efter förhandlingar mellan parterna i samband med upphandlingen. För dessa uppgifter utgår i dag ersätt- ning med 90 kr per påbörjad halvtimma. Livsmedelsverket betalar semesterersättning och LKP. En timmas arbete kostar således Livs- medelsverket ca 290 kr8. Utöver arvodet uppbär distriktsveterinär- ema resekostnadsersättning med 26 kr per mil. Då LKP erläggs på belopp överstigande 12 kr per mil motsvarar detta en kostnad uppgå- ende till 32 kr per mil. Moms utgår varken på arvodet eller rese- kostnadsersättningen. Som framgått under 8.2.4 får man enligt min bedömning i framtiden räkna med en timtaxa kring 440 kr. Med hänsyn till att aktuella tjänster sannolikt kommer att handlas upp av enskilda veterinärer som bedriver näringsverksamhet, av bolag eller av organisationer skall i fortsättningen LKP inte erläggas av det centrala verket. Timkostnaden kommer således att öka med ca 50 %.

7 Beräkningen utgår från en genomsnittlig lön för en inspektör av 23 000 kr. LKP 42.5 %. Direkt påverkningsbara kringkostnader såsom resor, traktamenten, telefon, m.m. har beräknats till 25 % av den totala lönekostnaden. Resekostnadema beräknas minska med 50 %, eller 1 mkr.

3 Semesterersättning 13% och LKP 42,5 %.

Vidare har jag antagit att resekostnadsersättningen kommer att höjas till 30 kr, vilket med hänsyn till att det centrala verket inte kommer att betala LKP innebär i stort sett oförändrade kostnader. Då veteri- närema utför dessa tjänster inom ramen för sin eller sin arbetsgivares näringsverksamhet kommer dock moms att debiteras det centrala verket. Momsen är emellertid s.k. budgetneutral. Den nuvarande löne- kostnaden för den köttbesiktning och exportkontroll som utförs av externa veterinärer uppgår till ca 4,5 mkr. Resekostnadsersätmingen kan uppskattas till ca 0,4 mkr. Mot bakgrund av det anförda kan kostnaden för den framtida upphandlingen av här aktuella uppgifter uppskattas till 7,2 mkr exkl. moms.

Länsstyrelserna föreslås i väsentligt högre grad än tidigare ge stöd till kommunerna inom livsmedelskontrollen. De utökade arbetsupp- gifter som följer av detta utökade stöd samt övertagandet av den direkta tillsynen över livsmedelsanläggningar och den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslokaler som tidigare utförts av den centrala myndigheten, bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regionala samverkan. Kostnaderna för länsstyrelsernas re— gionala samverkan behandlas under avsnitt 8.2.11.

Några förändringar av kommunens uppgifter inom livsmedelskon- trollen har inte föreslagits. Det utökade stödet från länsstyrelserna kommer dock att innebära en effektivisering och kvalitetshöjning av livsmedelstillsynen. En sådan effekt kan även bli följden av det föror- dade närmare samarbetet mellan kommunerna. Det är dock tveksamt om förändringarna innebär några minskade kostnader för kommuner- na. Jag utgår därför från att kommunens kostnader blir oförändrade. (För det fall de under avsnitt 3.5 omnämnda styckningsanläggning- ama skall stå under veterinär kontroll kommer dock detta att inne- bära Ökade kostnader för kommunerna med uppskattningsvis 2,5 mer.) Den centrala myndighetens kostnader för uppgifter beträffande norrngivning, samordning och internationella kontakter bör huvud- sakligen finansieras över statsbudgeten. Kostnaderna för köttbesikt- ning och exportkontroll bör även fortsättningsvis avgiftsfinansieras.

9 Omfattningen av arbetet motsvarar ca 5 årsarbetskrafter. Beräkningen utgår från en månadslön om 25 000 la. Arbetsgivaravgifter har beräknats till 35%. Direkt påverk— ningsbara kringkostnader såsom resor, traktamenten, telefon, m.m. har beräknats till 25 % av den totala lönekostnaden.

Vad beträffar livsmedelstillsynen i övrigt bör den som driver verk- samhet genom att framställa, bereda, behandla, förvara, förpacka, omförpacka, saluhålla, försälja eller servera livsmedel betala en årlig avgift för den tillsyn som enligt livsmedelslagen utövas av Livsmedels- verket, länsstyrelsen eller miljö- och hälsoskyddsnämnden. Avgift bör därutöver utgå vid prövning av tillstånd, godkännande eller liknande, för uppföljning av prov som lett till anmärkning samt för att bekosta kontroll av rester av bekämpningsmedel och veterinärmedicinska pre- parat i vissa i landet producerade livsmedel. Livsmedelsverket bör även i fortsättningen bestämma årlig tillsynsavgift genom att meddela föreskrifter om hur de olika verksamheterna skall delas in i avgifts- grupper med hänsyn till kontrollbehovet och hur avgiftsgruppema skall delas in i klasser med hänsyn till omsättning eller årsarbetskraft. Tillsynsmyndigheten bör bestämma vilken avgift som enligt Livsmed- elsverkets föreskrifter skall betalas för varje avgiftspliktig verk- samhet. Föreskrifter om andra avgifter i samband med livsmedels-

tillsyn (t.ex. avgifter för tillstånd, godkännanden, provtagning, m.m.) bör meddelas av Livsmedelsverket. Kommunema betalar för närva-

rande 15 % av de årliga tillsynsavgiftema till Livsmedelsverket. Kom-

munerna tar ut ca 80 mkr i tillsynsavgifter vilket innebär att ca 12 mkr överförs till Livsmedelsverket. Genom att länsstyrelserna

övertar huvuddelen av den centrala myndighetens direkta tillsyn över livsmedelsanläggningar måste det anses rimligt att den del av avgif- tema som tillkommer Livsmedelsverket minskas från 15 % till 10 %, eller med 4 mkr. De kostnader som är förenade med länsstyrelsernas stöd till kommunerna inom livsmedelstillsynen bör till viss del finan- sieras genom de kommunala tillsynsavgiftema. Jag anser att 10 % av dessa tillsynsavgifter, eller 8 mkr, via den centrala myndigheten bör överföras till länsstyrelserna. Kostnaden för kommunens införselkon- troll bör liksom tidigare, i den utsträckning och enligt de villkor som Livsmedelsverket föreskriver, ersättas av importören. Ersättningen bör även i fortsättningen uttas enligt taxa som fastställs av kommun efter förslag av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

8.2.6. Behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket

Jag har inte föreslagit några förändringar vad gäller behörighetsfrå- gor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket. Den centrala myn-

dighetens kostnader bedöms därför bli i huvudsak oförändrade. Läns- styrelsernas utökade tillsyn över utövningen av veterinäryrket som blir följden av en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regionala samverkan. Kosmadema för länsstyrelsernas regionala samverkan behandlas under avsnitt 8.2.11. Den centrala

myndighetens och länsstyrelsernas uppgifter beträffande behörighets- frågor och ansvaret för tillsynen över utövningen av veterinäryrket

bör även i fortsättningen finansieras över statsbudgeten.

8.2.7 Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverksamhetens krigsorganisation

Jag har inte föreslagit några förändringar beträffande den militära veterinärverksamheten eller krigsorganisationen av den civila vet-

erinärverksamheten varför jag bedömer att kostnaderna inom dessa områden blir oförändrade. Kostnaderna bör även i fortsättningen fi- nansieras över statsbudgeten.

8.2.8 Etableringsbidrag och driftsbidrag Jag har föreslagit att etableringsbidrag skall utgå vid nyetablering av flerveterinärstation med 300 000 kr och vid nyetablering av tvåveteri- närstation med 120 000 kr. Etableringsbidraget bör vara tillgängligt under en tidsperiod av två år. När det gäller befintliga distriktsvet- erinärstationer skall dessa kunna tas över antingen av de vid stationen

verksamma distriktsveterinärema eller av andra. Ett övertagande av en befintlig veterinärstation bör inte ge rätt till etableringsbidrag. I

stationen befintlig utrustning bör dock utan ersättning överlåtas till

den som övertar driften av stationen under förutsättning att driften upprätthålls under en tid av i vart fall 3 år. De veterinärer som er- hållit reducerat etableringsbidrag och fortfarande bedriver veterinär fältverksamhet vid den veterinärstation för vilken bidrag utgått, bör emellertid erhålla mellanskillnaden mellan det bidrag som tidigare utgått och det etableringsbidrag som maximalt kunde utgå vid aktuell tidpunkt uppräknat med konsumentprisindex. De som övertar en två- veterinärstation och utökat antalet veterinärer bör erhålla ett etable— ringsbidrag motsvarande mellanskillnaden av vad som föreslås utgå för etablering av fler- resp. tvåveterinärstation. Jag har räknat med

i? l ,

ett totalt antal veterinärstationer uppgående till 98 stycken, varav 78 flerveterinärstationer och 20 tvåveterinärstationer. Av de 20 flervet- erinärstationer som redan är etablerade uppskattar jag att 16-17 kan övertas. Av de 19 tvåveterinärstationer som är etablerade kan sanno— likt 16-17 övertas, varav 13-14 förmodligen kommer att utökas till flerveterinärstationer. 15 flerveterinärstationer och 7 tvåveterinärsta- tioner har fått reducerat etableringsbidrag och kan således få visst ytterligare bidrag. Sammantaget innebär detta att den totala kostnaden inte torde överstiga 21 mkr. Etableringsbidragen bör finansieras över

statsbudgeten. För att skapa förutsättningar för att på ett tillfredsställande sätt

täcka behovet av veterinär verksamhet i de sex nordligaste länen har jag föreslagit ett statligt driftsbidrag. Detta bör vara den enda bidrags- forrnen som utgår för att upprätthålla veterinär verksamhet i djur- glesa områden. Då förutsättningama för den veterinära fältverksam- heten är högst varierande får storleken av driftsbidragen avgöras vid förhandlingar mellan staten och dem som förklarat sig intresserade av att bedriva veterinär fältverksamhet i aktuella områden. Med utgångs- punkt från de beräkningar som redovisas under avsnitt 8.3.1 kan det totala driftsbidraget uppskattas till ca 17 mkr per år. Det kan jäm- föras med statens nuvarande kostnader för att bedriva veterinär fält- verksamhet i de sex nordligaste länen som uppgår till ca 35 mkr. Driftsbidraget bör finansieras över statsbudgeten.

Jag har föreslagit att den centrala myndigheten skall administrera etablerings- och driftsbidragen. Erforderlig kompetens att utföra des- sa uppgifter torde finns inom det centrala verket. Omfattningen av uppgifterna kan inte anses vara större än att de kan utföras inom ra- men för befintliga resurser.

8.2.9 Beskattning av etableringsbidrag och driftsbidrag, m.m. I den mån distriktsveterinärorganisationen ersätts av en privatpraktik- baserad fältverksamhet kommer beskattningssituationen för fältveteri— närema att bli densamma som för övriga privatpraktiserande veteri- närer. Veterinärinkomstema kommer således i normalfallet att beskat- tas i inkomstslaget näringsverksamhet och eventuella statliga bidrag till verksamheten kommer att beskattas enligt reglerna för näringsbi- drag. Detta gäller antingen verksamheten bedrivs under enskild firma

eller i bolagsform. Motsvarande torde även gälla om fältverksamhe- ten bedrivs av hushållningssällskap eller husdjursförening.

Definitionen av näringsbidrag finns i 22 & anv p 9 kommunalskatte- lagen. Där finns också reglerna om beskattning av näringsbidrag. Såsom näringsbidrag är definierat i lagtexten torde det täcka såväl etablerings- som driftsbidrag.

Sammanfattningsvis gäller följande för beskattning av näringsbi— drag:

— Används näringsbidraget för direkt avdragsgilla kostnader t.ex

löner och hyror utgör bidraget skattepliktig intäkt. Återbetalas bidra- get får motsvarande avdrag göras.

— Om näringsbidraget används för att anskaffa en tillgång vilken är föremål för årliga värdeminskningsavdrag t.ex kontorsinventarier, röntgen- och laboratorieutrustning skall bidraget inte tas upp som in- täkt. I stället skall som avskrivningsunderlag räknas den verkliga ut-

giften minskad med näringsbidraget. Återbetalas bidraget skall mot- svarande belopp läggas till avskrivningsunderlaget. — Används näringsbidraget för att anskaffa tillgångar som är avsed- da f_ör förbrukning eller omsättning t. ex. medicin, bandage och andra förbrukningsvaror skall den del av anskaffningskostnaden som täcks av bidraget inte medräknas vid värdering av lagret vid bokslut.

— Näringsbidrag är ej skattepliktigt som intäkt av näringsverksam- het om det används för att täcka en utgift som inte är avdragsgill vare sig direkt eller i form av årliga värdeminskningsavdrag, t.ex. utgift för inköp av mark.

8.2.10 Upphandling Jag har föreslagit att eventuell upphandling som omfattar hela eller de- lar av Norrland eller andra områden som omfattar fler än ett regio- nalt samverkansområde bör skötas av den centrala myndigheten lik- som utformningen av standardavtal som skall användas av länsstyrel- serna vid upphandling av veterinära tjänster från enskilda veterinär- stationer/privatpraktiker. Detta innebär en viss ökning av den centrala myndighetens arbetsuppgifter. Dessa uppgifter synes dock inte så om- fattande att de förutsätter någon särskild resursökning. De utökade ar-

betsuppgifter för länsstyrelserna som blir en följd av en regional

upphandling bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regi- onala samverkan. Kostnaderna för länsstyrelsernas regionala samverk-

an behandlas under avsnitt 8.2.1]. Kostnaden för upphandlingsför- farandet bör finansieras över statsbudgeten.

8.2.11 Regional samverkan Avvecklingen av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten innebär minskade administrativa uppgifter för läns- styrelserna. Tillsynen över veterinäremas yrkesutövning kommer dock att få ökad betydelse. Vidare skall länsstyrelserna ge ett utökat stöd till kommunerna inom djurskydds- och livsmedelstillsynen. Läns- styrelserna skall också överta vissa förordnanden av banveterinärer från Jordbruksverket. Dessutom föreslås att länsstyrelsen skall upphä- va beslut om spärrförklaring som fattats av enskilda veterinärer och vid ett EG-medlemskap utfärda s.k. friskintyg. Därutöver kommer länsstyrelserna att få ombesörja viss upphandling. Totalt sett innebär detta utökade uppgifter för länsstyrelserna. Många av de tillkomman- de uppgiftema är emellertid av mindre omfattning. Som tidigare kon- staterats krävs dock en resursförstärkning dels för att klara en ökning av arbetsuppgiftema, dels för att få till stånd en nödvändig kompetens- höjning. Genom regional samverkan skapas enligt min uppfattning för- utsättningar för en sådan resursförstärkning. Den under avsnitt 6.3.2 föreslagna regionala samverkan förutsätter totalt en förstärkning med 3 länsveterinärtjänster och 8 livsmedelstek- niker samt anlitande av stadsveterinärer motsvarande 1-2 tjänster. Kostnaden för detta kan beräknas till ca 5,8 mkr10. (En annan regio- nal indelning kan självklart innebära högre kostnader.) Den regionala samverkan torde även innebära ett mindre behov av assistentpersonal. Det finns för närvarande ca 30 årsarbetskrafter. Jag finner att en genomsnittlig bemanning på 2 årsarbetskrafter per regional veterinär- enhet är rimlig inte minst med hänsyn till att en stor del av assistent- personalens arbetsuppgifter bestått i att administrera distriktsveterinär— emas löner, reseräkningar, semestrar, beredskap, m.m. och att admi- nistrera djursjukvårdsavgiftema. Detta innebär att assistentbehovet minskar med 10 tjänster, vilket motsvarar en besparing uppgående till

10 Beräkningen utgår från en genomsnittlig lön av 25 000 kr för länsveterinärer och 20 000 kr för livsmedelstekniker. LKP 42,5 %. Direkt påverkningsbara kringkost- nader såsom resor, traktamenten, telefon, m.m. har beräknats till 25 % av den totala lönekostnaden. Kostnaden för att anlita stadsveterinärer har uppskattats till totalt 45 000 kr per månad.

2,6 mkrl 1. Uppgifterna inom upphandligen skapar dock behov av viss juridisk och ekonomisk kompetens. I den mån sådan finns tillgänglig inom länsstyrelserna bör denna utnyttjas. I annat fall måste denna kompetens tillföras länsstyrelserna. Jag har beräknat länsstyrelsernas kostnader för detta till motsvarande 0,25 tjänst per region eller 1,1 mkr”. De föreslagna förändringarna innebär således en total kostnads- ökning för den regionala nivån uppgående till 4,3 mkr förutsatt att den föreslagna regionala samverkan kommer till stånd. Kostnaderna för friskintygen bör finansieras genom avgifter. De kostnader som är förenade med djurskydds- och livsmedelstillsynen bör till viss del fin- ansieras genom avgifter och i övrigt över statsbudgeten. Övriga kost- nader bör finansieras över statsbudgeten.

8.2.12 Överflyttning av Jordbruksverkets djuravdelning m.m. till Livsmedelsverket

Jag har föreslagit att Jordbruksverkets djuravdelning, smittskydds- enheten samt en eller två verksjurister överflyttas till Livsmedels- verket. Överflyttningen kommer att innebära en ökad samordning och därmed en effektivare organisation. På vissa områden kan den ökade samordningen även innebära en kvalitetshöjning. Vidare skapas bättre förutsättningar för internationella kontakter. Att på detta sätt förlägga all veterinär verksamhet till ett verk torde dock inte medföra några ökade kostnader. Det är i stället troligt att kostnaderna på sikt kommer att minska.

8.2.13 Den sammanlagda ekonomiska betydelsen för stat och kommun

Jag beräknar att kosmadema för de centrala myndighetsuppgifter som inte finansieras över anslaget F. 4 Bidrag till distriktsveterinärorgani- sationen eller genom djursjukvårdsavgifter totalt minskar med ca 3,9 mkr. (Besparing med 0,6 mkr inom djurens hälso- och sjukvård,

" Beräkningen utgår från en genomsnittlig lön för en assistenterna av 12 000 kr per månad. LKP 42,5 %. Direkt påverkningsbara kringkostnader såsom resor, trakta- menten, telefon, m.m. har beräknats till 25 % av den totala lönekostnaden.

