SOU 2000:18

Statligt stöd till kvinnoorganisationer och jämställdhetsarbete

Till statsrådet Ulrika Messing

Regeringen beslutade den 25 mars 1999 att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att se över statsbidragen till kvinnoorganisationerna samt utvärdera hur det statliga stödet till kvinnoorganisationer uppfyller de av staten uppställda målen för och intentionerna med bidraget. Vid behov skall utredaren föreslå nya mål samt åtgärder som kan öka måluppfyllelsen och effektivisera stödet (dir. 1999:29).

Inger Schörling, EU-parlamentariker, förordnades den 15 maj 1999 till särskild utredare.

Som sakkunniga i utredningen förordnades den 1 september utbildningschef Håkan Danielsson från Riksidrottsförbundet, jämställdhetsexpert Ingemar Gens, utvecklingsledare Katarina Grut, professor Anita Göransson, kanslisekreterare Iréne Pierazzi, departementssekreterare Katarina Schmidt, studerande Paulo Silva samt som experter hovrättsassessor Maria Eka och projektledare Marie Ericsson.

Som sekreterare i utredningen anställdes den 9 augusti 1999 filosofie doktorn Annika Åkerblom. Ansvarig för heloriginalen är Anna Florell.

De sakkunniga Iréne Pierazzi och Katarina Schmidt har avgivit särskilda yttranden. Yttrandena har tagits in i betänkandet.

Utredningen om bidrag till kvinnoorganisationer får härmed överlämna sitt betänkande Statligt stöd till kvinnoorganisationer och jämställdhetsarbete. Utredningens arbete är härmed avslutat.

Stockholm i mars 2000

Inger Schörling

/Annika Åkerblom

Sammanfattning

Utredningen har haft i uppdrag att se över statsstödet till kvinnoorganisationer. I uppdraget ingår bl.a. att utvärdera det statliga stödet till kvinnoorganisationer samt vid behov föreslå nya mål och åtgärder som kan öka måluppfyllelsen och effektivisera stödet. Enligt direktiven ska utredningen även ta ställning till om nya former av organisationer, t.ex. nätverk, skall kunna beviljas stöd. Slutligen skall utredningen undersöka möjligheten att låta annan befintlig myndighet än regeringen fördela statsstödet.

Sveriges rika föreningsliv har varit och är en styrka för utvecklingen av samhället och det berikar demokratin. Kvinnoorganisationerna ingår naturligt som en viktig del i föreningslivet och den svenska folkrörelsetraditionen och är särskilt betydelsefulla för att driva jämställdhetsarbetet framåt. Kvinnoorganisationernas arbete spänner över ett brett fält på i stort sett alla samhällsområden och utgör en vital kraft i samhället. Demokrati-, jämställdhets- och folkrörelseaspekterna har varit utgångspunkten för utredningens förslag.

Utredningen har träffat företrädare för ett 20-tal kvinnoorganisationer som sökt statsbidrag. Genom dessa möten, ett omfattande material från organisationerna om deras verksamhet, enkätsvar, tidskrifter och tidningar, hemsidor, brev och samtal har utredningen fått en bild av kvinnoorganisationerna. Detta material har, tillsammans med bidragsansökningar och underlag till dessa, utgjort grunden för utvärderingen av statsstödet till kvinnoorganisationer.

Det är enligt utredningen viktigt att staten klargör syftet med bidraget till kvinnoorganisationer. Stödet har två aspekter, dels är det ett folkrörelsestöd till kvinnoorganisationer och dels ett stöd till jämställdhetsarbete. Motivet till stödet utgör grunden för den definition som görs av en statsbidragsberättigad kvinnoorganisation, en organisation bestående av ett flertal kvinnliga medlemmar vars främsta uppgift är att arbeta för kvinnors ställning i samhället i syfte att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Utredningen har inte funnit några skäl att ompröva denna definition. Mot bakgrund av jämställdhetsarbetets utveckling under senare år och bildandet av mansorganisationer som arbetar för jämställdhet föreslår utredningen att även mansorganisationer kan bli

berättigade till organisationsstöd. En mansorganisation definieras som en organisation med minst hälften manliga medlemmar vars främsta uppgift är att arbeta för kvinnors ställning i samhället i syfte att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män.

En viktig del av utredningens arbete har varit att föreslå ändringar i det nuvarande bidragssystemet så att det bättre passar in i dagens samhällsstruktur och bättre motsvarar organisationernas behov, samtidigt som det uppmuntrar till förnyelse. Kvinnoorganisationerna har i likhet med många andra organisationer fått anpassa sin verksamhet till nya medlemsmönster vilket bl.a. inneburit mer projektinriktat arbete, färre lokala möten som en följd av den teknikutveckling som skapat nya möjligheter att kommunicera.

Ambitionen har varit att skapa ett bidragssystem där de begränsade resurser som finns fördelas mellan statsbidragsberättigade kvinnoorganisationer så rättvist, enkelt och tydligt som möjligt. Enligt förslaget skall stödet delas in i tre delar: organisationsstöd, verksamhetsstöd och projektstöd. Organisationsstödet är att betrakta som ett folkrörelsestöd medan verksamhetsstöd och projektstöd innebär ökad målstyrning av statsstödet. Organisationsstöd och verksamhetsstöd är förbehållet organisationer som uppfyller de ovan angivna kriterierna medan projektstödet även kan sökas av organisationer och nätverk som vill bedriva jämställdhetsprojekt och metodutveckling av riksintresse.

Utredningen har behandlat frågan om "nya" former av organisationer, t.ex. nätverk, skulle kunna komma i fråga för statsbidrag. Därvid har det konstaterats att frågan om nätverk och dessas konstitution är komplicerad och omfattande. Utredningen föreslår en mer övergripande studie av nätverksfrågan där ställning tas till om nätverk kan uppbära organisationsstöd. Samtidigt föreslår utredningen att man skall ge nätverk möjlighet att söka projektstöd. När det gäller frågan om bidragets fördelning har utredningen haft kontakt med JämO. Utredningen anser att om JämO:s arbetsuppgifter utökas kunde även fördelningen av statsstödet till kvinnoorganisationer vara en relevant uppgift.

Förslaget om det framtida statsstödet till kvinnoorganisationer innehåller nyheter genom att fler blir berättigade till stöd, som t.ex. mansorganisationer. Projektstödet kan sökas av betydligt fler, bl.a. nätverk. Utredningen föreslår även att en kontinuerlig utvärdering av stödet skall göras. Sammantaget kräver detta ökade resurser till stödet för kvinnoorganisationer.

Summary

The Committee was asked to review government grants to women's organisations. The assignment included inter alia the evaluation of government grants to women's organisations as well as, where necessary, proposals for new objectives and measures that can improve the realisation of goals and effectiveness of these grants. The directive also required the Committee to discuss whether new forms of organisations, for example networks, should be granted support. Finally, the Committee was to examine the possibilities of allowing an existing authority other than the Government to allocate government grants.

Sweden's vibrant organisational culture was always and still is an asset to the development of society and enrichment of democracy. Naturally, women's organisations are an essential part of this and are particularly important for carrying gender equality work forward. The work of the women's organisations spans a wide field in practically every sector of society and is a vital force in society. The Committee's proposals are based on the aspects of democracy, gender equality and popular movements.

The Committee has met representatives of some 20 women's organisations that have applied for a government grant. Through these meetings, extensive material from the organisations concerning their activities, replies to questionnaires, journals and newspapers, web sites, letters and conversations, the Committee has been able to piece together a picture of women's organisations. Together with applications for grants and their supporting documentation, this material has formed the basis for an evaluation of government grants to women's organisations.

In the Committee's view it is essential that for its part the Government clarifies the purpose of grants to women's organisations. There are two aspects to this support, on the one hand grants to popular movements for women's organisations, on the other hand, support to gender equality work. The reason for the grant forms the basis for the definition of a women's organisation that is entitled to a government grant which is: an organisation of which at least half the members are women and whose main task is to promote the position of women in society for the purpose of realising equality between women and men. The Committee has found

no reason to reformulate this definition. In the light of the development of gender equality work in recent years and the establishment of men's organisations that work to achieve gender equality, the Committee proposes that men's organisations may also be entitled to support. A men's organisation is defined as an organisation of which at least half the members are men and whose main task is to promote the position of women in society for the purpose of realising equality between women and men, which is justified by the structurally subordinate position of women.

An essential aspect of the Committee's work was to propose changes to the present grants system in order to adapt it to today's social structure and to be better able to meet the needs of the organisations, at the same time as encouraging renewal. Like many other organisations, women's organisations have had to adapt their activities to new member patterns which has meant, among other things, a greater focus on projects, fewer local meetings and this combined with technological developments that have created new possibilities to communicate.

Our ambition has been to create a grants system in which the limited resources available are divided among women's organisations entitled to government grants as fairly, simply and clearly as possible. According to the proposal the grant should be divided into three parts: organisational support, operations support and project support. The organisational support is to be regarded as support to popular movements while operations support and project support mean more management by objectives in the context of government grants. Organisational support and operations support is reserved for organisations that fulfil the abovementioned criteria while project support may also be available to organisations and networks that want to carry out gender equality projects and methods development of national interest.

The Committee discussed the question as to whether "new" forms of organisations, for example networks, might be eligible for government grants. In this context it was established that the question of networks and their constitution is complicated and extensive. The Committee proposes a comprehensive study of the network issue in which an opinion is given as to whether they may be granted organisational support. At the same time, the Committee proposes that networks be given the opportunity to apply for project support. On the matter of the distribution of grants, the Committee contacted the Equal Opportunities Ombudsman. The Committee considers that should the remit of the Equal Opportunities Ombudsman be extended, distribution of government grants to women's organisations might be a relevant task for the Ombudsman.

The proposal for future government grants to women's organisations contains innovations in that more organisations will be entitled to support, inter alia men's organisations. Project support has been opened so that considerably more organisations can apply for it, for example networks. The Committee also proposes that a continuous evaluation of this support be carried out. All in all this requires increased resources for grants to women's organisations.

