SOU 2000:47

Mångfald i högskolan

föreslagit en utbyggnad med ca 10 550 platser för vardera år 2001 och år 2002 (prop. 1999/2000:1 Utgiftsområde 16).

Genom den stora utbyggnaden har andelen av en årskull som påbörjat högskolestudier vid 21 års ålder ökat. En dubbelt så stor andel (30 procent) av dem som var födda 1976 hade påbörjat högskoleutbildning vid 21 år jämfört med dem som är födda 1968. Bland födda 1976 varierar andelen med påbörjade högskolestudier vid 21 års ålder från 14 till 54 procent beroende på den sociala bakgrunden. Högst andel hade ungdomar från högre tjänstemannahem och lägst ungdomar från arbetarhem. Spännvidden är ännu större då ungdomarna fördelas efter hemmets utbildningsnivå. 59 procent av dem med längre eftergymnasialt utbildade föräldrar hade påbörjat högskolestudier jämfört med 15 procent bland dem med förgymnasialt utbildade föräldrar. Vid 21 års ålder hade en större andel bland kvinnorna än bland männen påbörjat högskolestudier. Andelen bland kvinnorna födda 1976 var 34 procent och bland männen 26 procent. Skillnaden i övergångsfrekvens mellan könen minskar inte heller med stigande ålder. (Ur Utbildningsstatistisk årsbok 1998.)

Även om rekryteringen fortfarande är socialt snedfördelad har utbyggnaden av den högre utbildningen bl.a. resulterat i att nya grupper av studenter finns i högskolan. Detta gäller både studerande med svensk och med utländsk bakgrund. Vid alla lärosäten finns också utländska studenter som bedriver sina studier på olika nivåer under kortare eller längre tid.

I budgetpropositionen för år 2000 anger regeringen att målet är att hälften av en årskull skall ha påbörjat högskolestudier senast vid 25 års ålder.

Åtgärder för en breddad rekrytering

Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1999 avseende anslag till universitet och högskolor m.m. skall högskolorna uppmärksamma att studenter med utländsk bakgrund kan behöva särskilt stöd och vid behov ge detta.

För att öka möjligheterna för utländska akademiker att etablera sig på arbetsmarknaden anordnas den s.k. aspirantutbildningen. Enligt förordningen (1995:889) om en särskild teoretisk och praktisk utbildning vid universitet och högskolor, skall högsko lorna vid behov erbjuda särskild teoretisk och praktisk utbildning för arbetssökande personer med utländsk högskoleutbildning som invandrat till Sverige.

Högskoleverket, som haft i uppdrag att följa upp och utvärdera aspirantutbildningen, har redovisat uppdraget i rapporterna ”Särskilda utbildningssatsningar - vad blev det av dem?” (Högskoleverkets rapportserie 1998:4 R) och ”Bara jag får chansen att få visa vad jag kan” (Högskole verkets rapportserie 1998:6 R). Av rapporterna framgår bl.a. att rekryte-

ringsunderlaget tycks vara litet och att det har varit svårt och arbetskrävande att genomföra utbildningen, framför allt att ordna praktikplats. Enligt Högskoleverket har utbildningen emellertid gett många studenter stärkt självförtroende, bättre språkkunskaper och ett utökat kontaktnät, vilka är avgörande faktorer för deras möjligheter att hitta ett kvalificerat arbete.

Av årsredovisningarna för år 1998 framgår att flera högskolor fortsatt att anordna aspirantutbildning eller särskilda stödåtgärder för studenter med utländsk bakgrund. Vissa högskolor framhåller att det inte har funnits något behov av aspirantutbildning, men att de har kontakt med arbetsförmedlingen och har för avsikt att ge sådan utbildning när behov uppstår.

Arbetsmarknadsstyrelsen har inom s.k. tillvaratagandeprojekt och sitt utbildningsprogram köpt uppdragsutbildning på ett antal högskolor för att underlätta för arbetslösa personer med utländsk högskoleutbildning att bli lärare.

Värdering av utländska akademiska examina

Värdering av utländska akademiska examina infördes i början av 1980talet som en invandrar- och arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att ta till vara kompetensen hos dem som av olika skäl kom till Sverige med en utländsk högskoleutbildning. Högskoleverket redogör i rapporten ”Värdering & erkännande av utländsk högskoleutbildning” (Högskole verkets rapportserie 1998:15 R) för de principer som tillämpas när det gäller värdering av utländsk högskoleutbildning. I rapporten redovisas även den metod som används vid värdering av utländska examina.

Syftet med värderingen av utländska utbildningar är att stödja invandrare som kommer till Sverige med en utländsk högskoleexamen och som har svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden därför att arbetsgivare inte kan bedöma värdet av den utländska utbildningen. Verksamheten kan också ses som en service åt arbetsgivarna. Den kan även fungera som vägledning och som ett hjälpmedel för svenska universitet och högskolor vid beslut om tillgodoräknande av utbildning eller om antagning, s.k. akademiskt erkännande. Värderingarna avser avslutade utbildningar som leder till yrken som inte är reglerade i Sverige. Utbildning som leder till yrken som är reglerade i Sverige bedöms av respektive sektorsmyndighet.

Regeringen har i propositionen Vissa skolfrågor m.m. (prop. 1998/99:110 s. 49) bl.a. föreslagit att skollagen (1985:1100) förtydligas i fråga om behörighet för lärare med utländsk utbildning. Tidigare yrkesverksamhet som lärare skall beaktas vid prövning av behörighet som

• Sida 134
•  Original

lärare. Högskoleverket föreslås bli den myndighet i Sverige som skall utfärda behörighetsförklaring för dessa lärare.

Kompletterande högskoleutbildning

I 1999 års ekonomiska vårproposition (prop. 1998/99:100 s. 150) anmälde regeringen sin avsikt att genomföra en översyn av högskolans möjligheter att i ökad utsträckning ge kompletterande utbildning till arbetslösa med utländsk högskolekompetens. Regeringen avsåg även att öka möjligheterna till utbildning för lärarbehörighet för högskoleutbildade med utländsk bakgrund genom individuellt anpassad kompletterande högskole utbildning.

I enlighet med en rapport från styrgruppen för läraryrkets utveckling och rekrytering avser regeringen att vidta åtgärder för att underlätta för högskoleutbildade personer med utländsk bakgrund att genomföra en lärarutbildning. Det handlar bl.a. om att ge möjlighet att förbättra kunskaperna i svenska språket samt att erbjuda pedagogisk utbildning. Regeringen avser att ge två högskolor i uppdrag att anordna sådan utbildning med var sin grupp studerande.

Behovet av en utredning

Utbildning spelar en viktig roll för att befästa demokratin och utjämna olikheter i fördelningen av välfärd, inflytande och möjligheter till delaktighet i samhällsliv och till kulturell upplevelse. Utbildning är betydelsefull för enskilda människors utvecklings- och framtidsmöjligheter. Satsningar på utbildning och forskning är viktiga för att öka den ekonomiska tillväxten och utveckla välfärden i Sverige.

Arbetsgivarna efterfrågar i allt större utsträckning personer med utbildning på högskolenivå. Det är därför viktigt att alla oavsett kön, ålder, social eller etnisk bakgrund får likvärdiga möjligheter till högskoleutbildning. Det stärker den enskildes ställning på arbetsmarknaden och bidrar till en jämnare resursfördelning i samhället.

Sverige är ett land präglat av etnisk mångfald. I början av år 1998 fanns det 816 000 personer mellan 16 och 74 år som var födda utomlands, vilket motsvarade ca 13 procent av den totala andelen 16- till 74-åringar i landet. Denna mångfald avspeglas dock i alltför liten utsträckning inom högskolan.

Invandrare som har genomgått högskoleutbildning i Sverige är oftare arbetslösa än sina svenskfödda studiekamrater. Detta gäller dock inte alla. Vissa får arbete medan andra i likartad situation möter stora svårigheter på arbetsmarknaden.

• Sida 135
•  Original

Utvecklingen går enligt regeringens bedömning alltför långsamt när det gäller att möta de utmaningar och ta till vara de möjligheter som den sociala och etniska mångfalden i samhället medför. Det är därför viktigt att överväga vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas inom högskolan för att dels stimulera fler människor att oavsett bakgrund bedriva högskole studier, dels underlätta för nya grupper att finna sig till rätta i högskolan, lyckas med studierna och sedan gå vidare till arbetslivet.

En bred sammansättning av studenter och lärare är positiv för såväl högskolan som samhället i övrigt. Det är också en fråga om rättvisa och lika möjligheter sett ur individens synvinkel. Studenter och lärare med utländsk bakgrund har med sina erfarenheter av och kunskaper om sina respektive ursprungsländers sociala, kulturella och politiska förhållanden mycket att tillföra såväl de övriga studenterna som lärarna vid de skilda lärosätena. En jämn fördelning av studenter med olika social och etnisk bakgrund tillför erfarenheter av värde samt ökar förståelsen för andra människor och deras levnadsvillkor. Det är regeringens övertygelse att en jämställd och jämlik högskola med social och etnisk mångfald är en förutsättning för en positiv samhällsutveckling.

Genom att bättre ta till vara samhällets mångfald i utbildningen och därmed utnyttja den samlade kompetensen på ett mer effektivt sätt stärks Sveriges långsiktiga utveckling, tillväxt och sysselsättning.

Rekryteringen till högre utbildning måste breddas och nya grupper av studerande måste intresseras för fortsatta studier för att regeringens mål beträffande ungdomskullarnas övergång till högskolan skall uppnås.

Uppdraget

En särskild utredare skall utreda den sociala och etniska mångfalden i högskolan samt lämna förslag till åtgärder inom högskolan för att bredda rekryteringen av studenter till högskolan. Utredaren skall också ge förslag till åtgärder för att stödja nya grupper av studerande i högskole miljön.

Utredaren skall ta del av och beakta det arbete som Högskoleverket bedriver under hösten 1999 i syfte att öka mångfalden med avseende på social och etnisk bakgrund. Utredaren skall ge exempel på hur social och etnisk mångfald kan utnyttjas för att höja utbildningens kvalitet.

Utredaren skall beakta internationella erfarenheter, särskilt av arbete som pågår inom EU, i fråga om mångfald i utbildningen.

Utredaren skall vidare lägga fram förslag om vad högskolorna kan göra för att motverka svårigheter för invandrare med svensk högskole utbildning att komma in på arbetsmarknaden. Med ökad kunskap inom området förbättras möjligheterna för högskolorna att tillgodose såväl studenternas som arbetsmarknadens behov.

• Sida 136
•  Original

Utredaren skall föreslå åtgärder för att universitet och högskolor i ökad utsträckning skall kunna ge kompletterande utbildning till invandrare med utländsk högskoleutbildning inom olika yrkesområden för att underlätta deras inträde i arbetslivet. Den kompletterande utbildningen kan avse vissa kurser inom ett program som leder till en viss yrkesexamen eller andra fristående kurser. I detta sammanhang skall särskilt lärarutbildningen uppmärksammas.

Utredaren skall om det anses nödvändigt föreslå ändringar av den s.k. aspirantutbildningen.

Utredaren skall se över det nuvarande regelsystemet för högskolan i de delar de har betydelse för den etniska mångfalden, t.ex. tillgodoräknande av meriter samt föreslå eventuella förändringar i regelsystemet.

Utredaren skall i utredningens samtliga delar beakta strävandena efter ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Utredarens förslag skall redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474), varvid särskild vikt skall läggas vid att redovisa de jämställdhetspolitiska konsekvenserna av förslagen.

Förutsättningar för uppdraget

En utgångspunkt för utredarens arbete skall vara att bestämmelserna om behörighet och urval till högskoleutbildning även i fortsättningen skall vara gemensamma för hela högskolan (prop. 1995/96:184, bet. 1995/96:UbU11, rskr.1995/96:265).

Utredaren skall senast den 17 januari 2000 redovisa sina förslag vad gäller kompletterande utbildning till invandrare med utländsk högskole utbildning.

Utredaren skall ha slutfört sitt uppdrag senast den 15 maj 2000. Utredaren skall i första hand utgå från det utrednings- och rapportmaterial som redan finns och bara vid särskilt behov genomföra egna undersökningar för att komplettera befintligt material.

Utredaren skall i sitt arbete samråda med berörda myndigheter, pågående utredningar samt de organisationer som har relevans för utredningsuppdraget. Vidare skall utredaren samråda med mångfaldsgruppen inom Näringsdepartementet vad gäller social och etnisk snedrekrytering till högskolan.

Förslag till åtgärder skall kostnadsberäknas och skall kunna genomföras inom ramen för befintliga resurser.

(Utbildningsdepartementet)

• Sida 137
•  Original

Bilaga 2

Utredningen om social och etnisk 2000-01-21 mångfald i högskolan (dir 1999:79)

Den långa vägen till arbete

En översyn av kompletterande högskoleutbildningar för invandrare med utländsk akademisk utbildning.

• Sida 138
•  Original

1 Sammanfattning

Regeringen beslutade den 21 oktober 1999 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till åtgärder inom högskolan för att öka mångfalden avseende social och etnisk bakgrund bland studenter och lärare för att högskolan bättre skall kunna svara upp mot mångfalden i samhället. I en delredovisning skulle utredaren föreslå åtgärder för att högskolan i ökad utsträckning skall kunna ge kompletterande utbildning till invandrare med utländsk högskoleutbildning för att underlätta deras inträde i arbetslivet. I detta sammanhang skulle särskilt lärarutbildningen uppmärksammas. I enlighet med direktiven har utredningen i första hand utgått från det utrednings- och rapportmaterial som redan finns tillgängligt och endast i begränsad omfattning genomfört egna undersökningar för att komplettera befintligt material.

Utredningen har inom ramen för de förutsättningar som gällt för uppdraget, sett över högskolans system för tillvaratagande av utländsk kompetens. Utredningens huvudsakliga slutsatser är att det finns ett system etablerat inom högskolan för att stödja de utländska akademikernas inträde till arbetsmarknaden. Högskoleverket ansvarar för värdering av utländska högskoleutbildningar, universitet och högskolor tillgodoräknar utländska högskoleutbildningar, arbetsmarknadsmyndigheterna bedriver i samarbete med universitet och högskolor olika kompletteringsutbildningar för olika yrkesgrupper m.m. En övergripande slutsats är att systemet är tillräckligt utbyggt och utformat i dag. Regelverk och modeller har arbetats fram under de senaste decennierna. Fortfarande återstår metodutvecklingsarbete, t.ex. för värdering och tillgodoräknande av utländska högskoleutbildningar. Ett sådant arbete pågår där Högskoleverket och universitet och högskolor deltar. Mycket information och insikter finns redan om den fråga som utredningen fått att arbeta med. Man kan fråga sig varför så lite gjorts och så lite givit effekt i form av ett bättre utnyttjande av den utländska kompetensen.

Av undersökningen har däremot framgått att inom systemet är omfattningen av utbildningar och kurser inom högskolan riktade speciellt till invandrarakademiker begränsat. Efterfrågan på sådana utbildningar är betydligt större än tillgången. Det är huvudsakligen genom beställd uppdragsutbildning av arbetsmarknadsmyndigheterna som denna typ av utbildning erbjuds inom högskolan. Inom högskolans ordinarie verksamhet bedrivs endast begränsad verksamhet, huvudsakligen olika former av svenskundervisning och i vissa undantagsfall särskilda kompletteringsutbildningar.

• Sida 140
•  Original

Utredningen bedömer att förutsättningarna för universitet och högskolor att öka omfattningen av nödvändiga kompletteringsutbildningar för utländska akademiker inom ordinarie resursramar är begränsade. Om statsmakterna önskar en ökad ambitionsnivå för att underlätta utländska akademikers inträde på arbetsmarknaden krävs särskilda resurser.

Ett aldrig så väl utbyggt system fungerar inte tillfredsställande om det i slutändan inte leder till att de utländska akademikerna faktiskt får en anställning i någorlunda samklang med sin kompetens. Det finns en stor outnyttjad resurs av utländska akademiker som antingen är arbetslösa eller har arbeten som inte motsvarar deras utbildning. En viktig länk i kedjan för att invandrarakademiker skall kunna etablera sig på den svenska arbetsmarknaden är arbetsgivarnas attityder. Det är i detta sammanhang viktigt att i större omfattning föra ut kunskap och information till arbetsgivare om de fördelar som en organisation har av mångfald, däribland etnisk mångfald.

Det finns ett antal faktorer som har betydelse för att utländska akademiker ska nå framgång i att etablera sig på arbetsmarknaden. Dessa bör ligga till grund för fortsatta satsningar inom området.

1. Svenskundervisning för utländska akademiker bör ske i högskole miljö.

2. Fortsatt satsning behövs på kompletteringsutbildningar för utländska akademiker inom högskolan, såväl yrkesinriktade som generella utbildningar. Det är viktigt med en tidig individuell kartläggning av utbildningsbakgrund och kompetens. Därefter bör individuella handlingsplaner tas fram.

3. Tidsaspekten.

4. Praktik i arbetslivet.

5. Ett fungerande system för värdering och tillgodoräknande av utländska högskoleutbildningar.

6. En ordnad studiefinansiering.

Dessa faktorer utvecklas närmare i utredningens förslagskapitel (kap.7).

Utredningen kommer enligt sina direktiv att lämna en slutrapport i maj 2000 med förslag till hur den etniska och sociala mångfalden kan ökas i högskolan. Den kan även komma att beröra gruppen invandrarakademiker.

• Sida 141
•  Original

2 Inledning

Det svenska samhället och Sveriges befolkning har förändrats betydligt under de senare decennierna i takt med en ökad internationalisering och globalisering. Landet har berikats av personer med utländsk bakgrund. Den internationella rörligheten bland människor har ökat betydligt. Detta är särskilt tydligt bland högskoleutbildade personer. Denna utveckling kommer med största sannolikhet att fortsätta och förstärkas i framtiden.

Många av de utländska personer som kommer till Sverige för att bosätta sig har akademiska examina och kvalificerad yrkeslivserfarenhet. Detta innebär en stor resurs för det svenska samhället, såväl ur ett mångfaldsperspektiv som ett mer kortsiktigt arbetsmarknadsperspektiv. Det är viktigt att dessa personer så snabbt som möjligt kan komma in i arbetslivet. Staten och samhället har ett ansvar för att bidra med stöd och vägledning i denna process. En rad myndigheter, kommuner och andra organisationer har till uppgift att underlätta för de utländska akademikernas inträde på arbetsmarknaden och högskolan har en central roll som kunskaps- och kulturförmedlare, kontaktskapare och stödfunktion i detta sammanhang.

Högskolan har under det senaste decenniet stått i centrum för internationaliseringen och globaliseringen av samhället och ekonomin. Forskning och högre utbildning har alltid präglats av internationellt samarbete. Allt fler svenska studenter vistas i perioder utomlands och utländska studenter vistas allt oftare vid svenska högskolor. En del i högskolans internationella roll är att utveckla former för att tillvarata utländska akademikernas kompetens så att de bättre kan komma till sin rätt på arbetsmarknaden.

Att få arbete är av central betydelse för invandrares möjligheter att etablera sig i ett nytt land. Arbete ger förutom en ordnad ekonomi och självförsörjning, kontakter och förstärkt identitet, vilket i sin tur befrämjar den sociala samlevnaden. Högre utländsk akademisk utbildning förefaller emellertid inte vara någon garanti för att komma in på arbetsmarknaden. Svårigheter att få tidigare utbildning bedömd, bristande kunskaper i svenska, liten praktisk erfarenhet av att arbeta i Sverige och avsaknad av kontaktnät kan vara förklaringar till svårigheter på arbetsmarknaden och arbetslöshet bland invandrade akademiker. Det finns ett behov av att se över vad högskolan kan göra för att underlätta denna process.

• Sida 142
•  Original

Uppdraget och dess genomförande

Regeringen beslutade den 21 oktober 1999 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till åtgärder inom högskolan för att öka mångfalden med avseende på social och etnisk bakgrund bland studenter och lärare för att högskolan bättre skall kunna svara upp mot mångfalden i samhället (se bilaga 1). I en delredovisning skulle utredaren föreslå åtgärder för att högskolan i ökad utsträckning skall kunna ge kompletterande utbildning till invandrare med utländsk högskole utbildning för att underlätta deras inträde i arbetslivet. I detta sammanhang skulle särskilt lärarutbildningen uppmärksammas. Enligt direktiven skulle utredningen i första hand utgå från det utrednings- och rapportmaterial som redan finns och endast i begränsad omfattning genomföra egna undersökningar för att komplettera befintligt material. Utredaren skulle senast den 17 januari 2000 redovisa sina förslag vad gäller kompletterande utbildning till invandrare med utländsk högskoleutbildning. Utredaren skall ha slutfört sitt uppdrag senast den 15 maj 2000.

Utredningen har utgått från tidigare gjorda undersökningar inom området och relativt utförligt redovisat innehåll och slutsatser från dessa (se bilaga 2). Därutöver har underlag från olika högskolor studerats, genomgång gjorts av befintligt underlag på Internet bl.a. Högskoleverkets utbildningskatalog ASKen och universitets och högskolors hemsidor. Utredningen har tagit del av de redovisningar som universitet och högskolor har lämnat till Högskoleverket med anledning av verkets projekt att kartlägga insatser för bl.a. främjande av social och etnisk mångfald. Utredningen har genomfört intervjuer med representanter för Stockholms universitet, Göteborgs universitet och Lärarhögskolan i Stockholm och särskilt studerat de utbildningssatsningar som genomförts där för invandrarakademiker. Vidare har intervjuer genomförts med representanter för Högskoleverket, Socialstyrelsen, Länsarbetsnämnden i Stockholm och AMU i Malmö. Utredningen har även sammanträffat med studenter vid kompletteringsutbildning för utländska lärare vid Lärarhögskolan i Stockholm. Den referensgrupp som är knuten till utredningen har givits tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast till delredovisningen. De jämställdhetspolitiska aspekterna för utländska akademikers inträde i arbetslivet har endast i begränsad utsträckning belysts. Det är en viktig fråga i sammanhanget, men utredningen har inte haft möjlighet att göra de undersökningar som skulle ha behövts, utan utgått från befintligt material. Utredningen återkommer till de jämställdhetspolitiska aspekterna kring social och etnisk mångfald i högskolan i slutrapporten.

• Sida 143
•  Original

3 Mångfald i arbetslivet

Sverige är ett land som är öppet mot omvärlden. Sverige har alltid berikats av de människor som invandrat från olika delar av världen, nu som tidigare. I dag är var femte person i landet invandrare i första eller andra generationen. De har givit ett viktigt bidrag till arbetskraften och vårt lands välstånd. Den svenska arbetsmarknaden har dock inte i tillräcklig utsträckning tillvaratagit de möjligheter som en arbetskraft av människor med olika egenskaper och bakgrund erbjuder. Många invandrare med utländsk högskoleutbildning har svårigheter att komma in i arbetslivet.

Internationella erfarenheter de senaste decennierna visar att en kompetent arbetskraft är den viktigaste motorn i ett lands ekonomiska utveckling. Exempel från enskilda företag i andra länder visar också att det är lönsamt att öka mångfalden bland personalen. Förmågan att ta tillvara människor från andra kulturer i arbetslivet är ännu inte tillräckligt utvecklad i Sverige. Organisationer där mångfald är en tillgång och inte ett problem kommer i framtiden att vara de mest framgångsrika. Ett arbetsliv präglat av mångfald och öppenhet kommer att stärka kreativiteten och utvecklingsförmågan i hela vårt samhälle.

Det finns flera demokratiska och samhällsekonomiska argument för ett arbete för mångfald i det svenska samhället. Ekonomin och arbetslivet fungerar bäst om alla får utvecklas till sin fulla potential och om alla uppgifter hanteras av de mest kompetenta människorna, oavsett vilket kön eller vilken etnisk bakgrund de har. De organisationer och företag som präglas av mångfald kan lättare anpassa produkter och tjänster till en blandad kundbas. Med en blandad kår av anställda har företaget större möjlighet att ta till sig önskemål, behov och livsstil hos potentiella kunder. Dessutom kan fler konsumenter identifiera sig med de företag som satsar på mångfald.

Människor med olika social och kulturell bakgrund tenderar att ha olika perspektiv, därför kan de berika arbetet med nya idéer och insikter. Heterogena arbetsgrupper har en rikare erfarenhetsbas. Många studier stödjer slutsatsen att en heterogen arbetsgrupp söker fler alternativ för att lösa problem och oftare ifrågasätter givna antaganden. En heterogen grupp främjar därmed kreativitet och innovation.

Människor som tillhör en majoritet med samma bakgrund och errenheter tenderar ibland att ta sina egna värderingar och synsätt för givna. Detta kan slå över i inskränkthet. Att möta och arbeta tillsammans med människor med annorlunda bakgrund kan ge nya perspektiv. Den som lär sig att hantera olika kulturer och samarbetar med olika typer av människor är bättre förberedd på att hantera förändringar och

• Sida 144
•  Original

nya situationer, även i sitt dagliga arbete. Detta karaktäriserar även vår allt mer föränderliga värld.

Detta är inte bara en fråga på lång sikt. Det är redan i dag på väg att uppstå brist på arbetskraft inom vissa branscher. Inom sjukvården, i tekniska yrken och i skolor och högskolor saknas personer att anställa redan nu. Om högkonjunkturen håller i sig kommer det snart att saknas framför allt utbildad arbetskraft inom ytterligare områden. Om den goda utvecklingen på arbetsmarknaden ska bestå är det viktigt att få fram kvalificerade sökande till alla yrken. Här utgör personer med utländsk högskoleutbildning fortfarande en outnyttjad resurs.

Antalet utländska personer och deras utbildningsbakgrund m.m.

Sedan mitten av 1940-talet har, enligt uppgifter från Statistiska Centralbyrån (SCB), omkring 2 miljoner personer flyttat till Sverige samtidigt som cirka 1,2 miljoner personer har utvandrat härifrån. Antalet i Sverige bosatta personer, som är födda utomlands, uppgick i slutet av 1998 till närmare en miljon. Ytterligare knappt 800 000 personer, själva födda i Sverige, har minst en förälder som är född i ett annat land. Mellan 1,7–1,8 miljoner personer har alltså helt eller delvis utländsk bakgrund. Anledningen till att personer har invandrat till Sverige varierar. Av de utrikes födda som i dag bor i landet uppskattas omkring en tredjedel ha invandrat på grund av flyktingskäl, en tredje del av familjeskäl och i övriga fall bedöms det röra sig om arbetskraftsinvandring.

Om man studerar arbetskraften i Sverige så finner man, enligt uppgifter från Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), att andra halvåret 1998 fanns drygt 5,2 miljoner svenska medborgare i åldern 16–64 år. Därutöver hade 367 000 personer (16–64 år) i Sverige ett utländskt medborgarskap varav 248 000 var medborgare i ett land utanför Norden. Av de svenska medborgarna hade 509 000 personer tidigare haft ett utländskt medborgarskap. Drygt hälften av dessa personer är från länder utanför Norden.

Under 1990-talet har arbetslösheten ökat markant för utomnordiska medborgare. Sedan 1997 har ökningen hejdats bl.a. tack vare Kunskapslyftet och en bättre arbetsmarknad. Under andra halvåret 1998 uppgick arbetslösheten för gruppen till 27 procent. Utomnordiska medborgares deltagande i arbetslivet uppgick 1998 till 54 procent. Motsvarande siffra för svenska medborgare var 78 procent. Endast 45 procent av de utomnordiska kvinnorna deltog i arbetslivet. Av dem som inte deltog i arbetslivet studerade 55 000, varav en stor andel läste svenska

• Sida 145
•  Original

för invandrare och kompletterande teoretisk utbildning inom Komvux och Kunskapslyftet. 15 400 utomnordiska medborgare deltog i arbetsmarknadspolitiska program varav knappt hälften i arbetsmarknadsutbildning.

De utrikes födda i Sverige är en mycket heterogen grupp när det gäller utbildningsbakgrund. Det finns stora skillnader beroende på vilket land man utvandrat ifrån och beroende på vilka skäl som ligger bakom utvandringen. Generellt sett är dock utbildningsnivån på de utrikes födda hög. Det finns inget fullständigt material som beskriver utbildningsbakgrund för dem som är födda utomlands. De mest fullständiga uppgifter om utbildningsbakgrund som finns tillgängliga samlades in av SCB i samband med folk- och bostadsräkningen år 1990. Detta medför att det i dag inte är möjligt att ge en heltäckande bild av utbildningsbakgrunden hos utländska medborgare. Däremot görs uppskattningar och bedömningar av departement och myndigheter bl.a. av AMS och av Utbildningsdepartementet.

Om man likväl jämför utbildningsnivå för den del av Sveriges befolkning, som är infödd, med den del av befolkningen som har invandrat visar jämförelsen inga större skillnader. Andelen med längre högskoleutbildningar (3 år eller längre) uppgår till ca 12 procent i båda grupperna. Siffrorna är dock inte helt jämförbara eftersom uppgifter om utbildningsbakgrund saknas för 7 procent av de utrikes födda. Skillnaderna i utbildningsbakgrund bland utomnordiska medborgare är stor. Östeuropeer har den högsta utbildningsnivån hos utomnordiska medborgare. Ser man till enskilda länder så har mer än en tredjedel av dem som är födda i Ryssland, Kina, USA och Egypten en högskole utbildning om minst tre år.

I slutet av februari 1999 fanns i Sverige 14 500 registrerade arbetssökande utomnordiska medborgare med eftergymnasial utbildning. Många av dessa, nästan 3 000, hade en teknisk eftergymnasial utbildning. I sammanhanget bör även beaktas att ett stort antal utomnordiska medborgare med akademiska examina sannolikt har anställning, fast i yrken som inte motsvarar deras tidigare utbildningsnivå.

4 Tidigare utredningar

Det har gjorts flera utredningar som sett över systemen för tillvaratagande av utländska personers kompetens. Dessa tidigare utredningar har pekat på problem i systemen och lämnat förslag till åtgärder. Utredningen har valt att redovisa ett urval av tidigare utredningar rela tivt utförligt eftersom de visat sig till stor del ha giltighet även i dag och betydelse för denna utrednings uppdrag.

• Sida 146
•  Original

Utländsk studerande i Sverige

I början av 1980-talet lämnade gäststuderandekommittén sitt betänkande ”Utländsk studerande i Sverige” (Ds U 1981:8). Mot bakgrund av den ökande strömmen av utomnordiska gäststuderande fick kommittén i uppdrag att studera förhållanden för dessa samt lämna förslag till former för att underlätta deras akademiska studier. I sammanhanget berördes även invandrarnas möjligheter till högskolestudier. Kommittén kartlade utländska studenters studieresultat, studiesociala förhållanden, tillämpning av antagningsregler samt högskolans kostnader för studenterna. Kommitténs huvudsakliga förslag var att de dåvarande sex universiteten skulle ge en behörighetsgivande förutbildning för utländska studerande, en preparandutbildning, framför allt i svenska språket. Utbildningen syftade till att ge icke svensktalande studenter sådana kunskaper i svenska språket att de uppfyllde behörighetsvillkoren för antagning till grundläggande högskoleutbildning. Utbildningen skulle ge sådana kunskaper i svenska att den studerande skulle kunna tillgodogöra sig högskoleundervisning. Den skulle ge den studerande en god förmåga dels att förstå svenska i tal och skrift, dels att tala och skriva svenska. De studerande skulle vidare ges en god orientering om Sverige och svenska samhällsförhållanden. Detta moment lades parallellt med och ingick som ett led i undervisningen i svenska. I utbildningen skulle också ges studievägledning/yrkesorientering.

Målgruppen för utbildningen var huvudsakligen utländska studerande som inte hade för avsikt att stanna i Sverige, men utbildningen skulle även vara öppen för invandrare som hade för avsikt att studera vid högskolan av olika skäl. Olika huvudmannaskap (bl.a. Komvux) för utbildningen diskuterades, men kommittén fann att högskolan var den lämpligaste huvudmannen eftersom kopplingen till den akademiska miljön samt efterföljande studier var viktig. Kommittén kartlade noggrant de studiesociala förhållandena och föreslog att utbildningen skulle vara studiestödsberättigad.

Under flera år hade universiteten särskilda uppdrag att anordna preparandutbildning. Detta gällde fram till i slutet av 1990-talet då samtliga universitet och högskolor i stället gavs ett generellt uppdrag att ge särskilt stöd åt studenter med invandrarbakgrund och vid behov anordna stödundervisning i svenska.

Att värdera utländsk kompetens

Regeringen gav år 1991 Riksrevisionsverket (RRV) i uppdrag att utreda samordning av verksamheten med bedömning, värdering och prövning av utländska utbildningar, examina och yrkeskunskaper i Sverige (”Att

• Sida 147
•  Original

värdera utländsk kompetens”, F 1992:9). RRV kartlade samtliga inblandade myndigheters bedömningsverksamhet av utländska examina (bl.a. Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Socialstyrelsen, universitet och högskolor m.fl.). RRV:s iakttagelser var att alltför många myndigheter var inblandade i arbetet med att bedöma och pröva utländska utbildningar och yrkeserfarenheter. Ett antal problem som hängde ihop med detta förhållande var att den enskilde hade svårt att överblicka systemet, att arbetsuppgifter ”bollades” mellan myndigheter, att service på vissa håll var begränsad och att samordningen mellan myndigheterna var bristande. På flertalet myndigheter där bedömningsverksamheten rymdes inom den ordinarie verksamheten fanns resursproblem och frågan var lågt prioriterad. Dessa problem accentuerades när antalet ärenden ökade. Ett ytterligare problem var att bedömningsprinciper varierade mellan myndigheter. Detta hängde samman med skillnader i tillgång till resurser och prioritering av verksamheten.

RRV föreslog en ny organisation och ett nytt arbetssätt för värderings- och bedömningsverksamheten. En central instans för samtliga bedömningsärenden skulle inrättas. Därigenom skulle en enhetlig bedömning kunna göras, kompetens byggas upp och effektivare rutiner och arbetssätt kunna utvecklas för att ta tillvara på den utländska kompetensen.

RRV:s förslag genomfördes aldrig. UHÄ lades ned 1992, en ny högskolelag trädde i kraft 1993 och Högskoleverket inrättades 1993. De problem som RRV uppmärksammade kring själva bedömnings- och tillgodoräknandeprocessen kvarstår i viss mån fortfarande.

Utländsk kompetens – ett resurstillskott till arbetsmarknaden

I en annan utredning granskade RRV hur utländsk kompetens togs tillvara på den svenska arbetsmarknaden (”Utländsk kompetens – ett resurstillskott till arbetsmarknaden”, F 1992:11). RRV hade i tidigare granskningar av svenskundervisningens och flyktingmottagningens organisation och funktion funnit brister. Ett problem som uppmärksammades var den för många invandrade akademiker mycket långa vägen till ett kvalificerat arbete.

Granskningen gav en sammanhängande bild av de svårigheter som invandrade akademiker mötte på vägen in mot den svenska arbetsmarknaden samt vilka hinder respektive åtgärder som var utslagsgivande för möjligheterna till ett kvalificerat arbete. RRV gjorde bl.a. en undersökning och kartläggning av ett urval av 160 invandrare med

• Sida 148
•  Original

akademisk examen från att de kom till Sverige under åren 1985–86 till deras dåvarande sysselsättning år 1991. Av undersökningen framgick att endast en tiondel, undantaget läkarna, av gruppen hade fem år efter ankomsten till Sverige lyckats få ett kvalificerat arbete som någorlunda motsvarade den tidigare utländska utbildningen. Flertalet personer hade över huvud taget inte kommit så långt som till att på allvar kunna söka kvalificerat arbete, utan befann sig fortfarande i någon form av studier eller hade gått till mindre kvalificerade arbeten, ofta via en yrkesutbildning genom arbetsmarknadsmyndigheterna. Tidsaspekten är särskilt viktig, enligt RRV, eftersom det finns en uppenbar risk att tiden för att få ett kvalificerat arbete ”börjar rinna ut” efter 5–7 år i Sverige när kunskaper från utbildning och yrkeserfarenheter börjat bli inaktuella och åldersfaktorn fått ytterligare betydelse.

Många av personerna i undersökningen hade givit upp tankarna på arbete som motsvarat tidigare utbildning. Orsakerna var bl.a. en strävan efter att så snabbt som möjligt bli självförsörjande samtidigt som vägen till ett kvalificerat arbete var komplicerad, lång och osäker. Tvivel på de egna yrkeskunskapernas gångbarhet på den svenska arbetsmarknaden, omfattande kompletteringskrav för ”svensk behörighet/ kompetens”, brist på kompletteringsmöjligheter eller bristfällig dokumentation av tidigare utbildning var avgörande för vägvalet.

För de personer som höll fast vid sin ursprungliga yrkesinriktning fann RRV en rad orsaker till försening i processen. Att skaffa sig tillräckliga svenskkunskaper och andra nödvändiga behörighetsgivande kunskaper har inte sällan tagit upp till 3 år. Svårigheterna gällde att få fullgod information och vägledning om möjliga studievägar samt varie rande finansieringsmöjligheter. När nödvändiga kunskaper inhämtats var problemet avsaknaden av nätverk i arbetslivet, möjligheten ”att få in en fot” på arbetsmarknaden och möjligheter till praktik inom det egna området. Bristen på kontaktnät och kunskaper om hur man söker ett kvalificerat arbete i Sverige innebar att invandrarna blev starkt beroende av arbetsförmedlingens hjälp. Reguljära arbetsförmedlingsinsatser har dock, enligt RRV, visat sig otillräckliga. Vägen till kvalificerat arbete hade i stället, för den begränsade grupp det varit fråga om, oftast gått via praktik genom särskilda projekt eller i anslutning till kompletteringsutbildningar inom högskolan.

Utifrån sina iakttagelser presenterade RRV ett antal förslag till åtgärder för att effektivisera möjligheterna till arbete för invandrarakademiker. RRV betonade vikten av en tidig kartläggning av tidigare utbildning, anpassade former av svenskundervisning, kompletterande utbildning och yrkesvägledning. Den förberedande fasen av svenskundervisning och samhällsorientering borde genomföras på ett mer sammanhållet sätt. Ett kursutbud borde skapas vid högskolorna som

• Sida 149
•  Original

kommunerna skulle kunna upphandla som kvalificerad svenskundervisning för akademikergruppen. För dokumentlösa flyktingar skulle möjligheter till praktisk yrkesprövning införas. De goda erfarenheterna av skräddarsydda kompletteringsutbildningar vid högskolan skulle fortsätta. Dessa hade fungerat betydligt effektivare än t.ex. omskolning via AMU. De goda erfarenheterna av projektlagd vägledning, praktikantskaffning och platsförmedling borde fortsätta. Här lyftes särskilt praktiken fram som ett framgångsrikt sätt för invandrarakademikern att komma in i arbetslivet. En förutsättning var dock att det fanns tillräcklig studiesocial finansiering. RRV ansåg att det var viktigt att överföra de system och erfarenheter som vunnits och byggts upp i de olika projekten till den ordinarie verksamheten. Projekten med kompletteringsutbildning hade ofta inneburit betydande uppbyggnadskostnader och dessa investeringar riskerade att försvinna om de inte övergick i den reguljära verksamheten.

RRV föreslog en koncentration av kompletteringsutbildningar till ett fåtal universitet och högskolor för att samla de knapphändiga befintliga resurserna för att bygga upp högkvalitativa utbildningar och stöd till invandrarakademikerna. Organisationen av en mer permanent verksamhet måste dock i sista hand avgöras av lokala förhållanden som personalresurser, kompetens och sökandesammansättning vid respektive högskola.

Utredningen kan konstatera att flertalet av de problem som RRV fann i denna granskning fortfarande existerar.

Högskoleverkets uppföljning av aspirantutbildningen

Högskoleverket fick i uppdrag av regeringen att följa upp och utvärdera den särskilda utbildningssatsningen inom högskolan som finansierades med arbetsmarknadspolitiska medel, däribland aspirantutbildningen (”Bara jag får chansen att få visa vad jag kan”, 1998:6R). Av uppföljningen framgår att under läsåren 1995/96 och 1996/97 gavs det möjligheter för 2 370 arbetslösa personer med utländsk akademisk examen att gå en utbildning som omfattade 40 poäng, gavs på heltid och som varvade teori med praktik med syfte att ge en bättre utgångspunkt på arbetsmarknaden. Alla som var behöriga till högskolestudier kunde söka till utbildningen och i mån av plats antas utan att uppfylla alla kriterier (arbetslös, invandrare, tidigare akademisk utbildning). I praktiken var det mycket få utöver invandrarakademiker som sökte och antogs.

Nio lärosäten anordnade utbildningen läsåret 1995/96 och ytterligare fyra lärosäten läsåret 1996/97. Totalt under de två läsåren fanns det 740 registrerade studenter på aspirantutbildningen. Lärosätena hade som särskilda åtaganden att erbjuda aspirantutbildning och erhöll särskilda

• Sida 150
•  Original

resurser för ändamålet. Sedan budgetåret 1997 angavs i regle ringsbrevet att högskolor vid behov skulle erbjuda aspirantutbildning. Bedömning av behov samt omfattning av utbildningen skulle göras av högskolan. Detta innebar att det var upp till varje högskola att själva bedöma och genomföra utbildningen inom den reguljära verksamheten. Läsåret 1997/98 genomfördes aspirantutbildningen vid fem högskolor. Hösten 1997 var ett 100-tal studenter registrerade vid fem lärosäten.

Studenternas utländska bakgrund varierade inom aspirantutbildningen och mer än 60 olika nationaliteter fanns representerade. Den vanligaste nationella bakgrunden var forna Jugoslavien, övriga östeuropeiska länder samt Iran och Irak. Genomsnittsåldern på studenterna var 39 år. I genomsnitt hade aspiranterna bott i Sverige 5,3 år innan de påbörjade aspirantutbildningen. Den vanligaste akademiska utbildnings- och yrkesbakgrunden var ämneslärare, civilingenjörer och ekonomer.

Universitet och högskolor svarade själva för utformning och innehåll i de teoretiska avsnitten.