12 Beräkningen utgår från en månadslön om 20 000 kr. LKP 42.5 %. Direkt påverk- ningsbara kringkostnader såsom resor, traktamenten, telefon, m.m. har beräknats till 25 % av den totala lönekostnaden.

. l 1 > I » .

kostnadsökning inom djurskyddet med 0,5 mkr, kostnadsöknrig inom smittskyddet med 1,1 mkr och besparing med 4,9 mkr inom livsme- delskontrollen. I övrigt oförändrade kostnader.) Kostnadstäckningen minskar dock med 4 mkr, eftersom den centrala myndighetens andel av de avgifter som tas in av kommunen för livsmedelstillsynen

minskar från 15 % till 10 %. Vidare beräknar jag att kosmadema för de regionala myndighets- uppgiftema ökar med 4,3 mkr. Länsstyrelsernas kostnadscäckning ökar emellertid med 10,5 mkr, dels genom att länsstyrelsernas kost- nader för stödet till kommunerna inom djurskyddstillsynei delvis finansieras genom att länsstyrelserna erhåller 10 %, eller 2,5 mkr, av de kommunala djurskyddstillsynsavgifterna, dels genom att kostnader- na för stödet inom livsmedelstillsynen delvis finansieras genom att länsstyrelserna erhåller 10 %, eller 8 mkr, av de avgifterna för livs- medelstillsynen som uppbärs av kommunerna.

Kostnaderna för de uppgifter som tidigare huvudsakligen utfördes av distriktsveterinärer och som enligt förslaget skall upphandlas eller på annat sätt ersätts av staten kan uppskattas till 37,7 mk'. (Jour- förrättningar — 11,2 mkr, bekämpning av smittsamma sjukdomar - 1,3 mkr, friskintyg -l,0 mkr, köttbesiktning och exportkontroll — 7,2 mkr, driftsbidrag - 17 mkr. Övriga uppgifter som kommer ait utföras efter förordnande ersätts direkt av importör, tävlingsarrangör, m.fl.) Av dessa finansieras köttbesiktning, exportkontroll och friskintyg genom avgifter. De kostnader som kommer att finansieras över stats- budgeten uppgår således till 29,5 mkr. Denna kostnad skall Jämföras med de medel som budgetåret 1992/93 anslagits för distriltsveteri- närorganisationen och bidrag till avlägset boende djurägare för vet- erinärvård samt kostnaden för bekämpning av smittsamma sjikdomar som utförs av distriktsveterinär eller annan veterinär, sarrmanlagt 117,8 mkr. Det bör dock noteras att anslaget för distriktsveterinär- organisationen budgetåret 1990/91 och 1991/92 inte räcke för att bedriva verksamheten och att man räknar med underskott ä/en bud- getåret 1992/93. Med den höjning av djursjukvårdsavgiften som inför- des fr.o.m den 1 juli 1992 kan dessutom befaras att intäktema av djursjukvårdsavgiftema inte blir så stora som man beräknat (40,3 mkr). Att djursjukvårdsavgiftema tas bort torde inte innebära att statens inkomster minskar med mer än 30 mkr.

När det gäller den ersättning som distriktsveterinäremi uppbär från staten (tjänstelön, jämförelselön) betalar Jordbruksverlet LKP.

På distriktsveterinäremas arvode har LKP inte utgått. Trots detta har distriktsveterinärema uppburit pension räknat efter jämförelselönen. Distriktsveterinärema har således uppburit pension motsvarande en högre lön än för vilket LKP utgått. I framtiden måste arbetsgivar- avgifter/egenavgifter erläggas för de arvoden veterinärema uppbär. Jag beräknar att staten för närvarande går miste om ca 23,2 mkr år- ligen i uteblivet LKP13.

Mot bakgrund av det anförda hävdar jag att de föreslagna föränd- ringarna, förutom att de medför en höjning av kvaliteten på den vete- rinära verksamheten och ökar kompetensen, innebär besparingar och ökade intäkter för staten med omkring 85 mkr per år:

Minskade kosmadema för centrala myndighetsuppgifter +3,9 mkr

Minskad kostnadstäckning för Livsmedelsverket - 4,0 mkr Ökade kostnader för regionala myndighetsuppgifter - 4,3 mkr Ökad kostnadstäckning för länsstyrelserna +10,5 mkr Kostnader för upphandling som finansieras över stats-

budgeten och driftsbidrag -29,5 mkr Nuvarande kostnader för distriktsveterinärorganisa-

tionen m.m +117,8 mkr Avskaffande av djursjukvårdsavgiften -30,0 mkr Sociala avgifter som tidigare ej uttagits +23,2 mkr TOTALT +87,6 mkr

Vid avvecklingen av det statliga huvudmannaskapet tillkommer en engångskosmad för etableringsbidrag. Denna kostnad torde inte över- stiga 21 mkr.

Kommunernas kostnader bedöms bli oförändrade. Kommunernas kostnadstäckning ökar dock med totalt 11,5 mkr. En höjning från 15 % till 20 % av den andel av livsmedelstillsynsavgiftema som skall betalas till staten innebär visserligen att kommunerna får behålla ca 4 mkr mindre av dessa avgifter men genom de föreslagna djurskydds-

13 Distriktsveterinäremas genomsnittliga tjänste- och jämförelselön uppgår till 7 433 resp. 21 185 kr per månad. Distriktsveterinärema uppbar jamforelselon under i ge- nomsnitt tre månader per år. Antalet distriktsveterinärer har beräknats till 340. Vika- riemas genomsnittliga tjänste- och jämförelselön uppgår till 5 929 resp. 16 897 kr per månad. Vikarierna har antagits uppbära jämförelselön under två månader per årsarbets- åaft. Antalet vikarier har uppskattas till motsvarande 115 årsarbetskrafter. LKP ,5 %

tillsynsavgiftema kommer kommunerna att erhålla ytterligare avgifts— medel med uppskattningsvis 15,5 mkrl4.

8.3 Andra uppgifter än statliga och kommunala

8.3.1 Djurens hälso- och sjukvård Fältverksamhet

Vid en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veteri- nära fältverksamheten finns inte längre någon anledning att veterinär- taxan skall beslutas av staten. Det bör således bli en fri taxesättning. Sveriges Veterinärförbund kommer dock sannolikt, liksom motsvaran- de organisationer i andra länder t.ex. Schweiz, Danmark och Norge, att utarbeta en rådgivande taxa. En sådan rådgivande taxa torde få stor betydelse för prisbildningen.

På vilken nivå taxan kommer att hamna är givetvis svårt att bedö- ma. Jag har emellertid gjort ett försök att beräkna ett genomsnittligt arvode i de delar av landet inom vilka driftsbidrag inte kommer att utgå (södra och mellersta Sverige). Som utgångspunkt för beräk— ningarna har jag valt en genomsnittlig månadsinkomst uppgående till 25 000 kr, dvs. något mer än den högsta jämförelselön som för när- varande utgår15. Jag utgår från att driftskostnadema exkl. resekost- nader uppgår till 80 000 kr per veterinär och år. Arbetsgivaravgif- ter/egenavgifter beräknas till 35 %. Genomsnittlig inkomst av arvo- den för statliga uppgifter uppskattas till 31 500 kr16. [ södra och mel- lersta Sverige utförs ca 300 000 förrättningar per år. Av dessa är ca 50 000 jourförrättningar. Jag räknar med ett oförändrat antal förrätt- ningar för jordbrukets djur och en ökning med 100 förrättningar per veterinär och år vad gäller hästar och sällskapsdjur. För jourförrätt-

14 Kommunernas ökade intäkter p.g.a. den föreslagna djurskyddstillsynsavgiften har tidigare beräknats till 18 mkr. Kommunen skall överföra 2,5 mkr till länsstyrelserna.

15 Som anförts under avsnitt 2.2.3 skall jämförelselönen motsvara en genomsnittlig månadsinkomst. Vissa veterinärer uppbär dock betydligt högre månadsinkomst.

16 I beloppet ingår både ersättning som utgår från staten och ersättning som betalas direkt av tävlingsarrangörer, importörer m.fl. Beloppet har beräknats genom att öka den nuvarande genomsnittliga inkomsten av denna typ av uppdrag för en distrikts- veterinäri södra och mellersta Sverige med 50 %. Den nuvarande genomsnittliga inkomsten har uppskattats till 21 000 kr per år. (Motsvarande inkomst i de sex nordligaste länen uppskattas till 38 000 kr.)

ningarna bör ett förhöjt arvode utgå. Jag utgår från samma antal jourförrättningar som tidigare och att taxan vid jourförrättningar är förhöjd med 100 %. Enligt mitt förslag kommer viss ersättning att utgå från staten vid jourförrättningar. Jag räknar med att staten bidrar med ett belopp motsvarande 30 % av det belopp som erläggs av djurägaren. Vidare utgår jag från att fältveterinärema tar ut fem veckors semester per år, deltar i kurser under två veckor per år och är frånvarande ytterligare en vecka per år på grund av sjukdom eller av annan anledning. Om den veterinära fältverksamheten i framtiden huvudsakligen kommer att bedrivas i veterinärstationer bedömer jag att minst hälften av denna frånvaro kommer att kunna klaras inom veterinärstationen. Högst en månad per år torde extern vikarie behöva tas i anspråk till en kostnad av uppskattningsvis 37 000 kr”. I södra och mellersta Sverige beräknas i framtiden antalet verksamma fältvete- rinärer uppgå till 256, se bilaga 5. Mot denna bakgrund kan ett genomsnittligt arvode i södra och mellersta Sverige beräknas till ca 310 kr per förrättning exkl. moms och resekostnadsersättning. Det genomsnittliga arvodet är i dag ca 240 kr per förrättning exkl. moms (både inställelse- och förrättningsarvode inräknat) vilket innebär att höjningen av arvodet kan uppskattas till ca 30 %. Som framgår under avsnitt 8.2.4 torde resekostnadsersättningen i framtiden uppgå till ca 30 kr per mil, vilket motsvarar en höjning med ca 15 %.

I de sex nordligaste länen utförs fler statliga uppgifter per distrikts— veterinär än i södra och mellersta Sverige. Det är därför rimligt att anta att fältveterinärema i de sex nordligaste länen kommer att få re- lativt sett större inkomster från statliga uppgifter än fältveterinärema i södra och mellersta Sverige. Trots detta är en höjning av arvodet med 30 % långt i frånltillräcklig för att fältveterinärema vid en av- veckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverk- samheten skall kunna ta ut en månadslön uppgående till 25 000 kr. En motsvarande beräkning som den ovan för de sex nordligaste länen ger vid handen att en genomsnittlig månadslön på denna nivå skulle kräva ett genomsnittligt arvode uppgående till ca 520 kr per förrättning

17 Jag räknar med att vikarien erhåller en månadslön om 20 000 kr, semesterersätt- ning (13 %). resan till och från veterinärstationen (2 x 1000 kr) betald och trakta- mente med 150 kr per dag. Arbetsgivaravgiftema har beräknats till 35 %.

exkl. moms och resekosmadsersättningl8. Detta visar behovet av ett driftsbidrag i de sex nordligaste länen. Storleken av driftsbidraget för att kunna hålla samma arvodesnivå som i södra och mellersta Sverige kan beräknas till 16,6 mkr. Beträffande driftsbidrag, se även avsnitt 8.2.8.

Även om arvodeshöjningen inte synes bli särskilt stor kan dock höj- ningen av arvodet innebära ett ökat intresse för en försäkringslösning. Befintliga försäkringsforrner för animalieproduktionens djur omfat- tar normalt inte veterinärkostnader. Försäkringsaktiebolaget Agria kommer dock, enligt uppgift till utredningen, vid en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten att allvarligt överväga att tillhandahålla en försäkring för animaliepro- duktionens djur som även omfattar veterinärkostnader.

Vidare kan en veterinärstation eller annan som bedriver veterinär fältverksamhet vid en avveckling av det statliga huvudmannaskapet komma att erbjuda ett ”abonnemang”. För ett visst belopp per år er- bjuder sig veterinärema att tillhanda hålla viss grundservice. Åtgär- der därutöver debiteras separat.

Organiserad hälsokontroll och annan förebyggande hälsovård Jag har föreslagit att samtliga veterinärer, således även djurhälsovet- erinärema, åläggs en skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga om djurs vård och behandling. Detta kan inte innebära några ökade kostnader. Vidare har jag förordat en ökat samordning mellan den vet- erinära fältverksamheten och den verksamhet som bedrivs av hus- djursföreningama och Slakteriförbundets djurhälsovård. På sikt kan samordningen innebära en kostnadsminskning för djurägama. Då omfattningen av samordningen är svår att förutse utgår jag dock från oförändrade kostnader på detta område. Kostnaderna för bekämp- ningsprogrammen för Aujeszkys sjukdom och leukos liksom viss del av djurhälsovården bör som tidigare finansieras över statsbudgeten. Övriga kostnader bör även i fortsättningen finansieras genom avgifter från djurägama.

18 Genomsnittligt arvode för statliga uppgifter beräknas till 57 000 kr, jfr not 16. I detta område utförs ca 66 000 förrättningar per år varav 10 000 jourförrättningar. Antal förrättningar som avser smådjur förväntas inte öka. I de sex nordligaste länen beräknas i framtiden antalet verksamma fältveterinärer uppgå till 88. I övrigt samma förutsättningar som för södra Sverige.

Djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik Jag har föreslagit att veterinärema vid djursjukhus, djurklinik och an- nan privatpraktik, liksom övriga veterinärer, åläggs en skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga om djurs vård och behandling. Detta kan inte innebära några ökade kostnader. I övrigt har jag inte före- slagit några förändringar på detta område varför jag bedömer att kost- naderna blir oförändrade. Kosmadema bör även i fortsättningen hu- vudsakligen finansieras genom avgifter från djurägama. Den del av kostnaderna som avser jour kommer sannolikt till viss del att täckas av bidrag från kommunerna. Sällskaps- och sportdjur torde även i framtiden i hög grad vara försäkrade.

8.3.2 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg Jag har inte föreslagit några förändringar på detta område. Jag bedö- mer därför att kostnadema blir oförändrade. Om djurägama i större utsträckning själva kommer att inseminera nötboskap skapas dock för- utsättningar för en minskning av kostnaderna på detta område. Kosma- dema bör även i fortsättningen finansieras genom avgifter från djur- agama.

8.3.3 Förslagens sammanlagda ekonomiska betydelse för djurägama Fältveterinäremas totala arvodeshöjning kan beräknas till 30,7 mkr19 och höjningen av resekostnadsersätmingen till 5,1 mkr20, dvs. en sam- manlagd höjning av 35,8 mkr exkl. moms. Med hänsyn till att djur- sjukvårdsavgiftema tas bort blir dock kostnadsökningen i detta avse- ende endast ca 5,8 mkr exkl. moms. Därtill kommer ökade djur- skyddstillsynsavgifter med 18 mkr. I övrigt blir kostnaderna oför- ändrade. De föreslagna förändringama kommer således att samman- lagt öka djurägamas kostnader med ca 24 mkr. Ökningen är obetyd-

19 Höjning med 30 % av de totala arvoden som nu beräknas utgå. Beträffande nuva- rande arvoden, se avsnitt 2.17.3.

20 Höjning med 15 % av den totala resekostnadesersättningen som nu utgår. Genom- snittlig resekostnadsersättning f.n. ca 75 000 kr. Antalet distriktsveterinärer har be- räknats till 340, antalet vikarier till motsvarande 115 årsarbetskrafter. Antalet vikarier kommer visserligen att minska. Det mindre antalet veterinärer kommer dock sanno- likt att utföra ett större antal förrättningar per person.

ligt större än vad som motsvaras av de ytterligare arbetsgivaravgifter m.m. som redan nu borde utgå för att distriktsveterinäremas pension skall motsvara erlagda avgifter. Den besparing som föreslagna föränd- ringar innebär för staten åstadkomms således inte genom att över- vältra kostnaderna på djurägama utan genom att åstadkomma en effektivare verksamhet.

Bilaga ] Kommittédirektiv %

få

Dir. 1991 :35

Oversyn av veterinärväsendet

Dir. 1991235

Beslut vid regeringssammanträde 1991-05-08

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström. anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas med uppgift att se över veterinärväsendets uppgift. organisation och finansiering. Utredaren skall

. analysera nuvarande och framtida behov av veterinär verksamhet,

. föreslå ansvarsfördelning, dimensionering och organisation av det fram- tida veterinärväsendet.

. belysa kostnaderna och finansieringen av organisationsförslaget,

. i sina förslag beakta Sveriges närmande till EG.

Bakgrund

Veterinärväsendet är ett samlingsnamn för all veterinär verksamhet i landet. (Ta I 500 veterinärer är sysselsatta inom veterinärväsendet. Arbets- uppgifterna är fördelade på ett femtontal olika verksamhetsområden. De stora verksanihetsområdena, inom vilka ca 80 % av veterinärkåren är yrkes- verksam. utgörs av distriktsveterinärorganisationen, besiktningsveterinäror- ganisationen. djursjukhus. privata praktiker och veterinärmedicinska fakul- teten vid Svcriges lantbruksuniversitet.

Centrala organisationer Lambruksxtyrelscli

Lantbruksstyrclscn är central förvaltningsmyndighet för bl .a. djurskyddet och djurens hälso- och sjukvård och iir tillika chefsmyndighet för lantbruks-

nämnderna och distriktsveterinårorganisationen. Lantbruksstyrelsen skall bl.a. särskilt främja ett gott hälsotillstånd bland husdjuren, leda och över- vaka bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar. se till att lagstift- ningen om djurskydd efterlevs samt ha tillsynen över veterinärväsende! med den begränsning som följer av att sådan tillsyn också utövas av bl.a. livsme- delsverket och Iantbruksuniversitetet. lnom lantbruksstyrelscn finns en sär- skild nåmnd. veterinärväsendets ansvarsnämnd, som handlägger discipli- nära frågor vad gäller flertalet veterinärer. Lantbruksstyrelsen meddelar även, med stöd av lagen (1965161) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m., legitimation som veterinär.