Överväganden och förslag

Kvinnor, män och organisationer i en demokrati

I kapitel 1 i regeringsformen heter det att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.” Trots det demokratiska styrelseskicket i Sverige är kvinnor strukturellt underordnade och har i praktiken inte samma möjligheter och resurser att göra sina röster hörda som män. Kvinnor har liksom många andra grupper i underordnade positioner organiserat sig för att öka sin kapacitet och tillvarata sina rättigheter. Många av dessa organisationer ingår i folkrörelsebegreppet, så också kvinnoorganisationerna. En vanligt förekommande definition av en folkrörelse är:

1) den skall ha en ideologi 2) den skall bilda opinion – opponera sig 3) den måste utgöra ett visst numerär för att få inflytande på sam-

hällsutvecklingen

4) den måste ha geografisk spridning med lokalföreningar runt om i

landet

5) den skall vara öppen för alla 6) den skall arbeta demokratiskt 7) den skall ha en oberoende ställning i förhållande till stat och kom-

mun

8) den skall innebära gemenskap 9) verksamheten skall ha kontinuitet i tiden (SOU 1993:71, s.19–21)

Utgångspunkten för denna utredning har i enlighet med ovan varit demokrati-, jämställdhets- och folkrörelseperspektivet.

Nätverk

Förslag: – Utredningen har uppmärksammat att det finns många frågor kring

nätverk som organisationsform. Därför bör intressenter i dessa frågor samlas till ett forskarsymposium – forskare, föreningsaktiva, politiker etc.

Ett antal frågor kring nätverk som organisationsform måste enligt utredningen besvaras innan det kan bli aktuellt att fördela statligt organisations- och verksamhetsstöd till nätverk.

Dessa frågor rör bl.a. definitionen av ett nätverk. Vad är egentligen ett nätverk? Vilka egenskaper utmärker ett nätverk? Hur blir man medlem? Hur går man ur om man inte längre stöder verksamheten? Hur kontrollerar man att det som är sagt verkligen blir gjort? Hur hanteras ansvarsfrågor, bl.a. juridiskt ansvar i nätverk?

Mot bakgrund av att det i dag finns liten kunskap kring frågan om nätverk på riksnivå samt frågor om nätverk relaterade till demokrati på ett principiellt plan är det rimligt att det görs en kunskapsöversikt på området.

Detta skulle inledningsvis kunna ske genom att intressenter i frågan – forskare, föreningsaktiva, politiker etc. – samlas vid ett forkarsymposium för att diskutera dessa frågor.

Mot bakgrund av det finns flera återstående frågor föreslår utredningen att nätverk tills vidare endast skall kunna söka projektstöd.

Statsstöd till kvinno- och mansorganisationer

Förslag: – Statsstödet till kvinnoorganisationer skall kvarstå. – Statsstöd skall ges till mansorganisationer under förutsättning att

stödet utökas. – Statsstödet skall delas in i tre delar: organisationsstöd,

verksamhetsstöd och projektstöd.

Kvinnoorganisationerna fyller en viktig funktion för att upprätthålla och vidareutveckla kvinnors position i det svenska samhället. Därför skall dessa organisationer även fortsättningsvis få statligt stöd. Mot bakgrund av att mansorganisationer, med uttalat syfte att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män, har börjat bildas och har en viktig funktion att

fylla i arbetet med att få ett jämställt samhälle, skall även dessa organisationer ges möjlighet att få statligt stöd.

Kriterier för organisationerna

Förslag: – I förordningen skall kvinno- och mansorganisationer ha följande

definition: - Med kvinnoorganisation avses i detta sammanhang organisatio

ner med flertalet kvinnliga medlemmar, vars främsta uppgift är att aktivt arbeta för kvinnors ställning i samhället i syfte att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. - Med mansorganisation avses i detta sammanhang en organisa

tion med flertalet manliga medlemmar, vars främsta uppgift är att aktivt arbeta för kvinnors ställning i samhället i syfte att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män.

– För att uppbära organisations- och verksamhetsstöd skall organi-

sationerna dessutom uppfylla följande kriterier: - medlemsantal: för ett helt organisationsstöd skall organisatio

nen ha minst 1 500 medlemmar och för ett halvt stöd minst 750 medlemmar

- spridning över landet: organisationen skall finnas i och ha akti

va lokalföreningar i såväl Svealand, Götaland som Norrland

- organisationen skall ha funnits i minst ett år vid ansöknings-

tillfället

- organisationen skall bedriva verksamhet som dokumenterats ge

nom verksamhetsberättelser

- organisationerna skall ha en demokratisk uppbyggnad och en

verksamhet som inte strider mot demokratins idéer

- organisationen skall vara öppen för alla - medlemskapet skall vara enskilt

Detta är krav som står i relation till svensk folkrörelsetradition och demokratisyn i kombination med regeringens uttalade jämställdhetssträvan.

Tre stödformer

Förslag: – Ett organisationsstöd skall inrättas. Organisationerna som kan

uppbära organisationsstöd skall delas in i följande kategorier:

A) kvinno- och mansorganisationer som inte får annat statsstöd och inte är knutna till annan organisation, trossamfund eller parti B) kvinno- och mansorganisationer som får annat statsstöd C) kvinno- och mansorganisationer som är knutna till en annan

organisation, trossamfund eller parti

Organisationsstödets betydelse har hittills varit stort för alla kvinnoorganisationer men av alldeles särskild stor betydelse för de organisationer som inte är knutna till en annan organisation, ett parti eller trossamfund. Mot bakgrund av detta har de olika organisationerna delats in i tre kategorier. Kategorierna motiveras av de olika organisationernas förutsättningar, vilka i grunden skiljer sig åt. T.ex. har de fristående organisationerna i allmänhet inga andra inkomster än medlemsavgifter och statsstöd, medan organisationer som är knutna till partier får stöd av moderpartiet. Organisationer knutna till trossamfund får däremot sällan stöd av sin moderorganisation, utan hjälper snarare till att samla in medel för vissa projekt. Å andra sidan kan en del av trossamfundens organisationer få kollekt och/eller söka stöd för specifika projekt i fonder inom trossamfundet, samt hjälp med och tillgång till lokaler och teknisk/administrativ utrustning.

Organisationsstödet är i första hand tänkt att möjliggöra existensen av en riksorganisation. Konstruktionen av organisationsstödet innebär att organisationer i kategori A skall kunna upprätthålla ett helt organisationsstöd om de har 1 500 medlemmar eller mer och ett halvt organisationsstöd om de har minst 750 medlemmar. Organisationerna i Kategori B skall sammanlagt (dvs. efter sammanräkning med annan myndighets stöd) kunna som mest uppbära ett helt organisationsstöd om man har 1 500 eller fler medlemmar, och som mest ett halvt organisationsstöd om man har minst 750 medlemmar. Organisationerna i Kategori C kan uppbära ett halvt organisationsstöd.

Förslag: – Ett verksamhetsstöd skall inrättas. Det skall kunna utgå till orga-

nisationer som uppbär organisationsstöd.

Verksamhetsstöd skall kunna utgå till de organisationer som uppbär organisationsstöd enligt ovan för att bedriva aktiv verksamhet inom ramen för de mål som finns för organisationen. Därför är det motiverat att de organisationer som arbetar med jämställdhetsfrågor kan få verksamhetsstöd för att bedriva aktivt jämställdhetsarbete i enlighet med den definition som riksdag och regering tillämpar.

Målsättningen för verksamheten skall vara knuten till organisationens struktur samt den grundläggande verksamhet som bedrivs. Verksamhetens mål skall vara uppföljningsbara.

Förslag: – Ett projektstöd skall inrättas. – Projektstöd skall kunna sökas av organisationer och nätverk.

Projektstöd syftar till spjutspetsinsatser på jämställdhetsområdet genom att t.ex. utveckla nya metoder för jämställdhetsarbete eller för att behandla specifika frågor.

För att organisationer och nätverk skall få stöd för ett projekt skall det bedömas ha riksintresse samt vara en väl avgränsad uppgift med tydligt start- och slutdatum. Dessutom skall det av ansökan framgå hur projektet kommer att redovisas efter projektets avslutande utöver en projektrapport samt ekonomisk redovisning.

Vid bedömningen av vilka projekt som skall stödjas skall särskild uppmärksamhet fästas vid projektets jämställdhetsrelevans och originalitet i sammanhanget. Det är önskvärt att pröva nya och okonventionella metoder och arbetsformer prövas i projekten. Projekten bör också syfta till långsiktiga förändringar.

Utredningen föreslår att projektstöd kan sökas av organisationer och nätverk som vill driva jämställdhetsprojekt av riksintresse. De organisationer eller ansvariga enskilda personer som representerar nätverk blir återbetalningsskyldiga om projektet inte genomförs eller projektrapporter inte inkommer. Projektstöd bör kunna sökas löpande under året.

Stödets fördelning

Förslag: – Möjligheten att förlägga stödet till kvinno- och mansorganisationer

vid JämO bör övervägas om JämO:s uppdrag utökas.

JämO:s relativt smala arbetsområde, jämfört med andra ombudsmäns arbetsområden, och det faktum att kvinnor diskrimineras på långt fler områden i livet än på arbetsmarknaden har föranlett diskussioner om JämO:s ansvarsområde. Om JämO:s ansvarsområde utökas skulle man också kunna ta ställning till huruvida JämO vore en lämplig instans för att handlägga stödet till kvinno- och mansorganisationer.

Ökade resurser

Förslag: – Att ökade resurser tillförs stödet till kvinno- och mansorganisa-

tioner.

Ökade resurser behövs mot bakgrund av att det angelägna i att arbeta för ett jämställt samhälle och att stödet i framtiden föreslås omfatta mansorganisationer, att stödet får olika delar med olika grad av styrning, att projektstöd införs, att nätverk kan söka stöd samt att handläggningen därmed kommer att bli mer omfattande.

Nytt namn på stödet

Förslag: – Under förutsättning att föreslagna förändringar av stödet görs

skall stödet framgent kallas ”Statligt stöd till kvinno- och mansorganisationer för jämställdhet”.

Mot bakgrund av de förändringar som föreslås är det rimligt att detta markeras och ges ett konkret uttryck genom att stödet byter namn.

1. Inledning

1.1. Uppdraget

Regeringen beslutade den 25 mars 1999 att tillkalla en särskild utredare för att se över det nuvarande statsbidraget till kvinnoorganisationer. I uppdraget ingår att utvärdera hur det statliga stödet till kvinnoorganisationer uppfyller de av staten uppställda målen för och intentionerna med bidraget samt att vid behov föreslå åtgärder som kan öka måluppfyllelsen och effektivisera stödet. Ett ökat inslag av målstyrning av bidragets fördelning skall särskilt belysas. Vidare skall det utredas om definitioner av olika begrepp i förordningen bör ändras och om nya former av organisationer t.ex. nätverk skall kunna beviljas bidrag. Utredaren skall även undersöka om annan befintlig myndighet än regeringen kan fördela statsbidraget (Dir. 1999:29).