Det förekom i grova drag tre olika modeller av

aspirantutbildningen. – En sammanhållen särskild utbildning som planerats och genomförts

enbart med dessa studenter som deltagare, – utbudsorienterad utbildning där studenten efter samråd med ansvarig för aspirantutbildningen studerat på reguljära kurser som bäst kompletterat studentens bakgrund, – blandad utbildning som förenat de ovannämnda två modellerna.

Speciella kurser i svenska och inslag av olika praktiskt orienterande övningar i svenska ingick vid samtliga lärosäten. Vid de flesta av lärosätena var kurser i svenska en väsentlig del av aspirantutbildningen. Omkring 40 procent av aspirantstudenterna läste kurser i svensk kultur/ samhälle. Utbildning i datoranvändning uppgavs av närmare 50 procent av studenterna.

Praktiken i aspirantutbildningen har varierat i uppläggning och tidslängd mellan lärosätena. Vanligast var att aspirantstudenterna hade en praktik på 10 veckor. Ungefär 21 procent av aspirantstudenterna uppgav att de ej hade någon praktik. Innehållet i praktiken var huvudsakligen olika projektarbeten som resulterat i uppsatser i samarbete med ett ”beställande” företag, kvalificerat arbete på en arbetsplats eller enklare arbete på en arbetsplats.

Administrationen av aspirantutbildningen skedde oftast med en projektansvarig. Utbildningen krävde mycket arbete vad gäller pla nering och genomförande. Flertalet av lärosätena hade förutom ren administration studievägledare och personer som arbetade med praktikanskaffning. Vissa lärosäten hade ett samarbete med länsarbets-

• Sida 151
•  Original

nämnden med bland annat praktikanskaffning, som diskussionspartner vid utformningen av utbildningen och med marknadsföring.

Lärosätena fick en garanterad ersättning per planerad helårsstudent oberoende av antalet studenter som sedan gick på utbildningen. Ersättningen för varje planerad helårsstudent utgjorde 4 500 kronor och ersättningen för en helårsprestation beräknades till 24 500 kronor.

Studiefinansieringen för studenterna på aspirantutbildningen utgick från principen om studiemedelsfinansiering. Möjligheterna till andra finansieringssätt har dock funnits. Många av studenterna erhöll s.k. utbildningsbidrag (ungefär 70 procent) från länsarbetsnämnden. Kostnaderna för utbildningsbidrag är svåra att uppskatta, men utgår man från en genomsnittlig ersättning på 65 000 kronor per individ och år blir kostnaderna ungefär 35 miljoner kronor för de båda läsåren. Utbildningskostnaderna för aspirantutbildningen de båda läsåren har uppskattats till ungefär 24 miljoner kronor.

Högskoleverket redovisar i rapporten ett antal problem och erfarenheter från aspirantutbildningen. Rekryteringen till aspirantutbildningen fick inte det resultat som man hade hoppats på vid de flesta lärosätena. Lärosätenas erfarenheter kring rekryteringen kan sammanfattas i följande punkter:

• otillräckliga förkunskaper hos studenterna (ej behöriga)
• oklar studiefinansiering för studenterna ledde till osäkerhet bland sökande
• för kort planeringstid åtminstone inför antagningen hösten 1995
• svårt att marknadsföra utbildningen och informera
• via lämpliga kanaler om utbildningen för att nå rätt målgrupper

Den generella erfarenheten av rekryteringen var att tidiga avhopp huvudsakligen berodde på studenternas ekonomiska situation. Därutöver har alla lärosäten kunnat konstatera att förkunskaperna inte har uppfyllts vad gäller kraven på svenska och engelska. För att kunna anta studenter var många lärosäten tvungna att ge dispens från kravet på genomfört rikstest i svenska och/eller kravet på gymnasiekompetens i engelska. Behörighetsreglerna och dispenserna har, menar lärosätena, inte bara påverkat rekryteringen utan även hur studenterna senare har klarat sig på utbildningen.

Praktiken har för studenterna varit en viktig orsak för att söka till aspirantutbildningen. Det är också det avsnitt på utbildningen som varit det mest arbetskrävande och problematiska. Det har vid samtliga lärosäten varit svårt och arbetskrävande att rekrytera företag och organisationer och att matcha rätt studenter till rätt företag. På en del lärosäten började rekryteringsprocessen tidigt och med särskilt anställd personal. Resultatet har då varit bättre. Detta angreppssätt var mer lyckat, men

• Sida 152
•  Original

samtidigt mycket mer resurskrävande och tidskrävande. Förväntningarna hos aspirantstudenterna var höga inför starten av utbildningen och besvikelsen var också stor bland de studenter som hade svårt att hitta en praktikplats eller praktik som kändes meningsfull. När praktikplatser inte fanns att tillgå tillkom andra lösningar. Kraven på att utbildningen skulle motsvara och ge 40 poäng under ett läsår och dessutom innehålla en praktikdel vållade bekymmer för en del av universiteten och högskolorna. En del lärosäten löste detta genom att kombinera praktiken med en uppsats vilket innebar ett sätt att lösa poängfrågan. Utbildningens innehåll och utformning har fått blandade reaktioner. Inslaget av svenska på utbildningen har generellt varit mycket uppskattat av studenterna, medan det inte alltid har upplevts som meningsfullt med de teoretiska avsnitten på utbildningen.

Enligt Högskoleverkets uppföljning har utbildningen givit en bra komplettering till tidigare utbildning och ökade kunskaper som är nödvändiga för att arbeta inom tidigare yrkesområden. Detta tycks särskilt vara fallet för pedagoger, lärare och ekonomer. Vidare var en viktig positiv del i utbildningen att lära sig mer svenska, framför allt träning i svenska fokuserad på specifika ämnesområden. Utöver svenska språket har insikter och kunskaper i svenskt samhälle upplevts som en viktig del av utbildningen. Enligt Högskoleverkets uppföljning är det träningen i svenska och kunskaperna om svenskt samhälle och kultur som ansågs vara de viktigare delarna av utbildningen och i mindre utsträckning de teoretiska ämneskunskaperna. Att få befinna sig i högskolemiljön, att få tillbaka en identitet som akademiker har givit ökat självförtroende. Identiteten som akademiker innebar ökat självförtroende att våga söka sig ut på arbetsmarknaden igen och söka de arbeten man har utbildning för.

Totalt uppgav 33 procent av aspirantstudenterna att de efter utbildningen hade ett förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden eller hade ett eget företag och arbetade som konsult/frilans. Enligt Högskoleverkets undersökning visar aspirantutbildningen generellt relativt goda resultat i jämförelse med andra arbetsmarknadsutbildningar. En tredjedel av de studenter som gick på aspirantutbildningen hade fått anställning i någon form efter utbildningen. En arbetsmarknadsåtgärd som invandrarpraktik brukar i genomsnitt leda till att 19 procent av deltagarna får arbete i någon form på den reguljära arbetsmarknaden. Samtidigt kan resultaten av utbildningen indikera ett misslyckande om man ser till de mål och syften som låg till grund för utbildningen. En stor andel av studenterna hittade inte ett kvalificerat arbete efter utbildningen och av de studenter som hittade ett arbete var det till stor del arbeten som var av tillfällig karaktär. Så många som upp

• Sida 153
•  Original

emot en tredjedel hade dock hittat någon form av arbete efter utbildningen upp till tio månader efter utbildningen.

En annan reflektion av Högskoleverket är att arbetsgivare ofta är tveksamma inför invandrarakademikerna, vilket gör att förutsättningarna på arbetsmarknaden inte enbart skapas genom utbildning. Invandrarnas tidigare erfarenheter på arbetsmarknaden, som aspirantstudenterna har redogjort för, visar tydligt att det svåraste problemet är bristen på kontakter och att arbetsgivares attityder ofta upplevs som en barriär. En annan svårighet som aspirantstudenterna upplevt på arbetsmarknaden är bristande språkkunskaper. Ett av de viktigaste motiven att söka sig till aspirantutbildningen var behovet av undervisning i svenska. Studenter på aspirantutbildningen har framfört att de ofta behöver mer kvalificerad undervisning i svenska. Denna aspekt framförs även av universiteten och högskolorna som anordnade aspirantutbildningen.

Högskoleverkets slutsats är att med alla dessa aspekter sammantagna har aspirantutbildningen lyckats i den meningen att många av studenterna har ökat sitt självförtroende och sina förutsättningar för ett bättre utgångsläge. Kunskaperna och färdigheterna i svenska har förbättrats och utvecklats och studenterna har fått tillgång till ett kvalificerat språk, något som är nödvändigt inom de områden de ämnar söka arbeten i.

I avsnittet 6.1 redovisar utredningens sina iakttagelser från studier av aspirantutbildningen vid Stockholms universitet och Göteborgs universitet.

• Sida 154
•  Original

5 Värdering och tillgodoräknande av utländska högskoleutbildningar

5.1 Högskoleverkets verksamhet med värdering av utländska högskoleutbildningar

Högskoleverket värderar utländsk högre utbildning som är slutförd med examen. Huvudsyftet med värderingsverksamheten, som nu funnits i drygt tio år, är att underlätta inträdet på den svenska arbetsmarknaden för personer med utländsk högre utbildning och att på så vis tillvarata värdefull kompetens. Verksamheten har vidare till uppgift att underlätta internationell rörlighet för studenter och akademiskt utbildade i övrigt. En värdering innebär att en utländsk högskoleutbildning jämförs med svensk högskoleutbildning. Värdering av utländsk utbildning har under åren utvecklats från ekvivalering – med krav på närapå exakt överensstämmelse mellan utbildningarna – till erkännande, (mindre skillnader i innehåll), respektive acceptans av den utländska utbildningen, (mindre skillnader i innehåll och omfattning).

Ett erkännande kan vara av olika slag. De bedömningar som görs av Högskoleverket avser huvudsakligen erkännande av utbildningar för yrkesverksamhet som inte är reglerad i Sverige, s.k. ”de facto” yrkesmässigt erkännande (t.ex. ingenjörs-, ekonom-, humaniorautbildningar). Bedömningen är avsedd dels att vara en rekommendation för den som skall fatta beslut om anställning, dels att fungera som en vägledning och ett hjälpmedel för svenska universitet och högskolor som har att fatta beslut om tillgodoräknande av utbildning eller om antagning, s.k. akademiskt erkännande. Utbildning förberedande för yrke som är reglerat i Sverige bedöms av respektive sektorsmyndighet, t.ex. Socialstyrelsen för läkare och sjuksköterskor och Jordbruksverket för veterinärer. Inom EU har generella direktiv fastställts avseende erkännande av behörighetsgivande utbildning och yrkeskompetens. I Sverige har Högskoleverket informationsansvar för dessa direktiv, medan erkännandefrågorna handläggs av ansvarig behörig myndighet.

I Högskoleverkets värderingsutlåtanden anges resultatet av en jämförelse mellan den utländska utbildningen och svensk högskoleutbildning beträffande nivå, omfattning och huvudsakligt innehåll samt, i tillämpliga fall, syfte med utbildningen, dvs. i vilken utsträckning den förbereder för forskarstudier och/eller viss yrkesverksamhet i utbildningslandet. Utlåtandet innehåller Högskoleverkets bedömning, som normalt anges i poäng på svensk högskolenivå inom ramen för relevant svenskt utbildningsprogram eller område.

Värderingen av utländska utbildningar är avgiftsfri. Handläggningstiden för ett ärende varierar, men ligger i genomsnitt på cirka fyra

• Sida 155
•  Original

månader. Sedan värderingsverksamheten inrättades har värderingar gjorts av tiotusentals ansökningar gällande utbildningar från ett hundratal länder. Uppgifter från avgjorda ärenden överförs till en intern databas. Databasen byggs successivt ut och omfattar för närvarande ca 15 000 bedömningar. Under år 1999 bedömer Högskoleverket att cirka 2 500 ansökningar kommer att handläggas varav 300–400 berör examina från utländska lärare.

Högskoleverket har täta kontakter med universitet och högskolor för utbyte av information. Tillgodoräknandefrågor avgörs av lärosätena. På begäran lämnar Högskoleverket information i hithörande frågor, som kan utgöra underlag för besluten om akademiskt erkännande. Verksamheten med värdering av utländsk högskoleutbildning förutsätter en samlad kompetens och kunskap, såväl generell som specifik, täckande alla utbildningssektorer. Vidare krävs en samlad kunskaps- och erfarenhetsbank avseende dels det svenska högskolesystemet, dels de olika ländernas skol- och högskolesystem, historia, kultur m.m. Varje land har en huvudansvarig handläggare och varje ärende avgörs efter samråd med två kollegor. Egna, liksom internationella kollegors, erfarenheter av värdering av utländsk högskoleutbildning ger vid handen att det tar minst ett år innan man kan arbeta helt självständigt med mindre komplicerade utredningar rörande värdering av utbildningar från ett visst land. Man lär sig metodiken genom att – ofta under handledning av en erfaren handläggare – värdera utbildningar tillhörande ett eller ett par länders utbildningssystem. Kunskaperna från detta utredningsarbete kan sedan tillämpas vid värdering av utbildningar från andra länder.

Sammanfattningsvis kan sägas att det för verksamheten krävs inte endast generellt goda kunskaper om de utländska utbildningssystemen utan även gedigna kunskaper om såväl nuvarande som tidigare utbildningsväsende i Sverige. En samlad kompetens och kunskap, såväl generell som specifik, täckande alla utbildningssektorer förutsätts också. Vidare krävs övergripande kunskaper om den svenska arbetsmarknaden liksom erfarenhet av och intresse för internationella frågor och invandrarfrågor.

Som tidigare redovisats ovan har RRV granskat verksamheten med bedömning, värdering och prövning av utländska examina. Ett deluppdrag i granskningen bestod i att särskilt ta ställning till ekvivaleringsverksamheten vid dåvarande UHÄ. RRV:s slutsats var att verksamheten fungerade väl och skulle fortsätta. Det fanns av flera skäl ett behov av en samlad kompetens centralt kring dessa frågor. Ett problem som särskilt gäller flyktingar är att flera av dem saknar dokument vid ankomsten till Sverige och därför inte kan styrka tidigare utbildning och examina. Detta problem gäller naturligtvis i såväl Högskoleverkets värderingar som vid universitets och högskolors tillgodoräknande. Denna

• Sida 156
•  Original

bild har bekräftats av det underlag och synpunkter som denna utredning nåtts av. Högskoleverkets verksamhet med värdering av utländska examina har ett gott renommé i landet och är ett betydelsefullt nationellt stöd för universitet och högskolor i deras arbete med tillgodoräknande av utländsk utbildning. Det är viktigt att Högskole verket kan fortsätta att utveckla det stöd som behövs i tillgodoräknandeprocessen vid universitet och högskolor.

5.2 Tillgodoräknande av utländsk högskoleutbildning vid universitet och högskolor

I högskoleförordningen (1993:100) finns regler om tillgodoräknande av högre utbildning. Det är universitet och högskolor som fattar beslut om detta var för sig. Statsmakterna har uttalat sig om att bestämmelserna bör tillämpas generöst för att bl.a. främja rörlighet bland studenter. Som framgått av redovisningen av Högskoleverkets värderingsverksamhet är bedömning av utländsk högskoleutbildning mycket komplex och ställer höga krav på kompetens och resurser. Detta gäller givetvis i samma utsträckning för tillgodoräknande vid universitet och högskolor. Ett problem är att betyg och examina inte sällan är flera decennier gamla och baserade i helt andra utbildningssystem som inte alltid är jämförbara med dagens i Sverige. Detta gäller förvisso även äldre svenska betyg och examina.

Regeringen gav 1998 Högskoleverket i uppdrag att följa upp hur bestämmelserna om tillgodoräknande av kurser i högskoleförordningen tillämpades (”Tillgodoräknande av kurs”, 1998:32 R). Utredningen visar att vid många högskolor förekommer betydande formella brister vid tillämpningen av högskoleförordningens bestämmelser om tillgodoräknande av kurs. Det finns skillnader vid bedömningen om tillgodoräknande mellan olika slag av utbildningar. Vidare fann Högskole verket att tillämpningen av bestämmelserna om tillgodoräknande inte alltid präglas av den generositet som regering och riksdag förutsatt.

De formella bristerna kan, enligt Högskoleverket, bero på att högskolornas beslut om tillgodoräknande fattas på för låg nivå i förvaltningen där kännedom om gällande förvaltningsrättsliga regler är otillräcklig. Även skillnaderna i bedömning och bristen på generositet kan delvis bero på att besluten fattas på för låg nivå i förvaltningen. Skillnaderna i bedömningen och bristen på generositet kan dessutom hänga samman med att det inte alltid finns tillräcklig förståelse på högskolorna för den ökade variationen i utbildningen inom Sverige och en ökad internationalisering. Samtidigt finns det en viss motsättning mellan å ena sidan ökad profilering och variation i utbildningsutbudet och

• Sida 157
•  Original

internationaliseringen av utbildningen och å andra sidan generöst tillgodoräknande. Inom flera lärosäten pågår det arbete med att åtminstone till viss del överbrygga denna motsättning.

Högskoleverket slutsatser var att gällande bestämmelser ger utrymme för en generös tolkning. Varken åtgärder i form av ändringar i högskoleförordningens bestämmelser om tillgodoräknande eller i form av föreskriftsrätt för Högskoleverket i frågor om tillgodoräknande är således påkallade. Sådana ändringar är enligt Högskoleverket mindre lämpliga också med hänsyn till högskolornas ansvar för kvaliteten i utbildningen och dessas frihet att organisera studier och bestämma om innehållet. I stället bör högskolornas arbete med tillgodoräknande granskas, följas upp och stödjas genom Högskoleverkets tillsyn och genom verkets uppföljning och utvärdering av kvalitetsfrågor. Inom ramen för dessa verksamheter kan verket granska hur högskolorna tillämpar bestämmelser om tillgodoräknande ur rättssäkerhetssynpunkt och följa upp om tillämpningen ger studenterna förbättrade möjligheter att röra sig över gränser och mellan högskolor inom landet. I frågor om tillgodoräknande av utländsk högre utbildning är Högskoleverket berett att medverka genom att göra NARIC-databasen sökbar på ett bättre sätt än hittills och genom att fortsätta sitt stöd genom verksamheten med värdering.

Enligt högskoleförordningen får en högskolas beslut om tillgodoräknande av kurs överklagas till Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH). Beslut av nämnden får inte överklagas. Utifrån nämndens beslut kan en praxis växa fram kring tillgodoräknande av kurs. Av Högskoleverkets tillsynsrapport framgår att antalet ärenden om tillgodoräknande som anmälts och avgjorts av ÖNH var mycket få. Under åren 1994–1997 avgjordes mellan 15–20 ärenden varje år som rörde tillgodoräknande medan det totala antalet avgöranden uppgick till cirka 1 200 varje år.

Av Högskoleverkets tillsynsrapport framgår att det finns problem vad gäller tillgodoräknande av kurser. Detta har även framgått av de intervjuer som utredningen har genomfört. Det finns ett behov av att ytterligare belysa och kartlägga tillämpningen av regelverket för tillgodoräknande av utländsk högskoleutbildning. Det har dock inte varit möjligt att genomföra en sådan undersökning inom utredningen med de förutsättningar som givits för uppdraget.

Som ett led att stödja universitet och högskolor i arbetet med tillgodoräknande har Högskoleverket initierat ett nätverk för handläggare som arbetar med dessa frågor. Under hösten 1999 har en konferens anordnats som redovisat olika utredningar, diskuterat frågeställningar samt fungerat kontaktskapande inom området. Högskoleverket har fortsatt dessa aktiviteter under hösten och vintern 1999.

• Sida 158
•  Original

Högskoleverket konstaterade i rapporten att det inom flera lärosäten pågår ett arbete att utveckla tillämpningen av tillgodoräknande. Som ett led i det arbetet tillsatte Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) under 1998 en arbetsgrupp för att lämna förslag till generella riktlinjer för tillgodoräknande av utländsk högskoleutbildning och förslag till god sed i arbetet med erkännande/tillgodoräknande av utländsk utbildning (SUHF-rapport 1999) . Rapporten remitterades till samtliga universitet och högskolor under hösten 1999. Remissopinionen var genomgående positiv och såg rapportens rekommendationer som ett gott stöd för det fortsatta arbetet med tillgodoräknande. SUHF avser att även fortsättningsvis följa utvecklingen av behovet av stöd för tillgodoräknandet.

I utredningen har framkommit att tillgodoräknandet av högre utbildning är en mycket komplicerad process. För universitet och högskolor ställer det höga krav på kompetens och resurser ute hos institutioner och hos centrala funktioner att hantera de ärenden som kommer in. Det är slutligen en enskild tjänsteman som ska göra en bedömning av den utländska utbildningen där förordningens regler, befintligt kursutbud, kunskaper och underlag om utländska utbildningar och om individen skall vägas samman. Det är inte ovanligt att samma utländska kurser kan bedömas olika vid olika lärosäten.

Ett sätt för att främja en enhetligare och effektivare bedömningsprocess är det samarbete som Högskoleverket och SUHF initierat som syftar till att sprida kunskap och erfarenheter och att skapa nätverk mellan de tjänstemän som arbetar med dessa frågor. Om fler ärenden prövas i ÖNH kan en praxis för tillgodoräknande växa fram. Utredningen har erfarit att ett mer formaliserat samarbete och kontaktnät under vintern 1999/2000 har etablerats mellan handläggare av tillgodoräknandefrågor vid universitet och högskolor och Högskoleverket enligt de ambitioner som funnits.

6 Utredningens iakttagelser

De personer med utländsk högskoleutbildning som invandrat till Sverige är väldigt olika och skälen till varför de kommit till Sverige varierar. Detta påverkar även deras förutsättningar för att komma in på arbetsmarknaden och vilket behov av kompletterande utbildning och stöd de har. Förutsättningarna för personerna att komma in på arbetsmarknaden varierar betydligt. Den grupp som kommer till Sverige som flyktingar har ofta en svårare utgångspunkt och saknar inte sällan såväl resurser som kontaktnät i Sverige. Dessutom kan de vara kluvna i sitt förhållningssätt dvs. hur mycket de vill satsa på att vara kvar i Sverige.

• Sida 159
•  Original

Detta ställer höga krav på stöd och utbildning från samhällets sida. En annan grupp består av personer som gifter sig med en svensk medborgare och därmed oftast snabbt får stöd och nätverk genom sin svenska partner. Hos denna grupp är behoven av annat slag. Ytterligare en grupp består av personer som söker sig till Sverige för att arbeta och bosätta sig här vilket också innebär särskilda behov. En fjärde grupp består av nordiska medborgare där gynnsammare förutsättningar gäller både i fråga om den kulturella gemenskapen och genom de överenskommelser som finns mellan de nordiska länderna.

Högskolan har en viktig roll att erbjuda olika former av kompletterande utbildning och undervisning i svenska för dessa grupper. Denna typ av utbildningar har funnits i högskolan sedan länge, dock i olika former och omfattning. En rad insatser har gjorts både inom högskolan och inom arbetsmarknadsverket sedan början av 1970-talet. Insatsernas inriktning har i stort sett varit likartad, undervisning i svenska, praktik, undervisning om det svenska samhället och dess kultur. Omfattningen har varierat utifrån resurser och arbetsmarknadens konjunkturer. Nedan redovisas utredningens iakttagelser kring olika insatser som gjorts inom högskolan: Aspirantutbildningen, olika projektlagda kompletteringsutbildningar/ arbetsmarknadsutbildningar, svenskundervisning och kompletteringsutbildningar till reglerade yrken.

6.1 Aspirantutbildningen

Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1999 bör universitet och högskolor uppmärksamma att studenter med invandrarbakgrund kan behöva särskilt stöd och skall vid behov anordna stödundervisning i svenska. Vidare skall universitet och högskolor vid behov erbjuda särskild teoretisk och praktisk utbildning för arbetssökande personer med utländsk högskoleutbildning s.k. aspirantutbildning enligt förordningen (1995:889) om en särskild teoretisk och praktisk utbildning vid universitet och högskolor. Bedömning av behovet och omfattningen av stödundervisning i svenska och aspirantutbildning skall göras av högskolan. Såvitt utredningen har erfarit erbjuds aspirantutbildningen i dagsläget endast vid ett fåtal högskolor trots att behovet av utbildningen torde vara stort runt om i landet.

Utredningen har tidigare redovisat en uppföljning gjord av Högskoleverket av aspirantutbildningen (kapitel 4). Nedan görs en beskrivning av erfarenheter och iakttagelser från aspirantutbildningen vid Göteborgs universitet och Stockholms universitetet.

• Sida 160
•  Original

Göteborgs universitet

Vid Göteborgs universitet planerades ursprungligen för en antagning av 600 personer till aspirantutbildningen. Närmare 1 400 personer kom att ansöka av vilka 436 antogs till aspirantutbildningen. Omfattningen var relativt stor för en utbildning som i stort sett var ny och som inte prövats tidigare. En så pass omfattande utbildning förutsätter tid och resurser för att kunna genomföras tillfredsställande, men detta fanns ej initialt under 1995. Planeringstiden var mycket kort och trots stöd av arbetsmarknadsmyndigheterna fanns inte tillräckliga resurser för att ta emot alla sökande. 272 studenter påbörjade slutligen utbildningen, av vilka de flesta hade fått dispens från behörighetsreglerna. Medelåldern bland studenterna var 40 år.

Utbildningen lades upp i fem olika inriktningar: teknik, ekonomi, miljö, lärande och vård. Inom utbildningen fanns ingen direkt svenskundervisning, utan denna integrerades i den ordinarie undervisningen. De som var i stort behov av svenskundervisning fick gå en preparandutbildning en termin före aspirantutbildningen. Stor vikt lades vid att utforma kurserna så att studenterna fick skriva mycket, använda datorer och ha heldagsstudier på plats. Detta för att träna färdigheter i svenska språket och för att utveckla en social samhörighet.

En viktig erfarenhet var behovet av att inledningsvis kartlägga/ inventera kunskaper och kompetens hos de antagna och utifrån detta lägga upp individuella handlingsprogram. Detta skedde i ett projekt tillsammans med Länsarbetsnämnden i Göteborg (Lotsen-projektet). Lotsen-projektet placerade de sökande i tre olika grupper. Dessa grupper var – direkt anställningsbara (behövde ingen ytterligare utbildning), – kortare behov av anpassning (kandidat för aspirantutbildning) och – behov av längre satsningar (inledningsvis inte högskolans ansvar).

I urvalet bedömdes såväl studentens kompetens och förutsättningar som prognosen på arbetsmarknaden. Det bedömdes som viktigt att inte inge falska förhoppningar för framtiden för studenterna. En sådan prövning kunde motiveras av att de studerande uppbar utbildningsbidrag som beslutas av länsarbetsnämnden och som har att beakta sådana hänsyn. Det bedömdes som viktigt därför att ingen, vare sig den studerande eller samhället, tjänar på att efter ett års studier återigen vara arbetslös.

Eftersom utbildningen var ny innebar det initiala utvecklingskostnader. Utbildningen var lärar- och personalintensiv, krävde specialisering av kurser och särskilda administrativa resurser; sammantaget betydande kostnader som inte täcktes av de resurser som ställdes till förfogande. Vid Göteborgs universitet erhöll den ansvariga institutionen

• Sida 161
•  Original

en ersättning om 22 000 kronor per student vilket inte täckte kostnaderna fullt ut. Över 60 institutioner var inblandade som utbildningsanordnare. Kurserna var skräddarsydda inom dessa institutioner. Entusiasmen att delta från andra institutioner var begränsad. För att få till stånd kurser erfordrades garanterade belopp till institutionerna oavsett de prestationer som studenterna genomförde. Detta medförde ytterligare ökning av kostnaderna för en redan ”dyr” utbildning. Den prestationsbaserade delen i ersättningen var problematisk och även missriktad för denna utbildning eftersom en av målsättningarna var att få studenterna i arbete och om de lyckades en bit in i terminen så fick institutionen inte ersättning för sina kostnader.

Det fanns ambitioner att tillämpa problembaserad pedagogik i undervisningen eftersom den innehåller en rad egenskaper som just denna målgrupp behöver. Det är samtidigt också en kostnadskrävande pedagogik och det skedde endast i begränsad omfattning.

Behovet av administrativ samordning och stöd var stort i utbildningen. Det fanns ett behov i gruppen av bl.a. språkstöd, hjälp med myndighetskontakter, yrkes- och studievägledning. Lärarna fick till stor del hantera även dessa uppgifter.

Aspirantutbildningen lades ned efter två år. En viktig orsak var att de särskilda resurserna och det särskilda åtagandet till universitetet att anordna aspirantutbildning upphörde. I stället blev aspirantutbildningen en del av universitetets ordinarie uppdrag. Incitamenten att ge aspirantutbildningen inom ordinarie uppdrag blev mycket svaga, bl.a. därför att kostnaderna inte täcktes inom ramen för resurstilldelningssystemet. För denna typ av utbildning som spänner över samtliga utbildningsområden var det en fördel med ett särskilt uppdrag, och med tillhörande resurser för att det hela skulle komma till stånd och lyckas.

Vid intervjuerna framkom att det fanns ett behov av fortsatta insatser för invandrarakademiker i regionen och att det var viktigt att aspirantutbildningen kunde fortsätta eftersom upparbetade kontakter ”klingar” av, blir gamla om de inte hålls vid liv. De system som byggts upp raseras fort om de inte underhålls och det kostar mycket att bygga upp dem på nytt. Någon ytterligare aspirantutbildning har dock inte anordnats efter dessa insatser.

Samtidigt som det fanns en rad initiala problem vid planering och genomförande av aspirantutbildningen vid Göteborgs universitet, var det övergripande intrycket och erfarenheten hos de utbildningsansvariga att modellen var bra och innehöll de moment som var nödvändiga för att öka möjligheterna för invandrarakademiker att komma ut i arbetslivet till kvalificerade yrken. Om utbildningen hade fortsatt skulle man sannolikt finna lösningar på de flesta problem som funnits. Det huvudsakliga

• Sida 162
•  Original

problemet för en fortsatt satsning hänfördes som ovan redovisats till kostnaderna för och finansieringen av utbildningen.

Vid Göteborgs universitet pågår en uppföljning över hur deltagarna i aspirantutbildningen lyckats komma ut på arbetsmarknaden och vilken roll utbildningen spelat i deras möjligheter att få ett adekvat arbete. Projektet har delredovisats under hösten 1999 och kommer att slutredovisas under våren 2000. Uppföljningen har kartlagt personer med utländsk akademisk examen i Göteborgsområdet som antingen deltagit i aspirantutbildningen, eller gått direkt till arbetsmarknaden. Tendensen har varit att deltagarna i aspirantutbildningen hade anställning eller studerade vid högskolan i större utsträckning än ickeaspiranterna. Många av dem som deltog i aspirantutbildningen vid Göteborgs universitet hade inte formell behörighet, huvudsakligen i svenska, utan gavs dispens. Hur studenterna fått tillträde till utbildningen visade sig dock inte spela någon större roll för deras arbetssituation. Praktiken har haft en stor betydelse för den fortsatta arbetssituationen. De med längre praktik har arbete i större utsträckning än övriga.

Stockholms universitet

Vid Stockholms universitet anordnades aspirantutbildning första gången hösten 1995. 550 personer ansökte av vilka 110 antogs (cirka 50 studenter hade formell behörighet, övriga gavs dispens). Även Stockholms universitet genomförde en kartläggning av samtliga 110 antagna studenter, vilket gav en bra bild över sammansättningen av gruppen, tidigare utbildning, förkunskaper och personliga bakgrundshistorier. Ytterligare en erfarenhet av kartläggningen var att studenterna upplevde att de blev professionellt bemötta på ett sätt som de inte hade tidigare erfarenheter av. De blev bemötta som akademiker och som en resurs som samhället hade behov av.

Den tidigare svenskundervisningen, sfi, uppmärksammades vid Stockholms universitet som ett problem. Undervisningen hade legat på en alldeles för låg nivå vilket inte fungerat för akademikerna. Det hade varit mer ändamålsenligt med en akademikeranpassad svenskundervisning som skulle ha givits vid högskolan.

Aspirantutbildningen gavs helt och hållet inom ramen för företagsekonomiska institutionen, oavsett akademisk bakgrund hos studenterna. Principen var att aspirantutbildningen inte nödvändigtvis behövde vara ämnesinriktad, utan snarare skulle ha en allmän akademisk inriktning. Innehållet i utbildningen bestod av kurser om svenska förhållanden, viss ämnesfördjupning eller uppdatering, svenskundervisning och praktik. Studietakten i kursen var hög och ställde hårda krav på såväl studenter som lärare. Detta överraskade många deltagare som förväntat sig ett

• Sida 163
•  Original

annat förhållningssätt. Det bedömdes dock som viktigt att ha denna ambitiösare inriktning för att få kvalitet i utbildningen. Studenterna hade en jämförelsevis hög prestationsgrad (högre än genomsnittet vid universitetet).

Det fanns diskussioner om hur man skulle bedöma praktikdelen och i vilken utsträckning krav på akademiskt djup skulle ställas. Samtidigt bedömdes de akademiska poängen inte vara avgörande för studenterna, utan det var innehållet i praktiken och skapandet av ett nätverk som var viktigt. Stockholms universitet valde att låta aspiranterna själva söka praktikplatser och inom ramen för den författa en uppsats på C-nivå som sedan låg till grund för poänggivning. Universitetet hjälpte till med att matcha kontakter med arbetsgivare. Det bedömdes som viktigt att universitetet kontaktade arbetsgivare och erbjöd kompetens. Det fungerade som en alternativ väg till arbetsgivarna i stället för den vanliga vägen via ansökningshandlingar. Vid praktikanskaffningen samarbetade universitetet med arbetsforum inom universitetet som fungerade bra med sitt nätverk. Arbetsforum led dock av resursbrist och kunde inte utnyttjas till fullo. En intressant iakttagelse av praktiken var att arbetsgivarna inte alls hade reagerade på den utländska bakgrunden hos studenterna utan huvudsakligen fokuserat på den kompetens som de fick möjlighet att ta emot. Resultatet av praktiken varierade. Några lyckades väl och skapade goda kontakter med arbetsgivare, fick möjlighet att pröva sina yrkeskunskaper och fick fortsatta anställningar. Andra grupper hade större problem. Detta gällde särskilt grupper som vistats i Sverige en längre tid utan att ha givits möjlighet till ett kvalificerat arbete. De kan ha deltagit i olika svenskkurser i sfi, Komvux och i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt haft anställningar som inte motsvarat deras utbildningar. De kan också ha utbildningar som inte är gångbara på den svenska arbetsmarknaden. Detta påverkade inte sällan deras engagemang och självförtroende att någonsin få ett arbete som motsvarar den tidigare utbildningen. Denna grupp lyckades inte lika väl.

Studiefinansieringen för studenterna var mycket viktig och en betydelsefull faktor för framgång. De som hade utbildningsbidrag från länsarbetsnämnden klarade sig betydligt bättre än de som hade studie medel från CSN. Ett problem var att studenter med likadana förutsättningar blev olika bedömda av arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnd och därmed antingen fick ansöka om studiemedel eller erhöll utbildningsbidrag.

Aspirantutbildningen gavs i två omgångar och den första kullen lyckades bra tack vare eldsjälar och sammanhållen organisation inom universitetet. Under andra året skedde interna organisationsförändringar inom Stockholms universitet vilket ledde till ett mindre lyckat resultat.

• Sida 164
•  Original

Därefter lades aspirantutbildningen ned med hänvisning till att inga särskilda medel längre utgick från regeringen.

En erfarenhet från Stockholms universitet var vikten av en engagerad person som stod bakom satsningen och som höll ihop den. Utbildningen innebar mycket omfattande kontakter med studenterna vilket kunde vara arbetskrävande, men samtidigt mycket stimulerande. Det är svårt att via centrala regelverk skapa incitament och det nödvändiga engagemang som krävs för att lyckas med denna typ av satsning. Om statsmakterna ger ramarna genom resurser och ett flexibelt regelverk så kan högskolan själv bestämma utformning och organisation. Därmed ges bättre förutsättningar för framgång.

Även vid Stockholms universitet delar man de övergripande positiva erfarenheterna av aspirantutbildningen vad gäller utformningen av modellen. Det fanns vissa problem vid utvecklandet av utbildningen vilka dock går att hantera inom regelverket. Det huvudsakliga problemet är dock även här kostnaderna för och finansieringen av utbildningen.

Sammanfattningsvis kan utredningen konstatera att erfarenheterna generellt av aspirantutbildningen som modell för att underlätta invandrarakademikers inträde på arbetsmarknaden huvudsakligen är positiva. Kurser om svenska förhållanden, viss ämnesfördjupning eller uppdatering, svenskundervisning och framför allt praktik är viktiga led för detta syfte. En rad av de problem som universitet och högskolor erfarit går huvudsakligen att hantera inom nuvarande utformning och regelverk t.ex. behörighetsregler och praktik. Däremot har högskolorna haft problem med resurser för aspirantutbildningen. Utredningen kan konstatera att omfattningen av aspirantutbildningen för närvarande är betydligt mindre än behovet.

6.2 Arbetsmarknadsutbildningar/ Projektlagda kompletteringsutbildningar

Under hela 1990-talet har ett flertal projekt med kompletteringsutbildningar bedrivits i syfte att tillvarata utländska akademikers kompetens. De har varierat i omfattning och inriktning och huvudsakligen styrts av arbetsmarknadens behov. Projekten har huvudsakligen drivits av arbetsmarknadsmyndigheterna i samarbete med högskolor, fackliga organisationer, landsting, kommuner. Projekten har ofta varit utformade så att man inledningsvis kartlagt och nivåbedömt invandrares utbildning och yrkeskunskaper. Ofta görs även en arbetsmarknadsprognos eller en prognos av personens ”anställningsbarhet”. Därefter följer språkträning i svenska som ofta är anpassad till terminologin inom aktuellt yrke, s.k.

• Sida 165
•  Original

yrkessvenska. Till detta fogas kurser i arbetslivsorientering och samhällskunskap, svensk arbetslivskultur (”oskrivna lagar” på arbetsplatser osv.) och ämneskompletteringar av den utländska utbildningen för att bedriva yrket i Sverige. I de flesta fall har praktik ingått. Praktiken har syftat till att personens utländska högskole- och yrkeskompetens ska anpassas till svenska förhållanden både språkligt och i viss mån kulturmässigt samt att ett nödvändigt nätverk av kontakter inom respektive yrke skall börja byggas upp.

Exempel på tillvaratagandeprojekt som bedrivits eller bedrivs är särskilda satsningar för civilingenjörer, för personer inom hälso- och sjukvård, för lärare, socionomer, journalister, musiker m.m. En viktig förutsättning för projekten har varit finansiering från arbetsmarknadsmyndigheterna såväl studiesocialt som för utbildnings och administrationskostnader. Inom läraryrket har flera projekt bedrivits och under senare år ökat i omfattning. Nedan redovisas mer i detalj olika lärarprojekt.

Lärarprojektet

Under våren 1998 initierades ett projekt med syfte att via en utbildningssatsning motverka en ytterligare brist på behöriga lärare, det s.k. lärarprojektet. Initiativet togs av AMS i samråd med Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. Bakgrunden var den redan existerande men även den förväntade stora lärarbristen i skolan. De kompletterande utbildningarna skall ge deltagarna formell lärarbehörighet till grundskola eller gymnasium. Utbildningen ger inte avkall på den formella lärarbehörigheten, utan den skall garanteras och säkerställas genom att befintligt regelverk följs och genom att utbildningen anordnas av högskolan. Utbildningarna vänder sig till arbetslösa, deltidsarbetslösa och personer som riskerar arbetslöshet ur två grupper. Dels utomnordiska sökande med utländsk lärarutbildning som skall kunna erbjudas en kompletterande utbildning för att få svensk lärarbehörighet, dels olika akademikergrupper (bl.a. ettämneslärare) som skall kunna erbjudas en praktisk-pedagogisk utbildning, eventuellt kombinerat med praktik, för att få lärarbehörighet. Kurserna bedrivs som arbetsmarknadsutbildning på högskolenivå och studenterna erhåller utbildningsbidrag under studietiden.

Utifrån en bedömning av utbud och efterfrågan samt möjlighet att erbjuda utbildningen uppskattade projektet att före år 2001 skulle 1 500 personer ha påbörjat utbildningen. En projektgrupp inom AMV planerade satsningen tillsammans med berörda lärarutbildare och fackliga organisationer. Länsarbetsnämnderna skötte den lokala planeringen och upphandlade utbildning och administration vid olika högskolor. Initialt var

• Sida 166
•  Original

beskedet att projektet skulle finansieras med särskilda extramedel från statsmakterna. Något exakt belopp nämndes inte, men ett rimligt minsta belopp för uppskattad omfattning (1 500 personer) torde uppgå till cirka 200 miljoner kronor. Kostnaderna per plats i kompletteringsutbildningen varierar men uppgår till cirka 200 000 kronor per student och läsår (både studiefinansiering och utbildningskostnad). I februari 1999 meddelade dock AMS att ansvaret för finansieringen skulle skjutas till respektive länsarbetsnämnd att tas inom ramen för ordinarie medel. Därmed tvingades respektive länsarbetsnämnd att prioritera om inom sina ramar. Tack vare att planeringen av utbildningen redan var långt gången fortskred den på de flesta orter. Beslutet har dock skapat ovisshet inför finansieringen av framtida liknande projekt. Enligt budgetpropositionen för år 2000 kommer ramarna för arbetsmarknadsutbildning att stramas åt och krav ställas på betydligt hårdare prioriteringar. Sammantaget torde antalet platser inom arbetsmarknadsutbildningen komma att minska betydligt.

Av en uppföljning av AMS gjord i mars 1999 framgår att satsningen kommit olika långt i landet. På flera håll hade de ändrade finansieringsformerna lett till betydande förseningar. Många upplevde problem med rekryteringen till utbildningarna, särskilt bland utomnordiska medborgare. Intresset för utbildningarna har varit stort, men problemet med bristande svenskkunskaper är ett hinder. Intresset för utbildningarna har varit stort bl.a. hos hemspråkslärare. Det har dock inte varit möjligt att anta de flesta sökande p.g.a. bristande ämneskunskaper och behörighet. Vid en uppföljning hösten 1999 framgick att cirka 520 personer deltagit eller deltog i utbildning.