Riksdagen beslutade den 14 december 1989 (prop. 1988/891154, BoU9, rskr. 89) om en samordning av länsförvaltningen som bl.a. innebär att lant- bruksnämnderna från den 1 juli 1991 skall ingå som en del i den nya länsför- valtningen. Lantbruksstyrelsen upphör därmed att vara chefsmyndighet för lantbruksnämnderna. Riksdagen beslutade den 18 april 1991 (prop. 1990/91 : 100. JoU22, rskr. 202) att en ny central jordbruksmyndighet, statens jordbruksverk, bildas den 1 juli 1991 samtidigt som lantbruksstyrelscn och statens jordbruksnämnd upphör. Den nya myndigheten skall bl.a. handha frågor om djurskyddet och veterinärväsendet.

Statens livsnicdelst'erk

Statens livsmedelsverk är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör livsmedel samt är chefsmyndighet för besiktningsveterinårorganisatio- nen. Livsmedelsverket skall bl.a. särskilt utöva tillsyn enligt livsmedelslagen (l971:511) samt leda och samordna livsmedelskontrollen.

Bestämmelserna om livsmedelskontrollen skärptes under år 1989 genom ett riksdagsbeslut (prop. 1988/89:68, .loU 14. rskr. 263). Genom detta beslut stärktes livsmedelsverkets centrala tillsynsroll. Det blev också obligatoriskt för alla företag som hanterar livsmedel att ha ett kontrollprogram för egen- tillsyn.

En utgångspunkt för den offentliga kontrollen är att ansvaret för kvalite- ten hos produkten alltid ligger hos den som har tillverkat eller säljer varan. Inriktningen på livsinedclskontrollen går mot ökad egenkontroll. där den of- fentliga kontrollen följer upp företagens egna kontrollprogram.

Näringens t'ctilralu t/jitrltillsoorgrmist/tioner

Slakteriförbumlet och Svensk lliisdjuisskötsel har en veterinär verksam- het som bl.a. innefattar förebyggande djurhålsovi'ird inom ramen för lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. För detta ändamål har man såväl en

central som en regional veterinärorganisation. Verksamheten riktar sig mot en viss typ av djurhållning eller mot en viss sjukdom hos ett djurslag. Med- lemskap i dessa hälsokontroller är frivilligt för djurågarna.

Därutöver finns ett antal andra mindre organisationer med såväl regional som central verksamhet.

Regionala organisationer Länsveterinärer —- länsat/term"

Enligt velerinärinstruktioneu är en länsveterinär tjänsteman hos länssty- relsen och fullgör i denna egenskap uppgifter enligt den instruktion som gäl— ler för Iänsstyrelsen. Dessutom är han chef för den veterinära enheten vid lantbruksniimtldcn. Den I juli l99l träder förordningen (l99011510) med länsstyrelseinstruklion i kraft. Enligt den nya länsstyrelseinstruktionen sva- rar länsstyrelsen bl.a. för regionala frågor om djurskyddet. livsmedelskon- trollen och lantbruket. Länsstyrelsen svararockså för distriktsveterinärorga- nisationen i länet och utövar tillsyn över andra praktiserande veterinärers verksamheter samt leder och samordnar åtgärder mot djursjukdomar. Inom den nya länsstyrelsen skall det bl.a. finnas en länsexpert för livsmedelskon- troll. djurskydd och allmänna veterinärfrågor.

Distrikts t'elt'riuärurgmtisutimu'n

l veterinärinstruktionen regleras distriktsveterinärorganisationens tipp— gifter och organisation. Distriktsveterinärorganisationen är främst avpassad för att tillgodose behovet av hälso- och sjuk 'ärd inom animalieproduklionen samt för hästat som används i jord- och skogsbruket. ()m det är påkallat av djurskyddsskäl eller om annan veterinärvård inte kan anvisas, är distriktsve- terinären skyldig att utöva djursjukvård även för övriga husdjur. Vidare skall distriktsveterinären se till att föreskrifterna om hälso- och sjukvården bland husdjuren och inom djurskyddet efterlevs. Distriktsveterinärorganisalionen skall i samarbete med främst den organiserade hälsokontrollverksamheten medverka vid förebyggande åtgärder.

Riksdagen beslutade den 28 april l982 (prop. I981/822l22. Joll3l. rskr. 26l) att stimulera en veterinär samverkan genom att stödja inrättandet av flerveterinärstationer. Ett årligt anslag till lantbruksstyrelscn på 500000 kr. har lett till att det för närvarande finns 32 veterinärstationer där samverkan främst sker mellan distriktsveterinärer. men där även annan veterinär sam— verkan förekommer i begränsad omfattning. såsom samarbete mellan semin- vetcrinärer och distriktsveterinärer.

Antalet tjänster inom distriktsveterinärorganisationen får uppgå till högst

390 tjänster. Sa manga tjänster har dock aldrig tillsatts. för närvarande tipp— gar antalet till ca 331), Utöver de fast anställda distriktsvcterinärerna finns ett betydande antal xctcriniucr som tjänstgör som vikarier för distriktsvete- rinärcrna.

Disttiktsvctcriuarcu uppbar lou ltau staten samt erhallcr. enligt veterinär— taxeforotdntugcn (l'ffizålll). anoden och kostnadsctsattniugar fran djur— ägama lauligt t'ctcrinartasclotordningen är distriktsx-ctcrinåren skyldig att ax djurägaren la ut en djuis|ukx;udsavgllt. som skall betalas in till statsver— kul.

Hesik tningst'elt'rin(irorganim/innen

[ veterinärinstruktionen regleras uppgifter och organisation för besikt- ningsvctcrinårorganisationen. Denna utför köttkontroll, hygienövervakning och tillsyn vid kontrollslakterier och exportkontrollanläggningar med stöd av livsmedelslagen (l97l :Sl ! ).

Organisationen är dimensionerad för 85 besiktuingsveterinärcr och [40 besiktningsassistenter. Veterinärema är ansvariga för köttkontrollen och till- synen medan assistenterna utför rutinbesiktning under ledning av en veteri— när.

Med stöd av 29as livsmedelslagen tas avgifter ut från de kontrollerade objekten för att finansiera besiktningsvcterinärorganisationen. Statens livs- nledelsverk fastställer dels bemanningen vid kontrollslakterierna. dels de av- gifter som kontrollslakterier oeh exportkontrollanläggningar skall erlägga. Avgifterna fran kontrolIslakterierna motsvarar ca 80% av de totala intäk- terna för organisationen.

I)jurl1älsok mum/len

Den regionala organisationen för djurhälsokontrollen är huvudsakligen uppbyggd inom slakteriföreningarnas organisation eller inom husdjursför- eningamas organisation.

Övrig veterinär verksamhet ( )vrigu veterinärer i njfi'nllig tjänst

Veterinärer verksamma vid Sveriges Iantbruksuniversitets veterinärmedi- cinska fakultet och vid statens veterinärmedicinska anstalt. militärveterinä- rer och stadsveterinärer utgör övriga veterinärkategorier som är offentligt anställda. St;ulsvcterinärcrua är kommunalt anställda och övriga kategorier är anställda av staten.

Veterinärer i enskild tjänst

(”a 150 veterinärer i enskild tjänst arbetar på djursjukhus eller som privat- praktiserande. Deras verksamhetsområde utgörs framför allt av vård av sjuka sällskapsdjur och sporthästar. Övriga veterinärer i enskild tjänst arbe- tar inom den förebyggande hälsokontrollen och seminverksamheten samt veterinärmedicinska laboratorier och inom industriell verksamhet.

( )vriga veterinärer

En stor grupp veterinärer är yrkesverksamma utan att ha en fast anställ- ning. Denna grupp arbetar i första hand som vikarier inom distrikts- och be— siktningsveterinärorganisationen och består till största delen av nyligen ut- examinerade veterinärer. Därutöver finns ca 300 pensionerade veterinärer av vilka en del är yrkesverksamma.

Antal husdjur och slakterier i Sverige

Av stor vikt för bedömningen av behovet av veterinär service i landet är utvecklingen av antalet husdjur. Antalet djur inom animalieproduktionen påverkar även behovet av slakterier. Av följande tabeller framgår utveck- lingen de senaste åren. Viss osäkerhet föreligger beträffande uppgifterna om antalet hästar. hundar och katter.

Antal djur 1980 1986 1990 Nötkreatur' 1935022 1715 536 1718443 Svin' 2714197 2438 668 2263 943 Häst2 1 15 500 130350 155 000 Hund" 700000 700 000 700 000 Kane 800 000 1 000 000 1 000 000 Antal besättningar' 1980 1986 1990 Nötkreatur 70 503 55 328 47 292 Svin 26017 18498 14301

Antal distriktsveterinär- förrättningar2 1986/87 1989/90 Animalieproducerande djur 352 923 291 229 Sällskapsdjur 76 176 74 461 Totalt 429094 365 691)

Antal slakterier; 1986 1990 Kontrollslakteri 49 51 Fjäderfäkontrollslakteri 16 18 Renkontrollslakteri 31 35 Köttbesiktningsbyrä 40 40

Källor: ] StatistiskaCentralbyrån 2 Lantbruksstyrelsen 3 Svenska Kennelklubben 4 Sveriges Kattklubbars Riksförbund 5 Statens livsmedelsverk

Målen för den veterinära verksamheten

Samhällets mål för den veterinära verksamheten har bl.a. kommit till ut- tryck i besluten om organisation och finansiering av djurens hälso- och sjuk- vård m.m. (prop. 1981/82:122.JoU31. rskr. 261). om djurskyddslag (prop. 1987/88t93. .loU22. rskr. 327) och om livsmedelskontroll (prop. 1988/89:68. JoU14, rskr. 263) samt i ett flertal författningar.

Ett centralt mål med livsmedelspolitiken är att den skall uppfylla livsme— delslagstiftningens hygien— och redlighetskrav samtidigt som prisutveck- lingen på livsmedel skall vara rimlig i förhållande till prisutvecklingen på öv- riga varor och tjänster. ljordbruksutskottets betänkande .loU 1981/82:31 an- ges att djurens hälsa och därmed djurens hälso- och sjukvård liksom den förebyggande djurhälsovården i detta sammanhang har ett betydande sam- hällsintresse. Vidare framhålls också betydelsen av en god beredskap mot smittsamma sjukdomar och av tillgång till expert och serviceorgan hos de myndigheter som svarar för bekämpandet av sådana sjukdomar. Det fast- slogs även att det från regionalpolitisk synpunkt är angeläget att en viss jord- bruksproduktion upprätthölls i norra Sverige. Detta medför bl.a. att djur- ägarna i dessa delar av landet måste få tillgång till veterinär service till rim- liga kostnader.

ljordbruksutskottets betänkande .IoU 1988/89: 14 (prop. 1988/89:68. rskr. 263) anges att avsikten med livsmedelslagstiftningen och den offentliga livs— medelskontrollen år att skydda konsumenterna mot hälsorisker och oredligt förfarande.

De samhälleliga målen har även uttryckts i flera författningar. ! 2å djur- skyddslagen (1988:534) sägs att "djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom", l epizootilagen (1980:369) och lagen (1983z738) om bekämpande av salmonella hos djur finns bestämmelser om att vissa smittsamma sjukdomar skall bekämpas. 1 den veterinära införsel- kungörelsen (1958z551) ges bestämmelser till förebyggande av att djursjuk-

domar förs in i riket m.m. [livsmedelslagen ( 1971 :51 1)ges bestämmelser om livsmedlens innehåll och hantering. ! olika följdförfattningar finns ytterli- gare detaljbestämmelser med anledning av tidigare nämnda författningar. Genomförandet av intentionerna i dessa författningar förutsätter tillgång till och medverkan av veterinär personal.

Behovet av översyn

Veterinärväsendet påverkas av flera förändringar i det svenska samhället och vår omvärld.

Av tabellerna över antalet husdjur framgår att antalet nötkreatur och svin och framför allt antalet djurbesåttningar har minskat under den senaste tio- årsperioden. En ökning av antalet hästar kompenserar inte bortfallet av nöt- kreatur och svin. Antalet förrättningar utförda av distriktsveterinärer har därför kontinuerligt minskat. Den minskade djurhållningen har naturligtvis till följd att även antalet slaktade djur minskar. Ett minskande antal djur kan leda till ett minskat behov av veterinär service.

Riksdagen beslutade den 9 juni 1990 att införa en ny livsmedelspolitik (prop. 1989/90: 146. JoU25. rskr. 327). En utgångspunkt för livsmedelspoliti- ken bör enligt beslutet vara att produktionen i princip skall vara underkastad samma villkor som andra näringar. Beslutet innebär bl.a. att gränsskyddet gentemot omvärlden behålls. medan den interna marknaden avregleras. Av- vecklingen av den interna marknadsregleringen inleds den 1 juli 1991. En avsikt med beslutet är att balans skall uppnås mellan tillgång och efterfrågan på jordbruksprodukter. vilket medför att bl.a. mjölkproduktionen kommer att minska. Som konsekvens härav kommer antalet mjölkkor att minska. vil- ket sannolikt kommer att påverka behovet av veterinär service. En ytterli- gare konsekvens blir strukturförändringar i uppsamlings- och förädlingsle- den inom Iivsmedelsindustrin vilket torde innebära såväl en koncentration i förädlingsledet som en ökning av lokal livsmedelsproduktion t.ex. gårdsslak- teri.

Den nya djurskyddslagen innebär att djur inom husdjursskötseln skall hål- las och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjligheter att bete sig naturligt. 1 lagen anges att djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Genom den nya djurskyddslagen har djurskyddet fått en väsentligt ökad betydelse i djurhållningen. Härigenom ställs nya och utökade krav på veterinärer och på dem som har ansvaret för djurskyddstillsynen och rådgivningen i djur- skyddsfrågor. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna utövar tillsyn enligt djur- skyddslagen inom kommunerna. 1 prop. 1989/901118 (JoU23. rskr. 342) om tillsyn enligt djurskyddslagen framhålls att kommunerna i vissa fall bör anlita veterinär. Detta kan gälla i ärenden som rör omhändertagande av djur. när

djur. när det i övrigt finns anledning att befara missförhållanden eller när det annars finns särskilda skäl för att anlita veterinär sakkunskap. Kommunerna bör också i sin verksamhetsplanering anlita veterinär. Detta kommer att leda till ett ökat samarbete mellan veterinärer och kommuner. Den nya djur- skyddslagen kommer även av detta skäl att leda till utökade arbetsuppgifter för veterinärkären.

Sveriges närmande till EG kan även komma att medföra att veterinären får en ny roll anpassad till de krav som FG ställer. Den veterinära införsel- kontrollen kan därigenom komma att få en ny inriktning med utökad kon- troll på destinationsorten och minskad gränskontroll. Vidare kan antalet ve- terinärförrättningar öka vid export av djur eftersom förutsättningama för in- ternationella transporter inom EG bygger på intyg utfärdade i ursprungsbe— sättningen. Skall kontroll i form av provtagning utföras inom en viss tid måste ett nära samarbete mellan den kontrollerande veterinären och det ve- terinärmedicinska laboratoriet etableras. Inom ramen för en fri inre mark- nad ligger också kravet på att varje land kan dokumentera sitt sjukdomsläge. Detta kommer sannolikt att innebära ökade veterinära insatser.

En allmän tendens ino'n veterinärmedicinen är att den förebyggande vår- den fått och förväntas få en allt större betydelse — framför allt inom animalie- produktionen. Säväl djurhälsoveterinärer som distriktsveterinärer deltar i det förebyggande arbetet. Med hänsyn till att utvecklingen går mot allt mer förebyggande åtgärder kommer sannolikt även behovet av ett utvidgat sam- arbete mellan dessa veterinärkategorier att öka. Den samlade erfarenheten från såväl djursjukvård som förebyggande åtgärder kan då läggas till grund för åtgärdsprogram i besättningarna. Även uppgifter om förekomst av sjuk- liga förändringar vid slakt bör öka behovet av ett samarbete mellan besätt— ningsveterinärerna och besiktningsveterinärorganisationen.

Förebyggande åtgärder ärinte enbart av rent veterinärmedicinsk karaktär utan förutsätter även ett samarbete med andra yrkeskategorier. Detta kom— mer att medföra vissa förändringar av veterinärens uppgifter.

Riksdagen godkände år 1986 en överenskommelse mellan regeringen och Lantbrukarnas förhandlingsdelegation om finansieringen av kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård. Mot bakgrund av detta beslut finansieras kost- naderna budgetåret 1990/91 med 52.8 milj.kr. av kollektiva medel från jord- bruksnäringen. Återstående kostnader finansieras med djursjukvårdsavgif- ter (20.5 milj.kr.). införselavgifter utanför fördelningsplanen (28.3 milj.kr.) samt med bidrag av budgetmedel (6.5 milj.kr. ). Utöver nyss nämnd finansie- ring så får distriktsveterinärema också intäkter genom att den enskilde djur- ägaren vid varje vårdtillfälle betalar distriktsveterinären för djursjukvård enligt veterinärtaxeförordningen (1975z539). Fr.o.m. budgetåret 1991/92 förändras förutsättningama för finansieringen genom att finansiering med medel inom jordbruksprisregleringen inte längre är möjlig. Riksdagen be-

slutade den lh' april IW! (prop. HMI/92100. .loUZZ. rskr. 202) att kostna- derna för djurens halso— oeli sjukvärd för budgetaret UNI/92 skall finansie- ras uteslutande med djursjukvärdsavgifter (24.5 milj.kr.) och med bidrag av budgetmedel (85 milj.kr. ). Den föreslagna finansieringen iir av tillfällig na— tur i avvaktan pa att fragan utreds närmare.

