SOU 2006:45
Tänka framåt, men göra nu - Så stärker vi barnkulturen
Till statsrådet och chefen för Utbildnings- och kulturdepartementet Leif Pagrotsky
Kommittén Aktionsgruppen för barnkultur (Ku 2004:07) överlämnar härmed betänkandet Tänka framåt, men göra nu. Så stärker vi barnkulturen (SOU 2006:45).
Den 2 september 2004 beslutade regeringen att tillsätta en aktionsgrupp för barnkultur med uppdrag att lämna förslag på hur barnkulturens ställning kan stärkas. Lotta Lundgren, verksamhetsledare för Drömmarnas hus i Malmö, tillsattes som ordförande. Ledamöter i Aktionsgruppen är Vivi-Ann Nilsson, f.d. kommunalråd i Göteborg, Gertrud Widerberg, barnkulturarbetare i Grebbestad, Zargam Asadi, kommunalråd i Örebro, Susin Lindblom, förbundsdirektör Dramatikerförbundet i Stockholm, Per Sjöberg, kulturchef i Karlskoga, Alireza Afshari, barn- och ungdomskonsulent i Stockholm, och Thor Fossland, då kulturchef i Skellefteå, idag folkhögskolerektor i Värnamo, Kerstin Olander och Lotta Brilioth Biörnstad är sekreterare i kommittén. Anita Bashar Aréen var anställd som utredare från den 1 december 2004 till 30 juni 2005. Charlotte Carlsson anställdes som informatör den 4 april 2005. Anna Granehult var anställd som informatör 1 februari till den 31 mars 2005 och Julia Gunnarsdottir var praktikant hos kommittén under perioden från den 7 februari till den 23 juni 2005.
Suzanne Osten, konstnärlig ledare vid Unga Klara, Stadsteatern i Stockholm, och professor i regi vid Dramatiska Institutet utsågs den 2 februari 2004 till utredningens expert.
Genom beslut den 15 mars 2005 förordnades följande personer som experter i kommittén: Fredrik Gunnarsson, sekreterare Sveriges kommuner och landsting, Mona Lansfjord, undervisningsråd Skolverket (t.o.m. den 30 juni 2005), Michael Matz, handläggare Statens kulturråd, Ulf Nilsson Huett, fotograf och representant för
Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, Cecilia Parkert, kommunikatör och informatör Barnombudsmannen, Per-Gunnar Rosengren, utredare Högskoleverket, Ulla Wiklund, undervisningsråd Myndigheten för skolutveckling och Torgny Sandgren, utredare Ungdomsstyrelsen (från den 15 december 2005). Från Utbildnings- och kulturdepartementet utsågs den 15 mars 2005 departementssekreterare Ulrika Lindblad och departementssekreterare Margareta Wiman som experter, och från den 27 september 2005 också departementssekreterare Mari Granath Lagercrantz.
Uppdraget är härmed slutfört.
Stockholm i april 2006
Lotta Lundgren (ordf.) Vivi-Ann Nilsson Gertrud Widerberg
Zargam Asadi Susin Lindblom Per Sjöberg
Alireza Afshari Thor Fossland Kerstin Olander
Lotta Brilioth Biörnstad Charlotte Carlsson
5
Innehåll
Inledning .......................................................................... 13
Sammanfattning ................................................................ 15
1 Kommitténs uppdrag .................................................. 27
1.1 Direktiven................................................................................. 27
1.2 Kommitténs sammansättning och arbetssätt ......................... 28 1.2.1 Webbplatsen barnkultur.se .......................................... 31
2 Bakgrund .................................................................. 33
2.1 Tidigare utredningar och uppdrag .......................................... 34 2.1.1 Barnkulturgruppen 1974
−1978 .................................... 34
2.1.2 Kulturpropositionen 1996............................................ 35 2.1.3 Arbetsgruppen kultur i skolan 1995
−1998.................. 36
2.1.4 Kultur i skolan 1999
−2003 ........................................... 37
2.1.5 Kultur och estetik i skolan 1999–2003 ........................ 38 2.1.6 Uppdrag till Myndigheten för skolutveckling 2005 ............................................................................... 38
2.2 Nationella styrdokument på barnkulturområdet................... 39 2.2.1 Barnkonventionen ........................................................ 39 2.2.2 De kulturpolitiska målen.............................................. 42 2.2.3 Bibliotekslagen.............................................................. 42 2.2.4 Läroplanerna ................................................................. 43
2.3 Viktiga aktörer på barnkulturområdet.................................... 43
2.4 Slutsatser av Aktionsgruppens kartläggning av barnkulturen .................................................................................... 44
Innehåll SOU 2006:45
6
Våra förslag
3 Ett handslag med barnkulturen .................................... 49
3.1 Ett handslag med idrotten .......................................................50
3.2 Överskottet från AB Svenska Spel ..........................................51
3.3 Fördelning av ett handslag med barnkulturen........................52 3.3.1 Bidragsfördelare ............................................................53 3.3.2 Ansökningsförfarande ..................................................53 3.3.3 Lokala utvecklingsmedel...............................................53 3.3.4 Närhet och tillgänglighet..............................................53 3.3.5 Utbildning och fortbildning.........................................54 3.3.6 Utvärdering ...................................................................54
4 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet..................................................................... 55
4.1 En nationell barnkulturdelegation...........................................55 4.1.1 Utformningen av Barnkulturdelegationen ..................56 4.1.2 Delegationens kansli .....................................................57 4.1.3 Tidigare exempel på delegationer.................................58 4.1.4 Barnkulturnätverk som modell prövat i Danmark......59 4.1.5 Behovet av samordning.................................................59 4.1.6 Bristen på statistik och underlag ..................................60 4.1.7 Statligt ansvarstagande för amatörkulturen.................62
4.2 Förbättrad samordning inom Regeringskansliet....................63
4.3 Samordning av barnkulturen på regional nivå ........................65 4.3.1 Inrätta regionala barnkultursamordnare......................67 4.3.2 Nya former för nationell uppföljning av barnkulturen .........................................................................68 4.3.3 Utveckla utbildning och fortbildning om barnkultur .............................................................................69 4.3.4 Exemplet Västra Götaland............................................69 4.3.5 Barnkulturens villkor i län och regioner......................73 4.3.6 Ansvarsutredningen och regionernas framtid .............74
4.4 Samordning av barnkulturen i kommunerna ..........................75 4.4.1 Förslag till förstärkningar på kommunal nivå .............75 4.4.2 Fördelningen av medel..................................................77
Innehåll
7
4.4.3 Behovet av samverkan .................................................. 77 4.4.4 Lokaler för kreativa verksamheter ............................... 78 4.4.5 Referensgrupper i kommunerna .................................. 80 4.4.6 Enkät till kommunerna ................................................ 81 4.4.7 Fem inlandskommuner ................................................ 83 4.4.8 Fyra storstäder .............................................................. 86 4.4.9 Dialog med Sveriges Kommuner och Landsting ........ 91
5 Forskning och utbildning............................................. 93
5.1 Kraftsamling behövs inom barnkulturforskningen ............... 93 5.1.1 Utred behovet av ett barnkulturellt forskningscentrum ......................................................................... 94
5.2 Forskningsläget i dag ............................................................... 95
5.3 Angeläget med ökad forskning om barn och kultur.............. 95
5.4 De konstnärliga utbildningarna och lärarutbildningarna ...... 96 5.4.1 Barnkonventionen i utbildningen................................ 97 5.4.2 Lärarnas utbildning i konst, estetik och kultur .......... 98 5.4.3 Pedagogisk kompetens i konstnärliga utbildningar............................................................................. 99 5.4.4 Utred behov av nya utbildningar ................................. 99 5.4.5 Inrätta en kulturarvspedagogisk utbildning.............. 101 5.4.6 Utveckla mediepedagogiska utbildningar ................. 101
6 Professionell kultur för barn ...................................... 103
6.1 Kulturinstitutionerna – problem och möjligheter ............... 103
6.2 Statliga kulturinstitutioner .................................................... 104 6.2.1 Scenkonstområdet ...................................................... 105 6.2.2 Museer och utställningsverksamhet .......................... 108
6.3 Regionala kulturinstitutioner ................................................ 110 6.3.1 Behov av översyner..................................................... 111
6.4 Kulturrådets uppdrag............................................................. 113
6.5 Genomförda reformer på barnkulturområdet...................... 114
6.6 Ökad kunskap behövs om effekterna av insatser på barnkulturområdet................................................................. 116
Innehåll SOU 2006:45
8
6.7 Utvecklingsinsatser behövs inom konstområdena...............117 6.7.1 Pedagogiska avdelningar .............................................118
6.8 Nya sätt att arbeta med pedagogisk verksamhet ..................119 6.8.1 Residens .......................................................................120 6.8.2 Nätverk ........................................................................121 6.8.3 Slöjdklubbar ................................................................121
6.9 Arkiv och museer ...................................................................122
6.10 Utveckling av litteraturområdet för att främja barns läsning .....................................................................................123 6.10.1 Utveckling av länsbibliotekens verksamhet............124 6.10.2 Inköpsstöd för litteratur i förskolan .......................125 6.10.3 Förbättrad tillgång till skönlitteratur för läshandikappade barn ...............................................125 6.10.4 Utgivning av barn- och ungdomsböcker på minoritetsspråk.........................................................126 6.10.5 Samlat ansvarstagande ..............................................126
6.11 Fria grupper ............................................................................126
6.12 Festivaler.................................................................................128
6.13 Synliggör den offentligt stödda barnkulturen ......................129
6.14 Brist på medel för ungas eget skapande ................................130
6.15 Den statliga filmpolitiken ......................................................132 6.15.1 Produktion av barn- och ungdomsfilm...................132 6.15.2 Festivaler för professionell film och ung film ........133 6.15.3 Regionala resurscentrum för film och video...........134
6.16 Stärk konstnärernas möjlighet att arbeta med barnkultur...135
7 Public service........................................................... 141
7.1 Sveriges Television AB...........................................................143
7.2 Sveriges Utbildningsradio AB ...............................................145
7.3 Sveriges Radio AB ..................................................................146
Innehåll
9
8 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan ............ 149
8.1 Den professionella kulturens roll i skolan............................ 151 8.1.1 ”Den radikala estetiken” – konstens metod som förebild för skolan ...................................................... 152
8.2 Kulturens roll i skolan – en nulägesbild ............................... 154
8.3 Förskolan, leken och skapandet............................................ 155
8.4 Brist på dokumentation och statistik.................................... 156
8.5 Hitta vägar för att konst och pedagogik ska mötas ............. 157 8.5.1 Avsätt mer tid för samverkan .................................... 159 8.5.2 Skriv in samverkan i kursplanerna ............................. 159
8.6 Skolbibliotek .......................................................................... 159
8.7 Lokala förutsättningar för samverkan mellan skola och kulturliv .................................................................................. 160
8.8 Musik- och kulturskolorna.................................................... 162 8.8.1 Statligt stöd för att främja utveckling ....................... 164 8.8.2 Behov av gemensam lärarutbildning.......................... 164 8.8.3 Främja samverkan med skola och kulturliv............... 165 8.8.4 Dokumentationsuppdrag till SMoK.......................... 166
8.9 Andra lokala aktörer .............................................................. 168
9 Konsekvensanalys .................................................... 171
9.1 Ett handslag med barnkulturen............................................. 171
9.2 Kommunerna.......................................................................... 173
9.3 Landsting och regioner .......................................................... 174
9.4 Barnkulturdelegationen ......................................................... 175
9.5 Forskning ............................................................................... 176
9.6 Arbetsmarknad....................................................................... 177
9.7 Övriga konsekvenser ............................................................. 178
Innehåll SOU 2006:45
10
10 Internationella utblickar ............................................ 179
10.1 Svenska exempel på internationellt barnkultursamarbete....179
10.2 Nordiska jämförelser..............................................................180 10.2.1 Danmark ...................................................................180 10.2.2 Norge ........................................................................181
10.3 Viktiga aktörer för utökat internationellt samarbete...........183
10.4 Läsfrämjande i Storbritannien ...............................................184
Bakgrund till våra överväganden och förslag
11 Barns villkor............................................................. 187
11.1 Geografisk fördelning ............................................................187
11.2 Barns miljöer...........................................................................188 11.2.1 Barnen i samhällsplaneringen...................................189 11.2.2 Miljön i skolan ..........................................................190
11.3 Makt och maktlöshet .............................................................191
11.4 Mångkultur och mångfald......................................................193
11.5 Nationella minoriteter ...........................................................196
11.6 Genus och jämställdhet..........................................................199 11.6.1 Vad gör tjejer respektive killar? ...............................201 11.6.2 Hur framställs tjejer och killar i barnkulturen?......202
11.7 Funktionshindrade barns och ungas tillgång till kultur.......203 11.7.1 Antal och definitioner ..............................................203
11.8 Barns ekonomiska situation...................................................206
11.9 Tydligare definition av begreppet prioritera behövs ............209
12 Den kommersiella kulturen ........................................ 211
12.1 Könsstereotypa leksaker ........................................................212
12.2 Reklam riktad till barn ...........................................................213
Innehåll
11
12.3 Medierådets studie om barns medieanvändning .................. 213
12.4 Datorspel som kulturform .................................................... 216
12.5 Näringslivets roll.................................................................... 218 12.5.1 Barnkultur som ett utvecklingsområde .................. 219
13 Vad vet vi om barns kulturintressen? .......................... 221
13.1 Vad är kultur för barn? .......................................................... 221
13.2 Kultur av barn ........................................................................ 222
13.3 Kultur med barn..................................................................... 222
13.4 Kultur för barn ....................................................................... 223
13.5 Barns kulturvanor och önskemål om kulturaktiviteter ....... 224 13.5.1 Barns och ungdomars kulturvanor i skolan och på fritiden.................................................................. 225
13.6 Små barns konstnärliga upplevelser ...................................... 232
14 Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet.. 235
14.1 Stöd till ungdomsaktiviteter utanför föreningslivet ............ 236 14.1.1 Pengapåsen central i Piteås fritidsverksamhet........ 236 14.1.2 Stockholm stimulerar ungas initiativ ...................... 237
14.2 Möten mellan symfoniker och ungdomar ............................ 238
14.3 Konserthuset i Vara
− nära till barn och ungdomar............. 239
14.4 Ungdomsguider på Malmö stadsbibliotek ........................... 241
14.5 Ungt forum – gör verksamheten för äldre ungdomar synlig....................................................................................... 243
14.6 Barn i Göteborg lär sig påverka sin miljö ............................. 244
Slutord ........................................................................... 249
Referenser ...................................................................... 251
Innehåll SOU 2006:45
12
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv .......................................................259
Bilaga 2 Barnombudsmannens enkät .......................................265 Bilaga 3 Mellan det kända och Okända
− Suzanne Osten ......293
Bilaga 4 Barn skapar mening
− Karin Helander ......................297
Bilaga 5 Konst och barn på Moderna Museet
− Maria Taube..............................................................303
Bilaga 6 Brev och enkät till kommunstyrelseordförande .......307
Bilaga 7 SKL:s kommunindelning............................................311 Bilaga 8 Förslag från fem inlandskommuner...........................315
Bilaga 9 Förslag från fyra storstäder ........................................319 Bilaga 10 Svar från UKM ............................................................323
Bilaga 11 Svar från Unga Samer..................................................327 Bilaga 12 Svar från Unga Hörselskadade...................................329
Bilaga 13 Svar från Unga Synskadade ........................................331 Bilaga 14 Svar från Unga rörelsehindrade..................................333
13
Inledning
Så är det dags att lämna ett betänkande gällande barnkulturens framtid. Vilken väg ska vi gå?
Aktionsgruppen har haft ett uppsökande arbetssätt. Från norr till söder har vi trampat runt och diskuterat barnkulturens hinder och möjligheter. Och vi är mäkta imponerade av den vilja till samhällsförbättring kring barn och unga som vi har mött. Det finns en stark medvetenhet om att barndomen inte går i repris. Det finns också en tydlig stolthet över allt som redan gjorts och över Sveriges starka tradition på barnkulturområdet. Och under vår vandring har vi framför allt mött lusten och viljan att vara med och bidra till nästa steg i denna samhällsutveckling.
Efter vår vandring i Sverige har vi stannat och lyft blicken. Vi bestämde oss för att ha ett konsekvent barnperspektiv i vårt arbete. Det är för barnen vi ska skapa förutsättningarna. Inte för oss vuxna, eller för enskilda konstarter. Vi har ställt oss frågan om hur barnkulturen kan medverka till att skapa de bästa förutsättningarna för varje barn. Och vi menar helt enkelt att barnkulturen är viktig ur både ett individperspektiv och samhällsperspektiv. Det går därför inte att lyfta ut barnkulturen som en enskild kultursatsning utan den måste relatera till satsningar inom förskola, skola och fritidsverksamhet. Barnen finns överallt. Vårt samhälles infrastruktur bygger på hållbara investeringar. Barnen är de som ska bygga vidare på vår välfärd och trygghet.
Och visst behöver de då vara kreativa, nyfikna och livsbejakande, men också kunna leva sig in i hur andra tänker. Barnen behöver barnkulturen.
Vår kartläggning med titeln ”Det ser lite olika ut…” visar att barnkulturen är mycket svagare och når betydligt färre än vi trodde. Slump och uppväxtvillkor avgör i vilken utsträckning ett barn får uppleva och själv skapa kultur. Vi måste konstatera att barnkulturen är underdimensionerad och ojämlikt fördelad.
Inledning SOU 2006:45
14
Barnombudsmannens enkätundersökning, 2006 bland barn från årskurs 4 i grundskolan till åk 3 på gymnasiet visar dessutom att det är betydligt fler barn och unga som vill ta del av kultur än vad som idag sker. Många har inte heller möjlighet att ägna sig åt ett eget aktivt skapande.
Så med allt detta i ryggen sätter Aktionsgruppen i sitt betänkande ner fötterna. Och vi gör det rejält.
Vi föreslår kraftfulla satsningar för att alla barn och unga ska få tillgång till kultur och eget skapande, en förstärkning till forskning och utbildning inom och utom förskola och skola.
Vi ger också vuxenvärlden möjlighet att på nationell, regional och lokal nivå bygga starkare strukturer för att förverkliga barns och ungas kultur. Konstnärer och alla andra aktörer ska få möjligheter att aktivt medverka i detta viktiga arbete.
Vi i Aktionsgruppen vill samla all kompetens, samordna de vuxna så att de kan bidra med kunskap och engagemang, och lära av varandra på alla nivåer i Sverige.
I Aktionsgruppens framtidsvision ser vi en absolut potential för att Sverige fortsatt kommer att vara internationellt ledande inom barnkulturen.
Vi i Aktionsgruppen har valt väg och den bär framåt. Nu är det dags för nästa steg. Vi vill bygga vidare på den fantastiska satsning som görs inom idrotten. Vi vill fortsätta att utveckla arbetet för barn och unga i Sverige och ser barnkulturen som nästa viktiga satsning.
I vårt betänkande markerar vi att detta handlar om vår samhällsutveckling och om en ekonomiskt kraftfull investering i barn och unga genom barnkultur.
För oss som arbetat i utredningen är det glädjande att regeringen utsett 2007 till barnkulturår. Aktionsgruppen ser detta som ett mycket viktigt steg i att sätta fokus på barnkulturen och lyfta fram goda exempel. En mängd aktörer, organisationer, fria kulturlivet med flera har hört av sig till Aktionsgruppen och har givit förslag på verksamheter och tankar gällande barnkulturåret. Det är positivt och det finns ett mycket stort engagemang.
Aktionsgruppen ser barnkulturåret som startskottet för det långsiktiga utvecklingsarbete som vi presenterar genom våra förslag. Utifrån det tankesättet kan barnkulturåret bli historiskt!
15
Sammanfattning
Aktionsgruppen för barnkultur har haft i uppdrag av regeringen att se över barns och ungas möjligheter till kulturengagemang och eget skapande, och komma med förslag på hur området kan stärkas.
Vi inledde vårt arbete med att göra en kartläggning av hur kulturen för barn mellan 0 och 18 år ser ut i nuläget. Kartläggningen visade att det pågår många bra verksamheter. Kulturinstitutioner, musik- och kulturskolor, skolor och förskolor, fria kulturutövare, amatörorganisationer, föreningar och många andra är viktiga aktörer för att säkerställa barns och ungdomars möjligheter att skapa och utöva kultur. Samtidigt visade kartläggningen det finns stora skillnader i barns möjligheter att ta del av kulturen – alltför stora skillnader. Det kulturutbud som finns idag är inte tillgängligt för alla barn. Geografiska avstånd, för liten kapacitet i verksamheter, brist på resurser och för dålig samordning mellan olika aktörer, samt familjernas ekonomiska situation är faktorer som spelar in. Bristande kunskaper om behoven hos olika målgrupper och hur man når ut har också betydelse.
Därför är vår bedömning att det behövs kraftfulla insatser för att förverkliga de intentioner som finns i FN:s barnkonvention, läroplanerna, de kulturpolitiska målen och i andra styrdokument. Vi tror på ökad samordning mellan alla aktörer på barnkulturområdet, förbättrad uppföljning av de insatser som görs, fördjupade kunskaper genom ökade satsningar på forskning samt en stor ekonomisk satsning för att stimulera utveckling inom området.
Ett handslag med barnkulturen
Mellan 2004 och 2007 pågår en stor statlig satsning på idrottsrörelsens barn- och ungdomsverksamhet, kallad Ett handslag med idrotten. Genom överföring av medel från AB Svenska Spel har Svenska Riksidrottsförbundet fördelat medel till idrottsföreningar runtom i
Sammanfattning SOU 2006:45
16
landet. Satsningen har inneburit att många barn och unga har fått prova på olika idrotter, bland annat genom skolan. Aktionsgruppen menar att satsningen är en god förebild för barnkulturen och föreslår att regeringen nu gör en motsvarande satsning på barnkulturen. Ett handslag med barnkulturen.
Från 2007 till 2010 skulle enligt vårt förslag drygt 300 miljoner kronor per år föras över från Svenska Spel till satsningar på barnkultur. Lika mycket skulle under samma period kunna gå till en fortsättning av Ett handslag med idrotten.
Ett handslag med barnkulturen ska användas för att stötta och uppmuntra kommuner och regioner att utveckla sin kulturverksamhet så att alla barn och unga får ta del av kulturupplevelser och eget skapande. Långsiktighet, tillgänglighet, samverkan och helhetstänkande ska prägla den verksamhet som får stöd. Aktörerna på kulturområdet ska uppmuntras att i nära samarbete med förskolor och skolor utveckla metoder för att erbjuda alla elever kreativ verksamhet i olika former.
Vi har fått in många synpunkter på hur viktigt det är att kulturen finns nära för att den ska vara tillgänglig. Därför måste vi förstärka barnens möjligheter att utöva kultur i sin närmiljö. I vissa fall innebär det nyinvesteringar i anläggningar för att få lokaler som är ändamålsenliga för kulturverksamhet, men det kan också innebära förbättrad tillgänglighet till de lokaler som finns idag. Aktionsgruppen anser att en utveckling av lokaler för kreativ kultur bör vara en arbetsuppgift för delegationen för barnkultur tillsammans med kommunerna.
På regional nivå föreslår vi att medlen från Ett handslag med barnkulturen används till ökad samordning och uppföljning. Vi konstaterar att det arbete som utförs av regionala kulturkonsulenter, länsinstitutioner och regionala resurscentrum för film och video har stor betydelse för barns och ungas tillgång till kultur.
Vi förordar därför att huvudmännen för de regionala kulturkonsulenterna utvecklar former för samverkan mellan konsulenterna och mellan konsulenter och lokala och regionala kulturinstitutioner. Vi förordar också att en tjänst som regional barnkultursamordnare tillsätts i de län där det inte redan finns en sådan tjänst.
Aktionsgruppen föreslår också att de regionala kulturkonsulenterna i samverkan med regionala kulturinstitutioner får i uppdrag att utveckla former för planering, uppföljning och återrapportering av de insatser som görs för barnkultur. För att utveckla kunskaperna om barnkultur hos dem som är verksamma inom förskola, skola,
SOU 2006:45 Sammanfattning
17
kulturskola och kulturliv föreslår vi att länsinstitutioner och regionala kulturkonsulenter får ett gemensamt uppdrag att samverka med högskolor och universitet kring fortbildning och utbildning om barnkultur.
Merparten av medlen i Ett handslag med barnkulturen ska fördelas till lokal utvecklingsverksamhet. Ökad samverkan mellan kulturinstitutioner, fria kulturutövare och andra aktörer på barnkulturområdet är ett viktigt utvecklingsmål. Medel ska också gå till riktade forskningsinsatser, kompetensutveckling i barnkultur för aktörer inom skola och kulturliv, utveckling av nya lokaler för kulturverksamhet i barnens närmiljö, förbättrad uppföljning av barnkulturområdet med mera.
En delegation för barnkultur
För att effektivisera utvecklingen på barnkulturområdet föreslår Aktionsgruppen att regeringen tillsätter en barnkulturdelegation under tre år.
Delegationen ska verka för ökad samverkan mellan myndigheter och andra aktörer på nationell nivå och främja samverkan mellan nationell, regional och lokal nivå för att de resurser som finns inom området ska utnyttjas på bästa sätt. Delegationen ska utveckla modeller för uppföljning samt påbörja en kontinuerlig uppföljning av barnkulturen. Barnkulturdelegationen ska fördela medlen ur Ett handslag med barnkulturen.
Sammanfattning SOU 2006:45
18
Regeringen utser delegationens ordförande. I gruppen bör ingå företrädare för olika departement och myndigheter, till exempel Statens kulturråd, Svenska Filminstitutet, Barnombudsmannen, Ungdomsstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling. Delegationen ska finna former för barns och ungas delaktighet i arbetet.
För att förverkliga delegationens intentioner behövs ett kansli. Kansliets uppgifter bör bland annat vara att samla och sprida information, delta i nationella, nordiska och internationella barnkulturnätverk, bidra till metodutveckling och vara en resurs för aktörer inom barnkulturområdet. Kansliet kan knytas till en befintlig myndighet för att hålla administrationskostnaderna så låga som möjligt. Vi föreslår att kansliet placeras på Statens kulturråd, men med en självständig ställning gentemot myndigheten.
Till delegationen ska knytas experter från organisationer med betydelse för barnkulturens utveckling, till exempel Sveriges kommuner och landsting, Sveriges Musik och Kulturskoleråd, Högskoleverket, Skolverket, Medierådet, Utbildningsradion, KLYS, centrumbildningarna, AMS och näringslivet.
Ökade satsningar på forskning och utbildning
För att stärka barnkulturen anser Aktionsgruppen att det behövs ökade satsningar på kompetensutveckling och utbildning av de grupper som arbetar eller skulle kunna arbeta med barn och kultur. Det behövs ökade satsningar på kurser om barn och kultur inom lärarutbildningarna, men också inom de konstnärliga utbildningarna. FN:s barnkonvention bör vara ett obligatoriskt inslag i alla utbildningar för yrkesgrupper som ska arbeta med barn. Inom vissa yrkesutbildningar behövs det möjlighet till mer fördjupning. Till exempel saknas det idag en bibliotekarieutbildning med särskild inriktning på barn. För att ge lärare en möjlighet att öka sina kunskaper om medier föreslår vi att det inrättas regionala utbildningar i mediepedagogik som en del av Svenska Filminstitutets mediepedagogiska utvecklingsarbete.
Vi tror också att det behövs mer forskning för att få fram fördjupade kunskaper om barnkultur. För att få en tydligare bild av forskningen inom barnkulturområdet föreslår vi därför att regeringen ger Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet i uppdrag att fortlöpande inventera den pågående forskningen inom området. I uppdraget bör också ingå att samordna ett
SOU 2006:45 Sammanfattning
19
nätverk av barnkulturforskare och att sprida information om forskningsresultat och pågående forskning. På så sätt kommer olika aktörer inom barnkulturområdet att få betydligt bättre möjligheter än idag att ta del av den kunskap som finns inom högskolor och universitet när det gäller barn och kultur.
I vårt kartläggningsarbete gjorde vi en första inventering av pågående forskning på barnkulturområdet. Vi fann att området är litet och att den forskning som finns är spridd över landet, med få utvecklade forskningsmiljöer. Den forskning som finns är främst knuten till de pedagogiska institutionerna medan det inom till exempel konst-, film- och musikvetenskap finns mycket litet forskning om barn och kultur. Vi tror att ett barnkulturellt centrum skulle stärka forskningen. Där kunde forskning inom många olika aspekter på barn och kultur med olika inriktning kan mötas, och ge en dynamisk utveckling av området. Till centret skulle en professor i barnkultur knytas. Vi har dock inte haft möjlighet att fördjupa oss i hur ett sådant centrum skulle kunna byggas upp, utan föreslår att frågan utreds vidare av en särskild utredare.
Utvecklingsbehov inom det professionella kulturlivet
Sedan början av 1980-talet har en rad kulturpolitiska reformer genomförts som gynnat barnkulturen. Stöd till inköp av litteratur för folk- och skolbibliotek, stöd till museipedagogik, till regionala dans- och konstkonsulenter och till regionala resurscentrum för film och video är några exempel.
Alla dessa stöd har ökat möjligheterna för barn och unga att delta i kulturlivet. Men Kulturrådets kulturvaneundersökningar och statistik från olika konstområden visar att det trots många goda insatser för barnkulturen fortfarande finns många barn och unga som inte tar del av samhällets kulturutbud. I samarbete med barnombudsmannen har Aktionsgruppen genomfört en enkätundersökning där ca 1 100 barn och ungdomar har svarat på frågor om sina kulturvanor och intressen. Den visar att många barn och ungdomar skulle vilja ägna sig mer åt kulturverksamhet än vad de gör nu.
Men Aktionsgruppens kartläggning visar att kapaciteten på kulturinstitutioner och inom det fria kulturlivet inte är tillräckligt hög för att tillgodose alla barns behov av kulturmöten, upplevelser och eget skapande. Vår kartläggning visar också att det är för-
Sammanfattning SOU 2006:45
20
hållandevis få personer som arbetar med kultur för och med barn på kulturinstitutionerna. Det är viktigt att ställa de olika verksamheterna i relation till det antal barn som de är tänkta att nå ut till.
Aktionsgruppen anser att de statliga kulturinstitutionernas uppdrag på barnkulturområdet bör förtydligas. Ökad samverkan mellan olika aktörer inom kulturlivet, förbättrad uppföljning och en ökad dialog med barn och unga är viktiga utvecklingsmål. En ökad dialog mellan statlig och regional nivå är viktig för att skapa jämlika förhållanden över landet.
Vi tror att teatrar och musikinstitutioner skulle vinna på att utveckla en pedagogisk verksamhet på liknande sätt som vissa museer. Pedagogiska avdelningar kan öppna institutionerna för en barnpublik, men också för andra publikgrupper. De kan fungera som en länk mellan konstnärlig verksamhet och publik och bidra till utveckling inom hela institutionen.
På det museipedagogiska området har utvecklingen varit gynnsam under de senaste åren. Men den stora publikökning som skett på museerna sedan fri entré-reformen ställer stora krav på fortsatt utveckling för att besökarna ska få ett museibesök av hög kvalitet. Vi tror därför att de ekonomiska insatserna fortsatt måste kompletteras med metodutveckling, kunskapsutbyte och samordning mellan de statliga museerna och mellan statliga och regionala museer. Vi föreslår att det upprättas ett konstpedagogiskt råd och att man ser över det nationella ansvaret för samordning och utvecklingsfrågor även för andra typer av museer.
Den svenska barn- och ungdomslitteraturen håller hög kvalitet. Jämfört med i andra europeiska länder finns det i Sverige goda möjligheter till möten mellan barnboksförfattare och deras läsare, bland annat genom Författarcentrums förmedlande verksamhet. Men bokutlåningen minskar och läsvaneundersökningar visar att barn läser mindre och mindre ju äldre de blir. Pojkar läser betydligt mindre än flickor.
Vi tror att boken som konstform behöver lyftas fram mer. Genom att skapa oväntade möten med böcker kan vi väcka barns och ungdomars nyfikenhet, inte bara på texten utan också på samspelet mellan text och bild, på konstnärens sätt att gestalta sin idé och inte minst på vad den egna fantasin kan åstadkomma. Vi föreslår därför att länsbiblioteken får i uppdrag att hitta nya former för läsfrämjande verksamheter riktade till barn och unga. Vi föreslår också att Kulturrådet får i uppdrag att utreda ett särskilt inköpsstöd för litteratur i förskolan, att Sverige tar initiativ till en nordisk
SOU 2006:45 Sammanfattning
21
samverkan för utgivning av barn- och ungdomsböcker på minoritetsspråk samt att Svenska barnboksinstitutet får ta över ansvaret för Bokjuryn, Barnbokskatalogen och webbplatsen Barnens bibliotek. Läshandikappade barns och ungdomars möjligheter att få tillgång till skönlitteratur bör med hjälp av ny teknik bevakas av Kulturrådet i samarbete med övriga aktörer på området.
En ny svensk filmpolitik har tagit form. Stödet till produktion av film regleras i 2006 års filmavtal och har gett förstärkta resurser till barn- och ungdomsfilm. Filmpedagogisk verksamhet och film i skolan ligger utanför filmavtalet och finansieras av staten.
Produktionen av kvalitetsfilm för barn och unga är låg i Sverige. Film är ett av de konstområden som barn och unga är mest intresserade av och vi anser att det behövs ytterligare satsningar för att få fram ett större utbud av svensk kvalitetsfilm för barn och unga. Aktionsgruppen föreslår därför att Svenska Filminstitutet får i uppdrag att fördela ett nytt stöd till manusutveckling för gestaltande barnfilm. Stödet syftar också till att främja ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Sveriges Television.
Ett problem för barnkulturen är att det utbud som finns kan ha svårt att nå ut till sin publik. Fria teater- och dansgrupper, länsmusik, länsteatrar, museer och andra kulturinstitutioner har framfört till Aktionsgruppen att det på många håll är svårt att nå ut med produktioner och verksamhet till förskolor och skolor. Det främsta hindret är bristen på samordning i kommunerna när det gäller förskolornas och skolornas inköp av kulturverksamhet. Problem med transporter till och från aktiviteter lyfts också fram av många.
Sverige är ett land med stora avstånd. För att kulturen ska kunna nå ut i glesbygden behövs särskilda insatser. Turnéstöd är en förutsättning för att fria grupper ska kunna nå ut till de delar av landet där utbudet är litet. Det gäller också att utveckla nya sätt att arbeta. Aktionsgruppen har samarbetat med fem kommuner i Norrlands inland för att få mer kunskap om behoven i glesbygden. En modell som lyfts fram och som skulle kunna tas upp av barnkulturdelegationen är Residens. Det innebär att en eller flera musiker, koreografer eller andra konstnärer får möjlighet att arbeta en längre tid på en plats för att genomföra ett projekt. Det kan till exempel vara att arbeta fram en föreställning i samarbete med förskola och skola.
Festivaler kan fylla en viktig funktion för att lyfta fram en konstform eller nå en ny publikgrupp. Aktionsgruppen föreslår att villkoren för stöd till festivaler ses över eftersom finansieringen idag är ett stort problem.
Sammanfattning SOU 2006:45
22
Brist på medel för ungas eget skapande
För barns och ungas eget skapande och för amatörverksamhet kan man söka projektmedel hos kommuner, regioner och några större bidragsgivare som Allmänna arvsfonden. Men det saknas ett tydligt statligt ansvarstagande för kulturverksamhet som rör sig i gränslandet mellan amatör-kultur och professionell kultur.
Vi har fått in synpunkter från organisationen Ung Kultur Möts om att de statliga stöd som finns är för hårt knutna till föreningsformen. Unga som vill organisera sig i flexiblare former kan få svårt att få stöd för sin kulturverksamhet.
Vi föreslår att barnkulturdelegationen får i uppgift att närmare utreda frågan om hur bidragsgivning till barns och ungas eget skapande kan utvecklas så att formella hinder inte stoppar bra verksamhet.
Ge fler konstnärer möjlighet att arbeta med barnkultur
För att stärka barnkulturen tror vi att man måste förbättra villkoren för konstnärer som vill arbeta med barnkultur. Vi föreslår en förstärkning av centrumbildningarnas arbetsförmedlande verksamhet. Centrumbildningarna bör också få resurser att utveckla projekt inom barnkulturområdet och bidra till att utveckla konstnärernas kunskaper om barnkultur.
För att förbättra möjligheterna för konstnärer att arbeta med barnkultur föreslår vi att Konstnärsnämnden får i uppdrag att kartlägga hur stipendie- och bidragsfördelningen ser ut för dem som är aktiva inom barnkulturområdet.
Samverkan mellan förskolan, skolan och kulturlivet
I dag är dokumentationen av skolans samarbete med kulturlivet bristfällig på många håll. Men den nationella kulturstatistiken antyder att den offentligt stödda kulturen inte i tillräcklig omfattning utnyttjas som en resurs av skolan. Skillnaderna mellan enskilda skolor och mellan olika kommuner är stora.
Det är angeläget att hitta former för långsiktiga samarbeten mellan skolan och kulturlivet. Aktionsgruppen menar att samverkan mellan förskolan och skolan och det regionala och lokala
SOU 2006:45 Sammanfattning
23
kulturlivet bör skrivas in i kursplanerna för bland annat svenska, musik, bild och slöjd.
Kulturlivet kan vara ett stöd för förskolornas och skolornas arbete och kan tillföra kompetens och kreativa arbetssätt. Aktionsgruppen har uppmärksammat idén om den ”radikala estetiken” som formulerats av forskare vid lärarutbildningen på Malmö högskola. Begreppet binder samman kultur, estetik och lärande med yttrandefrihet, offentlighet och demokrati. I den radikala estetiken används konstens metod som ett sätt att närma sig kunskap. Genom nyfikenhet och ett undersökande arbetssätt där frågor och osäkerhet får finnas fördjupas elevernas lärande.
För att stärka kulturens roll i förskolan och skolan behövs en tydligare uppföljning av hur förskolan och skolan samverkar med kulturlivet. Vi anser att Skolverket bör få i uppdrag att följa upp detta, i samverkan med Myndigheten för skolutveckling.
Skolbiblioteken har fortfarande en svag ställning i skolan. Endast 36 procent av eleverna i grundskolan har tillgång till ett bibliotek som är bemannat mer än 5 timmar per vecka och 90 procent av de fristående skolorna saknar helt bibliotek. Vi anser att skolbiblioteken bör skrivas in som en resurs för lärandet i kursplanen för svenska.
Musik- och kulturskolorna
Musik- och kulturskolorna har stor betydelse för barns och ungas möjligheter att delta i kulturverksamhet. Men det finns stora skillnader mellan olika kommuner vad gäller innehållet i verksamheten, avgifterna och tillgängligheten för olika grupper. Aktionsgruppen föreslår att regeringen inför ett stöd till kommunerna för att motivera utveckling inom musik- och kulturskolan. Bidraget förutsätter att musik- och kulturskolan uppfyller vissa krav, till exempel låg avgift, verksamhet inom flera konstområden eller utbud för bredare åldersgrupper.
Aktionsgruppen anser också att samverkan mellan musik- och kulturskolor, amatörföreningar, professionella utövare och kulturinstitutioner är ett viktigt utvecklingsområde som behöver stöd från staten både i form av utvecklingsmedel och i form av uppmärksamhet och dialog.
Sammanfattning SOU 2006:45
24
För att främja samverkan mellan den obligatoriska skolan och musik- och kulturskolorna bör det tas ett helhetsgrepp för utbildning av lärare i musik, teater, bild, dans, film etc.
Sveriges Musik- och Kulturskoleråd (SMoK) bör få ett fortsatt uppdrag att följa och dokumentera samverkan mellan musik- och kulturskolan, förskolan, skolan och kulturlivet. SMoK bör även i fortsättningen ansvara för statistik och annan uppföljning av musik- och kulturskolornas verksamhet.
Public service
Barn och ungdomar är mycket stora mediekonsumenter. De allra flesta tittar på tv varje dag, många lyssnar också på radio. Public servicekanalerna i radio och tv erbjuder unika möjligheter att sprida kultur av hög kvalitet till barn och ungdomar i hela landet.
Barnprogrammen i Sveriges Television, Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR) håller hög kvalitet. Men Aktionsgruppen anser att det behövs förstärkningar på vissa områden. Vi anser att det behövs fler gestaltande program för barn och unga i radio och tv, att barnkultur av hög kvalitet som produceras utanför tv och radio bör få större utrymme i sändningarna och att barn och unga ur nationella minoriteter och barn med funktionshinder bör få bättre möjligheter att ta del av program på sitt eget språk och efter sina egna förutsättningar. Barn och unga med funktionshinder bör också få bättre möjligheter att ta del av barn- och ungdomsprogram. Public serviceföretagen bör värna återväxten av kvalificerade producenter, manusförfattare och regissörer som gör gestaltande program för barn och unga.
Public serviceföretagen arbetar redan i dag för att hitta nya former för att sprida sina program. Vi stödjer deras arbete att undersöka hur ny teknik kan sprida programmen till fler tittare. När det gäller Utbildningsradion bör möjligheterna att sprida UR:s material via folkbibliotek ses över för att förbättra möjligheterna att nå ut till förskolan. Det är angeläget att UR även i fortsättningen kan visa barns och ungdomars egna filmer.
SOU 2006:45 Sammanfattning
25
Internationella utblickar
Aktionsgruppen anser att ökade internationella kontakter skulle främja barnkulturen i Sverige. Det finns många positiva exempel att hämta från andra länder och svensk barnkultur har mycket att erbjuda andra länder. Aktionsgruppen hoppas att de insatser regeringen nu gör för ökad internationalisering också kommer barnkulturen till del.
Barns villkor idag
Aktionsgruppens förslag bygger på en sammanställning av material om hur barn har det i Sverige idag. Vi har både tittat på levnadsförhållanden och på kulturvanor för att skaffa oss en bild av hur barnkulturen ska kunna stärkas. De stora förslag vi har lämnat går inte in på detaljer eftersom vi tror att utvecklingen av barnkulturverksamheten måste bygga på en analys av lokala förhållanden.
I de sista fyra kapitlen av denna rapport har vi samlat bakgrundsmaterial till våra förslag. Här går vi närmare in på barns miljöer, frågor om genus och mångkultur, funktionshindrade barns och ungdomars möjligheter att ta del av kultur och några exempel på kulturinsatser som rör de nationella minoriteterna. Vi ägnar också ett avsnitt åt den kommersiella kulturen: leksaker, dataspel, barns medieanvändning och barnkultur som ett utvecklingsområde för näringslivet.
Vi redogör för en stor enkätundersökning som vi har genomfört i samarbete med Barnombudsmannen. Drygt 1 100 barn och ungdomar från Barnombudsmannens kontaktklasser har svarat på frågor om sin kulturkonsumtion och sitt egna kulturutövande i skolan och på fritiden. Undersökningen ger en bild av stora skillnader mellan olika konstformer. Hårddraget kan man säga att film och böcker är vardagskultur för barn och unga medan teater, dans och konst är sällsynta gäster i skolan och på fritiden.
Till sist presenterar vi också några exempel på kulturinstitutioner där man har hittat former för ett mer djupgående samarbete med unga. Vi lyfter också fram två av de kommuner som har reserverat en pott pengar för ungdomars egna projekt. I det här avsnittet har vi också samlat in synpunkter från barn och unga som deltar i verksamheterna.
Sammanfattning SOU 2006:45
26
För att få in mer material om hur de riktigt små barnen upplever konst och kultur har vi bett tre personer med djupa kunskaper på området skriva varsin text. Maria Taube, konstpedagog på Moderna Museet, Karin Helander, professor i teatervetenskap och föreståndare för Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet samt vår expert, Suzanne Osten, konstnärlig ledare för Unga Klara och professor i regi vid Dramatiska Institutet har bidragit med sina perspektiv. Deras texter finns i sin helhet som bilagor till detta betänkande.
27
1 Kommitténs uppdrag
1.1 Direktiven
Aktionsgruppens direktiv finns i sin helhet i bilaga 4.
Uppdraget
Aktionsgruppen skall göra en översyn av barns och ungas möjligheter till kulturengagemang och eget skapande och lämna förslag på hur barnkulturens ställning kan stärkas.
Aktionsgruppen skall lyfta fram de kommuner som etablerat former för arbetet med barn och kultur som kan tjäna som föredömen. Därefter ska Aktionsgruppen ta initiativ till ett så kallat modellsamarbete mellan kommuner i syfte att förmedla dessa exempel och erfarenheter. Det ska gälla arbete med kultur inom bland annat teater, dans, musik, litteratur, bildkonst, film och museer. Dessutom skall arbetet inriktas mot musik- och kulturskolornas ställning, bibliotekens roll för läsfrämjandet och enskilda förskolors och skolors sätt att arbeta med kultur. Det ska även gälla samordning mellan olika aktörer och nätverk för att främja barns tillgång till kultur.
Aktionsgruppen ska utreda hur professionella konstnärer och kulturutövare skulle kunna få en större roll än i dag i barnens offentliga miljöer som förskolor, skolor, kulturskolor och bibliotek. Dessutom ska den undersöka hur samspelet mellan kulturliv och lärare kan stärkas. Gruppen ska också undersöka behovet av och förutsättningarna för en förbättrad samordning på olika samhälleliga nivåer för att främja tillgången till kultur i barnens offentliga miljöer.
Aktionsgruppen ska låta en särskild rapportör göra en kartläggning av barnkulturen i Sverige trettio år efter det att den första barnkulturgruppen tillsattes. Denna del av uppdraget kan grundas
Kommitténs uppdrag SOU 2006:45
28
på befintligt analysmaterial i form av statistik och forskningsrapporter. Kartläggningen ska omfatta barnens offentliga miljöer och gälla samtliga konstarter, olika kulturinstitutioner samt radio och tv i allmänhetens tjänst.
I arbetet ska alla barns möjligheter till eget skapande och deltagande i kulturverksamhet beaktas oavsett kön, ekonomisk eller etnisk bakgrund, geografisk hemvist eller eventuella funktionshinder. Särskild uppmärksamhet skall riktas på eventuella genus- eller åldersbundna mönster. Gruppen ska också uppmärksamma de nationella minoriteternas tillgång till kultur på det egna språket.
Det står gruppen fritt att initiera egna undersökningar. Resultatet skall ligga till grund för gruppens överväganden och förslag.
Det ingår i Aktionsgruppens uppdrag att analysera hur ändamålsenliga de nuvarande offentliga insatserna på barnkulturområdet är och att lämna förslag på hur området kan utvecklas. Aktionsgruppen ska även utreda behovet av en kontinuerlig uppföljning av situationen för barnkulturen.
Om Aktionsgruppen lämnar förslag som medför nya kostnader ska förslagen till finansiering redovisas.
Arbetsformer och redovisning av uppdraget
Aktionsgruppen ska samverka med kommuner och landsting och med berörda myndigheter, institutioner och organisationer. Till dessa hör bland andra Statens kulturråd, Barnombudsmannen, Myndigheten för skolutveckling, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd. Aktionsgruppen ska aktivt involvera barn och unga i arbetets olika delar.
Aktionsgruppen ska redovisa sitt uppdrag i en slutrapport senast den 15 april 2006. Det står gruppen fritt att dessförinnan lämna delrapporter.
1.2 Kommitténs sammansättning och arbetssätt
Kommittén Aktionsgruppen för barnkultur (Ku 2004:07) har från och med september 2004 till och med april 2006, på uppdrag av regeringen, utrett hur barnkulturens ställning kan stärkas.
SOU 2006:45 Kommitténs uppdrag
29
Lotta Lundgren, verksamhetsledare för Drömmarnas hus i Malmö har varit ordförande i gruppen. Ledamöter i Aktionsgruppen är Vivi-Ann Nilsson, kommunalråd i Göteborg, Gertrud Widerberg, barnkulturarbetare i Grebbestad, Zargam Asadi, kommunalråd i Örebro, Susin Lindblom, förbundsdirektör Dramatikerförbundet i Stockholm, Per Sjöberg, kulturchef i Karlskoga, Alireza Afshari, barn- och ungdomskonsulent i Stockholm och Thor Fossland, då kulturchef i Skellefteå, idag folkhögskolerektor i Värnamo, Lotta Brilioth Biörnstad och Kerstin Olander är sekreterare i kommittén. Anita Bashar Aréen var anställd som utredare från den 1 december 2004 till den 30 juni 2005. Charlotte Carlsson anställdes som informatör den 4 april 2005. Julia Gunnarsdottir var under perioden den 7 februari till den 23 juni 2005 praktikant hos kommittén. Suzanne Osten har varit utredningens expert.
En särskild kartläggning
1
av den offentligt stödda barnkulturen
har utförts och den har varit ett viktigt underlag för Aktionsgruppens analyser och förslag. Aktionsgruppen har till sin hjälp haft utsedda experter och en lång rad referensgrupper runt om i landet som alla bidragit med sina kunskaper, erfarenheter och perspektiv. Arbetet med kartläggning, analys och förslag har skett i dialog med många engagerade företrädare för kulturinstitutioner, skolor, kommuner, landsting, myndigheter, organisationer, föreningar och enskilda kulturutövande barn, ungdomar och vuxna. Deras medverkan i arbetet har varit ovärderlig.
Aktionsgruppen har haft kontakt med ett antal olika experter som vi träffat och samtalat med vid ett flertal tillfällen, både enskilt och i grupp. Suzanne Osten, konstnärlig ledare för Unga Klara vid Stockholms stadsteater och professor i regi vid Dramatiska institutet utsågs den 2 september 2004 till utredningens särskilda expert.
Experterna har bistått med underlag och med synpunkter på texter. De har varit viktiga kontaktpersoner inom sina respektive myndigheter eller organisationer. Följande personer har deltagit som experter i arbetet: Ulla Wiklund, undervisningsråd, Myndigheten för skolutveckling, Per-Gunnar Rosengren, utredare, Högskoleverket, Michael Matz, handläggare, Statens kulturråd, Cecilia Parkert, informatör, Barnombudsmannen, Fredrik Gunnarsson, sekreterare, Sveriges kommuner och landsting, Mona Lansford, undervisningsråd, Skolverket (till och med den 30 juni 2005), Ulf
1
”Det ser lite olika ut…” En kartläggning av den offentligt finansierade kulturen för barn,
dnr U 2005/9616/Kr.
Kommitténs uppdrag SOU 2006:45
30
Nilsson Huett, fotograf och representant för Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, samt Torgny Sandgren, utredare, Ungdomsstyrelsen (från den 7 december 2005). Från Utbildnings- och kulturdepartementet har departementssekreterare Ulrika Lindblad och Mari Granath Lagercrantz (från den 27 september 2005) samt departementssekreterare Margareta Wiman varit våra experter.
Aktionsgruppen för barnkultur har samverkat med Orkesterutredningen, Mångkulturåret 2006, Kommittén för jämställdhet på scenkonstområdet, Medierådet och Rådet för arkitektur, form och design. Vi har också samarbetat med Barnombudsmannen om en enkätundersökning om barns kulturvanor.
För att samla in underlag har vi samtalat med Ansvarskommittén, barnkonventionssamordnarna på Socialdepartementet, medieenheten på Utbildnings- och kulturdepartementet, Justitie- och Finansdepartementen, Kommittén för teckenspråk samt Kommittén för jämställdhet i förskolan.
Kommitténs sekreterare Kerstin Olander har ingått i Arvsfondsdelegationens referensgrupp för särskilda kulturmedel.
Enkäter och undersökningar
Vi har genomfört tre enkätundersökningar: en med frågor om landstingens insatser för barnkultur, en med frågor till kommunstyrelsens ordförande om hur de ser på barnkulturen i sin kommun samt en större enkät med frågor om barns kulturvanor och intresse för kultur, som gjorts i samarbete med Barnombudsmannen. Vi har också samverkat med ett stort antal referensgrupper runt om i landet. Dessa finns listade i en särskild bilaga. Här vill vi särskilt nämna en arbetsgrupp med representanter från de fyra storstadskommunerna och det fördjupade samarbetet med fem glesbygdskommuner i Norrlands inland. Vi har också träffat ett stort antal företrädare för kulturinstitutioner, fria grupper, organisationer och enskilda utövare.
Aktionsgruppen skickade i januari 2006 ut en förfrågan till ordföranden i ett antal ungdomsorganisationer och erbjöd dem att skicka in en text om vilka som är de viktigaste kulturfrågorna för medlemmarna i deras organisation.
Följande organisationer skickade in svar:
SOU 2006:45 Kommitténs uppdrag
31
Unga rörelsehindrade, Unga synskadade, Unga hörselskadade, Ung Kultur Möts (UKM) samt den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra. Svaren finns i sin helhet i bilaga 10–13. Övriga har inte svarat eller avböjt att skicka in svar.
Under december 2005 skickade vi också ut ett brev till ett antal ungdomsorganisationer och erbjöd dem att lämna in synpunkter på vår kartläggning, ”Det ser lite olika ut…”.
UKM och Unga hörselskadade har skickat in svar. Brevet samt de inkomna svaren finns i bilaga 10 och 12. Aktionsgruppen har inte haft möjlighet att följa upp utskicket till ungdomsorganisationerna. Att vi har fått in så få svar bör mana till eftertanke. Inom kulturlivet, i kommuner, regioner och på statlig nivå har vi mött ett mycket stort intresse för våra frågor, men beredskapen för att skicka in synpunkter på statliga utredningar är inte lika stor i en ungdomsorganisation som främst arbetar ideellt.
I slutet av betänkandet har vi samlat texter som ger en bakgrund till våra överväganden.
1.2.1 Webbplatsen barnkultur.se
Aktionsgruppens webbplats, www.barnkultur.se öppnade i mars 2005 som en informationskanal för kommitténs arbete och ett skyltfönster för goda exempel inom barnkulturarbete. Webbplatsen har fungerat som informationskanal för kommunernas arbete. På webbplatsen har besökarna kunnat följa nyheter och debatt om barnkultur i Sverige och ta del av intressanta tankar i krönikor och intervjuer.
Genom att synliggöra vårt eget arbete och sprida information har vi också fått in material och knutit många värdefulla kontakter. Den öppenhet som webbplatsen har medfört har varit en viktig förutsättning för vårt arbete.
Webbplatsen fick god spridning redan vid lanseringen och har haft ett snitt på cirka 1 000 unika besökare per månad. Många av besökarna hittar direkt till sidan eller kommer från länkade branschsidor, mest på vardagar, under förmiddag och mitt på dagen.
33
2 Bakgrund
Barn och unga mellan 0 och 18 år utgör idag cirka 20 procent av befolkningen. Aktionsgruppen har i sitt arbete i första hand använt Barnombudsmannens och Barnkonventionens definition av barn, det vill säga åldrarna 0
−18 år. Av praktiska skäl har åldersgränsen uppåt inte varit skarpt markerad. När vi tittat på gymnasieskolan så har vi inte skiljt ut dem som är äldre än 18.
En komplikation med åldersindelningen 0
−18 år är att barnkulturens och ungdomskulturens villkor skiljer sig åt på många sätt, bland annat genom den roll de vuxna har. I barnkulturen har vuxenvärlden en förmedlande och ledande roll medan man i ungdomskulturen vill skapa på friare villkor och där vuxna snarare är att betrakta som ett bakomliggande stöd. Dessa två förhållningssätt till de vuxna får konsekvenser för hur man ger stöd och bygger upp verksamheter till de olika målgrupperna.
Vi har utgått från samma definition av kultur som Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet: Med ”kultur” förstås alla manifestationer, uttryck och formuleringar av människans (den unga människans) försök att komma till rätta med tillvaron och med sig själv gestaltade med olika medel: lek, ord, bild, musik, dans och så vidare.
Barnkultur innefattar således ett omfattande problem- och kunskapsområde som grovt kan delas upp i kultur av barn, kultur med barn och kultur för barn.
Aktionsgruppen lägger stor vikt vid både det professionella utbudet av kultur för barn och unga liksom vid barns och ungas egna kulturuttryck och möjligheter till eget skapande inom förskola, skola och på fritiden.
Bakgrund SOU 2006:45
34
2.1 Tidigare utredningar och uppdrag
2.1.1 Barnkulturgruppen 1974
−1978
Det är 28 år sedan det senast gjordes en samlad nationell översyn av barnkulturen. Rapporten Barnen och kulturen
1
publicerades 1978
och var resultatet av fyra års arbete i Utbildningsdepartementets barnkulturgrupp, som bestod av både politiker och sakkunniga inom barnkulturområdet.
En hel del av de förslag som lades fram av Barnkulturgruppen har genomförts, till exempel har barnbibliotekarietjänster på länsplanet inrättats, ungdomsorganisationer har fått stöd, och formuleringar om att prioritera barn och ungdomar har skrivits in i institutionernas direktiv.
En rad av de förslag gruppen presenterade tar aktionsgruppen upp i detta betänkande:
• att ta hänsyn till barnen i utformning av offentliga miljöer
• att ge forskningsrådsnämnden i uppdrag att framlägga en plan för angelägen forskning inom området barn och kultur
• att lyssna på barnen själva och stödja deras skapande
• att förbättra vidareutbildning av barnbibliotekarier
• att utveckla utbildning av museipedagoger, fortbildning av museipersonal, anpassning av museerna till barn och arbete med förskola och skola
• att granska kommunala musikskolans verksamhet i syfte att få den att nå även förskolebarn, knyta an till elevernas spontana musikintresse och åstadkomma smidigare övergångar till det musikliv som finns för vuxna.
Barnkulturgruppen uppmanade kommunerna att inventera sitt kulturliv och granska sina insatser för att se om de medel som totalt avsätts för kulturområdet kommer barnen till godo och utnyttjas på bästa sätt.
1
Barnen och kulturen. En rapport från Barnkulturgruppen, Liber förslag, Stockholm 1978.
Bakgrund
35
2.1.2 Kulturpropositionen 1996
Kulturpropositionen från 1996
2
betonade starkt behovet av insatser
för att stärka kulturen för barn och unga. Från 1990-talet och framåt har nya medel tillkommit som särskilt stöder barns och ungas möjligheter att delta i kulturlivet.
Stöd till inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek (1997), stöd till läsfrämjande insatser, nationella uppdrag på barnkulturområdet, regionala resurscentra för film och video (1997), stöd till museipedagogisk verksamhet (2005), stöd till länskonstnärer inom konst och dans (1990/91) samt en rikskonsulent i slöjd för barn och unga (försök från 1992, permanent från 1997) är exempel på statliga insatser som tillkommit under perioden.
Stöden till nationella minoriteter och till ökad tillgänglighet för kulturen för personer med funktionshinder innebär också förbättrade möjligheter för barn och unga att ta del av kulturen. Förutom stödet till regionala resurscentra för film och video administreras samtliga stödformer av Kulturrådet.
Stödet till inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek syftar till att främja barns och ungdomars intresse för läsning. Stödet för läsfrämjande insatser kan sökas tillsammans med inköpsstödet och är tänkt för metodutvecklande projekt. Under 2005 disponerade Kulturrådet sammanlagt 32,5 miljoner kronor för de båda stödformerna.
En förutsättning för bidrag är att kommunens anslag för medier under ansökningsåret är lika stort som föregående års anslag. Den del av anslaget som avser medier för barn och ungdom får inte minska. År 2006 ändrades förordningen så att villkoret gäller ”medieanslag” i stället för, som tidigare, ”bokanslag”. I ansökan ska också ingå en plan för hur kommunen avser att arbeta med att stimulera barns och ungas läsning i samverkan mellan bibliotek, skola och förskola.
Nationella uppdrag inom olika konstområden tillkom efter Kulturpropositionen 1996. Uppdragen innebär ett treårigt stöd på en miljon kr per år till en kulturinstitution eller grupp som bedriver ett föredömligt arbete inom en konstform. I uppdragen ingår att sprida metoder och resultat.
År 1997 infördes ett statligt stöd till regionala resurscentrum för film och video. Resurscentrumen bedriver filmpedagogisk verk-
2
Kulturpolitik, prop. 1996/97:3.
Bakgrund SOU 2006:45
36
samhet, stödjer unga filmare med mera. Idag har verksamheten vuxit till 19 regionala resurscentrum.
2001
−2003 genomförde regeringen en särskild satsning på museipedagogik. Under perioden fördelade Kulturrådet 10 miljoner kronor per år till museipedagogiska insatser på de regionala museerna och Historiska och Nordiska museet fick 2,5 miljoner kronor per år för att utveckla sitt arbete inom museipedagogiken. Från 2005 finns permanenta medel till museipedagogik, vikta för insatser på de regionala museerna. I reformen med fri entré på de statliga museerna ingår också satsningar på pedagogik.
I Kulturpropositionen från 1996 förslog regeringen att försöksverksamheten med ett statligt stöd till länskonstnärer skulle permanentas. Syftet med stödet var att höja kvaliteten i amatörkulturen och att öka barns och ungas intresse för kultur. Från början gick stödet främst till dansområdet, men länskonstnärer inom andra konstformer förekom också. Idag går stödet till dans- och konstområdet och för att förtydliga uppdragets främjande funktion kallas länskonstnärerna istället dans- och konstkonsulenter. Uppdraget omfattar nu också att vara en länk mellan den professionella dansen och publiken.
Efter förslag i Kulturpropositionen permanentades också det statliga stödet till en rikskonsulent i slöjd för barn och unga, knuten till Nämnden för hemslöjdsfrågor. Rikskonsulenten har drivit ett brett främjandearbete för slöjden och är projektledare för projektet Slöjdcirkus, som har ett nationellt uppdrag 2004
−2006.
2.1.3 Arbetsgruppen kultur i skolan 1995
−1998
Under 1980-talet genomförde regeringen satsningar på kultur i skolan genom att särskilda projektmedel tillskapades. Från 1998 och fram till denna utredning har flera satsningar gjorts.
Arbetsgruppen kultur i skolan verkade under Kulturdepartementet åren 1995
−1998. Gruppen publicerade sina utredningsresultat i rapporten En strategi för kultur i skolan (Ds 1998:58).
Rapporten pekar på hur nödvändigt det är att kulturlivet och skolan delar på ansvaret för utvecklingen av kulturen i skolan.
Gruppen föreslog att Skolverket och Kulturrådet skulle få ett gemensamt uppdrag att utveckla kultur i skolan. En del i uppdraget var att skapa nätverk mellan myndigheter och organisationer. I förslaget ingick också att utveckla museipedagogiken, utveckla kultur-
Bakgrund
37
arvet som kunskapskälla, rikta uppmärksamhet mot skolmiljön i regeringens handlingsprogram för arkitektur, form och design samt initiera ett tvärsektoriellt forskningsprogram om kultur och skola.
Gruppens förslag genomfördes i efterföljande satsningar.
2.1.4 Kultur i skolan 1999
−2003
En fortsättning blev regeringens satsning Kultur i skolan som under åren 1999
−2001 bidrog med totalt 15 miljoner kronor till ett antal utvecklingsprojekt. Arbetet finns redovisat i skriften Kultur i skolan, En skrift om regeringens satsning under 1999–2003
3
(Utbild-
nings- och kulturdepartementet 2005). Bland annat gavs Kulturrådet och Skolverket (senare Myndigheten för skolutveckling) ett gemensamt uppdrag att utveckla arbetet med kultur i skolan, kallat Kultur för lust och lärande. Uppdraget pågick åren 1999
−2002.
Som avslutning på Kultur för lust och lärande skrevs en gemensam avsiktsförklaring under av Kulturrådet och Skolverket den 21 mars 2002. I avsiktsförklaringen sägs ”Nästa steg i myndigheternas arbete blir att formulera en handlingsplan som kan konkretisera avtalets visioner och leda den fortsatta utvecklingen framåt”. Någon sådan handlingsplan har ännu inte formulerats.
Under regeringsuppdraget initierades kontinuerliga nätverksträffar mellan de myndigheter och organisationer som har uppdrag och intresse av frågor knutna till kultur i skolan. Gruppen kallades Myndigheternas samverkansgrupp.
I skriften Kultur i skolan, En skrift om regeringens satsning under 1999–2003 finns dels en beskrivning av de projekt som fick särskilda medel under perioden och dels en sammanfattning av projektets utvärdering. Utvärderingen pekar på att det var viktigt att Skolverket och Kulturrådet samarbetade i projektet då det gav legitimitet och bredd åt uppdraget. Utvärderingen konstaterar att man på de orter och i de regioner där det funnits nationellt initierad verksamhet hade kommit en bit på väg, medan man i andra regioner inte nått något synbart resultat. För att nå ett mer varaktigt resultat är det viktigt att finna mer permanenta former för samarbete.
På regional och lokal nivå har arbetet i vissa kommuner och län utvecklats och på några håll nått långt. Inom andra kommuner och län har arbetet gått tillbaka och de tidigare satsningarna försvunnit.
3
Kultur i skolan, En skrift om regeringens satsning under 1999–2003 (2005) Utbildnings- och
kulturdepartementet.
Bakgrund SOU 2006:45
38
2.1.5 Kultur och estetik i skolan 1999–2003
Som en del av Kultur i skolan hade lärarutbildningen vid Malmö högskola ett särskilt uppdrag att utveckla modeller för kompetensutveckling och studera utvärderingar av projektet Kultur i skolan i Skåne. De rapporterade sitt arbete i en rad skrifter och avslutade med att lägga förslag till fortsatta insatser. Malmö högskola föreslog bland annat att ett nationellt forum för Kultur, estetik och skola skall skapas. De ville också stödja praxisnära forskning, decentralisera mediepedagogisk utbildning för lärare, stödja återkommande seminarier om kultur i skolan och stödja nätverk för konstnärer och kulturpedagoger.
Inom ramen för det pågående regeringsuppdraget till Myndigheten för skolutveckling (se nedan) har Malmö högskola fått 500 000 kronor för att vidareutveckla ett forum för kultur och estetik i skolan, KES-forum. Syftet med KES-forum är att kunna kvalificera samtalen kring dokumenterad estetisk praktik genom att knyta samman grundutbildning, utvecklingsarbete och forskning.
2.1.6 Uppdrag till Myndigheten för skolutveckling 2005
Myndigheten för skolutveckling fick våren 2005 ett särskilt kulturuppdrag av regeringen att genomföra insatser för att tillvarata erfarenheterna från uppdragen under Kultur i skolan. I en pm till regeringen
4
skriver Myndigheten för skolutveckling:
Myndigheten avser att skapa en kontinuitet i tänkandet att kultur förstärker och stimulerar lärandeprocessen som var en bärande tanke i regeringens satsningar 1999
−2001. Därefter har mycket hänt i skolutvecklingen som fördjupat kunskaperna kring skapande och lärande. Idag ser vi inte bara kultur som en förstärkning och en stimulans i lärandet, idag kan vi hävda att kultur och skapande är en lärandeprocess i sig. När barns, ungas och vuxnas erfarenheter kommer till uttryck på många olika sätt, växer en estetik fram som behöver reflekteras och som upphäver gränserna mellan teori och praktik. I förskola och skola kan man idag inte tala om praktiskt-estetiska ämnen, utan estetiska lärprocesser bör vara en del i hela skolans kunskapsuppdrag. Barn och unga ska vara delaktiga i arbetet och få utveckla sina kulturella, skapande och kreativa uttrycksmedel. På så sätt länkar vi arbetet med estetiska lärprocesser till myndighetens utvecklingsområden som berör delaktighet, likvärdighet, demokrati och kunskaper. Utbildningens kvalitet blir beroende av de miljöer för lärande som kan byggas
4
Dnr 2004:341.
Bakgrund
39
upp av lärare med olika kunskapsgrund, men med en samsyn kring uppdraget. Kulturlivet är en resurs för skolan. Kulturlivets insatser måste utgå från skolans uppdrag och förankras i skolans organisation för att kunna utgöra ett långsiktigt stöd för skolan i dess utvecklingsarbete.
2.2 Nationella styrdokument på barnkulturområdet
De styrdokument som ligger till grund för lagstiftning och praktiskt arbete i verksamheterna, FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), de kulturpolitiska målen, bibliotekslagen och läroplanerna för förskolan, särskolan, grundskolan och gymnasiet, är skrivna med starka visioner om barnkulturens funktion och uppgifter.
2.2.1 Barnkonventionen
Barnkonventionen, ratificerades av Sveriges riksdag 1990. Att ett land har ratificerat en konvention innebär att det har bundit sig folkrättsligt till att förverkliga den. Under 1990 gjordes också en översyn av svensk lagstiftning i förhållande till barnkonventionen. Barnkonventionen är en del av den internationella folkrätten, men handlingar som inte är förenliga med barnkonventionen förs inte upp i någon internationell domstol. Kritik och påtryckningar är egentligen de enda sanktioner som finns att tillgå när ett land inte lever upp till det som står i barnkonventionen. För att övervaka att de stater som har ratificerat konventionen också lever upp till den, finns det i Genève en FN-kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén). Med jämna mellanrum ska alla konventionsstater lämna en rapport till barnrättskommittén. Sverige har hittills lämnat tre rapporter.
5
5
Sveriges första rapport till FN:s kommitté för barnets rättigheter. Kära FN! jag mår bra.
Men…, Första rapport av Sverige. Konventionen om barnets rättigheter, Socialdepartementet, 1992. Sveriges andra rapport till FN:s kommitté för barnets rättigheter, Regeringskansliet, Socialdepartementet, 1997. Sveriges tredje rapport till FN:s kommitté för barnets rättigheter. Om åtgärder och framsteg för att förverkliga konventionen om barnets rättigheter, Regeringskansliet, Socialdepartementet. 2002.
Bakgrund SOU 2006:45
40
Sedan år 1990 har flera ändringar i lagstiftningen och i de grundläggande bestämmelserna genomförts och artiklarna 3 och 12 har skrivits in i såväl utlänningslagen som i föräldrabalken och socialtjänstlagen.
Fyra av sakartiklarna i barnkonventionen är vägledande för hur helheten ska tolkas. Dessa artiklar: 2, 3, 6 och 12, kallas för de fyra huvudprinciperna. När man läser alla övriga artiklar ska man läsa dem mot bakgrund av huvudprinciperna.
• Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.
• Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall. Det bästa för ett barn behöver inte vara det bästa för ett annat.
• Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utveckling.
• Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.
För arbetet med barns och ungas rätt till kultur lyfter vi också fram följande artiklar:
Artikel 13. Barnet ska ha rätt till yttrandefrihet och till att söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.
Artikel 31. Barnet har rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder och till att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet.
År 1999 antog riksdagen en nationell strategi för att förverkliga barnkonventionen
6
. Den ligger till grund för regeringens barnpolitik och innehåller bland annat följande moment:
6
Bakgrund
41
• Barnkonventionen ska vara ett aktivt instrument och genomsyra allt beslutsfattande inom Regeringskansliet som rör barn.
• Barnkonventionen bör på olika sätt tas upp i utbildningar för de yrkesgrupper som ska arbeta med barn.
• Statligt anställda vars arbete har konsekvenser för barn och ungdomar ska erbjudas fortbildning för att kunna stärka sin barnkompetens och sina kunskaper om barnkonventionen.
• Kommuner och landsting bör på samma sätt erbjuda sin personal fortbildning.
• Kommuner och landsting bör inrätta system för att kunna följa hur barnets bästa förverkligas i det kommunala arbetet.
• Barnkonsekvensanalyser ska göras vid statliga beslut som rör barn.
• Barns och ungdomars inflytande och delaktighet i samhälls- och trafikplaneringen ska utvecklas.
• Barnstatistiken ska utvecklas.
I januari 2004 presenterade regeringen i en skrivelse till riksdagen hur det strategiska arbetet med att förverkliga barnkonventionen i Sverige fortsatt ska bedrivas.
7
I den utvecklade strategin från år 2004 står det bland annat:
• Det är angeläget att staten föregår med gott exempel när det gäller att integrera ett barnperspektiv i det offentliga beslutsfattandet. Regeringen avser därför att göra uppföljningar av hur det arbetet fortskrider inom olika myndighetssektorer och utifrån dessa överväga vilka åtgärder som kan behövas för att förbättra såväl mål- och resultatstyrningen som stödet till myndigheterna.
• Högskoleverket har haft i uppdrag att stimulera lärosätena att inordna barnkonventionen i olika yrkesutbildningar, och det uppdraget kommer att följas upp. I regleringsbreven för år 2004 till universitet och högskolor ställs krav på återrapportering av lärosätenas insatser för att införliva kunskap om barnkonventionen i olika utbildningar som bedöms som betydelsefulla.
7
Skr. 2003/04:47.
Bakgrund SOU 2006:45
42
2.2.2 De kulturpolitiska målen
Grunden för dagens kulturpolitik utgörs av de kulturpolitiska mål som Riksdagen fastställde 1974 och som modifierades 1996
8
. Målen
syftar till att kulturpolitiken skall:
1. värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att
alla ska kunna använda den
2. verka för att alla ska få möjlighet till delaktighet i kulturlivet
och till kulturupplevelser samt eget skapande
3. främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet
och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar
4. ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande
och obunden kraft i samhället
5. bevara och använda kulturarvet
6. främja bildningssträvanden
7. främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika
kulturer inom landet.
De kulturpolitiska målen använder samma formuleringar som barnkonventionen när det gäller yttrandefrihet och möjlighet för alla till delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser och till eget skapande, det så kallade jämlikhetsmålet.
2.2.3 Bibliotekslagen
Enligt bibliotekslagen (SFS 1996:1596) ska varje kommun ha ett folkbibliotek. Det ska också finnas ”lämpligt fördelade skolbibliotek inom grund- och gymnasieskolan för att stimulera skolelevernas intresse för läsning och litteratur samt för att tillgodose deras behov av material för utbildningen.”
I paragraf åtta betonas att folk- och skolbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt funktionshindrade, invandrare och andra minoriteter bland annat genom att erbjuda litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa gruppers behov.
Paragraf nio säger att ”folk- och skolbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar genom att erbjuda
8
Kulturpolitik, prop. 1996/97:3.
Bakgrund
43
böcker, informationsteknik och andra medier anpassade till deras behov för att främja språkutveckling och stimulera till läsning.”
Bibliotekslagen säger också att ett länsbibliotek bör finnas i varje län för att bistå folkbiblioteken med kompletterande medieförsörjning och dylikt.
2.2.4 Läroplanerna
I läroplanen för förskolan (Lpfö 98) stadgas att leken och det lustfyllda lärandet skall stimulera barnets fantasi, inlevelse och kommunikation och att detta ska ske med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse, tal- och skriftspråk.
Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94) stadgar att varje elev innan de lämnar grundskolan ska ha utvecklat sin förmåga till kreativt skapande och fått ett ökat intresse för att ta del av samhällets kulturutbud.
I läroplanen för gymnasieskolan (Lpf 94) finns motsvarande skrivningar gällande kultur som för grundskolan. Därtill har gymnasiet särskilda program och kurser med olika estetiska inriktningar.
Till varje ämne i grund- och gymnasieskolan finns en kursplan som anger målen för undervisningen samt vilka mål eleven ska uppnå.
2.3 Viktiga aktörer på barnkulturområdet
Samhällsansvar för att det enskilda barnet ska få möta kulturverksamhet ligger i första hand hos kommunerna som har de största möjligheterna att påverka utbud och verksamheter i barnens närmiljö. Förskola, skola och skolbarnsomsorg är de verksamheter som når flest barn och unga. Kommunala kulturinstitutioner, musik- och kulturskolor, barnkulturcentra, föreningar och studieförbund är verksamheter som finns i lokalsamhället och som i olika utsträckning riktar sig till barn och unga.
På regional nivå finns en infrastruktur för kultur som har byggts upp till stor del under de senaste 30 åren. Länsteatrar, länsmusikverksamhet, länsbibliotek och länsmuseer är exempel på regionala kulturinstitutioner som finansieras av länen och staten gemensamt.
Bakgrund SOU 2006:45
44
Sedan 1990-talet har regionala resurscentra för film vuxit fram med stöd från Svenska Filminstitutet. På regional nivå finns också olika grupper av konsulenter med en främjande och samordnande funktion, till exempel teaterkonsulenter, konstkonsulenter, danskonsulenter och slöjdkonsulenter. Konsulenterna har oftast en regional huvudman men finansieras både med regionala och statliga och i viss mån även kommunala medel.
Län och regioner kan stå för samordning, kompetensutveckling och subventioner till barnkultur samt för regionala barnkulturstrategier.
På de statliga scenkonstinstitutionerna, museerna och hos bland andra Riksteatern, Riksutställningar, Rikskonserter, Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet finns expertkunskaper och avsevärt större resurser än på lokala och regionala institutioner. På statlig nivå finns också myndigheter som Kulturrådet som fördelar medel till regionala kulturinstitutioner.
Statens möjligheter att främja barns och ungas lika möjligheter till kultur i olika delar av landet är inte bara knutna till ekonomiska insatser utan även till rollen som kvalificerad samtalspartner, inspiratör och nätverksbyggare som också kan ge mycket goda effekter.
2.4 Slutsatser av Aktionsgruppens kartläggning av barnkulturen
Den offentligt stödda barnkulturen har i allmänhet hög kvalitet. Barnkulturen vilar i hög grad på det engagemang som utförarna har. Det räcker emellertid inte för att nå alla barn och unga i landet på ett jämlikt sätt.
Aktionsgruppens delbetänkande ”Det ser lite olika ut…” En kartläggning av den offentligt finansierade kulturen för barn
9
ger en
översiktlig bild av läget för barnkulturen. Kartläggningen bygger på befintlig statistik och utredningar och här ger vi en mycket kort sammanfattning.
När det gäller de strukturella förutsättningarna för barnkulturen ser vi att det finns mycket kvar att göra. De nationella mål som finns på området (Barnkonventionen, de kulturpolitiska målen) bryts inte ner till uppföljningsbara mål och uppdrag i myndigheternas regleringsbrev. Det saknas en tydlig samordning mellan uppdrag som gäller barns eget skapande och de medel som finns att
9
Dnr U 2005/9616/Kr.
Bakgrund
45
fördela till verksamheter som bedrivs regionalt och lokalt. Den nationella uppföljningen på barnkulturområdet är bristfällig och ger inte svar på om verksamheten leder till de resultat man har förväntat sig. I vissa regioner och kommuner bedrivs dock ett väl strukturerat mål- och uppföljningsarbete.
Barns och ungdomars kulturvanor är hittills otillräckligt studerade. De undersökningar som görs i dag (Barnbarometern, Kulturbarometern och Mediebarometern) ger ett mycket litet material om barns och ungas eget skapande. Huvuddelen av frågorna i de intervjuundersökningar som ligger till grund för statistiken handlar om kulturkonsumtion. Det förekommer studier där man också ställer frågor om ungdomars egna upplevelser av kultur och vad de själva är intresserade av att göra men när det gäller små barn finns inget sådant material.
Undersökningarna ger i viss mån svar på frågan om huruvida barns kulturvanor styrs av ekonomiska förhållanden, föräldrars utbildning, geografisk hemvist med mera, men svaren redovisas inte på ett sådant sätt att man lätt kan dra slutsatser. Här finns möjligheter att presentera det insamlade materialet så att man tydligare kan se hur barns levnadsförhållanden påverkar deras kulturvanor. Det är också svårt att se eventuella åldersbundna mönster eftersom statistiken bygger på ett mycket litet underlag och svaren delas in i stora åldersgrupper.
När det gäller barns möjligheter att skapa själva har vi i kartläggningen valt att enbart beskriva verksamheter som är offentligt finansierade och som finns i någon större omfattning. Vi har inte haft möjlighet att samla in exempel på verksamheter som bedrivs i liten skala, kanske bara på en ort eller i en skola eller förskola. Avsnittet baseras helt på uppgifter om studieförbunden, de kommunala kultur- och musikskolorna samt de kommunala barnkulturcentra som finns runtom i landet. Mycket kort kan vi sammanfatta att förutsättningarna för barn att ta del av sådan verksamhet skiljer sig betydligt åt beroende på bostadsort, föräldrarnas utbildning, i vilken skola eller förskola barnen går och i viss mån även beroende på föräldrarnas ekonomi.
Det offentliga kulturutbudet för barn skiljer sig också åt beroende på var i landet man bor. När det gäller länsinstitutionerna (teatrar, länsmusik, museer) finns det stora skillnader i hur stor del av verksamheten som riktar sig till barn och hur man arbetar med utbudet till barn.
Bakgrund SOU 2006:45
46
En grupp som har stor betydelse för barns möjligheter att möta kulturen är de regionala konsulenter som finns i vissa län inom film, teater, bibliotek, dans, slöjd och konst.
Hur mycket kultur som når barnen beror också i hög grad på hur kommunerna är organiserade, till exempel om det finns barnkultursamordnare eller kultursekreterare med ansvar för att förmedla kontakter mellan kulturliv och skola, om biblioteket har tillräckligt många barnbibliotekarier för att kunna bedriva uppsökande verksamhet och hur fortbildningsmöjligheterna ser ut för dem som är verksamma inom barnkulturområdet.
Det finns också stora skillnader i utgivning mellan olika konstarter. Under 2004 gavs det ut 468 svenska böcker i förstautgåva för barn och unga. Antalet skivor med nyskriven musik för barn som gavs ut samma år gick att räkna på ena handens fingrar. På filmområdet är det nya, svenska utbudet också litet.
Forskningen på barnkulturområdet är svag och splittrad. Inom vissa ämnen finns så få forskare att det inte kan uppstå några stimulerande forskningsmiljöer. Många forskare arbetar ensamma och har inga möjligheter att utbyta tankar och idéer. Barnkulturforskningen har svårt att hävda sig inom många ämnen.
Slutsatsen i kartläggningen är att den offentligt stödda barnkulturen är underdimensionerad och ojämlikt fördelad. Detta leder till att barn och unga har väldigt olika villkor för att kunna utveckla sin kreativitet. Det råder stor brist på valfrihet när det gäller utbudet av möjligheten till eget skapande liksom möjligheten att ta del av professionell kultur av olika slag.
VÅRA FÖRSLAG
49
3 Ett handslag med barnkulturen
Aktionsgruppen för barnkultur föreslår att regeringen beslutar om en kraftfull finansiell förstärkning av barnkulturen. Satsningen ”Ett handslag med kulturen” ska pågå under perioden 2007
−2010 och omfatta 300 miljoner kronor per år. Aktionsgruppen för barnkultur föreslår att kommunerna ges ett statligt stöd under de tre åren att utveckla sitt arbete för barns och ungas eget skapande och samverkan med det lokala, regionala och nationella kulturlivet. Därefter ska verksamheterna övergå till kommunal och regional styrning.
Aktionsgruppen anser att motsvarande insatser som görs för barns idrottande och fysiska välmåga inom Ett handslag med idrotten nu också måste satsas för att stimulera barns kreativa utveckling och psykiska välbefinnande.
Ett handslag med barnkulturen är en kraftig förstärkning som skall vara ett komplement till de stödformer som finns idag. Pengarna ska användas för att stötta och uppmuntra kommuner och regioner att organisera och samla sina verksamheter så att alla barn och unga får del av kulturupplevelser och eget skapande genom konstnärer, musik- och kulturskolor, föreningar, studieförbund och andra aktörer, att satsa mer på ett jämställt och mångkulturellt arbete samt att öka barns och ungas egen delaktighet i beslut om innehåll och form i verksamheterna. Kulturaktörerna ska uppmuntras att i nära samarbete med förskolor och skolor utveckla metoder som lockar alla elever till kreativ verksamhet i olika former.
Aktionsgruppen menar att kommunerna måste utveckla strategier för barns och ungas möten med olika konstformer och olika genrer och att det måste finnas möjligheter till både en bred, lekfull och opretentiös verksamhet liksom möjligheter till fördjupning och koncentration inom en konstform eller ett instrument.
Ett handslag med barnkulturen SOU 2006:45
50
Kulturinstitutionerna och det fria kulturlivet ska uppmuntras att samverka med de lokala kulturaktörerna och med förskola och skola för att säkerställa ett professionellt utbud och en utveckling av det lokala och regionala kulturlivet för barn och unga.
Långsiktighet, samverkan och helhetstänkande ska prägla den verksamhet som får stöd. Verksamheten ska utgå från lokala och regionala förutsättningar och syfta till varaktig förändring. Syftet är att pröva och stärka strukturer så att de kulturpolitiska målen får genomslag på regional och kommunal nivå. En plan för utvärdering och erfarenhetsspridning ska alltid ingå i verksamheten.
3.1 Ett handslag med idrotten
Ett handslag med idrotten pågår sammanlagt 3,5 år, från 1 januari 2004 till 31 juni 2007. Satsningen omfattar totalt 1 miljard kronor. Sammanlagt tillförs idrotten under perioden 1 460,3 miljoner kronor från staten varav 1 014,7 miljoner kronor från Svenska Spel.
Handslaget har inneburit att många fler barn och unga har fått pröva på idrotter som de annars aldrig skulle ha mött. Projektet tar till vara lokala förutsättningar och kunskaper och är därigenom en god förebild för Ett handslag med barnkulturen.
Varje barn behöver finna de idrotter som passar det för motion och fysisk aktivitet och på samma sätt behöver varje barn finna de konstformer som passar för att utveckla den egna kreativiteten.
En motsvarande kraftig finansiell förstärkning för kulturen är nödvändig för att ge alla barn och unga möjlighet att pröva på skapande verksamhet i sin vardag. Medlen ska under en övergångsperiod fördelas till kommunerna och regionerna av en särskild barnkulturdelegation och villkoras enligt ett avtal som sluts mellan delegationen och kommunen eller regionen. I avtalet överenskommes om utvecklingsplan och särskilda satsningar som bygger på kommunens eller regionens förutsättningar och önskemål.
Barnombudsmannen har tidigare uttryckt stöd för en kraftig satsning på barnkulturen:
Barnombudsmannen saknar dock kulturens plats i denna handlingsplan och föreslår därför att det påbörjas en satsning liknande den som gjorts inom idrotten genom ”Ett handslag med idrotten”. Kulturaktiviteter kan på många sätt stärka barns och ungas självförtroende och locka till fysisk aktivitet bland de barn och unga som inte är roade av idrott. (…)
SOU 2006:45 Ett handslag med barnkulturen
51
Kulturens medverkan saknas i förslaget till handlingsplan. Genom att engagera sig i olika kulturella aktiviteter kan man få rörelse ”på köpet”. Exempelvis är dans och rytmik i olika former ett lustfyllt sätt att röra sig. Handlingsplanen bör därför innehålla stöd till alla typer av dans, såsom folkdansgrupper, sällskapsdans, moderna dansformer, sambaskolor med mera. Danstillfällen i anspråkslösa former för alla åldersgrupper behöver också skapas. Teater och cirkus är andra exempel på kulturella aktiviteter som bör uppmuntras. Barnombudsmannen anser att handlingsplanen bör innehålla ett förslag till ”Handslag med kulturen” jämförbart med Handslaget med idrotten.
1
3.2 Överskottet från AB Svenska Spel
Ett handslag med idrotten fördelas ut till verksamheterna genom Riksidrottsförbundet som också står för samordning av insatserna. Kulturlivet är emellertid inte organiserat på samma sätt som idrotten och det finns ingen central samordnare motsvarande Riksidrottsförbundet inom kulturlivet. För att nå ut till barn och unga i verksamheter både inom förskola och skola och på fritiden och alla de olika aktörer som är involverade i dessa verksamheter bör medlen slussas till kommuner, landsting och regioner genom den centrala samordnaren Barnkulturdelegationen, som beskrivs närmare i avsnitt 4.1.
Överskottet från Svenska Spel uppgick år 2005 till 4 569 miljoner kronor. Vinsten från Svenska Spel, delas i två delar, sedan grundbeloppet dragits bort. För 2006 innebär det 690 miljoner kronor i var och en av de två potterna.
Den första potten på 690 miljoner delas enligt riksdagsbeslut till två mottagare, Riksidrottsförbundet får cirka 80 procent av medlen och Ungdomsstyrelsen får cirka 20 procent av medlen.
Den andra potten på 690 miljoner delas så att 60 miljoner går till Riksidrottsförbundet i ett fast bidrag, 400 miljoner går till Riksidrottsförbundet för Ett handslag med idrotten, 744 000 går till kulturändamål och resterande cirka 230 miljoner går till statskassan.
Medlen anslås genom att riksdagen varje år tar beslut om fördelningen.
1
Barnombudsmannens remissvar på Folkhälsoinstitutets uppdrag Underlag till handlingsplan
för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet i befolkningen (S2005/1274/FH).
Ett handslag med barnkulturen SOU 2006:45
52
3.3 Fördelning av ett handslag med barnkulturen
År 2007 är sista året för satsningen Ett handslag med idrotten. Aktionsgruppen föreslår att överskottet i den andra potten 2007 och kommande år, delas så att 60 miljoner fortsatt går till Riksidrottsförbundet och 744 000 till kulturändamål. Vi uppskattar att man årligen kan överföra ca 629 miljoner till Ett handslag med barnkulturen. De 629 miljonerna delas så att 50 procent går till Ett handlag med idrotten och 50 procent går till Ett handslag med barnkulturen. Därigenom ges möjligheter för barn och unga att utvecklas inom båda områdena. Överskottet från Svenska Spel kan skifta mellan åren. De siffror vi anger här ovan är en uppskattning byggd på siffror från de senaste årens överskott.
För att förverkliga detta krävs ett riksdagsbeslut enligt samma ordning som sker nu.
Vi föreslår att Ett handslag med barnkulturen fördelas enligt följande: 20 miljoner per år till utveckling av lokala kulturlokaler. 64 miljoner per år till utveckling av verksamheter på regional och nationell nivå för samverkan mellan kulturinstitutioner, fria kulturutövare och lokala verksamheter samt barnkulturdelegationens arbete och kansli. 5 miljoner per år till utveckling av samordning mellan regionala kulturkonsulenter och kulturinstitutioner. 8 miljoner per år till utbildning och kompetensutveckling för aktörer inom förskola/skola och kulturliv. 1 miljon per år för utveckling av ett forskningsnätverk, information och spridning av forskning. 2 miljoner i riktade forskningsmedel till barnkulturforskning 2 miljoner till manusstöd för barnfilm 2 miljoner för att inrätta regionala kurser i mediepedagogik för lärare i förskola, skola och kulturskola Resterande medel, det vill säga cirka 200 miljoner ska gå till utveckling av verksamheterna på lokal nivå för samverkan mellan förskola, skola, musik- och kulturskola, föreningar, studieförbund, barnkulturcentra, lokala och regionala kulturinstitutioner, fria kulturutövare med flera.
SOU 2006:45 Ett handslag med barnkulturen
53
3.3.1 Bidragsfördelare
Bidragsfördelare är barnkulturdelegationen under dess arbetsperiod.
3.3.2 Ansökningsförfarande
Delegationen fördelar själv riktade stöd. Medel till utveckling av verksamheter på lokal nivå kan sökas av kommuner, län och regioner. När ansökan registrerats diskuteras arbets- och tidsplan, vilket sedan, om ansökan beviljats, kan resultera i ett avtal mellan sökanden och delegationen.
3.3.3 Lokala utvecklingsmedel
Pengar ur Handslaget kan fördelas till projekt och verksamheter med olika inriktning, exempelvis:
• samverkan inom ramen för förskolan, den obligatoriska skolan och särskolan
• samverkan inom gymnasieskolan
• samverkan inom fritidsverksamhet
• nya organisationsformer och kvalitetsutveckling
• breddat utbud
• jämställdhet och mångfald
• utveckling av verksamhetsformer som inte ställer krav på regelbunden närvaro och kontinuerligt engagemang
• utprovande av former för barns och ungas eget inflytande
• öka tillgänglighet till de frivilliga verksamheterna.
3.3.4 Närhet och tillgänglighet
20 miljoner avsätts för utveckling av befintliga och nya lokaler för kulturutövande i barns och ungas närområden.
Tillgänglighet, utifrån perspektivet fysisk tillgänglighet, har en avgörande betydelse för barns och ungas kulturutövande. Skäl finns därför att förstärka möjligheterna till kulturutövande i barnens närmiljö. I vissa fall innebär det nyinvesteringar i anläggningar för att få ändamålsenliga lokaler, men det kan även innebära förbättrad tillgänglighet till de lokaler som finns idag. Många av dessa finns i
Ett handslag med barnkulturen SOU 2006:45
54
skolor, bibliotek och bostadsområden varför samverkan med skola, kulturskola, kulturinstitutioner, kommun och bostadsbolag blir viktig. I avsnitt 4.4.4 finns en längre beskrivning av hur kommunerna kan utveckla nya lokaler för kulturutövande.
3.3.5 Utbildning och fortbildning
10 miljoner avsätts för lokal och regional utbildning och fortbildning av pedagoger, kulturpedagoger och kulturutövare inom förskola, skola, fritidsverksamhet, kulturskola, föreningsliv och kulturliv, skolledare inom förskola, grundskola och kulturskola, lärarutbildare och barn- och skolbibliotekarier. Utbildningen arrangeras enligt det förslag om samverkan kring regionala utbildningar och fortbildning i kapitel 4.3.3.
3.3.6 Utvärdering
Ur delegationens medel för särskilda satsningar avsätts medel för forsknings- och utvärderingsprojekt med inriktning mot Barnkulturhandslaget och dess effekter för barnen, ungdomarna och samhället. Utvärderingarna bör lägga särskild vikt vid att insatserna har god kvalitet och är effektiva. Delegationen ska sprida goda modeller och utvärderingarnas resultat, till exempel i form av seminarier och på webben, för att därigenom bidra till en tydligare dialog och kulturpolitisk diskussion mellan nationell, regional och kommunal nivå.
55
4 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
Aktionsgruppen föreslår att regeringen tillsätter en nationell barnkulturdelegation för att markera barnkulturens vikt för samhällsutvecklingen och med uppgift att under tre år driva barnkulturfrågorna framåt.
Aktionsgruppen för barnkultur föreslår att Barnkulturdelegationen får ett uppdrag att fördela medel och i samverkan med berörda myndigheter stödja de regionala aktörernas insatser samt utvärdera och till regeringen redovisa insatserna.
Barnkulturdelegationen ska fördela medlen från Ett handslag med barnkulturen.
Aktionsgruppen för barnkultur konstaterar att uppföljningen på barnkulturområdet är bristfällig och föreslår att Barnkulturdelegationen får i uppdrag att ta fram modeller samt påbörja arbetet med en kontinuerlig uppföljning av barnkulturen.
4.1 En nationell barnkulturdelegation
Ingen statlig myndighet har idag helhetsansvar för kultur för barn och unga, det egna skapandet och amatörkulturen. Det behövs en kraftig höjning av de statliga insatserna för att nå upp på en nivå som bättre överensstämmer med regeringens kulturpolitiska mål och läroplanernas skrivningar. Aktionsgruppen bedömer att delegationsformen är ändamålsenlig för att stärka barnkulturen under en begränsad tid tills frågorna kan få en permanent placering hos en eller flera myndigheter och organisationer.
Aktionsgruppen föreslår därför att regeringen tillsätter en nationell barnkulturdelegation för att driva utvecklingen på barnkulturområdet framåt. Delegationen ska verka för att öka samverkan mellan myndigheter och andra aktörer på nationell nivå
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
56
samt verka för samverkan mellan nationell, regional och lokal nivå för att de resurser som finns på barnkulturområdet ska användas mer effektivt.
4.1.1 Utformningen av Barnkulturdelegationen
De myndigheter som bör ingå i Barnkulturdelegationen är bland annat Kulturrådet, Filminstitutet, Barnombudsmannen, Ungdomsstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling. Därtill bör företrädare för departementen ingå i delegationen. Delegationen ska finna former för barns och ungas delaktighet i arbetet.
Samarbete mellan myndigheter, särskilt när det berör olika sakområden, kräver tid, engagemang och långsiktig planering. Det är därför rimligt att respektive myndigheter behöver förstärka sina personalinsatser. Då deras insatser i delegationen är ett sätt att göra de samlade insatserna mot barn och unga mer ändamålsenliga så bör de kostnader som är förknippade med personalförstärkningar tas inom respektive myndighets ram.
De aktörer som bör ingå i delegationens expertgrupp är bland annat Sveriges Kommuner och Landsting, SMoK, Högskoleverket, Skolverket, Medierådet, Utbildningsradion, KLYS, Centrumbildningarna, AMS och näringslivet. Även i denna grupp är arbetet för barn och unga en del i ordinarie arbetsuppgifter och därmed bör eventuella omfördelningar av arbetsuppgifter kunna ske inom respektive myndighets och organisations ram.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
57
Delegationens uppgifter är att
• fördela medlen från Ett handslag med barnkulturen
• driva samverkansfrågor, skapa synergier och koordinera insatser mellan statlig, regional och lokal nivå
• initiera och bidra till att utveckla nya modeller, metoder och strategier inom området
• vara en nationell resurs för alla aktörer inom området barn- och ungdomskultur
• inhämta och sprida information om samt marknadsföra nationella och internationella erfarenheter, goda modeller och forskningsresultat
• ta fram modeller samt påbörja arbetet med en kontinuerlig uppföljning av barnkulturen
• etablera och delta i relevanta nätverk inom landet, inom
Norden och internationellt
• utveckla former för samverkan med näringslivet. Målet kan vara att starta en näringslivsfond för stöd till projekt inom barn- och ungdomskulturområdet.
• utarbeta en årlig rapport till regeringen om delegationens insatser.
För operativa insatser av den typ som listas ovan föreslår vi att delegationen disponerar 15 miljoner kronor per år från Ett handslag med barnkulturen.
4.1.2 Delegationens kansli
För att förverkliga delegationens intentioner behövs ett kansli och informationsinsatser. Mest effektivt torde vara att kansliet är knutet till en befintlig myndighet för att få tillgång till administrativa hjälpmedel. Kulturrådet torde vara den naturliga placeringen av delegationens kansli. Från hösten 2006 kommer Kulturrådet att finnas i Filmhuset vilket underlättar ett samarbete med Svenska Filminstitutet. Vi vill dock betona att delegationen och kansliet är en särskild samverkansaktör och det är viktigt att delegationen och kansliet är självständigt gentemot enskilda myndigheter.
Aktionsgruppen föreslår att kansliet består av fyra fasta tjänster samt utrymme för kortare anställningar för särskilda insatser och projekt. Stor vikt bör läggas vid att kansliets arbete präglas av lyhördhet och dialog då en mängd olika aktörer inom olika om-
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
58
råden kommer att ha kansliet som sin nationella samtalspart. Kansliets arbetsuppgifter bör bland annat vara att samordna satsningar på nationell, regional och lokal nivå. Kansliet bör också samla in och sprida information om insatserna på barnkulturområdet, aktuell forskning med mera.
Genom placeringen på en värdmyndighet kan kostnaderna för administration hållas så låga som möjligt. Kostnaderna för kansliet samt seminarieverksamhet och informationsverksamhet uppskattar vi till 4 miljoner kronor per år. Kostnaden för delegationen och dess kansli skall finansieras med medel från Ett handslag med barnkulturen.
4.1.3 Tidigare exempel på delegationer
Tidigare satsningar för att förstärka olika områden inom kommuner har genomförts av delegationer. Ett exempel är det nationella programmet för IT i skolan – ITiS, som antogs av riksdagen 1998. Satsningen gällde både teknik och pedagogik och kostade totalt 1,7 miljarder kronor under fyra år och genomfördes av en delegation bestående av statssekreteraren i dåvarande Kommunikationsdepartementet, GD för Skolverket, VD för KK-stiftelsen, kanslichefen för IT-kommissionen, en projektchef hos kommunförbundet och ett kansliråd vid Utbildningsdepartementet. Till stöd i arbetet formerades ett kansli och en samrådsgrupp där lärarorganisationerna och skolledarorganisationerna ingick. Ansvaret för att utveckla IT i skolan ligger nu hos Myndigheten för skolutveckling som bland annat driver Skoldatanätet samt Nationellt resurscentrum för multimedialäromedel, som driver webbplatsen Multimediabyrån. Vidare ska myndigheten stödja de nätverk som byggts upp under ITiS.
Ett annat exempel är Storstadsdelegationen som samordnar regeringens insatser i storstadsregionerna. Ordförande för delegationen är statssekreteraren för storstadsministern. Övriga ledamöter är statssekreterare som representerar Justitie-, Social-, Finans-, Utbildnings- och kultur-, Miljö- och samhällsbyggnads- och Näringsdepartementen samt en representant för statsrådsberedningen. Till Storstadsdelegationen har knutits referensgrupper för regionerna och för centrala myndigheter med syfte att finna former för samordning och samverkan mellan de olika parter som berörs av storstadsarbetet. Delegationen har till sitt förfogande ett kansli som
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
59
svarar för den löpande samordningen. Storstadskansliet medverkar i arbetet att ta fram lokala utvecklingsavtal, genomför kommunikationsinsatser, initierar erfarenhetsutbyte nationellt och internationellt samt utformar Storstadsdelegationens årsrapport till regeringen.
4.1.4 Barnkulturnätverk som modell prövat i Danmark
Aktionsgruppen har med intresse sett hur barn- och ungdomskulturens ställning stärkts i Danmark genom den organisation, Børnekulturens netværk, som skapades 2003. Nätverket är ett samarbete mellan Biblioteksstyrelsen, Det Danske Filminstitut, Kulturarvsstyrelsen, Kunstrådet/Kunststyrelsen och från 2005 ingår också Undervisningsministeriet och Ministeriet for Familie- og Forbrugeranliggender. Børnekulturens netværk etablerades för att få myndigheter och institutioner att samarbeta om och koordinera barnkulturprojekt och för att utveckla nya metoder. Nätverket skall bidra till att skapa dynamik, synergi och utveckling på det barnkulturella området mellan nationell, regional och lokal nivå. Nätverket har en årlig budget med medel från Tipsbevillingen (motsvarande Svenska Spel) och ett sekretariat om tre fasta tjänster samt därtill projektanställningar till särskilda satsningar och man är administrativt knutna till Biblioteksstyrelsen. Den redovisning som finns av verksamheten 2003
−2005, handlingsplanen för 2006 samt de samtal Aktionsgruppen haft med nätverkets kansli pekar på att samverkan mellan myndigheter, organisationer och institutioner ökat och att den dialogverksamhet man haft med kommunerna varit framgångsrik. Utförliga beskrivningar om uppdrag och verksamhet finns på Nätverkets hemsida www.boernogkultur.dk och på det danska kulturministeriets hemsida www.kum.dk.
4.1.5 Behovet av samordning
På myndigheter och kulturinstitutioner på statlig nivå görs många goda insatser för barnkulturen. Men för att komma vidare behövs också en gemensam kraftsamling så att de samlade resurserna utnyttjas på bästa möjliga sätt och så att man gemensamt kan finna lösningar på de problem som finns.
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
60
Samordning och helhetssyn behövs för att tillgodose barns och ungas lika möjligheter till kulturupplevelser och eget skapande. Genom samordnade insatser på statlig nivå ges tydliga signaler till regionala och lokala verksamheter att samordna sina insatser. Genom att arbeta i en gemensam delegation får man också syn på vad som är gemensamt och vad som skiljer i synsätt mellan de olika sakområdena och därigenom kan man utveckla arbetssätt och förhållningssätt inom området barn- och ungdomskultur. Detta är nödvändigt för att snabbare få genomslag och effekt ute i regionala och lokala verksamheter. Eftersom det behövs insatser inom förskolan, den obligatoriska skolan, gymnasiet, fritidsverksamheter, högskolor och kulturlivet behövs det insatser från många myndigheter och organisationer.
Aktionsgruppens kartläggning visar att en rad myndigheter har uppdrag som rör antingen barn eller kultur men att ingen av myndigheterna har ett helhetsansvar för barnkulturen. Särskilt otydligt är det vem som har ansvar för att driva frågor om barns rätt till eget skapande och delaktighet i kulturlivet.
Aktionsgruppens förslag inkluderar de olika myndigheterna för att genomföras. Från kommunal och regional nivå finns en stark efterfrågan på en central instans som kan verka som nationell diskussionspart och arbeta med nätverksbyggande, kartläggningar, kunskapsspridning, fortbildning och internationella kontakter. Att finna verkningsfulla samverkansformer mellan statlig, regional och kommunal nivå är också en nödvändig förutsättning för att varje barn ska få möjlighet till all slags kultur.
4.1.6 Bristen på statistik och underlag
Kulturrådet har sedan 1994 ansvar för den officiella statistiken på kulturområdet. Enligt Förordningen om den officiella statistiken, SFS 2001:100 ska Kulturrådet sammanställa statistik om bibliotek, kulturmiljövård, museer, studieförbund samt samhällets kulturutgifter.
I Kulturrådets budgetunderlag för 2007
−2009 skriver myndigheten att man under 2006 kommer att genomföra en översyn för att ta reda på om det är möjligt att ”få mer exakt kunskap om hur stor del av Kulturrådets bidragsgivning som går till verksamheten för barn och unga”. Rådet skriver också att ett utvecklingsarbete
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
61
pågår inom hela statistikområdet, där även behoven inom barnkulturområdet är aktualiserade.
Statistik och uppföljning inom barnkulturområdet sammanställs också av myndigheter, organisationer, landsting och kommuner. Detta komplicerar möjligheterna att få en över åren jämförbar statistik för barn- och ungdomskulturen eftersom det inte finns enhetliga anvisningar om till exempel åldersindelningar.
I Aktionsgruppens förslag pekar vi på länskulturkonsulenternas strategiska roll i inhämtande och återkoppling av statistik och utvärderingar. Deras roll som spindlar i det regionala kulturarbetet gör dem särskilt lämpade att utveckla rutiner för inhämtning av statistik och rapporter i sina län. Genom direkt kontakt med kommunerna kan de ha överblick och påverka att både kvantitativa och kvalitativa faktorer beaktas. De kan utifrån egna analyser och utifrån sammanställningar från statliga myndigheter återkoppla till kommunerna och länsaktörerna och på så sätt sprida kunskaper och utveckla verksamheterna.
År 1999 antog Sveriges riksdag en nationell strategi för att förverkliga barnkonventionen. Strategin innehåller bland annat att barnstatistiken ska utvecklas. Under arbetet med kartläggningen har Aktionsgruppen kunnat konstatera att det finns mycket kvar att göra. Intervjuundersökningen Svenska folkets levnadsförhållanden (ULF), har den begränsningen att den endast omfattar den vuxna befolkningen (16
−84 år).
Under 2000-talet har SCB genomfört en särskild barn-ULF, med frågor till barn mellan 10 och 18 år. Frågorna kretsar kring barnens levnadsförhållanden – skola, hemförhållanden, kultur- och fritidsvanor, ekonomi och hälsa. Material ur barn-ULF har bland annat använts av Barnombudsmannen i publikationen Upp till 18 – Fakta om barn och ungdom 2004.
För att även i fortsättningen kunna få en bild av relationen mellan barns kultur- och fritidsvanor och deras levnadsvillkor i övrigt är det angeläget att barn-ULF-undersökningarna kan få en fortsättning och att det material som rör barns kulturvanor blir tillgängligt, till exempel genom Kulturrådets försorg. Det är mycket positivt att Ungdomsstyrelsen under 2006 fått uppdraget att göra en fördjupad analys av ungdomars kultur- och fritidsvanor.
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
62
4.1.7 Statligt ansvarstagande för amatörkulturen
Aktionsgruppens kartläggning visar att det saknas ett tydligt ansvarstagande på statlig nivå när det gäller stöd till barns och ungas egna kulturverksamheter. Här finns ett glapp mellan mål och stödsystem, som gör att amatörorganisationer och organisationer som inte lever upp till de formella krav som ställs på föreningsbidrag från Ungdomsstyrelsen och Arvsfonden har svårt att få stöd från staten.
Amatörkulturen ger barn och unga möjligheter att prova på eget utövande på kulturområdet. Mycket engagerat arbete görs ibland annat amatörteaterföreningar, körer, orkestrar, museer, Folkets Hus och bygdegårdar. Där finns också möjligheter till ett generationsöverskridande arbete och sen sorts samvaro som saknas på så många andra håll idag.
Under 1990-talet har flera tidsbegränsade statliga satsningar gjorts för att stödja utvecklingen av verksamheter för och med barn och unga – med betoning på ungdomar. Men när satsningarna har avslutats har också det statliga ansvarstagandet minskat. Här finns behov av en mer långsiktig lösning.
Åren 1994
−1996 avsatte Kulturrådet tre miljoner kronor per år i utvecklingsmedel som var öronmärkta för ungdomars eget skapande. Stödet gällde framför allt verksamhet som genomfördes direkt i ungdomarnas vardagsmiljö. I Kulturpropositionen från 1996 föreslår regeringen att denna verksamhet bör fortsätta och att potten bör utökas. Detta förslag genomfördes dock inte och Kulturrådet har inte längre medel som är öronmärkta för barns och ungdomars egen kulturverksamhet.
Under åren 1999
−2002 fick Ungdomsstyrelsen i uppgift att fördela medel ur Allmänna arvsfonden för att stimulera utvecklingen av ungas egna kulturverksamheter och stödja utveckling av nya lokala lösningar för ungas fritidsverksamhet. Totalt fördelades drygt 30 miljoner kronor under perioden.
Ungdomsstyrelsen avrapporterade uppdraget 2003 och i slutrapporten
1
beskriver man utvecklingsområden och vilka åtgärder
som behövs för att komma vidare, bland annat följande:
1
Ungas egna kultur- och fritidsverksamheter. Slutrapport om utvecklingen av ungas egna
kulturverksamheter samt nya lokala lösningar för ungas fritidsverksamhet. Ungdomsstyrelsens skrifter 2003:3.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
63
• Stimulera nordisk samverkan
• Stöd nya metoder och samverkansformer
• Stärk föreningslivets möjligheter att prova ny informationsteknologi
• Öka möjligheterna till eget skapande
• Stärk utvecklingen av mötesplatser
• Stärk studieförbundens roll i ungdomspolitiken
• Öka möjligheterna för lokala ideella krafter att genom aktivt opinionsarbete stärka sin roll i den lokala ungdomspolitiken.
För att genomföra ovanstående föreslår Ungdomsstyrelsen en ny samlad arvsfondssatsning.
4.2 Förbättrad samordning inom Regeringskansliet
Aktionsgruppen anser att en ökad samverkan inom Regeringskansliet kan stärka barnkulturområdet. Vi förordar också en tydligare samordning av regleringsbreven till de myndigheter som har uppdrag på barnkulturområdet, framför allt när det gäller genomförandet av FN:s barnkonvention.
Aktionsgruppen anser att det behövs tydligare uppdrag till kulturmyndigheter och statliga kulturinstitutioner att finna former för att arbeta efter barnkonventionen. För att stärka barnkulturfrågorna krävs också en fördjupad samverkan mellan olika departement. Barnkulturfrågorna spänner över flera politikområden, där bland annat socialpolitik och näringspolitik har betydelse för barns möjligheter att möta och utöva kultur.
Aktionsgruppen föreslår därför att Regeringskansliets arbete med barnkulturfrågorna förstärks genom ökad samordning mellan berörda departement. En prioriterad fråga är att se över regleringsbreven till berörda myndigheter så att uppdrag och skrivningar synkroniseras. Detta kan också ge signaler till skola och kulturliv på lokal nivå att samverka.
Kultur är en viktig del i barns och ungas identitetsutveckling och för utvecklingen av demokrati och yttrandefrihet. Detta är en gemensam angelägenhet för skolan och kulturlivet. Att utbildnings-, kultur och skolfrågor nu är samlade inom ett departement bör kunna ge positiva effekter för utvecklingen på barnkulturområdet. För att stärka barnkulturen behövs insatser både inom
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
64
kulturliv, skola och högre utbildning och forskning – alla dessa frågor är samlade inom ett departement.
Aktionsgruppens kartläggning visar att arbetet med att genomföra den nationella strategin för att förverkliga barnkonventionen inte har nått särskilt långt inom myndigheterna under det tidigare kulturdepartementet.
Barnombudsmannen betonar i sin rapport Mer plats för mindre medborgare – barnperspektivet i statliga myndigheter (Barnombudsmannen 2004) att
Det är uppenbart att det finns ett positivt samband mellan uppdrag i regleringsbrev och graden av intern dialog om barnkonventionen i en myndighet. Det finns också ett samband mellan uppdrag i regleringsbrev, intern dialog och erfarenhetsutbyte med andra (s. 7).
Aktionsgruppen konstaterar att inte någon av kulturmyndigheterna under Utbildnings- och kulturdepartementet har barnkonventionen inskriven i sitt regleringsbrev.
BO:s enkät
2
visar också att myndigheterna inte själva är särskilt
drivande i sitt barnkonventionsarbete. Endast 27 av 88 svarande myndigheter hade informerat personalen eller genomfört utbildningar om barnkonventionen. Endast två myndigheter, Statens nämnd för internationella adoptioner och Specialskolemyndigheten, gör barnkonsekvensanalyser vid budgetbeslut men ingen myndighet gör särskilda bokslut för att visa hur stora resurser som avsatts för barn och unga.
2
Enkätundersökningen redovisas i Öppna för gränser, Barnombudsmannens årsrapport från
2003.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
65
4.3 Samordning av barnkulturen på regional nivå
Aktionsgruppen för barnkultur förordar att huvudmännen för de regionala kulturkonsulenterna utvecklar formerna för samverkan mellan konsulenterna och mellan konsulenter och lokala och regionala kulturinstitutioner och förordar att en tjänst som samordnare tillsätts i de län och regioner där sådan inte finns.
Aktionsgruppen för barnkultur föreslår att de regionala kulturkonsulenterna i samverkan med de regionala kulturinstitutionerna ges uppdrag att utveckla former för planering, uppföljning och återrapportering av statliga och regionala insatser för att säkra att professionell kultur och eget skapande ska komma alla barn och ungdomar i länet eller regionen till del.
Aktionsgruppen för barnkultur föreslår att de regionala kulturkonsulenterna och länsinstitutionerna i samverkan med högskolor och universitet ges ett gemensamt uppdrag att samverka kring utbudet av utbildning och fortbildning om barnkultur för verksamma inom förskola, skola, kulturskola och kulturliv.
I alla län och regioner i landet finns regionala kulturinstitutioner som länsbibliotek, länsteatrar och länsmuseer. Alla konstområden har inte egna institutioner, så har till exempel dans få egna scener och möjligheterna att se dans är ojämnt fördelade i landet. Regionala resurscentrum för film och video finns i hela landet men har inte egna hus annat än i undantagsfall.
I alla län och regioner i landet finns konsulenter inom ett eller flera konstområden. I samtliga län finns slöjdkonsulenter, i vissa län finns dans- och konstkonsulenter, teaterkonsulenter, barnbibliotekskonsulenter och filmkonsulenter. Mångkulturkonsulenter finns också i ett antal län. Inriktningen på kulturkonsulenternas arbete kan vara olika men praktiskt taget alla har i sina direktiv att prioritera barn och unga. I en del län och regioner finns i dag också en utarbetad strategi för samverkan mellan konsulenterna och mellan konsulenterna och institutionerna. Institutionerna kan ha olika huvudmän. Vanligast är att landstinget är huvudman men stiftelseformen förekommer. Konsulenterna har också vanligen landstinget till huvudman men en del teaterkonsulenter har Riksteatern till huvudman och en del konsulenter har sin anställning
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
66
genom en institution. I Aktionsgruppens kartläggning finns beskrivningar av hur arbetet bedrivs inom de olika konstområdena.
Aktionsgruppen har kunnat konstatera att det arbete som konsulenterna, länsinstitutionerna och de regionala resurscentrum för film och video utför är av stor betydelse för i vilken utsträckning barn och unga får tillgång till ett professionellt kulturutbud i form av föreställningar, utställningar och i många fall samverkan med kulturarbetare och kulturpedagoger. Genom den överblick konsulenterna har över sitt län finns förutsättningar att kunna se skillnader och samband och knyta ihop aktörer och verksamheter över kommungränserna. Genom samarbete med kommunala samordnare kan turnéer läggas som blir kostnads- och tidseffektiva. I många fall har konsulenterna kontakter med högskolor och lärarutbildningar och har en god bild av de regionala behoven av utbildning och kompetensutveckling inom sina respektive områden. Aktionsgruppen konstaterar att i de län och regioner där konsulenterna har ett mer formaliserat samarbete når verksamheter ut i fler kommuner och fler barn och unga får tillgång till kultur och eget skapande. Det är inte fruktbart att de olika konstområdena konkurrerar med varandra om publiken. Genom att skaffa sig en gemensam bild av målgruppens, det vill säga barnens behov kan man bättre använda ekonomiska och personella resurser och gemensamt konkurrera med den marknadskulturen.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
67
4.3.1 Inrätta regionala barnkultursamordnare
Aktionsgruppen vill stärka de regionala funktionerna ytterligare och föreslår en tydligare samordning mellan kulturkonsulenterna och mellan kulturkonsulenterna och institutionerna i de län och regioner där detta inte redan finns. En sådan samordning kompliceras av att institutioner och konsulenter har olika huvudmän men den svårigheten är absolut nödvändig att överbrygga.
Aktionsgruppen för barnkultur föreslår att huvudmännen för de regionala kulturkonsulenterna utvecklar formerna för samverkan mellan konsulenterna och mellan konsulenterna
− institutionerna, och föreslår att en tjänst som samordnare tillsätts i de län och regioner där sådan inte finns.
Samverkan mellan kulturkonsulenterna kan organiseras till exempel i form av ett gemensamt kansli eller en form av regionalt resurscenter. Det innebär en nära samverkan om innehåll och form på insatser men inte att konsulenterna behöver sitta på samma plats. Genom att göra en gemensam analys av länets eller regionens förutsättningar och behov kan mål och handlingsplaner upprättas för hela barnkulturområdet och genom samlade presentationer till länets invånare gör det lättare för mottagarna att se vilka möjligheter man har att ta del av regionens utbud. Genom att ge särskilda uppdrag till några län/regioner kan olika utvecklingsfrågor prövas som till exempel samverkan med näringslivet, EU-samverkan, utveckling av institutionernas mobila verksamheter i glesbygd etc.