Kompletteringsutbildningar för att erhålla lärarbehörighet (som de i lärarprojektet) har bedrivits under hela 1990-talet. För att ge en bild av resultatet hittills har utbildningssatsningarna vid Lärarhögskolan i Stockholm och Göteborgs universitet studerats närmare av utredningen. Nedan lämnas en mer detaljerad beskrivning av verksamheterna vid dessa lärosäten.

Göteborgs universitet och Lärarhögskolan i Stockholm

Vid Göteborgs universitet har en utvärdering gjorts av kompletterande utbildningssatsningar för lärare med utländska examina (Gunnel Bredänge, Göteborgs universitet, 1998). Kompletteringsutbildning för utländska lärare har funnits sedan 1993. Utbildningarna har givits som uppdragsutbildning åt länsarbetsnämnden. Kurserna har under åren haft lite olika utformning och omfattning. Utbildningen har inletts med en förberedande del där kompletteringsbehoven har kartlagts. Kartläggningen har ofta utförts externt och individuella studieplaner har tagits

• Sida 167
•  Original

fram. Därefter har svenska språket studerats med inriktning mot skolan, läroplanskunskap, författningar m.m. Den andra och tredje terminen har ägnats åt ämnesteoretisk komplettering och den fjärde terminen åt praktisk-pedagogisk komplettering, inriktad på praktik och teori i den svenska skolan.

Arbetsförmedlingen har anvisat sökande till den förberedande terminen. För dessa har universitetet värderat dokument, anordnat prov i svenska språket samt kallat till personlig intervju. För att kunna ansöka om kompletterande utbildning måste följande krav uppfyllas: Inskriven som arbetssökande vid en arbetsförmedling, utländsk lärarexamen (ämnesstudier och med relevanta praktisk-pedagogiska inslag), minst tre års erfarenhet av undervisning och goda kunskaper i svenska språket.

Efter den kompletterande utbildningen, där såväl teori som praktik betygsätts på sedvanligt sätt, bedöms lärare som godkänts att de uppfyller kraven enligt skollagen för tjänst som lärare. Omfattningen per kull har varierat, mellan 15 och 25 personer. Samtliga studerande erhåller utbildningsbidrag efter beslut från länsarbetsnämnden vilket har bedömts som en förutsättning för lyckosamma studier.

Erfarenheterna från utbildningarna är huvudsakligen positiva. Detta gäller särskilt för lärare inriktade mot undervisning i årskurserna 4–9 och gymnasiet samt i naturvetenskaplig ämnesorientering. Resultatet av utbildningen har varit särskilt positiv för de lärare som inriktat sig mot naturvetenskaplig ämnesorientering och de senare årskurserna. Där har majoriteten fått anställning i skolan. Svårare har det varit för lärare inriktade mot de lägre årskurserna och andra ämneskombinationer. En förklaring till framgången är sannolikt även den stora bristen på Ma/Nolärare, medan detta ännu inte gäller i samma utsträckning för andra lärarkategorier. För lärare i de lägre årskurserna har sannolikt språkfärdigheten i svenska haft betydelse för möjligheterna att få anställning i skolan. Lärarens sätt att använda språket har sannolikt större betydelse ju yngre eleverna är.

En majoritet av kursdeltagarna anser att utbildningen varit mycket arbetskrävande. Språkfärdigheter och svårigheter att ta upp studier efter långt uppehåll har angivits som huvudsakliga skäl. Ytterligare en erfarenhet från Göteborg är att den modell som utvecklats för kompletteringsutbildning inte kan vara konstant. För att fortsättningsvis vara framgångsrik måste den vara individuellt planerad och ständigt omprövas mot de utbildningsbehov som varje ny grupp av utländska akademiker medför. Sammanfattningsvis har utbildningen varit framgångsrik eftersom flera av studenterna i dag återfinns som lärare i skolan. De största svårigheterna har hänförts till språkfärdigheten i svenska samt mötet med den svenska skolkulturen.

• Sida 168
•  Original

I en uppföljning gjord vid Lärarhögskolan i Stockholm (”Rätt utbildning för invandrade lärare?”) konstateras att de flesta utländska lärare som genomgått utbildningen återfinns som lärare i skolan. Såväl skolledare som lärare konstaterar att goda färdigheter i det svenska språket är mycket viktiga och att ingen av de utbildade lärarna bedömdes ha ett språk som är helt tillfredsställande. Det som särskilt efterfrågades i utbildningen var kunskaper om svenska förhållanden, svensk skola, sätt att undervisa, hur saker rent praktiskt går till, lärarroll, datoranvändning m.m. Det viktigaste inslaget ansåg dock de utländska lärarna var att satsa på kunskaper och färdigheter i det svenska språket och praktiktjänstgöring.

Ett problem som har uppmärksammats är situationen för utländska akademiker som inte har lärarexamina, men betydande fördjupningar inom vissa ämnen, t.ex. disputerade i naturvetenskapliga ämnen. Dessa personer kan ha goda språkfärdigheter och förutsättningar att undervisa, men saknar fördjupning i två ämnen. För att dessa personer skulle kunna bli behöriga lärare behövs utöver praktisk-pedagogisk utbildning, anpassning till svenska förhållanden kanske upp till 60 poäng i ett enskilt ämne. Sannolikheten att dessa personer ska lägga ned så mycket resurser på en komplettering är liten.

Sammanfattningsvis har utredningen funnit att såväl lärare som studenter har positiva erfarenheter av de satsningar som gjorts för kompletteringsutbildning för utländska lärare. En relativt stor andel av studenterna återfinns som lärare i skolan efter utbildningen. Särskilt viktiga inslag i utbildningen har varit kartläggning av tidigare utbildning och erfarenheter och individuella studieplaner, ämneskompletteringar, undervisning i yrkessvenska och svenska skolförhållanden samt att studenterna erhållit utbildningsbidrag under utbildningen. Kravet på fördjupning i två ämnen för lärarbehörighet innebär att vissa utländska akademiker med fördjupning inom ett ämne i praktiken utestängs från läraryrket. Denna grupp är sannolikt en outnyttjad resurs för skolan som skulle kunna användas bättre.

• Sida 169
•  Original

6.3 Kompletteringsutbildningar inom högskolans ordinarie verksamhet

Den kompletteringsutbildning riktad till utländska akademiker som bedrivits inom högskolan har huvudsakligen finansierats med medel från arbetsmarknadsmyndigheterna, såväl vad gäller utbildningskostnader som studiefinansiering. Detta gäller med undantag för den tidigare redovisade aspirantutbildningen samt undervisning i svenska som främmande språk och ett fåtal yrkesinriktade kompletteringsutbildningar (bl.a. utbildning för socialarbetare).

Som tidigare nämnts ingår som ett av högskolans ordinarie uppdrag enligt regleringsbrevet att uppmärksamma att studenter med invandrarbakgrund kan behöva särskilt stöd och skall vid behov anordna stödundervisning i svenska. I detta uppdrag ryms bl.a. undervisning i svenska för utländska akademiker.

Bristande kunskaper i svenska är ett av de största problemen när det gäller att hitta ett arbete för arbetslösa invandrare. Svenska för invandrare (sfi) skall ge invandrarna sådana kunskaper i svenska språket, samt kunskaper om det svenska samhället och arbetslivet, att invandrarna kan påverka sin situation samt fullgöra de krav och skyldigheter som det dagliga livet bjuder på. Varje kommun är skyldig att se till att sfi erbjuds personer över 16 år om de saknar grundläggande kunskaper i det svenska språket.

Ett problem som uppmärksammats av flera såväl av RRV som av intervjupersoner i denna utredning är att sfi-undervisningen sällan är lämpad för invandrarakademiker. Grupperna är mycket heterogent sammansatta och utbildningsnivån inte sällan låg. Det har i utredningen framkommit att undervisningen ofta läggs på en alldeles för grundläggande nivå vilket kan drabba gruppen akademiker negativt. En nyligen utförd utredning (International Adult Literacy Survey, 1999) indikerar ytterligare problemet med sfi. Av den framgår att undervisningen vid sfi inte är tillfredsställande. Resultaten visar att 40 procent av sfi-deltagarna klarar normala vardagskrav utan problem, 20 procent klarar bara enkla vardagstexter och 40 procent har inte nått tillräckligt långt för att ens klara enkel vardagssvenska.

Vid några universitet och högskolor (Stockholms, Göteborgs, Uppsala, Växjö, Umeå universitet m.fl.) anordnas utbildning i svenska för studenter med utländsk utbildning. Kurserna syftar huvudsakligen till att utgöra grund för fortsatta högskolestudier. Deltagarna består av både utländska gäststuderande och första och andra generationens invandrare. Som exempel kan nämnas att vid Stockholms universitet anordnas ett antal kurser vid Institutionen för nordiska språk. Där anordnas kurser i svenska som främmande språk i tre nivåer, 20 poäng

• Sida 170
•  Original

vardera. Kurserna vänder sig till studenter med fullständig utländsk gymnasieutbildning som är bosatta i Sverige och avser att bedriva högskolestudier i Sverige. Utbildningens mål är att studenterna ska förvärva sådana kunskaper i svenska att de kan bedriva högskolestudier i Sverige. Dessutom ska studenterna förvärva kunskaper om svenska samhällsförhållanden och svensk kultur.

Kursernas huvudinnehåll är praktisk träning i muntlig och skriftlig framställning. Kurser ges både på heltid och deltid. För antagning till kurserna fordras utländsk förutbildning för högskolestudier i hemlandet och grundläggande behörighet för högskolestudier i Sverige med undantag för kravet på kunskaper i svenska och engelska. Urval till kurserna grundas på förkunskaper som testas genom ett inträdesprov. Kurserna kan inte ingå i en akademisk examen. Intresset för kurserna är stort, dubbelt så stort som universitetet har möjlighet att ta emot. Hösten 1999 fick 250–300 göra proverna och av dessa antogs cirka 100.

Vid vissa universitet och högskolor har det anordnats särskilda kompletteringsutbildningar inom högskolans ordinarie ramar, t.ex. vid Stockholms universitet. Erfarenheter från kompletteringsutbildning för socialarbetare vid Stockholms universitet som bedrivits som ett särskilt åtagande är blandade. Utbildningen har tidigare givits som uppdragsutbildning av länsarbetsnämnden och då med gott resultat. När sedan universitetet fick i uppdrag att bedriva samma utbildning inom ordinarie verksamhet var erfarenheterna mindre bra. Det var svårt att rekrytera tillräckligt många kursdeltagare utan det stöd som samarbetet med arbetsförmedlingen innebar. Det var inte möjligt att inom de befintliga ekonomiska ramarna erbjuda den kompletterande undervisning i svenska som visat sig vara nödvändig för att nå resultat. Utbildningskostnaderna översteg avsevärt den ersättning som utgick för utbildningen. Man har nu anpassat kompletteringsutbildningen och valt att endast anta ett fåtal personer (i nuläget tre studenter) som integreras i den ordinarie utbildningen.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att utbudet och omfattningen av kompletteringsutbildningar riktade till utländska akademiker inom högskolans ordinarie verksamhet är begränsad. Om inte arbetsmarknadsmyndigheterna medverkar med stöd till utbildningskostnader och studiefinansiering är incitamenten svaga för att några utbildningar ska komma till stånd, trots att efterfrågan är stor på många håll. Utbudet och omfattningen av olika kurser i svenska som främmande språk för utländska personer är större än för kompletteringsutbildningar, men fortfarande för litet. Svenskkurserna är huvudsakligen inriktade mot gäststuderande från utlandet, men samtidigt öppna även för

• Sida 171
•  Original

andra t.ex. invandrare med akademisk högskoleutbildning som behöver komplettera sina svenskkunskaper.

6.4 Kompletteringsutbildningar till reglerade yrken och legitimationsyrken

Utbildning förberedande för yrke som är reglerat i Sverige bedöms av respektive sektorsmyndighet. Några exempel på sådana yrken och ansvariga sektorsmyndigheter är Socialstyrelsen som bedömer slutförda utländska utbildningar inom vårdområdet för vilka finns bestämmelser om legitimation, bl.a. läkare, sjuksköterska, tandläkare, sammanlagt 20 yrkesgrupper. Luftfartsverket bedömer utländska utbildningar och yrkeskunskaper inom flygyrkena; pilot, helikopterförare och flygtekniker. Jordbruksverket bedömer avslutade utländska utbildningar inom lantbruk för vilka finns bestämmelser om legitimation (veterinär). Sjöfartsverket bedömer avslutade utländska sjöbefälsutbildningar. Högskoleverket bedömer utländska lärarutbildningar hos personer som kommer från länder utanför EES-området. Det har diskuterats kring läraryrket om det är ett reglerat yrke eller ej. I propositionen Vissa skolfrågor m.m. (prop. 1998/99:110) konstaterar regeringen att läraryrket anses vara ett reglerat yrke i den mening som de generella utbildningsdirektiven avser.

Bedömningsverksamheten varierar mellan de olika myndigheterna, men har ändå likheter. De tidigare redovisade exemplen på kompletteringsutbildningar (bl.a. avsnittet 6.2) hänger ibland ihop med den prövning som görs av sektormyndigheten t.ex. för utländska utbildningar inom vårdområdet för vilka finns bestämmelser om legitimation och som Socialstyrelsen bedömer. Vad gäller arbetssätt gör myndigheterna skillnad mellan bedömning och utfärdande av legitimation.

För att exemplifiera hur bedömningsprocessen går till för reglerade yrken redovisas bedömningsprocessen av utländska läkare vid Socialstyrelsen. En första prövning görs vid ansökan om den sökande tillhör någon av de berörda yrkesgrupperna. För att Socialstyrelsen ska göra en bedömning krävs att den sökande har invandrarstatus och har en avslutad utbildning inom berört yrkesområde. Om så är fallet ger Socialstyrelsen besked om nödvändiga kompletteringar, s.k. legitimationsvillkor. För att kunna bedöma den medicinska kompetensen föreskriver Socialstyrelsen att den utländske läkaren antingen genomgår ett medicinskt kunskapsprov eller provtjänstgöring. Läkare med utländsk examen får genomgå kunskapsprovet medan läkare med specialistbehörighet innefattande minst fem års yrkeserfarenhet får göra provtjänstgöring under sex månader. Socialstyrelsen uppger att under år

• Sida 172
•  Original

1999 är ca 1 600 läkare under komplettering till svensk legitimation. Cirka 150 läkare med utbildning från land utanför EU/EES erhåller varje år svensk legitimation.

Legitimation utfärdas efter att den sökande uppfyller kraven, vilket i de flesta fall inträffar flera år efter ansökningstillfället (cirka 4–5 år för en läkare). Det förekommer aldrig att svensk legitimation utfärdas av Socialstyrelsen utan att den sökande behöver komplettera.

Den första delen av kompletteringen berör språktester, bl.a. yrkesmedicinsk svenska. Grundprincipen är att studenterna får inhämta kunskaperna på egen hand, men Socialstyrelsen har en mindre resurs (motsvarande 60 platser) för preparandutbildning under 20 veckor förlagt runt om i landet och för samtliga yrkeskategorier. Denna resurs täcker långt ifrån behoven av svenskundervisning och länsarbetsnämnden har på vissa håll hjälpt till med att upphandla utbildning. Tidigare hade Socialstyrelsen särskilt avsatta medel för upphandling av denna typ av kurser, men sedan några år finansieras de inom ramen för myndighetens förvaltningsanslag, vilket medfört att behoven måste ställas mot en rad andra behov inom myndighetens ansvarsområde.

Övriga kompletteringar har varierande utformning, beroende på vilket vårdyrke det gäller. I allmänhet innefattar kompletteringen emellertid kunskapsprövning, provtjänstgöring och utbildning i hälsovårds- och sjukvårdslagstiftningen. Kunskapstestet görs i samarbete med högskolor (t.ex. Karolinska Institutet för läkare och Lunds universitet för sjuksköterskor). Socialstyrelsen hanterar alla tester och bedömningar och håller i kontakter med berörda högskolor. Kunskapsinhämtning, provtjänstgöring och studiefinansiering ansvarar den enskilde för, ibland med hjälp av arbetsmarknadsmyndigheterna eller landsting.

Erfarenheter visar att ett bra sätt för utländsk vårdpersonal att förbättra möjligheterna till svensk legitimation har varit att på egen hand askultera/praktisera inom sjukvården. Utländska läkare har fått mentorer inom läkarkåren och givits möjlighet att träna olika färdigheter, ibland parallellt med olika tester. Utländska sjuksköterskor har haft möjlighet att ta anställning som undersköterska (ej reglerat yrke) och få motsvarande praktik.

Detta bekräftas i en nyligen utkommen rapport från Sveriges läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet som redovisar ett handlingsprogram för att i ökad utsträckning ta tillvara den resurs som invandrade läkare innebär (”Invandrade läkare – en resurs i svensk sjukvård”, 1999). I rapporten har man identifierat och analyserat olika problemområden och utifrån detta föreslagit åtgärder för invandrade läkare att få svensk legitimation och att komma in och integreras i den svenska hälso- och sjukvården. Av rapporten framgår ett antal problem

• Sida 173
•  Original

med den nuvarande situationen. Långa väntetider präglar processen. Detta gäller allt från flyktingmottagning, svenskundervisning, kompletteringsutbildning och praktik. Det finns exempel på läkare där det tagit upp till sju år innan de fått sin legitimation, trots att de är utbildade läkare. Rapporten konstaterar att nivån i språkundervisningen i sfi varierar väsentligt, t.ex. att analfabeter studerar tillsammans med akademiker, vilket får negativa konsekvenser för resultatet av undervisningen. Praktiken framhålls som en grundläggande förutsättning för att komma in i yrket (träning i yrkessvenska, inblick i sjukvårdsorganisationen och arbetsmarknaden, nätverksbyggande). Två särskilda kompletteringsutbildningar för läkare (Stockholm och Malmö) redovisas som lyckade exempel på modeller för att effektivt komma in på arbetsmarknaden. Dessa projekt har båda finansierats med särskilda medel (regeringen respektive länsarbetsnämnden). I rapporten redovisas ett handlingsprogram där olika förslag riktas till myndigheter, arbetsgivare och de egna organisationerna. Goda språkkunskaper, praktik och mentorskap betonas som viktiga delar för att de invandrade läkarna ska komma in i arbetslivet. Bättre samverkan behövs mellan myndigheter och kommuner som ansvarar för bemötandet av invandrarna.

Ett annat problem som har uppmärksammats för vårdsektorn är de skilda sjukvårdsorganisationerna och olika arbetssätten som finns mellan olika länder och de konsekvenser detta medför. I vissa länder är sjukvården betydligt mer hierarkiskt organiserad och förhållandet och yrkesrollen mellan läkare och sjuksköterskor en helt annan än i Sverige. För läkare med utländsk examen och med erfarenhet från andra länders, ibland betydligt mer hierarkiska sjukvårdsorganisationer kan det ta lång tid att anpassa sig till svenska förhållanden och ibland är det svårt att lyckas.

Sammanfattningsvis kan utredningen konstatera att för reglerade yrken har sedan länge funnits ett system för komplettering för personer med utländska examina. Det har utvecklats former för olika kunskapstester, provtjänstgöring och kompletteringsutbildningar. Utgångspunkten har varit de krav som gällt för behörighet eller legitimation i Sverige för det aktuella yrket. Härigenom har det kunnat sättas upp kriterier för en kunskapsnivå och därefter har personerna fått svenska legitimationer eller behörighet som kunnat användas för ett inträde på arbetsmarknaden. Även för dessa yrkeskategorier visar erfarenheterna på behovet av att tidigt kartlägga tidigare utbildning och kompetens och utifrån dessa ta fram individuella studieplaner. För dem som erhållit utbildningsbidrag och antagits

• Sida 174
•  Original

till de särskilda kompletteringsutbildningarna samt erhållit någon form av praktik, har processen varit framgångsrik.

6.5 Studiefinansiering

De huvudsakliga studiefinansieringsformerna för personer med utländska högskoleutbildningar som deltar i kompletteringsutbildningar är studiestöd respektive aktivitetsstöd/ utbildningsbidrag. Därutöver finansierar givetvis många studierna genom arbete parallellt.

För studiestöd gäller som huvudregel att en utländsk person som bott och arbetat i Sverige i minst två år har rätt till studiestöd från centrala studiestödsnämnden (CSN). Personen ska ha flyttat till Sverige av annan anledning än att skaffa sig en utbildning. Ytterligare ett villkor är att man har ett beviljat permanent uppehållstillstånd. Därefter kan CSN bevilja principiell rätt till studiestöd. Om Invandrarverket bedömt personen som flykting kan man i de flesta fall få principiellt rätt till studiestöd. Studiemedel beviljas senast det år man fyller 45 år. Om det finns särskilda skäl kan studiemedel beviljas även efter 45 års ålder. Studiemedel uppgår till maximalt drygt 7 000 kronor i månaden varav knappt 2 000 kronor utgör studiebidrag.

Som framgår ovan har i flertalet fall de studerande finansierat sina studier med stöd från arbetsmarknadsmyndigheterna, aktivitetsstöd eller s.k. utbildningsbidrag. Den som är berättigad till ersättning från arbetslöshetskassa får utbildningsbidrag motsvarande kassaersättningen, lägst 240, högst 580 kronor per dag vid heltidsutbildning. Den som inte uppfyller villkoren för ersättning från arbetslöshetskassa får utbildningsbidrag med 103 kronor per dag. Utbildningsbidraget är skattepliktigt. För den första gruppen motsvarar det mellan 5 000 – 12 500 kronor per månad och den senare gruppen cirka 2 300 kronor per månad.

I utredningens genomgång av olika kompletteringsutbildningar för personer med utländsk högskoleutbildning har så gott som samfällt betonats vikten av en god studiefinansiering för framgång i studierna. Utbildningsbidrag genom arbetsmarknadsmyndigheterna har också varit den vanligast förekommande studiefinansieringen. I aspirantutbildningen var utgångspunkten för studiefinansieringen studiemedel. Erfarenheten av detta var dock inte positiva och ledde till stor osäkerhet hos många sökande som antingen valde att inte påbörja utbildningen eller hoppade av i ett tidigt skede.

Sammanfattningsvis kan utredningen konstatera att av de utredningar och granskningar samt intervjuer som utredningen tagit del av framgår att studiefinansieringen har en stor betydelse för om

• Sida 175
•  Original

kompletteringsutbildningen ska kunna genomföras framgångsrikt. Utbildningsbidraget är oftast betydligt större än dagens studiemedel och beviljas för längre tid. Det ger en större trygghet och bättre förutsättningar för framgång. Eftersom arbetsmarknadsmyndigheterna beviljar utbildningsbidraget är de angelägna om att personen efter avslutad utbildning får en relevant anställning. Därför görs prognoser över framtida arbetsmarknad som ingår som ett viktigt underlag för beslutet.

7. Utredningens överväganden och förslag

7.1 Generella överväganden

Sverige och det svenska samhället består av människor från många olika länder och kulturer. Landet har berikats av människor som kommit till Sverige av olika skäl; för att arbeta, som flyktingar, som anhöriga m.m. Rörligheten bland befolkningar har ökat, särskilt bland högskoleutbildade. Denna utveckling har varit särskilt tydlig under de senaste decennierna. Många av de personer som bosätter sig i Sverige har tidigare högskoleutbildning och erfarenhet från kvalificerad yrkesverksamhet. Det innebär en stor resurs för Sverige vad gäller deras bidag till att öka mångfalden i samhället och att ingå i arbetsmarknaden och den svenska ekonomin. Det grundläggande synsättet i samhället på denna grupp människor måste vara att se dem som en stor resurs och tillgång. Det rör sig om personer som har investerat i långa högskole utbildningar och med kvalificerad yrkeserfarenhet inom områden där det råder brist på arbetskraft. Därtill kommer de fördelar som en organisation präglad av mångfald leder till. Enligt utredningen har detta synsätt ännu inte i tillräcklig utsträckning fått genomslag. Fortfarande präglas många system och organisationer snarare av ett omhändertagande perspektiv.

Det är viktigt att samhället effektivt kan erbjuda det stöd som behövs för att de ska kunna etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. I detta arbete har myndigheter och olika organisationer en viktig roll. Högskolan har en naturlig roll som kunskaps- och kulturförmedlare, kontaktskapare och stödfunktion för dessa personer.

Det finns ett system etablerat inom högskolan för att stödja de utländska akademikernas inträde till arbetsmarknaden. Högskoleverket ansvarar för värdering av utländska högskoleutbildningar, universitet och högskolor tillgodoräknar utländska högskoleutbildningar, arbetsmarknadsmyndigheterna bedriver i samarbete med universitet och högskolor olika kompletteringsutbildningar för olika yrkesgrupper m.m.

• Sida 176
•  Original

Utredningen har inom ramen för de förutsättningar som gällt för uppdraget, sett över högskolans system för tillvaratagande av utländsk kompetens. En övergripande slutsats är att systemet är utbyggt och utformat i dag. Utredningen bedömer att de former för olika nödvändiga stöd som behövs i huvudsak är utvecklade. Fortfarande återstår dock metodutvecklingsarbete för värdering och tillgodoräknande av utländska högskoleutbildningar. Ett sådant arbete pågår där Högskole verket och universitet och högskolor deltar.

Av undersökningen har däremot framgått att omfattningen av utbildningar och kurser inom högskolan riktade till invandrarakademiker är för begränsat. Efterfrågan på sådana utbildningar är betydligt större än tillgången. Det är huvudsakligen genom beställd uppdragsutbildning av arbetsmarknadsmyndigheterna som invandrarakademikerna erbjuds denna typ av utbildning inom högskolan. Inom högskolans ordinarie verksamhet bedrivs endast begränsad verksamhet, huvudsakligen olika former av svenskundervisning och i vissa undantagsfall särskilda kompletteringsutbildningar. Ett av skälen till den begränsade omfattningen är att det nuvarande styr- och resurstilldelningssystemet inte ger tillräckliga incitament för att erbjuda t.ex. aspirantutbildning inom ordinarie resursramar. Kompletteringsutbildningar för utländska akademiker är resurskrävande och ställer höga krav på organisationen. Av gjorda undersökningar framgår att det är mycket svårt att täcka de kostnader som uppstår. När utbildningarna har givits som uppdragsutbildningar åt arbetsmarknadsmyndigheterna har resurserna varit tillräckliga.

Utredningen bedömer att förutsättningarna för universitet och högskolor att öka omfattningen av nödvändiga kompletteringsutbildningar för utländska akademiker inom ordinarie resursramar är begränsade. Om statsmakterna önskar en ökad ambitionsnivå för att underlätta utländska akademikers inträde på arbetsmarknaden krävs särskilda resurser. I avsnitt 7.2 redovisar utredningen sina förslag för att underlätta inträdet, dock utan specifika kostnadsberäkningar. Kostnaderna för olika insatser har belysts tidigare i utredningen och hänger samman med vilken ambitionsnivå som väljs för omfattningen totalt i landet för denna grupp. Vid övervägande om finansieringen av insatserna vid en ökad ambitionsnivå bör beaktas de eventuella besparingar som kan uppstå inom andra politikområden, t.ex. det arbetsmarknadspolitiska.

Ett aldrig så väl utbyggt system att tillvarata utländsk kompetens riskerar att haverera om det i slutändan inte leder till att de utländska akademikerna faktiskt får en anställning. En viktig länk i kedjan för invandrarakademiker att etableras på den svenska arbetsmarknaden är att arbetsgivarnas attityder till utländska personer förändras. Det är i detta sammanhang viktigt att i större omfattning föra ut kunskap och

• Sida 177
•  Original

information till arbetsgivare om de fördelar som en organisation har av mångfald, däribland etnisk mångfald (se bl.a. kapitel 3).

7.2 Utredningens förslag

Utredningen har funnit att följande faktorer är av betydelse för att utländska akademiker ska nå framgång i att etablera sig på arbetsmarknaden:

1. Svenskundervisning för utländska akademiker bör ske i högskole miljö.

2. Fortsatt satsning behövs på kompletteringsutbildningar för utländska akademiker inom högskolan. Det är viktigt med en tidig individuell kartläggning av utbildningsbakgrund och kompetens. Därefter bör individuella handlingsplaner tas fram.

3. Tidsaspekten.

4. Praktik i arbetslivet.

5. Ett fungerande system för värdering och tillgodoräknande av utländska högskoleutbildningar.

6. En ordnad studiefinansiering.

1 Svenskundervisning för utländska akademiker bör ske i högskolemiljö

Goda kunskaper i svenska språket är en viktig förutsättning för att etablera sig och verka på arbetsmarknaden. Flera undersökningar och studievägledares erfarenheter har entydigt pekat på problemet med sfiundervisningen för gruppen utländska akademiker. Utredningen har tidigare redovisat att kvalifikationsnivån ofta ligger alltför lågt i sfiundervisningen och att detta drabbar gruppen akademiker negativt. Det skapar förseningar i processen mot arbetsmarknaden, som vidare leder till att personerna tappar tidigare kunskap och engagemang. Därför är det viktigt att invandrarakademiker snabbt kan erbjudas svenskundervisning i högskolemiljö.

Regeringen har i regleringsbrevet uppdragit åt universitet och högskolor att de bör uppmärksamma att studenter med invandrarbakgrund kan behöva särskilt stöd och vid behov skall anordna stödundervisning i svenska. Flera universitet och högskolor erbjuder utbildningar i ”svenska som främmande språk” eller liknande. Dessa är dock oftast inriktade mot yngre gäststuderande som har fortsatta

• Sida 178
•  Original

högskolestudier som mål. Innehållet och utformningen av utbildningarna har dock lika stor relevans för gruppen utländska akademiker. Omfattningen och utbudet av denna typ av svenskundervisning i högskolemiljö bör öka. Regeringen bör överväga att ge universitet och högskolor särskilda uppdrag att anordna denna typ av utbildning för gruppen invandrade utländska akademiker. En förutsättning är att tillräckliga finansiella förutsättningar ges. En möjlighet skulle kunna vara att universitet och högskolor kan tillämpa ersättningsbeloppet för Övrigt i resurstilldelningssystemet för denna typ av kurser.

2 Fortsatt satsning behövs på kompletteringsutbildningar för utländska akademiker inom högskolan. Det är viktigt med en tidig individuell kartläggning av utbildningsbakgrund och kompetens. Därefter bör individuella handlingsplaner tas fram.

Utredningen konstaterar att de huvudsakliga erfarenheterna av kompletteringsutbildningar för utländska akademiker är positiva, särskilt för de yrkesgruppsinriktade utbildningarna, men även för den mer generella aspirantutbildningen. Det är viktigt att utländska akademiker tidigt lotsas till rätt stödinsatser t.ex. svenskundervisning inom högskolan så att deras tidigare kunskaper och erfarenheter så snabbt som möjligt kan komma arbetsmarknaden tillgodo.

Goda erfarenheter finns av samarbete mellan länsarbetsnämnd och högskola i särskilda projekt där kartläggning görs, individuella handlingsplaner tas fram utifrån tidigare utbildning och prognoser för arbetsmarknaden. Denna typ av verksamhet bör föregå alla kompletteringsutbildningar för utländska akademiker. Därigenom ökar förutsättningarna för en framgångsrik utbildning, såväl ur individens som samhällets perspektiv. De problem som uppmärksammats vad gäller de sökandes behörighet bör kunna åtgärdas inom ramen för de dispensmöjligheter som regelverket tillåter. Därutöver förutsätts studenterna erhålla tillräckliga svenskkunskaper genom stödundervisning under eller före kompletteringsutbildningen.

Kompletteringsutbildningarna för utländska akademiker för att erhålla lärarbehörighet har visat goda resultat. Det bör fortsätta i nuvarande utformning. De kan även tjäna som förebild för andra yrkesgrupper. Universitet och högskolor bör samverka kring anordnande av kompletteringsutbildningar för invandrarakademiker. Den kompetens som byggts upp vid vissa högskolor t.ex. Göteborgs universitet och Lärarhögskolan i Stockholm bör utnyttjas effektivt. Samarbete kan bl.a. ske genom distansutbildning. Regeringen bör överväga att uppdra åt

• Sida 179
•  Original

vissa universitet och högskolor med förutsättningar att ansvara för kompletteringsutbildningar för olika yrkesgrupper.

I regleringsbrevet för universitet och högskolor anges att om högskolan bedömer att det finns ett behov så ska aspirantutbildning erbjudas. Som tidigare redovisats är omfattningen av aspirantutbildningen mycket begränsad, trots att undersökningar visat att den har haft positiva resultat och att det finns en efterfrågan bland utländska akademiker. En av orsakerna finns i styr- och resurstilldelningssystemet. Sedan de särskilda medlen för och det särskilda åtagandet att erbjuda aspirantutbildningen försvann budgetåret 1998 har omfattningen minskat drastiskt. Regeringen bör överväga att ge särskilda uppdrag åt högskolorna att anordna aspirantutbildning. En förutsättning är att tillräckliga finansiella förutsättningar ges. En möjlighet skulle kunna vara att universitet och högskolor kan tillämpa ersättningsbeloppet för Övrigt i resurstilldelningssystemet för kurser inom aspirantutbildningen. Detta skulle sannolikt ge bättre ekonomiska förutsättningar.

Ett tydligare uppdrag till högskolorna med tillhörande resurser att anordna kompletteringsutbildningar för utländska akademiker skulle kunna skapa förutsättningar för en samlad funktion inom högskolan för att ge stöd och rådgivning såväl åt studenter som inåt högskolan. Det skulle även kunna fungera som en kontaktpunkt mellan högskolan och berörda organisationer i det omgivande samhället, t.ex. näringsliv, Komvux, sfi-anordnare.

3 Tidsaspekten

Flera utredningar har pekat på problemet med för långa tidsfrister och processer för de utländska akademikerna att kunna erhålla den nödvändiga komplettering som krävs för att komma ut på arbetsmarknaden. Det har även bekräftats av de intervjuer som utredningen genomfört. Detta kan bli avgörande för möjligheterna till framgång. Väntetider och utdragna processer på 5–10 år leder med största sannolikhet till att tidigare kunskaper och erfarenheter ”tynar bort” och att engagemang och självförtroende hos personen radikalt minskas. Denna process måste enligt utredningen kunna gå betydligt fortare.

Detta hänger samman med utredningens förslag om en tidig kartläggning och efterföljande handlingsplan. Det är viktigt att den tidiga kartläggningen av personens utbildningsbakgrund och yrkeserfarenheter leder fram till att en handlingsplan tas fram. Enligt utredningen borde en effektiv komplettering från att personen kommer till Sverige till att en anställning kan påbörjas sträcka sig över cirka tre år. Den skulle bestå av ett moment med sfi och annan nödvändig första kunskap om Sverige och svenska förhållanden, ett moment med svenskundervisning i

• Sida 180
•  Original

högskolemiljö och ett moment med nödvändiga ämneskompletteringar. Dessa moment skulle vardera kunna vara ett år.

4 Praktik i arbetslivet

Praktik i arbetslivet har visat sig vara en framgångsrik väg för att underlätta utländska akademikers inträde på arbetsmarknaden. Det är ett sätt att få kontakter, att lära känna organisationer och arbetssätt (”oskrivna regler på arbetsplatser”) samt givetvis att pröva sina yrkeskunskaper. Det är också en möjlighet för arbetsgivare att lättare kunna ta emot och pröva de utländska akademikerna.

I flera av de projekt med kompletteringsutbildning har inslag av praktik ingått. För de yrkesinriktade utbildningarna (t.ex. lärare) har valet av arbetsplatser varit naturligt medan det för aspirantutbildningen varit helt öppet. Som ovan redovisats har det funnits problem med att kunna erbjuda tillräckligt med praktikplatser som motsvarat studenternas kvalifikationer. Företrädare för högskolan har också framhållit att praktikanskaffningen är mycket resurskrävande.

Mot bakgrund av de positiva erfarenheterna som finns av praktik för utländska akademiker är det viktigt att även fortsättningsvis kunna erbjuda sådana möjligheter. Detta gäller särskilt för aspirantutbildningen.

Samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och högskolan har tidigare visat sig vara framgångsrikt när det gäller att få fram praktikplatser. Samarbetet har skett i särskilda projekt eller inom ramen för de arbetslivscenter som finns vid de flesta universitet och högskolor. De nätverk som ofta finns mellan institutioner vid högskolan och det omgivande samhället bör även kunna användas i större utsträckning för praktikanskaffning. De erfarenheter som finns av praktik för läkare i sjukvården och idéerna om mentorskap bör kunna tjäna som en förebild även för andra yrkesgrupper och sektorer.

5 Ett fungerande system för värdering och tillgodoräknande av utländska högskoleutbildningar

Det är viktigt att det finns ett rättssäkert och effektivt system för värdering och tillgodoräknande av utländska högskoleutbildningar. Vad utredningen har erfarit finns det ett väl utvecklat system för detta vid Högskoleverket och vid universitet och högskolor. Tillgodoräknande av utländska högskoleutbildningar är samtidigt en mycket komplicerad process. För universitet och högskolor ställer det höga krav på kompetens och resurser ute hos institutioner och hos centrala funktioner att hantera de ärenden som kommer in. Det har framkommit att det finns

• Sida 181
•  Original

problem med att samma högskoleutbildning kan tillgodoräknas olika vid olika högskolor. En annan synpunkt är att utländska högskole utbildningar ibland bedöms alltför ogeneröst. Enligt högskoleförordningen får beslut om tillgodoräknande av kurs överklagas till Överklagandenämnden för högskolan. Det är viktigt att besluten om tillgodoräknande dokumenteras och motiveras på ett sådant sätt att studenterna i efterhand har möjlighet att överklaga besluten.

Det pågår ett utvecklingsarbete vid Högskoleverket och universitet och högskolor för att lösa dessa problem och det är viktigt att detta arbete fortsätter. Högskoleverket har en central funktion och en samlad kompetens inom området som bör kunna användas ytterligare som ett stöd för bedömningsverksamheten vid universitet och högskolor. Det är viktigt att Högskoleverkets verksamhet med nätverksbyggande och uppföljning av bedömningsverksamheten kan fortsätta.

Ett viktigt stöd för det fortsatta arbetet är de riktlinjer för tillgodoräknande av utländsk högskoleutbildning som en arbetsgrupp inom SUHF har tagit fram. Förslaget berör de viktigaste problemen kring tillgodoräknande. Arbetsgruppen lämnar även förslag till god sed vid tillgodoräknande av utländsk högskoleutbildning samt en handbok för handläggning av dessa ärenden. Riktlinjerna har remissbehandlats under hösten 1999 och utredningen har erfarit att remissopinionen i stort stöder förslagen. Utredningen bedömer att en tillämpning av dessa riktlinjer bör kunna lösa flera av de problem som funnits kring tillgodoräknandet.

6 En ordnad studiefinansiering

En ordnad studiefinansiering har stor betydelse för framgång i studierna. Detta gäller givetvis för alla grupper av studerande inom högskolan. Av undersökningarna har framgått att det oftast krävs mer än studiestöd för gruppen invandrarakademiker för att nå framgång. Gruppen utländska akademiker är inte sällan i 40-års åldern och har helt andra socioekonomiska förutsättningar än ungdomsstuderande. Detta gäller särskilt föräldrar med små barn. Tillgång till såväl studiestöd som utbildningsbidrag ska finnas, men det har visat sig att de som erhåller utbildningsbidrag har haft en helt annan studiesocial trygghet än de som erhållit studiestöd. Det är viktigt att arbetsmarknadsmyndigheterna även i fortsättningen har möjlighet att erbjuda utbildningsbidrag till utländska akademiker så att de kan ges de förutsättningar som krävs för att kunna fullfölja en kompletterande utbildning.

• Sida 183
•  Original

Bilaga 3

Smältdegel – kvartersnation

tankar om immigrantkultur

av Sigrid Combüchen

1. Memoar

En kärnupplevelse:

när jag var sex år gammal blev jag immigrant i Sverige. Jag lämnade Tyskland tre år efter krigsslut, med syn- och hörselminnen inte olika dem vilka nu förföljer många som gör en sådan resa: först bombnätter, sedan år då inte ens tistlarna fick fäste i ruinlandskapet, rovor, gråtande människor som väntade på underrättelser, brist på allt, epidemier. Kryckinvaliden stod på gården och spelade på trumpet ouvertyren till

Poeten och bonden av Franz von Suppé och fick pappersinpackade småslantar slängda åt sig från fönstren – men bara om han inte kom igen för ofta.

På sommaren efter vår avfärd kom den stora valutareformen, som inledde det ekonomiska undret och demokratiska projektet i den västtyska förbundsstaten. Konrad Adenauer som styrde förvandlingen hade tjugo år tidigare – tillsammans med Robert Schumann i Frankrike – skisserat ett större Europeiskt förbund, med tyngdpunkt i tysk-franskt stål och kol. I en TV-intervju på 60-talet sade han att hans födelse på 1880-talet varit samtidig med nationalstatens. Det hade naturligtvis funnits nationsbegrepp i århundraden – Paris hade styrt Frankrike centralistiskt, London styrde förut självständiga delar av de brittiska öarna som engelska provinser – men efter Tysklands och Italiens enanden blev nationalstaten ett begrepp av mer specifikt slag, fullt av ras- och folkslagstänkanden och dränkt i historicerande artefakter. Adenauer sade att den visat sig felbar, vad gällde umgänget i den trånga enklav av världen som är Västeuropa. I förlängning gick hans tankar till ett Europa utan passtvång. Om man i dag sitter i en församling av intellektuella européer med latin som gemensamt basspråk, kan man ana en delvis förverkligad ambition. De byter utan ansträngning från portugisiska till italienska, från franska till spanska och rör sig obehindrat med varandras referenser. Men kan i gengäld förhålla sig svalt och avmätt till

• Sida 184
•  Original

nordeuropeiska världsspråk. Ett exempel på hur även heterogena och kvalificerade gemenskaper skapar sin definition av främling.