Därutöver beslutade riksdagen att staten bidrar till kostnaderna för veteri- närvärd till avlägset boende djurägare till en beräknad kostnad av ca 2.2 milj.kr. Vidare föreslas att 29.3 milj.kr. skall anvisas för djurhälsovård och djurskytklsbcfrämjande atgärder samt närmare 40 milj.kr. för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar.

Sedan början av bäst)-talet har andelen kvinnor som antagits till veterinär— utbildningcn ökat. I)e veterinärer som utcxamineras under i vart fall första delen av nittiotalet kommer att till största delen vara kvinnor. Av lantbruks— styrelsens rapport "Veterinär arbetsmarknad under lWll-talet" framgär dock att yngre kvinnliga distriktsvetcrinärer utgör en mindre del av yngre distriktsveterinärer trots att de utgör ett betydande flertal bland de nyligen utexaminerade veterinärema. Som orsak härtill har bl.a. framförts att ar- betssittlationen för distriktsvcterinärerna inte är anpassad till dagens sam— hälle. Arbetstidslagstiftningcn är t.ex. inte tillämplig på distriktsveterinärar- betet. Den nuvarande organisationen är dimensionerzul sä att veterinärema i ett distrikt förmär upprätthålla veterinär service hela dygnet. Detta leder tidvis till länga arbetspass som till en del är förlagd till obekväm arbetstid. Härigenom försvaras möjligheterna att leva ett normalt socialt liv. Det finns följaktligen ett behov av att anpassa arbetet till de förutsättningar som? räder i dagens samhälle.

Rekryteringen av personal till distrikts- och besiktningsveterinärorganisa- tionerna har varit förenad med problem framför allt i Norrland. Säväl lant- bruksstyrelscn som statens livsmedelsverk har gjort betydande insatser och prövat nya metoder för personalrekrytering. Trots dessa insatser har det va- rit svårt att besätta tjänsterna. Rekryteringen till besiktningsvctcrinärorga- nisationen har dock förbättrats under hösten th).

Besiktningsveterinärorganisationen har under senare är ocksa vidkänts en snabb kostnadsökning som bl.a. bottnar i bristande flexibilitet i nuvarande organisation. De fi'u'ämlringar som nu kan förväntas inom animalieproduk- tionen konnner att ytterligare aeeentuera problemen.

Statens livsmedelsverk har studerat flera alternativ till nuvarande utform- ning av besiktningsveterinärorganisationen och arbetar för närvarande med ett åtgärdsprogram som bl.a. syftar till att göra den rationellare och mindre kostnadskrävamle.

Utbildningen av veterinärer kan även komma att påverkas av en föränd- rad roll för veterinären och av ett närmande till EU. Dessutom kan föränd- ringar av den internationella handeln medföra att kunskaperna måste för-

bättras i fråga om smittsamma sjukdomar som inte förekommer i Sverige eller är sällsynta här.

Sveriges veterinärförbund har i skrivelse till regeringen framställt önske- mål om förändringar av veterinärväsendets ansvarsnämnds sammansättning och ansvarsområde.

Sammantaget innebär vad jag nu har anfört att det finns ett starkt behov av att se över veterinärväsendets uppgift. organisation och finansiering

Utgångspunkter för översynen

De övergripande målen för den veterinära verksamheten skall vara en god djurhälsa och en väl fungerande hälso- och sjukvård för djur i hela landet. en djurhållning i enlighet med djurskyddslagens krav och en livsmedelskon- troll så att konsumenterna tillförsäkras livsmedel som är säkra från hygienisk synpunkt. Införselkontrollen av levande djur och livsmedel skall bedrivas så att den gynnsamma sjukdomssituationen och den höga livsmedelshygieniska nivån bibehålls i Sverige eller om möjligt förbättras. Att undersöka före- komst av restsubstanser av läkemedel och fodertillsatser m.m. år en viktig del av importkontrollen. Vår exportkontroll skall innebära en garanti för att exporterade djur och livsmedel uppfyller kraven från importländema. [En utgångspunkt för utredningen bör därför vara att-skapa förutsättningar för att uppnå dessa mål. Därvid bör en utgångspunkt vara att såväl de personella som de ekonomiska resurserna bör användas på ett optimalt sätt. Ett samar- bete mellan olika veterinärkategorier och med veterinärmedicinen närstå- ende verksamhet bör främjas.

Det är primärt djurägarens ansvar att se till att djuren får den hälso— och sjukvård som behövs för att tillgodose de mål som samhället ställt upp i bl.a. lagstiftningen om djurskydd. Det är vidare naturligt att det ligger i varje djurägares intresse att sörja för djurens välbefinnande. En god hälso- och sjukvård inom animalieproduktionen kan vara av avgörande betydelse för ett företags ekonomi eftersom kostnader för bl.a. djursjukvård utgör en del av de totala produktionskostnaderna i animalieproduktionen. En viktig ut- gångspunkt bör därför vidare vara att djurägama skall svara för kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård där inte allmänna samhällsintressen motive- rar annat. Med allmänna samhällsintressen avses tillsyn och kontroll av gål- lande lagstiftning. bekämpande eller förebyggande av allmänfarliga smitt- samma djursjukdomar och möjligheten att upprätthålla en tillfredsställande veterinär service i glesbygd. Att det allmänna samhällsintresset tillgodoses ankommer på staten att ombesörja. En ytterligare utgångspunkt bör vara att avlasta statsbudgeten kostnader för djurens hälso- och sjukvård som inte motiveras av samhällsintresset.

Med dessa utgångspunkter bör en ny organisation utformas som tillgodo—

ser samhällets intresse av veterinär verksamhet samtidigt som förutsätt- ningar skapas för att effektivt utnyttja de totala resurserna inom sektorn.

Förslaget till organisation av veterinärväsendet skall även beakta behovet av ett ökat samarbete mellan olika veterinärkategorier och veterinärmedici- nen närstående verksamheter. En utgångspunkt bör därvid vara erfarenhe- terna från den samverkan som bedrivits vid veterinärstationema. Att stimu- lera en fortsatt samordning inom dessa områden är av allmänt samhällsin- tresse.

Åtgärder för att komma till rätta med de nuvarande rekryteringsproble- men och de som förväntas i framtiden bör föreslås.

Utredningen bör även följa utvecklingen av det åtgärdsprogram som sta- tens livsmedelsverk genomför och utvärdera effekterna av programmet.

Vid översynen bör också beaktas konsekvenserna av en eventuell svensk EG-anslutning.

Översynen bör även innehålla en internationell jämförelse och erfarenhe- ter från andra länder bör beaktas i de förslag som läggs fram.

[ översynen skall även veterinärväsendets ansvarsnämnds uppgifter och organisation granskas och förslag läggas fram om de ändringar som kan vara motiverade med hänsyn bl.a. till veterinärförbundets skrivelse till rege- ringen.

Uppdraget

Jag föreslår mot bakgrund av vad jag anfört att en särskild utredare tillkal- las med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet.

Utredaren bör analysera nuvarande behov av veterinär verksamhet och vilket behov som förväntas i framtiden. Mot bakgrund av denna analys bör förslag lämnas till ansvarsfördelning. dimensionering och framtida organisa- tion i fråga om veterinärväsendet i dess helhet. l förslaget skall såväl kostna- derna som finansieringen av verksamheten belysas. En utgångspunkt är att avlasta statsbudgetens kostnader för djurens hälso— och sjukvård som inte motiveras av samhz'illsintresset. Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kon- takt med berörda myndigheter och organisationer. Arbetet skall bedrivas i perspektivet av regeringens program för att förnya den offentliga sektorn vars huvudpunkter finns redovisade i prop. 1990/91 : HX). bil. 2.

Arbetet skall vara avslutat senast den I juli 1992. Utredaren bör beakta vad som sägs i direktiven till statliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. l984z5) samt beaktande av [EG-aspekterna (dir. l988z43). Förslag till åtgär- der skall tas fram med beaktande av regelreformeringsaspekten (jfr. prop. l99()/9l: l()(). bil. 2. s. 4853).

i 12

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen be- myndigar chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförordningen (1976:119)— med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet och att besluta om sakkunniga, experter. sekreterare och annat biträde åt ut-

redningen. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta

nionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Jordbruksdepartementet)

Bilaga 2 &

ww &

Kommittédirektiv

Dir. 1992z62

Tilläggsdirektiv till utredningen (Jo l991:03) om över- syn av veterinärväsendet

Dir. 1992:62

Beslut vid regeringssammanträde 1992—05-14

Chefen för Jordbruksdepartementet, statsrådet Olsson, anför.

Mitt förslag

Utredarens uppdrag begränsas på så sätt att detta inte skall omfatta över- syn av veterinärväsendets ansvarsnämnd (numera veterinära ansvarsnämn—

den).

Bakgrund

Genom beslut den 8 maj 1991 bemyndigade regeringen chefen för Jord- bruksdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en Översyn av veterinärväsendet (dir. 1991:35). I utredarens uppdrag ingår att analysera nuvarande behov av veterinär verksamhet och vilket behov som förväntas i framtiden. Mot bakgrund av denna analys bör förslag lämnas till ansvarsfördelning, dimensionering och framtida organisation av veteri- närväsendet i dess helhet. I förslaget skall såväl kostnaderna som finansie- ringen av verksamheten belysas. I översynen ingår att granska veterinära an- svarsnämndens uppgifter och organisation och lägga fram förslag till de änd- ringar som kan vara motiverade. Arbetet skall vara avslutat senast den 1 juli 1992.

Utredarens uppdrag begränsas

Det är viktigt att utredningsuppdraget i sina grundläggande delar genom- förs inom utsatt tid. För att möjliggöra detta bör översynen av den veterinära ansvarsnämnden utgå ur utredningsuppdraget. Denna översyn är enligt min mening av en sådan karaktär att den bör kunna genomföras inom Jordbruks- departementet. Utredarens uppdrag bör därför begränsas i berört avseende.

2

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen be- slutar att begränsa utredningsuppdraget på det sätt jag nu har föreslagit.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(J ordbruksdepartementet)

c;. _===_==xm (magma

När man minns hur tokigt man tänkt och hur fel man fått Och hur annorlunda det faktiskt i regel har gått Och hur världen har drabbats av sällsamma metamorfoser Får man årligen mindre och mindre respekt för prognoser

Alf Henrikson

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Bakgrund

2. Arbetssätt 3. Nulägesbeskrivning 4. Tillgång på veterinärer

4.1 Allmänt 4.2 Intagning och examination 4.3 Nordisk arbetsmarknad 4.4 EFS-avtal respektive EG-medlemskap 4.5 Verksamhetsgrad 4.6 Sociala reformer

4.7 Pensionärernas arbetsbenägenhet

4.8 Bortfall före 65 års ålder

5. Antalet yrkesverksam veterinärer 1997 och 2002 6. Faktorer som påverkar behovet av veterinär arbetskraft

7. Sammanställning över prognos för veterinärverksamheten under perioden 1992 - 96

7.1 Central administration 7.2 länsveterinärer 7.3 SLU 7.4 SVA 7.5 SVELAB 7.6 Fältveterinärer (animalieproduktion mm) - tidigare distriktsveterinär 7.7 Hälsokontroll och ai-verksamhet 7.8 Besiktningsveterinärer 7.9 Stadsveterinärer

7. 10 Livsmedelsindustri 7.11 Annan industri 7.12 Privatpraktik/djursjukhus (sällskapsdjur och hästar) 7.13 Militärveterinärer 7.14 Utlandstjänst 7.15 Icke veterinära institutioner 7.16 Obefordtade veterinärer 7 . 17 Ej yrkesverksamma veterinärer

8. Tillgång och efterfrågan på veterinärer 1997 och 2002

9. Slutsats

1-20 21 22 23

Bilagor

Ålders- och könsfördelning av veterinärer inom olika verksamhetsområden Beräknat antal yrkesverksamma veterinärer 1.1.1997 Beräknat antal yrkesverksamma veterinärer 1.1.2002 Prognos över antalet veterinärtjänster till 1.1.1997

1. Bakgrund

Under de senaste decennierna har lantbruksstyrelscn med 5-årsintervaller genomfört en prognosverksamhet över det beräknade behovet av veterinär arbetskraft. Det har påverkat antalet antagna studenter till veterinärutbildningen både med ökning och minskning. För närvarande antas 65 nya studenter årligen på veterinärlinjen vid Sveriges lantbruksuniversi- tet i Uppsala. Lantbruksstyrelsens senaste prognos gjordes 1987.

Enligt veterinärutredningens direktiv skall nuvarande och framtida behov av veterinär verksamhet belysas. Mot denna bakgrund har utredningen givit jordbruksverket i uppdrag att göra en prognos över det framtida veterinärbehovet med beaktande av utredningens förslag . Beskrivning över utvecklingen av antalet tjänster under sista femårsperioden görs i tabell 1. I denna redovisas antal veterinärer i november 1986, prognostiserat antal tillkommande veterinärtjänster de kommande fem åren samt verkligt utfall i november 1991. Av tabellen framgår att det tillkommit 28 tjänster fler än vad som beräknades i föregående prognos. Under perioden tillkom således totalt 147 veterinärtjänster. Detta visar att det alltid finns stora svårigheter med att upprätta en prognos. Inom vissa områden har antalet verksamma veterinärer minskat (veterinärmedicinska fakulteten, distriktsve- terinärorganisationen) medan det inom andra områden skett en ökning utöver vad prognosen angav (bl a privatpraktik och djursjukhus).

Tabell 1 Prognos gjord 1986 över antalet nya veterinärtjänster 1991 och

prognosutfallet (exklusive obefordrade veterinärer)

Kategori Antal Prognostiserat Antal Differens veterinärer antal nya veterinärer i förhållande nov- 86 veterinärtjänster nov -91 till prognos

till nov -91

Administration 20 0 19 -l ljusvetm'nir 29 o 35 +6 Vet fakultet 166 + 10 146 -30 SVA 48 0 51 +3 Svelab 19 0 21 +2 Distr vet 359 -10 328 -21 Hälsokontroll 37 +5 30 0 Ai—vet 39 76 0 46 76 Besvet 76 0 89 + 13 Stadsvet 17 -3 20 +6 Uvsm industri 8 + 2 8 -2 Annan industri 46 + 10 59 + 3 Privet praktik 137 241 +38 Djursjukhus 193 330 + 100 227 468 Militärtjänst 8 0 8 to Utlandstjänst 30 _+5 43 +8 Icke vet inst 19 0 22 +3

Summa yrkesverks 1251 + 119 1393 +28

2. Arbetssätt

I föregående prognoser har man gått tillväga på två olika sätt - antingen har man intervjuat företrädare för olika veterinära arbetsgivare eller också har man utarbetat ett enkätmaterial som sänts till dessa. På basis härav har man sedan utarbetat en prognos.

För att få ett underlag för en prognos för i första hand den kommande femårsperioden har jordbruksverket valt att tillskriva en del företrädare/arbetsgivare för olika veterinära arbetsområden och bett dem redovisa/bedöma behovet av veterinär verksamhet/medverkan inom sitt verksamhetsområde idag, om 5 år resp om 10 år. Man begärde också kommentarer kring angivna siffror, behov av särskilda insatser, svårigheter med rekrytering etc. För vissa områden har bedömningen gjorts av jordbruksverket med den kunskap som här finns om den veterinära arbetsmarknaden.

I avsnitt 7 lämnas en översiktlig sammanställning av de bedömningar som kommit fram vid undersökningen.

3. Nulägesbeskrivning

I tabell 2 redovisas antal veterinärer verksamma inom olika yrkeskategorier i november 1986 respektive 1991. Vid båda tillfällena utgår uppgifterna från veterinärkalendem utgiven av jordbruksverket (lantbruksstyrelscn). Av tabellen framgår också könsfördelningen för

varje grupp.

Som redan angivits under avsnitt 1 finns en större eller mindre skillnad mellan prognosen som gjordes 1987 över situationen 1991 och det verkliga utfallet enligt tabell 1. Störst är "felet" för gruppen privatpraktiker/djursjukhusanställda. Det verkliga utfallet var 38 fler än vad som prognostiserats. Denna grupp har flera gånger tidigare visat sig vara svår att prog- nostisera och man har alltid legat i underkant.

Tabell 2 Antal veterinärer kategorivis 1986 och 1991

Kategori november 1986 november 1991

män kvinnor S.a män kvinnor S:a Administration 18 2 20 13 6 19 Linsveterinärer 26 3 29 26 9 35 Vet fakultet 93 73 166 76 70 146 SVA 34 14 48 35 16 51 Svelab 17 2 19 14 7 21 Distriktsvet 331 28 359 277 51 328 Hälsokontroll 27 10 37 19 1 1 30 Ai-vet 24 15 39 2.5 21 46 Besvet 53 23 76 52 37 89 Stadsvet 16 1 17 10 10 20 Livsmed ind 8 - 8 8 - 8 Annan ind 35 11 46 49 10 59 Privatpraktik 76 61 137 109 132 241 Djursjukhus 102 91 193 330 103 124 227 468 Militärvet 8 - 8 8 - 8 Utlandstjänst 20 10 30 23 20 43 Icke vet inst 16 3 19 16 6 22 Obefordrade 36 64 100 40 98 138 S:a yrkesverksam 940 411 (30,4!) 1351 903 628 (41.01) 1531 Ej yrkesverksam 21 9 30 18 13 31 Pensionärer 289 9 298 317 15 332 Totalamal vet 1250 429 1679 1238 656 1894

man 94.695)

Killa: Jordbruksverkets veterinärmatrikel

4. Tillgång på veterinärer

4.1 Allmänt

Tillgången på veterinärer påverkas av en rad faktorer som behandlas i detta avsnitt. Den viktigaste är antalet examinerade veterinärer. Andra faktorer, som påverkar tillgången och som behandlas i detta avsnitt, är nordisk arbetsmarknad, verksamhetsgrad, sociala reformer, pensionärernas arbetsbenägenhet samt bortfall före 65 års ålder på grund av dödsfall.