För att förverkliga samverkan på regional nivå krävs enligt samstämmiga uppgifter en tjänst som samordnare i varje län och region. Denna tjänst kan under en treårsperiod finansieras till 50 procent av statliga medel. För att medlen ska betalas ut bör regionen skjuta till resterande lönesumma. Det statliga stödet finansieras av medel från Svenska Spel. Kostnaden för den statliga insatsen uppskattas till totalt fem miljoner kronor per år under tre år.
Aktionsgruppen föreslår också att barnkulturdelegationen får ett uppdrag att samordna och i samverkan med berörda myndigheter stödja de regionala aktörernas insatser samt utvärdera och redovisa insatserna till regeringen.
Arbetet på regional nivå förutsätter att de berörda statliga myndigheterna finns som stödjare och sammanhållare av kulturkonsulenternas nätverk, utveckling av fortbildning och samverkan samt för analys- och statistikarbetet. Genom en nationell instans under-
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
68
lättas återkopplingar, jämförelser, framlyftande av goda idéer och exempel samt internationella kontakter. De olika konstarternas konsulenter och institutioner har många likartade behov och problem och det finns skäl att samordna stödinsatserna också på nationell nivå.
4.3.2 Nya former för nationell uppföljning av barnkulturen
Aktionsgruppen för barnkultur föreslår att de regionala kulturkonsulenterna i samverkan med de regionala kulturinstitutionerna får i uppdrag att utveckla former för planering, uppföljning och återrapportering av statliga och regionala insatser för att säkra att professionell kultur och eget skapande ska komma alla barn och ungdomar i länet och regionen till del.
Statens kulturråd är sektorsansvarig myndighet för den nationella kulturstatistiken. Det innebär att Kulturrådet ansvarar för statistikinhämtningen från kulturinstitutioner och fria kulturutövare. Svenska Filminstitutet och Ungdomsstyrelsen har uppföljningsansvar inom sina respektive områden. Landsting, regioner och kommuner har sina uppföljningar. Det finns idag inte tillräcklig samordning mellan de olika intressenterna för att få en tillfredsställande bild av barns och ungas tillgång till kultur och eget skapande. Genom att lägga ansvaret för insamling på den regionala nivån får man en ökad kunskap om läget i den egna regionen och bättre möjligheter att utveckla arbetet på regional och lokal nivå. Planer, uppföljning och återrapportering ska innehålla mätbara mål, som till exempel besöksstatistik, och en beskrivning av arbete i processer som ger fördjupad kvalitet.
På den regionala nivån ger detta fördelar som bättre överblick och möjligheter till återkoppling, man får ett instrument att mäta måluppfyllelse och man kan göra jämförelser mellan länen vilket kan verka som en sporre och generera uppmärksamhet och medel. Aktionsgruppen bedömer att Kulturrådets ansvar för statistik på barnkulturområdet bör preciseras för att ge rådet möjlighet att utveckla mallar och analysverktyg.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
69
4.3.3 Utveckla utbildning och fortbildning om barnkultur
Aktionsgruppen för barnkultur föreslår att de regionala kulturkonsulenterna och länsinstitutionerna i samverkan med högskolor och universitet ges ett gemensamt utvecklingsuppdrag att samverka kring utbudet av utbildning och fortbildning om barnkultur för verksamma inom förskola, skola, kulturskola och kulturliv.
Den överblick som finns på regional nivå ger insikt i kommunernas gemensamma behov av utbildningar och kompetensutveckling. Genom samordning möjliggörs insatser och kurser som de enskilda kommunerna inte själva har underlag för. Genom att ge mandat och medel att utveckla regionala kurser finns också möjlighet att initiera och pröva nya former för kompetensutveckling anpassade till den lokala och regionala praktiken.
I utbudet av utbildning och fortbildning ska kurser om kultur av, med och för barn finnas med. Utbildningen/fortbildningen ska också fungera som en kanal för spridning av forskningsresultat och stödmaterial från universitet, högskolor, myndigheter etcetera.
För att genomföra förslaget behövs statligt stöd genom att Utbildnings- och kulturdepartementet, Kulturrådet, Myndigheten för skolutveckling och Högskoleverket deltar i dialogen om hur uppdragen skall utformas. Inledningsvis behövs mycket resurser för att få till samarbeten med högskolor och universitet. När förslaget är genomfört behövs återkopplingar och utökat stöd till forskning.
Det är för tidigt att säga hur stora ekonomiska resurser som krävs för att finansiera nya kurser och utbildningar om barnkultur. Aktionsgruppen anser att behoven bör definieras regionalt och lokalt.
4.3.4 Exemplet Västra Götaland
För att förtydliga vilken stor betydelse en god regional struktur har väljer vi att beskriva Västra Götaland (VG). Beskrivningen är alltför kortfattad för att ge en heltäckande bild men den intresserade läsaren kan komplettera på www.vgregion.se. Kulturnämnden är en del av enheten ”tillväxt och utveckling” vilket gör att kulturfrågorna naturligt deltar i diskussioner som rör delregionala och regionala utvecklingsfrågor. Man har också ett nära samarbete med regionens Folkhälsokommitté och Handikappkommitté. De stra-
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
70
tegiskt viktiga kulturfrågorna i regionen bereds i en särskild beredningsgrupp, bestående av 15 ledamöter från kulturnämnden och 12 ledamöter från regionens fyra kommunförbund. I gruppen förankras frågorna för vidare beredning eller beslut i andra organ, främst regionstyrelsen. Beredningen för kultur representerar det kommunala perspektivet på kulturområdet. Barn- och ungdomskulturfrågorna bereds i en särskild politisk arbetsgrupp bestående av fem ledamöter från dels kulturnämnden, dels beredningen för kultur. En tydlig politisk ambition och kraftiga satsningar ekonomiskt och personellt har lockat kommunerna att också öka sina satsningar på kultur för barn och unga.
Mellan 1999 och 2003 hade Västra Götalandsregionen en överenskommelse med Kulturrådet om att utveckla nya samverkansformer mellan regional och statlig nivå. Därigenom har regionen kunnat utveckla uppdragen till regionens kulturinstitutioner utifrån de av kulturnämnden beslutade riktlinjerna och prioriteringarna. Hösten 2004 antog man en strategi för hur regionen ska arbeta utifrån Barnkonventionen och under 2005 tillsattes en regionövergripande arbetsgrupp för hur arbetet ska förverkligas och realiseras inom alla områden.
De särskilda riktade medel som går till kultur för barn och unga för år 2005 är uppdelade i 7,5 miljoner i arrangörsstöd, 2 miljoner i särskilda utvecklingsinsatser, 2,6 miljoner att stödja ungdomars egna kulturskapande och kulturarrangemang, 19,8 miljoner till Västsvenska Dans och Teater (Älvsborgsteatern spelar endast för barn och unga + Bohusläns teater barn, unga och vuxna), 14,7 miljoner i organisationsstöd och 1,7 miljoner till de politiska ungdomsförbunden. Samtliga resurser har ökat under de fem år regionen existerat, arrangörsstödet har fördubblats sedan 1999.
I regionen arbetar förutom institutioner och fria kulturutövare ett antal kulturkonsulenter. I den samverkansgrupp för barn och ungdom som har ett formaliserat samarbete ingår tolv personer och en barnkultursamordnare. Samordnarens uppdrag är att
• samordna regionens kulturkonsulenter i gemensamma kulturpolitiska strategier
• samordna statistikinhämtning och uppföljning
• handlägga arrangörsstödet
• vara regional kontaktperson för kommunala samordnare.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
71
Samordnaren för årlig statistik över hur arrangörsstödet fördelas geografiskt, genre- och åldersmässigt. Resultaten redovisas årligen tillbaka till kommunernas kultursamordnare. Särskilda kartläggningar har gjorts över musik- och kulturskolornas arbete och hur unga med funktionshinder får del av kulturverksamheterna samt en rapport om samverkan omkring barn- och ungdomskulturen 2001
−2003. Samtliga uppgifter samlas och värderas av kultursekretariatets utredare med ansvar för barn och ungdom och föreläggs den politiska arbetsgruppen som föreslår förändringar och nya satsningar.
Under våren 2005 gjorde en särskild utredare en rapport om hur kulturnämndens budget och uppdrag fördelar sig i förhållande till målgruppen barn och unga, i vilken mån utförarnas verksamhet och utbud riktar sig till barn och unga samt hur fördelningen ser ut inom målgruppen avseende ålder, kön och geografi. I uppdraget ingick också att se hur kommunerna utnyttjar de regionala kulturresurserna.
Utredaren konstaterar att inte alla kulturinstitutioner hade barn och ungdom specifikt prioriterade i sina uppdrag. Han kunde inte heller finna något verktyg att se hur stor del av institutionernas budget som används till verksamhet som når målgruppen. Därefter görs en detaljerad genomgång av anslag och intäkter, offentligt stöd per person och olika siffror rörande andel av den totala verksamheten, besökssiffror och besöksutveckling, vilka kommuner som utnyttjat de olika institutionerna och hur tillgängliga institutionerna är via internet. Utredaren konstaterar att utbudet till barn och unga till största del vänder sig till skolan och inte till målgruppen som individer. När man tittar på kommunernas resor till museer och arkiv misstänker utredaren att den enskilda lärarens intresse spelar en stor roll.
På scenkonstsidan ser det annorlunda ut vilket antas vara ett resultat av de kommunala samordnarna och den främjande verksamhet regionen finansierar. Genom arrangörsstödet på scenkonstsidan nås ungefär en tredjedel av målgruppen och nyttjandet ökar varje år. Om kommunerna skulle höja sin ambition till nivån att alla barn skulle få se en scenkonstföreställning per år blir det problem. Många av institutionerna skulle inte klara av att öka sitt barn- och ungdomsutbud med nuvarande interna prioritering. De fria grupper som nu står för en större del av scenkonstverksamheten skulle inte heller räcka till. Emellertid har arrangörsstödet varit ”fryst” vid 7,5 miljoner kronor de senaste åren på grund av att kommunerna
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
72
inte ekonomiskt svarat upp mot det regionala stödet och svårigheter att nå ut med information om stödet till varje enskild skola eller enhet.
Det finns en regional obalans i nyttjandet av kulturinstitutionerna i Göteborg då de perifera kommunerna är de som tar minst del av utförarnas utbud. Det betyder att de kommunerna inte utnyttjar sin del av den regionala kakan.
Avslutningsvis gör utredaren några reflektioner. Den allmänna prisnivån har ökat fem gånger på 30 år men biljettpriset på Göteborgs stadsteater har ökat femton gånger. Regionen tillhandahåller huvudsakligen ett konsumtionsutbud för skolan, men möjligheter till eget skapande i skolan och på fritiden behöver stärkas. Museernas arbete för att vara en resurs i skolans arbete behöver utvecklas. Arrangörsstödet är det bästa verktyg regionen förfogar över. Det ger den bästa regionala spridningen och balansen och bästa spridning när det gäller genus, ålder och etnicitet. Det ger också de bästa utvecklingsmöjligheterna när det gäller kulturens roll i skolan även kvalitetsmässigt.
Den här beskrivna utredningen och de kontakter Aktionsgruppen haft i Västra Götaland ger en spännande bild av en region i dynamisk utveckling. Det ger också en bild av en region med en tydlig riktning på sina insatser som bygger på kunskap och visioner. Det finns mycket kvar att göra innan målet att alla barn och unga får del av upplevelser och eget skapande, men det finns en struktur och strategier för hur man ska nå dit. Enligt regionens kulturkansli så är framgångsfaktorerna
• en hög politisk ambitionsnivå
• regionala pengar som lockar fram kommunala motprestationer
• en ansvarig funktion för samordning av institutionernas och konsulenternas insatser
• ett arbete som präglas av egna lärprocesser.
Aktionsgruppen menar att regionens arbete och de resultat man uppvisar är en god modell för andra län och regioner, men trots den goda strukturen, de ekonomiska insatserna och den höga ambitionen når man bara en tredjedel av målgruppen. Om det ska räcka till alla måste det alltså till ytterligare förstärkningar.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
73
4.3.5 Barnkulturens villkor i län och regioner
När vi försöker oss på en beskrivning av barn- och ungdomskulturens villkor på regional nivå så uppstår genast en mängd oklarheter och svårigheter. Länen är olika stora till yta och folkmängd så jämförelser blir av den anledningen svårtolkade eller ibland direkt missvisande.
3
Den statistik vi har att tillgå är också
ofullständig och inte alltid tillförlitlig. I Kulturrådets rapport Statliga insatser 2004 i regionalt perspektiv, Kulturen i siffror 2005:01, finns beskrivet 38 nationella myndigheters och kulturinstitutioners insatser i form av pengar, besök och projekt uppdelat efter län. I dessa redovisningar finns få insatser för barn och unga särredovisade. Noggrannare redovisning finns i respektive institutions egna redovisningar och i Kulturrådets redovisningar för de olika konstområdena, men Aktionsgruppen menar att en samlad redovisning är viktig för att kunna ge en helhetsbild av läget i landet. Vi hänvisar till vår kartläggning där en genomgång finns av den övriga statistik vi kunnat hitta och en genomgång av villkoren för de olika konstformerna.
År 2002 låg landstingens totala driftskostnad för kultur på 1,7 miljarder kronor enligt Kulturrådets rapport Kulturens pengar 2002, Kulturen i siffror 2003:06. Stödet går till de regionala kulturinstitutionerna, konsulenter samt till folkbildningen. Om man slår ut landstingens driftskostnader för kultur per invånare ser man att det finns stora regionala skillnader. Stockholms län hade den lägsta nivån: 132 kronor/invånare och Västra Götaland hade den högsta: 342 kronor/invånare. Genomsnittet låg på 202 kronor/invånare. Hur stor andel som gick till kultur för barn och ungdom framgår inte av kulturens pengar.
Våren 2005 gick Aktionsgruppen ut med en förfrågan till alla landsting och regioner där vi frågade efter skrivningar om barn och unga i handlingsplaner och måldokument, hur stort stödet till barnkulturen är i relation till övrig kultur samt hur uppföljningar, samordning och prioriteringar ser ut. Av 21 län svarade 15 och samtliga svarande menar att barn och unga är en prioriterad målgrupp. Få svarade dock med konkreta siffror eller procentsatser
3
Så här många invånare mellan 0 och 18 år fanns det i Sverige den 31 december 2004
uppdelat på län (enl. SCB): Stockholms län, 411 762, Västra Götalands län, 329 027, Skåne län, 246 481, Östergötlands län, 89 146, Jönköpings län, 74 631, Uppsala län, 67 338, Hallands län, 64 855, Örebro län, 58 465, Dalarnas län, 58 267, Södermanlands län, 57 055, Gävleborgs län, 56 869, Värmlands län, 56 293, Västmanlands län, 56 204, Västerbottens län, 54 411, Norrbottens län, 52 382, Västernorrlands län, 50 006, Kalmar län, 48 789, Kronobergs län, 37 917, Blekinge län, 30 635, Jämtlands län, 26 273, Gotlands län, 12 347.
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
74
och menade att det var svårt att skilja ut det som går specifikt till barn och unga, det var också svårt att svara på hur mycket stödet ökat eller minskat. Stockholm svarade att stödet minskat och Västra Götaland att stödet ökat kraftigt. När det gäller uppföljningar så svarar de flesta att man inte har en särskild och samlad uppföljning av barn- och ungdomskulturen. På frågan om särskild samordnare så varierar svaren från 0 procent till en särskild samordnare på heltid.
4.3.6 Ansvarsutredningen och regionernas framtid
För närvarande utreder den statliga kommittén Ansvarsutredningen (Fi 2003:02) hur landsting, län och regioner kan komma att se ut i framtiden. I deras direktiv ingår att utreda fyra huvudfrågor: Hur bör den regionala samhällsnivån se ut? Hur bör ansvaret för sjukvården fördelas mellan olika samhällsnivåer? Hur bör staten styra och styras? Hur bör kommunernas ansvar och uppgifter avgränsas och regleras? Ansvarsutredningen lämnar sitt betänkande i februari 2007.
Aktionsgruppen har haft samtal med ansvarsutredningen. I Ansvarsutredningens förslag kommer den regionala utvecklingen och fördelningen av uppgifter mellan staten, regionerna och kommunerna att diskuteras. Hur detta kommer att påverka barnkulturen och de förslag som Aktionsgruppen för barnkultur lägger fram här är en fråga som bör bevakas av den barnkulturdelegation som vi föreslår ska inrättas.
Kultur har i allt större utsträckning blivit en del av regionernas utvecklingsplaner. Från 2006 har regeringen gett Filminstitutet ett nytt uppdrag att vara samverkanspart i regionalt utvecklingsarbete. Arbetet ska ske i samverkan med Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet. Det innebär att gemensamt verka för kulturens roll i det regionala utvecklingsarbetet, dels när det gäller regionala tillväxtprogram och dels när det gäller regionala utvecklingsprogram. Därtill ingår att följa och vara en resurs i arbetet med den kommande nationella strategin för regional utveckling.
Aktionsgruppen anser att barnkulturen ska ha sitt utrymme i dels i arbetet med regionala tillväxt- och utvecklingsplaner, dels i samverkan på statlig nivå.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
75
4.4 Samordning av barnkulturen i kommunerna
Aktionsgruppen för barnkultur föreslår att kommunerna ges ett ökat statligt stöd att utveckla sitt arbete för barns och ungas eget skapande och samverkan med det lokala och regionala kulturlivet.
Vår bedömning är att ett framgångsrikt arbete på kommunal nivå förutsätter
• politiskt förankrade mål och strategier
• samverkan och samordning mellan nämnder, förvaltningar och verksamheter
• olika metoder och flexibilitet i verksamheter och förvaltningar
• samverkan mellan kulturliv och förskola/skola med stöd i skolledningen
• kompetensutveckling efter de olika behov aktörerna har
• dokumentation och uppföljning av verksamheterna
• information om verksamheter och målskrivningar som når ut i kommunen.
Barnkulturdelegationen får i uppgift att fördela stöd till utveckling av kulturlokaler i kommunerna.
4.4.1 Förslag till förstärkningar på kommunal nivå
Aktionsgruppen föreslår att kommunerna ges statligt stöd om cirka 200 miljoner kronor per år genom Ett handslag med barnkulturen för att utveckla sitt arbete för barns och ungas eget skapande och samverkan med det lokala och regionala kulturlivet. Insatserna ska utvärderas och redovisas till regeringen genom Barnkulturdelegationen.
Det är i kommunerna insatserna för att nå alla barn och unga kan ge direkt effekt och det är därför på den lokala nivån som insatserna måste vara störst. I dag svarar kommunerna för huvuddelen av de offentliga insatserna för barn- och ungdomskulturen och för att göra ytterligare satsningar behövs det statliga stödet. Att ge barn och unga tillgång till kultur och eget skapande är viktigt både ur ett individperspektiv och ur ett samhällsperspektiv. Varje kommun har olika förutsättningar och olika behov, och att
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
76
utgå från detta är en förutsättning för att lyckas. I satsningen Ett handslag med idrotten har man valt att slussa medlen genom det lokala föreningslivet som i sin tur fått ansvar för att söka samverkan med förskolor, skolor och andra lokala aktörer.
Kulturlivet är inte organiserat på samma sätt som idrotten och därför behöver man använda andra vägar och åtgärder för att nå barn och unga. Barns och ungas kulturutövande kan ske inom förskolor, skolor, skolbarnsomsorg, fritidsgårdar, musik- och kulturskolor, barnkulturcentrum, studieförbund och föreningar. För att få en effektiv samordning av insatserna för barns och ungas kulturutövande och nå alla barn och unga måste kommunerna ha ett samlande ansvar. Detta är ett arbete som berör flera nämnder och förvaltningar. En konsekvens av Aktionsgruppens förslag är därför att kommunerna måste utveckla formerna för samverkan inom den egna kommunen, med länet eller regionen och i förekommande fall mellan kommuner.
Storstadsdelegationen fördelar medel till och tecknar lokala utvecklingsavtal med kommunerna där man utgår från ett långsiktigt utvecklingsperspektiv. På samma sätt kan Barnkulturdelegationen teckna avtal med kommunerna om storleken och inriktningen på utvecklingsinsatser. Avtalet kan då vara ett led i kommunernas arbete med barnkonsekvensanalyser och stärker därmed den statliga barnpolitiken. Då avtalet bygger på de enskilda kommunernas förutsättningar och behov och egna analyser och önskemål bedömer Aktionsgruppen att våra förslag inte inskränker i den kommunala självstyrelsen.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
77
4.4.2 Fördelningen av medel
Fördelningen av medel villkoras genom en plan för kommunens barnkulturverksamhet. De satsningar som görs ska dokumenteras, utvärderas och återrapporteras till Barnkulturdelegationen.
I överenskommelsen bör ingå att stötta och uppmuntra förskolor, skolor, musik- och kulturskolor, föreningar, studieförbund, kulturinstitutioner och det fria kulturlivet i syfte att
• göra kultur och kreativt skapande tillgängligt för alla barn och ungdomar
• satsa på ett mer jämställt och mångkulturellt arbete
• öka barns och ungdomars delaktighet i beslut om verksamheternas innehåll och form
• intensifiera samverkan mellan de olika aktörerna på lokal och regional nivå.
20 miljoner kronor per år avsätts från Ett handslag med barnkulturen för utveckling av befintliga och nya lokaler för kulturutövande i barns och ungas närområden.
Fysisk tillgänglighet, har en avgörande betydelse för barns och ungdomars kulturutövande. Skäl finns därför att förstärka möjligheterna till kulturutövande i barnens närmiljö. I vissa fall innebär det nyinvesteringar i anläggningar för att få ändamålsenliga lokaler, men det kan även innebära förbättrad tillgänglighet till de lokaler som finns i dag. Många av dessa finns i skolor, bibliotek och bostadsområden varför samverkan med skola, kulturskola, kulturinstitutioner, kommun och bostadsbolag blir viktig.
4.4.3 Behovet av samverkan
I den förra barnkulturrapporten från 1978 pekade man på att samverkan mellan lokala aktörer var en av de viktigaste faktorerna för ett framgångsrikt barnkulturarbete. Aktionsgruppen instämmer i detta och menar att för att nå ut till alla barn och unga i förskolor och skolor och på fritiden krävs en god struktur och samverkan mellan förvaltningar och verksamheter i kommunen. I alla kommuner utom åtta finns musik- och kulturskolor, i alla kommuner finns föreningar, studieförbund och andra verksamheter som arbetar på sitt sätt för och med barns kulturutövande. Och i samtliga kommuner finns förskolor och skolor som i varierande utsträck-
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
78
ning tar del av samhällets kulturutbud. I svaren på den enkät Aktionsgruppen sände till ordföranden i kommunstyrelserna våren 2005 framkommer att de mest angelägna satsningarna för kommunernas barnkulturarbete är att öka tillgängligheten, de ungas delaktighet samt att utveckla och stödja, i några fall starta, kulturskolorna.
Utformningen av detta måste variera efter lokala förutsättningar och behov och bygga på de verksamheter som fungerar väl inom kommunen och där musik- och kulturskolorna kan vara en bas. Genom samverkan mellan förskola/skola och kulturliv får alla barn möjlighet att komma i kontakt med och pröva på olika konstformer. Genom friheten att arbeta med olika uttryck och fånga upp barnens och de ungas egna frågor och röster kan kulturen bli en angelägenhet för alla.
För dem som vill fördjupa sig inom en eller flera konstformer måste satsningar på fritiden ingå. Där finns utmaningen att fördela kommunens medel så att alla känner att de får vara med någonstans oavsett om man väljer kultur, idrott, friluftsliv eller teknik. För de allra flesta barn och unga är tillgänglighet geografiskt och/eller ekonomiskt avgörande för fritidsvanorna. För kulturvanor är också klass, kön och etnicitet tröga mönster som kan brytas med rätt aktiviteter och engagerade personer som handledare och förmedlare.
För ett framgångsrikt arbete på kommunal nivå behövs
• politiskt förankrade mål och strategier
• samverkan och samordning mellan nämnder, förvaltningar och verksamheter
• olika metoder och flexibilitet i verksamheter och förvaltningar
• samverkan mellan kulturliv och förskola/skola med stöd i skolledningen
• kompetensutveckling efter de olika behov aktörerna har
• dokumentation och uppföljning av verksamheterna
• information om verksamheter och målskrivningar som når ut i kommunen.
4.4.4 Lokaler för kreativa verksamheter
På samma sätt som det finns möjligheter att utöva olika idrotter i de flesta kommuner där barn och ungdomar behövs en ny form av lokaler för kreativa verksamheter där barn och unga tillsammans
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
79
med vuxna kan träffas och utveckla sina kulturintressen, stärka sin identitet och utveckla sin röst och sitt uttryck.
Aktionsgruppen har i sitt arbete fått in många synpunkter på hur viktigt det är med närhet till kulturen för att den ska vara tillgänglig. Därför behöver möjligheterna till kulturutövande i barnens närmiljö förstärkas. I vissa fall innebär det nyinvesteringar i anläggningar för att få lokaler som är ändamålsenliga för kulturverksamhet, men det kan också innebära förbättrad tillgänglighet till de lokaler som finns i dag.
Dessa kreativa arenor kan också fungera som länkar mellan amatörkulturen och den professionella kulturen liksom mellan kulturutövare i olika åldrar. Det behövs mötesplatser där konstnärer, pedagoger, barn och vuxna kan mötas i öppna och undersökande arbetsformer.
Konstnärer och kulturarbetare kan vara gästlärare eller ”artists in residence” under olika perioder, samarbeten med institutioner och fria kulturutövare kan prövas och gemensamma konstnärliga utvecklingsarbeten kan initieras och genomföras liksom samverkan mellan olika konstformer.
Ett lokalt arbete för barnkultur som det ovan skisserade kräver tydliga direktiv från sina kommunala huvudmän. Det krävs också långsiktighet i planeringen, god ekonomi för verksamheten och flexibilitet och utveckling av verksamheten samt regelbunden avsatt tid för de olika aktörerna att planera samverkan liksom gemensam och kontinuerlig kompetensutveckling.
Aktionsgruppen anser att en utveckling av kreativa arenor bör vara en arbetsuppgift för delegationen för barnkultur att utveckla tillsammans med kommunerna. Här kan man få stöd från idrottsrörelsen och dess erfarenheter av att bygga upp verksamheter och idrottsanläggningar.
Folkets Hus och Parker är en annan aktör med lång erfarenhet av att skapa samlingslokaler. Aktionsgruppen har träffat riksorganisationen Folkets Hus och Parker som framhåller att många Folkets Hus inte bara förmedlar lokaler för kulturupplevelser, utan att de också arbetar aktivt med barn- och ungdomskultur. Några exempel på det är Rinkeby Folkets Hus, Hammarkullens Folkets Hus och Hällefors Folkets Hus. Aktionsgruppen menar att det är viktigt att Folkets Hus får möjligheter att utvecklas i sitt barnkulturarbete.
I det nyss avslutade projektet samlingslokaler.nu har Folkets Hus och Parker, Bygdegårdarnas riksförbund och Våra gårdar sam-
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
80
arbetat med Sveriges Kommuner och Landsting för att stärka de allmänna samlingslokalernas ställning och betydelse som infrastruktur för demokrati och delaktighet.
4.4.5 Referensgrupper i kommunerna
För att få en bild av kommunernas behov, förutsättningar, prioriteringar och önskemål sände Aktionsgruppen i mars 2005 en enkät till samtliga ordföranden i Sveriges kommunstyrelser. Av de 290 kommunerna har 97 svarat och 23 ordföranden har ingått i en särskild referensgrupp som letts av Vivi-Ann Nilsson, tidigare kommunalråd i Göteborg och ledamot i Aktionsgruppen. Aktionsgruppen har därtill haft ett antal referensgrupper och samtalspartners i kommuner och kommungrupper i olika delar av landet, Föreningen Barnkulturcentra i Sverige och Barnkulturbiennalen i Halmstad. Sveriges Lommuner och Landsting (SKL) har haft en expert i Aktionsgruppen och bidragit med kunskap och givande diskussioner. I det här kapitlet kommer vi att redogöra för de problembeskrivningar och förslag vi inhämtat från dessa.
I Aktionsgruppens direktiv ingick att lyfta fram de kommuner som etablerat former för arbetet med barn och kultur som kan tjäna som föredömen, samt ta initiativ till ett så kallat modellsamarbete mellan kommuner i syfte att förmedla dessa exempel och erfarenheter. På den hemsida som aktionsgruppen startade i mars 2005, www.barnkultur.se, har vi kunnat samla en mängd goda exempel från kommunernas verksamheter. Det har byggt på att kommunerna själva haft en presentation av verksamheten på sin hemsida som vi kunnat länka till. Det kravet har inneburit att flera kommuner har synliggjort sitt arbete med barns och ungas kultur på den egna hemsidan och därigenom har arbetet också blivit synligare för den egna kommunens medborgare.
På Aktionsgruppens hemsida finns en uppsättning frågor som är tänkta att tjäna som verktyg för kommunerna i arbetet med utvecklingen av det egna arbetet. Frågorna har utarbetats i samverkan med en referensgrupp av kommunala kulturchefer, kultursamordnare och kulturpedagoger. Det är Aktionsgruppens förhoppning att hemsidan får leva vidare och utvecklas då den visat sig vara ett bra sätt att föra ut goda idéer, informera om seminarier och konferenser, samla aktuella artiklar och vara en kommunikationskanal till Barnkultursverige. Under barnkulturåret 2007 kan sidan
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
81
vara ett verkningsfullt fönster och i det långsiktiga arbetet kan sidan utvecklas till en samlande kanal för information från och till hela landet, de nordiska grannländerna och övriga världen.
4.4.6 Enkät till kommunerna
I den enkät Aktionsgruppen sände till kommunstyrelsens ordförande i landets kommuner hösten 2005 ville vi se hur den högsta politiska nivån uppfattade barnkulturfrågorna. Vi har delat in kommunernas svar i kategorier efter kommuntyp enligt den indelning i nio kategorier som Sveriges Kommuner och Landsting använder. Av de större städerna och kommunerna har cirka 30 procent svarat medan av de mindre kommunerna och glesbygdskommunerna har cirka 25 procent svarat. Enkäten och kommunindelningen finns i bilaga 7
−9.
På frågan Tycker du att du kan styra utvecklingen av barns och ungas tillgång till kultur och eget skapande? svarade en stor majoritet, 70
−92 procent, ja, utom i gruppen varuproducerande kommuner där endast 40 procent tyckte sig kunna styra utvecklingen.
På frågan Hur lyfter ni fram arbetet med barn- och ungdomskultur på er kommuns webbsida? svarar majoriteten, 75
−95 procent, att den lyfts fram dåligt, inte alls eller är spridd på olika sidor, utom i gruppen större städer där det är något vanligare med samlad information. Enstaka kommuner har svarat att man har egna ungdomssidor.
På frågan Vilka utvecklingsfrågor inom barn- och ungdomskulturen är viktigast inom er kommun just nu? kommer svaret att starta, stödja, utveckla musik- och kulturskolan på första eller andra plats hos alla utom gruppen kommuner med mer än 25 000 invånare. I den gruppen prioriterar man ungdomsråd/ungdomsdemokrati, stödja ungdomars egna initiativ och kulturens tillgänglighet. I samtliga svarande kommuner är det högt prioriterat att öka barns och ungas delaktighet och kulturens tillgänglighet och att öka barns och ungas möjligheter till eget skapande. Några kommuner har svarat att det är högt prioriterat att arbeta fram riktlinjer och handlingsplaner.
På frågan Vilka samverkansparter är viktigast för utvecklingen av barn- och ungdomskulturen? svarar alla att föreningar och ideella organisationer samt förskola och skola är mycket viktiga. Därtill finns den egna kulturförvaltningen och biblioteket nämnt av alla. För
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
82
de större städerna och glesbygdskommunerna är samverkan med regionala kulturinstitutioner markerade som viktigast medan institutionerna hamnar längre ned i prioritet hos de andra kommunerna. Samverkan med fria grupper/kulturutövare/konstnärer ligger också förhållandevis långt ned i prioritet hos alla utom pendlingskommunerna där de ligger relativt högt. Samverkan med statliga institutioner nämns endast av en större stad och ett par pendlingskommuner.
Eftersom det endast är en tredjedel av landets kommuner som svarat och enkäten inte bygger på ett vetenskapligt utformat underlag ska vi kanske inte dra alltför långtgående slutsatser av svaren. Ändå överensstämmer svaren med den allmänna bild Aktionsgruppen har av läget i kommunerna gällande prioriteringar i barn- och ungdomskulturen. Tillgångarna skiljer sig mycket åt vad gäller personal, budget och arbetsformer. Grannkommuner kan ha helt olika sätt att prioritera och handha barn- och ungdomskulturen eller de kan samverka tätt om verksamheter som musik- och kulturskola, estetiska program på gymnasiet, turnéläggning av gästande scenkonst med mera. Ekonomiskt kan satsningarna variera stort. Gemensamt för de kommuner där man satsar större resurser både ifråga om personal och budget är att det alltid finns en stark politisk vilja, tydliga styrdokument med förankring i förvaltningar, samverkan med förskola och skola där skolledargruppen är involverad och tydliga mandat för samordnare av det praktiska utförandet.
Det sätt man använder de regionala resurserna i form av länsinstitutioner, länskulturkonsulenter och de statliga resurserna i form av ansvarsmuseer och Riksteatern, Riksutställningar och Rikskonserter beror på hur institutionerna informerar om sin verksamhet och når ut med informationen och inte sällan på initiativ från enskilda verksamheter eller personer i kommunerna. Tillspetsat kan man säga att varje institution och verksamhet har sin agenda och sina nätverk och att tiden och resurserna och prioriteringarna gör att det är svårt att ändra rutinerna. Aktionsgruppen upplever emellertid att det finns ett stort intresse och beredskap för att tänka nytt både vad gäller innehåll och form för barn- och ungdomsarbetet. Vad som efterfrågas av både kommunala och regionala verksamheter är stöd i form av kunskap, dialog och utvecklingsmedel från den statliga nivån.
Aktionsgruppen ger här en fördjupad bild av två olika kommuntyper och de hinder, tillgångar och behov man definierar.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
83
4.4.7 Fem inlandskommuner
Aktionsgruppen kom tidigt i kontakt med Strömsunds kommun som i ett mail beskrev sina specifika problem och idéer om lösningar. Det resulterade i att vi tillsammans genomförde ett seminarium i maj 2005 med deltagande av politiker, tjänstemän och kulturutövare från de tre inlandskommunerna Strömsund, Vilhelmina och Sorsele. Arjeplog och Arvidsjaur kommuner var förhindrade att delta men hade insänt underlag till seminariet och har deltagit i efterarbetet av seminariet. De fem kommunerna representerar Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Deltog i seminariet gjorde också representanter från Sveriges Kommuner och Landsting och Glesbygdsverket samt kulturchefen i Jämtlands läns landsting. Kulturrådet var inbjudet men förhindrat att delta. Inbjuden att informera var en representant från det norska projektet Den kulturelle skolesekken.
Tillgångar
I Jämtland finns en samverkansgrupp för barnkulturen kallad Zgruppen, som ger stöd för de gemensamma frågorna. I Sorsele finns ett givande samarbete med Västerbottens länsmuseum och Umeå universitets lärarutbildning om kulturarv och identitet och hur man använder det i skolan. Den samiska influensen är stark. I Strömsund finns en familjeorkester som går över generationsgränserna, 30 musiker mellan 14 och 70 år spelar tillsammans och fångar upp elever från musikskolan. I Vilhelmina finns en stark amatörteatertradition och samverkan med Riksteatern och Intercult. Där kulturpengarna finns samlade och inte utdelade i skolorna utnyttjas de tillgängliga resurserna mer effektivt. ”Artists in residence” är ett system som fungerar genom att musiker och konstnärer kan arbeta långsiktigt för att nå alla flera gånger och med både bredd, fördjupning och utveckling. Det ger i sin tur direkta återverkningar i barnens intresse och fler anmälningar till musikskolan. Ekonomiskt innebär ”artists in residence” också besparingar i och med att kostnader för resor, hotell och traktamenten försvinner.
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
84
Problem
Det upplevs i vissa län som svårt att nå ut till skolorna i glesbygden genom länsmusiken. Skolorna har inte kunskap om programmen och har inte heller pengar att betala för dem. En skola med 15
−20 elever kan inte betala för ett musikprogram som trots subventioner kostar 5 000 kronor. I dag fungerar produktionsstödet till institutionerna men det finns behov av turnéstöd och arrangörsstöd för att produktioner ska kunna nå ut till publik och brukare. Bristen på kulturmedel innebär också en fara för sänkt kvalitet då vissa lockas att hellre ta en billig ”halvprofessionell föreställning” än ingen alls.
Ett mycket stort problem är transporterna. Trots avtal med länstrafiken om gratis resor till bibliotek och kulturinstitutioner så fungerar det inte genom att de kommunala skolskjutsarna inte kan anpassa sig till elevernas ändrade restider.
Kommunernas brist på pengar är ett problem. Skolbiblioteken i Strömsund har lagts ned och det finns politiskt stöd men inte pengar för att omvandla musikskolan till en kulturskola med flera konstområden representerade. I Sorsele har musikskolan tagits bort och man har inga pengar till kulturpedagoger eller professionella konstnärer i skolan. Kommunens enda barnbibliotekarie har enligt länsbibliotekarien ett ansvarsområde stort som sju vargrevir och ska förutom biblioteksverksamheten sköta övriga barnkulturarrangemang. De långa geografiska avstånden är en orsak till kompetensbrist. Det är svårt att rekrytera till tjänster, en vikarierande musiklärare kan till exempel behöva pendla 30 mil per dag, och bibliotekarier är här ett bristyrke. I Vilhelmina har två musiklärartjänster innehafts av 36 av personer under fem år. Det är också ett problem att kommunala satsningar på kultur inte kan mötas av regionala och/eller statliga motprestationer.
Eftersom basstödet är svagt i kommunerna så måste man göra projekt av allt och söka extra medel vilket inverkar menligt på kontinuitet och långsiktighet.
Behov
Det finns stora behov av utökat samarbete över kommungränserna till exempel om lärartjänster. Detta innebär att man också behöver samarbeta över läns och landstingsgränserna då det är naturligast att samarbeta mellan närliggande orter som inte alltid ligger i
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
85
samma län. Samarbetet med de regionala institutionerna behöver utökas så att hela länet nås. De regionala kulturkonsulenterna är viktiga och samarbetet behöver utökas. Konsulenterna behöver också marknadsföra sig bättre för att man ute i kommunerna ska förstå vad de kan användas till.
Enligt statistik och Aktionsgruppens barnenkät är kultur något som starkt engagerar flickor och kvinnor. Genom att satsa på kultur i inlandskommunerna kan man vända den trend som gör att unga kvinnor flyttar från hemkommunen. Detta gäller också för dem som flyttar till kommunerna som ett led för kommunerna att öka sin befolkning.
Glesbygdsverket påpekar att samhällets resurser måste satsas på aktiviteter som musik, bild teater, film och dans som engagerar barn och unga. Åtgärder för att öka tillgängligheten till kulturen måste stödjas liksom stimulansinsatser för att rekrytera kompetenta lärarkrafter och kulturarbetare. Glesbygdsverket menar att Norges politik och syn på kulturens betydelse är en förebild. Modellen med fylkesmusiker och kraftfullt stöd till kultur i skolan, Den kulturelle skolesekken, behöver studeras ytterligare för att se vad som är tillämpligt för svenska förhållanden.
Aktionsgruppens bedömning
Det behövs statliga och regionala stödpengar för att komplettera kommunernas egna initiativ. I dag finns inget sådant statligt stöd för kommunernas kultursatsningar. De regionala medlen går idag inte till enskilda kommuner utan bara om flera kommuner samarbetar. I inlandskommunerna innebär det att en stor del av beviljade medel äts upp av reskostnader eftersom många kommuner är lika stora som ett län i södra delen av landet. De medel som behövs bör satsas på att fånga upp och stödja lokala initiativ och samverkan mellan föreningar, studieförbund och det lokala kulturlivet. Det krävs också samordning för att de regionala och statliga kulturinstitutionerna ska nå ut i hela landet. Detta gör att satsningar på barnkulturen är extra viktiga för att kunna erbjuda eget skapande och kulturupplevelser av hög kvalitet.
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
86
Kommunernas förslag
Kommunerna har gemensamt formulerat en projektidé som är en anpassad form av det norska fylkesmusikersystemet men utökat till flera konstarter och som går ut på att de fem inlandskommunerna under en period av 3
−5 år får pröva systemet. Det skulle innebära att de fem kommunernas barn och unga skulle få kontinuerliga besök av professionella kulturutövare som kunde verka både som pedagoger och handledare och som inspiratörer genom att ge egna konserter, utställningar, föreställningar etcetera. Förslaget finns i bilaga 8.
Aktionsgruppen anser att detta är en typ av projekt som bör stödjas inom ramen för satsningen Ett handslag med barnkulturen.
4.4.8 Fyra storstäder
Aktionsgruppen inbjöd kommunal- och borgarråden med ansvar för kultur i storstäderna Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå att ingå i en speciell referensgrupp. Deras problembeskrivningar och förslag ligger till grund för denna skrivning.
Betydande faktorer ur ett urbant perspektiv
I de urbana stadsmiljöerna lever och bor cirka 290 000 barn och ungdomar mellan 0 och 19 år, vilket är 14 procent av Sveriges barn och ungdomar. Förutsättningarna för dessa barn och ungdomar är väldigt olika beroende på var i städerna man bor, vilka föräldrar man har, hur ens historia ser ut. I Malmö har 40 procent av åldersgruppen 0
−17 år utländsk bakgrund
4
, i Göteborg 28 procent, i
Stockholm 27 procent och i Umeå 8,8 procent. För riket i snitt har 15 procent av barnen utländsk bakgrund.
Städerna består av olika stadsdelar som alla har sina specifika förutsättningar. Städerna som helhet rymmer olika typer av samhällen som särpräglas av den lokala samhällsstrukturen sett ur sociala, etniska och kulturella aspekter. Storstädernas roll i sitt län eller sin region påverkar i sin tur på olika sätt kranskommunernas villkor.
4
Barn födda utomlands eller med båda föräldrarna födda utomlands.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
87
Barn- och ungdomskulturen är inte bara en kulturfråga. Den berör många olika verksamhetsområden som utbildning och skola, barnomsorg, fritidsverksamhet, föreningsliv och så vidare. Detta innebär att resurserna är fördelade på många ”händer” vilket förutsätter bra former för samarbete och samverkan.
Städernas barn och ungdomar är långt ifrån en homogen grupp. Olikheterna är många ur såväl social som etnisk och kulturell bakgrund. Dessa faktorer spelar en mycket stor roll när vi talar om barn- och ungdomskultur. Det traditionella professionella kulturutbudet för barn måste utvecklas i en mer mångkulturell inriktning både vad gäller innehåll och vilka som producerar. Även genusfrågan är av betydelse. Att balansera innehållet i verksamheterna ur ett medvetet genusperspektiv är nödvändigt.
Ungdomar i storstäderna lever på många håll ett utsatt liv. Kulturen och fritiden har stor betydelse för unga människors identitetsbygge. Att hitta en gemenskap är en stark drivkraft som för vissa grupper driver dem till sammanhang som riskerar att leda till problem för både ungdomarna och samhället. Våldsrelaterade kulturer eller subkulturer i olagliga former har en stor attraktionskraft på många, framför allt unga pojkar. Här finns en enorm utmaning för samhället att möta dessa ungdomar med konstruktiva initiativ som ger möjlighet till dialog, känsla av samhörighet och att ingå i ett sammanhang. Denna fråga är inte enbart av social karaktär, den är lika viktig ur ett kulturperspektiv.
Huvudfrågor för storstädernas kulturutveckling är
• infrastrukturer
• kulturutbudet
• kulturen i skolan
• ungas möjlighet till egna kulturaktiviteter
• uppföljning, dokumentation och utvärdering.
Infrastrukturer
Städerna har en decentraliserad organisation vilket försvårar samarbete mellan fack- och stadsdelsförvaltningar. Beslut fattas av olika nämnder. Det finns därför ett behov att utvärdera nuvarande förmedlingsstrukturer: definiera roll och ansvarsfördelning mellan förvaltningarna och att förstärka samarbetet mellan stads- och kommundelsförvaltningarna kring barns och ungdomars kultur-
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
88
och fritidsverksamhet samt att utveckla formella nätverk för samverkan mellan stadsdelarna.
Långa geografiska avstånd är ett hinder särskilt för barnen i förskolan när det gäller deras möjlighet att få ta del av kulturutbudet. Att ta sig till kulturinstitutioner förutsätter finansiering, tid och personal. Det behövs därför ändamålsenliga lokaler för kulturarrangemang med spridning utanför stadskärnan. Med hänsyn till den svaga position kulturen har i många stadsdelar skulle en möjlighet vara att samla resurser i lokala centrum – kulturhus. Städerna består av många ”småstäder” med olika karaktär och kulturella centrum i olika stadsdelar ger möjlighet att profilera sig och skapar en grund för barn- och ungdomskulturens bredd och mångfald. Dessa lokala centrum skulle också vara naturliga platser att samordna de resurser som finns i form av till exempel skol- och fritidslokaler, allmänna samlingslokaler, kultur- och föreningsstöd samt studieförbund.
Det behövs långsiktig och kontinuerligt arbete för att utveckla och underhålla kompetensen kring barn- och ungdomskulturen genom formella nätverk för samarbete mellan stadsdelarna och de centrala förvaltningarna som dels omfattar kulturen i skolan och dels ungas kultur på fritiden. Dessa nätverk bildar också vägar för informationsspridning och samverkan kring utveckling av stödet till kulturombud, konsulentverksamhet och arrangörer. Detta är strukturer som är helt avgörande för barn- och ungdomskulturen i en kommun.
Kulturutbudet
Gemensamt för de fyra storstäderna är att de har ett stort och omfattande kulturutbud för barn och ungdomar, dels genom det fria kulturlivet, dels genom de statliga, regionala och kommunala institutionerna. Det finns en mångfald av kulturarbetare som bor och verkar i orterna vilket ger nära tillgång till kompetens. Det finns konstnärliga högskolor i alla fyra städerna vilket ger god förutsättning för nyrekrytering. Media, radio, tv och dagspress finns i samtliga storstäder vilket ger förutsättning för att barn- och ungdomskulturen kan uppmärksammas.
Möjligheter till offentligt kulturstöd finns på olika nivåer, lokalt, regionalt och statligt.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
89
Aktionsgruppens kartläggning har visat att trots storstädernas rika utbud och förhållandevis välorganiserade arbete så gör det stora antalet barn och unga att insatserna inte räcker till.
Kommunerna behöver många olika sorters verksamheter för att nå alla grupper av barn och ungdomar. Traditionella kommunala verksamheter som bibliotek, kulturskola och kulturinstitutioner behöver utvecklas men också kompletteras med andra aktörer inom det fria kulturlivet och föreningslivet.
Kulturen i skolan
I ett historiskt perspektiv har kulturen i skolan varit något som man inom skolans ram ”tog del av för den kulturella upplevelsens skull” men nu blir det mer och mer en fråga som vävs in i skolutvecklingsarbetet. Varje skola har sin egen profil, sitt eget sätt att arbeta på, sin individuella organisation. Samverkan och samarbete mellan kultur och skola söker nya former och kommer att ställa nya krav på både utbud och förmedlingsstrukturer.
Ungas möjlighet till egna kulturaktiviteter
Att prioritera och utveckla former för ungas egna kulturverksamheter är för storstäderna en stor infrastrukturell fråga. Det handlar om lokaler i stadsdelarna, om olika former av stöd, handledning och coachning, men också bidragsformer som uppmuntrar de ungas egna initiativ. Det behövs också kompetensutveckling av personal för att möta den unga generationen på ett samtida sätt och samarbetsformer mellan förvaltningar och verksamheter behöver motiveras och utvecklas. Med erfarenheter från storstädernas verksamheter där ungdomar har en stark drivande roll i kulturprojekt av unga för unga finns i dag en kunskap om behovet av nya organisationsmodeller runt den unga kulturen. Organisationer som ställer krav på resurser för handledning och stöd till ungdomars medverkan.
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
90
Uppföljning, dokumentation och utvärdering
Behovet av utvärderingsmetoder, uppföljning och statistik är stort. Framför allt är det viktigt att hitta former som håller långsiktigt så att ett jämförbart material samlas in. Att utveckla metoder för dokumentation och uppföljning som på ett naturligt sätt integreras i det dagliga arbetet är något som behöver prioriteras.
Storstäderna tillsammans
En formaliserad samverkan inom barn- och ungdomskulturen mellan de fyra storstäderna är önskvärd och skulle kunna innehålla följande:
• erfarenhetsutbyte mellan urbana regioner
• tillsättande av en storstadsgrupp
• ett ungdomsforum för kultur i storstaden
• nätverk för erfarenhetsutbyte
• gemensamma former för uppföljning, statistik
• gemensamt arrangerade konferenser
• utvecklade former för samarbeten.
Samarbetet kan ha i uppgift att samla in goda exempel från de olika städerna, aktuell forskning men också ha blickar ut i Norden och Europa. Storstadskonferenserna som Göteborg, Stockholm och Malmö arrangerade för att antal år sedan bör återinföras gärna i samarbete med staten (Kulturrådet, Myndigheten för skolutveckling, Ungdomsstyrelsen, Arvsfonden, kulturinstitutionerna och högskolorna). Storstäderna kan också initiera ett gemensamt ungdomsforum inspirerat av det europeiska samarbetet Forum för Young Citizens med syfte att öka ungdomars möjlighet till påverkan, inflytande och delaktighet i städernas kulturpolitik. Storstäderna efterlyser en dialogpart på Statens kulturråd kring barns och ungdomars eget skapande och ser gärna barn- och ungdomskulturen som ett eget sakområde på statlig tjänstemannanivå.
SOU 2006:45 Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet
91
Storstädernas förslag
För att öka barns och ungas tillgång till kultur och eget skapande i storstäderna behövs ett statligt stöd för att utveckla kulturinstitutionernas kulturpedagogiska avdelningar samt tydliga krav på institutionerna att arbeta utanför institutionens väggar, exempelvis i städernas förorter.
Det behövs också en utvecklad samordning av stödet till det fria kulturlivet mellan statliga och kommunala organ för att få uppnå de bästa möjliga effekterna.
Det finns behov av statlig samfinansiering när det gäller långsiktiga och metodutvecklande satsningar inom ungdomskulturen motsvarande den form av samfinansiering som är möjlig till professionella kulturverksamheter.
Behovet av utvärderingsmetoder, uppföljning och statistik är stort. I detta avseende krävs en samordning mellan staten och storstäderna så att utvärdering och analys blir jämförbart över tid och mellan storstäderna.
4.4.9 Dialog med Sveriges Kommuner och Landsting
Aktionsgruppen har i sitt arbete haft återkommande kontakter med den av Sveriges Kommuner och Landsting utsedda experten i gruppen, såväl som med andra företrädare för organisationen. Kontakterna och diskussionerna har varit mycket värdefulla för aktionsgruppens arbete och ställningstaganden. Då Aktionsgruppens huvudförslag rör hur stöd- och styrkedjor på bästa sätt ska kunna förstärkas för att barn och unga i högre grad ska få tillgång till eget skapande och ett brett kulturutbud är utformningen av samverkan mellan staten, landstingen/regionerna och kommunerna av avgörande betydelse.
SKL menar att det behövs ett tydligt uttalat uppdrag på statlig nivå för barnkulturfrågorna samlade hos en myndighet. Ett sådant uppdrag bör innehålla tydliga krav på insatser, uppföljning och återrapportering. SKL menar att de statliga och regionala kulturinstitutionerna bör ta ett tydligare ansvar för hela sitt uppdragsområde och samverka med amatörkulturen och ungdomars egna kulturaktiviteter. Man pekar vidare på musik- och kulturskolornas viktiga roll för barns och ungdomars kulturutövning och samverkan med förskola och skola.
Förbättrad samordning och utveckling på barnkulturområdet SOU 2006:45
92
För att stärka barns och ungas kulturutövning bör man jämställa villkoren för kulturutövande med idrottsutövandet där det lokala aktivitetsstödet har stor betydelse. Något liknande stöd finns inte när det gäller kultur. Med ett statligt stöd med tydligt definierat syfte riktat till regionala och kommunala samarbeten kan de lokala behoven och intressena fångas upp och utvecklas. De statliga och regionala instanserna kan då bistå kommunerna med metoder och personellt stöd.
93
5 Forskning och utbildning
Aktionsgruppen föreslår att Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet får ett treårigt uppdrag att
• kontinuerligt inventera pågående forskning inom området barnkultur
• samordna ett formaliserat nätverk av forskare och forskningsmiljöer inom området
• sprida information om pågående forskning och forskningsresultat.
För att finansiera arbetet tillskjuts en miljon kronor per år under tre år från satsningen Ett handslag med barnkulturen.
Aktionsgruppen föreslår att 2 miljoner kronor avsätts ur Ett handslag med barnkulturen för riktade medel till barnkulturforskning.
Aktionsgruppen föreslår att en utredning tillsätts för att föreslå former och finansiering för ett Barnkulturellt centrum. Till centret ska en professur i barnkultur knytas.
5.1 Kraftsamling behövs inom barnkulturforskningen
Forskning inom området barnkultur saknas i hög utsträckning och den forskning som finns har svårt att få medel. Kulturpolitisk forskning med tonvikt på barn är närmast obefintlig. Därtill kommer att den forskning som finns har svårt att nå ut och få genomslag.
Ett första steg för att stärka barnkulturforskningen är att skapa en samlande funktion för att utveckla internationella kontakter och utbyten och samarbeten inom landet. I dag saknas en instans som lyfter fram området. Det är nödvändigt med större informa-
Forskning och utbildning SOU 2006:45
94
tionsutbyte, spridning och diskussion av forskningsresultaten och det behövs bättre kanaler mellan olika forskare och högskolor.
Aktionsgruppen föreslår därför att Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet får ett uppdrag att under en period av tre år
• kontinuerligt inventera pågående forskning inom området barnkultur
• samordna ett formaliserat nätverk av forskare och forskningsmiljöer inom området
• sprida information om pågående forskning och forskningsresultat
För att finansiera arbetet tillskjuts en miljon kronor per år under tre år från satsningen Ett handslag med barnkulturen.
5.1.1 Utred behovet av ett barnkulturellt forskningscentrum
För att stärka barnkulturforskningen behövs mer än ett nätverk. Aktionsgruppen har inte kunnat fördjupa sig i hur detta på bästa sätt kan förverkligas och föreslår därför att frågan utreds .
Idag är forskningen om barn huvudsakligen pedagogisk forskning och utbytet mellan pedagogisk forskning och kulturforskning behöver stärkas. Det finns behov av en instans som kan samla de olika inriktningar av forskning rörande barnkultur och kultur i barns perspektiv som finns, där olika aspekter på barns lek, lärande och utveckling kan rymmas. Där skulle forskning om kultur i förskola och skola liksom leksaksforskning och barns egna uttryck kunna synas och forskningsrönen diskuteras och spridas. Ett sådant Barnkulturellt centrum skulle kunna få samma dynamiska utveckling och betydelse som Mångkulturellt centrum har fått.
Verksamheten kan lämpligen vila på en gemensam nordisk plattform och knyta an till det nordiska barnkulturnätverket BIN-Norden. Till centret bör en särskild professur i barnkultur skapas. Det finns i dag i Norden ingen sådan professur och här har Sverige möjlighet att vara ett föregångsland. Det som närmast liknar en barnkulturprofessur i dag är den som innehas av ordföranden i BIN-Norden, Beth Juncker. Hon är sedan 2004 Forskningsrådsprofessor i æstetiske fag med særligt henblik på børnekultur vid Danmarks Biblioteksskola i Köpenhamn.
SOU 2006:45 Forskning och utbildning
95
5.2 Forskningsläget i dag
Aktionsgruppens kartläggning innehåller en översikt över pågående och nyss avslutad forskning inom området barn och kultur. Arbetet med kartläggningen försvårades av att det saknas en tidigare sammanställning av forskningen inom området, och genom att universitet och högskolor sällan kan ge en samlad överblick över sin pågående forskning. Det blev tydligt att det finns ett stort behov av en kontinuerlig sammanställning och uppdatering av vilken forskning som pågår inom området.
För en fördjupad kunskap om den forskning som pågår hänvisar vi till kartläggningen, men kort kan vi se att ämnesspridningen är stor, att forskarna är relativt få och spridda, att det är svårt att få pengar till forskning om barnkultur och att det därigenom blir svårt att upprätthålla kontinuerliga forskningsmiljöer. Vi kan även konstatera att de yngre barnen är ganska osynliga i forskningen. Förhållandevis få forskar om förskolan och ännu färre intresserar sig för de allra yngsta.
Ämnesmässigt dominerar forskning med pedagogisk inriktning stort. Utanför det pedagogiska fältet är litteraturvetenskapen det enda ämnet som har en egen professur med inriktning på barn och unga. De konstnärliga högskolorna bedriver konstnärligt utvecklingsarbete i gränsområdet mellan konstnärligt skapande och forskning kring de konstnärliga processerna. När det gäller konstnärligt utvecklingsarbete med koppling till barnkultur är det framförallt Suzanne Osten som, på Dramatiska Institutet i Stockholm bedrivit arbetet kring barnkulturfrågor, bland annat i Barndomsprojektet.
Kulturpolitisk forskning med tonvikt på barn är närmast obefintlig. Därtill kommer att den forskning som finns har svårt att nå ut och få genomslag.
5.3 Angeläget med ökad forskning om barn och kultur
På alla nivåer och inom alla områden som Aktionsgruppen varit i kontakt med påtalas behovet av ökad forskning. Inom fältet kultur och skola finns behov av att utveckla frågor runt definitioner, begreppsbildning och värdering och bedömning inom det estetiska området samt praxisnära forskning. Vad händer med eleverna och vad händer med skolan och skolans kunskapssyn under arbetet i estetiska läroprocesser?
Forskning och utbildning SOU 2006:45
96
I Pedagogiska magasinet nr 1 2006 pekar ett antal forskare ut fält som är speciellt angelägna för skolforskningen och där kultur och estetiska lärprocesser kan vara en viktig ingrediens. Ett område är frågan om vilka konsekvenser det får för undervisningen och den lärande situationen om det finns en mängd olika språk och kulturer representerade i klassen. De pekar också på att det inte finns någon forskning om varför så många elever upplever skolan som meningslös. ”När elever allt oftare säger att skolan är tråkig måste även vi, som forskare, våga ta till oss det. Det är ett uttryck för något som man borde kunna komma åt genom att studera skolan ur elevperspektiv.” (Henning Johansson, professor i pedagogik vid Luleå tekniska universitet).
Hur kan man dokumentera och rapportera skolors kulturaktiviteter? Vilka arbetar med kultur i skolan? Vad händer i mötet med professionell kultur, och när man skapar själv och tillsammans med andra? Hur kan barnens egna röster höras i forskningen och hur utvecklas en meningsfull form av deltagande observation med de allra yngsta barnen?
Aktionsgruppen menar att det är angeläget att KES-forum vid Malmö högskola ges uppdrag och medel att samverka med Myndigheten för skolutveckling, Skolverket, Högskoleverket och Statens Kulturråd för att genomföra förslaget från 2003 att utveckla praxisnära forskningsprojekt samt återkommande seminarier om kultur i skolan. Förslaget att erbjuda fem lärarutbildningar medel att utveckla modellförslag för utbildning på området kultur och estetik i skolan bör tas upp igen och samordnas av KES-forum.
5.4 De konstnärliga utbildningarna och lärarutbildningarna
Överväganden: Aktionsgruppen konstaterar att det finns stora utbildningsmässiga brister när det gäller yrkesgrupper som arbetar med barn och kultur. Det behövs en ökad satsning på kurser om barn och kultur inom lärarutbildningarna, men också inom de konstnärliga utbildningarna. Barnkonventionen bör vara ett obligatoriskt inslag i utbildningar för yrkesgrupper som ska arbeta med barn.
Aktionsgruppen menar att en översyn av grundutbildningarna och fortbildningarna om kultur i skolan för lärare och skolledare bör vara en prioriterad fråga.
SOU 2006:45 Forskning och utbildning
97
Aktionsgruppen anser också att det bör tas ett helhetsgrepp för utbildningar av lärare i musik, teater, bild, dans, film etcetera inom de obligatoriska och frivilliga skolformerna. Idag saknas formella examensordningar för lärare som undervisar inom musik- och kulturskolorna.
Det saknas också yrkesutbildningar med särskild inriktning på barn för bibliotekarier och museipedagoger. I dag finns bara enstaka valbara kurser på vissa högskolor. Aktionsgruppen föreslår därför att frågan om särskilda yrkesutbildningar för bibliotekarier och museipedagoger snarast utreds.
Aktionsgruppen föreslår att regionala MEP-utbildningar tillskapas som en del av Svenska Filminstitutets mediepedagogiska utvecklingsarbete.
5.4.1 Barnkonventionen i utbildningen
I den nationella strategin från 1999 för att förverkliga barnkonventionen står att ”barnkonventionen bör på olika sätt tas upp i utbildningar för de yrkesgrupper som ska arbeta med barn”. I den utvecklade strategin från 2004 står ”Det uppdrag som Högskoleverket haft att stimulera lärosätena att inordna barnkonventionen i olika yrkesutbildningar kommer att följas upp. I regleringsbreven för år 2004 till universitet och högskolor ställs krav på återrapportering av lärosätenas insatser för att införliva kunskap om barnkonventionen i olika utbildningar som bedöms som betydelsefulla”. I Högskoleverkets rapport FN:s barnkonvention angår högskolan, Högskoleverkets rapportserie 2003:06, menar man att
Barnkonventionen inom den högre utbildningen måste hanteras på ett bredare sätt än att peka ut utbildningar som i första hand bör behandla barnkonventionen. Det är angeläget att barnkonventionen i enlighet med andan i konventionen görs till en angelägenhet för alla som bidrar till att bygga samhället (s. 21). Om det är regeringens uppfattning att FN:s barnkonvention på ett tydligare sätt ska finnas med i utbildningar som förbereder för ett arbete med barn är det viktigt att en översyn av examensmålen görs. Högskoleverket menar också att högskolans lärare behöver få möjlighet till fortbildning för att bättre kunna ta till vara barnperspektivet. Slutligen behövs mer forskning inom barnområdet för att barnperspektivet bättre ska kunna tillgodoses inom undervisningen (s. 22).
Forskning och utbildning SOU 2006:45
98
För studerande vid lärarutbildningar och konstnärliga högskolor borde det alltså vara självklart med obligatoriska kurser i barnkonventionen och i kultur i barns perspektiv och barnperspektiv. De konstnärliga högskolorna behöver i det här avseendet ta ett mycket större ansvar för barn och unga än vad som sker i dag. För att öka intresset hos studerande vid de konstnärliga högskolorna behövs nya initiativ och nytänkande. Allt skapande utgår från nyfikenhet och lust och genom att möta barn i sin utbildning och pröva att arbeta med och för barn kan studenterna reflektera runt kulturbegrepp, förmedlingsproblematik och pedagogik. Det torde ge resultatet att fler konstnärer och kulturarbetare blir intresserade av att arbeta med barn och unga på olika sätt och inom olika institutioner och genrer.
5.4.2 Lärarnas utbildning i konst, estetik och kultur
De lärare som idag arbetar inom förskola, grundskola och gymnasium har olika grundutbildning och kompetens, och olika intresse av att arbeta med kultur och estetiska läroprocesser. Den kompetens som finns inom skolan hos lärarna i de schemalagda ämnena musik, slöjd och bild tycks alltför sällan användas som resurs för de andra ämnena.
Den nya lärarutbildningen har också olika sätt att hantera området, och kunskaperna blir alltså olika beroende på var i landet man fått sin utbildning. Aktionsgruppen menar att en översyn av grundutbildningarna och fortbildningarna om kultur i skolan för lärare och skolledare är en prioriterad fråga.
Malmö högskola har startat ett forum för frågor om kultur och estetik i skolan, KES-forum. Syftet med KES-forum är att knyta samman grundutbildning, utvecklingsarbete och forskning för att kunna kvalificera samtalen kring dokumenterad estetisk praktik. Studenterna på KES-forum förbereds för en bred arbetsmarknad och en öppen skola och kan tänka sig kombinerade tjänster på kulturskolor, kulturinstitutioner, förskolor och skolor. Ett led i arbetet är projektet Lärande på riktigt som genomförs 2006
−2007 tillsammans med Unga Riks och två Malmöskolors niondeklasser samt tjugo lärarstudenter och deras utbildare. Ett förslag på en tiopoängskurs kring estetiska lärprocesser för ledningspersoner inom skola och social och kulturell verksamhet har också tagits fram och ska bearbetas ytterligare.
SOU 2006:45 Forskning och utbildning
99
5.4.3 Pedagogisk kompetens i konstnärliga utbildningar
Med den ökade satsningen på kultur för och med barn och unga som aktionsgruppen föreslår kommer det att behövas många fler konstnärer och kulturarbetare med den dubbla kompetensen att också kunna möta och handleda barn och unga. Arbetsmarknaden för konstnärer och kulturarbetare är i dag svår med hög arbetslöshet och många som inte kan försörja sig helt inom sitt yrke. Genom den dubbla kompetensen som ger behörighet att arbeta mot andra grupper, blir det möjligt för fler att kombinera sitt konstnärskap med att arbeta med barn och unga inom förskola, skola och fritid på deltid, periodvis eller på heltid. Genom att lägga in praktik i förskola och skola som moment i de konstnärliga utbildningarna får studenterna möjlighet att pröva sitt intresse.
Ett sätt för högskolorna att ge studenter pedagogisk kompetens och praktik är att anordna kurser och verkstäder för barn och unga, ledda av studenter, till exempel under skolloven. Detta kräver att högskolan har löst frågor om handledning och ansvar på ett tillfredsställande sätt. Det kan också ge andra grupper av barn inspiration att senare söka konstnärliga utbildningar, och därmed breddas rekryteringen till högskolorna.
Behovet av utbildning och fortbildning är stort såväl bland förskollärare och grundskollärare som bland konstnärer och kulturarbetare, och en gemensam teoretisk grund för yrkeskategorier som ska samarbeta är en god start. Lärarutbildningarnas kurser i pedagogik och barns utveckling kan i ett sådant samarbete ingå som delkurs för konstnärer och kulturarbetare, och kurser i dans, litteratur för barn och unga, konst etcetera ingå i lärarutbildningen. Till viss del sker detta redan inom vissa högskolor. Gemensamma studentarbeten mellan utbildningarna är ett annat initiativ som bör uppmuntras. Fortbildningar med detta upplägg, exempelvis Leka, Språka, Lära, har visat sig mycket framgångsrika.
5.4.4 Utred behov av nya utbildningar
Inom vissa områden är bristen på utbildning särskilt märkbar. Så saknas till exempel en särskild samlad utbildning till barnbibliotekarie. Kulturrådet och Aktionsgruppen för barnkultur bjöd in till ett gemensamt diskussionsmöte kring fort- och vidareutbildningsfrågor med anknytning till barn- och skolbiblioteksområdet den
Forskning och utbildning SOU 2006:45
100
7 oktober 2005. Inbjudna var representanter från högskolor, universitet, skolbibliotekscentraler och länsbibliotek som erbjuder utbildning inom området samt Högskoleverket. Mötet konstaterade att behovet av utbildning är stort. Det finns gemensamma behov för barnbibliotekarier på folkbibliotek och skol- och lärarbibliotekarier, men också behov som skiljer dem åt. Ett generellt problem är att arbetsgivarna inte stödjer fort- och vidareutbildning tillräckligt. Det finns också ett stort utbildningsbehov för skolledare, lärare och bibliotekschefer.
Samtliga på mötet efterlyste samordning både av kurser, utbildning och information och poängterade vikten av regional utbildning. Mötet menade att samarbetsformer bör beskrivas i de övergripande biblioteksplanerna och det framfördes kritik mot bristen på långsiktig planering. Aktionsgruppen föreslår att frågan om en särskild barnbibliotekarieutbildning snarast utreds. Förslag till ansvar för fortbildningar finns beskrivet under huvudförslaget Stärkt regional struktur.
Intresset för det estetiska programmet i gymnasieskolan ökar bland eleverna och många av dem väljer inriktning mot teater. Trots att programmet funnits som reguljärt program sedan 1992 finns ännu ingen adekvat lärarutbildning för lärare med inriktning mot teater. Behovet av utbildning för lärare inom kulturskolor och studieförbund är också stort.
Musikhögskolorna i Sverige har sedan länge utbildat den kategori lärare som arbetar inom musik- och kulturskolan. Det är speciellt viktigt att uppmärksamma de kompetensbehov som finns inom den icke statligt reglerade musik- och kulturskolan. Musiklärarna inom kulturskolan har andra behov av fördjupning inom till exempel ett instrument än musiklärarna i den obligatoriska skolan
− deras utbildning kan alltså behöva ha ett delvis annat innehåll än utbildningen av lärare för den obligatoriska skolan.
Aktionsgruppen anser att det bör tas ett helhetsgrepp för utbildningar av lärare i musik, teater, bild, dans, film etcetera inom de obligatoriska och frivilliga skolformerna.
Lärarförbundet och Teaterförbundet har nu tagit ett gemensamt initiativ och kommer under våren 2006 att sammanföra representanter för universitet och högskolor, rektorer, Myndigheten för skolutveckling och Utbildnings- och kulturdepartementet för att diskutera hur en sådan utbildning kan realiseras.
SOU 2006:45 Forskning och utbildning
101
5.4.5 Inrätta en kulturarvspedagogisk utbildning
Behovet av museipedagoger har ökat under åren och genomförandet av fri entré-reformen har gjort behovet än större. Aktionsgruppens kartläggning visar på att det finns många luckor att fylla i museernas och arkivens pedagogiska arbete. Museipedagoger har till exempel ofta en akademisk utbildning inom något museiämne, som konstvetenskap eller etnologi, men det är oklart hur många som också har pedagogisk utbildning, vilket bland annat lyfts fram av arbetsgruppen Genus på museer i deras slutrapport.
1
Enstaka kurser i museipedagogik finns bland annat vid Lärarhögskolan i Stockholm.
För att fördjupa kunskaperna om lärande inom kulturarvsinstitutioner som museer, kulturmiljö och arkiv vore det intressant om frågorna kunde fördjupas i gemensamma kurser eller utbildningar. Ett gott exempel finns i England, där universitetet i Leicester har ett särskilt forskningscenter: Research Centre for Museums and Galleries, med en professur i lärande på museer.
5.4.6 Utveckla mediepedagogiska utbildningar
Film och media är den konstform som barn och unga ägnar sig åt mest. Att kunna läsa, tolka och kritiskt granska bild och media är en nödvändighet idag. Trots detta saknas en samlad utbildning av film- och mediepedagoger. Svenska Filminstitutet och de regionala resurscentrum för film och video har en stor mediepedagogisk verksamhet men räcker inte till för att nå alla barn och unga. Lärarnas utbildning och fortbildning i ämnet är alltså nödvändig.
Dramatiska Institutet (DI) har under en följd av år haft en kvalificerad fortbildning i Medie-estetik-pedagogik (MEP) som hittills nått 400 lärare. DI:s styrelse har beslutat lägga ner MEP-utbildningen just i ett läge då det är som mest gynnsamt för mediefrågorna. Det blir därmed svårare att skaffa sig fortbildning. DI hoppas ordna fristående kurser och uppdragsutbildning i samarbete med andra högskolor och kommuner, men det behövs en kraftig förstärkning för att möta det behov som finns ute i skolorna.
Aktionsgruppen föreslår att Svenska Filminstitutet får ett uppdrag att utveckla arbetet med film- och mediepedagogik i skolan och att samordna dessa insatser med regionala resurscentrum för
1
Genus på museer, Ds 2003:61.
Forskning och utbildning SOU 2006:45
102
film och video, Utbildningsradion, Dramatiska institutet och lärarutbildningar vid högskolor och universitet. Uppdraget innebär att utarbeta och pröva modeller för utbildning och kompetensutveckling av arbete med film och andra medier i skolan samt samla och sprida forskning inom området. Svenska Filminstitutet ska under 2006 överlämna en handlingsplan för hur uppdraget kan utformas till Utbildnings- och kulturdepartementet. Uppdraget finansieras genom att 2 miljoner kronor per år tillskjuts från Ett handslag med barnkulturen.
Svenska Filminstitutets insatser på det filmpedagogiska området har bidragit till att skolbio läsåret 2004
−2005 bedrevs i 213 av landets 290 kommuner och att många kommuner initierat utvecklingsarbeten kring film i skolan. Svenska Filminstitutet ges i den nya filmpolitiken möjlighet att mer flexibelt samspela med den utveckling som skett i kommuner och skolor. Svenska Filminstitutets ambition har varit att stimulera kommunerna att skapa egna projektgrupper med ansvar för det lokala arbetet med film i skolan. Från 1996 till 2004 har antalet kommuner som bedriver skolbio utan ekonomiskt stöd från Svenska Filminstitutet ökat från 57 till 152.
Svenska Filminstitutet fick 2001 och 2002 medel från Utbildningsdepartementet inom ramen för satsningen Kultur i skolan för att utveckla arbetet med att öka kunskapen om film och andra medier i skolan. Medlen användes för att initiera samverkansprojekt mellan regionala resurscentrum för film och video och lärarutbildningar vid högskolor och universitet i form av kartläggningar, pilotprojekt och utbildningar. De insatser för skolledare och rektorer som under denna tid genomfördes i Sörmlands län har bidragit till att fem sörmländska kommuner har genomfört internatkurser för rektorer om film- och mediearbete i skolan. Därefter har de i samarbete med Film i Sörmland, Svenska Filminstitutet och Dramatiska institutet initierat högskolekurser i rörlig bild för pedagoger. Det breda samarbetet mellan Svenska Filminstitutet, Dramatiska institutet och regionens resurscentrum Film i Sörmland har varit avgörande för denna utveckling.
Svenska Filminstitutet har sedan 2000 årligen inbjudit företrädare för lärarutbildningar och regionala resurscentrum för film och video till diskussioner kring det pågående utvecklingsarbetet. En viktig samarbetspartner i det arbetet har varit lärarutbildningen vid Malmö högskola.
103
6 Professionell kultur för barn
Aktionsgruppen anser att de statliga institutionernas uppdrag på barnkulturområdet bör förtydligas, eftersom utvecklingen i dag är alltför ojämn.
Aktionsgruppen anser att det behövs en ökad satsning på utveckling av statliga kulturinsatser och att dessa bör kunna ske inom ramen för Ett handslag med barnkulturen.
6.1 Kulturinstitutionerna – problem och möjligheter
En stor del av de offentliga kulturmedlen går till kommunala, regionala och statliga kulturinstitutioner, alltså teatrar, konserthus, länsmusikverksamhet, bibliotek och museer. En institution kan både vara en plats, som till exempel ett museum och en verksamhet, till exempel länsmusiken. I det här avsnittet beskriver vi framför allt situationen och behoven på statliga och regionala institutioner, eftersom vi inte kan lägga förslag till förändringar på lokal nivå. Men syftet med förslagen på regional nivå är förstås att de också ska ge positiva effekter i kommunerna.
Kulturinstitutionernas utbud räcker inte till för att tillgodose alla barns behov av kulturmöten, upplevelser och eget skapande. Vår kartläggning visar att det i dag finns alldeles för få personer som arbetar med att förmedla och skapa kultur för barn. För att bara ta ett par exempel så ägnas 5,3 procent av årsverkena (alltså den verksamhet som omfattar en heltidstjänst under ett år) på museerna åt verksamhet för barn och unga, varje barnbibliotekarie ska nå tusentals barn med sin verksamhet, en ensam danskonsulent i Stockholms län har en målgrupp som består av drygt 400 000 barn. Det är viktigt att relatera den verksamhet som finns till det antal barn som den är tänkt att nå ut till.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
104
I dag kan vi inte se att alla kulturinstitutioner verkligen prioriterar barn och unga. Här behövs ett förtydligande av uppdragen och en bättre uppföljning för att komma vidare.
Flera kulturinstitutioner har fört fram önskemål till Aktionsgruppen om att få omformulera sina direktiv för att de bättre ska svara mot lokala och regionala behov och mot institutionernas ekonomiska och personella möjligheter.
Aktionsgruppen menar att institutionerna också bör förbättra sin egen uppföljning när det gäller barnkulturverksamheten så att man inom institutionerna tydligare kan redogöra för vilka mål man har för barnkulturen och hur de uppfylls.
I dag är det många institutioner som inte ens själva kan ge en samlad bild av hur stora resurser man avsätter för verksamhet inriktad på barn och unga. Det behövs en tydlig bild av vilka behov som finns lokalt och regionalt och hur institutionerna på bästa sätt ska kunna sträva mot att svara mot behoven.
Kulturrådet skriver i sitt budgetunderlag för 2007
−2009 att kulturinstitutionerna måste få ökade möjligheter till ”konstnärlig förnyelse, gränsöverskridande verksamhet och att pröva nya former för samverkan.” Kulturrådet menar att en del av detta utvecklingsarbete kan finansieras inom befintliga ramar, men att nya medel också måste tillföras. Aktionsgruppen delar Kulturrådets uppfattning att en ökad satsning på utveckling av institutionerna behövs och vill bara tillägga att verksamhet för barn och unga och en ökad dialog med barn och unga är en viktig del av detta utvecklingsarbete.
6.2 Statliga kulturinstitutioner
De statliga kulturinstitutionerna bör ha ett tydligt uppdrag att bygga upp ett förebildligt arbete på barnkulturområdet. Här finns expertkunskaper och avsevärt större resurser än på lokala och regionala institutioner. Därför bör de kunna vara goda exempel för en utveckling på barnkulturområdet och kunna sprida sin kunskap till lokala och regionala institutioner.
För att utnyttja de samlade resurserna på kulturområdet på ett rationellt sätt bör staten också stå för utvecklingsmedel, kunskaps- och metodutveckling, omvärldsbevakning och nationell uppföljning på barnkulturområdet. Metoder för statistikinsamling och
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
105
återrapportering behöver utvecklas på statlig nivå för att insatserna på barnkulturområdet i olika delar av landet ska gå att jämföra.
Syftet är inte att barnkulturen ska se likadan ut i hela landet, givetvis behövs lokala lösningar, men alla barns rätt till kultur är likvärdig och måste gå att följa upp så att olikheterna över landet kan minskas.
Vissa institutioner bedriver redan i dag ett framgångsrikt arbete på barnkulturområdet medan andra borde kunna göra mer. En viktig uppgift för de statliga kulturinstitutionerna är att visa hur nationella mål på kulturområdet kan omsättas i praktiskt arbete. Dessa institutioner bör därför vara föredömen när det gäller:
• bemötande och tillgänglighet för att uppnå de handikappolitiska målen
• utvecklingsarbete på det pedagogiska området, som både innebär att utveckla metoder och att sprida kunskap
• praktiska modeller för hur man kan implementera barnkonventionen i sitt arbete
• utvecklande av former för att göra kulturinstitutionerna tillgängliga och intressanta för barn och unga på fritiden.
Här följer en kort beskrivning av barn- och ungdomsverksamheten vid de statliga kulturinstitutionerna.
6.2.1 Scenkonstområdet
Det finns fem nationella institutioner på scenkonstområdet: Operan, Dramaten, Riksteatern, Svenska Rikskonserter samt Dansens Hus.
Operan
År 2005 hade Operan enligt årsredovisningen tre produktioner särskilt riktade till barn och unga, operaproduktionen Barnet och spökerierna samt balettföreställningarna Nötknäpparen och Pippi Långstrump.
Det skolpilotprojekt som startade 2002 övergick under året till att vara en fast verksamhet: Operans Barn- och ungdomsverksamhet. Inom den verksamheten drivs konserter med stråkkvartett och instrumentprövningar, visningar av operahuset med efterföljande
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
106
program och särskilda samarbetsprojekt tillsammans med ett antal skolor kring teman som anatomi i rörelser – balettdansarens rörelser, Shakespeare samt teaterhantverks traditioner.
I projektet Ungdomar guidar ungdomar har gymnasieelever utbildats för att visa Operan för skolungdom. Operan erbjuder barn, ungdomar och heltidsstuderande rabatter som innebär att ett besök på Operan inte ska kosta mer än ett biobesök. Resultatet av insatserna är att 16 884 barn och ungdomar besökt Operans ordinarie föreställningar, vilket motsvarar 9 procent av den totala publiken på Stora scenen under året. Detta är en markant ökning från tidigare år.
Dramaten
Dramaten är Sveriges nationalscen för talteater. Lejonkulan är Dramatens barn- och ungdomsscen med ett utbud som domineras av nyskriven svensk dramatik. Under 2005 spelades två föreställningar för barn och unga på Stora scenen och totalt sattes åtta föreställningar upp, med en publik på 36 718 besökare. Barn- och ungdomsföreställningarna står för 23 procent av antalet föreställningar på Dramaten och 13 procent av andelen besökare.
Förutom föreställningsverksamheten arrangeras lärarseminarier, skolombudsträffar och ett pedagogiskt program i samarbete med lärarutbildningar och grundskolor, In the Company of Shakespeare.
Mycket positivt är det sätt på vilket barn- och ungdomsverksamheten presenteras på Dramatens webbplats där Unga Dramaten har en egen ingång från förstasidan. Unga Dramaten innehåller tydlig och informativ text för både unga och lärare, material att hämta för egen kunskap samt ett fråge- och diskussionsforum.
Riksteatern
Riksteatern är organisatoriskt en ideell förening med cirka 240 lokala och regionala riksteaterföreningar, organisationer, föreningar och enskilda medlemmar. Samtidigt är Riksteatern en turneran- de nationell kulturinstitution med ett årligt statsbidrag på nära 250 miljoner kronor per år.
Riksteatern är den teaterinstitution som når den största barn- och ungdomspubliken. Kulturrådets teaterstatistik för 2004 visar
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
107
att Riksteaterns totala publik på barn- och ungdomsföreställningar det året var 173 729 personer. De producerande avdelningarna för barn och ungdom är Unga Riks och Jam.
Inom Riksteatern finns också Tyst teater, som spelar på teckenspråk för barn och vuxna, och Jam, som sprider nya scenkonstformer som poetry slam, nycirkus, streetdance med mera till en ung publik.
Förutom föreställningsverksamhet för barn och unga driver Riksteatern projekt där barn och unga medverkar, till exempel i samarbetsprojektet Lära på riktigt, där Unga riks i samarbete med Malmö högskolas lärarutbildning genomför ett forskningsprojekt kring estetiska lärprocesser och skolteater. Projektet pågår hösten 2005
−våren 2007. Riksteatern är medarrangör till de årliga Ungkulturdagarna, som samlar unga arrangörer från arrangörsföreningar, kulturföreningar och musikföreningar till tre dagar med seminarier och föreställningar.
Riksteaterns kongress beslutade 2004 att Riksteatern skall utgå från principerna i FN:s barnkonvention och att organisationen skall arbeta med checklistor och barnbokslut både regionalt och nationellt.
Svenska rikskonserter
Det övergripande målet för Svenska rikskonserter är att bidra till variation och bredd i musikutbudet i hela landet och komplettera regional och lokal musikproduktion. Rikskonserter ska i alla delar av sin verksamhet beakta barns och ungdomars behov av olika sorters musikupplevelser.
På barn- och ungdomsområdet arbetar Rikskonserter med turnéproduktioner för barn och unga, med musik av och med unga musiker samt med nätverks- och utvecklingsarbete. Turnéerna arrangeras i samarbete med länsmusikorganisationerna.
Rikskonserter är sammankallande i ett nätverk för barn- och ungdomsproducenter på länsmusiken och ingår i det internationella nätverket för musik, barn och unga, Jeunesses Musicales.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
108
Dansens Hus
Dansens Hus är en stiftelse, bildad av de institutioner som har större fasta dansensembler samt Danscentrum och Dansmuseet. Dansens Hus arbetar för att främja och utveckla den samtida dansen, främst genom att ta emot svenska och utländska dansgästspel.
Dansens Hus har under senare år haft en positiv publikutveckling. Under 2003 fördubblades besökssiffrorna och uppgick till närmare 90 000 besök. För 2004 var publiksiffran 85 000. Dansens hus har en bred och blandad publik. Under 2004 var cirka 28 procent under 26 år. Dansens Hus har under flera år givit särskilda skolföreställningar på dagtid i samarbete med danskonsulenten i Stockholms stad och län. I samband med föreställningarna erbjuds publiksamtal, workshops, inspirationsseminarium för lärare med mera.
6.2.2 Museer och utställningsverksamhet
De statliga museerna är antingen myndigheter eller stiftelser. Följande statliga museer är myndigheter: Statens historiska museer, Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde, Naturhistoriska riksmuseet, Statens museer för världskultur, Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet, Statens maritima museer, Arkitekturmuseet, Statens musiksamlingar, Statens försvarshistoriska museer samt Moderna museet.
Stiftelser är Nordiska museet, Skansen, Tekniska museet och Arbetets museum.
De statliga museerna har bland annat i uppdrag att vidareutveckla sin pedagogiska verksamhet i kontakt med skola, universitet och högskola. De statliga museer som Utbildnings- och kulturdepartementet definierar som ”ansvarsmuseer” har några mål utöver de övriga statliga museerna. Ansvarsmuseerna ska verka för museologisk och pedagogisk kunskap inom museiväsendet, samverka med museer på regional och lokal nivå samt bistå med rikstäckande stöd och rådgivning till regionala och lokala museer.
Till ansvarsmuseerna räknas Moderna museet, Historiska museet, Nordiska museet, Statens museer för världskultur, Nationalmuseum och Naturhistoriska riksmuseet.
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
109
Under 2005 fick Kulturrådet i uppdrag av regeringen att utreda ansvarsmuseernas roll och senast den 1 april 2006 komma med förslag på hur den kan utvecklas.
Under 2001
−2003 hade Nordiska och Historiska museet ett särskilt anslag på 2,5 miljoner kronor per år för att utveckla sitt museipedagogiska arbete. På Nordiska museet användes medlen till att utveckla metoder för att arbeta med äldre barn och ungdomar och till att anställa fler pedagoger. Efter projekttiden upphörde anställningen för de nya pedagogerna. På Historiska museet blev de särskilda medlen starten på ett långsiktigt utvecklingsarbete där man har omorganiserat sin pedagogiska verksamhet för att ge lärandet en högre status i organisationen. Den pedagogiska verksamheten på Historiska och Nordiska museet beskrivs mer utförligt i Aktionsgruppens kartläggning.
Enligt Kulturrådets museistatistik från 2004
1
har de statliga
museer som vi räknat upp ovan den lägsta andelen årsverken med inriktning mot barn- och ungdomsverksamhet, cirka 2 procent. Det kan jämföras med konsthallar som har 9 procent, kommunala museer som har cirka 7 procent och regionala museer som har cirka 6 procent. Andelen personal med inriktning mot barn- och ungdomsverksamhet varierar mellan de enskilda museerna. Hur stor andel timanställd personal som arbetar med barn- och ungdomsverksamhet framgår inte av statistiken.
Ännu är det för tidigt att säga hur fri entré-reformen har påverkat de statliga museernas verksamhet för barn och unga. På flera museer pågår ett aktivt utvecklingsarbete för att museerna på ett bättre sätt ska kunna ta emot den kraftigt utökade publiken där barn och unga är en stor grupp. Fri entré-reformen beskrivs mer utförligt längre fram i detta kapitel.
Riksutställningar
Riksutställningar har till uppgift att producera vandringsutställningar samt förmedla kunskap om utställningsmediet. Riksutställningar ska i sin verksamhet prioritera barn och unga. Under 2004 hade 19 av de 27 utställningar som visades av Riksutställningar barn och unga som särskild målgrupp. 1 345 skolklasser bokade en visning på någon av utställningarna.
1
Museer och konsthallar. Kulturen i siffror 2005:04, Statens kulturråd, 2005.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
110
Riksutställningar strävar efter att involvera barn och unga i utställningsarbetet. Det kan ske genom att skolklasser är med och utformar själva utställningen eller genom att man samlar in synpunkter från ungdomar via enkäter och sedan använder dessa som underlag i utställningsarbetet.
Litteratur och läsning
När det gäller litteratur och läsning är det statliga stödet inte kopplat till statliga institutioner, utan en stor del av stödet går till verksamheter lokal och regional nivå.
De statliga insatserna för barns och ungas läsning består framför allt av stöd till medieinköp till folk- och skolbibliotek, stöd för läsfrämjande insatser, utvecklingsbidrag till länsbiblioteksverksamhet och stöd för utgivning av barn- och ungdomslitteratur. Staten stödjer också utgivningen av kvalitetsböcker för barn och unga genom En bok för alla.
Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) producerar och lånar ut litteratur på medier som är anpassade för barn och vuxna med läshinder, till exempel talböcker, punktskriftsböcker och taktila bilderböcker. Verksamheten har ett stort statligt anslag. För att nå ut direkt till barn och unga har TPB en särskild webbplats för barn upp till 12 år där barn kan låna punktskriftsböcker, söka i TPB:s katalog och skriva egna lästips.
6.3 Regionala kulturinstitutioner
Aktionsgruppens kartläggning visar att finns det stora skillnader mellan olika kulturinstitutioner på länsnivå när det gäller hur många barn som nås av deras verksamhet. Vissa länsmusikinstitutioner når till exempel 50 procent av barnen med en skolkonsert varje år, medan andra inte ens når tio procent. För att få en helhetsbild av vilken kultur som når varje barn måste man kartlägga det totala utbudet i varje kommun, och en så detaljerad beskrivning har vi inga möjligheter att göra. Vi tror att det finns vissa generella förbättringar man kan göra på länsnivå som leder till att fler barn får möta kultur – men vi vill framhålla att vi vet att många redan arbetar mycket konsekvent och välstrukturerat för att utveckla sitt barnkulturarbete.
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
111
För att gynna utvecklingen är det viktigt att länsinstitutionerna får ökade möjligheter till dialog med den statliga nivån om innebörden i uppdragen på barnkulturområdet. Aktionsgruppen menar att det avtal som fanns mellan Västra Götalandsregionen och Kulturrådet fram till 2003 har haft en gynnsam effekt på barnkulturen i Västra Götaland.
Under 2005 inledde Riksteatern och Sveriges 17 länsteatrar ett flerårigt samarbete för att stärka scenkonsten i hela landet. Aktionsgruppen hoppas att det påbörjade samarbetet kan innebära att barns och ungdomars möjligheter att uppleva scenkonst förbättras.
Att utveckla formerna för dokumentation och återrapportering har också gynnsamma effekter för barnkulturen. Det finns exempel, bland annat från Västra Götaland, som visar hur en noggrann uppföljning också har resulterat i ökad tilldelning av medel till barnkulturen.
Ett utökat samarbete mellan olika aktörer på kulturområdet är också viktigt för att de resurser som satsas på barnkultur ska ge bästa möjliga utdelning. Ett aktuellt exempel är en enkätundersökning från Sveriges orkesterförbund och SMoK som visar att det i dag förekommer mycket lite samarbete mellan orkestrarna och de kommunala musik- och kulturskolorna och amatörorkestrarna. Där samarbete förekommer är det oftast inte formaliserat, i den meningen att det finns ömsesidiga åtaganden som garanterar någon form av kontinuitet.
6.3.1 Behov av översyner
Det finns vissa frågor som är återkommande när det gäller länsinstitutionernas möjligheter att nå barn och unga med föreställningar och verksamhet.
Subventioner av skolföreställningar är i grunden positivt, men kan också ge negativa följder, till exempel om subventionerna bara gäller vissa konstformer, om man enbart subventionerar det egna länets eller kommunens grupper och institutioner eller om vissa åldersgrupper hamnar utanför systemet. De län och kommuner som har subventioner kan alltså vinna på att göra en översyn av sina subventionssystem för att säkerställa att de inte ger effekter som missgynnar barnen.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
112
Subventioner aktualiserar också frågan om vem som betalar kulturen i skolan. Ett exempel vi har stött på under utredningsarbetet är följande: Kulturförvaltningen i en kommun subventionerar scenkonst för skolorna. Skolorna utnyttjar inte erbjudandet med motiveringen att biljettkostnaden är för hög och väljer istället en annan aktivitet som är gratis. I det fallet skulle ett ökat samarbete mellan förvaltningarna kunna leda till att kommunens resurser utnyttjades på ett mer effektivt sätt genom att det fanns en tydligare dialog mellan ”givare” och ”mottagare”.
Transporter till och från föreställningar är ett tydligt exempel på hur en annan politisk sektor har direkt inverkan på kulturpolitiken. För skolorna kan kostnaden för resor med bussar och lokaltåg förhindra ett teaterbesök. I vissa län och kommuner har man löst detta genom avtal med länstrafiken. I Malmö kör ”kulturbussarna” barnen gratis från förskolan eller skolan till kulturinstitutioner och föreställningar.
Om man har ett sådant avtal är det viktigt att det inte bara gäller vissa tider på dagen, utan att skolorna kan utnyttja resorna de tider som passar och att transporterna också passar tidsmässigt med eventuella skolskjutsar.
Arrangörsfrågor har diskuterats under många år. En knäckfråga är hur kontakten mellan å ena sidan förskola och skola och å andra sidan kulturinstitutioner och fria grupper ser ut. Har kommuner och regioner samlat kulturarrangemangen för förskola och skola hos en central samordnare eller måste kulturinstitutioner och grupper vända sig till varje enskild skola eller till och med enskilda lärare för att nå ut med föreställningar och annan verksamhet? Om samordnare saknas ger de offentliga medel som satsas på att skapa kultur för barn och unga sämre utdelning. Skälet kan vara ett bristande samarbete mellan olika förvaltningar.
I den första delrapporten av Kulturrådets översyn av villkor och riktlinjer för bidragsgivning till fria dans- och teatergrupper förordas ett statligt arrangörsstöd för barn- och ungdomsteater. Försämrade ekonomiska villkor för arrangörerna leder annars till att de fria gruppernas möjligheter att nå en publik över hela landet försämras.
Turnéstöd är en viktig förutsättning för att de grupper som finns, främst i storstadsområdena, ska kunna nå ut till delar av landet där utbudet av scenkonst är litet. Förbättrade turnémöjligheter skulle ge fler barn tillgång till kulturupplevelser och förbättra de fria gruppernas arbetssituation och ekonomi.
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
113
6.4 Kulturrådets uppdrag
Kulturrådet har ansvar för att fördela statligt kulturstöd till teater, dans, musik, litteratur, kulturtidskrifter och folkbibliotek samt konst, museer och utställningar. Rådet ska också ge regeringen underlag för kulturpolitiska beslut, bland annat genom att följa upp och utvärdera de statliga insatserna på kulturområdet.
Statens möjligheter att främja barns och ungas lika möjligheter till kultur i olika delar av landet är inte bara knutna till ekonomiska insatser utan även till rollen som kvalificerad samtalspartner, inspiratör och metodutvecklare, som också kan ge goda effekter. För att värna en nationell kulturpolitik är det därför viktigt att Kulturrådet har uppdraget att vara en expertmyndighet i dialog med det lokala och regionala kulturlivet.
Kulturrådets mångåriga insatser för dans i skolan, som nu tagit ett steg vidare genom det nationella utvecklingsprogrammet Dans i skolan, är ett exempel på hur myndigheten i samarbete med Myndigheten för skolutveckling och två elevorganisationer arbetar för att främja barns eget skapande. Detta ser Aktionsgruppen som en positiv förebild och ett exempel på hur man kan arbeta tillsammans. Vi ser gärna ett sådant arbetssätt även inom andra konstområden.
Under regeringens treåriga satsning på museipedagogik 2001
−
2003 drev Kulturrådet ett aktivt främjandearbete inom konst- och museipedagogiken. Kulturrådet har nu minskat sina insatser på detta område till att främst gälla bidragsfördelning. Tidigare drev man också seminarier och informationsarbete som var mycket uppskattat bland de verksamma pedagogerna på museerna.
Aktionsgruppen menar att det finns behov av liknande utvecklingssatsningar som inom dansen och museipedagogiken även inom andra konstområden, till exempel barns egna möjligheter att skapa inom teater och drama.
En annan viktig fråga är hur Kulturrådets stödsystem på bästa sätt kan bidra till en utveckling av professionell kultur för barn och unga. Kulturrådet skriver i sitt budgetunderlag för 2007
−2009 att det i dagsläget är svårt att avgöra hur stor del av Kulturrådets bidrag som går till barn- och ungdomskultur. Under 2006 kommer Kulturrådet att göra en översyn för att försöka klargöra om det går att få bättre kunskap om hur stor del av bidragsgivningen som kommer barn och unga till del.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
114
Inom konstområden med lågt offentligt kulturstöd, som dansen, skulle förmodligen fler produktioner för barn kunna få stöd om ansökningar som rör barn och unga bedömdes av en särskild referensgrupp med hög kompetens inom scenkonst för barn. Som det nu är konkurrerar barnproduktioner med ansökningar från Sveriges mest ansedda koreografer, vilket oftast inte utfaller till barnens fördel. Dansproduktioner för barn är en förhållandevis ung konstform och det behövs utrymme för att ge stöd även till mer oprövade koreografer för att gynna en långsiktig utveckling av området.
För att öka barns möjligheter att ta del av det professionella kulturutbudet är det särskilt viktigt att Kulturrådet bidrar till att:
• samla och sprida statistik och utvärderingar om den offentligt stödda barnkulturen, barns kulturvanor och eget skapande
• utvärdera den egna bidragsfördelningen för att säkerställa att barn och unga verkligen prioriteras och att de statliga medlen används på ett effektivt och ändamålsenligt sätt
• arbeta främjande inom de konstområden som rådet har ansvar för.
6.5 Genomförda reformer på barnkulturområdet
Sedan början av 1980-talet har en rad reformer och nya stöd på nationell nivå införts för att stärka barnkulturen. På litteraturområdet infördes stöd till läsfrämjande insatser och stöd till inköp av barn- och ungdomslitteratur för folk- och skolbibliotek under 1990-talet. Världens största barnlitteraturpris, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, och den årliga Barnbokskatalogen är andra exempel på insatser som ska skapa ett större intresse för böcker och läsning.
För att stödja konstformer med låg andel statligt stöd infördes regionala konsulenter inom dans och konst – ett stöd som har gett goda effekter även om konsulenter ännu inte finns i hela landet. Svenska filminstitutet har stöttat uppbyggnaden av regionala resurscentrum för film och video.
De nationella uppdragen som infördes under slutet av 1990-talet kom till för att främja utvecklingen inom vissa konst- och kulturområden. För barnens del har filmen, teatern och museipedagogiken varit särskilt gynnade och nu har även slöjd- och arkivpedagogik fått nationella uppdrag. Uppdragen har betytt mycket för
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
115
barnkulturområdets arbete och status. Under 2006 kommer regeringen att utvärdera de nationella uppdragen. Tills utvärderingen är klar avvaktar man med att utse nya mottagare för de uppdrag som gick ut med utgången av 2005.
Stödet till museipedagogik på de regionala museerna har fått permanenta medel hos Kulturrådet vilket till stor del gynnar den unga publiken på museerna. Från och med 2005 fördelas 7,5 miljoner kronor per år för utveckling av den pedagogiska verksamheten.
Reformen med fri entré på statliga museer som genomfördes fullt ut 2005, innebär att 19 statliga museer nu har fri entré. I satsningen ingår också att museerna ska utveckla sin pedagogiska verksamhet. Kulturrådet har i uppdrag att följa och utvärdera satsningen och ska bland annat undersöka hur reformen har påverkat museernas pedagogiska verksamhet. Utvärderingen ska lämnas till regeringen i oktober 2006.
Besöksutfallet vid de statliga museerna 2005 har redovisats av Kulturrådet. Besökssiffrorna för museer med fri entré ökade med 159 procent, eller 2,9 miljoner besök under året.
På musikområdet har framför allt länsmusiken uppdraget att ge barn och unga möjlighet att möta levande musik, kompletterat av de insatser som görs av Svenska rikskonserter, som beskrivs ovan. Men ansvaret för en utveckling av pedagogisk verksamhet på musikinstitutionerna är mer otydligt. Trots att musik är ett schemalagt ämne i skolan och trots att barn lyssnar mycket på musik finns det anledning att titta närmare på behovet av reformer och utveckling av de offentligstödda musiksatsningarna för barn och unga. Barns möjligheter att fördjupa sig inom musiken som konstform och att möta en mångfald av musikaliska uttryck vid sidan av populärmusiken är begränsade.
Sedan 1990-talet finns riktade medel för att stödja kultur för de nationella minoriteterna och för att öka tillgängligheten till kultur för funktionshindrade. Dessa stödformer har också gynnat kultur för barn och unga.
I samband med att Aktionsgruppen tillsattes öronmärktes 60 miljoner kronor av Arvsfondsdelegationens medel till kulturprojekt för barn och unga. Medlen skall delas ut under tre år med 20 miljoner kronor per år och de första bidragen fördelades 2005. Bidrag kan gå till ideella föreningar och organisationer eller annan huvudman som söker i nära samverkan med en förening eller organisation.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
116
Fram till februari 2006 har cirka 200 ansökningar inkommit och av dessa har cirka 20 fått bifall. Det är till största delen ungdomsprojekt som kommer in vilket säkerligen beror på att barn inte så ofta själva har föreningar som kan söka. Ett skäl till att så få projekt har fått bifall är kravet på nyskapande. Det hindrar att verksamheter som prövats och visat sig framgångsrika kan spridas till andra och få stöd för att utvecklas på en ny plats. Ett stelbent regelverk gör det svårt att förverkliga satsningens intentioner.
6.6 Ökad kunskap behövs om effekterna av insatser på barnkulturområdet
För att få en fullständig bild av vilka effekter de ökade statliga anslagen till kultur har fått för barn- och ungdomskulturen behövs en fördjupad studie av hur anslagen används. Särskilt när det gäller stödet till teater, dans, musik och museer. Den nuvarande återrapporteringen från regionala kulturinstitutioner och från det fria kulturlivet är inte tillräckligt detaljerad för att man ska kunna säga hur stor andel av medlen som kommer barn och unga till godo.
Ett exempel på svårigheterna att lita till mätningar är den rapport som kom våren 2005 från Sveriges kommuner och landsting På osäker grund – en kritisk granskning av svensk folkbiblioteksstatistik. I rapporten analyseras skillnaderna mellan Kulturrådets och Kommunförbundets biblioteksstatistik. Medan Kommunförbundet kom fram till att bibliotekspersonalen ökade med tolv procent mellan 1995 och 2002 visar Kulturrådets siffror att personalen minskade med sju procent under samma period. Kulturrådet och Kommunförbundet har olika uppfattningar om vilka yrkesgrupper som ska räknas och har dragit olika slutsatser om kostnadsutvecklingen. Rapportförfattaren för också ett resonemang kring hur man ska mäta bibliotekens verksamhet där inte bara boklån utan också sådana verksamheter som sagostunder och bokprat för skolklasser ska ingå.
I Aktionsgruppens kartläggning görs ett försök att reda ut vilka aktörer som bidrar till finansieringen av barnkulturen, med hur mycket och till vad. För att med rätta kunna påstå att barn och unga är en prioriterad målgrupp måste man kunna peka på att så är fallet i ekonomiska termer. Det första att enas kring är vad som är relevant att räkna och hur det skiljs ut från andra verksamheter och grupper. Det andra är att reda ut vem eller vilka som betalar för
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
117
vad. Många kulturverksamheter måste bedömas efter kvalitet och fördjupning. Det tredje är att inte enbart se till ekonomiskt utfall och kvantitet.
6.7 Utvecklingsinsatser behövs inom konstområdena
Det finns ett starkt önskemål från Aktionsgruppen att pedagogiska avdelningar av den typen som redan finns på många museer får möjlighet att utvecklas även på teater- och musikinstitutioner.
Olika typer av utvecklingsarbete på barnkulturområdet pågår redan på många håll i kulturlivet. Som vi har visat i kartläggningen och även i kapitel 14 i denna rapport finns det många goda exempel. Men för att skynda på utvecklingen tror Aktionsgruppen att det inom de olika konstområdena behövs några mer samlade utvecklingsinsatser och ett tydligt formulerat ansvarstagande. Dels behövs det ett ansvarstagande på nationell nivå, där bland annat ansvarsmuseerna, Kulturrådet, Svenska Filminstitutet, Riksutställningar, Rikskonserter, Riksteatern och Riksarkivet kan spela en viktig roll för att driva utvecklingsfrågor, samla och sprida kunskaper och skapa mötesplatser. På regional nivå ser vi den konsulentsamordning som vi föreslår i avsnitt 4.3 som den drivande parten.
Det behövs också ett statligt ansvarstagande som griper över alla konstområden för att öka förutsättningarna för att barn i hela landet ska få möjlighet att möta en mångfald av kulturyttringar. Konst går inte att ersätta med musik, att dansa är inte detsamma som att läsa böcker – det låter självklart men det är ingen självklarhet i barns vardagsliv. Detta ansvar ska inledningsvis tas av den delegation för barnkultur som vi beskriver utförligt i avsnitt 4.1.
För att öka konstnärernas möjligheter att arbeta med barn och unga som målgrupp föreslår vi i avsnitt 6.14 en arbetsmarknadssatsning för konstnärer med inriktning på barnkultur.
Aktionsgruppen vill också lyfta fram några exempel på olika sätt att arbeta inom kulturinstitutionerna och det professionella kulturlivet, som visat sig framgångsrika för att öka barns och ungas möjlighet att möta professionell kultur.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
118
6.7.1 Pedagogiska avdelningar
Pedagogiska avdelningar på kulturinstitutioner kan ha flera arbetsuppgifter. Det kan vara att ta emot grupper av barn från förskola och skola, men också familjepublik och ungdomar, att arrangera kurser för förskolepersonal och lärare, bygga upp långsiktiga samarbeten med skolor och förskolor, samarbeta med estetiska programmet på gymnasiet, arrangera diskussioner och seminarier, bygga upp verksamhet för barns eget skapande och så vidare. De verksamma kan vara producenter och pedagoger men också konstnärer och tekniker.
Pedagogiska avdelningar kan öppna institutionerna för en barnpublik men också för publikgrupper som hittills inte har sökt sig till teatrar och konserthus. Verksamheten kan fungera som en länk mellan den konstnärliga verksamheten och publiken, med ömsesidig påverkan mellan konst och pedagogik. Den pedagogiska avdelningen står för ett kunnande och en kontakt med publiken som behövs för att institutionen ska kunna utvecklas. Genom att bygga upp täta kontakter med förskolor och skolor kan pedagoger och producenter på kulturinstitutionerna också bidra med kunskap om konstens villkor till skolan, och pedagogerna i skolan kan sprida kunskap om skolans villkor på kulturinstitutionen. Det är viktigt att ha respekt för varandras samhällsuppdrag och att samtidigt kunna få till stånd ett möte med hög konstnärlig kvalitet.
Dalateatern hör till de institutioner som med framgång utvecklat sitt pedagogiska arbete, och det vore önskvärt att fler institutioner satsade på att bygga upp kompetens och verksamhet på detta område. Gärna med olika inriktning, vi tror att barnpubliken skulle vinna på att olika metoder fick utvecklas sida vid sida eftersom behoven ser olika ut i olika delar av landet.
Ett hinder för en sådan utveckling är att pedagoger och konstnärer ofta utbildas på olika håll. Om till exempel skådespelare och teaterpedagoger möttes redan under utbildningen skulle det skapa betydligt bättre förutsättningar för samarbete och förståelse för varandras olika kunskap och uppdrag. (Läs mer om lärarutbildningar och konstnärliga utbildningar i kapitel 5).
Ett annat hinder är brist på tid. För att barn och unga ska få möjlighet till ett fördjupat möte med konsten krävs att institutionerna får möjligheter att bygga upp ett långsiktigt samarbete med skola och förskola, och även med barn och unga på fritiden. När barn och unga får komma till exempelvis teatern eller konsert-
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
119
huset och lära sig mer om teaterns och musikens språk kommer också pedagoger, producenter, musiker och skådespelare att fördjupa sin kunskap om varandras arbete. En viktig fråga är att utveckla metoder för att återrapportera den pedagogiska verksamheten. Vid sidan av publiksiffror bör kvalitativt arbete och utvecklingsarbete synliggöras på institutionerna.
6.8 Nya sätt att arbeta med pedagogisk verksamhet
Cirkus Cirkör
Aktionsgruppen vill här uppmärksamma nycirkusgruppen Cirkus Cirkör som på tio år har utvecklats till en institution och som är ett exempel på nytänkande i flera avseenden.
Cirkus Cirkör har tre enheter under samma organisation – föreställningsverksamhet, barn- och ungdomsverksamhet och utbildning.
Föreställningarna vänder sig till alla åldrar. I samband med föreställningar och turnéer får publiken möjlighet att pröva nycirkus. I samarbete med Botkyrka kommun och Riksteatern arrangerar man vartannat år en nycirkusfestival.
Barn- och ungdomsverksamheten bygger på tanken att de som ser en föreställning blir inspirerade och vill göra konsterna själva. Man har öppen träning varje vecka där barn och unga kan träna sida vid sida med etablerade cirkusartister. Man har kursverksamhet för alla åldrar både på nybörjarnivå och högre nivå samt särskilda kurser för funktionshindrade.
Utbildningen bedrivs på olika nivåer. I samband med skolföreställningar erbjuds lärarna kurser, bland annat finns ett program för fortbildning av idrottslärare i nycirkus. Från 2005 har man en högskoleutbildning i samverkan med Danshögskolan.
Nycirkus i Cirkus Cirkörs tappning är ett möte mellan olika samhällsområden och politik områden. Skola, fritid, social utveckling, högskola och forskning, kultur, hälsofrämjande, idrott och internationellt utbyte har anknytning både till den konstnärliga och den pedagogiska verksamheten. De statliga, regionala och kommunala bidragen har höjts i takt med att verksamheten har utvecklats men egenfinansieringen är fortfarande hög och man söker hela tiden nya vägar för finansiering i samverkan med näringslivet.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
120
Stockholms stadsteater
Stockholms stadsteater öppnade 2005 en ny scen i förorten Skärholmen. Genom en samlokalisering med Skärholmens gymnasium har man tillsammans med Utbildningsförvaltningen i Stockholm höstterminen 2005 startat ett scengymnasium och byggt om skolans aula till ett riktigt scenrum. Professionella föreställningar ges både på dagtid och kvällstid för skolor och allmänhet. På helger ges familjeföreställningar med olika teman. Gymnasiets elever har tillgång till den professionella teatern och teatern har tillgång till inspiration från ungdomar. Genom lokaliseringen mitt i centrum av en folkrik och mångkulturell förort har man möjlighet att vara en aktiv aktör i närsamhället.
6.8.1 Residens
Ett sätt att skapa möjlighet till fördjupade samarbeten mellan en konstnär och barn och unga är modellen med residens, som prövats med framgång bland annat på dansområdet. Dansresidens innebär att en koreograf stannar en längre tid på en plats för att genomföra ett projekt. Det kan till exempel vara att skapa en föreställning i samarbete med elever eller professionella utövare i skola och kulturskola.
Residens kan arrangeras inom en kommun eller i samarbete mellan flera kommuner. Den lokala förankringen medför en enklare produktionsapparat och administration. Resekostnaderna blir avsevärt mindre, skatten på lönerna går tillbaka till kommunen, det lokala kulturlivet får en kontinuerlig förstärkning och inte bara tillfälliga nedslag.
Försök med Artists in residence enligt Strömsunds modell (se bilaga 8) borde få möjlighet att prövas på flera håll och inom flera konstarter, gärna i samverkan mellan konstarterna och några närliggande kommuner enligt Strömsunds förslag. De regionala kulturkonsulenterna skulle kunna vara stödfunktioner och erfarenhetsspridare.
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
121
6.8.2 Nätverk
Dansspridning i Mellansverige är ett nätverk för den professionella dansen i Mellansverige. Syftet är att hitta gemensamma strategier för att främja offentliga dansföreställningar och skolföreställningar.
Nätverket samarbetar bland annat kring turnéer, arrangörsutbildningar och utbudsdagar. Under läsåret 2005
−2006 kan nätverket med stöd från Kulturrådet erbjuda subventionerade föreställningar till förskolor, skolor och vuxna. I nätverket ingår teaterkonsulenter och danskonsulenter från Gävleborgs, Dalarnas, Värmlands, Västmanlands, Södermanlands, Stockholms, Uppsala, Örebro och Östergötlands län samt en förmedlare från Danscentrum Stockholm. Inom dansområdet finns flera liknande nätverk, Dansnät Sverige och Turnéslingan. Den här typen av samarbeten mellan olika aktörer skulle kunna utvecklas mer.
I samband med att nya kulturformer uppstått som inte självklart inlemmas av befintliga arrangörer har nya nätverk uppstått, till exempel Plural och Cirkusringarna. Aktionsgruppen menar att detta är positivt och att det bör gå att stödja sådana nätverk för att ge dem fäste och stadga.
6.8.3 Slöjdklubbar
Slöjden är det område som har den mest konsekventa utbyggnaden av konsulentsystemet. I alla län finns minst två slöjdkonsulenter, en för hård slöjd och en för mjuk slöjd. I vissa län finns också särskilda konsulenter med inriktning på barn och unga.
Inom slöjden pågår just nu en intressant utveckling av verksamheten för barn och unga där man lyckats väl med att omformulera sin verksamhet efter samtiden. Slöjden har hittat in i sammanhang där unga redan befinner sig, till exempel på musikfestivaler. Som en följd av det nationella uppdraget Slöjdcirkus
2
, som startade på
initiativ av Rikskonsulenten i slöjd för barn och unga vid Nämnden för hemslöjdsfrågor, har Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund också utvecklat en modell för slöjdklubbar, som nu startas över hela landet. Slöjdklubbarna vänder sig till barn mellan 7 och 14 år och drivs av hemslöjdsföreningarna i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. I en slöjdklubb träffas barnen 5
−10 gånger
2
I april presenteras en forskningsrapport om slöjdcirkusprojektet.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
122
per termin på sin fritid och slöjdar tillsammans med en handledare som är specialutbildad för slöjdklubben.
6.9 Arkiv och museer
För att ytterligare stärka utvecklingen på det museipedagogiska området föreslår Aktionsgruppen att regeringen i samband med översynen av ansvarsmuseernas roll särskilt beaktar kunskapsutvecklingen på det museipedagogiska området.
För att stärka det konstpedagogiska arbetet föreslår Aktionsgruppen att det upprättas ett konstpedagogiskt råd med representanter från Nationalmuseum, Moderna museet, Riksutställningar och Statens konstråd. Rådets verksamhet skulle samordnas av Moderna museet, som därmed skulle få en tydlig roll som ansvarsmuseum på det konstpedagogiska området.
Museerna har tillsammans med övriga kulturinstitutioner ett gemensamt ansvar för att vidga barns och ungas delaktighet i kulturlivet. Under senare år har det gjorts stora statliga satsningar på museipedagogisk utveckling och sedan 2005 finns ett permanent statligt stöd till museipedagogik. Genom reformen med fri entré på statliga museer har publiken ökat mångdubbelt och särskilt många av besökarna är barn och unga.
Enligt Kulturrådets senaste museistatistik med siffror från 2004 ägnas endast 5,3 procent av de totala arbetsinsatserna på museerna åt barn- och ungdomsverksamhet – räknat i årsverken. Statistiken visar också att det fortfarande finns en stor skillnad mellan hur museerna prioriterar den pedagogiska verksamheten.
Aktionsgruppen menar att det behövs ett ökat statligt ansvarstagande för samordning och kunskapsspridning inom det museipedagogiska området för att de ekonomiska satsningarna på museipedagogik ska få största möjliga effekt. Pedagogerna arbetar ofta ensamma eller i små grupper och har lite tid att lägga ner på omvärldsbevakning. Att ha en centralt placerad person som sprider kunskap åt alla andra ger stor utdelning till en relativt låg kostnad.
Aktionsgruppen ser med glädje att fri entré-reformen har inneburit mycket höga publiksiffror för museerna. Dock innebär det att det ställs stora krav på museerna att utveckla nya metoder för att möta alla barn och unga som kommer från skolor och förskolor
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
123
och på fritiden, för att göra deras museibesök till en positiv och givande upplevelse. Om det fanns en instans som kan samla in museernas kunskaper och erfarenheter och sprida dem vidare kunde utvecklingen stimuleras ytterligare. Aktionsgruppen föreslår därför att regeringen i den pågående översynen av ansvarsmuseernas uppdrag tittar närmare på hur en samordning av det museipedagogiska utvecklingsarbetet ytterligare kan förbättras. De positiva erfarenheterna från Kulturrådets treåriga satsning på ett museipedagogiskt forum kan tjäna som en förebild.
För att långsiktigt stärka det konstpedagogiska området föreslår vi att det inrättas ett konstpedagogiskt råd med representanter från Moderna museet, Nationalmuseum, Riksutställningar och Statens konstråd. Rådets uppgift skulle vara att utveckla expertis på det konstpedagogiska fältet, till exempel inom skolplansutvecking, kulturell mångfald, livslångt lärande och webbaserat lärande. Rådets verksamhet skulle kunna samordnas av Moderna museet som därmed skulle få en tydlig roll som ansvarsmuseum på det konstpedagogiska området. I rådet bör finnas referensgrupper från regionala och lokala verksamheter.
Syftet med ett konstpedagogiskt råd skulle vara att samordna och utveckla expertkunskap. För mindre museer och konsthallar är det inte möjligt att avsätta resurser för ett större utvecklingsarbete och de skulle då kunna dra nytta av de kunskaper som utvecklas och sprids av det konstpedagogiska rådet.