1.2. Bakgrund

När stödet till kvinnoorganisationer inrättades år 1982 var det ett sätt att öka möjligheterna för organisationer med huvudsakligen kvinnor som medlemmar att bedriva verksamhet. Grunden för stödet till kvinnoorganisationer kan tillskrivas en medvetenhet om att kvinnor inte lever under samma faktiska villkor som män. Från samhällets sida finns målsättningen att ändra detta. Ett uttryck för det var att man i utredningen och propositionen som föregick stödets införande ansåg att det enbart var organisationer vars huvudmål var att arbeta för kvinnors ställning i samhället som kunde komma i fråga för stödet.

Stödet var också ett folkrörelsestöd till kvinnor. I denna tanke ligger att även organisationer som i det närmaste bara organiserar kvinnor skall kunna få stöd, trots att de inte är så stora som folkrörelser med både kvinnliga som manliga medlemmar. En sådan åtgärd kan alltså ses som en jämställdhetsåtgärd även i den meningen att kvinnor som befinner sig inom organisationer och sammanhang där de är påtagligt underordnade, genom särorganisering kan uppnå högre status och självständighet (SOU 1980:44, s. 5051, Prop. 1981/82:155, se även kap. 3.).

Sedan stödet inrättades år 1982 har samhället utvecklats på många områden. Jämställdhetsarbetet har gått framåt och har i allt högre grad blivit en fråga som generellt uppfattas som viktig såväl i beslutsfattande organ som i samhället i stort.1

Även på andra punkter har samhället förändrats. Som exempel kan nämnas att informationstekniken har medfört att behovet att fysiskt träffas för att kunna uträtta uppgifter inom föreningsväsendet minskat påtagligt. Med hjälp av den nya tekniken kan människor kommunicera

1 Här redovisas några exempel på motioner till Riksdagen under hösten 1999 där jämställdhet behandlats. Motion 1998/99:Sf227, av Ulla Hoffmann m.fl. (v), Jämställdhet och socialförsäkringen, Motion 1998/99:Kr518, av Dan Kihlström m.fl. (kd), Idrottspolitiken, Motion 1998/99:Ub453, av Lennart Daléus m.fl. (c), Högre utbildning – det kvalitativa språnget, Motion 1998/99:Ub454, av Britt-Marie Danestig m.fl. (v), Högre utbildning, Motion 1998/99:N11, av Ulla Hoffmann m.fl. (v), med anledning av prop. 1998/99:96

Lägesrapport angående de regionala tillväxtavtalen, Motion 1998/99:N12, av

Lena Ek m.fl. (c), med anledning av skr. 1998/99:96 Lägesrapport angående de regionala tillväxtavtalen, Motion 1998/99:N248, av Inger Segelström m.fl. (s), Jämställdhetsperspektiv och regionalpolitiken, Motion 1998/99:N335, av Gudrun Schyman m.fl. (v), Regionalpolitiken, Motion 1998/99:A802, av Carl Bildt m.fl. (m), Modern jämställdhetspolitik, Motion 1998/99:A807, av Birger Schlaug m.fl. (mp), Jämställdhet, Motion 1998/99:A808, av Lennart Daléus m.fl. (c), Jämställdhet, Motion 1998/99:A810, av Maria Larsson m.fl. (kd),

Jämställdhetsfrågor, Motion 1998/99:A811, av Lars Leijonborg m.fl. (fp), Liberal jämställdhetspolitik, Motion 1999/2000:K265, av Hoffmann, Ulla (v), Jämställd arbetsorganisation i riksdagen, Motion 1999/2000:L202, av

Burman, Ingrid (v), Kvotering till företagsstyrelser, Motion 1999/2000:Ub14, av Jonsson, Sofia (c), med anledning av prop. 1999/2000:28 Studentinflytande och kvalitetsutveckling i högskolan, Motion 1999/2000:Ub421, av Wälivaara, Erling (kd), Universitet och högskolor, Motion 1999/2000:Ub499, av Jonsson, Sofia (c), Högre utbildning och forskning, Motion 1999/2000:Ub803, av Schyman, Gudrun (v), Jämställdhet i utbildningsväsendet, Motion 1999/2000:N367, av Wahlén, Gunilla (v), Kvinnor i regionalpolitiken, Motion 1999/2000:A1, av Odenberg, Mikael (m), med anledning av skr. 1999/2000:24 Jämställdhetspolitiken inför 2000-talet, Motion 1999/2000:A2, av Larsson, Maria (kd), med anledning av skr. 1999/2000:24

Jämställdhetspolitiken inför 2000-talet, Motion 1999/2000:A219, av

Schyman, Gudrun (v), Kvinnors arbetsmarknad, Motion 1999/2000:A804, av Larsson, Maria (kd), Jämställdhet, Motion 1999/2000:A805, av Lundgren, Bo (m), Jämställdhet, Motion 1999/2000:A806, av Daléus, Lennart (c),

Jämställdhet, Motion 1999/2000:A807, av Leijonborg, Lars (fp), Liberal jämställdhetspolitik, Motion 1999/2000:A812, av Segelström, Inger (s), Ett jämställt arbetsliv, Motion 1999/2000:A819, av Schlaug, Birger (mp), Jämställdhet.

och driva frågor på helt andra sätt än tidigare. Detta har också fått effekter på organisationslivet. En annan förändring är de vikande medlemssiffror som många organisationer uppvisar, så även kvinnoorganisationerna. Det finns tecken som tyder på att människor i dag tenderar att organisera sig annorlunda eller åtminstone väljer att kalla sina organisationer något annat än en ”förening”, t.ex. ”nätverk”.

Dessa förändringar i kombination med avsikten att utvärdera stödet till kvinnoorganisationer har föranlett ett behov av att se över stödets utformning (Prop. 1996/97:1 och 1997/98:1). Detta bekräftades då diskussionen om stödet till kvinnoorganisationer aktualiserades i samband med en interpellation till riksdagen år 1999, då en fråga om regeringens beredskap beträffande initiativ för att stödja kvinnoorganisationernas utveckling ställdes.2

1.2.1. Tidigare utredningar

Inrättandet av stödet till kvinnoorganisationer föregicks av en utredningsprocess. Det var i utredningen om bidrag till folkrörelser som det uppmärksammades att kvinnoorganisationerna inte hade några fasta stöd, endast försvarets kvinnoorganisationer hade direkta kansli- eller verksamhetsstöd. Man kom därför bl.a. till slutsatsen att frågan om ett särskilt stöd till kvinnoorganisationer måste utredas. Detta skedde mot bakgrund av att kvinnoorganisationerna var en av få organisationstyper (tillsammans med miljöorganisationer och radioorganisationer) som inte uppbar något kansli- eller basstöd och att man ansåg att dessa organisationer inte borde stå utanför det reguljära statliga stödet (SOU 1979:60).

Därmed tillsattes en utredning angående bidrag till kvinnoorganisationer år 1979 (dir. 1979:137). Denna utredning syftade i första hand till att lösa tekniska problem kring ett statsbidrag till kvinnoorganisationer och man ville ha ett kontinuerligt stöd till organisationernas centrala arbete. I uppdraget ingick även att ta ställning till vilka typer av organisationer som skulle få statsstöd. Direktiven angav dock att försvarets kvinnoorganisationer inte skulle omfattas av utredningen då dessa fick kontinuerligt stöd från försvarsanslagen.

I utredningen kartlades en rad kvinnoorganisationer och man kom fram till att dessa tillhörde de ”ekonomiskt fattiga” folkrörelserna. Vidare framhölls kvinnoorganisationernas betydelse som motor i och för de

2 Interpellation 1998/99:288 av Beatrice Ask om Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet samt svar på denna. Se även diskussionen i riksdagen Protokoll 1998/99:95, 18 maj 1999, 10 §.

samhälleliga insatserna för jämställdhet mellan kvinnor och män. Man konstaterade att kvinnoorganisationer varit viktiga och pådrivande för utvecklingen inom många samhällsområden, både historiskt och i samtiden. Kvinnoorganisationerna bedömdes i stort sett arbeta enligt samma metoder som övriga organisationer, möjligen med undantag av de kvinnoorganisationer som bildades under 1970-talet. Många av kvinnoorganisationerna ingick i samarbetskommittéer kring speciella frågor såsom nykterhet, fred och civilförsvar. Dessutom konstaterades att kvinnoorganisationerna deltog i ett brett internationellt samarbete. Ett försök till indelning av kvinnoorganisationerna gjordes och man fastställde följande organisationstyper: ”egentliga” kvinnoorganisationer, kvinnoråd (inom andra organisationer), kvinnogrupper, kampanjkommittéer, sällskapsföreningar, paraplyorganisationer. Utifrån denna kategorisering föreslog man att följande skulle gälla för att bli berättigad till statsbidrag:

Organisationen skall som främsta mål ha att verka för en förbättring av kvinnans ställning i samhället och aktivt arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män. Organisationen skall till övervägande del bestå av kvinnor även om män kan vara medlemmar. Organisationen skall vara uppbyggd på individuellt medlemskap, där varje person som delar organisationens mål och stadgar, genom enskilt initiativ kan bli medlem. Medlemmen skall kunna påverka organisationens inriktning, verksamhet och uppbyggnad. Organisationen skall ha viss spridning i landet och omfatta ett visst antal betalande medlemmar. (SOU 1982:44, s.51–52)

Utredningen resulterade sedan i förordning (1982:865) om statsbidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet och bidrag började fördelas med budgetåret 1982/83. Efter knappt tio år beslutades om en utvärdering av bidraget i statsverkspropositionen (Prop. 1991/92:100). Denna gjordes inom Civildepartementets avdelning för folkrörelsefrågor.

Förordningen, som utfärdades i september 1982 och som med små ändringar fortfarande gäller, definierade en kvinnoorganisation som en ”organisation som har till främsta uppgift att arbeta för kvinnans ställning i samhället och aktivt arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män”. För att bli bidragsberättigad måste organisationen ha 1 500 medlemmar varav minst hälften måste vara kvinnor och ha lokalavdelningar i minst hälften av landets landstingskommuner. Dessa måste ha genomfört minst tio sammankomster under verksamhetsåret (2, 6, 7 §§, förordning (1982:865) om statsbidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet).