Först när jag kom till Sverige upptäckte jag hur mager jag var, att jag gick i snörkängor på sommaren, medan de svenska barnen hade skor och sandaler, att jag hade restgarnsklänningar och svarta flätor som gjorde mig alldeles olik flickorna i rutiga bomullsklänningar och ljust, sidobenat hår med rosett. Men också att skoltandläkaren kommenterade mina hela, vita tänder, att jämföra med smålandsflickornas kariesruiner.

Ibland drogs jag – spontant eller taktiskt eller bådadera – från det aparta, mot mitten. Det var när zigenarna kom. Deras barn hade hesa röster. Barnen rökte. Man kunde inte utröna vem som var vems föräldrar, kvinnorna gick aldrig med var sitt barn, utan i grupp, med ungarna i vimmel. Deras dräkter påminde om prinsessklänningar, som man i småskolan föreställde sig sådana, men något var fel med sättet på vilket de var granna. Jag lierade mig instinktivt med samhällskroppen i rutig bomullsklänning, rosett, sidobena. Den var också välvilligt intresserad av mitt främlingskap – i motsats till zigenarnas – och var raskt i färd med att assimilera mig. Första året bodde vi på en plats där tyskar numera köper sommarstugor, vid randen av en smålandsskog, med en Svartsjö full av orm och sländor. Över vägen låg B-skolan, dit barn kom från kringliggande byar. De lärde mig svenska på fjorton dagar och stärkte hos mig en stolthet – för att inte säga mallighet – över att ha en extra erfarenhet, ett bonus utanför den tid och plats där de levt sina liv.

Malligheten – eller stoltheten – var underbyggd hemifrån. Att emigrera och immigrera var ingen nyhet i min släkt. Mina föräldrar hade flyttat över gränser långt innan jag var född. Min mor lämnade sitt hemland Litauen redan i tonåren och flyttade till Berlin och Moskva. Min far funderade först på att pröva USA, men valde Sovjetunionen. I Gorkij bodde de på 30-talet i immigrantmiljö, sammansatt av internationell expertis: folk hade kommit resande från alla kontinenter för att bygga upp en bilfabrik. Historiens krafter, i form av Stalins likvidering av hela befolkningskategorier, svepte bort även denna kosmopolitiska miljö. Mina föräldrar tvangs tillbaka till Tyskland och fortsatte sedan till Sverige.

Att bege sig till ett annat land och bli del av dess kultur hade därför god klang hos oss. Mina föräldrar var socialister och hyllade internationalen. Att älska sin hembygd, sin familj och sina minnen skulle inte vara motsatsen till att bryta upp. Det ena var förenligt med det andra. Varje land var teoretiskt sett hemland för varje människa som valde att bo där. När de kom till Tyskland, anlände de till historiens mest rasistiska system. Landet som hade slängt ut dem höll däremot hög officiell profil i fråga om jämlikhet mellan raser och folk, nationella enklaver och minoriteter. Sovjetunionen – territoriellt liktydig med det gamla ryska

imperiet – bestod av 101 folkslag och kulturer och dessa levde, framhöll mina föräldrar, sida vid sida. Detta ”sida vid sida” betydde att de alla kunde hålla fast vid sin respektive kultur och samtidigt ingå i en övergripande politisk och nationell enhet. Då jag var barn fick jag veta att det vi i dag kallar multikulturella och multietniska samhällen redan fanns i sinnevärlden. Att socialism var en förutsättning för att sådana samhällen skulle kunna utvecklas. Att fascister och högerradikaler som kallar sig demokrater var de främsta hindren för att det skulle ske var som helst och överallt. I dag låter det både blåögt och dogmatiskt, då framstod det som en utopi med redan några fötter på marken.

Den yttre påverkan – skola, böcker, tidningar – påstod samtidigt att en annan mångkulturell vision nästan förverkligats: i smältdegeln USA. Det fanns en uppenbar konflikt mellan alternativen och eftersom jag lyssnade med två öron hamnade konflikten i huvudet. Ena sidan ifrågasatte påståendet om folkgruppers muntra samexistens i de kommunistiska staterna. Andra sidan påvisade rasism och segregation i USA. Man förväntades välja sida.

Senare i livet har ett helt annat intryck från den tiden blommat upp. Det var sammansatt av min ovilja – eller rättare sagt oförmåga – att välja mellan två fostrande kulturer och två jätteimperier med namn komponerade av versaler, samt av den fragmentariska kunskapen om en moster Rosa, mycket äldre än min mor, som på 20-talet emigrerade till Argentina med sin man. Kontakten bröts, avstånd var långa på den tiden. Emigrationen är det enda jag vet om henne. Men namnet Argentina fick en magisk klang, som det fortsatt att ha för mig , lätt bekräftat av film noir-klassiker som Gilda, romaner som Joseph Conrads Nostromo – och naturligtvis tango. Namnet ”Argentina” bar i sig stämningar som har med emigration/immigration att göra: vitalitet och vemod. Den olycksaliga förmågan att klippa av, som kan bli en del av ens natur. En frusen förväntan. Då jag var i tonåren var det nära att vi flyttade till Brasilien. Men bilden av Brasilien var solig och livsbejakande. Den var på något sätt ”inhemsk” och inte alls så lockande som det dova Argentina, som antarktiskt sett låg norr om genom att ligga söder om, och vars rostiga hamnar var fulla av människor utan samband med varandra.

På Teatro Avenida de Mayo i Buenos Aires läste jag tangodansarnas namn i programbladet: italienska, armeniska, baskiska, ryska, isländska, judiska. Varje danscompany i världen är mångnationellt och dansar internationellt. De här dansade tango, en musik/poesi/dans som har cykliskt återkommande perioder även i Europa och Asien, men aldrig väljer ny källa. Ursprunget är evigt argentinskt men kosmopolitiskt: är uttryck för immigranter i en hamnstad i Sydamerika, eggen mellan två kulturer, en psykologi – rentav – som är mångbottnad men

• Sida 186
•  Original

inte bottnar. Den speglar immigrantens narcissism, som beror på att hon ryckts ur det ”lineära” livet och förlorat samband som är normala för dem som på ett ungefär växer upp där de föddes och stannar där de växt upp. Ordet narcissism har en varningstriangel, det används som moralisk tillvitelse på individen och har blivit ett sjukdomssymptom i samhället. Men det kan nästan aldrig användas som heltäckande beskrivning och i tangon betyder det inte bara självbespegling utan också självrannsakning. Ändå är ”självet” den centrala frågeställningen: vem är jag, hur tar jag mig ut? Hur kom jag hit? Hur skall man vara?

Denna narcissism är inte exklusiv för immigrantkultur. När människor strömmar från landsbygden till staden skiftar deras uppmärksamhet från traditionen till jaget. Detta har problematiserats, politiskt, fackmässigt och konstnärligt under decennier av diskussion om inhemsk folkvandring. När det handlar om immigration tillkommer så många andra faktorer, att man glömmer de psykologiska likheterna mellan kulturell migration och nationell.

Hur yttrar sig då detta som jag – kanske riskabelt – benämner narcissism? Intuitivt uppfattar jag t.ex. det just nu patenterade ordet ”respekt”, en kliché med tillfälligt positiv klang, som en skärva av dess helhet. Det har naturligtvis kommit smittovägen från USA och spritt sig överallt där nordamerikansk kultur får fäste. När ”respekt” stöts fram enskilt och utan närmare motivering, kräver det acceptans utan värdering. Det har redan blivit en kliché för krav att bli ovillkorligt bejakad, som individ och som gruppindivid – alltså del av ett självvalt lag. Eftersom nästan ingen undgår att se när en slogan blir en kliché, finns ironin redan där. Ordet låter ofta aggressivt när det sägs (på all världens språk) men bakom den obönhörliga uppsynen skymtar ovilja och oförmåga att ta de normativa innehållet i ”respekt” på allvar. Narcissisten har redan förbrukat ordet. Det finns inte längre som inne-

^{håll, bara som formell identitet}.

Den argentinska tangons framgång kan bero på att den talar om – och tillåter, nästan heroiserar narcissismen. Det finns ingen dynamik i narcissism och tangon är en av de få konstformer som fullt ut förstår att man ändå kan göra något av detta stillastående. Narcissism är en fördrömd stil och därmed fördömd. Den är odelaktig, alltså omoralisk och förskjuts därför klumpmässigt ur det offentliga samtalet. Men tangon löser upp klumpen, inte för att samhällsanpassa narcissismen utan för att gestalta den. Begreppet förknippas i dag alltför givet med ytlighet och urban konsumtionism. Men det finns en existensiell och samtidigt ofrivillig narcissism i samhällets djup och bredd – en frånvaro av anledning och anknytning. Om man lyssnar till tangon och betraktar den i åratal, finner man att den alltid handlar om sig själv. I dikt på dikt och sång på sång försöker den komma sig själv närmare, med större

• Sida 187
•  Original

exakthet. Dansens komplicerade insteg gör den inte befriande, som annan dans oftast är, utan stel och precis närmar den sig en punkt som viker undan. Den är som en immigrationens folklore och en nation – eller egentligen en stad – har gjort den till främlingsskapets karaktärston.

2. Praktisk lösning

Medan en del efterkrigssystem strävade så långt från nazismen – 250 grader eller 300 – att de närmade sig den från andra hållet, föreföll Sverige ligga stadigt på ideala 180 graders avstånd. Landet kallades fredligt och fridsamt och praktiserade likväl en form av socialism. På våra skogspromenader i norra Småland – och året efter i Medelpad – såg vi med blotta ögat en rikedom som inte lyste men ansågs solid. Vi hade kommit till en nation med skog på rot och malm i berget och detta var allas egendom, i alla fall nationell, inhemsk egendom. Dagarna igenom hördes sågklingor vina, älvarna transporterade timmer från inland till hamnstad, hästar med hovskägg drog stocklass som gled direkt på snön. Sulfitstanken var exportparfym. Vid kaj i numera glest besökta hamnar låg ibland vita amerikabåtar. ”Italiano, spaghetti”, retade svenska arbetskamrater invandrade från Genua och fick svar ”ferbannade svenskar, sillock påtatis.” Tillmälen i småskala.

Sverige var det enda landet i Europa med kapacitet för arbetskraftsinvandring. Krigsskadorna var obetydliga eller inga. Den trygghetsgaranti som livet inte kan ge, tycktes likväl inskriven i svensk grundlag. Och även om tvivlare förekom i ganska stort antal redan då, härskade den officiella versionen, att alliansfriheten under kriget hade dolt lojaliteter med och samarbete med de allierade. Misstankarna – och vetskapen – att alliansfriheten gynnade även de nazianstuckna har bekräftats allteftersom sekretesstämplarna bleknat. Men mot-sanning är inte fullständig sanning, även om det i avslöjandets stund av triumf kan förefalla så. Inte heller är det så önskvärt enkelt som att den privilegierade klassen lockades av fascismen medan folket var demokratiskt eller internerades i läger för dissidenter. Immigrantens första erfarenhet är inte minst ”folket”, samt andra immigranter. Vanliga, fattiga, arbetsamma svenskar kunde fortfarande i början av 50-talet uttrycka sympati för djävulen när de hörde varifrån man kom. Men kanske bara för att vara vänliga och förekommande och ”svenska” och befria en från skuldkänslor...Bland de andra immigranterna fanns förvisso

^{revanschister och irredentister som krävde tillbaka sin}

sudetiska eller

ostpreussiska eller istriska fosterjord. Men våra bekantskaper bestod främst av människor som flytt hit och mottagits här, när livet blev för

• Sida 188
•  Original

farligt eller omöjligt i Tyskland eller i länder som ockuperats av Tyskland.

Jag har ibland undrat om inte den kloka fegheten är något som måste ingå i kalkylen när man praktiserar neutralitet. Man är inte neutral för att vara hjälte utan för att stå utanför en konflikt, i överenskommelse med de krigförande. Man kan för all del deklarera neutralitet, men det hjälper inte ifall man inte ges neutralitet, eller rentav underkastar sig neutraliteten, vilket innebär en inskränkning av suveränitet. Krigförande länder har behov av neutrala platser. Ambassader kan fungera så, och vissa länder. Vi är åter inne i det teatrala om vi tänker oss formerna för detta: de upplösta gränserna, kontraband, namnlösa figurer som smyger in och slinker ut. Men dramaturgin har ett mer omfattande och halvskuggat underlag. På neutrala platser kommunicerar fiender. På gatan kan de möta folk som i deras hemländer tillhör förföljda minoriteter, men här kan de inte förfölja dem. Om de gjorde det skulle repressalierna inte bli alltför svåra, men det skulle betyda en rubbning i neutralitetsidén, som är full av det finvävt underförstådda och måste respekteras ifall man skall kunna dra fördel av den och utöva krigsdiplomati, handel och vandel.

Talar vi om feghet, är det också den som räddade liv, inte bara det egna skinnet. Den släppte in flyktingar från de baltiska länderna och regimmotståndare från de fascistiska och ockuperade länderna, släppte in alltför få judar samt ett antal kamouflerade nazister. Där fanns grunden till en heterogen men ny, efterhand svensk folkgrupp. Och efter kriget kom finnarna, italienarna och tyskarna för att arbeta. En del kom tillfälligt men stannade, andra kom för att stanna men fortsatte till Kanada eller återvände hem. När vinden mojnade och strömmen stillnat återstod ändå någon procent av nya medborgare.

Min familj hade assimilering som program. Vi skulle bli svenskar. I någon bemärkelse kvalificera oss som svenskar genom att inte vara utagerande främlingar. Men också dra nytta av att vara till nytta för Sverige. Svensk är dock ett vidare begrepp för en immigrant än för en infödd. Socialt dras man mot punkter för sympati, besläktade referenser, språkets hemkänsla. På 50-talet var immigrantens känsla av svenskhet motsägelsefull, men inte oförenlig med känslan av ursprung.

Jag vet inte hur frivillig vår bostadsort var i just detta avseende. Bristen på lägenheter var stor och man hamnade där man hamnade. Mellan mitt nionde och sjuttonde år bodde vi i en kosmopolitisk arbetarstadsdel i Malmö. Augustenborg var antagligen det mest invandrartäta bostadsområdet i staden på den tiden och dess fortsatta utveckling skulle kunna göra det till utmärkt underlag för en studie om hur begreppet invandrare genomgått förändringar under ett halvsekel. Stadsdelen har nästan cykliskt varit problemområde, projektområde,

• Sida 189
•  Original

mönsterområde, problemområde och alltid har det handlat om nya nationaliteter som bosatt sig där och vidgat invandrarbegreppet innan den tidigare innebörden ens hunnit bli etablerad.

När jag i denna text nästan genomgående byter ut ordet invandrare mot ”immigrant” beror det inte minst på den nyans av offer, som från den ena cykeln av invandring och anpassning till den andra och sedan till nästa, smugit sig på det svenska ordet. Vi kan motivera nyansen utan problem: offer är man som flykting, som objekt för invandrarverkets kriterier, för sina krigsmardrömmar, som förlorare på arbetsmarknaden, för urvalsinstanser, fördomar, rasism. Men inte ens de som är offer för en eller alla av dessa omständigheter, är nödvändigtvis i sin personlighet märkta som offer. Ett ord – Invandrare – som i både självpresentation och definition börjar fyllas upp av dubbeltydigheter, anklagelser och ursäkter, blir på en gång torftigt och laddat och framför allt inte individuellt användbart.

”Invandrare” har blivit en urskiljningslös kategori, ett kollektivt tillmäle – och en formulering som tillmötesgår den patroniserande blicken på de invandrade. Det används också av invandrare själva, när de förklarar, vädjar, generat motiverar och ursäktar sig. Myndigheter och magstöd talar om ”våra invandrare” och ”invandrarkategorier”. Invandrarrepresentation förekommer på mer eller mindre patenterade vis. Ett politiskt parti skall gärna ha en styrelseledamot med bra vokabulär och brytning. Universitetsstyrelser bör ha en ”ny svensk”. Offentliga nämnder, styrelser, råd och nätverk kvoterar. Och ett litet antal intellektuella invandrare används ständigt och i alla möjliga och omöjliga sammanhang som mer eller mindre öppna representanter för en ”befolkningsgrupp” som i dag är en tiondel av befolkningen. Allt gott och väl och det litet ansträngda kan förklaras med att det är relativt nytt. Men det är ändå absurt när greken i de organisatoriska idealens värld representerar vietnamesen, somaliern är talesman för turken och chilenaren, som bott och arbetat i Sverige längre än alla svenskar yngre än tjugosju, delar bestämning med den kosovoalbanske flykting som planerar att återvända hem vid första lägliga tillfälle.

Ytterst sällan representerar invandraren svensken. Varför inte? Tanken är naturligtvis idealiserad. Men det var ett helt uppnåeligt ideal på 50-talet. I den demokratiska representativiteten finns från början en idé om intressenas sammansmältning. På de elementära planen representerar man sitt intresse men den demokratiska processen förutsätts odla fram en allmänt omfattad allsidighet, en politisk mångfald som mängt samman och där representativiteten är övergripande. Att intressen, särintressen och specialintressen representerar sig själva upp till lagstiftande och verkställande nivå är en form av korporativism. Den verkliga assimilieringstanken är att svensken representerar invandrare

• Sida 190
•  Original

och vice versa. Det är en tanke som i tillämpning kan korrigeras ner till ett nötskal, men den borde vara ett mål och det är i den man hittar svar på diverse frågor om hur immigranten på allvar skall integreras efter sina kvalifikationer, i stället för bara att skiljas ut och flockas ihop med andra invandrare

3. Midsommar

Malmö är en stad som frambesvär en hel del sentimentalitet när den skildras i tillbakablick. Kanske beror det på att den är svår att älska utan sentimentalitet, d v s utan något överslätande och klichéartat som bortser från vad man egentligen ser. Fortfarande är den bitvis så illa och plottrigt planerad att man tror att man befinner sig i laglöst land. I dag finns tendenser att besjäla det fula med nutids- och nu nybyggarkänsla. Denna äkta eller patenterade optimism sammanfaller med insikten att invandrartäthet är en del av Malmös profil och att man kanske skulle försöka vända det till en fördel. Unga arkitekter och trendsättare har allmänt börjat prisa miljonprogrammets byggnation och ryser vid tanken på 80-talets förtätningar och försök att göra områdena mer ”mänskliga”. Nya invandrare bor ofta i den gammal- eller nybrutala arkitekturen. Områdena liknar varandra från stad till stad, från land till land. Man skulle kunna tala om en internationell ghetto-arkitektur.

Rosengård är en stadsdel som detta internationella vis samlar nya invandrare i en invandrarenklav. Augustenborg på 50-talet var en annan historia, som jag vågar kalla kosmopolitisk. Jag talar nu om en tidpunkt då jag från mitt fönster mot Lönngatan såg tre trafikleder: tågrälsen, som gick till Södervärns Station, ibland för vidare befordran till Falsterbo, i dag nära nog en gated community, då en idyll. Bortom tåget spårvagnsspåren och bortom det gles biltrafik, som sedan dess svällt hundra – eller tusenfalt och onödiggjort de andra transportmedlen. Med tågtidtabell och spårvagnsturer för ögonen skrev jag min första roman 1958, tio år efter det att vi kommit till Sverige. Jag var sexton år gammal och det är min hittills enda roman som är ”tysk”. För femton år sedan reagerade jag intresserat för uppståndelsen i Tyskland, beträffande en ung turkisk författare som debuterat med en roman som inte handlade om att vara turkisk invandrare i Tyskland. ”Representativiteten” var i olag. En författare skall skriva om sig och sitt. Men efter debuten har jag mer spontant än planerat haft samma program.

Vi var vad jag minns de enda i trappuppgången som hade utländskt bakrund. Bostadsområdet som helhet var dock europeiskt blandat. Jag tror inte att jag misstar mig om jag påstår att de invandrade föräldrarna var mer envisa med att tvinga in sina barn i högre utbildning än vad de svenska föräldrarna var. Det var fortfarande mycket vanligt att man

• Sida 191
•  Original

började arbeta efter folkskolan. Även människor som absolut inte hade råd med det, såg till att deras barn åtminstone fick ta realexamen och kanske också ta sig ut i Europa som au pairer. När jag började gymnasiet fanns där ytterst få elever från Augustenborg. Flertalet bodde i innerstan eller i de sundsnära stadsdelarna. Jag kan inte minnas att jag var mer begåvad än mina lekkamrater i huset, inte heller att mina klasskamrater i de högre ringarna skulle ha varit det – flera samlade i brudkistan i stället för att läsa historieläxan och trodde att Hitler var kommunist. Min familj var inte heller i ett bättre ekonomiskt läge än grannarna. Men när jag och mina utländska vänner fortsatte till läroverket, gick flertalet av de svenska ungdomarna ut folkskolan och vidare till yrkesskolan – eller började genast ”göra rätt för sig”, ett uttryck som jag uppfattade som svenskt. Inga av våra utländska bekanta använde det. Det lät som om man orsakat sin egen födelse och påtvingat föräldrarna en försörjningsbörda som det vid första tillfälle var en plikt att befria dem från.

Augustenborg var inte dominerat av immigration utan hopflickat av olika samhällsgrupper. Men jag minns intarsian av främmande nationaliteter. Proportionerna mellan svenskar och invandrare är en glömd sak, svenskarna var antagligen i stort flertal. Eftersom man dras till sin egen art observerade jag främst tyskar i området. Man snitslar sin uppmärksamhet till dem – till exempel sömmerskan som sydde mina klänningar. Och de alltid med vördnad omtalade ”fackarbetarna”, som varje morgon cyklade till Kockums i tyskspråkiga skaror. Men jag vet att det också bodde många balter, finnar och italienare i de L-formade husen. Att där fanns judiska familjer framgick av att en tysk kamrat med föräldrar av obekant schattering försökte övertala mig att ropa saker efter dem.

Midsommar firades på stadsdelstorget. För sitt inre öga utövade alla en rit med björkar, segel, dragspel och blonda blomster som de lärt, sett och läst sig till. Men de effektivt musikaliska människorna i området var italienare, så midsommar var italiensk. De flickor som då reducerade oss jämnåriga till betraktare var klädda i organdi och organza. Musiktitlarna var inte Visa i midsommartid och Månsken över Ångermanälven utan Marechiare och Vieni sul mar! och Dicitencello vuie. Midsommar var f ö inget begrepp för italienare. Ändå ledde de firandet

^{av midsommarhelgen och alla, svenskar och invandrare}

accepterade

den förändrade traditionen som om den var original, och med oreflekterad välvilja

• Sida 192
•  Original

4. Frånvaro av slutsatser

Som kärlek är främlingskap beständigt men föremålen växlar. Att europeiska invandrare blev mindre främlingar med åren, rentav landsmän beror inte enbart på att yttre, beteende, kultur, religion är jämförelsevis besläktade med det svenska. Andra orsaker är naturligtvis 60talets första svenska turistvåg ut i Europa, därefter tågluffning för ungdomar, medier och kommunikationer, au pair-jobb, universitetsstudier i Europa osv. Man kan inte bli ens elementärt förtrogen med någon annan utan ömsesidigt gäst- och värdskap. I ömsesidighet ingår också jämbördighet. Europén är inte längre supplikant gentemot Sverige. Kan rentav vara arrogant mot denna lilla blindtarm i Unionens utkant

Men hur skall de som kallas ”nya invandrargrupper”, och svaga därtill, kunna vara svenskars värdfolk ? Det är en springande punkt. Det finns gott om retorik i ämnet ”bidra till det svenska samhället och kulturen” men inga brett fungerande idéer, eftersom bidrag till en dominerande kultur gärna åläggs svårdefinierade, stämningsmässiga villkor, rentav skisseras på mottagarens bord. Respekt betyder ett slags nollställning gentemot den andre. Att han själv får sköta presentationen, med det lugn som är hans – inte i värmen av en hektisk rodnad hos integrationstjänstemän.

Främlingsfientlighet och nazism framställs gärna som större problem nu än vad det har varit. Den saken kan diskuteras. Offentligheten var helt enkelt mindre på 50-talet. Det som muttrades av en sur gubbe i kassan till postluckan publicerades inte dagen därpå. Man klädde inte heller ut sig till sina åsikter eller kvasiståndpunkter och man extrapolerade inte sin drömda personlighet i manér och musik. Oftast räckte det med att röka eller häda eller svära för att provocera. Men det hindrade inte att misstankar och fördomar, utfrysning och fientlighet drabbade utlänningar. Vapnen var lättare men fronten mindre genombruten än i dag.

Jag skall i övrigt inte ens försöka att skissera skillnaden mellan den möjliga assimileringen på 50-talet och tendensen till enklaver och ”kvartersnationer”, en utveckling som ju hunnit längre i mer attraktiva invandrarländer och storstäder. Men om man håller fast vid att enklavisk bosättning och någon form av separata stater följer på stor tillströmning av utomeuropeiska invandrargrupper och deras främmande kulturer och religioner, kan det också vara värt att någon gång vända på perspektivet:

Det svenska hemlandet har också genomgått en kraftig förändring ifråga om kultur och religion. Man kan sammanfatta den ”internationell utveckling” och den har gjort enskilda bytesobjekt av skog på rot och malm i berg, som i min barndom var okränkbart nationell egendom. Den har på gott och ont och på en och samma gång sensualiserat och

• Sida 193
•  Original

förhärdat det offentliga rummet, mångfaldigat och likriktat utbudet. Den sug- och centrifugalkraft som finns i världsekonomi, globala medier och företagsstyrd forskning är svår att beskriva och förstå och omöjlig att kontrollera, ingen försöker. En neurotisk optimism låter förstå att övergripande kontroll är obehövlig. Den uppstår ändå genom marknadslogik.

Internationalisering av detta slag påverkar immigrantens liv i lika hög grad som hennes/hans främlingskap i ett nytt land. Inte minst beror det på att också de infödda kan vara främmande inför förändringarna, inte hinner med, uppfattar invandringen som del av en allmän turbulens. Immigranten kommer alltså inte bara till ett nytt land med homogen befolkning – som på 50-talet – utan till den nya tid som rycker upp och rotar runt mänskligheten i största allmänhet. Men medan flertalet bofasta uppfattar utveckling som ett kontinum, får invandraren se den i ett nytt sammanhang, som dubblerar främlingskänslor. Att ha kvar en rest av styrförmåga i sitt liv innebär då att man håller fast vid en livsstil som rimmar illa med värdlandets life style.

Jag har i denna text upprepade gånger använt ordet kosmopolitisk och underförstått ställt det i motsats till internationell. I dag associerar ”kosmopolitisk” på ett dystert sätt till kriget i forna Jugoslavien. Juvelen i kronan, Sarajevo, var – sägs det – en kosmopolitisk stad i bemärkelsen full assimilering mellan etniska grupper och religioner – närheten innebar inte utslätning utan man kunde upprätthålla olikheters självförglömmande gemenskap. I dag återstår ingenting av denna generösa kultur. Kosmopoliter – i Sovjetisk bemärkelse – var judar, rasismen förkläddes av ideologiska skäl i denna term. Så inte heller goda ord förblir obefläckade. Å andra sidan – det är ett ord som tål en del, för det inbegriper i sig det fläckvisa, blandade och diskutabla!

För de flesta av oss har ordet historiskt sett en intellektuell klang, en urban – de kosmopolitiska småsamhällena i Centraleuropa var i sin ideala form arbetarintellektuella. När nationaliteter och kulturer samlever fredligt och respekterar varandras vanor och viljor utan att närmare tänka på saken, befinner vi oss i den mest sofistikerade, urbana och dessutom civiliserade livsform människor kan uppnå. Det betyder att man accepterar livets instabilitet på en mycket högre nivå än om man fruktar den, inbäddad i den egna kulturens säkerhet.

Denna välvilliga tolkning av instabilitet är i konflikt med det internationella projektet, som inte intresserar sig så mycket för balans mellan liksvaga parter, som för en stabil enhetlighet – i någon bemärkelse ett enda språk som får världsomspännande lystring. Mellan polerna kosmopolitisk – lokal – och internationell – global spinner litet dissonantiska strängar. Längs dem söker immigranten sina harmonier.

• Sida 195
•  Original

Bilaga 4

Det börjar hemma – om föräldrastöd och högre utbildning

av Lars-Olof Hilding

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Denna artikel bygger på samtalsintervjuer med 58 studenter från olika program vid högskolan i Halmstad, som genomförts under novemberdecember 1999 inom ramen för projektet ”Social och etnisk mångfald i högskolan”, på uppdrag av utbildningsdepartementet.

Intervjuerna är utförda av studenter vid kursen ”sociologi 1–20p helfart” vid högskolan i Halmstad, som en integrerad del av undervisningen i kvalitativ metod. Samtliga intervjuer har skrivits ut ordagrant och analyserats.

Urvalet gjordes med avsikten att studenter med varierande social och etnisk bakgrund skulle finnas representerade. Vi ansåg det också väsentligt att även äldre studenter, som bestämt sig för att börja läsa efter några år i arbetslivet fanns representerade, liksom kvinnor på tekniska utbildningar.

Således består urvalet av studenter från 3 olika program vid högskolan i Halmstad – arbetsvetenskapliga programmet, kultur- och kommunikationsprogrammet och elektroingenjörsprogrammet. Arbetsvetenskapliga programmet, liksom kultur/kommunikationsprogrammet, har en jämförelsevis stor andel äldre studenter. Samtliga studenter i urvalet läser sitt andra år på högskola.

• Sida 196
•  Original

1.2 Två infallsvinklar

När man konkret studerar social och etnisk mångfald inom högskola och universitet, dvs. som i denna studie intervjuar studenter med varierande social/etnisk bakgrund, är det två aspekter som framträder särskilt tydligt:

A) Föräldrarnas påverkan – både positivt och negativt. Genom upp-

muntran och avrådan, både öppet och genom en mer ”osynlig” överföring av normer och värderingar styr de barnens val.

B) Mötet med högskolemiljön – när högskolan blir en konkret upple velse

för studenten, och denna upplevelse speglas i tidigare erfarenheter och förväntningar.

Såväl föräldrarnas påverkan som individens upplevelse av högskole miljön ser olika ut för grupper med olika bakgrund. Detta är egentligen lika intressant att studera inom de grupper som traditionellt betraktas som ”starka” bland högskolestuderande (etniska svenskar, akademisk bakgrund) som inom de grupper som ses som mer ”marginaliserade”. Genom själva jämförelsen, att se likartade situationer beskrivna av olika människor, synliggörs hur olika grupper hanterar olika situationer.

I den följande texten kommer olika studenters beskrivningar av hur de under uppväxten upplevt stöd och uppmuntran till högre studier att visas och jämföras; därefter kommer de olika studenternas möte med högskolevärlden att redovisas – just för att synliggöra hur det som kan te sig som ett otänkbart framtidsmål för en grupp är mycket tänkbart för en annan, eller hur det som upplevs pressande av några studenter lätt kan hanteras av studenter med andra förutsättningar.

• Sida 197
•  Original

2 Varför högskola – och varför inte? Om uppmuntran till högre studier

2.1 Föräldrastöd – något väsentligt

Margareta Hammarströms ”Varför inte högskola”¹ (1996) visar vilken betydelse påverkan från föräldrarna har för barnens val av utbildning i olika skeden. Det Hammarström kallar ”hemaspiration”, dvs. uppmuntran från föräldrarna till fortsatta studier, är den mest dominerande faktorn bland det som kallas ”underlättande motiv”, sådant som kan få barnen att välja högskolestudier (Hammarström 1996:190).

Ungdomarnas sociala bakgrund påverkar studievalet främst genom föräldrarnas inflytande – ungdomar med högre social bakgrund² får en starkare påverkan från föräldrarna att studera vidare, än vad ungdomar med lägre social bakgrund får.

Hur ser då denna föräldrauppmuntran ut? Finns det föräldrar som rent konkret avråder sina barn? Slutsatser som Hammarströms ger i andanom en bild av föräldrar ur arbetarklassen som avråder sina barn från att läsa vidare. Ser det verkligen ut så? Finns det föräldrar som avråder från högskolestudier? En intervjuperson i Halmstadundersökningen säger så här:

Jag kom ju in på psykologutbildningen i Lund efter gymnasiet, men jag hade ju föga stöd hemifrån... jag kommer ju från en arbetarfamilj, så jag är ju uppväxt [med att] man klarar sig själv så fort som möjligt

(Kvinna, 30-årsåldern, ingen högutbildad förälder)³

¹ ”Varför inte högskola” av Margareta Hammarström (1996) bygger på en tidsföljdsstudie av 2000 ungdomar, som genom ett begåvningstest i årskurs 6 definierades som studiebegåvade. Dessa har sedan följts under en 12-årsperiod, dels avseende de direkta utbildningsvalen, men också med hjälp av frågeformulär, där ungdomarna och deras föräldrar fått motivera valen.² Till ”högre socialgrupper” räknar Hammarström tjänstemän på hög-/mellannivå och fria företagare, till ”lägre socialgrupper” räknas lägre tjänstemän, jordbrukare och arbetare (Hammarström 1996:73).³ Vid citaten anges intervjupersonens kön, ålder i 5-årsintervall, föräldrarnas utbildningsnivå, samt eventuell invandrarbakgrund. Om ingen etnisk bakgrund anges, är det frågan om etniska svenskar.

• Sida 198
•  Original

2.1.1 Uppmuntran – men till vad – och hur?

Alla studenter som intervjuats i undersökningen uppger att föräldrarna på olika sätt haft inflytande på deras val av livsbana. Uppmuntran från föräldrarna tar sig emellertid olika uttryck⁴:

A) Oriktad och utbildningsomedveten uppmuntran – en uppmuntran till

ett bra liv i största allmänhet – ”skötsamhet”. B) En särskild form av detta utgörs av det som några intervjupersoner

beskriver – en avrådan från studier, baserad på en stark önskan från föräldrarna om ett tryggt och bra liv. C) Riktad och utbildningsmedveten uppmuntran – där utbildning speci-

fikt ses inte bara som en möjlig väg, utan som en förutsättning för ett bra liv. D) Riktad och utbildningsomedveten – en önskan om att barnen skall

”lyckas” – men utbildning är inte det självklara verktyget.

2.2 Den sociala bakgrunden som kapital

Den franske sociologen Pierre Bourdieu har i sin teoribildning beskrivit vilken betydelse en människas utbildning, uppväxtförhållanden och sociala/kulturella bakgrund har för hennes val av utbildning och yrke. (Redogörelsen för Bourdieus kapitaltyper baserar sig, om annat inte anges, på Broady 1991.)

2.2.1 Bourdieus kapitalbegrepp

Bourdieu menar att varje individ under sitt liv tillägnar sig olika mängder av olika kapital; utöver det ”traditionella” ekonomiska kapitalet använder sig Bourdieu också av begreppen socialt och kulturellt kapital.

Bourdieus kapitalbegrepp innefattar alla de tillgångar en människa har på olika områden, alltså inte bara pengar. Dessa tillgångar använder individen under sin livsbana för att förstärka, och möjligen förändra sin sociala position. Kännetecknande för dessa kapital är också att de är knutna till relationer – ett kulturellt/socialt kapitals värde bestäms av aktörerna i det sammanhang man befinner sig; det är i relationerna kapitalet får ett konkret värde och kan användas.

⁴ De olika typer av uppmuntran som nämns i det följande har utvecklats i samarbete med Anders Persson.

• Sida 199
•  Original

2.2.2 Ekonomiskt kapital

Ekonomiskt kapital är pengar och egendom, de ekonomiska förutsättningarna, som enligt Bourdieu alltså bara är en del av individens tillgångar i samhället.

2.2.3 Socialt kapital

Med socialt kapital avses en människas sociala nät, enkelt uttryckt de ”kontakter”, eller det ”nätverk” hon har. Det sociala kapitalet är direkt kopplat till de specifika personer man känner. Beroende på vilken social position man har, kan värdet på det sociala kapitalet variera, dvs. efter hur användbara ens kontakter är i det sammanhang man befinner sig.

2.2.4 Kulturellt kapital

Det kulturella kapitalet avspeglar individens behärskande av den kultur (i vid bemärkelse) han eller hon befinner sig i. Bourdieu har också gjort uppdelningar av detta begrepp i underavdelningar, som utbildningskapital och språkligt kapital. Det är alltså fråga om kapital i form av akademiska examina, vetenskapligt erkännande, men också kunskaper om konst, musik och litteratur; att lyssna på ”rätt” tonsättare och tala om ”rätt” böcker, sett från den sociala position man besitter. Det språkliga kapitalet handlar om förmågan att uttrycka sig, och att förstå språk som används i den miljö man rör sig.

(En överläkare förväntas inte älska hårdrock, däremot kan han möjligen lyssna på dansband; rektorn för en kommunal musikskola är däremot socialt ”död” om han lyssnar på dansband, däremot är klassisk musik från 1900-talet mycket mer gångbart för honom; tillgång till ett visst kulturellt kapital är nödvändigt för att kunna inneha de flesta sociala positioner, men arten och mängden kapital som erfordras varierar beroende på vilken position det gäller.)

2.2.5 Reproduktion

Enligt Bourdieu finns i samhället mekanismer som bevarar den inbördes strukturen mellan de sociala klasserna – han beskriver skolan som en institution för social reproduktion

Bourdieu ser inte skolan som flera tidigare samhällsvetare gjort, som en ”hiss” som gör resor mellan samhällsklasserna möjliga. (T.ex. Sorokin i Jonsson 1988.) I stället menar Bourdieu att i skolan är ele vens

• Sida 200
•  Original

bakgrund, dvs. det kulturella kapitalet i form av språkligt kapital, utbildningskapital m.m., av betydelse för dennes förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Genom att behandla alla elever skenbart lika (”jämlikt”) skapar man i själva verket sämre möjligheter för de elever som har en bakgrund olik lärarens. Elever ur vad Bourdieu kallar ”folkliga klasser” förstår inte och kan inte använda det språk läraren använder (läraren tillhör det Bourdieu kallar de ”borgerliga” klasserna, och har ett högre och annorlunda kulturellt/språkligt kapital) och eleverna förstår inte heller de normer som gäller i skolmiljön.

Bourdieu har i sina undersökningar visat hur skolan i högre grad gynnar elever ur högre sociala klasser. Barn ur lägre socialgrupper slås ut, eftersom de belöningar skolan kan ge (bra betyg, utsikter till bättre lön i framtiden m.m.) inte värderas i familjer med lågt kulturellt kapital.

2.2.6 Uppmuntran och kulturellt kapital

Synen på utbildning inom en familj är alltså beroende av vilket kulturellt kapital man har. Föräldrar med en lång utbildning har ett högt kulturellt kapital, som överförs till barnen, bland annat genom synen på utbildning. Detta visar sig bland annat genom den ”typ” av uppmuntran barnen får.

I materialet från högskolan i Halmstad kan man urskilja en tydlig gräns beträffande föräldrastöd relaterat till social bakgrund. Hammarströms studie (1996) (med en renodlad statistisk analys) bygger på två kategorier – högre och lägre socialgrupper – indelat med utgångspunkt i föräldrarnas yrken. Föräldrastödet visar sig vara betydligt starkare i högre socialgrupper.

I det föreliggande materialet (som analyserats kvalitativt) vill jag i stället hävda den tydliga gränsen mellan de studenter som har någon förälder med högskoleutbildning, och de som inte har föräldrar med högskoleutbildning, dvs. mellan studenter med större respektive mindre mängd kulturellt kapital.

Med högskoleutbildning avses här både ”traditionella universitetsutbildningar” motsvarande 120 poäng eller mer, och kortare yrkesinriktade utbildningar om 80 poäng, som fritidspedagog eller äldre sjuksköterske- eller jägmästarutbildningar.

Att överhuvudtaget ha en högskoleutbildning innebär erfarenheter av vad högre utbildning innebär både rent konkret genom studievana, och kunskap om vilka möjligheter det ger i form av bättre livschanser. Man bör härvid tänka på att det kulturella kapitalets värde bestäms i den relation det används, och av vilka det används. Det är alltså svårt att med utgångspunkt i sin egen sociala position (utan högskole utbildning) bestämma vad ett kulturellt kapital i form av en högskole utbildning kan vara värt.

• Sida 201
•  Original

2.3 Föräldrastödet i undersökningen

I intervjumaterialet från högskolan i Halmstad kan man tydligt se hur den sociala bakgrunden, i kombination med etnicitet och kön, gör att den uppmuntran alla studenter faktiskt beskriver sig ha fått, ser olika ut.

2.3.1 Oriktad och utbildningsomedveten uppmuntran

De intervjupersoner som saknar föräldrar med högskoleutbildning⁵uppger alla att deras föräldrar uppmuntrat dem att studera. Vid en närmare studie av vad som egentligen sägs, ser man emellertid att den uppmuntran som barnen fått är allmänt hållen, och inte bara gäller studier:

Ja, alltså, mamma och pappa, dom är ju arbetare så dom har ju inte funderat så mycket på studier ... men jag fick verkligen välja vad jag ville, gå i skolan eller inte ... men jag ville jobba bestämde jag...

(Kvinna, 35-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

De flesta intervjupersoner med lågutbildade föräldrar ger likartade svar – föräldrarna har stöttat, och tyckt att det är bra att barnen läser. Samtidigt har man fått stöd om man velat göra något annat också – det är inte bara studier som har premierats. Många av de studenter i gruppen som är i 25-årsåldern eller äldre bestämde sig för att börja arbeta direkt efter avslutat gymnasium (eller i vissa fall grundskola), och upplever sig ha fått stöd hemifrån för sitt val att arbeta. Man säger med stolthet och med glädje att man har fått uppmuntran, stöd och frihet.