6.10 Utveckling av litteraturområdet för att främja barns läsning
Aktionsgruppen föreslår att länsbiblioteken får ett utökat uppdrag att hitta nya former för läsfrämjande gentemot barn och unga.
Aktionsgruppen föreslår att Kulturrådet får ett uppdrag att utreda ett särskilt inköpsstöd till litteratur i förskolan.
Aktionsgruppen anser att Kulturrådet i samråd med berörda aktörer ska få i uppdrag att bevaka tillgången till litteratur för barn med läshandikapp.
Aktionsgruppen föreslår att Sverige tar initiativ till en nordisk samverkan för utgivningen av barn- och ungdomsböcker på minoritetsspråk.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
124
Aktionsgruppen föreslår att Bokjuryn, Barnbokskatalogen och Barnens bibliotek, som nu administreras av Statens Kulturråd, samlas inom Svenska barnboksinstitutet.
6.10.1 Utveckling av länsbibliotekens verksamhet
Den svenska barn- och ungdomslitteraturen håller en hög kvalitet. Jämfört med andra europeiska länder finns det i Sverige dessutom goda möjligheter till möten mellan barnboksförfattare och deras läsare, till exempel via författarbesök på skolor och bibliotek. Det kan verka paradoxalt att bokutlåningen minskar i ett land med så goda förutsättningar.
Vi tror att en väg till en högre status för boken är att lyfta fram den som konstform. Genom att skapa oväntade möten med böcker kan vi väcka barns och ungdomars nyfikenhet, inte bara på texten utan på samspelet mellan text och bild, på konstnärens sätt att gestalta sin idé, på bokens outforskade möjligheter, och inte minst på vad den egna fantasin kan åstadkomma.
Bibliotekens möjligheter att arbeta nyskapande med barn och unga är begränsade. Genom att biblioteksfilialer och bokbussar har lagts ned har många barn fått sämre möjligheter att besöka bibliotek. Kulturrådets kartläggningar visar på stora variationer i antalet barnbibliotekarier och skolbibliotekspersonal i Sveriges kommuner. Dessutom är det långt ifrån säkert att bibliotekens traditionella former för läsfrämjande verksamhet är den enda vägen att gå.
Länsbiblioteken skulle kunna utvecklas till litterära centrum, en sorts konstnärlig litterär tankesmedja där olika yrkesgrupper (bildkonstnärer, författare, dramapedagoger, litteraturvetare, skådespelare, estradpoeter, bibliotekarier) tillsammans arbetar fram nya sätt att väcka barns och ungas lust till boken. Dessa arbetssätt kan sedan spridas via fortbildningar till bibliotekspersonal och pedagoger. Nätverket skall också kunna fungera som bollplank för skolor och bibliotek som vill våga sig på större läs- och skrivprojekt.
Med ett sådant litterärt centrum i varje län ökar möjligheterna att nå ut och verksamheten blir mera demokratiskt fördelad utan att kommunernas självbestämmanderätt påverkas. Inriktningen ska snarare vara att förmedla olika sätt att tänka när det gäller att ge barn och unga ingångar till böcker, väcka deras nyfikenhet på
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
125
boken som konstform och indirekt stimulera dem att läsa, än att servera färdiga metoder. Alla konstarter och medier ska kunna användas för att möta alla barns olika behov. Centrumet ska vara en plats för entusiasmerande upplevelser och samtal kring läsning och böcker, och stimulera vuxna att läsa barn- och ungdomsböcker och att läsa högt för barn.
Länsbiblioteken förutsätts samarbeta med Svenska barnboksinstitutet och Författarcentrum i utvecklingen av litterära centrum.
6.10.2 Inköpsstöd för litteratur i förskolan
För förskolans bokförsörjning krävs en annan lösning än grundskolans skolbibliotek. Som det nu ser ut finns ingen strategi för detta. All forskning visar att en avsevärd del av vårt språk utvecklas och formas före skolåldern. Givetvis ska folkbiblioteken ses som en viktig resurs för förskolan men verksamheten i förskolan kräver även egna böcker att kunna återkomma till och ha till hands när situationen så kräver. Aktionsgruppen föreslår därför att Kulturrådet får ett uppdrag att utreda ett särskilt inköpsstöd till litteratur i förskolan.
6.10.3 Förbättrad tillgång till skönlitteratur för läshandikappade barn
Trots att Sverige sedan lång tid tillbaka har en rik barnboksutgivning och ett väl utbyggt försörjningsnät när det gäller böcker genom våra folkbibliotek, så kan det fortfarande vara svårt för vissa grupper att ta till sig innehållet i en bok. Antalet barn och unga med olika former av läshandikapp ökar allt eftersom kunskapen ökar på detta område.
De senaste åren har dock en utveckling på den tekniska sidan skett som, om den används rätt, kan innebära en revolution för dessa gruppers tillgång till boken. Redan i dag kan man ladda hem och lyssna till böcker i sin dator eller mp3-spelare och förhoppningsvis dröjer det inte heller länge innan samma möjlighet också kan omfatta ett rikt utbud av böcker tolkade till teckenspråk. Det är av yttersta vikt att vi noga följer och bevakar den tekniska utvecklingen och de nya möjligheterna på detta område, när det gäller barn och unga med olika former av läshandikapp.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
126
Aktionsgruppen anser att Kulturrådet i samråd med berörda aktörer ska få i uppdrag att bevaka hur den tekniska utvecklingen kan öka tillgången till skönlitteratur för barn och ungdomar med läshandikapp, som till exempel synskadade, teckenspråkiga hörselskadade och de med olika former av dyslexi.
6.10.4 Utgivning av barn- och ungdomsböcker på minoritetsspråk
Aktionsgruppen föreslår att Sverige tar initiativ till en nordisk samverkan för utgivningen av barn- och ungdomsböcker på minoritetsspråk.
Många av våra minoritetsspråk, inte bara de nationella minoriteternas språk, återfinns i flera av de andra nordiska länderna. En samverkan skulle kunna bidra till ökat antal titlar för de här grupperna. Möjligheten till samtryck skulle dessutom kunna betyda större upplagor, vilket skulle förbättra den ekonomiska situationen för småförlagen.
6.10.5 Samlat ansvarstagande
Aktionsgruppen föreslår att några nationella och internationella större projekt inom det barnlitterära området som finansieras med statliga medel samlas inom Svenska barnboksinstitutets organisation, såsom Bokjuryn, Barnbokskatalogen och Barnens bibliotek, som nu administreras av Statens Kulturråd.
Detta skulle ge samordningsvinster, överblick och ökade möjligheter att utvärdera resultatet av gjorda insatser.
6.11 Fria grupper
Barn- och ungdomspubliken utgör drygt 50 procent av de fria gruppernas besökare. Villkoren för de olika konstformerna är delvis olika men de är alla viktiga pusselbitar i utbudet för barn och unga. Kulturrådet beskriver i sitt budgetunderlag 2007–2009 nedgången i de fria teater- och dansgruppernas verksamhet. Samtidigt som kulturinstitutionernas utbud inte räcker till så har många av de fria teater-, dans- och musikgrupperna svårt att få sina föreställningar sålda. Det beror i hög grad på att förskolor och skolor inte
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
127
köper föreställningarna – vilket i sin tur beror på bristande ekonomi och brist på samordning när det gäller inköp av scenkonst och annat kulturutbud. Samordnade inköp skulle möjliggöra en effektivare turnéplan och därmed lägre kostnader för den enskilda förskolan eller skolan.
Flera av dansgrupperna som beviljas stöd av Kulturrådet får stöd i form av enstaka produktionsbidrag. Flera spännande produktioner har kommit fram under senare år, särskilt för de små barnen, men få har möjlighet till ett kontinuerligt arbete. De musikgrupper som spelar för barn och unga gör det oftast inom ramen för länsmusikutbudet och barnmusiken hörs väldigt lite i offentligheten, i radio och tv. Kulturrådet gör bedömningen att det statliga stödet för de fria teater-, dans- och musikgrupperna inte räcker för att täcka behoven, trots att det är högre än för institutionerna. För att möjliggöra konstnärlig utveckling, öka tillgången i hela landet och ge nya grupper möjlighet att komma in i systemet behövs ökade anslag.
När det gäller fria teater- och dansgrupper genomför Kulturrådet för närvarande en översyn som ska vara klar den 30 juni 2006. I den första delrapporten från Kulturrådet
3
konstaterar utredaren att det
har skett en strukturförändring bland de fria teatergrupperna. Grupperna har gått från att vara ensembler till att bli produktionsbolag, där skådespelarna har korta anställningstider och går på a-kassa under långa perioder. Det är vanligt att skådespelarna har teaterhögskoleutbildning, och de nya grupperna spelar framför allt vuxenteater. Enligt utredaren har det knappast tillkommit några nya grupper som spelar för barn och unga, men det finns nya skådespelare i de gamla grupperna.
Skådespelarnas anställningsvillkor påverkar naturligtvis deras möjligheter till att ha långsiktiga och kontinuerliga kontakter med förskolor och skolor och att arbeta i djupare samverkansprojekt. Det påverkar också möjligheterna att nå ut med kompetensutveckling till kulturarbetarna i de fria grupperna. Att få in barn- och ungdomskulturen i Teateralliansen och Dansalliansen är därför viktigt. För att förbättra villkoren för skådespelare som vill spela för barn föreslår vi arbetsmarknadsåtgärder i avsnitt 6.14.
3
Delrapportering av Kulturrådets översyn av villkor och riktlinjer för bidragsgivning till fria
teater- och dansgrupper, KUR 2005:120.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
128
6.12 Festivaler
Aktionsgruppen menar att villkoren för bidrag till festivaler behöver ses över och förstärkas då finansieringen i dag är ett stort problem.
Återkommande festivaler kan fylla en viktig funktion för att lyfta fram en konstform och nå en ny publikgrupp. Därigenom kan barn och unga få möjlighet att möta nya uttryck och bredda sin kunskap och smak.
Virserums musikdagar har under en följd av år arrangerat konserter och undervisning för barn, unga och vuxna. Festivalen håller mycket hög kvalitet och samlar stor publik och många barn. Scenkonstbiennalen för barn och unga som inleds i Lund i maj 2006 är en nystart för en internationell barnteatersamling i Sverige. Kråkfötter i Sandviken och Rinkeby bokmässa är litterära festivaler där barn och unga finns med helt eller delvis.
Det finns idag inget generellt stöd för festivaler på Kulturrådet. Utvecklingsmedlen för scenkonst kan ibland användas liksom stödet till litterära evenemang, men de räcker inte långt. För musikfestivaler är Sverige ensamt i Norden om att inte ha en stödform. Som stödformerna fungerar i dag kan en festival få bidrag under högst tre år och med krav att vara nyskapande.
Festivaler som vänder sig till barn kan inte ha samma grad av självfinansiering som festivaler som vänder sig till vuxna, eftersom man inte kan ta ut höga biljettpriser eller ha lika stor publik per föreställning. De flesta festivaler drivs av ideella krafter och eldsjälar och kravet på att vara nyskapande gör att arrangören slår knut på sig själv för att finna nya varianter när det istället skulle vara mer fruktbart att utveckla den basverksamhet som visat sig fungera bra. Mycken god verksamhet omöjliggörs i brist på medel och möjligheter till långsiktigare strategier och planering.
Aktionsgruppen menar att villkoren för bidrag till festivaler behöver ses över och förstärkas då finansieringen i dag är ett stort problem.
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
129
6.13 Synliggör den offentligt stödda barnkulturen
Hur ska den offentligt stödda barnkulturen kunna vara ett slagkraftigt komplement och alternativ till marknadskulturen? När barnkulturen fungerar som bäst bjuder den på verkliga möten och engagemang, motverkar likriktning och uppmuntrar mångfald. Genom förskola och skola och offentligt stöd till musik- och kulturskolor, föreningar och amatörverksamhet kan vi också erbjuda det som barn och unga efterfrågar – att få vara med och skapa tillsammans med kunniga och engagerade vuxna. Genom att göra barnkulturen tillgänglig för alla ökar barnens möjligheter att välja något annat än det som ligger bara ett knapptryck ifrån dem.
Samtidigt som barnkulturen görs tillgänglig måste den också göras synlig. I vår enkät till Barnombudsmannens kontaktklasser (se bilaga 2) svarar 59 procent av barnen att de inte har fått information om kulturaktiviteter i sin hemkommun. Det finns ingen större skillnad mellan elever beroende på deras föräldrars ursprung. Däremot har betydligt fler barn och unga från mindre kommuner fått information om aktiviteter än de som bor i storstadskommunerna. Aktionsgruppen har sökt information om utbud och aktiviteter för barn och unga på kommunernas och kulturinstitutionernas webbplatser och kan konstatera att där finns mycket kvar att göra. Genom att lyfta fram och synliggöra barnkulturen ökas tillgänglighet och efterfrågan, medvetenhet och status. För att nå barn och unga behövs mer än webbplatser och det finns anledning att pröva olika metoder utifrån målgrupp och verksamhet.
Till det kommer att mycket av barnkulturen inte blir recenserad, uppmärksammad och framlyft av media. Journalister behöver både kurser i grundutbildningarna och fortbildningar om barnkonventionen, barns villkor och barnkultur och därtill utrymme i sina medier och stöd från sina redaktioner.
Barns kulturkonsumtion domineras av den kommersiella kulturen. Att vi haft en explosiv utveckling på medieområdet med en mångdubbling av antalet tv-kanaler, radiokanaler och webbplatser behöver inte innebära att mångfalden av kulturuttryck som möter barnen har ökat. Men det innebär en helt ny omvärld som den offentligt stödda barnkulturen måste förhålla sig till. Kulturinstitutioner, konstnärer och pedagoger inom olika konstområden har unika möjligheter att erbjuda barnen konst med hög kvalitet och
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
130
fördjupade möten med konsten, och därmed bidra till reflektion och diskussion kring vår samtid.
Den offentligt stödda kulturen för barn och unga bör utnyttja de förutsättningar den har genom att den står utanför marknaden. Här ska det smala kunna rymmas, men också samtalet om och bearbetningen av den masskultur barnen möter i sin vardag. Barnen ska stå i centrum för barnkulturen – det är deras frågor som behöver svar, deras liv som ska speglas och skildras. Det innebär att det måste finnas en öppenhet mellan den kommersiella och den offentliga kulturen. Ett öppet rum där barnen möter konsten och själva möts med respekt.
6.14 Brist på medel för ungas eget skapande
Kulturrådet ger bidrag till professionell kultur utövad av kulturinstitutioner och fria grupper samt ett bidrag till Amatörteatrarnas Riksförbund. Svenska Filminstitutet ansvarar för bidragsgivningen inom filmområdet och stödjer såväl professionell filmproduktion som barns och ungas eget skapande genom samverkan med kommuner och genom stöd till de regionala resurscentrumen. Nämnden för hemslöjdsfrågor som är huvudman för slöjdfrågorna har Nutek som sin värdmyndighet men får sina medel direkt från Utbildnings- och kulturdepartementet. Bidragsgivarnas medel går huvudsakligen till ordinarie verksamhet med en mindre pott disponibel för utvecklingsverksamhet. Vi har tidigare i denna utredning belyst svårigheterna att räkna ut hur mycket av medlen som direkt kommer barn och unga till godo. Ett stort bekymmer är att medlen inte räcker till för de aktörer som är inne i systemet och än mindre räcker till för att släppa in nya grupper eller för att lyfta goda verksamheter till en högre nivå.
För barn- och ungdomskulturen liksom för verksamheter som involverar eget skapande och amatörverksamhet finns projektmedel att söka hos kommunerna, i regionerna samt hos några större bidragsgivare. Idag saknas ett samlat statligt ansvarstagande för kulturverksamhet som rör sig i gränslandet mellan amatörkultur och professionell kultur. Organisationer som Ung Kultur Möts (UKM) och Amatörteaterns riksförbund (ATR) hamnar mellan olika stödsystem.
Aktionsgruppen anser att barn och unga skulle vinna på att en myndighet fick ansvar för amatörkulturen. Att bestämma var detta
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
131
ansvar ska placeras blir en viktig uppgift för den delegation för barnkultur som vi föreslår ska inrättas. Vi menar att frågan kräver en snabb lösning eftersom det nuvarande systemet hindrar många bra projekt från att förverkligas, och därmed försämras barns möjligheter till skapande verksamhet.
Ungdomsstyrelsen ger medel till ungdomars föreningsaktivitet. De uppskattar att cirka hälften av deras bidrag går till kulturverksamhet. Detta stöd omfattar inte de mindre barnen som inte har motsvarande stödformer. Flera ungdomsrörelser har påpekat att stödet inte är tillgängligt för dem då de inte vill organisera sig i traditionella föreningar utan i andra, flexiblare former. Ung Kultur Möts (UKM) skriver till Aktionsgruppen
4
att de statliga stöd-
systemen är alltför hårt knutna till föreningsformen. För att kunna få stöd för ungdomsverksamhet måste den sökande organisationen uppfylla vissa formella krav. ”Vuxnas benägenhet att organisera sig kan inte överföras på de unga, de vill ha en friare struktur. I dagens bidragssystem finns det dessvärre ingen flexibilitet.”
UKM betonar också att det måste finnas vuxna som kan stötta och hjälpa ungdomar när de ska driva egna kulturprojekt. De vuxnas roll är att handleda de unga till att successivt ta ett allt större ansvar för projekten. Om det inte finns vuxna med från starten blir kraven på de unga för betungande och risken är att projekten inte genomförs.
UKM Sveriges dilemma är att bidragssystemen på statlig nivå exkluderar ung amatörkultur som inte följer föreningsprincipen för att få en demokratisk organisation, utan väljer att ge de unga inflytande via arrangörsgrupper och ingående i styrelsen.
De särskilda medel som fördelas av Arvsfondsdelegationen går till tidsbegränsade projekt enligt ett särskilt regelverk. Ett av kriterierna är att projektet ska vara nyskapande. Detta innebär att en verksamhet som prövats med framgång på en ort, inte kan spridas till andra orter eftersom den då inte längre är nyskapande, trots att det är nytt inom deras verksamhet. De goda verksamheter som Aktionsgruppen lagt ut på sin webbplats som inspiration kan alltså inte prövas av andra med medel från Arvsfonden, eftersom de redan är prövade.
Stiftelsen Framtidens kultur, som åren 1995
−2005 fördelat
143 miljoner kronor (vilket är 22 procent av alla utbetalda medel) till 349 barn- och ungdomskulturprojekt i landet, fördelar 2008 de
4
UKM:s svar finns i sin helhet i bilaga 10.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
132
sista medlen ur fonden. Här finns en mängd erfarenheter och framgångsfaktorer gällande barn- och ungdomskulturprojekt som Aktionsgruppen anser att barnkulturdelegationen ska ta till vara. Från år 2009 kommer det inte att finnas några fria utvecklingsmedel som inte är knutna till ett strikt regelverk. Aktionsgruppens förslag till finansiering av lokal och regional verksamhet är därför nödvändiga för att inte barnkulturens ställning ska försämras ytterligare.
Ett problemområde som Aktionsgruppen inte fördjupat sig i men som snart kommer att bli akut är det faktum att pengar från EU:s strukturfonder successivt kommer att upphöra från 2007. De pengarna har gått till att bygga upp verksamheter som delvis också kommit barnen till del.
6.15 Den statliga filmpolitiken
Aktionsgruppen föreslår att en summa på 2 miljoner per år avsätts ur Ett handslag för barnkulturen för manusutveckling för gestaltande barnfilm för barn och unga. Stödet ska fördelas av Svenska Filminstitutet.
Medel för filmproduktion och eget skapande inom film hanteras inte av Kulturrådet utan av Svenska Filminstitutet. Filmfrågorna tas därför här upp i ett eget avsnitt.
En ny filmpolitik har tagit form. Stödet till produktion av film regleras i 2006 års filmavtal och har fått förstärkta resurser. Den filmkulturella verksamheten ligger från 2006 utanför avtalet och finansieras av staten.
6.15.1 Produktion av barn- och ungdomsfilm
I 2006 års budget har Svenska Filminstitutet avsatt 23 miljoner kronor för produktion av barn- och ungdomsfilm. Det är en ökning med 4 miljoner kronor jämfört med året innan. Förhandsstödet för produktion av barnfilm utgör i 2006 års budget 15 procent av det belopp som totalt fördelas till produktion av film. Eftersom filmavtalet är beroende av biljettintäkter från biograferna är det svårt att förutse hur produktionsstödet kommer att utvecklas i framtiden.
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
133
De filmer som visas för barn och ungdomar vid slutna visningar, till exempel inom ramen kommunernas skolbioverksamhet, finns inte med i den officiella statistiken över antalet biobesök. Läsåret 2004
−2005 uppgick den totala publiken vid skolbiovisningarna till
639 305 besökare.
Det är rimligt att kräva att minst 20 procent av produktionsbudgeten går till barnfilm. I Danmark går 25 procent av stödet till barn- och ungdomsfilm. Vi förutsätter att det sker en samverkan mellan konsulenterna för barn- och ungdomsfilm respektive vuxenfilm gällande stöd till ungdomsfilmen.
Förutom procentuellt fastställt stöd till produktion av barn- och ungdomsfilm efterlyser Aktionsgruppen särskilda utvecklingsmedel som kan locka och inspirera fler filmskapare att göra barnfilm. Kompetensutveckling, manusutveckling och seminarier kan bidra till att vidga medvetenheten om hur man berättar för barn ur barnets perspektiv och öka kunskapen om vad barnen själva vill se.
Aktionsgruppen uppmärksammar i avsnittet om public serviceradio och tv att produktionen av gestaltande program i tv är liten. Vi föreslår därför att en summa på 2 miljoner kronor per år avsätts ur Handslaget för barnkultur för manusutveckling för gestaltande barnfilm för barn och unga. Stödet ska fördelas av Svenska Filminstitutet för att stimulera till en ökad produktion av gestaltande film för barn och unga.
6.15.2 Festivaler för professionell film och ung film
För barn och unga på mindre orter är tillgången till en varierad repertoar av barnfilm på biograferna väsentligt mycket sämre än i de större städerna. Den uppbyggnad av digitala biografer som görs av Folkets Hus och Parker är viktig också för att ge barn och unga möjlighet att se aktuell film.
Festivaler för barnfilm bör ges prioritet vid bidragsfördelningen. Barn- och ungdomsfilmfestivalen (BUFF) i Malmö visar professionellt producerad barn- och ungdomsfilm och allt fler regioner och kommuner har insett betydelsen av att arrangera festivaler för att visa filmer som barn och unga själva skapar i skola och på fritiden. Det är ett sätt att synliggöra de ungas värld och göra de unga delaktiga i kulturliv och samhällsdebatt. Under 2005 arrangerades sammanlagt 19 regionala filmfestivaler för ung film där det
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
134
visades totalt 790 bidrag. De vinnande bidragen deltog i den nationella filmtävlingen för ung film, Novemberfestivalen.
Att ytterligare utveckla formerna för att stödja produktion och visning av ungas egna filmer betraktas av Aktionsgruppen som mycket angeläget.
6.15.3 Regionala resurscentrum för film och video
De 19 regionala resurscentrum för film och video som etablerats täcker alla län och kan jämföras med regionala kulturinstitutioner som till exempel länsteatrar, länsmuseer eller länsbibliotek. De ekonomiska medel som regionala resurscentrum för film och video förfogar över är inte i nivå med övriga kulturinstitutioner i regionerna och i återrapporteringen har de svårt att använda indikatorer som till exempel antalet besök eller antal föreställningar eftersom dessa inte fungerar adekvat för att beskriva resurscentrumens insatser.
Av de förstärkningar inom den filmkulturella delen som ingick i den nya filmpropositionen
5
går 455 000 kronor till regionala resurs-
centrum under budgetåret 2006. Aktionsgruppen anser att det är långt ifrån den förstärkning som behövs.
Ett ökat stöd till regionala resurscentrum för film och video behövs också för att ge bättre möjligheter för ungdomar i och efter gymnasieåldern att pröva sig fram i de plantskolor eller växthusverksamheter där regionala resurscentrums pedagoger fungerar som mentorer. Växthusverksamhet för nya, oetablerade filmare är viktig att ha inom regionala resurscentrum för att röster från hela landet ska kunna komma fram.
5
Fokus på film
− en ny svensk filmpolitik, prop. 2005:06:3.
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
135
6.16 Stärk konstnärernas möjlighet att arbeta med barnkultur
Aktionsgruppen anser att staten ska verka för att fler konstnärer får möjlighet att arbeta i skolor, förskolor och fritidsverksamheter.
Aktionsgruppen föreslår därför att 10 miljoner kronor av de medel som ska användas för arbetsmarkandspolitiska åtgärder inom kulturområdet ska överföras från AMS till Statens kulturråd. Dessa medel skall efter ansökan fördelas till centrumbildningarna för att förstärka deras arbetsförmedlande verksamhet samt för att utveckla projekt inom barnkulturområdet.
Konstnärsnämnden bör ges ett nytt uppdrag att kartlägga hur stipendie- och bidragsfördelning ser ut för dem som är aktiva inom barnkulturområdet.
För att ge fler konstnärer möjlighet att arbeta med barn och unga i skolor, förskolor och fritidsverksamheter föreslår Aktionsgruppen att regeringen ser över möjligheterna att ytterligare förstärka centrumbildningarnas arbetsförmedlande verksamhet. Centrumbildningarna bör också få resurser för att utveckla projekt inom barnkulturområdet och bidra till att utveckla konstnärernas kunskaper om barnkultur.
Aktionsgruppen föreslår därför att 10 miljoner kronor av de medel som ska användas för arbetsmarkandspolitiska åtgärder inom kulturområdet ska överföras från AMS till Statens kulturråd. Dessa medel ska efter ansökan fördelas till centrumbildningarna.
De konstnärer som idag är verksamma inom barnkulturområdet möter i stor utsträckning samma svårigheter som andra konstnärer: Låga och ojämna inkomster och otrygga arbetsvillkor.
Det är därför inte en självklarhet att konstnärer väljer eller kan välja att arbeta med barn och unga som målgrupp. För att förbättra konstnärernas möjligheter att arbeta med barn och unga behövs utbildning, samverkansformer mellan konstnärsgrupper och ekonomiska resurser utanför den rent kommersiella marknaden. Det behövs medel för utvecklingsarbete och stimulansåtgärder.
Aktionsgruppen anser att konstnärernas egen medverkan i den process som kan ge en starkare barnkultur är absolut nödvändig och att centrumbildningarna bör ha en viktig roll i detta.
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
136
Konstnärliga arbetsmarknadsutredningen presenterade 1997 ett betänkande (SOU1997:183) som bland annat innehöll en utförlig analys av centrumbildningarnas arbete. Det resulterade i ett förslag om att denna verksamhet skulle förstärkas med hjälp av arbetsmarknadspolitiska medel.
Utredaren konstaterade ”att centrumbildningarna, trots kraftigt minskade resurser, gör en utomordentlig insats för att förmedla arbeten och uppdrag till sina medlemmar. De har en unik kunskap om sina respektive konstarter och de konstnärer som är aktiva inom dem. De har också ett betydande kontaktnät mot arrangörer på den icke-kommersiella marknaden som är viktig att tillvarata.”
Utredningens förslag resulterade i att regeringen i proposition 1997/98:87 föreslog att Statens kulturråd skulle förstärka centrumbildningarnas resurser genom att inrätta en försöksverksamhet med förstärkt arbetsförmedling vid centrumbildningarna. Medel till detta anvisades genom att anslag från Arbetsmarknadsstyrelsen fördes över till Statens kulturråd. Senare permanentades denna ordning efter att AMS och Kulturrådet genomfört en gemensam utvärdering som visade goda resultat.
I dagsläget är centrumbildningarna för många konstnärsgrupper en väl fungerande arbetsförmedling men de har också till uppgift att med finansiering från olika projektanslag driva verksamhet med starkt kulturpolitiska förtecken. Statens kulturråd har också genomfört en egen utvärdering av centrumbildningarnas arbete som visar att den positiva utvecklingen av deras arbete fortsätter.
I Kulturrådets anslagsyrkande för 2006
−2008 yrkar Kulturrådet på en kraftig förstärkning till centrumbildningarna som man föreslår ska tas ifrån utgiftsområde 13 Arbetsmarknad.
Här skriver Kulturrådet följande: ”Enligt Kulturrådets bedömning utgör centrumbildningarnas goda kännedom om villkoren i stort för de olika konstnärsgrupperna ett väsentligt komplement till den verksamhet som bedrivs av kulturarbetsförmedlingarna. Centrumbildningarna inriktar sina insatser på att hitta nya vägar och att vidga arbetsmarknaden också på nya okonventionella platser för de arbetsgrupper man ansvarar för.”
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
137
Centrumbildningarnas barnkulturverksamhet
Centrumbildningarna har redan i dag ett väl utvecklat arbete på barnkulturområdet. Kärnan i centrumbildningarnas verksamhet är de aktiva konstnärerna. De olika centrumbildningarna har, med hänsyn till sina olika områdens speciella förutsättningar, skapat strukturer och modeller som redan i dag förmedlar kulturupplevelser åt många barn och ungdomar. Ett exempel är de olika projekt som drivs av författarna genom Författarcentrum.
Författarcentrums läsfrämjandeprojekt har fått stort genomslag. Som exempel kan nämnas Författarcentrum Östs projekt Läsning pågår som i samarbete med Stockholms stad erbjuder alla barn i en årskurs ett författarbesök. Under 2005 deltog omkring 50 skolor i detta projekt. Författarcentrum har länge arbetat på att sprida erfarenheter från detta arbete till nya kommuner men saknar projektmedel för att initiera sådant arbete i andra delar av landet.
Teatercentrum är de fria, professionella teatergruppernas organisation. 40 fria teatergrupper är medlemmar och en stor andel av dem spelar för barn och ungdom. Teatercentrum är en av arrangörerna bakom den nya scenkonstbiennal för barn och unga som arrangeras för första gången i maj 2006 i Lund.
Den aktivitet som byggts upp inom de flesta centrumbildningar bör nu få öronmärkta resurser att arbeta med barnkultur. Arbetet med att aktivera konstnärerna i projekt kan aldrig ske inom ramen för arbetsmarknadsverket eftersom man där helt saknar projektmedel. För många frilansare (till exempel författare, dramatiker, skådespelare, musiker, filmare, dansare, tonsättare) passar anställningsformen dåligt för att ge möjlighet till sådant utvecklingsarbete. Därför fungerar inte arbetsmarknadspolitiken effektivt om man vill att konstnärerna ska aktiveras på ett särskilt område och börja utveckla och föra ut sina projektidéer över landet.
Det utfall som samhället fick av den tidigare tiomiljonerssatsningen på Centrumbildningarna är unik. En ny sådan satsning på barnkulturområdet är därför en oerhört viktig del i det paket som Aktionsgruppen presenterar.
Centrumbildningarna har en stor förmåga att tillvarata ekonomiska förstärkningar och förmera dessa vilket är tydligt belyst i alla de utvärderingar som skett av deras verksamhet. Utredningens förhoppning om en framtida ökning av tillgången till barnkultur för alla barn och ungdomar är också beroende av de aktiva konstnärernas egna insatser. I dagsläget finns det inte utrymme för en
Professionell kultur för barn SOU 2006:45
138
ökad aktivitet hos centrumbildningarna –det krävs nya resurser för att få denna positiva utveckling.
Kartlägg villkoren för verksamma konstnärer inom barnkulturområdet
Aktionsgruppen konstaterar att det idag inte finns någon särskild kartläggning av arbetsvillkoren för aktiva konstnärer inom barnkulturområdet. Vår uppfattning är att de ekonomiska förhållandena kan variera mellan olika yrkesgrupper men att ekonomin för de enskilda konstnärerna totalt sett har försvagats under de senaste åren. Troligt är att riktade insatser till barnkultur ofta inte tillräckligt tydligt riktas till de grupper som ska skapa innehållet i dessa projekt.
Den bild av en stark svensk kvalitetskultur för barn som finns inom till exempel litteratur och teater riskerar att medföra att man inte upptäcker att minskad samordning och minskade resurser inneburit att vi också fått en svagare återväxt av nya konstnärer inom området. Det är viktigt att analysera tänkta insatser i detta perspektiv och att i arbetet med åtgärder på barnkulturområdet hela tiden hålla konstnären i fokus.
De flesta konstnärer inom barnkulturen arbetar i dag under villkor som teoretiskt är desamma som för den som är verksam inom vuxenkulturen. Men här kan man konstatera att även om avtal för ersättningar är desamma oavsett om man arbetar med barn eller vuxna så blir det verkliga utfallet ett annat. Den som skriver en barnbok skriver en bok som kostar mindre i bokhandeln och får därmed en lägre ersättning per försåld bok. Den som skriver en barnpjäs skriver en kortare pjäs och får därmed en lägre ersättning. Den som gör en barnfilm arbetar i en lågbudgetproduktion och får därmed lägre ersättning.
Detta har även återverkningar på hur konstnärer upplever statusen i sitt arbete. Man möter ofta uppfattningen att det är låg status att arbeta med barnproduktioner. Man recenseras i mindre omfattning och upplever därför en mindre synlighet än andra konstnärsgrupper. Klart är också att det finns en koppling mellan låg budget och omvärldens värdering av verksamhetens status.
Vad är då viktigt för att skapa utrymme för att nya konstnärer ska välja att arbeta med barn och för att de som redan finns på
SOU 2006:45 Professionell kultur för barn
139
området ska fortsätta att utvecklas och skapa kvalitetskultur för barn?
Inom arbetsmarknadsområdet är det önskvärt att man inom kulturarbetsförmedlingen satsar på de grupper arbetslösa som vill arbeta med barnkultur. Även på utbildningssidan krävs då att man skapar utbildningar som har dessa grupper som målgrupp.
Inom ramen för traditionell arbetsmarknadspolitik finns dock begränsningar i regelverken som i dag gör det svårt för vissa grupper att både delta i utbildningar och ingå olika arbetsmarknadspolitiska satsningar. Ofta handlar dessa problem om att en kulturarbetare inte är arbetslös utan inkomstlös och att alla grupper inte har en naturlig koppling till kulturarbetsförmedlingen. Satsningar inom arbetsmarknadsområdet måste därför också innefatta satsningar på centrumbildningarna som idag har en större flexibilitet och även når grupper som inte är lika synliga på kulturarbetsförmedlingarna.
Inom ramen för det arbete som ska bedrivas inom delegationen bör insatser för konstnärer särskilt beaktas. Det är här viktigt att se till att de nya insatser som görs av kommunerna också inrymmer arbetstillfällen för konstnärer. Därför föreslår vi att AMS ingår som expert i delegationen, se avsnitt 4.1 angående delegationens sammansättning och uppgift.
Konstnärsnämnden bör ges ett nytt uppdrag att kartlägga hur stipendie- och bidragsfördelning ser ut för dem som är aktiva inom barnkulturområdet. Om möjligt bör också den inkomstundersökning avseende konstnärernas ekonomi som ska genomföras i höst försöka kartlägga inkomstförhållanden för just denna kategori av konstnärer.
141
7 Public service
Aktionsgruppen föreslår att Sveriges television AB (SVT) bör:
• producera fler gestaltande program för barn och unga
• värna återväxten av kvalificerade producenter och manusförfattare som gör program för barn och unga
• utveckla möjligheterna för barn och unga med olika funktionshinder att ta del av barn- och ungdomsprogram
• utveckla möjligheterna för barn och unga ur de nationella minoriteterna att ta del av barn- och ungdomsprogram på sitt eget språk
• undersöka hur ny teknik kan bidra till att sprida bra tvprogram för barn till fler tittare.
Aktionsgruppen föreslår att Sveriges Utbildningsradio AB (UR) bör:
• se över möjligheterna att sprida UR:s material via folkbiblioteken för att förbättra möjligheterna att nå ut till förskolan
• i samarbete med Svenska filminstitutet, lärarutbildningarna och de regionala resurscentrum för film och video arrangera regionala kurser i mediepedagogik för lärare i förskolan, skolan och kulturskolan
• värna återväxten av kvalificerade producenter och manusförfattare på barnsidan
• vara ett fönster för visning av filmer och program producerade av barn och unga.
Aktionsgruppen föreslår att Sveriges Radio AB (SR) bör:
• öka barnradions utrymme i sändningarna kraftigt
• förbättra möjligheterna för barn och unga ur de nationella minoriteterna att höra program på sitt eget språk
Public service SOU 2006:45
142
• satsa på nyproduktioner och specialskrivet material för barnradio för att vara en aktiv part i utvecklingen av svensk barnkultur
• satsa på att göra högkvalitativa musikprogram för barn
• värna återväxten av kvalificerade producenter och manusförfattare på barnsidan
• undersöka hur ny teknik kan bidra till att sprida bra radioprogram för barn till fler lyssnare.
Radio och tv är medier med förutsättning att nå alla barn i Sverige. De flesta barn tittar på tv varje dag, många lyssnar också på radio. Ur Aktionsgruppens perspektiv erbjuder public service-kanalerna i radio och tv unika möjligheter att sprida kultur av hög kvalitet till barn och ungdomar i hela landet.
I vår kartläggning av barnkulturen ”Det ser lite olika ut…” tar vi i avsnitt 3.2 upp grundläggande fakta kring utbud, regelverk och tittar- respektive lyssnarsiffror för de tre public service-företagen Sveriges television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR). Vi har valt att inte upprepa de uppgifterna här utan koncentrerar oss på ett antal förslag som skulle kunna ge barn och ungdomar ökade möjligheter att uppleva kultur via radio och tv.
I slutet av vårt utredningsarbete överlämnade regeringen propositionen (2005/06:112) Viktigare än någonsin! Radio och TV i allmänhetens tjänst 2007
−
2012. Propositionen innehåller förslag till villkor och riktlinjer för den radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst som bedrivs av Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB samt Sveriges Utbildningsradio AB. I propositionen ställs krav på en höjd ambitionsnivå när det gäller barn och unga liksom när det gäller funktionshindrade. I avsnitt 9.5 som behandlar programverksamhet för barn och unga läggs ett förslag med stor betydelse för barnkulturens ställning inom programföretagen. Här betonar regeringen behovet av ett varierat utbud och omfattande nyproduktion och egen produktion av program i olika genrer för barn och unga. SVT, SR och UR ska ha ett kvalitativt utbud som kan tjäna som förebild och barn och unga skall ges möjlighet att delta i programverksamheten. Programmen ska bland annat förmedla konstnärliga och kulturella upplevelser från olika delar av Sverige och världen. Gestaltande produktion framhålls som viktig och återväxten av manusförfattare och kvalificerade produ-
SOU 2006:45 Public service
143
center ska värnas. SVT ska också ta ett ansvar för barnfilmens ställning. Programföretagen ska ta hänsyn till de språkliga behoven hos språkliga eller etniska minoritetsgrupper, liksom till barn och ungdomar som har teckenspråk som första språk. Under kommande tillståndsperiod bör programföretagen särskilt utveckla programverksamheten för de äldre barnen och ungdomarna. Här påpekas också att denna grupp ofta har lätt att ta till sig ny teknik vilket bör utnyttjas av programföretagen.
I avsnitt 9.6 om tillgänglighet för personer med funktionshinder återfinns regeringens förslag om hur tillgängligheten ska ökas för dessa grupper. Detta förslag har betydelse även för barn med funktionshinder.
Aktionsgruppen konstaterar därför att många av de frågor som aktualiserats i vårt utredningsarbete har blivit behandlade i den aktuella propositionen. Samtidigt har Aktionsgruppen ett självständigt uppdrag i sina direktiv att titta närmare på barnkulturen i radio och tv i allmänhetens tjänst. Vi har därför valt att redovisa våra synpunkter på programföretagens framtida uppdrag trots att detta redan är föremål för riksdagsbehandling. Vi har också formulerat detta som förslag, väl medvetna om att villkor och riktlinjer för programföretagen kommer att beslutas av riksdagen under våren. Dessa förslag får då ses som riktade till programföretagen inför företagens eget interna arbete med förverkligande av riksdagsbesluten.
7.1 Sveriges Television AB
Bolibompa är ett välkänt begrepp för en stor andel av barnen i Sverige – och för deras föräldrar. Bra sändningstider, varierat innehåll, tydligt målgruppstänkande (åldrar) och program utan våldsinslag karaktäriserar utbudet. Barnprogrammen i SVT står för ett kvalitetstänkande och en bredd som saknar konkurrens från andra programföretag. SVT lägger ner mycket tid på att kvalitetsgranska barnprogram som man köper in och letar aktivt efter film av god kvalitet. Cirka 70 procent av de program som sänds i SVT 1 är egenproduktion. I den digitala Barnkanalen är egenproduktionen utgör cirka 30 procent medan resten är inköpta program.
Aktionsgruppen menar att det, trots denna ljusa bild, finns skäl att känna oro för det framtida innehållet i SVT:s barnsändningar, framför allt när det gäller gestaltande produktioner.
Public service SOU 2006:45
144
Andelen repriser och inköpta program ökar och SVT har en minskande nyproduktion av gestaltande program för barn.
Under 2006 har alla genrer inom SVT krav på sig att spara eftersom ett valår och stora sportevenemang som OS innebär stora kostnader. Inom barngenren har man då valt att inte göra någon ny dramaproduktion för barn- och familjepubliken (av typen Livet enligt Rosa eller Barnen på Luna), serier som brukar sändas på bästa familjetid lördagar klockan 19. Motiveringen är att det ger mindre förändringar i barntablån att ta bort en dyr produktion – annars måste flera program tas bort. Från Sveriges Television redovisas dock uppfattningen att barndramatiken är bland det viktigaste SVT gör och att en dramaserie når och inspirerar barnen på ett helt annat sätt än faktaprogram eller animerad film.
Om svensk barndramatik för film och tv ska kunna utvecklas krävs det att manusförfattare, regissörer med flera får möjlighet att arbeta inom området. Det krävs en viss volym i produktionen för att ge möjlighet för nya förmågor att utvecklas, och för att ge utrymme för experiment och nyskapande. De filmer som vi i dag ser som klassiker är ofta resultatet av att upphovsmännen fått utvecklas genom att arbeta med barnproduktion under en längre tid.
I dag görs det inte särskilt mycket film för barn och unga i Sverige – varken dramaserier eller filmer i kort- eller långfilmsformat. SVT är en av få tänkbara finansiärer och är också en av parterna i filmavtalet. Därför borde SVT våga anta en större utmaning, för att öka både volymen och kvaliteten i gestaltande produktioner för barn.
Också när det gäller kulturprogram för barn och unga önskar Aktionsgruppen att SVT ville ta på sig ett större ansvar för att föra ut den kultur som produceras för barn och unga runtom i landet till en större publik. Svensk barn- och ungdomsteater håller generellt hög kvalitet och teater i tv skulle vara ett sätt att låta barn och ungdomar i hela landet får se de bästa produktionerna.
SVT, UR och SR har ett särskilt ansvar för att tillgängliggöra program även för barn och unga med olika funktionshinder. Aktionsgruppen har tagit del av de remissvar på public serviceutredningens betänkande som särskilt berör utbudet för barn och unga. Både Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn och Sveriges dövas riksförbund tar upp frågan om utbudet av program för döva och hörselskadade barn. De menar att det behövs ökade insatser för att texta det ordinarie utbudet för barn och unga,
SOU 2006:45 Public service
145
samt att det behövs kultur- och nyhetsprogram för barn på teckenspråk. Aktionsgruppen instämmer i deras synpunkter.
Aktionsgruppen ser det också som viktigt att programföretagen utvecklar möjligheterna för barn och ungdomar ur de nationella minoriteterna att ta del av barn- och ungdomsprogram på sitt eget språk.
I avsnitt 6.13 föreslår aktionsgruppen ett nytt manusstöd för gestaltande barnfilm. Stödet skall knytas till Svenska Filminstitutet men syftet är att också främja ett ökat samarbete mellan Sveriges Television och Svenska Filminstitutet.
7.2 Sveriges Utbildningsradio AB
UR:s uppdrag är inriktat på utbildningsprogram och deras utbud sprids i första hand via skolan, även om UR under senare år har fått bättre sändningstider för sina barn- och ungdomsprogram i tv samt ökat sändningstiderna för barnprogram i radio.
UR:s utbud är genomgående av hög kvalitet men det finns svårigheter och brister i hur utbudet sprids till skola och förskola och även till barn och unga på fritiden. Särskilt förskolan har i dag svårt att ta del av UR:s utbud eftersom de inte har tillgång till de AV- och mediecentraler som distribuerar UR:s material. Ett sätt att nå förskolan och andra intresserade användare skulle vara att sprida programmen via folkbiblioteken. Även här kan naturligtvis ny teknik spela en viktig roll för tillgängligheten.
Det är också väsentligt att UR får fortsatta möjligheter att arbeta med mediepedagogiska frågor. UR:s speciella uppdrag att producera utbildningsprogram är både stort och viktigt eftersom en stor del av barns och ungas kunskapsbildning sker via medier. UR möter barn och unga i förskolan, i skolan, i föreningslivet och i hemmet. Programmen skapas i dialog med barn och unga för att garantera att deras perspektiv blir tydliga.
UR har under åren sett att det krävs aktiviteter inom det mediepedagogiska området för att utveckla arbetet med utbildningsprogrammen. Genom att på olika sätt pröva och visa idéerna med produktionerna i teori och praktik utvecklar UR kunskap och erfarenhet kring medier och lärande. De tre delarna – eget gestaltande, att utmana med professionella produktioner och att lyssna, reflektera och samtala bildar kärnan i mediepedagogiskt arbete. Att utveckla mediepedagogiken är ett arbete som måste ske i sam-
Public service SOU 2006:45
146
verkan med berörda parter inom området, både nationellt och regionalt.
UR bör därför, i samarbete med Svenska Filminstitutet, lärarutbildningarna och de regionala resurscentrum för film och video, ta på sig ett uppdrag att arrangera regionala kurser i mediepedagogik för lärare i förskolan, skolan och kulturskolan.
När det gäller UR:s kulturuppdrag ser Aktionsgruppen att det är viktigt att UR liksom SVT bidrar till goda villkor för olika upphovsmän att producera gestaltande program och kulturprogram för barn och unga. Barns och ungas egen medverkan bör också ha sin plats i UR:s verksamhet. När barn och unga själva får möjlighet att producera program bör UR skapa former för att dessa filmer och program kan sändas.
7.3 Sveriges Radio AB
Sveriges Radio sänder cirka 2 000 timmar barn- och ungdomsprogram på ett år. Merparten vänder sig till ungdomar och unga vuxna. Runt 50 timmar per år vänder sig till barn under 9 år och cirka 250 timmar vänder sig till målgruppen 9
−14 år.
Aktionsgruppen anser att SR:s sändningar för yngre barn har alldeles för snålt tilltagna sändningstider och att det är en bidragande orsak till låga lyssnarsiffror.
De lyssnarsiffror som vi har samlat ihop i vår kartläggning
1
visar
att SR har en förhållandevis låg andel av den unga publiken. I gruppen 9
−14 år är det bara 5 procent som lyssnar till P3 en genomsnittlig dag, medan 45 procent av samma målgrupp lyssnar på en lokal privatradiostation. I gruppen 15
−24 år lyssnar 21 procent på P3 en genomsnittlig dag, medan 54 procent lyssnar på en privat lokalradiostation. För de yngsta barnen, det vill säga barn under 9 år, har vi dock inte lyckats få fram siffror som gäller barnprogrammen i SR:s kanaler.
De program som görs för barn i Sveriges Radio håller en god kvalitet och har till stor del kulturinriktning. Programmen för de yngre barnen är framför allt gestaltade sagor med musikinslag. Lovteatern, som produceras av Radioteatern, sänds under längre skollov. Programmen är ofta dramatiserade barnböcker och håller hög kvalitet.
1
Se avsnitt 3.2 i ”Det ser lite olika ut…”.
SOU 2006:45 Public service
147
Aktionsgruppen menar trots detta att SR borde kunna vara mer nyskapande när det gäller sändningarna för barn. Vi önskar att SR skulle våga satsa på nyskriven dramatik, öka inslaget av musikprogram för barn och satsa på längre och fler sändningstider. Många av de synpunkter vi redovisat avseende gestaltande produktion i SVT gäller också gestaltande radioproduktion. SR har dock ett eget ansvar som den enda producenten av kvalitativ barnradio i Sverige. Om det inte produceras inom SR – så produceras det ingen annanstans heller.
När det gäller musikprogram finns det anledning att satsa på program med en stor musikalisk bredd, för att ge barn och ungdomar möjligheter att upptäcka andra genrer än den populärmusik som dominerar utbudet både i de kommersiella kanalerna och i P3. Orkesterutredningen påpekar i sitt kommande betänkande att barn har mycket små möjligheter att möta publikt smala men högkvalitativa musikaliska genrer i radio och tv.
SR bör också öka möjligheterna för barn och ungdomar som tillhör någon av de fem nationella minoriteterna att höra barnprogram på sitt eget språk.
För att barn och unga ska kunna lyssna på SR:s program på tider som passar dem är det viktigt att SR undersöker hur ny teknik kan bidra till att sprida bra radioprogram för barn till fler lyssnare, till exempel via webb- och podradio.
SR avser att satsa särskilt på de lyssnargrupper som i dag inte lyssnar på SR:s kanaler. Här är barn en typisk grupp. SR har sett att den satsning man hittills gjort på en webbplats för barn har gett stort gensvar och man planerar därför att bygga vidare på den, med de yngre skolbarnen som främsta målgrupp.
149
8 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
Överväganden: Aktionsgruppen anser att förskolan och skolan bör utöka sitt samarbete med det professionella kulturlivet.
Aktionsgruppen menar att samverkan med det lokala och regionala kulturlivet bör skrivas in i kursplanerna för bland annat svenska, musik, bild och slöjd. Även för förskolan bör samverkan med kulturlivet följas upp. Skolverket bör få ett uppdrag att samverka med Myndigheten för skolutveckling så att utvecklingsuppdrag och uppföljningskriterier överensstämmer.
Aktionsgruppen bedömer att skolbiblioteken har en svag ställning i skolan. Aktionsgruppen anser därför att skolbiblioteken bör skrivas in som en resurs för lärandet i kursplanen för svenska.
I detta kapitel har vi koncentrerat oss på skolans samarbete med kulturlivet – den professionella kulturen på institutioner och i det fria kulturlivet men också musik- och kulturskolor och andra lokala aktörer på kulturområdet. Inom skolan finns en stor kulturverksamhet – främst inom de estetiska ämnena. Att på ett utförligt sätt belysa skolans egen kulturverksamhet har vi bedömt vara en alltför stor uppgift, som ligger vid sidan av vårt uppdrag att utreda hur barnkulturområdet kan stärkas. Vi vill betona att det inte ligger någon värdering i detta – skolans egna lärare utför ett stort arbete för att barn ska få skapa själva och fördjupa sig inom olika konstområden. Men vi har sett som vår uppgift att närmare gå in på hur den offentligt stödda kulturen kan vara en resurs för förskolan och skolan – och hur förskolan och skolan kan ge alla barn möjlighet att ta del av kulturen utanför skolan.
Som vi har visat i det inledande bakgrundskapitlet har Myndigheten för skolutveckling ett regeringsuppdrag att ta tillvara erfarenheterna från regeringens satsning Kultur i skolan. Myndigheten
Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan SOU 2006:45
150
skriver till Aktionsgruppen att allt fler kommuner strävar efter att samordna sina insatser vad gäller kultur och skola. Myndigheten verkar för ökad medvetenhet bland lärare och förskollärare i förskola och skola om kulturens och estetikens roll i skolans alla ämnen. Under de sista tre åren har ett hundratal kommuner fått stöd från Myndigheten för skolutveckling för att utveckla området.
Aktionsgruppen för barnkultur ser positivt på det utvecklingsarbete som drivs av Myndigheten för skolutveckling. Det är glädjande att de insatser som gjorts under satsningarna på kultur i skolan under de första åren på 2000-talet nu har börjat utvecklas till permanenta verksamheter. Men vi tror att det fortfarande återstår mycket arbete för att alla barn ska få lika möjligheter att möta och utöva kultur. Därför tror vi att myndighetens insatser bör kompletteras med ytterligare satsningar på samarbeten mellan skola och kulturliv.
I dag är dokumentationen av förskolans och skolans samverkan med kulturlivet bristfällig. Det material som vi har är dock tillräckligt för att göra bedömningen att den offentligt stödda kulturen inte tillräckligt utnyttjas som en resurs av förskolan och skolan, trots att skolans läroplaner innehåller tydliga skrivningar om att kultur ska ingå i skolans vardag.
Skolan är en institution för lärande men den har också ett samhällsuppdrag för fostran samt demokratiuppdrag. Menar vi på allvar att varje barn ska ha möjlighet att utveckla sin egen röst och kreativitet för att kunna använda sin yttrandefrihet som medborgare så är kraftiga satsningar inom förskolan och skolan nödvändiga. Förskola och skola når i stort sett alla barn och unga och har som ingen annan institution möjlighet att se till hela barnets utveckling.
När vi i det här kapitlet tar upp hur skola och kulturliv kan samverka så gör vi det utifrån ett allmänt resonemang som är tillämpbart på alla skolformer. Förskolan har fått ett eget avsnitt eftersom det finns vissa problem som är specifika för de minsta barnen medan den obligatoriska skolan, inklusive särskolan och gymnasiet, behandlas tillsammans. Inom den obligatoriska skolan finns profilklasser med estetisk inriktning liksom gymnasiet har estetiska program och kurser med olika estetiska inriktningar. Vårt resonemang har naturligtvis inte samma aktualitet för dessa klasser.
SOU 2006:45 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
151
8.1 Den professionella kulturens roll i skolan
I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94) står att varje elev innan de lämnar grundskolan ska ha ”utvecklat sin förmåga till kreativt skapande och fått ett ökat intresse för att ta del av samhällets kulturutbud”. Trots det visar Kulturrådets Kulturbarometer att ju äldre barnen blir desto mindre tar de del av den kultur som samhället erbjuder.
Detta måste stämma till eftertanke. Vi förutsätter att alla vuxna runt barnen, i och utanför förskolor och skolor, vill att barnen får ett kvalificerat och inspirerande lärande. I teorin om den radikala estetiken har Malmö högskola utvecklat tankarna om skolans estetiska praktik och behovet av reflektion, samtal och forskning kring det meningsskapande i barnens lärande. De menar att skolan behöver ändra förhållningssätt till konsten och estetiken för att göra lärandet meningsfullt. Genom att använda konstens metod av undersökande, ifrågasättande och gestaltande av världen ur ett mänskligt perspektiv når eleverna en helt annan insikt och kunskap än genom skolböckernas traditionella ideal av opersonlig ”objektiv” kunskap.
Myndigheten för skolutveckling påpekar att kultur i skolan ska utgå från skolans uppdrag och kulturlivet ska vara en resurs för skolan med förankring i skolans organisation. Det innebär att aktörerna inom kulturlivet behöver utbildning och fortbildning i skolans uppdrag, styrdokument och organisation. Det innebär också att skolans personal behöver utbildning och fortbildning i kultur, konstnärligt arbete och estetiska lärprocesser. De bägge sektorerna måste här lära av varandra. Lärarna känner barnen och har pedagogisk kompetens. Kulturlivet kan tillföra modeller för samverkan och projekt utifrån sina kunskaper och erfarenheter av estetiska processer. Det gemensamma arbetet kan då ske i skolan, på museet, teatern eller konserthuset. Tillsammans skapar man den kreativa lärmiljön.
För att varje barn ska ha möjlighet att möta och pröva olika konstformer är det viktigt att insatser sker i skolan och förskolan. Musik- och kulturskolan och det lokala kulturlivet är ett stöd för förskolornas och skolornas arbete och kan tillföra kompetens och kreativa arbetssätt. För att barn och unga ska kunna fördjupa kunskaperna och utvecklas inom en speciell konstart eller område behövs samverkan mellan olika lokala aktörer såsom musik- och
Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan SOU 2006:45
152
kulturskolor, bibliotek, kulturinstitutioner, studieförbund, Barnkulturcentrum och föreningar.
Det är viktigt att framhålla att det arbete som bedrivs från konstnärsorganisationerna, inte minst från centrumbildningarna – har inneburit att det i dag finns kreativa och väldokumenterade metoder när det gäller att arbeta med kulturen i skolan. Ett fritt kulturliv måste också ha utrymme att presentera och skapa modeller för samverkan och projekt utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper. Vi menar därför att skolan också behöver kulturlivet. Vi vill betona att skolan också bör ta tillvara den kunskap som finns inom kulturinstitutionerna. Ett möte mellan skola och kulturliv måste ske på bådas villkor.
8.1.1 ”Den radikala estetiken” – konstens metod som förebild för skolan
Under den nationella satsningen på kultur i skolan 1999
−2003 gjordes flera av varandra oberoende undersökningar av vad skolan läser in i kulturbegreppet.
Malmö högskola har rapporterat sitt forskningsarbete i högskolans skriftserie och i Skolan och den radikala estetiken av Jan Thavenius, Magnus Persson och Lena Aulin-Gråhamn, Studentlitteratur 2004. Författarna vill se skolan som en demokratisk offentlighet. En plats där människor med olika erfarenheter och värderingar diskuterar tidens avgörande frågor och för en öppen dialog om värdet av olika politiska, ekonomiska, religiösa, konstnärliga, kulturella och vetenskapliga idéer och fenomen.
Författarna myntar begreppet ”den radikala estetiken”, ett begrepp som binder samman kultur, estetik och lärande med yttrandefrihet, offentlighet och demokrati. Ordet kultur ersätts med estetik som beskrivs ha olika innebörd. De konstaterar att skolan i dag domineras av en modest estetik, som bygger på en uppsättning oreflekterade kulturbegrepp. För att få en god skola anlägger man antingen ett fostrande perspektiv där den goda kulturen ska motverka ett antal oönskade beteenden hos eleverna. Eller så arbetar man för att vid sidan av de allvarliga kunskapsämnena lämna plats för barnens uttrycksbehov, lek och fria skapande utan krav på särskilt kunskapsinnehåll.
Parallellt med skolans modesta estetik finns marknadsestetiken. Där finns ekonomin som gör att den kan dominera och kunskapen
SOU 2006:45 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
153
om hur man kan locka, fascinera och forma produkter och människor. Vi omges alla, hela tiden av dessa uttryck och vi tar alla mer eller mindre intryck av dess drömbilder. Skolan förhåller sig vanligen till marknadsestetiken antingen genom att inte alls ta del av den utan ensidigt försvara traditionella estetiska värderingar och konstformer eller genom att hänga med och mer eller mindre okritiskt anamma marknadsestetikens uttryck.
Som alternativ till den modesta estetiken och marknadsestetiken vill Thavenius, Persson och Aulin-Gråhamn se att en radikal estetik tillämpas i skolan. De menar att:
skolan domineras av en rationalitet som karaktäriseras av att det är de teoretiska praktikerna som har företräde. Det gynnar främst ett abstraherande kunskapssökande och motsägelsefri kunskap. Det är en rationalitet som bäddar för en detaljplanerad och förutsägbar undervisning. Den blir i sämsta fall ytlig kunskapsförmedling och elevernas erfarenheter och kultur spelar mycket liten roll för arbetet. Skolan lär kort sagt eleverna att hantera saker lösryckta från sitt konkreta sammanhang. Konsten skulle – i bästa fall – kunna lära dem att i stället se saker i konkreta sammanhang. Det är denna starka pedagogiska rationalitet med sin systematik och förplanerade form som reducerar kunskapssökandet. Det är mot den som en brett uppfattad estetik skulle kunna vara en motvikt. Det positiva med den estetiska sfärens frihet är att den inte behöver sysselsätta sig med färdiga och förment beständiga kunskaper. Styrkan hos konsten är tvärtom att nyfikenheten och frågorna, motsägelserna och osäkerheten får finnas. Det estetiska skulle i den här vida betydelsen inte stå i någon motsättning till förnuftet utan i stället i sig innefatta fantasi, känslor och intellekt. Det vardagliga och det som alla kan delta i skulle inte vara uteslutet från den estetiska praktiken och frågan om hög och låg kultur skulle inte vara avgjord på förhand. En radikal estetik skulle inte utesluta det konfliktfyllda eller oförutsägbara. Den skulle kunna utmana konventionerna och vanetänkandet genom att främmandegöra sådant som vi uppfattar som självklart, vända på perspektiven och ställa saker på huvudet. (… ) Detta är ett arbetssätt som redan praktiseras när elever och lärare arbetar öppet och skapande med egna och andras kunskaper, vetenskapens likaväl som erfarenhetens och konstens. Det finns en tradition för sådant arbete i undervisning inspirerad av Bauhausrörelsen, Levande verkstad, Freinet, Reggio Emilia och det som kallats projektundervisning och erfarenhetspedagogik. (Skolan och den radikala estetiken, s. 120
−121)
Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan SOU 2006:45
154
8.2 Kulturens roll i skolan – en nulägesbild
Det finns 4 963 grundskoleenheter och 763 gymnasieskolor i Sverige.
I Aktionsgruppens kartläggning hösten 2005 kunde vi se att skrivningarna om kultur i läroplanerna och kursplanerna har brister i den praktiska tillämpningen. Vid samtal med Myndigheten för skolutveckling påpekar man att det ser för olika ut mellan skolorna och att det i princip framträder tre nivåer i skolornas kulturmedvetande.
1. Många skolor ser kulturen som ett avbrott i skolans vardag. Man går kanske på teater eller konsert någon gång under läsåret, man läser skönlitteratur lika mycket som ett sätt att öva avläsning och läsförståelse som för upplevelse och insikt. Bild-, slöjd- och musikundervisningen är avkoppling som sker frikopplad från skolans övriga ämnen.
2. Rätt många skolor har utvecklat samverkan mellan skolans ämnen i temaarbeten där musik, bild eller slöjd ingår. Man har kortare projekt med danspedagoger, museipedagoger, dramapedagoger eller konstnärer. Man planerar in besök för att ta del av det kulturutbud som finns lokalt och regionalt.
3. I några kommuner har man i samverkan mellan utbildnings- och kulturförvaltningarna genomfört ett strukturerat arbetssätt. Där finns kulturplaner för förskola och skola, särskilda uppdrag till musik- och kulturskolor, uppföljningar och utvärderingar och kontinuerlig fortbildning inom området för all personal. Förskola och skola använder sina egna kulturkompetenser i skolans hela arbete och har stöd från sina skolledare och kunniga kultursamordnare och tillgång till expertstöd av kulturpedagoger, författare och konstnärer och ett varierat utbud av professionell kultur. I dessa kommuner finns en medveten strävan att varje barn verkligen ska få utveckla sitt skapande och få tillgång till professionell kultur integrerat i vardagen. Där blir förskola och skola en del av kommunens hela kulturliv och lokala samordnare och kulturombud verkar för att information och kommunikation inom systemet och mellan nivåerna fungerar.
SOU 2006:45 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
155
Hur många skolor finns i respektive grupp? Vi vet inte. Vi grundar vår kunskap på mångårig erfarenhet och kontakter med förskolor, skolor, kultursamordnare, kulturutövare och myndigheter i hela landet. Några genomgripande översikter och undersökningar av vare sig kvantitet eller kvalitet finns, så vitt vi kunnat utröna, inte. Inte heller hur kulturuppdraget är kopplat till andra uppdrag inom skolan så som yttrandefrihet och demokrati eller hur kopplingen är till kvalitetsarbetet. Vad händer med eleverna och lärandet, med lärarna och skolan när kultur och estetik integreras i skolans verksamhet? Även skolledarnas roll för det lokala kultur i skola arbetet behöver belysas tydligare. Denna brist på kunskap är ett starkt bidragande hinder för utveckling mot en mer jämlik utbildningssituation för våra barn och unga. Vi behöver också fördjupad kunskap om vilka effekter mötet mellan kulturliv och skola får på barnens lärande och utveckling. Aktionsgruppen anser därför att ett absolut prioriterat område är att stärka forskningen inom området kultur i förskola och skola.
8.3 Förskolan, leken och skapandet
Det finns 8 746 förskoleenheter i landet och nästan alla barn 1
−5 år
går i någon form av förskoleverksamhet.
Små barn ser, reflekterar och bearbetar hela tiden sina intryck. Allt de ser blir en erfarenhet och bygger deras världsbild. Skapande och gestaltande är lek i mer eller mindre organiserad och utvecklad form och en nödvändig förutsättning för att kunna lära och utvecklas till en hel människa. Om man vill se vad det är för medborgare vi vill ha, och kommer att få, i framtiden, då är det i förskolan man ska titta. Att satsa på de minsta barnen är den bästa investering man kan göra för framtiden. Aktionsgruppens kartläggning visar dock att vi vet minst om de små barnens tillgång till kultur och eget skapande. Kartläggningens forskningsöversikt visar också att förhållandevis få forskar om förskolan och ännu färre intresserar sig för de allra minsta.
Från och med 2005 måste förskolan göra kvalitetsredovisningar och Aktionsgruppen förutsätter att detta kommer att innebära att vi får bättre kunskap om förskolans arbete med kultur och skapande och därigenom förbättrade möjligheter till förstärkningar.
Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan SOU 2006:45
156
Leken och det fria skapandet har en lång och stark tradition i svensk förskola men Skolverkets utvärderingar pekar på stora olikheter mellan förskolorna i kvalitet.
1
Aktionsgruppen menar att den diskussion som pågår om kultur i skolan i mycket högre grad också bör involvera förskolan. Vi konstaterar att större barngrupper, färre pedagoger per barn och långa avstånd till bibliotek och samlingslokaler för att se film, teater, dans och lyssna på musik har medfört att de små barnen har fått sämre tillgång till samhällets kulturutbud. Detta gäller i glesbygd men även i storstäderna där många samlingslokaler både i innerstäderna och i förorterna har försvunnit.
Tillgång till material för skapande, tid samt kompetens hos personalen i förskolan varierar. Även möjligheten att anlita kulturpedagoger och huruvida det finns ett tillgängligt bokbestånd eller inte på förskolan varierar. Få musik- och kulturskolor har en verksamhet som vänder sig till förskolan och Aktionsgruppen har fått uppfattningen att de mindre barnen i och utanför förskolan inte omfattas av samma kulturella ambitioner från samhällets sida som de äldre barnen. Aktionsgruppen menar att förskolan behöver stora förstärkningar för att små barns rätt till kultur och eget skapande ska kunna tillgodoses.
Myndigheten för skolutveckling driver sedan flera år tillbaka projektet LekaSpråkaLära, i samarbete med bland annat Kulturrådet. Satsningen handlar om samverkan mellan förskola och bibliotek och utvecklingsarbete pågår nu i ett hundratal kommuner i samarbete med sex lärosäten.
8.4 Brist på dokumentation och statistik
Aktionsgruppen bedömer att statistiken över samverkan mellan kulturliv och skola behöver utvecklas. Det finns i dag ingen samlad dokumentation eller statistik över samverkan mellan kultur och skola.
Ett steg på vägen mot ökad kunskap är att utveckla den statistik som hämtas in från förskolor och skolor. Detta bör ske genom samverkan mellan de olika myndigheter och organisationer som idag har statistikinhämtning inom skola och kultur så att möjligheterna ökar att få en samlad bild av läget utan att dubbelarbete sker och en för stor administrativ börda läggs på skolorna. Kultur-
1
Prop. 2004/05:11 Kvalitet i förskolan.
SOU 2006:45 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
157
rådet, Skolverket, Lärarförbunden och SmoK torde ha goda förutsättningar att tillsammans utarbeta regler och rutiner för sådan återrapportering.
8.5 Hitta vägar för att konst och pedagogik ska mötas
Under arbetet med de olika kultur-i-skolaprojekt som pågått sedan mitten av 1980-talet har diskussionerna och konflikten mellan konsten som ett verktyg (för lärande, mot mobbning etcetera) och konsten som ett värde i sig varit en evig och olöst fråga. Ett av de projekt som fick medel från satsningen Kultur i skolan var Brytpunkt. Åtta fria teatergrupper gick samman i ett nätverk och erbjöd skolor, elever och lärare i Stockholms län biljetter, praktikplatser, studiebesök, lärarfortbildning, workshops och föreläsningar. Visionen var att mötet mellan teatern och skolan skulle utvecklas från besök till samarbete. I utvärderingen av projektet Brytpunkt konstateras att mötet många gånger har förhindrats på grund av myter och fördomar om varandras verksamheter. Mötet mellan den konstnärliga och pedagogiska praxisen var en ständig diskussionsfråga. Från Brytpunkt ställdes frågan om teaterarbetarna skulle vara gäster eller lärare. Lärarna å sin sida uppfattade Brytpunkt mer som kulturdistributör än som en resurs i det pedagogiska arbetet.
Under det nationella uppdraget Konst och vetenskap vid Länsteatern Blekinge-Kronoberg undersökte två forskare vid Växjö universitet kulturmötet mellan skolan och teatern. Genom att följa två av teaterns uppsättningar och hur de togs emot av de lärare som kom med sina klasser till teatern liksom hur teatern tog emot skolan får vi syn på brytpunkten. Resultatet redovisas i boken Idag ska vi på teater. Det kan förändra ditt liv. Om barnteater som meningsskapande i skolan. Studien visar att teatern med stor respekt och hög konstnärlighet riktar sig till barnpubliken med ett meningsskapande innehåll. Däremot tar teatern inte hänsyn till den skolkontext barnet befinner sig i när det möter föreställningen. Bristen på intresse för skolans sammanhang, och för lärarna som den viktiga länken mellan skola och teater försvagar villkoren för det goda meningsskapandet. Samtidigt visar studien att den övervägande delen av lärarna är fångna i ett språk som begränsar deras möjligheter att möta det som teaterföreställningen har ambition att ge. Då dessa lärares intresse för teater har karaktären av nyttotän-
Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan SOU 2006:45
158
kande eller förströelse begränsas villkoren för lärarnas inbegripande av teater som meningsskapande. En begränsad grupp lärare ser möjligheten i det frirum som läroplanen ger att, tillsammans med eleverna, utforma den undervisning som känns mest relevant i förhållande till elevernas behov och vad teaterföreställningen kan ge.
Studien formulerar slutsatsen att såväl skolan som teatern har ett pedagogiskt ansvar att skapa villkor för lärande i termer av meningsskapande. Utmaningen för teatern är att se lärarna som den nödvändiga länken mellan eleverna och teaterupplevelsen och att finna former för dialog med dem. Traditionella förhandsvisningar och lärarhandledningar måste kompletteras med reflekterande möten dit lärarna inte kommer för att få de rätta svaren utan där det finns utrymme för en dialog som sätter egna erfarenheter i rörelse.
Meningsskapande och förståelse av djupt mänskliga frågor går inte att mäta och utvärdera. På frågor om liv och död har inte läraren bättre svar än eleverna och vissa elever har inte bättre svar än andra. Därmed tenderar existentiella frågor att förskjuta maktpositionerna i klassrummet på ett sätt som innebär att läraren inte längre är den som vet mest och bäst.
De båda exemplen är hämtade från teatern men likartade resonemang gäller naturligtvis inom alla konstområden och fält där skola och kultur möts. Aktionsgruppen tror att teorin om den radikala estetiken som beskrivs ovan kan bidra till att lösa konflikten mellan estetik och pedagogik. Egentligen finns ingen motsättning mellan konst och lärande.
Myndigheten för skolutveckling står bakom flera insatser för att skapa nya former av kompetensutveckling där kultur och estetik är en del i det språkutvecklande arbetet. Som exempel kan vi nämna Kultur och reflektion i lärandet
− ett samarbete mellan Kungliga
Musikhögskolan, Konstfack och Danshögskolan, SmiLE, Skolbibliotekets möjligheter i lärandet för elever i samarbete med Växjö universitet samt Lust i Läsandet, om läslust och estetiska lärprocesser för grundskolan i samverkan med Umeå universitet.
SOU 2006:45 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
159
8.5.1 Avsätt mer tid för samverkan
Det är viktigt att förskolor och skolor kan organisera sin tid på ett sådant sätt att det finns regelbundna möjligheter för lärarna att planera och reflektera tillsammans. Det måste också finnas tid till att ha sådana kontakter med aktörer utanför förskolan och skolan. I Lärarnas tidning skrivs ibland om skolor som omorganiserat sin tid, bland annat i nr 3 2006 och Aktionsgruppen ser det som angeläget att uppmärksamma sådana försök mer för att få igång en diskussion och pröva modeller som bättre medger samverkan.
På motsvarande sätt måste kulturlivet se över sin organisation för att kunna samverka med förskola och skola på ett för båda parter meningsfullt sätt. Ett sätt är att utveckla kulturpedagogiska enheter inom institutionerna och ge utrymme för kulturarbetare med de dubbla kompetenserna att vara både konstnär och pedagog. Sådana arbetssätt prövas på olika institutioner, bland annat har Dalateatern hösten 2005 avslutat ett treårigt nationellt uppdrag för pedagogisk samverkan med skolorna i Dalarna. Andra exempel finns inom museernas pedagogiska verksamhet. Sådana exempel borde lyftas fram och diskuteras gemensamt inom skolan och kulturlivet.
8.5.2 Skriv in samverkan i kursplanerna
Aktionsgruppen menar vidare att samverkan med det lokala och regionala kulturlivet också bör skrivas in i kursplanerna bland annat svenska, musik, bild och slöjd. Vid skolornas kvalitetsredovisningar bör skolbibliotekens och kulturlivets roll i lärandet finnas med som en bedömningsgrund. Skolverket bör i dessa avseenden få ett uppdrag att samverka med Myndigheten för skolutveckling så att utvecklingsuppdrag och uppföljningskriterier överensstämmer.
8.6 Skolbibliotek
Bibliotek är inte inskrivna i kursplanerna för grundskolan trots skrivningar om både skönlitteratur och informationssökning. Detta kan vara en del av förklaringen till att endast 36 procent av eleverna i grundskolan har tillgång till ett bibliotek som är bemannat mer än fem timmar per vecka och att 90 procent av de fristående skolorna helt saknar bibliotek. I bibliotekslagen slås fast i paragraferna 5,
Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan SOU 2006:45
160
8 och 9 att det ska finnas ”lämpligt fördelade skolbibliotek för att stimulera skolelevernas intresse för läsning och litteratur samt för att tillgodose deras behov av material i utbildningen”. Grundskoleförordningen 1 kap. 4 § fastslår att bibliotekslagens bestämmelser om skolbibliotek ska följas av skolan. I regleringsbrevet till Skolverket finns för 2006 ett uppdrag att i sin utbildningsinspektion granska hur kommunerna lever upp till sitt lagstadgade ansvar beträffande skolbiblioteken och hur de används för att stärka elevernas lärande. Myndigheten för skolutveckling har ett uppdrag att stärka, stimulera och utveckla skolbiblioteken och det pedagogiska arbetet tillsammans med lärarutbildningarna. Eftersom arbetet med en ny skollag är långt framskridet, kan vi endast uttrycka vår förhoppning att skolbiblioteksfrågorna även lyfts fram i den nya lagen.
Skolbiblioteksfrågorna bevakas av den Nationella skolbiblioteksgruppen (www.skolbiblioteksgruppen.se), ett fristående nätverk av 14 organisationer och myndigheter som alla har intresse av att utveckla skolbiblioteken i Sverige. De skriver i sin information i mars 2006 att Skolverket utreder hur de ska tolka regleringsbrevets instruktioner i praktisk handling och att det råder oklarhet om tillsynsansvaret. Vidare konstaterar skolbiblioteksgruppen att skolbiblioteken hamnar mellan stolarna då kulturförvaltningarna behöver spara och vill att skolan ska betala för sin del av verksamheten vid de integrerade folk- och skolbiblioteken och skolbibliotekscentralerna vilket skolan å sin sida inte anser sig ha råd med.
Aktionsgruppen anser därför att skolbiblioteken bör skrivas in som en resurs för lärandet i kursplanen för svenska andra ämnen. Om bibliotek finns med som ett kriterium vid skolornas kvalitetsrapportering skulle skolans ansvar förtydligas.
8.7 Lokala förutsättningar för samverkan mellan skola och kulturliv
De lokala förutsättningarna och behoven är det som bestämmer vad, hur och hur mycket barn och unga får tillgång till kultur och eget skapande. Det går alltså inte att komma med generella regler för hur kultur i och utanför skolan ska organiseras. Varje kommun måste genom att se över och samordna sina insatser inom olika förvaltningar komma fram till hur kulturliv och skola ska kunna samverka på bästa sätt. Aktionsgruppen har därför valt att lista ett antal möjliga aktörer, goda exempel och förslag till ett statligt stöd
SOU 2006:45 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
161
till de regionala och lokala aktörerna att själva organisera arbetet på bästa sätt.
De kommunala samordnarnas roll är att ha en samlad kunskap om det lokala och regionala kulturutbudet och de möjligheter som finns till samverkan för eget skapande inom och utom förskola och skola. Kulturombuden inom förskola och skola är kontaktpersoner mellan samordnaren och verksamheterna. Tillsammans kan de planera arbetet och genom samordnarens överblick kan ekonomiska och personella resurser utnyttjas på mest effektiva sätt.
Oavsett vilka de övriga aktörerna är och oavsett hur man organiserar barnkulturen och kultur i skolan så går samordnarnas viktiga roll inte att komma förbi. Alla Aktionsgruppen varit i kontakt med på alla nivåer och i hela landet vittnar om att tjänster för samordning av barnkulturarbetet är en förutsättning för att utbud och samverkan ska fungera kontinuerligt. Sedan kan samordnarna ha olika titel som exempelvis kulturchef, kultursekreterare eller kulturadministratör, och sitta i olika förvaltningar eller organisationer. Någon måste emellertid ha hög sakkompetens, kunskap om kommunen och regionen samt mandat, ekonomi och legitimitet att driva frågorna.
I många kommuner har tjänsterna som samordnare dragits in under åren av ekonomiska nedskärningar och medlen för kultur delats ut till förskolorna och skolorna att själva förvalta. Detta har fått till följd att färre föreställningar av teater, dans och musik nått ut då enskilda skolor sällan själva kan bekosta dyrare uppsättningar, särskilt inte om det också innebär kostnader för den besökande gruppens resor, boende och traktamente som tidigare delades genom samordnarens turnéläggning.
På samma sätt har färre författarbesök och samverkan med konstnärer och kulturpedagoger kommit barnen till del i många kommuner då kostnaderna blir för höga för enskilda skolor och förskolor att bära. Därtill kommer att kulturombuden i förskolor och skolor bara i undantagsfall kan arbeta med kulturförmedlingen inom sin tjänst. Det innebär att möjligheterna till utveckling av verksamheten och den egna kompetensen är mycket begränsad vilket påverkar kvaliteten i arbetet och det utbud som når barnen.
Det finns naturligtvis ett antal exempel där kommunernas organisation och samordning fungerar väl. Trollhättan har sedan år 2000 satsat på alla barns tillgång till kreativitet och egna skapande. Där sker samordningen genom en egen enhet i kommunen
Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan SOU 2006:45
162
kallad Kulturbyrån. Göteborgs stad har sedan lång tid arbetat föredömligt med att stärka kulturombudens roll och kompetens.
Samordnarna på kommunal nivå behöver i sin tur stöd av regionala samordnare för att satsade pengar och tjänster ska utnyttjas effektivt genom samarbete och samordning med andra kommuner i länet och regionen.
8.8 Musik- och kulturskolorna
Aktionsgruppen anser att staten bör stödja kommunernas verksamhet med musik- och kulturskolor genom ett motivationssystem som främjar utveckling. Genom att musik- och kulturskolan uppfyller vissa krav som exempelvis låg avgift, olika konstområden eller utbud för bredare åldersgrupper, från förskolan till gymnasiet, skulle ett statligt utvecklingsbidrag utgå. Det kan jämföras med Kulturrådets stöd för läsfrämjande insatser.
Aktionsgruppen anser att en samverkan mellan musik- och kulturskolor, amatörföreningar och professionella utövare och kulturinstitutioner är ett viktigt utvecklingsområde som behöver stöd från staten både i form av utvecklingsmedel och i form av uppmärksamhet och dialog.
Aktionsgruppen anser att det bör tas ett helhetsgrepp för utbildningar av lärare i musik, teater, bild, dans, film etcetera inom de obligatoriska och frivilliga skolformerna.
Aktionsgruppen anser att Sveriges Musik- och Kulturskoleråd, SMoK, bör få ett fortsatt uppdrag att följa och dokumentera samverkan mellan kulturskola och förskola/skola samt mellan det professionella kulturlivet, amatörkulturen och förskolan/skolan.
SMoK bör även i fortsättningen ansvara för statistik och annan uppföljning av musik- och kulturskolornas verksamhet.
Musik- och kulturskolor, mk, finns år 2005 i 282 kommuner. Samtliga erbjuder musikverksamhet, därtill har 133 dans, 116 har drama eller teater, 73 har bild, 25 har media och 47 har annat utbud till exempel nycirkus, keramik eller skrivarkurser. Endast åtta kommuner saknar musik- och kulturskola. År 2004 var det totala antalet elever 363 000. Terminsavgiften varierade samma år mellan
SOU 2006:45 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
163
0 och 1 500 kronor. I de allra flesta kommuner står många fler barn i kö för att få delta än som kan beredas plats.
Det har under de senaste åren gjorts en rad studier, utredningar och utvärderingar gällande musik- och kulturskolor runt om i landet. Aktionsgruppen har tagit del av några av dem och kan konstatera att det finns en stor medvetenhet om problem och svårigheter samtidigt som det finns en hög ambitionsnivå och vilja till utveckling och samverkan. Västra Götalandsregionen genomförde 2003 en inventering av samtliga musik- och kulturskolor. Utredaren fann att mk har mycket olika förutsättningar när det gäller tydlighet i uppdrag från den politiska nivån, de har olika framtoning vad beträffar ämnesområdesinriktning, samverkan med den obligatoriska skolan och former för kompetensutveckling av personalen. Vad som förefaller vara gemensamt för skolorna är att de traditionella ensemblerna och därmed traditionella instrumenten prioriteras. År 2003 deltog 13 procent av regionens unga i den frivilliga avgiftsbelagda undervisningen. Positivt är det faktum att musik- och kulturskolorna har en förhållandevis stark förankring i kommunerna, de ger en gedigen grundutbildning för de barn som är intresserade av att bli yrkesmusiker, de utgör en möjlig resurs för både kommunernas kulturliv och utvecklandet av den obligatoriska skolan. Utredaren konstaterar vidare att det finns svagheter såsom att det råder obalans mellan det i musikskolan högt prioriterade kulturarvet och dagens konstnärliga uttryck, det finns en bristande tillgänglighet för alla barn och unga, det råder brist på tydliga politiska uppdrag samt att det saknas uppdrag för högskolan att utbilda pedagoger till musik- och kulturskolorna.
Den av regeringen tillsatta Orkesterutredningen har i sina direktiv att ”belysa de kommunala musikskolornas betydelse för rekryteringsunderlaget” och i sitt betänkande pekar man på att uppbyggnaden av den kommunala musikskoleverksamheten haft en närmast oöverskådlig betydelse för framväxten av allt fler, och allt bättre, svenska musiker. Vad och hur man spelar i musikskolan har däremot förändrats över tid så att antalet elever i musikskolans symfoniorkestrar har minskat mellan åren 1987 och 2005 medan elevantalet har ökat i mindre ensembler. Den största ökningen har emellertid skett bland de grupper som spelar rock, pop och funk. Det finns ett sviktande underlag för vissa traditionella ensembleformer inom musikskolan vilket på sikt säkert kommer få konsekvenser för de professionella orkestrarnas rekryteringsbas och för det framtida publikunderlaget. Att själv ha spelat klassisk musik
Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan SOU 2006:45
164
ökar intresset av att ta del av den musiken och gå på konserter. Intresset för musik har alltså inte minskat men tar sig andra uttryck, och i det här sammanhanget är det vår uppgift att värna alla barns rätt att få pröva olika uttryck för att finna det som är den egna preferensen.
8.8.1 Statligt stöd för att främja utveckling
Från olika håll har framförts krav på en lagstiftning för musik- och kulturskolorna liksom det finns i våra nordiska grannländer. I Norge stadgar Upplärningslagen § 13
−6 att alla kommuner själva eller i samarbete med andra kommuner skall ha ett musik- och kulturskoleutbud till barn och ungdom, organiserat under Skolverket och kulturlivet. I Danmark tillämpas ett statligt stödsystem som ger musikskolans huvudman maximalt 25 procent av lärarlönerna. Aktionsgruppen anser inte att detta är relevant för Sverige. En lagstiftning är svår att formulera så att den inte fungerar som miniminivå som vissa kommuner skulle nöja sig med att nå upp till och en generell finansiering skulle utesluta andra aktörer som bedriver goda verksamheter.
Aktionsgruppen anser att staten istället bör stödja genom ett motivationssystem som främjar utveckling. Genom att musik- och kulturskolan uppfyller vissa krav som exempelvis låg avgift, olika konstområden, utbud för barn och ungdomar 0
−20 år, skulle ett statligt utvecklingsbidrag utgå. Det kan jämföras med Kulturrådets stöd för läsfrämjande insatser.
8.8.2 Behov av gemensam lärarutbildning
Många lärare i estetiska ämnen i grund- och gymnasieskolan, inte minst i musik, kommer direkt från musik- och kulturskolan, då en samverkan ofta sker om tjänster. För att underlätta samverkan mellan förskolan, den obligatoriska skolan, gymnasieskolan å ena sidan och musik- och kulturskolan å den andra är bör utbildningen av lärare för musik- och kulturskolorna omfattas av en statlig reglering i likhet med utbildningen för övriga skolformer. Musikhögskolorna behöver stöd när det gäller utformning och innehåll i utbildningen. Utan styrdokument blir det svårt att kontrollera
SOU 2006:45 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
165
kvaliteten på utbildningen. Det medför också en osäkerhet inför kommande förändringar inom högskolan.
Musikhögskolorna i Sverige har sedan länge utbildat den kategori lärare som arbetar inom musik- och kulturskolan. Det är speciellt viktigt att uppmärksamma de kompetensbehov som finns inom den icke statligt reglerade musik- och kulturskolan. Musiklärarna inom kulturskolan har andra behov av fördjupning inom till exempel ett instrument än musiklärarna i den obligatoriska skolan – deras utbildning kan alltså behöva ha ett delvis annat innehåll än utbildningen av lärare för den obligatoriska skolan.
Inom lärarutbildningen finns på vissa lärarhögskolor också möjligheter att fördjupa sig inom ett estetiskt ämne, till exempel teater. En särskild utbildning för film- eller teaterlärare finns dock inte. Aktionsgruppen anser att det bör tas ett helhetsgrepp för utbildningar av lärare i musik, teater, bild, dans, film etcetera inom de obligatoriska och frivilliga skolformerna.
8.8.3 Främja samverkan med skola och kulturliv
Målet för kommunens arbete borde vara att alla barn ska få en god och allsidig grundundervisning i skolan och att de som vill ska ha möjlighet att utveckla sig vidare på fritiden. Detta borde vara ett gemensamt intresse för förskola, den obligatoriska skolan, gymnasieskolan och musik- och kulturskolan. För att ett samarbete mellan skolformerna ska underlättas krävs möjligheter till gemensamma fortbildningar och skolledarutbildningar. En speciell skolledarutbildning för musik- och kulturskolans ledare bedrivs av Sveriges Kommuner och Landsting och SMoK. Denna utbildning skulle då samordnas med den statliga skolledarutbildningen.
Aktionsgruppen har tagit del av några kommuners uppdragsskrivningar och avtalsskrivningar med sina kulturskolor som visar på nytänkande. Myndigheten för skolutveckling har givit SMoK ett uppdrag att kartlägga musik- och kulturskolors samarbete med förskola, grundskola och gymnasieskola för att få en nationell bild av nuläget och inventera hinder och möjligheter för utveckling av ett ökat samarbete mellan de två skolformerna. Uppdraget kommer att rapporteras under våren 2006 och blir då ytterligare en viktig pusselbit till helheten.
Mötet med förebilder är viktigt och kopplingen mellan musik- och kulturskolor, amatörkulturen och Länsmusiken och andra läns-
Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan SOU 2006:45
166
institutioner måste stärkas. Sveriges orkesterförbund och SMoK har nyligen båda gjort enkätundersökningar hos sina respektive medlemmar och fått de samstämmiga svaren att det finns mycket lite samverkan mellan de professionella orkestrarna å ena sidan och musikskolan och amatörorkestrarna å den andra. Kulturrådet bör i dialog med de regionala huvudmännen se över förordningarna till länsinstitutionerna där samverkan med kulturskolan och amatörkulturen bör skrivas in i de fall där det inte redan finns och formerna för dokumentation och återrapportering utvecklas. Konstnärer och kulturarbetare kan vara gästlärare eller ”artists in residence” under olika perioder, samarbeten med institutioner och fria kulturutövare kan prövas och gemensamma konstnärliga utvecklingsarbeten kan initieras och genomföras liksom samverkan mellan olika konstformer.
8.8.4 Dokumentationsuppdrag till SMoK
Aktionsgruppen anser att SMoK bör få ett fortsatt uppdrag att följa och dokumentera samverkan mellan kulturskola och förskola/skola samt mellan det professionella kulturlivet, amatörkulturen och förskolan/skolan.
Aktionsgruppen anser att musik- och kulturskolan är en god utgångspunkt för att utveckla den kommunala verksamheten för att tillgodose barns möjligheter till kreativt skapande.
Mk har genom sitt samverkansorgan Sveriges Musik- och Kulturskoleråd, SMoK, ett aktivt forum för utvecklingsfrågor. Musik- och kulturskolan har etablerade samverkansformer med framför allt grundskola och gymnasieskola men i några fall också förskola och vuxna och SMoK är engagerade i utvecklingsarbeten genom Myndigheten för skolutveckling rörande exempelvis funktionshindrade barns deltagande i kulturskolan och när det gäller it och kommunikation i undervisningen. Mk kan genom sin utbredning, bredd, organisation och legitimitet vara en bas för kommunernas satsningar på barns och ungas eget skapande. Kulturskolorna kan alltså vara grunden i det lokala arbetet. Samtidigt vet vi att många kulturskolor arbetar med en pedagogik och ett förhållningssätt som inte svarar mot de behov barn och unga i dag har av att själva vara delaktiga, aktiva och medskapande. Verksamheten har många utmaningar att möta för att kunna
SOU 2006:45 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
167
• ge lika förutsättningar att delta oavsett social och etnisk bakgrund, kön och funktionshinder
• vara angelägen och aktuell, samtidigt bejaka barns och ungas eget intresse liksom att särskilt uppmärksamma de kulturyttringar som missgynnas ur ett marknadsperspektiv
• etablera arbetsformer som främjar ett undersökande och skapande arbetssätt som bygger på lust samtidigt som man bejakar kunskap och fördjupning.
I svaren på den enkät Aktionsgruppen sände till ordförande i Sveriges kommunstyrelser utpekas musik- och kulturskolan som den viktigaste utvecklingsfrågan tillsammans med ökad tillgänglighet och ungas egen delaktighet. På frågan vilken samverkanspart som är viktigast för utvecklingen av barn- och ungdomskulturen listas utöver musik- och kulturskolan också föreningar och organisationer, förskola/skola, förvaltningar, länsinstitutioner, studieförbund och fria kulturutövare.
Detta, menar Aktionsgruppen, är ett tecken på att mk är en av flera aktörer i kommunernas barnkulturutbud som var och en har sin nisch och målgrupp och en samordning mellan dessa skulle sannolikt öka möjligheten för fler barn att få tillgång till kulturutövande och samtidigt ge en effektivare användning av de lokala resurserna.
Faktorer som tradition, vana, ekonomi, kunskap om verksamheten och tillgänglighet bör vara det som bestämmer barnets deltagande, inte intresse, lust och behov. Det finns alltså flera aktörer i kommunerna som bör vara delaktiga i utvecklingen av kommunens barnkulturarbete.
Musiken har en helt dominerande ställning inom musik- och kulturskolorna även om en utveckling pågår från musik- till kulturskola i allt fler kommuner. Att bryta musikens dominans har visat sig vara en lång process och för att ha möjlighet att nå alla barn och tillgodose deras behov och intressen är det viktigt att också beakta andra aktörer i kommunerna där andra konstformer och arbetssätt finns.
Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan SOU 2006:45
168
8.9 Andra lokala aktörer
Förutom musik- och kulturskolan finns andra viktiga aktörer som bör vara med i utvecklingen av kommunens barnkulturarbete såsom barnkulturcentrum, bibliotek och skrivarverkstäder, medieverkstäder och regionala resurscentrum för film och video, föreningar, kyrkornas kulturverksamhet och studieförbunden, lokala kulturinstitutioner, centrumbildningarna och det fria kulturlivet. Arbetet bör innefatta samverkan med förskolor och skolor liksom utveckling av den frivilliga verksamheten. Därtill kommer ett antal nya aktörer som är på väg att växa och etablera sig såsom hemslöjdsrörelsens Slöjdklubbar, Komtek som är ”kulturskola” inom teknik och design, olika berättarnätverk, Cirkusringarna, Jam och Plural, Unga arrangörer, Ung Kultur Möts som vill verka utan föreningsorganisation samt säkerligen andra som verkar lokalt. De olika aktörerna måste föra gemensamma diskussioner om de gemensamma barnens liv, kreativa utveckling och lärande.
Det finns bland landets kommuner ett antal olika modeller för hur man samverkar mellan skolan och det professionella kulturlivet. Aktionsgruppen har använt sin webbplats för att lyfta fram goda exempel och göra dem synliga för den egna kommunens invånare och för att verka som idégivare för andra. I Aktionsgruppens kartläggning finns också de olika myndigheternas, kulturinstitutionernas och fria kulturutövarnas arbete beskrivet. Hur arbetet ska utformas är beroende av de förutsättningar och behov som finns i kommunen och regionen. Det första som behöver göras för att stärka arbetet med kultur för barn och unga är därför att göra en noggrann inventering av vilka aktörerna är och på vilket sätt var och en kan ingå i det helhetstänkande som är nödvändigt för att tillgodose alla barns rätt till kultur och eget skapande. Utifrån den inventeringen kan sedan en handlingsplan upprättas för kommunens samlade, långsiktiga arbete med barnkulturen så att resurserna utnyttjas på bästa tänkbara sätt.
I regeringens proposition Lära, växa, förändra
−
regeringens för-
slag om framtidens folkbildning, prop. 2005/06:192 föreslås att statens stöd till folkbildningen ska bidra till att dess organisationer kan vara en lokal och regional drivkraft för den folkliga kulturen. Verksamheten bidrar i hög grad till att bredda kulturintresset i samhället samt till att öka delaktigheten och främja människors kulturupplevelser och eget skapande. Regeringen skriver i propositionen att ett vidgat samarbete på lokal nivå mellan kulturinsti-
SOU 2006:45 Förskolan, skolan och musik- och kulturskolan
169
tutioner, amatörorganisationer och folkbildningen skulle verksamt kunna bidra till att de kulturpolitiska målen förverkligas.
Aktionsgruppen menar att studieförbundens verksamhet på många håll skulle kunna vara viktig också för barns och ungas eget skapande trots att ordet barn inte nämns i propositionen.
171
9 Konsekvensanalys
9.1 Ett handslag med barnkulturen
Aktionsgruppen konstaterar i sin kartläggning att den offentligt stödda barnkulturen är underdimensionerad och ojämlikt fördelad. För hela kulturområdet gäller att det finns stora behov av ytterligare medel. Aktionsgruppen ser därför inte någon möjlighet att föreslå omfördelningar inom befintliga ramar.
Den kraftiga satsning som gjorts inom idrottsrörelsen för att nå nya grupper har varit mycket framgångsrik och har inneburit att många fler barn och unga har fått pröva på olika idrotter. Satsningen har möjliggjorts genom att medel tillförts från Svenska Spel. I Norge har man sedan 2001 ett system där 50 procent av avkastningen från Norsk Tipping A/S går till idrotten och 50 procent till kulturen. Aktionsgruppen anser att den svenska satsningen på Ett handslag med idrotten och den norska modellen för fördelning av spelöverskottet är goda förebilder att åstadkomma den önskade förstärkningen inom barnkulturen.
I Budgetpropositionen 2003/04:1 utgiftsområde 2, kapitlet 17 Tillsyn av spelmarknaden, finns som mål angivet att överskottet från spel bör värnas och vara förbehållet det allmänna eller allmännyttiga ändamål. Ett grundbelopp tillfaller statskassan. Resterande medel delas enligt ett vinstdelningssystem där 50 procent av överskottet öronmärks för barn- och ungdomsverksamhet bland annat inom områdena idrott, friluftsliv, kultur, samhällsliv och livsåskådning. Dessa medel kanaliseras till föreningslivet med 80 procent via Riksidrottsförbundet och 20 procent via Ungdomsstyrelsen.
Resterande 50 procent av överskottet fördelas så som riksdagen beslutar. Beloppet varierar beroende på utfallet från spelmarknaden. Varje år lämnar regeringen förslag till riksdagen om hur dessa medel från Svenska Spel ska fördelas. Ur dessa medel har Ett handslag med idrotten fördelats sedan projektets start 2004. I Budgetpropositionen (prop. 2005/06:1) anges att för 2006 ligger
Konsekvensanalys SOU 2006:45
172
bidraget till Ett handslag med idrotten på 400 miljoner kronor. Ytterligare 60 miljoner går till Riksidrottsförbundet och 744 000 till kulturändamål. Resterande 230 miljoner går till statskassan.
År 2007 är sista året för satsningen Ett handslag med idrotten. Aktionsgruppen föreslår att den del av överskottet från Svenska Spel som inte är öronmärkt, från 2007 och kommande två år, delas så att 50 procent går till Ett handslag med idrotten och 50 procent går till Ett handslag med barnkulturen. Därigenom ges möjligheter för barn och unga att utvecklas inom båda områdena. Med utgångspunkt i siffrorna för 2006 skulle det innebära drygt 300 miljoner för vardera området.
För att realisera detta krävs ett riksdagsbeslut i samma ordning som sker nu.
Aktionsgruppen lägger i detta betänkande förslag till hur 300 miljoner kronor från Svenska Spel ska fördelas till barnkulturen från år 2007. Det innebär att samtliga förslag finansieras på detta sätt genom satsningen Ett handslag med barnkulturen, förutom förstärkningen till centrumbildningarna där 10 miljoner kronor föreslås omfördelas från AMS. 20 miljoner per år till utveckling av lokala kulturlokaler. 64 miljoner per år till utveckling av verksamheter på regional och nationell nivå för samverkan mellan kulturinstitutioner, fria kulturutövare och lokala verksamheter samt barnkulturdelegationens arbete och kansli. 5 miljoner per år till utveckling av samordning mellan regionala kulturkonsulenter och kulturinstitutioner. 8 miljoner per år till utbildning och kompetensutveckling för aktörer inom förskola, skola och kulturliv. 1 miljon per år för utveckling av ett forskningsnätverk, information och spridning av forskning. 2 miljoner i riktade forskningsmedel till barnkulturforskning. 2 miljoner till manusstöd för barnfilm. 2 miljoner för att inrätta regionala kurser i mediepedagogik för lärare i förskola, skola och kulturskola. Resterande medel, det vill säga cirka 200 miljoner kronor ska gå till utveckling av verksamheterna på lokal nivå för samverkan mellan förskola, skola, musik- och kulturskola, föreningar, studieförbund,
SOU 2006:45 Konsekvensanalys
173
barnkulturcentrum, lokala och regionala kulturinstitutioner och fria kulturutövare.
9.2 Kommunerna
De pengar som är öronmärkta Ett handslag med idrotten fördelas ut till verksamheter i idrottsföreningar genom Riksidrottsförbundet som också står för samordning av insatserna. Kulturlivet är inte organiserat på samma sätt som idrotten och därför behöver man använda andra vägar och åtgärder för att nå barn och unga. Barns och ungas kulturutövande kan ske inom förskolor, skolor, skolbarnsomsorg, fritidsgårdar, musik- och kulturskolor, barnkulturcentrum, studieförbund och föreningar. För att få en effektiv samordning av insatserna för barns och ungas kulturutövande och nå alla barn och unga måste kommunerna ha ett samlande ansvar. Detta är ett arbete som berör flera nämnder och förvaltningar. En konsekvens av Aktionsgruppens förslag är därför att kommunerna måste utveckla formerna för samverkan inom den egna kommunen, med länet eller regionen och i förekommande fall även mellan kommuner, kulturinstitutioner och fria kulturutövare.
Storstadsdelegationen fördelar medel till och tecknar lokala utvecklingsavtal med kommunerna där man utgår från ett långsiktigt utvecklingsperspektiv. På samma sätt kan barnkulturdelegationen teckna avtal med kommunerna om storleken och utformningen på utvecklingsinsatser. Avtalet kan då vara ett led i kommunernas arbete med barnkonsekvensanalyser och stärker därmed den statliga barnpolitiken. Det stöder också den samordning som förordas i propositionen 2005/06:192 Lära, växa, förändra – regeringens förslag om framtidens folkbildning. Då avtalet bygger på de enskilda kommunernas förutsättningar och behov och egna analyser och önskemål bedömer Aktionsgruppen att våra förslag inte inskränker i den kommunala självstyrelsen. Sammanlagt fördelas cirka 200 miljoner kronor per år till kommunerna. I stödet innefattas motivationssystemet till musik- och kulturskolornas utveckling.
20 miljoner kronor per år avsätts från Ett handslag med barnkulturen för utveckling av befintliga och nya lokaler för kulturutövande i barns och ungas närområden.
Konsekvensanalys SOU 2006:45
174
Tillgänglighet, utifrån perspektivet fysisk tillgänglighet, har en avgörande betydelse för barns och ungas kulturutövande. Skäl finns därför att förstärka möjligheterna till kulturutövande i barnens närmiljö. I vissa fall innebär det nyinvesteringar i anläggningar för att få ändamålsenliga lokaler, men det kan även innebära förbättrad tillgänglighet till de lokaler som finns idag. Många av dessa finns i skolor, bibliotek och bostadsområden varför samverkan med skola, kulturskola, kulturinstitutioner, kommun och bostadsbolag blir viktig.
9.3 Landsting och regioner
Förutom det stöd som går ut till kommunerna behövs stöd till regionala utvecklingsinsatser och samverkan mellan kulturinstitutioner, amatörkulturorganisationer, statliga institutioner, fria kulturutövare och aktörer i kommunerna. För detta ändamål föreslås delegationen få disponera särskilda medel om 45 miljoner kronor.
Våra förslag till strukturförstärkningar på regional nivå innebär att huvudmännen för de regionala konsulenterna uppmanas att samordna insatserna för kultur riktad till barn och unga. Detta kan i ett inledningsskede ge högre kostnader som Aktionsgruppen till en del avser att täcka med medel från Ett handslag med barnkulturen. Avsikten är att på sikt få ett effektivare resursutnyttjande. Detta innebär att många landsting och regioner behöver se över sin organisation för att skapa utrymme för en samordningsverksamhet.
En samordning torde innebära att samarbeten mellan kommuner får stöd och underlättas och att de statliga institutionerna har en gemensam regional samtalspart som kan underlätta för insatser i regionen. Kulturrådet lämnar medel till länskonsulentverksamheten, under 2005 uppgående till 6,7 miljoner kronor samt 3 miljoner kronor för mångkulturkonsulenterna. För att stärka områdets samordning behöver ytterligare 5 miljoner kronor tillskjutas. Dessa medel bör betalas ut till Kulturrådet och finansieras genom medel från statskassan inom ramen för satsningen Ett handslag med barnkulturen.
För att utveckla statistik och återrapportering från regionala och lokala kulturaktörer liksom för att stärka den regionala strukturen är Kulturrådet drivande. Kulturrådet har i sitt budgetunder-
SOU 2006:45 Konsekvensanalys
175
lag 2007
−2009 beskrivit behovet av en väsentligt ökad dialog med regioner och landsting och behoven av att utvärdera och följa upp resultaten av den förda kulturpolitiken. Man påpekar i budgetunderlaget att detta är ett personalkrävande arbetssätt och att myndigheten behöver förstärkning av förvaltningsanslaget för att kunna fullfölja det arbetet. Aktionsgruppen menar att den förstärkningen är mycket viktig för att få en motsvarande effekt ute i län och regioner.
Varje region har sina särskilda önskemål och prioriteringar för utbildnings- och kompetensutvecklingar och det är viktigt att utgå från dessa i utformningen av insatser. På många ställen sker redan gemensamma utbildningsinsatser men mycket mer behövs. För att göra en inventering av vilka behov, möjligheter och prioriteringar som finns i respektive region bör samtal föras mellan kulturlivet, kulturskolan, förskolan, skolan och högskolan. Detta kan initieras genom att uppgiften finns med i de regionala styrdokumenten för kulturlivet. Den regionala kulturgruppen blir därvid drivande för att tillsammans med kommunerna och högskolorna utveckla en plan för regionala utbildningar och kompetensutvecklingar. Då dessa kan se olika ut i olika län föreslår Aktionsgruppen att en summa om 8 miljoner kronor avsätts från Ett handslag med barnkulturen, för regionernas utbildningar och kompetensutvecklingar. Barnkulturdelegationen har hand om dessa medel, och regionerna söker medel därifrån för sina insatser.
Svenska Filminstitutet tillförs 2 miljoner kronor för utvecklandet av regionala mediepedagogiska utbildningar. Diskussioner om former för detta pågår med Utbildningsradion och Dramatiska institutet och intresset för en sådan utbildning är stort vid flera högskolor och resurscentrum i landet. Ytterligare 2 miljoner kronor tillförs Svenska Filminstitutet för att utveckla manus och stimulera produktion av svensk barnfilm. En samverkan mellan Filminstitutet och SVT är här önskvärd.
9.4 Barnkulturdelegationen
En nationell barnkulturdelegation har till syfte att effektivisera insatserna från centrala myndigheter och organisationer genom att insatserna samordnas. För att förverkliga delegationens intentioner behövs ett kansli och informationsinsatser. Mest effektivt är att kansliet är knutet till en befintlig myndighet för att få tillgång till
Konsekvensanalys SOU 2006:45
176
administrativa hjälpmedel. Kulturrådet är den naturliga placeringen av delegationens kansli. Vi vill dock betona att delegationen och kansliet är en särskild samverkansaktör och det är viktigt att delegationen och kansliet är självständigt gentemot enskilda myndigheter. Genom placeringen på en värdmyndighet kan kostnaderna för administration hållas så låga som möjligt. Den myndighet som i första hand berörs av Aktionsgruppens förslag är Kulturrådet. För att vara värdmyndighet för delegationens kansli behöver rådet en förstärkning som Aktionsgruppen menar ska tas från medlen för delegationen. Kostnader för delegationen och kansliet, vilket vi uppskattar till fyra personer, samt seminarieverksamhet och informationsverksamhet beräknas till 4 miljoner kronor per år.
Barnkulturdelegationen ska arbeta strategiskt med att initiera och bidra till att utveckla nya modeller och metoder inom området och driva samverkansfrågor, skapa synergier och koordinera insatser mellan statlig, regional och lokal nivå. Delegationen ska också arbeta fram former och påbörja arbetet med en kontinuerlig uppföljning av barnkulturen. För sådana operativa insatser disponerar delegationen 15 miljoner kronor från Ett handslag med barnkulturen.
För samtliga insatser på regional nivå ska myndigheterna som ingår i delegationen vara ett aktivt stöd. Det kan vara i form av samtal och idéutbyte och i form av seminarier för att samla fler och lyfta fram särskilda frågor. Detta är en del av delegationens och myndigheternas ordinarie arbetsuppgifter och inga särskilda kostnader är avsatta för detta.
9.5 Forskning
Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet har årliga symposier där olika barnkulturella fält belyses av forskare. Dessa symposier samlar deltagare från hela landet och föreläsningarna publiceras i en skriftserie. Man har också en årlig tvärforskardag där forskning om barn från olika områden lyfts fram och forskare från olika forskningsmiljöer möts. Man är inom Centrum för barnkulturforskning intresserade av att utveckla sin roll som nätverksbyggare. Detta kräver förstärkningar av personal och webbsida liksom övrig informations- och seminarieverksamhet. Genom att tillskjuta 1 miljon kronor per år kan en sådan verksamhet säkras.
SOU 2006:45 Konsekvensanalys
177
Forskning inom området barnkultur saknas i hög utsträckning och den forskning som finns har svårt att få medel. Kulturpolitisk forskning med tonvikt på barn är närmast obefintlig. Därtill kommer att den forskning som finns har svårt att nå ut och få genomslag. För att kunna ge forskare särskilda uppdrag inom områden som delegationen bedömer som viktiga att snarast belysa avsätts 2 miljoner kronor per år. Dessa medel disponeras av Barnkulturdelegationen.
För att långsiktigt stärka området och öka barnkulturforskningens status behövs ett samlat grepp. Aktionsgruppen har inte kunnat fördjupa sig i hur detta på bästa sätt kan förverkligas och föreslår därför att en särskild utredare får uppdrag att utreda behovet av ett barnkulturellt forskningscentrum.
9.6 Arbetsmarknad
För att stärka kulturarbetarnas arbete med barnkultur genom centrumbildningarna föreslås en omfördelning av 10 miljoner kronor från utgiftsområde arbetsmarknad till utgiftsområde kultur enligt samma modell som den tidigare genomförda.
Konstnärliga arbetsmarknadsutredningen presenterade 1997 ett betänkande ( SOU 1997:183) som bland annat innehöll en utförlig analys av centrumbildningarnas arbete. Utredningens förslag resulterade i att regeringen i proposition 1997/98:87 föreslog att Statens kulturråd skulle förstärka centrumbildningarnas resurser genom att inrätta en försöksverksamhet med förstärkt arbetsförmedling vid centrumbildningarna. Medel till detta anvisades genom att anslag från Arbetsmarknadsstyrelsen fördes över till Statens Kulturråd. Senare permanentades denna ordning efter att AMS och Kulturrådet genomfört en gemensam utvärdering som visade goda resultat.
I dagsläget är centrumbildningarna för många konstnärsgrupper en väl fungerande arbetsförmedling, men de har också till uppgift att med finansiering från olika projektanslag driva verksamhet med starkt kulturpolitiska förtecken. Statens kulturråd har också genomfört en egen utvärdering av centrumbildningarnas arbete som visar att den positiva utvecklingen av deras arbete fortsätter.
I Kulturrådets anslagsyrkande för 2006
−2008 yrkar Kulturrådet på en kraftig förstärkning till centrumbildningarna som man föreslår ska tas ifrån utgiftsområde 13 Arbetsmarknad.
Konsekvensanalys SOU 2006:45
178
Här skriver Kulturrådet följande: ”Enligt Kulturrådets bedömning utgör centrumbildningarnas goda kännedom om villkoren i stort för de olika konstnärsgrupperna ett väsentligt komplement till den verksamhet som bedrivs av kulturarbetsförmedlingarna. Centrumbildningarna inriktar sina insatser på att hitta nya vägar och att vidga arbetsmarknaden också på nya okonventionella platser för de arbetsgrupper man ansvarar för.”
9.7 Övriga konsekvenser
Aktionsgruppen föreslår att några nationella och internationella större projekt inom det barnlitterära området som finansieras med statliga medel samlas inom Svenska barnboksinstitutets organisation, såsom Bokjuryn, Barnbokskatalogen och Barnens bibliotek, som nu administreras av Statens Kulturråd. Detta skulle ge samordningsvinster , överblick och ökade möjligheter att utvärdera resultatet av gjorda insatser. De medel som i dag disponeras av Kulturrådet för detta överförs till Svenska barnboksinstitutet.
Vi bedömer att våra förslag inte kommer att påverka den kommunala självstyrelsen. Inget av våra förslag är direkt inriktat på att påverka brottsligheten, jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Men alla utredningsförslag är dock inriktade på att stärka barns och ungas ställning i samhället, vilket kan få en positiv inverkan även på ovannämnda politikområden.
Genom att kraftigt förstärka barnkulturen torde fler arbetstillfällen skapas för kulturarbetare i landet. Detta gäller både den regionala nivån med offentlig verksamhet inom landsting och regioner och kulturinstitutioner och den kommunala nivån med förskolor, skolor, musik- och kulturskolor med flera. Då många konstnärer och kulturarbetare är egna företagare så torde den sektorn stärkas genom att fler får möjlighet att arbeta helt eller delvis inom barnkulturen. Särskilt i de delar av landet där det idag finns få arbeten inom kulturområdet borde detta synas tydligt.
179
10 Internationella utblickar
Sverige ska bli ledande inom barnkulturområdet och vara en förebild i Europa och världen.
Det har inte ingått i Aktionsgruppens direktiv att göra internationella utblickar. Vi har ändå fört samtal med danska och norska kollegor som har ansvar för barnkultursamordningen i sina respektive länder. Dessa samtal har lämnat spår i våra förslag och det finns anledning att fortsatt se till jämförelser och samverkan i Norden.
10.1 Svenska exempel på internationellt barnkultursamarbete
I regeringens skrivelse 2005/06:188, Kulturlivets internationalisering, konstaterar man att Sverige har uppnått en stark internationell ställning inom barnkulturområdet. Världens största internationella barn- och ungdomslitteraturpris ”The Astrid Lindgren Memorial Award” håller på att etablera sig internationellt och utbytet inom musei- och konstpedagogiken har ökat. Ett exempel på detta är Nordiska Akvarellmuseet som tillsammans med Göteborgs konstnärliga fakultet har fått 560 000 kronor av Nordiska Kulturfonden till ett fortsatt forskningsarbete kring konstpedagogik. Fyra forskare från Norge, Finland och Sverige kommer att utifrån särskilda perspektiv granska det konstpedagogiska arbetet gällande barn på 8
−10 nordiska konstmuseer.
Sverige har en ledande ställning inom det internationella barnteaternätverket Assitej (International Association of Theatre for Children and Young People) där Sverige innehar posten som generalsekreterare för tredje perioden till och med 2008. Sverige har deltagit i och drivit ett antal projekt i framförallt Baltikum, S:t Petersburg, Mellanöstern och Afrika. Svenska Assitej har regelbundet anordnat internationella barnteaterfestivaler till och med
Internationella utblickar SOU 2006:45
180
år 1997 i samarbete med Gävle kommun. Våren 2006 återupptas festivalen som en barnteaterbiennal i Lund i samarbete med Lunds kommun.
Under arbetet med regeringens satsning Kultur för lust och lärande deltog Sverige i ett europeiskt nätverk där samverkan mellan kultur och skola diskuterades. Bland annat deltog Kultur för lust och lärande med ett seminarium i den europiska konferensen A Must or A-muse, Arts and Culture in Education: policy and practice in Europe i Rotterdam 2001. Under konferensen framkom att de nordiska länderna, Nederländerna och Storbritannien hade en likartad syn på hur kultur i skola – arbetet skulle kunna bedrivas. Länderna hade likheter i arbetssätt men också skillnader, och för att utveckla frågorna vidare framfördes önskemål om gemensamma möten och seminarier. Detta är ännu inte förverkligat men Aktionsgruppen menar att det är angeläget och en sådan seminarieverksamhet skulle kunna inledas under Barnkulturåret 2007.
10.2 Nordiska jämförelser
Aktionsgruppen har under sitt arbete träffat kollegorna i Danmark och Norge för att jämföra visioner och organisation.
10.2.1 Danmark
I Danmark har barn- och ungdomskulturens ställning stärkts genom den organisation, Børnekulturens netværk, som skapades 2003. Nätverket är ett samarbete mellan flera departement och i styrgruppen sitter Biblioteksstyrelsen, Det Danske Filminstitut, Kulturarvsstyrelsen, Kunstrådet/Kunststyrelsen, Undervisningsministeriet och Ministeriet for Familie- og Forbrugeranliggender. Børnekulturens Netværk etablerades för att få myndigheter och institutioner att samarbeta om och koordinera barnkulturprojekt och för att utveckla nya metoder. Nätverket ska bidra till att skapa dynamik, samverkan och utveckling på det barnkulturella området mellan nationell, regional och lokal nivå.
I handlingsplanen för 2006 kallad Børnekultur i hele landet, beskrivs tre insatsområden för årets arbete:
SOU 2006:45 Internationella utblickar
181
• kultur i förskolan
• kultur i skolan
• kultur i familjen.
Arbetet sker genom nätverkets rådgivning, kunskapsförmedling och information, dokumentation samt internationellt samarbete. Nätverkets uppgift är att skapa större sammanhang och helhet i statens, amternas (län/landsting) och kommunernas arbete med barn och kultur. Visionen är att alla barn ska möta konst och kultur, alla kulturinstitutioner ska bidra och alla konstarter ska finnas med.
Nätverket har ett sekretariat om fyra personer samt projektanställda, där Biblioteksstyrelsen fungerar som administrativ myndighet. Förutom de ordinarie medel som går till barnkulturen genom respektive myndighet finansieras nätverkets arbete och sekretariat genom tips- och lotterimedel, för 2006
−2007 10,6 miljoner danska
kronor.
Den redovisning som finns av verksamheten 2003
−2005, handlingsplanen för 2006 samt de samtal Aktionsgruppen haft med nätverkets kansli pekar på att samverkan mellan myndigheter, organisationer och institutioner ökat och att den dialogverksamhet man har haft med kommunerna har varit framgångsrik. Utförliga beskrivningar om uppdrag och verksamhet finns på Nätverkets webbplats www.boernekultur.dk. Förutom dessa samordnande insatser ges bidrag till barnkulturen på ordinarie vis genom kulturinstitutionerna och Danmark har också en musikskolelag som ger kommunerna bidrag med upp till 25 procent av personalkostnaderna.