1.3. Utredningens arbete

Utredningen har haft två huvuduppgifter. Den ena har varit att utvärdera hur det statliga stödet uppfyller de av staten uppställda målen för och intentionerna med bidraget. Den andra uppgiften har varit att vid behov föreslå åtgärder och därvid särskilt belysa möjligheten att öka måluppfyllelsen och effektivisera stödet (Dir. 1999:29).

Stödet till kvinnoorganisationer består i grunden av två aspekter. Dels är stödet till kvinnoorganisationerna ett folkrörelsestöd till kvinnoorganisationer, trots att dessa har lägre medlemstal än man ofta avser med beteckningen folkrörelse, mot bakgrund av att dessa huvudsakligen organiserar kvinnor. Dels är stödet till kvinnoorganisationer ett målstyrt stöd för jämställdhet, genom att en kvinnoorganisation i förordningen definieras som en organisation vars främsta syfte är att verka för kvinnors ställning i samhället och arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män. Mot denna bakgrund är statens intentioner med stödet att ge stöd till kvinnor som organiserat sig (för jämställdhetsarbete) och att stödja aktivt jämställdhetsarbete.

I utredningsarbetet har tidigare utredningar kring organisationsstöd använts dels för att sätta stödet till kvinnoorganisationer i relation till folkrörelsestöd samt annat organisationsstöd och dels för att spegla diskussioner om olika bidragsformer och målstyrning av bidrag (se vidare kap. 2 och 6). Beträffande kvinnoorganisationernas betydelse för och relation till jämställdhetsarbetets utveckling har utgångspunkten tagits i Utredningen om fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män, Kvinnomaktutredningens, olika betänkanden och i aktuell forskning på området (se kap. 3). I utvärderingen av stödet till kvinnoorganisationerna har material som organisationerna själva skickat in använts, alla organisationer har även inbjudits och deltagit i möten med utredningen och dessutom har en enkät om organisationernas verksamhet genomförts. Beträffande utredningens andra del har material om andra statliga organisationsstöd och utredningar om dessa använts.

Två frågor som tas upp specifikt i direktiven är frågan om nya organisationsformer t.ex. nätverk skall kunna beviljas bidrag och frågan om det finns en annan befintlig myndighet än regeringen som skulle kunna vara aktuell som handläggningsinstans för statsbidraget till kvinnoorganisationer. Beträffande dessa två frågor har kontakter upprättats med

Demokratiutredningen, forskare med statsvetenskaplig inriktning3 och med JämO.

1.4. Betänkandets disposition

I kapitel två behandlas statsstöd till organisationer i Sverige översiktligt. Därvid ges exempel på olika folkrörelser och organisationer som får statsbidrag. Kapitel tre behandlar kvinnoorganisationernas och jämställdhetsfrågans utveckling i ett historiskt perspektiv, varvid kvinnoorganisationernas betydelse också för dagens jämställdhetsarbete tas upp. Det fjärde kapitlet innehåller utvärderingen av stödet till kvinnoorganisationerna under 1990-talet. Kapitel fem behandlar frågan om nätverk och kapitel sex tar upp former och kriterier för bidraget. Statsbidragets fördelning behandlas i kapitel sju. Slutligen tas ekonomiska konsekvenser m.m. upp i kapitel åtta.

3 Här avses främst kontakter med Maud Eduards, prof. Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms Universitet samt Malin Rönnblom, doktorand vid Statsvetenskapliga institutionen, Umeå Universitet.

2. Statsstöd till organisationer

Statsbidragen till organisationer och folkrörelser har under 1990-talet varit föremål för ett flertal utredningar gjorda av såväl myndigheter, som inom departement och kommittéväsende. I utredningen Organisationernas bidrag (SOU 1993:71) ställs det upp ett antal kriterier som en organisation bör uppfylla för att kallas folkrörelse:

1) den skall ha en ideologi 2) den skall bilda opinion – opponera sig 3) den måste ha en viss numerär för att få inflytande på samhälls-

utvecklingen

4) den måste ha geografisk spridning med lokalföreningar runt om i

landet

5) den skall vara öppen för alla 6) den skall arbeta demokratiskt 7) den skall ha en oberoende ställning i förhållande till stat och kom-

mun

8) den skall innebära gemenskap 9) verksamheten skall ha kontinuitet i tiden

Historiskt har folkrörelserna fått sin huvudsakliga identitet genom att den uppstått som ett enskilt initiativ och ofta i motsatsställning till statlig auktoritet (SOU 1993:71, s.19–21).

2.1. Skäl för stöd

När staten fördelar organisationsstöd i olika former sker detta för det arbete som utförs av organisationer, på vitt skilda områden, bedöms som viktigt och angeläget för hela samhället. Organisationernas arbete berikar hela den samhälleliga strukturen och är positiva för demokratin. Föreningsbidragsgruppen vid dåvarande Inrikesdepartementet formulerade sig år 1997 på följande sätt:

Statsbidrag till föreningar och deras verksamhet har utbetalats under lång tid. Det övergripande skälet har varit att understödja verksamheter som bedömts vara värdefulla för samhället som helhet (Ds 1997:36, s.17).

Folkrörelserna representerar i stort sett alla samhällsgrupper och arbetar för att tillvarata medlemmarnas intressen, t.ex. ungdomar, invandrare och handikappade. Andra organisationer har samlat sig kring enskilda företeelser och intressen som t.ex. idrott, friluftsliv, religionsutövning eller nykterhet.

2.1.1. Olika bidragsformer

De olika statsbidragen till ovan nämnda organisationer delas in i tre kategorier: organisationsbidrag, verksamhetsbidrag och projektbidrag.

Organisationsbidrag ges i syfte att stödja en organisation. Målen är övergripande, varför krav på löpande uppföljning och utvärdering inte kan tillämpas. Undantag finns dock, t.ex. beträffande stödet till idrotten där krav på att följa och utvärdera en stor del av anslaget finns. Verksamhetsbidrag ges för att stödja en specifik verksamhet med mål som kan och skall uppföljas. Projektbidrag utmärks av att stödet utgår under en begränsad tid. Kraven på utvärdering och uppföljning är ofta små men bidragssökaren förbinder sig att redovisa hur pengarna använts (Ds 1997:36).

2.1.2. Mål- och resultatstyrning

Under senare år har en ökad resultatstyrning av statsbidrag aktualiserats i flera utredningar. Både styrning och återrapportering har behandlats och en samstämmighet om att det behövs förbättringar på båda dessa områden, har funnits. Detta betyder att målet med bidraget skall framgå tydligt. På detta sätt säkerställs att resurserna verkligen går till avsedda ändamål. Därmed ökar också förutsättningarna att följa upp och utvärdera statsstödet.

Uppföljningen och utvärderingen av statsbidrag har framställts som bristfällig. Det förklaras med att underlag som lämnats av organisationer, främst i form av verksamhetsberättelser, inte ger nödvändig information för att kunna avgöra om målet med statsstödet uppfyllts (Ds 1997:36, SOU 1998:38).

2.2. Exempel på organisationsstöd

Det finns alltså en mängd statsstöd till olika organisationer. I följande avsnitt redovisas statligt stöd till olika typer av organisationer och folkrörelser samt motiv till att dessa organisationer får stöd. Det rör sig

på intet sätt om en definitiv eller fullständig redogörelse över det stöd som fördelas, men några exempel ges. Avsikten är bl.a. att visa storleken på det organisationsstöd som ges.

Friluftsorganisationer

Till friluftsorganisationer räknas organisationer som har till huvudändamål eller väsentlig del av sin verksamhet att bedriva eller främja ”– – – vistelse och fysisk aktivitet utomhus för att uppnå miljöombyte och naturupplevelse utan krav på prestation eller tävling” (Ds 1999:78). Till dessa organisationer hör bl.a. Friluftsfrämjandet och Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund. För bidragsåret 2000 är stödet till friluftsorganisationer 13 milj. kronor (Prop. 1999/2000:1, utg.omr. 17 bet. KrU1, rskr. 1999/2000:87).

Handikapprörelsen

Handikapprörelsen började formera sig under 1800-talet och har sedan utvecklats, vuxit och förgrenats i allt fler områden. Sedan 1960-talet har staten lämnat bidrag till handikapprörelsen och stödet har sedan 1970talet fungerat i sin nuvarande form. Anslaget ligger under Socialdepartementet och uppgår till ca 129 milj. kronor. 43 organisationer var berättigade till bidrag år 1999. Socialstyrelsen handlägger ansökningarna och utarbetar förslag till fördelning av statsbidraget varpå regeringen fattar beslut (Prop. 1999/2000:1, utg.omr. 9, rskr. 1999/2000:87, SOU 1999:89).

Idrottsorganisationer

Syftet med statens stöd till idrotten är att stödja verksamhet som bidrar till att utveckla barns och ungdomars intresse och benägenhet för motion och idrott. De utövande skall därvid ges möjlighet att få inflytande över och ta ansvar för sitt idrottande. Stödet skall även göra det möjligt och ge lika förutsättningar för alla människor att utöva idrott och motion. Dessutom skall det främja integration och god etik samt väcka ett livslångt intresse för motion och därmed även främja en god hälsa. För bidragsåret 2000 uppgår stödet till idrotten till ca 462,2 milj. kronor (Prop. 1999/2000:1, utg.omr. 17 bet. KrU1, rskr. 1999/2000:87).

Organisationer bildade på etnisk grund

Det finns en rad organisationer bildade på etnisk grund i Sverige och de flesta av dem som får statsbidrag är väletablerade organisationer. Integrationsverket fördelar statsbidrag och etableringsstöd till dessa riksorganisationer år 2000 om sammanlagt ca 17,3 milj. kronor (Prop. 1999/2000:1, utg.omr. 8 bet. KrU1, rskr. 1999/2000:87).

Kvinnoorganisationer

Bidraget till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet fördelas efter beslut av regeringen. Stödet fördelas av folkrörelseenheten på Kulturdepartementet. För år 2000 uppgår stödet till drygt 3 milj. kronor (Prop.1999/2000:1, utg.omr. 17 bet. KrU1, rskr. 1999/2000:87).