4.2 Intagning och examination Tillgången på veterinärer påverkas främst av antalet antagna studerande till veterinärutbild- ningen. På grund av samhällets ökade efterfrågan på veterinär arbetskraft ökade studerande- antalet successivt från 1930—talet till och med 1982 enligt följande tablå

År Antal nyinskrivna

studerande 1933-36 15 1937-45 20 1946—47 30 1948-52 35 1953—64 30 1965—66 40 1967—77 50 1978—82 75 1983- 65

Av de inskrivna studerande slutar ett antal under utbildningens gång. Detta antal varierar från år till år men rör sig i allmänhet om 2—4 studenter per år. Några få svenskar fullföljer en utomlands påbörjad utbildning och veterinärer som avlagt examen utomlands komplette- rar sin utbildning (specialstuderande) för att kunna erhålla svensk legitimation/behörighet som veterinär. Härigenom kompenseras i någon mån bortfallet genom att svenska studenter slutar före avlagd examen. Under senare år har ett ökat antal svenskar som erhållit utbild- ning på kontinenten - främst i Tyskland - återvänt till Sverige. Många har genom att skaffa sig norsk behörighet kunnat erhålla svensk legitimation genom enklare komplettering än om man kommit direkt från t ex Tyskland. De senaste åren har det varit ca fem veterinärer årli- gen som på detta sätt erhållit svensk behörighet. Härtill kommer också att ett mindre antal utländska veterinärer vid veterinärfakulteten årligen kompletterar sin utbildning för att få svensk behörighet.

4.3. Nordisk arbetsmarknad

Idag råder en fri nordisk arbetsmarknad för veterinärer. För att få tjänstgöra krävs det kun- skap i ett skandinaviskt språk samt genomgången tentamen i författningskunskap, läkeme- delslära, epizootologi och livsmedelskunskap.

Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden har hittills inte givit något större resultat i ve- terinärstatistiken. Arbetsmarknaden är god i samtliga länder och det råder en relativ balans mellan tillgång till veterinärer och arbetsmarknadens efterfrågan på sådan arbetskraft.

4.4 EES-avtal respektive EG-medlemskap

Den fria rörlighet för arbetskraft som kommer att gälla inom ramen för ett EES-avtal respektive vid ett medlemskap i EG kan komma att påverka tillgången till veterinär arbetskraft i landet. Det blir möjligt att, med den behörighet man hari sitt hemland, också kunna utöva veterinäryrket i t ex Sverige utan att man måste genomgå en omfattande komplettering av utbildningen.

Det är utredningens bedömning att Språksvårigheter liksom också veterinärverksarnhetens uppbyggnad i vårt land kommer att göra att endast ett fåtal "kontinentala veterinärer"

kommer att söka sig till Sverige. Någon större påverkan på prognosutfallet har därför inte bedömts föreligga. Vid de centrala verken uppkommer behov av ytterligare veterinär arbetskraft för att ldara av ett EES-avtal respektive medlemskap i EG. Sammanlagt beräknas detta vara 8 - 10

veterinärtjänster.

4.5 Verksamhetsgrad

En viktig faktor som påverkar tillgången på veterinär arbetskraft är yrkesverksamhetsgra- den hos yngre och äldre respektive manliga och kvinnliga veterinärer.I tidigare prognosar- bete har lantbruksstyrelscn vid flera tillfällen samarbetat i dessa frågor med SCB. Man har därvid kunnat konstatera att yrkesverksamhetsgraden för veterinärer är mycket hög (upp mot 95 %).

För att kunna göra en bedömning av hur många veterinärer som erfordras för att upprätt— hålla ett visst antal veterinära tjänster har man tagit hänsyn till diverse faktorer som påver— kar yrkesverksamhetsgraden. Det har bl a omfattat

— deltidstjänstgöring - föräldraledighet - delpension - förkortad arbetstid

- stor procent veterinäräktenskap (15-20 %)

I tidigare prognoser har man ansett det vara svårt att bedöma hur framtida kvinnliga ve- terinärer kommer att vara yrkesverksamma. Man har dock ansett det troligt att fler kvinn- liga veterinärer innebär ett större tryck på arbetsgivarna att tillgodose kraven på deltid. Man antog därför att antalet deltidsverksamma veterinärer skulle öka under 1990-talet till följd av att andelen kvinnliga veterinärer ökar upp till 50 % av andelen yrkesverksamma veterinärer mot slutet av seklet.

När det gäller föräldraledighet torde denna komma att öka såväl med tanke på den ökade andelen kvinnliga veterinärer som med tanke på tendensen till att fler pappor tar ledigt för vård av barn. Delpension och förkortad arbetstid beräknas däremot påverka prognosen mindre.

De föregående av lantbruksstyrelscn gjorda prognoserna över veterinärbehovet för olika tidsperioder har, utifrån de olika faktorerna som påverkar yrkesverksamhetsgraden, gjort en omräkning av det antal kvinnliga respektive manliga veterinärer som åtgår för att upprätthålla ett visst antal heltidstjänster. Man har därvid använt sig av olika omräkningstal - ett högt och ett lågt. I 1987 års prognos använde man sig endast av det lägre. Det finns inget som idag talar för att ändra på detta.

För att upprätthålla 100 heltidstjänster beräknas det därför, enligt detta lägre omvandlingstal, åtgå 120 kvinnliga resp 105 manliga veterinärer.

4.6 Sociala reformer

Under 1970—talet infördes en delpensionsreforrn. Denna har utnyttjats endast av ett fåtal veterinärer.

Distriktsveterinärema har inte reglerad arbetstid idag. I en kommande "organisation" byggd på i första hand privatpraktiserande veterinärer som sköter djursjukvården för bla animalieproduktionens djur finns inte behov av att ha någon reglering av arbetsu'den. Man kan därför räkna med att i många fall arbetstiden kommer att vara likartad den som idag förelegat för de statliga distriktsveterinärema. I en organisation med särskild huvudman för viss del av fältorganisationen (Norrland) måste man dock räkna med en reglering av arbetstiden.

Frågan om 6 timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar har av och till diskuterats under se- nare år. Det är dock inte troligt att det blir någon politisk enighet om detta under prog- nosperioden. Någon hänsyn har därför inte tagits härtill i den nu uppgjorda prognosen.

4.7 Pensionärernas arbetsbenägenhet

I lantbruksstyrelsens prognoser har hänsyn inte tagits till att pensionerade veterinärer har möjlighet till fortsatt arbete som privatpraktiserande veterinärer. I vissa fall kan de dock få förordnande inom livsmedelsområdet, som banveterinärer eller gränsveterinärer. Både jordbruksverket och livsmedelsverket har 70 år som en övre åldersgräns för sådana förordnanden. I framtiden kan man förutse mera begränsade möjligheter till sådana förordnanden vid ett genomförande av veterinärutredningens förslag till upphandling av statliga tjänster, då denna upphandling förutsätter en ensamrätt för avtalsparten. Detta kan komma att innebära behov av fler veterinärer i "yrkesverksam ålder".

Sannolikt spelar yrkesverksamhetsgraden hos pensionerade veterinärer en viss roll när det gäller i första hand etablering av andra privatpraktiserande veterinärer inom ett visst område eller på viss ort. Enligt jordbruksverkets bedömning har detta endast betydelse under en begränsad period för den enskilda orten. Pensionsavgångama framgår av tabell 3. För de tre "kommande 5-årsperiodema är den 85, 134 respektive 125 veterinärer. Den mera exakta statistiken framgår av bilagorna 1—20.

Tabell 3 Pensionsavgång under kommande tre S-årsperioder

Kategori Pension 1992-96 Pension 1997—01 Pension 2002-06 Summa min kvinnor S:a män kvinnor S:a män kvinnor S:a 1992—2006

Administration 1 1 2 2 3 - 3 6 Linsvet 5 s 7 7 9 3 12 24 Vet fakultet 7 1 8 8 1 9 7 1 8 25 SVA 3 — 3 6 6 3 3 12 Svelab - 1 1 1 1 4 4 6 Distriktsvet (eller 31 1 32 41 41 36 1 37 110 motsvarande) Hälsokontroll 1 1 4 4 3 — 3 & Ai-vet 1 1 2 2 1 1 2 s Bava 8 2 10 14 2 16 5 1 6 32 Stadsvet 1 1 1 1 4 - 4 s Livsmedelsind 2 ' 2 l l l l 4 Annan industri 4 4 4 4 6 6 14 Privatpraktik 6 4 10 10 3 13 11 6 17 40 Djursjukhus 3 - 3 9 10 7 7 20 Militär-vet - - - 4 4 1 - 1 5 Utlandstjänst 2 2 $ 1 6 3 l 4 12 Icke vet inst ! l 6 1 7 4 1 5 13 obefordrade vet ' - - - 1 1 2 2 sum 76 9 85 125 9 134 109 16 125 344

4.8 Bortfall före 65 års ålder

Dödsriskberäkningen före uppnådd pensionsålder har i tidigare prognoser byggt på uppgifter från det försäkringsbolag där Sveriges Veterinärförbund har sina kollektiva försäkringar. Uppgifter från försäln'ingsstatistiken har då visat att ca 5 veterinärer per år avlider före 65 års ålder. Härtill kommer ett visst "bortfall" till följd av långvarig sjukdom och yrkesskada. Jordbruksverket har i nu genomförd prognos räknat med ett sammanlagt "bortfall" av 6 veterinärer per år. Det är samma siffra som användes vid prognosen som gjordes 1987. Med tanke på att antalet veterinärer ökar kontinuerligt kan denna siffra möjligen vara för låg.

5. Antalet yrkesverksamma veterinärer 1997 och 2002

Prognos över antal yrkesverksamma veterinärer har utarbetats för två femårsperioder fram till 1997 respektive 2002, bilagorna 22 och 23. Jordbruksverket har därvid - liksom vid föregående prognosarbete - studerat tre olika nivåer med 50, 65 respektive 75 intagna studenter per år. Idag är intagningen 65 studenter per år.

Antalet kvinnliga studenter har för prognosperioden beräknats vara ungefär som under se- nare år dvs ca 80% av de antagna studenterna. För varje 5—årsperiod har vidare antagits att 10 veterinärer inte kommer att vara yrkesverksamma som veterinärer. Vidare antas, som

angivits under avsnitt 4.8, att 30 veterinärer "bortfaller" under varje S-årsperiod före upp- nådd pensionsålder.

Det kan erfarenhetsmässigt antas att samtliga studerande, som antagits till veterinärutbild- ning, inte avlägger examen. Gruppen har beräknat bortfallet till 7-8 per 75 studerande , 5-6 per 65 och 2-3 per 50. I genomsnitt tillkommer 1-2 studerande per år för att komplettera en utländsk examen. En viss ökning har skett under de allra senaste åren genom att svenska studenter som erlagt veterinärexamen i ett centraleuropeiskt land återkommer till Sverige efter att också skaffat sig norsk examen (vilket är enklare än att göra fullständig komplettering i Sverige!).

Jordbruksverket räknar med att det den 1.1. 1997 kommer att finnas 1794 yrkesverksamma veterinärer, varav drygt hälften är kvinnor. Den 1.1.2002 är motsvarande siffra 1930 om antalet antagna studerande är oförändrat 65 per år.

6. Faktorer som påverkar behovet av veterinär arbetskraft

Det är naturligtvis många faktorer som påverkar behovet av veterinär arbetskraft. Den föreslagna ändringen av den veterinära fältverksamheten med avveckling av det statliga huvudmannaskapet, inrättandet av fler veterinärstationer mm kommer att påverka behovet. Detta gäller inte minst behovet av vikarier (se avsnitt 7.6 och 7.16).

Djurantalet i landet har också en påverkan på behovet av veterinärer även om det inte finns ett "linjärt samband" mellan dessa två. Jordbruksverket har inhämtat uppgifter om förväntad utveckling av djurantalet under 1990-talet.

En väsentlig minskning i djurantalet är att vänta för mjölkkor. Enligt prognoser från Svensk Husdjursskötsel (SHS) blir minskningen i storleksordningen 20-25 % under perioden 1990 - 2000. En intensitetshöjning torde dock komma att öka veterinärinsatsen per ko.

Ett minskat djurantal är även att vänta för svin. Enligt en prognos från LRF och Slakteriförbundet minskar antalet modersuggor och antalet producerade slaktsvin med 20 - 25 % resp 10 % under perioden. Redan under 1991 och 1992 har en betydande reduktion skett.

Antalet kor för köttproduktion väntas enligt SHS-prognosen öka till 150 — 200 000 år 2000. Får, fjäderfä och renar är djurslag som enbart kräver relativt små veterinärinsatser och därmed inte påverkar veterinärprognosen i någon större utsträckning.

Den antalsmässiga utvecklingen för hästar torde bli en svag ökning till år 2000. Totalantalet hundar och katter torde vara relativt konstant. Trots ett oförändrat djurantal torde efterfrågan på veterinärtjänster successivt komma att öka. Detta sammanhänger med ökade vårdinsatser per djur.

Bland jordbrukets djur förutses sålunda ett minskat antal mjölkkor och svin, medan antalet kor för köttproduktion ökar. Samtidigt ökar behovet av veterinärtjänster, då intensiteten i

animalieproduktionen ökar och den förebyggande djurhälsovården byggs ut. Sammantaget torde behovet av veterinärtjänster för jordbrukets dj ur komma att bli i stort oförändrat. Behovet av veterinärtjänster för sporthästar och sällskapsdjur kommer sannolikt att öka.

7.

7.1.

7.2.

7.3.

Sammanställning över prognos för veterinärverksamheten under perioden 1992-96

Som framgår av avsnittet 2 har jordbruksverket för att få ett underlag tillskrivit en del företrädare/arbetsgivare för olika veterinära arbetsområden och bett dem redovisa/bedöma behovet av veterinär verksamhet/medverkan inom sitt verksamhetsområde under resten av 1990-talet och runt sekelsldftet. För vissa områden har bedömningen gjorts av jordbruksverket.

Nedan följer en kortfattad redovisning av de nämnda bedömningarna.

Central administration (+ 8 - 10 veterinärer)

* Sannolikt fortsatt krav om minskning av anslagen till myndigheterna och därmed också någon minskning av antalet tjänster.

'" EES-avtal och EG-medlemskap kan under perioden medföra behov av 8 - 10 nya veterinära tjänster.

Länsveterinärer ( + 5 veterinärer)

" Man kan räkna med ett starkt behov av regional veterinär ledning även i framtiden för att ansvara för djurskydd, smittskydd och tillsyn av veterinär verksamhet (livsmedel och djursjukvård mm).

* EG-medlemskap kommer att kräva insatser av "officiella veterinärer". Den kommande regionala organisationen blir härvid av vital betydelse bl a för utfärdande av friskintyg i samband med handel. Man kan eventuellt se ett behov av en förstärkning på regionalplanet med sammanlagt ca 5 tjänster.

SLU (+ 5-10 veterinärer) " Vid den veterinärmedicinska fakulteten planeras fn ingen utvidgning av verksam- heten, vilket innebär att forskar- och lärarstaben kommer att vara oförändrad un- der perioden.

" Samtliga universitet och högskolor har ålagts att fördubbla antalet doktorsexamina under den kommande 10årsperioden. Om man lyckas med detta på den

7.4.

7.5.

7.6.

veterinärmedicinska fakulteten kan det möjligen innebära att vissa tjänster som idag innehas av icke—veterinärer (naturvetare) i framtiden kan komma att besättas med veterinärer. Antalet sådana tjänster bedöms dock som litet ( 5-10 tjänster).

SVA (+ 5 veterinärer)

*

Vid företagen bedömning av behovet för den kommande femårsperioden har inte någon säker förändringstendens framkommit. Man kan därför se samma antal ve- terinärer som under den senaste femårsperioden, dvs oförändrat antal.

En osäkerhet ligger i vad ett EG-medlemskap (och EES—avtal) kan innebära ifråga om sjukdomskontroller. Man kan beräkna ett ökat behov av insatser från SVA och det uppskattas till 5 tjänster under perioden.

SVELAB (+ 5 - 10 veterinärer)

* Svelab bedriver idag verksamhet vid 10 laboratorier.

*

Enligt Svelabs bedömning kan verksamheten inom 5-10 år komma att utökas till 15 laboratorier. Detta medför ett behov av ytterligare 10 veterinärer.

Fältveterinärer (animalieproduktion mm) - tidigare distriktsveterinär ( +/- 0 veterinärer)

*

Antalet tillsatta distriktsveterinärtjänster har under den senaste femårsperioden minskat med ett 30-tal tjänster enligt statistiken i tabell 1. Det har varit flera an— ledningar till detta. Bl a har det varit svårt att besätta tjänster inom glesbygdsom- rådena med ordinarie innehavare. Vissa tjänster har också dragits in i olika delar av landet beroende på ffa minskat praktikunderlag men också på rationaliseringar i organisationen till följd av inrättande av veterinärstationer. En sådan uppbygg- nad har ökat under den senaste femårsperioden. Idag finns det ca 40 veterinärstationer vid vilka sammanlagt arbetar drygt 100 distriktsveterinärer.

Uppbyggnaden av veterinärstationer har prioriterats av statsmakterna.

Att prognostisera framtida behov av veterinärer som kommer att syssla med djursjukvård på animalieproduktionens djur är mycket svår. Dagens antal fältveterinärer (distriktsveterinärer) beräknas i framtiden i sort svara mot behovet av veterinära insatser för dessa djur. Man kan dock räkna med vissa nya arbetsområden för de fältarbetande veterinärema som t ex besiktning i samband med s k småskalig slakt liksom sjukdomskontroll och besiktning i samband med handel med djur i enlighet med EG:s regler.

7.7.

7.8.

7.9.

Hälsokontroll och ai-verksamhet (+ 5—10 veterinärer)

" Den framtida arbetssituationen är svårbedömbar. Omorganisation pågår eller dis-

kuteras. Sammanslagningar av t ex husdjursföreningar kan innebära ändrat behov av veterinär medverkan.