10.2.2 Norge
I Norge finns förutom de ordinarie kulturstöden en särskild nationell satsning som inleddes år 2001, Den kulturelle skolesekken (Dks). Målen för Dks är att
• bidra till att elever i grundskolan får ett professionellt kulturutbud
• underlätta för elever i grundskolan att få tillgång till, bli bekanta med och få ett positivt förhållande till konstnärliga och kulturella uttryck av alla slag
Internationella utblickar SOU 2006:45
182
• bidra till att implementera konstnärliga och kulturella uttryck i förverkligandet av skolans läroplan.
Dks är ett samarbetsprojekt mellan Kyrko- och kulturdepartementet och Utbildnings- och forskningsdepartementet. Ett sekretariat som ligger inom ABM-utvickling (kulturarvsmyndigheten) är bildat för att koordinera satsningen. Sekretariatet samarbetar med skolmyndigheten, styrs av en styrgrupp och har en referensgrupp kopplad till arbetet. Det operativa ansvaret ligger hos regionala och lokala aktörer.
Fylkeskommunerna (motsvarande län/landsting) har en nyckelroll i utformningen av skolesekken, både ekonomiskt och organisatoriskt. Fylkeskommunernas kulturförvaltningar har ansvar för att koordinera arbetet med Dks i sin region och att förankra arbetet med skolesekken på kommunal nivå.
Aktörerna på lokal nivå är kommunernas skol- och kulturförvaltningar, de lokala skolorna, de kommunala musik- och kulturskolorna samt privata och offentliga konst- och kulturinstitutioner. Arbetet med att utveckla Dks lokalt förutsätter en organisation som innefattar ett ekonomiskt och fackligt samarbete mellan kultur- och skolsektorerna i kommunen. Erfarenheterna från de fyra årens arbete är mycket positiva.
Den kulturella skolesekken finansieras av överskottet från Norsk Tipping A/S, för år 2005 innebär det 180 miljoner norska kronor. Spelöverskottet fördelas enligt modellen 50 procent till idrotten, 50 procent till kulturen, där Dks får 40 procent och frivilligkulturen får 10 procent. Av de 180 miljonerna till Dks går 80 procent ut till fylkena och 20 procent går till nationella satsningar. Direktiven till skolorna finns i läroplanen 2005/06 och direktiven till kulturinstitutionerna är tagna i Stortinget. Man betonar samverkan mellan kultur och skola på alla nivåer. Utförlig information finns på webbplatsenwww.denkulturelleskolesekken.no
I Norge finns en bibliotekslag, en kulturskolelag och en kulturarvslag. Norge är en av deltagarna i ett EU-projekt om kultur för barn under tre år, ”Glitterbird”.
De norska och danska exemplen är tankeväckande och inspirerande och pekar på hur den statliga kulturpolitiken i samverkan med regioner och kommuner och genom en stark struktur kan nå ut på ett effektivt sätt. Aktionsgruppen har i sitt förslag använt de norska
SOU 2006:45 Internationella utblickar
183
och danska erfarenheterna och anpassat dem till svenska förhållanden.
10.3 Viktiga aktörer för utökat internationellt samarbete
Det finns naturligtvis en rad positiva exempel att hämta från andra och Aktionsgruppen hoppas att den satsning regeringen nu gör för en ökad internationalisering också kommer barnkulturen till del. De svenska kulturråden kan här spela en viktig roll för att utveckla utbyten. I dagsläget finns det hinder för kulturutbyte med och för barn och unga som behöver överbryggas. Till exempel söker Amatörteatrarnas Riksförbund (ATR) medel för att under våren 2007 anordna en internationell barnteaterfestival. Idag ligger ansökan på Utbildnings- och kulturdepartementet då ingen myndighet har inom sina direktiv att stödja vare sig festivaler eller internationellt utbyte inom amatörkultur.
Rikskonserter är en viktig aktör för att få hit internationella grupper som spelar för barn och unga i hela landet. Det har framförts önskemål till Aktionsgruppen att de internationella gästspel som kommer till Södra Teatern i Stockholm skulle erbjudas möjligheter till extra konserter under dagtid för att spela för barn. Det är en god idé som vi hoppas ska realiseras men som idag inte kan finna en finansiär. De internationella gästspel som kommer till olika festivaler i landet har ofta en blandad publik där barn och unga finns med, till exempel Re:Orientfestivalen i Stockholm och Falu Folkmusikfestival.
Det finns ett stort behov av att samla alla exempel på goda verksamheter och händelser inom och utom landet för att de ska få spridning och efterföljare. Sverige måste synliggöra det som sker inom landet och uppmärksamma internationella exempel både för att vi ska kunna nå ut och för att få inspiration själva.
Kulturrådet har fått ett utökat uppdrag från regeringen att arbeta strategiskt för att stärka och utveckla internationaliseringen inom hela kulturområdet. Kulturrådet ska bedriva en kvalificerad internationell omvärldsbevakning, samordna, stödja och stimulera det internationella kulturutbytet på olika sätt, inte minst genom ett nära samarbete med en rad andra myndigheter.
Internationella utblickar SOU 2006:45
184
10.4 Läsfrämjande i Storbritannien
Vi avslutar den internationella utblicken med ett inspirerande exempel från Storbritannien.
Bookstart startades 1992 i Birmingham med syftet att vänja barn och föräldrar vid att läsa.
Nu är det rikstäckande och når mer än 90 procent av landets 7
−8 månader gamla barn. När barnen är runt 8 månader får de vid ett besök på barnhälsovården en tygkasse med en pekbok till barnet och material till föräldrarna som framhåller hur viktigt det är att barnet får bekanta sig med böcker tidigt.
Forskare vid Birminghams universitet har följt projektet under tio år och jämfört de barn som berörts av projektet med barn i samma ålder och med samma bakgrund som inte har fått böcker. Vid två och ett halvt år visade projektgruppen stora positiva skillnader i koncentration och allmän uppmärksamhet. När barnen börjat skolan var de flesta bättre på att tala, lyssna, läsa och skriva och anmärkningsvärt nog låg de också före i matematik
BAKGRUND TILL VÅRA ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG
187
11 Barns villkor
Sedan den förra översynen av barnkulturen gjordes 1978 så har det skett stora strukturella förändringar. Familjesituationerna ser på många sätt annorlunda ut idag. Förskolan är utbyggd så att nästintill alla barn går där och skolbarnsomsorgen omfattar de flesta barn upp till årskurs fyra i grundskolan. Världen har kommit till Sverige och samhället har blivit mångkulturellt.
Barn har blivit en än starkare målgrupp för kommersiella intressen och barn och unga har tagit till sig teknologiska leksaker och verktyg i mycket stor omfattning. Det räcker inte att tala om kulturvanor, vi måste inkludera medievanor och livsstilar när vi tittar på barn- och ungdomskulturen.
Aktionsgruppen vill i det här kapitlet ge en bild av barns villkor i dag. Den bilden ger grunden för våra ställningstaganden, analyser och förslag.
11.1 Geografisk fördelning
Det finns nära 2 miljoner barn under 18 år i Sverige och enligt SCB:s befolkningsstatistik 2003 är fördelningen i Sveriges åtta riksområden:
Stockholm
407 634
21 %
Västsverige
394 287
20 %
Östra Mellansverige
329 287
17 %
Sydsverige
276 993
14 %
Småland med öarna
175 041
9 %
Norra Mellansverige
173 254
9 %
Övre Norrland
107 895
6 %
Mellersta Norrland
76 635
4 %
Barns villkor SOU 2006:45
188
Målen för den svenska regionalpolitiken är att skapa förutsättningar för varaktig ekonomisk tillväxt, rättvisa och valfrihet så att levnadsvillkoren blir likvärdiga för medborgarna i hela landet (…) För att nå de regionalpolitiska målen krävs en helhetssyn med samordnade åtgärder inom en rad områden.
1
Aktionsgruppens kartläggning visar att de kulturella villkoren inte är likvärdiga för alla barn och unga. Målet för barnkulturarbetet måste vara detsamma som regeringens mål för likvärdiga villkor för alla.
11.2 Barns miljöer
Enligt barnkonventionen ska barn ges inflytande över frågor som berör dem (artikel 12). Barnets rätt till vila, lek och fritid (artikel 31) innebär att barn har rätt till en miljö som är anpassad till deras behov av vila, lek och fritid.
Aktionsgruppen har i det här arbetet samverkat med Rådet för arkitektur, form och design. I nätverksdiskussionerna blir kopplingarna mellan miljö och hälsa, fysisk aktivitet, lek, lärande och kultur mycket tydliga och vi ser med stort intresse fram mot arbetets utveckling och resultat. Under Barnkulturåret är detta ett område som bör få ytterligare uppmärksamhet. Där finns naturliga kopplingar för att vidga kulturdiskussionen till att omfatta fler områden och frågor. Aktuella frågor kan vara det offentliga rummets utformning.
Regeringen gjorde i skrivelsen om arkitektur, form och design (Skr. 2002/03:129) bedömningen att alla medborgare bör ha tillgång till offentliga rum för möten och sammankomster och för samhällelig gemenskap och synlighet. Samtidigt konstaterar man att en tilltagande privatisering och kommersialisering ägt rum av vår gemensamma miljö. Detta är förhållanden som är viktiga för barn och unga. Vilka signaler ger det till barn om hur samhällelig gemenskap och medborgarskap värderas och om vem som får lov att yttra sig i offentligheten? Hur får barn och unga och deras intressen och behov synas i stadsbilden? Hur påverkar den sexualiserade reklamen barns och ungas självbild och bild av det andra könet? Hur uppfattas konsten i den offentliga miljön av barn och hur kan den utvecklas ur barns perspektiv?
1
Statsrådsberedningen, Kommittéhandboken
− riktlinjer för kommittéarbetet, s. 68.
SOU 2006:45 Barns villkor
189
Även kulturinstitutionernas miljö borde granskas ur barnperspektiv. Känner sig barn verkligen välkomna och är den fysiska miljön och informationen tillgänglig, angelägen och begriplig också för mindre medborgare?
11.2.1 Barnen i samhällsplaneringen
Svenska barn är överlag nöjda med sin boendemiljö, visar en undersökning som Barnombudsmannen genomförde 2002
2
. Cirka
1 900 barn i årskurs 2
−9 svarade på en klassrumsenkät om hur nöjda de är med olika saker i sina liv. Drygt nio av tio svarade att de är nöjda med sin bostad och bostadens närmiljö. När det gäller trygghet är barnen dessvärre inte lika nöjda. Vart tredje barn som svarade på enkäten oroar sig för trafikolyckor och 31 procent av barnen är rädda för att vara ute när det är mörkt.
För att barn ska trivas i sin närmiljö är det viktigt att de får möjlighet att berätta hur de vill ha det och vara med och diskutera vad som är en bra miljö ur deras synvinkel. Plan och bygglagen (SFS 1987:10) säger att ”de som har ett väsentligt intresse” av ett planförslag ska få tillfälle att lämna synpunkter. Om en kommun till exempel planerar ett nytt bostadsområde eller en ny skola bör alltså de barn som berörs få möjlighet att yttra sig om de förslag som finns.
Vem för deras talan i stadsplaneringen? Barn och unga har väldigt lite att säga till om när det gäller deras miljö. Det finns dock undantag. Vägverket är en av de få myndigheter som arbetar aktivt med barnkonsekvensanalyser och barns och ungas delaktighet och det finns en arkitekturkonsulent i Västra Götaland/Göteborg som gör ett utomordentligt arbete.
I samhällsplaneringen är antalet bilplatser per hushåll reglerat i detalj, liksom minsta tillåtna utrymme per gris i grisuppfödningen. Motsvarande bestämmelser för barn och deras fysiska miljö saknas i princip helt och hållet. Det är fullt tillåtet att starta skolor och förskolor som inte har någon gård.
Från och med januari i år har projektgruppen Movium vid Statens Lantbruksuniversitet i Alnarp ett nationellt samordningsansvar för kunskapsutveckling och kunskapsspridning som rör barns och ungas utemiljöer.
2
”Hur kul är det på en skala? ’Resultat från undersökningen Rätten att komma till tals’”,
Barnombudsmannen rapporterar BR 2005:03.
Barns villkor SOU 2006:45
190
Aktionsgruppen har under 2005 deltagit i flera nätverksträffar där barnens yttre och inre miljö är i fokus. I det tidigare nämnda regeringsuppdraget Goda matvanor och ökad fysisk aktivitet har Folkhälsoinstitutet påbörjat ett tvärsektoriellt och långsiktigt utvecklingsarbete om bland annat den bebyggda miljöns betydelse för fysisk aktivitet. I det nätverket och arbetet ingår en rad myndigheter, högskolor och organisationer och stadsmiljön, barns lekmiljö samt gårdarna kring förskolor och skolor kommer att belysas.
Folkhälsoinstitutet konstaterar att barn leker allt mindre ute i grupp och blir allt mer beroende av vuxna för att ta sig till och från lekplatser och aktiviteter. De blir därvid beroende av att vuxna har möjlighet att avsätta tid till att vara med ute och barnen får också ett mindre friutrymme att leka på egna villkor. För att barn (och äldre) ska utnyttja ett grönområde bör det ligga inom fem minuters promenad från bostaden, vilket för dem innebär inom en radie på 200 meter. I Folkhälsoinstitutets handlingsplan är en av de föreslagna insatserna att alla som bor i tätort får tillgång till en näridrottsplats inom 2,5 km från bostaden och enklare anläggningar inom 1 km från bostaden samt att det ska vara möjligt och tryggt att ta sig dit med hjälp av kollektivtrafik. Aktionsgruppen menar att detta kan tjäna som diskussionsunderlag också för barns tillgång till lokaler för eget kulturutövande.
11.2.2 Miljön i skolan
Barn och unga tar ofta själva upp sin skolmiljö som ett av de vardagsproblem som påverkar deras studieresultat, trivsel och hur de mår. I Barnombudsmannens rapport från februari 2006, Vill man gå på toa ligger man illa till svarar 800 elever i Barnombudsmannens kontaktklasser på hur de har det i skolan.
Undersökningen visar att få elever har varit med och haft inflytande över till exempel schemaläggning, raster och skolmåltider. Smutsiga toaletter utan lås leder till att eleverna undviker att gå på toaletten under skoldagen. Stökiga lunchrum gör att man hoppar över lunchen. Mögliga duschar gör att inte alla duschar efter idrottslektionerna.
Ett av förslagen i rapporten är att arbetsmiljölagen måste anpassas efter barns och ungas skolmiljö och omfatta även förskola och fritidshem.
SOU 2006:45 Barns villkor
191
Skolans styrdokument speglar en kunskapssyn där elevernas eget kunskapssökande står i centrum, och ställer krav på ett förändrat och mer varierat arbetssätt i skolan. Den gamla skolans fysiska utformning gav stöd för katederundervisning enligt modellen en lärare
−
en klass med skolgården som komplement. Idag arbetar
många skolor med mer flexibla arbetsformer, med skiftande grupperingar av barn och vuxna. Skolans rumsliga utformning kan då vara antingen ett stöd eller ett hinder för sådana arbetssätt.
För att kulturen och det egna skapandet ska kunna ha en integrerad roll i skolans vardagsarbete behöver lokalerna vara utformade så att det finns utrymme för dans, teater och rörelse, tillgång till material och förutsättningar för bildarbeten och musikutövande, bibliotek med AV-medier och tekniska hjälpmedel för foto, film och bildredigering.
Läroplanen för förskolan bygger på att barnen får använda sin närmiljö för att träna och utveckla olika sinnen. Läroplanerna för den obligatoriska skolan och gymnasiet ger förutsättningar för undervisning i arkitektur, samhällsplanering, form och design och Myndigheten för skolutveckling har tagit fram en kunskapsöversikt om samspelet mellan lärande och fysisk miljö i förskola och skola. Däremot finns inget lärarmaterial eller idé- och stödmaterial för arbete med elever. Arkitekturkonsulenten i Västra Götaland/Göteborg och Arkitekturmuseet i Stockholm är två aktörer som är resurser för skolorna och som bidrar till att barn och unga själva får arbeta med sin fysiska miljö på ett angeläget och spännande sätt.
11.3 Makt och maktlöshet
Barndomen är den tid i livet då man har samma behov som vuxna, men ingen makt att se till att man får sina behov tillfredsställda. Barnen är ständigt utsatta för de vuxnas tolkningar av vad det innebär att vara barn, vad som är bra och vad som är dåligt för dem, vad barnen bör och inte bör göra. Inte självklart kan de själva uttrycka sina åsikter och inte självklart blir de lyssnade på med allvar och intresse. Det är de vuxna som har tolkningsföreträde. Enligt Barnombudsmannens årsrapport 2003 saknas en fördjupad diskussion kring möjligheterna för olika grupper av barn och unga att utöva inflytande i dagens samhälle. Enligt rapporten finns det många grupper som av olika anledningar inte får möjlighet att göra sina röster hörda. Detta kan skapa en grogrund för utanförskap som
Barns villkor SOU 2006:45
192
bidrar till lidande för det enskilda barnet och till ett mindre demokratiskt samhälle.
Enligt barnkonventionen ska varje barn som är i stånd att bilda egna åsikter ha rätt att uttrycka dessa fritt i alla frågor som rör honom eller henne. Åsikterna ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Barnet ges alltså inte rätt till självbestämmande, men han eller hon får rätt att bidra till beslutsunderlaget vid beslut som rör honom eller henne. Att barnets åsikter ska ses mot bakgrund av hans eller hennes ålder och mognad ger vuxna en aktiv skyldighet att lyssna noga på barns åsikter och ta dem på allvar. Vuxna ska anpassa sitt sätt att lyssna efter barnets uttrycksmöjligheter.
Även om ett barn har varit med och påverkat ett beslut så ligger ändå ansvaret för beslutet hos den vuxna. Ingen nedre åldersgräns finns för när barn får rätt att uttrycka sina åsikter. Barn kan bilda åsikter mycket tidigt. Det finns inte något krav på att barnet ska kunna tala för att han eller hon ska ha rätt att uttrycka sin åsikt. Detta kräver kunskap hos de vuxna i barnets omgivning som ska tolka barnets språk och signaler. Barn har ingen skyldighet att ha eller bilda en åsikt och ingen kan tvinga ett barn att avslöja sina tankar eller åsikter. Men det får inte finnas hinder för honom eller henne att uttrycka dem. (Ur Handledning för dig som vill arbeta med barns och ungas rättigheter. Barnombudsmannen 2003).
Alla vuxna har varit barn och alla bär på minnen och bilder av vad det är att vara barn. Hur man minns sin barndom, och hur mycket man minns av de känslor, tankar, glädjeämnen och tillkortakommanden som uppfyllde en då är individuellt.
För det lilla barnet är alla intryck nya och det har färre erfarenheter att relatera intrycken till. Barnen behöver hjälp och stöd för att sovra i intrycken och se vad som är sant och falskt, pröva olika uttryck och gestaltningar och finna ut vad som är relevant för den egna utvecklingen. Kulturen är en viktig ingrediens i identitetsskapandet och barn och unga har behov av mångtydiga och associationsrika framställningar av de livsfrågor de brottas med. De behöver betydelsemättade och förtätade berättelser, inte platta budskap.
De allra flesta barn och unga är solidariska med de vuxna i sin omgivning och försöker agera så att de vuxna blir nöjda. De tolkar de vuxna, gör efter och försöker likna dem. Barn måste bli sedda och uppmuntrade, bli tagna på allvar, få spegla sig i andra och ha positiva förebilder. Detta kräver närvarande vuxna som kan stödja
SOU 2006:45 Barns villkor
193
barnets egna initiativ och uttryck samtidigt som de vuxna kan förmedla sina kunskaper och erfarenheter. Det mesta skapandet sker i samspel med omgivningen. Familjen är den första och den viktigaste samspelsplatsen. Barn och föräldrar behöver mycket tid tillsammans och kulturaktiviteter som fungerar för alla tillsammans. Men föräldrarna kan inte stå för alla delar i barnens utveckling. Barnen själva söker andra förebilder för att finna sin egen identitet och kunskaper efter egen lust och intresse. Barn och unga tillbringar också en stor del av sin vardag på olika institutioner. Det är samhällets uppgift att organisera sig så att barnen har kompetenta och engagerade vuxna i sina olika verksamheter som kan stödja, uppmuntra och inspirera.
Barnombudsmannen, Rädda Barnen och Barnens rätt i samhället rapporterar alla att fler och fler barn upplever sig inte ha god kontakt med och stöd av närvarande vuxna. Aktionsgruppen menar att detta är förödande inte bara för de enskilda barnen utan för demokratins utveckling.
Barn och unga kan inte påverka sin situation så att de får tillgång till fler engagerade vuxna och meningsfulla verksamheter. Barns och ungas inflytande över sin vardag och över samhällsutvecklingen behöver stärkas och Barnombudsmannen föreslår i årsrapporten 2003 att varje kommun skapar forum eller mötesplatser för personer under 18 år för att ge dem möjligheter att framföra synpunkter på kommunens verksamhet. Man kan göra tankeexperimentet för hur samhällsplanering, förskola, skola och fritid skulle se ut om barn från årskurs 1 hade kommunal rösträtt.
11.4 Mångkultur och mångfald
En av grundprinciperna i barnkonventionen är kapitel 2 som säger att varje barn ska tillförsäkras alla de rättigheter som anges i barnkonventionen oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionshinder, börd eller ställning i övrigt. Varje barn har alltså rätt till exempelvis kultur, så som den rätten är uttryckt i artikel 31. Barnkonventionen accepterar inte heller regionala olikheter. Barn får inte diskrimineras på grundval av var de bor. Barnkonventionen gäller alla barn som befinner sig i landet, inklusive flyktingbarn,
Barns villkor SOU 2006:45
194
asylsökande barn, barn till personer som tillfälligt arbetar i landet och sådana barn som befinner sig illegalt i landet.
Ungefär 15 procent av alla barn i Sverige har utländsk bakgrund, det vill säga är födda utomlands eller har föräldrar som båda är födda utomlands. Enligt SCB:s Barn och deras familjer 2002 har 262 115 barn under 18 år i Sverige utländsk bakgrund.
Vi kan konstatera att det inte finns någon enhetlig och odiskutabel definition av vare sig kultur, kulturell mångfald eller mångkultur. Kulturrådet har i sin omvärldsanalys 2005 valt att använda begreppet kulturell mångfald för att beskriva ett kulturliv som dels präglas av ett rikt utbud med många kulturella uttrycksformer, dels är tillgängligt för så många som möjligt oberoende av kön, ålder, utbildning, etniskt ursprung eller bakgrund i övrigt. För en fördjupad analys och diskussion hänvisar vi den intresserade läsaren till den rapport som tagits fram av Mångkulturellt centrum, Tid för mångfald (Pripp, Plisch&Printz-Werner 2004) och Agenda för mångkultur, programförklaring och kalendarium för Mångkulturåret 2006.
I Kulturrådets omvärldsanalys skriver man att det finns skillnader mellan olika gruppers kulturvanor, men att man tror att utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar är minst lika viktiga bestämmande faktorer som etnisk bakgrund eller geografiskt ursprung. Problemen man pekar på är snedrekryteringen till de konstnärliga högskolorna och att mångfaldsfrågan är lågt prioriterad inom institutionernas organisation liksom i produktioner och publikarbete. I programkatalogen för Mångkulturåret 2006 finns en mängd aktiviteter listade som ändå pekar på stort engagemang. Många av dessa aktiviteter vänder sig också till barn och unga.
En av de problematiska aspekterna med etnicitetsbegreppet är svårigheterna att finna avgränsade, homogena etniska grupper. Många barn och unga har flera olika etniska, alternativt nationella, ursprung samtidigt som de är uppvuxna, och i flertalet fall även födda, i Sverige.
Aktionsgruppen menar att när vi talar om barn- och ungdomskultur vill vi göra det utifrån varje barns lust och intresse. Vi måste vara medvetna om olika barns behov för att praktiskt kunna underlätta deras deltagande. Varje barn har rätt att pröva olika kreativa uttryck och att välja att fördjupa sig utifrån intresse.
För alla, men speciellt för barn och unga, är förebilder viktiga och det är viktigt att alla grupper får synas inom alla konstområden, på scenerna och i böckerna. Oktoberteatern har i många år arbetat
SOU 2006:45 Barns villkor
195
tillsammans med människor med internationell bakgrund, både professionella och amatörer, unga och gamla, som är Södertäljebor. Det har varit en självklarhet eftersom Södertälje är mångkulturellt. Cirkus Cirkör har artister från hela världen. Som del av lokalsamhället och som förebilder, inte minst för flickorna, är de båda sceninstitutionerna ovärderliga. Dessutom är det är viktigt med internationella gästspel också inom barnkulturen.
Att bredda rekryteringen till och utbudet i kulturskolan är en stor utmaning som allt fler kulturskolor antar. För att vidga deltagandet i kulturskolan och nå barn och unga utan erfarenhet av institutionaliserat kulturutövande krävs sannolikt att man har fått pröva på det inom den obligatoriska skolan och därmed blivit förtrogen med uttrycket. Man behöver förebilder, lärare och deltagare som eleven kan identifiera sig med, arbetssätt som inspirerar och en kostnad som inte är för hög. Dessutom har många barn, speciellt flickor, en begränsad rörelsefrihet och då behövs det att kulturskolan ligger nära hemmet och i en lokal som upplevs som legitim av föräldrarna. Vi måste kunna erbjuda kulturell mångfald och låta barnen välja utifrån intresse och lust. De unga hämtar inspiration och erfarenhet från en global arena genom media, internet, kamratkontakter och egen och andras bakgrund. Ett kreativt och tillåtande arbetssätt skulle kunna innebära att nya konstyttringar får utvecklas och synas. Det kräver att alla barn får tillgång till kreativa rum, verktyg och handledning.
Den litteratur som idag ges ut på våra invandrarspråk och nationella minoritetsspråk är inte särskilt omfattande och har stora svårigheter att nå ut till sin målgrupp och dess förmedlare. Mer samordning och utökat stöd av samhället skulle ha stor betydelse för att lyckas med detta. En hel del insatser görs redan, till exempel genom den omfattande presentationen i Kulturrådets barnbokskatalog, men mycket mer skulle behöva göras. Aktionsgruppen ser med tillfredsställelse att regeringen i proposition 2005/06:2 avser att ge Kulturrådet i uppdrag att samla in och publicera information om barn- och ungdomsböcker på andra språk än svenska. De lokala biblioteken har också ett stort ansvar att se till att bokbeståndet är anpassat till lokalbefolkningens sammansättning. Glädjande är den satsning på moderna klassiker från hela världen som Kulturrådet nu fått i uppdrag att ta fram och som Myndigheten för skolutveckling fått i uppdrag att sprida i skolorna.
Barns villkor SOU 2006:45
196
11.5 Nationella minoriteter
Barnkonventionen stadgar i artikel 30 att i de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning ska ett barn som tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.
I artikel 17 (om massmediernas roll) står det dessutom att konventionsstaterna ska:
(d) uppmuntra massmedier att ta särskild hänsyn till de språkliga behoven hos ett barn som tillhör en minoritetsgrupp eller en urbefolkning.
Målet för den svenska minoritetspolitiken är att skydda de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Sveriges nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Grunden för minoritetspolitiken finns i regeringens prop.1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige.
Det finns inga exakta siffror över hur många barn som tillhör någon av de nationella minoriteterna i Sverige, eftersom det inte är tillåtet att samla in statistik över etnisk tillhörighet. Men det finns uppskattningar. Siffrorna nedan har vi hämtat ur Barnombudsmannens faktasamling Upp till 18, från 2004.
Samer
Det finns uppskattningsvis 3 000–4 000 barn mellan 0 och 17 år med samiskt ursprung i Sverige. Förbundsordföranden i Sáminuorra, riksungdomsförbund för samer i Sverige, skriver till Aktionsgruppen att den samiska kulturen och den samiska historien är en osynliggjord del av Sveriges kulturarv:
Det är svårt att få en stark samisk identitet när man redan som barn känner sig ifrågasatt och inser att det inte finns utrymme för ens egen kultur och historia i skolan. Samtidigt pågår en positiv utveckling som få utomstående känner till. Intresset att lära sig uttrycka sig på samiska och lära sig mer om samisk historia, kultur med bland annat traditionell jojk och traditionella levnadssätt har ökat markant de senaste åren.
SOU 2006:45 Barns villkor
197
Tornedalsfinnar
Antalet barn mellan 0 och 17 år med tornedalsfinsk barkgrund uppskattas till cirka 10 000. Tornedalsteatern är en dynamisk institution som kallar sig själva för en mångkonstnärlig scen i en levande minoritetskultur. Sedan starten 1986 har den vuxit till en folkrörelse med stort förtroende hos befolkningen i Tornedalen.
Teatern har synliggjort den tornedalska kulturen och stärkt det egna språkets (meänkieli) status. Verksamheten erbjuder både amatörverksamhet (där olika medier och konstnärliga uttryck används), utbildning (förskola- skola, gymnasium och vuxenutbildning), professionella produktioner (pedagoger och konstnärer som arbetar gränslöst) och internationellt utbyte med andra språkliga minoriteter. I barn- och ungdomsverksamheten möts man både på skoltid och på fritiden. Tillsammans med kultur- och musikskolan erbjuds intresserade barn och ungdomar möjligheter att utveckla sitt eget skapande.
En verksamhet som berör flera av minoritetsspråken i norr är Barnens polarbibliotek. Barnens polarbibliotek är en webbplats som samlar information om den regionala barn- och ungdomslitteraturen runt Nordkalotten (www.barnenspolarbibliotek.com). Barnens polarbibliotek har Norrbotten som utgångspunkt men är tänkt att stimulera barn och unga inom hela Barentsregionen, såväl som andra Polarområden.
Projektet startade med stöd från Kulturrådet och 1998
−1999 utvecklades verksamheten med stöd från bland andra Nordiska Ministerrådet, EU:s Arianeprogram och Norrbottens läns landsting.
Visionen är att skapa ett tvärvetenskapligt projekt som byggs upp och utvecklas utifrån aktuell forskning i ett nära samarbete med universitet, forskningscentra, barn och pedagoger, professionella konstnärer, författare med flera i regionen.
Barns villkor SOU 2006:45
198
Sverigefinnar
I Sverige bor uppskattningsvis 90 000 barn med finsk bakgrund. Hälften av alla sverigefinnar är bosatta i Mälardalen. Mälardalens Högskola har inrättat ett finskt språk- och kulturcentrum.
Uusi teatteri
−
Nya finska teatern i Sverige är ett nystartat teater-
projekt med stöd från Statens kulturråd. Finska Kulturföreningen i Sverige är huvudman för projektet. Uusi Teatteris produktioner turnerar som uppsökande verksamhet runt om i landet där sverigefinnar finns och teatern har sedan 2005 ett samarbete med Västmanlands länsteater. Med den strategiska placeringen i Västerås har man goda möjligheter att nå och nås av publiken i Mälardalen och utöver detta har man även en turnerande verksamhet.
Romer
I Sverige bor uppskattningsvis 8 000 romska barn under 18 år.
2004 invigdes Romskt kulturcentrum i Stockholm. Centrumet ska synliggöra romsk kultur och arrangerar bland annat utställningar, föreläsningar och musikevenemang, samt kurser i olika romska språk och romsk hantverkstradition. Syftet är att utveckla ett centrum för att göra barn och unga mer stolta över sin etniska tillhörighet, och vidareutveckla det romiska arvet.
Romska ungdomsförbundet och Romska kulturcentrumet genomför verksamheter för barn och unga, som till exempel sagoberättande, romsk musik, dockteater, film, dans och romsk matlagning. Detta var ett av de första projekten inom regeringens särskilda satsning på barns- och ungas kulturengagemang som fick stöd 2005. Projektet omfattar cirka 70 förskolor och barn i grundskolans årskurs 0
−6. Även i Malmö finns ett romskt kultur-
centrum.
Judar
Ungdomssektionen inom den judiska gruppen har ett omfattande föreningsliv. Det finns ett tiotal aktiva föreningar med ett utbud för barn och ungdomar 10
−25 år. Judiska församlingens centrum i
Stockholm fungerar som ett allaktivitetshus.
SOU 2006:45 Barns villkor
199
2005 har Judiska församlingen fått stöd från Kulturrådet för ett projekt där ungdomar ska erbjudas skrivarkurser, teater och musik i syfte att öka intresset för jiddisch och jiddischkultur.
Kulturrådet fördelar stöd till nationella minoriteters språk och kultur. Enligt riktlinjerna ska prioritet ges åt insatser av strukturell karaktär samt projekt med inriktning på barn och unga. 2005 har 6,7 miljoner kronor fördelats.
Förutsättningarna för kultur för barn och unga är olika mellan de nationella minoriteterna och det är därför omöjligt att göra en generell analys. Barnombudsmannen har under 2005 inlett ett arbete för att öka kunskapen om situationen för barn och unga som tillhör de nationella minoriteterna. Den första rapporten ”De vill att jag ska vara osynlig” Romska barn och ungdomar berättar om sin vardag (BR 2005:07) publicerades i februari 2006. Aktionsgruppen ser det som en angelägen uppgift att under Barnkulturåret 2007 uppmärksamma de fem gruppernas situation och behov och diskutera åtgärder för att stärka området. Den i språkpropositionen 2005/06:2 föreslagna nya språkvårdsorganisationen bör i det sammanhanget vara en naturlig samarbetspart liksom Kulturrådet och Barnombudsmannen.
11.6 Genus och jämställdhet
Jämställdhet mellan flickor och pojkar, kvinnor och män innebär att alla har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Genusperspektiv innebär att man ser på hur flickor och pojkar agerar och interagerar och förutsätter att beteenden är något som är möjligt att förändra. Aktionsgruppen kan konstatera att jämställdhet och genusperspektiv idag uppmärksammas inom förskola, skola och barnkultur på sätt som inte har varit vanligt tidigare.
I december 2003 tillsatte förskoleminister Lena Hallengren Delegationen för jämställdhet i förskolan, U 2003:12. Delegationen har delat ut pengar till jämställdhetsprojekt. De kartlägger varför så få män jobbar inom förskolan och tittar på hur utbildningen för blivande förskollärare ser ut när det gäller jämställdhet och genus. Det här arbetet ska leda till två betänkanden som ska vara klara till sommaren 2006, och som ska ta upp exempel på redan fungerande jämställdhetsprojekt men även lägga fram förslag till förändringar inom de områden där jämställdheten i förskolorna inte fungerar lika bra.
Barns villkor SOU 2006:45
200
I en delrapport (SOU 2004:115) skriver man att individperspektivet har ett starkt fäste inom förskolan. Det finns en övertygelse om att pedagogerna ser barnen som individer och att det automatiskt betyder att de behandlas rättvist och likvärdigt. Enligt delegationen är detta en föreställning som inte stämmer med verkligheten. Personalen har olika förväntningar på respektive kön och därmed behandlas de olika. Pojkar får ta mer plats, de lyssnas på i högre utsträckning och deras vilja och åsikter respekteras bättre än flickors. Enligt betänkandet visar forskning att de vuxnas bemötande är den avgjort viktigaste aspekten för att påverka barns aktiva deltagande. Man konstaterar att barn är duktiga på att anpassa sig, och om vuxenvärlden signalerar att det är skillnad på pojkar och flickor så snappar barnen snabbt upp detta.
Inom den obligatoriska skolan finns en kompetensutveckling för lärare till genuspedagoger. Dessa genuspedagoger är när de kommer tillbaka till sin ordinarie tjänst viktiga kuggar i skolans genusarbete. Bland annat har de varit drivande i det projekt för lärare som Myndigheten för skolutveckling och Svenska Filminstitutet genomfört runt om i landet i samband med visningar av filmen Hip Hip Hora. Myndigheten för skolutveckling har givit ut ett stödmaterial med erfarenheter av jämställdhetsarbete i grundskolor och gymnasieskolor, Hur står det till? Tack, ojämt! (Myndigheten för skolutveckling 2003).
Inom lärarutbildningarna ingår kurser i genus i olika kombinationer, till exempel Språk, kultur, etnicitet och genus i skolan på Malmö högskola och Genus, skola och kultur vid Luleå tekniska universitet. Ett intressant exempel på hur högskolan kan arbeta med barns genusbegrepp hämtar vi från Borås. Borås Konstmuseum bjöd in elever från bland annat Borås textilhögskola för att under 2005 ta pulsen på ämnet barn och design. En av utställarna lät ett antal lågstadiebarn göra egna förslag på hur en pappa och en mamma ska klä sig. Arbetet filmades och två skyltdockor kläddes utifrån barnens bilder. Pappa bar svarta jeans och läderjacka medan mamma hade stor blomprydd hatt och rosa volangklänning av satäng.
Ett annat inspirerande exempel är projektet Läs för mig pappa, som drivs av En bok för alla, och syftar till att få män inom LOfacken att läsa högt för sina barn.
SOU 2006:45 Barns villkor
201
11.6.1 Vad gör tjejer respektive killar?
I våra frågor till Barnombudsmannens kontaktklasser som beskrivs utförligt i kapitel 13 har vi tittat på hur man svarat utifrån kön. I stort sett har flickor och pojkar samma aktiviteter i skolan och är med om samma upplevelser. Det finns några klara skillnader i vad de skulle vilja göra i skolan. Intresset för att skriva egna texter, dansa och spela teater är betydligt mer utbrett bland flickor än pojkar. Samtidigt är det intressant att notera att pojkar och flickor är ungefär lika nöjda med besöken på teater, dans- och konstföreställningar.
Vad man vill göra på fritiden skiljer sig också. Att måla, teckna, läsa böcker och skriva egna texter och dansa är mer utbredda intressen bland flickorna än bland pojkarna. Musik och film verkar dock locka ungefär lika många pojkar som flickor. Tillspetsat kan man konstatera att pojkarnas intresse för sport verkar kunna tillgodoses i betydligt högre utsträckning än flickornas intresse för kultur. Men man kan också se en potential att öka intresset för kultur hos pojkarna. De, om än få, pojkar som genom skolan fått möjlighet till exempelvis teaterbesök och dansföreställningar är relativt nöjda. Intressant är också att Barnombudsmannen har konstaterat att fler flickor har svarat på den här enkäten som rört kultur, än vad som brukar vara vanligt. Detta är ett tydligt jämställdhetsproblem som behöver uppmärksammas lokalt genom att man ser över flickors och pojkars villkor för fritidsaktiviteter. Det behöver också uppmärksammas nationellt genom att man ser över hur och till vilka statens medel till olika verksamheter fördelas.
När det gäller musikutövande, att spela ett instrument, är det ungefär lika många flickor som pojkar som gör det i åldrarna 9
−14 år. När det däremot gäller åldersgruppen 15−24 år så är det 19 procent unga män som spelar och 11 procent unga kvinnor. Det finns också skillnader i vilka instrument de väljer. Orkesterutredningen har i sitt arbete konstaterat att det finns stora skillnader i mäns och kvinnors villkor inom musikområdet vilket naturligtvis syns också bland barn och unga.
I kapitel 12 och 13 diskuterar vi mer ingående vad barn och unga själva väljer att göra. Kort ska vi här bara relatera till dataspelen, där en klar majoritet av spelarna är pojkar. Det spel som dominerar är Counter Strike, som är ett first-person-shoot-spel. Bland flickorna är Sims det populäraste spelet, ett spel som kan beskrivas som en interaktiv dokusåpa. Av de studenter som antagits till datorspels-
Barns villkor SOU 2006:45
202
utbildningen vid högskolan i Skövde höstterminen 2005 var 7 procent flickor.
11.6.2 Hur framställs tjejer och killar i barnkulturen?
Svenska barnboksinstitutet (SBI) gör tillsammans med Stockholms stadsbibliotek och Regionbibliotek Stockholm en årlig granskning av årets bokutgivning. I granskningen av 2005 års böcker konstaterar man att pojkarna är i majoritet i bilderböckerna, speciellt i de översatta bilderböckerna. I kapitel- och mellanåldersböckerna är 53 procent av huvudpersonerna flickor medan 35 procent är pojkar, i övriga finns både pojkar och flickor med som huvudpersoner. SBI gör reflektionen att det kan vara en kundanpassning, eftersom fler flickor läser eller en effekt av tidigare kritik över för många pojkar som huvudpersoner. Bland ungdomsböckerna är huvudpersonerna jämt fördelade mellan könen. I antologin Modig och stark – eller ligga lågt (Svenska Barnboksinstitutet nr 87) diskuteras litteraturen i förskola och skola ur ett genusperspektiv.
Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet, Ku 2004:05, kommer med sitt betänkande samtidigt som Aktionsgruppen. De båda kommittéerna har haft diskussioner och seminarier tillsammans med företrädare för scenkonstinstitutionerna där vi haft barnperspektivet och genusperspektivet i fokus. Det finns emellertid ett behov av att undersöka hur genusmönstren ser ut inom barnkulturen på ett djupare sätt. Aktionsgruppen anser att det behövs forskning inom området men också att institutionerna behöver göra analyser av hur frågorna hänger ihop inom den egna institutionen. Det är en jämställdhetsfråga vilka som skriver, regisserar och spelar teater för barn och unga och hur deras villkor ser ut jämfört med andra utövare. Det är en genusfråga hur flickor och pojkar spelas fram på scenen. I det fallet är det oerhört viktigt med de förebilder vi visar för barn och unga. En film som Billy Elliot har inneburit en stark statushöjning för pojkar som dansar, och den svenska filmen Tur & Retur är ett exempel på hur man på ett roligt och intelligent sätt kan ställa förutfattade meningar på huvudet.
Som en god förebild lyfter vi Lilla aktuellt som av Tidningen Journalisten premierats som det mest jämställda tv-programmet 2005. Lika många män och pojkar som kvinnor och flickor intervjuades i programmet. Även bland dem som arbetar på Lilla aktuellt är fördelning mellan könen jämn.
SOU 2006:45 Barns villkor
203
Utvärderingen av konst- och danskonsulenterna som gjordes av Kulturrådet 2003 visar också på ett genusfenomen. När utvärderingen gjordes var tolv konstkonsulenter kvinnor och fem män. Alla kvinnor utom en prioriterade tydligt konstpedagogiska insatser och främjande arbete. Ingen av männen visar i sina verksamhetsberättelser att de driver någon konstpedagogisk verksamhet eller att de prioriterar verksamhet riktad till barn och ungdomar. De satsar istället på stora, gärna internationella, projekt och insatser riktade till yrkesverksamma konstnärer, kontakter med näringslivet och regional utveckling.
Utvärderingen visar också att ingen av männen hade någon erfarenhet av konstpedagogiskt arbete när de anställdes. (Johnsson och Dahlbäck 2003).
11.7 Funktionshindrade barns och ungas tillgång till kultur
Barnkonventionen stadgar i artikel 23 att ett barn med fysiskt eller psykiskt handikapp bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället samt ges möjligheter till rekreation på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället och individuella utveckling, innefattande dess kulturella och andliga utveckling.
11.7.1 Antal och definitioner
Siffror kring funktionshinder får ses som en grov uppskattning. Definitionerna av olika funktionshinder varierar, och även hur funktionshindren registreras. Eftersom olika funktionshinder får olika konsekvenser när det gäller barns möjligheter att delta i kulturlivet kan det ändå vara intressant att ta med siffror här.
Enligt siffror från Hjälpmedelsinstitutet fanns det så här många barn mellan 2 och 17 år i Sverige med olika funktionshinder år 2000:
Barns villkor SOU 2006:45
204
Autistiska 1 500
−2 300
Synskadade 2 200 Barn med talfel 7 000 Rörelsehindrade 7 000 Hörselskadade 8 800, varav 3 500 gravt hörselskadade eller döva Utvecklingsstörda 8 000
Den ojämförligt största gruppen barn med funktionshinder är barn med läs- och skrivsvårigheter. Av skolbarnen beräknas 5
−10 procent ha svårare läs- och skrivsvårigheter, och om man räknar in barn med lättare läs- och skrivsvårigheter stiger siffran till 20 procent.
3
Genom olika satsningar stärks nu arbetet med språk och
litteratur i skolan.
I dag talar handikapporganisationerna inte längre om att göra samhället tillgängligt. Man menar i stället att ett otillgängligt samhälle är diskriminerande. Regeringen har satt som mål att samhället år 2010 ska vara anpassat avseende tillgänglighet.
Aktionsgruppen har varit i kontakt med föreningen Unga hörselskadade, föreningen Unga synskadade och Föreningen Unga rörelsehindrade och bett dem kommentera området barn och kultur utifrån sina erfarenheter. Svaren kan läsas i sin helhet i bilagorna 12– 13.
Unga hörselskadade påpekar specialskolans viktiga roll som kulturförmedlare. Man menar att det finns ett så begränsat kulturutbud och så få andra teckenspråkiga miljöer att skolan spelar en avgörande roll för de teckenspråkiga eleverna. För hörselskadade elever i den vanliga skolan är ljudmiljön ofta ett problem, dels på grund av dålig akustik och dels på grund av höga ljudnivåer. Detta är ett problem också för den växande grupp ungdomar som har tinnitus.
Biobesök är besvärliga även av andra skäl. Få barnfilmer textas, och när de textas visas de på udda tider på enstaka biografer. Teleslingorna på biograferna är av mycket skiftande kvalitet. SVT textar 32 procent av barnprogrammen medan vuxenprogrammen textas till 50 procent. På SVT:s barnsajter ges instruktioner via tal utan visuella komplement vilket utestänger barn som inte hör.
3
Källa: LSS- och hjälpmedelsutredningens betänkande Hjälpmedel, SOU 2004:83.
SOU 2006:45 Barns villkor
205
För att ta del av teater krävs teleslinga, textning eller tolkning. Stadsteatern i Stockholm har textdisplayer som besökaren kan ha i sitt knä. Dramatens barnscen Lejonkulan har inte teleslinga vilket man påtalat från föreningen. Föreningen påtalar också att det finns väldigt lite litteratur på teckenspråk och att man saknar barn med funktionshinder i böcker och i andra skildringar.
Unga synskadade skriver om bristen på inlästa böcker och att det ofta tar lång tid innan en ny bok blir inläst. Man önskar sig syntolkade visningar på museer och utställningsmodeller som går att känna på för att undersöka former och mönster. Glimmingehus i Skåne nämns som ett inspirerande exempel där man utvecklat sådana visningar. Ett område som är i positiv utveckling är ljudkonst, där ljud och röster sätts ihop på effektfullt sätt.
Ett avgörande hinder för att kunna vara delaktig både som publik och deltagare är att landstingen ofta bara ger tekniska hjälpmedel för det som behövs i skolan. Till fritidsaktiviteter är det mycket svårare att få hjälpmedel. Detta gör att det kan bli svårt, och ibland omöjligt, för barn med funktionshinder att delta i de kulturaktiviteter som erbjuds barn på fritiden. Idag pågår en spännande utveckling inom området tekniska hjälpmedel och Aktionsgruppen ser att det finns ett behov av att synliggöra detta. Genom att fler får kunskap om de hjälpmöjligheter som finns skapas ett tryck på att göra dem tillgängliga för fler.
Föreningen Unga rörelsehindrade påpekar att bemötandet och tillgängligheten är lika viktiga. För att kunna bemöta handikappade barn på rätt sätt behöver de som arbetar i offentliga miljöer ha handikappkunskap. Det gäller att veta när och hur man behöver hjälpa till utan att ge speciell uppmärksamhet eller peka ut den handikappade. Att mötas av förvirrad omsorgsvilja som man inte behöver kan lätt kännas kränkande. För att individen ska känna sig respekterad och integrerad i samhället måste de vuxna känna till vars och ens behov. Man kan inte se funktionshindrade som ett kollektiv.
Ett sätt att visa att man prioriterar allas rätt till tillgänglighet är att se till att skolor, universitet och kulturinstitutioner har en ingång som är gemensam för alla. Idag har funktionshindrade ofta en egen undanskymd ingång på baksidan av byggnaden. När man väl är inne bör det finnas bra platser iordninggjorda för till exempel rullstolar så att den inte hamnar vid sidan av eller behöver begära hjälp att flytta stolar och bord för att få plats. I annat fall riskerar särbehandlingen att medföra att den funktionshindrade upplevs
Barns villkor SOU 2006:45
206
som ett problem och blir föremål för en negativ uppmärksamhet. Det utanförskap som funktionshindrade upplever i dag speglas också av bristen på förebilder inom teater, film och media.
Barnombudsmannen (BO) är en viktig aktör för barn med funktionshinder. Genom de olika rapporterna där barnen själva tillfrågas kommer kunskap fram som annars skulle vara dold. Under 2005– 2006 gör Handikappförbundens samarbetsorgan och Barnombudsmannen en undersökning av funktionshindrade barns och ungas tillgång till kultur på samma villkor som andra barn. I den första delrapporten Fritid för barn och unga med funktionshinder – En inventering av kultur- och fritidssatsningar inom kommuner som utkom i april 2006, konstaterar man att det inte är särskilt vanligt att dessa barn och unga deltar i kulturaktiviteter. Hälften av de tillfrågade kommunerna svarar att man inte gjort något särskilt för att göra utbudet tillgängligt för barn och unga med funktionshinder. Till hösten 2006 planeras en rapport med goda exempel som är tänkt att fungera som idébok och inspiration för kommunerna. Bland goda initiativ ska nämnas att Sveriges Musik- och Kulturskoleråd avser att fortsätta sitt arbete för att öka tillgängligheten till musik- och kulturskolorna, i region Västra Götaland har man gjort en särskild kartläggning av tillgänglighet för barn och unga på institutionerna och på Stockholms stads hemsida finns en särskild tillgänglighetsguide.
11.8 Barns ekonomiska situation
I betänkandet Barns och ungdomars välfärd (SOU 2001:55) konstateras att barn i Sverige har en hög materiell standard. Men många barn lever trots detta i familjer där de ekonomiska marginalerna är små, vilket innebär att familjerna inte kan få fram kontanta medel för oförutsedda utgifter på kort tid.
Rädda Barnen arbetar med att ta fram ett kommunalt barnindex för att övervaka utvecklingen av barns rättigheter på kommunnivå. Hittills har man publicerat tre rapporter, Barnfattigdomen i Sverige, Barns hälsa i Sverige och i februari 2006 Barns utbildningssituation
−
bidrag till ett kommunalt barnindex.
I den första rapporten, Barnfattigdomen i Sverige, konstateras att drygt 13 procent av barnen mellan 0 och 17 år lever i familjer med en ekonomisk standard under miniminivån (siffran är från 2001). Det betyder 296 000 barn och unga. Andelen familjer med låg eko-
SOU 2006:45 Barns villkor
207
nomisk standard är störst i storstäder och allra störst i Malmö stad, där den ligger på över 33 procent.
Att vara fattig i Sverige ska inte jämföras med fattigdom i många andra länder utan ska ses i relation till landets samlade resurser. Rädda Barnen talar om fattigdom i Sverige när barn på grund av föräldrarnas ekonomiska situation utestängs från till exempel skolutflykter, simhallsbesök, musik- och kulturskolan eller biobesök med kompisar.
Regeringen har under hösten 2005 beslutat att skolan inte får begära pengar från föräldrarna till sådana aktiviteter som utflykter och besök på föreställningar. Aktionsgruppen har fått in rapporter från ett antal kulturinstitutioner om att detta inneburit kraftigt minskade besökssiffror från förskola och skola. Detta trots att biljetterna i flertalet fall har varit kraftigt subventionerade av kommunens kulturbudget. En åtgärd som syftar till att bibehålla en avgiftsfri svensk skola har alltså resulterat i att färre barn fått tillgång till kultur. För att komma till rätta med detta är det nödvändigt att se till kommunernas hela budgetar ur ett barnperspektiv. Hur ska kostnaderna fördelas för att barn och unga ska få likvärdiga villkor och tillgång till kultur och eget skapande? För att kunna besvara den frågan måste kommunen kartlägga kostnaderna och samordningen mellan olika förvaltningar.
I den andra rapporten, Barns hälsa i Sverige, konstateras att befolkningens hälsa är ett viktigt mått på välfärdsutvecklingen. Sverige ligger långt framme när det gäller mätningar av befolkningens hälsoutveckling, men när det kommer till barnen så finns det stora brister i kommunernas mätningar av till exempel fetma, allergier och negativ stress. Rädda Barnen föreslår i sitt remissvar på Folkhälsoinstitutets Folkhälsopolitisk rapport 2005 att ”Regeringen bör vidareutveckla och samordna inhämtandet av barnstatistiken. Ett uttalat ansvar med åtföljande resurser bör läggas på en myndighet att samordna all insamling av barnstatistik mellan berörda myndigheter”. Eftersom läget är detsamma för kulturstatistiken rörande barn och unga vill Aktionsgruppen instämma i kravet på bättre samordning av all statistik som rör barn och unga. Det är angeläget att kunna få en så heltäckande bild som möjligt av barns och ungas situation i vardagen.
I den tredje rapporten, Barns utbildningssituation, konstateras att segregationen i skolan ökat sedan 1998, särskilt i storstads- och förortskommuner. Många kommuner med hög barnfattigdom har också hög segregation, låg lärartäthet och lägre andel lärare med
Barns villkor SOU 2006:45
208
pedagogisk utbildning – den kombination som ger sämst möjligheter att tillgodose särskilt de resurssvaga elevernas rätt till utbildning. Myndigheten för skolutveckling har 2005 fått uppdrag och medel att särskilt satsa i dessa kommuners skolor.
De tre ovanstående exemplen visar på behovet av samordning av insatser för barn och unga där kulturen och det egna skapandet är en av flera delar. Det går därför inte att lyfta ut barnkulturen som enskild satsning utan att relatera den till satsningar inom förskolan, skolan, fritidsverksamheten, omsorgen om de små barnen på barnavårdscentraler och öppna förskolor med mera. Det är ofrånkomligt att samhällets resurser är och förblir otillräckliga för alla de insatser som är önskvärda. Beslutsfattare tvingas därför prioritera mellan insatser för olika grupper och inom olika problemområden. De resurser som finns måste därför användas så effektivt som möjligt och enligt beslut i lagstiftning, nationella mål och verksamheternas inriktning. Prioriteringar måste göras mellan verksamheter och verksamhetsformer, och kvalitetsnivåer måste väljas och vägas mot kostnaderna för att uppnå dessa.
Hur ser en barnvänlig ekonomi ut och hur gör man de rätta prioriteringarna? Socialstyrelsen, Skolverket och Folkhälsoinstitutet har i rapporten Tänk långsiktigt! (Statens folkhälsoinstitut R 2004:14) presenterat en samhällsekonomisk modell för hur man ska kunna värdera effekterna av generella insatser på barns och ungas psykiska hälsa. Detta synsätt är överförbart på alla aspekter av barns liv. Kultur och eget skapande är en del av identitetsskapandet och ett förhållningssätt för barns och ungas meningsskapande och delaktighet. Samhället vill satsa på goda villkor för barn och unga, men när resurserna är begränsade måste man tänka långsiktigt och analysera vad de olika insatserna får för konsekvenser. Generella insatser för barn är till exempel mödra- och barnhälsovård, förskola och skola. Väl fungerande insatser på dessa områden kan troligen förebygga att personen senare i livet drabbas av problem som missbruk och psykisk sjukdom. På det sättet kan satsningarna ses som investeringar i befolkningens hälsa.
Problemet är att värdera förebyggande insatser i ekonomiska termer och se hur den kunskapen kan användas då man fattar beslut om vilka insatser som ska göras. Dels kan kopplingen mellan insats och effekt vara oklar och svår att se och dels kan det ta lång tid innan effekten slår igenom. Den långsiktiga vinsten av att genomföra en förebyggande insats hamnar inte alltid hos samma huvudman som bär kostnaden för att genomföra insatsen.
SOU 2006:45 Barns villkor
209
Intresset för den här relaterade modellen är enligt rapporten stor i kommunerna. Svårigheterna är att man har olika budget för olika områden och att det är svårt att tänka om och se helheten. Insatser inom en verksamhet får effekter på kostnaderna i en annan verksamhet. Därför behövs samverkan mellan alla sektorer på alla nivåer där också ideella organisationer ingår. I stadsdelen Frölunda i Göteborg har man bland andra insatser i en familjecentral integrerat mödravårdscentral, barnavårdscentral, öppen förskola och socialsekreterare och i grundskolan är kulturskolan integrerad och lärarna från bägge skolformerna samverkar.
Det är viktigt att prioriteringsarbetet också gällande kultur av, med och för barn och unga görs sektorsövergripande och utifrån ett helhetsperspektiv, att det sker i samverkan mellan olika aktörer och att insatsernas effekter och kostnader vägs in både på kort och på lång sikt.
11.9 Tydligare definition av begreppet prioritera behövs
Kulturens budget ökar enligt regeringens pressmeddelande den 20 september 2005. Av de utpekade områdena rör inget kultur av, med och för barn och unga. Att prioritera barn och unga finns inskrivet mer eller mindre tydligt i de flesta institutioners direktiv och i kulturmyndigheternas regleringsbrev. Av Sveriges befolkning är cirka 20 procent under 18 år. Aktionsgruppens kartläggning visar att det är omöjligt att generellt säga att barn och unga verkligen är en prioriterad målgrupp i ekonomiska tal. På många kulturinstitutioner ser vi att man satsar ungefär 20 procent på barn och unga. I praktiken får barnen alltså precis sin del av kakan. Att vara prioriterad borde innebära att barn fick mer än så. Dessutom är verkligheten sådan på de flesta håll att om man satsar ungefär 20 procent ett år så innebär det att man kan göra en eller två föreställningar/utställningar som riktar sig till en eller två målgrupper. Det innebär att övriga barn inte får något det året. Har man otur och är borta den gången man ska få gå på teater så kan det dröja tre år till nästa tillfälle. I den enkät som Aktionsgruppen tillsammans med Barnombudsmannen sänt till barn i årskurs 4 till och med gymnasiet svarar 70 procent att de inte har varit på teater med skolan, 71 procent att de inte har varit på museum, 39 procent att de inte har varit på bibliotek, 70 procent att de inte har lyssnat på
Barns villkor SOU 2006:45
210
levande musik och 86 procent att de inte har sett på konst med skolan.
Det kan också vara intressant att titta på hur prioriteringar egentligen ser ut i konkreta ekonomiska termer. Malmö stadsbibliotek har 35 000 kronor i verksamhetsbudget 2006 för sin ungdomsavdelning UFO, som vänder sig till unga mellan 15 och 25 år. I Malmö bor ungefär 35 000 unga i den åldersgruppen. Även om bibliotekarierna på UFO är glada att de har verksamhetspengar så kan man som utomstående ändå reflektera över hur mycket eller lite verksamhet man kan åstadkomma med så begränsade ramar.
211
12 Den kommersiella kulturen
Det kulturpolitiska målet att motverka kommersialismens negativa verkningar måste ses i en annan dager idag än när det skrevs första gången 1974. Det som då var ett inslag i barns och ungas liv är i dag det som helt dominerar barns vardag. Det går inte längre att urskilja vad som är strikt kommersiellt, gränserna är glidande när musiken till tv-spel görs av erkända tonsättare och börjar spelas i konserthusen, och när huvudmännen för den offentligt stödda kulturen ställer krav på högre grad av egenfinansiering och uppmuntrar sponsring.
Gränsen mellan offentligt, kommersiellt och privat är stadd i förändring och mycket av barns och ungas egen kulturutövning har flyttat in i hemmet och sker framför en tv- eller dataskärm. Ensam kan man spela spel, tanka ner musik och filmer, skriva dikter och berättelser på egen eller andras webbplatser och chattsajter, göra egna animationer, manipulera bilder och skapa egen musik. I ett ”seriöst” musikprogram i P2 utnämndes datorn till det nya folkmusikinstrumentet.
Vi står mitt i en fullt utvecklad marknadsestetik som produceras utifrån vinstintressen av ofta kapitalstarka aktörer. Det kan röra sig om allt från romaner och filmer till leksaker, kläder och mat. Umgänget med populärkulturen sätter viktiga spår i barns och ungas tankar och känslor. Den existentiella frågan Vem är jag? kan nu kompletteras med Vem vill jag vara? och där väljer unga mellan olika stilideal och ser i media människor ta hjälp av skönhetsoperationer och attribut som kläder, musik och design. De värderingar och ideologier som sprids av dokusåporna och utslagningstävlingarna griper säkert in i unga människors liv och drömmar. På vilket sätt accepteras, avvisas eller omformas dessa värderingar och på vilket sätt finns vuxna med som stöd i den processen?
Den kommersiella kulturen SOU 2006:45
212
12.1 Könsstereotypa leksaker
Forskarna Anders Nelson och Krister Svensson har undersökt flickleksaker och pojkleksaker. De relaterar i sin bok Barn och leksaker i lek och lärande (Liber 2005) till ett antal svenska och internationella undersökningar och konstaterar att det finns ett tydligt mönster där flickors leksaker relaterar till en inre, privat verksamhetssfär medan pojkars leksaker relaterar till en yttre, offentlig verksamhetssfär. Leksaker som representerar människor och redskap i hem- och yrkesliv är ofta könsstereotypa. Det omvända gäller däremot för leksaker som representerar olika kulturella verksamheter som musik, bild, spel och idrott, som i större utsträckning är könsneutrala.
En stor del av barns leksaker föreställer människor och människoliknande varelser, till exempel Barbie och Ken, Action Man, Bratz, Playmobilfigurer och Bionicles. De är intressanta då de ger en bild av hur vi föreställer oss människor och författarna konstaterar att många dockor och figurer är stereotypa i genushänseende. Pojkars dockor, som oftast föreställer män, kan stå själva och har händer som kan hålla i redskap, vilket kan tolkas som representationer av självständiga och handlingsinriktade människor. Flickors dockor, som oftast föreställer kvinnor, har för det mesta fötter som gör att de inte kan stå och händer som är konstruerade så att de inte kan hålla i redskap. Detta och andra speciella drag gör att de kan tolkas som representationer av osjälvständiga och varande i stället för handlande människor. En annan skillnad är att dockor som föreställer män ofta har onormalt små eller maskerade ögon. Flickdockors ögon är däremot ofta onormalt stora och mer färgstarka än verkliga ögon. Detta kan tolkas som att de inspirerar till en lek där dockan är vänd mot barnet och där handlingen i leken kännetecknas av en relation dem emellan. Pojkdockornas maskerade ögon, och deras i övrigt handlingsinriktade framtoning, kan göra att barnet vänder dockan bort från sig självt, riktad mot världen utanför, som en förlängning av barnet självt.
Vi kan inte moralisera över barns val av lekar och leksaker, men behöver reflektera över hur vi genom vårt eget beteende och det vi ger barnen ska kunna ändra på deras förebilder. I den mån det är möjligt att ändra på etablerade könsroller bör det ske tidigt i barnens utveckling.
SOU 2006:45 Den kommersiella kulturen
213
12.2 Reklam riktad till barn
Kommersiell kultur kan ha hög kvalitet och är definitivt bra på att ha koll på barns smak, men inte i första hand av omsorg om deras utveckling och demokratiska fostran utan för att tjäna pengar på dem.
I tidskriften Råd och Rön nr 2 2006 har man tittat på reklam riktad till barn. Enligt en Temo-undersökning förfogar svenska barn mellan sex och sjutton år över fyra miljarder kronor i fickpengar per år. Därtill är barnen en kraftfull påtryckare i familjen. Det är enligt praxis i Marknadsdomstolen förbjudet att skicka adresserad direktreklam till barn under 16 år. Därför får föräldrarna, framförallt mammorna, kuvert översållade med kända figurer i fyrfärgstryck och där tilltalet i många fall vänder sig direkt till barnet – ”vilken ryggsäck väljer du?”. Kommersiell tv är full av reklam som riktar sig till barn, och barn som nätsurfar manövrerar genom en rymd av kommersiella budskap. Särskilt späckade med marknadsföring är chattsajter, communities, som till exempel Lunarstorm. Där finns annonser som inte är annonsflaggade, annonser utformade som redaktionella texter och annonser utformade som spel.
Det saknas idag en saklig debatt om innehållet och värderingarna i den kultur barn och unga får och utövar både i skolan och på fritiden. Mycket i media uppmuntrar okritiskt individualism, konsumism och ytlighet, förströelse i stället för bildning, likriktning i stället för genuin mångfald, passiv konsumtion i stället för socialt engagemang.
12.3 Medierådets studie om barns medieanvändning
Barns och ungas fritid ser annorlunda ut idag än för bara tio år sedan. En viktig orsak till det är utvecklingen av interaktiva medier som datorspel, internet och tv-spel som idag är en naturlig del av de flesta barns och ungas vardag och en kulturform som alla barn och unga kommer i kontakt med. Trots att detta är ett område som inte omfattas av offentligt stöd och alltså inte ligger inom de direktiv Aktionsgruppen har för sitt arbete så anser vi att det är en så stor del av barns och ungas vardagliga sysselsättning att det är omöjligt att inte uppmärksamma i en rapport som handlar om barns och ungas kultur. Innehållet i spelen och formerna för användande av
Den kommersiella kulturen SOU 2006:45
214
medierna är också sådana att de alltmer har kommit att inlemmas i den kulturbevakning som sker i dagspress, radio och tv.
Medierådet, en kommitté inom Regeringskansliet, har till uppgift att följa utvecklingen när det gäller barns och ungas mediesituation. Våren 2005 genomförde de en representativ studie bland 2 000 barn och unga mellan 9 och 15 år, Ungar & Medier 2005 – Fakta om barns och ungas användning och upplevelser av medier. Syftet med undersökningen var att mäta barns och ungas användning och upplevelse av tv, film, dator- och tv-spel och internet och att få en bild av mediesituationen i hemmet. Målgruppen delades upp i två delgrupper: 9
−11 år (barn) och 12−15 år (unga). Sju av tio har antingen tv, video/dvd, tv-spel och/eller dator på sitt rum. De har i och med detta fått en privat sfär i hemmet när det gäller mediebruk och det har givetvis effekter på föräldrars insyn när det gäller barns mediebruk.
Av olika aktiviteter barn och unga uppger att de ägnar sig åt på fritiden kommer att träffa kompisar och att läsa läxor högst. Därefter kommer att titta på tv, video, dvd med 78 procent, medan 53 procent ägnar sig åt att läsa böcker och tidningar och 23 procent åt att spela något instrument. Spelar teater och/eller dansa gör 14 procent av barnen och 9 procent av de unga.
Tv
Medierådets studie visar att det är en social aktivitet att titta på tv tillsammans med andra, där kommunikationen mellan de närvarande kan vara väl så betydelsefull som det som egentligen visas på skärmen. Det överlägset populäraste tv-programmet är den animerade serien Simpsons, en amerikansk humoristisk och satirisk serie som främst är riktad till en vuxen publik, men som även tilltalar barn och unga. I den yngre åldersgruppen, 9–11 år, kommer den svenska ungdomsdramaserien Livet enligt Rosa och det svenska tävlingsprogrammet Fortet på delad andra plats följt av Bolibompa på en tydlig tredjeplats. ”Hemmafixarprogrammet” Äntligen hemma återfinns på fjärde plats för barnen. De unga, 12–15 år, har dokusåporna Big Brother på andra plats och Lost och Paradise Hotel på delad tredje plats. När de yngre ser på dokusåpor väljer de främst Nannyakuten och Farmen. När det gäller dokusåpor framkommer en stor skillnad mellan könen, flickor tittar i betydligt större utsträckning på dokusåpor jämför med pojkar, 85 procent
SOU 2006:45 Den kommersiella kulturen
215
mot 67 procent. Man tittar på dokusåpor främst för att man får något att prata om med kompisarna, man tycker inte att man lär sig något som är bra att kunna i livet och man skulle inte själv vilja vara med i en dokusåpa.
Datorspel och tv-spel
Dator- och tv-spel har vuxit till att bli en av de mest populära fritidssysselsättningarna över huvud taget, inte bara bland barn och unga. 56 procent av pojkarna och 25 procent av flickorna spelar datorspel varje dag eller 3
−4 gånger i veckan. 47 procent av pojkarna och 7 procent av flickorna spelar tv-spel varje dag eller 3
−4 gånger i veckan. 28 procent av flickorna och 3 procent av pojkarna uppger att de inte spelar.
Orsaken till att så många fler pojkar än flickor spelar dator- och tv-spel kan handla om spelens utformning och att marknadsföringen riktas mot pojkar och män men också att själva aktiviteten traditionellt är mer tilltalande för pojkar. Det kräver ett visst teknikintresse som handlar om att ladda ner och installera tilläggsfiler, att själv modifiera spelen, att uppgradera och trimma sin dator.
Det är viktigt att poängtera att ”spel” är ett vitt begrepp som inte återspeglar hur mycket olika spel skiljer sig åt i såväl utförande som upplevelse. Det finns en mängd olika genrer som skiljer sig fundamentalt från varandra men där även spelen inom varje genre uppvisar stora skillnader. Ett jämförbart begrepp till ”spel” i detta avseende skulle kunna vara ”böcker”. Det vill säga, det säger egentligen ingenting specifikt om innehållet eller den förväntade upplevelsen. Den undersökta gruppen uppger att man spelar dator- och tv-spel för att det är roligt, spännande, tar lång tid, är avkopplande, ett sätt att umgås och för att man lär sig saker.
Det mest populära spelet är Sims och Sims 2. Spelet kan liknas vid ett interaktivt socialt experiment där relationer och kommunikation är det viktigaste, ett slags dokusåpa i datorspelsversion. Som spelare manipulerar du karaktärernas omgivning och förutsättningar i spelet. På andra plats kommer Counter-Strike, som delvis vuxit fram genom modifikationer i spelets konstruktion gjorda av spelare på nätet. Man spelar mot andra och har antingen rollen som terrorist som ska placera ut en bomb eller rollen som medlem i den polisstyrka som ska avvärja detta. Spelbranschen är idag större än filmbranschen.
Den kommersiella kulturen SOU 2006:45
216
Internet
Bland barnen är det 30 procent som uppger att de aldrig använder internet. Bland de unga är det endast 9 procent som aldrig gör det. Bland barnen är det vanligast att spela spel över internet och bland de unga är det vanligast att chatta. Merparten chattar med människor de redan känner och använder kompisprogram.
Det finns en klyfta mellan generationerna när det gäller dator- och tv-spel. Barnen är experter på spel och många föräldrar kan ingenting, samtidigt som de är beslutsfattare om spelandet. Barnen blir underkastade en okunnig auktoritet och föräldrarna ser problem som inte nödvändigtvis är reella. Samma moralpanik som fanns över videon och som var en del av debatten när den förra barnkulturutredningen gjordes 1978 har nyligen gällt dator- och tvspelen. Eftersom den första generationens spelare nu börjar komma i medelåldern börjar paniken lägga sig och spelen utvecklas bredare konstnärligt till både innehåll och form.
12.4 Datorspel som kulturform
I dag har datorspelen fått eget utrymme i våra stora dagstidningar. Man recenserar nya spel, diskuterar innehåll, musik, grafik och teknik. Spelen har en egen dramaturgi och ett interaktivt berättande som gör att det behövs en ny kritik som bygger på mediets förutsättningar. Den utveckling som är på väg kommer säkerligen att utveckla en sådan seriös kritik.
Musiken i spelen är nu så utvecklad att den lever ett eget liv utanför hårddiskar och spelkonsoller. Sommaren 2005 framförde Prags filharmoniker musik ur spelet ”Battlefield 2”, ett spel framtaget av ett svenskt tv-spelsföretag, och i USA resulterade en konsert där Los Angelesfilharmonikerna spelade ”Final Fantasy”musik i en landsomfattande turné. Man såg det som ett sätt att locka en ny publik till de anrika konserthusen och ett sätt att presentera musiken för en äldre publik, en mötesplats. Ett nytt spel liknades nyligen i Dagens Nyheter vid filmen Stalker av Andrej Tarkovskij och konstnärer använder redan spelformen för egna koncept.
Begreppet Serious games, seriösa spel, är en beteckning på spel med ett syfte utöver att underhålla. Bakom beteckningen döljer sig många olika typer av spel och seriositetsgrader. De kan vara poli-
SOU 2006:45 Den kommersiella kulturen
217
tisk debatt, lärospel eller olika tester. Läkare kan öva operationer och piloter landningar med hjälp av spelsimulatorer. Beslutsfattare kan prova olika beslut och se vilken effekt de får på ekonomin och samhället.
Aktionsgruppen har besökt högskolan i Skövde och den utbildning för spelutveckling som finns där. De nittio elever som började höstterminen 2005 hade just skrivit sina första uppsatser om sin egen bakgrund som datorspelare och vad de ville med sin utbildning. Det finns hos många studenter en strävan att göra något nytt, att utveckla spelen till att bli något mer än rena skjutspel. En student skriver om sin första kontakt med datorspelen: ”Super Nintendo lyfte undan brunnslocket till en helt ny värld (….) jag hoppas att jag en dag kommer att kunna skriva sagor som har samma inverkan på framtidens ungar som dåtidens spel hade på mig”.
Enligt lärarna på högskolan är pedagogiska spel med lek och rörelse en form som behöver utvecklas mot en definierad målgrupp. Det finns idag ingen nyproduktion av pedagogiska spel eftersom det inte finns någon efterfrågan från förskolor och skolor.
Den svenska spelindustrin är mycket framgångsrik internationellt och växer med 20 procent per år i omsättning i Sverige. Varje ny generation spelkonsoll har hittills breddat användandet. Spelandet följer med upp i åldrarna så att utövarna fylls på underifrån med varje ny årskull. Vad kommer femtioåringarna att vilja spela om tjugo år? Förmodligen mer sofistikerade spel som inte bara går ut på att springa och skjuta. Studenterna på civilingenjörsprogrammet i Medieteknik vid KTH har under våren 2005 utforskat framtidens datorspel, såväl som datorspelens framtid. I sin forskning har de bland annat belyst datorspelen som sport, som läromedel, sällskapsspel och gambling, och framtida tekniska innovationer. Ibland annat England, Danmark och Norge forskar man om etiska aspekter på datorspel.
I takt med att spelindustrin omsätter alltmer pengar blir den kommersiella utvecklingen inriktad mot större spel som tar längre tid att utveckla, men också en tröghet som håller fast vid säljande koncept. I samma takt finns då en växande marknad av independentspel som söker nya utvecklingsvägar. Nordiska ministerrådet beslutade i oktober 2005 att avsätta sex miljoner danska kronor till utveckling av datorspel för barn och unga på nordiska språk.
Statens folkhälsoinstitut utkom under 2005 med en systematisk genomgång av vetenskapliga studier kallad Hälsoeffekter av tv- och datorspelande, Statens folkhälsoinstitut R 2005:18. Totalt gick man
Den kommersiella kulturen SOU 2006:45
218
igenom 30 studier, och genomgången ger starkt stöd för att datorspelande ger positiva effekter på spatiala förmågor och på reaktionstid. De spatiala förmågorna är viktiga vid problemlösning i allmänhet och särskilt i vissa tekniska och konstnärliga sammanhang. Man konstaterar vidare att det finns ett visat samband mellan tv-tittande och övervikt men att ett sådant samband inte finns med datorspelande.
Med detta exempel vill vi visa att den kommersiella kulturen ser annorlunda ut idag. Det går inte att entydigt bejaka eller förkasta företeelser och produkter. Barnen är omgivna av ett virrvarr av erbjudanden som kan skapa förvirring, stress och osäkerhet men också ökade möjligheter för dem som kan använda och utnyttja medierna för att uttrycka sig. Dagens barn och unga rör sig över hela världen, tar in världen genom internet och rör sig blixtsnabbt mellan olika medier, stilar och trender.
12.5 Näringslivets roll
Näringslivets sponsring av kulturen har länge varit ett område som inte berört barnkulturen nämnvärt. Organisationen Kultur och Näringsliv redovisar en Temo-undersökning från 1999 på sin webbplats. Det året sponsrade näringslivet svenskt kulturliv med 206 miljoner, men inte en krona redovisas ha gått till barnkultur. Sedan dess har emellertid några exempel av olika karaktär tillkommit. McDonalds har samarbetat med läsrörelsen och spritt barnböcker och pedagogiska cd-rom-skivor i sina Happy Meal-påsar och Svenska Bokhandlarföreningen har i projektet En bok åt alla satsat stort på läsfrämjande projekt i skolor och på bibliotek. Sparbanksstiftelsen är en stor bidragsgivare till barnkulturprojekt. Senast i raden är Åhléns som samarbetat med Kulturhuset i Stockholm och stått för huvudfinansieringen av ombyggnaden av barnbiblioteket i Rum för barn. Åhléns och Kulturhuset fick Kultur och Näringslivs Stora Kultur och Näringslivspris 2005 för ombyggnaden. Det var första gången priset delades ut till ett barnkulturprojekt.
På ett seminarium i Stockholm i mars 2006 samlades ett stort antal företrädare för näringsliv, politik och kultur för att lyssna på framtidsgurun Richard Florida, författare till boken ”The rise of the Creative Class”. Florida menar att den kreativa klassen är framtidens makthavare, en global kunskapselit av talanger som bygger tillväxt och ekonomiskt välstånd där de slår sig ner. De viktigaste
SOU 2006:45 Den kommersiella kulturen
219
faktorerna för att locka till sig den kreativa klassen är 1) teknologi och innovation, 2) en hög andel talanger, 3) ett tolerant samhälle öppet mot invandrare, homosexuella och minoriteter. Richard Florida prisade Sverige som ett föregångsland i den meningen att vi har en ovanligt hög procent som tillhör den kreativa klassen. I den efterföljande debatten nämndes skolan och den högre utbildningen som viktiga ingredienser i den svenska framgången. För att talang och kreativitet ska kunna utvecklas ytterligare behöver kulturens plats för barn och unga bli större och tydligare.
12.5.1 Barnkultur som ett utvecklingsområde
Ett sidospår i Aktionsgruppens arbete, men ett område som är värt att uppmärksamma mer, är den förstudie som tagits fram av Länsstyrelsen i Södermanlands län, Invest in Sweden Agency, Nutek och Vinnova – Barns lek, lärande och utveckling, En förstudie om hur ett potentiellt konkurrenskraftigt kompetensområde kan avgränsas och beskrivas. I studien identifieras barns lek, lärande och utveckling som ett potentiellt styrkeområde i skärningsfältet mellan privat och offentlig sektor, mellan gammal och ny ekonomi och mellan den traditionella industrisektorn och den nyare tjänstesektorn. Man konstaterar att det finns 1 600 företag i Sverige (de flesta små och medelstora) med tillverkning direkt riktad till barn och barns behov. Dessa företag omsätter drygt 16 miljarder kronor och sysselsätter nästan 17 000 personer. Då ingår inte stora företag som HM, Semper och Bonniers som har barn som en del av sin målgrupp och inte heller den offentliga sektorn. Den totala omsättningen är alltså i själva verket ännu högre.
Förstudien lyfter fram olika aspekter av barn och unga som konsumenter och beskiver också hur leksaksindustrin och spelindustrin driver teknikutvecklingen framåt. Inom datorspelsutvecklingen är det helt klart att nya spel tvingar fram allt bättre och snabbare processorer och grafikkort. Inom forskningscentret SITREC (Stockholm International Toy Research Centre) vid KTH är en del av verksamheten inriktad på att bygga broar mellan forskning inom lekens redskap och andra branscher som IT och Telekom. Det handlar om vad andra branscher kan lära sig från leksaksforskningen när det gäller materialteknik, pedagogik och informationsdesign.
Den kommersiella kulturen SOU 2006:45
220
Gamla näringars produkter blir allt mer beroende av design och varumärken samtidigt som mer konstnärliga näringar blir varor på en marknad. Förläggare och andra uppskattar att en tredjedel av den totala svenska bokexporten består av barnböcker. Invest in Sweden Agency har nyligen visat att datorspel är en framväxande exportnäring som ökar med 20 procent per år.
Förstudien avslutas med en genomgång av fortsatta analys- och utvecklingsbehov. Där pekar man ut kompetensen inom tjänstesektorn, kopplad till den offentliga sektorn, som ett möjligt område för framtida tillväxt och export. Detta kan ske genom att man i samspel med den privata sektorn tar till vara, stödjer och utvecklar olika projekt inom den offentliga sektorn. SITREC och Astrid Lindgrens värld i Vimmerby skulle kunna vara tänkbara noder i en sådan utveckling. (Barns lek, lärande och utveckling, Visanu 2004).
221
13 Vad vet vi om barns kulturintressen?
13.1 Vad är kultur för barn?
Aktionsgruppen har under sin verksamhetstid regelbundet ställt frågan Vad är barnkultur? till olika grupper vi mött. Bland barnen vi frågat framstår två kriterier som särskilt viktiga – det ska vara roligt och man vill göra något själv. Att det ska vara roligt tycks inte innebära att det ska skrattas hela tiden, tvärtom talar många om att det kan vara skönt när det är sorgligt. Att göra själv uppfattar vi som att en god upplevelse ger inspiration till eget skapande.
Kultur är statyer. Barnkultur är när man får klättra på statyerna. Alva Maria 5 år
Barnkultur är barnböcker, gå på Skansen, spela piano, skolan, gå på Liseberg och Gröna Lund, få kompisar och leka, gå på stan, vara ute, skriva, läsa, sova, vara ute i regnet, vara knäpp, rolig och knasig. Att ha roligt. Sylvia 11 år
Jag tycker att min klädstil och musiksmak är kultur för mig. Och sen allt som får mig att tänka, känna och nynna. Karin 13 år Kultur är friheten att hitta något som passar en själv. Samuel 13 år Barnkultur är att leva, läsa, att kunna tycka och tänka. Iman 11 år Kultur är inte livsviktigt, men värt att leva för. Barnkultur är kultur som barn och ungdomar kan känna igen sig i och förstå. Mikaela 14 år
Svaren vi fått från barnen är tänkvärda på många sätt. Man kan fundera över hur barn bortser från genrer och snäva definitioner. Svaren ger också en idé om att gränserna mellan barn och ung inte är självklart relevanta inom kulturområdet. När det kommer till
Vad vet vi om barns kulturintressen? SOU 2006:45
222
kulturupplevelser kan ett litet barn se en balettföreställning för vuxna med stor behållning men annars föredra typisk småbarnskultur. Enligt Barnbarometern
1
ses tv-program som riktar sig till
åldersgruppen 7
−10 år som till exempel ”Hjärnkontoret” av fler
3
−6-åringar. Mats Trondman är en av de forskare som uppmärksammat hur barn i åldern 10
−13 år, ”tweenies”, söker sig till ungdomskulturen i böcker, tidskrifter och tv. Och ungdomarna som nått gymnasieåldern – de vill snegla på kulturen för vuxna snarare än ingå i det vi vuxna betraktar som ungdomskultur. Ungdomspolitikens åldersindelning i 13
−25 år är alltså inte relevant inom
kulturpolitiken.
13.2 Kultur av barn
För barn är den egna kulturen oupplösligt förenad med leken och socialiseringen. Barnens egen kultur är en del i livet – den är inte detsamma som amatörkultur. Det är rollspel med ”gubbar”, gogos och pokémonkort, klapplekar och ramsor, att rita och teckna ensam eller tillsammans med kompisar, skicka sms, chatta och spela tv-spel. Där pågår det egna skapandet hela tiden med influenser från alla möjliga håll.
Leken har för barnet ett egenvärde utan nyttotänkande. Den kan vara synbart kaotisk och ändra regler vartefter deltagarna finner det för gott. Den innehåller fiktion där verkligheten eller upplevd fiktion är utgångspunkter som kan omvandlas hur som helst. För barnet är den fylld av mening och betydelse utan att för den skull ha en uttalad funktion. Leken är fri och ägs helt av barnet.
13.3 Kultur med barn
Barn och unga vill göra saker själva. Efter en häftig dans- eller musikföreställning vill man börja dansa eller spela själv. Det låter sig inte göras så lätt. Det gäller först och främst att bo så att det finns ett utbud för barns och ungas eget skapande. Så måste man bli sugen i rätt tid. Det mesta av kurserna i musik- och kulturskolor, privata kursanordnare, studieförbund och föreningar baserar sig på terminskurser. Blir man entusiastisk i februari så får man
1
Barnbarometern 2002/2003. 3
−8-åringars kultur- och medievanor, Anna Lund, MMS
Mediamätning i Skandinavien AB.
SOU 2006:45 Vad vet vi om barns kulturintressen?
223
vänta till i september med att börja. Det finns idag ett stort behov av kortare kurser som pågår löpande fyra
−fem gånger så det går snabbt att få komma igång och pröva utan att behöva vänta och utan att behöva binda sig för lång tid och till en i många fall hög kostnad.
När man till slut får börja, vill det till att man får det instrument man vill och inte ett annat instrument för att lärarresursen för det önskade instrumentet inte finns där. Och att pedagogiken är utformad så att den tar tillvara den lust och entusiasm som var upprinnelsen. Då behövs högt utbildade och engagerade vuxna som ger verkliga möten, verklig dialog. De kan också se till att verksamheten ger insikter, reflektion, utveckling och samarbete, inte tävling och utslagning.
13.4 Kultur för barn
Att nå alla barn rent konkret är svårt i praktisk mening – att nå alla barn så att de blir berörda och intresserade är än svårare. Det kräver ett respektfullt lyssnande och att det vi presenterar är angeläget och meningsfullt för de unga. Vi måste lyckas ge upplevelsen så att den inte blir en läxa med ett facit som avkräver en rätt tolkning. Barnets upplevelse ska respekteras som privat, unik och icke förhandlingsbar.
I magisteruppsatsen Kolla vad jag hittade från Bibliotekshögskolan i Borås 2004:73 har forskaren studerat hur förskolebarns bilderbokssökning samspelar med de vuxna på biblioteket. Forskaren visar på att barnen väljer böcker som de känner igen, antingen från vad de tidigare hört och sett på förskolan eller från sin medievärld. Barnen pratar med varandra, jämför och kollar av andras val innan de bestämmer sig för vad de vill låna. Forskaren konstaterar också att barnens val inte alltid respekteras av pedagogen eftersom hon vill ha böcker som fyller en funktion för henne – de ska gå att läsa högt. Att barnen ”läser” böckerna på annat sätt har inget utrymme i den förskolans arbetsmodell.
Kulturrådet fördelar stöd till (enspråkiga) böcker på invandrar- och minoritetsspråk. Stödet kan också gå till översättning av barnböcker. Under 2004 fick följande barnböcker stöd: Astrid Lindgrens Känner du Pippi Långstrump? och Lotta på Bråkmakargatan, Gunilla Woldes Totte bygger och Emmas första dag på dagis. Det är
Vad vet vi om barns kulturintressen? SOU 2006:45
224
bra att dessa böcker översätts men det är önskvärt att utbudet blir större och att även nyare barnböcker översätts.
13.5 Barns kulturvanor och önskemål om kulturaktiviteter
De nationella styrdokument som formulerar barns kulturella rättigheter skriver in kulturen i ett utvecklingssammanhang. De nationella kulturpolitiska målen, FN:s barnkonvention samt skolans och förskolans läroplaner
− alla tre säger att barn behöver språkliga och kulturella redskap för att utvecklas, för att kunna utnyttja sin yttrandefrihet och bli medborgare med möjlighet att påverka sina egna liv.
Styrdokumenten lägger stor vikt vid barns eget skapande, men betonar också att barn har samma rätt som vuxna att delta i det ”konstnärliga och kulturella livet”. Barn har, precis som vuxna, rätt att höra många sorters musik, läsa böcker som skildrar helt olika erfarenheter och så vidare.
Men frågan är hur barns egna åsikter om konst och kultur samlas in och tas till vara. Vad tycker barn och unga egentligen om den kultur som erbjuds? Och har de några verkliga möjligheter att påverka? Våren 2005 gjorde Barnombudsmannen en enkätundersökning i sina kontaktklasser och frågade om inflytande. 1 185 elever i grundskolan och på gymnasiet besvarade enkäten. Frågorna var inte inriktade på kultur specifikt, men svaren är tankeväckande:
På frågan om de som bestämmer i kommunen ska fråga barn och unga innan de fattar beslut om frågor som angår barn och ungdomar svarar 72 procent av eleverna ja, absolut och 17 procent kanske. 76 procent anser dessutom att det är viktigt eller mycket viktigt att de vuxna som bestämmer i kommunen träffar grupper av ungdomar och diskuterar viktiga frågor. På frågan om beslutsfattarna i kommunen har frågat dem om vad de tycker svarar 61 procent nej och 26 procent vet ej, endast 13 procent svarar ja.
− − − FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) har redan efter Sveriges första rapport till kommittén lyft fram vissa områden som är särskilt centrala för barns och ungas inflytande. Det gäller samhällsplanering, beslut på lokal nivå och beslut och planering i skolan. I de fall där de kommunala beslutsfattarna faktiskt inhämtat ungdomars synpunkter ska åsikterna tillmätas betydelse enligt artikel 12 i barnkonventionen. Detta understryker ytterligare vikten av att ut-
SOU 2006:45 Vad vet vi om barns kulturintressen?
225
veckla metoder för att låta barn och unga komma till tals i frågor som berör dem. Det kan också vara viktigt att återkoppla till ungdomarna hur deras uppfattning har påverkat besluten.
2
Trots den dystra bild som målas upp ovan finns det förstås exempel på hur man kan arbeta för att stärka barns inflytande – både på enskilda kulturinstitutioner och i kommuner och regioner. I det här avsnittet tar vi upp några exempel på verksamheter där man tar hänsyn till vad barn och unga tycker.
Här presenteras också en stor enkätundersökning, besvarad av barn från årskurs 4 i grundskolan till årskurs 3 på gymnasiet, som Aktionsgruppen har gjort tillsammans med Barnombudsmannen. Till sist ger vi ett referat av de synpunkter vi fått in från ett antal ungdomsorganisationer.
13.5.1 Barns och ungdomars kulturvanor i skolan och på fritiden
Aktionsgruppen för barnkultur konstaterade i kartläggningen ”Det ser lite olika ut…” att den återkommande statistiken över barns och ungdomars kulturvanor är bristfällig
3
. Framför allt saknas uppgifter om barns och ungdomars eget skapande och vad de själva skulle vilja göra. Uppgifterna om hur mycket kultur som eleverna tar del av via skolan är allt annat än heltäckande. För att få in ett nytt underlag kontaktade Aktionsgruppen Barnombudsmannen som har väl utvecklade metoder för att samla in synpunkter från barn och unga. Samarbetet resulterade i en enkätundersökning som gick ut till Barnombudsmannens kontaktklasser hösten 2005. Enkäten besvarades av ca 1 100 barn i årskurs 4 i grundskolan till och med årskurs 3 i gymnasiet. Cirka 41 procent av de svarande är pojkar och 59 procent är flickor. Oftast brukar svaren var jämnt fördelade mellan pojkar och flickor, vilket indikerar att just den här enkäten varit av större intresse för flickor än för pojkar. Eleverna i årskurserna fyra till sex utgör 16 procent av det totala antalet respondenter, eleverna i årskurserna sju till nio cirka 33 procent. Gymnasieeleverna, slutligen, utgör cirka 50 procent av det totala antalet svarande.
2
Ur Barnombudsmannens remissvar på (SOU 2005:77) Får jag lov? Om planering och
byggande. Dnr 9.1:1105/5.
3
”Det ser lite olika ut…”, s. 133.
Vad vet vi om barns kulturintressen? SOU 2006:45
226
67 procent av alla respondenterna har föräldrar födda i Sverige. 18 procent av dem har föräldrar som båda är födda i ett annat land. 13 procent har vidare angett att en förälder är född i Sverige och den andra föräldern utomlands. Ett fåtal respondenter har angett att de inte vet var deras föräldrar är födda. 14 procent av respondenterna har slutligen angett att de har något funktionshinder, 86 procent att de inte har något sådant.
36 procent av respondenterna bor i storstadsregioner, 26 procent i mellanstora städer och resterande 36 procent i mindre kommuner och i glesbygden.
Enkäten innehåller frågor om vilka kulturaktiviteter eleverna har gjort i skolan och på fritiden, vilka aktiviteter de skulle vilja pröva och om något hindrar dem från att delta.
Barnombudsmannen har stått för faktainsamling och bearbetning av materialet som också presenteras i en separat rapport från BO. Nedan följer en sammanfattning av svaren på ett urval av enkätfrågorna. Vi har koncentrerat oss på de svar som rör kulturkonsumtion och eget skapande. En utförligare sammanställning av enkätsvaren finns i bilaga 2.
Kulturaktiviteter i skolan
En av frågorna i enkäten handlar om vilka aktiviteter eleverna har gjort på skoltid under det senaste året. Svaren ger ingen upplyftande bild av kulturens och det egna skapandets genomslag i skolan. När man läser svaren bör man komma ihåg att cirka 50 procent av de svarande går på gymnasiet. De elever som svarar att de har spelat, sjungit, målat och arbetat i textil och trä har förmodligen gjort det inom den schemalagda undervisningen i bild, slöjd och musik. Om den tolkningen stämmer förekommer alltså ingen större användning av skapande arbete i andra skolämnen.
78 procent av de svarande uppger att de har läst böcker – men delar man upp svaren efter kön så svarar 72 procent av pojkarna och 82 procent av flickorna att de har läst böcker. Att så många som 28 procent av pojkarna uppger att de inte har läst böcker på skoltid under det senaste året är anmärkningsvärt. Att skriva egna texter är mindre vanligt än att läsa böcker. 56 procent av pojkarna och 65 procent av flickorna svarar att de har skrivit egna texter.
Andra skapande aktiviteter förekommer i en fallande skala:
SOU 2006:45 Vad vet vi om barns kulturintressen?
227
54 procent har målat, tecknat, arbetat i trä, lera eller textil 45 procent har spelat instrument eller sjungit 30 procent har använt dataprogram som powerpoint eller photoshop 24 procent har dansat 19 procent har filmat eller fotograferat 15 procent har spelat teater eller övat på cirkuskonster.
Enkätsvaren visar att betydligt fler elever i storstadskommuner och närförorter till storstäder har dansat, spelat teater, spelat instrument eller sjungit i skolan jämfört med elever från mindre kommuner. Men eleverna i mindre kommuner har haft större möjligheter att fotografera och filma.
Eleverna fick också en fråga om vilka aktiviteter de skulle vilja göra på skoltid. Svaren visar att filma och fotografera står högst på elevernas önskelista. 45 procent av pojkarna och 58 procent av flickorna vill göra det – att jämföra med siffran ovan som visar att bara 19 procent verkligen har filmat eller fotograferat.
Få elever anser att de har inflytande över vilka aktiviteter de ska få göra på skoltid. Nästan hälften svarar att de kan vara med och bestämma om de ska läsa böcker på skoltid, men när det gäller övriga aktiviteter tycks graden av medbestämmande följa hur vanlig aktiviteten är, det vill säga att ju ovanligare aktiviteten är desto färre svarar att de kan vara med och bestämma att de ska få göra den.
Att uppleva konst och kultur på skoltid hör inte till vanligheterna enligt eleverna. På frågan om vilka upplevelser de har varit med om på skoltid under det senaste året svarar eleverna så här:
sett film 72 procent besökt bibliotek 61 procent lyssnat på levande musik 30 procent gått på teater 30 procent besökt ett museum 29 procent sett på dans 17 procent sett på konst 14 procent sett cirkus 3 procent
Skillnaderna mellan storstadsregioner och glesbygd är relativt små, sånär som på två undantag: Betydligt fler elever i storstadskommuner än i glesbygd har besökt biblioteket, 72 procent jämfört
Vad vet vi om barns kulturintressen? SOU 2006:45
228
med 55 procent. Storstadseleverna har också haft större möjligheter att lyssna på levande musik.
Vad tycker eleverna om besöken?
Att se film är den vanligaste aktiviteten i skolans regi. 56 procent av eleverna är nöjda med det. I övrigt är eleverna inte särskilt nöjda med sina besök bortsett från de som varit på cirkus, där samtliga uppger att de är nöjda.
Andelen nöjda elever:
Sett på film 56 procent Besökt bibliotek 29 procent Gått på teater 22 procent Lyssnat på levande musik 19 procent Besökt museum 18 procent Sett på dans 11 procent Sett på konst 8 procent Sett cirkus 3 procent.
De låga siffrorna kan ha att göra med att eleverna faktiskt inte har gjort något besök alls. Vi har inget material som visar hur eleverna har tolkat frågan, som ställdes så här: ”Vilka upplevelser har du varit nöjd med på skoltid under det senaste året?” Andelen nöjda elever är dock lägre än andelen som svarat att de varit på olika aktiviteter – så även bland dem som fått göra ett besök finns missnöjda elever.
Det skulle vara mycket intressant att följa upp svaren med intervjuer för att få veta mer om vad eleverna var missnöjda med och hur de själva skulle vilja att ett besök på till exempel ett bibliotek eller en teater skulle se ut. Är det själva visningen eller föreställningen de är missnöjda med, eller är det annat runtomkring som har gjort upplevelsen mindre lyckad? Och hur stor betydelse har det att eleverna har fått göra en aktivitet flera gånger? Film är den kulturupplevelse som de flesta har fått prova på – och det är samtidigt den aktivitet de är mest nöjda med.
Missnöjet är i alla fall inte ett tecken på att eleverna inte vill att kulturupplevelser ska vara en del av skolans vardag. Betydligt fler vill ta del av olika kulturupplevelser än de som får möjlighet att göra det.
SOU 2006:45 Vad vet vi om barns kulturintressen?
229
Störst är intresset för att se film på skoltid, 71 procent vill göra det. För de flesta övriga aktiviteter är intresset större bland flickor än bland pojkar. Andel elever som vill kunna göra en aktivitet på skoltid:
Aktivitet Alla, procent Flickor, procent Pojkar, procent Se på film 71 72 69 Gå på teater 48 58 34 Lyssna på levande musik 44 49 37 Besöka museum 40 42 37 Se på dans 40 54 19 Besöka bibliotek 33 34 31 Se cirkus 33 34 31 Se på konst 26 28 23
Eleverna har också fått svara på frågan om vilka hinder som finns för att de ska kunna göra de kulturaktiviteter de vill på skoltid. Drygt hälften av eleverna anser att kostnader är ett hinder vilket tyder på att eleverna har en bild av att skolan har begränsade resurser. Drygt en tredjedel svarar att läraren inte vill, 31 procent svarar att de inte har tid och 24 procent att det är svårt att ta sig till aktiviteten. Bara 5 procent anger bristande fysisk tillgänglighet som ett hinder och 4 procent hindras av att deras föräldrar inte tillåter att de deltar.
Kultur på fritiden
Film och musik är de konstarter som intresserar de flesta. Det finns några tydliga skillnader mellan pojkars och flickors fritidsaktiviteter. Fler flickor än pojkar ägnar sig åt aktiviteter inom kulturområden som litteratur, dans och konst. Resultaten visar också att elever med utlandsfödda föräldrar dansar i högre utsträckning än elever med svenskfödda föräldrar. Skillnaderna mellan könen är mindre tydliga vad gäller musik och teater.
Enkätsvaren antyder att barn och ungdomar utan funktionshinder har fler fritidsaktiviteter än barn och ungdomar med funktionshinder.
Färre funktionshindrade svarar att de brukar träffa kompisar, använda datorer, spel och internet, sporta och träna med mera. Funk-
Vad vet vi om barns kulturintressen? SOU 2006:45
230
tionshindret fungerar antagligen begränsande för en del barn och ungdomar i de här sammanhangen.
Tv, datorer, internet, video och dvd finns tillgängligt varhelst man bor. Aktiviteter som att träffa kompisar, läsa läxor, sporta och shoppa ägnar sig också barn och ungdomar åt i ungefär samma utsträckning oavsett hemkommun. Några aktiviteter som att spela instrument, sjunga, dansa och läsa böcker är betydligt vanligare i storstadsregionerna än i övriga landet. Att spela teater, filma och fotografera är emellertid lika vanligt (eller rättare sagt ovanligt) bland barn och ungdomar oavsett var de bor.
Frågan om vilka kulturaktiviteter som barn och unga ägnar sig åt på sin fritid hade 27 svarsalternativ, där också annat än kulturaktiviteter ingick. Hela listan med svaren finns i bilaga 2. Här har vi valt att enbart lista kulturaktiviteterna för att ge en bild av hur vanliga olika aktiviteter är.
Fråga 20. Brukar du själv göra något av följande på din fritid?
Aktivitet Alla Flickor Pojkar Se på tv, dvd, video 89 90 87 Använda dator, spel, internet 85 83 88 Lyssna på musik 85 89 79 Gå på bio 63 67 57 Läsa böcker 45 54 31 Måla, teckna 31 38 20 Spela musikinstrument, sjunga, spela i band, sjunga i kör
29 32 26
Gå på konsert/festival
27
29
24
Filma/fotografera 24 24 25 Dansa 23 32 10 Skriva egna texter 19 24 13 Sy, sticka, pyssla, snickra 18 26 7 Gå på teater 8 8 7 Spela teater 5 5 4
Svaren visar att flickor generellt är mer aktiva än pojkar – skillnaderna är så stora att man kan fundera över om det också är så att flickor ägnar sig åt flera olika aktiviteter medan pojkar lägger mer tid på ett fåtal aktiviteter. Tabellen ger dock inga svar på hur mycket tid som ägnas åt olika aktiviteter – en fråga som det skulle vara värdefullt att få veta mer om.
SOU 2006:45 Vad vet vi om barns kulturintressen?
231
Den största skillnaden mellan pojkar och flickor finns i aktiviteter som läsning, att skriva egna texter, dansa, pyssla/sticka/sy/ snickra samt måla och teckna.
Om svaren delas upp efter var barnen bor framträder vissa skillnader. Att spela instrument, sjunga, dansa och läsa böcker är betydligt vanligare i storstadsregionerna.
Datorer, spel och internet, tv, video och dvd intresserar majoriteten av barnen och ungdomarna. Här råder alltså en ganska god överrensstämmelse mellan vad man vill göra och vad man också gör.
Undersökningen visar att det finns ett intresse också för mer skapande aktiviteter. Även om relativt få elever brukar dansa, spela teater, filma och fotografera visar svaren här att det faktiskt finns ett intresse för sådana aktiviteter. Nästan hälften av flickorna skulle vilja dansa medan ungefär en tredjedel av dem också gör det. Nästan hälften av flickorna skulle vilja filma och fotografera medan endast en fjärdedel av dem också gör det. Som jämförelse kan nämnas att 65 procent av pojkarna anger att de ägnar sig åt sport och idrott. 53 procent av dem nämner att de vill ägna sig åt sport och idrott. Efterfrågan på aktiviteter inom kulturområdet förefaller vara större än utbudet, sport och idrott har i vilket fall en mer självklar plats i ungas fritid.
Det vanligaste svaret på frågan om vilka hinder som finns för att barnen ska kunna göra vad de vill på sin fritid är att de inte har tid. 48 procent av flickorna och 33 procent av pojkarna anger tidsbrist som skäl. Näst vanligast är att aktiviteten är för dyr. 43 procent av flickorna och 38 procent av pojkarna anger för höga kostnader som skäl. Ungefär en fjärdedel svarar att aktiviteten ligger för långt bort, 12 procent får inte för sina föräldrar och 3 procent har svårt att ta sig in i lokalen.
Ett annat hinder är bristen på information om vilka möjligheter som finns. 33 procent svarar nej på frågan om de har fått information om vilka aktiviteter som finns i kommunen där de bor och 26 procent vet inte om de har fått sådan information. De flesta har inte lämnat förslag till sin kommun om aktiviteter som de skulle vilja ha tillgång till – bara 11 procent har lämnat in sådana förslag. På frågan om förslaget genomfördes svarar bara 3 procent ja och 5 procent svarar att de delvis har fått igenom sitt förslag.
Vad vet vi om barns kulturintressen? SOU 2006:45
232
Vad gör barnen med sina familjer?
Vi har redan sett att kulturaktiviteter är relativt ovanliga i skolan, men kulturkonsumtionen i familjerna är ännu lägre. I enkäten tillfrågas barnen vilka kulturaktiviteter de har gjort tillsammans med sin familj en eller flera gånger det senaste året. Majoriteten, 84 procent, har sett på film tillsammans med sin familj och 40 procent har spelat tv- eller datorspel. I övrigt är kulturaktiviteter ovanliga i familjerna:
30 procent har lyssnat på levande musik tillsammans 21 procent har spelat instrument eller sjungit 21 procent har varit på museum 19 procent har gått på teater 13 procent har dansat 12 procent har sett på dans 9 procent har sett nycirkus 4 procent har spelat teater.
De här svaren skulle också behöva en uppföljning, gärna i form av intervjuer både med barnen och med deras föräldrar. I hur stor utsträckning beror de låga siffrorna på brister i utbud och tillgänglighet, vilken betydelse har föräldrarnas egna kulturvanor, hur ser bemötandet av barnfamiljer ut på de kulturinstitutioner man har tillgång till? För att göra en djupare analys av orsakerna till att så få väljer att göra kulturaktiviteter familjevis behövs ett betydligt större faktaunderlag.
13.6 Små barns konstnärliga upplevelser
Att intervjua de allra yngsta om hur de upplever konst och kultur och vad de själva har lust att göra på kulturområdet är en uppgift som kräver en mycket kunnig vuxen intervjuare. Barn i förskolan och på lågstadiet är inte med i enkätundersökningen som vi gjorde tillsammans med Barnombudsmannen, och Aktionsgruppen ansåg inte att vi hade tillräckliga kunskaper eller resurser för att samla in ett sådant material från små barn. Men barn i skolåldern har lika stora rättigheter att komma till tals och att få tillgång till kultur och eget skapande, så vi valde att istället kontakta tre personer med djupa kunskaper på området och med olika perspektiv på barn-
SOU 2006:45 Vad vet vi om barns kulturintressen?
233
kultur. De har skrivit varsin text som finns med i sin helhet i bilagorna 3
−5.
Karin Helander är professor i teatervetenskap och föreståndare för Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet. Hon skriver ur forskarens perspektiv. Maria Taube som arbetar med visningar och verkstad för små barn på Moderna museet sedan många år tillbaka skriver ur pedagogens perspektiv. Suzanne Osten forskar om barn på Dramatiska institutet. Hon är konstnärlig ledare för Unga Klara på Stockholms stadsteater, filmregissör och professor i regi på Dramatiska institutet. Hennes utgångspunkt är konstnärens.
Suzanne Osten skriver om teater för spädbarn med utgångspunkt i modern spädbarnsforskning bland annat modern. Hon tar upp begreppet förståelse och vad det kan innebära för ett litet barns teaterupplevelse. I projektet Babydrama på Unga Klara har Suzanne Osten fördjupat sitt arbete med teater för de allra yngsta i samarbete med barnläkare och barnanalytiker: ”min uppfattning är att när vi till fullo inser vad spädbarnet är redan vid och före födseln kommer vi att radikalt få tänka om vad gäller resurser kulturpolitiskt och socialt. Kvarstår gör – det späda barnets totala beroende av förstående vårdare – barnet är inte vårt objekt. Babyn är en människa att respektera och försöka förstå.”
Karin Helander skriver om att konstupplevelsen saknar åldersgränser – också mycket små barn får en upplevelse och skapar mening när de möter konst. Hon hänvisar också till forskning som visar att just i småbarnsåren är människan som mest kreativ och öppen för olika konstnärliga uttryck: ”Vuxenvärlden är ofta skeptisk inför det lilla barnets rätt till konstnärliga upplevelser. Jag tror att det hänger samman med vår vuxna fixering vid förståelse och begriplighet.”
Maria Taube utgår från sina erfarenheter som pedagog på Moderna museet. Barn tänker mer i bilder än i ord menar hon. Vi behöver inte lära barn att måla för lusten att måla finns redan som en inneboende kraft i barnet. ”Att få uttrycka sig och erbjudas en miljö för reflektion kring det man upplever är förutsättningen för att kunna planera sin framtid”.
235
14 Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet
Det finns ingen standardlösning för hur man ska arbeta med barns och ungdoms medverkan i kulturverksamheter. Hur det ska gå till måste anpassas efter verksamhetens innehåll, barnens ålder och så vidare. I detta kapitel tar vi upp exempel från kommunala och regionala kulturinstitutioner där man hittat former för ett mer djupgående samarbete med unga. Vi lyfter också fram två av de kommuner som har reserverat en pott pengar för att låta ungdomar själva genomföra ett projekt.
Stockholm och Piteå är exempel på kommuner som avsätter öronmärkta pengar för ungdomars egna aktiviteter. Vara kommun har byggt ihop sitt nya konserthus med gymnasiet, och har därmed byggt in ungdomarna i kulturinstitutionen. På Malmö stadsbibliotek fungerar ungdomar som en länk mellan nyinflyttade Malmöbor som behöver tolkhjälp och biblioteket – och samtidigt bidrar ungdomarna med idéer och erfarenheter som biblioteket saknade. När Göteborgs symfoniorkester bjuder in barn och unga att spela i sin ”sportlovsorkester” är det inte bara barnen som får veta mer om hur det är att vara yrkesmusiker – musikerna i orkestern påverkas också av mötet med barnen. I Göteborg har man också hittat ett arbetssätt för hur barn kan komma in i planprocessen – där man också tar vara på förskolebarnens tankar och önskemål om närmiljön.
När Aktionsgruppen har samlat fakta om de här exemplen har vi också samlat in synpunkter från barn och unga som deltar i verksamheten. Deras kommentarer finns med i anslutning till beskrivningarna, i ett par fall har de själva lämnat in texter.
Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet SOU 2006:45
236
14.1 Stöd till ungdomsaktiviteter utanför föreningslivet
En majoritet av landets kommuner stöder enbart ungdomsaktiviteter som är föreningsbaserade eller sker på fritidsgård och saknar därmed möjlighet att stimulera och stötta barns och ungas aktiviteter och initiativ som ligger utanför det traditionella föreningslivet
1
. Det finns dock kommuner som avsätter pengar för ett snabbt och obyråkratiskt kontantstöd till unga som vill förverkliga sina idéer, bland dem Piteå med Påse pengar-projektet (Påpp), Jönköping med Ungdomsakuten och Stockholm med stipendiet En snabb slant. Namnen skiljer men grundförutsättningarna är lika i de kommuner som har dessa pengar
− det ska vara enkelt att söka, nära i tid mellan idé och genomförande, arrangemangen ska vara utåtriktade och bygga på de ungas egna idéer.
14.1.1 Pengapåsen central i Piteås fritidsverksamhet
I mitten av 90-talet sjönk intresset för kommunens fritidsgårdar och ungdomsarrangemang i Piteå och med anledning av det gjorde Kultur- och fritidsförvaltningen en stor ungdomsutredning med både ett lokalt perspektiv och ett omvärldsperspektiv. Utredningen visade att kommunens ungdomsverksamhet ofta uppfattades som åtgärder mot ett negativt beteende hos de unga och inte stimulerade till ungdomars växande och ansvarstagande. Det fanns också behov av en större mångfald av aktiviteter.
Utredningen ledde till att verksamheten omstrukturerades utifrån ett nytt förhållningssätt och med nyckelbegrepp som eget ansvar, växande, möte mellan människor och delaktighet. Man hämtade också inspiration från Porsgrunn i Norge där man sedan länge har ett system för barns och ungas inflytande och ett genomfört barnperspektiv i kommunens arbete. En central del av det nya blev Påse pengar-projektet
− en pott pengar som unga,
13
−20 år, kan söka bidrag från till egna aktiviteter. Ansvariga för Påpp är UNG, en avdelning inom Kultur- och fritidsförvaltningen.
För att nå ungdomarna i Piteå och för att få ut information om Påpp samarbetar UNG med grundskolorna. Man träffar alla elever i årskurs 7 varje år och genomför också elevrådsutbildning med
1
Källa: Enkätundersökning från Svenska kommunförbundet 2003, se Aktionsgruppens kartläggning avsnitt 2.4.6.
SOU 2006:45 Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet
237
elevråden på Piteås grundskolor. Ambitionen med utbildningen är att påverka ungdomars attityder och värderingar och få ungdomar mer engagerade i demokrati och elevinflytande. I det sammanhanget passar Påpp-modellen väl in med sin grundtanke om att ge ungdomar möjlighet att göra det de själva vill samtidigt som man försäkrar sig om att de unga får det stöd de behöver. I Påppmodellen är pengarna och coachningen lika viktiga.
Sedan verksamheten startade har UNG fördelat pengar till innehållsmässigt väldigt olika projekt, allt från disco, spelningar, poesikvällar och teater till att bygga och reparera ramper, ordna mötesplatser i byar, temacaféer, Lanspel och fiskeläger. Vissa har också gjort klassresor eller velat stärka gruppsammanhållningen genom en gemensam aktivitet.
I sin ansökan om pengar beskriver de sökande vad de vill göra men också hur de vet att andra ungdomar stöder idén, vilket är ett sätt att undvika att resurserna tas om hand av en liten grupp aktiva ungdomar.
14.1.2 Stockholm stimulerar ungas initiativ
I Stockholm fördelar kulturförvaltningen stipendiet En snabb slant för att stimulera och ge stöd till ungdomars egen verksamhet och eget skapande.
Precis som i Piteå består stödet av två delar, pengar och handledarskap, men en stor stad kräver en annan struktur för informationsarbete och handledning och i Stockholm fungerar stadsdelarna som stationer för detta. Man samarbetar också med kontaktpersoner och handledare på platser där många ungdomar samlas, som till exempel Lava och Fryshuset, och informerar om En snabb slant på www.ung08.nu, en informationsportal där unga stockholmare kan hitta det mesta som finns att göra i stockholmsområdet.
Riktlinjerna är delvis annorlunda i Stockholm jämfört med Piteå, projekten ska ha en tydlig konstnärlig eller kulturell prägel för att godkännas och det saknas uttalad koppling till demokrati- och inflytandefrågor utanför det egna projektet. Ansökningarna får gärna gälla projekt som fångar upp nya former och trender bland ungdomar och uppmuntrar spontana grupper och nya sammanhang.
Bland de projekt som fått stöd år 2005 finns bland annat en skräckfilmsfestival, en konsertkväll med demoband, kulturcafé,
Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet SOU 2006:45
238
modeshow med egenproducerade kläder, improvisationscafé för unga musiker, hiphopteater, en zombiefilm, en punkfestival, skrivprojekt och utställningar.
Några röster från redovisningarna:
”Det funkade väldigt bra, det var mycket stress precis innan insläppet började. Det fick endast plats 175 personer så det var fullsatt på 45 minuter. Alla artister kom bra överens och det gick bra för alla. Publikens ålder var mellan 15
−20. Det var väldigt intressant projekt så vi planerar att göra om det fast i större lokal och mer centralt, exempelvis på Mondo.”
Det har gett mig otroliga erfarenheter och i framtiden kan jag nu genomföra liknande projekt. Resultatet blev ungefär som jag hade tänkt mig. Det var jättekul att genomföra och nu vet jag vad jag vill pyssla med i framtiden och hur tufft det kommer att bli.
Jag hustlade pengar till en skivrelease. Som krona på verket skulle de samlade artisterna spela på en releasefest. Skivinspelningen gick åt helvetet men festen blev av med hjälp av pengarna som erhållits från kulturförvaltningen. Minifestivalen var uppskattad och alla var glada.
Det blev sämre än vad vi förväntade oss. Det positiva är att vi har lärt oss att använda tekniken och hur man organiserar arbetet kring en kortfilm. Modevisningen blev väldigt lyckad och jag hade jätteroligt medan jag gjorde det, även fast det var jobbigt att vara ensam om allt. Nästa gång försöker jag rekrytera mer folk men alla var jättebra, och jag med!
14.2 Möten mellan symfoniker och ungdomar
Konserthuset i Göteborg är hemvist för Sveriges nationalorkester Göteborgssymfonikerna. Men i februari varje år öppnas portarna för ett gäng betydligt färskare musiker. Sportlovsorkestern är ett samarbete mellan Göteborgssymfonikerna (GSO), kulturskolorna och musikgymnasierna i Västra Götaland som har pågått i fem år.
Under en vecka får barn och unga möjlighet att öva med musiker från symfoniorkestern och i slutet av veckan blir det uppspel inför publik i det magnifika konserthuset vid Götaplatsen. Åldersindelningen i Sportlovsorkestern utgår från elevernas förkunskaper – de verk som repeteras är av olika svårighetsgrad. Eleverna är på konserthuset mellan halv tio och halv tre alla dagar på sportlovet.
SOU 2006:45 Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet
239
15 medlemmar ur orkestern och en dirigent handleder barnen. Våren 2005 deltog 91 elever i olika åldrar i orkestern.
Sportlovsorkestern är vid första anblicken inget tydligt exempel på medbestämmande. Repertoaren är fastlagd när eleverna kommer till konserthuset, musik- och kulturskolelärare föreslår vilka elever som ska få chansen att vara med – allt är förberett av vuxna. Men arbetet med Sportlovsorkestern sätter ändå spår både hos medlemmarna i Göteborgssymfonikerna och hos de medverkande barnen och ungdomarna. Det intensiva samarbetet under en vecka, där vuxna och barn arbetar tillsammans mot det gemensamma målet – konserten – ger också möjlighet till djupare kontakter mellan barn och vuxna. De vuxna får sina fördomar om barn och deras intressen och kunskaper ifrågasatta och barnen får möjligheten att lära sig mer om de professionella musikernas vardag.
Under åren med sportlovsorkestern har repertoaren ändrats. Det har visat sig att eleverna hellre vill spela lite svårare klassiska verk än de mer populärmusikinriktade verk som Göteborgsymfonikerna från början trodde skulle passa. Och arbetet med barnen har blivit så populärt bland orkesterns medlemmar att de nu står i kö för att få vara handledare.
Så här skriver en av ungdomarna i Sportlovsorkestern, Mika Dempe, i sin dagbok:
Onsdag
− − − Nu har man faktiskt varit här i två dagar, man känner igen varann. De allra modigaste vågar till och med hälsa och nämna något om vilket instrument de spelar.
− − − Vår instruktör Frasse måste fortfarande hjälpa oss räkna och så. Tvillingarna enas om att detta är det roligaste med sportlovsorkestern, just att GSO-musiker finns där och spelar med oss. Dirigenten Thord Svedlund spelar själv 2:a fiol i GSO, och som alla de andra musikerna har han en gedigen utbildning. Mycket utvecklande.