Trossamfund

Statens stöd till trossamfund består av statsbidrag och statlig hjälp med avgifter till registrerade trossamfund. Statsbidraget fördelas av Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST), en nämndmyndighet vars ledamöter utses bland företrädare för de samfund och samverkansorgan som får del av det statliga stödet. För bidragsåret 2000 uppgår bidraget till trossamfund till ca 53,2 milj. kronor (Prop. 1999/2000:1, utg.omr. 17 bet. KrU1, rskr. 1999/2000:87).

Ungdomsorganisationer

Ungdomsstyrelsen fördelar statsbidrag till rikstäckande ungdomsorganisationer. År 2000 betalar man ut ca 76,5 milj. kronor i grundbidrag, fördelat på 63 organisationer. Därtill fördelas särskilt stöd till organisationer som inte uppfyller de formella kraven för grundbidrag, uppgående till ca 10,3 milj. kronor fördelade på 34 organisationer (Ungdomsstyrelsen, styrelsebeslut den 20 december 1999).

2.3. Slutsatser

Det finns i Sverige en lång tradition av att fördela statsbidrag till organisationer och folkrörelser. Dessa bidrag är ett led i att understödja rörelser som anses främja och ha positiva effekter på t.ex. den demo-

kratiska utvecklingen, unga människors fostran till demokrati, människors hälsa och välbefinnande samt jämställdhetens utveckling.

Gemensamt för i stort sett alla folkrörelser är att de domineras av män, i större eller mindre utsträckning. Män besitter de högre posterna och har därför större inflytande i organisationerna.

En del av folkrörelserna är, i enlighet med de kriterier som uppställdes inledningsvis, kvinnoorganisationerna. Deras arbete har varit särskilt viktigt för att driva jämställdhetsarbetet framåt. Kvinnoorganisationerna är till skillnad från många andra organisationer inte mansdominerade.

Litteratur

Ds 1997:36, Resultatstyrning av bidrag. Stockholm. Prop. 1999/2000:1, Budgetpropositionen för år 2000. Stockholm.

Regeringens skrivelse 1999/2000:87. Stockholm.

SOU 1993:71, Organisationernas bidrag. Stockholm. SOU 1998:38, Vad får vi för pengarna? – Resultatstyrning av statsbidrag

till vissa organisationer inom det sociala område. Stockholm.

SOU 1999:89, Statsbidrag till handikapporganisationer. Stockholm.

3. Från kvinnofråga till jämställdhet

När stödet till kvinnoorganisationer inrättades år 1982 motiverades det med att kvinnoorganisationerna var drivande i arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män. De tillhörde de ”ekonomiskt fattiga” organisationerna och hade inte något kontinuerligt stöd från samhället (SOU 1980:44, Regeringens proposition 1981/82:155). Mot denna bakgrund är det intressant att se hur jämställdhetssituationen kan beskrivas i dag.

3.1. Jämställdhet i dag

I september 1994 tillsattes en särskild utredare för att kartlägga och analysera fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. Utredningen antog namnet Kvinnomaktutredningen. Utredningen, som kom med sitt slutbetänkande 1998, hade bl.a. i uppdrag att ”– – – ge en samlad bild av fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män.” Där konstaterade man i en snabbsammanfattning utifrån utredningens resultat att:

– Sverige är inte ett jämställt land – Arbetslivet fungerar inte rationellt – Könskvotering är vanligt – Män är som korkar – flyter alltid upp – Bättre satsa på könsbyte än utbildning – Offentlig sektor exploaterar kvinnor (SOU 1998:6, s.1)

Kvinnomaktutredningen understryker visserligen att detta är förenklat och tillspetsat uttryckt men inte desto mindre underbyggt i de 13 forskningsvolymer som utredningen presenterat. Vidare framhålls att Sverige 1995 utsågs till världens mest jämställda land, vilket man fann ”– – – smickrande och förmodligen korrekt, men anledningen är bara att det är mycket sämre på de flesta andra håll i världen.” Sverige är, enligt de forskningsresultat som Kvinnomaktutredningen fått fram, inte ett jämställt land, utan myten om det jämställda Sverige rämnar (SOU 1998:6, s.2).

I utredningen Statsbidrag till kvinnoorganisationer från 1980 (SOU 1980:44) definierades frågan om jämställdhet mellan könen uppenbart

som en fråga vilken i första hand angick och berörde kvinnor, medan den i Kvinnomaktutredningen från slutet av 1990-talet, var en fråga för samhället i sin helhet. Under de knappt tjugo år som gått mellan de båda utredningarna har frågan om jämställdhet mellan könen uppmärksammats allt mer och i allt fler sammanhang. Fler kvinnor finns representerade i politiska beslutsfattande organ, kvinnors inkomster har närmat sig männens, vissa positiva förändringar har kunnat iakttagas beträffande andelen kvinnor inom naturvetenskapliga utbildningar, åtgärder har vidtagits mot det könsspecifika våldet mot kvinnor genom propositionen Kvinnofrid. Ännu råder dock inte jämställdhet i alla avseenden och kvinnorörelsen är fortfarande betydelsefull för att driva frågan framåt och fyller därmed en viktig funktion. I dag kan man konstatera att jämställdhetsfrågor kommit långt närmare fokus på alla områden i samhället.

Jämställdhet är ett politiskt prioriterat område i Sverige och enligt beslut 1994 skall alla politikområden genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. I regeringens skrivelse (1999/2000:24) anges att det överordnade målet för jämställdhetspolitiken är att skapa ett samhälle där kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Kvinnomaktutredningens betydelse för den ökade kunskapen om kvinnors och mäns olika villkor i samhället betonas, liksom att det trots många framsteg återstår mycket att göra innan de uppsatta målen nåtts.

3.2. Från kvinnofråga till jämställdhet – och sedan?

För att få perspektiv på frågan om jämställdhet mellan könen kommer en kort historisk tillbakablick att göras. I denna framställning ges en kort exposé kring frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män i Sverige.

3.2.1. Idéer om jämställdhet

Kvinnorörelsen och frågan om kvinnors rättigheter i samhället kan skisseras parallellt med utvecklingen av tankar om alla människors lika rättigheter. En utgångspunkt för alla människors grundläggande lika rättigheter kan tas i upplysningstanken och den franska revolutionens jämlikhetsideal. Här kom frågor om alla människors lika rätt inför lagen, rösträtt och rätt till utbildning, så även kvinnors rätt i dessa sammanhang att uppmärksammas.

Några av de tidiga och mest kända förespråkarna för kvinnors rättigheter var Mary Wollstonecraft (1759–1797), John Stuart Mill (1806– 1873), Friedrich Engels (1820–1895) och i Sverige Fredrika Bremer (1801–1865). Alla uppmärksammade de kvinnors underordnade ställning i samhället och argumenterade för det orättfärdiga och orimliga i detta förhållande. Wollstonecraft, Mill och Bremer tog sin utgångspunkt i den liberala idétraditionen och menade att problematiken främst låg i idéer, traditioner och lagstiftning medan Engels såg kvinnors underordnade ställning som en konsekvens av det kapitalistiska ekonomiska systemet och det kapitalistiska samhällets behov.

När Fredrika Bremers bok Hertha kom ut 1856 väckte den en intensiv debatt i Sverige. Romanen var ett angrepp på den allmänna fördumning och infantilisering av kvinnor som systematiskt ägde rum och de begränsade möjligheterna en kvinna hade i livet. Bremer problematiserade kvinnors ekonomiska situation, rätt att älska fritt och att utvecklas mentalt. Uppståndelsen kring romanen kan ses som ett uttryck för hur viktig den var i sin tid.

Dessa fyra ovan nämnda personer har ständigt återkommit som inspirationskällor för olika grupper inom kvinnorörelsen och bland människorättsaktivister såväl i Sverige som i andra länder världen över. Deras idéer och skrifter har än i dag betydelse i diskussionen kring kvinnors position i samhället.

3.2.2. Kvinnorörelsens rötter och utveckling

Kvinnor har systematiskt särorganiserat sig eftersom de inte haft tillträde till de manliga organisationerna. Konkret kan man från början av 1800talet iakttaga hur kvinnor organiserar sig i filantropiska fruntimmersföreningar. De allra tidigaste sammanslutningarna i Sverige var bibelsällskap för fruntimmer. T.ex. grundades Fruntimmers Bibel-Sällskap i Stockholm som en parallell organisation till Svenska Bibelsällskapet 1819. Fruntimmerssällskapets verksamhet riktade sig till bröllopspar och avsåg bibelspridning samt kom att kopplas samman med välgörenhet. Om kvinnors organiserade välgörenhet skriver historikern Ingrid Åberg:

Klassgemenskapen förenade kvinnor och män i likartade attityder, men det rådande genussystemet tilldelade dem olika uppgifter i samhällets offentlighet. Kvinnoföreningar ingick i ett fältarbete i storstädernas fattigområde med särskilt ansvar för kvinnor och barn, för äktenskap och familj. (Åberg, 1995)

De första kvinnoorganisationerna bildades alltså kring välgörenhet med religiösa förtecken och innebar i praktiken att kvinnor, genom organiserad verksamhet kring traditionella kvinnouppgifter, tog sig ut på den offentliga arenan.

Fredrika-Bremer-Förbundet bildades 1884, världens äldsta ännu existerande feministiska organisation, och bestod av såväl kvinnor som män och dess första ordförande var en man. Under perioden fram till 1900-talet kom arbetarrörelsen att formera sig samtidigt som en social rörelse bestående av en rad olika slags organisationer inriktade mot vad vi idag skulle kalla välfärdsfrågor. Kring dessa frågor var många kvinnor djupt engagerade. I början av 1900-talet bildades även ett flertal kvinnoorganisationer som delvis speglade olika samhällsklassers intressen t.ex. Socialdemokraternas kvinnoutskott, olika kvinnliga fackföreningar, Vita Bandet, Frisinnade kvinnoförbundet (senare Svenska kvinnors vänsterförbund), Kvinnliga akademikers förening, Kooperativa kvinnogillet samt Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR). Den sistnämnda var en klass- och könsöverskridande organisation med många inbyggda spänningar, men med avgörande betydelse för demokratiseringsprocessen i Sverige.

Formell jämställdhet mellan kvinnor och män uppnåddes under 1920talet, men det skulle dröja till 1970-talet innan jämställdheten omsattes praktiskt i större omfattning på samhällelig bas. Denna process påbörjades under 1930-talet då nya politiska områden där kvinnor drogs in erkändes i ett samspel mellan kvinnorörelsen och staten.