Trots att antalet animalieproducerande djur minskar kommer det ändå att finnas behov av veterinär service inte minst inom ramen för ett närmare europasamar— bete. I och med att gränserna mot EG öppnas får vi exempelvis vara beredda på att behovet av provtagningsverksamhet och intygsskrivning ökar liksom aktivare insatser för att övervaka sjukdomsläget i landet. Ev nya sjukdomskontrollprogram kan också komma att medföra behov av veterinär medverkan.

Besiktningsveterinärer (- 15 veterinärer)

" Situationen är svårbedömbar. Slakteriet fusioneras och detta påverkar behovet av

besiktningsveterinärer. Livsmedelsverket gör bedömningen att behovet minskar med 15 veterinärer.

" Ett ökat antal slakterier för småskalig slakt kan komma att medföra behov av del-

tidsverksamma besiktningsveterinärer.

Stadsveterinärer (+/- 0 veterinärer)

" Antalet stadsveterinärer har minskat sett över en längre tidsperiod. Hur situatio-

nen blir under den närmaste femårsperioden är oklar. Stadsveterinärens roll inom den direkta livsmedelskontrollen kan komma att minska. Kvar blir då import/ex- portkontroll och djurskyddsfrågor.

Stadsveterinär kommer troligen bara att finnas i de större kommunerna (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping) på längre sikt kanske främst bero- ende på stor importkontrollverksarnhet. I flera andra större städer köper man stadsveterinärfunktionen från Svelab.

Hur ett EG-medlemskap kommer att påverka den veterinära medverkan i livsme- delskontrollen (kontroll av styckning, charkuteriproduktion, färdiglagad mat mm) råder det idag stor osäkerhet om. Det kan komma att medmra behov av ökad ve- terinär medverkan.

" Under femårsperioden beräknas antalet tjänster vara oförändrat.

7.10. Livsmedelsindustri (+/-Oveterinä.rer)

" Man beräknar ingen förändring i förhållande till nuläget.

7.11. Annan industri (än livsmedelsindustri) (+ 15 veterinärer)

7.12.

*

Inom detta område återfinns veterinärer verksamma främst inom läkemedels- industrin.

Veterinärutbildningen av idag är en bra grundutbildning för arbete inom läkeme- delsindustrin. Speciellt värdefull är den breda biologiskt-medicinska utbildning som ges i grundläggande ämnen som cellbiologi, kemi, fysiologi, patologi mm.

Läkemedelsindustrin har också behov av specialister dvs forskarutbildade ve— terinärer framför allt inom patologi, toxikologi, fysiologi och farmakologi. När det gäller toxikologisk patologi är gnagarpatologin idag specieut viktig. Denna saknas i veterinärutbildningen och måste skaffas på annat sätt.

Läkemedelsindustrin kommer även framgent att vara en viktig veterinär arbets- plats. Hur många som kommer att vara verksamma där beror främst på intresset hos veterinärema. Många veterinärer har en negativ inställning till djurförsök och väljer därför bort detta verksamhetsaltemativ.

Under den närmaste femårsperioden räknar läkemedelsindustrin med ett behov av ytterligare 15 veterinärer.

Pivatpraktik/djursjukhus (sällskapsdjur och hästar) (+ 75 veterinärer)

#

*

I samband med lantbruksstyrelsens prognosarbete för fem år sedan beräknade man att ca 500 veterinärer på heltid skulle kunna ägna sig åt praktik på sällskapsdjur (enligt beräkningar med utgångspunkt från hundskatteregistret) innan man når en "mättnad" på marknaden.

I nu tillgänglig statistik sysslar 468 veterinärer på hel- eller deltid med praktik på sällskapsdjur och/eller sporthästar. Det har inte varit möjligt omvandla detta till heltidstjänster. Man kan väl dock räkna med att det motsvarar ca 350 - 400 heltidstjänster.

Teoretiskt finns det således "utrymme" för ytterligare veterinärer på "sällskapsdjurs- och sporthästmarknaden". Det är dock omöjligt att ange någon siffra med säkerhet bl a beroende på att även inom den veterinära fältorganisationen - oberoende av organisationsform - kommer veterinärverksamhet bland sällskapsdjur och sporthästar att vara av väsentlig betydelse i framtiden. Man kan mycket väl tänka sig att till en veterinärstation knyta en eller flera specialiserade veterinärer inom dessa områden för att få en "komplett" verksamhet på stationen.

7.13.

7.14.

7.15.

7.16.

" Under den kommande femårsperioden beräknas, trots de osäkerhetsmoment som föreligger, att ytterligare 75 veterinärer kommer att arbeta med sällskapsdjur.

Militärveterinärer (+/— 0 veterinärer)

" Även om det kommer att ske en förändring av antalet milostaber i landet kommer det inte att påverka antalet veterinärer i nämnvärd grad. Inom militärområdet är idag endast ett fåtal veterinärer verksamma.

Utlandstjänst (+ 10 veterinärer)

" Vid ett svenskt medlemskap i EG kan man räkna med ett behov av 2 — 4 veterinärer som är verksamma centralt i EG. Redan under "EES-tiden" kan det uppkomma behov av någon eller några svenska veterinärer i EFI'Azs organ.

" Antalet veterinärer verksamma utomlands - vid i första hand andra veterinära utbildningsinstanser liksom inom industrin - kan inte påverkas av svenska förhål- landen.Under den senaste femårsperioden har ytterligare ett drygt 10-tal veterinä- rer förlagt sin verksamhet utomlands.

* Inom denna sektor inräknas inte veterinärer verksamma i U-1andstjänst. Under den senaste 10—årsperioden har av och till endast någon enstaka veterinär varit verksam inom sådana projekt och i november 1991 var det ingen. Hur framtiden blir inom detta område är svårbedömbar - möjligen några enstaka tjänster.

" Utlandsverksamma veterinärer kan komma att öka under den kommande femårs- perioden med ca 10 stycken.

Icke veterinära institutioner ( +/- 0 veterinärer)

" Till denna kategori räknas veterinärer verksamma vid andra statliga institutioner än de rent veterinära. Det går inte att säkert se tendenser till någon förändring inom denna sektor.

Obefordrade veterinärer

" Till denna kategori hänförs veterinärer utan fast anställning/verksamhet såsom t ex vikarier inom distrikts- och besiktningsveterinärorganisationema.

" Under årens lopp har inom denna kategori funnits 100—150 veterinärer. Inte minst inom distriktsveterinärorganisationen har det varit nödvändigt att ha tillgång till vikarier för att klara lagstadgad ledighet för ordinarie tjänsteinnehavare.

" Hur det, efter avvecklingen av den nuvarande distriktsveterinärorganisationen, blir med det framtida behovet av vikarier inom djursjukvården för animalieproduktionens djur är mycket svårt att förutse. Man torde kunna beräkna ett minskat behov av korttidsvikarier vid en utökning av antalet veterinärstationer. Inom dessa bör det vara möjligt att i ökad utsträckning kunna klara sådana vikariebehov. Vikariebehovet vid annan typ av ledighet kommer sannolikt också att minska. Det minskade behovet kan vara så högt som motsvarande 60 - 70 veterinärer vid en övergång till veterinärstationer i enlighet med veterinärutredningens förslag.

7.17. Ej yrkesverksamma veterinärer

" Antalet ej yrkesverksamma veterinärer har under en lång följd av år varit relativt konstant, loing 30—35 personer. Det finns inget som talar för en drastisk förändring under den kommande femårsperioden.

8. Tillgång och efterfrågan på veterinärer 1997 och 2002

Tillgång

I november 1991 fanns det 1531 yrkesverksamma veterinäreri Sverige. Enligt jordbruksverkets beräkningar kommer det att finnas 1794 yrkesverksamma den 1.1.1997 till följd av att 65 elever under senare år intagits på veterinärlinjen vid lantbruksuniversitetet. Den 1.1.200Q kommer det med samma förutsättningar att finnas 1930. Hur tillgången på yrkesverksamma veterinärer påverkas om intagningen ändras till 50 respektive 75 redovisas i bilaga 22.

Nettotillskottet av veterinärer som skall finna sysselsättning blir alltså 263 under perioden 1992-96 och 136 under perioden 1997-01 med oförändrat antal nya studenter varje år.

Man

Efter inhämtande av uppgifter för de olika områdena redovisade i avsnitt 7 gör jordbruksverket bedömningen att ytterligare ca 125 - 130 veterinärer kommer att efterfrågas på arbetsmarknaden fram to m 1996 (bilaga 23).

Till 11 - rf 1

Skillnaden mellan tillgång och efterfrågan på veterinär arbetskraft den 1.1.1997 kommer alltså att bli ca 135 (263-128). Frågan är, kommer dessa veterinärer att finna sysselsättning? Detta är en fråga som man mycket lite kan påverka genom att 'start— och bromssträckan' för en mångårig utbildning som veterinärutbildningen är lång. Den närmaste 5—årsperioden

som med viss säkerhet kan överblickas på efterfrågesidan är relativt "ointressant" eftersom tillgången i stort sett är given. Det viktigaste instrumentet för att reglera tillgång och efter- frågan finns inte. Det längre perspektivet är därför det intressantaste men här är efterfrägesituationen svårare att överblicka. Vid jordbruksverkets kontakter med olika veterinära arbetsgivare är det endast ett fåtal, som velat blicka längre än den närmaste 5- årsperioden. Det är alltför många idag oöverblickbara faktorer som gör det möjligt att med någon grad av säkerhet blicka framåt mot början av nästa sekel.

För att närmare analysera frågan om sysselsättningen för de ca 135 "extra veterinärer" som tillförs arbetsmarknaden 1992-96 kan man med fördel titta i backspegeln. Vad trodde man för fem år sedan och hur blev utvecklingen? I november 1986 fanns det 1351 yrkesverk- samma veterinärer. Fram till november 1991 skulle, enligt den prognos som gjordes 1987, arbetsmarknaden netto tillföras 244 yrkesverksamma veterinärer till den 1.1.1992. I rap— porten från 1987 prognostiserades 119 nya tjänster under samma period — i verkligheten blev det 147. Idag kan man konstatera att det prognostiserade 'överskottetet" på ca 100 veterinärer försvann under perioden. En stor del förklaras av den kraftiga expansionen på sällskapsdjursområdet. Antalet obefordrade ökade också med ett 40-tal. Härigenom har det varit möjligt att klara Vikariebehovet inom distriktsveterinärorganisationen. En del har också uppehållit vakanser i framför allt norra Sverige. Detta kan vara en del av förklaringen till att det inte registrerats någon arbetslöshet trots att veterinärkåren ökat så kraftigt.

Veterinärutredningens förslag kommer sannolikt att påverka Vikariebehovet inom framför allt "fältorganisationen" och bl a detta gör att frågorna om storleken på det framtida "överskottet" av veterinärer blir mera aktuell.

nl ill2 2

Det är omöjligt att göra någon "säker" prognos för denna period, vilket också har framgått av den osäkerhet veterinära arbetsgivare känner inför utvecklingen runt sekelskiftet. Den mycket kraftiga expansion som under flera decennier skett på sällskapsdjursområdet bör mot slutet av 90-talet plana ut. Kanske kan hästsektom komma att behöva ytterligare veterinära insatser om sporthästintresset i landet fortsätter att öka. Den veterinära fältorganisationen måste under denna period ha funnit sina former. Om organisationen kommer att sysselsätta fler eller färre veterinärer än idag är svårt att ha någon säker uppfattning om. Ett ökat önskemål om reglerad arbetstid för de veterinärer som kan komma att anställas av en huvudman i t ex Norrland skulle emellertid kunna komma att "häva" ytterligare 30 - 40 veterinärer.

Det finns sannolikt en viss "utvecklingspotential' inom några områden bl a inom läkemedelsindustrin, där behovet av veterinärer fortsatt kommer att vara relativt stort. I ett öppnare Europa utan krav på tilläggsutbildning för att få behörighet att utöva veterinäryrket blir också arbetsmarknaden för svenska veterinärer större. Hur många som kommer att påverkas härav är dock omöjligt att ange.

9. Slutsats

Den veterinära arbetsmarknaden kommer under den närmaste lO—årsperioden att utsättas för vissa påfrestningar. 1992 - 2001 kommer arbetsmarknaden att netto tillföras ca 400 ve- terinärer. Om hänsyn tas till yrkesverksamhetsgrad och omräkning görs enligt vad som tidi- gare angivits i avsnitt 4.5 klarar dessa 400 veterinärer av att upprätthålla drygt 300 tjänster med hänsyn till att många av dessa på arbetsmarknaden tillkomna veterinärer under prog- nosperioden kommer att vara småbarnsföräldrar.

Prognosen på efterfrågan på veterinär arbetskraft 1992 - 2001 talar för att ytterligare upp mot 200 tjänster kan komma att tillskapas inom den traditionella veterinära arbets— marknaden, vilket motsvarar ett större antal veterinärer när hänsyn tas till deltidstjänstgöring mm. Den lagda prognosen innehåller dock flera osäkerhetsmoment.

Det är alltså en differens mellan tillgång och efterfrågan på veterinär arbetskraft under den närmaste lO-årsperioden på ca 100 heltidstjänster.

Det är idag inte möjligt att säga om "överskottet" av veterinärer kommer att resultera i arbetslöshetsproblem i slutet av seklet. Sett i ett perspektiv bakåt kan man dock konstatera att motsvarande "överskott" inte har lett till ett sådana problem.

Det är jordbruksverkets uppfattning att det för närvarande bör vara möjligt bibehålla nuvarande studentantal vid veterinärlinjen på lantbruksuniversitetet.

Det finns dock idag många fler osäkra faktorer inför framtiden än tidigare varför det är angeläget att med korta tidsintervall - sannolikt bara med något eller några års intervall - noggrant följa utvecklingen av behovet av veterinär arbetskraft inom de olika arbetsmarknadssektorema för att kunna balansera omfattningen av veterinärutbildningen.

Anm Central administration nov 1991

13 mån, 6 kvinnor = 19

% Kvinnliga veterinärer

" & Manliga veterinärer

Födelseår

Antal .. . .. Lansveterrnarer nov 1991

20

26 män, 9 kvinnor = 35

15. P01 P06

% Kvinnliga veterinärer 10

& Manliga veterinärer

ȁXXXXXY %

: _: _: _:

År År År 26 30 35 40 45 o |— In ro 8 in in _?3

leveranser

OL

az W

08 SS 5?

"!

OS 55 W

se W

'Y "1 "! ”! ”! ”Y

. . . ///////l % /////////////////

. .x. ,//////////////// % /////////////////

% %///Å//A g ////////////////z

% W///////////////.

% /////////////////////////. %/////////////////// g

g 7//////////////////A

% ////////////////////////////A

& 7///////7///. & z////////////////////

& 7//////////////A & V/A & .////

7///////////

96d [Od 90c|

W 9. W &. e A 9 1 B u. u !. r e 1

91

mA ebjjuurAx %

rargugre

en = Jouni/ni 01. 'urw 91.

OZ

IQUV

1661. JaqwaAou 'n'rs 'ummrmrnr Basutorpamsurmart

Antal 20

15

10

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) november 1991

35 mån, 16 kvinnor

P96

P01

:51

P06

xXXYM xXXXXXXY

xXW NX?

ÄNXXXXXXXXXX %

% %%

23

% Kvinnliga veterinärer

& Manliga veterinärer

WW

%

38

xXXY XXXX

.2 År 70

födelseår

m;: Svelab november 1991

14 mån, 7 kvinnor = 21

15

% Kvinnliga veterinärer 10 B Manliga veterinärer

' År År 26 30 35 40 45 50 55 60 65 70

Födelseår

sz 'Y

OE "! 96 d

lOd

90d

.................... . .. //////z » W. ” .............. . 7////Z U//A

......... ////////// ......................... 7///////////0 %

7////////. %» 7///////A %& 7///////////A å /////////A 3 N.. % ///////////////// g z////////% ; 7//////////A & y/z % m v. & z/z & 7///// % z/A E 7//

B W 2 W a.m. 2 m &

se "!

z/Å

rerguu rareupalaA BDHUUMX &

JGOSIBPGH

OL "!

SZ IEIUV

muuvw ts 'usw LLZ

Bze 166I raqurartou rargurrarexsmrrtsrq

Antal 20

Hälsokontroll - Djurhälsovård november 1991

19 mån, 11 kvinnor = 30

Åt Ål Ål Ål ' ao as

% Kvinnliga veterinärer

B Manliga veterinärer

År Är

en es Födelseår År 70

Antal 20

15

10

Ai-veterinärer november 1991

25 män, 21 kvinnor = 46

P96 P01 P06

WW

ÅXXXXXY

ÅXXXXXXXXXXXXXX) ÄXXXXXXXXXXE m

&&

% Kvinnliga veterinärer B Manliga veterinärer

xXXXXXXXI

28 År 70

Födelseår

oz "!

or: ”! &

se 1'!

OZ 131")!

Gl

96d

mur/oi Le 'urw zs

10.51

68

90.5

7//////A & % 7///

. . .”. VAA å VA/I % .7/////////////// %

&

& ////////////////z å &

7/////////////// & ///////////A % 7///////

7///

7///////////////. E ///////A

w N. 7///////

ss 1'! 'Y

///A

99

W 9 W &. 2 A 0 1 9 U. u e. .. B J

rareugrere/t eauuuytx %

JEBSIBPQS

OL "!