..man ska sköta sig helt enkelt…

(Kvinna, 35-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

Det är det som ibland kallas ”skötsamhetsidealet” i arbetarklassen (Ambjörnsson 1988). En strävan framsprungen ur arbetarrörelsen, med strävan till skötsamhet och nykterhet – att vara ”god nog” – men också med bildning som en väg att skaffa sig inflytande; inte utbildning som en möjlighet att göra karriär. Det väsentliga är att barnen får det bra, och klarar sig utan att ligga någon till last; medlen för detta utövar man som

⁵ Till gruppen ”någon högutbildad förälder” räknas de intervjupersoner där minst en av föräldrarna har högskoleutbildning om 80 poäng eller mer, till gruppen ”ingen högutbildad förälder” (i löpande texten ibland kallat ”lågutbildade föräldrar”) räknas de som inte har någon förälder med högskoleutbildning.

• Sida 202
•  Original

förälder inget inflytande över, men man visar (som nämnts) uppriktig omtanke om barnen.

... de vill inte att jag ska behöva jobba jättejättehårt ... det får man väl göra ändå, men om man ska arbeta sig upp får man väl göra det på ett annat sätt ... här får man ju vissa förutsättningar.

(Kvinna, 25-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

Utifrån sin sociala position och sitt kulturella kapital värderar föräldrarna inte utbildning särskilt högt. Man känner överhuvudtaget inte till att utbildning är en viktig väg till trygghet, och kan därför inte rekommendera det. En intervjuperson säger:

... jag kan inte minnas att det fördes någon diskussion överhuvud taget om eventuella högskolestudier.

(Man, 30-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

Man har alltså uppmuntrat barnen till att skapa sig ett bra liv. Man månar om att de har det bra – men uppmuntran är oriktad – så länge barnen inte själva väljer att studera, gör man inga försök att driva dem i den riktningen. I detta material har vi bara ”kontakt” med de barn till lågutbildade som har börjat studera på högskola.

I de flesta fallen har dessa börjat studera senare, oftast beroende på ”yttre omständigheter” (arbetslöshet, barn, flyttning m.m.).

Hammarström (1996) skriver att hälften av de barn hon i undersökningen definierar som ”studiebegåvade” vid 25 års ålder inte genomgått eller påbörjat en högskoleutbildning. I det föreliggande materialet kan man se att det är flera barn till lågutbildade som påbörjar högre studier efter 25. Det sker då, som nämnts, av andra skäl än påverkan från föräldrarna.

Som vuxna känner de dock att de har ett starkt stöd från föräldrarna för sitt beslut att börja studera – men det är fortfarande oriktad, utbildningsomedveten uppmuntran; så länge man har det bra och ”sköter sig” får man stöd från föräldrarna.

Samtidigt innebär det begränsade kulturella kapitalet att föräldrarna ofta har en bristande förståelse för vad det är barnen egentligen sysslar med när de studerar:

De blev väl lite snopna eftersom ingen annan har läst i min familj ... Jag tror inte riktigt de har insett vad det är frågan om.

(Kvinna, 35-årsåldern, ingen högutbildade förälder)

Det räcker alltså inte heller med en allmän uppfattning att ”utbildning är alltid bra”. En intervjuperson säger:

• Sida 203
•  Original

Ja det har varit mycket ’teknik är bra speciellt om man är tjej’, men ändå har man alltid fått välja det man hade intresse för

(Kvinna, 30-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

”Ändå har man alltid fått välja” säger denna kvinna. ”Välja” i vid bemärkelse – att studera eller inte studera – det blir verkligen frågan. Dessa barn har ett reellt val, mellan att läsa, eller göra något helt annat. Som vi kommer att se längre fram, är så inte alltid fallet i andra grupper av studenter.

Vi ser att det även bland föräldrar utan högskoleutbildning (som här kan räknas till det Hammarström (1996) kallar ”lägre socialgrupper”) finns det uppmuntran men den är oriktad, och styr barnen mot att göra ”något de trivs med och kan försörja sig på”. Detta innebär ofta att de inte väljer studier. Väljer de studier, sker det senare i livet, när antingen livssituationen förändras radikalt, eller de på något sätt ackumulerat kulturellt kapital (gjort karriär inom sitt yrke, träffat en partner med högre kulturellt kapital e.d.) och högskolestudier framstår som ett tydligt alternativ. Samtidigt har föräldrarna aldrig avrått barnen från studier – när de väl fattat beslutet att börja studera stöder föräldrarna det efter bästa förmåga.

På frågan om varför de börjat läsa på högskola svara många av de äldre studenterna, som har arbetslivserfarenhet, att de ”ville vidare”, eller att de helt enkelt ”tröttnat” på sitt tidigare arbete.

Hammarströms (1996) undran ”varför inte högskola”, som bygger på att hon faktiskt visat att studenterna har studiebegåvning, skulle möjligen kunna ändras till ”varför högskola så sent”. Det är naturligtvis omöjligt att dra generella slutsatser utifrån detta material, men det skulle kunna ses som en indikation på att barn till lågutbildade föräldrar börjar läsa på universitet betydligt senare än barn med akademikerföräldrar.

Andra studier av längre akademiska utbildningar, t.ex. läkarlinjen, (Hilding 1996) visar att barn till lågutbildade föräldrar generellt påbörjar längre och mer statusfyllda utbildningsprogram senare i livet än barn till högutbildade Ofta har dessa studenter läst fristående kurser, för att ”ackumulera kulturellt kapital” innan man beslutar sig för att påbörja en prestigefylld utbildning. Detta visar också på att det finns möjligheter att det Hammarström (1996: 196) kallar en ”utbildningsreserv” slutligen hamnar i högskolan, men att det alltså krävs att de antingen ackumulerar kulturellt kapital, eller att deras livssituation förändras genomgripande.

• Sida 204
•  Original

2.3.2 Riktad och utbildningsmedveten uppmuntran

När föräldrarna har ett högre kulturellt kapital ser det annorlunda ut än i den föregående gruppen:

.. när jag gick i nian och skulle bestämma mig för gymnasiet så valde jag vårdlinjen [och] pappa vägrade att skriva på papperna. Först, men sen fick jag övertygat honom om att det var min framtid.

(Kvinna, 35-årsåldern, någon högutbildad förälder)

Här ser vi ett mer handgripligt exempel på påverkan på barnens utbildningsval. I det aktuella fallet tyckte fadern att vårdlinjen inte ”ledde någonstans”, utan ville att dottern skulle gå en teoretisk gymnasielinje. (Pappa fick rätt till slut – hon går nu på en högskole utbildning som leder till fil. kand. examen.)

I gruppen med lågutbildade föräldrar fanns inget exempel på att föräldrarna skulle ha velat påverka barnen att läsa på högskola, och ännu mindre utöva något reellt inflytande på själva valet. I gruppen med föräldrar med högre kulturellt kapital ser man däremot hur föräldrarnas påverkan riktar sig direkt mot högskoleutbildning.

Även om vissa studenter (som exemplet ovan visar) har varit inne på andra banor har utbildningen alltid funnits med som något man skall göra ”förr eller senare”:

Det har väl alltid varit ganska självklart ... det har aldrig varit något man tvekat på.

(Kvinna, 25-årsåldern, någon högutbildad förälder)

”Föräldraaspirationen” som Hammarström (1996) visar på är ju något som är öppet – en tydlig uppmaning att gå vidare till högskolestudier. Men det är också fråga om en uppmaning att lära sig som genomsyrar hela uppväxten:

... jag har hela tiden fått lära mig att det är viktigt att man lär sig saker, att man hänger med i skolan.

(Kvinna, 40-årsåldern, någon högutbildad förälder)

Man kan också se i intervjuerna hur barn till högutbildade föräldrar redan från tidiga år uppmanats att läsa. Även barn med lågutbildade föräldrar ger exempel på att föräldrarna uppmanat dem att läsa, men barn i familjer med högt kulturellt kapital visar inte bara på att de uppmanats att läsa böcker – utan också att föräldrarna riktat sin uppmaning och definierat vad som skulle läsas:

All seriös litteratur som går, allt ifrån Strindberg till... Mamma läser ju jättemycket, och min far läste också jättemycket

.

(Kvinna, 35-årsåldern)

• Sida 205
•  Original

(Denna intervjuperson säger längre fram med emfas: ”Inga Kittyböcker”). Det handlar alltså om riktad uppmuntran att läsa kvalitetslitteratur; Att behärska så kallad ”svår” eller ”fin” litteratur ökar det kulturella kapitalet. Det kan också tänkas öka beredskapen för att se sig själv som student vid en längre utbildning.

Uppmaningarna att läsa riktar sig inte bara mot en specifik typ av litteratur, utan också mot att använda böckerna för att skaffa ny kunskap:

…om man frågade pappa ’varför är det så?’ sade han ”gå och slå upp det i Focus!

(Kvinna, 35-årsåldern, någon högutbildad förälder)

Litteraturen är alltså redan från uppväxten ett naturligt sätt att skaffa kunskap.

Bland studenter med invandrarbakgrund ser man att det kulturella kapitalet i hemmet är av ännu större betydelse. I familjer med lågt kulturellt kapital (ingen förälder med högskoleutbildning) ges över huvud taget ingen riktad utbildningsmedveten uppmuntran – men i familjer med utbildningstradition är uppmuntran ännu tydligare riktad än bland svenskar:

Det är mina föräldrars ... högsta önskan ... att jag och min syster blir ingenjörer.

(Kvinna, förutvarande Jugoslavien, någon högutbildad förälder)

Anmärkningsvärt är att det ses som viktigt för kvinnor att utbilda sig:

... ifall Du inte har utbildning kan Du till exempel inte gifta Dig. Så är det till och med när man är i Sverige.

(Kvinna, Iran, någon högutbildad förälder)

Om man haft en fördomsfull uppfattning att invandrarkvinnor skulle bli mindre attraktiva på ”äktenskapsmarknaden” på grund av att de har en utbildning, kullkastas den uppfattningen effektivt här!

Så här säger däremot en kvinna med lågutbildade föräldrar:

För de tycker väl att jag som tjej skulle koncentrera mig på hemarbete och satsa på att gifta mig, bilda familj och så vidare, det har jag väl inte riktigt lytt.

(Kvinna, förutvarande Jugoslavien, ingen högutbildad förälder)

Utifrån vad som intervjupersonerna här säger om upplevd föräldrauppmuntran, kan man säga att det kulturella kapitalet i uppväxtfamiljen påverkar invandrare ännu kraftigare än svenskar – etniciteten verkar som en förstärkande faktor, som antingen ökar den riktade,

• Sida 206
•  Original

utbildningsmedvetna uppmuntran eller minskar den oriktade och ickeutbildningsmedvetna – eller för den bort från utbildning, vilket kommer att visas längre fram.

2.3.3 Riktad och utbildningsomedveten

Framför allt bland invandrare⁶ med lågutbildade föräldrar (t.ex. kvinnan som citerades ovan) kan man se ett föräldrastöd som är tydligt riktat. Detta är alltså inte samma fenomen som bland de svenska barnen till lågutbildade föräldrar, som fick en allmän oriktad uppmuntran att ”sköta” sig, utan det är här fråga om uppmuntran tydligt riktad mot att ”lyckas” – att nå framgång i livet. Det räcker inte att få det bra – man skall får det bättre än föräldrarna:

Man hade mycket press på sig från föräldrarna att man måste bli någon, och skaffa sig en plats i samhället..

(

Man, invandrarbakgrund, ingen högutbildad förälder)

Det är inte, som bland de etniska svenskarna, en fråga om ”gör vad Du vill så länge Du sköter Dig” – här är det i stället ”gör vad Du vill så länge Du förbättrar Din sociala position”

Uppmuntran är tydligt riktad – men utbildning är ingalunda den självklara vägen. Den ses i stället ibland som en begränsning:

... det var ju lite till och från, de tyckte ...att jag ... skulle börja jobba som ger pengar...

(Man, invandrarbakgrund, ingen högutbildad förälder)

Det väsentliga är framgången i livet, att inte bara få det bra, utan bättre än föräldrarna. I och med avsaknaden av kulturellt kapital, ses utbildning varken som framgång eller väg till framgång – det är i arbete som framgång räknas.

2.3.4 Avrådan

En direkt avrådan från studier kan urskiljas bland en del svenska män med lågutbildade föräldrar.

I den gruppen förekommer i allmänhet en oriktad, utbildningsomedveten uppmuntran. Som tidigare nämnts kan den relateras till ett

⁶ Hammarström (1996) berör inte etnicitetsvariabeln; en bakgrund i form av statistik avseende de tre variablerna etnicitet, social bakgrund och studiebegåvning hade varit mycket intressant att relatera till aktuella data.

• Sida 207
•  Original

skötsamhetsideal – att klara sig själv, att vara ”bra nog”, och inte ligga andra till last – men också en omtanke från föräldrarna om barnens väl. Bland föräldrar med lågt kulturellt kapital ses då utbildningssituationen som alltför otrygg:

det ligger nog i den gamla standarden att man ska tjäna pengar, är man student är det ganska ’fluffigt’ – kommer det in pengar? ... Det är en osäker tillvaro, den vill inte mina föräldrar att jag ska vara i.

(Man, 35-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

Till skillnad från studenterna med invandrarbakgrund, som fick en uppmuntran riktad mot att ”lyckas”, är det här fråga om att man vill säkerställa trygghet för barnen – säker inkomst, säkert arbete.

3 Mötet med högskolan

I beskrivningen av hur olika studenter upplever mötet med högskolan blir det synligt hur olika studenter förväntat sig studierna, och hur intervjupersoner med olika bakgrund hanterar de situationer de hamnar i.

De flesta intervjupersoner med lågutbildade föräldrar ger uttryck för att de hade förväntat sig studierna som jobbigare än de i verkligheten visar sig vara. Såväl män som kvinnor ger uttryck för detta. Det finns dock en väsentlig skillnad – männen utrycker mycket starkare en känsla av seger:

... det bottnar i något slags revanschkänsla, att man ska visa dem... när man har en... mindre utbildad bakgrund vill man gärna visa att man kan.

(Man, 35-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

Det är en stolthet över att lyckas. Männen ger också uttryck för glädje över en ökad förmåga att röra sig i nya sociala miljöer – det språkliga kapitalet utvecklas:

… just att prata fackspråk eller prata med människor som... är akademiskt utbildade har man lättare att göra om man har en akademisk utbildning.

(

Man, 35-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

Kvinnorna med motsvarande bakgrund uttrycker däremot inte samma glädje. De är mer ambivalenta; de känner att de klarar av studierna, och menar att de utvecklas som människor, och njuter av att lära sig, men de märker också ett begynnande främlingskap gentemot sin gamla umgängeskrets – de förändras både vad gäller intressen, vanor och språk.

• Sida 208
•  Original

Jag känner det när jag kommer tillbaka till mitt gamla arbete på somrarna ... låter vi så här!

(Kvinna, 30-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

Kvinnorna känner tydligt att de håller på att bli olika sin gamla vänkrets – att de inte bara vinner, utan också förlorar något – liksom föräldrarna inte riktigt förstår vad studier ”handlar om” förstår inte heller vännerna det:

Det har blivit en distans mellan oss [intervjupersonen och hennes gamla vänner]... De förstår inte riktigt vilken tid det tar... att det [studierna] är precis som ett arbete

(Kvinna, 25-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

Dessa intervjupersoner oroade sig tidigare för att studierna skulle vara krävande – men vännerna ur deras gamla sociala miljö ser inte studier som en heltidssyssla... (Detta kan möjligen tolkas som ett ”försvar” – att i någon mån nedvärdera studierna, eftersom man själv inte ”satsat på sig själv” och börjat studera.)

Dessa intervjupersoner känner också att de inte får något närmare umgänge med sina kurskamrater – många pendlar, det är spridda åldersgrupper i klasserna. Intervjupersoner med högre kulturellt blir inte lika marginaliserade, man känner att man har

... kompisar där de flesta har haft den inställningen att läsa vidare på högskola”

(Kvinna, 20-årsåldern, någon högutbildad förälder)

Studenterna på ingenjörsprogrammen ger i högre utsträckning uttryck för att studierna verkligen är ansträngande än vad de som läser samhällsvetenskap/humaniora gör. Ingenjörsstudenterna har också en större del schemalagd undervisning. Deras beskrivning av att det är jobbigt handlar egentligen inte om att det är svårt, utan om att tiden inte räcker till. Man tillbringar mycket tid i skolan. Samtidigt hänvisar dessa studenter ofta till rent ämnesintresse som bakgrund till sitt utbildningsval, och ser det som ett nöje att få syssla med sitt ämne.

Flera av studenterna med invandrarbakgrund säger att de mest umgås med andra invandrare på utbildningen. (Detta gäller främst ingenjörsutbildningarna; en man som läser humaniora/samhällsvetenskap har medvetet valt att studera för att bli mer integrerad i det svenska samhället.) En av intervjupersonerna med invandrarbakgrund (och lågutbildade föräldrar) uppger till och med att han på fritiden bara umgås med vänner som inte studerar. Detta verkar motsäga distanseringen från gamla vänner som flera av de svenska intervjupersonerna med lågt kulturellt kapital gav uttryck för. Det kan dock tolkas som att han inte

• Sida 209
•  Original

får tillträde till något umgänge i den ”nya” (högskole-)världen, utan tvingas att söka sig umgänge i den ”gamla” (lågutbildade).

Flera av studenterna med lägre kulturellt kapital ger uttryck för att de känner sig utsatta i utbildningssituationen. Man anser att lärarna är oförutsägbara, och att man är utlämnad åt något som känns som ett godtyckligt system. Detta gäller främst kvinnliga studenter som läser samhällsvetenskap/humaniora. (I materialet finns inga kvinnliga studenter med lågutbildade föräldrar från ingenjörsprogrammet.)

... man är offer för andras godtycke... vad som ska anses vara kunskap

(Kvinna, 40-årsåldern, ingen högutbildad förälder)

I gruppen med högre kulturellt kapital ger man i stället uttryck för strategier för att hantera situationer av denna typ:

... inte ... någon ordning, jättedålig pedagogisk kompetens hos lärarna, men nu har jag ... sett till att jag fått en bra lärare på de kurser jag läser

(Kvinna, 35-årsåldern, någon högutbildad förälder)

... sen börjar man komma in i det ... jag har haft den läraren några gånger...

(Kvinna, 25-årsåldern, någon högutbildad förälder)

Förknippat med det högre kulturella kapitalet är en förtrogenhet med metoder för att hantera själva utbildningssituationen som gör att dessa studenter lättare kan bemästra situationer som vållar obehag för dem med lägre kulturellt kapital.

• Sida 210
•  Original

4 Sammanfattning

Ett nyckel begrepp för att förstå de resultat som presenterats ovan är kulturellt kapital – här tydligt manifesterat genom föräldrarnas utbildningsbakgrund. Föräldrar med ett högt kulturellt kapital överför detta på barnen, genom en tydlig, riktad och utbildningsmedveten uppmuntran, och kan på så sätt förmå barnen att börja läsa på högskola tidigt.

Föräldrar med ett lägre kulturellt kapital månar om sina barn i samma utsträckning, men uppmuntran är oriktad, och utbildningsomedveten. Ett väsentligt inslag är i stället uppmaning till trygghet och skötsamhet, vilket kan tänkas bli kontraproduktivt i ett längre perspektiv, eftersom en tryggad försörjning långsiktigt ofta kopplas till en längre utbildning. Likaså uppfattar man den skuldsättning studiemedel innebär som en källa till otrygghet; att redan som ung sätta sig i skuld ”för resten av livet” ses som riskabelt.

Studenter med invandrarbakgrund verkar i högre grad påverkas av det kulturella kapitalet i hemmet än svenskar– både i positiv och negativ riktning – barn till högutbildade invandrare får en starkare riktad och utbildningsmedveten uppmuntran, medan barn till lågutbildade invandrare får en utbildningsomedveten uppmuntran, som ofta riktas mot framgång – att ”lyckas”, men utan att se utbildning som den lämpligaste vägen.

I mötet med högskolan upplever de flesta av intervjupersonerna med lågt kulturellt kapital att de klarar av studierna bättre än de väntat sig. I synnerhet kvinnliga studenter med lågt kulturellt kapital upplever dock att de känner sig ”utlämnade”, eller maktlösa inför skolan, som verkar godtycklig. Studenter med högutbildade föräldrar ger i stället utryck för olika strategier för att hantera detta.

Manliga studenter med lågutbildade föräldrar upplever det i hög grad som en seger att lyckas med sin högskolestudier. De kvinnliga studenterna med motsvarande bakgrund känner också tillfredsställelse, men känner också ett utanförskap mot sitt gamla umgänge, som männen inte ger uttryck för på.

• Sida 211
•  Original

Bilaga 5

Utbildning i broschyrspråkets värld

av Maja Ljung

Kunskapssamhället är diffust för de unga, men det tar sig uttryck i ett upplevt utbildningsberoende. "I dag behöver man utbildning, det behövde man inte förr." Detta framgår av de 108 uppsatser från tre gymnasieskolor i Sverige som jag läst och analyserat. Uppsatserna har skrivits av elever på samhällsprogrammets andra år. 27 kommer från en gymnasieskola i en universitetsstad (med övervägande del elever från akademikerbakgrund), 22 från en småstad (med övervägande del elever från arbetarbakgrund) och 59 från en förort söder om Stockholm (med övervägande del elever med utländsk bakgrund och betydligt mer invecklade definitioner vad gäller föräldrarnas yrkes- och utbildningsbakgrund). Jag kommer att fokusera på tre saker, som alla är intressanta att koppla till det faktum att vi kallar dagens samhälle för ett kunskapssamhälle.

1. Elevernas sloganartade språk som samtidigt är ett slags tomt måltänkande. Jag har valt att kalla det broschyrspråk. Det låter som hämtat ur en broschyr hos SYO-konsulenten. Elevernas tillgång till språk varierar lika kraftigt som deras tillgång till tid och rum för att fundera på alternativen. Språket i uppsatserna från de tre skolorna utmärks av stora skillnader. Där universitetsstadens elever är vitsiga, ironiska och programmatiskt beredda på att berätta allt om sina planer, är eleverna på småstadens gymnasium mindre av språkvirtuoser – men också mer personliga. I förorten skriver många av eleverna en mycket torftig svenska, också de fyra helsvenska eleverna och de elever med föräldrar som är akademiker, till yrke eller utbildning. Käckheten, självdistansen och försöken till humor är helt frånvarande. Trots skillnaderna i förmågan att skriva korrekt svenska, är däremot måltänkandet och broschyrspråket samma hos de flesta elever.

• Sida 212
•  Original

2. Det finns stora skillnader mellan skolorna i synen på vidare utbildning. Den varierar mellan att vara ett verktyg och en självklar del av en identitetsskapande process. Att läsa vidare är stressande i sin självklarhet för akademikereleverna, ett alternativ för arbetareleverna och en chans för invandrareleverna. Arbetsmarknaden verkar lägga gymnasieskolan i en mörk skugga, där viljan att läsa vidare trängs undan av behovet av trygghet. Utan utbildning är man ingen – man är arbetslös, lever på bidrag eller har restaurang som sina föräldrar.Hur eleverna ser på vidare utbildning har också att göra med var influenserna kommer från. Uppfattningen om föräldrarnas roll är viktig och skiljer sig åt mellan skolorna. Myten om det fria valet finns främst på universitetsstadens och förortens gymnasier – fast i olika tappning.

3. Yrkesvalen är traditionella: jurist, lärare, journalist och sjuksköterska. På nittiotalet har tankar om den flexibla framtida arbetskraften, med lösare anställningsformer, kanske på projektbasis, blivit alltmer frekventa. Men i de här elevernas framtidsplaner lockar varken en bred examen och bilden av en bred arbetsmarknad lyser med sin frånvaro. IT-branschen verkar också utöva en mycket begränsad attraktion på samhällsprogrammets elever. Endast en elev skriver att han vill syssla med IT.

Reflektioner kring uppsatsämnet

Det stod ”Utbildningsdepartementet” och ”Mångfaldsutredningen – Utredningen om social och etnisk mångfald i högskolan” uppe i vänstra krysset på det blad som eleverna fick. Sedan följde:

Resonera och reflektera kring följande:

Du går på ett studieförberedande program, vilket ger dig möjlighet att läsa vidare på högskolan. Ska du det? Varför? Varför inte? Berätta gärna om vad och vilka personer som har haft betydelse för din syn på högre utbildning.

Föreställ dig också att du påbörjat en utbildning på universitet/högskola. Vilken utbildning/kurs är det? Varför just den? Var finns den? Vad förväntar du dig av utbildningen/kursen? Hur tror du att du kommer att klara av utbildningen/kursen? Hur tror du att man gör när man studerar vid universitet/högskolan? Fundera och berätta om detta! Rubrik: Min universitetsutbildning

Ett mindre styrt ämne i stil med ”När jag studerar på högskola/ universitet” övergavs i diskussion med de tre respektive lärarna som menade att resultatet förmodligen skulle bli lidande. Risken var att de som inte skulle läsa vidare, inte heller skulle skriva mycket mer än just

• Sida 213
•  Original

det. Lärarna menade att eleverna behövde frågor till stöd. Helt klart är att frågorna påtvingat realism i uppsatsskrivandet.

Det är svårt (omöjligt?) att utforma ett ämne som både kan generera personliga tankar, tillfredsställa forskaren och uppdragsgivaren – helt enkelt att formulera ämnet så att inte själva ämnet liksom hindrar sig själv.

Johan Asplund skriver om uppsatsämnet ”Vad jag skulle göra om jag fick en miljon” till elever i årskurs 5–6. Nästan alla hans 40 uppsatser tar upp vad man kan köpa för miljonen. Asplund skriver:

Uppsatsämnet har i dessa fall utlöst en betingad reflex. Det har inte lockat författarna att tänka. Ur denna aspekt var ämnet naturligtvis ett dåligt ämne. Det framställer barnen som uppslukade av det kapitalistiska konsumtionssamhället. Ett bra ämne skulle locka dem ut ur detta. (Asplund, s 43)

Vårt ämne har inte i någon större utsträckning lyckats lura fram några kritiska tankar, drömmar eller tankar om studierna som del av större livsprojekt ur eleverna. Detta kan bero på ämnet, på själva uppsatsmomentet i skolan eller på att de är uppslukade av om inte det kapitalistiska konsumtionssamhället så det arbetsmarknadsstyrda kunskapssamhället.

Att skriva uppsats

Att skriva uppsats är ett koncentrerat moment av den rationalitet som styr skolan – lärande ska redovisas för värdering. Värderingen sker inte genom betyg denna gång, men eleverna verkar föreställa sig läsarna som några maktfulla personer från ”Mångfaldsutredningen”.

Med tanke på att uppsatserna inte ingår i det vanliga skolarbetet och inte heller ska bedömas av lärarna, är det lite förvånande att kritiken är så mild. Skoltröttheten är utbredd men inte kritiken av det uppfattade utbildningsberoendet.

Ibland blir Utredningen som mottagare extra synlig. Bland uppsatser från förortsgymnasiet finns det några uppsatser som i det närmaste kan beskrivas som larmrapporter, med direkta råd till utredningen om hur man ska göra för att få in invandrare på högskolan.

En tjej med invandrarbakgrund skriver att organisationer som Lugna Gatan orsakar elevers frånvaro, ibland i tre dagar. Eleverna skolkar och har inte respekt för lärarna, lärarna lär ut för lite på lektionerna. Eleverna är mer intresserade av att jobba på ”pappas pizzarestaurang”. Vad gäller sina studier, hon vill läsa något med juridik och psykologi, är hon orolig:

jag tycker att det är mycket dåligt kvalitet på behörigheten som vi får här i… Man borde går det intressant att komma till skolan och på lektionen. För att

• Sida 214
•  Original

flera ska söka in på universitet/högskola borde man sänka ner intagningspoängen.

En annan tjej skriver att man måste satsa på språkundervisningen. På gymnasiet i förorten skriver fem elever (fyra med invandrarbakgrund) mycket korta uppsatser, i stil med uppsatsen nedan:

Högskolan

Jag vet inte ett dugg om det så kallade Högskolan. Jag bryr mig inte om skolan eftersom jag är Syrian och äger en restaurante efter gymnasiet.

Jag ser denna uppsats som en blandning av följande ingredienser: –

In the eye of the beholder. Jag tror att de fyra invandrareleverna är trötta på att bli undersökta och utpekade som problematiska invandarungar som bor i en förort. De förstår dessutom förmodligen vad ”Mångfaldsutredning” kan tänkas vara ytterligare ett exempel på.

Ordet mångfald är ett uppifrån-ord. – De fem eleverna är förmodligen dåliga i skolan, och att skriva en uppsats skulle avslöja att de inte vet så mycket om vidare utbildning. Det skulle framgå att de inte ska läsa vidare – för att de inte kan eller får. – De är skoltrötta och då är uppsatser och prov sådant som symboliserar utvärdering. De medverkar i sin egen självuppfyllande profetia genom att strunta i att skriva mer än ett par rader. – De behärskar inte språket. Att skriva en uppsats på svenska för dem är som att skriva en uppsats på spanska för mig. Det kräver tålamod, letande i hjärnan och idogt suddande. Och ändå vet man att det aldrig blir som en infödd svensk (spanjors) uppsats. – Framgång för den individualistiska ideologin. Man angriper inte den som skapar den bild man håller på att uppfylla.

Jag har inte ändrat något i de utdrag ur uppsatserna som jag citerar. När enstaka ord, del av mening eller hel mening uteslutits, markerar jag detta med tre punkter. Däremot har genomgående föräldrars yrken uteslutits för att utesluta möjligheten att identifiera eleverna.

• Sida 215
•  Original

1 Broschyrspråk

När jag läste uppsatserna förvånades jag av språket. Men innan jag går in på språket i uppsatserna vill jag kommentera uppsatsämnet och påminna om själva uppsatsmomentets komplikationer.

Under en tentativ första läsning av samtliga uppsatser överraskades jag av det opersonliga språket, broschyrspråket.

Det uttrycker framför allt ett utbildningsberoende, att man måste utbilda sig, man måste ha ett mål, men eleverna uttrycker inte varför. Det bara är så, att man behöver det i dag. Eleverna har tappat förkla ringarna, de bara vet att man måste studera vidare i dag.

I broschyrspråket finns kopplingar till individualismens ideologi – det är jag som väljer, och till kunskapssamhällets retorik – jag måste utbilda mig för att bli något.

Det handlar om att hålla ett stressat öga mot framtiden, en ganska nära framtid och att vara duktig. Något jag inte känner igen från min egen tid i gymnasiet är måltänkandet. Många elever uttrycker att man måste sätta upp ett mål, och om man bara kämpar så klarar man det, vad målet än må vara.

Jag slogs av självsäkerheten i uppsatserna, just när det gällde detta med att klara av studierna vid högskola/universitetet. Jag blir nyfiken och undrar var dessa skoltrötta elever hämtar sitt självförtroende från. Trots självsäkerheten så är det på universitetsstadens gymnasium som flest elever skriver att de måste läsa upp något ämne på Komvux. 8 stycken mot 2 vardera på de andra skolorna. Det kan vara ett tecken på att de redan är långt inne i framtiden och är taktiska, eller på att de är mer skoltrötta – eftersom de gör något som är väntat av alla, ingen erövring.

Retoriken i uppsatserna kan också vara ett slags besvärjelser – om jag bara velat göra det tillräckligt mycket så hade det gått bra. Viljan att göra något brukar försvinna med sjunkande betyg, och det går att glömma bort att man egentligen hade velat något. Kvar blir kanske en besvikelse och en dröm, eller dåligt självförtroende. Det är

väldigt svårt att komma in och man måste nästan vara ett snille för att klara av det

skriver en tjej på förortsgymnasiet. En annan tjej skriver att

man måste plugga stenhårt eftersom det är så stor konkurrens där ute.

Men eftersom det är ett mål att klara av det kommer de att göra det.

• Sida 216
•  Original

(V)et att det kommer att bli tufft men ingenting är omöjligt,

skriver en kille med arbetarbakgrund En tjej född i Sverige med utländska föräldrar ska läsa till advokat:

Den finns i Stockholms högskola… Jag föreställer mig att jag har börjat med min kurs. Det är väldit jobbit, man måste plugga hela tiden. Jag vet inte om jag kommer att hoppa av det är 4 år kvar, och redan första året är kämpit. Men jag måste fortsätta. Man måste fortsätta om man vill ha en framtid.

(Pappan är universitetsutbildad och arbetar som krögare tillsammans med mamman.) I småstaden skriver en tjej att hon är

medveten om att det kommer krävas mycket utav mig, men jag är berädd på att satsa för att uppnå mitt mål.

I universitetsstaden låter det likadant. Har man bestämt sig för vad man ska läsa, så klarar man det, galant rent av. För att man valt det själv och för att man inte längre är skoltrött då (eftersom man har tagit ett eller två sabbatsår).

Om man tror på sig själv och litar på sin förmåga att fatta beslut tror jag att man klarar sig galant. Jag ser ljust på livet!

skriver en elev vars föräldrar är akademiker.

Synen på möjligheterna att studera utomlands ligger mycket nära en utbildningskatalog eller varför inte en språkresearrangörs lockrop.

En tjej vars föräldrar arbetar som kemist och ekonom vill resa och på så sätt få klarhet i vad hon ska läsa.

Collegelivet i USA lockar minst lika mycket som studentlivet i Lund. Eller kanske åka till Italien och läsa en kurs i italienska? För mig ligger hela världen öppen.

Fast frågan är hur realistiska hennes planer är. Hon skriver också att hon har fått uppfattningen att det är svårt att komma in vid universitetet. ”Speciellt vissa kurser.” Så

(t)roligtvis lägger jag också något år på KOMVUX för att läsa upp något av mina betyg.

Det vill säga att hon inte måste, utan hon ”lägger” (frivilligt?) ett år där.

Världen ligger för deras fötter. Hur man kommer jorden runt eller studerar utomlands är inget ekonomiskt problem.

Frågan är hur många som kommer iväg – och vad som kommer att hindra dem. Man måste också fråga sig vad utlandsplanerna och de genomförda utlandsvistelserna egentligen betyder.

Lär man sig något? Förändrar det något viktigt för alla dessa unga (inklusive mig själv) som reser runt och ”lever livet” och/eller studerar utomlands? I uppsatserna får jag känslan av att Utomlands framför allt

• Sida 217
•  Original

är en plats som är lite roligare än det tråkiga, välbekanta Sverige. Trots att studier utomlands innebär en möjlighet att flytta, förändras och få perspektiv, verkar det mest ses bara ett steg på vägen. Ett tämligen ospännande steg, till och med.

2 Vad innebär vidare utbildning för eleverna?

Få ett jobb…

Samtliga elever på de tre skolorna skriver att de ska läsa vidare för att få ett jobb. Utan högre utbildning får man inga jobb ”i dag” – det är uppfattningen i både småstaden och universitetsstaden. I förorten ska man också läsa vidare för att få ett jobb, ett annat jobb än det som erbjuds annars, nämligen restaurang eller tvätteria.

Vad mina föräldrars utbildning beträffar var det helt annorlunda på deras tid. Det räckte i princip med en grundskoleutbildning för att få jobb.

(Kille vars pappa är akademiker och mamma är arbetare.) En dotter till två akademiker skriver:

Det är ju ett faktum idag att utan vidare utbildning så kommer man inte särskilt långt. Nu för tiden kräver de gymnasieutbildning av städerskor!

Efter samhällsprogrammet uppfattas studier som ett självklart val. Några ångrar sitt val av samhällsprogrammet:

(J)ag kanske ändå skulle ha valt restaurangprogrammet…För då hade jag mer haft en säkrad framtid i yrkesbranschen. Eftersom jag nu går samhäll som har en sådan bred utbredning, så har jag inget fast yrke när jag tar studenten.

(En tjej i universitetsstaden som är skoltrött och skriver att hon inte är redo att fatta beslut om vidare studier. Pappa är akademiker, mamma arbetare.)

… i ett individualiserat

Skolans myt om det fria valet frodas i universitetsstaden. Tolv av 27 elever (varav fyra har arbetarbakgrund) skriver att även om föräldrarna har varit med och påverkat så skulle de själva ha kommit in på samma bana.

Jag behöver veta att det är jag som håller i trådarna när det gäller min utbildning. (Tjej med akademikerföräldrar.)

Ingen speciell person har haft inflytande på mig vad det gäller min syn på högre utbildning,

• Sida 218
•  Original

..jag kan inte säga att t.ex. mina föräldrar har inspirerat mig även om jag vet att de gärna ser mig läsa vidare. Det är ett eget val som jag gjort för att ge mig själv större förutsättningar. Så det är lite egoistiskt men på ett bra sätt,

(D)e vet att jag alltid kommer att bestämma själv i slutändan,

skriver en tjej vars föräldrar är akademiker.

Bourdieu skriver:

För att ett förutbestämt livsförlopp ska kunna framstå som en fritt vald levnadsbana eller som resultat av individuella förtjänster… är det nödvändigt och tillräckligt att skolan förmår överbevisa individerna om att det är de själva som valt eller erövrat de yrkesbanor som en social nödvändighet på förhand tilldelat dem (s 73)

En kille är mer klarsynt:

Det faktum att inte bara mina föräldrar utan även stora delar av min övriga släkt sitter och trycker på en väldans massa akademiska poäng gör att jag nästan känner mig tvingad – även om jag inte är särskilt motvillig – till fortsatta studier. Om jag efter gymnasiet beslutar mig för att inte fortsätta läsa skulle jag förmodligen bli bemött med väldigt stor skepsis och råka ut för alla möjliga övertalningsförsök för att få mig att ändra åsikt.

Han vet att han kommer att läsa vidare, även om han inte har en aning om vilka kurser han vill läsa eller vad han vill bli. Han vet inte ens vad för något som han skulle tycka vara intressant att läsa, skriver han. Men han fortsätter:

Förutsatt att kursen jag läser intresserar mig kommer jag förmodligen att klara av den utmärkt.

När det gäller elevernas syn på deras studieval, kan föräldrarnas roll belysas ytterligare. På universitetsstadens gymnasium anser eleverna att de själva fattar besluten. De vill framhålla sina val av vidare studier som ett eget val inget självklart, nödvändigt eller framtvingat. De är väljande subjekt.

Ibland skriver eleverna hur föräldrarnas yrken är eller inte är något att ha. En tjej i universitetsstaden vars föräldrar är biolog och kamrer skriver att

min mamma som nu väntar på guldklockan som man får efter trettio år på arbetsplatsen. Jag har andra mål i livet än så.

Själv vet hon inte vad hon vill bli eller läsa, kanske lärare (!). Flera ele ver skriver nedsättande om framför allt sina mödrars yrken. Men någon skriver ”bara” snickare om sin far också, kanske visar citationstecknen att hon är medveten om att värderingen kommer från samhället.

I småstaden spelar föräldrarna en tydligare roll. Eleverna är inte lika måna om att framställa sig som väljande subjekt. Tonen förändras

• Sida 219
•  Original

ytterligare. Hos invandrareleverna i förorten är den en helt annan. Så här skriver en tjej vars föräldrar är svarvare och barnskötare:

Ingen av mina föräldrar har läst i högskolan utan när de pluggade tredje året i gymnasium så hoppade de av skolan. Varför de gjorde något så dumt vet jag inte men en sak är jag säker på och det är att de är otroligt smarta att de ibland förvånar mig när jag ber om deras hjälp med läxorna. Det är liksom synd att de inte fortsatte vidare.

Men myten om det fria valet lever också på förortsgymnasiet – i individualismens tappning.

Förr i tiden hade inte alla chansen men nu är det annorlunda Jag har ingen anning om vilka kurser som finns överhuvudtaget Om jag verkligen kämpar så klarar jag det Det enda jag vet är att man ska studera självständigt,

skriver en tjej med utländska föräldrar.

Samtidigt är många rädda för att betygen inte räcker till och har hört att det är väldigt svårt. Men alla kan, så att säga. De som inte kan har inte kämpat tillräckligt mycket. En elev i förorten skriver att det kan bli svårt att få jobb efter utbildningen för att han är utlänning. Om denna tilltro till ett inkluderande samhälle är en resurs eller ett hinder återstår att se.

….kunskapssamhälle.

Av namnet på det samhälle vi lever i förstår vi att det nu är nödvändigt med kunskaper. Utan utbildning så är man ingen. Utan kunskaper så hamnar man kanske som kassörska i den trista småstaden eller på en restaurang i förorten, skriver en del av eleverna. Var eleverna från universitetsstaden riskerar att hamna är mer oklart.

Eleverna i universitetsstaden

En tjej vars föräldrar är akademiker skriver om sin äldre pojkvän som utan utbildning ska försörja sig som fotograf:

Detta är något som innerst inne skrämmer mig på ett lite kusligt sätt. Vad gör man den dagen då företaget går i konkurs eller man råkar ut för en olycka?! För mig hade det känns tryggare om jag hade en ordentlig utbildning att falla tillbaka på.

Hon skriver också att det konstiga är att hon inte har en aning om vad hon vill bli – ”för mig verkar allt passa”:

(A)tt inte veta, att leva i ovisshet… att inte veta om man är ämnad att läsa vid universitet känns skrämmande. Rädslan för att misslyckas är överhängande och oundviklig.

• Sida 220
•  Original

Hon skriver avslutningsvis att hon egentligen bara vet en sak:

aldrig kommer jag att läsa kurs efter annan utan att ta ett steg närmre en lyckad karriär.

En annan tjej skriver:

När jag hör ordet framtid, blir jag så nervös, det är som det hugger till i magen.

(Hennes pappa är frånvarande, mamman är akademiker) Gymnasieeleverna i universitetsstaden är den grupp som har minst elever som vet vad de vill läsa/bli. Det är också den grupp av elever som utmärks av flest och vidlyftigast planer på vad de ska göra efter gymnasiet, före eller efter studierna.

11 av 27 elever ska inte läsa vidare direkt. De ska ta sabbatsår, ut och resa och kanske jobba lite. De hoppas på att komma fram till vad de vill bli under resan, och de hoppas att skoltröttheten försvinner. Av de 11 kommer 7 kommer från hem med två akademiker, en från ett arbetarhem.

14 av 27 har planer på att läsa och/eller resa i utlandet. (Räknar man två som kanske vill bli reseledare, får man nog addera ytterligare två till de 14.) Mer än hälften kommer från akademikerhem.