Under mellankrigstiden kom nya kvinnoyrken att etableras och fler kvinnor sökte sig ut på den offentliga arbetsmarknaden som kontorister, telefonister etc. Kvinnors underordnade situation i arbetslivet uppmärksammades och flera ”kvinnliga” yrkesgrupper började organisera sig. Det var också nu (1935) som Yrkeskvinnors klubb bildades med Alva Myrdal i spetsen. En utredning tillsattes för att behandla frågan om gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete (SOU 1938:47), där Alva Myrdal var sekreterare och Kerstin Hesselgren ordförande.

Under 1960- och 70-talet växte en ny kvinnorörelse fram i Sverige såväl som i andra länder. I dessa organisationer utmanades de traditionella organisationsformerna och i stället förespråkades platta och/eller antihierarkiska organisationer. I den nya kvinnorörelsen ville man även sudda ut gränserna mellan det privata och det offentliga eftersom man ansåg att den privata sfären dominerades av mannen. Med slagordet ”Det personliga är politiskt” utmanades rådande definitioner av politik, kärlek, sexualitet, moderskap etc. Den mest kända bland dessa organisationer var Grupp 8.

Arbetet för en reell jämställdhet mellan kvinnor och män togs också upp under 1970-talet i ett samarbete mellan kvinnorörelsen och staten.

Ytterligare en del av kvinnorörelsen kom att utvecklas under 1980talet i form av den s.k. kvinnojoursrörelsen som riktade in sig på våld mot kvinnor genom att starta ett arbete för kvinnofrid. Inför valet 1994 bildades nätverket ”stödstrumporna” för att säkra en ökad kvinnorepresentation i de parlamentariska församlingarna.

I anslutning till den nya kvinnorörelsen började även manliga feminister att problematisera och ifrågasätta den traditionella mansrollen och därmed började en mansrörelse växa fram. Även mansrörelsen har fortsatt att utvecklas under 1990-talet, till stöd för jämställdhet mellan kvinnor och män. I samband med detta har även kritik riktats mot delar av mansrörelsen under 90-talet, då det har ifrågasatts om de arbetat med jämställdhet i egentlig mening.1

Under hela 1900-talet har det bildats nya kvinnoorganisationer och allt fler delar av föreningslivet och samhällslivet har kommit att ha organisationer som i första hand riktar sig till kvinnor. De frågor som engagerat kvinnorörelsen kan i stor utsträckning relateras till tre centrala medborgarskapsrättigheter som statsvetarna Maud Eduards och Gunnel Gustafsson ringat in: rätten till arbete, rätten till kroppslig integritet och rätten till politiskt inflytande (Eduards/Gustafsson 1993).

Historiskt har kvinnorörelsens kamp handlat om att skaffa tillträde till offentliga arenor i olika sammanhang. Det har t.ex. rört utbildning, arbetsmarknad och media.

Detta har bl.a. inneburit kamp för rösträtt, för gifta kvinnors äganderätt, för rätten att behålla sitt arbete trots graviditet, förlossning eller giftermål, kamp för lika lön för lika arbete, barnomsorg och sex timmars arbetsdag, för rätten till utbildning och studielån oavsett eventuell makes inkomst, kamp för förbud mot sexuella övergrepp och att kvinnomisshandel skulle falla under allmänt åtal samt rätten till fri abort.

Kvinnorörelsen har tveklöst haft betydelse för förändringar på dessa områden t.ex. genom opinionsbildning och lobbyverksamhet. Exempel på sådana frågor där framgång nåtts är kvinnors samma (med få undantag) rätt till statliga tjänster 1925, öppnandet av statliga läroverk för flickor 1925, moderskapsförsäkring (som innebar att kvinnor i samband med förlossning inte enbart förbjöds att arbeta utan även fick viss ersättning under ledigheten) 1937, förbud mot att avskeda kvinnor på grund av havandeskap, förlossning eller giftermål 1939, särbeskattning, dvs. individuell beskattning av inkomst 1971, fri abort 1975, lag mot könsdiskriminering i arbetslivet 1980, all kvinnomisshandel faller under

1 Ett exempel på denna kritik är den som riktats mot Sveriges mansjourers riksorganisation. Bang 3/99. Se äv. uppsats av Stefan Villkatt Dnr.5/00, arkivet för Utredningen om bidrag till kvinnoorganisationer.

allmänt åtal 1982, lag om förbud mot könsstympning av kvinnor skärptes 1998 och 1999 infördes förbud mot köp av sexuella tjänster.

3.2.3. Fokus flyttas

När frågan om kvinnors position i samhället kom upp sågs kvinnor i första hand som problem i olika avseenden. Detta kom åtminstone delvis till uttryck i att problemet formulerades som en ”kvinnofråga”. Efter andra världskriget talades det sedan allt mer om jämlikhet och då avsåg jämlikheten även relationen mellan könen. Detta att tala om jämlikhet kom att problematiseras så till vida att det ifrågasattes om jämlikhet verkligen skulle innebära att kvinnor skulle ”bli som män”. En stor debatt såväl inom som utom kvinnorörelsen satte fart kring denna problematik. Relationen mellan kvinnor och män framhölls som problemet och inte kvinnorna i sig. Åtminstone delvis löstes detta genom att man övergick till att tala om jämställdhet, då man reserverade termen jämställdhet för att beskriva relationen mellan kvinnor och män. Till skillnad från jämlikhet som kom att begränsas till klasser eller socialgrupper. När jämställdhet råder står kvinnor och män s.a.s. jämsides och har lika värde.

Jämställdheten har under 1990-talet fått allt mer uppmärksamhet och definierats som relevant för hela samhället. Allt fler organisationer har jämställdhet på sitt program och har intresserat sig för frågan i ökande grad.2 Vid FN:s fjärde internationella kvinnokonferens i Peking 1995 antogs handlingsplanen, Platform for Action, som uppmanade regeringar och samhällsaktörer att integrera ett jämställdhetsperspektiv i all politik och alla program så att en analys av konsekvenserna för kvinnor och män görs innan beslut fattas, dvs. mainstreaming. Satsningen på mainstreaming som metod för att integrera jämställdhetsfrågorna på alla politikområden är ett konkret uttryck för den politiska viljan, också i Sverige, till förändring av de traditionella maktrelationerna mellan kvinnor och män. Mainstreaming kan definieras på följande sätt:

Mainstreaming av jämställdhet innebär att verksamheten, såväl den politiska som den verkställande delen av arbetet, ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv på alla nivåer och inom alla områden och att utvecklingsarbetet utförs av ordinarie personal. Cheferna har ansvar för att så sker i såväl förvaltande uppgifter som i utvecklingsarbete. (Jämställdhetsperspektiv inom alla politikområden – Mainstreaming , 2000)

2 Larsen, Maud, Sammanställning av organisationer och föreningar som arbetar med jämställdhet. 1999, Se bilaga.

Mainstreaming kan ses som ett uttryck dels för att allt fler börjar intressera sig för och se värdet av jämställdhetsinsatser och dels för att man utvecklat en konkret metod för att driva jämställdhetsarbete inom samhällets alla områden. Mainstreaming som metod för jämställdhetsarbete har kritiserats då den visat sig innebära en risk att kvinnors behov åsidosätts.

Det finns exempel från olika verksamheter på att insatser som kvinnor velat ha har ”integrerats bort” under täckmanteln mainstreaming. Genom att föras in under den ”normala verksamheten” utan att ersättas av något alternativ som tillgodoser kvinnornas behov har dessa osynliggjorts. Den ”normala verksamheten” har inget könsperspektiv och osynliggörandet går tvärtemot strategin med mainstreaming/jämtegrering. (Sjöstedt Karlsson, 1999)

Detta skulle tala för vikten av att hela tiden vara uppmärksam på hur arbetet med mainstreaming drivs och att uppmärksamheten kring kvinnors specifika behov i olika sammanhang inte åsidosätts. Det blir då viktigt att behålla en viss särorganisering och att understryka nödvändigheten av kunskaper om könsfrågor för att kunna bedriva ett framgångsrikt jämställdhetsarbete.

3.3. Internationellt jämställdhetsarbete

Jämställdhetsarbetet är också i hög grad ett internationellt arbete. I detta sammanhang är det därför även viktigt att understryka den svenska kvinnorörelsens betydelse för jämställdhetsarbetets utveckling i internationella sammanhang. Sverige deltar på flera sätt i jämställdhetsarbete på en internationell arena. Som medlem i Europeiska Unionen är vi dessutom underställda och avhängiga av lagstiftning i EU. Nedan beskrivs jämställdhetsfrågorna i ett internationellt perspektiv. Regeringen har i sin skrivelse (1999/2000:24) slagit fast att man avser att även fortsättningsvis integrera ett könsperspektiv i sitt internationella utvecklingssamarbete. De svenska kvinnoorganisationerna bedriver dessutom ett viktigt biståndsarbete.

3.3.1. Jämställdhetsarbete i FN

Inom FN har arbetet i stor utsträckning handlat om att uppmärksamma jämställdhet som en fråga med stort värde för att utveckla samhället i stort. Kvinnor anses vara nyckelfigurer i den ekonomiska utvecklingen och kampen mot fattigdom. FN ser kvinnoorganisationerna i hela världen som betydande för att nå framsteg inom alla samhällssektorer. Den ovan

nämnda handlingsplanen, Platform for Action, från 1995 uppmanade regeringar och samhällsaktörer att integrera ett jämställdhetsperspektiv på alla områden genom mainstreaming (Fourth World Conference on Women Beijing Declaration och Platform for Action).

Vid FN:s kvinnokommissions 40:e möte 1996 diskuterades hur man skulle följa de åtaganden som gjorts i Peking 1995. Arbetsprogrammet som utarbetades innebar att man tog upp olika sakområden under åren: år 1997 ägnades mötet åt frågor om utbildning, kvinnor och ekonomi samt kvinnors inflytande, år 1998 frågor om våld mot kvinnor, kvinnor i väpnade konflikter, mänskliga rättigheter och flickebarns situation, år 1999 kvinnors hälsa samt institutionella mekanismer i jämställdhetsarbete. Man har därmed velat utveckla de överenskommelser som gjordes i Peking. I juni 2000 planeras en konferens för att få en samlad bild av vad som hittills åstadkommits (Regeringens skrivelse 1999/2000:24).