1661 raqurarou rarnrnraraasäurunlrsaa

Antal 20

15

A: za

Stadsveterinärer november 1991

10 män, 10 kvinnor = 20

P01 P06

År År År 30 35 40

_ .(

In rn

! Kvinnliga veterinärer

! Manliga veterinärer

Födelseår

År 70

Antal

20. Privatanställd - livsmedel

& mån, 0 kvinnor = 8

15

D Kvinnliga veterinärer

10

& Manliga veterinärer

År År År 40 45 so 55 00 es 10 Födelseår

Anm Privatanställd - annan än livsmedel november 1991 20

49 män, 10 kvinnor = 59

15 P96 P01 P06

% Kvinnliga veterinärer

1 0 & Manliga veterinärer

S&Q

&%SSBHEB XXXXW R%NRQ SKXSÄE

&& ÄXXX 355 &0

År 55 70

Födelseår

.: mis

Antal

kliniker) november 1991

jur

Privatpraktiserande (inkl större d

20

241

109 mån, 132 kvinnor

P06

P01

P96

15

B Manliga veterinärer

r e r ä n .H.. 0 ( a v a .nlu m ..n. v K

7///////

V/A 7//////////////A 7///////

7/////A,. 7///////////

///////////////////////// % 7///7/////////////// &

7/////////////////////////////////7//////. %

7//////////////////////////////A ///////////////////// u. .

7///////////////////////////////////////////////A &

////////////////////////A . . .

7//////////////////A %

///////////////////// % 7/////////////////// __. .

uV//////////////7////////

///A

7//////////////////A . . ////////////7///////v % ///////////////////////// . . .

Z//////////////////// ..

7///////////7/////4 %

10

///////////Å//7////// gå 7/////////// +H. . . .

& V/Ag

///////A på

En

7//////////% & V/A % V/A & %

V/A % &

////////z %

.//// g 7/// Han &

5 0

År 70 Födelseår

År 55

År 55

År 45

År 35

30 År

År 25

Djursjukhus (inkl Skara, ATG och Flyinge) november 1991

Antal 20

År 70 Födelseår

År 85

ms

xXXXXXXXXXXXN

mams

mamma m

sxmwww %

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx anamma & 8

mwxxwxxxxxxxxw &

sxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxaxxxxxxs : " " - ' sxxxxxxxxxaxxxxxxxmxxxxxxs -:.: .....

xXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

mxxxxxxxxxwxxxxxxxxxxxxw -

m.mxxxxwwxxxwxxxw xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxs W W&W aim

W m i 3

mm --

_ ! n .5 b 8 0 > 5 .? 'E .5 > 2 &

& Manliga veterinärer

/

Ål' ss

MW

mem W " _; 3 w W o & 3 n. lx N N || '6 5 & £ % n. i st N :" % 8 i 8 å n. ur .: 3 in 0 m 0

Antal 20

15

10

Militärveterinärer november 1991

8 män, 0 kvinnor = 8

År År År 30 35 40 År

[] Kvinnliga veterinärer

El Manliga veterinärer

År 00 65 70

Födelseår

Antal 20

15

10

26

Tjän

23 män, 20 kvinnor = 43

stgöring utomlands (ej i U-land) november 1991

xxxxxxwm & &

XXXXXXXXX

XXXXXXXXXXXY

% Kvinnliga veterinärer

& Manliga veterinärer

År År 70

Födelseår

År eo es

Antal 20

Icke veterinära institutioner november 1991

16 mån, 6 kvinnor = 22

15

z Kvinnliga veterinärer

1 0 El Manliga veterinärer

r År År Iu År År Å: ze se 35 40 45 so se en es 70

Födelseår

Obefordrade veterinärer november 1991

Antal

20

,////

///////7/7/////////////4 & 7/////////// ua

77///////////////////////////,7// %

/////////////////////

////////////////////////////////////////A %% 7/////////////////////////////////////////////////z/A % ,///////////////////////////// % 7///////////////////. %

7/////7/////u////V///////////////a % 7///////////7////// &

/////////////////////////////, å V/A %%

7////////// g

%

,////////

7//////////////////A

& Manliga veterinärer

.. 0 _m .m m & V 3

.m m .m V K

% % 7/// V/A 7///

7/Ä///A & ///A

138. P 06

P01

40 mån, 98 kvinnor P 96

70 År Födelseår

År es

Ju 55

År 45

År 40

År 35

År 30

A: ze

Antal Ej yrkesverksam november 1991 20

18 män, 13 kvinnor = 31

15

" Kvinnliga veterinärer

El Manliga veterinärer

10

XXXXXXXN xXXXXXXY w

År År År Åv 65 70

Födelseår

8 g ;:8 I.» 3 3 9,

Antal 25

20

15

10

Pensionärer november 1991

317 män, 15 kvinnor = 332

% Kvinnliga veterinärer

! Manliga veterinärer

W 3'1:

W +:.

' %,

Födelseår

Bilaga 21

Beräknat antal yrkesverksanuna veterinärer 1.1. 1997

Antal yrkesverksamma veterinärer ((65 år) 1531 november 1991 (903 män + 628 kvinnor) + Legitimerade december 1991 + 63 (14 min + 49 kvinnor) - Pension till 1997-01-01 - 85 (76 min + 9 kvinnor) + Nyexaminerade till 1997-01-01 + 315 — 92 63 (13 min + 50 kvinnor) - 93 63 (15 min + 48 kvinnor) -94 63 (13 mån + 50 kvinnor) - 95 63 (18 man + 45 kvinnor - 96 63 (10 min + 53 kvinnor)

+ Tillskott utländska veterinärer - Ej yrkesverksamma

+10 ;19

- Bortfall före 65 års ålder (25 mån + 5 kvinnor) gg

Antal veterinärer 1997-01-01 (885 män + 909 kvinnor)

1794

Beräknat antal yrkesverksamma veterinärer 1.1.2002

Antal yrkesverksamma veterinärer 1794 ((65 är) 970101 (885 min + 909 kvinnor) - Pension till 2002-01-01 ;131 (125 män + 9 kvinnor) 1660 + Nyexaminerade till 2002-01-01 Från hösten 1997 År 50 elever/år 65 elever/år 1997 60(15m+45 k) 60(15m+45 k) 1998 48 (12 rn + 36 k) 60 (15 m + 45 k) 1999 48(12m+36k) 60(15m+45k) 2000 48(12m+36k) 60(15m+45k)

Bilaga 22

75 elever/år

60(15m +45 k) 68(20m +48k) 68 (20m +48 k) 68 (20m +4s k)

2001 48312m+36k) 60(15m+45k) 68(20m+48k) 252 (63 m + 189 k) 300 (75 m + 225 k) 332 (95 m + 237 kg

u-* k-h—

1912 1960 1992 + Tillskott nu vet + 10 + 10 + 10 - Ej yrkesverksam - 10 - 10 ' 10 1912 1960 1992 - bortfall före 65 års - 30 - 30 _ 30 ålder ___—___— Antal yrkesverksamma veterinärer 2002-01-01 1882 1930 1962

Bilaga 23

Prognos över antalet nya veterinärtjänster till 1.1.1997

Administration +8 -10 länsveterinärer +5 Veterinårfakulteteo +5 -10 SVA +5 Svelab +5 -10 Distriktsveterinärer 0 Hälsokontroll + Ai +5 -10 Besiktningsveterinärer -15 Stadsveterinår 0 Livsmedelsindustri 0 Annan industri + 15 Privatpraktik + djursjukhus +75 Militärveterinår 0 Utlandstjänst 10 nge veterinär" 1'nsg'mg'gn Q

1 livmedelsindusuinochEG.Dellelllggning-prismjamning

2 Marknadsöversikt — Vegetabilier

3 Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991

4 Stödet till jmlbruket och livsmedelsindustrin i nom Sverige 1992/93 5 Utvilrdaing av den livsmedelspolitiska refomen

6 Sektorskalkyl för jordbruket

7 JordbruketiEG-EffelnaavEG-kommisdormreformflnlag

8 ugringavstallgödselismkadirektpåumk

9 MiljöKonsekvensBeskrivningar inom jadbrulm (utkommer augusti -92) 10 livsmedelskonsiuntionen 1988-1991

11 Investeringar och kapacitetsumyujande i mjölkproduktionen

12 Livsmedelsindusuin och EG. Del 2 Branschbeskiivningm' 1 EES-avtalet 13 JordbniketiEG—Estudbmksrelorm

14 Marknadsöversikt — Animalier

15 Omställningsamlemas användning

16 Faktorer mr vardeberäkning 1992 — lantbmksfmigheter

17 Jarnlilrelse mellan mjölk- och mejerivarmektan i Sverige och EG

18 Jämförelse mellan nötköttssektom i Sverige och EG

19 JämförelsemellangiisköussektomiSverigeochFB

20 Jämförelse mellan aggseldorn i Sverige och EG

21 Jämförelse mellan lägelkötmekmm i Sverige och EG 22 Livnnedelsbuedskapen och EG

Jordbruksverkets Rapport kan beställas från Infomationsenheten. Jordbniksverket, 551 82 Jönköping telefon 036—15 51 75 (direkt). 15 50 00 (växel)

Geografisk fördelning av mjölkkor, får, svin och höns

Mjölkkornas geografiska fördelning

Antal per församling

1—200

201—400

- 401—900 . 901-—

Källa: Statistiska centralbyrån, (SCB)

Fårens geografiska fördelning 1990

Antal per församling 1—200 201—400

401—900 901—

Källa: Statistiska centralbyrån (SCB)

Svinens geografiska fördelning 1990

Antal per församling

1—200 201—400 401—900

- 901—

Kålla: Statistiska centralbyrån (SCB)

Hönsens geografiska fördelning 1990

Antal per församling

1-200 201—400 401—900

. 901—

Kålla: Statistiska centralbyrån (SCB)

Förslag till områdesindelning för etableringsbidrag

Inom utredningen har analyserats hur många veterinärstationer som behövs och var dessa skulle vara placerade för att tillhandahålla en till- fredsställande veterinär service i hela landet. Analysen har resulterat i en indelning av landet i 99 områden. I varje sådant område bör, med undantag för det område inom vilket Sveriges lantbruksuniversitet be- driver fältverksamhet, finnas en veterinärstation. För att stimulera bil- dandet av veterinärstationer i dessa områden har jag föreslagit infö- randet av ett etableringsbidrag. Endast ett sådant bidrag bör kunna ut- gå för varje område. För att undvika en alltför hård styrning anser jag att etableringsbidraget inte bör kopplas till en i förväg bestämd ort. Jag har dock lämnat förslag på lämpliga stationeringsorter och be- manning, främst med utgångspunkt från att aktuellt område skall få optimal teckning. Det bör påpekas att veterinärstationemas verksam- hetsområden inte behöver sammanfalla med områdena för etablerings- bidrag. Veterinärstationemas verksamhetsområden kommer att styras av angränsande veterinärstationers placering och efterfrågan av vet— erinära tjänster. Närmast redovisas ovan nämnda områden, därefter redovisas för-

slagen på lämpliga stationeringsorter och bemanning.

STOCKHOILIXIå A B

04 Botkyrka 08 Danderyd 12 Ekerö 16 Haninge 20 Huddinge 24 Järfälla 28 Lidingö 32 Nacka 36 Norrtälje

40 Nynäshamn 44 Salem 48 Sigtuna 52 Sollentuna 56 Solna 60 Stockholm 64 Sundbyberg 68 Södertälje

72 Tyresö 76 Täby &) Upplands-Bro 84 Upplands-Väsby 88 Vallentuna 92 Vaxholm 96 Värmdö 99 Österåker

U PPSALA LÄN C

(5 Enköping 20 Uppsala 10 Håbo 25 Älvkarleby 15 Tierp I!) Östhammar

SÖDERMANLANPS D LAN

05 Eskilstuna 25 Oxelösund 10 Flen 30 Strängnäs 15 Katrineholm 35 Vingåker 20 Nyköping

ÖSTERGÖTLANPS LAN

05 Boxholm &) Motala 55 Ydre 10 Finspång 35 Norrköping 60 Åtvidaberg 15 Kinda 40 Söderköping 65 Ödeshög 20 Linköping 45 Vadstena & Mjölby 50 Valdemarsvik

msnuc

10

0 IO 20 30 det».

c......u ',

Gisuvm 1 5

sul-namn- ,!

JÖNKÖPINGS

LÄN

05 Aneby 35 Sävsjö 10 Eksjö 40 Tranås 15 Gislaved 45 Vaggeryd 20 Gnosjö 50 Vetlanda 25 Jönköping 56 Värnamo 30 Nässjö

SAVSAO 35

10

JO

KRONOBERGS LÄN G

(5 Alvesta 25 Tingsryd 10 Lessebo 30 Uppvidinge 15 Ljungby 35 Växjö 20 Markaryd 40 Älmhult

0 0 20 30 Colin

KALMAR LAN

05 Borgholm 30 Mörbylånga 10 Emmaboda 35 Nybro 15 Hultsfred 40 Oskarshamn 18 Högsby 45 Torsås 20 Kalmar 50 Vimmerby 25 Mönsterås 55 Västervik

utmanar 10 r. r " " .

År.-m.: l=i—-t=i—-t=—l

G OTLAN DS LÄN

10 Gotland

10 20 JD som

BLEKIN_(_3E LAN

05 Karlshamn 20 Ronneby 10 Karlskrona 25 Sölvesborg 15 Olofström

marsme—

KRISTIANSTAPS LAN

05 Bromölla 30 Osby 50 Åstorp 10 Båstad 35 Perstorp 55 Ängelholm 15 Hässleholm 40 Simrishamn 60 Örkelljunga 20 Klippan 45 Tomelilla 65 Östra Göinge 25 Kristianstad

0 10 10 30 40 lim

MALMÖ Hus LAN

04 Bjuv 32 Kävlinge 60 Staffanstorp 08 Burlöv 36 Landskrona 64 Svalöv 12 Eslöv 40 Lomma Svedala 16 Helsingborg 44 Lund 72 Trelleborg 20 Höganäs 48 Malmö 76 Vellinge 24 Hörby 52 Sjöbo 80 Ystad 28 Höör 56 Skurup

HALLAN DS LÄN N

05 Falkenberg 25 Kungsbacka 10 Halmstad 30 Laholm 15 Hylte 35 Varberg

0 0 20 JO IO lim

GÖTEBORGS- ogH BOHUSLAN

05 Göteborg 30 Mölndal 55 Strömstad 10 Härryda 35 Orust 60 Tanum 15 Kungälv 40 Partille 65 Tjörn 20 Lysekil 45 Sotenäs 70 Uddevalla 25 Munkedal 50 Stenungsund 75 Öckerö

sro—sun

ÄLVSBORGS LAN

05 Ale 35 Herrljunga 65 Tranemo 10 Alingsås 40 Lerum 70 Trollhättan 15 Bengtsfors 45 Lilla Edet 75 Ulricehamn 20 Borås 50 Mark & Vårgårda 25 Dals-Ed 55 Mellerud 85 Vänersborg 30 Färgelanda 60 Svenljunga 90 Åmål

15

I /

tnxrwl 7 _,1' ess-mm I,

L

SKARABORGS LAN

05 Essunga 10 Falköping 15 Grästorp 20 Gullspång 25 Götene 30 Habo

35 Hjo 40 Karlsborg 45 Lidköping 50 Mariestad 55 Mullsjö 60 Skara

65 Skövde 70 Tibro 75 Tidaholm 80 Töreboda 85 Vara

10 20 30

VÄRMLANDS LAN

05 Arvika 35 Hammarö 10 Eda 40 Karlstad 15 Filipstad 45 Kil 20 Forshaga 50 Kristinehamn 25 Grums 55 Munkfors 30 Hagfors

1 135151!Y

75

60 Storfors 65 Sunne 70 Säffle 75 Torsby 80 Årjäng

10 20 ” 40 50 00 mim

ÖREBRO LÄN

(5 Askersund 10 Degerfors 15 Hallsberg 20 Hällefors

25 Karlskoga &) Kumla

KARLSKOGA

35 Laxå 40 Lindesberg 45 Ljusnarsberg 50 Nora 5 Örebro

VÄSTMANLANPS U — LAN

05 Arboga 25 Kungsör 45 Skinnskatteberg 10 Fagersta 30 Köping 50 Surahammar 15 Hallstahammar 35 Norberg 55 Västerås 20 Heby 40 Sala

0 10 20 30 lol-m

KOPPARBERGS

05 Avesta 10 Borlänge 15 Falun 20 Gagnef 25 Hedemora

30 Leksand 35 Ludvika 40 Malung 45 Mora 50 Orsa

LÄN

55 Rättvik 60 Smedjebacken 65 Säter 70 Vansbro 75 Älvdalen

GÄVLEBORGS LAN

(5 Bollnäs 30 Nordanstig 10 Gävle 35 Ockelbo 15 Hofors 40 Ovanåker 20 Hudiksvall 45 Sandviken 25 Ljusdal 50 Söderhamn

Noam-Giro X 30

X Br'us,r x 0

»UDixSvAL

iam," cum—m

40

50 GOIm

VÄSTERNOR_R- Y LANDSLAN

05 Härnösand 25 Timrå 10 Kramfors 30 Ange 15 Sollefteå 35 Örnsköldsvik 20 Sundsvall

JÄMTLANDS

05 Berg 10 Bräcke 15 Härjedalen 20 Krokom

LÄN

25 Ragunda 30 Strömsund 35 Åre 40 Östersund

!(!) Imi

VÄSTER BOTTlE-Eå A C

05 Bjurholm 30 Norsjö 55 Umeå 10 Dorotea 35 Robertsfors 60 Vilhelmina 15 Lycksele 40 Skellefteå 65 Vindeln 20 Malå 45 Sorsele 70 Vännäs 25 Nordmaling 50 Storuman 75 Åsele

BÅUQ t 05 m. » D_V_—

NORRBOTTEEå B D

05 Arjeplog 30 Jokkmokk 55 Piteå 10 Arvidsjaur 35 Kalix 60 Älvsbyn 15 Boden 40 Kiruna 65 Överkalix 20 Gällivare 45 Luleå 70 Övertorneå 25 Haparanda 50 Pajala

SÖDRA OCH MELLERSTA SVERIGE

Stockholms län

Stationeringsggt: Bemanning: Norrtälje 4 veterinärtjänster Upplands-Väsby 2 veterinärtjänster Södertälje 2 veterinärtjänster

Totalt Stockholms län: 3 veterinärstationer och 8 veterinärtjänster.