Av de nio som har planer på att studera utomlands har 8 akademikerbakgrund (inklusive en vars mamma är ”typ” pedagog).

På ett självklart sätt skjuter eleverna i universitetsstaden upp beslutet om vad de ska läsa och stänger på det sättet inga dörrar.

Så här skriver en tjej vars mamma är akademiker och pappa är arbetare:

Helst vill jag inte jobba alls, bara leva. Tanken på att det aldrig tar slut, tvånget, stressen, sömnbristen, prestationsångesten gör mig galen. Allting man gör är bara förberedelser för något annat.

Livet är ett hamsterhjul och ”när man kommit fram är man ju död.” Men ska hon göra något annat? Nej, hon fortsätter:

Utan högre utbildning kommer man ingen vart, om man inte blir författare och min chans är nog tyvärr inte så stor. I vilket fall som helst skulle jag inte våga riskera något.

(Mamman har gjort en ”klassresa” och dottern vet inte om hon kommer att stå ut med ”akademikernas intellektuella uppblåsthet”, normer och oskrivna regler.)

För gymnasieeleverna i universitetsstaden verkar vidare utbildning vara ett skydd som man inte vågar leva utan, ”något att falla tillbaka på”, efter eller före resor och sabbatsår.

• Sida 221
•  Original

Men eftersom beslutet är ett skydd – man vet om att det är trygghet mer än lust, man vet att man är feg, någon har tagit lusten från en – så är beslutet om vad man ska läsa något som gör att livet smalnar av och lusten att läsa vidare finns bara i mycket få uppsatser. Att fatta ett felaktigt beslut är en stor skräck.

Gränsdragningarna för akademikereleverna är diffusa men samtidigt klara: livet är bra – om du väljer rätt. Har man kunskap, dvs. de rätta akademiska poängen, är man räddad.

Det finns två aspekter av de här elevernas uppskjutande av beslut: dels en klassmässig aspekt, och dels en aspekt som jag vill knyta till kunskapssamhället, jag kallar den för stress.

Den klassmässiga aspekten hänger samman med ekonomin. Ekonomi är inget som i grunden oroar eleven, inte än. Det är kulturellt och ekonomiskt okej att leta efter sig själv och treva i de trådar som utgör individen. Det är ett beteende som förefaller vara accepterat och välkommet av föräldrar, SYO-konsulenter och framtida arbetsgivare.

Stressen består i ambitionen att hänga med i den utveckling som vi genom framför allt media får reda på går väldigt snabbt. Arbetsmarknaden upplevs kanske som diffus och kommunikations- och mediavärlden haussas och kallas framtidsbranscher utan att kunskaperna som eftersöks preciseras.

De öppna dörrarna med resplaner, sabbatsår och språkstudier, känns mindre lustbetonade och mer programmatiska än vad jag hade väntat mig. Eller är det bara jag som får känslan av stress när en kille på mindre än en och en halv maskinskrivna A4-sidor ska:

göra lumpen, plugga i Köpenhamn (men han kommer snart på att det kan bli svårt att göra sig förstådd), plugga handel och ekonomi, studera ett år utomlands i Australien eller Kanada (”Hur som helst måste min engelska förbättras”), förbättra sin matematik – därför ska han nästa termin läsa företagsekonomi som individuellt val, vara skidlärare vid sidan av studierna i Norden eller Österrike. Så säger han att han egentligen är rätt slö när det gäller att plugga, men har ger sig inte.

Han ska bli affärsman, som ett ”första mål”, och fortsätter:

Jag ska absolut inte jobba i den offentliga sektron. I den offentliga sektorn är allt för slöt och där finns inte dom pengarna jag vill tjäna. Att jobba som affärsman i t ex Ericsson skulle vara en höjdare. Med hårt pluggande ska jag nå mitt mål. Min generation är framtiden och den ska vi inte förstöra utan

^{vissa det unga också kan. Medelåldern tror inte på oss, men vi ska}

bevisa

att de har fel!

Han skriver under uppsatsen med ”Länge leve framtiden”. (Hans föräldrar är akademiker.)

Gun Malmgren skriver i sin bok Min framtid, om Per Sjöstrands olika typer av väljande (s 148–149). Han skriver om hur elever skådar

• Sida 222
•  Original

in i framtiden på ett inlärt sätt. Hur vi ser olika framtider – attraheras av vissa och stöts bort från vissa.

Valet av utbildning kan ses som antingen ”attraktivitetsväljande” – denna framtid lockar oss, ”repulsionsväljande” – vi väljer detta för att vi inte vill bli något annat eller ”interimväljande” – syftet med valet är att hålla olika vägar till karriärmål öppna. Det intressanta är att interimväljandet på universitetsstadens gymnasium också kan ses som det som Sjöstrand kallar ”alienerat väljande” – ”karriärmål saknas”. Det vill säga att i självklarheten är konturerna suddigare. Många av eleverna vet att de kommer att läsa vidare, att de kommer att få ett jobb efteråt och att det kommer att gå bra för dem. Men de vet inte vad de ska läsa eller vad de vill bli.

Bland eleverna med akademikerbakgrund i universitetsstaden ser vi tydliga interimval. På småstadens gymnasieskola är valen en blandning mellan lust (attraktion) och att inte vilja bli t ex kassörska. I förorten är motbilderna tydliga, man ska läsa vidare för att man inte vill bli som de andra kvinnorna eller männen från det landet man kommer från.

Eleverna i småstaden

Om eleverna i universitetsstaden ser vidare studier som en bekräftelse på den bana de redan är inne på, är studiemotiven för eleverna på småstadsgymnasiet svårare att ringa in. I småstaden blir vidare studier en rörelse bort från staden, mot en annan miljö. Vidare studier innebär något annat. En tjej med arbetarbakgrund skriver om hur hennes storasysters sabbatsår tog kål på hennes lust att göra detsamma.

Hon jobbade på en sunkig lite mataffär en termin här hemma … och jag tror faktiskt att hon höll på att sluta andas ibland när småstadstristessen kröp för nära inpå. Hon höll på att bli som jag kanske?

Att hon ska läsa vidare blir en tydlig möjlighet att ta sig från orten. Hon vill läsa litteraturvetenskap eller filosofi, men frågar sig

vad blir jag då? Känns i alla fall som om jag inte precis får en säker framtid i yrkeslivet då... Jag kommer att vara 22–23 år när jag är färdig utbildad lärare och det känns underbart. Bara 23 och hela livet framför sig!

Det är bråttom att komma iväg och göra något annat. Att vara ”färdig” tidigt är inget som avskräcker – en stor skillnad mot eleverna i universitetsstaden som vill skjuta upp beslutet och studierna.

Flera av uppsatserna från småstadsgymnasiet utmärks av en viss lust inför att studera vidare. En tjej med arbetarbakgrund skriver:

Jag vill ha mkt omväxling, gärna kortare kurser och gärna på lite olika håll i landet. Jag vet en del kurser som jag skulle vilja läsa som tex: Idé och ledarskap, retorik och konflikthantering.

• Sida 223
•  Original

Hon skriver om en folkhögskola hon vill gå på, kanske med en kompis, på ”en jätterolig kurs”. Hennes uppräkning av valmöjligheter skiljer sig från de uppräkningar som eleverna i universitetsstaden gör. Den skiljer sig genom frånvaron av skräck, ångest och rädsla för att välja fel. Den skiljer sig också genom att alternativen får ses som relativt ”onyttiga” och valet av folkhögskola verkar helt baserat på lust, inte strategitänkande.

I småstaden finns föräldrarna med, både som påhejare och som negativ förebild. Syskonen spelar också en stor roll. Många ska följa i fotspåren där ett syskon varit först i familjen med att studera vidare.

Eleverna i förorten

På förortsgymnasier ser eleverna vidare utbildning som en chans. Många skriver att de vill läsa vidare:

Det är självklart att jag och alla andra som har chansen att studera ska studera vidare,

Varför inte ta chansen att utöka sina kunskaper och möjligheter

Det är inte alltid man får en sån här chans att plugga så jag tänker utnyttja varje sekund som jag har och bli något stort

Dynamiken är påtaglig. Mer än hälften av eleverna vet vad de vill bli/läsa. Den stora majoriteten verkar inställda på att ta sig från sina föräldrars position och in i det svenska samhället (de skriver dock inte så). Från pizzerior och tvätterior. De vill bli jurister, börsmäklare, journalister, revisorer, flygvärdinnor och lärare.

Utbildningen är inte en gardering, det är den enda vägen de tänker gå, det enda de tänker göra, innan de är färdiga. Att skaffa sig en utbildning är att ha en möjlighet att komma in i samhället.

Dagens Nyheter besökte Södertörns Högskola där en student med kurdiska föräldrar sa att

Många svenskar slentrianpluggar 200 poäng utan att veta vad de vill bli. Så är det inte för oss. Vi vill förändra våra liv. Det märks på föreläsningarna.

Föräldrarnas påverkan är tydlig, och inget eleverna förnekar i uppsatserna:

För vem vet om min föräldrar inte hade sagt åt mig och kämpa och pratat så pass mycket om att läsa vidare…

När de var i min åldern hade de inte möjligheten att fortsätta i skolan. För det var ont om pengar och fick istället börja jobba.

• Sida 224
•  Original

Min familj, speciellt mina store bröder peppar mig varje dag om skolan och betygen. Och jag vill visa dom att jag klarar av mina studier.

Det är också möjligt att föräldrarna sätter tydligare gränser, till exempel när det gäller att resa utomlands och valet av utbildning. Frånvaron av kurser bland studieplaner (till förmån för linjer) kan kanske förklaras utifrån föräldrarnas (och elevernas) önskan om att det ska vara en nyttig utbildning. I och för sig får kurserna maka sig undan för linjerna när det gäller de två andra skolorna också. Argumentet är att man måste läsa något som leder någonvart.

Motbilderna är tydliga och finns som avskräckande exempel, i närheten och också i familjen.

Jo, jag ska läsa vidare på högskolan för att säkra min framtid. Jag vill läsa vidare på högskolan för att jag vill inte vara som de flesta turkiska kvinnor som bara sitter hemma medan deras männer jobbar på pizzaria 12 h per

^dygn.

Hon skriver också att

T ex om du har en fråga och du frågar en som har hög utbildning och en som inte har någon utbildning vems svar skulle du lita på? Självklart ska du lita på den som har en hög utbildning.

(Föräldrarna har slutat efter grundskolan och hon har inte fyllt i några yrken.)

Det är viktigt med utbildning tycker jag, annars blir man arbetslös i framtiden

Eleven positionerar sig tydligt mot dem som valt de i mindre grad studieförberedande gymnasieprogrammen. Hon skriver att de eleverna kanske

inte var så duktiga i grundskolan och har ingen självförtroende… Många tvingas ju till att välja en yrkesprogram men som vill fortsätta vidare till högskolan… många är ju duktiga och skulle klara av det men får inte det. Föräldrarna anser att det är viktigare att bilda en familj och låta mannen försörja den… Mina föräldrar säger istället att jag måste studera vidare och ta hand om mig själv… Man blir nästan tvingad till att studera vidare i Sverige för att det inte finns så många jobb här.

(Hon är invandrare, född utomlands, pappan är arbetare och mamman är ”hemmafru”. En av hennes systrar läser på högskolan, en annan syster är utomlands och har börjat om skolan ”för att lyckas”.)

Jag har valt för att min pappa har också lässt civilekonomi. Jag får mycket hjälp av han. Han säger till meg hur ska gjöra på skolan och hur ska jag lässa. Om han inte hemma och jag bhöver hjälp, då går jag till min bror. Han lässer också civil ekonomi. Jag alltid tyckt om räkna. När jag skulle börja gymnasiet då sa min bror att ekonomi är mycket svårt ämne. Då var jag räbb. Men ändå tog jag ekonomi. Forsta året klarade jag mycket bra… Tredje året på gymnasiet kommer jag klara ekonomi. Men jag hörde från min bror att det

• Sida 225
•  Original

mycket svårare än gymnasiet. Jag vill bli civil ekonom. Då kommer jag sämpa… Om jag kommer inte in på universitet. Då jag börja mina byteg på kamvox. Sedan ska jag söka på universitet. I universitet man tar poäng på den ämne man lässer. Om man vill bli civilekonom då måste man ta 400 poäng. Man kan ta 200 poäng, och efter det kan man börja jobba. I slutet av universitet går man på praktik i olika företag. Sedan får man jobb där.

Bland uppsatserna från förortsgymnasiet finns de enda exemplen på att studier är ett bra sätt för att klara av vuxenlivets försörjningsplikt. En kille skriver:

Dvs. Hur jag vill leva i framtid. Ska jag få underhållningsbidrag från socialen eller ska jag med egen möda skaffa pengar till min familj.

För invandrareleverna är universitet och vidare studier ett tydligt verktyg att skaffa sig en utbildning och ett arbete.

För många av de svenska eleverna verkar vidare studier vara mer symboliskt laddat, genom att föräldrarna har eller inte har utbildning. Eleverna är födda in i ett beteende som de följer eller bryter. Eleverna med invandrarbakgrund tvekar inte och drar inte heller ut på beslutet om sina studier. En tjej skriver att hon ska läsa vidare för att

få ett bra yrke och ett bra status här i Sverige. Jag kan bara se bilden på mig själv när jag går i universitet och har ett körkort och en bra bil.

Det är givetvis vanskligt att spekulera i om invandrarelevernas syn på vidare utbildning ser ut som den gör just för att de är invandrare och vill in i det svenska samhället, eller om deras syn på vidare utbildning skiljer sig från en eventuell svensk syn på vidare utbildning. Kanske hade hon också i sitt hemland satt samman universitet, körkort och bra bil. I Långtidsutredningen skriver författarna att

utländska personer söker arbete i minst lika stor utsträckning som svenskfödda personer samt anser det viktigare än svenskfödda att ha ett arbete. Likaså tycks de utrikes födda uppleva ett starkare tryck från sin omgivning att skaffa sig ett arbete samt uppleva en högre grad av ohälsa under arbetslöshet än de svenskfödda. (s 160)

Orienteringen mot ett yrke, en utbildning och inte mot resor och sabbatsår kan ses mot denna bakgrund. Också avsaknaden av föreställningar om fester och studentliv i uppsatserna från förortsgymnasiet visar att högskolan först och främst är en plats där man skaffar sig en utbildning.

Än så länge. Kanske tar det två generationer av högkonjunktur och två generationer invandrare som får både högskoleplats, jobb och nya medelklassvärderingar, innan invandrarelevernas omskakade habitus faller på plats.

En kille med irakiska föräldrar, där föräldrarna har studerat vid universitet och i gymnasiet, skriver att han ska

• Sida 226
•  Original

söka mig in som en profesor i mänskliga rättigheter i FN och Resa runt i Världen där det är krig och ge alla Rättvisa. Det har min kusin påverkat mig.

Vem på universitetsstadens gymnasium skulle våga skriva något så naivt, något så storslaget och så orealistiskt? Är det kanske Jante som saknas? Jante och alla ögon som bedömer vad som är väntat och realistiskt? Det finns resurser bland de elever som inte vill inse vad som är realistiskt.

3 Yrkesval

För universitetsstadens elever innebär kunskapssamhället en konflikt mellan trygghetslängtan och rädslan för att fastna. För invandrareleverna innebär kunskapssamhället en chans att komma in i det svenska samhället och för småstadseleverna ett alternativ.

Att jobba länge på samma jobb är inget som lockar, och något som skrämmer eleverna i universitetsstaden. Ändå skiljer sig inte deras yrkesval från de yrkesval vi ser hos eleverna vid de andra skolorna. Eleverna vill till exempel bli lärare, journalister, reseledare, jurister.

Varför har inte det nu så aktuella projekts- och flexibilitetsprojektet slagit genom som ett framtidsalternativ för de elever som kan lita till ”borgerskapets diskreta charm”? Eller är det bara skolan som är en trög institution?

Ingen elev, på någon av skolorna, nämner möjligheten att plocka ihop kurser till en examen, som sedan kan vara en grund för forskningskarriär eller för olika projektanställningar . Att detta inte har utvecklats under de dryga tio år som har gått sedan jag själv gick i gymnasiet är anmärkningsvärt.

Studievägledare, media och andra har inte lyckats förmedla att det finns trygghet i den bilden av framtidens anställningsformer. Elevernas planer snurrar runt samma trygghetsbild med fast anställning och god lön. IT, reklam och mediabranscherna lyser trots sina höga löner och unga profil, med sin frånvaro.

En tjej med arbetarbakgrund ska läsa psykologi:

det ämnet är interessant och jag tror att det i dagens samhälle kommer behövas fler anställda inom psykologi. Kuratorer, psykologer och beteendevetare.

Pratet om att man genom fler och fler specifika kurser, kan bli vad man vill bli står i bjärt kontrast mot rädslan för det mörka – att vara utan arbete, särskilt i ett samhälle som inte på samma sätt som när föräldrarna växte upp erbjuder generell välfärd.

• Sida 227
•  Original

Arbetsmarknaden och medias rapporter om vilka branscher som är framtidens verkar styra eleverna – från intresse, mot nytta. Undersökningar om vilka yrken som kommer att behövas i framtiden florerar ständigt och verkar nå eleverna i stor utsträckning. Många elever skriver att de vill läsa något särskilt, men kommer att läsa något som de har nytta av.

Vad gäller bilden av högskolan sammanfattar en tjej från gymnasiet i småstaden samtliga elevers föreställningar av högskolan när hon skriver:

Jag är inte så insatt, men föreläsningarna har jag hört talas om.

En kille sammanfattar det också väl:

Mina förväntningar och tankar på hur man gör på högskolan är väl delade. Man har ju bilden av amerikanska tonårssåpor i huvudet. Samtidigt som man tänker sig en egen bild med många föreläsningar och mycket fritt arbete. Mer eget ansvar antar jag att det kommer att bli och det är någonting som passar mig perfekt.

Eleverna på de tre skolorna har lärt sig de orden som premieras högt i denna värld: självdisciplin, eget arbete och ansvar. Några spekulerar i kontakten med lärarna. Man har också hört talas om tunga böcker, akademikvart, och ”50 000-sidorstentor”. I småstaden skriver en tjej:

…TV har påverkat min syn på universitetet. Till exempel Beverly Hills. Hur trevligt och roligt dem verkar ha tillsammans och så… Det är egentligen den enda bild jag har av universitet

.

En tjej som vill gå på journalisthögskola hoppas på att få skriva men

(h)ar jag otur så blir det bara en massa tentor att plugga till. En massa fakta att banka in i huvudet för att sedan försvinna igen en vecka efter tentan. Så jag hoppas att jag får tänka och skriva mer själv. Det lär jag mig mer på.

Igentligen den som börjar med universitetet är mogen och utbildning kommer säkert vara på en helt annan sätt då tar man ansvaren själv och ploggar hårdare för att komma fram till det man har tänkt sig. Högskolan är mycket enskild och individuell… hänger man inte med så får man skylla sig själv,

skriver en svensk kille i förorten. Han och hans skolkamrater skriver inte om fester, akademikvartar eller nationer. De skriver t.ex. inte ordet ”studentlivet” som några stycken gör både i småstaden och i universitetsstaden. En tjej skriver att

man sitter i något slags aula och alla antecknar det lärare bablar om och man sitter där i timmar.

Där slutar hennes uppsats. I aulan, lyssnandes till en babblande lärare.

• Sida 228
•  Original

Ungefär lika luddiga är elevernas kunskaper om var utbildningar finns, hur de är upplagda och vad som krävs. Men jag tycker att den faktiska studiemedvetenheten ligger på en sund nivå. Skulle man redan i tvåan på gymnasiet känna till i detalj hur Sveriges högre utbildningssystem är upplagt skulle jag bli förskräckt.

Man kan knappast förvänta sig att elever i andra årskursen på gymnasiet känner till i detalj hur Sveriges högre utbildningssystem är upplagt.

Det är ont om drömmar i uppsatserna. I universitetsstaden och småstaden nämner några att författare, rockstjärna eller basketproffs, det kan man ju inte bli.

Hålla på med musik går kanske, men man måste utbilda sig ut i fall att…Träffa mannen på Juridicum och sedan rida iväg på hästar är en dröm som är ett mål. En annan tjej drömde om att bli advokat, men betygen… En kille som egentligen ville bli officer ska gå på Polishögskolan på grund av nedskärningarna. En tjej drömmer om att öppna en skönhetssalong i Latinamerika eller Spanien men verkar inte ha tänkt över finansieringen. Affärsman ska han bli som helst vill ägna sig åt skidåkning, och lycka drömmer hon om som skriver upprepade gånger att vara lycklig är det viktigaste – inte att vara ”ledsen att man har fötts”.

En tjej med arbetarbakgrund skriver att hennes dröm är att få lära sig grekiska (”men jag får väl se hur det blir med det”). En annan tjej med arbetarbakgrund skriver att hon bara velat syssla med en sak så länge hon kan minnas – att sjunga. Men, ”helst läsa något jag kan ha nytta av”. Problemet är att religion och historia som hon tycker är roligt bara leder till läraryrket och lärare vill hon ”absolut inte bli.”

Fast högskola/universitet ska ge plats för alla och allt så är det ingen som ska gå gitarrskola i USA, bli hästhopperska eller söka till skrivarlinje. Ingen ska satsa helhjärtat på att sjunga fast det är allt hon vill. De har redan valt, samhällsprogrammet. Att läsa vidare är ingen dröm, det är något väntat.

På förortsgymnasiet är drömlösheten ännu större. Ingen skriver eller nämner i förbifarten att de vill hålla på med musik eller bli författare. Här handlar det om att de ska läsa vidare, basta.

När jag tänker på framtiden får det mig att kämpa i skolan,

skriver en tjej.

Om man har drömmar om att bli någonting stort ska man uppfylla dom drömmarna.

Men vad hennes drömmar är framgår inte.

• Sida 229
•  Original

Beror det på språket? Uppgiften? Eller den ensidiga känslan av att studier är ett måste – och en chans – för att inte hamna i den verklighet som de lever i? Kanske har de inte råd att unna sig drömmar, så som de inte kan unna sig sabbatsår eller utlandsplaner. Eller är eleverna i förorten närmare sina drömmar?

Jag tror att alla skulle vilja gå på universitetet, alla drömmer om det.

Att försörja sin familj – och klara allt det som brorsan klarar av, kanske är det också en dröm?

Slutord

Vad jag har fått ta del av är fantastiskt. I gymnasieåldern är man både barn och vuxen. Mönstrena lägger sig på plats, ibland omöjliga att se förrän långt senare.

Eleverna är på väg att börja inse att en dag har de ett vuxet liv, en dag kommer de nog att stå där, med familj och hela köret. Man inser att det finns en möjlighet att påverka sin framtid.

I den åldern påverkas uppfattningen om ens egen självständighet av miljön, av skolan själv och av samhällets ideologi.

Elevernas originalitet kan kväsas och den kan uppmuntras. Om inte utbildning, på gymnasienivå och på högre nivå, snabbt blir mer lustbetonad och mindre strategibetonad, tror jag att det är fara å färde. Om inte utbildning i sig premieras, utan bara rätt utbildning, är samhället på väg bort från sig själv – dess medborgare.

Precis som IT-samhället och kunskapssamhället ibland verkar ses som en koloss som går av sig själv, får vi inte glömma att det är ju de här människorna, elever nu, kanske lärare sen, som utgör samhället. Vad kan de göra? Vad vill de göra?

En resurs utgörs onekligen av eleverna med invandrarbakgrund. Hos dem finns lust att lära och en stark drivkraft att göra något av sina liv. Men de måste släppas in, också på arbetsmarknaden.

En annan typ av resurs är gymnasielärarna. Endast två elever skriver att lärare har påverkat deras syn på vidare studier. Det måste vara möjligt för lärarna att i större utsträckning stimulera eleverna till lustbetonade val.

Låt oss hoppas att framtidens utbildningar kan stå för fler perspektiv, fler öppna dörrar och fler möjligheter. Att läsa det man vill måste vara möjligt. Inte bara det som är smart. Trygghetsperspektivet måste finnas i att man utbildar sig, inte i att man utbildar sig till något som är rätt ur arbetsmarknadens synvinkel. Annars är väl ett kunskapssamhälle inget att ha.

• Sida 230
•  Original

Litteratur, utöver uppsatserna:

Johan Asplunds text ”Använda pengar”, med analys av 11–12 åringars uppsatser på temat ”Vad jag skulle göra om jag fick en miljon”, i ”Socialpsykologiska studier” (1973)

Pierre Bourdieus och Jean-Claude Passerons text ”Utbildningssystemets ideologiska funktion” som finns i Skola, ideologi och samhälle, red. Berner, Callewaert och Silberbrandt (1977)

Dagens Nyheter, artikel av Thomas Heldmark, 1/3 2000 ”Vi vill förändra våra liv”

Långtidsutredningen, kapitel 6, ”En arbetsmarknad för alla?”, presenterad våren 2000

Gun Malmgrens analys av uppsatser på temat ”Min framtid”, skrivna av elever i årskurs 8 (1985)

Jag har också tagit del av ”sagt:gjort”s utvärdering från september 1999. Man har i den genomfört gruppintervjuer med gymnasieelever och föräldrar från ”studieovana” familjer för HSV:s räkning.

• Sida 231
•  Original

Bilaga 6

Tre utbildningsberättelser

Arbetarklass- och invandrarstudenters väg till och upplevelse av universitetet

av Ola Holmström

Föreliggande text reflekterar erfarenheter från 28 intervjuer med studenter vars existens på Lunds universitet bidrar till att dess sociala och kulturella mångfald ökar; 14 av studenterna har arbetarbakgrund och 14 har annan kulturell bakgrund än svensk.¹ Syftet med analys och bearbetning av materialet har varit att försöka identifiera dominerande problembilder av betydelse för vägen till och upplevelsen av universitetet, och utifrån dessa strukturera redovisningen. I ett första avsnitt förs en diskussion kring social bakgrund och den högre utbildningen, vilken bygger på två utbildningsberättelser. I ett andra avsnitt fokuseras kulturell bakgrund och högre utbildning genom en allmän diskussion följt av en utbildningsberättelse.

Social bakgrund och högre utbildning

I intervjuerna med studenter som har arbetarbakgrund framkom tydligt en dominerande problemupplevelse i förhållande till universitetsstudierna: många känner sig inte hemma i den akademiska miljön, man upplever ett utanförskap. För upplevelsen av utanförskap har yttre omständigheter förvisso haft stor betydelse, men dessa finner man svåra

1 Med arbetarbakgrund avses studenter som kommer från familjer där föräldrarna inte har någon erfarenhet av högskoleutbildning och med annan kulturell bakgrund än svensk avses personer som antingen själva är födda i ett annat land än Sverige eller vars båda föräldrar är det.

• Sida 232
•  Original

Tillfälligheternas student – en berättelse om att komma bort

att reda ut och förklara. Utanförskapet förefaller mer vara en subjektiv existensbetingelse – det handlar om en känsla.

Känslan av utanförskap upplevs i olika utsträckning av många av studenterna, men inte av alla. Några känner sig mycket bortkomna och vilsna i universitetsmiljön, medan några inte alls delar denna känsla – de känner sig tvärtom hemma. Mot denna bakgrund har ett givet tema för framställningen utkristalliserat sig. Detta handlar i den ena extremen om att känna ett främlingskap och i den andra om att känna sig hemmastadd.

”Även om jag kommer att ta en akademisk examen så kommer jag alltid att känna mig som en arbetare.”

Exemplet Lasse

”Att studera var för nördar och loosers tyckte man då”. Med dessa ord ger Lasse uttryck för sin tidigare uppfattning om studier och utbildning. Denna syn följde honom under hela hans tid i grundskolan, i synnerhet under högstadiet. Lasse var skoltrött, han skolkade en del och tyckte att det fanns betydligt roligare saker att göra än att läsa läxor. Under skoltid var favoritsysselsättningen att hänga i korridorerna med polarna och de viktigaste kvällssysslorna utgjordes av handbollen eller att lira musik med grabbarna i det band som han var med i. Detta och mycket annat gjorde Lasse mycket hellre än att rikta sin tid och nyfikenhet mot de vetandefält som skola och utbildningsväsende premierar – de som borgar för goda betyg och ett framtida liv på universitetet. Det överlät han åt andra – nördar och loosers. I dag är Lasse 29 år. Han pluggar sin första termin på universitetet – någonting hände längs vägen.

Lasse är först i sin familj med att ha gått hela vägen genom utbildningssystemet ända till universitetet – han gör en klassresa. Under denna resa har Lasse brutit med en tidigare syn på utbildning; som förhatlig och definitivt ingen premierad eller eftersträvansvärd syssla för honom. Utbildning var helt enkelt till för andra, inte för Lasse. Annorlunda uttryckt hade Lasse tidigare en utbildningssyn vars motsträvighet faktiskt innebar att han var på väg att befästa familjens svaga utbildningstradition. Mer eller mindre av en ren tillfällighet bröt Lasse med denna bana och med den tidigare synen på utbildning och han blev student på ett universitet. Detta gör Lasse till ”tillfälligheternas student”. Det här är hans berättelse – en berättelse om att komma bort.

• Sida 233
•  Original

Det främmande universitetet föräldrarnas syn på utbildning

Att Lasse mer eller mindre av en tillfällighet eller slump äntrade universitetet låter påskina att högre utbildning inte var något som han kom i kontakt med under sin uppväxt. Och så var det. Hans far var industriarbetare och hans mor kontorist. Ingen av dem hade studerat vid högskola eller universitet – det var en värld som var främmande, som de inte kände och som de inte kunde relatera till. ”Farsan brydde sig väl inte om utbildning”, berättar Lasse, ”han tyckte att man kunde klara sig utan”. Lasses far menade i stället att det viktigaste var att skaffa sig ett jobb, vilket blev ett faderligt råd som Lasse länge skulle följa.

Att få ett arbete och en inkomst var det viktigaste – detta hade Lasse fått med sig hemifrån. Studier var inget man talade om eller premierade och det var definitivt inget som – varken explicit eller implicit – krävdes av honom. Det var helt enkelt inte ”meningen” att Lasse skulle plugga på universitet.

Gymnasietiden – upplevelsen av frihet och tvång

Trots att Lasse inte fann grundskolan intressant eller särskilt rolig beskriver han sina betyg som rätt hyfsade. Att komma in på någon gymnasielinje skulle därmed inte bli något större problem. Men han var osäker på vad han skulle välja. Efter visst övervägande valde Lasse vad hans kompisar valde, en utbildning som dessutom verkade kul.

Lasse gick Bygg- och anläggning, en praktisk tvåårig linje. Han skulle bli målare. Lasse trivdes bra på gymnasiet. ”Det var inga problem” meddelar han. Även om han tyckte att skolan som han gick på ”var lite väl isolerad”. Lasse berättar att han och hans klasskompisar mestadels höll till på en filial som var belägen på några kilometers avstånd från skolans huvudbyggnad. På filialen fanns Lasse och de andra praktikerna. De enda gånger som de besökte huvudbyggnaden var när de hade engelska och svenska. Då mötte de eleverna som valt teoretiskt inriktade gymnasielinjer vilka höll till på huvudbyggnaden. ”Man hade ju en vi-och-dom-feeling”, berättar Lasse och låter meddela att skillnaden inte endast var geografisk utan också social: ”Fastän vi tillhörde samma gymnasieskola så var vi aldrig inbjudna till de olika kårerna. Och dom hade fotoklubbar, där fick vi aldrig vara med. Och vissa år fick vi inte ens vara med i skolkatalogen”.

Under gymnasietiden började Lasse se sin utbildningsvärld i termer av ”vi” och ”dom” – ”vi” var praktikerna medan ”dom” var teoretiker. Han kom längre bort från dessa ”dom” andra – han upplevde sig inte vara välkommen i deras värld. Men ville inte heller vara där. Han

• Sida 234
•  Original

trivdes med de praktiska kunskaper som han förvärvade. I dessa fanns en frihet – en frihet från pluggandet i grundskolan.

I gymnasiet var Lasse skeptisk till de teoretiska inslagen i utbildningen. ”Målardelen var bra”, menar han, ”men de teoretiska kunskaperna kunde man skippat helt och hållet”. För de blivande målarna blev dessa onödiga och tvungna. Dessutom upplevde han kraven som ”löjligt låga”. ”För att bli godkänd i svenska en termin”, berättar Lasse, ”så räckte det att man läste en bok och skrev en recension”. Lasse tyckte därför att det hela ”var helt onödigt”, att ”det var bara för att det skulle va så”. Och när inte ens lärarna verkade ta det på allvar blev de teoretiska inslagen på målarlinjen bara ett tvunget spel för gallerierna. Lasse tyckte inte att denna intellektuella rustning var ett dugg eftersträvansvärd. Och när inte ens lärarna verkade ta det på allvar – varför skulle då Lasse göra det? Teoretiska kunskaper, nyckeln till den högre utbildningen, blev under gymnasietiden bara ett tråkigt tvång. Medan de praktiska kunskaperna skapade frihet och kändes meningsfulla – det var målare som Lasse utbildade sig till och det var målare som han ville bli.

Att börja jobba – tiden efter gymnasiet

Redan under gymnasiet blev Lasse på det klara med att målare var vad han ville och skulle bli. Framtidens bild av sin yrkesroll utgjordes av målaren. Han tvekade aldrig. Vilket gjorde Lasse förankrad i sitt yrke redan innan han började utöva det. När han var färdig med gymnasieutbildningen blev han lärling på det företag som han senare blev anställd av. Att börja jobba beskriver Lasse som underbart. Han tyckte att tillgången till arbete och inkomst var ett kliv in i vuxenlivet; han hade gjort vad han ville och vad som förväntades av honom, eller som han själv uttrycker det: ”Då hade man klarat av allt”. Att åter sätta sig i skolbänken var inget Lasse tänkte på då.

• Sida 235
•  Original

Klivet mot universitetet – upplevda tillkortakommanden och tillfälligheter

Som en följd av krisen i byggbranschen i början av 1990-talet blev Lasse arbetslös efter att ha arbetat några år. Arbetslösheten varvades med mindre och temporära målaruppdrag, några olika beredskapsjobb samt några kurser som Arbetsförmedlingen anordnade. Tiden gick och inga nya målarjobb dök upp för Lasse. Vilket gjorde honom orolig. Målare var vad han var och vad han ville vara – han trivdes med det. Men när inga jobb dök upp började han reflektera kring sin utbildning: ”Jag ville ju liksom inte vara arbetslös, och då kände man att man inte hade utbildning, man kunde ju inte göra vad som helst direkt.” Lasse kände sig begränsad. Det arbete han identifierade sig med och som han trivdes med fanns inte längre att tillgå, och Lasse upplevde alternativ och valmöjligheter som få – hans utbildningsbana hade blivit ett tillkortakommande.

För Lasse var tillkortakommandet mer en kort reflektion än något som fick honom att vilja ta upp studierna. Ändå började han studera på Komvux inom ramen för Kunskapslyftet. Beslutet att studera hade att göra med att han helt enkelt kände sig tvungen eftersom hans Akasseperiod var på väg att ta slut: ”Timmarna började tryta så man tänkte att man måste ha sysselsättning ett tag”. Återupptagandet av studierna var, berättar Lasse, för att hålla sig ”flytande ekonomiskt”. Någon målsättning med studierna på Komvux hade han alltså inte initialt: ”Man hade inga tankar på att byta då. Utan det var målare man skulle vara.” Trots att Lasse talar om att han inte hade något speciellt mål med läsandet gick studierna över all förväntan: Han skrev VG på alla skrivningar. Eller som han själv uttrycker det: ”Jag aceade alla proven”.

Han som aldrig hade tänkt sig plugga igen fann det nu roligt helt plötsligt – säkert mycket på grund av de goda och för självförtroendet stärkande resultaten. Lasse började bryta med sin syn på skola och utbildning som någonting förhatligt och som något för nördar och loosers. Han var studerande igen, dessutom en lyckosamma sådan – något han inte alls hade föreställt sig. Han började försiktigt snegla mot universitetet och formulerade en målsättning för sina Komvuxstudier: att skaffa sig behörighet för att kunna söka. Så skede också. Lasse sökte historia. Han kom in. Utan att det var meningen, utan att det hade varit planerat blev han nu universitetsstuderande – han blev en tillfälligheternas student.

• Sida 236
•  Original

På plats på universitetet – att vara borta

Väl inne på universitetet mötte Lasse en värld som han aldrig fått beskriven för sig och ännu mindre vistats i. Han hade tagit sig till Sveriges högsta läroanstalt – som den förste i familjen pluggade han nu på universitet. Mötet med universitetet beskriver Lasse som spännande, men i mötet kom också en känsla av utanförskap. Lasse beskriver sin position på universitet som en ”outsider”. Han känner sig som en främling, han är inte längre på hemmaplan – han har kommit bort.

Den gamla och den nya världen

Att Lasse känner sig som en outsider förklarar han med att han kommit till en helt ny värld. En värld som skiljer sig från den han känner och är uppvuxen i. Han talar om två skilda världar – en ”gammal” och en ”ny”. Den nya världen består inte bara av en ovan miljö och en annan och främmande utbildningsform. Den består också av andra universitetsstuderanden. På dessa märks det, menar Lasse, att de kommer från ett hem med stark utbildningstradition och att deras föräldrar har en akademisk utbildning. När Lasse pratar om skillnaden mellan sina gamla kompisar och de han umgås med vid universitetet säger han att ”det är som att vända på ett mynt”. Lasse känner sig mycket olik de andra studenterna. Skillnaden är något som känns, och han har svårt att sätta ord på känslan. Han tycker att ”det verkar som att detta är en naturlig miljö för dom, dom känns mer invuxna på nåt sätt.” Lasse säger senare att det nog har med språket att göra: ”att det är så diplomatiskt på nåt sätt”. Vilket skiljer sig från Lasses vanliga sätt att tala: ”Jag är liksom van vid att kunna vara frispråkig”.

När Lasse talar om den ”gamla” världen nämner han ofta kompisarna: de gamla målarkollegorna och grabbarna i den motorcykelklubb som han fortfarande är medlem i. Om de senare berättar Lasse att ”i hojklubben är det bara arbetare rakt igenom, där är det ju ingen som har gått på högskola”. Lasse ger förvisso uttryck för ett uppriktigt och högt värdesättande av dessa sina kompisar, men upplever samtidigt att relationen har förändrats under hans väg till universitetet. Han säger sig få lite förståelse för att han ibland måste vara hemma för att plugga, att han stundom ironiskt tilltalas ”professorn” och att man anser att Lasse pluggar för att slippa arbeta: ”Dom tror att jag är för lat för att jobba”, berättar han. Dessutom har det, menar Lasse, blivit svårt att tala med grabbarna på något sätt, t ex om flyktingfrågor och politik: ”för att dom lever fortfarande med dom här gamla sanningarna”. Och om Lasse bjuder upp till diskussion är han rädd att han ska upplevas som märkvärdig – en besserwisser. Samtidigt saknar han den gamla

• Sida 237
•  Original

jargongen, den direkta och manliga miljö som står i kontrast till den akademiskt diplomatiska och återhållsamma. Det är den han är van vid och uppskattar – att kunna säga ”hallå din jävla idiot, hur är läget?” till någon som förstår att det är kärleksfullt menat.

Trots att Lasse på kanske ganska många sätt håller på att lämna den gamla världen kan han inte känna sig som något annat än en outsider i universitetsmiljön. Han känner sig inte hemma där. Det är en främmande värld. ”Och vad som än händer”, säger Lasse, ”så kommer jag alltid att känna mig som en arbetare”.

Revanschen, kunskapstörsten och framtiden

Att Lasse tagit sig till universitetet får honom att känna sig stolt – en stolthet som är nära förbunden med en känsla av revansch: ”Att man liksom kunde visa att man inte var så jävla dum i huvet som alla hade trott, lilla målarpojken då som bara lyckats måla liksom, och sen blivit arbetslös.” Revanschen är en känsla som mer verkar allmän än att den skulle vara specifikt riktad mot någon eller något. Snarare kanske revanschen röjer ett nytt förhållningssätt till sig själv – att Lasse under vägen kommit på att han vill läsa på universitetet och att han, trots att det så markant strider mot sin tidigare syn på sig själv och utbildning, faktiskt har tagit sig dit.

Sedan någon gång under studierna på Komvux känner Lasse ett stort begär efter att hela tiden lära sig saker: ”Det känns nästan som att jag slösar med tiden om jag inte lär mig nåt nytt”, berättar Lasse. En kunskapstörst har väckts inom honom. Denna reflekteras tydligt i hans iver att ständigt förkovra sig inom det kunskapsområde som är hans största intresse. Detta utgörs av mellanöstern. För att förstå området på djupet tycker Lasse att han måste läsa både arabiska och islamologi. Han oroar sig för att tiden inte ska räcka till eftersom han också har för avsikt att påbörja ett samhällsvetenskapligt program nästa termin. På detta är han säker att komma in. Han har betyg från Komvux så att det både räcker till och blir över. Det har han kollat upp.

Lasse läser för närvarande historia. Han har bara hunnit med en tenta. Trots att Lasse kände sig lite osäker inför denna föll resultatet väl ut: ”Jag aceade den också”, berättar han.

• Sida 238
•  Original

Den givna studenten – en berättelse om att känna sig hemma

”Jag trivs fantastiskt bra, jag känner mig hemma här ”.

Exemplet Lena

”Grundskolan var kul, det enda jobbiga var att man fick stanna upp och hjälpa dom andra”. Så beskriver Lena sin tid på grundskolan – den var kul och resultatmässigt gick det mycket bra för henne, till och med så bra att hon stundom fick ge avkall på sitt eget skolarbete för att hjälpa dem som inte hann med. Lena menar att många, alltför många, barn och ungdomar tycker att det är ”mesigt” och ”ocoolt” att plugga. Hon tycker att det är synd, för de missar den glädje och de möjligheter som utbildning och kunskap kan ge – något som Lena fått uppleva och som hon unnar alla andra. Att göra läxor har därför alltid varit självklart för Lena. Lika självklart har det varit att hon en dag skulle plugga på universitet – det har hon vetat sedan hon var liten. I dag är Lena 24 år och hon har bara några få terminer kvar på läkarlinjen. Det gick som det skulle.