14.3 Konserthuset i Vara
− nära till barn och ungdomar
Vara kommun i Västra Götaland är en ganska vanlig svensk kommun. Kommunen har drygt 16 000 invånare, varav ca 4 000 i centralorten. Inom fem mils radie bor 250.000 personer. Hösten 2003 drog Vara blickarna till sig när man invigde ett nytt konserthus med 520 platser i salongen.
Vara konserthus är ett hus för scenkonst – dans och teater ryms sida vid sida med musiken. Tre av Västra Götalandsregionens fasta
Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet SOU 2006:45
240
musikensembler har sin hemmascen här: Bohusläns Big Band, vokalkvartetten Vox och barockensemblen Corona Artis
2
. Men verksamheten i huset bygger inte främst på egna produktioner utan på inköpta program. I Vara kommun har man beslutat att alla barn mellan 4 och 18 år ska få komma till konserthuset minst en gång per termin för att få se dans, teater eller en konsert. Det innebär en sexdubbling av antalet scenkonstupplevelser för barnen i Vara. Innan konserthuset byggdes var regeln en scenkonstupplevelse per stadium. Från 4 gånger på 12 år i skolan till 30 gånger från förskolan till gymnasiet! Konserthusets barn- och ungdomsproducent Torbjörn Möller är sammankallande i en barnkulturgrupp för grundskolan, tillsammans med kommunens barnkultursamordnare Björn Fridner. I gruppen finns minst en representant för varje skolenhet inklusive förskolan. Från mellanstadiet och högstadiet finns elevrepresentanter. Gruppen ses fyra gånger om året och diskuterar bland annat utbudet på konserthuset. Ett viktigt arbete för elevrepresentanter och för personalen i barnkulturgruppen är att åka på regionens utbudsdagar. För att kontinuerligt få in synpunkter på utbudet från elever får de fylla i enkla utvärderingar efter de föreställningar de har varit på. Det kan gälla både praktiska och kvalitativa synpunkter. Konserthuset är ihopbyggt med Lagmansgymnasiet. Det gör att gymnasieskolan får en direkt ingång till kulturlivet. Eleverna kan träffa artister, använda lokalerna, jobba tillsammans med professionella tekniker och så vidare. Särskilt estetprogrammet på skolan vinner på samarbetet. I samband med skolkonserter kan man arrangera workshops för esteteleverna. För att de också ska kunna ta del av konserthusets utbud på sin fritid, efter eget val, så får eleverna på Lagmansgymnasiet ett kort som ger fribiljetter till evenemang. Drygt 100 personer utnyttjade det under hösten 2005. Där skolan och konserthuset möts ligger en restaurang, som är öppen kvällstid, men som också fungerar som skolrestaurang. Här äter skolans elever och lärare, och även andra vuxna från arbetsplatser runtomkring. Att det finns en mötesplats för vuxna och ungdomar underlättar samarbete.
2
Anm.: Corona Artis upphör hösten 2006.
SOU 2006:45 Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet
241
Så här skriver några av esteteleverna på gymnasiet om hur det är att gå i en skola som hänger ihop med ett konserthus:
− − − det som är roligast är att få känna känslan att stå på en riktig scen. Att våran skola är ihopbyggd med ett konserthus ger oss den möjligheten att kunna känna den känslan att stå på en riktig scen. Den känslan är nästan obeskrivlig.
− − − (Anonym elev)
− − − Vi får chansen att se, hjälpa till och göra egna konserter på en fullt utvecklad scen med allt vad det innebär. Vi får från första början lära oss hur stora föreställningar funkar både på och bakom scenen, just för att konserthuset är våran lektionssal. Detta gör programmet mer intressant, vi får vara med och göra aktivt, istället för att sitta och läsa teori. Det är ju trots allt när man gör saker som man lär sig bäst. Genom att testa hittar man bra sätt att jobba och man får även göra några misstag, vi går ju faktiskt fortfarande i skolan och lär oss. (Åsa Frodelius, ES2)
I Vara pratar man mycket om den röda tråden, om hur samarbetet mellan kulturskolan och skolan kan löpa över stadierna, hur kulturen kan följa eleven från förskolan och genom grundskolan över till gymnasiet.
Kulturskolan i Vara har både musik, dans, teater och bild. Här finns ett utvecklat samarbete med grundskolan, där lärare från kulturskolan går in och jobbar i ett arbetslag 5
−6 veckor. Arbetet redovisas oftast med en föreställning på skolan eller i konserthuset. Just nu arbetar en 0
−6-skola med sagor i ett projekt som ska redovisas på den stora scenen i konserthuset i april 2006. Då får eleverna tillgång till en stor scen med professionell teknik.
Den viktigaste uppgiften i konserthusets barn- och ungdomsverksamhet är att göra huset tillgängligt för så många barn och ungdomar som möjligt. När eleverna själva står på scenen och föräldrar, syskon och far- och morföräldrar fyller alla publikplatser, då växer barnen, och konserthusets verksamhet får en djup förankring i hela samhället.
14.4 Ungdomsguider på Malmö stadsbibliotek
På Malmö stadsbibliotek har man hittat ett småskaligt men lyckat sätt att arbeta med integrationsfrågor. Hösten 2002 bildades en integrationsgrupp på biblioteket och 2004 beslutade gruppen att satsa på ett projekt med flerspråkiga ungdomar som skulle fungera som en brygga mellan besökare och personal.
Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet SOU 2006:45
242
I dag finns en handfull gymnasieungdomar med olika modersmål anställda som ”ungdomsguider” fyra kvällar i veckan. Varje guide har en kväll och alla pratar olika språk. Intresset för att få arbeta som guide har varit stort bland ungdomar, redan två timmar efter att stadsbiblioteket gått ut med en förfrågan till skolbibliotek och andra mötesplatser kom det första svaret.
Guiderna kan till exempel hjälpa besökarna med att skaffa lånekort, visa runt på biblioteket, boka datorer, tolka samtal mellan besökare och bibliotekarier och förmedla boktips och inköpsönskemål.
Den arabisktalande guiden Tarek Youssri, 17 år, svarar så här på frågan om varför han valde att bli ungdomsguide:
− Jag gillar att jobba med integration och det är roligt att kunna hjälpa en person direkt. Biblioteket är en bra länk till samhället.
Tarek har lärt sig mycket av sitt arbete på biblioteket:
− Nu är det mer naturligt för mig att låna en bok när jag vill hitta information. Förut tänkte jag mer att det finns på nätet. Det är bra att det finns lugna ställen, som biblioteket, när man vill sitta och plugga. Det är en mötesplats, många vill sitta där och plugga eller grupparbeta. Det finns eluttag också så att man kan ha med sig datorn. Ett tips för att locka unga till biblioteken är att det ska finnas trådlös internet där, så att man kan koppla upp sig via sin egen dator.
− Man lär sig rent praktiskt om biblioteket och att hantera människor. Jag arbetar på olika sätt för att sprida information. Man ska inte underskatta nätverkens makt. Min mammas väninna sprider vidare. Det är bra att informera lärare också – särskilt de som jobbar i programmet för nyanlända elever. När jag är på biblioteket är det viktigt att ta vara på tiden och att ta egna initiativ.
Såhär skriver den somalisktalande guiden Suad Bile-Samatar om sina erfarenheter:
Mitt namn är Suad Bile-Samatar en vanlig 16-årig tjej som går första året på samhällsvetenskapliga programmet på gymnasiet. Efter sommarlovet frågade Catharina om jag ville jobba som ungdomsguide på stadsbiblioteket, något som jag var lite osäker på eftersom jag aldrig haft ett jobb och inte visste om jag skulle klara av jobbet. Som tur är var jag orolig i onödan! Varje tisdag följer jag med Susan som jobbar på bokbussen. Med bokbussen tar vi oss till Seveds plan där många somalisktalande bor. Det är meningen att de somalisktalande ska be mig om hjälp om de har svårt med svenska, oftast är det de vuxna som frågar på somaliska.
SOU 2006:45 Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet
243
Barnen föredrar att fråga på svenska som de kan tycka är lättare än somaliska. I början fick Susan visa mig hur man lånar böcker, återlämnar dem och hur man söker efter böcker på datorn. Det tog ett tag att lära sig, men nu flyter det på och jag har faktiskt blivit lite av en mästare där framför datorn! Nu när jag har fått följa med på bokbussen ett tag kan jag förstå vad bokbussen betyder för dem. Det är lätt hänt att man tror att alla kan ta sig till ett bibliotek och låna böcker bara de själva vill och orkar. Men så är det inte alltid. Vi har många låntagare som inte kan ta sig till biblioteket, ibland kan det också vara så att det känns tryggare för dem att låna på bokbussen som är mycket mindre än ett bibliotek och där det är lättare för dem att hitta de böcker de vill låna. Det mest positiva är att det är så många barn som kommer till bokbussen. Barnen som kommer för att låna böcker kommer tillbaka veckan därpå med några kompisar och på det sättet kommer det fler och fler barn till bokbussen. Så det bästa sättet att göra reklam för bokbussen är att helt enkelt finnas där så tror jag att många nöjda låntagare tipsar andra. För mig har tiden som ungdomsguide betytt mycket. Efter att ha varit i skolan hela dagarna kan det vara roligt att få göra något annorlunda och få hjälpa andra. Dessutom har det hjälpt mig att komma på vad jag vill jobba med när jag blir äldre, jag vill helst ha ett jobb där jag får möta många människor. För att möta, hjälpa, prata med människor har varit det roligaste med mitt jobb som ungdomsguide!
14.5 Ungt forum – gör verksamheten för äldre ungdomar synlig
Malmö stadsbibliotek har en särskild verksamhet för ungdomar mellan 15 och 25 år, Ungt forum eller Ufo. Stadsbiblioteket är den mest besökta kulturinstitutionen i Malmö med 3 000
−4 000
besökare varje dag.
Ufo ska vara en sluss in i biblioteket för målgruppen och är både en plats, en verksamhet och en webbplats. Ufo ligger på en egen ”balkong” i Stadsbiblioteket. Här finns läshörna, ett urval av böcker och tidskrifter, anslagstavla och datorer. Bibliotekarierna köper in lösnummer av tidskrifter för att hela tiden kunna vara aktuella och erbjuda sådant som är nytt och kan som intressera en ung publik. På Ufo står också bibliotekets serier. Böckerna står uppställda med framsidan utåt för att det ska vara lättare att få syn på nya titlar. Uppställningen följer inte bibliotekets vanliga kategorisering utan är uppbyggt efter teman som intresserar målgruppen.
Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet SOU 2006:45
244
Webbplatsen visar det som händer på Ufo och sådant i det övriga biblioteket som är av intresse för målgruppen.
Verksamheten omfattar författarbesök, skrivarläger, serietecknarkurs med mera men också samarbeten med skolor. Jonas Hassen Khemiri, Daniel Boyacioglu och Marjaneh Bakhtiari är några författare som gästat Ufo.
Förutom att visa upp litteratur och tidskrifter för unga så kan Ufo vara ett skyltfönster för de unga själva. Här arrangeras till exempel utställningar av sådant som skolklasser och deltagare på Ufos kurser själva har skapat. Hösten 2005 visade en klass på Mediegymnasiet i Malmö upp sina visioner av framtidens bibliotek. Här reflekterar en av eleverna, Anjelica Sjöstrand, om sitt drömbibliotek:
Ett drömbibliotek för mig är inte bara fullsmockat med böcker av alla de slag. Det är även väldigt centralt, ett socialt centrum där allt finns. Dagis till de föräldrar som kanske måste studera på kvällen eller väldigt tidigt, dom kanske inte har de rätta resurserna för att kunna sätta sitt barn på ett kommunalt dagis. Personalen skall vara utbildad för de olika temaavdelningar som finns. Läser du t.ex. juridik kommer det att finnas kompetent personal inom området som både kan förklara och stötta. Tillgång till datorer finns, även om jag själv tycker det är lättast att lära sig genom diskussion. Vi alla är olika och det kommer detta biblioteket att tänka på. Skulle vilja stryka ordet bibliotek i sig och i stället kalla det för den nya mötesplatsen. Där alla generationer och kulturer blandas utan problematik. Det handlar inte om var man kommer från, det handlar i min mening om att alla ska trivas och vara lyckliga. Jag tror att man måste skapa fler möten mellan människor, bättra på kommunikationen. För som det ser ut nu verkar alla gå med ögonbindel på och öronproppar i för att slippa se verkligheten som den är.”
14.6 Barn i Göteborg lär sig påverka sin miljö
FN:s barnkonvention lyfter barns rätt att yttra sig i frågor som berör dem, och Agenda 21 trycker starkt på att unga ska få möjlighet att ta aktiv del i beslut som rör miljö och hållbar utveckling
3
.
I Göteborg har man hittat en intressant lösning på hur man kan arbeta med frågorna om barn och ungdomar, fysisk miljö och arkitektur. Där har man anställt arkitekten Mie Svennberg som
3
Agenda 21, kapitel 25.
SOU 2006:45 Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet
245
arkitekturkonsulent – anställd till hälften av kulturförvaltningen med uppdrag i Göteborgs stad och till hälften av Västra Götalandsregionen, med uppdrag i hela regionen.
Arkitekturkonsulentens arbete består av flera delar. Dels kan hon fungera som en länk mellan stadsplanerare och barn och ungdomar, dels är hon en resurs för skolor och förskolor som vill arbeta med arkitektur och fysisk miljö i undervisningen. Till sin hjälp har hon flera arkitekter som arbetar pedagogiskt med barnen i så kallade serier
4
.
Byggd miljö och stadsplanering är något som påverkar barnen mycket – men samtidigt ett område som de inte är så vana vid att prata om. Barnen har förstås inte samma terminologi som vuxna planerare och arkitekter och särskilt för de yngre barnen kan det vara svårt att i förväg se konsekvenserna av olika alternativa lösningar. Ett aktuellt exempel är planeringen av området Södra Älvstranden i Göteborg. När Götatunneln, som flyttar trafikleden längs Göta älv ner under jord, blir klar 2006, frigörs ett stort område längs älven i centrala Göteborg.
I slutet av 2004 gav kommunstyrelsen i uppdrag åt Norra Älvstranden AB att arbeta med medborgarinflytande för att få in göteborgarnas synpunkter på planerna för Södra Älvstranden. Arkitekturkonsulenten Mie Svennberg frågade bolagets chef hur han hade tänkt ta till vara synpunkterna från barn och ungdomar och det ledde till ett samarbete.
Under vårterminen 2005 fick klasser från tolv skolor arbeta med visioner för Södra Älvstranden i projektet Södra Älvstranden i ungas ögon under ledning av tre arkitekter: Mania Teimouri, Stefan Petersson och Marie Örjefeldt. Hösten 2005 skapades fem parallella medborgarlag med uppgift att arbeta fram visioner för området med utgångspunkt i göteborgarnas synpunkter, och arkitekturkonsulenten fick då i uppdrag att bilda ett sjätte lag för barn och ungdomar under 15 år.
De yngsta barnen i laget går i förskoleklass, de äldsta är 14 år. Sammanlagt är det 27 barn, indelade i tre grupper som arbetar med varsin arkitekt. Grupperna träffades en gång i veckan hela hösten 2005. Arkitekterna har arbetat med barnens hemmiljöer, visat bilder och haft diskussioner som en utgångspunkt för att gå in på älvstrandsområdet och dess specifika förutsättningar.
4
Med serie menas kulturprojekt som genomförs i skolan eller förskolan med en pro-
fessionell konstnär eller kulturpedagog. En serie omfattar minst fem tillfällen med barnen.
Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet SOU 2006:45
246
Även om det är stor åldersskillnad mellan de äldsta och de yngsta barnen i gruppen är det flera önskemål som är gemensamma: trygghet, att man ska våga vara ute när det är mörkt, mötesplatser där barn, ungdomar och vuxna kan mötas, och tillgänglighet. Alla ska vara välkomna i området, det ska inte vara till uteslutande för de boende eller för en viss grupp av människor.
Aktionsgruppen har träffat några av barnen. En av medlemmarna i den yngsta gruppen är Alexander Tourdai, 11 år. Såhär berättar han om hur de har arbetat:
− Vi skriver ner vad som är viktigt för oss. Säkerhet i trafiken, att alla åldrar ska trivas, att det ska finnas lekplatser och parkbänkar för vuxna. Vuxna ska kunna läsa en bok medan barnen leker utan att vara rädda för att barnen ska bli överkörda eller bortrövade. Det måste finnas ramper för handikappade och hissar och räcken.
Säkerhet är viktigt. Det betonar Alexander gång på gång. Man ska våga leka ute även om det är mörkt. Michelle Kaye och Jasmine Kitzing är båda 14 år och med i gruppen med de äldsta barnen.
−Det ska finnas både nöjen och lugn, säger Michelle. Vi har pratat om saker som har varit dåliga i städer som man har byggt förut – till exempel när det inte finns gemenskap.
Jasmine och Michelle pratar också om säkerhet – men med ett lite annat perspektiv än Alexander. Flickorna vill ha parker som man kan se in i – och ut ur – för trygghetens skull. De vill ha mer belysning och säger att om staden vore trygg skulle deras föräldrar låta dem röra sig mer fritt, även kvällstid. Mötesplatser är ett nyckelord. Michelle och Jasmine efterlyser mötesplatser som inte är kommersiella och jämför med Nordstan – Göteborgs enorma köpcentrum som ligger i anslutning till älvstrandsområdet.
− I Nordstan möts alla sorters göteborgare, säger Michelle, men det är bara shopping, och folk är så upptagna av det de ska handla att de inte möts på riktigt. Det behövs en plats där man ser att stereotypen inte är som man tror. Fler kulturhus skulle skapa en anledning att mötas.
Flickorna efterlyser ställen där unga människor kan få visa upp vad de kan – ett slags ”kulturens, ungdomens och estetens hus” med stora ytor där unga kan visa upp dans, konserter, konst, graffiti och så vidare och dit alla åldrar är välkomna.
SOU 2006:45 Olika sätt att arbeta med barns och ungas delaktighet
247
Två av de yngsta barnen i gruppen, Kajsa Engelbrektsson, 8 år, och Leon Furuskog, 9 år, vill också ha ett hus – men av en annan sort:
− Vi vill ha ett bushus! Och ett badhus.
Klättervägg, skridskobana och ingen 11-årsgräns för allt som Kajsa har lust att prova är också viktiga saker. Både Kajsa och Leon betonar att området ska vara för alla ådrar.
En annan fråga som flera av barnen tar upp är det estetiska – att staden ska vara vacker eller rolig att se på:
− Vi vill ha andra färger och former på husen, inte bara grå och fyrkantiga, säger Jasmine. De kan vara runda som bullar.
Visste barnen innan de var med i projektet att de har rätt att vara med och lämna synpunkter på sin miljö? Särskilt de två äldsta svarar att projektet har gjort dem mer medvetna om hur man kan gå tillväga för att göra sin röst hörd. Att de har många och genomtänkta synpunkter går inte att ta miste på, men tidigare har de inte vetat vart de ska vända sig med sina åsikter.
249
Slutord
Tack!
Vi vill tacka alla er som har hjälpt och berikat oss under arbetet med betänkandet. I hela landet finns ni
− kunniga, engagerade och
inspirerande människor.
Vi vill tacka alla er för de viktiga diskussionerna och för de många förslag, idéer och synpunkter som ni har delat med er till oss.
Vi vill tacka alla er barn och unga som har delat med er av era erfarenheter, åsikter och önskemål inför framtiden.
Sista steget måste vi ta tillsammans – att se till att förslagen blir verklighet!
Här har vi varit och pratat om barnkultur: Ale, Arboga, Borlänge, Botkyrka, Göteborg, Halmstad, Hofors, Hällefors, Hässleholm, Järfälla, Kalix, Kalmar, Karlshamn, Karlstad, Kiruna, Kungshamn, Landskrona, Luleå, Lund, Malmö, Nacka, Piteå, Sigtuna, Skellefteå, Skövde, Stockholm, Strömsund, Sundsvall, Svedala, Södertälje, Trollhättan, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Vara, Varberg, Vimmerby, Örebro och Östersund
251
Referenser
Offentligt tryck
Ds 1998:58 En strategi för kultur i skolan. Arbetsgruppen för kultur
i skolan, Kulturdepartementet. Ds 2003:61 Genus på museer. Slutrapport från arbetsgruppen
Genus på museer. SOU 2004:115 Den könade förskolan – om betydelsen av jäm-
ställdhet och genus i förskolans pedagogiska arbete. SOU 2004/05:2 Makt att bestämma – rätt till välfärd. Regeringens
ungdomspolitiska proposition. SOU 2005:91 Agenda för mångkultur. Delbetänkande från Kom-
mittén för samordning av Mångkulturåret. SOU 2005:41 Bortom vi och dom, Teoretiska reflektioner om makt,
integration och strukturell diskriminering. SOU 2005:1 Radio och Tv i allmänhetens tjänst. Riktlinjer för en ny
tillståndsperiod. SOU 2004:83 Hjälpmedel. LSS- och hjälpmedelsutredningens be-
tänkande. SOU 2000:118 Ja jag vill leva jag vill dö i Norden. Forum för
världskultur. SOU 2004:51 Vem får vara med? En belysning av folkbildningens
relation till icke-deltagarna.
Propositioner
Prop. 1996/97:3 Kulturpolitik. Prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige. Prop. 2004/05:11 Kvalitet i förskolan. Regeringens skrivelse 2004/05:93 Redovisning av regeringens
insatser för barn och unga i statsbudgeten för år 2005.
Referenser SOU 2006:45
252
Regeringens skrivelse 2005/06:140 Ett Sverige för barn – redogörelse
för regeringens barnpolitik. Prop. 2005/06:1 Budgetpropositionen. Prop. 2005/06:2 Bästa språket, En samlad svensk språkpolitik. Prop. 2005/06:192 Lära, växa, förändra – regeringens förslag om
framtidens folkbildning.
Övrig litteratur
Aram, N & Bildt, C. Osynliga framtidsdrömmar? Nyinvandrade
ungdomars möte med den svenska skolan (Arbetslivsinstitutet 2004:4). Aulin-Gråhamn, L&Persson, M&Thavenius,J, Skolan och den radi-
kala estetiken, Studentlitteratur 2004. Arenor för alla, En studie om ungas kultur- och fritidsvanor, Ung-
domsstyrelsen 2005:1. Barn
−
teater
−
drama, Centrum för barnkulturforskning nr 32,
Stockholms universitet 2000. Barns smak – om barn och estetik, Centrum för barnkulturforskning
nr 36, Stockholms universitet, 2004. Barnkultur – igår, idag, i morgon, Centrum för barnkulturforskning
nr 30, 1999. Barns skapande lek, Centrum för barnkulturforskning, nr 10, 1987. Idol, image, identitet, Centrum för barnkulturforskning, nr 34,
2002. Barnkultur i skilda världar, Centrum för barnkulturforskning nr 38, 2006. Barnen och kulturen, En rapport från Barnkulturgruppen, Liber 1978. Barn i stan? Om barns tillgång till stadsbygden (Stadsmiljörådet 2001). Barnombudsmannens remissvar på (SOU 2005:77) Får jag lov? Om planering och byggande. Diarienummer: 9.1:1105/05. Barns lek, lärande och utveckling, En förstudie om hur ett potentiellt konkurrenskraftigt kompetensområde kan avgränsas och beskrivas, Nutek R 2004:059. Barnombudsmannens remissvar på Folkhälsoinstitutets uppdrag Underlag till handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet i befolkningen (S2005/1274/FH). Banér, Ann, Bilden av barnet – från antiken till 1900 (Berghs 1994).
SOU 2006:45 Referenser
253
Budgetunderlag 2007-2009, Statens kulturråd. Statusrapport 2004, Boernekulturens Netvaerk, Danmark. Boernekultur i hele landet, Handlingsplan for 2006
−
2007
Statusrapport for 2005, Boernekulturens netvaerk, Danmark. Björklid, Pia, Lärande och fysisk miljö, En kunskapsöversikt om
samspelet mellan lärande och fysisk miljö i förskola och skola, Myndigheten för skolutveckling 2005. Delrapportering av Kulturrådets översyn av villkor och riktlinjer
för bidragsgivning till fria teater- och dansgrupper, KUR 2005:120. ”De vill att jag ska vara osynlig” Romska barn och ungdomar
berättar om sin vardag, Barnombudsmannen BR2005:07. För de allra små. Om att uppleva böcker, teater, film, konst och musik
när man är liten, red. Margareta Sörenson, Stockholm 2001. FN:s barnkonvention angår högskolan. Rapport från ett regerings-
uppdrag, Högskoleverkets rapportserie 2003:6R. Först såg vi en film, Röster och reportage om jämställdhetsarbete i
skolan, Svenska Filminstitutet och Myndigheten för skolutveckling 2005. Goda matvanor och ökad fysisk aktivitet – underlag till handlings-
plan, Statens Folhälsoinstitut 2005. Gustafson, B & Fritzén, L, Idag ska vi på teater. Det kan förändra
ditt liv (Växjö universitet 2004). Hasselrot, Astrid, Pedagogen. och penseldraget, Nordiska akvarell-
museet 2004. Helander, Karin, Från sagospel till barntragedi. Pedagogik, förströelse
och konst i 1900-talets svenska barnteater. Stockholm 1998. ”Hur kul är det på en skala? Resultat från undersökningen ’Rätten
att komma till tals’”, barnombudsmannen rapporterar BR 2005:03. Hur är det ställt? Tack, ojämt! Erfarenheter av jämställdhetsarbete i
grundskolor och gymnasieskolor, Myndigheten för skolutveckling 2003. Hur kan skola och konstmuseum samarbeta i vardagen? Seminarie-
rapport från Nordiska Akvarellmuseet 1-2 november 2004. Johansson, Barbro, Kom och ät! Jag ska bara dö först.. Datorn i
barns vardag, Etnologiska föreningen i Västsverige 2000. Korczak, Janusz, Barnets rätt till respekt (1929), Stockholm 1988. Krafter i samspel, Om lokal kultur- och fritidspolitik-erfarenheter och
slutsatser, Svenska kommunförbundet 2001.
Referenser SOU 2006:45
254
Kultur förändrar – om konsten att gestalta mångfald, Nordin, A red.
Agora 2004. Kultur i storstad, En kartläggning och analys av kulturens roll i
storstadsarbetet, Mångkulturellt centrum 2002. Kulturen i siffror, Kulturrådet 2004 och 2005. Kåreland, Lena, Modig och stark – eller ligga lågt, Skönlitteratur och
genus i skola och förskola, Svenska Barnboksinstitutet nr. 87. Lager, Anton och Bremberg, Sven, Hälsoeffekter av tv- och dator-
spelande, Statens Folkhälsoinstitut R 2005:18. Nelson, Anders och Svensson, Krister, Barn och leksaker i lek och
lärande, Liber2005. Nilsson, Sven, Kulturskolan i Stockholm, En berättelse om föränd-
ring, Kulturskolan i Stockholm 2005. Olofsson, Birgitta, Knutsdotter, I lekens värld, Stockholm 1992. Om världen, Kulturrådets omvärldsanalys 2003. Om kulturell mångfald, Kulturrådets omvärldsanalys 2005. Osten, Suzanne Mina meningar, Essäer, artiklar, analyser 1969
−
2002, Gidlunds 2002. Ottosson, Annika, Inventering av musik- och kulturskolor i Västra
Götaland 2003, Västra Götalandsregionen 2003. Simonsson, Maria, Bilderboken i förskolan, Linköping 2004. Storstadsdelegationens årsrapport 2005, Regeringskansliet 2006. Söderlind, I & Engwall, K, Var kommer barnen in? Barn i politik,
vetenskap och dagspress (Institutet för framtidsstudier 2005). Thorn Wollnert, Camilla, Att arbeta med kultur och fritid, En studie
av professioner i förändring, Svenska kommunförbundet 2003. Tjukovskij, Korneij, Från två till fem år (1925), Hedemora 1976. Tänk långsiktigt, En samhällsekonomisk modell för prioriteringar som
påverkar barns psykiska hälsa, Skolverket, Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut 2004. Upp till 18 – fakta om barn och ungdomar, Barnombudsmannen
BR2004:06. Ungas egna kultur- och fritidsverksamheter. Slutrapport om utveck-
lingen av ungas egna kulturverksamheter samt nya lokala lösningar för ungas fritidsverksamhet. Ungdomsstyrelsens skrifter 2003:3. Ungar & Medier 2005, Fakta om barns och ungas användning och
upplevelser av medier, Medierådet 2005. Ursprungsglöd och värmedöd, Om de nationella kulturpolitiska
målen i den lokala kulturpolitiken, Sveriges kommuner och landsting 2005.
SOU 2006:45 Referenser
255
Varför blir det så snett II? En rapport om konst och makt, Furu-
mark, A m.fl. 2004. Vem tar hand om kultur och fritid i Sveriges kommuner? Svenska
kommunförbundet 2003.
BILAGOR
Bilaga 1
259
Kommittédirektiv
Aktionsgrupp för barnkultur Dir. 2004:117
Beslut vid regeringssammanträde den 2 september 2004.
Sammanfattning av uppdraget
En aktionsgrupp för barnkultur tillsätts. Huvuduppgiften är att lämna förslag på hur barnkulturens ställning kan stärkas. Aktionsgruppen skall ta initiativ till ett s.k. modellsamarbete mellan kommuner i syfte att sprida föredömliga former för arbetet med barn och kultur. En särskild rapportör skall kartlägga barnkulturen i Sverige.
Bakgrund
Barnkultur har en central roll i svensk kulturpolitik. Barnens rätt och möjlighet att delta i det kulturella och konstnärliga livet har varit en prioriterad fråga i den svenska kulturpolitiken alltsedan 1970-talet. Det råder en bred politisk enighet om vikten av att satsa på barnkultur.
För trettio år sedan tillsattes den statliga Barnkulturgruppen med uppdrag att lägga fram förslag inom barnkulturområdet. Under rubrikerna Alla har ansvar för barnkulturen och Så här kan vi arbeta skriver gruppen i sin slutrapport Barnen och kulturen att samverkan mellan folkrörelserna, kommunerna och staten är en förutsättning för att få till stånd en positiv förändring.
I propositionen Kulturpolitik (prop. 1996/97:3) redogjorde regeringen för målen för den statliga kulturpolitiken. Alla medborgare omfattas av dessa mål oavsett ålder, kön, klass, hemvist eller etnisk bakgrund. Barn skall ha lika möjlighet att utvecklas till självständiga individer. Att själv få skapa och ta del av andras
Bilaga 1 SOU 2006:45
260
skapande hjälper barn och unga att upptäcka och förstå sig själva och sin relation till omvärlden.
För merparten av de verksamheter som helt eller delvis finansieras med stöd från den statliga kulturbudgeten har barn- och ungdomsverksamhet hög prioritet. Inom bl.a. områdena film, litteratur, museer, teater, dans och musik bedrivs verksamheter utifrån barns och ungas perspektiv. Kulturpolitiken främjar även riktade insatser för barn- och ungdomskultur genom de nationella uppdragen (prop. 1996/97:3) och landets länskonsulenter. Regeringen avser att i budgetpropositionen för 2005 (utg.omr. 17) lämna en fyllig redovisning av nuvarande statliga insatser för barnkulturen och ange vilka framtida insatser som bedöms vara nödvändiga.
Barn och ungdomar är också viktiga målgrupper för radio och TV i allmänhetens tjänst, som är en betydelsefull förmedlare av kulturella och konstnärliga upplevelser i program för och med barn och ungdomar.
Enligt Sveriges musik- och kulturskoleråd erbjuder fortfarande nästan samtliga kommuner frivillig musikundervisning trots återkommande nedläggningshot. Ett stort antal kommuner har musik- och kulturskolor med undervisning i musik, dans, teater, bild m.m. Avgifterna varierar dock mellan kommunerna, vilket innebär att många barn inte har råd att delta i verksamheter med hög avgift.
Den kulturella infrastrukturen, former för samordning, tillgången till fungerande bibliotek och ändamålsenliga lokaler, den enskilda skolans inställning till kreativa lärprocesser och till kultur samt föräldrarnas ekonomiska, sociala och etniska bakgrund är några avgörande faktorer för barns möjligheter att utnyttja sin rätt till kultur och eget skapande.
I budgetpropositionen för 2004 (utg.omr. 17) aviserade regeringen att en särskild aktionsgrupp skulle tillsättas med uppdrag att bl.a. inleda ett s.k. modellsamarbete med ett antal kommuner. I uppdraget pröva hur professionella konstnärer och kulturutövare skulle kunna spela en större roll i bl.a. skolan än för närvarande.
Företrädare för flera kommuner, musik- och kulturskolor, kulturinstitutioner och skolor, liksom många andra berörda, har anmält sitt intresse att delta i detta arbete.
För att ytterligare stärka barnkulturens ställning beslutade regeringen i juni 2004 att ur Allmänna arvsfonden satsa 60 miljoner kronor på barn- och ungdomskultur. Under en treårsperiod skall
Bilaga 1
261
20 miljoner kronor årligen fördelas till projekt av och för barn och ungdomar. Projekten skall syfta till att utveckla barns och ungdomars kulturengagemang och egna skapande.
Barnets rätt till kultur
Artikel 31 i FN:s konvention om barnets rättigheter erkänner barnets rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Konventionen fastslår vidare att konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet. Staterna skall också uppmuntra kulturell och konstnärlig verksamhet som är lämplig och som kommer alla barn till del.
Enligt artikel 12 har barnet rätt att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som han eller hon är berörd av och att få sina åsikter beaktade.
Att förverkliga barnkonventionen och att förankra konventionens synsätt är ett långsiktigt och ständigt pågående arbete. Regeringens arbete med att förverkliga barnkonventionen tar sin utgångspunkt i den strategi som godkändes av en enhällig riksdag i mars 1999. Strategin har uppdaterats i en skrivelse till riksdagen januari 2004 (skr. 2003/04:47).
Läroplanerna knyter kreativitet och skapande verksamhet till lärandet. I läroplanen för förskolan (Lpfö) ges uppdraget till förskolan att utveckla barns lärande genom att låta dem skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer som dans, sång, musik, drama, rytmik och rörelse liksom med tal och skriftspråk. Ett av skolans uppdrag enligt läroplanen för grundskolan (Lpo94) är att stimulera varje elev att bilda sig och att växa med sina uppgifter. I skolarbetet skall både de intellektuella och de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Eleverna skall pröva och utveckla olika uttryck för kunskap.
Skolans arbete med kultur och kreativitet kan inte skiljas från den pedagogiska verksamheten i övrigt och kan därför inte vara förbehållet vissa ämnen eller aktiviteter. Samverkan mellan vetenskapliga ämnen, praktiskt-estetiska ämnen och kulturlivet skapar en skola där man arbetar med frågor som unga människor är intresserade av.
Bilaga 1 SOU 2006:45
262
Regeringens satsning på Kultur i skolan under 1999
−2001 inriktades på att kultur förstärker och stimulerar till lärandeprocesser. Insatserna inriktades på strategiska kulturprojekt som kunde ge varaktiga effekter.
I bibliotekslagen (1996:1596) föreskrivs att varje kommun skall ha folkbibliotek och att grundskolan och gymnasieskolan skall tillhandahålla skolbibliotek.
Statens kulturråd har i uppdrag att särskilt värna om barns och ungdomars rätt till yttrandefrihet. Rådet skall likaså värna om barns och ungdomars rätt och möjlighet att delta i det kulturella och konstnärliga livet och att få del av kulturupplevelser. Statens kulturråd har även regeringens uppdrag att stärka och vidareutveckla arbetet med kultur i skolan på nationell nivå.
Flertalet av de myndigheter och institutioner som omfattas av de ovannämnda kulturpolitiska målen har i regleringsbrev eller i regeringsbeslut om mål och återrapporteringskrav särskilda uppdrag att främja barn och unga.
Radio- och TV-företagen med uppdrag i allmänhetens tjänst, skall enligt sändningstillstånden för tillståndsperioden 2002 till 2005 ägna ökad uppmärksamhet åt program för och med barn och ungdomar samt i dessa program förmedla bl.a. kulturella och konstnärliga upplevelser.
Uppdraget
Aktionsgruppen skall göra en översyn av barns och ungas möjligheter till kulturengagemang och eget skapande och lämna förslag på hur barnkulturens ställning kan stärkas.
Aktionsgruppen skall lyfta fram de kommuner som etablerat former för arbetet med barn och kultur som kan tjäna som föredömen. Därefter skall aktionsgruppen ta initiativ till ett s.k. modellsamarbete mellan kommuner i syfte att förmedla dessa exempel och erfarenheter. Det skall gälla arbete med kultur inom bl.a. teater, dans, musik, litteratur, bildkonst, film och museer. Dessutom skall arbetet inriktas mot musik- och kulturskolornas ställning, bibliotekens roll för läsfrämjandet och enskilda förskolors och skolors sätt att arbeta med kultur. Det skall även gälla samordning mellan olika aktörer och nätverk för att främja barns tillgång till kultur.
Bilaga 1
263
Aktionsgruppen skall utreda hur professionella konstnärer och kulturutövare skulle kunna få en större roll än i dag i barnens offentliga miljöer som förskolor, skolor, kulturskolor och bibliotek. Dessutom skall den undersöka hur samspelet mellan kulturliv och lärare kan stärkas. Gruppen skall också undersöka behovet av och förutsättningarna för en förbättrad samordning på olika samhälleliga nivåer för att främja tillgången till kultur i barnens offentliga miljöer.
Aktionsgruppen skall låta en särskild rapportör göra en kartläggning av barnkulturen i Sverige trettio år efter det att den första barnkulturgruppen tillsattes. Denna del av uppdraget kan grundas på befintligt analysmaterial i form av statistik och forskningsrapporter. Kartläggningen skall omfatta barnens offentliga miljöer och gälla samtliga konstarter, olika kulturinstitutioner samt radio och TV i allmänhetens tjänst.
I arbetet skall alla barns möjligheter till eget skapande och deltagande i kulturverksamhet beaktas oavsett kön, ekonomisk eller etnisk bakgrund, geografisk hemvist eller eventuellt funktionshinder. Särskild uppmärksamhet skall riktas på eventuella genus- eller åldersbundna mönster. Gruppen skall också uppmärksamma de nationella minoriteternas tillgång till kultur på det egna språket.
Det står gruppen fritt att initiera egna undersökningar. Resultatet skall ligga till grund för gruppens överväganden och förslag.
Det ingår i aktionsgruppens uppdrag att analysera hur ändamålsenliga de nuvarande offentliga insatserna på barnkulturområdet är och att lämna förslag på hur området kan utvecklas. Aktionsgruppen skall även utreda behovet av en kontinuerlig uppföljning av situationen för barnkulturen.
Om aktionsgruppen lämnar förslag som medför nya kostnader skall förslagen till finansiering redovisas.
Arbetsformer och redovisning av uppdraget
Aktionsgruppen skall samverka med kommuner och landsting och med berörda myndigheter, institutioner och organisationer. Till dessa hör bl.a. Statens kulturråd, Barnombudsmannen, Myndigheten för skolutveckling, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd. Aktionsgruppen skall aktivt involvera barn och unga i arbetets olika delar.
Bilaga 1 SOU 2006:45
264
Aktionsgruppen skall redovisa sitt uppdrag i en slutrapport senast den 15 april 2006. Det står gruppen fritt att dessförinnan lämna delrapporter.
(Kulturdepartementet)
Bilaga 2
265
Barn och ungdomar om kultur
Resultatredovisning av en enkätundersökning om barns och
ungas aktiviteter och upplevelser inom kulturområdet
Barnombudsmannen
Bilaga 2 SOU 2006:45
266
Bilaga 2
267
Innehåll
1 Inledning .................................................................... 269 Bakgrund .................................................................................... 269
2 Vad är kultur? .............................................................. 270
3 Kultur i skolan............................................................. 271 Få elever är nöjda med aktiviteterna i skolan ........................... 272 Vad eleverna vill göra ................................................................. 273 Inflytande över skolaktiviteter .................................................. 274 Upplevelser på skoltid ............................................................... 275 Vilka upplevelser är eleverna nöjda med? ................................. 276 Vad vill barnen och ungdomarna själva göra? .......................... 277 Inflytande ................................................................................... 278 Hinder......................................................................................... 279 Förslag på aktiviteter ................................................................. 280 Vilka förslag har barnen och ungdomarna kommit med? ....... 281
4. Kultur på fritiden ................................................................. 281
Vad vill barn och ungdomar göra på sin fritid? ........................ 283 Favoritaktiviteter........................................................................ 285 Tid och pengar............................................................................ 285 Andra hinder .............................................................................. 286 Information ................................................................................ 286 Egna förslag ................................................................................ 287 Vilka förslag har barn och ungdomar kommit med? ............... 288 Får förslagen gehör? .................................................................. 288 Aktiviteter tillsammans med familjen....................................... 288 Vilka kulturinstitutioner har barn och ungdomar besökt? ..... 289
5. Sammanfattande kommentarer..................................... 290 Kultur för alla? ........................................................................... 290 Skolan introducerar snarare än aktiverar? ................................ 290 Litet inflytande, litet intresse .................................................... 291 Kultur konsumeras i hemmen ................................................... 291 Pojkar och flickor....................................................................... 291 Glesbygd kontra storstad, mindre kommuner och större....... 292
Bilaga 2 SOU 2006:45
268
Bilaga 2
269
1
Inledning
Bakgrund
Under hösten 2005 har Barnombudsmannen och Aktionsgruppen för barnkultur genomfört en undersökning om barns och ungas kulturvanor i skolan och på fritiden. Det övergripande syftet har varit att kartlägga både vanor och vilka möjligheter barn och unga har till inflytande i dessa sammanhang. Mer konkret har enkätfrågorna därför rört vilka aktiviteter och upplevelser inom kulturområdet respondenterna har varit med om, både i och utanför skolan. Enkätfrågorna har också tagit upp huruvida barn och unga upplever att de får vara med och bestämma över dessa aktiviteter och upplevelser samt huruvida de är nöjda med dem.
Barnombudsmannen har regelbundna kontakter med barn och ungdomar för att ta reda på vad de tycker i aktuella frågor. Kontakterna sker bland annat genom besök på skolor och i föreningar, genom brev- och telefonkontakter och via myndighetens webbplats. Barnombudsmannen tar också hjälp av ett antal kontaktklasser som svarar på enkäter inom olika områden. Till sin hjälp har Barnombudsmannen även flera barn- och ungdomsråd, samt ett expertråd.
Barnombudsmannen ställer minst två gånger om året frågor till barn och unga i kontaktklasserna. Kontaktklasserna finns i skolor över hela landet, i glesbygd och storstad, i större samhällen och i förorter. De som har svarat är inte utvalda enligt någon statistisk urvalsmetod men siffrorna kan ändå ge en indikation på vad barn och unga tycker i olika frågor. Samtliga respondenter i undersökningen är naturligtvis anonyma. Frågorna ställs via Hallå, den del av Barnombudsmannens webbplats som vänder sig till barn och unga. Frågorna ställs med både fasta och öppna svarsalternativ.
Enkäten om kulturvanor besvarades av våra kontaktklasser under hösten 2005. En kort sammanställning av enkätresultaten presenteras i denna resultatredovisning. För djupare analyser och diskussioner kring undersökningens resultat hänvisar vi till Barnombudsmannens rapport NNNNNNN.
Vi har fått cirka 1100 svar på enkäten, varav cirka 41 procent är från pojkar och 59 procent från flickor. Oftast är svaren ganska jämt fördelade mellan pojkar och flickor i våra enkätundersökningar och redan här indikeras att just den här enkäten varit av större intresse för flickor än för pojkar.
Bilaga 2 SOU 2006:45
270
Eleverna i årskurserna fyra till sex utgör 16 procent av det totala antalet respondenter, eleverna i årskurserna sju till nio cirka 33 procent. Gymnasieeleverna, slutligen, utgör cirka 50 procent av det totala antalet svarande.
67 procent av alla respondenterna har föräldrar födda i Sverige. 18 procent av dem har föräldrar som båda är födda i ett annat land. 13 procent har vidare angett att en förälder är född i Sverige och den andra föräldern utomlands. Ett fåtal respondenter har angett att de inte vet var deras föräldrar är födda. 14 procent av respondenterna har angett att de har något funktionshinder, 86 procent att det inte har något sådant. Slutligen, 36 procent av respondenterna bor i storstadsregioner, 26 procent i mellanstora städer och resterande 36 procent i mindre kommuner och glesbygd.
2 Vad är kultur?
Alla barn och ungdomar i undersökningen har fått frågan ”Vad är kultur för dig?” Svaren visar att begreppet har många olika betydelser. Vissa svar närmar sig ett antropologiskt kulturbegrepp, en elev skriver att ”Det är väl ungefär som Sveriges kultur, vad vi gör och hur vi gör”. En annan elev menar att ”kultur är när en homogen grupp delar samma grundläggande värderingar och moral, samma historia och en känsla av gemenskap”. Många fäster också vikt vid skillnader mellan kulturer. För en elev är kultur ”olika nationaliteter, länder och måltider och dans”.
Andra betonar det estetiska och kreativa, ”Något som stimulerar sinnen” säger en elev, ”Något vackert” säger en annan. För många barn och ungdomar är kultur något man gör: som att spela och sjunga, dansa och spela teater. Men kultur kan också vara att spela datorspel, sola och bada.
Kultur kan också vara ting. Några elever svarar ”gamla saker”, ”tavlor” och ”statyer” på frågan vad kultur är för just dem. Andra elever beskriver snarare värderingar än artefakter och aktiviteter. Kultur är ”tråkigt” för en del, ”roligt” för andra. Det vanligaste svaret är emellertid att kultur är ”konst, musik, teater, dans”, samtidigt som några barn och unga i undersökningen påpekar att kultur också kan vara att sola eller spela fotboll.
För en elev är ”kultur är hur vi människor lever, hur vi utnyttjar och formar vår omvärld”.
Bilaga 2
271
3 Kultur i skolan
Skolan har en stor betydelse för många barns och ungdomars möjligheter till kultur och kulturella aktiviteter.
Att läsa böcker och skriva egna texter torde vara centrala aktiviteter i en stor del av skolans undervisning. Det är i detta sammanhang anmärkningsvärt att endast 72 procent av pojkarna i undersökningen säger sig ha läst böcker under skoltid det senaste året och att endast 56 procent av dem menar att de har skrivit egna texter. När vi senare i enkäten också frågar efter läsvanor utanför skolan hävdar 20 procent av pojkarna att det inte läser någonting alls och 23 procent av dem att de endast läser någon gång i veckan.
Att läsa och skriva förefaller inte vara odelat uppskattade aktiviteter för en hel del barn och ungdomar, framförallt inte bland pojkarna. Samtidigt visar enkätsvaren att skolan lägger stor vikt vid just dessa aktiviteter jämfört med andra. Möjligheten för eleverna till andra uttryckssätt – som att måla, teckna, spela teater, spela instrument med mera – minskar i de högre årskurserna då ämnen som slöjd, musik och bild försvinner från mångas scheman.
Fråga 8 Vilka aktiviteter har du gjort på skoltid under det senaste året?
Alla Flickor Pojkar Läst böcker 78 82 72 Skrivit egna texter 61 65 56 Använt olika material och tekniker exempelvis: målat, tecknat eller arbetat i trä, lera, textil
54 56 51
Spelat instrument eller sjungit
45
46
43
Annat 44 42 48 Använt Powerpoint eller Photoshop 30 29 32 Dansat 24 25 22 Filmat eller fotograferat 19 16 22 Spelat teater eller övat cirkus 15 15 15 Totalt antal svarande 1108 656 446
Det finns andra skillnader mellan pojkar och flickor än just läsning och skrivning. Något fler pojkar än flickor har använt powerpoint och photoshop, något fler pojkar än flickor har filmat eller fotograferat.
Elever med funktionshinder läser i mindre uträckning böcker än övriga elever. Å andra sidan visar enkätsvaren att dessa i högre utsträckning har haft möjlighet att filma och fotografera och att
Bilaga 2 SOU 2006:45
272
använda powerpoint och photoshop än icke-funktionshindrade elever.
Var man bor har betydelse för vilka aktiviteter man gör på skoltid. Betydligt fler elever från storstadskommuner och närförorter till storstäder har dansat, spelat teater sjungit eller spelat instrument än elever från mindre kommuner. Den sistnämnda gruppen har å andra sidan i högre utsträckning haft möjlighet att fotografera och filma samt att använda powerpoint och photoshop.
Få elever är nöjda med aktiviteterna i skolan
Relativt få elever förklarar sig nöjda med de aktiviteter som de har gjort på skoltid under det senaste året. De allra flesta eleverna läser böcker i skolan men endast en knapp majoritet förklarar sig nöjda med aktiviteten. Ännu färre anser sig nöjda med att skriva egna texter.
Vi har under föregående fråga kunnat konstatera att exempelvis musik, slöjd, dans, teater och bild inte är förbehållet alla elever varför det är givet att färre elever förklara sig nöjda med dessa aktiviteter. I de lägre årskurserna, där fler elever har dessa ämnen på schemat, är nöjdheten med dem större.
Totalt sett har drygt hälften av eleverna haft möjlighet att måla, teckna och att arbeta med trä och textil genom skolan. Andelen elever nöjda med dessa aktiviteter är något lägre. Samma förhållande, att andelen elever med möjlighet till aktiviteten är större än andelen elever som också är nöjda med aktiviteten, gäller också övriga aktiviteter.
Fråga 9 Vilka aktiviteter som du har gjort på din skoltid under det senaste året har du varit nöjd med?
Alla Flickor Pojkar Läst böcker 53 56 47 Skrivit egna texter 41 46 35 Använt olika material och tekniker exempelvis: målat, tecknat eller arbetat i trä, lera, textil
40 42 38
Annat 38 36 40 Spelat instrument eller sjungit 33 34 31 Använt Powerpoint eller Photoshop 20 20 22 Filmat eller fotograferat 15 13 17 Dansat 14 16 10 Spelat teater eller övat cirkus 10 10 10 Totalt antal svarande 1108 656 446
Bilaga 2
273
Enkätsvaren visar att fler flickor än pojkar är nöjda med aktiviteterna läsa böcker och skriva egna texter, vilket enklast förklaras av att fler flickor än pojkar också läser böcker och skriver egna texter i skolan. På samma sätt förklaras varför fler elever från storstadsregionerna är nöjda med aktiviteter som att spela instrument och sjunga än vad som är fallet i mindre kommuner.
Vad eleverna vill göra
De aktiviteter som eleverna i hög utsträckning faktiskt ägnar sig åt i skolan är inte alltid de aktiviteter de själva önskar göra. Exempelvis läser 78 procent av eleverna böcker i skolan medan endast 37 procent av dem nämner detta som en aktivitet de vill göra.
Intresset för film och fotografering är stort bland elever i alla årskurser, framförallt bland flickorna. Betydligt fler elever anger också att de vill filma eller fotografera än antalet som har haft möjlighet till detta under senaste skolåret.
Enkäten visar också att det finns ett intresse för aktiviteter som att måla och teckna, spela teater och dansa även bland gymnasieelever. 40 procent av eleverna i årskurs 2 vill till exempel kunna ägna sig åt att måla och teckna på skoltid.
Fråga 10 Vilka av följande aktiviteter vill du kunna göra på skoltid?
Alla Flickor Pojkar Filma eller fotografera 52 58 45 Använda olika material och tekniker exempelvis: måla, teckna eller arbeta i trä, lera, textil
39 41 36
Annat 38 34 44 Läsa böcker 37 38 35 Använda Powerpoint eller Photoshop 35 33 38 Spela instrument eller sjunga 32 34 30 Skriva egna texter 31 34 26 Dansa 28 39 12 Spela teater eller öva cirkus 28 36 17 Totalt antal svarande 1108 656 446
Pojkar och flickor har något olika önskemål om aktiviteter. Dans och teater intresserar till exempel relativt många flickor men få pojkar i undersökningen,
Bilaga 2 SOU 2006:45
274
Vi har tidigare kunnat konstatera att var man bor påverkar vilka aktiviteter som är möjliga i skolan. Med detta i åtanke är en intressant fråga huruvida också önskemålen om aktiviteter skiljer sig mellan eleverna från olika kommuntyper. Och några sådana skillnader kan identifieras – fler storstadselever än glesbygdselever framför till exempel önskemål om dans. Men nästan var fjärde elev i de mindre kommunerna är också intresserade av dans, samtidigt som endast en av tio har haft möjlighet till detta under skoltid. En av fyra av dessa elever är vidare intresserade av att spela teater medan endast sju procent har haft sådana möjligheter på skoltid. En slutsats är alltså att intresse för musik, dans och teater också finns bland elever från mindre kommuner, men att möjligheterna till sådana aktiviteter är mindre än i storstadsskolorna.
Inflytande över skolaktiviteter
Anmärkningsvärt få elever anser sig ha möjlighet att bestämma över aktiviteter på skoltid. Detta gäller oavsett aktivitet. Naturligtvis är elevernas uppfattning om inflytande en annan fråga än huruvida de faktiskt äger inflytande.
Läsa böcker och skriva egna texter är de aktiviteter inom vilka flest elever anser sig ha möjlighet till medbestämmande. Det är också de aktiviteter som flest elever regelbundet också ägnar sig åt. Inflytandet över aktiviteter som att dansa, spela teater, filma eller fotografera är betydligt mindre utbrett men så är också möjligheten att ägna sig åt dem.
Fråga 11 Vilka av följande aktiviteter kan du vara med och bestämma om att
du kan göra på skoltid?
Alla Flickor Pojkar Läsa böcker 47 51 42 Skriva egna texter 37 41 31 Använda olika material och tekniker exempelvis: måla, teckna eller arbeta i trä, lera, textil
30 31 29
Spela instrument eller sjunga
28
29
28
Filma eller fotografera
23
22
25
Använda Powerpoint eller Photoshop
21
18
24
Dansa 18 21 15 Spela teater eller öva cirkus 17 18 15 Totalt antal svarande 1108 656 446
Bilaga 2
275
Undersökningen indikerar att inflytandet över skolaktiviteterna inte ökar med åldern. De skillnader mellan åldersgrupperna som finns kan istället, åtminstone delvis, förklaras av att eleverna i olika årskurser har olika aktiviteter. Så upplever till exempel relativt många yngre elever att det har möjlighet att vara med och bestämma över aktiviteter som att spela och sjunga. Fler äldre elever än yngre upplever å andra sidan att de har inflytande över aktiviteter som powerpoint och photoshop, film och fotografering.
Inte heller verkar möjligheten till inflytande variera mellan skolor i olika kommuntyper. Elever från storstadsskolor verkar emellertid i högre utsträckning anse sig ha inflytande över aktiviteter som att spela instrument, sjunga eller spela teater än övriga elever. Detta kan dock förklaras av att fler elever ur den förstnämnda gruppen faktiskt ägnar sig åt dessa aktiviteter.
Intressant nog verkar elever med funktionshinder generellt uppleva större möjligheter att vara med och bestämma än icke-funktionshindrade. Skillnaderna mellan grupperna är emellertid små.
Upplevelser på skoltid
Upplevelser på skoltid handlar för de allra flesta barn och ungdomar om att se på film eller gå på bibliotek. Det är också noterbart att över en tredjedel av respondenterna svarar ”annat” på den här frågan. Vilka upplevelser de då har i åtanke är svårt att veta.
Konserter, teater- och museibesök hör inte till vanligheten för majoriteten av eleverna. Dans och konst är än mer sällsynt.
Fråga 12. Vilka upplevelser har du varit med om på skoltid?
Alla Flickor Pojkar Sett på film 72 74 70 Gått på bibliotek 61 66 54 Annat 38 36 41 Lyssnat på levande musik 30 33 25 Gått på teater 30 31 29 Besökt museum 29 30 28 Sett på dans 17 16 17 Sett på konst 14 14 14 Sett cirkus 3 2 4 Totalt antal svarande 1106 656 444
Bilaga 2 SOU 2006:45
276
Resultaten visar inte på några större skillnader mellan pojkar och flickor. Inte heller varierar svaren mellan elever från olika årskurser i någon större omfattning. Skolornas program för kulturella upplevelser verkar omfatta de flesta. Gruppen funktionshindrade elever har emellertid, jämfört med övriga elever, i något mindre utsträckning haft möjlighet att gå på bibliotek och se på film.
Skillnaderna mellan storstadsregioner och glesbygd är relativt små. Det finns två undantag. Dels har en betydligt större andel elever i storstadskommuner (72 procent) gått på bibliotek än vad som är fallet bland eleverna i glesbygdskommunerna (55 procent). Dels har storstadseleverna också i högre utsträckning haft möjlighet att lyssna på levande musik. Å andra sidan visar undersökningen att något fler elever i glesbygdskommuner har haft möjlighet att se på dans och film genom skolan. Skillnaderna mellan skolor på olika håll i landet förefaller alltså mindre vad gäller upplevelser än vad gäller aktiviteter inom i alla fall vissa kulturområden. Fler elever i de mindre kommuner än i storstadsregionerna har exempelvis sett på dans men betydligt färre av dem har haft möjlighet att själva dansa.
En liten men intressant detalj är att elever med en eller båda föräldrarna födda utomlands i högre utsträckning än elever med svenskfödda föräldrar har besökt museum.
Vilka upplevelser är eleverna nöjda med?
Filmbesök framstår som den populäraste upplevelsen i skolans regi bland både pojkar och flickor. Biblioteksbesöken tycker eleverna inte är lika spännande. Noterbart är att relativt få elever, med tanke på att majoriteten av dem faktiskt besöker bibliotek, anser sig nöjda med biblioteksbesöken.
Som tidigare konstaterades har inte alla elever genom skolan fått möjlighet att besöka museum, se på dans eller teater eller lyssna på levande musik. Det är därför givet att färre elever förklarar sig nöjda med dessa aktiviteter. De elever som har haft sådana möjligheter verkar emellertid i ganska hög utsträckning nöjda. 30 procent av dem har exempelvis gått på teater under det senaste året och 22 procent förklarar sig också nöjda med teaterbesöket.
Bilaga 2
277
Fråga 13 Vilka upplevelser har du varit nöjd med på skoltid under det senaste
året?
Alla Flickor Pojkar Sett på film 56 57 55 Annat 35 32 40 Gått på bibliotek 29 31 26 Gått på teater 22 23 19 Lyssnat på levande musik 19 21 16 Besökt museum 18 18 19 Sett på dans 11 12 9 Sett på konst 8 9 7 Sett cirkus 3 2 6 Totalt antal svarande 1103 653 444
Det antyds skillnader mellan pojkar och flickor. Generellt verkar fler flickor än pojkar vara nöjda med sina upplevelser på skoltid. 40 procent av pojkarna är nöjda med upplevelser som inte funnits med bland svarsalternativen och svarar ”annat” på frågan. Undersökningen ger ingen ledtråd till vad detta skulle kunna vara och återigen kan man misstänka att vi inte riktigt lyckats fånga vad många pojkar anser vara upplevelser inom skolan.
Variationer mellan nedbrytningar över årskurser, etnisk bakgrund och hemkommun förefaller till stor del korrespondera mot vilka upplevelser eleverna har haft möjlighet att ta del av. Inte heller är skillnaderna i nöjdhet särskilt stora mellan elever med eller utan funktionshinder.
Vad vill barnen och ungdomarna själva göra?
Det finns ett intresse för kultur och kulturella aktiviteter bland många barn och ungdomar. Framförallt är filmintresset stort. Men även teater, konserter, museum och dans intresserar åtminstone kring 40 procent av respondenterna i undersökningen. Intresset är med andra ord större än faktiska kulturella upplevelser inom skolans ramar. Nästan hälften av eleverna säger sig till exempel vilja gå på teater medan endast 30 procent av dem också har gjort det.
Bilaga 2 SOU 2006:45
278
Fråga 14 Vilka av följande saker vill du kunna göra på skoltid?
Alla Flickor Pojkar Se på film 71 72 69 Gå på teater 48 58 34 Annat 45 41 52 Lyssna på levande musik 44 49 37 Besöka museum 40 42 37 Se på dans 40 54 19 Gå på bibliotek 33 34 31 Se cirkus 33 34 31 Se på konst 26 28 23 Totalt antal svarande 1101 651 444
Pojkar och flickor har olika intressen. Teater, konserter och framförallt möjlighet att se på dans intresserar fler flickor än pojkar. Pojkarna i undersökningen eftersöker istället upplevelser som inte finns med bland svarsalternativen. Mer än hälften av dem har svarat ”annat” på frågan.
Elever med funktionshinder skiljer sig inte heller här i särskilt hög utsträckning från övriga elever. Bland den sistnämnda gruppen finns emellertid ett något större intresse för film. Nedbrytning över årskurser visar inte några större skillnader mellan eleverna.
Undersökningen antyder emellertid vissa samband mellan var man bor någonstans och vilka intressen man har. Elever från storstadsregionerna är intresserade av att besöka museum och se på dans i högre utsträckning än eleverna på andra håll i landet. Något fler elever från de mindre kommunerna är å andra sidan intresserade av att på gå teater.
Inflytande
Generellt kan sägas att relativt få elever anser sig ha inflytande över upplevelser i skolans regi. När det gäller film- och biblioteksbesök menar emellertid rätt många av eleverna att de kan vara med och bestämma. Inflytande över konserter, dans, konst och teater verkar däremot förbehållet ett fåtal elever. Delvis är detta en konsekvens av att få elever har haft möjlighet till sådana upplevelser och aktiviteter. Men det är också möjligt att svaren kan ses som en indikator på att kulturen inte har någon given plats i skolans vardag, att
Bilaga 2
279
eleverna överhuvudtaget inte reflekterar över möjligheten att få uppleva till exempel dans eller teater.
Fråga 15 Vilka av följande saker kan du vara med och bestämma om att du
kan göra på skoltid?
Alla Flickor Pojkar Se på film 40 41 39 Annat 40 35 48 Gå på bibliotek 37 42 30 Besöka museum 21 21 20 Lyssna på levande musik 18 19 16 Gå på teater 18 19 18 Se på dans 14 15 13 Se på konst 13 12 14 Se cirkus 10 8 13 Totalt antal svarande 1097 648 443
Fler pojkar än flickor anser sig kunna vara med och bestämma över ”annat” vilket torde förklaras av att pojkarna också är mer intresserade av ”annat”. Annars råder inga större skillnader mellan pojkar och flickor.
Inte heller kan några större skillnader mellan andra grupper i undersökningen identifieras.
Hinder
Det vanligaste hindret enligt eleverna är att aktiviteter och upplevelser kostar för mycket. En tredjedel av eleverna menar också att läraren kan vara ett hinder. Relativt många, i alla fall bland pojkarna, svarar ”vet inte” på frågan.
Bilaga 2 SOU 2006:45
280
Fråga 16 Vilka hinder finns om du inte kan göra det du önskar på skoltid?
Alla Flickor Pojkar Kostar för mycket 51 58 40 Läraren vill inte 34 35 31 Vet inte 33 29 40 Har inte tid 31 35 25 Svårt att ta sig dit 24 26 20 Det jag vill göra finns inte i kommunen 17 17 16 Åldersgräns 13 12 13 Svårt att ta sig in i lokalen 5 4 6 Får inte för mina föräldrar 4 3 6 Totalt antal svarande 1094 647 441
Betydligt fler flickor än pojkar anger ekonomiska hinder. Pojkarna svarar istället i högre utsträckning ”vet inte”. Detta kan vara avhängigt av att de aktiviteter som flickorna önskar göra helt enkelt kostar mer än pojkarnas förslag. Det kan också tolkas som att skolan har dålig beredskap att möta just flickornas önskemål.
Eventuella funktionshinder verkar inte påverka vilka hinder man stöter på i särskilt hög utsträckning. Svaren ”svårt att ta sig dit” och ”svårt att ta sig in i lokalen” är till exempel inte särskilt vanliga svar bland elever med funktionshinder. ”Svårt att ta sig in i lokalen” anges till exempel endast av nio procent av eleverna med funktionshinder som ett hinder. Funktionshinder är emellertid av olika slag. För rörelsehindrade barn och ungdomar är otillgängliga lokaler naturligtvis ett större hinder än för barn och unga med läs- och skrivsvårigheter och vi har ingen klar uppfattning om vilka olika slags funktionshinder som ryms inom gruppen.
Förslag på aktiviteter
Endast en av tre elever har lämnat förslag eller idéer på skolaktiviteter. Pojkarna förefaller här vara något mer aktiva än flickorna.
Det är vidare intressant att notera att elever med funktionshinder i högre utsträckning (50 procent av dem) har lämnat förslag på aktiviteter än andra elever.
Bilaga 2
281
Fråga 17 Har du lämnat förslag eller idéer till skolan om vilka aktiviteter du
skulle vilja göra i skolan?
Alla Flickor Pojkar Ja 35 32 40 Nej 65 69 60 Procent 100 101 100
Vilka förslag har barnen och ungdomarna kommit med?
Barnen och ungdomarna har kommit med många olika förslag. Många av dem gäller klassresor och studiebesök. Föreslagna studiebesök kan vara allt från fabriker till teatrar och museum. Andra förslag gäller aktiviteter som att se på film eller dansa. Några elever har velat sätta upp teaterföreställningar medan andra har framfört förslag om mer fotboll.
4 Kultur på fritiden
Barn och ungdomar har idag möjlighet till många olika fritidssysselsättningar. Med tanke på att frågan om fritidssysselsättningar följs av en ganska diger samling i förväg definierade svarsalternativ i enkäten är det intressant att notera att nästan hälften av respondenterna också lägger till svaret ”annat”.
TV, dvd och video, liksom datorspel och Internet kommer de flesta barn och ungdomar i kontakt med idag. Umgänget med vänner är också en viktig del av mångas fritid. Lyssna på musik ägnar sig många åt, likaså är sport och idrott, träning och tävling vanliga inslag i de flesta respondenters fritid. Biobesök och shopping är andra vanliga aktiviteter. Aktiviteter som att måla och teckna, spela instrument och sjunga, dansa och spela teater är emellertid mindre vanliga.
Bilaga 2 SOU 2006:45
282
Fråga 20 Brukar du själv göra något av följande på din fritid?
Alla Flickor Pojkar
Se på tv, dvd, video
89
90
87
Vara med kompisar
88
91
83
Använda dator, spel, Internet
85
83
88
Lyssna på musik
85
89
79
Göra läxor
67
76
54
Gå på bio
63
67
57
Sporta/idrotta/träna 63 62 65 Shoppa 61 79 35 Hjälpa till i hushållsarbetet hemma 55 63 44 Annat 47 46 48 Läsa böcker 45 54 31 Vara ute i naturen 35 38 30 Ta hand om djur 33 41 22 Måla, teckna 31 38 20 Resa 31 33 27 Spela musikinstrument, sjunga, spela i band, vara med i kör
29 32 26
Gå på konsert eller festival
27
29
24
Filma eller fotografera
24
24
25
Dansa 23 32 10 Jobba extra 23 26 19 Åka skateboard, inlines, snowboard, BMX, longboard
20 13 30
Skriva egna texter
19
24
13
Sy, sticka, pyssla, snickra
18
26
7
Mecka med motorer, fixa maskiner och apparater 17
6
33
Gå på fritidsgård, ungdomsgård
15
12
19
Gå på teater
8
8
7
Spela teater
5
5
4
De allra flesta barn och ungdomar konsumerar kultur. Genom ITutvecklingen är utbudet av musik och film stort och lättillgängligt. Enkätresultaten visar att många laddar ner film och framförallt musik från nätet.
Både flickor och pojkar delar intresset för film men fastnar för olika genrer - pojkar gillar action och flickor drama. Komedier står dock högt i kurs inom båda grupperna.
Nedbrytningar av respondenternas svar visar på en hel del skillnader mellan olika grupper. Det finns några tydliga skillnader mellan pojkars och flickors fritidsaktiviteter. Relativt få pojkar
Bilaga 2
283
anger shopping som en fritidssysselsättning medan nästan två tredjedelar av flickorna markerat detta svar i enkäten. Flickorna hjälper också till med hushållsarbetet hemma i högre utsträckning än pojkarna.
Fler flickor än pojkar ägnar sig åt aktiviteter inom kulturområden som litteratur, dans och konst. Resultaten visar också att elever med utlandsfödda föräldrar dansar i högre utsträckning än elever med svenskfödda föräldrar. Skillnaderna mellan könen är mindre tydliga vad gäller musik och teater. ”Mecka och fixa” är å andra sidan aktiviteter som intresserar långt fler pojkar än flickor.
Jämför man barn och ungdomar med funktionshinder med ickefunktionshindrade blir den övergripande bilden att de utan funktionshinder har fler fritidsaktiviteter. Färre funktionshindrade svarar att de brukar träffa kompisar, använda datorer, spel och Internet, sporta och träna med mera. Funktionshindret fungerar antagligen begränsande för en del barn och ungdomar i de här sammanhangen.
TV, datorer, Internet, video och dvd finns tillgängligt varhelst man bor. Aktiviteter som att träffa kompisar, läsa läxor, sporta och att shoppa ägnar sig också barn och ungdomar åt i ungefär samma utsträckning oavsett hemkommun. Några aktiviteter som att spela instrument, sjunga, dansa och läsa böcker är betydligt vanligare i storstadsregionerna än i övriga landet. Att spela teater, filma och fotografera är emellertid lika vanligt (eller rättare sagt ovanligt) bland barn och ungdomar oavsett var i landet de bor.
Vad vill barn och ungdomar göra på sin fritid?
Det sociala umgänget prioriteras högt av respondenterna. Likaså söker de allra flesta underhållande aktiviteter. Datorer, spel och Internet, tv, video och dvd intresserar majoriteten av barnen och ungdomarna. Här råder alltså en ganska god överrensstämmelse mellan vad man vill göra och vad man också gör.
Undersökningen visar att det finns ett intresse också för mer skapande aktiviteter. Även om relativt få elever brukar dansa, spela teater, filma och fotografera visar svaren att det faktiskt finns ett intresse för sådana aktiviteter inom traditionella kulturområden. Nästan hälften av flickorna skulle vilja dansa medan ungefär en tredjedel av dem också gör det. Nästan hälften av flickorna skulle vilja filma och fotografera medan endast en fjärdedel av dem också
Bilaga 2 SOU 2006:45
284
gör det. Som jämförelse kan nämnas att 65 procent av pojkarna anger att de ägnar sig åt sport och idrott medan 53 procent av dem nämner att de vill ägna sig åt detta. Efterfrågan på aktiviteter inom kulturområdet förefaller vara större än utbudet, sport och idrott har i vilket fall en mer självklar plats i ungas fritid.
Fråga 24 Vad av det här vill du kunna göra på din fritid?
Alla Flickor Pojkar Träffa kompisar 67 72 62 Se på tv, dvd, video 64 64 64 Använda dator, spel, Internet 62 61 64 Lyssna på musik 61 64 59 Sporta/idrotta/träna 55 56 53 Gå på bio, teater 53 58 47 Shoppa 52 66 33 Resa 51 58 42 Gå på konsert eller festival 43 52 30 Annat 43 43 42 Filma eller fotografera 40 46 30 Jobba extra 36 43 24 Dansa 32 46 11 Vara ute i naturen 32 36 25 Läsa böcker 32 38 24 Spela musikinstrument, sjunga, spela i band, vara med i kör
30 32 26
Ta hand om djur
30
37
19
Måla, teckna
26
30
20
Gå på fritidsgård, ungdomsgård
24
24
24
Åka skateboard, inlines, snowboard, BMX, longboard
24 20 31
Göra läxor
23
23
21
Hjälpa till i hushållsarbetet hemma
23
26
17
Sy, sticka, pyssla, snickra
21
26
13
Mecka med motorer, fixa maskiner och apparater 21
11
35
Skriva egna texter
19
24
12
Spela teater
15
19
9
Gå på föreningsmöten
7
7
8
Enkätsvaren visar på skillnader mellan pojkar och flickor. Fler flickor än pojkar betonar att de vill träffa kompisar, gå på bio och på konserter och festivaler. Betydligt fler flickor än pojkar är också intresserade av att dansa, läsa böcker, filma och fotografera, spela
Bilaga 2
285
instrument och sjunga, måla och teckna samt spela teater. Pojkarna, å andra sida, är i högre utsträckning intresserade av att åka skateboard, inlines, BMX-cykling och dylikt samt att mecka med motorer.
Det finns också några skillnader mellan elever med föräldrar födda i annat land och elever med föräldrar födda i Sverige. Färre elever med båda föräldrarna födda utomlands än med föräldrar födda i Sverige är exempelvis intresserade av att se på tv, dvd och video och använda datorer. Fler av de förstnämnda än de sistnämnda är å andra sidan intresserade av att dansa.
I vilken kommun man bor spelar också en viss roll för vad man vill göra på sin fritid. Barn och ungdomar i storstäder är i högre utsträckning intresserade av att gå på bio och shoppa än barn och ungdomar i mindre kommuner ute i landet. Allra mest utbrett är intresset för just dessa aktiviteter i mellanstora kommuner.
Vidare understryks även här att musikutövning är en storstadsangelägenhet. Likväl är en av fyra barn och ungdomar i glesbygden också intresserade av att spela eller sjunga.
Favoritaktiviteter
Barnen och ungdomarna i kontaktklasserna har också ombetts att nämna sina roligaste fritidsintressen. Dessa öppna svar speglar ganska väl den bild som tecknas ovan av barn och ungas intressen. Att träffa vänner nämns ofta, liksom att träna olika sporter och datorrelaterade aktiviteter som att surfa och chatta. Sportaktiviteter nämns oftare än kulturaktiviteter.
Tid och pengar
Brist på tid och pengar är det som hindrar flest barn och unga att göra det de vill på sin fritid. Återigen verkar det som att flickorna i högre utsträckning än pojkarna har en klarare bild av eventuella hinder. En annan möjlig tolkning är naturligtvis också att flickorna upplever mer hinder än pojkarna. Dels kan det vara att deras aktiviteter är mer tid- och kostnadskrävande. Men det är också möjligt att det finns mindre beredskap för dem i hem och kommun.
Bilaga 2 SOU 2006:45
286
Fråga 28. Vilka hinder finns, om du inte kan göra det du vill på din fritid?
Alla Flickor Pojkar Har inte tid 42 48 33 Kostar för mycket 41 43 38 Svårt att ta sig dit 31 32 29 Det jag vill gör finns inte i närheten av mitt hem 24 25 22 Åldersgräns 22 22 21 Vet inte 18 16 21 Har inga kompisar att göra det jag vill med 14 15 14 Får inte för mina föräldrar 12 12 11 Allergi 4 4 5 Svårt att ta sig in i lokalen (till exempel om du har rullstol)
3 1 5
Totalt antal svarande
1067
635
426
Tid och pengar kommer alltså oftast i vägen för barnen och ungdomarnas fritidsaktiviteter. Fler flickor än pojkar har svårt att få tiden att räcka till. Så verkar det också som att flickor generellt har fler fritidsaktiviteter än pojkar.
”Får inte göra det för mina föräldrar” är ett vanligare svar bland de yngre barnen än de äldre. Åldersgränser är emellertid besvärligt även för de äldre barnen och ungdomarna.
Andra hinder
Respondenterna uppmanades i enkäten också att ange om det fanns andra hinder. De allra flesta har svarat nej på den här öppna frågan. Annars betonas återigen brist på tid och pengar. Att läxorna tar för mycket tid är ett vanligt svar. Några svar pekar också på föräldrar som inte förstår, andra på rädsla för brott.
Information
Ganska många respondenter i undersökningen förefaller osäkra på huruvida de överhuvudtaget har fått någon information om aktiviteter i sin hemkommun.
Bilaga 2
287
Fråga 30 Har du fått information om vilka aktiviteter som finns att göra i din
kommun, där du bor?
Alla Flickor Pojkar Ja 41 37 46 Nej 33 35 30 Vet inte 26 27 23 Procent 100 99 99
Fler pojkar än flickor anser sig informerade. Vidare har barn och ungdomar med funktionshinder i något högre utsträckning än ickefunktionshindrade svarat att det fått information.
Det finns ingen större skillnad mellan eleverna beroende på deras föräldrars ursprung. Däremot har betydligt fler barn och ungdomar från mindre kommuner fått information om aktiviteter än de som bor i storstadskommunerna.
Egna förslag
Relativt få barn och ungdomar har lämnat förslag om fritidsaktiviteter till sin hemkommun.
Fråga 31 Har du lämnar förslag eller idéer till de vuxna som bestämmer i din kommun, där du bor, om vilka aktiviteter du skulle vilja gå på fritiden?
Alla Flickor Pojkar Ja 11 9 15 Nej 89 91 85 Procent 100 100 100
Nedbrytningarna visar att fler barn och ungdomar med funktionshinder lämnat förslag än icke-funktionshindrade. Barn och unga från mindre kommuner är också något mer benägna som grupp betraktade att lämna egna förslag till sin hemkommun. Det är möjligt att det finns en större närhet mellan kommun och invånare i mindre kommuner och därför större möjligheter till kommunikation mellan unga och styrande. Åtminstone kan svaren tolkas så att kontakterna mellan barn och ungdomar och kommunens representanter faktiskt är bättre i de mindre kommunerna.
Bilaga 2 SOU 2006:45
288
Vilka förslag har barn och ungdomar kommit med?
Förslagen är av olika slag. Ofta gäller det att ordna någon aktivitet som inte har funnits tidigare i hemkommunen. Här indikeras ytterligare en förklaring till varför storstadsbarn och ungdomar inte tar initiativ i lika hög omfattning som de i de mindre kommunerna – de aktiviteter och upplevelser som önskas finns kanske redan tillgängliga i storstäderna. Några respondenter anger att de diskuterat fritidsgårdar med kommunen, antingen att det borde finnas någon sådan eller, om nu en sådan finns, att öppettiderna borde utökas. Andra förslag rör lokaler för aktiviteter som skateboardåkning och replokaler.
Får förslagen gehör?
Den stora majoriteten av barnen och ungdomarna i kontaktklasserna har inte lämnat något förslag. Av samtliga elever i undersökningen är det ytterst få som lämnat förslag och dessutom fått gehör för sina förslag.
Fråga 33 Om du har lämnat förslag eller idéer, blev det som du föreslog?
Alla Flickor Pojkar Ja, absolut 3 3 4 Delvis 5 4 8 Nej 8 5 12 Vet inte 6 6 6 Jag har inte lämnat något förslag 78 84 70 Procent 100 102 100
Aktiviteter tillsammans med familjen
Familjen har betydelse för hur barn och ungdomars kulturskapande och kulturkonsumtion tar sig uttryck. Den aktivitet som de allra flesta familjer ägnar sig åt är att se på film, dataspel och tv-spel kommer på andra plats. Här understryks att kulturkonsumtion ofta sker inom hemmets väggar. 68 procent av ungdomarna anger till exempel att de oftast ser på film hemma, 24 procent hos kompisar och åtta procent på en biograf.
Bilaga 2
289
Familjerna verkar överlag hellre konsumera än att ta en mer aktiv del av kulturella aktiviteter. Relativt få har spelat instrument, sjungit eller dansat tillsammans med sina föräldrar.
Fråga 35 Vad av detta har du gjort tillsammans med din familj en eller flera
gånger det senaste året?
Alla Flickor Pojkar Sett på film 84 87 80 Spelat tv-spel/dataspel på nätet 40 34 49 Lyssnat på levande musik 30 33 25 Spelat instrument/sjungit 21 22 20 Besökt museum 21 20 23 Sett målningar, fotografier eller skulpturer 21 21 21 Gått på teater 19 19 18 Dansat 13 15 10 Arbeta i trä, lera, textil 13 12 13 Sett på dans 12 14 8 Inget 11 9 13 Sett nycirkus 9 6 14 Spelat teater 4 3 6 Totalt antal svarande 1056 629 421
Det finns även här några skillnader mellan pojkar och flickor. Dessa förefaller vara i linje med de som tidigare har konstaterats. Familjeaktiviteterna sker med andra ord med en viss hänsyn till barnens och ungdomarnas intressen.
Teater, museum och musikrelaterade aktiviteter är vanligare bland familjer i storstadskommuner än bland familjer på mindre orter. Det förefaller ganska rimligt att anta att detta delvis beror på att utbudet är större i större städer.
Vilka kulturinstitutioner har barn och ungdomar besökt?
Biografer och bibliotek framstår som centrala kulturella institutioner, åtminstone i fysisk bemärkelse. Samtidigt svarar 42 procent av respondenterna att de nästan aldrig besökt ett bibliotek.
Mindre än hälften av barnen och ungdomarna har någon gång besökt övriga sorters lokaler listade under frågan.
Bilaga 2 SOU 2006:45
290
Fråga 37 Vilka av följande ställen har du någon gång besökt på din fritid?
Alla Flickor Pojkar En biograf 78 82 71 Ett bibliotek 71 76 63 Ett museum 45 46 45 En konsertlokal 38 40 37 En teater eller operahus 36 39 30 Folkets hus 34 31 38 En konsthall 25 25 26 Totalt antal svarande 1054 627 421
5 Sammanfattande kommentarer
Den här resultatredovisningen har syftet att presentera snarare än analysera enkätsvaren. Några övergripande mönster i svaren kan dock urskiljas och dessa sammanfattas här.
Kultur för alla?
Resultatet från undersökningen indikerar att inte alla barn och unga deltar i det kulturella livet i någon större omfattning. Relativt få barn och unga verkar framförallt ha möjlighet att ägna sig åt ett mer aktivt och eget kulturskapande.
Skolan introducerar snarare än aktiverar?
Resultaten av undersökningen antyder att skoleleverna i ganska hög utsträckning åtminstone någon gång varje skolår får möjlighet att se på film, teater eller kanske en dansföreställning. Däremot är det sällan teater, film eller dans också finns på schemat, i alla fall i de högre årskurserna, och därmed blir en mer regelbunden aktivitet i skolan. Sådana aktiviteter är dock efterfrågade av eleverna, framförallt av flickorna.
Bilaga 2
291
Litet inflytande, litet intresse
Få barn och unga upplever att de har någon möjlighet att bestämma över aktiviteter och upplevelser i skolans regi. Inte heller har respondenterna i undersökningen haft kontakter med representanter för hemkommunen om fritidsaktiviteter. Huruvida dessa uppfattningar speglar faktiska förhållanden är svårt att veta. En intressant fråga är dock om elevernas nöjdhet med skolans verksamheter skulle öka om de fick ett större inflytande.
Kultur konsumeras i hemmen
Få familjer verkar idag ägna sig åt kulturellt skapande i någon större omfattning. Få barn och unga har exempelvis musicerat eller dansat med sina föräldrar. Kultur verkar istället i hög utsträckning konsumeras inom familjens ramar eller åtminstone inom hemmets väggar. Filmintresset, liksom intresset för datorer, spel och Internet är stort bland dagens barn och unga och det är också aktiviteter relaterade till detta som familjer ägnar sig åt tillsammans. Kanske är en förklaring alla dessa aktiviteter finns lätt tillgängliga i hemmen.
Pojkar och flickor
Med vissa undantag har pojkar och flickor i det stora hela samma aktiviteter i skolan och är med om samma upplevelser. Däremot finns det, med anledning av enkätsvaren, anledning att tro att deras intressen inte alltid sammanfaller. Det finns några klara skillnader i vad de skulle vilja göra i skolan. Intresset för att skriva egna texter, dansa och spela teater är betydligt mer utbrett bland flickor än pojkar. Samtidigt är det intressant att notera att nöjdheten med besök på teater-, dans-, och konstföreställningar bara är marginellt mindre utbredd bland pojkarna än bland flickorna.
Pojkar och flickors fritidsintressen skiljer sig också. Att måla och teckna, läsa böcker och skriva egna texter och dansa är mer utbredda intressen bland flickorna än bland pojkarna. Musik och film förefaller däremot locka ungefär lika många pojkar som flickor.
Bland flickorna är önskemålen om aktiviteter som att dansa, filma och fotografera ganska väl utbredda. I mindre utsträckning gäller detta också pojkarna. Tillspetsat och krasst kan man kon-
Bilaga 2 SOU 2006:45
292
statera att pojkarnas intresse för sport verkar kunna tillgodoses i betydligt större utsträckning än flickornas intresse för kultur. Men man kan också se en potential att öka intresset för kultur hos pojkarna. De, om än få, pojkar som genom skolan fått möjlighet till exempelvis teaterbesök och dansföreställningar är ju relativt nöjda med dessa upplevelser.
Glesbygd kontra storstad, mindre kommuner och större
Det kulturella utbudet torde vara större i storstadsregionerna än på mindre orter. Det är därför inte särskilt förvånande att vi kan konstatera vissa skillnader mellan barn och ungdomar boende i olika kommuntyper. Skillnaderna är mer tydliga vad gäller aktiviteter än upplevelser – även eleverna från mindre orter besöker genom skolan museer, ser på film och går på teaterföreställningar. Men färre barn och unga utanför storstadsregionerna ägnar sig åt musik och dans på mer regelbunden basis.
Det är svårt att avgöra varför så är fallet. Enkätsvaren visar att intresset för dessa aktiviteter är mindre utbrett utanför storstäderna. Men vad som är vad, om mindre möjligheter till musik, sång och dans resulterar i mindre intresse eller tvärtom, är svårare att veta.
Bilaga 3
293
Mellan det kända och okända – vårt behov av teater
Av Suzanne Osten
Konstnärlig ledare för Unga Klara på Stockholms stadsteater, filmregissör och professor i regi på Dramatiska institutet
Jag har valt att arbeta för barn med teater sedan 1967 och har många gånger varit tvungen att bekämpa vad jag kallar samhällets ”barnrasism”, en inställning som ofta haft att göra med språket: ”Barn förstår inte den här pjäsen” eller ”de har inte fattat det här, det är för avancerat språk”, är invändningar som följt den konstnärliga teatern för barn.
Att man själv inte kan tala betyder inte att man inte kan förstå vad som sägs och erfarenheter visar att förmågan att förstå och uppfatta sammanhang finns mycket tidigt hos oss.
I boken ”På kroppen och på skriket” av spädbarnsanalytikern Caroline Eliacheff, beskrivs läkande samtal med traumatiserade spädbarn från tre månaders ålder. Barnet möter i vårdarens famn en annan vuxen som formulerar sanningen – och läkning sker.
Kan en spädbarnsanalytiker tala med känsla, kropp och inlevelse till ett tremånaders barn, borde teatern kunna göra detsamma.
I Norge finns sedan 1998 projektet Klangfugl, där man skapade och utvärderade föreställningar av dans, mim, dockteater med mera, för åldersgruppen 0-3 år. Det utföll så väl att projektet nu har övergått i ett stort EU-projekt, Glitterbird, med sju inblandade länder. Att se teater och dans visade sig ge positiva effekter på barns utveckling. Man fann också att ju mer genomarbetade föreställningarna varit, desto mer alerta, koncentrerade och ljusa till sinnes har barnen blivit av att se dem.
Som regissör är jag alltid inne på ett vidgat begrepp av ordet ”förståelse”. Mäter vi ord och testar vad barn kan återge från en pjäs eller en film kan alla vuxna kritiker få rätt. Men den sinnliga erfarenheten av orden, gesten och känslan bildar en helhet. Och varför skulle vi inte tilltro våra små barn att se teater, när vi tilltror
Bilaga 3 SOU 2006:45
294
dem att vandra genom staden: galleriorna, varuhus. Och att se filmer, TV, spel, serier, bilder?
Den moderna spädbarnsforskningen omfattar nya kunskaper om hur barnet via ansiktet, rösten, kroppen och känslorna lär sig sin väg till mänskligheten. Teatern är som gjord för detta spel med ansikte, känsla och röst. Men då måste teaterns hantverkare också få tillfälle att forska lite djupare i sitt arbete.
I arbetet med Babydrama på Unga Klara har vi haft stor hjälp av möten med barnläkare och barnanalytiker. Teater behöver samarbeta med forskare. Men ibland svarar vetenskapen som affektforskaren Marianne Sonnby Borgström svarade mig på frågan ”Kan jag arbeta med spädbarnsmask för barnen?”
– Det vet inte jag, det vet bara teatern. Teatern undersöker sin publik som den alltid gjort: Vad funkar? Vad roar? Vad skrämmer? Vad tråkar ut? Vad betyder? Det som intresserar mig som teaterregissör är teorier om hur känslor uppkommer och uttrycks i relationer. Och teaterns viktiga roll för vår känsloutveckling, en förmåga att bry oss om.
Jag har med mitt barnperspektiv följt den exploderande teoribildningen kring spädbarnsforskningen, och iakttagit hur biologi, psykodynamik och det sociala korsbefruktar och utvecklar varandra. Spädbarnet är ingalunda ett vitt papper – ej heller ett helt färdigt program, men mera kompetent och utrustat än vad vi vetat, mera LIK OSS VUXNA (eller vi liknar babyn?) Ja mer än vad vi vill tro, och min uppfattning är att när vi tillfullo inser vad spädbarnet är redan vid och före födseln kommer vi att få radikalt tänka om vad gäller resurser kulturpolitiskt och socialt. Kvarstår gör – det späda barnets totala beroende av förstående vårdare – barnet är inte vårt objekt. Babyn är en människa att respektera och försöka förstå.
Låt oss se på hur man kan föreställa sig en idealisk åskådare: Närvarande i nuet. Tänker inte på vad den ska ha till middag, göra imorgon eller sa igår. Fri från konventioner. Har inte läst recensioner. Förutsättningslöst mottagande. Tydligt vaken med stora öppna ögon. Svarar med kropp, själ och sinnen.
Bilaga 3
295
Ärlig i sitt gensvar. En idealisk åskådare är baby! Från den franska barnanalytikern Francoise Dolto hämtar vi också vår målsättning för arbetet:
Det viktigaste för människan är det som stärker hennes livslust. Det är det som får henne att leva, och det är det som ger mening åt hennes liv. Detta är det som måste förmedlas till alla barn.
Fullskalig teater för de yngsta med all vår kunskap och passion är ett kulturpolitiskt påstående. Om vi vände på resurserna och gav mest åt dem som växer mest och tillgodogör sig mest skulle vi omfördela och revolutionera samhället till oigenkännlighet.
Bilaga 4
297
Barn skapar mening! Om små barns konstnärliga upplevelser
Av Karin Helander, professor i teatervetenskap,
föreståndare för Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet
När börjar det?
Från vilket ögonblick i ett barns liv kan vi tala om konstnärliga upplevelser? När kan barnet uppfatta, uppleva och uppskatta musik och rörelse, ordkonst och bildkonst, teater och dans?
I FNs konvention om barnets rättigheter (artikel 31) formuleras barnets rätt att fritt och till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet. Men när är det lämpligt att börja? Vid skolstarten? När barnet är 5 och ett halvt? Eller anser vi vuxna att 3 år är lagom? Vad vuxenvärlden tycker ändrar sig efter tidens syn på barn och barndom, fostran, kultur och konst. Man kan roa sig med att fråga från andra hållet s.a.s. – när är det dags att sluta uppleva konst, vid 93 eller 85 eller 67? Visst känns det absurt med en äldre åldersgräns – kanske är det lika absurt med en yngre?
Förmågan att registrera ljud, rörelser och rytmer nedärvs som grundläggande mönster redan under fosterstadiet. Ur detta formas sedan människans musiska förmåga under barnets hela livsutveckling. I Norge finns forskare och konstnärer inom projektet Klangfugl (numera EU-projektet Glitterbird, som också inbegriper Danmark, Finland, Frankrike och Ungern) – som menar att alla människor har rätt till konst, oavsett ålder. Klangfugl gör scenkonstföreställningar för en publik mellan 0 och 3. De ser på också de minsta barnen som en publik med behov av och kapacitet för att ta emot konstnärliga upplevelser. De utgår från modern spädbarnsforskning, från samspelet mellan små barn och vuxna, men också från lekforskning och kunskapen om hur barn använder rörelser och ljud och skapar symboliska handlingar för att ge form åt tankar och känslor.
Bilaga 4 SOU 2006:45
298
Klangfugl menar att små barn är experter på form. Barn uppskattar komplexa former, rytmer och dynamiska skeenden. Klangfugl talar om små barn som en postmodern publik, som dekonstruerar och plockar sönder, snappar upp fragment och bitar, för att foga samman dem till individuellt färgade upplevelser, helheter. Konst för de minsta behöver inte vara entydig, den kan också ge rum för förundran, frågor och tolkningar. Klangfugls erfarenheter är att barnpubliken generellt är mycket intresserad, koncentrerad och engagerad. Liknande reflektioner väcker Unga Klaras Babydrama, en föreställning om miraklet att födas och lusten att leva, för en publik mellan 6 och 12 månader.
Också de yngsta barnen är mottagliga för symboler och teaterns språk. De fascineras av scenkonstens blandning av färg och form, rum och rörelse, musik, bild, ljus och språk. Också de små kan trollbindas av dess specifika stämning och förtrollande ögonblick.
Småbarnsteater, språk och lek
För småbarnsteatern är barns språkutveckling en grund. Barnets språkinlärning kan sägas börja redan under fosterstadiet – och det är i bokstavlig mening frågan om ett modersmål. Forskning har visat att nyfödda barn reagerar på mammans röst – tonfall, rytmer, melodiska drag – direkt efter förlossningen. Spädbarnet får en repertoar av ljudmusikaliska fraser med nyanser och rytmiska förändringar. Modersmålet för det lilla barnet utgörs av en helhet av ljud och rörelse. Små barn reagerar kroppsligt på musik; klang, rytm och tonhöjd är betydelsefulla komponenter. Här finns också samband med forskningen kring spädbarns minne – musiken är en viktig kommunikativ länk till det lilla barnet. Och små barn tål mer komplexa musikaliska strukturer än vad vi vanligtvis tror.
Den ryske barnboksforskaren och författaren Kornej Tjukovskij skriver, i boken Från två till fem år (1925) om rim, ramsor och nonsensverser, att barnets utveckling mellan två och fem kanske är den mest kreativa i en människas liv och han hävdar vikten av rytmiska ordlekar och språklig fantasi. I hans budord för poeter som skriver för barn ingår kraven på verbal bildkonst, poetisk medvetenhet och musikalitet. Rim och ljudspel är viktiga för att stimulera barnens sinne för språk och poesi. Tjukovskij analyserar också barnets förkärlek för absurditeter och nonsens. Ord kan bli leksaker i barnets språklekar.
Bilaga 4
299
Förskolebarnens teater ligger nära leken, i båda fallen finns leksignaler, tydliga överenskommelser. Teatern/leken utspelas inom bestämda gränser. Både teater och lek utgår från rolleken, förvandlingen av verkligheten (vi låtsas att) och förmågan att ge föremålen liv. Teater kan sägas vara en lek som uttrycker en mening om livet i konstnärlig form. Teatern – liksom leken – är meningsskapande och speglar verkligheten.
Barn skapar mening
Vuxenvärlden är ofta skeptisk inför det lilla barnets rätt till konstnärliga upplevelser. Jag tror det hänger ihop med vår vuxna fixering vid förståelse och begriplighet. Att barnen till varje pris skall förstå, i betydelsen förstå våra vuxna intentioner. Min erfarenhet är att små barn inte har några problem med förståelse, de väljer bitar som de tycker är intressanta. En detalj, en effekt eller en enskild aktion kan bli huvudinnebörd och styra resten av upplevelsen. Förskolebarnen och ibland de yngre skolbarnen utgår från specifika föremål, fraser, figurer eller rörelser som de tycker är spännande och roliga och bygger utifrån dem nya och för oss oväntade sammanhang. De ser sina upplevelser som absolut giltiga. Små barn kan också länge minnas skeenden och situationer från teatern som kan dyka upp i leken veckor eller månader efter teaterbesöket.
Studier kring småbarnspubliken på teater kan jämföras med forskning kring barns upplevelser av exempelvis film eller bilderböcker. Maria Simonssons avhandling Bilderboken i förskolan (2004) visar att förskolebarn genom bilderböcker skapar egna och ytterst fria aktiviteter där de producerar mening och betydelser på ett helt annan sätt än vad förskolepedagogerna tänkt (vilket ofta handlar om pedagogiska mål, förmedling av kulturarv och förmågan att förstå/ begripa texten).
Synen på förståelse förändras genom skolkulturen. Barnen lär sig snabbt ett facittänkande där det finns fel eller rätt svar på alla frågor, vare sig det handlar om räkning eller konst. Det är tydligt att barnen inser vuxenvärldens behov av att barnen skall förstå. Också de mest vildvuxet fantasirika och tolkningsbara föreställningar kommenteras inom förståelseramen. Efter en uppsättning av Staffan Westerbergs alogiska och associativa Ett litet drömspel (efter August Strindbergs Ett drömspel) kommenterade en grupp nioåringar: ”Den var rolig och sorglig och man förstod väldigt mycket
Bilaga 4 SOU 2006:45
300
också”, ”Det som var bra var att man förstod vad handlingen var i historien” och ”Jag tyckte teatern var väldigt bra. Den var också lätt att förstå.” Barnen vet att vuxna ser förståelse som ett tecken på konstnärlig kvalitet. Vid de efterföljande samtalen visade det sig sedan att barnen hade starka konstnärliga upplevelser och personliga tolkningar av den fragmentariserade drömspelsdramaturgin.
För alla människor – inte minst för de små barnen – färgas teaterupplevelsen av egna erfarenheter. I en uppsats av Inga Karin Svärd (Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet) beskrivs när en grupp förskolebarn var på dockteater och såg en föreställning om en liten gris och en råtta. Barnen hade tidigare hört sagan om De tre grisarna och vargen, vilket hade en avgörande betydelse för deras upplevelse av teaterbesöket. De drog slutsatsen att om det finns en gris på scenen så måste det också finnas en varg. Under föreställningen spreds ett rykte bland barnen om att vargen var i antågande. I samtalen med barnen efter föreställningen visade det sig att vargen (som alltså inte fanns med!) gjorde ett starkt intryck: ”Det var en varg med och det var en snäll varg. Han hade en sån lång näsa som vargar brukar ha.”, menade en pojke som i sin fantasi förvandlade råttan till varg. En liten flicka insåg att vargen inte kom: ”Vargen var vilse i skogen. Den skulle varit med för att det handlar om en varg.” Några barn hade också olika lösningar på varför vargen inte kom: ”Den hann inte”, ”Dom hann inte styra den”. Vargen som inte var med var en av de viktigaste upplevelserna på teatern. Barn konstruerar innebörder och skapar mening!
Att sedan se om uppsättningen var mycket positivt. Men fortfarande fanns en förväntan på vargen: ”Vargen stack in nosen – bara nosen syntes till.” Också andra och nya saker blev viktiga, som för några pojkar som just börjat gå på fotbollsträning: ”Förra gången var det inte med någon fotboll, då var det utan fotboll men nästa var det med fotboll.” Barnens upplevelser utgår från personliga erfarenheter! Man kunde också se hur barnen vid andra besöket (då de också var lite äldre) fördjupade tankarna kring vänskap, svek och mobbing. Man såg fler och nya detaljer som fogades in i mer bestämda mönster, rollernas relationer fick tydligare sammanhang och den känslomässiga beröringen blev starkare.
Ett litet barn kan inte uttrycka sin upplevelse med ord på samma sätt som vuxna – men det betyder inte att upplevelsen är mindre komplex. Ett litet barns känslor är starka och scenkonst för små kan handla om de stora frågorna - livet och döden, kärlek och sorg, ensamhet och vänskap. Den polsk-judiske läkaren, pedagogen och
Bilaga 4
301
barnhemsföreståndaren Janusz Korczak skrev i sin bok Barnets rätt till respekt (1929): ”Det finns inte något sådant som tillfällig mognad, ingen åldershierarki, ingen högre eller mindre grad av smärta och glädje, hopp och förtvivlan”. Om vi menar att vuxna har behov av konst behöver även barn – också små barn – se sin yttre och inre verklighet gestaltad i konstnärlig form. Och kanske är fundamentet för små barns konstupplevelser tilliten till de egna sinnena, öppenheten inför nya estetiska impulser och den genomgripande glädjen inför musikens, språkets, bildens, rörelsens och teaterns världar.
Bilaga 5
303
Konst och barn på Moderna Museet
Av Maria Taube
Intendent Pedagogik och Program, Moderna Museet
Barnen har haft en given plats på Moderna Museet ända sedan museet öppnade 1958. Carlo Derkert utvecklade under 60-talet visningar där barnens personliga upplevelser av konsten stod i centrum. Han ville att barnen skulle använda flera ”språk” och också ges en möjlighet att uttrycka sig i bild.
Moderna Museet har under åren haft flera utställningar som visat bilder som barn skapat. Bland annat har det visats vävar i växtfärgad ull som barn i Harrania i Eypten vävt utan förlagor på enkla vävstolar. Barnen skildrade livet i byn på landsbygden med getter, ankor och blommande träd. Dessutom presenterade två utställningar om de kommunala förskolorna i Reggio Emilia i Italien bilder av 4–6 åringar. Dessa bilder visade vad som händer när barn har tillgång till ”sina hundra språk”. Reggio Emiliautställningarna bidrog till att förändra pedagogiken i Sverige och till stora delar även utomlands.
Min erfarenhet av att ha arbetat med konst och barn i mer än 25 år är att en del barn tänker och berättar mer i bilder än i ord. De ser och upplever bildens språk direkt. För andra barn tar det längre tid att se bilder. Barn är olika, men de har alla samma rätt att få utveckla sitt bildspråk.
Barn behöver erbjudas möjlighet att skapa sina egna bilder. Vi behöver inte lära det lilla barnet att måla – det är en inneboende kraft hos det. Att skapa bilder är en del av vår medfödda vilja att kommunicera. Den engelska konstnären Yinka Shonibare har berättat att han var allvarligt sjuk som ung. Det som hjälpte honom att återvända till livet var möjligheten och förmågan att åstadkomma något med sina egna händer. Att just göra något med sina egna händer vet jag av egna erfarenheter har en positiv verkan på människans välbefinnande.
Många av oss har tidiga bildminnen av färg och form på samma sätt som vi minns dofter och ljud. Många konstnärer kan ofta
Bilaga 5 SOU 2006:45
304
referera till den egna barndomen när de berättar om sitt konstnärskap.
Det finns flera konstnärer som vittnar om sina tidiga minnen av färg. Till exempel den spanske konstnären Salvador Dalí berättar att hans tidigaste bildminnena var färgerna han såg som foster i livmodern.
Eller den svenske konstnären Evert Lundqvist, som är en mästare på färger. I sina memoarer berättar han om en glasprisma från en kristallkrona som han hade över sin säng som ett litet barn. När solens strålar sken på den reflekterades regnbågens färger på väggarna i rummet.
Det minsta barnet jag mött som målade, var en pojke på sex månader. Han låg på mage på ett golv som var brunt. Plötsligt hördes ett bubblande ljud från golvet, det lilla barnet kräktes och en stor pöl av välling bredde ut sig framför honom. ”Han gör alltid så där”, suckade hans mamma – men väntade med att torka upp vällingen. Och efter en stund hörde jag barnet uttrycka lustfulla ljud från golvet och kroppen visade sprudlande glädje och energi. Den stora vällingpölen hade förändrats, barnet satte sina händer i pölen och stänkte ut vällingen i långa streck. Barnet gjorde en motorisk rörelse som lämnade ett grafiskt spår som hans ögon uppfattade. Mitt intryck var att han upplevde det som lustfyllt.
Hur – och att – man använder färg, pensel och papper är kulturellt betingat. Barnet ritar med ett finger i mjölet på bakbordet, i skummet från diskmedlet på diskbänken eller i sandhögen på golvet i hallen. Det målar med jordgubbssylten på vaxduken eller med brun lervälling över sina kläder. Nästan allt går att rita och måla med! Det är viktigt att inse det och inte störa eller avbryta när barnet utforskar de olika materialen. Det är stor skillnad på konsistenserna mjöl, skum och sand – men allt kan se gult ut.
Viss konst ser barnet på ett annat sätt än de vuxna. Målningen ”Hell’s Angeles of California” av John-E Franzén föreställer mckillar och en naken kvinna som ligger med särade ben. Barnen talar om att kvinnan har blå märken kring midjan och på armarna och att det finns många motorcyklar i bilden. Den vuxna läser in en våldtäkt och att motorcyklarna står för aggressiva män som är nazister. Det kan vara svårt att under en visning förklara begreppet Hells Angels.
Många vuxna har ett annat förhållningssätt. De kan vara mer låsta och rädda att bli lurade eller göra bort sig och verka dumma. Ibland kan man ha blivit inskolad i att konst ska se ut på ett visst
Bilaga 5
305
sätt – fin konst är sådant som man kan ha i sitt vardagsrum. Det säger sällan barnen.
En bild som alla, oavsett ålder, kan fångas av är ”Drama” av Nils Dardel. En pistol som skjuter vet alla barn vad det är, de har sett det på TV eller i serietidningar. Bildspråket i en del av Dardels bilder påminner också lite om serietidningens berättande. Inför ”Drama” kan en treåring säga att kvinnan är arg, ”lika arg som mamma kan vara”. Fyraåringen ser blodet som rinner från den skjutnes panna, femåringen ser att hundarna ser ledsna ut och sexåringen att pistolens vinkel visar att det är det andra skottet som avfyras.
Hur barn ser på bilder handlar om vilken kontext de visas i. En del av oss döper sina barn i kyrkan framför en bild av en man som misshandlats till döds. Om våra barn frågar om taggarna i Jesus törnekrona finns det ofta någon vuxen som kan vara med och förklara. Om inte, erbjuder kyrkan en söndagsskola.
Barn har i regel inte samma associationer som vuxna. Vad som är en otäck bild beror på vad de varit med om och vilken kultur de vuxit upp i. Vi startar med det vi vet för att kunna ta in ny livserfarenhet.
Det är viktigt att lyssna på barnen hur de talar till oss. Vad de har att berätta - men inte bara vad de säger i ord utan även vad de har för kroppsspråk.
Att få uttrycka sig och erbjudas en miljö för reflektion kring det man upplever är förutsättningen för att kunna planera sin framtid.
När du går in med barn på en konstutställning, be dem välja ut något de tycker är spännande och be dem berätta om det. Ju mer vi talar om verket ju mer kan vi se.
Moralisera inte så mycket! Bemöt inte det banala på ett banalt sätt, respektera barnets kärlek till My Little Ponny, ta reda på vad det är de älskar hos den men ge dem mer än så. Vi är snara att stoppa in barnen i fack. Barnen kan både ha en bild av My Little Ponny och en bild av Robert Rauschenbergs ”Monogram” (geten med ett bildäck runt magen) på väggen i barnkammaren.
Min erfarenhet är att barn tycker mycket om att se otäcka bilder. En del vuxna vill omge barnet med söta och snälla bilder för att barnet inte ska utsättas för något hemskt. Alla barn möter tidigt svåra saker i sina liv – liksom att de möter det som är underbart. I mötet med konsten kan barnen se att de inte är ensamma om sina erfarenheter. Konsten öppnar nya världar. Vår uppgift som vuxna är att vara vid deras sida och samtala om frågor kring livet.
Bilaga 5 SOU 2006:45
306
Barn lär sig på många olika sätt, och de lär sig genom att göra. Det är därför av stor vikt att barnen själva får utforska olika konstnärliga tekniker - även digitala tekniker, foto och video. Man föds inte som konstnär eller musiker. Det är en myt! Däremot behöver man vara i en miljö som är lärande och närande och som inte skrämmer till tystnad. Det är inte meningen att alla barn ska bli konstnärer men alla ska ha tillgång till och erbjudas möjlighet att uttrycka sig på flera språk än enbart det talade.
Ett konstmuseum har så mycket att erbjuda, det är en lärande miljö. Konsten öppnar nya världar.
Det är viktigt att se till att dörrarna till ett konstmuseum är vidöppna – även för de barn som ännu inte börjat skolan.
Bilaga 6
307
2005-03-22
Kommittén aktionsgruppen för barnkultur
Ku 2004:07
Till Kommunstyrelsens ordförande
Information om utredning och inbjudan att medverka
Hej! Drömde du om att få vara med och bestämma när du var liten? Har du genomfört dina visioner nu eller finns det fortfarande drömmar att förverkliga?
För barn kan världen och möjligheterna vara oändliga, spännande och utmanande. Det krävs nyfikenhet, kreativitet, mod och stöd för att erövra kunskaper och färdigheter. Alla barns rättigheter som de är formulerade i FNs barnkonvention kräver alla vuxnas engagemang för att de ska förverkligas och för att vi ska få de ansvarstagande och kreativa unga vuxna som vårt demokratiska samhälle behöver. Att få uppleva kultur och att själv få skapa och använda sina olika språk och uttryck är en viktig del av barns och ungas identitetskapande.
Regeringen tillsatte i augusti 2004 den statliga kommittén Aktionsgruppen för barnkultur (Ku 2004:07). Kommitténs uppdrag är att göra en kartläggning av barnkulturen i Sverige, analysera hur ändamålsenliga de offentliga insatserna är och ge förslag till hur barnkulturens ställning kan stärkas. I uppdraget ingår att lyfta fram de kommuner som arbetar med barn och kultur på ett sådant sätt att de kan vara modeller för andra och att initiera nätverk mellan modellkommuner.
För att finna och kunna lyfta fram dessa goda kommuner har aktionsgruppen skapat en webbplats, www.barnkultur.se, där de goda exemplen ges plats och där nätverk kan uppstå. Till stöd för de kommuner som vill synas finns på webbplatsen en beskrivning
Bilaga 6 SOU 2006:45
308
av hur länkningen sker och ett antal frågeställningar som aktionsgruppen identifierat som viktiga.
Vi inbjuder nu dig och din kommun att delta i detta utvecklingsarbete. Som kommunstyrelsens ordförande kan du sätta dig in i konsekvenserna av förslag och beslut – du är van att måla bilder av framtiden. Din roll i kommunernas arbete är viktig och de politiska beslut som fattas berör direkt barns vardag. Ditt stöd är viktigt för alla dem som arbetar i barnens vardag. Vi ber dig därför om hjälp att identifiera de viktigaste faktorerna för att barn och unga ska kunna få tillgång till kultur och eget skapande.
Aktionsgruppen har formulerat fyra frågor som vi ber dig besvara och sända till oss. Vill du delta mer aktivt i aktionsgruppens arbete är du välkommen att under 2005 ingå i en referensgrupp som leds av Vivi-Ann Nilsson, tidigare kommunalråd i Göteborg. Det mesta av referensgruppens arbete kommer att ske genom e-post och telefon.
På vår webbplats kommer vi att publicera kommunernas arbete, vilka som är med i referensgruppen och vad ni kommer fram till.
Tack för din hjälp att besvara frågorna. Välkommen att vara med i referensgruppen.
Med vänlig hälsning
Lotta Lundgren Kerstin Olander ordförande sekreterare
Bilaga 6
309
AKTIONSGRUPPEN FÖR BARNKULTUR Ku 2004:07, Spektern 103 33 Stockholm
Frågor till kommunstyrelsens ordförande i …………….kommun:
Vilka utvecklingsfrågor inom barn och ungdomskulturen är viktigast inom er kommun just nu? ………………………………………………………………………… …………………………………………………………………………
Vilka samverkansparter är viktigast för utvecklingen av barn och ungdomskulturen? ………………………………………………………………………… …………………………………………………………………………
Hur lyfter ni fram arbetet med barn- och ungdomskultur på er kommuns webbplats? ………………………………………………………………………… …………………………………………………………………………
Känner du att du kan styra utvecklingen av barns och ungas tillgång till kultur och eget skapande? ………………………………………………………………………… …………………………………………………………………………
………Ja, jag vill ingå i referensgruppen som består av ordförande i kommunstyrelser.
……….Ja, jag kommer att tillsätta en arbetsgrupp i min kommun för att arbeta med frågorna på www.barnkultur.se/kommunernas arbete.
Namnunderskrift……………………………………………………
e-postadress………………………………………………………….
Aktionsgruppens arbete och förslag ska rapporteras i april 2006 och vi kommer att sända rapporten till samtliga kommuner.
Bilaga 7
311
SKL:s kommunindelning
Storstäder Tjörn Uppsala Göteborg Tyresö Varberg Malmö Täby Västerås Stockholm Upplands Väsby Växjö Upplands-Bro Örebro Förortskommuner Vallentuna Örnsköldsvik Ale Vaxholm Östersund Bollebygd Vellinge Botkyrka Värmdö Pendlingskommuner Burlöv Öckerö Bjuv Danderyd Österåker Boxholm Ekerö Bromölla Haninge Större städer Eslöv Huddinge Borås Essunga Håbo Eskilstuna Forshaga Härryda Falun Gagnef Järfälla Gävle Gnesta Kungsbacka Halmstad Grästorp Kungälv Helsingborg Habo Lerum Jönköping Hammarö Lidingö Kalmar Höganäs Lilla Edet Karlskrona Hörby Lomma Karlstad Höör Mölndal Kristianstad Kul Nacka Linköping Knivsta Partille Luleå Krokom Salem Lund Kumla Skurup Norrköping Kungsör Sollentuna Skellefteå Kävlinge Solna Sundsvall Lekeberg Staffanstorp Södertälje Mullsjö Sundbyberg Trollhättan Munkedal Svedala Umeå Mörbylånga
Bilaga 7 SOU 2006:45
312
Norberg Pajala Mönsterås Nykvarn Ragunda Nybro Nynäshamn Robertsfors Nässjö Orust Rättvik Olofström Sigtuna Sorsele Osby Sjöbo Storuman Oskarshamn Stenungsund Strömsund Oxelösund Storfors Torsby Perstorp Svalöv Vansbro Sotenäs Säter Vilhelmina Surahammar Söderköping Vindeln Svenljunga Timrå Ydre Sävsjö Trosa Ånge Tibro Vänersborg Åre Tranemo Vännäs Årjäng Tranås Åstorp Åsele Ulricehamn Älvkarleby Älvdalen Uppvidinge Älvsbyn Vaggeryd Glesbygdskommuner Överkalix Vara Arjeplog Övertorneå Vetlanda Arvidsjaur Vårgårda Berg Värnamo Bjurholm
Varuproducerande kommuner Älmhult
Bräcke Alvesta Örkelljunga Dals-Ed Emmaboda Östra Göinge Dorotea Fagersta Gällivare Finspång Härjedalen Gislaved
Övriga kommuner, mer än 25 000 inv.
Jokkmokk Gnosjö Alingsås Ljusdal Grums Arvika Lycksele Götene Boden Malung Herrljunga Bollnäs Malå Hofors Borlänge Nordmaling Hylte Enköping Norsjö Laxå Falkenberg Ockelbo Lessebo Falköping Orsa Ljungby Gotland Ovanåker Markaryd Hudiksvall
Bilaga 7
313
Härnösand Hultsfred Färgelanda Hässleholm Kalix Gullspång Karlshamn Kiruna Haparanda Karlskoga Klippan Hjo Katrineholm Kramfors Hällefors Landskrona Kristinehamn Högsby Lidköping Köping Karlsborg Ludvika Laholm Kinda Mark Leksand Ljusnarsberg Mjölby Lindesberg Mellrud Motala Lysekil Munkfors Norrtälje Mariestad Nora Nyköping Mora Nordanstig Piteå Sala Skinnskatteberg Ronneby Simrishamn Smedjebacken Sandviken Skara Strömstad Skövde Sollefteå Tamun Strängnäs Sunne Torsås Söderhamn Säffle Töreboda Trelleborg Sölvesborg Vadstena Uddevalla Tidaholm Valdemarsvik Västervik Tierp Vingåker Ystad Tingsryd Åtvidaberg Ängelholm Tomelilla Ödeshög Vimmerby
Åmål Övriga kommuner, 12 500-25 000 inv. Östhammar Arboga Avesta Båstad
Övriga kommuner, mindre än 12 500 inv.
Eksjö Aneby Flen Askersund Hagfors Bengtsfors Hallsberg Borgholm Hallstahammar Degerfors Heby Eda Hedemora Filipstad
Bilaga 8
315
Hans-Erik Dahlberg Kultur och fritidschef Strömsunds kommun Box 500 833 24 STRÖMSUND
Projektidé för Strömsund, Vilhelmina och Sorsele kommuner i Jämtlands respektive Västerbottens län, som alla hade represenanter närvarande vid seminariet i maj 2005. Även Arjeplog och Arvidsjaur kommuner i Norrbottens län är mycket intresserade, fast de var förhindrade att närvara just på seminariet.
Hans-Erik Dahlgren, Strömsunds kommun, Kultur- och fritidschef Suzanne L Sellin, Vilhelmina kommun, Teaterkonsulent Leif Karlsson, Sorsele kommun, Barn- och utbidlningschef Karin Stenlund Ohlsson, Sorsele kommun, Barn- och skolbibliotekarie Kristina Grubbström, Arvidsjaurs kommun, Kulturen Christina Lenner, Arjeplogs kommun, Bibliotek Christina Sundqvist, Arjeplogs kommun, Bibliotek
Har utifrån det seminarium som hölls hos Duo Gelland i maj 2005 funderat vidare på en kulturprojektidé för barn och ungdom boende i glesbygd, i detta fall ovan nämnda kommuner.
För att möjliggöra detta behövs (statligt) ekonomiskt stöd, samt kontinuerlig dialog och uppföljning mellan kommunerna och bidragsgivare.
Skulle ett eventuellt projekt genomföras och visa sig bli lyckat, kan det få uppföljningar i övriga landet.
Något om mig själv
Som kultur och fritidschef tillika musikledare i Strömsunds kommun ställer jag mig bakom Duo Gellands skrivelse där de berör barnkultur- musik- utifrån sina erfarenheter.