Efter den internationella kvinnokonferens i Peking 1995 (se ovan), har Sverige 1999 rapporterat till FN om de särskilda åtgärder som genomförts för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Där framhålls att man i hög grad lyckats leva upp till de målsättningar som gjorts (Regeringens skrivelse 1999/2000:24).

3.3.2. Jämställdhetsarbete i EU

EU:s nuvarande handlingsprogram för lika möjligheter för kvinnor och män (1996–2000) antogs av Ministerrådet i december 1995. Handlingsprogrammet bygger på erfarenheter från de tre tidigare gemenskapsprogrammen för lika möjligheter, men också på idéer som formulerades vid FN:s fjärde internationella kvinnokonferens i Peking 1995. I handlingsprogrammet 1996–2000 anges som särskilda mål, (förutom att integrera jämställdhetsperspektivet i all politik och alla åtgärder), att få alla aktörer att engagera sig, att främja jämställdhet i en föränderlig ekonomi, att göra det möjligt att förena arbete och familjeansvar, att främja en jämn könsfördelning i beslutsfattandet samt att stärka förutsättningarna för utövandet av jämställdhetsrättigheter. För att uppnå målen i handlingsprogrammet inrättades samtidigt stöd till projekt för utbyte av information och goda exempel, genomförande av forskningsprojekt och spridning av resultaten. En utvärdering visar emellertid att arbetet gått trögt.

Amsterdamfördraget, som ratificerades av medlemsländerna under 1998, formaliserar åtagandet om mainstreaming genom att uttrycka att syftet är att i all verksamhet inom unionen ”– – – undanröja bristande

jämställdhet mellan kvinnor och män och att främja jämställdhet mellan dem ”som en målsättning och princip för unionen.3

I Europaparlamentet finns utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor. Inom EU:s medlemsländer ses Sverige och de nordiska länderna som föregångare på jämställdhetsområdet. Den nordiska modellen med utbyggt socialförsäkringssystem, barn- och äldreomsorg, en relativt väl fungerande arbetsmarknad, fackliga rättigheter och kollektivavtal, anses allmänt i jämförelse med andra länders system ha inneburit att man banat väg för kvinnors ställning i samhället.

Det utökade EU-samarbetet kräver ökade resurser för att även kvinnorörelsen ska kunna delta i och bygga en plattform för kvinnoorganisationernas arbete inom EU för att fortsätta arbetet för jämställdhet på en bredare bas.

3.3.3. Jämställdhetsarbete i Norden

I Nordiska ministerrådet drivs en jämställdhetspolitik som ligger i linje med den svenska. Rådet har påbörjat ett projekt för att utveckla metoder och pröva nya arbetsformer för att integrera jämställdhetsperspektivet i alla sakområden inom arbetsmarknadspolitik och ungdomspolitik. Ett projekt med forskare från de nordiska länderna har under 1999 resulterat i en bok om kön och politik i Norden (Jämställda demokratier? Kön och politik i Norden. 1999). Dessutom har en tjänst som koordinator för den nordiska mansforskningen inrättats vid Nordiska institutet för kvinnooch könsforskning (NIKK). I de olika nordiska länderna ges även stöd till jämställdhetsarbete på olika sätt. Island, Norge och Danmark ger stöd till kvinnoorganisationer, såväl basbidrag som projektbidrag. Finland har inget basstöd till kvinnoorganisationer (1996), men däremot går 8 % av partistödet till dess kvinnoorganisation (Kommittébetänkande 1996:13).

3 Amsterdamfördraget art. 2 och 3. Andra för jämställdheten viktiga artiklar i gällande fördrag är artikel 13 om att åtgärder kan vidtas för att bekämpa diskriminering bl.a. på grund av kön samt artikel 141 att kvinnor och män skall erhålla lika lön för lika eller likvärdigt arbete. Trots att artikel 141 är bindande har medlemsländerna genom åren visat lite entusiasm över att uppfylla denna bestämmelse.

3.3.4. Kvinnoorganisationernas internationella jämställdhetsarbete

Svenska kvinnoorganisationer har ett mycket brett internationellt nätverk av kontakter. Den svenska kvinnorörelsen har också ett mycket stort internationellt engagemang i jämställdhetsfrågor. I stort sett alla kvinnoorganisationer (dvs. de organisationer som enligt SFS 1982:865 definieras som kvinnoorganisationer) bedriver internationellt samarbete i någon form, framförallt genom deltagande i internationella organisationers verksamhet. Många av kvinnoorganisationerna bedriver dessutom internationellt biståndsarbete, bl.a. med medel från Forum Syd/SIDA och UD.4

3.4. Slutsatser

Kvinnorörelsen är en emancipationsrörelse och syftar i vid mening till att bekämpa såväl strukturer som medverkar till kvinnors principiella underordning i samhället, som enskilda faktorer som lägger hinder i vägen för kvinnors möjlighet till lika villkor och behandling inom livets alla områden.

Utifrån beskrivningen ovan kan man dra slutsatsen att kvinnorörelsen med stor sannolikhet har varit betydelsefull för de förändringar vi sett på detta område i Sverige under de två senaste århundradena. Grunden för jämställdhetsinsatser kan säkerligen sökas även i ekonomiska och demografiska faktorer, men för att maktrelationerna skall bli synliga måste någon peka på dem och det har kvinnorörelsen gjort.

Även i internationella sammanhang är den svenska kvinnorörelsen drivande i att peka på ojämlikheter mellan kvinnors och mäns livsvillkor. Det finns ett stort och livaktigt arbete såväl i biståndssammanhang som inom internationella organ där kvinnoorganisationer från Sverige gör betydande insatser.

Trots att Sverige i internationella sammanhang har kommit långt när det gäller frågor kring jämställdhet mellan kvinnor och män är det tydligt att kvinnoorganisationerna fortfarande behövs som en spjutspets för jämställdhetsarbetet, inte minst när det gäller påtryckning och mobilisering. Mainstreaming är många gånger en bra och framgångsrik metod för att uppnå jämställdhet, men det föreligger en risk – nämligen att integrationen blir liktydig med underordning. Särorganisering, utan integrationsinsatser, riskerar däremot att ge upphov till marginalisering.

4 Detta gäller t.ex. Svenska kvinnors vänsterförbund, Centerkvinnorna, Yrkeskvinnors klubb, S-kvinnor, Kristdemokratiska kvinnoförbundet.

Därför är det viktigt att parallellt använda sig av båda metoderna. Detta för att inte maktperspektivet ska gå förlorat. Just i det sammanhanget är kvinnoorganisationerna en stor tillgång i det demokratiska utvecklingsarbete som jämställdhetssträvanden i praktiken innebär.

Ytterligare en aspekt av stödet till kvinnoorganisationerna är att dessa bör ha samma rätt som en rad andra organisationer att få del av det samhälleliga stödet till organisationer.

Litteratur

Eduards, Maud och Gustafsson, Gunnel (1993), ”Kvinnors organisering

och inflytande i lokalsamhället” i Gustafsson, Gunnel (red.) Demokrati i förändring. Svenska kommuner och landsting i det lokala välfärdssamhället. Stockholm.

Jämställda demokratier? Kön och politik i Norden. (1999), red. Bergqvist,

C. m.fl., Oslo.

Jämställdhetsperspektiv inom alla politikområden – Mainstreaming.

(2000) Faktablad, Näringsdepartementet, Stockholm. Larsen, Maud (1999), Sammanställning av organisationer och föreningar

som arbetar med jämställdhet. Dnr. 14/99, Arkivet för Utredningen om bidrag till kvinnoorganisationer, Stockholm.

Regeringens proposition 1981/82:155, om stöd till kvinnoorganisationers

centrala verksamhet, Stockholm.

Regeringens skrivelse 1999/2000:24, jämställdhetspolitiken inför 2000-

talet, Stockholm.

SFS 1982:815, Förordning om statsbidrag till kvinnoorganisationernas

centrala verksamhet, Stockholm.

Sjöstedt Karlsson, Gunnel (1999) ”En strategi för kvinnor eller män?” Ny

kvinnokraft Aktuell information från nationellt resurscentrum för kvinnor. Nutek, Oktober 1999, Stockholm.

SOU 1938:47, Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m.m.,

Stockholm. SOU 1979:60, Bidrag till folkrörelser. Betänkande om statens stöd till

folkrörelser, Stockholm.

SOU 1980:44, Bidrag till kvinnoorganisationer. Betänkande om statsbi-

drag till kvinnoorganisationer, Stockholm.

SOU 1998:6, Ty makten är din... Myten om det rationella arbetslivet och

det jämställda Sverige, Stockholm.

The United Nations Fourth World Conference on Women: ”Beijing Decla-

ration” och ”Platform for Action” (1995).

Vi tigger inte längre Betänkande av kvinnoorganisations-kommissionen

(1996), Kommittébetänkande 1996:13, Helsinki. Åberg, Ingrid (1995), ”Filantroper i aktion” i På tröskeln till välfärden,

Stockholm.

4. Utvärdering av stödet till kvinnoorganisationer

4.1. Inledning

En del av utredningens syfte är enligt direktiven att ”utvärdera hur det statliga stödet uppfyller de av staten uppställda målen för och intentionerna med stödet”, vilket ”är att stärka kvinnornas ställning i samhället i syfte att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män.” (Dir. 1999:29, s. 4 och s. 1).

Stödet till kvinnoorganisationer finns alltså för att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män (prop. 1981/82:155). Dvs. i grunden är stödet ett sätt att uppfylla de mål riksdag och regering ställt upp angående jämställdhet mellan kvinnor och män:

Kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet: – jämn fördelning av makt och inflytande – samma möjligheter till ekonomiskt oberoende – lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, anställ-

nings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet – lika tillgång till utbildning och samma möjligheter att utveckla person-

liga ambitioner, intressen och talanger – samma ansvar för arbetet med hem och barn – frihet från sexualiserat (könsrelaterat) våld1

Definitionen av en kvinnoorganisation är, enligt förordningen som reglerar stödet, en organisation vars främsta uppgift är ”att arbeta för kvinnans ställning i samhället och aktivt arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män.” (2 §, Förordning om (1982:865) statsbidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet).