Att Lenas föräldrar aldrig har pluggat på universitet och att hon gör en klassresa är ingenting hon tänker på särskilt mycket. För Lena har det varit självklart att läsa vidare. Det är dit hon har strävat, det är dit hon har velat – universitetet har varit en målsättning. I den meningen är Lena en given student. Detta är Lenas berättelse om vägen dit – en berättelse om att känna sig hemma.

Det tysta stödet hemifrån

Lenas mamma är kontorist och hennes pappa jobbar som skogsarbetare. Ingen av dem har någon akademisk utbildning. Liksom Lasse gör Lena en klassresa. För Lenas föräldrar är universitetet något främmande. I synnerhet för hennes far: ”Han tror fortfarande att det bara är en massa rika barn som går här och att dom myglar sig genom utbildningen”, berättar Lena. Föräldrarnas generella inställning till studier är emellertid positiv. Lena kommer ihåg att hennes föräldrar brukade säga att studier är ”minst lika viktigt som att få ett arbete”. Och när Lena ville bli förhörd inför prov ställde de alltid upp, berättar hon.

Trots att skola och utbildning stundom var på tapeten i hemmet så var det ganska sällan, berättar Lena. Valet att under grundskolan satsa på läxläsning var Lenas eget – det var ett självständigt val. Lena har aldrig upplevt några som helst utbildningskrav på sig från sina föräldrar.

• Sida 239
•  Original

Hon är glad över att det varit så. På så vis har Lena haft ett stöd hemifrån – ett tyst sådant, utan varken verbal inblandning eller gratifikationer.

Vad det var som fick Lena att redan initialt satsa på studierna vet hon inte riktigt. Men hon nämner två förhållningssätt som i en kombination verkar ha bildat hennes studiemotiv: viljan att lära sig saker och viljan att vara bäst. Lena var helt enkelt nyfiken och tyckte att skolan var kul, samtidigt som hon ville visa sig själv och andra att hon kunde. Genom en effektiv växelverkan dessa båda förhållningssätt emellan genererades de lysande avgångsbetyg med vilka hon tog farväl av grundskolan.

Gymnasietiden – att hålla alla dörrar öppna

När det var dags för Lena att välja gymnasieprogram hade hon ännu ingen idé om vad hon ville jobba med. Däremot var hon fortfarande säker på att hon ville vidareutbilda sig efter gymnasiet. Med de framtida utbildningsplanerna i huvudet gjorde hon ett val som mer byggde på strategi än intresse: ”då gällde det ju att hålla alla dörrar öppna, så att jag sen kunde välja den universitetsutbildning som jag ville”, säger Lena. Utifrån denna strategi fann hon det bästa alternativet i det naturvetenskapliga programmet. Att Lena valde detta var något som hennes föräldrar försiktigt avrådde henne från, eftersom hon under grundskolan visat sig ha lättare för humanistiska ämnen än för naturvetenskapliga. Men Lena förblev fast i sin övertygelse – också gymnasieprogrammet var hennes eget självständiga val.

Lena berättar att valet förvisso innebar att hon ”verkligen fick kämpa med matten och fysiken”, men att kampen bar frukt – hon nådde goda resultat. Dessutom var det roligt och hon trivdes utmärkt. ”Det var fantastiskt bra” säger hon och förklarar den positiva upplevelsen med att det var mindre klasser och att hon uppfattade lärarna som bättre. Men mest handlade det om klasskamraterna vilka hon kände sig mer lik och som hon delade sin studiesyn med: ”där var ju alla intresserade av samma sak, alla var studiemotiverade”, säger hon. I takt med sin framfart i utbildningssystemet trivdes Lena bättre och kände sig mer hemma. Utvecklingen skulle upprepa sig vid nästa övergång – den från gymnasium till universitet.

• Sida 240
•  Original

Universitetet – bara ett sommarlov bort

När Lena valde universitetsutbildning var det dags att träda in genom någon av de många dörrar som hon hållit öppna genom sitt val av gymnasielinje och sina mycket goda betyg. Hon började på allvar att fundera kring valet av universitetsutbildning det sista året på gymnasiet. Det kom till sist att stå mellan att utbilda sig till jurist, journalist eller läkare. Hon beslöt sig för att söka läkarlinjen, vilken hon kom in på. Hon inledde studierna direkt efter gymnasiet. För Lena vara universitetet bara ett sommarlov bort.

Mötet med universitetet - att känna sig hemma

Lena säger att hon någon gång förvånats över att hon aldrig på något sätt skrämdes inför att påbörja sina universitetsstudier. ”Det borde jag kanske gjort”, funderar Lena, ”för ingen i familjen är läkare och jag känner ingen som är det”. Trots dessa i efterhand gjorda reflektioner var det inget som hon tänkte på eller kände inför äntrandet av ”den nya världen” – hon tyckte bara att det skulle bli kul och spännande. Dessa förväntningar svarade väl mot hennes upplevelse: Lena trivs förträffligt både med universitetet och med utbildningen, berättar hon.

På plats på universitetet har Lena aldrig känt sig utanför eller annorlunda. De flesta, nästan alla, av hennes studiekamrater har föräldrar med akademisk utbildning och kvalificerade arbeten, berättar hon. Men det är inget som hon har tänkt på före intervjutillfället. ”Det är ingen skillnad”, säger Lena, ”dom är hemskt trevliga för det”. Hon trivs med sina kursare, med universitetet och hon säger att hon känner sig hemma här. Det gjorde hon redan från början.

Lite annorlunda kan hon däremot känna sig gentemot den gamla världen, vilken hon möter under de delar av skolloven som hon spenderar i den ort som hon växte upp i. ”Det är ju lite skilda världar”, säger hon när hon jämför livet där med det som hon är van vid i studentstaden. Men det är inget som hon tänker särskilt mycket på och mest handlar det om att hon är förvånad över att det är så många av hennes gamla vänner som valt att stanna kvar. ”Det är synd”, menar Lena ”för dom vet ju inte vad dom missar”. Vad dom missat är något som Lena tagit del av, verkar hon mena. Detta motsvaras av Lenas väg från grundskolan till universitetet – en ung, stark och självständig kvinnas förverkligande av sina utbildningsambitioner. Hon har alltid velat studera på universitet, hon har tagit sig dit, hon trivs – hon känner sig hemma.

• Sida 241
•  Original

Den odramatiska klassresan och framtiden

Trots att Lena gjort en klassresa och med denna lämnat en liten ort på landsbygden för att bosätta sig i en studentstad har Lena aldrig upplevt några egentliga problem längs vägen. Varken i förhållande till sin uppväxtmiljö eller till skol- eller universitetsvärlden – en värld i vilken hon för övrigt kanske stannar kvar: Lena funderar på att doktorera och har redan gått några forskarförberedande kurser.

Tillfälligheternas student och Den givna studenten – sammanfattning

Lasses och Lenas berättelser reflekterar två olika individers skolgång och studiesyn. Men berättelserna är lite mer än så. Satta tillsammans utgör de två extremer mellan vilka vägen till och upplevelsen av universitetet kan diskuteras och förstås. Berättelserna reflekterar att studenter med arbetarbakgrund kan uppleva universitetet som en miljö i vilken några känner sig bortkomna medan andra känner sig hemmastadda. Uttryckt i denna studies terminologi kan olika högskole studenter med sina rötter i arbetarklassen vara en ”tillfälligheternas student”, men också en ”given”. Om man för en stund låter dessa reglera förståelsen för vägen till och upplevelsen av universitetet och låter Lasse och Lena anta dessa olika roller kan vi formulera ett antagande – att känslan av hemmastaddhet och utanförskap varierar med när och hur beslutet att ta del av högre studier fattas: ju tidigare och ju mer självklart desto större känsla av hemmastaddhet och ju senare och ju mer av en tillfällighet desto större känsla av utanförskap. Detta antyder att benägenheten att söka sig till och upplevelsen av trivsel på universitetet grundläggs under tidiga år och att problematiken mer är en angelägenhet för skeenden på grundskolan än på högskolor och universitet.

Kulturell bakgrund och högre utbildning

Det dominerande intrycket av intervjuerna med studenter med annan kulturell bakgrund är två. För det första gäller det den mängd sammanhang i form av positioner och existensbetingelser som ryms inom gruppen och för det andra att dessa varierar mellan de individer som konstituerar den. Redovisningen av intervjuerna med invandrarstudenter tar därför sin utgångspunkt i de många sammanhangen och de individuella variationerna och reflektionerna kring dessa. De många sammanhangen innefattar här två redovisningsnivåer. För det första

• Sida 242
•  Original

reflekteras kring problem med att utifrån de många och varierande sammanhangen förhålla sig till människor med annan kulturell bakgrund som grupp. För det andra låter jag en utbildningsberättelse exemplifiera reflektioner kring de många sammanhang som en individ med annan kulturell bakgrund ofta lever inom och förhåller sig till.

De många sammanhangens studenter – en betraktelse av människor med annan kulturell bakgrund konstituerad som grupp

Mötet med studenter med annan kulturell bakgrund har givit 14 utbildningsberättelser som reflekterar en mängd olika sammanhang och företeelser som explicit eller implicit sätts i relation till framförallt vägen till men också upplevelsen av universitetet: familjens sociala klass och utbildningstradition, om man föddes i Sverige, eller hur gammal man var när man kom hit, under vilka omständigheter detta i så fall skedde och varifrån man kom, tillgången till det svenska språket, relationen till den kultur i vilken man har sina rötter – bara för att nämna några. Sammanhangen att beakta, diskutera och förhålla sig till är helt enkelt många – liksom de individuella variationerna av dessa sammanhang. Ur intervjuerna framträder därför en komplex bild reflekterad av 14 individers unika utbildningsberättelser, vilka påvisar att det inom gruppen ryms stora sociala, kulturella och individuella skillnader.

Några av intervjupersonerna har kommit till Sverige som flyktingar – en del ensamma, andra tillsammans med sin familj, någon från diktaturens Chile och en annan från krigets Jugoslavien. För någon reflekterar flykten trauman innehållande krig och sorgen efter omkomna föräldrar, för andra små och otydliga minnesfragment från en mycket tidig barndom – allt beroende på omständigheter kring hur och när man bröt upp med sitt hemland.

Någon har kommit till Sverige av andra skäl än flyktingens – som en följd av att modern mött en svensk man; som ett led i viljan att ges ett annorlunda, mer spännande liv i ett nytt land; eller som en konsekvens av att man mot sin vilja följt maken till ett land i vilket han definierat den gemensamma framtiden.

En del är födda i Sverige, några har mött det nya landet som barn eller tonåringar och andra som vuxna. Vilket skapat olika förutsättningar för att tillägna sig det svenska språket. Detta språk vars stora betydelse tillskrivs av alla. Inte enbart genom att sätta det i relation till studieförutsättningar utan också till den egna identiteten, bemötandet i samhället och att överhuvudtaget kunna umgås, tala och leva i ett land som man inte fullt ut, eller inte alls, känner sig som en del av. ”Det

• Sida 243
•  Original

svenska språket är ju den bas som allting vilar på”, säger en student och sammanfattar väl det samlade intryck som intervjuerna ger. Språkets betydelse förmedlas av allihop men beskrivs i en generell mening – som själva förutsättningen för en invandrare att överhuvudtaget kunna bedriva universitetsstudier. Intervjupersonerna menar samtliga, om än på olika sätt och med varierande komplikationer, ha tillägnat sig språket. Några har fört en envis kamp genom diverse kurser i svenska, studier på Komvux och/eller folkhögskola, medan andra säger sig ha haft tillgång till språket som i stort sett vem som helst annars.

Med variationerna i hur gammal man var när man kom till Sverige, eller om man är född i landet, varierar också utbildningsbanan. Några har tagit sig till universitetet via svensk grundskola och gymnasieskola. Andra har mött det svenska utbildningssystemet först i gymnasiet, medan ytterligare någon gått grundskola och gymnasium i hemlandet. Detta innebär att flera har tagit intryck inte bara av det svenska skolsystemet utan också sina hemländers. Dessa beskrivs i relation till det svenska ofta som mer disciplinärt och prestationsinriktat, vilket fått någon att uppfatta den svenska skolan som ”slapp” och kravlös medan andra upplever den som positivt befriad från katederundervisning och överinlärning.

Även upplevelsen av bemötandet i Sverige skiljer sig. Berättelser om känslor av diskriminering och om att ha blivit föremål för illvilliga och ogenerösa tilltal som ”blatte” och ”svartskalle” avlöses av berättelser om att i de allra flesta fall och sammanhang ha upplevt sig blivit bemött med respekt och öppenhet.

Utöver dessa och flera variationer inom gruppen tillkommer variationen av sociala klasser och utbildningstraditioner inom familjen. En kvinnlig student kommer från chilensk medelklass och tillhör en familj vars utbildningstradition är mycket stark, en annan kvinnlig student har rötter i bosnisk arbetarklass och är den förste i familjen som studerar vid ett universitet, medan en manlig student kommer från ungersk arbetarklass men som sedan modern gift om sig med en svensk man blivit en del av den svenska överklassen – bara för att nämna några exempel på spännvidden i studentgruppen.

Mot bakgrund av den mängd av variationer som ryms inom gruppen har det varit komplicerat att identifiera en gemensam problembild. Om någon skulle den vara att utbildningsberättelserna är specifika, komplexa, omfattande och just att de rymmer en så stor mängd sammanhang. Som grupp betraktad framträder ”de många sammanhangens studenter” – en grupp som genast verkar upplösas då hänsyn tas till variationerna inom sammanhangen. Den problembild som framträder ur intervjuerna med studenter med annan kulturell bakgrund är därmed främst individuell – den varierar med varje individs position

• Sida 244
•  Original

inom och förhållningssätt till de många sammanhangen. Utbildningsberättelsen nedan reflekterar en bild av en sådan student och fokuserar på hennes förhållningssätt till och position inom de många sammanhangen.

De många sammanhangens student – en unik utbildningsberättelse

”Man behöver lära sig se skillnaden mellan kulturer för att kunna respektera människan bakom kulturen så att säga”

Exemplet Maria

Maria tycker inte om att invandrare behandlas som en grupp och tycker att människor har ett märkligt behov av att dra alla invandrare över en kam. Hon tror att det beror på att många människor inte ser eller upptäcker att det finns skillnader mellan olika kulturer. Först när man förstår detta, menar Maria, kan man se människan bakom kulturen.

Maria är 23 år. Hon studerar till sjuksköterska. Ursprungligen är hon från Chile. Hon är en student med annan kulturell bakgrund än svensk; hon är en individ inom gruppen; hon är en av de många sammanhangens studenter. I denna utbildningsberättelse återges vilka sammanhang som hon menar har varit viktiga och haft betydelse för henne i hennes väg till och upplevelse av universitet – detta är ett försök att teckna hennes individuella utbildningsberättelse.

Flykten från ett annat land

Marias familj kom till Sverige som politiska flyktingar från Chile i slutet av 1970-talet. De lämnade då ett land i vilket hennes far fruktade för sitt liv och vid upprepade tillfällen blivit torterad. Maria var tre år när hennes familj lämnade Chile. Hon berättar att hon inte minns mycket från tiden i sitt födelseland. Innan Maria och hennes familj fick politisk asyl i Sverige bodde de på en flyktingförläggning. Maria säger att hon inte minns mycket från den tiden heller.

• Sida 245
•  Original

Marias familj – social bakgrund och utbildningssyn

I Chile hade Marias mor och far hunnit påbörja universitetsstudier – hon med sikte mot att bli lärare, han mot att bli advokat. I Sverige har Marias far utbildat sig till systemvetare, vilket han numera arbetar som. Marias mor arbetar som bildlärare.

I Marias familj är utbildning mycket betydelsefullt, i synnerhet för hennes far. För honom har det alltid varit viktigt att Maria lyckas i skolan. ”Om det inte gick bra på proven ”, berättar Maria, ”så har pappa blivit helt förkrossad”. Ett misslyckande tog sig någon gång uttryck i att han undrade om det var sopåkare hon ville bli, berättar Maria. Trots att Maria oftast nådde goda skolresultat i både grundskola och gymnasium fick hon aldrig något beröm av sin far. ”För pappa var ingenting bra nog”, säger Maria. När Maria i dag studerar på universitet säger han ingenting, berättar hon. Men Maria tror och har fått berättat för sig av sin mor att han är stolt.

Varifrån faderns stränga utbildningssyn kommer vet inte Maria. Men hon berättar att han kommer från chilensk medelklass och att han växte upp i en familj vars syn på studier är kopplad till prestige och status. Maria tror att hennes far tagit över denna syn. Hon tror också att den har förstärkts sedan han kom till Sverige. Maria berättar att han en gång kom hem och berättade att han hade hört att fram till den 3:e generationens invandrare sällan lyckades göra någonting annat än att vara arbetslösa eller städa. Trots att han själv är ett levande bevis på motsatsen tog Marias far detta hårt. ”Han var bedrövad, jätteledsen” berättar hon. Minnesbilden är mycket klar för Maria.

Annorlundaskapet i både en invandrar- och en svensk miljö – om viljan och svårigheten att integreras

Efter tiden på flyktingförläggningen flyttade Maria och hennes familj till ett av Sveriges många miljonprogramområden beläget i utkanten av en stor stad. Hennes föräldrar trivdes inte där och valde att flytta från området när hennes lillebror föddes. Maria själv skulle just börja andra klass. ”Det var ju väldigt ghettoliknande där och mina föräldrar ville inte att vi skulle växa upp i en sådan miljö”, berättar Maria. Hon menar att hennes föräldrar ville något annat än vad andras föräldrar i bostadsområdet ville. Detta gjorde henne olik sina klasskamrater och vänner fastän att de också hade invandrarbakgrund, menar Maria. ”Vi hade ju viljan att integreras”, säger hon. Denna vilja delar Maria med sin föräldrar.

Marias familj flyttade till ett mindre samhälle i vars närhet hennes far hade erhållit arbete. Där bytte de betong mot hus och villa och var den

• Sida 246
•  Original

enda invandrarfamiljen på orten. Från att ha varit i en miljö dominerad av människor med invandrarbakgrund blev Maria ensam invandrartjej på den skola som hon nu började i. Hon trivdes bra överlag men kände sig på något sätt annorlunda än sina klasskamrater också här, berättar hon. ”Det är svårt att förklara”, säger Maria, ”det var en slags dold och tyst samhörighet som jag inte kunde dela, jag var liksom inte som alla andra”. Det upplevda utanförskapet förstärktes kallt men effektivt av andra. I skolan blev hon kallad för både ”blatte” och ”svartskalle”. ”Det var alltid av samma människor och dom var ju inte så många”, berättar hon och menar i efterhand att det därför inte var så farligt. Men Maria berättar också att hon blev sårad och ledsen. Hon ville integreras i ett samhälle som innefattade beståndsdelar som aktivt stötte bort och definierade sig mot henne.

Kunskapsintresset

När Maria talar om sin väg genom utbildningssystemet ger hon ofta uttryck för ett stort kunskapsintresse. Hon är nyfiken och tycker att det är roligt att lära sig saker. Så har det varit ända sedan fjärde klass, berättar hon. På olika sätt har detta kunskapsintresse följt henne. Trots att hon under grundskolan hade mycket höga betyg i matte, fysik och kemi och att hon av många lärare därför rekommenderades att välja den naturvetenskapliga linjen valde hon den samhällsvetenskapliga. Hennes motiv var att hon helt enkelt tyckte att ämnena där var de mest intressanta. När Maria direkt efter gymnasiet äntrade universitetet valde hon att plugga antikens kultur- och samhällsliv – vilket också var ett val som reflekterade något som hon var intresserad av, säger hon.

Utbildning som bevis på att kunna och universitetet som bekräftelse

Parallellt med sitt kunskapsintresse har Maria genom sin utbildningsbana också förhållit sig till utbildning som vore den ett bevis. Bevisbördan kände Maria mot en mängd sammanhang. Maria berättar att faderns stränga syn på utbildning hade betydelse för henne. Trots att hon inte tycker att den berört henne på djupet upplevde hon ändå att hon skulle prestera goda resultat i skolan. ”Det är klart att jag ville göra honom glad, man har ju bara en pappa”, berättar Maria. När Maria fann att det i grundskolan gick mycket bra för henne resultatmässigt, såg hon till att vara bäst. ”Det var skönt”, berättar hon och riktar sig till dem som kastade glåpord efter henne i grundskolan, ”att jag kunde visa för dom att jag kunde”.

• Sida 247
•  Original

Under gymnasietiden blev studierna viktigare och mer allvarliga. ”Då var man tvungen att sikta upp mot universitetet och verkligen skärpa sig”, säger hon. Maria visste ännu inte vad hon ville eller skulle läsa, men ansåg det som både självklart och viktigt att skaffa sig en eftergymnasial utbildning. I sammanhanget reflekterar hon över sin position som invandrare i Sverige. ”Det har satt sig i huvudet”, säger hon, ”att man ska bevisa att man kan komma nån vart fastän man är invandrare.” Att komma någonstans verkar alltså för Maria gälla att ta sig till universitetet – den bekräftelse med vilken förhoppningsvis bevisbördan går i sank; gentemot fadern, idioterna på grundskolan och sig själv.

Ambassadören på universitetet

Efter att ha läst antikens kultur- och samhällsliv en termin kände Maria ett behov av att formulera sitt framtida yrke och styrde sina studier mot att bli tolk. Efter att ha studerat språk någon termin hade hon inte längre lust att fullfölja denna plan. Maria ville bort från det system av enstaka kurser inom vilket hon verkade för att i stället studera på ett program. När hon bläddrade igenom ansökningskatalogen slog det henne att det var sjuksköterska hon ville bli, berättar hon. Hon sökte, kom in och har nu gått några terminer på programmet.

Maria har trivts bra på universitetet hela tiden, säger hon. Här har hon aldrig känt sig annorlunda. Snarare känner hon sig nästan tråkigt vanlig bland alla till klädselns och frisyrernas uttrycksfulla studenter, säger hon.

Under sina universitetsstudier har Maria förvånats över hur många studenter som aldrig umgåtts med någon invandrare tidigare. Hon tror att det måste bero på segregeringen – att de flesta studenter som hon träffar är uppvuxna i bostadsområden med inga eller väldigt få invandrare. Detta har inneburit att Maria vill bryta mot fördomar och nidbilder av invandrare och säger att hon ibland tänker sig själv som ett slags ambassadör – hon vill vara en god representant för alla de invandrare i Sverige som så sällan, menar hon, kommer i kontakt med universitetsstudenter.

• Sida 248
•  Original

Det svenska språket – nyckeln till universitetsstudier

Maria är tvåspråkig – hon talar både svenska och spanska flytande. Båda hennes föräldrar talar i dag bra svenska, säger hon. Men berättar att de sällan kunnat hjälpa henne med skolarbete eftersom de lärde sig språket mycket senare. För Maria har språket aldrig varit något problem. ”Tvärtom”, säger hon, ”jag har alltid upplevt mig ha ett rikare ordförråd och vara mer verbal än de flesta”. Maria säger att hon tror att språket är nyckeln för människor med annan kulturell bakgrund att kunna leva och studera i Sverige. På hennes kurs går hon tillsammans med en kvinna som kommit till Sverige i vuxen ålder. ”Jag fattar inte hur hon klarat det”, säger Maria ”lära sig ett nytt språk och nu plugga på universitetet”.

Om de många sammanhangen

I Marias utbildningsberättelse speglas några av de många sammanhang som tidigare diskuterats: När och under vilka omständigheter hon kom till Sverige, upplevelsen av bemötandet i landet, tillgången till språket, hennes klasstillhörighet och utbildningstraditionen inom hennes familj. För vägen till och upplevelsen av universitetet talar Maria om några av dessa sammanhang som viktiga för henne. Dessa skiljer henne från andra människor inom gruppen ”annan kulturell bakgrund” och tecknar, givetvis tillsammans med fler faktorer än vad denna framställning förmår reflektera, hennes unika utbildningsberättelse. De mest centrala sammanhangen i Marias berättelse reflekterar hennes klassbakgrund, den höga utbildningstraditionen, hennes stundom upplevda utanförskap och hennes vilja att integreras. På ett komplext och sammanflätat vis verkar dessa sammanhang ligga till grund för hennes syn på utbildning som ett bevis på att hon kan. I dag verkar hon fri från bevisbördan. Hon säger att hon i sina studier till sjuksköterska befriats från högtflygande planer och vilsenhet och, som hon uttrycker det, är i sitt ”esse” – ett bevis bättre än något.

De många sammanhangens studenter – sammanfattning

I intervjuerna med studenter med annan kulturell bakgrund reflekterades kring de sammanhang som måste beaktas i en studie av gruppen. Utifrån diskussionen kring de många sammanhangen tecknade sig också de stora variationerna inom desamma. Sett ur ett sådant perspektiv verkar det gemensamma för studenter med annan kulturell bakgrund i första hand bestå i just de många sammanhangen. Mot denna bakgrund

• Sida 249
•  Original

tecknar sig studentgruppen som ”de många sammanhangens studenter”. Variationerna inom sammanhangen gör varje student inom kategorin unik och problembilden förefaller vara individuell. Hur denna kan se ut exemplifierades av Marias utbildningsberättelse, i vilken hon får anta rollen som en av ”de många sammanhangens studenter”. Berättelsen fokuserar på vilka sammanhang som verkar ha haft betydelse för just hennes väg till och upplevelse av universitetet. I en beskrivning av sammanhang som hennes klasstillhörighet, språkfärdighet, och upplevelse av bemötande i det svenska samhället samt hennes familjs utbildningstradition, återgavs Marias unika utbildningsberättelse.

Avslutning

Utgångspunkten för denna text har varit att identifiera problembilder i förhållande till arbetarklass- och invandrarstudenters väg till och upplevelse av universitetet. Dessa har visat sig vara många och varierande inom båda grupperna. Trots de skilda och separat redovisade framställningarna av grupperna är intrycket av intervjustudien att problemupplevelsen varierar inom båda. Vad gäller studenter med arbetarbakgrund visade sig universitetet vara en miljö i vilken man kan uppleva ett starkt utanförskap men också känna sig mycket hemmastadd, och att den dominerande problembilden tenderar att bestå i variationerna i dessa upplevelser. Problembilden inom gruppen med studenter med annan kulturell bakgrund än svensk visade sig vara komplex, omfattande och innefattande en mängd olika sammanhang till vilka man förhåller sig väldigt olika. Därför visade det sig vara svårt att förhålla sig till dem som grupp. Snarare verkar studenter med annan kulturell bakgrund reflektera en mängd olika individer som lever inom och förhåller sig till en mängd olika sammanhang – sammanhang ur vilka unika utbildningsberättelser om vägen till och upplevelsen av universitetet framträder.

• Sida 251
•  Original

Bilaga 7

Blomqvist, G. 1992 Elfenbenstorn eller statsskepp? Lund: Lund University Press.

Blossfeld, H-P. & Shavit, Y. (eds.) 1993 Persistent Inequality. Boulder: Westview Press. Blossfeld, H-P. & Shavit, Y. 1993 Persisting Barriers. Changes in

Educational Opportunities in Thirteen Countries, i Blossfeld &

Shavit (eds.) 1993.

Boudon, R. 1974 Education, Opportunity, and Social Inequality. New York: John Wiley & Sons.

Bourdieu, P. 1993 Kultursociologiska texter. Stockholm/Stehag: Symposion.

Bourdieu, P. & Passeron, J-C. 1977 Utbildningssystemets ideologiska funktion, i Berner m.fl. (red) 1977.

Bowden, J. & Marton, F. 1998 The University of Learning. London: Kogan Page.

Brandell, L. & Kim, L. 2000 Privilegium eller rättighet – en ESOrapport om antagningen till högskolan (Ds 2000:24). Stockholm: Fritzes.

Bredänge, G. 1998 Hur har det gått?. Utvärdering och uppföljning av kompletterande utbildningssatsningar för lärare med utländsk lärarexamen och yrkeserfarenheter i hemlandet. Göteborg. Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet.

Brint, S. 1998 Schools and Societies. Thousand Oaks: Pine Forge Press.

Broady, D.1991 Sociologi och epistemologi. Stockholm: HLS Förlag

Bäck, H. 1999 Invandrarnas deltagande i det politiska livet, i

Invandrarskap och medborgarskap 1999.

Carlsson, N. 1999 Lärarprojektet. Delrapport april 1999. Stockholm: Arbetsmarknadsstyrelsen.

En uthållig demokrati. SOU 2000: 1. Stockholm: Fritzes.

Eriksen, T. H. 1999 Kulturterrorismen. Nora: Nya Doxa.

Eriksson, R. & Jonsson, J. 1993 Ursprung och utbildning. SOU 1993:85. Stockholm: Allmänna Förlaget.

Eriksson, R. & Jonsson, J. O. (red) 1994 Sorteringen i skolan. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Fazlhashemi, M. 1999 Om etnisk representativitet, i Universitetsläraren 12/1999.

Fokus på högskoleprovet 1999. Stockholm: Högskoleverket.

Från ISO 9000 till TQM 1995. Lund: Studentlitteratur.

Gardner, H. 1992 Så tänker barn - och så borde skolan undervisa. Jönköping: Brain Books.

Gardner, H. 1993 Multiple Intelligences. New York: Basic Books.

Gardner, H. 1994 De sju intelligenserna. Jönköping: Brain Books.

Gerle, E. 1999 Mångkulturalism - för vem? Nora: Nya Doxa.

Gesser, B. 1985 Utbildning, jämlikhet, arbetsdelning. Lund: Arkiv.

Glazer, N. 1997 We Are All Multiculturalists Now. Cambridge, Mass.: Harvard UP.

Goda exempel - hur universitet och högskolor kan arbeta med jämställdhet, studentinflytande och social och etnisk mångfald 2000.

Stockholm: Högskoleverket.

Goffman, E. 1971 Stigma. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Gustafsson, J-E. & Westerlund, A. 1994 Socialgruppsskillnader i prestationer på Högskoleprovet, i Eriksson & Jonsson (red) 1994.

Gustafsson, J-E. & Benjegård, M. 1996 Högskoleprovet, social bakgrund och upprepad provtagning, i Högskoleprovet 1996.

Hagström, S. 1997 Om kvalitet, i Kvalitet och förbättringsarbete vid universitet och högskolor 1997.

Hakim, M. 1998 Internationalisation at home, i Newsletter, European

Association for International Education, 29/1998.

Halldén, S. 1980 Nyfikenhetens redskap. Lund: Studentlitteratur.

Hammarström, M. 1996 Varför inte högskola? Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Heldmark, T. 2000, Vi vill förändra våra liv. Dagens Nyheter 1/3 2000.

Hilding, L-O. 1996 Homo Medicus Om kultur, attityder och social bakgrund bland medicinstuderande i Lund. Halmstad: Högskolan i Halmstad.

Hrnic-Ejupovic, F., Boyd, S. & Kós-Dienes, D. 1999 Fortbildning av och arbetsmarknad för invandrade akademiker. Göteborg: Centrum KIM, Göteborgs universitet.

• Sida 254
•  Original

Hultinger, E-S. & Wallentin, C. (red) 1996 Den mångkulturella skolan. Lund: Studentlitteratur

Husén, T. 1980 Skolan i prestationssamhället. Stockholm: Natur och Kultur. Härnqvist, K. 1982 Det fria valet på grundskolans högstadium motiv, tendenser och effekter, i Grundskola under 20 år. Stockholm: Skolöverstyrelsens pedagogiska nämnd.

Högskoleprovet 1996. Stockholm: Högskoleverket.

Invandrade läkare – en resurs i svensk sjukvård. Ett handlingsprogram. 1999 Sveriges läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet.

Invandrarprojektet. Civilingenjörer med internationell bakgrund 1991, Stockholm: Civilingenjörsförbundet.

Invandrarskap och medborgarskap 1999. Demokratiutredningens skrift nr 13, SOU 1999:8.

Lange, A. 1999 Invandrare om diskriminering IV. Stockholm: CEIFO.

Jacoby, R. 1995 Dogmatic Wisdom. New York: Anchor Books.

Jacoby, R. 1999 The End of Utopia. New York: Basic Books.

Jonsson, J. O. 1988 Utbildning, social reproduktion och social skiktning. Stockholm: Almqvist & Wiksell International

Jonsson, J. 1992 Social snedrekrytering vid olika stadier i utbildningssystemet, i Åberg (red) 1992.

Jonsson, J. O. 1993 Persisting Inequalities in Sweden, i Blossfeld & Shavit (eds.) 1993.

Kamali, M. 1999 Varken familjen eller samhället. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Kvalitet och förbättringsarbete vid universitet och högskolor 1997 (Högskoleverkets skriftserie 1997:4 S). Stockholm: Högskoleverket.

Lemert, C. 1997 Social Things. Lanham: Rowman & Littlefield Publishers.

Lundh, C. & Ohlsson, R. 1994 Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring. Stockholm: SNS Förlag.

Lärosätenas arbete med jämställdhet, studentinflytande samt social och etnisk mångfald 2000. Stockholm: Högskoleverket.

Malmgren, G. 1985 Min framtid. Stockholm/Lund: Symposion.

• Sida 255
•  Original

Marton, F. m. fl. 1977, Inlärning och omvärldsuppfattning, Stockholm: AWE/Gebers.

Marton, F. m.fl. 1986 Hur vi lär. Stockholm: Rabén & Sjögren. Myrberg, M., E-Gustavsson A-L. & Eriksson, Å. 1999 International

Adult Literacy Survey. Invandrares läs-, skriv- och räkneförmåga på svenska. Linköping: Linköpings universitet.

Necef, M. Ü. 1994 Jeg vil ikke være en simpel fremmedarbejder som min far. Odense: Odense universitetsforlag.

Nilsson, T. 1997 Aspirantutbildning vid Göteborgs universitet 1995/96. Göteborg: Göteborgs universitet.

Nisbet, R. A. 1971 The Degradation of the Academic Dogma. New Brunswick: Transaction Publishers.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 1999 Aktiva åtgärder för att främja etnisk mångfald i arbetslivet. Stockholm: Diskrimineringsombudsmannen.

Ore, T. E. 2000 Constructing Differences, i Ore (ed.) 2000 The

Social Construction of Difference and Inequality. Race, Class, Gender, and Sexuality. Mountain View: Mayfield.

Otterbeck, J. 2000 Islam, muslimer och den svenska skolan. Lund: Studentlitteratur.

Perez, M. 2000 Interkulturell kommunikation i den akademiska miljön, i Goda exempel - hur universitet och högskolor kan arbeta med jämställdhet, studentinflytande och social och etnisk mångfald 2000. Stockholm: Högskoleverket.

Persson, A. 1998 Studentinflytande i massuniversitetet. Lund: Utvärderingsenheten vid Lunds universitet.

Regeringens proposition 1997/98:16: Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik .

Regeringens proposition 1998/99:110: Vissa skolfrågor m.m.

Regeringens proposition 1999/2000:28: Studentinflytande och kvalitetsutveckling i högskolan.

Reuterberg, S-E. 1999 Etnisk bakgrund och högskoleprovet, i Fokus på högskoleprovet 1999.

Ritzer, G. 1998The McDonaldization Thesis. London: SAGE.

Rolf, B., Ekstedt, E. & Barnett, R. 1993 Kvalitet och kunskapsprocess i högre utbildning. Nora: Nya Doxa.

• Sida 256
•  Original

Rolf, B. 1997 Kvalitet i högskolans grundutbildning, i Kvalitet och förbättringsarbete vid universitet och högskolor 1997. Roth, H. I. 1996 Mångfaldens gränser. U.o.: Arena.

Rothblatt, S. 1997 The Modern University and Its Discontents. Cambridge: Cambridge University Press.

Rätt utbildning för invandrade lärare?. Uppföljning av kompletterande utbildning för invandrarakademiker med lärarutbildning från sina hemländer 1996. Stockholm:

Lärarhögskolan i Stockholm.

Schevitz, T. 2000 Multiracial Census Form Poses Dilemma, i San

Francisco Chronicle 11/3 2000.

Similä, M. 1994 Andra generationens invandrare i den svenska skolan, i Eriksson & Jonsson (red) 1994.

Sohlman, Å. 1996 Framtidens utbildning. Stockholm: SNS Förlag.

SOU 1996:55. Sverige, framtiden och mångfalden: Stockholm: Fritzes.

SOU 1999:49Invandrare som företagare. Stockholm: Novum Grafiska AB.

SOU 2000:7Långtidsutredningen 1999/2000. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

Statistiska meddelanden U 20 SM 9802 1998 Social bakgrund bland högskolenybörjare 1996/97. Örebro: Statistiska centralbyrån.

Statistiska meddelanden U 23 SM 9901 1999 Universitet och högskolor. Personal vid universitet och högskolor 1998. Örebro: Statistiska centralbyrån.

Strömholm, S. 1994 Den svenska högskolan. U.o.: Ratio.

Sveriges Förenade Studentkårer 1996 SFS program om social snedrekrytering. Stockholm: SFS.

Taylor, C. 1995 Det mångkulturella samhället och erkännandets politik . Göteborg: Daidalos.

Thurdin, A. & Kvarnskog, A. 1999 Att motverka den sociala snedrekryteringen. Stockholm: sagt:gjort.

Tillgodoräknande av kurs 1998. Högskoleverkets rapportserie 1998:32 R. Stockholm: Högskoleverket.

Tillgodoräknande av utländsk högskoleutbildning – riktlinjer och god sed 1999. Stockholm: Sveriges universitets- och högskoleförbund.

• Sida 257
•  Original

Trow, M. 1994 Några tankar om de svenska utbildningsreformerna, i

Tvärsnitt nr 3–4/1994.

Utbildningsnivå i kommunerna, länen och riket 1999-01-01. SCB 1999:3. Örebro: Statistiska centralbyrån. Utbildningsstatistisk årsbok 1999. Örebro: Statistiska centralbyrån.

Utländsk studerande i Sverige 1981, Betänkande av gäststuderandekommittén, Ds U 1981:8.

Webster, Y. O. 1997 Against the Multicultural Agenda. Westport: Praeger.

Westin, C. m. fl. 1999 Mångfald, integration, rasism och andra ord. Stockholm: Socialstyrelsen

Välfärd vid vägskäl 2000. SOU 2000:3. Stockholm: Fritzes.

Värdering & erkännande av utländsk högskoleutbildning 1998,

Högskoleverkets rapportserie 1998:15 R. Stockholm: Högskoleverket.

Åberg, R. (red) 1992 Social bakgrund, utbildning, livschanser. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Åhlund, A. 1996 Etniska ungdomar och den sociala krisen, i Hultinger & Wallentin (red) 1996.

Årsrapport för universitet & högskolor 1998. Stockholm: Högskole verket.

Öckert, B. & Regnér, H. 2000 Högre utbildning i Sverige. Stockholm: Institutet för social forskning (opublicerad rapport).

• Sida 259
•  Original

Bilaga 8

Summary

Sweden has changed dramatically from being a culturally homogeneous society to a society with diversity that has given our country a wealth we did not have earlier. Sweden is nowadays a part of the world. Today almost 20 percent of the inhabitants come from other countries and other cultures. It is very important that our country takes advantage of this diversity. We must create conditions in Sweden where people with different ethnic background live and work together on equal conditions and in respect for each other´s individuality. This is the greatest joint task for our country at the moment.

In a welfare state like ours we believe in social equality and the individual´s right to take part of the welfare of society. However, today the difference in living conditions between various groups is big – and growing – and there are signs of an emerging class society where ethniticity becomes a differentiating factor. Because of differences in traditions and ways of thinking in different countries and cultures – also bias and probably discrimination too – immigrants often have considerable barriers to overcome before they find good conditions for their lives in Sweden.

However, Sweden has a good chance of succeeding in creating a well working society by taking advantage of the possibilities that diversity gives. There is no time to lose. Political focus on diversity is needed. Resources are needed for the measures we suggest in this report. Without supplementary resources the problem of diversity in higher education cannot be solved. The circumstance that the economy is growing, because of the boom, gives the government a unique opportunity to promote efforts in education, on all levels, which strengthens the opportunities for success.

Education gives opportunities to equalize differences and increase understanding between individuals and groups. Education also gives the individual better chances to take part in social life and on the labour market. Everybody ought to have the same opportunity to take part in education. It is a common opinion that the compulsory school that was initiated in the 19^th century was of great importance. The literacy and

• Sida 260
•  Original

Methods

educational attainment level was an important cause of Sweden´s successful change into an industrial- and later on a welfare state. Today the demands are much higher when it comes to knowledge, and higher education is needed for many of the professions in question. Higher education is not compulsory to everybody, but in practice it is necessary. It is a very important issue to make higher education attractive and see to it that everyone who has the qualifications to enter higher education and an interest in doing so also will have a chance to obtain such an education. The goal is that 50 percent of an annual cohort of pupils will begin higher education before twentyfive years of age, compared to about 30 percent today. The number of students in higher education has increased very much during the last ten years. Today they are more than 300.000 and the number increases. At the same time the demand for higher education has not increased. Especially not within science and technology, which the government wishes.

The commission has worked according to its terms of reference in an action oriented way and has used already existing knowledge. The commission has also carried out interviews, discussions, studies and seminars. They have given a picture of the social and ethnic diversity in higher education and also the measures taken with the aim of increasing it. The commission has completed existing material with three studies of its own: An interview study with students from the University College of Halmstad, a study with students from Lund University and a study of essays written by upper secondary school pupils about their future encounter with and expectation of higher education. The results of these studies are described in the report but there is also a summary in appendices that can be read separately. A special study about different EU projects aiming at increased social and ethnic diversity in higher education has been carried out. The commission has continuously been informed about other relevant studies and projects. One is the diversity project in the Ministry of Industry another is the study done by The National Agency for Higher Education, an evaluation of different quality aspects, among them social and ethnic diversity. The agency´s assessment is based on material provided by most higher education institutions in Sweden. The commission has used it as empirical material.