Uppsala län

Stationeringsort: Bemanning:

Gimo 4 veterinärtjänster

(Uppsala) (V eterinärhögskolans ambulatoriska klinik) Enköping 3 veterinärtjänster

Totalt Uppsala län: 2 veterinärstationer och 7 veterinärtjänster.

Södermanlands län

Stationeringsort: Bemanning: Eskilstuna 2 veterinärtjänster Katrineholm 3 veterinärtjänster Flen 3 veterinärtjänster Nyköping 4 veterinärtjänster

Totalt Södermanlands län: 4 veterinärstationer och 12 veterinär- tjänster.

Östergötlands län Stationen'ngsort: Bemanning: Borensberg 3 veterinärtjänster Mjölby 3 veterinärtjänster Linköping 4 veterinärtjänster Norrköping 4 veterinärtjänster

Totalt Östergötlands län: 4 veterinärstationer och 14 veterinärtjänster.

Statigngnngsgg: Bgmanning:

Jönköping 4 veterinärtjänster Tranås 4 veterinärtjänster Vetlanda 4 veterinärtjänster Värnamo 4 veterinärtjänster

Totalt Jönköpings län: 4 veterinärstationer och 16 veterinärtjänster.

Kronobergs län

Stationeringsort: Bemanning:

Ljungby 4 veterinärtjänster Växsjö 4 veterinärtjänster Tingsryd 3 veterinärtjänster

Totalt Kronobergs län: 3 veterinärstationer och 11 veterinärtjänster.

Kalmar län

Satie—neringM: Mg:

Gamleby 4 veterinärtjänster Vimmerby 4 veterinärtjänster Fliseryd 4 veterinärtjänster Kalmar 5 veterinärtjänster

Algutsrum 5 veterinärtjänster varav en placerad i Löttorp

Totalt Kalmar län: 5 veterinärstationer och 22 veterinärtjänster.

Gotlands län mmm: M_gB m nnin : Visby 3 veterinärtjänster Hemse 3 veterinärtjänster

Totalt Gotlands län: 2 veterinärstationer och 6 veterinärtjänster.

Blekinge län Stationeringsort: Bemanning: Karlskrona 5 veterinärtjänster Karlshamn 3 veterinärtjänster

Kristianstads län Statinnsaingm: Hässleholm Kristianstad Smedstorp Ängelholm

Benjamins! 4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 5 veterinärtjänster 5 veterinärtjänster

Totalt Kristianstads län: 4 veterinärstationer och 18 veterinärtjänster.

Malmöhus län Stationen'ngsort: Hörby

Sjöbo Anderslöv Eslöv Mörarp

Bemanning: 4 veterinärtjänster

4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 5 veterinärtjänster

Totalt Malmöhus län: 5 veterinärstationer och 21 veterinärtjänster.

Hallands län Stgtigngringsgg: Kungsbacka Varberg

Vessigebro Halmstad

Laholm

Bemanning:

4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster

Totalt Hallands län: 5 veterinärstationer och 20 veterinärtjänster.

Göteborgs och Bohus län

Stationeringsort: Dingle Ljungskile

Totalt Göreborgs och Bohus län: 2 veterinärstationer och 9

veterinärtjänster.

Bemanning: 5 veterinärtjänster

4 veterinärtjänster

Älvsborgs län Stationeringsort: Bäckefors Brålanda Älvängen Alingsås Herrljunga Ulricehamn Svenljunga Skene

Bgmgnning:

2 veterinärtjänster 5 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 2 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 2 veterinärtjänster

Totalt Älvsborgs län: 8 veterinärstationer och 27 veterinärtjänster.

Skaraborgs län

Stationeringsort: Töreboda

Tibro Tidaholm Falköping Vara Skara

Bemanning: 4 veterinärtjänster

4 veterinärtjänster 3 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster

Totalt Skaraborgs län: 6 veterinärstationer och 23 veterinärtjänster. .

Värmlands län

Statigngringsort: Sunne Säffle

Karlstad Kristinehamn

Bemanning:

3 veterinärtjänster 5 veterinärtjänster 3 veterinärtjänster 3 veterinärtjänster

Totalt Värmlands län: 4 veterinärstationer och 14 veterinärtjänster.

Örebro län Stationeringsort: Lindesberg Örebro Hallsberg

Bemanning: 3 veterinärtjänster

5 veterinärtjänster 4 veterinärtjänster

Totalt Örebro län: 3 veterinärstationer och 12 veterinärtjänster.

Västmanlands län

&&.de Bemanning:

Sala 4 veterinärtjänster Västerås 2 veterinärtjänster Arboga 2 veterinärtjänster

Totalt Västmanlands län: 3 veterinärstationer och 8 veterinärtjänster.

TOTALT SÖDRA OCH MELLERSTA SVERIGE: 69 veterinärstationer och 256 veterinärtjänster.

NORRA SVERIGE

Kopparbergs län

Stgjigngringsgu: Bemanning:

Mora 3 veterinärtjänster Rättvik 2 veterinärtjänster Dala-Järna 2 veterinärtjänster Borlänge 3 veterinärtjänster Hedemora 5 veterinärtjänster

Totalt Kopparbergs län: 5 veterinärstationer och 15 veterinärtjänster.

Gävleborgs län

Stationeringsort: Bemanning:

Hudiksvall 4 veterinärtjänster Ljusdal 3 veterinärtjänster Bollnäs 4 veterinärtjänster Sandviken 4 veterinärtjänster

Totalt Gävleborgs län: 4 veterinärstationer och 15 veterinärtjänster.

Västernorrlands län

Stgtigneringsog: Bemanning:

Örnsköldsvik 4 veterinärtjänster Sollefteå 2 veterinärtjänster Kramfors 3 veterinärtjänster Sundsvall 3 veterinärtjänster

Totalt Västernorrlands län: 4 veterinärstationer och 12 veterinärtjänster.

Jämtlands län

Stationeringsort: Bemanning:

Strömsund 2 veterinärtjänster Ås 4 veterinärtjänster varav en placerad i Järpen Östersund 4 veterinärtjänster Sveg 2 veterinärtjänster

Totalt Jämtlands län: 4 veterinärstationer och 12 veterinärtjänster.

Västerbottens län

Stationeringsort: Bemanning: Skellefteå 3 veterinärtjänster Ånäset 2 veterinärtjänster Vännäs 4 veterinärtjänster Lycksele 2 veterinärtjänster Storuman 2 veterinärtjänster Vilhelmina 2 veterinärtjänster

Totalt Västerbottens län: 6 veterinärstaioner och 15 veterinärtjänster.

Norrbottens län

Stationeringsort: Bemanning:

Kalix 6 veterinärtjänster varav en placerad i Pajala Kiruna 2 veterinärtjänster Gällivare 2 veterinärtjänster Luleå 4 veterinärtjänster Piteå 2 veterinärtjänster Arvidsjaur 3 veterinärtjänster varav en placerad i Jokkmokk

Totalt Norrbottens län: 6 veterinärstaioner och 19 veterinärtjänster.

TOTALT NORRA SVERIGE: 29 veterinärstationer och 88 veterinärtjänster.

KUNGL. BIBL.

1992-10-05

sTQCKHOLM Äran-”==—

Kronologisk förteckning

1. Frihet — ansvar - kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. U. 2. Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. M. 3. Psykiskt stördas situation i kommunema —en probleminventerin g ur socialtjänstens perspektiv. S. 4. Psykiatrin i Norden —ett jämförande perspektiv. S. 5. Koncession för försäkringssammanslumingar. Fi. 6. Ny mervärdesskattelag. — Motiv. Del 1. — Författrtingstext och bilagor. Del 2. Fi. 7. Kompetensutveckling - en nationell strategi. A. 8. Fastighetstaxering m.m. - Bostadsrätter. Fi. 9. Ekonomi och rätt i kyrkan. C. 10.Et1 nytt bolag för nmdradiosändningar. Ku. 1 1. Fastighetsskatt. Fi. 12. Konstnärlig högskoleutbildning. U. 13. Bundna aktier. Ju. 14. Mindre kadmium i handelsgödsel. Jo. 15. Ledning och ledarskap i högskolan — några perspektiv och möjligheter. U. 16. Kroppen efter döden. S. 17. Den sista undersökningen — obduktionen i ett psykologiskt perspektiv. S. 18.Tvängsvård i socialtjänsten — ansvar och innehåll. S. l9.Långtidsutredningen 1992. Fi. 20. Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. S. 21.Bostadsstöd till pensionärer. S. 22. EES-anpassning av kreditupplysningslagen. Ju. 23. Kontrollfragor i tulldatoriseringen m.m. Fi. 24. Avreglerad bostadsmarknad. Fi. 25. Utvärdering av försöksverksamheten med 3-årig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. U. 26. Rätten till folkpension — kvalifikationsrcgler i internationella förhållanden. S. 27.Årsarbetstid. A. 28. Kartläggning av kasinospel — enligt internationella regler. Fi. 29. Smittskyddsinstitutet — ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. S. 30. Kreditförsäkring — Några aktuella problem. Fi. 31.Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program.Ku. 32. Nya Inlandsbanan. K. 33. Kasinospelsverksamhet i folkrörelsernas tjänst? C. 34. Fastighetsdatasystemets datorstr'uktur. M. 35.Kart— och mätningsutbildningar i nya skolformer. M. 36.Radio och TV i ett. Ku.

37. Psykiatrin och dess patienter — levnadsförhällanden, vårdens innehåll och utveckling. S. 38. Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter. U. 39. Begreppet arbetsskada. S. 40. Risk- och skadehantering i statlig verksamhet. Fi. 41. Angående vattenskotrar. M. 42. Kretslopp - Basen för hållbar stadsutveckling. M. 43. Ecocycles — The Basis of Sustainable Urban Development. M. 44. Resurser för högskolans grundutbildning. U. 45. Miljöfarligt avfall - ansvar och riktlinjer. M. 46. Livskvalitet för psykiskt långtidssjuka — forskning kring service, stöd och värd. S. 47. Avreglerad bostadsmarknad, Del II. Fi. 48. Effektivare statistikstyming - Den statliga statistikens finansiering och samordning. Fi. 49. EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen. C. 50. Avgifter och högkostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen. S 51. Översyn av sjöpolisen. Ju. 52. Ett samhälle för alla. S. 53. Skatt pä dieselolja. Fi. 54. Mer för mindre — nya styrformer för barn- och ungdomspolitiken. C. 55. Råd för forskning om transporter och kommunikation. K. Rad för forskning om transporter och kommunikation. Bilagor. K. 56. Färjor och farleder. K. 57. Beskattning av vissa naturaförmåner m.m. Fi. 58. Miljöskulden. En rapport om hur miljöskulden utvecklas om vi ingenting gör. M. 59. läraruppdraget U. 60.Enklare regler för statsanställda. Fi. 61.Ett reformerat äklagarväsende. Del. A och B. Ju. 62. Forslming och utveckling för totalförsvaret - förslag till åtgärder. Fö. 63. Regionala roller — en perspektivstudie. C. 64. Utsikt mot framtidens regioner — sju debattinlägg. C. 65. Kartboken. C. 66. Västsverige - region i utveckling. C. 67. Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del 1. Fi. 68. Långsiktig miljöforskning. M. 69. Meningsfull vistelse på asylförlaggning. Ku. 70. Telelag. K. 71. Bostadsförmedling i nya former. Fi. 72. Det kommunala medlemskapet. C.

Kronologisk förteckning

73. Välfärd och valfrihet — service. stöd och vård för psykiskt störda. S. 74. Prova privat — Provning och mätteknik inom SP och SMP i europaperspektiv. N.

75. Ekonomisk politik under kriser och i krig. Fi. 76. Skogspolitiken inför 2000-talet. Huvudbetänkande. Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor 1. Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor II. 10. 77. Psykiskt störda i socialförsäkringen — ett kunskaps- underlag. S. 78. Utredningen om vissa internationella insolvens- fragor. Ju. 79. Statens fastigheter och lokaler — ny organisation. Fi. 80. Kriminologisk och kriminalpolitisk forskning. Ju.

81 . Trafikpolisen mer än dubbelt bättre. Ju. 82. Genteknik - en utmaning. Ju. 83. Aktiebolagslagen och EG. Ju. 84. Ersättning för kränkning genom brott. Ju. 85. Förvaltning av försvarsfastigheter. Fö.

86. Ett nytt betygssystem. U. 37. Åtgärder för att mmm Sveriges jordbruk och livsrnedelsindustri för EG — förslag om vegeta- biliesektom. livsmedelsexporten och den ekologiska produktionen. Jo. 88. Veterinär verksamhet — behov, organisation och finansiering. Jo.

Systematisk förteckning

____________———————

Justitiedepartementet

Bundna aktier. [13] EES—anpassning av kreditupplysningslagen. [22] Översyn av sjöpolisen. [51] Ett reformerat åklagarväsende. Del A och B. [61] Utredningen om vissa internationella insolvens- frågor. [78] Kriminologisk och kriminalpolitisk forskning. [80] Trafikpolisen mer än dubbelt bättre. [81] Genteknik — en utmaning. [82] Aktiebolagslagen och EG. [83] Ersättning för kränkning genom brott. [84]

Försvarsdepartementet

Forskning och utveckling för totalförsvaret — förslag till åtgärder. [62] Förvaltning av försvarsfastigheter. [85]

Socialdepartementet

Psykiskt stördas situation i kommunerna _en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. [3] Psykiatrin i Norden —— ett jämförande perspektiv. [4] Kroppen efter döden. [16]

Den sista undersökningen — obduktionen i ett psykologiskt perspektiv. [17] Tvångva i socialtjänsten — ansvar och innehåll. [18] Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. [20]

Bostadsstöd till pensionärer. [21]

Rätten till folkpension _- kvalifikationsregler i intemation—ella förhållanden. [26] Smittskyddsinstitutet — ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. [29] Psykiatrin och dess patienter — levnadsförhållanden, vårdens innehåll och utveckling. [37]

Begreppet arbetsskada. [39] Livskvalitet för psykiskt långtidssjuka — forskning kring service, stöd och vård. [46] Avgifter och högkostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen. [50] Ett samhälle för alla. [52]

Välfärd och valfrihet — service. stöd och vård för psykiskt störda. [73] Psykiskt suörda i socialförsäkringen — ett kunskaps- underlag. [77]

Komrnunikationsdepartementet

Nya Inlandsbanan. [32] Råd för forskning om transporter och kommunikation. Råd för forskning om transporter och kommunikation. Bilagor. [55] Färjor och farleder. [56] Telelag. [70]

Finausdepartementet

Koncession för försäkringssammanslutningar. [5] Ny mervärdesskattelag.

- Motiv. Del 1.

- Författningstext och bilagor. Del 2. [6] Fastighetstartering m.m. — Bostadsrätter. [8] Fastighetsskatt. [l 1]

Långtidsutredningen 1992. [19] Kontrollfrågor i tulldatoriseringcn m.m. [23] Avreglerad bostadsmarknad. [24]

Kartläggning av kasinospel — enligt internationella regler. [28] Kreditförsäkring — Några aktuella problem. [30] Risk- och skadehantering i statlig verksamhet. [40] Avreglerad bostadsmarknad, Del II. [47] Effektivare statistikstyming — Den statliga statistikens finansiering och samordning. [48]

Skatt på dieselolja. [53] Beskattning av vissa naturaförrnåner m.m. [57] Enklare regler för statsanställda. [60] Fortsatt reformering av företagsbeskatmingen. Del 1. 167] Bostadsförrnedling i nya former. [71] Ekonomisk politik under kriser och i krig. [75] Statens fastigheter och lokaler - ny organisation. [79]

Utbildningsdepartementet

Frihet — ansvar — kompetens. Gnmdutbildningens villkor i högskolan. [1]

Konstnärlig högskoleutbildning. [12] Ledning och ledarskap i högskolan - några perspektiv och möjligheter. [15]

Utvärdering av försöksverksarnheten med 3-årig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. [25] Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter. [38] Resurser för högskolans gundutbildning. [44] läraruppdraget [59] Ett nytt betygssystem. [86]

Systematisk förteckning

J ordbruksdepartementet

Mindre kadmium i handelsgödsel. [14] Skogspolitiken inför 2000—talet. Huvudbetänkande. [76] Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor !. [76] Skogspolitiken inför 2000—talet. Bilagor II. [76] Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG — förslag om vegetabilie- sektom. livsmedelsexporten och den ekologiska produktionen. [87] Veterinär verksamhet — behov. organisation och finansiering. [88]

Arbetsmarknadsdepartementet

Kompetensutveckling - en nationell strategi. [7] Årsarbetstid. [27]

Kulturdepartementet

En nytt bolag för rundradiosändningar. [10] Lagstiftning om satellitsändningar av ”TV-program. [3 1] Radio och TV i ett. [36] Meningsfull vistelse på asylförläggning. [69]

Nåringsdepartementet Pröva privat — Provning och mätteknik inom SP och SMP i europaperspektiv. [74]

Civildepartementet

Ekonomi och rätt i kyrkan. [9] Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemas tjänst? [33] EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen.[49] Mer för mindre — nya styrformer för barn- och ungdomspolitiken. [54] Regionala roller — en perspektivstudie. [63] Utsikt mot framtidens regioner — sju debattinlägg. [64] Kartboken. [65] Västsverige — region i utveckling. [66] Det kommunala medlemskapet. [72]

Miljö- och naturresursdepartemreutet

Regler för risker. Ett seminarium om varför wi tillåter mer föroreningar inne än ute. [2] Fastighetsdatasystemets datorstrukutr. [34] Kart- och mätningsutbildningar i nya skolformer. [35] Angående vattenskotrar. [41] Kretslopp — Basen för hållbar stadsutveckling. [42] Ecocycles — The Basis of Sustainable Urban IDevelop- ment. [43] Miljöfarligt avfall — ansvar och riktlinjer. [453] Miljöskulden. En rapport om hur miljöskuldem utveck- las om vi ingenting gör. [58]

Långsiktig miljöforskning. [68]