I förordningen som reglerar statsstöden till kvinnoorganisationer och i den utredning som föregick förordningens inrättande utgår man alltså, ifrån att alla organisationer som önskar kalla sig för kvinnoorganisationer automatiskt också har tagit till sin främsta uppgift att arbeta för jämställdhet mellan könen. Förordningens definition på en kvinnoorganisation är en organisation bestående av kvinnor och som arbetar med att öka jämställdheten mellan kvinnor och män. Dvs. en

1 Faktablad, Arbetsmarknadsdepartementet okt. 1998.

organisation bestående av kvinnor som inte har som sitt främsta syfte att arbeta med jämställdhet kan inte, utifrån förordningen, definieras som en kvinnoorganisation. Å andra sidan uppfattas kvinnoorganisationerna som en del av folkrörelserna i Sverige. Detta tyder på att stödet till kvinnoorganisationer är en slags kombination av folkrörelseinriktat organisationsstöd och målstyrt stöd för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män.

4.1.1. Frågeställningar

För att kunna utvärdera statsstödet till kvinnoorganisationer har vi ställt följande frågor. Vilken verksamhet bedriver kvinnoorganisationerna? I vilken utsträckning bidrar stödet till att uppfylla riksdag och regerings mål för jämställdhetspolitiken? Vilken betydelse har stödet för de olika kvinnoorganisationerna? Hur fungerar handläggningen av stödet och hur påverkar denna måluppfyllelsen av stödet?

I utredningsuppdraget ingår även att utvärdera i vilken utsträckning kvinnoorganisationerna bedriver verksamhet där ensamstående mödrar och kvinnor med olika etnisk och kulturell bakgrund deltar.

Dessutom bör man diskutera om kvinnoorganisationerna är att betrakta som kvinnoorganisationer i enlighet med förordningens definition av kvinnoorganisation. Dvs. i vilken utsträckning är kvinnoorganisationernas främsta syfte utifrån organisationernas stadga att arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män och i vilken utsträckning handlar organisationernas konkreta verksamhet i praktiken om jämställdhet?

Den sista frågan är det betydligt svårare att ta ställning till än de tidigare, dels eftersom verksamhetsberättelser långt ifrån alltid täcker den verksamhet som faktiskt bedrivits.

4.1.2. Metod

För att kunna ta ställning till stödets måluppfyllelse görs i det följande en presentation av de kvinnoorganisationer som fått del av statsstödet till kvinnoorganisationer. Presentationen görs utifrån det material som organisationerna själva ställt till utredningens förfogande samt material som inlämnats till departementet tillsammans med stödansökningar. Även organisationernas tidningar/tidskrifter har använts. Dessutom har utredningen sammanträffat med alla kvinnoorganisationer som sökt stöd för att i direkt kontakt med dem få en bild av deras verksamhet samt deras upplevelse av dagens situation. I anslutning till det har kvinnoorganisationerna fyllt i en enkät rörande varje organisations med-

lemsstruktur, ekonomiska situation, statsstödets betydelse för organisationen och i vilken utsträckning de själva uppskattar att ensamstående kvinnor med barn samt kvinnor med annan etnisk eller kulturell bakgrund än den svenska deltar i deras verksamhet. Statistik över medlemsutveckling och fördelning av stöd presenteras också.

4.1.3. Disposition

I det följande redogörs för en tidigare utvärdering av stödet till kvinnoorganisationer som gjordes år 1992. Därpå följer en redovisning av handläggningen av stödet och vilka organisationer som fått stöd, organisationernas medlemsutveckling samt formerna för stödet. Kvinnoorganisationerna karaktäriseras sedan och därefter följer en presentation av de olika kvinnoorganisationerna. Till sist dras slutsatser utifrån framställningen.

4.2. En tidigare utvärdering

Tio år efter att stödet till kvinnoorganisationer inrättats gjordes en utvärdering för att undersöka om stödet fått avsedd effekt. I utvärderingen tog man sin utgångspunkt i stödets betydelse för olika kvinnoorganisationer samt att avsikten med stödet var att tillförsäkra dessa organisationer en ekonomisk bas (Ds 1992:114). Det konstaterades att stödet också inneburit en viss bastrygghet som gjort det lättare att planera verksamhet och bedriva kurser etc. Dessutom hade rättvisa uppnåtts genom att kvinnoorganisationerna kommit att jämställas med andra organisationer som fått organisationsstöd. Stödet innebar även att vissa av kvinnoorganisationerna kunde bli berättigade till stöd på lokal nivå från kommuner och landsting. Huruvida stödet bidragit till att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män ansåg man sig inte kunna ta ställning till, utan framhöll i stället att det var en forskningsfråga som borde kunna relateras till t.ex. Maktutredningen.

Stödets betydelse för de olika kvinnoorgansationerna varierade dock enligt utvärderingen. För en del av organisationerna var medlemsintäkterna huvuddelen av inkomsterna och för andra statsstödet. För de politiska kvinnoförbunden betydde partistödet mer för ekonomin än statsstödet. Utvärderingen slog också fast att det inte fanns någon enhetlighet i det stöd som organisationerna fick från olika håll. Ett problem som uppmärksammades var de sjunkande medelemstalen, något som drabbade i stort sett alla organisationer. Mot bakgrund av det föreslogs att stödet skulle utformas så att det stimulerade till förnyelse. I övrigt var

förslaget att behålla stödet i sin existerande form i avvaktan på en utredning om stöd till ideella organisationer. Vikten av att i framtiden göra en striktare tolkning av målet med stödet och en prioritering av vilka kvinnoorganisationer och vilka verksamheter som uppfyllde de grundläggande kriterierna poängterades (Ds 1992:114).

Slutsatserna i utvärderingen ledde till en ändring av gällande regler om fördelningen av statsstödet till kvinnoorganisationer. För att stimulera till förnyelse delades således stödet upp i två former. ett grundstöd och ett rörligt stöd. Det rörliga, stödet ges endast till kvinnoorganisationer som får grundstöd och är speciellt avsett för utveckling och förnyelse av kvinnoorganisationernas verksamhet (§ 9, 1982:865).

4.3. Stödets utformning

Stödet till kvinnoorganisationer består i dag, som nämnts ovan, av två delar, ett grundstöd och ett rörligt stöd. Grundstödet utgår till organisationer med minst 1 500 medlemmar. Fram till och med år 1994/95 delades endast grundstöd ut, samt en rörlig del till organisationer med mer än 3 000 medlemmar.

Fr.o.m. år 1995/96 fick alla organisationer möjlighet att söka det rörliga stödet, vilket syftade till att skapa förnyelse och utveckling av organisationernas verksamhet. Organisationerna ansöker särskilt om detta stöd under rubriken ”Bidrag till förnyelse och utveckling av kvinnoorganisationernas verksamhet” där den planerade verksamheten beskrivs. Detta stöd har haft karaktär av projektstöd.

Stödet till kvinnoorganisationer har under hela 1990-talet utgjorts av ett belopp på drygt 3 miljoner kronor.

4.4. Stödets handläggning

Stödet har under de senaste två åren handlagts vid folkrörelseenheten vid Kulturdepartementet och dessförinnan vid samma enhet som funnits vid Civil-, Inrikes- och Kommundepartementen. Fr.o.m. ansökningar för budgetåret 1997 har sista ansökningsdatum legat i december. Tidigare låg ansökningstiden under våren. Förändringen av ansökningstiden skedde i anslutning till att budgetåret ändrades till kalenderår.

Vid bedömningen av ansökningarna har man huvudsakligen varit hänvisad till att använda schabloner och det har i allmänhet inte utretts närmare om en organisation som åtminstone till det yttre varit en kvinnoorganisation i förordningens mening verkligen arbetat för jämställdhet så som det definieras av riksdag och regering. Det har endast varit

Tabellen finns endast i den tryckta upplagan.

möjligt att ta ställning till ansökningarna om stöd utifrån de formella kriterier som satts upp i förordningen beträffande antal medlemmar, täckning över landet samt formell struktur.

Ett annat resultat av den bristande kontinuiteten i stödets handläggning har varit att projektansökningarna (inom ramen för det rörliga stödet) för förnyelse och utveckling av organisationerna och deras verksamhet inte har varit föremål för kvalitativ bedömning. Projektstöden har delats ut med hjälp av schablon i relation till organisationens storlek (stöd per medlem).

Det har inte skett någon tillfredsställande uppföljning av hur förnyelse- och utvecklingsarbetet bedrivits. Organisationerna har i många fall inte avrapporterat resultatet av sitt förnyelse- och utvecklingsarbete, vare sig beträffande ekonomi eller verksamhet. Därmed kan man heller inte bedöma huruvida det rörliga stödet uppfyllt sitt syfte, nämligen att vitalisera organisationerna och deras verksamhet.

Tidsaspekten i handläggningen av stödet har varit föremål för diskussion bland kvinnoorganisationerna. När ansökningstiden har satts till den första december och besked om huruvida man fått medel i vissa fall har dröjt ganska långt in på våren, har organisationen inte kunnat sjösätta de projekt som planerats förrän tämligen sent. Då nästa ansökan skall lämnas in i december igen skall projektet redovisas, vilket i praktiken innebär att ett projekt som var planerat att löpa under ca ett års tid måste genomföras på åtta till nio månader. Detta problem gäller även organisationsstödet eftersom det är nödvändigt för den allmänna verksamhetsplaneringen att veta vilka resurser som finns att tillgå.

4.5. Organisationer, medlemmar och stöd

Gemensamt för kvinnoorganisationerna är främst att huvuddelen av medlemmarna består av kvinnor. Kvinnoorganisationernas inriktning spänner över ett mycket brett fält av verksamheter. De arbetar alltså inom vitt skilda områden såsom politik (de politiska kvinnoförbunden), verksamheter kopplade till kvinnors traditionella arbetsuppgifter enligt rådande könsarbetsdelning (husmodersförbunden), konsumentfrågor, freds- och solidaritetsfrågor, våld mot kvinnor och kvinnors situation på arbetsmarknaden m.m.

Tabellen finns endast i den tryckta upplagan.

4.5.1. Organisationer

Antalet organisationer som söker stöd har ökat under åren. Inledningsvis var det tio organisationer som fick stöd, dvs. för budgetåret 1982/83 – Centerkvinnorna, Folkpartiets Kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Husmodersförbundet Hem och samhälle (nu Riksförbundet Hem och samhälle), Konsumentgillesförbundet, Moderata kvinnoförbundet, Riksförbundet internationella föreningar för invandrarkvinnor ”RIFFI”, S-kvinnor, Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Yrkeskvinnors riksförbund. Inför budgetåret 1984/85 tillkom tre organisationer – Riksförbundet för hantverk