Important starting points for the commission are firstly, that higher education plays a main role in today´s development of society and it is important that higher education reflects the social and ethnic diversity in

• Sida 261
•  Original

society. Higher education must, however, also take the role of being at the centre of society. Secondly, we discuss many of the ambiguous and in many cases controversial definitions that must be used when approaching the question about social and ethnic diversity in higher education.

Diversity in higher education

A wider access to higher education has been discussed and studied during the 20^th century. Several steps have also been taken and the result over a period of time shows some social equalization in access to higher education. In short the research shows the following. The general social equalization in society during 1930 – 1970 has reduced the social impact on educational opportunity, and the fact that the educational inequality has resisted further change is because it is deeply rooted in the socioeconomic and sociocultural structure of society. Especially the level of educational attainment of the home and the parents´ educational awareness and support influences the participation rate in higher education.

During the second half of the 20^th century Sweden has developed into a multicultural society. The guiding star for the new politics of cultural integration that has developed during the 90´s is maintaining of cultural diversity and the right for the individual to choose cultural affiliation. In the research about diversity identity is a main issue, both the changed identity of the Swedish society during the second half of the 20^th century when it developed into a multicultural society, and the cultural identity of the individual. When looking at higher education in the light of the ethnic diversity of society we point out three branches of special importance: Diversity among students and staff, that ought to reflect the diversity in society; the importance of higher education in a multicultural society as its reflexive quality can help cultural understanding; and the increased value of critically and independently thinking individuals in the tension field formed by the individual, group and society.

The socially biased recruitment to higher education remains. The probability that an individual with academic background will pass on to higher education is six to seven times higher than that of an individual with working class background. Half of the students in higher education are academics of first generation, while half of them have an academic background. This means that higher education is both an arena for social mobility and academic selfreproduction.

• Sida 262
•  Original

When it comes to the ethnic recruitment to higher education knowledge is limited and there is a great need of research about the relation between higher education and ethniticy. The few Swedish studies that have thrown light upon the relationship between ethniticy and social background in the transition to higher education stress that the social background is the strongest factor. This is also confirmed by international studies. The amount of students with foreign background in higher education is approximately the same as in the population as a whole, but analyses are missing that would make it possible to show differences in transition rates between different ethnic groups. The segregation and marginalization that is characteristic of the situation for many immigrants in Sweden tends to create an ethnic lowerclass and this fact most certainly influences the transition to higher education.

The commission has assembled statistics showing the ethnic diversity in higher education staff. In proportion to the total population persons born abroad are overrepresented among the staff. This category does not only consist of immigrants but also of people from other countries that are active in higher education for a shorter time e.g. as visiting research fellows. This category is assumed to be quite big which is indicated by the fact that 10 percent of the staff in higher education have foreign citizenship (in the population the corresponding group is 5 percent). When it comes to persons with two parents born abroad the percentage among the staff in higher education corresponds to that of persons of working age but it is less than the total population. The amount of persons with one parent born abroad is the same as in the population (the age bracket 16–64). This means that the percentage of ethnic multigeneration Swedes in higher education is less than in the total population. If we compare with the amount of the population that is of working age the difference is a little less. There are differences between universities and university colleges. Many more persons have a foreign background at the universities. The big difference is that there are many more persons born abroad at universities than in higher education. There is a European dominance among those born abroad in the population as well as among the staff in higher education institutions. The amount born in Asia and Africa is less among the staff in higher education than in the total population.

The distribution of persons with foreign background is uneven as to different positions in higher education. The largest amount with foreign background is found among research staff while the amount among teaching staff is less. The smallest amount is found in administration. Research is international, teaching is more ”Swedish” and administration is very Swedish. The largest amount of persons with foreign background is found in the category cleaning and economy staff,

• Sida 263
•  Original

far down in the hierarchy. The conclusion of this is that persons with foreign background have a problem making a career in higher education.

In summary the ethnic and social diversity in higher education can be described like this. Higher education is embedded in society but to a minor degree multisocial, it is international but to a minor degree multicultural. Comparing universities with university colleges the former can be said to be less multisocial and more international while the latter is more multisocial and less international.

Diversity in education and learning

The educational system at large and higher education in particular has grown considerably in recent years. Besides, the goal for higher education is continuing growth. Education is very often described as a necessity in the so-called knowledge society. Education has become part of a norm in our society. The essays the upper secondary school pupils have written for the commission show that they experience education as a duty. They have to attend education to be able to get a profession. The socially biased recruitment to higher education is put into a completely different light when education becomes a necessity. It then appears as more dangerous than earlier that someone is rejected from education, not least as education today, much more than earlier, decides individual social affiliation in a way that resembles the role that salaried work had earlier. Accordingly lack of education will be the same as unemployment with all negative sides, not least when it comes to social affiliation, individual integration and identity.

When education becomes a norm the higher education students in many ways become more differentiated than earlier. If we assume that earlier selection, that created a relatively exclusive group of students, also meant a similarity in motive, intelligence etc, in all less diversity, the present situation results in a great diversity in many different ways. Our conclusion is that higher education must put more energy on educational upgrading among teachers to be able to handle this diversity better. Also higher education has to take a bigger responsibility to introduce the students in higher education settings.

• Sida 264
•  Original

Diversity in quality work

The quality work that has grown within higher education during the last century can be seen as a necessary answer to the tendencies of decrease of quality. Higher education must in the present situation, at the same time, secure quality in a more differentiated and diversified population of students. At the same time higher education has to learn how to handle diversity in order to increase quality

In the report the definition of quality is discussed and different dimensions of quality in higher education are pointed out. Starting from these dimensions of quality we show how diversity itself can contribute to higher quality. When it comes to the research quality diversity can be used to make an already existing diversity of scientific perspectives still more diversified. Experiences from other parts of the world than Europe and North America enriches research and education. In educational quality scientific diversity of perspectives is also of great importance. Multicultural competence becomes more important on a labour market that is more and more characterised by a globalised economy. Ethnic diversity contributes to increased quality among students and teachers. Identification in the learning process is of great value and for this reason gender, ethnic and social diversity among the teachers in higher education increases the possibilities of a more diversified group of students to find persons to identify themselves with. When it comes to the economic/administrative quality dimension we have found that within the smallest amount of persons with foreign background is the category administrative staff. An increase of the amount of immigrants as administrators in higher education can contribute to better economic/administrative quality. A consciousness of the special resources and problems that characterizes a non-traditional background in higher education can improve administrative routines, everyday distribution of resources, linguistic, physical and social accessibility in higher education. We think that as to social quality increased diversity can contribute to higher social quality because a social and cultural mixture is good. This is especially important taking the students´ further lives and careers into consideration, in the multicultural society in general and particularly in professions where one meets people with many different backgrounds. Social and cultural mixture in higher education contributes to a multicultural and multisocial understanding and reduces ethnic prejudices and class prejudices. Finally an increase in ethnic and social diversity contributes to the societal quality of higher education, since it´s legitimacy increases in society.

• Sida 265
•  Original

Reflections and suggestions

Sweden has an important, unused resource in the potential students that do not apply to higher education today, because of different reasons, assignable to ethnic and social factors. It is of greatest importance for society to make higher education institutions more active in recruiting these individuals, and then to get these potential students to actively apply to higher education – and when they are there – to be comfortable and be able to carry on their studies successfully.

Resources are needed for higher education to be able to take energetic measures to promote diversity. Therefore diversity in higher education must be a concentrated and sustainable priority, to start with as a project for five years. During this time higher education shall build a lasting system to increase diversity – ethnically and socially. During this time various measures can be tried by different universities and university colleges. The government should allocate considerable amounts – up to 500 millions SEK a year – from which university and university colleges can receive support for development work and pilot projects during the five year period. An evaluation of the project should be done by the end of the period.

The commission suggests the following measures to be taken:

• Compulsory introductory course for all new students. (The model for this will be evaluated in a pilot project at ten universities during a period of five years).
• A preparatory term to widen the recruitment base in higher education.
• A special scholarship connected to the preparatory term.
• Elective courses in the Swedish language in the introductory course
• Special support to students to learn Swedish language.
• University courses in the Swedish language for immigrant academics.
• More flexible selection rules and procedures combined with active recruitment efforts for ethnic and social diversity.
• Special labour market measures for foreign academics.
• A goal for recruiting staff in higher education in terms of ethnic diversity.
• Appointment boards to enable fair assessment of applicants with part of their academic career abroad.
• Action plans for social and ethnic diversity in higher education.
• Diversity as a criteria in quality assessment.

• Sida 266
•  Original

• Resources for pedagogical diversity management.
• Multidisciplinary research program about diversity in higher education.

• Sida 10
•  Original

Mångfald i högskolan

Reflektioner och förslag

om social och etnisk mångfald i högskolan

(SOU 2000:47)

5. Överväganden och förslag

Bristen på social och etnisk mångfald i högskolan har sitt ursprung i socioekonomiska och sociokulturella förhållanden i samhället i stort. Barnens uppväxtförhållanden, föräldrarnas utbildningsbakgrund, grundskolan och gymnasieskolan är viktiga faktorer som styr ungdomars övergång till högre studier.

Förändringar av förhållanden i samhället påverkar högskolan, men förändring i högskolan kan också påverka samhället. Högskolan har en central roll i samhällsutvecklingen och har ett ansvar för att bl.a. verka för att alla som vill och kan, oavsett kön, etnicitet eller social bakgrund får del av de möjligheter som högre utbildning erbjuder. Högskolan har en helt central roll för integrationen av nya grupper i det svenska arbetslivet och samhället i stort. Att få allt fler att vilja ägna sig åt högre utbildning, att göra högskoleutbildningen attraktiv för många och att alla som har förutsättningar och intresse för högskoleutbildning också får möjlighet att skaffa sig en sådan är därför samhällsintressen av högsta rang. Åtgärder inom högskolan för att öka den sociala och etniska mångfalden bör därför under den närmaste tiden och förslagsvis fem år framåt göras till ett högt prioriterat mål.

• Sida 16
•  Original

Särskilda resurser bör därför sättas av och pilotprojekt och åtgärder vidtas på bred front omgående. Efter fyra år bör resultatet utvärderas och ytterligare åtgärder bör då övervägas på nytt. Utredningen kommer i det följande att redovisa sina överväganden och förslag med syftet att öka den sociala och etniska mångfalden i högskolan.

Introduktion till högskolestudier

• Obligatorisk introduktionskurs för alla nya studenter
• Collegetermin för att bredda högskolans rekryteringsbas
• Särskilt stipendium kopplat till collegeterminen

Benägenheten att studera vidare bland individer med samma intellektuella förutsättningar är olika beroende på familjens kulturella kapital, bl.a. utbildning, språk, det stöd och de attityder som föräldrarna förmedlar. När allt fler av en årskull nu behöver rekryteras till högskolan, är det viktigt att ta på allvar det faktum att den första kontakten med högskolan kan vara avgörande för om studenten kommer att kunna acklimatisera sig och studera på ett framgångsrikt sätt. I det perspektivet och mot bakgrund av målet om ökad mångfald är det viktigt att högskolan tar ansvar för studenternas introduktion till livet på högskolan. Det är under den första tiden i högskolan som många vanor och normer grundläggs som sedan påverkar studenten under de fortsatta studierna och hans/hennes möjligheter till framgång.

Utredningen föreslår därför att regeringen låter ett tiotal universitet och högskolor anordna en obligatorisk 20-poängs högskoleintroduktionskurs ("HINTen") som pilotprojekt. Det är en alltför omfattande åtgärd att i nuläget föreslå en obligatorisk introduktionskurs över hela högskolesystemet. På sikt skall inriktningen vara att kursen blir obligatorisk för alla högskolans nybörjare.

Kursen riktar sig till högskolenybörjare som har för avsikt att avlägga examen på antingen program eller fristående kurser. Dagens studenter har mycket varierande bakgrund och beredskap när de börjar studera vid högskolan. Vi anser därför att alla nybörjarstudenter skall erbjudas kursen i början av sin utbildning. Därmed kan en ändamålsenlig grund läggas för framtida lyckade studier. Högskoleintroduktionskursen gör det även möjligt för studenter som känner sig osäkra på sin förmåga, eller som upplever den akademiska miljön som främmande att påbörja högskoleutbildning. Målsättningen för introduktionskursen bör vara att för alla nya studenter överbrygga de kulturella klyftorna mellan högskolans och i synnerhet gymnasieskolans studiekultur, inte genom att göra högskolestudierna mer lika gymnasieskolans utan snarare genom att introducera studenterna i den studiekultur som existerar inom den högre utbildningen.

En högskoleintroduktionskurs kan vid en första anblick ge intrycket att studietiden förlängs, men utredningen bedömer att här finns en stor effektiviseringspotential. En sådan kurs ökar möjligheterna att tillgodogöra sig de efterföljande studierna i högre utsträckning och den kan därmed i realiteten fungera studieförkortande. Detta gäller i synnerhet för studerande på fristående kurser.

• Sida 17
•  Original

avgörande roll för deras fortsatta studier, enligt verket. Utredningen om studentinflytande inom högskolan (Ds 1998:51) framhöll värdet av introduktionskurs ur ett studentinflytandeperspektiv och föreslog att det skulle inrättas en månadslång obligatorisk introduktionskurs. Även högskoleutredningen (SOU 1992:1) föreslog introducerande inslag men inom ramen för den reguljära utbildningen samt vetenskaplig grundkurs vid större universitet och högskolor. Det har alltså på olika grunder under senare år föreslagits någon form av högskoleintroduktion och utredningen anser att argumenten är mycket goda för detta, inte minst i ett mångfaldsperspektiv. I sammanhanget kan också nämnas att det tekniska och naturvetenskapliga basåret har haft positiva effekter på rekryteringen av studenter från icke-akademiska miljöer.

Kursen bör innehålla följande delar; högskolans studiekultur och lärande, vetenskaplig grundkurs, kommunikation och informationssökning. Studiekulturen får i hög grad sin karaktär av det vetenskapligt kritiska och reflexiva tänkandet, vilket också påverkar själva lärandet. Introduktionskursen erbjuder därmed också en möjlighet att träna framgångsrika lärstrategier och i synnerhet utveckla lärandet från yt- till djupinriktning. I den vetenskapliga grundkursen skall ingå undervisning om vetenskapsteori och om metoder som representerar olika sätt att förhålla sig kritiskt, analytiskt och reflexivt till empiri och utsagor om "verkligheten". Studenterna ska genom kursen bli väl förtrogna med bakgrunden till vårt utbildningssystem, huvuddragen i vår tankehistoria och grunderna för vetenskaplig begreppsbildning. De inslag som rör kommunikation och informationssökning bör vara färdighetstränande och bör inriktas mot skrivande, muntlig framställning, IT, sökning av information och interkulturell kommunikation.

Ett mål bör vara att studenterna exponeras för så många skilda vetenskapsområden som möjligt. Kursen ska ge studenterna grundläggande kunskaper i hur olika vetenskapliga discipliner arbetar och formulerar frågeställningar. Utbildningen bör bestå av inslag som till övervägande del är gemensamma för alla studerande och kan därmed öka studenternas mångvetenskapliga förståelse. Men introduktionskursen kan självfallet också innehålla inslag som är profilerade mot olika utbildningar. Införandet av en högskoleintroduktionskurs kräver ett stort mått av samordning mellan olika ämnen, kurser, utbildningsprogram och institutioner för att både undvika dubbelläsning och för att göra introduktionskursen till en tillgång för de mer ämnesspecifika studierna.

Kursen ska vara poänggivande och berättiga till studiestöd och inte påverka antalet studiestödsterminer. Lärosätet skall tilldelas extra resurser för detta åtagande De riktlinjer utredningen målar upp för introduktionskursen måste givetvis utvecklas. I nuläget kan utredningen inte överblicka olika praktiska konsekvenser av förslaget, såsom frågor om antagning, behörighet, organisation och utförande. Det är av stor vikt att lokala förutsättningar sätter sin prägel på högskoleintroduktionskursen.

Eftersom utbildningen spänner över flera ämnesområden faller den inte naturligt inom något av de ersättningsbelopp som finns i resurstilldelningssystemet. Förhoppningen är att det skall finnas samordnings- och rationaliseringsvinster vid utformandet och genomförandet av denna utbildning, men den förutsätter särskilda resurser från statsmakterna åtminstone inledningsvis. Utbildningen kan bl.a. förväntas ställa höga krav på såväl lärar- som lokalresurser. Omfattningen av utbildningen är beroende av hur många och vilka lärosäten som erbjuder sig att anordna utbildningen. Varje år börjar ca 60 000 personer som inte tidigare befunnit sig i högskolan och utredningen bedömer att inledningsvis ca 15 000 av dessa skulle omfattas av den nya utbildningen. Vad detta innebär i ökade

• Sida 18
•  Original

kostnader för de berörda högskolorna går inte exakt att beräkna men ett samlat belopp närmare 200 miljoner kronor per år bör avsättas för sektorn i sin helhet.

Utredningen bedömer att det dessutom finns ett behov av en högskoleförberedande utbildning, en collegetermin, som vänder sig både till personer som saknar behörighet och personer som är formellt behöriga men som i praktiken saknar de reella kunskaper som krävs för att tillfredsställande kunna följa högskoleundervisningen. Collegeterminen ges på gymnasienivå. Utbildningen bör ges i samarbete mellan högskola, gymnasium, komvux, folkhögskola och Folkuniversitetet. En förebild är den högskoleförberedande delen av den collegeutbildning som idag ges i Umeå. Collegeterminens målgrupp skall vara personer med en bakgrund där eftergymnasial utbildning saknas och personer med utländsk bakgrund som på grund av språksvårigheter inte erhållit formell eller ”reell” högskolebehörighet från gymnasieskolan.

Utredningen föreslår att ett antal universitet och högskolor ges i uppdrag att erbjuda en collegetermin, gärna i kombination med högskoleintroduktionskursen. Collegeterminen skall vara studiestödsberättigande. För uppdraget bör särskilda resurser erhållas från statsmakterna. Omfattningen av collegeterminen är beroende av uppdraget, men borde omfatta cirka 1 000 personer per år. En ungefärlig kostnad för åtgärden är 25 miljoner kronor.

Utredningen bedömer att en kraftfull metod att rekrytera personer som ökar högskolans sociala och etniska mångfald är ett stipendium till dem som deltar i den föreslagna collegeterminen. Ett sådant stipendium skulle kunna utformas på samma sätt som det stipendium som tidigare tilldelades elever vid det s.k. NT-basåret inom komvux . Där erhöll eleverna 10 000 kronor om de fullföljde utbildningen med godkänt resultat. Utbetalning av stipendierna sköttes av Centrala studiestödsnämnden enligt förordningen om stipendium efter genomfört basår inom kommunal vuxenutbildning (SFS 1996:842). Omfattningen av stipendiet styrs naturligtvis av den omfattning som statsmakterna väljer på collegeterminen, men det bör omfatta cirka 1000 studenter per år vilket skulle kunna innebära en kostnad om 10 miljoner kronor.

Satsning på svenska språket

• Valbara kurser i svenska språket i högskoleintroduktionskursen
• Språkverkstäder/språklaboratorier inom högskolan
• Svenskundervisning i högskolemiljö för utländska gymnasister och akademiker

Ett gemensamt språk är avgörande i allt socialt samspel, inte minst i undervisning. Språket är ett centralt integrationsinstrument och utredningen vill understryka värdet av god undervisning i svenska språket för invandrare. Behovet av goda kunskaper i svenska är av största vikt såväl i högskolan som i arbetslivet. Detta visar tydligt de undersökningar och erfarenheter som utredningen tagit del av. Det krävs goda kunskaper för att kunna följa undervisningen och att kommunicera inom högskolan. Språkproblem gäller inte bara den som själv invandrat, utan även för personer födda i Sverige med utländsk bakgrund. Dessa elever får av språkskäl en sämre chans att påbörja akademiska studier. Undervisning i svenska bör naturligtvis börja så tidigt som möjligt och ha en hög ambitionsnivå. Skolans insatser och barnens uppväxtmiljö har en stor betydelse för deras förmåga att lära sig svenska.

• Sida 19
•  Original

Även om språket till största del måste ha inhämtats före högskolestudierna, har högskolan ett ansvar att stödja dem som har problem med svenska språket så att de bättre kan tillgodogöra sig utbildningen. Utredningen föreslår därför att det ska finnas valbara inslag av språkträning i högskoleintroduktionskursen. Omfattningen av undervisningen i svenska språket får prövas lokalt utifrån de förutsättningar som gäller. De satsningar på särskilt språkstöd s.k. språkverkstäder eller språklaboratorier som bl.a. finns vid Lärarhögskolan i Stockholm och vid Södertörns högskola har visat goda resultat och bör finnas vid fler universitet och högskolor.

Flera undersökningar och studievägledares erfarenheter har entydigt pekat på problemet med undervisningen i svenska för invandrare (sfi) för gruppen utländska akademiker. Utredningen har i delrapporten redovisat att kvalifikationsnivån ofta ligger alltför lågt i sfi-undervisningen och att detta drabbar gruppen akademiker negativt. Det skapar förseningar i processen mot arbetsmarknaden, som vidare leder till att personerna tappar tidigare kunskap och engagemang. Därför är det viktigt att invandrarakademiker snabbt kan erbjudas svenskundervisning i högskolemiljö. Flera universitet och högskolor erbjuder utbildningar i ”svenska som främmande språk” eller liknande. Dessa är oftast inriktade mot yngre gäststuderande som har fortsatta högskolestudier som mål. Innehållet och utformningen av utbildningarna har dock lika stor relevans för gruppen utländska akademiker. Ett annat bra exempel är den ettåriga utbildning som finns vid Malmö högskola för invandrare med utländsk gymnasieutbildning och med grundläggande kunskaper i svenska (sfi-nivå) Förutom svenska innehåller utbildningen kurser i engelska samt samhälls- och kulturkunskap. Kursledningen betonar också vikten av att utbildningen finns i högskolemiljön och att den har en hög, akademisk kravnivå. Utredningen föreslår att omfattningen och utbudet av denna typ av svenskundervisning i högskolemiljö bör öka.

Från urval till rekrytering

• Flexiblare urvalsregler kombinerat med aktiva rekryteringsinsatser för social och etnisk mångfald

Det finns en kö av behöriga sökande till högskolan. Incitamenten för högskolan att arbeta med aktiva rekryterande insatser har hittills varit begränsade. Den sociala snedrekryteringen har inte påverkats nämnvärt under de senaste decennierna. I fråga om söktryck råder det betydande obalanser i högskolesystemet. Vissa utbildningar, t.ex. vid universiteten och vissa högstatusutbildningar, är översökta. På andra områden råder det brist på sökande, t.ex. till många tekniska och naturvetenskapliga utbildningar och lärarutbildningar. Utredningen bedömer dock att högskolesystemet befinner sig i en omvandling och att incitamenten att arbeta med rekrytering har förstärkts. På flera håll har kön till högskolan försvunnit och istället har ett rekryteringsbehov uppstått som ett resultat av en större tillgång på utbildningsplatser, en bättre arbetsmarknad, minskade ungdomskullar och kanske ett minskat intresse för högre studier. Som visats tidigare i rapporten finns dessutom stora vinster kvalitetsmässigt med en studerandekår präglad av social och etnisk mångfald. Högskolan befinner sig således i en situation där fokus flyttas från urval till rekrytering av studenter.

• Sida 20
•  Original

utbildningssystemet borde fungera rekryterande genom att inga onödiga hinder i behörighetsvillkor eller studieuppläggning för utbildningsprogram och kurser skulle finnas som skulle kunna motverka en vidgad rekrytering av studerande med icke-akademisk bakgrund. Något regelsystem som framtvingar en omsortering av ungdomar från olika social bakgrund är inte lösningen, enligt utredarna, utan istället behövs positiva åtgärder som får relativt fler studiebegåvade ungdomar från studieovana hemförhållanden att söka sig till högre utbildning och erbjudas möjligheter att antas. Därmed skulle den totala begåvningspotentialen i samhället bättre kunna tas tillvara. Aktiva rekryteringsinsatser i kombination med mindre likformiga antagningsregler där skilda meriter och erfarenheter mer flexibelt vägs samman hos de sökande bör kunna vara ett alternativ för att hitta lämpliga vägar för att förbättra den sociala rekryteringen, enligt Eriksson & Jonsson.

I en nyligen lämnad rapport till Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi (ESO) riktas skarp kritik mot att det nuvarande antagningssystemet till högskolan inte uppnått målen vad gäller minskad social snedrekrytering. Författarna förespråkar i stället ett decentraliserat antagningssystem, fritt tillträde i största möjliga utsträckning, efterfrågestyrd dimensionering, realistiska förkunskapskrav och urval anpassat till de sökandes situation och utbildningens innehåll (Brandell & Kim 2000).

Tillträdesreglerna har länge använts som ett medel för att nå utbildningspolitiska mål, bl.a. för att bredda rekryteringen och ge nya grupper ökade möjligheter till högre utbildning. Dessa mål har endast i begränsad omfattning uppnåtts. Så länge konkurrensen till högre utbildning är hård kommer diskussionen om tillträdesreglerna att fortsätta. I en studieorganisation där tillträdet är spärrat till många utbildningar och där det finns tomma platser på andra utbildningar är det fråga om att avväga olika intressenters önskemål mot varandra. Varje förändring av tillträdesreglerna innebär att någon grupp vinner och någon annan grupp förlorar. Visionen om det enkla, överblickbara och absolut rättvisa tillträdessystemet har alltid föresvävat politiker och utredare. Något sådant system finns inte.

Det har inte varit utredningens sak att föreslå ändringar i behörighetsreglerna. Inom överskådlig tid synes det ej vara möjligt med en fri antagning till högskolan, utan där konkurrens råder om platserna kommer former för urval fortsatt att behöva tillämpas. Utifrån denna situation bör reglerna för tillträde och antagning till högre utbildning utformas med avvägning mellan de sökandes önskemål om rättvisa, samhällets krav på social och etnisk mångfald och högskolans krav på förkunskaper och studieförmåga hos de sökande.

Vi har koncentrerat oss på positiva aktiva rekryteringsåtgärder i kombination med smärre förändringar av urvalsreglerna. Det sker redan en hel del aktiva rekryterande insatser inom högskolan, vilka har beskrivits tidigare. Ett sätt att åstadkomma aktiva rekryteringsåtgärder i ett system med färre platser än sökande kan enligt vår mening vara att ha en viss mångfald i urvalsreglerna. Alternativa metoder bör prövas för en del av antagningen. Utredningen vill i detta sammanhang lyfta fram ett förslag som hösten 1999 lämnades till regeringen av Sveriges universitetsoch högskoleförbund (SUHF) och som rör utveckling och förändring av urvalsreglerna.

• Sida 21
•  Original

sig själva rättvisa, studiegruppernas önskvärda sammansättning inkluderande bl.a. mångfald och bredd.

För att öka mångfalden i högskolan bör högskolan få förtroendet att hitta lösningar på rekryteringen och utvecklingen av tillträdesreglerna. En utgångspunkt för det lokala engagemanget bör vara att anpassa reglerna efter respektive kurs eller utbildningsprograms särart eller speciella innehåll och uppläggning och till detta koppla aktiva rekryteringsinsatser.

En urvalsmodell för utbildning som vänder sig till nybörjare i högskolan skulle således bestå av tre delar, nämligen ett betygsurval, ett provurval och ett efter respektive utbildnings särart anpassat urval. Ett steg mot ett sådant antagningsförfarande är att ändra föreskrifter om antagning, så att möjlighet ges till en mer obunden antagning upp till ca 15-30 procent av platserna på en utbildning. Denna modell bör kopplas till aktiva rekryteringsinsatser för att öka mångfalden bland studenterna, såväl socialt, etniskt som könsmässigt. Målen för dessa rekryteringsinsatser bör framgå av universitetens och högskolornas mångfaldsplaner.

Tillvaratagande av utländska akademikers kompetens

• Satsning på kompletteringsutbildningar för utländska akademiker

Utredningen har lämnat en delrapport med överväganden och förslag kring systemet med tillvaratagandet av den resurs som utländska akademiker utgör (se bilaga 2). Utredningen lämnar i delrapporten en rad olika förslag till hur deras kompetens bättre än idag kan komma samhället tillgodo. Förslagen berör svenskundervisningen för utländska akademiker, fortsatt satsning på kompletteringsutbildningar, behovet av en tidseffektiv process, behovet av praktik i arbetslivet, ett fungerande system för värdering och tillgodoräknande av utländska högskoleutbildningar och en ordnad studiefinansiering. Det är med tillfredsställelse utredningen noterat regeringens förslag i den ekonomiska vårpropositionen år 2000 (prop. 1999/2000:100) att 100 miljoner kronor årligen under åren 2001-2003 avsätts för att öka sysselsättningen bland invandrare. Det har framkommit att utländska akademiker utgör en prioriterad grupp för denna satsning. Som framgår av delrapporten är utländska akademiker en outnyttjad resurs i det svenska arbetslivet. Ett bättre utnyttjande av deras kunskap och kompetens skulle tillgodose ett flertal behov i samhället, såväl ur mångfaldsperspektiv som ur ett ”flaskhalsperspektiv”. Vidare framgår att utbudet och omfattningen av kompletteringsutbildningar och undervisning i svenska språket i högskolemiljö inte har varit eller är i nivå med efterfrågan. Systemen för att tillgodose dessa behov finns, men behöver utökas betydligt.

Regeringens förslag att öka sysselsättningen hos utländska akademiker är bra, men skulle behöva vara mer omfattande. Sverige skulle kunna göra betydande samhällsekonomiska vinster i den högkonjunktur som för närvarande råder genom en kraftfull riktad insats till utländska akademiker med kompletteringsutbildningar kombinerat med ett tillfredsställande studiesocialt stöd. Som en förebild skulle kunna vara den tidigare utbildningspolitiska satsningen riktad till personer mellan 28-48 år som fick ett förmånligare studiestöd för utbildningar inom de tekniska och naturvetenskapliga områdena, den s.k. NT-svuxsatsningen. Den föreslagna satsningen skulle kunna rikta in sig mot yrkesområden där det råder arbetskraftsbrist och där stora behov finns av en mångkulturell sammansättning, t.ex. skolan, vården och vissa områden inom industrin. En sådan satsning skulle

• Sida 22
•  Original

betyda relativt betydande kostnader kortsiktigt för staten, men ganska snart betydande vinster för såväl individen som för näringsliv och offentlig sektor.

Ökad etnisk mångfald bland personalen

• Mål för rekrytering av högskolans personal skall finnas vad gäller etnisk mångfald
• Särskilt sakkunniga skall kunna anlitas av lärarförslagsnämnder för att sökande med en del av sina akademiska meriter i annat land skall få en rättvis bedömning

Utredningen har visat att det bland högskolans forskare och lärare finns en stor mängd personer med utländsk bakgrund. I synnerhet tycks det vara ett framgångsrikt internationaliseringsarbete inom forskningen som skapat denna mångfald. Den största andelen med utländsk bakgrund finns inom forskningstjänster, medan andelen är mindre inom undervisningstjänster och minst i administrativa tjänster. De största andelarna personer med utländsk bakgrund har olika tidsbegränsade forskartjänster på olika nivåer (ofta gästforskare eller liknande). Det finns en stor andel personer med utländsk bakgrund inom kategorin lokalvårdare och ekonomipersonal, alltså längre ned i tjänstehierarkin Bland de utrikes födda är den europeiska dominansen stor, medan personer från Afrika och Asien är underrepresenterade i förhållande till dessa gruppers andel av befolkningen. Slutsatsen av detta, i avvaktan på behövliga djupare analyser, är att högskolan är mer internationell än mångkulturell. Utredningen föreslår att det i högskolans mångfaldsplaner skall finnas mål för rekryteringen av personal vad gäller etnisk mångfald.

Som framgått tidigare förekommer det att sökande med en del av sin akademiska karriär i annat land inte blir bedömda därför att sakkunniga inte anser sig kunna bedöma sökandes meriter. I sådana fall skall lärarförslagsnämnder kunna anlita särskilda sakkunniga.

Handlingsplaner för mångfald

• Handlingsplaner för social och etnisk mångfald i högskolan

Regeringens uppdrag till samtliga myndigheter, inklusive universitet och högskolor, att upprätta handlingsplaner för etnisk mångfald samt Högskoleverkets studie av högskolans arbete med bl.a. social och etnisk mångfald har haft stor betydelse för att fästa uppmärksamhet på mångfaldsfrågan.

För att arbetet med social och etnisk mångfald skall kunna ge avsedd effekt måste verksamheten kartläggas, vilket lämpligen sker lokalt med hjälp av redan befintligt statistik och särskilda undersökningar. En arbetsgrupp inom Uppsala universitet har utarbetat en plan för att undersöka mångfalden inom den egna verksamheten, och denna plan kan tjäna som en utgångspunkt (se Goda exempel - hur universitet och högskolor kan arbeta med jämställdhet, studentinflytande och social och etnisk mångfald 2000). Arbetet med mångfald kan utvecklas med jämställdhetsarbetet som förebild och på sikt bör det kunna vara möjligt att i årsredovisningar för universitet och högskolor redovisa mångfalden på i princip samma sätt som nu sker vad gäller kön. I planer och arbete för ökad mångfald är det viktigt att olika åtgärder för att öka mångfalden - könsmässig, etnisk och social - inte kommer i ett utbytesförhållande, utan snarare samordnas.

• Sida 23
•  Original

Handlingsplanerna för mångfald bör innehålla målsättningar för respektive högskolas mångfaldsarbete. I övrigt kan planerna innehålla rekryteringsmål för att öka mångfalden bland studenterna, mål för ökad mångfald bland personalen, hur studievägledningen bör utformas på central nivå och på program/institutionsnivå för att bl.a. fungera som ett stöd för studenter från ickeakademiska miljöer samt mål för det pedagogiska och administrativa mångfaldsarbetet. En inledning till detta arbete kan vara att utse mångfaldsansvariga inom organisationen.

En viktig förutsättning för framgång med arbetet är att planerna följs upp kontinuerligt och revideras. Detta arbete skall huvudsakligen ske lokalt, men även statsmakterna bör följa upp verksamheten löpande.

Mångfaldsarbete som del av kvalitetsarbetet

• Mångfald som kvalitetskriterium
• Resurser för pedagogiskt mångfaldsarbete
• Underlag utarbetas för hur mångfald hanteras kvalitetsbefrämjande i undervisning, forskning och administration

Utredningen anser att mångfald ska bli ett prioriterat område inom högskolans kvalitetsarbete under den kommande femårsperioden. Utredningen föreslår därför att social och etnisk mångfald görs till kvalitetskriterium vad gäller studentrekrytering, personalsammansättning, undervisning och examensfrekvens i Högskoleverkets framtida kvalitetsbedömningar, såväl i lärosätesbedömningar som i ämnes- och programutvärderingar. Arbetet med framtagande av kvalitetskriterier bör ske i nära samarbete med universitet och högskolor. Statsmakterna bör efter femårsperioden överväga om resurstilldelningen ska variera med graden av framgång i mångfaldsarbetet.

Att hantera mångfald handlar i hög grad om att se den som en resurs som kan användas kvalitetsbefrämjande i verksamheten. Utredningen har tidigare konstaterat att nya studentgrupper med en mer heterogen social och etnisk sammansättning än tidigare ställer krav på förändrad utbildning och undervisning samtidigt som den ger upphov till en ny resurs av breddade sociala och kulturella erfarenheter som kan utnyttjas i undervisningen. Det behövs ett pedagogiskt utvecklingsarbete bland högskolans lärare för att hantera denna situation. Utredningen föreslår därför att Rådet för högskoleutbildning ges ytterligare resurser för utlysning av projektmedel om konkret pedagogiskt mångfaldsarbete i högskolans undervisning. Kurser i praktisk pedagogik för universitetslärare bör innehålla inslag om hur mångfald hanteras.

Även i andra personalutbildningar inom universitet och högskolor, t.ex., ledarutbildningar av typ prefektkurs, utbildningar för studievägledare och administratörer behövs inslag om mångfaldens fördelar och hur den kan förvandlas till en resurs i högskolans verksamhet. Ett uppenbart exempel är att högskolans mångkulturella miljö synliggörs och utnyttjas som en resurs i internationaliseringsarbetet. Utländska lärare och forskare är med sina kulturella kunskaper och erfarenheter från andra länder en stor tillgång för högskolan som bör ses som en naturlig del i internationaliseringsarbetet på hemmaplan. Utredningen föreslår att regeringen uppdrar åt universitet

• Sida 24
•  Original

och högskolor att utarbeta underlag för hur mångfald konkret kan hanteras kvalitetsbefrämjande i undervisning, forskning och administration.

Forskning om mångfald inom högskolan

• Medel för ett mångvetenskapligt forskningsprogram om mångfald i högskolan

Det har gjorts få studier av förhållandet mellan utbildning och etnisk bakgrund i Sverige. I synnerhet gäller det hur bakgrundsfaktorerna kön, etnicitet och social bakgrund sammantagna påverkar utbildning. Utredningen ser därför detta område som ett angeläget forskningsområde framöver.

Ett område som även är angeläget att ytterligare studera är utflödet från högskolan ur ett mångfaldsperspektiv, i synnerhet gäller detta hur examensfrekvensen varierar med kön, etnicitet och social bakgrund. Överhuvudtaget är den högre utbildningsdiskursen för närvarande alltför ensidigt inriktad på flödet in i högskolan. När det gäller examensfrekvensen är den mycket låg på i synnerhet fristående kurser. Enligt statistik från SCB hade endast 60 % av högskolenybörjarna 1985/86 examinerats elva år senare och det finns anledning att anta att här finns könsmässiga, etniska och sociala skillnader.

Ett tredje forskningsområde som, slutligen, bör prioriteras är karriärer inom högskolan i mångfaldsperspektiv. Som nämnts är det känt hur kön inverkar, men kunskapen om hur etnisk och social bakgrund påverkar högskolekarriären är begränsad. Här kan olika frågor ställas om vilka som når toppen i karriärhierarkin och vilka som sorteras bort på vägen, men också vilka som överhuvudtaget stannar kvar inom högskolan.

Utredningen föreslår att 10 miljoner kronor avsätts för en femårsperiod för ett särskilt mångvetenskapligt forskningsprogram om mångfald i högskolan.

Jämställdhetspolitiska konsekvenser

Vi har bedömt de jämställdhetspolitiska konsekvenserna av våra konkreta åtgärdsförslag. Det kan nämligen tänkas att strävanden att öka högskolans mångfald i ett avseende kan få negativa konsekvenser i ett annat. Vi har varit uppmärksamma på detta och vår bedömning är att våra förslag inte påverkar jämställdhetsarbetet negativt. Då våra förslag syftar till att göra mångfald till ett under fem år prioriterat projekt inom högskolan och då de bygger på att lärosätet organiserar detta projekt på bästa sätt efter lokala förutsättningar, finns det dock anledning att understryka att olika åtgärder för att öka mångfalden vad gäller kön, etnicitet och social bakgrund inte får komma i ett utbytesförhållande till varandra. Lärosätet bör därför ta ett samlat grepp och fortlöpande bedöma hur åtgärderna för att öka den sociala och etniska mångfalden påverkar jämställdheten. De handlingsplaner för mångfald som vi föreslår att universitet och högskolor ska utarbeta, skall väga in såväl sociala, etniska som könsmässiga aspekter av mångfald.

• Sida 25
•  Original

Kön har vidare vägts in i de databearbetningar och analyser som gjorts i syfte att kunna visa hur olika bakgrundsvariabler påverkar. Analyserna är dock inte av sådan karaktär att det ibland invecklade sambandet mellan kön, klass och etnicitet kunnat bedömas.

Kostnader och finansiering

Utredningens uppdrag är att lämna förslag till åtgärder för att öka den sociala och etniska mångfalden i högskolan. Utredningen har ovan redovisat ett antal förslag som innebär relativt omfattande kostnader. En förutsättning för förslagen enligt utredningens direktiv är dock att de skall kunna genomföras inom ramarna för högskolans befintliga resurser.

Utredningen har beaktat dessa förutsättningar i samband med utarbetandet av förslagen. Att åstadkomma förändringar på ett område som berör social och etnisk mångfald i högskolan ställer krav på att kraftfulla åtgärder vidtas. Frågan bottnar i socioekonomiska och kulturella förhållanden som inte enkelt kan ändras genom t.ex. ökad information eller regeländringar. Utredningen har tagit del av den ganska omfattande forskning och gjorda undersökningar av vilka effekter tidigare åtgärder har lett till för att minska den sociala snedrekryteringen till högskolan. Som framgått har aktiva rekryterande åtgärder tillsammans med studiesociala åtgärder haft störst effekt, medan informationsinsatser och regelförändringar haft obetydlig effekt. Aktiva rekryterande åtgärder och åtgärder inom det studiesociala området kostar pengar. Samhällsekonomiskt kan det dock vara en begränsad kostnad eftersom det blir ett bättre resursutnyttjande av den samlade kompetens som finns i samhället.

Det har inte varit möjligt att enskilt kostnadsberäkna varje föreslagen åtgärd eftersom en rad olika förutsättningar och omfattning av åtgärderna måste vara kända. Utredningen har därför valt att redovisa schablonmässiga beräkningar av vilka kostnader åtgärderna skulle innebära.

En viktig förutsättning för att de föreslagna åtgärderna verkligen ska kunna genomföras och få en tillfredsställande effekt är att universitet och högskolor kan avsätta särskilda resurser för ändamålet. Utredningen bedömer det som helt omöjligt att omprioritera resurser inom befintliga ramar i den omfattning som skulle krävas för att genomföra förslagen enligt utredningens riktlinjer. Det krävs att ytterligare resurser tillförs högskolan. Denna typ av avvägning är endast möjlig för statsmakterna att göra när de samlade resurserna för högskolan prövas. Flera av utredningens förslag berör även andra politikområden t.ex. arbetsmarknad, integration, socialförsäkring och det borde vara möjligt att uppnå samordningsfördelar med dessa.