Bilaga 8 SOU 2006:45
316
Det gör jag utifrån mina erfarenheter som organist, dirigent, tonsättare, musikrecensent och producent / dirigent vid Gotlandsmusiken samt nära samarbete både som kulturadministratör och skapande musiker med Länsmusiken i Jämtland. Ovan nämnda verksamheter omspänner en tidsram mellan 1975–1991. Därefter har jag haft min kommunala tjänst i Strömsund, men min tonsättar- och dirigentverksamhet fortgår. Anser mig vara väl insatt i nationellt och internationellt kulturliv.
Idé
Som vi berörde vid seminariet har Norge distrikts- och fylkesmusiker, vilka arbetar som professionella musiker på deltid och resterande tid som pedagoger. De är också verksamma i övrigt lokalt amatörmusikliv, där de exempelvis medverkar i kyrkokörens produktioner.
Modellen har diskuterats i Sverige men av olika anledningar har den endast genomförts i ringa omfattning. Som projekt skulle det fungera, men i våra kommuner vill vi då bredda utbudet till att innehålla flera genrer av kultur.
Barn och ungdomar skulle då få kontinuerliga besök av musiker/kompositörer bildkonstnärer, författare, konsthantverkare, dansare/koreografer och skådespelare/regissörer m fl under en projektperiod på förslagsvis 3–5 år. Utövarna kan förutom arbetet i skolorna, berika det ideella kulturlivet genom att inspirera teatergrupper, konstforum/ föreningar, skrivarkurser, musikensembler med mera.
Naturligtvis kan de själva ge ett professionellt utbud i form av konserter, utställningar, föreläsningar och föreställningar.
Målet är också att kommunerna efter projektperioden hittar lösningar för en fortsättning.
Vilka skall göra detta
Utövarna måste vara högutbildade eller under högklassig utbildning (återkommer till detta) motiverade och inställda på att bo i kommunerna under vissa perioder.
Man kan tänka sig att sista års eleverna vid teaterhögskolor, dramatens elevskola, konsthögskolor, musikdito, med flera, kunde
Bilaga 8
317
få praktikveckor i projektet. Arbetslösa kulturarbetare inte att förglömma.
Resultat
I Strömsunds kommun har vi liksom andra kommuner tillfälliga besök i förskola och skola av olika kulturgrupper. Men en mer påtaglig positiv effekt har besöken med Duo Gelland gett, av den enkla anledningen att de kontinuerligt återkommer och därmed kan följa upp tidigare besök. Vi har nu anställt en violinpedagog som ytterligare kan följa upp detta.
Forskarna vet att sång, musik, dans med mera utvecklar kreativitet, logik, fantasi, identitet, social förmåga, motorik och annat som är av nytta både för individen och samhället.
Vi tror på projektet. Hela paketet går kanske inte att ”sjösätta” på en gång, men väl delar av det.
Strömsund 2005 10 11
Hans-Erik Dahlgren
Bilaga 9
319
Till
Kommittén aktionsgruppen
för barnkultur
Angående slutbetänkande om barn- och ungdomskultur
Kommunal- och borgarråd i Göteborg, Malmö, Stockholm och Umeå med ansvar för kultur har inbjudits av kommittén aktionsgruppen för barnkultur att verka som referensgrupp inför slutbetänkande om barn- och ungdomskultur.
Vi har genom våra respektive kulturförvaltningar tagit fram en skrivelse för att belysa de specifika förutsättningar och behov som föreligger för storstäderna. Vi ser risken med att ungas kulturaktiviteter inte blir lika väl belyst som barnkulturområdet i det kommande slutbetänkandet. Följande synpunkter överlämnas från referensgruppen till aktionsgruppen för barnkultur.
Storstädernas särart
Våra städer rymmer olika typer av samhällen sett ur sociala, etniska och kulturella aspekter. Idag har man från statligt håll i alltför liten utsträckning valt att visa intresse för storstadsperspektivet och de specifika villkor som råder. Vi menar att en förutsättning för en meningsfull samverkan är ett statligt stöd för att utveckla kulturinstitutionernas kulturpedagogiska avdelningar samt tydliga krav på institutionerna att arbeta utanför institutionens väggar, exempelvis i städernas förorter.
Det fria kulturlivet
Det traditionella professionella kulturutbudet för barn och ungdom måste utvecklas. I detta sammanhang är stödet till det fria kulturlivet ett viktigt verktyg. Vi vill att staten tittar på stödformer
Bilaga 9 SOU 2006:45
320
för att utveckla det fria kulturlivets insatser för barn och ungdom. Det behövs en utvecklad samordning av stödet till det fria kulturlivet mellan statliga och kommunala organ för att få uppnå de bästa möjliga effekterna. Vi efterlyser en dialogpart på Statens kulturråd kring barns och ungdomars eget skapande och ser gärna barn- och ungdomskulturen som ett eget sakområde på statlig tjänstemannanivå.
Uppmärksamma ungdomarna
Kulturen har stor betydelse för unga människors identitetsbygge. Att definiera tonåringar som barn i ett kulturpolitiskt sammanhang, såsom regeringens uppdrag till aktionsgruppen är utformat, anser vi vara begränsande. Ungdomskulturens villkor skiljer sig i hög grad från barnkulturen. I barnkulturen har vuxenvärlden en mer styrande roll, framförallt genom skolan, medan man i ungdomskulturen vill skapa på friare villkor och där vuxna snarare är att betrakta som ett bakomliggande stöd. Unga vuxna är också stora kulturkonsumenter, möjligtvis inte i traditionell bemärkelse, däremot söker ungdomar efter kulturupplevelser genom att ta del av musik och konserter och genom eget skapande. Trots det kan det för unga människor kännas svårt och problematiskt att finna offentliga kulturella mötesplaster där man känner sig hemma.
Vi saknar begreppet ungdom i rubriken för Aktionsgruppens uppdrag. Det krävs att vi politiskt i högre grad ser till hur statliga och kommunala verksamheter utvecklas för att möta ungas behov och intressen. Vi menar att man måste se till den öppna verksamhetens betydelse och ungdomarnas möjligheter till verkligt inflytande, delaktighet och roll i utvecklingen av kulturprojekt. Vi vill ha möjligheten att som storstäder få statlig samfinansiering när det gäller långsiktiga och metodutvecklande satsningar inom ungdomskulturen motsvarande den form av samfinansiering som är möjlig till professionella kulturverksamheter.
Utbildning och forskning
Insatser inom konstnärliga och pedagogiska utbildningar behövs för att utveckla intresset och kunskapen om barn- och ungdomskultur. Vi bör i Sverige kunna bedriva bra forskning på barn- och
Bilaga 9
321
ungdomskultur och det behövs fler forum där forskningen presenteras och debatteras. Ungdomsstyrelsen spelar här en viktig roll, men det saknas en motsvarighet inom barnkulturen.
Behovet av utvärderingsmetoder, uppföljning och statistik är stort. Vi efterlyser stöd till forskning om barns och ungdomars kulturvanor och behov. I detta avseende krävs en samordning mellan staten och storstäderna så att utvärdering och analys blir jämförbart över tid och mellan storstäderna. Vi kan tillsammans utveckla metoder för dokumentation och uppföljning som på ett naturligt sätt integreras i det dagliga arbetet.
Lynn Ljungberg (s) Roger Mogert (s) Malmö stad Stockholms stad
Marie-Louise Rönnmark (s) Ewelina Tokarczyk (s) Erik Bergkvist (s) Göteborgs stad Umeå kommun
Bilaga 10
323
2006-01-31
Se till verksamheten och värna om tillväxten
I barn och unga återfinner vi en stark växtkraft – en växtkraft UKM Sverige värnar om genom att ge vägledning och stöttning under deras utveckling inom kulturområdet. Vi bedriver en aktiverande verksamhet där de unga får gå in och ta ansvar, vara med och skapa sina egna aktiviteter. Signaler från kulturaktiva unga visar att det vi ger dem är något de behöver och vill ha. Detta är för oss det centrala – inte att vår organisation har en viss struktur.
Hur tar vi tillvara på de ungas växtkraft inom kulturens område idag? Staten menar att barn och unga ska prioriteras. Vad innebär detta? Sett till de regler som styr Ungdomsstyrelsens bidrag till ungdomsorganisationer så är det organisationsformen som prioriteras, inte verksamhetens innehåll och funktion för de unga. Beträffande Kulturrådets bidragsstöd så exkluderas unga kulturskapare – unga amatörer. Detta kan inte vara vad staten menar med att prioritera samtliga barn och unga.
Statens utformning av bidrag till ungdomsverksamhet ute i landet överensstämmer inte med samhällsutvecklingen och ungas organisering idag. De unga har spridda intressen och går mellan skilda aktiviteter. Förr gick de unga gärna med i en förening, men så är det inte idag. Alla unga är inte föreningsbenägna – det gör att många känner sig bundna och hämmade i sitt engagemang. Det är de signaler UKM Sverige fått från sina medlemsregioner ute i landet och en bidragande orsak till att några regioner dragit sig ur och andra hyser dylika funderingar om föreningskravet inom UKM Sverige genomförs fullt ut. Vuxnas benägenhet att organisera sig kan inte överföras på de unga, de vill ha en friare struktur. I dagens bidragssystem finns det dessvärre ingen flexibilitet. Orsaken till
Bilaga 10 SOU 2006:45
324
detta torde vara bristande förståelse för och kunskap om de ungas situation idag.
UKMs regionsamordnare, ofta verksamma som ungkulturkonsulenter, stöttar inte bara genom att ge pengar, utan agerar som handledare för de unga. Vuxna och unga arbetar tillsammans i arrangörsgrupper som planerar och genomför festivaler runt om i landet. På så sätt kan de vuxna stödja och guida de unga in i att stegvis ta ett allt större ansvar för festivalernas genomförande. De unga ges redskap att kunna hantera ett givet ansvar, det vill säga ges förutsättningar att lyckas och därmed stärks deras självförtroende. Penga-påsen-projekt är inte alltid lyckade då de unga enbart får pengar och ingen annan stöttning för att lyckas med sitt projekt.
Det drivs bokprojekt i syfte att stimulera ungas bokläsning. Man har insett att det krävs vuxna handledare som genom olika läsfrämjande insatser hjälper de unga att upptäcka bokens fantastiska värld. UKM Sveriges arbetsmetod kan jämföras med dessa bokprojekt, där vuxna finns med och stöttar de ungas engagemang. På lokal nivå engageras totalt omkring 6 000 unga i UKM-festivalerna på olika sätt. Detta är för oss ett bevis på en väl fungerande arbetsmetod och att UKM Sverige på ett bra sätt bidrar till att säkra tillväxten på kulturens område.
UKM Sveriges dilemma är att bidragssystemen på statlig nivå exkluderar ung amatörkultur som inte följer föreningsprincipen för att få en demokratisk organisation, utan väljer att ge de unga inflytande via arrangörsgrupper
1
och ingående i styrelsen. Ingela
Håkansson
2
, enhetschef på Ungdomspolitiska enheten, bekräftade i
ett samtal tidigare i vinter att UKM Sverige är ett lysande exempel på att det brister på statlig nivå så som bidragssystemet är utformat idag. Om ingen ändring sker, finns det en risk att UKM Sverige måste lägga ner sin verksamhet. Detta skulle innebära att Riksfestivalen, som fungerar som en mötes- och inspirationsplats för unga från hela landet, försvinner. Eftersom vi endast söker bidrag för riksnivån
3
, kommer den lokala och regionala nivån inom UKM att
kunna leva vidare, men den samordnande funktionen och det riksövergripande mötet mellan unga uteblir.
1
PITA (Nätverk för unga arrangörer) har pekat på att den verkliga makten vid arrangemang
ligger i arrangörsgruppen.
2
Kontakt med Ingela Håkansson togs efter att vi försökt komma i kontakt med Lena
Hallengren för uppföljning kring en skrivelse. Vi hänvisades då till Håkansson. Bifogar UKM Sveriges ärende till Lena Hallgren.
3
Medlemsregioner och aktiva kommuner finansierar själva den lokala respektive regionala
verksamheten inom UKM. Totalt sett läggs det mycket pengar på UKM lokalt och regionalt.
Bilaga 10
325
Signaler, inte bara från unga utan även från personer på myndighetsnivå, tyder på ett starkt gillande för den verksamhet vi bedriver, men bristande flexibilitet gör det omöjligt för oss att komma in i det reguljära bidragssystemet. Vi har enbart sett positiva effekter med vuxna handledare som uppmuntrar de unga till att engagera sig och stegvis ge dem mer ansvar så att de inte ”slukas” av för stort ansvar och tappar sitt engagemang. Det är vår förhoppning att instanser på statlig nivå får insikt i ungas organisering i dagens Sverige och lämnar utrymme även för organisationer som UKM Sverige i bidragssystemen. Verksamheten och vad den bidrar till i samhället, i vårt fall på kultursidan, ska stå i fokus vid beslut om bidrag ska beviljas eller ej.
Med vänlig hälsning
Maria Vågemo Vik. Samordnare UKM Sverige
Bilaga 11
327
Vad vet du om samer?
Vad har Du fått lära Dig om samer i skolan? Svaret på bägge frågorna är förmodligen ”inte särskilt mycket”.
Det finns en stor okunskap om de nationella minoriteterna i Sverige idag, inte minst om samer. ”Mina kompisar vet mer om indianer än om oss samer” har jag hört många samiska barn och ungdomar säga frustrerat. De flesta barn lär sig ingenting om samer i skolan idag, trots att Sverige undertecknat en FN konvention om att alla barn i Sverige ska få undervisning om samer i skolan. Detta är en stor brist som försvårar för oss samer på många sätt. Den samiska kulturen och den samiska historien är en osynliggjord del av Sveriges kulturarv.
Ett mycket talande exempel på hur okunskapen skapar konflikter är den rättsprocess som pågått i Umeå de senaste åren, d. s. k. Nordmalingsmålet. De är tre samebyar (sameby = lagstadgad ekonomisk sammanslutning för renskötare i ett visst område) som har blivit stämda av ett hundratal markägare. Domen som kom 20 januari i år gav samebyarna rätt och ses som ett viktigt steg för samerna vad det gäller erkännandet av de samiska rättigheterna. Markägarna hävdade att renarna gör skada på deras mark och att samerna inte har rätt att beta med sina renar på deras mark. Om markägarna haft större kunskap om samernas rättigheter och renskötsel hade de kanske aldrig startat processen och sluppit de höga rättsskulderna. En stor missuppfattning bland markägarna var tex att renar äter tallplantor och krävde därför skadestånd för renägarna. Denna uppfattning är dock helt fel enligt omfattande forskning på området, det är bara älgar som äter tallplantor och det är ingenting som renskötseln kan ställas till svars för.
De rättsprocesser mot renskötseln som pågår runt om i landet får naturligtvis konsekvenser även för barn och ungdomar. Det är svårt att få en stark samisk identitet när man redan som barn känner sig ifrågasatt och inser att det inte finns något utrymme för ens egen kultur och historia i skolan.
Många är vi som kan vittna om att det är tufft att växa upp som samiskt barn och ungdom i det svenska samhället. I vissa delar av landet finns ett utbrett missnöje mot samerna som folkgrupp vilket
Bilaga 11 SOU 2006:45
328
avspeglas tydligt i barnens värld. Barn anammar som bekant lätt sina föräldrars åsikter och därför tvingas många samiska barn att stå upp gentemot sina egna kamrater och agera försvarsadvokat för hela sitt folk redan i tidiga ålder.
Det är därför är viktigt att särskilt vuxna som jobbar med barn i områden där det finns starka konflikter mellan olika etniska grupper, medvetandegörs om hur samhällskonflikterna påverkar klimatet i skolan. Men det är även angeläget att svenska skolor tar sitt ansvar och följer den FN-konvention som Sverige undertecknat där det klart och tydligt framgår att alla barn i Sverige ska lära sig om samer i skolan.
Samtidigt pågår en mycket positiv utveckling inom den samiska kulturen som få utomstående känner till. Många sameungdomar försöker själva ta igen det skolan helt förbisett. Intresset för att lära sig uttrycka sig på samiska och lära sig mer om samisk historia, kultur och traditionella levnadssätt har ökat markant de senaste åren. Även jojken, samernas musikaliska tradition är på framfart trots att den länge av kyrkan och staten ansågs som synd för att den hörde den gamla religionen till. Vi i Sáminuorra jobbar mycket med projekt just inom samisk kultur och språk men även med att sprida information om samer till svenska barn och ungdomar. Vi märker att det trots allt finns ett stort intresse bland unga att lära sig mer om vår kultur och vårt levnadssätt och hoppas på att skolan i framtiden tar fasta på det och inför obligatorisk undervisning om samer i skolan.
Brita Stina Sjaggo, Förbundsordförande i Sáminuorra – riksungdomsförbund för samer i Sverige
Bilaga 12
329
Ohörsam barnkultur – krönika (eller mer pretentiöst, essä) av Oscar Hedenfeldt, ordförande i Unga Hörselskadade
Att tolka kultur, att möta t.ex. en tavla, bok, teaterpjäs eller musikstycke är en fascinerande process som innefattar flera kopplingar. Förutom själva mötet, den fysiska upplevelsen så gör vi kopplingar till tidigare erfarenheter, tidigare intryck och tidigare tolkningar. Men vilka begränsningar skapar samhället för barn och ungdomar med hörselnedsättning när de ska gå in i denna process? Kommer att tänka på Dramaten som inte ens svarar på frågan när de tänker installera slinga i Lejonkulan, funderar på vilket ansvar man kan lägga på en nationalscen? Eller är kanske Dramaten den oskyldiga, i händerna på Statens Fastighetsverk? Tänker vidare bakåt, skolresan för att se en teaterpjäs nere i Helsingborg, ingen slinga, ingen text, ingen susning om vad som fanns i de skrattalstrande replikerna. En mimteater, en skrattlös fars med munnar som rör sig i en absurd regi. Återigen, en individuell erfarenhet men även ett resultat av en struktur där jag, som avvikande från normen, inte ingår i de som förväntas ta del av kulturen, berättelsen.
Funderar på musiken omkring oss, på ljudnivåerna. På de tusentals barn som redan nu har tinnitus, öronsus. På deras rädsla för ljud och inte minst på deras dubbla känslor inför musiken. Den ger ett skydd, en ro från tinnitus, den har så att säga läkande kraft. Inte för tinnitus i sig utan för livet med detsamma. Samtidigt, i det offentliga rummet ges musik gärna en form som gör den till ett hot, något som kan förvärra skadan genom volymen.
När vi konsumerar så speglar vi oss i det vi tolkar. I de erfarenheter och intryck som vi får presenterade för oss. Dessa formar om oss, förändrar eller skapar vår identitet, vårt svar på frågan ”Vem är jag?”. Vilken värld får vi se? Är det en värld där vi med hörselskada finns med i mångfalden? En värld där Ofelia hör dåligt, där Pärlörhänget har en matchande blåskalig hörapparat eller där videoinstallationen innehåller teckenspråk? Söker igenom kulturutbudet för att få svar på min fråga. Första anhalten blir några bokaffärer
Bilaga 12 SOU 2006:45
330
nere på stan och avdelningen med barnböcker, ett rikt land, bördigt med mycket variation i skörden. Likväl så finner jag mig inte. Inte på baksidetexterna, inte när jag snabbt bläddrar igenom utbudet och inte när jag frågar den hjälpsamma personalen. Tre bokaffärer i en av Sveriges största städer visar mig en bot mot hörselnedsättningar. Flytta in i en barnbok, för där hör inga barn dåligt. Är filmens värld eller TV-s värld annorlunda? Kommentarer känns överflödiga. Musiken då, invänder den behörige. Här finns ju Beethoven med sin tinnitus och sin hörselnedsättning. Men det är inte barnet Beethoven som jag ser och lyssnar på. Hans storhet är som kompositör, inte som identitetsmarkör eller kulturskapare för barn med hörselnedsättningar. Minns så besöket på Liljevalchs vårsalong nu i januari. Ingen barnkultur, tvärtom på många sätt väldigt vuxet. Men mitt i vårsalongen, mitt i projektet Konstrea, ser jag några tavlor som sticker ut. Som alla andra tavlor, osignerade, som alla andra tavlor efter ett bestämt mått men med ett motiv vars effekt chockar mig. En svit av hörapparater får mig att reflektera, över reaktionen att se hörapparater som ett motiv i konsten, över min relation med hörapparaten och hur jag strävar efter att bli betraktad som mig själv och inte en hörselskadad men samtidigt är beroende av den för att kunna bli sedd som något annat än en person som hör dåligt. Ett spänningsfält inom mig. Slutligen så blir tavlorna en kontrast mot så mycket annan kultur där jag som hörselskadad blir osynliggjord – där den delen av mig inte existerar.
Men är det statens roll att ordna det här? Är det statens roll att se till att barn och ungdomar med hörselnedsättning ser även sig själva i böckerna de läser, konstverken de ser och rör vid eller filmerna de ser? Mitt svar är att staten inte så mycket ska sträva efter att få in hörselskadade i barnkulturen(och andra barn och ungdomar med funktionshinder) som att sluta vara så heteronormativ.Det är inget onormalt med en karaktär med hörselnedsättning, det onormala är att gång och gång berätta historier där karaktärer med hörselnedsättningar osynliggörs. Och precis som medelålders medelklassiga vita män har allmängiltliga historier att berätta så finns dessa berättelser även hos barn och ungdomar med hörselnedsättning. Det handlar mycket om att sluta ge företräde åt en norm som inte speglar vårt samhälle. Att sluta lägga resurser på aktiviteter som på ett orimligt sätt exkluderar barn med funktionshinder.
Bilaga 13
331
Krönika från Unga Synskadade
Kultur, kultur visst är det härligt med kultur! Kultur kan innebära många olika saker, konst, film och musik är några exempel. Viss kultur kan vara svår att göra tillgänglig, jag säger inte att det är omöjligt men kanske lite besvärligt. Att gå på en konstutställning med tavlor som ingen beskriver för dig ger ingen upplevelse alls. Filmer på bio kan syntolkas så att de blir tillgängliga. Syntolkning innebär att en person som ser beskriver det som händer på bioduken och inte kan förstås genom ljud eller repliker. Böcker kan läsas in på CD eller framställas i punktskrift som är ett skrivstystem för gravt synskadade personer vilket gör dem tillgängliga. Dock känns det ofta som om det finns alltför få inlästa böcker. Vill du läsa något nytt som alla pratar om så får du räkna med att du får göra det så långt efter alla andra att de vid det laget slutat prata om den boken oh gått över till en annan bok. Musik är dock något som kan uppskattas av alla. Upplevelsen som en konsert ger uppskattas lika av synskadad såväl som seende. Att alla synskadade är duktiga musiker är dock en myt, man behöver inte kunna ta en ton bara för att man ser illa. En annan sak som alla kan finna nöje i utan att se är ljudkonst. I ljudkonst har man satt ihop olika ljud och röster på ett effektfullt sätt. Ljudkonst kan vara ett roligt sätt att uttrycka sitt missnöje med något eller sin glädje över något annat. Det kan vara ett effektfullt sätt att påverka sin omgivning. Att titta på statyer och annat dylikt kan också vara svårt utan att få lov att känna på deras former. Tänk vad glad museiintendenten blir om du frågor om du får lov att känna på den antika marmorstatyn av Venus. Museum är en sak som det kan vara svårt att kunna ta del av innehållet i utan en syntolkad visning och en del modeller av saker som man kan känna och tita närmare på för att uppleva formen om mönstret på. Man kan göra mycket inspirerande och trevliga syntolkade museivisningar, det har gjorts av bland annat medeltidsborgen Glimmingehus på Österlen i Skåne. Guiden hade verkligen tänkt efter och berättade mycket
Bilaga 13 SOU 2006:45
332
tydligt vad hon såg och lät även personerna som deltog känna på reliefmönster osv. Ljudk0onst och musik kan ofta vara ett bra sätt att påverka, det kan vara lättare för någon att ta till sig ett budskap förmedlat genom kultur.
Bilaga 14
333
Öppna alla dörrar!
Av Sahar Mosleh
Förbundsordförande, Unga rörelsehindrare
Har vi ett jämlikt samhälle för funktionshindrade barn och ungdomar? I en modern kultur måste vi sluta att kategorisera människor oavsett vilka olikheter som gäller. Särbehandling är det stora hindret för det moderna samhället idag. Ett stort problem för funktionshindrade ungdomar är att de isoleras i speciella miljöer istället för att integreras med andra, därför måste vi behandla funktionshinder som en etnicitetsfråga. Man behöver inte göra något märkvärdigt av detta, för vi har alla mer eller mindre något slags funktionshinder, som hos vissa är synliga och hos andra är osynliga. Av den anledningen ska vi ha ett samhälle som är tillgängligt och jämlikt för alla. Unga funktionshindrade ska känna sig trygga i en tillgänglig och välkomnande miljö och få den hjälp som behövs när de befinner sig bland andra människor.
Det är två saker man alltid ska komma ihåg i kulturmiljöer för barn och ungdom. Det är bemötandet och tillgängligheten. När det gäller bemötandet är det viktigt att människor som jobbar inom dessa områden har handikappkunskap. Om det finns en kunskap om problemen så vet man när en funktionshindrad behöver hjälp. Detta är viktigt för att funktionshindrade ska kunna synas och medverka i samhällslivet utan att få speciell uppmärksamhet för funktionshindret. Att mötas av en förvirrad omsorgsvilja som man inte behöver eller nedlåtande försök till godhet kan lätt kännas kränkande för den funktionshindrade. För att individen ska kunna känna sig respekterad och integrerad i samhället måste man förstå hans eller hennes egna behov. Man kan inte se funktionshindrade som ett kollektiv.
Det är lätt att säga att tillgänglighet är ett konstigt och diffust ord. Men det är bara små detaljer som krävs för att man ska slippa ett otillgängligt samhälle. Till exempel så borde alla skolor och universitet ha en ingång som är gemensam för alla. Idag har funktionshindrade ofta en egen undanskymd ingång på baksidan eller
Bilaga 14 SOU 2006:45
334
liknande, vilket ofta kan skapa störningar i det sociala livet. Så kan det också vara med restauranger och krogar. Man bör komma ihåg att det kan räcka med en liten halvtrappa för att många funktionshindrade inte ska komma in.
I klassrummet eller föreläsningssalen får den funktionshindrade sitta längst fram. Om det överhuvudtaget är möjligt att sitta någon annanstans måste stolar och bord flyttas och människor hjälpa till. Risken är att särbehandlingen medför att den funktionshindrade upplevs som ett problem och blir centrum för en negativ uppmärksamhet som han eller hon inte kan göra något åt. Detta på grund av att det inte är tillgängligt.
På bion eller teatern upplever den funktionshindrade också särbehandling. Den funktionshindrade får nöja sig med att sitta längst fram eller längst bak, visserligen till reducerade priser, men det förstärker snarare upplevelsen av särbehandling än fungerar som plåster på såren. På Gröna Lund får funktionshindrade gå in gratis, som en kompensation för att det är otillgängligt. Det är precis sådana förhållningssätt och samhällsmönster som lägger grunden för särbehandling och ojämlikhet. Det utanförskap som funktionshindrade upplever idag speglas också av bristen på förebilder inom teater, film eller media överhuvudtaget. Nu är det dags att skapa förutsättningar för människor som bryter normen, t.ex. en rullstolsburen skådis som har möjlighet att delta och vinna priser i en Oscarsgala eller en blind programledare osv.
Om olika kulturmiljöer i samhället inte tar frågor om bemötande och tillgänglighet på allvar så kan vi inte säga att vi har en kulturell miljö för barn och ungdomar där de kan delta, påverka och leva i kulturen. Öppna alla dörrar!
”Det ser lite olika ut...”
En kartläggning av den offentligt finansierade kulturen för barn
Bilaga till betänkandet Tänka framåt, men göra nu Så stärker vi barnkulturen
Rapport av kommittén Aktionsgruppen för barnkultur
Stockholm 2006
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003. – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss
Omslag: Typisk Form designbyrå
Tryckt av Edita Sverige AB Stockholm 2006
ISBN 91-38-22566-2 ISSN 0375-250X
Till statsrådet Leif Pagrotsky
Den 2 september 2004 beslutade regeringen att tillsätta en aktionsgrupp för barnkultur. Lotta Lundgren, verksamhetsledare för Drömmarnas hus i Malmö tillsattes som ordförande. Ledamöter i aktionsgruppen är Vivi-Ann Nilsson, kommunalråd i Göteborg, Gertrud Widerberg, barnkulturarbetare, Grebbestad, Zargam Asadi kommunalråd i Örebro, Susin Lindblom förbundsdirektör Dramatikerförbundet, Stockholm, Per Sjöberg kulturchef i Karlskoga, Alireza Afshari barn- och ungdomskonsulent, Stockholm och Thor Fossland, då kulturchef i Skellefteå, idag folkhögskolerektor i Värnamo, som ledamöter. Kerstin Olander och Lotta Brilioth Biörnstad är sekreterare i kommittén. Anita Bashar Aréen anställdes som utredare den 1/12 2004 till 30/6 2005.
Syftet med kommittén är att lämna förslag på hur barnkulturens ställning kan stärkas. Enligt direktiven ska Aktionsgruppen genomföra en kartläggning av barnkulturen i Sverige (Dir. 2004:117). Kartläggningen ska omfatta barnens offentliga miljöer och gälla samtliga konstarter, olika kulturinstitutioner samt radio och TV i allmänhetens tjänst.
Aktionsgruppen för barnkultur överlämnar nu sin första delrapport. Den innehåller resultatet av den kartläggning av barnkulturen i Sverige som genomfördes under våren och sommaren 2005.
Stockholm i december 2005
Lotta Lundgren (ordf.)
Vivi-Ann Nilsson Gertrud Widerberg
Zargam Asadi Susin Lindblom
Per Sjöberg Alireza Afshari
Thor Fossland
Kerstin Olander Lotta Brilioth Biörnstad
5
Innehåll
Inledning .......................................................................... 11
Sammanfattning ................................................................ 13
1 Barn och barnkultur
− ett nedslag i nuet....................... 17
2 Styrning och finansiering av barnkulturen ..................... 23 2.1 Nationella mål .......................................................................... 24 2.1.1 Barnkonventionen ........................................................ 24 2.1.2 De kulturpolitiska målen.............................................. 28 2.1.3 Läroplanerna ................................................................. 29 2.2 De nationella målens genomslag i statliga myndigheter........ 37 2.2.1 Statens kulturråd........................................................... 37 2.2.2 Riksantikvarieämbetet .................................................. 38 2.2.3 Ungdomsstyrelsen........................................................ 39 2.3 Statliga myndigheter på skolområdet ..................................... 40 2.3.1 Statens skolverk ............................................................ 40 2.3.2 Myndigheten för skolutveckling ................................. 42 2.3.3 Nationella satsningar på kultur och skola ................... 44 2.4 Offentliga medel till barnkultur.............................................. 47 2.4.1 Ungdomsstyrelsen........................................................ 49 2.4.2 Allmänna arvsfonden.................................................... 50 2.4.3 Statens kulturråd........................................................... 51 2.4.4 Stiftelsen framtidens kultur ......................................... 52 2.4.5 Landstingens kulturutgifter ......................................... 53 2.4.6 Kommunernas kulturutgifter....................................... 53
3 Barn och medier ........................................................ 57 3.1 Barns medieanvändning ........................................................... 57 3.2 Public service: Radio och TV för barn.................................... 59 3.2.1 Sveriges Television........................................................ 62 3.2.2 Sveriges Radio ............................................................... 65 3.2.3 Utbildningsradion ........................................................ 67
Innehåll SOU 2006:45
6
3.3 Kunskapsutveckling om barn och medier...............................69 3.3.1 Medierådet.....................................................................69 3.3.2 Nordicom ......................................................................70
4 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga ............ 71 4.1 Musik- och kulturskolan..........................................................71 4.2 Barnkulturcentra ......................................................................74 4.3 Fritidsgårdar .............................................................................76 4.4 Studieförbunden .......................................................................77 4.4.1 Ekonomi ........................................................................79 4.4.2 Fler studietimmar i estetiska ämnen ............................79 4.4.3 Spridning över landet....................................................80 4.4.4 Ungt deltagande i studieförbunden .............................80 4.5 Nationella minoriteter .............................................................81 4.5.1 Kultur för samiska barn och unga................................83 4.5.2 Kultur på tornedalsfinska .............................................84 4.5.3 Barnens polarbibliotek..................................................84 4.5.4 Kultur på finska.............................................................85 4.5.5 Unga romer ...................................................................85 4.5.6 Kulturverksamhet för barn och unga med judisk bakgrund........................................................................85 4.5.7 Statligt stöd till nationella minoriteter ........................86 4.6 Funktionshindrade barns tillgång till kultur ..........................86 4.6.1 Statligt stöd för ökad tillgänglighet till kultur ............87 4.6.2 Projekt för att öka delaktigheten .................................88 4.6.3 Sisus – Statens institut för särskilt utbildningsstöd..............................................................89
5 Kulturinstitutioner ...................................................... 91 5.1 Bibliotek....................................................................................91 5.1.1 Bibliotekslagen ..............................................................92 5.1.2 Inköpsstöd.....................................................................93 5.1.3 Barnbibliotek i omvandling ..........................................94 5.1.4 Länsbibliotek.................................................................94 5.1.5 Barnkonventionen i biblioteksverksamheten..............96 5.1.6 Folkbibliotekens barnverksamhet................................96 5.1.7 Barnbibliotekarier .........................................................99 5.1.8 Skolbibliotek ...............................................................100
Innehåll
7
5.2 Museer .................................................................................... 101 5.2.1 Barnens museivanor.................................................... 102 5.2.2 Museernas barnverksamhet i siffror .......................... 102 5.2.3 Museipedagogiken i fokus.......................................... 104 5.2.4 Styrning av de statliga museerna................................ 107 5.2.5 Nationellt uppdrag på museiområdet........................ 108 5.2.6 FUISM
− museipedagogernas förening .................... 109
5.3 Arkiv ....................................................................................... 110 5.4 Förskolan och skolan............................................................. 112 5.4.1 Förskolan .................................................................... 113 5.4.2 Grundskolan ............................................................... 115 5.4.3 Resurser....................................................................... 120 5.4.4 Den nationella utvärderingen av skolan .................... 123 5.4.5 Lärarutbildning ........................................................... 128 5.4.6 Högskoleverkets utvärdering av lärarutbildningen .. 128 5.4.7 Kompetensutveckling................................................. 129
6 Konstarterna ............................................................ 133 6.1 Litteratur ................................................................................ 134 6.1.1 Barnens läsvanor ......................................................... 134 6.1.2 Bokutgivning............................................................... 135 6.1.3 Barnböcker från hela världen ..................................... 136 6.1.4 Flerspråkiga barnböcker............................................. 137 6.1.5 Böcker för funktionshindrade barn ........................... 139 6.1.6 Läsfrämjande insatser ................................................. 140 6.1.7 En bok för alla............................................................. 141 6.1.8 Författarcentrum ........................................................ 141 6.2 Film......................................................................................... 143 6.2.1 Barns filmvanor........................................................... 143 6.2.2 Ungas eget filmskapande............................................ 144 6.2.3 Professionell film för barn ......................................... 145 6.2.4 Regionala resurscentrum för film och video............. 146 6.2.5 Nationellt uppdrag film.............................................. 148 6.2.6 Film i skolan................................................................ 149 6.2.7 Filmvisningar på fritid ................................................ 150 6.2.8 Textning och syntolkning av svensk film på bio, video och dvd .............................................................. 151
Innehåll SOU 2006:45
8
6.3 Teater och musikteater ..........................................................154 6.3.1 Småbarnens teatervanor..............................................154 6.3.2 Ungdomars teatervanor..............................................154 6.3.3 Spela teater...................................................................155 6.3.4 Amatörteater ...............................................................155 6.3.5 Professionell teater för barn.......................................156 6.3.6 Regionala och lokala teatrar .......................................158 6.3.7 Exempel från olika län ................................................160 6.3.8 Riksteatern ..................................................................163 6.3.9 Fria teatergrupper .......................................................166 6.3.10 Nationella uppdrag på teaterområdet ........................167 6.3.11 Svenska ASSITEJ ........................................................167 6.3.12 Forskning om barnteater ............................................168 6.3.13 Ny dramatik för barn..................................................169 6.4 Dans ........................................................................................170 6.4.1 Barns dansvanor ..........................................................170 6.4.2 Dansa själv ...................................................................170 6.4.3 Professionell dans för barn.........................................171 6.4.4 Danskonsulenter .........................................................172 6.4.5 Danscentrum ...............................................................174 6.4.6 Dansspridning i Mellansverige ...................................175 6.4.7 Zebra dans ...................................................................175 6.4.8 Dansfestival för barn och unga ..................................175 6.4.9 Nationellt utvecklingsprogram för dans i skolan......176 6.4.10 Handlingsprogram för dansen ...................................177 6.5 Musik.......................................................................................178 6.5.1 Barns lyssnarvanor ......................................................178 6.5.2 Spela själv.....................................................................179 6.5.3 Professionell musik för barn ......................................180 6.5.4 Regional musikverksamhet.........................................180 6.5.5 Rikskonserter ..............................................................183 6.5.6 Barnmusik på skiva .....................................................184 6.6 Folkets hus och parker...........................................................185 6.7 Arkitektur och fysisk miljö ...................................................186 6.7.1 Arkitektur i förskolan och skolan..............................187 6.7.2 Aktörer med inriktning på arkitektur och barn ........187 6.7.3 Handlingsprogram för arkitektur i skolan ................188
Innehåll
9
6.8 Konst ...................................................................................... 189 6.8.1 Barns konstvanor ..................................................... 189 6.8.2 Skapa själv................................................................. 189 6.8.3 Var finns konsten? ................................................... 190 6.8.4 Konstkonsulenter..................................................... 191 6.8.5 Riksutställningar ...................................................... 193 6.8.6 Utveckling av konstpedagogiken ............................ 194 6.8.7 Forskning om konstpedagogik ............................... 196 6.9 Slöjd ........................................................................................ 196 6.9.1 Nämnden för hemslöjdsfrågor ................................ 196 6.9.2 Hemslöjdskonsulenter............................................. 197 6.9.3 Slöjdcirkus ................................................................ 197 6.9.4 Slöjdklubben............................................................. 198 6.9.5 Unga slöjdare............................................................ 198
7 Forskning ................................................................ 199 7.1 Forskning med anknytning till förskola, skola och pedagogik................................................................................ 200 7.1.1 Forskarutbildning för lärare .................................... 200 7.1.2 Lärarhögskolor med forskning om kultur och estetiska lärprocesser ............................................... 202 7.1.3 Forskning inom pedagogikämnet ........................... 203 7.1.4 Forskningsgruppen för estetiska ämnen och teknik ........................................................................ 204 7.2 Forskning med anknytning till kulturpedagogik ................. 205 7.2.1 Film- och mediepedagogik ...................................... 205 7.2.2 Drama- och teaterpedagogik ................................... 206 7.2.3 Danspedagogik ......................................................... 207 7.2.4 Musikpedagogik ....................................................... 208 7.2.5 Bildpedagogik ........................................................... 210 7.2.6 Slöjdpedagogik ......................................................... 211 7.2.7 Konstpedagogik ....................................................... 211 7.2.8 Musei-, arkiv- och kulturarvspedagogik ................. 212 7.2.9 Arkitekturpedagogik................................................ 212 7.2.10 Läsning...................................................................... 212 7.2.11 Bibliotek ................................................................... 213 7.2.12 Lekforskning ............................................................ 214
Innehåll SOU 2006:45
10
7.3 Barnkulturforskning utanför det pedagogiska fältet............215 7.3.1 Litteraturvetenskap.....................................................215 7.3.2 Film-, teater-, konst- och musikvetenskap................216 7.3.3 Historia........................................................................218 7.3.4 Etnologi .......................................................................218 7.3.5 Medie- och kommunikationsvetenskap.....................219 7.3.6 Filosofi.........................................................................220 7.3.7 Barns miljö...................................................................220 7.3.8 De konstnärliga högskolorna .....................................222 7.3.9 Kulturpolitisk forskning saknas.................................223 7.4 Forskningsmiljöer ..................................................................223 7.5 Andra aktörer inom barnkulturforskningen ........................226 7.6 Hur når forskningen ut? ........................................................227
Slutord............................................................................ 229
Referenser....................................................................... 231
11
Inledning
I Sverige finns en stark känsla för barnkulturen. Här finns en stor barnboksutgivning och en stolt barnteatertradition, här satsas mycket pengar på kultur jämfört med i många andra länder. Många engagerade människor arbetar med barnkultur och många bra projekt startar varje år. Men det är inte tillräckligt. Efter 30 år av barnkulturpolitik borde man kunna vänta sig ett mer strategiskt arbete, med en tydlig röd tråd mellan mål, uppföljning och utveckling.
Barnkonventionen, förskolans och skolans läroplaner och de kulturpolitiska målen säger att alla barn – oavsett kön, funktionshinder, geografiskt hemvist, föräldrars födelseland, minoritetstillhörighet, ekonomiska förutsättningar – alla barn har rätt att utvecklas till sin fulla potential. Och vi har kommit överens om att kulturen och skapandet är en viktig väg för att nå dit. Men med den återkommande uppföljning som görs är det omöjligt att se vad vi har uppnått. Underlaget är för litet, frågorna för få, de viktiga detaljerna finns inte med. Och nästan ingen frågar barnen vad de tycker eller vad de själva gör.
Det saknas också en levande diskussion om innehållet i barnkulturen. Det går inte att luta sig tillbaka och säga att man har uppfyllt det kommunala målet om barnen har fått gå på en konsert eller en teaterföreställning om året. Man måste också ta reda på om det gav barnen en upplevelse. Om kulturen bidrog till att uppfylla våra högt ställda mål om demokrati, yttrandefrihet och utveckling av det enskilda barnet. Här behövs fortfarande mycket forskning.
Vi har medvetet valt att basera kartläggningen på de kontinuerliga mätningar och uppföljningar som görs på nationell nivå av barns kulturvanor och förskolans, skolans, kulturinstitutionernas och det fria kulturlivets insatser på barnkulturområdet.
Det har vi gjort av flera skäl: Sedan kulturpolitiken i sin nuvarande form formaliserades 1974 har det inte gjorts någon stor
Inledning SOU 2006:45
12
faktainsamling och kartläggning av hur det ser ut på hela barnkulturområdet – inom samtliga konstarter. Barnkulturgruppen, som var knuten till utbildningsdepartementet, kom ut med rapporten Barnen och kulturen 1978, efter fyra års arbete. Men den rapporten innehåller inte något större siffermaterial utan är snarare en beskrivning av hur barnkulturen är organiserad och vilka frågor som man borde ta itu med för att stärka barnkulturen. För oss har det alltså inte funnits ett samlat siffermaterial att följa upp.
Med de resurser som stod till vårt förfogande var det inte möjligt att starta stora nya faktainsamlingar och vi valde därför att följa det som står i våra direktiv, nämligen att kartläggningen kan baseras på befintligt analysmaterial. Men det viktigaste skälet är att vi på det här sättet tydligt har kunnat se hur de ambitiösa nationella målen för barnkulturen följs upp.
Välvilja är inte tillräckligt. Barnkulturen förtjänar en professionell hantering – från mål till förverkligande!
13
Sammanfattning
Aktionsgruppen för barnkultur har under våren och sommaren 2005 genomfört en kartläggning av nuläget för barnkulturen i Sverige. Vi har i första hand baserat kartläggningen på befintligt material, t.ex. nationell kulturstatistik, regleringsbrev och årsredovisningar från statliga institutioner och myndigheter på kulturområdet samt SOU:er, rapporter och forskning som rör barn och kultur.
Vi har också haft kontakt med företrädare för myndigheter, kommuner, landsting, organisationer och kulturinstitutioner för att samla in synpunkter och kompletterande uppgifter.
Med barnkultur menar vi kultur för, med och av barn mellan 0 och 18 år. Vi har koncentrerat oss på verksamhet som helt eller delvis finansieras med offentliga medel. Kartläggningen tar upp fem huvudområden:
De strukturella förutsättningarna för barnkulturen: Vilka nationella mål finns för barnkulturområdet? Hur arbetar man för att förverkliga och följa upp målen på nationell, regional och i viss mån, lokal nivå. Hur ser finansieringen av barnkulturområdet ut? Hur ser ansvarsfördelningen ut – nationellt, regionalt och lokalt. Barns och ungdomars kulturvanor: Vad vet vi om barns kulturvanor idag. En sammanställning av statistik och annat material. Vad har barn för möjligheter att själva skapa: Vilken räckvidd har kommunala kultur- och musikskolor, barnkulturcentra, studieförbund m.fl. Hur ser stödet till barns egna kulturföreningar ut?
Hur ser det offentliga kulturutbudet för barn ut? Här har vi ställt upp resultaten konstområde för konstområde för att få en överblick över det offentligstödda kulturutbudet för barn inom scenkonst, film, arkitektur, litteratur, musik, public service-TV och -radio samt på kulturinstitutioner som museer, arkiv och bibliotek. Här
Sammanfattning SOU 2006:45
14
tar vi också med förskolan och skolan och redogör för hur långt man har kommit med satsningarna på att integrera kulturen i skolans vardag. Vilken forskning finns om barn- och ungdomskultur? Aktionsgruppen har gjort en rundfrågning till universitet och högskolor om aktuell forskning med anknytning till barn- och ungdomskultur.
Resultat
När det gäller de strukturella förutsättningarna för barnkulturen ser vi att det finns mycket kvar att göra. De nationella mål som finns på området (Barnkonventionen, de kulturpolitiska målen och läroplanerna) bryts inte ner till uppföljningsbara mål och uppdrag i myndigheternas regleringsbrev. Det saknas en tydlig samordning mellan uppdrag som gäller barns eget skapande och medel att fördela till verksamhet som bedrivs regionalt och lokalt. Den nationella uppföljningen på barnkulturområdet är bristfällig och ger inte svar på om verksamheten leder till de resultat man har förväntat sig. I vissa regioner och kommuner bedrivs dock ett väl strukturerat mål- och uppföljningsarbete.
Barns och ungdomars kulturvanor är hittills otillräckligt studerade. De undersökningar som görs idag (Barnbarometern, Kulturbarometern och Mediebarometern) innehåller ett mycket litet material om barns och ungas eget skapande. Huvuddelen av frågorna i de intervjuundersökningar som ligger till grund för statistiken handlar om kulturkonsumtion. Undersökningarna ger inte heller tillräckliga svar på frågan om huruvida ekonomiska förhållanden, föräldrars utbildning, geografiskt hemvist m.m. styr barns kulturvanor. Det är också svårt att se eventuella åldersbundna mönster eftersom statistiken bygger på ett mycket litet underlag och svaren delas in i grova åldersgrupper.
När det gäller barns möjligheter att skapa själva har vi valt att enbart beskriva verksamheter som är offentligt finansierade och som finns i någon större omfattning. Vi har inte haft möjlighet att samla in exempel på verksamheter som bedrivs i liten skala, kanske bara på en ort eller i en skola eller förskola. Avsnittet baseras helt på uppgifter om studieförbunden, de kommunala kultur- och musikskolorna samt de kommunala barnkulturcentra som finns runtom i landet. Mycket kort kan vi sammanfatta att förutsätt-
SOU 2006:45 Sammanfattning
15
ningarna för barn att ta del av sådan verksamhet skiljer sig åt beroende på bostadsort, föräldrarnas utbildning, i vilken skola eller förskola barnen går och i viss mån även beroende på föräldrarnas ekonomi.
Det offentliga kulturutbudet för barn skiljer sig också åt beroende på var i landet man bor. När det gäller länsinstitutionerna (teatrar, länsmusik, museer) finns det stora skillnader i hur stor del av verksamheten som riktar sig till barn och hur man arbetar med utbudet till barn.
Det finns också stora skillnader i utgivning mellan olika konstarter. Under 2004 gavs det ut 468 svenska böcker i förstautgåva för barn och unga. Antalet skivor med nyskriven musik för barn som gavs ut samma år gick att räkna på ena handens fingrar. På filmområdet är det nya, svenska utbudet också litet.
En grupp som har stor betydelse för barns möjligheter att möta kulturen är de regionala konsulenter som finns i vissa län inom film, teater, bibliotek, dans, slöjd och konst.
Hur mycket kultur som når barnen beror också i hög grad på hur kommunerna är organiserade: finns det barnkultursamordnare eller kultursekreterare med ansvar för att förmedla kontakter mellan kulturliv och skola, har biblioteket tillräckligt många barnbibliotekarier för att kunna bedriva uppsökande verksamhet och hur ser fortbildningsmöjligheterna ut för verksamma inom barnkulturområdet?
Forskningen på barnkulturområdet är svag och splittrad. Inom vissa ämnen finns så få forskare att det inte kan uppstå några stimulerande forskningsmiljöer. Många forskare arbetar ensamma och har inga möjligheter att utbyta tankar och idéer. Barnkulturforskningen har svårt att hävda sig inom många ämnen.
Barnkulturområdet är stort och låter sig inte ringas in så lätt. Vi har samlat ett antal faktorer som är viktiga för att barns och ungas rätt till kultur ska kunna tillgodoses:
• Tillgång till ett kulturellt utbud av hög kvalitet: böcker, scenkonst, film, museer, bibliotek m.m.
• Mångfald i utbud och verksamheter.
• Möjligheter att få utveckla sin egen skapande förmåga – i förskolan, skolan och på fritiden.
• Utbud och verksamhet anpassad till barn i olika åldrar.
• Genusperspektiv: vilka hinder/möjligheter finns det för flickor och pojkar att delta i olika verksamheter?
Sammanfattning SOU 2006:45
16
• Tillgänglighetsperspektiv: vilka hinder/möjligheter finns för barn att delta i kulturlivet, beroende på funktionshinder, ekonomi, geografisk hemvist eller språklig/kulturell bakgrund.
• Möjligheter för barn och unga att påverka både utbud och egna aktiviteter på kulturområdet.
• Utbildade vuxna, t.ex. lärare, bibliotekarier, museipedagoger och kulturpedagoger.
• Stimulerande miljöer – inomhus och utomhus.
• Ekonomiska resurser för ordinarie verksamhet och utvecklingsprojekt.
• Effektiv organisation: samarbete mellan olika aktörer på barnkulturområdet – lokalt, regionalt och nationellt, uppföljningsbara mål för verksamheten, strategiskt formulerade uppdrag m.m.
För att kunna ge en djupare beskrivning av hur väl de här faktorerna tillgodoses på olika håll i landet räcker det inte med att utgå från befintliga undersökningar och analyser. Det skulle kräva både nya faktainsamlingar och fler kvalitativa studier.
17
1 Barn och barnkultur
− ett
nedslag i nuet
Den här kartläggningen handlar i första hand om vilka offentliga insatser som görs för att barn och unga ska få möta och utöva kultur – i skolan och på sin fritid. Men för att sätta in de insatserna i ett sammanhang inleder vi med en kort beskrivning av hur barns verklighet ser ut i Sverige idag. Enligt Aktionsgruppens direktiv ska vi ta hänsyn till om barns möjligheter till eget skapande eller deltagande i kulturlivet påverkas av kön, ekonomisk eller etnisk bakgrund, geografisk hemvist eller eventuellt funktionshinder. Vi börjar därför med en generell beskrivning av var barnen bor, hur många som tillhör familjer med svag ekonomi osv.
Var bor barnen?
Det finns nära 2 miljoner barn under 18 år i Sverige. 72 procent av dem bor i fyra områden i landet: 21 procent i Stockholm, 20 procent i Västsverige, 17 procent i Östra mellansverige och 14 procent i Sydsverige.
Ekonomiskt utsatta barn
I betänkandet Barns och ungdomars välfärd (SOU 2001:55) konstateras att barn i Sverige har en hög materiell standard. Men många barn lever trots detta i familjer där de ekonomiska marginalerna är små, dvs. familjerna kan inte på kort tid få fram kontanta medel för oförutsedda utgifter. Professor Tapio Salonen, vid Växjö universitet, har i sin forskning fått fram siffror på att drygt 13 procent av barnen mellan 0 och 17 år lever i familjer med en ekonomisk standard under miniminivån (siffran är från 2001). Andelen familjer
Barn och barnkultur
− ett nedslag i nuet
18
med låg ekonomisk standard är störst i storstäder och högst i Malmö stad, där den ligger på över 33 procent.
1
Hur många har utländskt ursprung?
Ungefär 15 procent av barnen är födda utomlands eller har föräldrar som båda är födda utomlands. Barn med utländsk bakgrund bor framförallt i större städer. Den största koncentrationen finns i Malmö och i Botkyrka, utanför Stockholm. I Malmö har 40 procent av barnen utländsk bakgrund och i Botkyrka är det 47 procent.
Cirka 117 000 barn tillhör någon av de fem nationella minoriteterna. Sverigefinnar är den största gruppen med ca 90 000 barn och ungdomar.
Funktionshinder
Siffror kring funktionshinder får ses som en grov uppskattning. Definitionerna på olika funktionshinder varierar, och även hur funktionshindren registreras. Eftersom olika funktionshinder får olika konsekvenser när det gäller barns möjligheter att delta i kulturlivet kan det ändå vara intressant att ta med siffror här.
Enligt siffror från Hjälpmedelsinstitutet fanns det så här många barn mellan 2 och 17 år i Sverige med olika funktionshinder år 2000:
Autism: 1 500
−2 300
Synskada: 2 200 Talfel: 7 000 Rörelsehinder: 7 000 Hörselskada: 8 800, varav 3 500 gravt hörselskadade eller döva Utvecklingsstörning: 8 000
Den ojämförligt största gruppen är barn med läs- och skrivsvårigheter. Av skolbarnen beräknas 5
−10 procent ha svårare läs- och skrivsvårigheter och räknar man in barn med lättare läs- och skrivsvårigheter stiger siffran till 20 procent.
2
1
Uppgifterna är hämtade ur rapporten Barn och knapp ekonomi, Växjö universitet 2005.
2
Källa: LSS- och hjälpmedelsutredningens betänkande Hjälpmedel, SOU 2004:83.
SOU 2006:45 Barn och barnkultur
− ett nedslag i nuet
19
Kulturkonsumtion
Barn är aktiva kulturkonsumenter. TV dominerar vardagskonsumtionen stort. Många lyssnar på radio och främst på de kommersiella musikkanalerna.
Bokläsningen toppar i småbarnsåldern – 74 procent av 3
−8-åringarna läser eller blir lästa för varje dag i hemmet. Läsningen går ned med stigande ålder och redan i tonåren är det färre än hälften som har läst en bok den senaste veckan. Men över 90 procent av ungdomarna ser på TV varje dag – och i genomsnitt mer än två timmar om dagen.
Medieutbudet har exploderat de senaste tio åren. Massor av TV- och radiokanaler, reklam-TV för barn, Internet, dataspel, video och DVD, mobiltelefoner – allt är en påtaglig del av barns vardag.
Göra själv
Barn är också flitiga kulturutövare – de dansar, sjunger, skriver låtar, ritar, syr kläder, lajvar, filmar och spelar teater. Men vi vet alldeles för lite om det. De kulturvaneundersökningar som görs av bl.a. Kulturrådet innehåller få frågor om eget utövande – och frågorna speglar en föråldrad syn på vilka kulturaktiviteter som finns.
Under hösten genomför aktionsgruppen en enkätundersökning i samarbete med Barnombudsmannen, där barn från Barnombudsmannens kontaktklasser (från åk 4 t.o.m. åk 3 på gymnasiet) får svara på frågor om sitt eget skapande och kulturkonsumtion – både i skolan och på fritiden. I oktober kommer också en rapport från SCB, med material ur levnadsvaneundersökningarna, ULF, som bland annat berör barns och ungdomars kulturvanor.
Miljön inskränker friheten
De flesta barn i Sverige bor i städer eller tätorter. Pia Björklid, professor på Lärarhögskolan i Stockholm, studerar barns lekmiljö och hur barn och föräldrar ser på den.
I intervjuer med tolvåringar har hon fått fram svar från barnen om vad de tycker om och vad de oroar sig för. Barnen efterlyser: parklek med personal, naturområden och områden med affärer. De
Barn och barnkultur
− ett nedslag i nuet
20
oroar sig för hänsynslösa bilister, brist på övergångsställen, sociala problem i ett område och nedskräpning och klotter.
Föräldrarna har blivit oroligare för att låta barnen gå hem själva från skolan eller vara ensamma hemma. Björklid har jämfört siffror från olika år om hur barn får gå ensamma till skolan. År 1971 fick 94 procent av 7
−9-åringarna i Sverige gå ensamma till skolan.
År 2001 hade siffran sjunkit till 67 procent.
Barn är institutionaliserade
Barn tillbringar en stor del av sin vakna och aktiva tid i barnomsorg eller skola. 96,3 procent av alla 4
−5-åringar är inskrivna i förskolan.
Alla över sju går i skolan – ofta med påföljande fritids för de mindre barnen. Allt mer av barnens tid är styrd av vuxnas planering.
Med tanke på att barn tillbringar så stor del av sin tid i förskolan och skolan är det anmärkningsvärt att det inte finns några regler för hur utemiljön ska se ut. Det är fullt tillåtet att starta skolor och förskolor som inte har tillgång till någon gård. Och de gårdar som finns får se ut nästan hur som helst – och gör det också.
Barn har yttrandefrihet
Barn i Sverige har rätt att säga och tycka vad de vill. Barns rätt till medbestämmande lyfts fram i många mål och styrdokument – men hur ser det ut i praktiken? Får barn verkligen vara med och yttra sig i viktiga frågor som rör dem? Och har samhället ett intresse av att fördjupa sin kunskap om barn och barnfrågor?
Ingrid Söderlind, forskare vid Institutet för framtidsstudier och Tema Barn i Linköping och Kristina Engwall, från Institutet för framtidsstudier har tillsammans gjort studien Var kommer barnen in? Barn i politik, vetenskap och dagspress. (Institutet för framtidsstudier 2005.) Forskarna har letat efter hur barn och barns frågor speglas i det offentliga samtalet och har gått igenom förstasidesnyheter i Dagens Nyheter, ämnen för doktorsavhandlingar samt SOU-serien, med nedslag vart tionde år från 1950 och framåt. Med barn avses i studien barn från 0 till 19 år.
Under perioden 1950 till 1999 publicerades nära 4 000 utredningar i SOU-serien. Nästan en tredjedel av dem kom under 1990-
SOU 2006:45 Barn och barnkultur
− ett nedslag i nuet
21
talet. Cirka 7 procent av utredningarna under hela perioden är relaterade till barn, men under 1980- och 90-talen har de barnrelaterade utredningarna minskat sin andel. En tredjedel av de barnrelaterade rapporterna handlar om skolan. Andra teman är barnpornografi, familjeekonomi, adoptioner och ungdomsbrott. Det finns nästan inga utredningar som handlar om barns fritid eller barnkultur.
Under 1990-talet kom däremot ett antal utredningar som handlar om barn och barns möjligheter att påverka. Flera är relaterade till barnkonventionen, som ratificerades av Sverige 1990 och Barnombudsmannen, som inrättades 1993. Ett utmärkande drag för de utredningar som kom under 1990-talet är att föräldrar och förhållandet mellan barn och föräldrar nästan inte finns med i de utredningar som handlar om barns inflytande.
23
2 Styrning och finansiering av barnkulturen
Barnkulturområdet styrs inte av lagar – bortsett från bibliotekslagen som reglerar skol- och folkbiblioteken och läroplanerna som styr skolan och förskolan. De övriga gemensamma styrdokument som finns på nationell nivå är de nationella kulturpolitiska målen och FN:s barnkonvention. Man kan säga att det är de gemensamma överenskommelser vi har i samhället där barns rätt till kultur beskrivs. Därför har vi valt att titta närmare på hur just dessa styrdokument implementeras och följs upp på olika nivåer i samhället.
Vi har valt att lägga särskild vikt vid den nationella nivån eftersom man där lägger grunden till att barn i hela landet får likvärdiga möjligheter till eget skapande och deltagande i kulturlivet. Man bör inte underskatta statens roll som förebild när det gäller satsningar på barnkultur.
Som underlag har vi bl.a. använt kulturpropositionen från 1996, regleringsbrev och årsredovisningar från statliga myndigheter och stiftelser, nationell kulturstatistik, rapporter från Barnombudsmannen, Rädda barnen, Svenska kommunförbundet och relevanta SOU:er. Vi har också intervjuat företrädare för myndigheter och organisationer.
På den statliga nivån har vi valt att enbart ta upp de myndigheter som har ett samordnande uppdrag på kulturområdet i detta avsnitt. Vissa av dem är också stora bidragsgivare. De myndigheter och statliga stiftelser som framför allt är kulturinstitutioner tas upp under respektive konstområde i kapitel 3 i rapporten. Det gäller t.ex. Riksutställningar, Riksteatern, Rikskonserter och vissa centrala museer.
En annan viktig förutsättning för barnkulturen är de ekonomiska resurser som satsas på kultur på nationell, regional och kommunal nivå. Vi har gjort ett försök att se hur stor del av de offentliga medlen till kultur som kommer barn och ungdomar till godo.
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
24
Eftersom insatser för barn och unga sällan särredovisas har vi inte kunnat göra en fullständig beskrivning av vilka resurser som satsas. Men vi delar med oss av de uppgifter vi har lyckats få fram i av- snitt 2.4.
2.1 Nationella mål
Ett sätt att verka för att alla barn ska få samma förutsättningar till kultur och eget skapande är att låta nationella mål vara gemensamma för barn- och kulturverksamhet på alla nivåer. Det finns tre viktiga nationella dokument som stödjer barn rätt till kultur: FN:s barnkonvention, raticiferad av Sverige 1990, läroplanerna för grundskolan (Lpo 94) och förskolan (Lpfö 98) samt de nationella kulturpolitiska målen från 1996.
I kartläggningen kan vi konstatera att det hör till undantagen att de nationella mål som handlar om barns rätt till kultur bryts ner till uppföljningsbara mål i regleringsbrev och andra styrdokument.
2.1.1 Barnkonventionen
I FN:s barnkonvention finns ett starkt stöd för barnkulturfrågorna. Artikel 31 säger att konventionsstaterna ska främja barnets rätt att ”till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.” Artikel 12 stadgar barnets rätt till yttrandefrihet. Artikel 13 tar upp barns rätt att uttrycka sig i ”tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.” Artikel 17 uppmuntrar till produktion och spridning av barnböcker och artikel 29 stadgar att barnets utbildning ska ”utveckla barnets fulla möjligheter i fråga om personlighet, anlag och fysisk och psykisk förmåga.”
När det gäller barnkonventionen är det viktigt att komma ihåg att den ska ses som en helhet och att man inte utan vidare kan plocka ut en artikel och arbeta enbart efter den. Flera av paragraferna måste läsas tillsammans för att få sin fulla kraft. Följande bör man hela tiden ha i bakhuvudet:
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
25
• Rätten att inte diskrimineras: konventionen gäller alla barn, oavsett hudfärg, kön, språk, religion, nationella eller etniska ursprung, egendom, handikapp osv. (artikel 2).
• Alla barns rätt till liv och utveckling (artikel 6).
• Principen om att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet vid beslut som rör barnet (artikel 3).
• De stater som har skrivit under konventionen ska vidta åtgärder ”till det yttersta av sina tillgängliga resurser” när det gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Strategi för barnkonventionen
År 1999 antog Sveriges riksdag en nationell strategi för att förverkliga barnkonventionen. Strategin innehåller följande punkter:
• Barnkonventionen ska vara ett aktivt instrument och genomsyra allt beslutsfattande inom Regeringskansliet som rör barn.
• Barnperspektivet ska i lämplig omfattning finnas med i utredningsdirektiv.
• Barnkonventionen bör på olika sätt tas upp i utbildningar för de yrkesgrupper som ska arbeta med barn.
• Statligt anställda vars arbete har konsekvenser för barn och ungdomar ska erbjudas fortbildning för att kunna stärka sin barnkompetens och sina kunskaper om barnkonventionen.
• Kommuner och landsting bör på samma sätt erbjuda sin personal fortbildning.
• Kommuner och landsting bör inrätta system för att kunna följa hur barnets bästa förverkligas i det kommunala arbetet.
• Barnkonsekvensanalyser ska göras vid statliga beslut som rör barn.
• Barns och ungdomars inflytande och delaktighet i samhälls- och trafikplaneringen ska utvecklas.
• Barnombudsmannens verksamhet och organisation ska ses över i syfte att stärka dess roll vid genomförandet av barnkonventionen i Sverige.
• Barnstatistiken ska utvecklas.
Barn- och familjeminister Berit Andnor har det samordnande ansvaret för regeringens barnpolitik och till sin hjälp har hon en särskild samordningsfunktion för barnkonventionen i Socialdepartementet. Barnkonventionssamordningen ska driva på och
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
26
samordna processer för att bevaka att regeringens arbete och beslut genomsyras av ett barnperspektiv. År 2004 började Samordningen att arbeta för att man ska få in ett barnperspektiv i det statliga budgetarbetet. Under hösten 2005 kommer barnkonventionssamordningen att arbeta tillsammans med finansdepartementet för att göra konsekvensanalyser.
Barnombudsmannen
Barnombudsmannen är en statlig myndighet som ska företräda barns och ungdomars intressen, driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen i Sverige.
Barnombudsmannen stöttar myndigheter, regioner, landsting och kommuner i deras arbete med att genomföra barnkonventionen. Myndigheten samlar kunskap och idéer och utvecklar metoder och strategier för att genomföra barnkonventionen på kommunal, regional och statlig nivå.
Barnombudsmannen utgår från ett antal framgångsfaktorer i arbetet med att driva på utvecklingen i de statliga myndigheterna. Framgångsfaktorerna redovisas av Ekonomistyrningsverket i rapporten Barnperspektiv vid statliga beslut:
• Ledningens stöd och engagemang
• Tydliga signaler i styrdokument
• Genomförande i befintliga strukturer
• Utbildning anpassad efter olika målgrupper
• Samverkan och kunskapsöverföring inom den egna organisationen och med andra aktörer som har jämförbar verksamhet.
Barnombudsmannen kan lägga förslag till regeringen för att barns och ungas kulturella rättigheter ska tillgodoses bättre. BO har också rättsliga befogenheter att kalla till sig myndigheter m.fl. för att ställa frågor om hur de arbetar med barnkonventionen.
Förverkligande och uppföljning av barnkonventionen
Alla myndigheter har ansvar för att arbeta efter Barnkonventionen inom sitt område. Barnombudsmannen refererar i sin årsrapport från 2005, Öppna för gränser, en enkätundersökning om 90 statliga myndigheters arbete med barnkonventionen, som gjordes 2003.
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
27
Barnombudsmannen konstaterar att den utveckling som är målet för den nationella strategin har uteblivit i stora delar av statsförvaltningen. I undersökningen ingick bl.a. Skolverket, Myndigheten för Skolutveckling, Kulturrådet, Forum för levande historia, Statens biografbyrå och samtliga länsstyrelser.
Barnombudsmannen betonar i årsrapporten att
Det är uppenbart att det finns ett positivt samband mellan uppdrag i regleringsbrev och graden av intern dialog om barnkonventionen i en myndighet. Det finns också ett samband mellan uppdrag i regleringsbrev, intern dialog och erfarenhetsutbyte med andra.
Aktionsgruppen konstaterar att inte någon av kulturmyndigheterna under Utbildnings- och kulturdepartementet har barnkonventionen inskriven i sitt regleringsbrev.
BO:s enkät visar också att myndigheterna inte själva är särskilt drivande i sitt barnkonventionsarbete. Endast 27 av 88 svarande myndigheter hade informerat personalen eller genomfört utbildningar om barnkonventionen. Endast två myndigheter gör barnkonsekvensanalyser vid budgetbeslut men ingen myndighet gör särskilda bokslut för att visa hur stora resurser som avsatts för barn och unga.
FN:s barnrättskommitté, som är den högsta uttolkaren av Barnkonventionen, lämnade synpunkter om hur Sverige lever upp till barnkonventionen till den svenska regeringen i januari 2005. Flera synpunkter gäller det systematiska arbetet.
Barnrättskommittén menar även att Sverige på ett övergripande plan måste göra större ansträngningar för att koordinera arbetet med att genomföra barnkonventionen. Kommittén förslår att Sverige tillsätter en permanent struktur bestående av frivilligorganisationer, departement, landsting, länsstyrelser och kommuner för att koordinera samtliga aktörers åtgärder i syfte att garantera att barnkonventionen och barnrättskommitténs synpunkter genomförs på alla nivåer i samhället.
1
1
Barnombudsmannens årsrapport 2005.
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
28
2.1.2 De kulturpolitiska målen
De nationella kulturpolitiska målen antogs av riksdagen 1974. I 1996 års kulturproposition reviderades målen och de lyder nu så här:
1. Värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den.
2. Verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande.
3. Främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar.
4. Ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.
5. Bevara och bruka kulturarvet.
6. Främja bildningssträvanden.
7. Främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.
De kulturpolitiska målen är inskrivna i regleringsbreven för alla statliga myndigheter på kulturområdet. Målens främsta syfte är att stärka kulturpolitiken och skapa gemensamma referensramar för kulturpolitiken på statlig, regional och lokal nivå. De är inte kopplade till återrapporteringskrav.
I målen pekas inga prioriterade målgrupper ut, istället används ordet alla – som självfallet inkluderar barn och unga lika väl som funktionshindrade, nationella minoriteter osv. I 1996 års kulturproposition finns dock en del förtydliganden av de olika målen när det gäller hur de ska tolkas för målgruppen barn och unga. Bland annat betonas att barn ska ha tillgång till kulturella och språkliga verktyg för att FN:s barnkonvention ska kunna förverkligas, att kulturpolitiken ska bidra till att stärka kulturen i skola och förskola och att alla ska kunna uppleva kultur och skapa själva oavsett var de bor.
Är de kulturpolitiska målen nationella eller statliga?
Våren 2005 presenterade Sveriges kommuner och landsting en studie av vilket genomslag de nationella kulturpolitiska målen har på lokal nivå, framför allt i kommunerna. Genom intervjuer med
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
29
politiker och tjänstemän i sju kommuner, från Jokkmokk till Ystad, ger Dimitrios Iordanoglou en bild av hur kommunerna ser på de nationella målen och deras relevans i en kommunal verklighet.
2
Studien visar att de nationella målen från 1996 har fått mycket litet genomslag i den kommunala kulturpolitiken och Iordanoglou kommer med flera olika tänkbara förklaringar till varför det har blivit så:
• Den statliga nivån har inte lagt ner tillräcklig kraft på att sprida och förankra målen på lokal nivå eller på att lyssna på lokala synpunkter.
• Målen upplevs som alltför allmänna och abstrakta.
• Det är oklart om målen ska uppfattas som styrande eller kraftsamlande.
• Om målen ska vara styrande – hur ska staten kunna styra kommunerna inom ett område som i övrigt är så fritt från lagstiftning och resultatorienterade sektorsmål från statligt håll?
• På lokal och framförallt regional nivå betonas kulturens roll som tillväxtfaktor alltmer – målet om ”kommersialismens negativa verkningar” upplevs på många håll som förlegat eller som att det står i konflikt med de lokala målen.
2.1.3 Läroplanerna
Att utbildningssystemet omfattas av tre läroplaner är kanske en självklar sanning för de flesta som läser den här rapporten. Men för att tydliggöra var i dokumenten som just kulturaspekter är synliga gör vi ett kort nedslag i varje läroplan.
De tre läroplanerna gäller för förskolan (Lpfö 98), den obligatoriska skolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94) och för de frivilliga skolformerna (Lpf 94). Avsikten är att de tre läroplanerna ska länka in i varandra utifrån en gemensam syn på kunskap, utveckling och lärande.
Läroplanerna är förordningar och anger skolans värdegrund, grundläggande riktlinjer och mål. De styrdokument som anger kravnivån i utbildningen är programmål, kursplaner och betygskriterier. Varje kommun ska sedan 1991 fastställa sin egen skolplan.
2
Ursprungsglöd och värmedöd. Om de nationella kulturpolitiska målen i den lokala kultur-
politiken. Dimitrios Iordanoglou, Sveriges kommuner och landsting 2005.
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
30
Förskolans läroplan
Regeringsförklaringen 1996 slog fast att förskolan, skolan och skolbarnomsorgen skulle integreras för att förbättra grundskolans första viktiga år. Regeringen anförde att en gemensam syn på utveckling och lärande bör genomsyra alla verksamheter som riktar sig till barn och unga. Barn ska inte mötas av ett förhållningssätt i förskoleverksamheten och ett annat när det börjar grundskolan. År 1998 kom så den första läroplanen för förskolan (Lpfö 98). Till sin struktur överensstämmer förskolans läroplan i huvudsak med skolans läroplaner.
En viktig skillnad mellan läroplanen för förskolan och läroplanen för den obligatoriska skolan är att barnens prestationer inte kartläggs. Det är verksamhetens måluppfyllelse som ska utvärderas, inte det enskilda barnets prestationer.
I Lpfö 98 slås fast att ”Barnen ska få bilda sig utifrån olika aspekter såsom intellektuella, språkliga, etiska, praktiska, sinnliga och estetiska” (s. 10). Den pedagogiska verksamheten ska genomföras så att den stimulerar och utmanar barnets utveckling och lärande, och särskild vikt ska läggas vid att stimulera barns språkutveckling. Ett uttalat strävansmål i förskolan är ”att varje barn utvecklar sin förmåga att lyssna, berätta, reflektera och ge uttryck för sina uppfattningar”. Lärandet ska vara lustfyllt:
Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande skall prägla verksamheten i förskolan. I lekens och det lustfyllda lärandets olika former stimuleras fantasi, inlevelse, kommunikation och förmåga till symboliskt tänkande samt förmåga att samarbeta och lösa problem. (Lpfö 98, s. 9)
I förskolans uppdrag ingår såväl att utveckla barns förmågor och eget kulturskapande, som att överföra ett kulturarv. Även barn med annat modersmål än svenska ska ges möjlighet att delta, och att få utveckla det svenska språket och sitt modersmål. Läroplanen betonar värdet av att olika estetiska uttrycksformer ska ges plats.
Att skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse liksom med hjälp av tal- och skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande. Detta inbegriper också att forma, konstruera och nyttja material och teknik. --- Multimedia och informationsteknik kan i förskolan användas såväl i skapande processer som i tillämpning. (Lpfö 98, s. 10)
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
31
Läroplanen för grundskolan
Den senaste läroplanen för den obligatoriska skolan (Lpo 94) trädde i kraft 1994. Den är gemensam för grundskolan, sameskolan, den obligatoriska särskolan och specialskolan och anpassades 1998 till att omfatta även förskoleklassen och fritidshemmet. Läroplanen anger skolans värdegrund och grundläggande mål och riktlinjer.
I Lpo 94 bekräftas att eleverna ska få använda olika estetiska uttrycksformer, både för att söka kunskaper, kommunicera och gestalta lärdomar. Som ett av skolans uppdrag gäller att stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter. I skolarbetet ska både de intellektuella och de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Läroplanen anger att
eleverna skall få uppleva olika uttryck för kunskaper. De skall få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form skall vara inslag i skolans verksamhet. (Lpo 94, s. 8).
Läroplanen föreskriver att eleven ska kunna utveckla och använda kunskaper och erfarenheter i så många olika uttrycksformer som möjligt: språk, bild, musik, drama och dans nämns. I målformuleringarna sägs att varje elev innan de lämnar grundskolan ska ha
utvecklat sin förmåga till kreativt skapande och fått ett ökat intresse för att ta del av samhällets kulturutbud. (a.a., s. 12).
Eleverna ska också få en förtrogenhet med centrala delar av vårt svenska och nordiska, inklusive samiska, samt västerländska kulturarv.
I målen ingår att eleverna ska kunna använda informationsteknik som ett verktyg för kunskapssökande. Skolan ska vidare ansvara för att eleven efter genomgången grundskola har ”kunskaper om medier och deras roll” (a.a., s.12)
Läroplan och program för gymnasieskolan
Den senaste läroplanen (Lpf 94) för gymnasieskolan och de övriga frivilliga skolformerna (komvux, gymnasiesärskolan och särvux) trädde i kraft den 1 juli 1994. Skrivningarna ovan är således giltiga även för gymnasiet.
Den svenska gymnasieskolan ger grundläggande kunskaper för yrkes- och samhällsliv och för vidare studier. Från år 2000 finns det
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
32
17 olika nationella program, samtliga är treåriga. Gymnasiets uppdelning i olika program bidrar till att vissa av läroplanens texter ges förstärkt anknytning till kultur, media och estetik.
Estetiska programmet
Det estetiska programmet syftar till att ge grundläggande kunskaper i kultur och estetik samt att ge möjlighet att allsidigt utveckla förmåga till skapande, inlevelse och uttryck. I det estetiska programmet betonas den egna skapande verksamheten. Begreppet estetik används inom det estetiska programmet i en vid betydelse. Skolverket definierar estetik på följande sätt:
Estetiken inbegriper upplevelse av allt som människan skapat och formerna för hur detta skapande arbetats fram samt de bakomliggande faktorerna till idéerna. I estetiken inryms också förståelsen av den egna kulturens och andra kulturers uttrycksformer och värderingar samt förmågan att kommunicera med estetiska uttryck.
Det estetiska programmet har fyra nationella inriktningar: Bild och formgivning, Dans, Musik och Teater.
Medieprogrammet
Medieprogrammet ska ge grundläggande kunskaper i kommunikation och en bred orientering inom hela medieområdet. Tyngdpunkten är kommunikation i teori och praktik. Fokus ligger på masskommunikativa medier och bild, text och ljud är byggstenar i utbildningen.
Medieprogrammet har två nationella inriktningar – Medieproduktion och Tryckteknik.
Läroplan för särskolan
Barn och ungdomar som inte kan gå i grundskolan och gymnasieskolan därför att de har utvecklingsstörning går i särskola. Till särskolan räknas den obligatoriska särskolan och gymnasiesärskolan.
Särskolan har från den 1 juli 1994 samma läroplan som den övriga grundskolan, respektive den övriga gymnasieskolan. Därmed
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
33
markeras att alla elever, oberoende av utvecklingsnivå, omfattas av samma värdegrund. Däremot har särskolan egna kursplaner som är anpassade till skolformen och till de olika behov skolan ska kunna tillgodose för var och en av särskolans elever.
Till den obligatoriska särskolan räknas grundsärskolan och träningsskolan. Den innebär nio års skolplikt för alla barn och ungdomar mellan 7 och 16 år, med rätt till ett tionde, frivilligt skolår för att komplettera utbildningen. I grundsärskolan går elever med lindrig utvecklingsstörning. Eleverna undervisas ungefär i samma ämnen som grundskolans elever. Ämnenas innehåll och omfattning anpassas dock till varje elevs förutsättningar.
Eleverna i träningsskolan har en begåvningsnedsättning som gör att de inte kan tillgodogöra sig undervisningen i grundsärskolan. Istället för enskilda ämnen rymmer träningsskolan fem undervisningsområden, som tillsammans ska ge individen förutsättningar för en god helhetsutveckling: estetisk verksamhet, kommunikation, motorik, vardagsaktiviteter och verklighetsuppfattning.
Ett av målen i särskolan är att eleverna ska utveckla sin förmåga till kreativt skapande och få ett ökat intresse för att ta del av samhällets kulturutbud. För eleven i träningsskolan är motsvarande mål begränsat till ”att använda olika uttrycksmedel i upplevelser och för kreativt skapande”.
Gymnasiesärskolan erbjuder yrkesförberedande utbildning på samma sätt som gymnasieskolan i nationella eller specialutformade program. Det finns också ett individuellt program.
Kursplanerna
Kursplaner finns både för gymnasieskolan och grundskolan. I detta avsnitt koncentrerar vi oss på innehållet i grundskolans kursplaner. Sedan 1 juli 2000 gäller reviderade kursplaner för grundskolan. Dessa uttrycker på ett tydligare sätt än tidigare skolans ansvar för att arbeta med kreativa uttrycksformer. Där preciseras att varje elev efter genomgången grundskola ska ha utvecklat sin förmåga till kreativt skapande och fått ett ökat intresse för att ta del av samhällets kulturutbud.
Kursplanerna genomsyras av tanken att lärande ska vara en lustfylld och skapande process. Kursplanerna markerar kulturaspekter utifrån olika perspektiv. Estetiska lärprocesser kan givetvis användas i fler ämnen än de praktiskt estetiska, som t.ex. drama i
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
34
historieämnet (film, teater, skönlitteratur) eller i engelska (olika medieupplevelser, musik). I det följande ger vi några exempel från ämnen där kursplanetexten är av särskilt intresse för detta sammanhang.
Svenska
Att använda olika kulturformer har framför allt fått ett genomslag i kursplanen för ämnet svenska. Redan i inledningen till kursplanen skriver man om olika konstnärliga uttryck som en förlängning av elevernas språk:
Utbildningen i ämnet svenska syftar till att ge eleverna möjligheter att använda och utveckla sin förmåga att tala, lyssna, se, läsa och skriva samt att uppleva och lära av skönlitteratur, film och teater. Språkförmågan har stor betydelse för allt arbete i skolan och för elevernas fortsatt liv och verksamhet. Det är därför ett av skolans viktigaste uppdrag att skapa goda möjligheter för elevernas språkutveckling. Ämnet skall ge läs-, film- och teaterupplevelser och tillfällen att utbyta erfarenheter kring dessa.
Språket och litteraturen är ämnets centrala innehåll, men kursplanen betonar också det vidgade textbegreppet:
Att tillägna sig och bearbeta texter behöver inte alltid innebära läsning utan kan ske även genom avlyssning, drama, rollspel, film, video och bildstudium. Ämnet utvecklar elevens förmåga att förstå, uppleva och tolka texter. Ett vidgat textbegrepp innefattar förutom skrivna och talade texter även bilder.
I slutet av det nionde skolåret ska eleverna ”kunna ta del av, reflektera över och värdera innehåll och uttrycksmedel i bild, film och teater”.
Bild
Kursplanen för bildämnet för fram en bred syn på bildspråk. Målen som eleverna ska ha uppnått i slutet av det nionde skolåret är bland annat att ”ha förmåga att se och framställa bilder och former med hjälp av traditionella och moderna metoder och tekniker” och att ”kunna analysera och kritiskt granska konstbilder, bilder för reklam och propaganda, nyheter och information i form av tredimensionell gestaltning, stillbilder och rörliga bilder”.
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
35
Kursplanen tar särskilt upp populärkulturens betydelse och påverkan på barns och ungas liv och att bildämnet måste förhålla sig till detta:
Populärkulturen rymmer den styrande och dominerande bildkategorin i barns och ungas liv och har en medskapande roll i deras konstruktion av identitet, kunskap och kultur. Bildens ökande mångfald, informationsteknikens tillväxt och förändringarna i villkoren för bildproduktion förändrar snabbt bildningsstrukturen inom kulturområdet.
Musik
Även i kursplanen för musik nämns populärkulturen i relation till ungdomskulturen och de estetiska uttrycksformerna:
I dagens internationella ungdomskultur förenas musik och text, ofta i kombinationen med bild, till nya uttrycksformer som speglar och påverkar den växande individens livssyn.
I musikämnet sätts denna musikerfarenhet in i ett nytt och bredare sammanhang. Det anses ge fördjupad kompetens att analysera och värdera musikupplevelser, se ämnesövergripande samband och kulturella skillnader samt att själv bli aktiv i ämnet genom eget musicerande och skapande.
Vid beskrivningen av ämnets karaktär och uppbyggnad nämns att utvecklingen av IT har förändrat ämnets förutsättningar. Det erbjuder nya möjligheter till lärande, kommunikation, musicerande och skapande och innebär att ”även elever utan färdigheter på instrument självständigt kan arbeta med musik, såväl genom eget komponerande som för att lära sig olika delar av ämnet.”
Slöjd
Slöjdämnet ska enligt kursplanen ge eleverna både praktiska och teoretiska kunskaper.
Ämnet ska lägga en grund för nytänkande och nyskapande. Utbildningen skall också, genom kännedom om slöjdtraditioner både förr och nu, ge insikter i vardagshistoria och jämställdhetsfrågor. I ett vidare perspektiv syftar slöjdämnet även till att skapa medvetenhet om olika kulturers hantverkstraditioner.
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
36
Det betonas att slöjdämnet bidrar till begreppsbildning och begreppsutveckling även i andra skolämnen – att det exempelvis genom matematiska tillämpningar ger en grund för storleksuppfattning och förståelse för geometri.
Samhällsorienterande ämnen
Kursplanen för de samhällsorienterande ämnena talar om kunskapande i ett informationsrikt samhälle. Medier och mediers budskap spelar stor roll när människor bildar sina uppfattningar. Eleverna ska bli förtrogna med olika sätt att lära sig samt utveckla insikter i hur olika medier kan användas och hur de påverkar människan och samhället. Genom att orientera sig i olika informationsmiljöer och använda olika informationskällor ska eleverna ges insyn i de möjligheter och problem som IT-samhället medför.
Att söka, granska, välja, strukturera, kritiskt värdera, integrera och redovisa information på skilda sätt – i tal, skrift, bild, form, drama, musik och rörelse är centralt i de samhällsorienterande ämnena. Det främjar elevernas orientering i tid och rum och deras konstruerande av egna mönster och bilder av omvärlden, vilka kan användas som redskap för analys och bedömning av såväl andras tolkningar som egna ståndpunkter.
Lokala arbetsplaner, skolledarnas roll
Varje kommun ska fastställa en skolplan som visar hur kommunens skolor ska organiseras och utvecklas. Läroplanen, skolplanen och kursplanerna ger sedan utrymme för den enskilda skolans rektor, lärare och elever att anpassa innehåll, organisation och arbetssätt till lokala förhållanden. Planeringen av detta fastställs i skolans arbetsplan.
De kommunala skolplanerna och lokala arbetsplaner är dokument som tar hänsyn till lokala förhållanden men ska överensstämma med de övergripande nationella målen. Den ordning som gäller innebär att skolledaren har en högst aktiv roll – dels ett ansvar gentemot kommunens politiska styrdokument, dels att stödja och medverka till den lokala skolutvecklingen. I läroplanen anges de ramar som gäller kring rektors ansvar för skolans resultat.
Det pågår en försöksverksamhet att slopa timplanen enligt en förordning SFS 1999:903. Timplanedelegationen är en kommitté
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
37
som leder försöksverksamheten som pågår på ca 900 skolor. De kommer att lämna sitt slutbetänkande hösten 2005.
2.2 De nationella målens genomslag i statliga myndigheter
Under Utbildnings- och kulturdepartementet finns en rad myndigheter och statliga stiftelser som på olika sätt har betydelse för barnkulturen. Här tar vi upp några exempel på hur de nationella målen för barn- och ungdomskulturen är inskrivna i regleringsbreven för vissa myndigheter med ett samordnande ansvar på barnkulturområdet, och vilka konsekvenser det kan få för verksamheten.
2.2.1 Statens kulturråd
Statens kulturråd har enligt sitt regleringsbrev för 2005 i uppdrag att särskilt värna om barns och ungdomars:
• rätt till yttrandefrihet
• rätt och möjlighet att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet, till kulturupplevelser samt till eget skapande.
Kulturrådet ska också stärka och vidareutveckla arbetet med kultur i skolan på nationell nivå. De två första målen ligger nära Artikel 31 i FN:s barnkonvention.
Till målen kopplas också ett återrapporteringskrav:
Statens kulturråd skall redovisa inriktning och omfattning på insatser för barn och ungdom. Av redovisningen skall framgå insatser som leder till att kulturens roll i skolan stärks samt insatser som främjar samarbetet mellan det fria kulturlivet, kulturinstitutionerna, förskolan och skolan. Statens kulturråd skall även tillställa Ungdomsstyrelsen denna redovisning.
Det finns dock flera omständigheter som försämrar möjligheterna för Kulturrådet att uppnå målet som handlar om barns och ungas eget skapande:
• Kulturrådet saknar en barnkulturstrategi där man bryter ner målen i regleringsbrevet till uppföljningsbara mål. Arbete med att ta fram en sådan strategi pågår enligt uppgift.
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
38
• Kulturrådet har inget aktivt barnkonventionsarbete. Man har inte utbildat personalen i barnkonventionsfrågor och har inte heller gjort interna måldokument som formulerar hur myndigheten ska arbeta för att medverka till att målen i barnkonventionen förverkligas på kulturområdet.
• Kulturrådet arbetar i hög grad med det professionella kulturlivet. Därför blir det lätt så att myndighetens barn- och ungdomsarbete i första hand kommer att handla om att skapa ett bra utbud av kultur för barn – medan det blir svårare att verka för barns eget skapande – eftersom det inte passar in lika lätt i de stödsystem myndigheten förvaltar.
Om Kulturrådet ska kunna verka för att utveckla arbetet med kultur i skolan behövs ett tydligare uppdrag och bättre möjligheter att samarbeta med skolmyndigheterna. Ett problem när det gäller kultur-i-skolanfrågor är också att Kulturrådet främst verkar på den nationella och regionala nivån, medan skolan till stor del är en kommunal angelägenhet. Kulturrådet har inte fått några särskilda medel för att driva kultur-i-skolanfrågor och har inte heller någon anställd som har till huvuduppgift att driva sådana frågor.
2.2.2 Riksantikvarieämbetet
Riksantikvarieämbetet ska vara ”samlande och pådrivande” i kulturmiljöarbetet och stödja de regionala museerna i samarbete med Kulturrådet. Myndigheten ska också utveckla samspelet mellan den statliga kulturmiljöorganisationen, kommunerna och de centrala kulturarvsinstitutionerna.
I myndighetens regleringsbrev nämns varken ordet barn eller skola, men med en generös tolkning kan man se barnen t.ex. i ett mål som ”allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande för den egna kulturmiljön”. I en nedbrytning av målen kan man välja att arbeta strategiskt med barnfrågor inom sitt ansvarsområde, men för närvarande har myndigheten snarare valt att gå motsatt väg. Eftersom Riksantikvarieämbetet inte arbetar direkt mot allmänheten finns det risk att man inte ser möjligheterna i att arbeta strategiskt gentemot de samarbetsparter man har som i sin tur arbetar mer direkt mot barn och unga.
Under många år har Riksantikvarieämbetet haft en tjänst som ”skolinformatör”, med uppgift att arbeta med kulturarvsfrågor
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
39
gentemot skolan. Ämbetet har bl.a. gett ut en skriftserie för skolan med inriktning på kulturmiljöer och man har också gett ut lärarhandledningar och drivit kulturarvspedagogiska projekt på olika håll i landet. I återrapporteringskraven i myndighetens regleringsbrev stod det fram till 2004 ”Vidare skall insatser redovisas som har gjorts för att stödja det arbete som görs på lokal och regional nivå, särskilt hos de regionala museerna och i skolan.” I 2005 års regleringsbrev ströks detta och efter det togs också tjänsten som skolinformatör bort.
2.2.3 Ungdomsstyrelsen
I Ungdomsstyrelsens regleringsbrev finns varken de kulturpolitiska målen eller barnkonventionen inskrivna. I den nationella ungdomspolitiken finns dock de kulturpolitiska målen med. Uppföljningen av ungdomars möjligheter att delta i kulturlivet och att skapa själva ska göras av Kulturrådet, som rapporterar till Utbildnings- och kulturdepartementet, med kopia till Ungdomsstyrelsen.
Under verksamhetsgrenen Fritid och föreningsliv är målet i Ungdomsstyrelsens regleringsbrev att ”stärka ungdomars delaktighet och inkludering i samhället genom bidragsgivning till ungas egen organisering samt stöd till metodutveckling inom ungas fritids- och kulturliv.”
Myndigheten har inga öronmärkta pengar till kultursatsningar för, av och med ungdomar.
Ungdomsstyrelsen stöttar kommunerna i deras ungdomspolitik, genom metoder, verktyg och kunskap. Bland annat erbjuder man kommunerna en webbenkät om ungdomars levnadsvillkor, den s.k. LUPP-undersökningen. Ungdomsstyrelsen bidrar med erfarenhetsspridning, konferenser och möten på olika teman, t.ex. föreningslivets roll i lokalsamhället.
Ungdomsstyrelsen ska öka omfattningen och effektiviteten av sådana åtgärder som stärker ungdomars levnadsvillkor genom att:
• bygga upp och förmedla kunskap
• stödja metodutveckling
• föra dialog med myndigheter, andra nationella aktörer och ungdomar
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
40
2.3 Statliga myndigheter på skolområdet
Avsnittet ger en beskrivning av vilka myndigheter som driver frågor av betydelse för barns och ungas liv i skolan. Först och främst gäller det Skolverket och Myndigheten för skolutveckling. Vad står i deras regleringsbrev och vilka särskilda uppdrag har funnits med inriktning på kultur under senare år? En kort historik om nationella satsningar med direkt anknytning till området tycker vi känns angeläget att göra. Ett nytt sätt att arbeta med kultur och estetiska frågor tar lång tid att genomföra.
2.3.1 Statens skolverk
Skolverket är central förvaltningsmyndighet för det offentliga skolväsendet, förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen. Skolverket ska följa upp och utvärdera skolväsendet, förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen, se över kursplaner och betygskriterier samt sammanfatta och publicera resultaten av sitt arbete med utbildningsinspektion, uppföljning och utvärdering.
Som mål för verksamhetsområdet Barn- och ungdomsutbildning gäller: ”Öka andelen elever som når målen för utbildningen.”
Skolverket skall redovisa en samlad bedömning av hur myndigheten har bidragit till måluppfyllelsen inom verksamhetsområdet.
Bland övriga mål och återrapporteringskrav anges bl.a. att Skolverket ska redovisa resultaten av fördjupade analyser avseende dels utbildningsvillkoren för barn och ungdomar i segregerade områden, dels barn och ungdomar som anländer till Sverige sent under grundskoletiden eller till individuella program i gymnasieskolan. Skolverket skall även arbeta i enlighet med de förslag till handikappolitiska etappmål som verket redovisat till regeringen i september 2002.
Aktionsgruppen noterar särskilt att ”Skolverket skall redovisa myndighetens arbete med att integrera FN:s konvention om barnets rättigheter i sin verksamhet”.
Bland nya uppdrag gäller att Skolverket inom sitt ansvarsområde ska följa upp delar av ungdomars levnadsvillkor avseende mål som anges i prop. 2004/05:2 (Makt att bestämma – rätt till välfärd). Skolverket uppmanas även att senast 1 november 2005 redovisa kartläggning och analys av utbildningssituationen för de nationella minoriteterna.
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
41
Utbildningsinspektionernas mål är att varje kommun och dess förskoleverksamhet, skolbarnomsorg och skolor ska omfattas av inspektion vart sjätte år.
Uppföljning och utvärdering
Varje skola är skyldig att årligen ta fram en kvalitetsredovisning som är en resultatmätning av måluppfyllelsen enligt läroplanen. Skolan ska analysera och bedöma sin egen måluppfyllelse och samtidigt ta fram åtgärdsförslag. De fristående skolorna har samma skyldigheter. I samband med införandet av den nya skollagen är även förskolan skyldig att kvalitetsredovisa.
Skolverket har utformat ett nationellt kvalitetsindikatorssystem – BRUK
3
− för kommunernas arbete med uppföljning och utvärdering av lokala arbetsplaner och lokala kursplaner. BRUK är ett omfattande system som ska kunna användas av såväl den enskilda förskolan, skolan som kommunen. Att ge en detaljerad beskrivning av BRUK är invecklat. Kort beskrivet finns det kvalitetsindikatorer för både förskolan och grundskolan som i sin tur är indelat i indikatorområden och delområden. Alla indikatorer är kopplade till skolans styrdokument och till lagar som t.ex. kommunallagen och bibliotekslagen. Skolorna måste inte använda BRUK, utan det ska snarare ska ses som ett möjligt arbetsverktyg. Tanken är att man väljer något område att arbeta med mer kvalitetsmässigt, och BRUK kan vara en hjälp vid en första kartläggning av området.
Enligt Skolverket har BRUK använts till en stor del av förskolorna under senare år som ett led inför deras satsningar på kvalitetsarbete. För förskolan finns det under indikatorområdet pedagogisk verksamhet och delområdet utveckling och lärande en hel del om barns uttrycksformer och arbetet med språk, bild och form, musik, rörelse, drama och rollek. Under indikatorområdet personal framhålls kompetensutveckling av förskollärare eller barnskötare.
För grundskolan finns motsvarande kvalitetsindikatorer för estetiska lärprocesser, fast inte i lika stor utsträckning. Under indikatorområdet pedagogisk verksamhet finns kreativitet och skapande verksamhet och användning av skolbibliotek. Tillgång till skolbibliotek finns under indikatorområdet materiella resurser och del-
3
Bedömning Reflektion Utveckling Kvalitet. Uppgifterna är hämtade från Myndigheten för
skolutvecklings webbsida. Från den 2005-08-06 övertogs BRUK av Myndigheten för skolutveckling från Skolverket.
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
42
området läromedel/pedagogiska hjälpmedel. Om det saknas någon relevant kvalitetsindikator har den enskilda skolan rätt att utforma den.
Vid granskning av estetiska läroprocesser är problemet inte huruvida det saknas läroplansformuleringar eller kvalitetsindikatorer. Det tycks snarare vara en fråga om strukturella faktorer (t.ex. antal elever, tillgång på utbildad personal, ändamålsenliga lokaler) och processuella faktorer (arbetssätt, pedagogik m.m.), skolhuvudmännens intresse för frågorna samt Skolverkets uppföljning av desamma. I augusti i år övertogs BRUK av Myndigheten för skolutveckling. Om detta innebär att indikatorerna inte kommer att finnas med vid kvalitetsgranskning har vi inte kunnat få svar på.
De estetiska ämnena visar sig sällan vara inkluderade i inspektionsverksamheten. Ambitionen är att titta på om skolan uppfyller kravet på en ”allsidig” undervisning, där både olika uttrycksformer och strikt traditionella kärnämnen ryms. Men enligt en företrädare för Skolverkets inspektionsverksamhet har uppgiften ett alltför brett fokus som innebär att de estetiska ämnena inte hinns med. Skolverkets regleringsbrev föreskriver att inspektionen ska gälla ”kunskapsutveckling i läsning och matematik” och inte språkutveckling som är ett mycket bredare begrepp.
På Myndigheten för skolutveckling diskuteras en uppföljning för att se ”hur pass i bruk BRUK är”. Kanske skulle en eventuell revidering kunna ge mer plats till ett kulturfokus.
2.3.2 Myndigheten för skolutveckling
Myndigheten har sedan den bildades 2003 tagit över Skolverkets uppgift att stimulera utvecklingsarbetet med kultur i skolan. Regleringsbrev 2005 för Myndigheten för skolutveckling skriver bl.a. följande av relevans för detta sammanhang:
Regleringsbrevet anger bland mål för verksamhetsområde Barn- och ungdomsutbildning att myndighetens insatser särskilt ska fokuseras på följande nationellt prioriterade områden: utbildningsvillkor för barn och ungdom i segregerade områden, basfärdigheter i språk, läs- och skrivutveckling, samt matematik och jämställdhet.
Under punkten övriga mål och återkopplingskrav uppmanas myndigheten att redovisa bl.a. hur myndigheten beaktar FN:s barnkonvention om barnets rättigheter i myndighetens arbete, särskilt vad
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
43
gäller barns rätt till inflytande samt insatser för att främja utvecklingen och användandet av IT i förskola och skola.
Regleringsbrev 2005 förespråkar samverkan med följande myndigheter: Statens skolverk, Specialpedagogiska institutet, Specialskolemyndigheten, Sameskolstyrelsen, Internationella programkontoret för utbildningsområdet och Svenska institutet.
Särskilda uppdrag 2005
Myndigheten för skolutveckling fick i februari 2005 ett nytt kulturuppdrag, och avser att skapa en kontinuitet i tänkandet att estetiska lärprocesser bör vara en del i hela skolans kunskapsuppdrag. Insatsen finns inte inskriven i nuvarande regleringsbrev. Uppdraget innefattar att ta tillvara erfarenheter från regeringens tidigare satsningar på ”Kultur i skolan”.
I direktiven för det nya uppdraget står det att ”kreativa arbetsformer och läroprocesser ska vara en del av skolans vardag. Skolans arbete med kultur och kreativitet bör inte skiljas ut från den pedagogiska verksamheten i övrigt och är inte heller förbehållet vissa ämnen eller aktiviteter utan en bas för allt lärande. En samverkan mellan de teoretiska ämnena och de ”praktiskt-estetiska” ämnena skapar en skola där alla ämnen kan bidra till att ställa mer betydelsefulla frågor som barn och unga är intresserade av”. Enligt direktiven ska myndigheten inom ramen för det uppdraget samverka med Malmö högskola, Statens kulturråd, Sveriges Musik- och Kulturskoleråd samt Aktionsgruppen för barnkultur.
4
I PM 2005-03-08 (Dnr 2004:341) ”Kulturuppdrag för skolutveckling i förskola och skola” anger myndigheten följande viktiga områden för insatser inom kultur och estetik:
• Språkutveckling
• Metodutveckling för estetiska lärprocesser
• Kompetensutveckling av lärare och skolledare
• Lärande exempel inom alla skolformer samt mellan olika institutioner
• Miljöer för lärande
4
Regeringsbeslut U2004/3821/S.
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
44
Myndigheten har i den här satsningen en strävan efter att arbeta för långsiktighet. Tanken är att i samverkan med många andra aktörer ska en kombination av generella och riktade uppdrag kunna ge synergieffekter. Projekt är nu påbörjade, bl.a. som samverkan med Sveriges Musik och Kulturskoleråd (SMoK) och med Malmö Högskola.
Nationellt centrum för främjande av fysisk aktivitet (NCFF), som har i uppdrag att verka för främjande av ökad fysisk aktivitet i skolan, har tillsammans med Myndigheten för skolutveckling, Kulturrådet, Elevorganisationen och Sveriges Elevråd ingått en överenskommelse för att gemensamt arbeta med att utveckla dans i skolan. Utvecklingsprogrammet Dans i skolan presenteras närmare i avsnittet om dans.
Markeringar i kommande regleringsbrev skulle tydligare kunna legitimera och förstärka utvecklingsprocessen av myndighetens aktuella uppdrag avseende kultur i skolutveckling.
2.3.3 Nationella satsningar på kultur och skola
Sedan 1980-talet har flera satsningar gjorts från statens sida med utgångspunkt från synen på att kulturlivet är en resurs för den lokala skolan för att nå bildningsmålen.
Under den senaste tioårsperioden har flera nationella satsningar ägt rum inom området kultur och skola. 1995 tillsattes en arbetsgrupp inom Kulturdepartementet med uppgift att leda arbetet med att utarbeta en ny strategi för kultur i skolan. Arbetsgruppen slog fast att skolan kan betraktas som vår största kulturinstitution eftersom den omfattar alla barn och ungdomar. En viktig utgångspunkt för arbetsgruppens arbete var alla barns och ungas lika rätt att ta del av samhällets kulturutbud. Arbetsgruppen verkade för att öppna skolan mot kulturlivet och öppna kulturlivet för skolan. Under en treårsperiod genomfördes ett antal projekt och symposier. Erfarenheterna redovisades i idéskriften Kulturens Asplöv. Arbetsgruppens samlade reflektioner och förslag presenterades i En strategi för kultur i skolan (Ds 1998:58).
”Skola i utveckling” var den samlade beteckningen på sju utvecklingsområden där Skolverket under åren 1996
−1998 följde och gav stöd till 270 skolors utvecklingsarbeten. De sju områdena berörde viktiga inslag i den pågående reformeringen av skolväsendet. Ett av områdena gällde specifikt kultur i skolan: ”Bild
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
45
och media”, ett annat tangerade fältet: ”IT i undervisningen”. Rapporten för bild och media hette ”Bland eldsjälar och esteter” (Skolverket 1999).
År 1998 ägde en manifestation rum på temat ”Skaparkraft i skolan” – en nordisk konferens i Stockholm med Nordiska Ministerrådet som arrangör. Nordiskt Skolsamarbete och Nordisk barn- och ungdomskultur administrerade och utvecklade dokumentationsmaterial för fortsatt förankringsarbete.
Från 1998 och tre år framåt avsattes fem miljoner kronor per år för att stimulera utvecklingsarbete med kultur i skolan. En beredningsgrupp på Utbildningsdepartementet utformade riktlinjer för fördelning av dessa medel. Totalt fördelades medel till åtta utvecklingsprojekt.
Skolverket och Kulturrådet fick 1998 regeringens uppdrag att samordna insatserna för att stärka och vidareutveckla arbetet med kultur i skolan. Samarbetsuppdraget kring kulturverksamhet i skolan gällde i första hand treårsperioden 1999
−2001, under projektnamnet ”Kultur för lust och lärande”. Skolverket och Kulturrådet skulle tillsammans med andra myndigheter, institutioner och organisationer inom skol- och kulturområdet utveckla långsiktiga strategier för att stimulera skolor att arbeta med kultur i olika former. Under projektåren öppnades en särskild webbplats på Skoldatanätet under namnet Kulturfönstret för samlad information. Där visades också hur olika kommuner och skolor arbetade med skapande verksamhet. Webbplatsen upphörde några år efter att projektet avslutats.
I samarbete med Filminstitutet genomfördes sammanlagt 25 projekt i 21 län. Arbetet bestod i att kartlägga situationen i regionen, initiera pilotprojekt och genomföra utbildningar. Här tycks en långsiktig utvecklingsprocess ha startat. Filminstitutet anser att det finns en bra grund för att fortsätta med arbetet att länka samman regionala pedagogiska resurscentra på högskolor med regionala resurscentra för film och video.
Lärarutbildningen vid Malmö högskola fick i uppdrag att utveckla modeller för kompetensutveckling av lärare avseende kultur och lärande i skolan. Uppdraget skulle genomföras under en period av tre år med slutredovisning i juni 2003.
En överblick av nationella satsningar på kultur i skolan under 1999
−2003 ger Utbildnings- och kulturdepartementets skrift
Kultur i skolan (januari 2005). Att positionerna flyttats fram ett steg konstateras. Men bristen på uppföljning av olika insatser
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
46
påpekas. Många obesvarade frågor hänger i luften. Vad är det barnen lär sig? Händer det något med dem? Händer det något med skolan? Och hur gör man som lärare om man verkligen vill integrera estetiska arbetsprocesser i sin undervisning? I skriften presenteras och summeras ett samlat intryck från de nationella utvecklingsprojekten.
Många frågor har väckts. Det är av stort intresse att veta mer om effekterna av dessa års omfattande satsningar. Inom ramen för innevarande uppdrag finns inte den typen av forsknings- eller utvärderingsutrymme. Men det finns all anledning att göra vidare studier kring dessa myndighetsinsatser.
Myndigheternas samverkansgrupp
En samverkansgrupp för kultur i skola bildades 1999 under projektet Kultur för Lust och Lärande (se ovan) och utgör fortfarande ett forum för diskussion och erfarenhetsutbyte. Myndigheternas samverkansgrupp består av företrädare från olika myndigheter som Kulturrådet, Skolverket, Myndigheten för skolutveckling, Högskoleverket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Rikskonserter, Riksteatern, Riksutställningar, Filminstitutet och Ungdomsstyrelsen. Från år 2000 deltar även Sveriges Musik- och Kulturskoleråd, Utbildningsradion, Kommunförbundet, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Skolledarförbundet.
Under år 2005 har kommittén aktionsgruppen för barnkultur inbjudits till samverkansgruppens två möten. Gruppen har då påtalat behovet av ett tydligt gemensamt uppdrag för att legitimera arbetet. Flera myndigheter har delar i sin verksamhet som berör området, och tangerar varandras uppdrag. En fortsatt samverkan mellan myndigheterna behövs.
Det sätt som kultur i skola prioriteras och hanteras på nationell nivå har stor betydelse för hur man agerar på regional och lokal nivå.
Uppdraget till Malmö högskola
Malmö Högskola fick 1999 regeringens uppdrag att utarbeta olika modeller för kompetensutveckling för lärare avseende kultur och lärande i skolan. Under åren 2000
−2003 fick de rollen att stödja
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
47
utvecklingen av estetiska läroprocesser i skolan och utveckla lärarutbildningen i det avseendet. Utvecklingsprojektet kallades Kultur och skola (KOS). Analys och slutsatser av genomförda kulturprojekt bildade utgångspunkt för att genomföra utbildningsinsatser, upprätta mötesplatser på Internet och formera intern kompetensutveckling av personal. Satsningen mynnade ut i en serie rapporter som har publicerats via Lärarutbildningen, Malmö Högskola.
Rapporterna synliggör och problematiserar kring fältet utifrån olika perspektiv. Kultur i skola är inget sammanhållet forskningsfält. Det finns en hel del praktisk erfarenhet inom området men dokumentationen är bristfällig. Området är enligt Malmö Högskola än så länge relativt vagt. Det behövs mer forskning varvat med utbildning och utvecklingsarbete.
5
Det finns idag ingen högskola med uppdrag att driva och utveckla arbetet med kultur i skola brett. Däremot finns en del pågående satsningar där nationella utvecklingsprogram bedrivs mellan olika parter i nära samverkan med högskolor.
2.4 Offentliga medel till barnkultur
Det går inte att säga exakt hur mycket offentliga medel som går till barn- och ungdomskultur varje år. Redan när man vill ange hur mycket som går till kultur totalt kan det vara svårt. Om man tittar på kommunnivå kan det skilja sig åt från kommun till kommun vilka budgetposter som räknas som kultur, detsamma gäller på regional nivå. Även på statlig nivå kan siffrorna skilja sig åt, t.ex. beroende på om man räknar in folkbildning och mediefrågor i kulturutgifterna eller inte.
När man vill visa hur stor andel som går till barnkultur så finns det många faktorer att ta hänsyn till:
• Vilka åldrar räknas? Slås siffror om barn och ungdomar ihop?
Var går den övre åldersgränsen?
• Redovisas resurser som kommer barn till godo separat eller ingår de i en större budgetpost, t.ex. kostnaden för folkbiblioteken?
5
Kultur, estetik och skola
− Några forskningsperspektiv. Delrapport utredningen Kultur och skola, Lena Aulin-Gråhamn red., Lars Gustaf Andersson och Jan Thavenius, Malmö Högskola, 9/2002.
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
48
• Hur stora personalresurser avsätts för verksamhet med och för barn och unga?
• Hur stor andel av målgruppen är barn för vissa typer av kulturverksamhet – hur räknar man t.ex. teaterföreställningar och utställningar som vänder sig till både barn och vuxna?
Allt detta leder till att siffrorna blir mycket grova uppskattningar. Kulturrådet ger regelbundet ut statistikrapporten Kulturens pengar som bl.a. redovisar statens, landstingens och kommunernas kulturutgifter. Här finns uppgifter om kostnader för vissa verksamheter för barn och ungdom, t.ex. kommunernas utgifter för musik- och kulturskolorna – men en sammanfattning av hur stor andel av de offentliga kulturutgifterna som går till barn och unga finns inte.
År 1998 gav Kulturrådet därför ut en särskild statistikrapport om barn- och ungdomskultur: Barns och ungdomars kultur, Kulturen i siffror 1998:1. Siffrorna i rapporten är från 1995/95 – sedan dess har ingen sådan samlad rapportering gjorts. I rapporten påpekas dock att beräkningar av vilka samlade offentliga resurser som på barn- och ungdomskultur måste ske med hjälp av schablonuppskattningar och att resultaten måste ses som räkneexempel som antyder ”nivåer och grova proportioner”.
Det mest intressanta är kanske fördelningen av resurserna. 1995/96 beräknades staten stå för 13 procent av resurserna till barn- och ungdomskultur, landstingen stod för 3 procent och kommunerna för 84 procent. I rapporten görs också ett försök att se fördelningen av resurser uppdelade på olika konstområden. Merparten gick till biblioteken: 44 procent, följt av musik 38 procent, teater 12 procent, museer/utställningar 4 procent och film 2 procent. Litteratur/tidskrifter och övrig kultur fick dela på mindre än en procent av resurserna. I siffrorna ingår då stöd till statliga och regionala kulturinstitutioner, skolbibliotek, musik- och kulturskola, fria teatergrupper, fonogram- och litteraturstöd samt stöd till barn- och ungdomsfilm. Här ingår t.ex. inte det stöd till föreningsliv och folkbildning som också kommer barn- och ungdomskulturen till del, eller det stöd till barnkulturprojekt som utgår från Allmänna arvsfonden och andra bidragsgivare.
Kulturens pengar 2002, Kulturen i siffror 2003:6 är den senaste sammanställningen från Kulturrådet om offentliga kulturutgifter. När man räknar på kulturområdet i stort (alltså utgifter för både barn- och vuxenkultur) blir fördelningen av kulturutgifter mellan stat, kommuner och landsting en annan. I den här samman-
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
49
ställningen ingår även utgifter för folkbildning, ungdomsorganisationer, mediefrågor m.m. vilket gör att uppgifterna från de båda rapporterna blir svåra att jämföra.
I Kulturens pengar finns ett diagram som visar att de totala statliga kulturutgifterna 2002 uppgick till drygt 8 miljarder, kommunernas kulturkostnader var 7,6 mdr och landstingen bidrog med 1,7 mdr. De största utgifterna stod dock hushållen själva för: drygt 38 miljarder betalade hushållen för varor och tjänster inom kultur- och medieområdet, t.ex. tidningar, böcker, cd-skivor, biljetter till bio, teater och konserter, TV-apparater, musikinstrument m.m.
Vid sidan av de offentliga medel som satsas på löpande kulturverksamhet för barn- och ungdom – allt från musik- och kulturskola till museipedagogisk verksamhet och barnteater – så finns det några större bidragsgivare som delar ut projektmedel. Det kan både vara medel som kan sökas av det ”professionella kulturlivet” och av organisationer där i viss mån barn, men framför allt ungdomar, själva tar initiativ till kulturprojekt.
2.4.1 Ungdomsstyrelsen
En stor del av det statliga stöd som går till barns och ungas egen kulturverksamhet fördelas till föreningar och ideella organisationer. Stödet till nationella ungdomsorganisationer har ökat kraftigt de senaste åren.
Ungdomsstyrelsen fördelar det statliga stödet till nationella ungdomsorganisationer (utanför idrotten). En del av stödet är ett statsbidrag och sedan 1999 fördelar Ungdomsstyrelsen också en del av överskottet från Svenska Spel.
När Ungdomsstyrelsen fick uppdraget att fördela en del av överskottet från Svenska Spel, kom det enbart från de s.k. Jack Vegasautomaterna. Men från 2004 infördes ett vinstdelningssystem avseende överskottet från Svenska Spels verksamhet. Efter avdrag för ett grundbelopp som tillfaller staten öronmärktes en andel av överskottet för barn- och ungdomsverksamhet. Dessa medel fördelas med ca 80 procent av Svenska Riksidrottsförbundet och ca 20 procent av Ungdomsstyrelsen.
År 1999 fördelade Ungdomsstyrelsen 9,3 mnkr från Svenska Spel men de senaste åren har summan legat på runt 140 mnkr per år.
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
50
År 2004 hade Ungdomsstyrelsen ca 215 mnkr att fördela till nationella ungdomsorganisationer. Ca 73 mnkr var statsbidrag, resten överskott från Svenska Spel.
Organisationerna kan vara politiska och religiösa, hobby- och kulturorganisationer eller andra typer av intresseorganisationer. Många av organisationerna bedriver kulturverksamhet även om de inte är renodlade kulturorganisationer. Ojämförligt störst är Sverok, Sveriges Roll- och konfliktspelsförbund, som får 17,2 mnkr i stöd för 2005. Riksförbundet Unga Musikanter får 5,7 mnkr – vilket är mer än något av de politiska ungdomsförbunden – för att göra en jämförelse.
Under 1990-talet minskade antalet medlemmar mellan 7 och 25 år i ungdomsorganisationer (idrott ej medräknat). Enligt de siffror Ungdomsstyrelsen redovisar på sin webbplats minskade antalet medlemmar från 706 556 år 1990/91 till 553 789 år 2002 – en minskning med 21 %. Under 2000-talet har Ungdomsstyrelsen dock märkt en ökning av antalet medlemmar igen. Det gäller framför allt organisationer som styrs och drivs av unga – den största ökningen finns hos Sverok – Sveriges roll- och konfliktspelsförbund.
Den största minskningen har skett inom kategorierna allmänna, politiska och nykterhetsorganisationer.
2.4.2 Allmänna arvsfonden
I likhet med stödet från Ungdomsstyrelsen ska stödet från Allmänna arvsfonden gå till ideella organisationer. Regeringen har beslutat att öronmärka 20 mnkr om året ur Arvsfonden för stöd till barns och ungdomars kulturengagemang, från 2005
−2007.
Pengarna kan sökas av ideella organisationer med en verksamhet som riktar sig till barn och ungdomar och där barn och unga själva får möjlighet att utveckla sitt kulturengagemang och egna skapande. Projekten kan genomföras i samarbete med lokala och centrala kulturinstitutioner. ”Projekt som skapar bestående samverkan mellan ideella aktörer och kulturinstitutioner bör ges särskild uppmärksamhet.”
Projekt som uppfyller något eller några av följande villkor ska prioriteras:
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
51
• bryter etnisk och /eller social segregation
• utvecklar föreningsbaserad kulturverksamhet i kommuner som saknar nationella, regionala eller kommunala kulturinstitutioner
• lyfter fram de kulturella uttryckens betydelse i en demokratisk process
• involverar barn och unga med funktionshinder
• bryter traditionella könsmönster
• utvecklar nya konstnärliga eller kulturella uttryck
• stärker ungdomars demokratiska deltagande och rätt att uttrycka sig
• involverar barn och ungdomar som generellt inte deltar i kultur- och samhällsliv.
Även när Arvsfonden inte har öronmärkta medel till kulturprojekt, går en del av medlen till sådana projekt: 2004 fick sju kulturprojekt för barn mellan 0 och 12 år dela på ca 5,9 mnkr från Arvsfonden. För ungdomar mellan 13 och 25 fick 9 kulturprojekt dela på 3,8 mnkr.
2.4.3 Statens kulturråd
Den största delen av Kulturrådets stöd till barn- och ungdomskultur betalas ut via verksamhetsbidrag och utvecklingsbidrag till fria grupper och institutioner, men vi har inte kunnat räkna fram en siffra på hur stor andel det rör sig om. Barnkulturen är en del av de flesta institutioners och gruppers verksamhet, men hur stor andel av deras budget som går till denna verksamhet redovisas inte.
Kulturrådet har också medel som är öronmärkta till insatser för barn och unga. I anslaget för 2005 är 500 000 kr avsatta för att främja barn- och ungdomsteater. Större delen av den summan går till lönen för en tjänsteman. I budgeten finns också medel för årsavgiften till European Youth Orchestra, inköpsstöd till folk- och skolbibliotek 28,8 mnkr, stöd till läsfrämjande verksamhet 6,7 mnkr, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 5 mnkr, klassikerstöd för skolans behov, stöd till En bok för alla samt minst 900 000 kr till läsfrämjande verksamhet för barn och ungdomar. Kulturrådet stöder via produktionsstödet till kulturtidskrifter tidskriften Ponton, en tidskrift som innehåller litterärt material och illustrationer av ungdomar i åldrarna 15
−21 och produceras av en ungdomsredaktion. Tidskriften har sin hemvist på ungdomsbiblioteket
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
52
vid Medborgarplatsen i Stockholm. Från och med 1 juli 2005 ska 7,5 mnkr fördelas i syfte att permanenta och integrera den museipedagogiska satsningen på de regionala museerna.
Målet i regleringsbrevet för Kulturrådets stöd till barnkultur lyder:
Målet är att barns och ungdomars rätt till yttrandefrihet tas till vara liksom deras rätt och möjligheter att delta i det kulturella och konstnärliga livet, till kulturupplevelser samt till eget skapande.
Kulturrådets årsredovisning för 2004 redovisar i stort sett bara verksamhet som leder till kultur för barn – i någon mån med men inte av. Årsredovisningen innehåller ingenting om medbestämmande och inflytande. Det enda tydliga exemplet på projekt som har fått stöd där barn själva är medskapande är Barnens bibliotek, en webbplats med boktips m.m. för och av barn.
2.4.4 Stiftelsen framtidens kultur
Stiftelsen framtidens kultur bildades 1994 med pengar från de nedlagda löntagarfonderna. Ursprungligen var tanken att stiftelsen skulle förbruka sitt kapital på tio år, men den tiden har förlängts på grund av den gynnsamma utvecklingen av stiftelsens fonder.
Framtidens kultur ger stöd till ”konstnärligt och kulturellt nyskapande projekt”, med ett ansökningstillfälle per år. Handläggningstiden är förhållandevis lång eftersom ansökningarna också granskas av myndigheter med expertkompetens inom stiftelsens verksamhetsområde, t.ex. Statens kulturråd.
Under åren har Framtidens kultur haft olika prioriterade områden för sin bidragsgivning. För år 2005 gäller följande prioriteringar:
• projekt som bidrar till regional utveckling
• stöd till konst- och kulturlivets utvecklings- och förnyelsearbete samt förnyelse av kulturinstitutioner och kulturorganisationer
• projekt som verkar för att närma kulturliv och skola till varandra
• projekt med ett tydligt medborgarperspektiv
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
53
Under 2004 fördelade Framtidens kultur 9,8 mnkr till 28 barn- och ungdomsprojekt (av 296 sökande). Totalt fördelade stiftelsen 44,5 mnkr under 2004.
Under de senaste åren har stiftelsen fått fler ansökningar där skolan är involverad eller sökande (på grund av att kultur i skolan är ett prioriterat område), målgruppen är oftare ungdomar än mindre barn, fler kommuner och organisationer söker. De vanligaste konstområdena är musik, dans och teater. En tendens är också att ansökningarna inte handlar om kultur som ”medicin” och att fler projekt har ungdomarna som medskapande.
2.4.5 Landstingens kulturutgifter
Landstingens kulturutgifter består i första hand av stöd till de regionala kulturinstitutionerna, annan regional kulturverksamhet som t.ex. konsulenter inom olika konstområden samt stöd till folkbildningens regionala nivå.
De mest aktuella siffrorna kommer från Kulturrådets rapport Kulturens pengar 2002, Kulturen i siffror 2003:6.
År 2002 låg landstingens totala driftkostnader för kultur på drygt 1,7 mdkr. Scenkonstområdet stod för den största andelen: 17 procent till teater och dans och 22 procent till musik. Museer och utställningar stod för 18 procent av utgifterna, studieförbund 16 procent och bibliotek 6 procent. Bild och form, film och AV, länsbildningsförbund och ungdomsorganisationer stod för sammanlagt 11 procent av utgifterna.
Det regionala stödet till kulturarbetare är mycket litet: 1 procent av de totala kostnaderna.
Om man slår ut landstingens driftkostnader för kultur per invånare ser man att det finns stora regionala skillnader. Stockholms län hade den lägsta nivån: 132 kr/invånare och Västra Götalands län hade den högsta: 342 kr/invånare. Genomsnittet låg på 202 kr/invånare.
Hur stor andel som gick till kultur för barn och ungdom framgår inte av Kulturens pengar.
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
54
2.4.6 Kommunernas kulturutgifter
I SCB:s statistik om den offentliga sektorn från 2002 kan man se hur kommunernas utgifter för kultur och fritid fördelas mellan olika verksamhetsområden: 29 procent gick till idrotts- och fritidsanläggningar, 13 procent till allmän fritidsverksamhet, 9 procent till musik- och kulturskola, 20 procent till bibliotek, 4 procent till studieorganisationer, 15 procent till allmän kulturverksamhet och ”övrigt”, 10 procent till fritidsgårdar. Sammanlagt låg kommunernas utgifter på 14,8 mdkr. Siffrorna är hämtade ur Om kultur- och fritidssektorerna, kostnader, PM från Svenska Kommunförbundet januari 2004.
Under 1990-talet gjordes stora nedskärningar inom både kultur- och fritidssektorn i kommunerna. Kultursektorn sparade ca 5 procent under 1990-talet och fritidssektorn gjorde besparingar på närmare 20 procent. Under andra halvan av 1990-talet började kulturutgifterna åter öka. År 2002 hade de stigit så att de översteg nivån 1990. De största ökningarna har skett på biblioteksområdet, närmare 400 mnkr mellan 1995 och 2002 och inom musik- och kulturskolan, 350 mnkr mellan 1995 och 2002.
Kommunerna stödjer också föreningslivet och studieförbundens cirkelverksamhet. Stödet till studieförbunden minskade med 23 procent från 1995 till 2002 och låg då på 590 mnkr.
Stöd utanför föreningarna
Hösten 2003 skickade Svenska kommunförbundets kultur- och fritidssektion ut en enkätundersökning till samtliga kommuner för att ta reda på om kommunerna stödjer ungdomsverksamhet som inte är föreningsbaserad eller äger rum på fritidsgård. 72 procent av kommunerna svarade på enkäten.
Enkäten visar att 42 procent av de svarande kommunerna stödjer ungdomsaktiviteter som inte är föreningsbaserade. Stödet vänder sig främst till verksamhet för barn från mellanstadiet och uppåt, med tonvikt på de äldre åldrarna. Stödet kan vara kontantstöd eller att kommunen stöder med lokal eller material till en grupp. 71 procent av de kommuner som har stöd saknar kriterier för stödet.
Kommunförbundet frågade också hur kommunerna uppfattade syftet med stödet. Svaren blev bl.a. att man ville skapa meningsfulla
SOU 2006:45 Styrning och finansiering av barnkulturen
55
aktiviteter för ungdomar i riskzonen, påverka värderingar och attityder, stötta initiativ där kraven på föreningsbildning troligen skulle leda till att projektet inte blev av, få ungdomar mer engagerade i demokrati samt öka utbudet av verksamheter för ungdomar.
Många av kommunerna har ingen särskild budget för stöd till projekt utanför föreningslivet och där det finns en budget avsatt är skillnaderna mycket stora mellan olika kommuner. Spannet går från ca 5 000 kronor till 500 000 kr per år.
I 81 procent av kommunerna som har den här typen av stöd behövs det inget nämndbeslut för att bevilja stödet.
Gemensamt för de flesta kommuner är att de inte har någon särskild strategi för att informera om att stödet finns. Bara 19 procent informerar om stödet på kommunens webbplats.
Piteå är en av de kommuner som valt att samla stödet till ungdomsverksamhet i en pott som unga kan söka pengar från – även utan att vara medlemmar i en förening. I Piteå har man gått längre än i de flesta kommuner när det gäller att satsa på ungdomsverksamhet som är initierad av ungdomarna själva.
Påpp (Påse-pengar-projektet) är resultatet av en utredning om ungdomsfrågor som Kultur- och fritidsförvaltningen i Piteå gjorde 1996. Då kom man bl.a. fram till att det fanns en stor mångfald av intressen bland ungdomar och att den fritidsverksamhet som fanns för unga ofta var ett resultat av att man ville lösa ett problem. Målet för Påpp var istället att bygga på nyckelbegrepp som eget ansvar, växande, möten mellan människor, delaktighet och fokus på det positiva.
Grundtanken i Påpp är att ge unga möjlighet att göra det de själva vill och att ge dem förtroendet att genomföra det. Kommunens fyra ungdomskonsulenter kan bistå med det stöd som behövs.
Påpp går vid sidan av både fritidsgårdar och föreningsliv, istället har man försökt att nå direkt fram till intresserade ungdomar. Den som söker pengar från Påpp måste också ange på vilket sätt projektet engagerar andra ungdomar – även utanför den grupp som står för ansökan.
Ungdomar mellan 13 och 20 kan söka pengar från Påpp. Det tar högst 7 dagar från inlämnad ansökan till beslut om stöd. Om projektet beviljas stöd kan man få hjälp att utveckla sin idé och genomföra projektet. När projektet är klart måste man lämna in en dokumentation och en finansiell rapport. Exempel på genomförda
Styrning och finansiering av barnkulturen SOU 2006:45
56
projekt är disco, spelningar, poesikvällar, skateboardramper och fiskeläger.
År 2005 finns det 640 000 kr i påsen – vilket är en stor summa med tanke på att det bor drygt 40 000 personer i Piteå kommun – varav ca 3 500 (grovt uppskattat) är mellan 13 och 20 år.
57
3 Barn och medier
Medierna står för en stor del av barns och ungdomars kulturkonsumtion.
I kapitel tre har vi också ett särskilt avsnitt som handlar om kultur för, med och av barn med funktionshinder. Vi tar också upp de insatser som görs för att barn som tillhör någon av de fem nationella minoriteterna ska få utveckla sin kultur och ta del av kultur på sitt minoritetsspråk.
3.1 Barns medieanvändning
Mediebarometern 2003, utgiven av Nordicom, mäter befolkningens medievanor. Undersökningen baseras på telefonintervjuer – sammanlagt intervjuas ca 3 500 personer. Av dem är 298 personer 9
−14 år, 245 personer är 15−19 och 182 är 20−24 år. I tabellerna är barn- och ungdomsgruppen indelad i grupperna 9
−14 och 15−24, vilket är en grov indelning om man tänker på barns skiftande vanor i olika åldrar. Om man delar upp antalet svarande per årskull blir det färre än 50 barn som har svarat i varje årskull. Mätningarna ger trots det en fingervisning om vilka medier som används och hur användningen fördelas tidsmässigt.
Enligt Mediebarometern använder så här många 9
−14-åringar
olika medier en genomsnittlig dag:
• 93 procent tittar på TV
• 60 procent lyssnar på radio
• 55 procent läser bok
• 47 procent lyssnar på CD
• 46 procent läser tidskrift
• 44 procent läser dagstidning
• 36 procent tittar på video
• 28 procent använder Internet
Barn och medier SOU 2006:45
58
Sammanlagt använder 9
−14-åringar 219 minuter per dag* åt olika massmedier. 40 procent av tiden går åt till TV-tittande.
Ungdomar mellan 15 och 24 har andra vanor:
• 86 procent tittar på TV
• 75 procent lyssnar på radio
• 40 procent läser bok
• 62 procent lyssnar på CD
• 28 procent läser tidskrift
• 71 procent läser dagstidning
• 23 procent tittar på video
• 42 procent använder Internet
Sammanlagt använder 15
−24-åringar 361 minuter per dag* åt olika massmedier. 31 procent av tiden går år till TV-tittande, följt av radiolyssnande, 21 procent.
* Observera att mätningarna inte tar hänsyn till att olika medier kan användas samtidigt. Summan består alltså av den tid varje enskilt medium har använts – i själva verket kan den faktiska tiden vara kortare eftersom många t.ex. lyssnar på musik och använder internet samtidigt.
Under hösten 2005 kommer Medierådet (se mer om Medierådet nedan) att publicera en kvantitativ studie gjord bland 2 000 barn och unga mellan 9
−16 år: ”Ungar och Medier 2005”.
Syftet med studien är att få en stabil grund när det gäller kunskap om barns och ungas medievanor, t.ex. hur länge och hur ofta de använder olika medier (film, video, TV, datorspel, Internet), varför de spelar datorspel, tittar på såpor etc. samt hur de upplever det de möter i medierna. Det finns också flera frågor om hur man hanterar medier inom familjen.
Eftersom resultaten från den undersökningen ännu inte är tillgängliga väljer vi att referera till en aktuell norsk studie, som enligt Medierådet bör vara giltig även för svenska förhållanden.
NOVA, Norsk institutt for forskning om opvekst, velferd och aldring, har kartlagt användningen av nya medier bland 1 112 7
−12-åringar på 6 skolor i Oslo. Rapporten
1
är en del av projektet
”En digital barndom” som syftar till att öka kunskapen om teknologins betydelse för 7
−12-åringars uppväxt.
Undersökningen visar att nästan alla barn har tillgång till datorer och Internet hemma men när forskarna delar upp barnen i fyra
1
En digital barndom? En spørreundersøkelse om barns bruk av medieteknologi, (NOVA
rapport 1/04) av Petter Bae Brantzæg m.fl.
SOU 2006:45 Barn och medier
59
grupper efter hur de använder medierna visar det sig att den största gruppen är ointresserade, dvs. de använder nya medier endast i liten utsträckning. 40 procent av barnen tillhör denna grupp, majoriteten av dem är flickor.
25 procent av barnen är underhållningsinriktade och använder i första hand TV-spel. 12 procent är teknikinriktade datoranvändare med stor kunskap om datorer. De gör egna program, skapar musik eller egna webbplatser. Den fjärde gruppen är nyttoinriktade – 23 procent – och använder medierna som verktyg, t.ex. genom att leta information på nätet för att lösa skoluppgifter. Den här gruppen tittar mindre på TV än de övriga grupperna.
Undersökningen visar också att barn som använder nya medier är lika fysiskt aktiva som andra barn när det gäller bollspel, idrott och utelek.
Den dominerande medieformen för 7
−12-åringar är fortfarande
TV – alla barn i undersökningen använder mycket tid till TVtittande, de flesta mer än två timmar per dag.
3.2 Public service: Radio och TV för barn
Radio- och TV-apparater finns i de flesta svenska hem och om det är någon kulturyttring som verkligen når nästan alla barn så är det TV. Barn lyssnar och tittar förstås både på sådant som är producerat för dem och på sådant som egentligen är avsett för vuxna. Men eftersom kartläggningen koncentreras kring den offentligt finansierade kultur som vänder sig just till barn och unga så väljer vi att främst ta upp barn- och ungdomsutbudet även när det gäller public service-TV och -radio.
Inledningsvis tar vi upp i hur stor utsträckning barn i olika åldrar ser på TV och lyssnar på radio. Siffrorna kommer från Barnbarometern och Mediebarometern och i den mån det finns med i statistiken har vi också tagit med i hur stor utsträckning barn och ungdomar väljer det utbud som finns i public servicekanalerna.
Därefter går vi närmare in på public service-radio och TV och vilka uppdrag de tre public serviceföretagen UR, SVT och SR har på barn- och ungdomsområdet. Vi har också träffat de ansvariga för barnredaktionerna på alla tre företagen för att få veta mer om hur de ser på sina uppdrag och på de möjligheter och svårigheter de ser i sitt arbete just nu.
Barn och medier SOU 2006:45
60
Aktionsgruppens kartläggningsuppdrag omfattar inte det rent kommersiella kulturutbudet och vi har därför inte gått närmare in på utbudet för barn och unga i de kommersiella TV-kanalerna. För den som vill veta mer om det rekommenderar vi läsning av Medierådets skrift Mer tecknat…? där medieforskaren Cecilia von Feilitzen gör en studie av marknad och utbud av animerade TVprogram och om vad barn och deras föräldrar tycker om utbudet .
Framtiden för public service har nyligen utretts och i slutbetänkandet Radio och TV i allmänhetens tjänst
−
Riktlinjer för en
ny tillståndsperiod (SOU 2005:1) skriver utredarna också om framtiden för barn- och ungdomsprogrammen i de svenska public servicekanalerna:
Vi konstaterar att egenproduktion av barn- och ungdomsprogram på svenska språket i mycket stor utsträckning är något som public service-företagen är ensamma om. Studier visar att SVT har betydligt större mångfald i sitt utbud för barn och unga än kommersiella TVkanaler och att kvaliteten genomgående är högre i SVT, om man med kvalitet menar exempelvis pedagogiskt innehåll och en balanserad bild av förhållandet mellan män och kvinnor eller olika etniska grupper. Inom svensk radio har SR mycket begränsad konkurrens när det gäller barn och ungdomsprogram vid sidan av musikutbudet. Kommittén anser att det är av stor betydelse att public serviceföretagen fortsätter att vara en förebild när det gäller program riktade till barn och unga och även fortsätter att låta barn och ungdomar själva medverka i programmen. Detta är inte minst viktigt för barn med teckenspråk som förstaspråk eftersom dessa har sämre möjligheter att ta del av andra barnprogram.
TV-tittande
I Barnbarometern och Mediebarometern mäts barns TV-tittande och radiolyssnande. Observera att siffrorna inte gäller specifikt barnprogram utan tittande och lyssnande generellt. Barn tittar och lyssnar förstås på många program som inte är avsedda för dem.
Barnbarometern 2002/2003 visar att 69 procent av 3
−6-åringarna tittar på TV en genomsnittlig dag. Andelen tittare har gått ner sedan mätserien startade 1984. Då tittade 81 procent av 3
−6åringarna en genomsnittlig dag. Å andra sidan har tittartiden för dem som tittar gått upp. 1984 tittade 3
−6-åringarna i genomsnitt
61 minuter per dag, 2002/03 hade tiden stigit till 84 minuter per dag i genomsnitt.
SOU 2006:45 Barn och medier
61
Barnen tittar mest på SVT 1 – i genomsnitt 36 minuter per dag. Barnbarometern innehåller också en 20-i-topplista över vilka program som har flest tittare i åldern 3
−6 år respektive 7−10 år.
Listan innehåller endast program som är längre än tio minuter. För gruppen 3
−6 år sändes samtliga program på topplistan i SVT 1 och alla var avsedda för barn. Högst tittarsiffror hade Kalle Anka och hans vänner, som lockade 60 procent av målgruppen. På andra plats kom 2002 års julkalender Dieselråttor och sjömansmöss.
För gruppen 7
−10-åringar ser listan annorlunda ut. SVT dominerar fortfarande, men flera vuxenprogram finns med på 20-i-topplistan. Även här ligger Kalle Anka på julafton i topp, med 56 procent av målgruppen som tittare, men redan på andra plats kommer Expedition Robinson, med 44,8 procent av målgruppen som tittare. Andra vuxen- och familjeprogram som finns med på listan är Gladiatorerna (på tredje plats) och Melodifestivalen.
Några av de SVT-program som är gjorda för just den här målgruppen visar sig ha en betydligt större andel tittare i småbarnsgruppen. Vetenskapsprogrammet Hjärnkontoret har t.ex. drygt 40 procent av småbarnstittarna men kommer inte med på 7
−10åringarnas 20-i-topplista. Och gör-det-själv-programmet Fixat som vänder sig till barn i mellanstadieåldern har över 45 procent av småbarnstittarna, men bara 29 procent av tittarna 7
−10 år.
Äldre barn och ungdomar är de allra flitigaste TV-tittarna. 96 procent av pojkarna mellan 9 och 17 år tittar på TV en genomsnittlig dag och något färre av flickorna – 89 procent, enligt Mediebarometern.
TV-tittare i åldern 9
−14 tittar i genomsnitt 93 minuter om dagen och 15-24-åringar tittar i genomsnitt 131 minuter. Bland 15
−24åriga tittare finns också en rätt stor grupp högkonsumenter av TV – 18 procent tittar mer än 3 timmar om dagen.
Äldre barn och ungdomar är de som tittar minst på SVT 1 och 2. Istället är det TV 4 som lockar flest tittare – runt 50 procent av de 9
−24-åriga tittarna ser på TV 4 en genomsnittlig dag. SVT kommer på andra plats bland 9
−14-åringarna med 42 procent av tittarna och
TV 3 kommer trea med 38 procent av tittarna.
15
−24-åriga tittare ser oftast på TV 4 – 47 procent, på andra plats kommer TV 3 med 34 procent tittare ur målgruppen en genomsnittlig dag.
9
−24-åringar tittar mer på utländska satellitkanaler än den övriga befolkningen. Runt 20 procent av de unga tittarna ser på en sådan kanal en genomsnittlig dag. Ett exempel är MTV.
Barn och medier SOU 2006:45
62
Radiolyssnande
30 procent av barnen mellan 3 och 8 år lyssnar på radio en genomsnittlig dag. Det är nästan en fördubbling jämfört med 1984. 62 procent av barnen lyssnar någon gång under veckan. De barn som lyssnar på radio lyssnar i genomsnitt ungefär en halvtimme om dagen. Barnen lyssnar framför allt på kommersiell radio och P4. Det finns inga siffror i Barnbarometern över hur många barn som lyssnar på barnradion i P1 och P4.
Radiolyssnandet ökar med stigande ålder. Mediebarometern 2003 visar att 60 procent av 9
−14-åringarna lyssnar en genomsnittlig dag och 75 procent av 15
−24-åringarna. Lyssnartiden bland lyssnarna ökar också med åldern. 9
−14-åringarna lyssnar genom-
snitt 47 minuter per dag och 15
−24 åringarna lyssnar i genomsnitt
115 minuter. Det är viktigt att komma ihåg att lyssnandet inte behöver vara aktivt – många gånger handlar det om en radio som står på i bakgrunden samtidigt som man sysslar med annat.
Av Sveriges Radios kanaler är det endast P3 som har något större genomslag bland ungdomar. 5 procent av de 9
−14-åriga radio-
lyssnarna och 21 procent av de 15
−24-åriga lyssnar på P3 en genomsnittlig dag. De privata lokalradiostationerna har överlägset flest lyssnare bland ungdomar. 45 procent av 9
−14-åringarna och
54 procent av 15
−24-åringarna väljer en sådan kanal.
3.2.1 Sveriges Television
Riksdagen beslutar om villkor för Sveriges Television i det s.k. sändningstillståndet. Vissa villkor i sändningstillståndet är särskilt intressanta för den här kartläggningen.
I 12 § står det att SVT ska ägna ”ökad uppmärksamhet åt program för och med barn och ungdomar samt i dessa program förmedla kulturella och konstnärliga upplevelser samt nyheter och information. SVT skall ta särskild hänsyn till de språkliga behoven hos barn som tillhör språkliga eller etniska minoritetsgrupper.” (Regeringsbeslut 27, 2001-12-20)
14 § tar upp att SVT ska öka sina insatser för att göra programmen tillgängliga för funktionshindrade. Barn och ungdomar ska särskilt prioriteras.
Varje år lämnar SVT en s.k. public service-redovisning till regeringen där man redogör för hur man har uppfyllt sitt uppdrag. Här
SOU 2006:45 Barn och medier
63
kan man följa den senaste utvecklingen för SVT:s sändningar för barn och unga.
SVT:s digitala kanal Barnkanalen introducerades julen 2002. Barnkanalen sände under 2004 mellan 6.30 och 18 på vardagar och mellan 7 och 18 på helgerna.
I SVT 1 och 2 sändes sammanlagt 825 timmar barnprogram under 2004. 418 av de timmarna var repriser. Sedan 2001 har utbudet för barn och ungdom minskat med 73 timmar i SVT 1 och 2. Andelen repriser har ökat. Från 2004 var mer än hälften av sändningstimmarna repriser.
Den här sammanställningen bygger på SVT:s public serviceredovisning för 2004 så eventuella förändringar i tablån som har gjorts under 2005 redovisas inte här.
Barnprogrammen sänds i ett block måndag till lördag mellan 18 och 19.30 och söndagar 18
−18.15. På helger och jul- och sommarlov sänds barnprogram på morgnarna och sedan våren 2005 finns också en kort sändning varje vardagmorgon. Sändningarna mellan kl. 18 och 19 ramas in av ett särskilt barnhallå – mer känt som Bolibompagänget.
Barnprogrammen på vardagar är tänkta för olika åldersgrupper, med program för barn upp till 6 år den första halvtimmen, sedan en halvtimme för 7
−10-åringar och sist en halvtimme för ungdomar upp till 15 år. Hur tittarsammansättningen ser ut i praktiken kan man ju fundera på när man ser statistiken i Mediebarometern, som vi redovisar ovan.
SVT strävar efter att erbjuda barnpubliken ett programutbud inom alla genrer: fakta, fiktion, underhållning, nyheter osv.
SVT sänder barnprogram för språkliga minoriteter på finska, meänkieli och samiska. Döva barn har ett eget småbarnsmagasin, Teckenlådan, och under 2004 startade även ett program för lite äldre döva barn.
32 procent av barnprogrammen och 77 procent av ungdomsprogrammen med svenskt ursprung sändes med text-tv-textning. På så sätt fick även hörselskadade barn och ungdomar möjlighet att ta del av programmen.
SVT arbetar medvetet för att spegla etnisk och kulturell mångfald när man väljer medverkande och programledare i barnprogrammen. I konsumentprogrammet REA och pysselprogrammet Fixat hade minst 30 procent av de medverkande barnen invandrarbakgrund, i vetenskapsprogrammet Hjärnkontoret var motsvarande siffra 80 procent.
Barn och medier SOU 2006:45
64
Kommentarer från SVT:s ”barnredaktion”
Uppgiftslämnare: Maria Groop Russel, vikarierande genrechef för Barn på SVT och Bella Stierne, programinköpare och tablåansvarig.
SVT har inte längre en särskild barnredaktion. Ansvaret för barnprogrammen finns i stället på flera nivåer. Barn har en särskild genrechef, som finns i Stockholm och lyder under programdirektören Leif Jakobsson. (Andra genrer med egna chefer är drama, fritid och fakta, kultur, nyheter, underhållning och sport.)
Genrecheferna arbetar med helheten, tablån, vilken inriktning och vilka teman SVT ska satsa på. De beställer barnprogrammen.
Själva programmen produceras i SVT:s regioner (Syd, Mellan, Väst och Nord) men även på tre stockholmsredaktioner: Fiktion, Nyheter och Sport. På Fiktion och Syd har barn en egen programchef, på övriga finns projektledare med ansvar för barnprogrammen. Småbarnsprogrammen görs i Stockholm, Syd har framför allt ansvar för ungdomsprogram och sommarlovsprogram.
SVT:s barnprogram sänds i två kanaler: SVT 1 och den digitala Barnkanalen. I SVT 1 är ca 70 procent egen produktion och 30 procent inköpt. I Barnkanalen råder det omvända förhållandet.
Barnprogrammen i SVT har bra sändningstider. I kommersiell TV skulle ett program som Bolibompa inte kunna sändas kl. 18, eftersom det inte skulle ge tillräckliga reklamintäkter. Public Service är en förutsättning för kvalitetsprogram för barn på bra sändningstider, menar Maria Groop Russel.
Bella Stierne och Maria Groop Russel ser det som ett genombrott att TV och radio är inskrivet i Aktionsgruppens direktiv. TV är den enda barnkultur som verkligen når alla barn menar de, men TV har tidigare inte ansetts tillräckligt ”fint” för att ens omnämnas i barnkultursammanhang.
Det finns inget organiserat samarbete mellan SVT och UR eller SVT och SR när det gäller barnprogram och uppdelningen i olika bolag försvårar samarbete.
Mellan de nordiska länderna finns dock ett väl fungerande samarbete inom Nordvision. Ländernas barnredaktioner träffas en gång per år och utbyter idéer. De producerar också dramaserier ihop. Varje land producerar en serie på 5 program på fem minuter. Sedan byter man med varandra, så att alla får fem serier till priset av en. För att det ska fungera har serierna ingen dialog, utan en speaker så det ska gå lätt att göra olika språkversioner. Liknande samarbeten finns inom EBU, European Broadcasting Union.
SOU 2006:45 Barn och medier
65
Just nu finns det inga konkreta tankar på rena kulturprogram för barn typ bokprogram eller filmad barnteater, men det förs diskussioner om filmad barnteater. Det finns större möjligheter att göra sådana program nu, med olika produktionsbolag och möjligheter att sälja programmen på DVD för att få bättre ekonomi i projekten. Men upphovsrätter kan vara ett problem.
3.2.2 Sveriges Radio
Uppdrag
Det nuvarande sändningstillståndet för Sveriges Radio gäller mellan den 1 januari 2002 och fram till sista december 2005. Sändningstillståndet innehåller följande skrivningar om barn och ungdom:
SR skall ägna ökad uppmärksamhet åt program för och med barn och ungdomar samt i dessa program förmedla kulturella och konstnärliga upplevelser, nyheter och information. SR skall ta särskild hänsyn till de språkliga behoven hos barn som tillhör språkliga eller etniska minoritetsgrupper.
SR ska också beakta behoven hos funktionshindrade och öka insatserna för att göra programmen tillgängliga. I SR:s sändningstillstånd står det dock, till skillnad från i SVT:s, ingenting om att insatser för barn och unga med funktionshinder ska prioriteras.
Verksamhet 2004
Sveriges Radios verksamhet redovisas varje år i den s.k. public serviceredovisningen.
År 2004 sände Sveriges Radio 119 565 timmar, varav drygt 74 000 timmar var lokala sändningar i SR:s 26 lokala kanaler och drygt 6 500 timmar var utlandssändningar.
Under 2004 sändes drygt 2000 timmar barn- och ungdomsprogram på svenska i Sveriges Radio. Den absoluta merparten vände sig till ungdomar mellan 15 och 25 år: 1 784 timmar. 254 timmar vände sig till barn mellan 9 och 14 år och 51 timmar till barn mellan 4 och 8 år.
För gruppen 15
−25-åringar sändes 33 timmar nyheter, 121 timmar samhällsprogram, 121 timmar kultur, 8 timmar sport, 196 timmar underhållning och drygt 1 300 timmar musik.
Barn och medier SOU 2006:45
66
För gruppen 9
−14 år sändes 56 timmar kultur, 73 timmar underhållning och 125 timmar musik.
För den yngsta målgruppen rubricerades samtliga 51 timmar som kultur.
SR har en särskild webbplats för barnprogrammen med programinformation, spel och vissa möjligheter att lyssna på redan sända program. På barnwebben presenteras också de program som görs av UR.
SR sänder barnprogram på tre av de nationella minoritetsspråken.
År 2004 sändes:
• Sameradion sände 15 minuter barnradio och 30 minuter ungdomsradio varje vecka. Barnradion gjordes i samarbete med sameskolorna i Sverige.
• Barnprogram på tornedalsfinska för barn i förskoleåldern har sänts i SR:s tornedalsfinska program i P4 över Norrbotten. Hur omfattande sändningstiden har varit går inte att utläsa i SR:s redovisning.
• Barnprogram på finska sänds nio minuter, sex dagar i veckan i
P2, P6, i Sisuradions digitala sändningar och via SR:s webbplats.
• Inga barnprogram sändes på romani chib eller jiddisch.
Barnprogrammen i radio sänds i P1, P3 och P4. Sändningstiden är 5 minuter varje vardag i P3 och 12 minuter i P4. Hälften av sändningarna i P4 produceras av UR.
Radioteatern i P1 producerar de program som sänds för målgruppen 9
−12 år i lovteatern på påsk, jul och sommarlov.
Programmen i P 3 och P4 produceras framför allt i Göteborg, Luleå, Umeå, Kalmar och Örebro. Inga Rexed, producent i Göteborg, samordnar de olika producenterna. Producenterna har telefonmöten och träffas ett par gånger per år, men sitter inte i någon samlad redaktion.
Innehållet i programmen är framför allt gestaltade sagor. I P4 är hälften av SR:s sändningar repriserade klassiker och hälften nyproducerat. Det spelas knappast barnmusik i radio – annat än det som finns med i sagorna. P3 spelar inte heller barnskivor i sina vanliga program.
De program som SR kategoriserar som ungdomsprogram vänder sig till en målgrupp i gränslandet mellan ungdom och vuxen. Till programmen som vänder sig till 15
−25-åringar räknar SR bl.a. P3
SOU 2006:45 Barn och medier
67
Star, Sommartoppen, Frank, Transit, Nyheter i P3, Tracks och delar av satir- och humorutbudet.
3.2.3 Utbildningsradion
Uppdrag
UR producerar program både för radio och TV. UR:s upp- drag ligger inom utbildningsområdet. I sändningstillståndet för 2002
−2005 står följande:
Programverksamheten skall bedrivas inom utbildningsområdena förskola, ungdomsskola, högskola och vuxenutbildning.
Om barn och unga står det så här:
UR skall ägna ökad uppmärksamhet åt program för och med barn och ungdomar samt skall i dessa program förmedla kulturella och konstnärliga upplevelser. UR skall ta särskild hänsyn till de språkliga behoven hos barn som tillhör språkliga eller etniska minoritetsgrupper.
Liksom övriga public serviceföretag ska UR öka sina insatser för att göra programmen tillgängliga för funktionshindrade.
Verksamhet
UR:s utbud görs med syftet att programmen ska vara beständiga i många år framåt. Allt bandas och ska kunna användas i skolorna som utbildningsmaterial. Utbudet i UR styrs till stor del av skolornas styrdokument.
UR:s program ska ses som ett komplement i skolornas undervisning. Många skolor använder UR:s program, användningen skiljer sig åt mellan olika stadier och ämnen. Några exempel: 90 procent av språklärarna på gymnasiet använder material från UR och 75 procent av lärarna i åk 4
−6 använder UR-material.
UR har en barnredaktion som gör program för barn upp till 12 år, både för radio och TV. Redaktionen har ett tätt samarbete med barnradion i SR. UR står för sändningarna i P1 på söndagar 19.03
−19.40. Dessutom delar man ansvaret för sändningarna i P4 på vardagar 17.45
−18.00 med SR. Hälften av sändningarna görs av UR och hälften av SR. SR:s sändningar i P4 är främst sagor, medan
Barn och medier SOU 2006:45
68
UR även gör dokumentärer och reportage. Under 2004 sände UR 56 timmar radio för förskolan och 168 timmar radio för skolan.
P4-sändningarna vänder sig till barn från förskoleåldern till ca 8 år. På söndagar är första halvan för förskolebarn och andra halvan för 9
−12 år. Enligt en aktuell mätning (RUAB Period 2-
2005) lyssnar runt en halv miljon personer på barnradion i P 4 på vardagseftermiddagar. UR gör också ungdomsprogram i radio. Under 2004 sändes programmet Stop! Personligt 40 minuter i veckan, som ett inslag i SR:s ungdomsprogram Frank. I genomsnitt lyssnade 69.000 personer på programmet.
UR producerar också barnprogram för TV. Under 2004 sände UR 353 timmar program för skolan. Programmen sänds dels på förmiddagen för att bandas av AV-centralerna, dels i sändningsblocket Krokodill som sänds sen eftermiddagstid, så att barn och ungdomar kan titta på programmen hemma.
UR producerar program inom de flesta av skolans områden. Naturvetenskap, språk, matematik, geografi, musik och svenska. Det finns även UR-program om demokrati, arkitektur, litteratur, film m.m.
Mediebiblioteket
Mediebiblioteket är den redaktion på UR som arbetar med att göra UR:s utbud tillgängligt på olika sätt. Redaktionen gör beskrivningar av alla UR:s program: programmens längd, innehåll, målgrupp, och kopplar ihop det med provbitar ur programmen, som man kan se via UR:s webbplats. Målet är att alla UR:s program ska finnas i sin helhet att ladda ner från webbplatsen i slutna nätverk. Just nu pågår försöksverksamhet på AV-centralen i Malmö.
Redaktionen består av 20 personer, bl.a. fem projektutvecklare som arbetar med behovsanalys. Till avdelningen hör också 8 mediepedagoger, placerade i Örebro, Luleå, Stockholm, Göteborg, Malmö och Växjö. Deras uppgift är att föra ut programmen och samla in synpunkter, bl.a. genom olika partnerskolor. Skolorna ska återkoppla till UR vad de anser har fungerat bra eller dåligt. På så sätt bygger UR upp sin kompetens. Det finns också en öppen verksamhet inom UR dit skolorna kan komma och göra egen radio, TV animationer m.m. Syftet är att lära sig mer om barns verklighet. Den öppna verksamheten tar också emot barn från särskolan.
SOU 2006:45 Barn och medier
69
I diskussion med Aktionsgruppen har UR:s barnredaktion och Mediebiblioteket fört fram vissa problem när det gäller att distribuera UR:s material till skolor och förskolor:
• Dålig utrustning på skolorna är ett hinder för att använda medier i undervisningen.
• UR har inte makt över alla länkar i distributionen till skolorna.
• AV-centraler och bibliotek kan ofta inte samarbeta, utan ser varandra som konkurrenter.
• UR kan inte mäta hur många som ser programmen när de lånas ut via AV-centraler och bibliotek.
• Det är svårt att nå ut till förskolan, eftersom de inte får låna från AV-centralerna.
3.3 Kunskapsutveckling om barn och medier
Det finns flera institutioner som arbetar med att samla och sprida kunskap om barns medievanor.
3.3.1 Medierådet
Medierådet startade 1990 som en kommitté utan slutdatum – fram till 2003 under namnet Våldsskildringsrådet. Rådet har ett brett uppdrag när det gäller barn, unga och medier. Bl.a. ska man följa och sprida forskning om medievåldets påverkan på barn och unga, verka för förbättrad medieundervisning i skolan och på lärarutbildningar, följa den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen för våldsskildringar i TV, video, dataspel och Internet, stödja branschernas självsanering m.m. Medierådet är också svensk partner i EU-projektet SAFT som syftar till en säkrare användning av Internet för barn och unga.
Medierådets rapportserie är en viktig källa till kunskap om barn och unga i det nya medielandskapet. Bland annat har rådet i olika rapporter undersökt hur dator- och TV-spel påverkar unga, vad som styr utbudet av filmer, TV-serier och såpor vi kan se i TV och hur barn lever sitt liv på Internet.
Barn och medier SOU 2006:45
70
3.3.2 Nordicom
Nordicom är ett nordiskt kunskapscenter för medie- och kommunikationsområdet vid Göteborgs universitet. Nordicom ger årligen ut Mediebarometern, som visar hur mycket Sveriges befolkning mellan 9 och 79 år använder ett antal utvalda medier under en genomsnittlig dag och vecka: radio, TV, text-TV, video, bio, ljudkassett, CD, morgontidning, kvällstidning, vecko-/månadstidning, tidskrift, bok, direktreklam och ny medieteknologi. Mätningarna har genomförts varje år sedan 1979 – nya frågor har dock tillkommit under åren, t.ex. gällande internet och olika TV-kanaler.
Vid Nordicom finns sedan 1997 centret The International Clearinghouse on Children, Youth and Media. Centret startades på uppdrag av UNESCO. Arbetet syftar till att öka kunskapen om barn, ungdomar och medier och därmed ge underlag för relevant beslutsfattande, bidra till en konstruktiv samhällsdebatt samt främja barns och ungdomars mediekunnighet och mediekompetens. Det är också en förhoppning att Clearinghusets arbete ska stimulera vidare forskning om barn, ungdomar och medier.
Verksamheten är uppbyggd kring ett globalt nätverk med 1 000-talet deltagare som representerar forskarsamhället, mediebranschen, politiken och frivilliga organisationer. En årsbok och ett nyhetsbrev utges. Clearinghusets arbete sker i samarbete med UNESCO. I år har centret slutit ett femårigt samarbetsavtal med UNESCO om ett fördjupat samarbete i frågor som rör forskningskommunikation inom området barn, unga och medier och även forskning kring ”media literacy” som syftar till att stärka unga i dess roll som mediekonsumenter.
71
4 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga
När det gäller barns möjligheter att skapa själva beskriver vi enligt uppdraget verksamheter som är offentligt finansierade och som finns i någon större omfattning. Vi har inte haft möjlighet att samla in exempel på verksamheter som bedrivs i liten skala, kanske bara på en ort eller i en skola eller förskola. Avsnittet baseras på uppgifter om studieförbunden, de kommunala kultur- och musikskolorna samt de kommunala barnkulturcentra som finns runtom i landet. Vi har också med ett kort avsnitt om fritidsgårdar.
4.1 Musik- och kulturskolan
Musikskola finns 2005 i 169 kommuner och kulturskola finns i 113 kommuner (enligt siffror från Sveriges musik- och kulturskoleråd, SMoK). 275 av dem har kommunen som huvudman, 3 drivs av studieförbund, 2 av ideella föreningar och 2 av ekonomiska föreningar. Åtta kommuner saknar musik- eller kulturskola: Arjeplog, Bollebygd, Karlsborg, Nora, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix.
Samtliga musik- och kulturskolor erbjuder musikverksamhet år 2005, 133 har dans, 116 har drama eller teater, 73 har bild, 25 har media och 47 har annat utbud, t.ex. cirkus, keramik eller skrivarkurser.
Många musik- och kulturskolor samverkar med förskolan och skolan. I vissa kommuner driver musik- och kulturskolan obligatorisk undervisning i skolan, t.ex. i Hällefors, där kulturskolan ger alla elever undervisning i musik, drama och bild under vardera ett läsår.
För att få veta mer om hur musik- och kulturskolorna samverkar med skola och förskola har Myndigheten för skolutveckling gett SMoK i uppdrag att genomföra en kartläggning.
Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga SOU 2006:45
72
I kartläggningen ingår dels en enkätundersökning som skickas ut till ca 100 kommuner, dels beskrivningar av olika modeller för samverkan mellan skola, förskola och skola. Kartläggningen tittar också på vilka uppdrag som styr skolan och övriga skolformer.
I enkäten frågar man bl.a. om:
• vilken typ av samverkan som finns
• samverkan mest finns inom förskola, skola eller gymnasium
• hur många tjänster och hur stor del av anslaget som används för samverkan
• kulturskolan vill ha mer samverkan och vilka hinder som finns
• vilka grupper som önskar mer samverkan (lärare, skolledare, föräldrar m.fl.)
Kartläggningen genomförs under hösten 2005 och ska lämnas till Myndigheten för skolutveckling den 15 februari 2006.
Musik- och kulturskolorna är också en stor distributör av konserter och föreställningar. Både lärarna och eleverna genomför en stor mängd uppträdanden – framför allt i skolan. År 2004 genomförde musik- och kulturskolorna 18 400 konserter/föreställningar för en total publik på 1,6 miljoner besökare.
I många kommuner, framför allt små och medelstora, finns en nära samverkan mellan det lokala amatörkulturlivet och musik- och kulturskolorna. Musik- och kulturskolorna kan, med bl.a. elev- och lärarresurser, stärka och utveckla ett lokalt kulturliv.
Hur många deltar?
SMoK har samlat in uppgifter från musik- och kulturskolorna sedan 1997. År 2005 hade musik- och kulturskolorna i Sverige totalt 359 000 elever, varav ca 190 000 deltog i frivillig verksamhet. Antalet elever har stigit: från 320 000 år 1997 till 359 000 elever 2005. Därutöver står ett stort antal barn i kö för att få delta i undervisningen. Siffror från SMoK från 2002 visar att 11 191 barn stod i kö i ett slumpvis urval av 37 kommuner. Längst var köerna till gitarr, piano och slagverk.
En jämförelse mellan 1997 och 2005 visar att antalet rena musikskolor har sjunkit från 232 till 169 till förmån för kulturskolor, som har en större ämnesbredd. Men det är fortfarande musiken som dominerar. Enligt SMoK deltar ca 150 000 av eleverna i den fri-
SOU 2006:45 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga
73
villiga verksamheten i musikdelen och 40 000 i någon annan konstform.
Terminsavgiften varierar stort. Fyra kommuner erbjuder verksamheten utan avgift – det är Luleå, Sundsvall, Arvidsjaur och Örnsköldsvik. Högsta avgifterna per termin hittar vi i Lidingö (1 600 kr), Täby (1 480 kr), Vellinge (1 400 kr) och Danderyd (1 300 kr).
Musik- och kulturskola för alla?
År 2002 gjorde Rädda barnen en kartläggning av avgifterna till kommunala musikskolan, för att ta reda på om musik- och kulturskolorna är tillgängliga för barn i ekonomiskt utsatta familjer. Enligt Rädda barnens årsrapport om barnfattigdomen i Sverige från 2004 (med siffror från 2002) levde 252 000 barn i Sverige i fattiga familjer. Det motsvarar 13 procent av alla barn i Sverige. Andelen fattiga barn varierar stort mellan olika kommuner: från 35 procent fattiga barn i Malmö till 5 procent i Nykvarn.
Rapporten Musik om du är rik visar att skillnaderna i avgifter mellan olika kommuner är mycket stora. Det är inte bara terminsavgifterna som skiljer sig åt, utan också kostnaden för att hyra instrument. För en familj med två barn som vill spela blockflöjt respektive gitarr kan de totala kostnaderna skilja 3 050 kronor eller mer per termin mellan olika kommuner. 1977 fanns det enligt Rädda barnen helt avgiftsfri musikskola i 57 kommuner, 2005 är siffran 4, som vi redovisat ovan.
År 2004 gjorde SMoK en kartläggning över vilka möjligheter barn med funktionshinder har att ta del av musik- och kulturskolans verksamheter. Funktionshinder – hinder eller möjlighet i kommunala musik- och kulturskolan? SMoK skickade ut en enkät till rektorerna för musik- och kulturskolorna. 126 av 283 skolor svarade.
Det man ville ta reda på var: upplevda praktiska möjligheter och hinder (lokaler, instrument m.m.) samt upplevda andra former av möjligheter och hinder (kompetens, synsätt m.m.).
Av de 126 rektorer som svarat anger hälften att de inte har någon speciellt anpassad verksamhet för funktionshindrade och lika många uppger att de inte gör några aktiva försök att få barn med funktionshinder att börja i musik- och kulturskolan. 79 procent har färre än tio eller inga elever alls med funktionsnedsättningar i sin
Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga SOU 2006:45
74
verksamhet. Nio skolledare svarade att de inte vet om de har elever med funktionsnedsättning.
Några av de hinder som rektorerna upplever när det gäller att göra sin verksamhet mer tillgänglig för barn med funktionshinder är:
• Bristande kompetens
• Dålig tillgång till anpassad utrustning och pedagogiska hjälpmedel
• Brist på samarbetspartners. En dryg fjärdedel samarbetar dock med särskolan
Endast ett fåtal pekar på bristande ekonomi som ett hinder.
4.2 Barnkulturcentra
Det finns 19 barnkulturcentrum i Sverige om man räknar dem som också är medlemmar i föreningen Barnkulturcentra i Sverige – vi har inga uppgifter på om det finns fler. De är spridda över landet från Luleå till Malmö. Alla utom ett har kommunen som huvudman – de kan ligga under kulturförvaltningen, barn- och skolnämnden eller någon annan förvaltning, beroende på hur kommunens kultur- och barn- och ungdomsverksamhet är organiserad.
Gemensamt för barnkulturcentra (bkc) är att de utgår från FN:s barnkonvention och de nationella kulturpolitiska målen i sitt arbete. Uppgiften är att stödja barn och unga i deras eget skapande och att göra vuxna uppmärksamma, medvetna och kunniga om barns och ungas behov av att uttrycka sig med konstnärliga uttrycksmedel.
Eftersom barnkulturcentra är kommunala skiljer sig verksamheten åt mellan dem – både var det gäller innehåll och omfång. De flesta arbetar nära förskolan och skolan, men har också verksamhet för barn på fritiden. Vilka åldrar och vilka konstformer man arbetar med skiftar.
Tillsammans har bkc 228 anställda, når 437 990 barn och har en omsättning på 72 mnkr om året. Siffran 437 990 anger inte unika individer, utan antal besök/deltagare i verksamhet. Samma barn räknas alltså flera gånger, om de är med i regelbunden verksamhet.
Här är några exempel på vad ett barnkulturcentrum kan göra: På Gruvbäckens kulturcentrum i Falun har man verksamhet för barn från 0 år och uppåt, med kulturförskola, barnteaterlördagar,
SOU 2006:45 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga
75
författarbesök, skapande verksamhet på bibliotek, drama i skolan, skolbio med mera.
Drömmarnas hus i Malmö, är ett kooperativ som finansieras med projektmedel – huvudsakligen från Malmö kommun. Drömmarnas hus arbetar med barn och ungdomar upp till 16 år – i Rosengård, där man har sina lokaler, men också i resten av Malmö.
Barnkulturcentrum i Frölunda i Göteborg har två delar: kultur- och musikskola och Frölunda kulturhus, som erbjuder teaterföreställningar, författarbesök, sagostunder, dramagrupper, dockteaterverkstad m.m.
Kulturcentrum för barn och unga i Umeå har dels teater- och dramagrupper för barn på fritiden, dels har man ett pedagogiskt och kulturpedagogiskt utvecklingscentrum, Idéan, som genomför projekt i samarbete med för- och grundskoleförvaltningen, där man arbetar både med pedagogerna och barnen.
Barnkulturcentrum i Eskilstuna samarbetar med olika förvaltningar i kommunen för att säkerställa att man når alla barn, även barn med missbrukande föräldrar, invandrade barn, barn i särskolan, barn på sjukhus osv. Bkc finns också representerat i den regionala barnkulturgruppen i Sörmland, där bl.a. länskonsulenterna i dans, konst, film, slöjd, musik och teater deltar.
Framtidsfrågor som flera av bkc lyfter fram i en skrivelse till Aktionsgruppen är:
• Bristande resurser för verksamheten – man har för lite personal och för liten budget för att kunna möta efterfrågan på verksamheten. Anslagen står stilla eller skärs ned.
• Svårt att få gehör för verksamheten inom den egna förvaltningen – man pratar vackert om betydelsen om barnkultur, men det leder inte till handling.
• Bristande tillgänglighet till lokalerna om man ska kunna nå alla barn.
• Skolan har för liten kunskap om/intresse för att utveckla arbetet med estetiska lärprocesser.
• För dyrt för skolklasser att ta sig till kulturarrangemang.
Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga SOU 2006:45
76
4.3 Fritidsgårdar
Den öppna fritidsverksamheten för ungdomar har genomgått stora förändringar sedan början av 1990-talet. Mellan 1990 och 2000 försvann ca 17 procent av fritidsgårdarna – främst i stora och mellanstora städer och i storstädernas förorter
1
. Men enligt Svenska kommunförbundet kan man inte se en generell minskning av de ekonomiska resurserna till öppen fritidsverksamhet under samma period, vilket tolkas som att man istället har satsat på en ökad mångfald. Det kan vara ungdomens hus, som vänder sig till äldre ungdomar än de traditionella fritidsgårdarna, det kan också vara stöd till musikhus eller till fritidsverksamhet som initieras av ungdomarna själva (se exemplet Påpp i Piteå, s. 42). I kartläggningsarbetet har vi inte hittat tillräckligt med underlag för att kunna komma med generella påståenden om hur förändringen inom kommunernas öppna fritidsverksamhet har påverkat ungdomars möjligheter att ägna sig åt eget skapande eller kulturkonsumtion. Men vi har siffror som antyder att traditionell fritidsgårdsverksamhet inte har så stora kulturinslag. Enligt Svenska kommunförbundet besöker ungefär 10 procent av alla 13
−17-åringar en fritidsgård regelbundet.
2
Ungdomsstyrelsens studie om ungdomars fritidsvanor, Arenor för alla, visar att utbudet av aktiviteter med kulturinriktning på fritidsgårdarna kan vara mycket litet. I undersökningen tillfrågas 16-åringar i Bengtsfors/Årjäng, Luleå, Stockholms innerstad och Stockholms södra förorter om var de deltar i olika kulturaktiviteter.
Svaren visar att ingen ser teater på fritidsgården i Bengtsfors/Årjäng eller Luleå. I Stockholms södra förorter uppger 4 procent av pojkarna att de har sett teater på fritidsgård/ungdomshus – men ingen flicka har gjort det. Spelar teater själv gör man inte heller på fritidsgården – den högsta siffran är 1 procent och gäller flickor i Bengtsfors/Årjäng och pojkar i Stockholms innerstad.
Siffrorna för dans är också mycket låga, undantaget är Stockholms södra förorter där 7 procent av flickorna och 8 procent av pojkarna dansar balett, jazzdans eller breakdans.
1
Källa: Verksamhet utan avsikt? En debattskrift om öppen ungdomsverksamhet och kom-
munernas prioriteringar, Svenska kommunförbundet 2002.
2
Om kultur- och fritidssektorerna Deltagande, vanor och nyttjande, Kultur- och fritidssek-
tionen, Svenska kommunförbundet 2004.
SOU 2006:45 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga
77
Musiken får högre siffror – men de gäller inte det egna utövandet. Mellan 13 och 27 procent lyssnar på musik på fritidsgård/ungdomshus, men den högsta siffran för eget utövande ligger på 6 procent (pojkar i Luleå och Stockholms innerstad). Betydligt fler spelar i skolan (mellan 13 och 37 procent) eller hemma (mellan 31 och 60 procent).
4.4 Studieförbunden
Studieförbunden når många barn och unga med studiecirklar och gruppverksamhet inom skapande och kultur.
Det finns mycket skrivet om Studieförbundens verksamhet och framtidsfrågor – men det innehåller förvånansvärt lite om deras stora lokala betydelse för barn- och ungdomskulturen.
Studieförbundens verksamhet utvärderades 2001
−2004 av kommittén för statens utvärdering av folkbildningen, förkortad SUFO 2. Slutbetänkandet, Folkbildning i brytningstid
−
en utvärdering av
studieförbund och folkhögskola (SOU 2004:30) lämnades till regeringen 2004. Samma år gjordes en utredning om folkbildningens förmåga att ta in deltagare från nya grupper i sin verksamhet och på beslutande positioner, med tonvikt på yngre deltagare. Resultaten redovisades i betänkandet Vem får vara med? En belysning av folkbildningens relation till icke-deltagarna (SOU 2004:51).
Kulturrådet publicerar varje år statistik om studieförbundens verksamhet. Den innehåller uppgifter om antal deltagare i studiecirklar och kulturprogram, vilken inriktning studiecirklarna har och hur deltagarna fördelas mellan dem, samt var i landet verksamheten bedrivs. När det gäller deltagarna finns uppgifter om andel kvinnor och män, invandrare, funktionshindrade och arbetslösa – men inga uppgifter om deltagarnas ålder. Därför går det tyvärr inte att se hur stor andel av deltagarna som är ungdomar, var i landet det finns mest verksamhet för unga, vilka studieförbund som är mest aktiva inom ungdomskulturen eller vilka cirklar och kulturprogram som lockar flest unga. Att ungdomar inte finns med i statistiken beror förmodligen på att de inte pekas ut som en särskild målgrupp i förordningen om statsbidrag till folkbildningen – de grupper som särskilt anges där är just arbetslösa, funktionshindrade och invandrare.
De uppgifter som vi har kunnat hitta om ungdomars deltagande i studieförbundens verksamhet har vi hämtat från Folkbildnings-
Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga SOU 2006:45
78
rådet, betänkandena i de två studieförbundsutredningarna, samt i viss mån från studieförbunden själva. Det gör att den information vi kan presentera här blir betydligt mer lösryckt och slumpmässig än den hade behövt vara om Kulturrådets statistik hade kompletterats med uppgifter om ålder.
Det finns nio studieförbund i Sverige: ABF – Arbetarnas bildningsförbund, Studieförbundet Bilda, Folkuniversitetet, NBV – Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, SISU – Svenska idrottsrörelsens studieförbund, Sensus, Studiefrämjandet, Medborgarskolan samt Studieförbundet Vuxenskolan.
Tillsammans arrangerar de ca 310.000 studiecirklar med totalt nära 2,5 miljoner deltagare. De estetiska ämnena står för drygt 50 procent av cirklarna. Dessutom arrangerar studieförbunden ca 220 000 kulturprogram med mer än 15 miljoner deltagare. (Källa: Fakta om folkbildning, Folkbildningsrådet 2005.)
Studieförbunden har cirklar för ungdomar från 13 år och gruppverksamhet för barn under 13 år. 2004 var andelen cirkeldeltagare mellan 13 och 24 år 17 procent, vilket motsvarar 424 000 deltagare, enligt uppgifter från Folkbildningsrådet. Enligt Folkbildningsrådets rapport Studiecirkeldeltagare 2000, från 2002, deltar hälften av studiecirkelsdeltagarna under 25 år i en estetisk cirkel.
De nio studieförbunden har olika inriktning, beroende på vilka folkrörelser och andra organisationer som är medlemmar i förbunden. Det gör också att vissa av dem är mer intressanta när det gäller barn och kultur – och vi har valt våra exempel med den utgångspunkten. Här tar vi bara upp exempel som på något sett visar hur stor volym verksamheten har. Det finns naturligtvis mängder av intressanta projekt som skulle vara intressanta att lyfta fram – men vi har inte haft möjlighet att samla in uppgifter som skulle kunna ge en samlad bild av de projekt som förekommer på lokal nivå.
Sensus, som är en sammanslagning av Sveriges kyrkliga studieförbund, KFUM/KFUK:s studieförbund och TBV, finns i samtliga kommuner i landet. Sensus har 40 egna musikhus med bl.a. replokaler för musikgrupper. Över 1 000 band deltar i verksamheten.
Studiefrämjandet arrangerade under 2004 14 117 musikcirklar med sammanlagt 65 728 deltagare – de flesta unga. Studiefrämjandet driver också musikhus och har mer än 1 000 replokaler.
Vi Unga, som är Studieförbundet Vuxenskolans ungdomsförbund, har 9 000 unga medlemmar, fördelade på 170 klubbar runtom i landet. Klubbarna styrs av de unga själva och har en bred
SOU 2006:45 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga
79
verksamhet som bestäms av medlemmarna. Kulturverksamhet är ett återkommande inslag, under 2005 pågår en särskild satsning på teater inom förbundet.
4.4.1 Ekonomi
Stödet till Studieförbunden från kommuner och landsting har minskat kraftigt sedan början av 1990-talet. Det statliga stödet har däremot varit i stort sett oförändrat, räknat i löpande priser. År 2005 var statsbidraget till studieförbunden drygt 1,3 mdkr.
Men ett oförändrat bidrag innebär i praktiken en minskning:
År 2003 fördelades 45 mnkr mer till studieförbunden än vad som fördelades 1991/92. Om anslaget följt den allmänna kostnadsutvecklingen skulle det i stället ha ökat med nästan 250 mnkr. (SOU 2004:30, s. 106)
Det kommunala bidraget till studieförbunden minskade mellan 1991 och 2003 med 33 procent, från 663,3 mnkr till 441,4 mnkr. Men om man relaterar minskningen till den allmänna kostnadsutvecklingen har stödet från kommunerna halverats, påpekar SUFO 2 i sitt slutbetänkande.
Landstingen står för en mindre andel av det offentliga stödet till studieförbunden, och deras stöd har inte minskat i samma takt som stödet från kommunerna. 1991 låg stödet på 323,1 mnkr, 2003 uppgick det till 306,5 mnkr.
4.4.2 Fler studietimmar i estetiska ämnen
Trots att kommunernas och landstingens stöd till studieförbunden har minskat påtagligt har inte antalet studiecirklar inom det estetiska området minskat. 1991/92 arrangerades 134 179 studiecirklar inom musik, teater och dans, slöjd och konsthantverk, bild och form, litteratur och övrig kultur. Sammanlagt blev det drygt 5,2 miljoner studietimmar. Tio år senare arrangerades 137 770 studiecirklar på det estetiska området, med sammanlagt drygt 7 miljoner studietimmar. Musik stod vid båda tillfällena för runt hälften av studietimmarna – med en liten ökning i siffrorna för 2002. Siffrorna är hämtade från Kulturrådets statistikrapport Studieförbunden 2002.
Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga SOU 2006:45
80
4.4.3 Spridning över landet
Studieförbunden har stor spridning över landet. Kulturrådets rapport Schottis på Dalhall från 2001, som tar upp statens roll i det lokala kulturlivet, framhåller studieförbundens stora betydelse för kulturlivet på små och medelstora orter. Särskilt i glesbygdsområden spelar studieförbunden en avgörande roll för att ett kulturutbud kommer till stånd framhåller SUFO 2 i sitt slutbetänkande:
Utanför de större städerna är folkbildningens organisationer ofta de främsta arrangörerna av konserter, teaterföreställningar, utställningar m.m. Studieförbundens verksamhet är av stor betydelse för att vidmakthålla att ett utbud också är tillgängligt på mindre orter. /… / Det finns anledning till oro när det gäller vilka möjligheter studieförbunden har att fortsatt spela en aktiv roll. Minskade bidrag, ökande kostnader, färre lokalkontor bidrar till sämre möjligheter för förbunden att erbjuda verksamheter och att de som anordnare blir mer osynliga. (SOU 2004:30, s. 333)
Kulturrådets statistik visar att det högsta cirkeldeltagande finns i Norrlandskommuner. Sju av de tio kommunerna med det högsta cirkeldeltagandet ligger i Västerbottens län. De övriga ligger i Norrbottens respektive Gävleborgs län. Åtta av de tio kommunerna med lägst cirkeldeltagande ligger i Stockholms län, de övriga i Skåne och Uppsala län. Ett talande exempel: I Nacka deltog 87 av 1 000 invånare i en studiecirkel under år 2003 – i Norsjö, i Västerbotten, var motsvarande siffra 751 av 1 000 invånare. Hur många av dessa som var ungdomar, framgår dock inte av siffrorna.
4.4.4 Ungt deltagande i studieförbunden
Åren 2003
−2004 pågick en utredning med uppgift att ta reda på om folkbildningens inriktning, verksamhetsformer och organisation passar för unga människor och för dem som idag inte deltar i verksamheten.
Utredningens slutbetänkande Vem får vara med? En belysning av folkbildningens relation till icke-deltagarna (SOU 2004:51) bygger på intervjuer med ett stort antal personer med anknytning till folkbildning. Här redovisas också en enkätundersökning som besvarats av drygt 1 000 personer mellan 18 och 30 år. Även om de som besvarat enkäten är något äldre än den grupp som Aktions-
SOU 2006:45 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga
81
gruppen valt att rikta in sig på finns det förstås slutsatser och resonemang i betänkandet som är giltiga även för yngre åldersgrupper.
Några viktiga punkter från betänkandet:
• Utredningens enkät visar att de flesta unga har dålig kunskap om studieförbunden, bara 41,8 procent svarar ja på frågan om de har kännedom om studieförbundens verksamhet och kurser.
• Studieförbunden har dålig representation av unga på styrande poster.
• Hög medelålder bland deltagarna i vissa förbund: 55 år i ABF jämfört med 38 år i Studiefrämjandet (siffran från Folkbildningsrådet, gäller 2000).
• Kommunpolitiker har inte kunskap om studieförbundens betydelse för lokalsamhället.
• Amatörkulturen hanteras styvmoderligt (s. 69).
• Nuvarande statsstöd ger liten flexibilitet för att starta nya samarbeten eller nya studieförbund, eftersom statens bidrag ligger fast och ev. höjda anslag till ett studieförbund eller ett nytt studieförbund medför att stödet till övriga måste minska.
4.5 Nationella minoriteter
I Aktionsgruppens direktiv står det att vi ska titta på alla barns förutsättningar att delta i kulturlivet. Vi väljer här att ta upp barn från nationella minoriteter och barn med funktionshinder i var sitt avsnitt. Det gör vi för att dessa grupper också omfattas av särskilda statliga stöd, som ska göra det lättare för dessa barn att delta i kulturlivet.
Målet för den svenska minoritetspolitiken är att skydda de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Sveriges nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Grunden för minoritetspolitiken finns i regeringens prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige.
Följande särdrag är gemensamma för de grupper som erkänts som nationella minoriteter:
Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga SOU 2006:45
82
• Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället.
• Religiös, språklig, traditionell och /eller kulturell tillhörighet.
Bara ett av dessa särdrag behöver finnas.
• Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
• Gruppen ska ha historiska eller långvariga band till Sverige.
År 1999 fick Kulturrådet i uppdrag av regeringen att utreda hur de nationella minoriteterna i Sverige skulle få mer utrymme i svenskt kulturliv.
Kulturrådet begärde in underlag från de centrala organisationerna inom respektive grupp. Kompletterande information skaffades genom företrädare för minoriteterna och organisationers hemsidor och egna skrifter. Kulturrådet lade särskilt fokus vid de konstnärliga uttrycksmedel som finns inom myndighetens ansvarsområde. Ungas kulturella aktiviteter var av stort intresse, därför vände man sig även till Svenska Filminstitutet som expertorgan. Utredningen ledde till att Kulturrådet lade fram följande i anslagsframställningen för budgetåret 2002:
• Ett nytt anslag ställs till Kulturrådets disposition för stöd till de nationella minoriteterna
• Verksamhetsbidrag till Tornedalsteatern
• Verksamhetsbidrag till språknämnden för meänkieli
• Stöd för projektering av ett romskt kulturcentrum i Malmö och
• Medel för att inrätta en tjänst som finsk bibliotekskonsulent.
Kulturrådet betonade att barn och ungdom har en viktig roll för minoritetsspråkens fortlevande, och att medel för ungdomars kulturskapande borde finnas att tillgå som permanenta medel hos Ungdomsstyrelsen. (2001:4 De nationella minoriteterna och kulturlivet. Rapport från Statens Kulturråd.)
I följande avsnitt har vi listat ett antal exempel på kulturverksamheter som vänder sig till barn och ungdomar ur de olika minoritetsgrupperna. Listan gör inga anspråk på att vara fullständig – det har varit svårt att samla in exempel på kulturaktiviteter speciellt riktade till barn i minoritetsgrupperna.
Det finns inga exakta siffror över hur många barn som tillhör någon av de nationella minoriteterna i Sverige, eftersom det inte är
SOU 2006:45 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga
83
tillåtet att samla in statistik över etnisk tillhörighet. Men det finns uppskattningar. Siffrorna nedan har vi hämtat ur Barnombudsmannens faktasamling Upp till 18, från 2004.
4.5.1 Kultur för samiska barn och unga
Det finns uppskattningsvis 3 000
−4 000 barn mellan 0 och 17 år
med samiskt ursprung i Sverige.
På sex platser i Sverige finns det sameskolor. I de fall samiska barn bor på andra orter finns det i stället skolor med samisk integrering. Det innebär att de inom grundskolans ram får undervisning i vissa samiska ämnen som samiska språket, slöjd och samhällsorientering. Sameskolorna leds av en särskild styrelse, Sameskolstyrelsen, som har ett kansli i Jokkmokk.
Sáminuorra är den samiska ungdomsorganisationen. Organisationen arbetar för att ta tillvara sameungdomarnas intressen och rättigheter, bl.a. bedrivs olika projekt:
• Informationsprojekt på skolor för att skapa förståelse för samerna och deras kultur.
• Jojk- och slöjdprojekt för ungdomar, för att de på ett djupare sätt ska kunna ta del av kulturen som ett led i att stärka identiteten.
• Språkprojekt, dels för att språket ska få fortlevnad, dels för att unga ska få möjligheter till fördjupning i språkkunskaper. Språket ses som en viktig kulturbärare.
Film
Ett av Filminstitutets regionala resurscentra, Filmpool Nord i Luleå, har samproducerat kort- och dokumentärfilm om den samiska ursprungsbefolkningen. Filmkulturell verksamhet för barn och ungdom har däremot inte förkommit som särskild insats gentemot minoritetsspråksbefolkningen i länet.
Filmkulturella åtgärder omfattande minoritetsspråken var inte föremål för diskussion i filmavtalsförhandlingarna 2002. Den saknades också i årets nyligen fattade avtal.
Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga SOU 2006:45
84
4.5.2 Kultur på tornedalsfinska
Antalet barn mellan 0 och 17 år med tornedalsfinsk barkgrund uppskattas till ca 10 000. Här nedan finns exempel på kultursatsningar som rör denna grupp och även andra nationella minoriteter i norra Sverige – sverigefinnar och samer.
Tornedalsteatern
Tornedalsteatern kallar sig själva för en mångkonstnärlig scen i en levande minoritetskultur. Sedan starten 1986 har den vuxit till en folkrörelse med stort förtroende hos befolkningen i Tornedalen.
Teatern har synliggjort den tornedalska kulturen och stärkt det egna språkets (meänkieli) status. Verksamheten erbjuder både amatörverksamhet (där olika medier och konstnärliga uttryck används), utbildning (förskola- skola, gymnasium och vuxenutbildning), professionella produktioner (pedagoger och konstnärer som arbetar gränslöst) och internationellt utbyte med andra språkliga minoriteter.
I barn- och ungdomsverksamheten möts man både på skoltid och på fritiden. Tillsammans med kultur- och musikskola erbjuds intresserade barn och ungdomar möjligheter att utveckla sitt eget skapande.
4.5.3 Barnens polarbibliotek
En verksamhet som berör flera av minoritetsspråken i norr är Barnens polarbibliotek. Barnens polarbibliotek är en webbplats som samlar information om den regionala barn- och ungdomslitteraturen runt Nordkalotten (www.barnenspolarbibliotek.com). Barnens polarbibliotek har Norrbotten som utgångspunkt men är tänkt att stimulera barn och unga inom hela Barentsregionen, såväl som andra Polarområden.
Projektet startade med stöd från Kulturrådet och 1998
−1999 utvecklades verksamheten med stöd från bl.a. Nordiska Ministerrådet, EU:s Arianeprogram och Norrbottens läns landsting.
Visionen är att skapa ett tvärvetenskapligt projekt som byggs upp och utvecklas utifrån aktuell forskning i ett nära samarbete med universitet, forskningscentra, barn och pedagoger, professionella konstnärer, författare m.fl. i regionen.
SOU 2006:45 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga
85
4.5.4 Kultur på finska
I Sverige bor uppskattningsvis 90 000 barn med finsk barkgrund. Hälften av alla Sverigefinnar är bosatta i Mälardalen. Mälardalens Högskola har inrättat ett finskt språk- och kulturcentrum.
Uusi teatteri
−
Nya finska teatern i Sverige är ett nystartat teater-
projekt med stöd från Statens kulturråd. Finska Kulturföreningen i Sverige är huvudman för projektet. Uusi Teatteris produktioner turnerar som uppsökande verksamhet runt om i landet där sverigefinnar finns och teatern har ingen egen fast scen.
4.5.5 Unga romer
I Sverige bor uppskattningsvis 8 000 romska barn under 18 år.
År 2004 invigdes Romskt kulturcentrum i Stockholm. Centret ska synliggöra romsk kultur och arrangerar bl.a. utställningar, föreläsningar och musikevenemang, samt kurser i olika romska språk och romsk hantverkstradition. Syftet är att utveckla ett center för att göra barn och ungdomar mer stolta över sin etniska tillhörighet, och vidareutveckla det romska arvet.
Romska ungdomsförbundet och Romska kulturcentret genomför verksamheter för barn och unga, som till exempel sagoberättande, romsk musik, dockteater, film, dans och romsk matlagning. Detta var ett av de första projekten inom regeringens särskilda satsning på barns- och ungas kulturengagemang som fick stöd 2005. Projektet omfattar ca 70 förskolor och barn i grundskolan år 0
−6. I Malmö finns Romska biblioteket som fungerar som mötesplats för romsk kultur. Biblioteket har köpt in romska böcker och bedriver musikverksamhet för barn och ungdomar. Biblioteket får stöd från Kulturrådet för sin verksamhet.
4.5.6 Kulturverksamhet för barn och unga med judisk bakgrund
Ungdomssektionen inom den judiska gruppen har ett omfattande föreningsliv. Det finns ett tiotal aktiva föreningar med ett utbud för barn och ungdomar 10
−25 år. Judiska församlingens center i
Stockholm fungerar som ett allaktivitetshus.
Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga SOU 2006:45
86
Under 2004 har två större kulturprojekt genomförts med ungdomssektionen och kultursektionen: Judisk humor i musiken och en bok- och kulturdag.
År 2005 har Judiska församlingen fått stöd från Kulturrådet för ett projekt där ungdomar ska erbjudas skrivarkurser, teater och musik i syfte att öka intresset för jiddisch och jiddischkultur.
4.5.7 Statligt stöd till nationella minoriteter
Kulturrådet fördelar stöd till nationella minoriteters språk och kultur. Enligt riktlinjerna ska prioritet ges åt insatser av strukturell karaktär samt projekt med inriktning på barn och ungdom. År 2005 har 6,7 mnkr fördelats.
4.6 Funktionshindrade barns tillgång till kultur
”Att ha tillgång till kultur är bra för alla barn, men kanske i synnerhet för barn med funktionshinder”, skriver Barnombudsmannen i skriften Många syns inte men finns ändå (2002). Kulturen kan vara en väg till ett nytt sätt att uttrycka sig eller göra sin röst hörd. Att få spela ett instrument, sjunga, dansa eller spela teater berikar livet, utvecklar ett barn och är ett sätt att stärka självförtroendet. ”Sveriges kommuner bär ett stort ansvar för att kunna erbjuda barn och unga ett rikt kulturutbud som kommer alla barn till del, oavsett livssituation eller bakgrund” (s. 11).
Barnombudsmannens enkätundersökning från hösten 2001 redovisar en del nedslående fakta. Barn med funktionshinder blir alltför ofta utestängda från aktiviteter både i skolan och på fritiden. Men rapporten pekar också på idéer om positiva drivkrafter och barns tilltro till sina möjligheter.
Unga med funktionshinder känner inte alltid igen sig i kulturens spegling av deras liv. De värjer sig för ”tycka synd om”-perspektiv eller att en del kultur i för hög grad lägger fokus på själva funktionshindret, och mindre på individen. De vill i stället lyfta fram det som enar oss, det som ger kraft och bär framåt, det allmänmänskliga oavsett man har funktionshinder eller ej. De vill få sin egen röst hörd i kulturen och få sitt eget personliga perspektiv speglat.
SOU 2006:45 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga
87
4.6.1 Statligt stöd för ökad tillgänglighet till kultur
År 2000 antog riksdagen en nationell handlingsplan för handikappolitiken – Från patient till medborgare (1999/2000:79). Planen har som mål att skapa ett samhälle där människor med funktionshinder är fullt delaktiga. Enligt handlingsplanen ska alla inom den offentliga sektorn (inklusive skolan och kulturinstitutionerna) arbeta med frågor kring bemötande av människor med funktionshinder. Samverkan ska ske mellan olika myndigheter.
År 1998 publicerades Kulturrådets rapport Funktionshindrades tillgång till kultur. Den innehåller ett handlingsprogram för att göra kulturen tillgänglig för personer med funktionshinder. De fem punkterna i handlingsplanen rör även barn och unga:
1. Ge kulturfrågorna tydligare uppmärksamhet inom vård och omsorg.
2. Se till att kulturinstitutionernas lokaler, verksamhet och information om verksamheten är tillgänglig för funktionshindrade.
3. Ge människor med funktionsnedsättning möjlighet att använda sin kreativitet och sina konstnärliga och intellektuella färdigheter inom folkbildning och eget skapande.
4. Se till att litteratur finns på läsbara medier, t.ex. storstil, lättläst, tal, punkt eller elektronisk form. Statligt stödd TV, radio och film bör också vara tillgänglig för funktionshindrade.
5. Genomför ett program för ökad tillgänglighet: – förbättra kunskaperna inom kulturinstitutionerna om funktionshindrades behov – stärk samarbete och samverkan mellan kultursektorn och handikappsektorn – utveckla nya verksamhetsformer – utveckla ny teknik och anpassa existerande teknik
Kulturrådet fördelar stöd till verksamhet som förbättrar tillgängligheten till kultur för personer med funktionshinder. Stödet kan sökas av kulturinstitutioner, lokala, regionala eller nationella organisationer samt landsting och kommuner.
• Under 2005 har Kulturrådet bl.a. fördelat stöd till skapande verksamhet för dövblinda, de treåriga projektet Share Music, musikverksamhet för barn och ungdomar med funktionshinder, bokpaket för Punktskriftsklubben samt projektet
Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga SOU 2006:45
88
Cirkusmobilen, uppsökande cirkusverksamhet i samverkan med Barn- och ungdomshabiliteringen i Skåneregionen.
Allmänna Arvsfonden är en annan stor bidragsgivare (läs mer om Arvsfonden på s. 38). År 2004 fick 6 projekt sammanlagt 4 mnkr i stöd från Arvsfonden under rubriken ”Bemötande med kultur
−
barn och unga med funktionshinder”.
I några av projekten är spridningstanken tydligt inbyggd: Vid TBV Mediacenter ska unga med lindrigt förståndshandikapp med hjälp av teater informera andra med förståndshandikapp om innebörden i mänskliga rättigheter. Aktiviteterna ska visualiseras och föras över på CD för spridning genom FUB-föreningar. Ungdomar med rörelsehinder i Västmanland ska framställa en bok med text och fotografier som handlar om syskonrelationer. Boken ska spridas till habiliteringsmottagningar i landet tillsammans med erbjudande om en fotoutställning (RBU).
4.6.2 Projekt för att öka delaktigheten
Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) har i samverkan med Barnombudsmannen fått stöd från Allmänna Arvsfonden för det tvååriga projektet ”Alla barns rätt till kultur och fritid”. Målet är att skapa förutsättningar för barn och unga med funktionshinder att bli delaktiga i befintliga kultur- och fritidsverksamheter.
Syftet med projektet är att öka kunskapen och medvetenheten hos ansvariga inom kommuner och organisationer om hur kultur- och fritidsverksamheter kan inkludera barn- och ungdom med funktionshinder. Projektet ska öka kunskapen om hur insatser enligt LSS, tillgång till tolk, rätt till färdtjänst, insatser enligt socialtjänstlagen m.m. påverkar barns och ungas möjlighet att delta i fritidsaktiviteter.
Under 2005 görs en inventering av framgångsrika fritidsverksamheter och 2006 kommer en rapport med goda exempel för gratis spridning i kommuner, landsting och föreningar.
SOU 2006:45 Organiserade kulturaktiviteter för barn och unga
89
4.6.3 Sisus – Statens institut för särskilt utbildningsstöd
Sisus är en myndighet under Socialdepartementet. Verksamheten bedrivs inom ramen för de handikappolitiska målen. Myndigheten ska främja möjligheterna till utbildning för unga och vuxna med funktionshinder och verka för ett förbättrat bemötande av personer med funktionshinder.
Bemötandeuppdraget
Sisus har tagit fram ett nationellt program för att öka kompetensen om bemötande av människor med funktionshinder. Målgruppen är anställda i offentlig sektor, alltså även anställda i skolan och på kulturinstitutioner.
Sisus presenterar 48 modellprojekt inom bemötandeområdet, med goda exempel att hämta inspiration och erfarenhet ifrån. 13 modellprojekt inom skolområdet beskrivs närmare i Sisus idébank, som finns på http://idebank.sisus.se.
Sisus ungdomsgrupp
För att fånga upp ungas erfarenheter och behov i bemötandearbetet har Sisus tillsatt en ungdomsgrupp. Gruppen består av fem personer som alla har funktionshinder.
I ungdomsantologin Strutsens vingar skriver 34 ungdomar om sin vardag. Alla bidragen handlar om hur det är att vara ung och leva med funktionshinder. Materialet arbetades fram i nära samarbete med representanter från Sisus ungdomsgrupp, Sisus och Myndigheten för skolutveckling.
Som ett komplement till antologin gjordes ett inspirationsmaterial med studiehandledning, CD och filmtips. Antologin skickades ut till landets alla sjundeklassare hösten 2003. Materialet finns tillgängligt på Sisus webbplats www.sisus.se.
91
5 Kulturinstitutioner
Kulturinstitutionerna har stor betydelse för barns möjligheter att möta kultur. I det här avsnittet tittar vi närmare på bibliotek och museer. Vi tar också upp skolan och förskolan i det här avsnittet – för att syna det vanliga påståendet att ”skolan är Sveriges största kulturinstitution”. Institutioner som är knutna till en specifik konstart tas upp i kapitlet Konstarterna.
5.1 Bibliotek
Biblioteken är den kulturinstitution som är allra mest besökt av barn – folkbibliotek finns i alla Sveriges 290 kommuner. Under det senaste året har 88 procent av 3
−8-åringarna varit på biblioteket, enligt Barnbarometern 2002/2003. De flesta, 56 procent, går på biblioteket med sin familj, 41 procent var där tillsammans med förskolan eller skolan. En tredjedel av barnen som varit på biblioteket under det senaste året har också varit med på en sagostund.
I åldern 9
−14 år har 97 procent besökt biblioteket någon gång det senaste året, enligt Kulturbarometern 2002. Skillnaden mellan pojkar och flickor är marginell. 76 procent har varit på biblioteket de senaste fyra veckorna – 73 procent av pojkarna och 80 procent av flickorna.
I åldern 15
−24 år går biblioteksbesöken ner: 84 procent har varit på biblioteket det senaste året, 58 procent någon gång de senaste fyra veckorna. I den här åldersgruppen är skillnaden mellan pojkar och flickor markant: av de besökare som besökt biblioteket de senaste fyra veckorna är 67 procent flickor och 49 procent pojkar.
Kulturrådets folkbiblioteksstatistik från 2003 innehåller många siffror som rör barnkulturområdet. Om man tittar på bibliotekens mediebestånd ser man att det finns stora skillnader över landet om man slår ut antalet barnböcker per barn, men gemensamt för landet är att barnböcker utgör runt 30 procent av det totala bokbeståndet
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
92
(i barnböcker räknas även ljud- och talböcker för barn in). I tätbefolkade Stockholms län är antalet barnböcker per barn 0
−14 år
4,9 vilket är lägst i landet, medan det i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge och Jämtlands län ligger över 13. Genomsnittet är 8,4 barnböcker per barn 0
−14 år.
Utlåningen uppvisar stora skillnader över landet. Minst lånar barnen i Stockholms län: 11,8 böcker per barn och år. Mer än dubbelt så mycket lånar barnen i Kronoberg: 28 böcker per barn och år. Genomsnittet är 17,4 böcker per barn. De län som har ett högt värde på antal böcker per barn har också högre andel utlån per barn än genomsnittet.
Sedan 1980-talet har bibliotekens öppettider ökat. Hur mycket de håller öppet skiljer sig mycket åt mellan olika kommuner och mellan olika filialer – generellt har öppettiderna ökat på huvudbiblioteken, men minskat på filialerna. Ökade öppettider ökar möjligheterna att besöka biblioteket både för barn och vuxna men kan samtidigt missgynna den organiserade barnverksamheten – eftersom öppethållandet minskar barnbibliotekariens tid att planera och genomföra uppsökande verksamhet och att ta emot grupper.
5.1.1 Bibliotekslagen
Folkbiblioteken intar en unik position på barnkulturområdet eftersom det är den enda kulturverksamhet som regleras i lag. Enligt bibliotekslagen (SFS 1996:1596) ska varje kommun ha ett folkbibliotek och det ska finnas ”lämpligt fördelade skolbibliotek inom grund- och gymnasieskolan för att stimulera skolelevernas intresse för läsning och litteratur samt för att tillgodose deras behov av material för utbildningen.” Paragraf nio i bibliotekslagen säger att ”folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar genom att erbjuda böcker, informationsteknik och andra medier anpassade till deras behov för att främja språkutveckling och stimulera till läsning.”
När man läser kursplanerna för grundskolan kan man dock konstatera att biblioteken inte nämns med ett ord t.ex. i kursplanen för svenska – trots att kursplanen lägger stor vikt vid elevernas litteraturläsning och språkutveckling.
Bibliotekslagen säger också att ett länsbibliotek bör finnas i varje län för att bistå folkbiblioteken med kompletterande medieförsörjning m.m.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
93
5.1.2 Inköpsstöd
År 1997 infördes ett statligt stöd för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek, efter förslag i 1996 års kulturproposition (prop. 1996/97:3). Syftet med stödet är att främja barns och ungdomars intresse för läsning, genom att förbättra tillgången till litteratur på folk- och skolbiblioteken. Stödet kom till efter att Statens kulturråd, på uppdrag av regeringen, hade gjort en översyn av barnbokens ställning. I rapporten Barnbokens ställning, Rapport från Statens kulturråd 1996:1 konstaterades att försäljningen av barn- och ungdomsböcker hade minskat med en fjärdedel under åren 1990
−1994.
Samtidigt minskade utlåningen av barnböcker på biblioteken. Under samma period hade bibliotekens uppsökande verksamhet på förskolorna gått ner kraftigt – 1993 nåddes bara 54 procent av förskolorna av uppsökande verksamhet från biblioteken och i 20 kommuner saknades sådan verksamhet helt. Tyvärr har Aktionsgruppen för barnkultur inte kunnat få fram hur många förskolor som nås av uppsökande verksamhet idag, men vi har fått uppgifter från flera håll om att området är eftersatt.
För 2005 har Kulturrådet 28,5 mnkr att fördela i inköpsstöd. Bidraget kan enbart sökas av kommuner. I ansökan måste det ingå en plan för hur kommunen arbetar för att stimulera barns och ungas läsning i samverkan mellan bibliotek, förskola och skola. För att få bidrag måste kommunerna se till att deras anslag för inköp av böcker under ansökningsåret är minst lika stort som året innan.
Det högsta belopp en enskild kommun kan få är 1,2 mnkr, vilket missgynnar stora kommuner som Stockholm, som har det största antalet barn i landet. Som vi tidigare visat har Stockholm också en låg andel barnlitteratur per barn och förhållandevis låg utlåning.
År 2004 gjorde Kulturrådet en enkät om nedskärningar i kommunernas biblioteksbudgetar. Då redovisade 45 procent av de 203 svarande kommunerna nedskärningar. Samma år hade 20 procent av kommunerna skurit just i medieanslaget. Det tolkar Kulturrådet som att villkoret i inköpsstödet om bibehållen nivå på medianslaget faktiskt har en skyddande effekt.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
94
5.1.3 Barnbibliotek i omvandling
Sedan 1980-talet har antalet biblioteksfilialer minskat successivt. 1980 fanns det 1 670 filialer och år 2000 hade det minskat till 1 171. För barn har närheten till kulturen betydelse, så man kan anta att en nedlagd filial gör det svårare för barnen att ta sig till biblioteket – men vi har inga siffror på hur filialnedläggningarna har påverkat barns biblioteksvanor.
Under 1990-talet skedde stora förändringar på landets folkbibliotek. Kommunala besparingar, omorganisationer, fokus på biblioteket som en plats för vuxnas lärande, IT-utvecklingen – med nya möjligheter och nya medier på biblioteken som följd – allt detta påverkade även barnavdelningarna. Denna utveckling har bl.a. fått till följd att barnbibliotekarierna har fått flera andra arbetsuppgifter, vilket har minskat den tid som kan ägnas åt barnverksamhet.
Sedan slutet av 1990-talet har också skolbiblioteken och barnbibliotekens roll för skolan varit under diskussion. Den nyutkomna rapporten Hissa segel och bygga vindskydd, utgiven av Regionbibliotek Stockholm i samarbete med flera länsbibliotek, sammanfattar den pågående diskussionen på barnbiblioteksområdet på ett bra sätt. Det handlar inte bara om resurser – det handlar i hög grad om inriktningen på verksamheten, om vilken roll biblioteket ska spela på barnkulturområdet – och på vems uppdrag?
Till vem vänder sig barn- och ungdomsavdelningarna? Är de … ”en angelägenhet för alla barn?” Eller är de enbart redskap för den formella utbildningen, för vuxna som arbetar med barn och för studerande på de pedagogiska utbildningarna? Är de också till för barnen på barnens egna villkor, en hemvist för den fria läsningen, det fria kunskapssökandet och kulturupplevelser? ( ur Hissa segel och bygga vindskydd, s. 18)
5.1.4 Länsbibliotek
Länsbiblioteken är en resurs för folkbiblioteken och ska bistå med utvecklingsarbete, utbildning och fortbildning, kompletterande medieförsörjning, information m.m.
På de flesta länsbibliotek finns en konsulent med inriktning mot barn- och skolbiblioteksverksamhet. Utvecklingsarbetet genomförs också utifrån den regionala politiska målsättningen och i samråd
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
95
med kommunbiblioteken. De resurser som avsatts för barnverksamhet skiftar från län till län.
Det finns flera aktuella samarbetsprojekt mellan länsbibliotek som rör barn- och ungdomsbiblioteken:
Hissa segel och bygga vindskydd är ett samarbete mellan länsbiblioteken i Gävleborgs, Stockholms, Sörmlands, Uppsala, Västmanlands och Örebro län, som pågick 2003
−2004, och som kommer att följas upp. Inom det nya projektet DOFF ska vissa idéer som väcktes inom ”Hissa segel” utvecklas för att underlätta för barnen att använda biblioteket.
Syftet med ”Hissa segel” är att åstadkomma en strategisk och långsiktig utveckling av barn- och ungdomsbibliotekens verksamhet i enlighet med FN:s barnkonvention. Cirka 120 barnbibliotekarier i de sex länen har deltagit i projektet, som finns redovisat i två skrifter: Hissa segel och bygga vindskydd – projektet som blev en process samt Hissa segel och bygga vindskydd. Rapporter från lokala utvecklingsprojekt. Båda skrifterna är utgivna 2005 och finns tillgängliga på www.ssb.stockholm.se/regionbiblioteket.
2020 Mars Express är ett samarbetsprojekt mellan länsbiblioteken i Jönköping, Skåne och Västra Götaland. Projektet ställer ett antal frågor om framtidens barn- och ungdomsbibliotek:
• Hur kommer barn- och ungdomsbiblioteken att se ut 2020?
• Vilka krav kommer barn och unga att ställa på framtidens bibliotek?
• Hur ska vi tillmötesgå detta och med vilka metoder?
I projektet kommer man att intervjua barn, ungdomar och vuxna, öka sin omvärldsbevakning, lära av hur museer och andra institutioner arbetar och utveckla internationella kontakter. Den som vill följa projektet kan gå in på webbplatsen www.2020marsexpress.se.
Det finns flera bibliotek som arbetar med biblioteket som fysisk miljö just nu. I Stockholm har man öppnat ett nytt ungdomsbibliotek, Punkt Medis, där ungdomar själva fått vara med och påverka utformningen av den fysiska miljön. I oktober öppnar barnbiblioteket på Kulturhuset, Rum för barn, sitt ombyggda bibliotek där barnperspektivet har fått sätta sin prägel på möbler, inredning och hur böckerna är uppställda på hyllorna.
Kärnhusgruppen bildades av sex bibliotekskonsulenter år 2003. Gruppen verkar för att förbättra bibliotekens service till barn med funktionshinder och vänder sig i första hand till personal på läns-
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
96
biblioteken. Syftet är att arrangera fortbildning, bidra till utvecklingen av folkbibliotekens ”äppelhyllor” för barn med funktionshinder samt att medverka till att bibliotekens handlingsplaner för att förbättra tillgängligheten kommer till stånd i enlighet med Kulturrådets etappmål för 2005. I gruppen medverkar Länsbibliotek Jönköping, Länsbibliotek Skåne, Regionbibliotek Västra Götaland, Göteborgs stadsbibliotek, Talboks- och punktskriftsbiblioteket samt Kulturrådet.
5.1.5 Barnkonventionen i biblioteksverksamheten
För att stärka barnverksamheten har barnkonsulenterna på länsbiblioteken, på initiativ av de länsbibliotek som ingått i Hissa segelprojektet, formulerat en målsättning utifrån FN:s barnkonvention, På barns och ungdomars villkor. Den antogs som nationella rekommendationer av Svensk Biblioteksförening 2003. Tanken är att rekommendationerna ska användas som utgångspunkt för ett tydligare barnperspektiv när biblioteken formulerar mål för sin verksamhet och planerar sitt dagliga arbete på biblioteket.
I rekommendationerna betonas bl.a. att barnen ska kunna påverka bibliotekens verksamhet, att biblioteket ska bidra till att stärka barnens personlighetsutveckling och vara en fristad och mötesplats för barn och ungdomar. Självklart ska biblioteket spegla världen, vara tillgängligt för funktionshindrade barn och vara en angelägenhet för alla barn och ungdomar. Biblioteket ska vara aktivt och uppsökande och barns och ungas användande av biblioteket ska inte begränsas av ekonomiska hinder.
Rekommendationerna finns att ladda ner på Svensk Biblioteksförenings webbplats www.biblioteksforeningen.org
5.1.6 Folkbibliotekens barnverksamhet
År 2004 skickade Kulturrådet ut en enkät angående barnbiblioteksverksamheten i Sveriges kommuner 2004. 258 kommuner svarade. Enkäten ger ingen heltäckande bild av verksamheten men visar att även om det finns en bred barnverksamhet på de flesta bibliotek så återstår mycket att göra innan rekommendationerna från Svensk Biblioteksförening har omsatts i praktiken.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
97
De flesta samarbetar med BVC om information om litteratur och språkutveckling till nyblivna föräldrar, 71 procent har sagostunder och 75 procent har 6-årsverksamhet. 52 procent har bokpåsar, som lånas ut till förskolor. Men när det gäller verksamhet för äldre barn och ungdomar ser det mer magert ut. 27 procent anger att de har särskild verksamhet riktad till tonåringar. Bara 17 procent har referensgrupper för dialog med barn. Mer än hälften, 56 procent gör inga särskilda insatser för att öka tillgängligheten för funktionshindrade barn. Siffran säger dock ingenting om den nuvarande anpassningsnivån – med en välvillig tolkning kan det ju vara så att de redan har vidtagit åtgärder.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
98
Resultat av enkät angående barnbiblioteksverksamheten i Sveriges kommuner 2004. 258 kommuner av 290 har svarat.
Källa: Statens kulturråd.
86%
75%
74% 71%
59%
52% 50% 45%
44%
38%
31% 28%
27%
20% 17% 17% 17% 13%
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%
Språkutvecklande samarbete med BVC
6-årsverksamhet
Bokjuryn Sagostunder
Samarbete på chefsnivå
Utlåning med bokpåsar
Gemensam bokpool
Läslustombud, bokombud
Särskilda insatser för ökad tillgänglighet för funktionshindrade barn
Läsfrämjande verksamhet via webben
Pedagogutbildning organiserad av folkbiblioteket
Särskilda insatser för barn med annat modersmål än svenska
Särskild verksamhet riktad till tonåringar
"Allas barnbarn"
Referensgrupper för dialog med barn
Läseklubbar Skrivarläger Skrivarcirklar
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
99
5.1.7 Barnbibliotekarier
Att vara barnbibliotekarie innebär att man har arbetsuppgifter på ett bibliotek som rör verksamheten för barn och unga. Uppgifterna har stor bredd, det kan vara: särskilda insatser för ökad tillgänglighet för funktionshindrade barn, särskilda insatser för barn med annat modersmål än svenska, bokprat i sexårsgrupper, inköp av barn- och ungdomsböcker, arbete i informationsdisken, sagostunder, rim och ramsor, utbildning för barn och förmedlare i informationssökning, samarbete med BVC, förskolor, skolor och andra aktörer som omger barnet, bokprat/bokpresentation och boksamtal för både barn och förmedlare, att ordna skrivarkurser - själva eller i samarbete med någon författare, skapa mötesplatser för barn- och ungdomar osv. En del barnbibliotekarier har även ansvar för barnkulturen i kommunen.
Men det finns inte någon särskild utbildning för blivande barnbibliotekarier. På Bibliotekshögskolan i Borås kan man välja inriktningen ”Individers och gruppers interaktion med bibliotek och informationssystem”. Då ingår en 5-poängskurs om barn och medier på C-nivå. Det kan också finnas andra valbara kurser som rör barn på de olika bibliotekarieutbildningarna. Men en fullständig uppsättning arbetsverktyg för att bli barnbibliotekarie har man inte när man kommer ut på sin första arbetsplats. Därför finns det en stor efterfrågan på fortbildning från länsbiblioteken om bl.a. pedagogik, barns utveckling och barnlitteratur.
Trots att 43 procent av alla böcker som lånas på biblioteken är barnböcker finns det inte barnbibliotekarier på alla folkbibliotek – eller ens i alla kommuner. Kulturrådet genomförde i samarbete med länsbiblioteken en enkätundersökning om antalet barnbibliotekarietjänster på folkbiblioteken i kommunerna våren 2005. Som barnbibliotekarietjänster räknades tjänster som innehåller riktade aktiviteter som bokprat, sexårsgrupper eller liknande eller innehas av en person som har kunskaper om barnlitteratur som används i utåtriktad verksamhet.
En viktig uppgift för barnbibliotekarier är uppsökande verksamhet, så att bibliotekarien verkligen kan möta barnen. Antalet barn per bibliotekarie får givetvis betydelse för vilken verksamhet som går att genomföra och hur många barn som går att nå.
284 kommuner svarade, av dem var det tolv kommuner som helt saknade barnbibliotekarie. I genomsnitt når varje barnbibliotekarie ut till 2 996 barn med sin verksamhet – men skillnaderna mellan
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
100
kommunerna är stora. Skillnaderna verkar inte ha med kommunstorlek att göra. Visserligen är samtliga av de kommuner som saknar barnbibliotekarie små, men det finns lika små kommuner som har en heltidsanställd barnbibliotekarie. Också mellan större städer kan skillnaden vara markant: Sundsvall har 13,1 tjänst och 20 067 barn i åldern 0
−18, Uppsala har dubbelt så många barn:
40 543, och 12,6 tjänster. Det innebär att barnbibliotekarierna i Sundsvall har en målgrupp för sin verksamhet på drygt 1 532 barn vardera, medan deras kollegor i Uppsala har 3 218 barn var.
Bibliotekskonsulenterna vid länsbiblioteken har tagit fram ett antal förslag på frågor av nationellt intresse för att utveckla bibliotekens barn- och ungdomsverksamhet. Här finns flera förslag som rör utbildningen av barnbibliotekarier:
• Syna grundutbildningarna för biblioteks- och informationsvetenskap ur ett barn- och ungdomsperspektiv.
• Initiera fortbildning för redan yrkesverksamma bibliotekarier.
• Initiera sektorsövergripande fortbildningar och konferenser om barns språkutveckling och andra ämnesövergripande områden.
• Initiera fortbildning om funktionshinder.
5.1.8 Skolbibliotek
Den senast tillgängliga statistiken om skolbiblioteken finns i Kulturrådets rapport Skolbiblioteken 2002, Kulturen i siffror 2003:3. Statistiken bygger på en enkätundersökning som skickats ut till alla skolor med minst 30 elever. Cirka 90 procent av grundskolorna och 95 procent av gymnasieskolorna har svarat på enkäten. De procenttal som anges nedan baseras alltså på de skolor som har svarat. Statistiken innehåller ett omfattande siffermaterial, där man kan se hur många skolor i varje kommun som har eller saknar skolbibliotek, uppgifter om bemanning, mediebestånd m.m. Vi har dock valt att enbart ge en generell sammanfattning här.
År 2002 hade så här många elever i grundskolan tillgång till skolbibliotek:
• 26 procent av eleverna gick i en skola med ett obemannat skolbibliotek.
• 28 procent av eleverna hade tillgång till ett bibliotek som var bemannat 1
−5 timmar per vecka.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
101
• 37 procent av eleverna hade ett skolbibliotek som var bemannat minst 6 timmar per vecka.
• 16 procent av eleverna hade tillgång till ett skolbibliotek som var integrerat med ett folkbibliotek.
• 4 procent av eleverna gick i en skola helt utan bibliotek.
Kulturrådet har också räknat ut hur stor del av öppettiden som skolbiblioteken bemannas av utbildad personal:
• 8 265 timmar bemannades biblioteken av bibliotekarier/dokumentalister.
• 5 661 timmar bemannades de av pedagoger (inte specificerat vilka).
• 9 300 timmar bemannade ”övrig personal” skolbiblioteken.
• Total öppettid: 23 226 timmar.
5.2 Museer
Avsnittet om museer är till stor del baserat på de uppgifter som finns i Kulturrådets museistatistik. För att få veta mer om museivanor ur ett brukarperspektiv har vi hämtat statistik ur Barnbarometern och Kulturbarometern.
Museistatistiken, Museer och konsthallar 2003, Kulturen i siffror 2004:3, baseras på de siffror som museerna själva rapporterar in. Man bör ha klart för sig att de besökssiffror som finns med är de som är möjliga att mäta. Alltså finns det t.ex. uppgifter om hur många skolor och förskolor som deltar i program, medan skolklasser som går själva med sin lärare på museet ofta inte syns i statistiken.
Det varierar från museum till museum hur man rapporterar besökssiffror och därför ger statistiken ingen heltäckande bild av hur många barn i olika åldrar som besöker museerna – med familjen, förskolan, skolan eller på egen hand.
Vi gör inga anspråk på att ge en samlad bild av innehållet i museernas verksamhet för barn och unga utan koncentrerar oss på hur staten arbetar för att främja denna verksamhet. Därför har vi samlat in uppgifter från de tre myndigheter/museer som hade särskilda uppdrag under regeringens treåriga satsning på museipedagogik åren 2001
−2003 (Statens kulturråd, Historiska museet och Nordiska museet). Vi har också kontaktat museipedagogernas förening FUISM.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
102
5.2.1 Barnens museivanor
Mer än hälften av barnen mellan 3 och 8 år – 61 procent – besökte ett museum eller en utställning det senaste året, enligt Barnbarometern 2002/2003. Barnbarometern visar också att barn till högutbildade föräldrar går betydligt oftare på museum än barn till kortutbildade föräldrar: 76 procent jämfört med 49 procent. Barn från större orter går oftare på museum än barn från mindre orter.
54 procent av barnen har varit på museum tillsammans med familjen och 23 procent har varit där med skolan eller förskolan.
9
−14-åringar är också flitiga museibesökare. 56 procent besökte ett museum det senaste året, enligt Kulturbarometern 2002 (konstmuseer inte inräknade). I åldern 15
−24 sjunker besöken till 41 procent för att sedan stiga till ca 45 procent för vuxna 25
−64 år.
Statistiken innehåller också uppgifter om hur många 9
−14åringar som har varit på museum de senaste 4 veckorna. 13 procent svarar ja på den frågan, vilket skulle kunna vara ett tecken på att det är få som är regelbundna museibesökare.
5.2.2 Museernas barnverksamhet i siffror
I det här avsnittet utgår vi från de museer som finns med i Kulturrådets årliga statistik om museer och konsthallar. De senaste tillgängliga siffrorna kommer från 2003 och är hämtade ur rapporten Museer och konsthallar 2003. Där ingår uppgifter om 208 museer och 29 konsthallar. Förutom de museer som finns med i Kulturrådets statistik finns ett stort antal små museer – hembygdsgårdar, arbetslivsmuseer, industriminnen, konstnärshem osv.
Några siffror ur statistiken från 2003:
• 6 procent av de anställda på museerna arbetade med barn- och ungdomsfrågor.
• 48 procent av det totala antalet besökare på visningar kom från en förskola eller skola – vilket motsvarar mer än en halv miljon besökare.
• 7 331 personer från förskolor och skolor deltog i kurser eller studiecirklar på museerna.
Museer finns i samtliga län men hur långt barnen har till närmsta museum beror på var de bor. Det är betydligt tätare mellan museerna i den södra halvan av landet än i den norra. De fem Norrlands-
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
103
länen har 23 museer, och den södra delen av landet har 185. Å andra sidan har Norrbottens museum de högsta besökssiffrorna av länsmuseerna i relation till hur många barn under 18 år som bor i länet, med drygt 26 000 besök från förskolor och skolor fördelade på drygt 52 000 barn under 18 år i länet.
Hur långt länsmuseernas verksamhet når i länen har vi inga uppgifter på – dvs. om de förskole- och skolgrupper som besöker museerna kommer från alla delar av respektive län eller om de främst kommer från orten där museet ligger.
Skansen hade de överlägset högsta besökssiffrorna och hade även det högsta antalet skolbesök: över 81 000 besök från förskolor och skolor 2003 (av samtliga 1,3 miljoner besök). Tekniska museet kom på andra plats med 53 531 besök från förskolor och skolor och på tredje plats i besöksstatistiken kom ett regionalt museum: Jönköpings läns museum, med 33 000 besök.
Barn och unga är alltså en stor och viktig grupp av museernas besökare. Men hur man fördelar sina resurser för att ta emot denna grupp varierar – särskilt mellan de statliga och de regionala museerna.
Enligt statistiken från 2003 hade de statliga centralmuseerna den lägsta andelen personal för bou-verksamhet: sammanlagt 18 årsverken uppdelade på 24 museer. De 25 regionala museerna hade 84 årsverken för bou-verksamhet och de 72 kommunala museerna hade 75 årsverken för bou-verksamhet.
Det är stor skillnad mellan hur museerna prioriterar den pedagogiska verksamheten. En jämförelse mellan två kommunala museer får illustrera spännvidden: Stockholms stadsmuseum hade 2 årsverken avsatta för barn- och ungdomsverksamhet (av totalt 109) medan Malmö museer hade 10 (av totalt 97).
Kulturrådet gjorde 1998 en enkät om de statliga, kommunala och regionala museernas pedagogiska verksamhet. Enkäten visade att hälften av de svarande museerna (63 procent av de 134 museer som fick enkäten) då hade fast anställda pedagoger. Framför allt i storstäderna fanns också många timanställda pedagoger. Åren 2001
−2003 fördelade Kulturrådet 10 miljoner kr om året till de regionala museerna för insatser inom museipedagogiken. Det har inte gjorts någon ny enkät efter den treåriga satsningen, men det vore intressant att se om den har lett till att museerna har fått fler pedagoger.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
104
Fri entré är inte något nytt: 2003 hade 49 museer fri entré för samtliga besökare. 24 av museerna med fri entré var kommunala. Mer än hälften av museerna hade fri entré för besökare upp till 18 år.
5.2.3 Museipedagogiken i fokus
År 1998 genomförde Kulturrådet en undersökning om museernas pedagogiska verksamhet för barn och ungdomar. Undersökningen ingick i Kulturrådets uppdrag att stödja kulturpedagogiskt utvecklingsarbete, som var ett uppdrag från regeringen 1998-2000.
En enkät med öppna frågor kring verksamhetens utformning och innehåll skickades till 250 museer – samtliga centrala och regionala museer svarade, men bara drygt hälften av de kommunala och övriga, mindre museerna. Undersökningen pekade på ett antal problem för museernas pedagogiska verksamhet, bl.a. att antalet fast anställda pedagoger inte stod i proportion till den stora andelen barn- och ungdomspublik på museerna och att det saknades utbildning på högskolenivå för museipedagoger.
Undersökningen var också starten på ett flerårigt utvecklingsarbete kring museipedagogiska frågor på Kulturrådet. År 1999 kom skriften Upptäckarglädje! Om museipedagogik, som beskriver den museipedagogiska praktiken och lyfter fram ett antal inspirerande exempel på museipedagogisk verksamhet på museer runtom i landet.
Under åren 2001
−2003 avsatte regeringen särskilda medel till museipedagogiska insatser:
• Kulturrådet fördelade 10 mnkr per år till museipedagogiska projekt på de regionala museerna
• Nordiska museet och Historiska museet fick 2,5 mnkr per år för att utveckla sitt arbete med museipedagogik.
Under projekttiden arbetade Kulturrådet främjande bl.a. genom att arrangera fortbildning av museipedagoger. En e-postlista för museipedagoger öppnades också – med syfte att sprida information och erfarenheter om museipedagogiska frågor.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
105
Kulturrådet avrapporterade regeringsuppdraget 2004. Rapporten
1
tar upp flera goda effekter av satsningen:
• många skolor fick möjlighet att påbörja en långsiktig samverkan med ett regionalt museum,
• museerna har fått möjlighet att samarbeta med experter inom t.ex. bildkonst, teater, dans, musik – men också forskare och webbformgivare,
• museerna har kunnat pröva nya pedagogiska metoder, utveckla modeller för samarbete och skapa nätverk,
• flera regioner utvecklade verksamhet utanför museibyggnaden, bl.a. i samarbete med arkeologer och byggnadshistoriker.
Kulturrådet konstaterar att projektmedlen har gjort störst nytta där det redan fanns en museipedagogisk grundstruktur att bygga vidare på. Utvärderingen visar också att det på flera håll var svårt för museerna att närma sig skolan. Trots att museerna har en lång tradition av pedagogisk verksamhet var samarbetet mellan skola och museer dåligt utvecklat på många håll.
Från och med 2005 har regeringen beslutat att permanenta stödet till museipedagogik på de regionala museerna. År 2005 fördelar Kulturrådet 7,5 miljoner kronor till museipedagogisk verksamhet. Under 2006 fördelas också 7,5 mnkr, enligt budgetpropositionen för 2006.
Vid bedömningen av den första ansökningsomgången tittade Kulturrådet på hur många grundskoleelever som finns i respektive län. Kulturrådet har också tittat på museernas tidigare satsningar på museipedagogik. Samtliga museer som beviljades bidrag har verksamhetsplaner för den pedagogiska verksamheten och även planer för uppföljning och utvärdering.
Historiska museet
Mellan 2001 och 2003 hade Historiska museet ett särskilt regeringsuppdrag och 2,5 mnkr i extra anslag per år för att utveckla museipedagogiken.
Maria Perstedt, chef för Historiska museets avdelning för utställningar och lärande, menar att regeringsuppdraget har resulterat i ett mer offensivt arbetssätt:
1
Genomgång av museipedagogiska insatser. Dnr KUR 2004/740, 2004-05-07.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
106
Mer omvärldsbevakning. De viktigaste förebilderna finns i London, bl.a. på the Museum of London.
Lärandet har fått högre status i organisationen, vilket har lett till en omorganisation av verksamheten. De tidigare guiderna har ersatts av tre ”producenter för lärande” som utvecklar, driver och följer upp projekt. Producenterna arbetar med lärande för alla åldrar. Det är dock inte producenterna som träffar besökarna, utan än så länge timanställda, ofta arkeologstudenter på D-nivå som saknar pedagogisk utbildning.
Avdelningen för utställningar och lärande arbetar med lärande för alla åldrar, från barn till pensionärer. Skolan är dock fortfarande en av de huvudsakliga målgrupperna, särskilt mellanstadiet – eftersom det är då som eleverna läser om forntiden. Men museet riktar också in sig mot familjepubliken på helger och under loven. Allt lärande på museet ska präglas av samma kunskapssyn och man har tagit fram ett nytt program för lärande, som ska prägla hela museets arbete.
Museet har också tagit fram ett frågeformulär för intervjuer med besökande skolor och föreningar, för att få veta mer om hur de uppfattar besöket på museet. Man gör löpande publikundersökningar med frågor om besökarnas bostadsort, utbildning och ålder.
Historiska museet har visningar för lärare och har kontakter med historielärarnas förening och Lärarhögskolan i Stockholm. För att nå ut till resten av landet satsar man framförallt på museets webbplats och har en anställd webbpedagog.
Nordiska museet
Nordiska museet hade liksom Historiska museet särskilda projektmedel från regeringen under 2001 till 2003 för att utveckla sitt arbete med museipedagogik. Pengarna användes i första hand till att utveckla metoder för att arbeta med äldre barn och ungdomar och till att anställa fler pedagoger. Nordiska museet hade redan ett framgångsrikt arbete med förskolebarn och lågstadiebarn i Lekstugan.
Projektmedlen som Nordiska museet fick har inte lett till att man har anställt fler pedagoger. Efter projekttiden förlängdes inte anställningen för de nya pedagogerna.
Idag har museet 1,5 tjänster för fast anställda pedagoger +1,5 årstjänst för museiassistenter i Lekstugan. Pedagogerna hör
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
107
till utställningsavdelningen, och deras roll har förtydligats i organisationen, bl.a. genom att man har skapat en särskilt enhet för museipedagoger, audioguider och den säsongsanställda personalen vid museets sommaröppna besöksmål.
Museet har inte timanställd personal för att sköta visningar eftersom man menar att timanställda pedagoger inte för tillbaka kunskap på samma sätt som fast anställd personal och att länken mellan den syn på lärande och kunskap som museet utvecklar bryts.
Under projekttiden hade museet konferenser för länsmuseerna, bl.a. för att ta reda på vilka behov länsmuseerna har av Nordiska museet, men det arbetet har inte kunnat fortsätta. Museet håller på att bygga upp en avdelning för museipedagogisk litteratur i sitt bibliotek.
Med fri entréreformen blir det svårare att särskilja barn- och vuxenpubliken. Värdarna i Nordiska museets reception har från och med i år i uppgift att ta reda på vilken publik det är som kommer till museet.
De ungefärliga siffrorna från första kvartalet 2005 visar att:
• 3 200 personer besökte museet ur kategorin obokade skolgrupper med barn under 19 år.
• 1 200 personer kom med bokade skolgrupper.
• 4 500 personer besökte museets barnrum lekstugan på helger
(inklusive medföljande vuxna).
Museet har märkt en klar ökning av obokade skolgrupper sedan fri entré infördes. Museet hör regelbundet skolor klaga över att de inte har råd att gå på en visning. Att kunna gå gratis på museet ger nya möjligheter. Men det ställer också krav på att museet har något att erbjuda så att klasserna får ut något av besöket.
5.2.4 Styrning av de statliga museerna
I de statliga museernas regleringsbrev delas verksamheten upp i tre grenar: bevarande, förmedling och kunskapsuppbyggnad. Målen för den museipedagogiska verksamheten finns under förmedlingsgrenen. Där betonas bl.a. att museerna ska nå fler och nya besökare, göra sina samlingar tillgängliga i hela landet och öka tillgängligheten för funktionshindrade. De ska också vidareutveckla den pedagogiska verksamheten i kontakt med ”skola samt univer-
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
108
sitet och högskola”. Målen innehåller inga starka formuleringar om att barn och unga är en prioriterad grupp för museernas verksamhet.
De museer som utbildnings- och kulturdepartementet beskriver som ”ansvarsmuseer” inom ett område har ytterligare några mål. Till ansvarsmuseerna räknas: Moderna museet, Historiska museet, Nordiska museet, Statens museer för världskultur, Nationalmuseum och Naturhistoriska riksmuseet.
Ansvarsmuseerna ska verka för:
• museologisk och pedagogisk kunskap inom museiväsendet,
• samverkan med museer på regional respektive lokal nivå,
• rikstäckande stöd och rådgivning till regionala och lokala museer.
Barn och ungdom nämns inte uttryckligen i målen.
Huruvida de tre målen ska hänga ihop med varandra framgår inte – dvs. om det är tänkt att ansvarsmuseerna ska bistå med stöd och rådgivning kring museipedagogiska frågor även till regionala museer. Vid intervjuer med de pedagogiskt ansvariga vid Historiska och Nordiska museet verkar det som om man inte tolkar uppdraget så, utan att stöd, rådgivning och samverkan med regionala museer rör andra frågor, t.ex. expertkunskap kring föremålsvård och samlingar.
Inte heller i Kulturrådets regleringsbrev finns något uttalat uppdrag att myndigheten ska verka för samordning av de museipedagogiska insatserna. Men myndigheten ska fr.o.m. 1 juli 2005 fördela 7,5 mnkr till de regionala museerna ”i syfte att permanenta och integrera den museipedagogiska insatsen på de regionala museerna, inklusive region Skåne”. Kulturrådet ska också följa upp att medlen används enligt intentionerna.
På statlig nivå finns det alltså ingen som för närvarande har ansvar för att samordna det arbete med att stärka och utveckla museipedagogiken som startade under projekttiden 2001
−2003.
5.2.5 Nationellt uppdrag på museiområdet
Regeringen fördelar s.k. nationella uppdrag till vissa kulturinstitutioner som arbetar på ett föredömligt sätt, för att institutionerna ska kunna sprida erfarenheter och metoder vidare.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
109
För att stärka museipedagogiken finns ett nationellt uppdrag inom museiområdet. År 2003
−2005 har Jämtlands läns museum det nationella uppdraget med fokus på att ”vidareutveckla ett friluftsmuseums särskilda förutsättningar för att vidga deltagandet i kulturlivet”. I uppdraget ingår att sprida kunskaper och erfarenheter i form av konferenser, seminarier och rapporter. Jämtlands läns museum sprider information om sitt arbete med uppdraget löpande via sin webbplats www.jamtli.com
Kalmar läns museum hade det nationella uppdraget på museiområdet åren 2000-2002.
Vi har inga uppgifter på vilket museum som tar över det museipedagogiska uppdraget efter Jämtlands läns museum, eller om det inte blir någon fortsättning.
5.2.6 FUISM
− museipedagogernas förening
Föreningen för undervisning i svenska museer, FUISM, är en ideell förening som är öppen för alla som arbetar med pedagogik på svenska museer och andra kulturinstitutioner.
Föreningens mål är att skapa och stärka kontaktnät bland kollegor inom det museipedagogiska fältet, i Sverige och internationellt, att öka och sprida kunskap om museipedagogik och att stärka museipedagogikens ställning.
Museipedagogernas utbildning är en viktig fråga för FUISM och föreningen arrangerar seminarier och konferenser med lärande som tema. Föreningen arbetar också för att museipedagogiken ska få en professur.
År 2000
−2002 drev Kulturrådet projektet Museipedagogiskt forum. Projektledaren ägnade en del av sin tid åt att samla och sprida information om museipedagogiska frågor till alla intresserade via en e-postlista. E-postlistan övertogs av Jämtlands läns museum när projektet upphörde. FUISM kommenterar det avslutade projektet:
− Från FUISM:s sida ser vi det som en nedprioritering av museipedagogiken på central nivå. Det är viktigt att det finns en samordning och kunskapsspridning som drivs av en oberoende part, säger Lena Larsson, museipedagog på Västmanlands läns museum i Västerås, och ordförande i FUISM.
Museerna arbetar på olika sätt med museipedagogik och använder olika metoder. Om ett av museerna ska fungera som sam-
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
110
bandscentral finns det risk att museet bara missionerar för sin egen metod, menar Lena Larsson. Det intressanta med museipedagogiken är ju just den variation som växer fram mellan de olika museerna.
Det arbete som utfördes av Museipedagogiskt forum på Kulturrådet hade mycket stor betydelse för pedagogerna ute på museerna. De arbetar ofta ensamma eller i små grupper och har lite tid att lägga ner på omvärldsbevakning. Lena Larsson menar också att den satsning på museipedagogik som gjordes på de två ansvarsmuseerna Historiska museet och Nordiska museet tyvärr inte har lett till något ökat stöd för de regionala museerna efter projektets slut.
• Att ha en centralt placerad person som sprider kunskap åt alla andra ger stor utdelning till en relativt låg kostnad, säger Lena.
Andra förbättringar som Lena gärna skulle se är:
• Mer samarbete mellan museer och andra kulturinstitutioner – t.ex. regionala filmresurscentra och teatrar.
• Mer samarbete mellan olika museer.
• Mer satsningar på ungdomar på fritid – det pedagogiska arbetet på museerna är framförallt inriktat på barn och ungdomar på skoltid.
• En attitydförändring hos skolan, så att skolan ser museerna som en resurs i lärandet.
• Högre status för museipedagogiken inom de egna institutionerna. Fortfarande finns det många som ser museipedagogens arbete bara som en första station på vägen mot ett ”riktigt” arbete på museet.
• Bättre kunskap om museerna som lärande institutioner. Museipedagogiken handlar om livslångt lärande – och därför ska man inte inskränka satsningarna till att bara handla om skolan som målgrupp.
5.3 Arkiv
Arkiven hör liksom museerna till samhällets minnesinstitutioner och det pedagogiska arbetet på arkiven har många beröringspunkter med museernas verksamhet. Vi väljer ändå att skriva ett kort eget avsnitt om arkiven, för att göra den verksamhet som pågår där mer synlig.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
111
Det finns många olika typer av arkiv i Sverige – Riksarkivet, landsarkiven, kommunarkiv, folkrörelsearkiv, föreningsarkiv. Här finns ett stort och spännande källmaterial som alla medborgare har rätt att ta del av. Men särskilt för barn är det viktigt att få hjälp av en kvalificerad ledsagare för att få lära sig hur och vad man kan hitta i arkiven.
På Riksarkivet pågår just nu en kartläggning av vad som sker på det arkivpedagogiska området, inom ramen för projektet Arkivpedagogiskt forum, som leds av Birgitta Stapf. Kartläggningen är inte färdig när detta skrivs.
Birgitta Stapf menar att det behövs tydligare direktiv när det gäller arkiv- och museipedagogik i myndigheternas regleringsbrev. För att kunna formulera de direktiven behövs en analys av vad som krävs av arkiv och museer i det livslånga lärandet.
För att fördjupa kunskapen behövs en samlad kulturarvspedagogisk utbildning för arkiv, bibliotek, museer och kulturmiljö. Birgitta Stapf jämför med England, där det finns en professur för den här typen av lärande vid Research Center for Museums and Galleries vid universitetet i Leicester.
På flera av landets arkiv finns nu arkivpedagoger anställda och det pågår samarbete mellan arkiv och museer, och med lärarutbildningar på flera håll. Skånes arkivförbund t.ex. har en arkivpedagog anställd, som tar emot skolklasser på arkivet, besöker barnen i klassrummet och hjälper till att sätta ihop projekt för skolorna.
I Stockholm satsar utbildningsförvaltningen 8,6 mnkr i fortbildningspengar på projektet Stockholmskällan. Stockholms stadsarkiv, Stadsmuseet och Stadsbiblioteket tar i samarbete fram ett webb- baserat verktyg för skolan, som syftar till att skolan ska använda stadens ABM-resurser. Under utvecklingsarbetet samverkar man med flera skolor, från högstadiet och uppåt.
Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet har gemensamt tagit fram en ”upptäckarbok” om idrotten i arkiv och kulturmiljöer: Från vallen till hallen. Det finns flera andra exempel på böcker och häften om hur man kan använda arkivens material i skolans undervisning. Men om barn i hela landet ska ha möjlighet att få lära sig använda ”sitt” arkiv behövs det en betydligt större satsning på arkivpedagogiken och på att få in arkivkunskap i lärarutbildningen.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
112
5.4 Förskolan och skolan
I rapporten En strategi för kultur i skolan (Ds 1998:58) slår Arbetsgruppen för kultur i skolan vid dåvarande kulturdepartementet fast att skolan kan betraktas som vår största kulturinstitution eftersom den omfattar alla barn och ungdomar. Vi har därför valt att lägga vår kartläggning av kultur i skolan under det avsnitt som behandlar övriga kulturinstitutioner. Vi har också valt att granska dem på ett likartat sätt det vill säga efter principen Vad står i styrdokumenten? och Hur ser det ut i verksamheterna?
Den första frågan besvaras i kapitel 2. Där kan vi se att det finns gott stöd i läroplaner och kursplaner för ett arbete med kultur, skapande och estetiska lärprocesser.
Hur ser det då ut i verkligheten? Vi har tittat på hur barnen/eleverna själva får arbeta kreativt, i vilken utsträckning de får del av kulturpedagogisk kompetens och hur ofta de får del av ett professionellt kulturutbud. Då stöter vi på ett stort grundläggande problem i det att skolorna inte rapporterar sina kulturaktiviteter.
Vi kan se utifrån kulturinstitutionernas redovisningar och statistik vad de gör riktat mot skolan. Vi kan också ta del av vad kommunernas och regionernas kulturförvaltningar rapporterar av aktiviteter riktade mot förskola och skola. Den statistiken säger dock inte vilka barn/elever/skolor som deltar. Det kan vara så att en aktiv lärare och skola står för en stor del av deltagandet medan andra är helt inaktiva.
Vad varje barn/elev får del av kan vi inte se då det skulle innebära att varje skola skulle ha en samlad redovisning av hur man arbetar med kultur i olika former med skolans ordinarie pedagoger, hur många timmar man samarbetat med kulturarbetare och kulturpedagoger i skolan eller på annan institution och hur många besök man gjort på föreställningar, utställningar etc. Detta tas inte upp i skolornas kvalitetsredovisningar eller i Skolverkets inspektioner.
I vår kartläggning kan vi därför bara ta fram de utvärderingar som faktiskt finns, och som vi lyckats finna, samt ge exempel på olika arbetssätt och samarbeten som vi känner till men som inte kan betraktas som generella fenomen. Vi pekar också på strukturella faktorer som är viktiga för möjligheterna att arbeta med kultur inom förskola och skola, så som gruppernas storlek, pedagogernas utbildning etc.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
113
5.4.1 Förskolan
Den svenska förskolan har under de senaste decennierna expanderat kraftigt och är nu i princip fullt utbyggd. Under de senaste trettio åren har ökningen av antalet barn varit nästan femfaldig och kommunerna är från och med den 1 januari 2003 skyldiga att erbjuda förskola för alla barn från och med höstterminen det år då de fyller fyra år. Enligt statistik från år 2004 är drygt 400 000 barn inskrivna i förskolor och familjedaghem.
I läroplanen för förskolan betonas att barnet ska få tillgång till ett lustfyllt skapande och möjlighet att kommunicera med alla sinnen och estetiska uttrycksformer. Vidare betonas betydelsen av att barnen tidigt får möta kultur för att ”erövra världen”.
Några faktorer som påverkar förskolans möjligheter att arbeta utifrån läroplanens mål och intentioner är barngruppens storlek och tillgången på utbildad pedagogisk personal. När det gäller barngruppernas storlek så har dessa ökat. På 1980-talet var det sällan mer än 15 barn per grupp i förskolan, under de första åren på 2000-talet har den genomsnittliga gruppstorleken varit 17 barn.
Samtidigt har tillgången på utbildad pedagogisk personal sjunkit och antalet barn per årsarbetare i förskolan 1990
−1998 ökade från
4,4 till aktuella 5,4 barn, en nivå som är i stort sett oförändrad sedan 1999. Personalens utbildningsnivå varierar i landet, högst andel förskollärare finns i de större städerna (55 %) och lägst andel har glesbygdskommunerna (41 %).
Skolverket har utvärderat personalens kompetensutveckling och visar att kompetensutveckling i kulturfrågor och skapande verksamhet samt barns lek är lågt prioriterat.
Samma utvärdering visar också på stora variationer mellan kommuner och förskolor när det gäller att utöva pedagogisk ledning. Endast en tredjedel av förskolorna i förstudien är nöjda med den pedagogiska ledningen. I dessa fall fungerar inte styrkekedjan mellan stat, kommun och enskilda förskolor/arbetslag som det är tänkt visar Skolverkets analys.
Detta är några av orsakerna till de svårigheter som förskolan har att ta del av offentliga kulturverksamheter, skapa samarbeten med kulturpedagoger och närma sig det lokala kulturlivet. Att besöka teatrar, bibliotek eller skolbio kräver resurser för att ta in någon vikarie i verksamheten och när den pedagogiska ledningen inte
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
114
fungerar blir genomförandet av läroplanens intentioner en fråga för den enskildes kompetens, förmåga och intresse.
Några goda exempel
Det finns exempel på lyckade arbetssätt och samarbeten som är väl värda att lyfta fram. Hur vanliga dessa är kan idag inte utläsas i befintlig statistik och utvärderingar.
Samverkan mellan förskola och bibliotek
Leka-språka-lära är ett projekt som utforskat nya samarbetsformer mellan bibliotek och förskola.
Universiteten i Karlstad, Göteborg och Umeå har haft i uppdrag av Myndigheten för skolutveckling att forma s.k. lärgångar för förskolepersonal och barnbibliotekarier. Lärgångarna har bestått av föreläsningar och workshops tillsammans med reflekterande samtal. Enligt Myndigheten för skolutveckling har både universiteten och arbetslagen samverkat och inspirerat varandra. Det har lett till nätverk och fortsatt utveckling i många kommuner. Planeringen har skett i samarbete med Kulturrådet och satsningen drivs vidare av Myndigheten för skolutveckling.
Pedagogiska inriktningar
Olika pedagogiska inriktningar är synliga inom förskolorna. Reggio Emilia institutet har påverkat många förskolors arbete genom att skapa ett drygt 40-tal nätverk spridda i landet som ger barnets kreativitet och individuella val stort utrymme. Waldorfpedagogik finns i ett 70-tal förskolor och även Montessoriinspirerad pedagogik.
Det vidgade språkbegreppet
Förskolorna i Bagarmossen i Skarpnäcks stadsdel i södra Stockholm startade 1993 utvecklingsprojektet ”Pedagogik i en föränderlig omvärld” i samarbete med Reggio Emilia institutet och Lärarhögskolan. Förskolorna hade arbetat med språkutveckling en tid
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
115
och fick genom pengar från Socialdepartementet möjlighet att satsa mer medvetet på att dokumentera och föra ut den Reggio Emilia- inspirerade pedagogiken.
Idag arbetar 30 förskolor i Skarpnäck med olika språkutvecklingsprojekt. Myndigheten för skolutveckling har stött utvecklingsarbetet, där också grundskolan ingått och där barnens läroprocesser har stått i centrum. Arbetet har dokumenterats och handletts av professor Gunilla Dahlberg vid Lärarhögskolan i Stockholm. Dokumentationen har resulterat i ett stödmaterial utgivet av Myndigheten för skolutveckling som heter ”Faktisk fantasi – barns språkutveckling i skapande.”
Järfälla Kommun
En kommun som haft ett framgångsrikt arbete med kultur i skolan och förskolan är Järfälla. Där har man lyckats bygga en väletablerad struktur för att föra ut kulturen i förskolorna och skolorna. Man har ett stort kontaktnät utanför kommunen med olika myndigheter, kulturinstitutioner och kulturarbetare med motiveringen att det är en förutsättning för en bra kulturverksamhet.
Järfälla har en fast organisation med Järfälla Kultur i spetsen men också ett nätverk av kulturombud i alla enheter från förskolan till gymnasiet. Därutöver finns en grupp av rektorer och förskolechefer som också har kulturansvar.
Fasta tjänster med tydliga och avgränsade ansvarområden och öronmärkta pengar har varit ett effektivt sätt att utnyttja kompetens och resurser och en förutsättning för ett framgångsrikt arbete. Järfälla kommun är också en av de få kommuner där man regelbundet och metodiskt tar reda på vad barn och unga, även de små barnen, tycker om den kulturverksamhet som finns för dem.
5.4.2 Grundskolan
I det här avsnittet har vi framförallt tittat på grundskolan. När gymnasiet finns med är det särskilt utskrivet. Vi avstår från att definiera kulturbegreppet då vi menar att texterna i de lokala skolplanerna liksom i Skolverkets utvärderingar av ämnena bild, musik och slöjd tydligt visar hur olika man uppfattar och skriver fram kultur i skolan.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
116
Antal skolor och elever
Läsåret 2003/04 fanns det 1 046 000 elever i grundskolan. Närmare 94 procent av dem gick i kommunala grundskolor. Antalet grundskolor uppgår till 5041.
6,2 procent, dvs. drygt 65 000 elever, gick i fristående skolor, vilket är en ökning med 7 400 sedan läsåret innan. Det fanns 554 fristående skolor.
Den vanligaste formen av fristående skola är den med allmän inriktning, där går 44 procent av alla barn. På andra plats kommer speciell pedagogik som exempelvis Montessori och Waldorf, där 30 procent går. Därefter kommer inriktningarna konfessionell (10 %), speciell ämnesprofil (8 %), språklig etnisk (8 %) och övriga (1 %).
2
65 procent av de fristående skolorna fanns i storstadslänen: Stockholms, Västra Götalands och Skåne län. Fristående skolor fanns etablerade i samtliga län och i allt fler kommuner (166 av landets 290 kommuner).
För elever med intresse för estetiskt inriktade utbildningar finns grundskolor med estetisk inriktning eller profilklasser inom någon av konstarterna såsom dans, bild, teater, musik, musikal.
Gymnasieskolan erbjuder
• estetiskt program med inriktning bild och form, dans, musik eller film
• Riksrekryterande utbildning för yrkesdansare, musik, animation, folkmusik och cirkus
• Teknikprogram med inriktning på design, form, virtuell design m.m.
• Hantverksprogram med olika inriktningar.
Kultursyn i kommunala strategier och skolplaner
För skolledare, som har en nyckelposition i dagens skolutveckling, är de kommunala styrdokumenten viktiga och ibland avgörande för hur kulturen kan räknas in i sammanhanget. Skolplanerna är offentliga politiska beslut som ska vara vägledande för kommunernas skolor. De måste vara tydliga utan att verka begränsande. De indikerar inriktningen som skolan har att följa. Dokumenten kan inspirera och legitimera, men de kan också fungera tillbakahållande.
2
Barn, elever, personal och utbildningsresultat 2004, Skolverket, rapport 241.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
117
Deras innehåll är i hög grad styrande för verksamheten, både med pedagogik och ekonomi för ögonen. Vad skrivs om kultur, kreativitet, estetik, ett vidgat textbegrepp, media etc.? En detaljerad inventering har inte kunnat göras inför denna rapport. Här presenteras i stället ett axplock från Sverigekartan som ger olika bilder och variationer att reflektera utifrån.
Hela landet – Skolplaner
Den mest genomtäckande belysning som gjorts avseende kommunala skolplaner har genomförts av Svenska Filminstitutet. I en första omgång tillfrågade Filminstitutet alla kommuner som bedrev organiserad verksamhet med film om de hade fastställt målsättningen med filmarbetet i den kommunala skolplanen eller i ett kulturpolitiskt program. Resultatet presenterades i rapporten Skolbio i Skolplanen, maj 2000. Året därpå begärde institutet in kommunala skolplaner från hela landet. Avsikten var att göra en analys av hur kommunerna i dessa planer, vid sidan av film i skolan, behandlade frågor kring kultur och medier.
Av Sveriges 289 kommuner omnämner 203 kommuner kultur eller estetisk verksamhet i sin skolplan. 52 kommuner exemplifierar med film eller skolbio eller anger den lokala biografen som en resurs för skolan. Det faktum att begreppet kultur förekommer i en skolplan säger dock inget om vilket värde verksamheten med kultur tillmäts eller hur man avser utveckla området. Ibland är det i skolplanerna oklart vad man överhuvudtaget menar med begreppet kultur.
Kultur anses inte självklart vara en fråga för hela skolan – eller ibland anges olika tonvikt, beroende på stadium. Exempelvis har Örnsköldsviks kommun som mål för förskolan att: ”Alla barn erbjuds kultur i olika former som ett stöd i sin utveckling”. I grundskolan återkommer inte detta, utan där handlar kultur om att elever utanför det obligatoriska musikämnet ska erbjudas frivillig undervisning i valfritt instrument. Nacka kommun anger ”kultur” under rubriken förskola. För grundskolan anges ”kulturarv”. Några få kommuner (t.ex. Trollhättan och Töreboda) hänvisar i skolplanen till att de har en särskild plan för arbete med kultur i skolan.
Begreppet skrivs ofta i den meningen att ”kultur” är något som ska in i skolan, och att det ska ske med viss regelbundenhet, t.ex. en gång per termin eller läsår. Då handlar det om elevernas möte med professionella kulturevenemang som musik, teater, film, dans osv.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
118
Filminstitutet menar att det är anmärkningsvärt att skolans eget arbete med skapande så sällan uppmärksammas i anslutning till frågan om kultur som produkt.
Många kommuner är ändå medvetna om de kulturella processer som äger rum i skolan. Umeå definierar skolan som en del av det lokala kulturlivet:
I kommunen finns det ett omfattande kultur- och föreningsliv. En betydelsefull del av kulturlivet är de aktiviteter som bedrivs inom skolan. De är ofta av hög kvalitet och har en viktig roll i det övergripande pedagogiska arbetet.
Många kommuner talar om att arbeta med ”kulturarvet”. Men Svenska Filminstitutet anser att det är i vaga ordalag och att bilden är otydlig; Vems kulturarv – och på vems villkor?
I vårt mångkulturella och globaliserade samhälle, där kulturer och religioner inte självklart är nedärvda, kan alltför snäva formuleringar i en kommunal skolplan göra det svårt för unga människor att känna delaktighet och lojalitet inför politiskt fattade beslut.
Stockholms län – Skolplaner
En studie har gjorts av 26 kommunala skolplaner i Stockholms län (Graviz & Danielsson, Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet 2002). Uppdragsgivare var det regionala resurscentret Film Stockholm. En första analys gjordes genom att ta utgångspunkt i ett trettiotal begrepp som sökord, t.ex. Media, Bild, Film, Kultur, Estetik, IT, Vidgat textbegrepp etc. Resultat erbjöd en del överraskningar.
En enda kommun hade skrivit in vikten av att använda olika medier. Bild omnämndes vid några tillfällen, och då främst avseende förskoleverksamhet. För skolverksamhet fanns det endast en som betonade skapande med bild, i meningen att få in den estetiska dimensionen brett i undervisningen – att barn skulle få pröva och utveckla olika uttrycksformer. Film nämndes i en skolplan.
Begreppet kultur förekom ofta (i 17 av de 26 skolplanerna), men med väldigt olika innebörd och ofta i sammanskriven form. Det skrivs om kulturarv, kulturella traditioner, mångfalden av (etniska) kulturer etc. Kulturliv står omskrivet på två ställen där själva begreppet kultur i övrigt inte förekommer. När begreppet ”kultur”
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
119
förekommer mer renodlat står det ofta för olika typer av kulturella inslag (t.ex. att använda kulturella uttrycksformer, Kulturskolan).
Två citatexempel:
Kulturupplevelser ska integreras i verksamheten och barn/elever ska få kunskap om andra kulturer, med särskilt fokus på de som finns representerade i Ekerö kommun. (Ekerö skolplan) Verksamheten skall utformas så att varje elev ges möjlighet till dagliga kulturella upplevelser. (Vaxholms skolplan)
Estetik finns inte som begrepp i någon av skolplanerna, däremot står estetisk i fem kommuners plan. Oftast står det då som samlingsord för en pedagogisk aktivitet. Tydligast markering gör Nynäshamn:
I skolans uppdrag ingår att uppmärksamma de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna i skolarbetet, och att ge eleverna möjlighet att uppleva olika uttryck för kunskaper…
Skapande/Kreativitet och fantasi förekom ofta tillsammans (t.ex. Järfälla). Skapande fanns i sju skolplaner, kreativitet i tio, i några av dem främst i samband med förskolans verksamhet. Gestaltning förekom inte alls.
IT (el. ord med släktskap som multimedia, data, Internet) var det mest förekommande begreppet. Endast två av kommunerna hade ingenting inskrivet. Kommunikation förekom i hälften av skolplanerna. En kommun hade lyft det som ett särskilt utvecklingsområde:
kommunikation som inbegriper språkutveckling, kultur och kommunikationsteknologi. (Botkyrka)
Musik förekom i nio av skolplanerna, även i betydelsen av ett estetiskt redskap för att lära och gestalta kunskap. Drama, dans och teater fanns med i sex olika skolplaner. Ett vidgat textbegrepp är inte specifikt uttryckt.
Trollhättan – Skolplaner
I hela Västra Götalandsregionen (49 kommuner) finns en stark influens av kultur i de kommunala skolplanerna. Trollhättans kommun ger i sina kommunala direktiv en tydlig markering av kultur i olika former som väsentliga för individens växande.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
120
Trollhättan är idag en av de kommuner i Sverige som visar en framsynt hållning både i sin verksamhet och i sina kommunala styrdokument. En medveten vilja som tog utgångspunkt i dokument som läroplaner och nationella mål för kulturpolitiken ledde till en Kulturplan för barn och ungdom i Trollhättan, 1998. Skolplanen antogs 2000.
I kommunen initieras mycket kulturverksamhet idag genom den så kallade Kulturbyrån. Handlingsplan för Kultur i 0
−16/Kulturbyrån gjordes i samråd med kulturledare, förvaltning och politiker från KUB-nämnden och Lokala nämnden och antogs även den 2000. Inom Kultur- och fritidsförvaltningen finns också Kulturskolan, biblioteket, konsthallen och Magasin 15 (som bedriver musik- och medieverksamhet för unga mellan 13
−18 år).
Skolplanen i Trollhättan anger viktiga aspekter, som flickors och pojkars olika villkor vad gäller ny teknologi, IKT som offensivt verktyg och skolbibliotekens centrala roll. Alla elevers språkutveckling betonas med syftet att ”nå goda kunskaper i svenska språket och kulturen”.
− Betydelsen av att teori och praktik samt fysiska och kulturella aktiviteter varvas för att befrämja lärandet skall uppmärksammas. Varje elev skall få tillgång till skapande uttryckssätt som en del i lärandet.
− Film och media skall få vara en källa till kunskap och verktyg för att utveckla elevernas kreativitet.
Trollhättans skolplan anger vidare att handlingsplanen för Kulturbyrån ska utarbetas i samverkan mellan Utbildnings-, kultur- och fritidsförvaltningen. Ett utdrag från årsredovisning 2005, Trollhättans kommun, Kultur/Utbildning/Barnomsorg, visar i kvalitetsredovisningen att: ”…samarbetet med Kulturbyrån har bidragit till ökad måluppfyllelse”.
5.4.3 Resurser
Vem bekostar kulturen i skolan?
För att rätt besvara den frågan behövs en intervju med varje enskild förskola och skola i landet. Ekonomin är en samverkan mellan skolans och den lokala kulturförvaltningens resurser, landstingets/regionens resurser och statliga subventioner till institu-
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
121
tioner och arrangörer. Samt i vissa fall (många?) föräldrarnas insatser.
Rapporter från kulturproducenterna säger relativt samstämmigt att skolorna i långt mindre utsträckning än tidigare har råd att köpa in kulturpedagoger och föreställningar. Även i de regioner som har en god struktur, ett samlat och rikt utbud och arrangörssubventioner talar kulturkonsulenterna om ”vita fläckar” på kartan.
Kulturkonsulenterna i Region Kalmar uttrycker problemet så här:
Vi har ett rikt och kvalitativt utbud för barn och unga och samarbetar mycket bra. Det största problemet för vår del är kommunernas allt mer begränsade resurser för att kunna ta emot allt vi producerar och erbjuder dem. Ansvaret för barn-/skol-/ungdomskultur ligger nästan uteslutande hos skolförvaltningarna numera. Där finner vi enstaka intresserade lärare, skolbibliotekarier och rektorer som försöker hinna med ett kulturansvar också. Många gör ett fantastiskt jobb. Kulturförvaltningarna som formulerar de kulturpolitiska målen i sina respektive kommuner och har kompetens och insyn i kulturfrågor har alltså inte ansvaret för barn och ungas kultur. Bristen på helhetssyn, tydligt ansvar, resurser i form av personer och ekonomiska medel är vårt största hinder.
För att skapa mer jämlika förutsättningar och få en större likvärdighet är detta ett område som bör undersökas och utvecklas.
Personalresurser
Verksamheten i förskoleklass, grundskola och fritidshem integreras i allt större utsträckning vilket innebär att fler personalkategorier än tidigare kommer in i skolan. Enligt nya mätningar i lärarregistret som tar hänsyn till bl.a. förskollärares och fritidspedagogers tjänstgöring i grundskolan ligger lärartätheten på 8,4 heltidstjänster per 100 elever. Ett område som vi inte har lyckats få kunskap om är i vilken mån fritidshemmen arbetar med estetisk verksamhet i organiserad form.
Statsbidrag till personalförstärkningar
1990-talets försämrade ekonomi ledde till besparingar i skolan. Nedskärningar av personal blev en följd. Under samma period ökade antalet elever, vilket tillsammans med besparingarna gav en
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
122
minskad personaltäthet. Regeringen inrättade därför ett särskilt statsbidrag, de s.k. Wärnerssonpengarna, som stöd till personalförstärkningar i skola och fritidshem.
Vid uppföljningen av hur pengarna använts konstaterade Skolverket att personalförstärkningarna består till 74 procent av pedagogisk personal, främst lärare. 26 procent består av övrig personal, exempelvis elevassistenter och elevvårdspersonal.
För genomförandet av läroplanens intentioner om estetiska lärprocesser hade det varit intressant att veta om kommunerna hade utnyttjat möjligheten till att anställa andra typer av personal, exempelvis dramapedagoger, bibliotekarier osv. Det finns idag enligt Lärarförbundet ingen relevant mätning av vilka gruppen ”övrig personal” egentligen består av.
Vi vet genom enskilda skolors berättelser att författare, konstnärer och andra kulturarbetare kommer in i skolan för att samverka i olika teman och projekt. För samordningen av detta är ofta kommunens kultursamordnare och/eller de regionala kulturkonsulenterna nyckelpersoner. I tidigare satsningar kring kultur i skolan kunde projekt blomma upp för att senare falna, när kultur-experten försvann ur det pedagogiska sammanhanget. I senare års utvecklingsarbeten har ofta mer långsiktiga implementeringsarbeten eftersträvats. Allt fler kommuner har nu startat verksamheter där kulturpedagoger inom olika konstarter finns i en pool för förskolor och skolor att samverka med. Det finns dock ingen samlad redovisning för vilka kommuner eller i hur många det förekommer.
Man har löst organiserandet av detta på olika sätt. Så har man till exempel i Hällefors kommun genom samverkan med Kulturskolan obligatorisk undervisning i dans i år 1, musik och rytmik i år 2, bild i år 3 och teater i år 4. Därefter fortsätter kulturskolans lärare att undervisa i bild och musik inom den vanliga timplanen samt har grupper i olika skapande ämnen och teman under fritidsverksamheten.
Trollhättan är exempel på en kommun där man byggt upp en särskild enhet för samordning av kultur i skolan, kallad Kulturbyrån, som har ansvar för att alla barn får tillgång till både ett professionellt kulturutbud och samverkan med kulturpedagoger.
AV-centraler/mediecentraler finns i många kommuner som en resurs för skolorna att få stöd i arbetet med film och media.
Allt fler kommuner ser vinsterna med att samordna de olika aktörerna inom kommunen för att erbjuda helhetsperspektiv. En kommun får exemplifiera: Kulturen i Botkyrka är den avdelning
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
123
inom Kultur- och fritidsförvaltningen i Botkyrka som har till uppdrag att producera och koordinera kulturverksamhet i kommunen. Kommunen har marknadsfört sig som en ”upplevelsekommun”. Samverkare med förskola och skola är bl.a. Botkyrka kulturskola, Botkyrka konsthall, Bildverkstan, Järnåldersbyn Hogslaby, Kulturpedagogiska enheten, Framtidsverkstan, Botkyrka mediecenter och Kulturmånaden. Kommunen har som mål att ”erbjuda alla Botkyrkabor, särskilt barn och unga, möjlighet till kulturupplevelser och eget skapande.” I kommunen sker samarbete även med Södertörns Högskola och med Mångkulturellt centrum, där kulturupplevelser och forskning finns i symbios.
Den samverkan som finns mellan förskola/skola och nationella och regionala kulturinstitutioner, regionala resurscentra för film och media samt fria grupper redovisas under respektive konstart/verksamhet.
5.4.4 Den nationella utvärderingen av skolan
Genom att kortfattat redovisa den nationella utvärderingen av grundskolan 2003 (NU-03) i ämnena bild, musik och slöjd får vi en uppfattning om hur kultur och estetik uppfattas av elever och pedagoger i skolan. Redovisningen beskriver ämnenas förändring avseende läro- och kursplaner, förutsättningar för undervisningen samt måluppfyllelse. Utvärderingen är gjord av forskare vid olika universitet och högskolor och bygger på enkäter till såväl lärare som elever. I ämnet slöjd har utvärderingen också baserats på processtudier.
Bild
Forskarna hävdar att utvärderingens resultat bör ses i ljuset av vissa utvecklingstendenser i samhället som generellt påverkar bildämnet; data- och mediesamhällets snabba utveckling under de senaste decennierna, ökad betoning på design och kreativitet som nationalekonomisk konkurrensfaktor och slutligen förändringar i konstvärlden i riktning mot ökad användning av s.k. relationell konst, i vilken många medier används. Den sistnämnda tendensen kan förklaras som en konstform som använder olika medier, stillbild, video, dator och Internet för att kommunicera i bredare grupper.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
124
Som motsats till relationell konst finns det som är mer traditionellt avseende teknik och kommunikationsform.
Enligt forskarna innebär utvecklingstendenserna att skolan måste ställa sig frågan vad kultur och konst är eftersom ett traditionellt konstbegrepp i bildämnet inte är lika relevant som tidigare. De krav som finns i Kursplan 2000 på arbete med traditionella och moderna metoder och tekniker ställer enligt forskarna bildämnet inför stora utmaningar med tanke på den digitala bildhanteringens snabba utveckling.
Den senaste utvärderingen visar att undervisningsgrupperna är för stora mot bakgrund av ämnets laborativa karaktär. De bildlärare som arbetade heltid i NU-03:s urval uppgav att de hade i genomsnitt 310 elever/vecka, ett antal som enligt Skolverket försvårar individuella elevkontakter.
I en rikstäckande undersökning från våren 2003 har 66 procent av bildlärarna behörighet i ämnet och lärarutbildning medan 33 procent inte är lärarutbildade eller utbildade i ämnet. En tredjedel av lärarna är alltså obehöriga.
Tre fjärdedelar av eleverna tycker att det stämmer mycket eller ganska bra att bildämnet är intressant, och mer än var fjärdedel tycker att det är ett av skolans roligaste ämnen, men de tycker inte ämnet är särskilt viktigt för framtida studier eller yrkesliv. En förklaring till detta kan, enligt forskarna, vara att bildämnet upplevs som ett ämne som hör fritiden till: över hälften av eleverna uppger att de framställer bilder för hand ofta eller ibland, och hela 80 procent uppger att de på sin fritid ägnar sig åt annan form av bildframställning (via fotografering, videokamera eller dator).
Överlag visar utvärderingen att bild är ett lågstatusämne men ett ämne som eleverna önskar få mer tid för. Det är också ett ämne som visar den högsta andelen elever som tycker att ämnet är svårt (32 % jämfört med t.ex. 18 % i idrott). En stor grupp elever är missnöjda över att de lämnas alltför mycket ensamma i sitt eget skapande. Bildämnet är vidare det ämnet som har störst andel elever som inte anser sig få reda på vad som krävs för att få ett visst betyg. Enligt Skolverket är detta anmärkningsvärt ur rättssäkerhetssynpunkt. De statliga styrdokumenten som kursplaner och betygskriterier kan behöva ses över för att tydliggöra bedömningskriterierna.
Ingenting sägs i kursplaner eller i utvärderingen om samverkan mellan skolan och konstnärer eller lokala konstinstitutioner.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
125
Forskarna visade att närmare hälften av eleverna (46 %) ansåg att det var för lite tid i bild, och endast var femte elev (19 %) att det var för mycket tid i ämnet. Önskemålet från eleverna om mer tid i bild och i övriga praktiskt – estetiskt inriktade ämnen är värt att reflektera över.
Många elevers tydliga behov av alternativa kommunikations- och uttrycksformer i en alltmer teoretiserad skola, är enligt NU 03 en signal till beslutsfattare på alla nivåer; en signal om att betoning av ämnenas mer teoretiska eller abstrakta målsättningar inte självklart är rätt väg att gå för att utveckla dessa ämnen.
Musik
Revideringen av kursplanen i musik år 2000 innebar bl.a. ett förtydligande av musikämnets roll och funktion i kursplanen. Musikens personlighetsutvecklande kraft lyftes fram i kursplanen och en fokusering gjordes på ämnets kärna – musicerande och skapande.
En övergripande slutsats från utvärderingen är att det finns stora variationer i fråga om vilka kunskaper i musik som utvecklas hos eleverna i olika skolor, klasser och grupper i musikundervisningen. Det finns också stora variationer när det gäller musiklärarnas arbetssituation och arbetsvillkor, tillgång till ändamålsenliga lokaler eller datorer. Det råder enligt utvärderingen inte likvärdiga förutsättningar ur ett nationellt perspektiv.
Enligt Sveriges officiella statistik för läsåret 2004/05 fanns det totalt 2 488 tjänstgörande lärare i musik, varav 62 procent hade pedagogisk utbildning. Vid 1992 års utvärdering uppgav 85 procent att de har behörighet att undervisa i musik på högstadiet. Siffrorna kan ställas i relation till att Skolverkets statistik
3
under rubriken
antalet lärare per ämne och skolår för fram att 16 300 lärare undervisar i musikämnet i grundskolans år 1
−9. Skolverket bygger i det fallet på uppgiften att grundskollärarnas utbildning innefattar kompetens i att undervisa i ämnet musik.
Elever uttrycker att musiken i skolan utgör ett andningshål jämfört med de andra ämnena i skolan. Samtidigt försöker många lärare och Kursplan 2000 legitimera ämnet som ett kunskapsämne. I elevernas svar finns även en antydan om att ämnet är omodernt
3
Undervisningen per ämne i grundskolan hösten 2002
− Resultat av en undersökning om utbildning i undervisningsämnet. Dnr 2003:2735 / Publicerad 2005-02-01.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
126
eller brister i genrebredd. Drygt en fjärdedel av eleverna upplever att de skulle kunna visa sig bättre i ämnet om de bara fick chansen. Det finns en tydlig koppling mellan elevers betyg och i vilken utsträckning de musicerar på fritiden samt föräldrarnas inställning till ämnet och utbildningsnivå. En slutsats är att lärarna använder läroplanen, lokala arbetsplaner och andra dokument i relativt liten skala som utgångspunkt i undervisningen i musik. Lärarens personliga kunskaps- och intresseprofil kan enligt Skolverket få stor betydelse för vilka aspekter av ämnet som får störst utrymme.
Ingenting sägs i kursplanen eller utvärderingen om samverkan mellan skolan och musiker, musik- och kulturskolan eller lokala och regionala musikinstitutioner.
Enligt NU-03 riskerar utvärdering av ett estetiskt ämne alltid att få kritik för att inte ta tillräcklig hänsyn till de affektiva och estetiska kvaliteterna. I våra nordiska grannländer Danmark och Norge är man av tradition försiktig med att göra nationella utvärderingar av ”konstämnen”. Den modell som forskarna använt för utvärderingen av musik är tydlig med hur ämnet betraktas i utvärderingen. En matrismodell har använts för musikämnet. Det är viktigt att vara medveten om och hålla sig öppen för att musikämnet är mer och får vara mer än det som behandlas i NU-03.
Slöjd
Slöjdämnet är ett av de grundskoleämnen som är minst utforskat. Forskningen har framförallt handlat om själva slöjdämnet snarare än forskning om slöjdverksamheten i skolan. Vidare har inte slöjdämnet varit föremål för nationella och internationella utvärderingar som de andra ämnena i grundskolan. Genom den nationella utvärderingen 1992 uppmärksammades slöjden från centralt håll, vilket bidrog till att slöjdprocessen kom att stå i centrum i Kursplan 2000 för slöjdämnet.
Enligt gällande kursplan är slöjd ett ämne. Organisationen i två separerade slöjdarter finns inte föreskriven men finns i praktiken. Nästan hälften av lärarna uppger dock att de arbetar med slöjden som ett sammanhållet ämne. Eleverna har slöjdarterna växelvis upp till årskurs 5/6, därefter ökar valfriheten mellan skolorna. När eleverna får välja slöjdart väljer 80 procent av flickorna textilslöjd och 80 procent av pojkarna trä- och metallslöjd.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
127
Styrdokumenten överlåter beslutet om hur slöjdämnets 330 timmar ska fördelas under grundskoletiden till lokal nivå. De flesta elever möter slöjdämnet för första gången i årskurs 3 utan att slöjdlärarna kan motivera varför. En förklaring, enligt Skolverket, kan vara ett direktiv från tidigare styrdokument som lever kvar.
Läsåret 2003/04 fanns det 3 366 lärare i trä- och metallslöjd, varav nästan 70 procent hade pedagogisk utbildning. Samma läsår fanns det 3 358 lärare i textilslöjd, varav 74 procent hade pedagogisk utbildning. En tredjedel av lärarna menar att en positiv effekt av timplanens avskaffande skulle bli att det ämnesöverskridande arbetet i skolan ökade, och att slöjden där skulle inta en viktig plats. En del uttryckte också farhågor om ett avskaffande av timplan och menade att skolan skulle bli alltför teoretisk.
Endast 37 procent av lärarna uppger att ämnesövergripande verksamhet förekommer. Här har det skett en förändring sedan 1992, då 61 procent av lärarna uppgav samverkan med andra ämnen. Detta är något som enligt Skolverket, går i motsatt riktning i jämförelse med skolutveckling i stort. Lärarna uttrycker dock en önskan att arbeta mer ämnesövergripande (70 %), men arbetar inte aktivt för att få igång ett sådant arbete (60 %).
Slöjden är det ämne i skolan där eleverna anser att de kan påverka innehåll och arbetssätt mest (59 % av eleverna). Elevernas syn på slöjden är mycket positiv: de känner engagemang (76 %), intresse (81 %), får ta egna initiativ (93 %).
Lärarna upplever också att trivseln är stor, de upplever sin lärarroll som utvecklande och engagerande. När eleverna beskriver vad som är dåligt i slöjd är tidsfaktorn återkommande: för lite tid, väntan på lärarhjälp eller att tiden går för fort under slöjdlektionerna.
Tre av fyra elever menar att slöjd är ett ämne där eleverna hjälper varandra. Att samtidigt få arbeta och prata är något som är kännetecknande för slöjdämnet (95 %) och som antas bidra till elevernas trivsel.
Ingenting står i kursplanen eller utvärderingen om samverkan mellan skolan och hantverkare, konsthantverkare, designers och hemslöjdskonsulenter.
Sammanfattningsvis är eleverna positiva till slöjden, ämnet intresserar dem. Utvärderingen visar att de känner arbetsglädje och att de får arbeta i sin egen takt. Dock uppfattar eleverna inte i någon större utsträckning att de har nytta av kunskaperna från slöjden vare sig för fortsatta studier eller för kommande arbetsliv.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
128
Slöjdämnets kvaliteter behöver lyftas fram och synliggöras för både lärare, föräldrar och för elever.
5.4.5 Lärarutbildning
I maj 2000 lade regeringen fram propositionen om den nya lärarutbildningen
4
. 2001 infördes den nya utbildningen som innebar att
åtta lärarutbildningar fördes samman till en programutbildning. Den består av tre delar: ett allmänt utbildningsområde (AUO) på 60 poäng gemensam för alla blivande lärare, en eller flera inriktningar på 40 poäng, och en eller flera specialiseringar på minst 20 poäng.
I propositionen finns tydliga skrivningar om att den nya utbildningen ska ge lärare som kan integrera kultur och skapande i skolan:
Läraren måste också utmana barns och ungdomars föreställningar och visa på andra kulturerfarenheter, konstnärliga språk och kulturmöten. Som lärare bör man eftersträva att integrera kultur i skolan på ett sådant sätt att konstnärliga arbetsmetoder blir en kunskapsväg i skolans vardagliga arbete som öppnar dörrar mellan kulturliv och skola. (prop. 1999/2000:135, s. 9)
5.4.6 Högskoleverkets utvärdering av lärarutbildningen
Högskolverket har granskat kvaliteten på lärarutbildningen och följt upp effekterna av den reform som infördes 2001
5
. I bedömargruppen fanns både svenska och internationella experter inom området. Granskningen av lärarutbildningen pekade på flera allvarliga brister. Den stora friheten att själv forma sin utbildning har t.ex. lett till att många fått en utbildning utan struktur och fördjupning. Strukturen visade sig komplicerad och svår att överblicka. Många studenter saknade en röd tråd i undervisningen. Utvärderingen ansåg det tveksamt om studenterna fick de kunskaper och den fördjupning som krävs för att utöva läraryrket. Andra brister som påpekades är att studenterna inte garanteras undervisning i viktiga områden som t.ex. läs- och skrivutveckling
4
Regeringens proposition 1999/2000:135, En förnyad lärarutbildning.
5
Utvärdering av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet och högskolor. Hög-
skoleverket, Stockholm 2005.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
129
samt betyg, prov och kunskapsbedömningar. Den verksamhetsförlagda utbildningen har också fått stark kritik.
I utvärderingen står förhållandevis lite med anknytning till barn, kultur och estetiska uttrycksformer. Erfarenheter från Malmö högskolas regeringsuppdrag med att undersöka modeller för kompetensutveckling för lärare avseende kultur i skolan har inte förts in. Det är först på en något undanskymd plats som en bekräftande ansats lämnas:
Estetiska uttrycksformers betydelse för lärandet och innebörden av det vidgade textbegreppet bör uppmärksammas i lärarutbildningen för alla lärarstuderande.
6
Bland de rekommendationer som ställs till regeringen är att förtydliga lärarutbildningens innehåll. Lärosätena rekommenderas bl.a. att stärka sin forskningsanknytning och att säkerställa att alla studenter får den praktik som de har rätt till.
Samtliga lärosäten har uppmanats att redovisa skriftligt hur de ska förbättra lärarutbildningen. En ny utvärdering ska genomföras inom loppet av två år.
5.4.7 Kompetensutveckling
Att få en bild av situationen kring lärares kompetensutveckling har inte varit enkelt. Aktionsgruppen har fört samtal med lärarfacken, Myndigheten för skolutveckling, Skolverket, Sveriges Kommuner och Landsting och personer med erfarenheter från Lärarnas Samverkansråd.
Svaren är samstämmiga. En måttsiffra för kompetensutveckling för lärare är 104 timmar per år. Kommuner och skolor avgör själva hur timmarna ska användas, och det förekommer att det läggs mer på vissa lärare och mindre på andra. Behoven ser olika ut ute i landet. En del kommuner tar ett samlat grepp. Men mer exakt information om vad som görs saknas, det finns ingen samlad statistik.
Vad gäller inslag med kompetensutveckling där kultur och estetik finns med tycker sig Myndigheten för skolutveckling se en viss trend. Språkutveckling, kultur och estetik i lärandet börjar diskuteras. Det förekommer att kommuner tar ett större grepp.
6
Utvärderingen av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet och högskolor. Del 3:
Särskilda studier, s. 110.
Kulturinstitutioner SOU 2006:45
130
Nya former för kompetensutveckling har t.ex. prövats, där estetik vävts samman pedagogisk forskning och frågor kring lärandeprocesser och bedömning. Genom sammanslagningen till ett departement öppnas en tydligare möjlighet för myndigheten att tillmötesgå och göra gemensam sak med både kultur- och skolförvaltningar.
Ett led i att tydliggöra utvecklingen har gjorts genom Lärarnas Samverkansråd. (Rådet för skolans måluppfyllelse, inrättat i samband med läraravtalet ÖLA 00). Bland annat har rådet genomfört en djupstudie i 20 kommuner, under vart och ett av avtalsåren 2002, 2003 och 2004. Studien skulle belysa hur arbetet bedrivits inom de i ÖLA angivna sex förbättringsområdena: barns och elevers inflytande, arbetsorganisationen, arbetstiden, arbetsmiljön, lärarnas kompetens och introduktion av nya lärare. En slutrapport redovisade hösten 2004
7
.
I Samverkansrådets rapport påpekas att det råder en diskrepans vad gäller tolkningen av begreppet ”kompetensutveckling”. Den definition som användes vid avtalet beskrev det som ”insatser som syftar till att utveckla lärares förmåga att skapa goda förutsättningar för elevernas lärande”. För många lärare och skolledare i undersökningen har det ofta i stället varit liktydigt med ”kurser och studiedagar”. Former som nätverksarbete, lärande samtal, kollegial handledning och liknande har sällan tagits upp. En annan förskjutning som rapporten anger gäller att många lärare beskriver hur den egna utvecklingen blivit ett genuint intresse. Det är nu statusfyllt att vara ”stadd i utveckling”, medan status tidigare i första hand handlade om att kunna bygga på rutin. Lärarna diskuterar alltmer hur kompetensutvecklingen bör och kan stödja dem i deras uppdrag. Spänningen har minskat mellan de båda fälten ämnesfortbildning och pedagogisk/didaktisk utveckling.
En generell aspekt gäller att ekonomiska brister ofta satt broms i de kompetensutvecklingsplaner som kommunerna arbetat fram. Vid besparingstider har även enstaka lärares fortbildande insats drabbats. Vikariekostnader har sällan kunnat täckas. Lärare har fått lösa vikariefrågan sinsemellan, men vid val av tvungen prioritering har den löpande verksamheten satts i första rummet. Igångsatta ambitiösa planer (utvecklade blad annat genom EU:s Växtkraft Mål 3) har kunnat få resurser bundna en tid, kommunala köpstopp har skapat en ryckig utveckling (eller ingen alls) som följd. Bilden är totalt rätt dyster, men rapportunderlagen pekar även på att det finns goda exempel med kommuner som tagit kompetensinveste-
7
Uppföljning av ÖLA 00. Djupstudie i 20 kommuner 2002
−
2004. Lärarnas Samverkansråd,
september 2004.
SOU 2006:45 Kulturinstitutioner
131
ringsdelen på allvar och verkligen involverat samtliga anställda. Andra framgångsrika vägar för växande kompetens har handlat om att bygga nätverk mellan förskolor, använda elevers lediga veckor för egen utbildning, eller att man optimerat resursanvändning genom att ta tillvara befintlig kompetens.
I de senare exemplen ser Aktionsgruppen en möjlighet till utvecklande samverkan för utbyte mellan kulturpedagoger och skola. Men uppenbart är att mer ekonomiska resurser behövs generellt för lärares kompetensutveckling.
133
6 Konstarterna
I kartläggningen redogör vi för barns kulturvanor under respektive konstområde: hur mycket teater de ser eller spelar själva beskrivs alltså under avsnittet om teater längre fram i rapporten, och detsamma gäller för övriga konstområden. Siffror om barns kulturvanor har vi i första hand hämtat ur två återkommande statistikrapporter: Barnbarometern, från MMS mediamätning, som mäter 3
−8-åringars kultur- och medievanor och Kulturbarometern, från Statens kulturråd, som mäter kulturvanor från 9 år och uppåt.
Barnbarometern bygger på intervjuer med barnens föräldrar och varje fråga ställs till ca 400 personer. Siffrorna i den senaste Kulturbarometern (från 2002) bygger på intervjusvar från 457 barn och ungdomar mellan 9 och 24 år. Om man delar upp svaren i dessa båda undersökningar i olika åldersgrupperingar och efter kön blir underlaget alltså mycket litet.
Det finns inte särskilt mycket material att utgå ifrån när vi ska beskriva vilka kulturaktiviteter barn och unga själva vill göra eller hur de uppfattar det utbud som finns. De studier som finns gäller ungdomar. Vad små och mellanstora barn vill göra eller vad de tycker om de kultursatsningar som görs för dem finns det ingen samlad kunskap om.
Det man mäter är vad barnen redan gör – främst gäller mätningarna kulturkonsumtion. Barnens eget skapande finns inte med i kulturvaneundersökningarna – utom när det gäller att spela musikinstrument eller sjunga i kör. I det fortsatta utredningsarbetet kommer Aktionsgruppen att ställa frågor direkt till barn och ungdomar om kultursatsningar som rör dem.
När det gäller kulturutbudet för barn och unga finns det alltför lite forskning om hur mötet mellan de konstnärliga institutionerna och deras publik ser ut. Det vi redovisar här är framför allt siffror över utbudets storlek – hur många barn nås av hur mycket kultur?
Konstarterna SOU 2006:45
134
Men vi vet alltför lite om vad barnen tycker om det som skapas för dem.
Vi skriver också om vilka stora aktörer som finns inom respektive konstområde – både de som producerar och förmedlar kultur och de olika intresseorganisationer som finns.
6.1 Litteratur
6.1.1 Barnens läsvanor
Svenska barn är flitiga läsare – åtminstone upp till tonåren. Men när det gäller högläsning för små barn har det skett en markant minskning sedan 1980-talet. Det visar de två statistikrapporter som regelbundet redovisar barns läsvanor: Barnbarometern, från MMS mediamätning, som mäter 3
−8-åringars kultur- och medievanor och
Kulturbarometern, från Statens kulturråd, som mäter kulturvanor från 9 år och uppåt. Siffrorna i båda mätningarna avser läsning på fritiden – alltså inte läsning som sker i förskolan eller skolan.
Då och då görs också särskilda läsvaneundersökningar. På Svenska barnboksinstitutets webbplats www.sbi.kb.se finns en litteraturlista över studier om barns och ungdomars läsvanor från de senaste tio åren.
Ett exempel är den nordiska undersökningen Læs! Les Läs. Læsevaner og børnebogskampanjer i Norden, (Anette Öster, Center for børnelitteratur, Roskilde Universitetsforlag 2004). Den bygger på uppgifter från 3 374 9
−15-åringar i Norge, Danmark och Sverige.
Studien visar att de svenska barnen läser mer än sina jämnåriga i Norge och Danmark och fortsätter att läsa högre upp i åldrarna. Till och med sjunde klass läser mer än 50 procent av barnen flera gånger i veckan. På barnens topplista står böcker av författare som JK Rowling, JRR Tolkien, Roald Dahl, Ole Lund Kirkegaard, Måns Gahrton, Moni Nilsson Brännström och Astrid Lindgren.
Barnbarometern 2002/2003 visar att 3
−8-åringar ”läser” i genomsnitt 22 minuter per dag – att jämföra med de 123 minuter de ägnar åt TV- och videotittande. Mätningarna visar att den tid som små barn läser eller blir lästa för har mer än halverats sedan den första mätningen 1984. Föräldrarnas utbildningsnivå har betydelse för om barnen läser varje dag: 65 procent av föräldrarna med kort utbildning och 83 procent av föräldrarna med hög utbildning läser för sina barn varje dag.
SOU 2006:45 Konstarterna
135
Kulturbarometern 2002 visar att det finns en könsskillnad i läsvanor som ökar med stigande ålder. I åldern 9
−14 har 77 procent av pojkarna och 89 procent av flickorna läst en bok någon gång de senaste fyra veckorna. I åldern 15
−24 fortsätter flickorna att läsa mer än pojkarna: 74 procent har läst en bok de senaste fyra veckorna mot 61 procent av pojkarna. Den här skillnaden består i vuxen ålder. Skillnaden i intresse för bokläsning syns också i intresset för att gå på biblioteket, särskilt om man tittar på de riktigt flitiga biblioteksbesökarna. Av de 15
−24-åringar som har angett att de varit på biblioteket den senaste veckan är det 21 procent av männen och 40 procent av kvinnorna.
6.1.2 Bokutgivning
År 2004 gavs 1 412 barn- och ungdomsböcker ut i Sverige. Det är en imponerande siffra, men vad döljer sig bakom? Svenska barnboksinstitutet (SBI) gör varje år en ”bokprovning”. Bokprovningen baseras på hela årets utgivning – alla etablerade förlag skickar in sina böcker till SBI och de små förlagen söker SBI själva upp. Enstaka titlar utgivna på eget förlag eller mycket små förlag kan saknas i bokprovningen.
Böckerna kategoriseras efter ursprungsland, förstautgåva eller nyutgivning, om författaren är debutant eller inte osv. SBI tittar också på om huvudpersonen i boken är flicka eller pojke. Nedanstående siffror är hämtade ur 2004 års bokprovning.
Hälften av alla barn- och ungdomsböcker som gavs ut var svenska originalutgåvor. 215 av dem var återutgivningar. Bilderboken är den största kategorin bland de svenska böckerna: 177 stycken gavs ut under året. På sista plats kom serierna med bara 5 titlar – alla med en pojke i huvudrollen.
17 barnböcker gavs ut på andra språk än svenska. 5 på arabiska, 3 på engelska, 2 på kinesiska och somali och 1 vardera på pashto, persiska och singalesiska. En bok kom ut på romani chib och det var den enda bok som gavs ut på något av de fem nationella minoritetsspråken.
Bland de 715 barn- och ungdomsböcker som översattes från ett annat språk dominerar engelskan stort som originalspråk med 426 titlar (73 %). På andra plats kommer japanska med 33 titlar (mot 22 året innan). Den höga siffran beror på det ökande intresset för de japanska mangaserierna. Danska, tyska och norska böcker
Konstarterna SOU 2006:45
136
ligger alla på runt 30 titlar var. Sammanlagt finns det böcker översatta från 15 olika språk. Med undantag från japanska och en bok på hebreiska är samtliga översatta från europeiska språk.
I bokprovningen finns också uppgifter om författarnas och huvudpersonernas kön. De svenska böckerna är oftast skrivna av en kvinna: 281 kvinnliga författare mot 193 manliga. Vilket kön som är vanligast bland huvudpersonerna varierar med böckernas kategori: 111 bilderböcker har en pojke som huvudperson och 74 en flicka. 17 böcker har ett par som huvudpersoner. Kapitelböckerna har den jämnaste könsfördelningen: 26 handlar om en flicka, 27 om en pojke och 8 om ett par. När vi kommer till mellanåldersböcker och ungdomsböcker dominerar flickorna stort: 108 flickor mot 51 pojkar i mellanåldersböckerna och 100 flickor mot 50 pojkar i ungdomsböckerna.
6.1.3 Barnböcker från hela världen
Ett initiativ för att främja mångfald i barnboksutgivningen är nätverket Den hemliga trädgården, som vill lyfta fram världslitteraturen för barn – både den som redan finns översatt och den som väntar på att bli det. Med världslitteraturen menas här den rikedom av barn- och ungdomslitteratur som kommer ut i Afrika, Asien, Latinamerika, Mellanöstern och delar av Europa.
Nätverket består av Barnängens världsbibliotek i Solidaritetshuset, Stockholm, IBBY-Sverige, Internationella biblioteket/Stockholms stadsbibliotek och Svensk Biblioteksförenings specialgrupper för Asien, Afrika, Latinamerika, för Mångfald och flerspråkighet, för Barnbibliotek, Unga Vuxna och Skolbibliotek.
Den hemliga trädgården är också namnet på den skrift som nätverket har tagit fram, som presenterar ett urval av barn- och ungdomsböcker från Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika. Ytterligare en skrift med titeln Den hemliga trädgården – stigar och spår – presenteras på bokmässan i Göteborg 2005.
En tredje trycksak är en broschyr med titeln Några av världens bästa barnböcker, som listar ett urval helt nödvändiga barnböcker, som ännu inte översatts till svenska.
Se också nätverkets webbsida www.macondo.nu/hemliga.htm
SOU 2006:45 Konstarterna
137
6.1.4 Flerspråkiga barnböcker
Ungefär 15 procent av alla barn i Sverige har utländsk bak- grund, dvs. de är födda utomlands eller har båda föräldrarna födda utomlands. Enligt SCB:s Barn och deras familjer 2002 är det 262 115 barn under 18 år.
Därutöver tillhör ca 112 000 barn någon av de fem nationella minoritetsgrupperna. Sverigefinnar är den största gruppen, ca 90 000 barn. (källa Integrationsförvaltningen, Stockholms stad). Förra året kom det enligt SBI:s bokprovning ut en barn- och ungdomsbok på något av dessa språk: Mure ang lune Paramiçi, sagor på romani chib av Erland Caldaras Nikolizsson.
Läroplanen för förskolan betonar att det är viktigt att stimulera både modersmålet och svenskan hos tvåspråkiga barn. Enligt Kulturrådet finns det alldeles för få böcker på invandrarspråk eller tvåspråkiga böcker eftersom efterfrågan är stor från förskolor, skolor och bibliotek.
På Rinkeby bibliotek finns en lång erfarenhet av att arbeta med barns språkutveckling. Sedan år 2000 pågår ett samarbete med bokförlaget Mantra i London, som ger ut böcker med text på engelska parallellt med ett tjugotal olika språk. Böckerna kompletteras med inläsningar på CD, storböcker, CD-rom, affischer, spel och dockor.
Tack vare ett bidrag till inköp av böcker på somaliska kunde biblioteket översätta och köpa in två titlar på svenska och somaliska, böcker som förskolor, skolor och bibliotek erbjöds köpa. Ytterligare två titlar beställdes in i vardera tre upplagor: arabiska, somaliska och turkiska. Bokhandeln Bokspindeln förmedlar böckerna och det övriga materialet från Mantra, böckerna säljs också via Bibliotekstjänst.
Tack vare att bokförlaget Tranan och Fisksätra bibliotek också engagerat sig har två titlar till kunnat beställas. I Fisksätra finns både erfarenhet och nya projektpengar i ”Språk som rikedom”. En intresseanmälan skickades ut till bl.a. biblioteken och därefter har fem upplagor av två titlar beställts in, på arabiska, somaliska och engelska som parallellspråk. Trots intresse saknas ekonomiska resurser att beställa fler upplagor. Minimiupplagan är 400 ex för ca 50 kr styck. För att kunna fortsätta och utveckla arbetet med böcker på parallellspråk behövs nya stödformer som är bättre anpassade till behoven av böcker i många små upplagor.
Konstarterna SOU 2006:45
138
Biblioteken har inlett samarbete med Internationella biblioteket i Norge och Ljudbiblioteket i Danmark som har ansvar för utgivningen i respektive land. Förhoppningen är att kunna utbyta erfarenheter och söka EU-bidrag gemensamt men för att Sverige ska kunna vara med krävs en annan organisation.
Rinkeby bibliotek har fört fram flera synpunkter till Aktionsgruppen: Uppgiften att ta fram och sprida böckerna är för kostsam och arbetskrävande för att ligga på två enskilda bibliotek. Erfarenheter och synpunkter från användare i hela landet behöver samlas in och spridas och knytas till forskning i tvåspråkighetsutveckling. Kontakter med svenska invandrarförlag, Bibliotekstjänst, Myndigheten för skolutveckling m.fl. behöver utvecklas. Det är angeläget att bygga ut ett samarbete med Mantra och andra förlag med liknande utgivning för att ta fram och distribuera tryckta och inlästa översättningar till svenska och därmed göra materialet tillgängligt för flerspråkiga barn i Sverige.
Södertälje stadsbibliotek har i samarbete med Kulturrådet översatt 14 bilderböcker till suryoyo, det språk som talas av assyrier/syrianer. Böckerna, som är på svenska, kompletteras med en cd med texten inläst på suryoyo och svenska. Böckerna kan användas både hemma och på förskolan och stöder barnens språkutveckling både på svenska och suryoyo.
Södertälje stadsbibliotek har nu fått projektmedel tillsammans med En bok för alla för att översätta två bilderböcker och spela in inläsningar på cd till bl.a. arabiska, spanska, albanska och farsi.
Kulturrådet fördelar stöd till (enspråkiga) böcker på invandrar- och minoritetsspråk. Stödet kan också gå till översättning av barnböcker. Bedömningen av vilka böcker som ska få stöd utgår från bokens kvalitet, olika språkgruppers tillgång till och behov av litteratur – både för vuxna och för barn. Stödet ges i efterhand till redan tryckta böcker.
Under 2004 fick fem barnböcker stöd: Astrid Lindgrens Känner du Pippi Långstrump? (1947) översattes till mandarin och taipe (kinesiska) och Lotta på Bråkmakargatan (1961) översattes till bengali. Gunilla Woldes Totte bygger (1970) och Emmas första dag på dagis (1976) översattes båda till persiska. (Originalutgåva inom parentes.)
SOU 2006:45 Konstarterna
139
6.1.5 Böcker för funktionshindrade barn
Det finns inga definitiva siffror på hur många barn och ungdomar som har ett funktionshinder som gör att de behöver få litteratur som är anpassad till deras funktionshinder: t.ex. i punktskrift, som talbok, taktil bok eller teckenspråksbok. I Upp till 18 – fakta om barn och ungdom, från Barnombudsmannen från 2004 redovisas att ca 2 200 barn under 18 har en synskada, 8 800 barn är hörselskadade och mellan 90 000 och 170 000 barn har någon form av läs- och skrivsvårigheter. Cirka 8 000 barn mellan 2 och 17 år har en form av utvecklingsstörning som gör att de går i särskola eller får insatser enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade).
Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB, producerar och lånar ut litteratur på medier som är anpassade för personer med läshinder. TPB ska också informera och sprida kunskap om talböcker, punktskrift och läshandikapp, och de deltar i utvecklingen av nya medier för personer med läshandikapp.
TPB har i uppdrag att göra 25 procent av det som ges ut under ett år tillgängligt som talbok. Talböcker lånas ut via folkbibliotek och skolbibliotek men punktskriftsböcker lånas ut direkt från TPB. – Ett problem är samtidigheten, de barn som läser talböcker vill
självklart gärna läsa böckerna samtidigt som deras kompisar läser den tryckta boken. Idealet vore förstås att förlagen gjorde boken tillgänglig redan från början, säger Jenny Nilsson, barnbibliotekarie på TPB.
De senaste fem åren har det hänt mycket på talboksområdet. Sedan 2001 gör TPB alla sina talböcker i s.k. DAISY-format (Digitalt Audiobaserat InformationsSYstem). Det innebär att en bok som förut kunde bestå av en hel rad kassetter nu ryms på en enda cdromskiva. Böckerna läses på dator eller särskilda talboksspelare. Tekniken gör det möjligt att bläddra mellan olika kapitel och lägga in bokmärken – en stor förbättring jämfört med att sitta och spola sig igenom mängder av kassetter för att hitta tillbaka till rätt ställe i boken!
Taktila bilderböcker görs för synskadade barn, för att de ska få möjlighet att lära sig förstå och tolka bilder. Böckerna har oftast en tryckt bok som förlaga. Originaltexten förs över till punktskrift och storstil och bilderna görs oftast för hand i olika material och
Konstarterna SOU 2006:45
140
kontrastrika färger. Produktionen blir därför både kostsam och långsam – men med mycket hög kvalitet.
TPB:s projekt Bilderböcker för alla syftar till att göra bilderböcker för små barn tillgängliga också för barn med grav synskada och andra funktionshinder. För att kunna öka produktionen och göra den billigare provar man nu metoder med screentryck. Projektet ska utvärderas i slutet av 2005. – Det finns en stor efterfrågan på taktila bilderböcker och detta
gäller både barn med synskada och barn med andra funktionshinder (koncentrationsstörningar av olika slag, t.ex. ADHD och även utvecklingsstörning). TPB har en väldigt liten produktion som av upphovsrättsliga skäl hittills varit tillgänglig endast för synskadade barn. Där skulle det behövas fler böcker och kanske också olika typer av bilderböcker som är anpassade för olika gruppers behov, säger Jenny Nilsson.
TPB har en särskild webbplats, Barnens TPB, som vänder sig till barn upp till tolv år. Sidan finns i en lättläst version, och det går också att få den uppläst. Här kan barn låna punktskriftsböcker, söka i TPB:s katalog, skriva egna boktips och läsa varandras. Det går också att skicka post till TPB:s barnbibliotekarie och tipsa om böcker som man skulle vilja läsa som talbok.
6.1.6 Läsfrämjande insatser
Barnlitteraturen har sitt alldeles speciella problem, som ingen annan konstform har i samma utsträckning: det finns så många böcker att det kan vara svårt att hitta rätt. Dels för att olika barn har olika intressen, men också för att kvaliteten är så skiftande. Frågan är vem som har tolkningsföreträde – den vuxna litteraturföreträdaren, eller den unga läsaren?
Det finns ett antal olika satsningar som ska hjälpa läsare och böcker att hitta fram till varandra.
Kulturrådet fördelar 6,7 mnkr per år i stöd till läsfrämjande insatser. En del av stödet går till att producera en katalog som presenterar ett urval av årets utgivning av barn- och ungdomsböcker på ett sätt som lockar till läsning. Katalogen trycks i 400 000 ex och sprids gratis till bibliotek, skolor och bokhandlar. Biblioteken står för ca 75 procent av beställningarna och sprider sedan katalogen vidare till barn och föräldrar. Intresset för katalogen har spritt sig
SOU 2006:45 Konstarterna
141
utanför landets gränser och Kulturrådet får nu även beställningar från ett antal bibliotek i Finland som vill sprida information om svenskspråkiga böcker.
Bokjuryn är en årlig omröstning där barn mellan 0 och 19 år får rösta fram årets bästa bok i fyra åldersgrupper: 0
−6 år, 7−9 år,
10
−13 år och 14−19 år. Barnen får rösta på alla böcker som gavs ut under året. 2003 deltog 45 000 barn i omröstningen. Bokjuryn administreras av En bok för alla. (Se www.bokjuryn.se)
Barnens bibliotek är en nationell webbplats som drivs av regionbibliotek Västra Götaland med stöd från Kulturrådet. Webbplatsen vänder sig direkt till barn upp till 14 år med barns egna boktips, möjlighet att skicka in egna texter, länkar som kan vara intressanta för barn m.m. Barnen kan också få svar på frågor från bibliotekarier. Här finns också information om böcker för barn med olika läshandikapp. (Se www.barnensbibliotek.se)
6.1.7 En bok för alla
En bok för alla (EBFA) är ett ideellt aktiebolag som ägs av ABF, Studieförbundet Vuxenskolan, Föreningen Ordfront och Föreningen En bok för allas vänner. Syftet med verksamheten är att ge ut och sprida god litteratur till ett lågt pris. Bokutgivningen stöds av staten. EBFA ger årligen ut 30 barn- och ungdomsböcker och 20 vuxenböcker. Böckerna säljs i bokhandeln, av lokala bokombud och på många håll även på biblioteken.
EBFA driver också läsfrämjandeprojekt, t.ex. Läs för mig pappa, ett projekt som syftar till att få män inom LO-facken att läsa högt för sina barn. En bok för alla samordnar också Bokjuryn, där barn röstar fram sina favoritböcker varje år.
6.1.8 Författarcentrum
Författarcentrum är en ideell organisation med 700 författare som medlemmar. Författarcentrum har fyra regionala organisationer, FC Öst, Syd, Väst och Norr, som samarbetar i en gemensam riksorganisation. Målet för verksamheten är att föra ut litteratur i samhället och att värna yttrandefriheten.
Konstarterna SOU 2006:45
142
Ett av Författarcentrums viktigaste uppdrag är att stimulera barns och ungdoms läsande genom att initiera läsprojekt och förmedla författarbesök till skolorna.
Föreningen driver en mängd olika läsprojekt runt om i Sverige. Det största är Läsning pågår, som är ett samarbete mellan Författarcentrum Öst och Stockholms stad. Sedan starten 1998 har 82 procent av Stockholms stads grundskolor deltagit i projektet vid något tillfälle. Det innebär att ca 60 000 elever hittills har fått författarbesök. Ett hundratal författare har varit ute i skolorna och mött sina unga läsare.
2004 förmedlades 1.486 författarbesök av förmedlingarna i Norr, Öst, Syd och Väst. Cirka 50 procent gick till barn- och ungdomsboksförfattare.
Bokförlaget Podium drivs inom ramen för Författarcentrum Öst. Sedan 1998 har Podium, med stöd från Kulturrådet, löpande gett ut två- och flerspråkiga böcker varav många för barn och ungdom. Podium har bland annat översatt fyra barnböcker till romani (Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, Gunilla Lundgrens Aljosha, zigenarhövdingens pojke och Tariq, bergets hövding samt Moni Nilsson-Brännströms Tsatsiki & Morsan). Bilderboken Fem små fingrar (2004) av Mostafa Rahmandoust/bild: Henrik Lange innehåller fingerlekar på persiska och svenska för barn 0
−3 år. Hösten
2005 utkommer det tvåspråkiga seriealbumet (romani och svenska) Sofia Z-4515 av Gunilla Lundgren och Amanda Eriksson. Podium initierar även utgivning på samiska, ett annat av minoritetsspråken, i och med höstens utgivning av Vidd – Poesi från Sápmi/Viiddus – Divttat Sámis. I denna tvåspråkiga (nordsamiska och svenska) antologi presenteras fyra samiska poeter: Rose-Marie Huuva, Simon Marainen, Thomas Marainen och Inghilda Tapio. Podiums böcker distribueras numera av Förlagssystem AB i Falun. Tre av böckerna på romani kan beställas kostnadsfritt från Liber till verksamhet i modersmålet, genom ett samarbete mellan Podium, Kulturrådet och Skolverket.
SOU 2006:45 Konstarterna
143
6.2 Film
6.2.1 Barns filmvanor
Barn och ungdomar har ett stort filmintresse. Redan små barn ser mycket film men inte i första hand på biograf utan på TV, video, dvd och via internet. 37 procent av 3
−6-åringarna tittar på video en genomsnittlig dag. Den genomsnittliga tittartiden har stigit från 7 minuter per dag 1984 till 39 minuter 2002/03. Under det senaste året har 63 procent av 3
−8-åringarna sett film på bio, allt enligt
Barnbarometern 2002/2003. I huvudsak går barnen på bio tillsammans med familjen.
Äldre barn och ungdomar går oftare på bio än småbarnen. I åldersgruppen 9
−14 år svarar 46 procent att de varit på bio de senaste fyra veckorna, motsvarande siffra för 15
−24-åringar är
59 procent enligt Kulturbarometern 2002.
Under 2004 har biobesöken sjunkit och i första hand är det ungdomarna som stannar hemma.
Att se film på bio är en möjlighet i första hand reserverad för barn som bor i större städer. Enligt uppgifter från Svenska Filminstitutet är Sverige visserligen Europas biograftätaste land, med över tusen registrerade biografer, men mindre än hälften av dessa visar fler än fem föreställningar per vecka. De flesta av dessa mest aktiva biografer ligger i större städer och de står för nära 90 procent av biobesöken. Enligt Svenska Filminstitutet är filmutbudet på den ordinarie biografrepertoaren ofta starkt begränsat, inte minst när det gäller film för barn och ungdom.
Ungdomsstyrelsens enkätundersökning om 16-åringars kultur- och fritidsvanor, Arenor för alla
1
, visar att de flesta ungdomar ser
film hemma – runt 90 procent på alla de fyra orter som är med i undersökningen. Hur stor andel som ser film på bio varierar mellan bostadsorterna. I Bengtsfors/Årjäng ser 53 procent av pojkarna film på biograf (91 procent tittar hemma) medan 87 procent av pojkarna i Stockholms innerstad ser film på bio.
1
Arenor för alla. En studie om ungas kultur- och fritidsvanor, Bengt Larsson, Ungdoms-
styrelsen 2005.
Konstarterna SOU 2006:45
144
6.2.2 Ungas eget filmskapande
Kommuner och skolor spelar en viktig roll när det gäller att bereda möjlighet för unga att själva uttrycka sig med rörliga bilder. Tidigare har många kommuner inrättat särskilda medieverkstäder eller animationsverkstäder där barn och ungdomar själva har kunnat göra film på video. I takt med att videotekniken blivit enklare och billigare har förskolor och skolor i allt större utsträckning skaffat egen utrustning.
Många skolor har gjort stora ansträngningar för att bredda satsningen på IT, från att gälla ordbehandling i datorer och informationssökning på Internet, till ett mer omfattande arbete med digitalkameror och multimedia. Allt fler kommuner väljer också att vidga musikskolans verksamhet till att också omfatta arbete med andra uttryck, som till exempel film och andra medier, vilket är betydelsefullt för att kunna möta ungas fritidsintresse för filmskapande.
Under åren 1982
−1993 fördelade Svenska Filminstitutet ett stöd till lokalt arbete med video. Detta stöd har i många kommuner haft stor betydelse för att initiera videoverkstäder, skolmedieverkstäder och lokal-tv stationer där barn och ungdomar getts möjlighet till eget skapande med rörliga bilder.
En stor del av ansvaret för att främja barns- och ungdomars egna möjligheter att uttrycka sig med rörliga bilder vilar idag på regionala resurscentrum för film och video. Svenska Filminstitutets uppgift har blivit att samordna ett nationellt erfarenhetsutbyte och konsultativt delta i olika lokala och regionala utvecklingsprojekt tillsammans med skolor, lärarutbildningar eller föreningar. Samtliga 19 regionala resurscentrum för film och video arrangerar regionala festivaler med filmer gjorda av barn och ungdomar i regionen.
Sedan 1996 arrangerar Trollhättans kommun en nationell videofilmfestival för ung svensk film, kallad Novemberfestivalen. Festivalen är en tävling där filmare upp till 26 år tävlar i tre klasser. Festivalen arrangeras tillsammans med Folkets Hus Kulturhuset i Trollhättan, Västra Götalandsregionen, Svenska Filminstitutet samt av det regionala resurscentrum för film och video som innehar Kulturdepartementets särskilda nationella uppdrag inom området regional filmverksamhet. Novemberfestivalen har blivit en allt viktigare mötesplats inte bara för unga filmskapare, utan också för de handledare och lärare som lokalt och regionalt arbetar med att stödja ungas filmskapande.
SOU 2006:45 Konstarterna
145
Sedan 2001 har Svenska Filminstitutet varje vår bjudit in unga filmare till en konferens på Filmhuset i Stockholm, kallad Drömfabriken, där ungdomar som själva gör film har kunnat möta varandra och diskutera film och filmskapande tillsammans med företrädare för filmbranschen.
6.2.3 Professionell film för barn
Bland de fem mest sedda filmerna i Sverige 2004 finns två barnfilmer enligt Svenska Filminstitutets statistik över öppna filmvisningar: Harry Potter och fången från Azkaban (över 700 000 besökare) och Björnbröder (över 600 000 besökare). Bland de fem mest sedda svenska långfilmerna kommer barnfilm på andra och tredje plats: Hip Hip Hora! och Lilla Jönssonligan på kollo – de hade båda runt 300 000 besökare. Andra barnfilmer med stor publik var Spy Kids 3, Superhjältarna och Kogänget. Amerikanskt och animerat dominerar när det gäller barnfilm.
Att producera film är dyrt. Enligt Gila Bergqvist Ulfung, barnfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet, kostar det åtminstone 15 mnkr att göra en barnfilm i långfilmsformat. Minst tio procent av Svenska Filminstitutets förhandsstöd ska gå till barnfilm, vilket ger barnfilmskonsulenten ca 19 mnkr per år att fördela i förhandsstöd till långfilm, kortfilm, animerat och dokumentärer för barn. Stödets storlek är beroende av hur mycket pengar som kommer in via biljettintäkterna på bio. Stödet har i stort sett varit detsamma under de senaste tio åren.
Gila Bergqvist Ulfung har bestämt att ge pengar till tre långfilmsprojekt per år. Minst en film per åldersgrupp är målet (5
−8 år,
9
−12 år och 13−15 år). Det innebär att varje film kan få 3−4 mnkr i stöd, resten måste sökas hos andra finansiärer – Sveriges Television, regionala resurscentra för film och video, olika nordiska och europeiska filmfonder. Möjligheterna att få privata finansiärer till barnfilm är nästan obefintliga – barnpubliken är för liten och det är nästan omöjligt att spela ihop produktionskostnaderna.
Animerat, kort- och novellfilm får en större andel av sina produktionskostnader genom förhandsstödet – ca 50 procent.
Svenska Filminstitutet lämnade in ett underlag till en ny svensk filmpolitik till Kulturdepartementet i december 2004. Där skriver man att det behövs en nysatsning på svensk barnfilm. Filminstitutet skriver att för att utveckla barnfilmen krävs:
Konstarterna SOU 2006:45
146
• mer pengar,
• långsiktiga utvecklingsinsatser,
• utvecklingsstöd till producenter av barnfilm,
• samarbete med televisionen,
• ökad satsning på animation och
• höjd status.
Filminstitutet skriver också att det bör göras minst fem svenska långfilmer för barn upp till tolv år per år för att bibehålla publikens intresse. Man föreslår också att insatserna för barnfilm bör fördubblas under kommande avtalsperiod för filmavtalet.
Det danska stödet till barnfilm ses som ett föredöme. Enligt den danska filmlagen ska minst 25 procent av det statliga stödet till dansk film gå till barn- och ungdomsfilm, vilket resulterar i stöd till 5
−6 långfilmer per år, dvs. ungefär dubbelt så mycket som i Sverige.
Från och med 2006 kommer den statliga filmpolitiken att regleras dels i ett avtal mellan staten och film- och tv-branschen, dels genom anslag direkt från Utbildnings- och kulturdepartementet.
Stöd till produktion av svensk barnfilm omfattas av 2006 års filmavtal. Under perioden 2006
−2010 garanterar detta avtal större anslag till produktion av barnfilm än tidigare avtal.
Stöd till filmkulturell verksamhet, som till exempel film i skolan och stöd till regionala resurscentrum för film och video, regleras utanför avtalet med filmbranschen och beskrivs i propositionen Fokus på film
− en ny svensk filmpolitik, som den 22 september
2005 presenterades vid regeringens sammanträde och som den 28 september 2005 kommer att överlämnas till riksdagen.
6.2.4 Regionala resurscentrum för film och video
Det finns för närvarande 19 regionala resurscentrum för film och video. Dessa finansieras genom regionala och statliga medel, s.k. stöd till regionala resurscentrum för film och video.
2
Flera resurs-
centrum disponerar också medel från EU:s strukturfonder. Knutna till dessa resurscentra finns regionala film- och biografkonsulenter med uppgift att bl.a. stödja arbetet med film i skolan.
3
2
Från och med år 2000 ingår detta stöd som en del av 2000 års filmavtal.
3
Texten om regionala resurscentrum är hämtad från www.sfi.se samt Film för lust och läran-
de – Skolverket och Svenska Filminstitutet, 2001.
SOU 2006:45 Konstarterna
147
Verksamheten vid regionala resurscentrum bedrivs inom tre huvudområden:
• produktion
• visning och distribution
• film- och mediepedagogik.
Produktion
De flesta regionala resurscentrum ger stöd till s.k. växthusprojekt eller garagefilm som riktar sig till unga filmare. Många resurscentrum ger också stöd till professionell kort- och dokumentärfilmsproduktion, det gäller såväl ekonomiskt bidrag, utlån av teknik som handledning och kompetensutveckling till filmare. Ofta agerar resurscentrumen som producenter/samproducenter med krav på att produktionen har en tydlig regional koppling.
Visning och distribution
Inom ramen för regionala resurscentrums verksamhet ingår att bibehålla och utveckla möjligheter att visa och distribuera film, där särskild tonvikt läggs på den regionalt producerade filmen. För att filmerna ska nå publik inom länet arrangeras på många håll regionala film- och videofestivaler. Dessutom visas filmerna ibland som förfilm på vissa biografer samt görs tillgängliga för utlåning på länets bibliotek. En del av filmerna når också en större publik genom att de exponeras på nationella och internationella festivaler. På senare år har Sveriges Television visat allt fler kort- och novellfilmer varav många är regionalt producerade eller samproducerade.
Film och mediepedagogik
Den mediepedagogiska verksamheten vid regionala resurscentrum handlar om att öka möjligheterna för barn och unga till eget skapande med rörliga bilder, både på fritid och i skolan. När det gäller fritid rör det sig t.ex. om att stödja lokala videoverkstäder, filmstudios och filmläger för unga. Inom skolans område handlar det om att erbjuda lärare kompetensutveckling i hur man kan använda sig av rörlig bild i skolarbetet, både praktiskt och teore-
Konstarterna SOU 2006:45
148
tiskt. Därtill verkar man för att initiera, stödja och utveckla arbetet med skolbio och övrigt filmpedagogiskt arbete i länets kommuner. Konsulenterna fyller här en viktig roll genom att arrangera regelbundna nätverksträffar för kulturtjänstemän, lärare och projektledare engagerade i kommunal skolbioverksamhet. Många regionala resurscentrum har inlett ett nära samarbete kring dessa frågor med lärarutbildningar vid de högskolor och universitet som finns i regionen.
Filmproduktionscentrum
Tre regionala resurscentrum har av regeringen utsetts till produktionscentrum vilket innebär att de årligen får statligt stöd för att producera långfilm i sina respektive regioner. Dessa är Film i Väst, Filmpool Nord och Film i Skåne. Dessa tre agerar som samproducenter med krav på rättigheter i de filmer man går in i. De ställer också krav på att hela eller delar av produktionen ska ske i det egna länet samt att lokala produktionsmedel ska komma till användning. Insatserna kan gälla såväl teknik och personal som ekonomiska resurser.
6.2.5 Nationellt uppdrag film
Sedan 1999 utser regeringen ett treårigt nationellt uppdrag inom filmområdet, med tonvikt på barn och ungdom. Uppdraget låg först hos Film i Väst, togs över av Filmpool Nord och innehas 2003
−2005 av Film i Värmland. Det finns ingen samlad utvärdering av de nationella uppdragen på filmområdet.
I regeringsbeslutet till den nuvarande innehavaren av uppdraget, Film i Värmland, finns en tydlig inriktning på barn och ungdom.
Film i Värmland ska
fortsätta att utveckla sin verksamhet som resurscentrum för film med tyngdpunkt på barn och ungdom samt sprida kunskaper och erfarenheter inom sitt område. Med stöd i det nationella uppdraget ska Film i Värmland bidra till utveckling av unga filmare och filmarbetare, produktion av kort- och dokumentärfilm, film- och mediepedagogiskt arbete bl.a. med inriktning på skolor, spridning av visning av kvalitetsfilm samt biografen roll som kulturell mötesplats.
SOU 2006:45 Konstarterna
149
6.2.6 Film i skolan
Svenska Filminstitutets satsning på skolbio, där kommuner stimulerats att lokalt organisera filmvisningar på biograf som följs upp med diskussioner och arbete i skolan, har under de senaste tio åren rönt stort genomslag.
Ett mål med satsningen har varit att öka uthyrningen av kvalitetsfilm och utnyttjandet av biograflokaler på dagtid då lokalerna annars ofta står tomma. Ett annat mål har varit att på sikt förmå varje kommun att ta in biograffrågorna som ett ansvarsområde i den lokala kulturpolitiken eller utbildningspolitiken och att verksamhet med film i skolan förs in i kommunala skolplaner och i skolornas lokala arbetsplaner. Ett tredje mål har varit att lyfta fram filmens möjligheter i skolan genom att skapa ett intresse för filmen som konstart och väcka ett mediekritiskt tänkande.
Syftet med stödet är att öka möjligheterna för barn och ungdomar att se kvalitetsfilm på biograf och fördjupa sina kunskaper om rörliga bilder. Stödet, som kallas stöd till lokal filmkulturell verksamhet för barn och ungdom, fördelas vid två tillfällen per år.
Stöd ges till skolor och kommuner för att anordna filmvisningar på biograf för barn och ungdom. Stöd ges i huvudsak för att initiera projekt som på sikt ska finansieras med lokala medel och beviljas för ett år i taget, som regel under högst tre år.
Svenska Filminstitutet har sedan några år tillbaka öppnat för möjligheten att få stöd ett fjärde år för att utvärdera och utveckla verksamheten med film i skolan. Allt fler kommuner har valt att utnyttja denna möjlighet för att dokumentera genomförda insatser och formulera visioner för det fortsatta arbetet med film och andra medier i skolan. I denna ansökningsomgång har åtta kommuner beviljats stöd för att ytterligare utveckla verksamhet med film och medier i skolan.
Verksamheten med film i skolan i Sveriges kommuner följs upp och utvärderas kvantitativt sedan 1996 genom en årlig enkät till Sveriges kommuner. Resultatet presenteras i den årliga rapporten Skolbio i Sverige.
Läsåret 2003
−2004 bedrevs organiserad skolbioverksamhet i 181 av Sveriges 290 kommuner. 120 av dessa kommuner finansierade verksamheten med lokala medel, utan stöd av Svenska Filminstitutet. Det totala antalet visningar uppgick till 4 575 och den totala publiken beräknas till 687 000 besökare. Detta är en dold publik
Konstarterna SOU 2006:45
150
som inte är synlig i den officiella film- och biografstatistiken som enbart bygger på besök vid så kallade öppna visningar.
Under 2005 har Svenska Filminstitutet fördelat 1 969 000 kr till 45 projekt för att stimulera verksamhet med skolbio och annan mediepedagogisk verksamhet.
Agenda M
Till stöd för kommuner som önskat utveckla arbetet med film och andra medier i skolan har Svenska Filminstitutet tillsammans med Myndigheten för skolutveckling under 2003 tagit fram ett underlag kallat Agenda M – Diskussionsunderlag för ett mediepedagogiskt utvecklingsarbete. Syftet med materialet är att ge lärare, skolledare, kulturtjänstemän och politiker inspiration och idéer för att stärka och utveckla arbetet med medier där frågan om skolbio och elevers eget filmskapande sätts i relation till övriga satsningar på medier och IT i skolan.
Under 2003 och 2004 har sammanlagt 26 kommuner beviljats stöd ur anslaget för lokal filmkulturell verksamhet för barn och ungdom för att dokumentera, utvärdera och utveckla verksamhet med film och medier i skolan i enlighet med Agenda M. Försöksverksamheten har i flera kommuner lett fram till att det filmpedagogiska arbetet stärkt sin ställning, bland annat genom politiska beslut, satsningar på kompetensutveckling samt ökad samverkan mellan politiker, skolledare och pedagoger.
De rapporter och utvärderingar som tagits fram i kommunerna beskriver hur arbetet med film och andra medier på ett vitalt sätt bidragit till att utveckla arbetsformerna i skolan. Film och andra medier har banat väg för elevaktiva arbetssätt, lärarens roll som handledare har utvecklats, elever med skilda talanger och intressen har kunnat träda fram, elevernas inflytande över skolarbetets planering och genomförande har ökat.
6.2.7 Filmvisningar på fritid
Under läsåret 2003
−2004 beräknar Svenska Filminstitutet att det förekom verksamhet med filmklubbar för barn på fritid i 76 kommuner.
SOU 2006:45 Konstarterna
151
Den totala publiken vid dessa visningar uppskattas till 67 000 besök. Dessa besök omfattas inte av den officiella biografstatistiken. Statistiken rörande dessa övriga barnfilmvisningar är inte fullständig utan bygger på uppgifter som framkommit i samband med Svenska Filminstitutets kartläggning av skolbioverksamheten i Sverige. Någon fullständig kartläggning av barnfilmklubbar i Sverige finns inte.
Sedan 1984 arrangeras årligen Barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, BUFF. Stockholms filmfestival arrangerar sedan år 2000 en särskild barnfilmfestival, kallad Stockholms filmfestival Junior. I samband med andra festivaler, som Uppsala Internationella Kortfilmfestival och Umeå Internationella Filmfestival, arrangeras särskilda filmvisningar för barn och ungdom.
Antalet besök vid slutna barn- och ungdomsfilmvisningar i form av filmklubbar och festivaler beräknas sammanlagt uppgå till nära 100 000 besök per år. De omfattas inte av den officiella biografstatistiken.
Dessa visningar möjliggörs i hög utsträckning av de stöd som finns till Sveriges Förenade Filmstudios som under de senaste åren tagit ett ökat ansvar för att etablera och utveckla ungdomsfilmklubbar samt de stöd som finns till filmfestivaler i Sverige.
6.2.8 Textning och syntolkning av svensk film på bio, video och dvd
Sedan år 2000 fördelar Svenska Filminstitutet ett stöd till svensktextning av svensk film samt till så kallade syntolkade filmvisningar. Syftet med stödet är att ge hörselskadade och synskadade möjlighet att ta del av film, framför allt svensk film.
Stödets totala budget är cirka 1,4 mnkr per år. I referensgruppen för stödet sitter, förutom handläggare från Svenska Filminstitutet, representanter från Hörselskadades Riksförbund, Sveriges Dövas Riksförbund och Synskadades Riksförbund.
Stöd till textning av svensk film
Stödet till textning av svensk film omfattar film på bio, video och dvd. I praktiken svensktextas i stort sett inga svenska filmer på video utan fokus ligger på svenska filmer på bio och dvd. Före
Konstarterna SOU 2006:45
152
år 2000 var hörselskadade och döva i stort sett helt utestängda från att ta del av svensk film på bio och dvd. Numera är situationen radikalt förändrad.
När stödet till textning av svensk film på bio inrättades år 2000 fanns det hos många filmdistributörer ett motstånd mot att överhuvudtaget söka stödpengar för att ta fram textade svenska filmkopior. Trots att dessa kopior i princip blev kostnadsfria för distributörerna ansågs det ändå vara en förlustaffär att distribuera filmkopior av svensk film textade på svenska.
Under de år som stödet funnits har distributörernas inställning förändrats. År 2004 hade drygt 30 svenska filmer biopremiär. Cirka 20 av dessa filmer fick en eller flera biografkopior textade med stöd från Svenska Filminstitutet. De textade svenska biografkopiorna visades sedan på den ordinarie biorepertoaren, framför allt i större städer som Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro men även på mindre orter.
Bland de svenska biofilmer som textades under 2004 finns de flesta av årets kommersiella succéer, som Såsom i himmelen, Masjävlar, Hip Hip Hora! och Populärmusik från Vittula, men även smalare titlar som dokumentärfilmerna Armbryterskan från Ensamheten och Med kameran som tröst del 2.
Även om en stor andel av de svenska biografpremiärerna under ett år förses med svensk text är det dock inte säkert att dessa textade filmkopior verkligen når ut till sin huvudsakliga målgrupp. Få extra marknadsföringsåtgärder görs för att synliggöra de textade kopiorna på repertoaren – det finns alltså en risk att de hörselskadade och döva helt enkelt inte hittar visningarna av textad svensk film. För att råda bot på detta informationsproblem har Hörselskadades Riksförbund på sin hemsida, www.hrf.se, skapat rubriken Textad kultur. Här kan man få tips om vilka textade biograffilmer och textade teaterföreställningar som visas på repertoaren i de större städerna. Ett annat problem är att de textade filmkopiorna ofta blir styvmoderligt behandlade på biografrepertoaren och visas på sämre tider än de otextade kopiorna av samma film.
Dvd är det mest effektiva mediet för att sprida svensk film till hörselskadade och döva. En svensk textfil läggs på den vanliga dvdutgåvan. Sedan kan den enskilde användaren välja om den svenska texten ska vara synlig eller inte. Detta gör att det dessutom är ett billigt sätt för svensktextad svensk film att nå sina målgrupper.
SOU 2006:45 Konstarterna
153
De allra flesta nyproducerade svenska långfilmer som ges ut på dvd idag är försedda med svensk text. Detta gäller även en stor del av dvd-utgåvorna med svenska filmklassiker. Exempelvis kommer samtliga titlar i SF:s stora utgivning av Ingmar Bergman-filmer att textas med stöd från Svenska Filminstitutet. Visst stöd fördelas även till textning av svenskdubbad utländsk barnfilm på dvd.
Under åren 2000
−2004 beviljades stöd till textning av cirka 145
dvd-filmer.
Stöd till syntolkning av film
Så kallade syntolkade filmvisningar på bio arrangeras över hela landet. Oftast är det distrikten inom Synskadades Riksförbund som står bakom dessa visningar. I korthet innebär en syntolkad filmvisning att en person som är närvarande i biografsalongen – en syntolk – kompletterar det ordinarie filmljudet med en berättarröst, som förklarar vad som sker i bild och som på det sättet för berättelsen framåt. I första hand är det svenska filmer som syntolkas. Främsta anledningen till detta är att det är svårt för publiken att följa en utländsk dialog tillsammans med en svensk berättarröst.
Före år 2000 arrangerades få syntolkade filmvisningar på svenska biografer. Finansiering till en sådan verksamhet saknades nästan helt. Sedan år 2000 har drygt tio distrikt inom Synskadades Riksförbund, SRF, fått till stånd en regelbunden syntolkningsverksamhet. Detta har möjliggjorts genom stödet från Svenska Filminstitutet som både finansierat de syntolkade filmvisningarna och de investeringar som behövs för att starta en sådan verksamhet – inköp av nödvändig utrustning samt utbildning av syntolkar. År 2004 arrangerades ungefär 60 syntolkade filmvisningar över hela landet med stöd från Svenska Filminstitutet, från Umeå i norr till Malmö i söder. De populäraste svenska biograffilmerna är de filmer som man i första hand väljer till den syntolkade repertoaren. Såsom i himmelen och Populärmusik från Vittula är de filmer som syntolkats flest gånger under 2004.
Konstarterna SOU 2006:45
154
Framtiden
Våren 2005 pågår förhandlingar om ett nytt filmavtal och en ny filmpolitik som reglerar Svenska Filminstitutets verksamhet från och med 2006. Att göra svensk film tillgänglig för funktionshindrade är ett fortsatt prioriterat område. Allt talar för att stödet till textning och syntolkning av film kommer att finnas även i framtiden.
6.3 Teater och musikteater
6.3.1 Småbarnens teatervanor
De flesta små barn i Sverige går på teater åtminstone en gång om året. 78 procent av 3-8-åringarna var på teater eller opera det senaste året, enligt Barnbarometern 2002/2003. 62 procent var på teater/opera det senaste halvåret men bara 19 procent gick de senaste fyra veckorna. Barn till högutbildade föräldrar går oftare än barn till lågutbildade föräldrar: 87 procent av barnen till högutbildade föräldrar gick på teater/opera det senaste året jämfört med 59 procent av barnen till kortutbildade föräldrar.
Mer än hälften av besöken skedde med skolan eller förskolan: 57 procent av alla barn gick på teater i sällskap med skola/förskola och 30 procent gick med sin familj. Pojkar och flickor går lika ofta på teater/opera i den här åldersgruppen.
6.3.2 Ungdomars teatervanor
Ju äldre barnen blir desto mindre går de på teater. Dessutom ökar skillnaderna i teatervanor mellan flickor och pojkar med stigande ålder.
För 9
−14-åringar är det ännu ingen större skillnad i teater- eller musikteaterbesök mellan pojkar och flickor 60 procent av pojkarna och 63 procent av flickorna hade besökt teatern det senaste året enligt Kulturbarometern 2002. Men för 15
−24-åringar har skillnaden blivit stor, 46 procent pojkar mot 65 procent flickor. För de här åldrarna innehåller statistiken inga uppgifter om huruvida barnen gick på teater i sällskap med familjen eller skolan.
SOU 2006:45 Konstarterna
155
6.3.3 Spela teater
Hur många barn och ungdomar som spelar teater på sin fritid har vi inga samlade uppgifter om. Barnbarometern och Kulturbarometern frågar inte om eget utövande när det gäller teater. Däremot finns det en del siffror som visar vilka möjligheter det finns för barn och ungdomar att delta i teaterverksamhet.
År 2005 fanns drama/teater på 116 av samtliga 282 kommunala musik- och kulturskolor. Vi har dock inga uppgifter om hur många barn som deltog i verksamheten.
Många studieförbund har också gruppverksamhet och studiecirklar i ”dramatik” (den benämning som Folkbildningsrådet använder i sin statistik). Folkbildningsrådet slår samman deltagarantalet för musik-, dans- och dramaverksamhet, så det går inte att se hur många som deltar just i drama.
År 2004 deltog 102 955 barn under 13 år i studieförbundens gruppverksamhet inom musik, dans och dramatik. 170 516 ungdomar mellan 13 och 24 år deltog i studiecirklar i musik, dans eller dramatik. Troligen var det musiken som samlade flest deltagare.
6.3.4 Amatörteater
Amatörteaterns riksförbund, ATR, har ca 35 000 medlemmar, spridda över hela landet i 350 teaterföreningar. Drygt hälften av medlemmarna är mellan 7 och 25 år. I barnteaterverksamheten får barn själva spela teater – antingen helt egna pjäser eller efter färdigt manus. Barnverksamheten har vuxit starkt under senare år och på flera håll står barn i kö för att få vara med.
Amatörteaterns barnverksamhet står inför ett antal utmaningar om den ska kunna fortsätta att utvecklas och växa, enligt ATR:
• stor brist på ändamålsenliga lokaler,
• brist på utbildade ledare samt
• avsaknad av god dramatik specialskriven för barn.
Ett problem som amatörteatern delar med andra konstformer är att amatörkulturen hamnar utanför etablerade bidragssystem. ATR:s ungdomsverksamhet kan inte få flerårigt organisationsstöd från Ungdomsstyrelsen eftersom andelen ungdomar under 25 år är för liten (ca 57 %). För att ha rätt till stöd måste andelen unga mellan 7 och 25 år vara minst 60 procent. ATR vill inte bryta loss ungdoms-
Konstarterna SOU 2006:45
156
verksamheten i ett separat förbund, eftersom den generationsöverskridande verksamheten har ett egenvärde.
ATR arbetar för att skapa en nationell scen för barnteater (där barn spelar själva) och att inrätta en utbildning för barnteaterledare som arbetar med amatörteaterverksamhet i barngrupper. Man vill också ha en nationell tjänst som barnteaterkonsulent för barns eget utövande på teaterområdet.
6.3.5 Professionell teater för barn
Vilka förutsättningar barn har att se teater beror framförallt på tre faktorer:
• var de bor och hur utbudet ser ut där
• vilken utbildning deras föräldrar har
• om förskolan eller skolan ser till att alla elever får se teater.
Det finns en länsteater i alla län utom tre: Skåne, Stockholm och Värmland. I vissa större städer finns en stadsteater (Stockholm, Uppsala, Borås, Göteborg, Helsingborg, Malmö) och framförallt i de större städerna finns också fria teatergrupper som står för ett stort utbud av barn- och ungdomsteater. Riksteatern förmedlade över 4 000 barn- och ungdomsteaterföreställningar till olika platser i landet under 2003. Vissa länsteatrar turnerar mycket inom sina egna län, medan andra främst spelar på sin ”hemmascen”. En del av de fria grupperna turnerar också en stor del av året. Men generellt är möjligheterna att se en föreställning betydligt större i storstäderna än i små orter och på landsbygden.
Ungdomsstyrelsens fritidsvaneundersökning Arenor för alla ger exempel på hur olika 16-åringars teatervanor kan se ut, beroende på bostadsort och föräldrarnas utbildning. I Stockholms innerstad finns både det största utbudet och flest högutbildade föräldrar. Här går 12 procent av flickorna och 9 procent av pojkarna på teater, opera eller balett minst en gång i månaden. I Bengtsfors/Årjäng och Luleå är siffran två procent för både pojkar och flickor.
Barnbarometern visar att de flesta små barn ser teater med förskolan eller skolan, och sannolikt gäller det även för barn i de lägsta skolklasserna. Vi har inga exakta siffror på hur många kommuner och regioner som arbetar aktivt med att förmedla teater till förskola och skola, men vi har sett många exempel på ett sådant arbetssätt. I Stockholm, Göteborg och Malmö finns det t.ex. lokala
SOU 2006:45 Konstarterna
157
samordnare som fungerar som en länk mellan kultur och skola bl.a. genom att sätta samman utbudskataloger med erbjudanden till skolorna om att ta del av teaterföreställningar (men också utbud inom andra konstområden). Liknande samordnare och utbudskataloger finns också på länsnivå. Både kommuner och län kan subventionera teaterföreställningar för förskolor och skolor, det förekommer också att skolor kan gå gratis på teater.
Teatercentrum skickade ut en enkät till länsteaterföreningarna 2004 med frågor om länens subventioner av teater för barn och unga. 14 av 21 län/regioner skickade in svar och skillnaderna är anmärkningsvärda:
• 4 av 14 län saknar helt subventioner
• i de 10 län som har subventioner varierar summan mellan
113 000 och ca 3 mkr (men det hänger förstås också samman med skillnader i folkmängd)
• 4 av de 10 som har subventioner ger inga subventioner till förskolan
• 7 av 10 anger att inte alla kommuner utnyttjar subventionerna.
Flera av länen kräver motprestationer från kommunerna för att de ska få ta del av subventionen. Ofta handlar det om en ekonomisk motprestation men det finns också krav av mer strukturell natur. Blekinge kräver att kommuner som får stöd ser till att alla skolbarn får se en föreställning per år, Västra Götaland kräver en fungerande samordning i kommunen samt att kommunen upprättar en plan för hur man ska arbeta med barnkultur. Vissa län subventionerar enbart teater från det egna länet eller föreställningar som finns med i länets utbudskatalog. Det gör att t.ex. föreställningar från Riksteatern eller fria grupper på turné kan väljas bort eftersom deras utbud blir dyrare för skolorna att köpa in.
Kulturrådet kommer med följande reflektion i sin årsredovisning för 2004:
Många teatergrupper har uppgivit att tillgång till bra teater för skolbarn i många fall är beroende av intresset hos de enskilda lärarna. I de kommuner där det finns barnkulturgrupper som samordnar utbudet till skolorna fungerar det mycket bättre enligt grupperna.
Konstarterna SOU 2006:45
158
Föreställningar och publik
Det finns inga samlade siffror på hur många teaterföreställningar som spelas för barn och unga under ett år – på fritid och för förskolor och skolor. Kulturrådet ger ut teaterstatistik regelbundet, men den innehåller enbart uppgifter om de institutioner och fria grupper som får statligt stöd. Många fria grupper som spelar för barn får inte statligt stöd och finns alltså inte med i statistiken. Kulturrådet arbetar för att få fram en mer komplett sammanställning av barnteaterstatistik men vi har inte kunnat ta del av det materialet i kartläggningsarbetet eftersom det ännu inte är klart.
Kulturrådets nuvarande statistik visar att andelen barn- och ungdomsproduktioner vid institutioner och fria grupper låg på 40 procent 2003. Andelen för de fria grupperna var dock högre – 50 procent, mot 30 procent på institutionerna i genomsnitt.
Antalet besök på barn- och ungdomsföreställningar var ca 890 000 år 2003, enligt Kulturrådets siffror. 193 982 personer besökte en nationell institution (Dramaten, Operan eller Riksteatern), 368 706 personer besökte en regional eller lokal institution, dvs. en stadsteater eller en länsteater och 317 753 personer besökte en fri teatergrupp.
6.3.6 Regionala och lokala teatrar
Det finns ett trettiotal regionala och lokala teater- och musikteaterinstitutioner i Sverige. De finansieras till 26 procent från staten, 25 procent från landstingen och 28 procent från kommunerna. (siffror från Kulturrådet från 2003). Vissa av de här institutionerna är länsteatrar, andra är lokala teatrar, ofta med ett regionalt uppdrag.
Länsteatrarna har vuxit fram under en 20-årsperiod, flera startade som fria teatergrupper eller riksteaterensembler som ombildats till länsteatrar. Norrbottensteatern startade redan 1967, åtta teatrar tillkom 1975
−1985 och de två senaste – Sörmlands Musik och
Teater och Jämtlands länsteater blev permanenta länsteatrar så sent som på 2000-talet.
I länsteatrarnas uppdrag ingår att verka för att nå nya publikgrupper, att se till att barn och unga får möjlighet att se teater och att förse invånare från hela länet med teater.
SOU 2006:45 Konstarterna
159
Regionala och lokala teaterinstitutioner kan söka utvecklingsbidrag från Kulturrådet för att förbättra sina möjligheter att arbeta för att nå nya publikgrupper, turnera och samarbeta med andra konstområden, skolan och den fria kultursektorn. Under 2004 fördelades drygt 2,7 mnkr till utvecklingsprojekt på barn- och ungdomsområdet. Projekten handlade bl.a. om demokrati, om att utveckla opera för barn och unga och att skapa ny dramatik för barn.
Under 2003 satte de regionala och lokala teaterinstitutionerna upp sammanlagt 116 barn- och ungdomsproduktioner. Publiken på barn- och ungdomsproduktioner var totalt 368 706 personer. Det finns stora skillnader mellan de enskilda institutionerna. Stadsteatern i Helsingborg satte inte upp någon föreställning för barn eller ungdom under 2003 medan Stockholms stadsteater hade 19 produktioner. På länsteatrarna sattes det upp mellan 1 och 8 produktioner för barn och unga under året.
En intressant siffra är hur stor andel av den totala publiken som gick på en barn- eller ungdomsföreställning. Ofta spelas barnföreställningar på en mindre scen och för en mindre publik eftersom det särskilt för de mindre barnen är viktigt med större närhet till det som pågår på scenen. Det gör att det finns en konflikt mellan att hitta en form som passar för målgruppen och att samtidigt kunna nå en stor andel av barnen. Därför får man också läsa publiksiffrorna med en viss försiktighet. Att nå en så stor publik som möjligt kan innebära att man får göra avkall på publikkontakt och närhet, eller på att nå ut till mindre orter där publiken är liten. Men publiksiffran är ändå ett mått på vilken kapacitet som finns för att möta målet att alla barn ska få ta del av den professionella kulturen – i det här fallet teater.
Om man tittar på besökssiffrorna från de lokala och regionala teaterinstitutionerna ser man att andelen publik på barn- och ungdomsteaterföreställningar skiljer sig kraftigt åt från teater till teater. Av de 31 teater- och musikteaterinstitutioner som finns med i Kulturrådets statistik hade ungefär en tredjedel mindre än 20 procent av sina besökare på en barn- och ungdomsföreställning – men drygt en tredjedel av institutionerna hade mer än 50 procent av besökarna på en sådan föreställning.
Konstarterna SOU 2006:45
160
Andel besök på barn- och ungdoms- teaterföreställningar av samtliga besök
Antal institutioner
0
−10 procent
6
11
−20 procent
5
21
−30 3 31
−40 4 41
−50 1 >50 12
Flera teaterinstitutioner arbetar inte bara med föreställningar för barn och unga. På Dalateatern har man t.ex. utvecklat en metod för att fördjupa teaterbesöket för den unga publiken, och erbjuder möten både före och efter en föreställning. Teatern har dramapedagoger anställda som en länk mellan skolan/publiken och teatern. Dalateatern har också tagit fram ny dramatik där ungdomar varit med i förarbetena – för att hitta ämnen och frågor som engagerar unga idag. Flera teatrar arbetar på liknande sätt.
6.3.7 Exempel från olika län
Det är stora skillnader mellan hur olika län verkar för att barn och ungdomar ska få se teater. Om vi skulle ge en komplett bild av vad regionala och lokala teater- och musikinstitutioner gör för barnkulturen skulle vi behöva beskriva dem en och en. Men eftersom vårt syfte är att ge en översikt snarare än att gå in på djupet så tar vi istället upp fyra exempel för att visa hur man kan arbeta i olika län och hur olika det kan se ut.
Skåne är det enda län som själv förvaltar och fördelar de statliga medlen på kulturområdet. Här har man på uppdrag av Kulturrådet tagit fram en utvecklingsplan för scenkonsten där barn- och ungdomsteater står högt på prioriteringslistan. I regionen finns tre teater- och musikteaterinstitutioner: Malmö Opera och Musikteater, Malmö Dramatiska Teater samt Helsingborgs stadsteater. Regionen har också en mycket stor betydelse för de fria grupperna, eftersom man både fördelar statliga och regionala bidrag.
I utvecklingsplanen finns fyra mål som särskilt prioriteras både av staten och regionen. Det är:
• tillgänglighet för funktionshindrade,
• kulturell mångfald,
SOU 2006:45 Konstarterna
161
• jämställdhet och
• verksamhet för och med barn och unga.
Region Skåne ger verksamhetsbidrag enbart till de fria grupper som spelar för barn och unga. Sedan kravet infördes har teatergrupper tvingats lägga ner. En nedlagd teatergrupp kan innebära att en kommun står helt utan lokal teaterverksamhet – en konsekvens som har lett till kritik – men som i bästa fall också kan leda till diskussion i berörda kommuner om huruvida kommunen bör stödja den lokala kulturen mer aktivt.
För att säkra spridningen av barnteatern har regionen skrivit uppdragsöverenskommelser med samtliga scenkonstinstitutioner i regionen. Överenskommelserna innehåller konkreta uppdrag på barn- och ungdomsområdet. Institutionerna ska:
• Utveckla dialogen med barn- och ungdomspubliken
• Utveckla sitt utbud speciellt för barn och ungdomar
• Utöka och utveckla samarbetet med skolorna vad gäller antalet studiebesök
• Utveckla metoder för att integrera dessa besök i skolarbetet
• Utveckla samarbeten med länets kultur- och musikskolor.
Genom Skånes Teaterförening subventionerar Region Skåne teater, dans och nycirkus för skolorna med upp till 50 procent. Förskolan och gymnasiet omfattas ännu inte av subventionssystemet. Om det visar sig att en kommun inte utnyttjar subventionerna ökar regionen subventionen för att locka dem att gå vidare. Regionen vill stimulera samordning. För att kommuner ska kunna få subventioner måste de därför ha en barnkulturgrupp som bestämmer vilka föreställningar de ska köpa in till kommunen.
I Sörmlands län har man beslutat att Sörmlands Musik & Teater (SMT) ska se till att alla barn mellan 5 och 15 år får gå på två föreställningar om året. Det kan vara dans, musik, musikteater eller teater. Medverkande vid föreställningarna kan vara musiker och skådespelare som är anställda av Sörmlands Musik & Teater eller fria musik- och teatergrupper och enskilda frilansare från hela landet. Två gånger om året ger man ut utbudskataloger som presenterar föreställningarna. Samtliga skolor och förskolor i länet med barn mellan 5 och 15 år har minst en kontaktperson/kulturombud. Sammanlagt finns det 324 ombud i länet. Hittills har det också funnits en referensgrupp i varje kommun med representanter
Konstarterna SOU 2006:45
162
för skola, förskola och kulturförvaltning. Just nu pågår dock en omvandling av systemet med referensgrupper för att vitalisera verksamheten.
I Sörmland finns också en regional barnkulturgrupp – Barnkulturnätverk Sörmland. Där ingår samtliga konsulenter och producenter för de olika konstområdena (film, slöjd, bibliotek, konst, teater, musik och dans finns representerade) samt Barnkulturcentrum i Eskilstuna och Nyköping.
I Blekinge har man i drygt tio år arbetat konsekvent för att alla barn i grundskolan ska få se minst en teaterföreställning per år. År 1993 uppmärksammade man att bara en tredjedel av barnen fick en årlig teaterupplevelse. För att förbättra läget gjorde man följande:
• varje kommun bildade en referensgrupp för alla rektorsområden i grundskolan och alla stadier,
• alla kommunala resurser för teaterinköp samlades hos den gruppen,
• varje kommun utsåg en samordnare som blev kontaktperson för den regionala samordnaren,
• regionen skrev avtal med kommunerna om att de skulle öka skolteateranslaget årligen tills man nådde den överenskomna nivån 80 kr/elev,
• landstinget sköt till en årlig summa pengar till de kommuner som deltog med egna pengar,
• teaterinköpen samordnades regionalt,
• regionens samordnare skrev kontrakt med grupper och gjorde turnéplaner.
På fyra år uppnådde Blekinge målet att alla barn ska få se minst en föreställning per år.
I Västernorrlands län gjorde Riksteatern Västernorrland hösten 2004 en inventering av hur mycket teater skolbarnen i länet fick se. Riksteaterföreningen samlade in statistik från de sju kommunerna i länet och samtalade också med de kulturansvariga i kommunerna.
Inventeringen visade att det totala antalet föreställningar som spelas i länet har halverats de senaste sex åren. I de flesta kommuner är det långt kvar till målet att barnen ska få se en föreställning per år. I Sundsvalls kommun får barnen se mer teater än i övriga kommuner.
SOU 2006:45 Konstarterna
163
I fem av sju kommuner får barnen endast se teater från en producent (Teater Västernorrland) eller ingen teater alls. I två kommuner finns ett mer varierat utbud. Riksteaterföreningen kommenterar att Teater Västernorrland visserligen har en hög kvalitet på sitt utbud men att teatern inte kan tillgodose behovet av föreställningar för alla åldersgrupper på ett år.
Av de fria teatergrupper som spelar för barn är det bara ett fåtal som spelar i Västernorrland. En anledning är att kommunerna inte köper in deras förställningar. I samband med inventeringen kontaktades kommuner i andra län, där barnen får stor tillgång till professionell teater. Den gemensamma nämnaren för kommuner där barnen får se mest scenkonst är att man har en central samordnare i kommunen med en central pott pengar som är öronmärkta att köpa scenkonst för. Omvänt kan sägas att i kommuner där budgeten är uppdelad på varje rektorsområde och där öronmärkta pengar för kultur saknas, får barnen sämre tillgång till scenkonst.
6.3.8 Riksteatern
Riksteatern är en folkrörelse och samtidigt en nationell teaterinstitution med uppgift att sprida teater till hela landet. Riksteatern har ett antal egna ensembler/avdelningar men är också arrangör.
Organisatoriskt är Riksteatern en ideell förening med ca 240 lokala och regionala riksteaterföreningar, organisationer, föreningar och enskilda medlemmar. Beslutande organ är kongressen.
Samtidigt är Riksteatern en nationell teaterinstitution med ett stort statsbidrag – drygt 248 mnkr 2005. Med statsbidraget följer mål och återrapporteringskrav till regeringen. De generella målen är att Riksteatern ska:
• bedriva scenkonstfrämjande verksamhet
• berika scenkonsten i hela landet med egen produktion och samarbeten med andra producenter
• presentera ett allsidigt utbud av hög kvalitet som är en förebild för regionala och lokala teatrar
• värna om och främja svenska språket och svensk scenkonst.
Konstarterna SOU 2006:45
164
Riksteatern ska öka antalet unga besökare i publiken och återrapportera antal egenproduktioner och samproduktioner med unga som målgrupp samt scenkonstfrämjande insatser med inriktning på unga.
År 2004 beslutade Riksteaterns kongress att ytterligare förbättra arbetet med barn och unga. Kongressen beslutade att:
• Riksteatern ska utgå från principerna i FN:s barnkonvention i arbetet med barn och unga inom organisationen
• formulera en värdegrund för arbetet med barn och unga under kongressperioden
• riksteaterföreningarna och Riksteatern regionalt ska arbeta med checklistor och barnbokslut
• Riksteatern nationellt ska införa barnbokslut och arbeta med checklistor i det dagliga arbetet
• inrätta ett nationellt råd för barnfrågor med redovisning till nästa kongress.
Riksteatern producerar föreställningar för en ung målgrupp, främst inom ramen för Unga Riks men också inom Tyst Teater. Därutöver finns flera verksamheter som rör en ung publik, t.ex. det unga arrangörsnätverket Plural, Jam – en satsning på ung alternativ scenkonst, samt olika projekt där barn och unga själva medverkar.
De regionala teaterföreningarna får bidrag både från respektive region och från Riksteatern. Föreningarna har sammanlagt ett 30tal teaterkonsulenter anställda, men Gotland och Stockholms län saknar teaterkonsulent. I vissa län finns också en särskild barnteaterkonsulent, om det ska finnas eller inte beslutar varje enskild förening om. Teaterkonsulenterna arbetar bl.a. med att förmedla teaterföreställningar till skolorna. 2004 förmedlade de nära 4 000 föreställningar till skolor runtom i landet.
Riksteatern har haft en särskild verksamhet för barn och ungdom sedan 1967. Unga Riks arbetar med scenkonst för barn och unga mellan 4 och 15 år. Föreställningarna ges framförallt i skolor – ett medvetet val för att nå barn oavsett ekonomisk, social och kulturell tillhörighet. Under 2004 spelade Unga Riks ett tiotal produktioner för sammanlagt drygt 44 000 besökare. Förutom föreställningar driver man också projekt där barn medverkar, t.ex. Barnens megafon, som innebär att två konstnärliga pedagoger arbetar med elever och lärare under en vecka utifrån ett givet tema. Veckan avslutas med en ”vernissage” som familjer, kommun-
SOU 2006:45 Konstarterna
165
politiker och andra skolor bjuds in till. Syftet är att lyfta fram barnens tankar och perspektiv på tillvaron. Barnens megafon har stöd från Myndigheten för skolutveckling under 2005 och planeras att genomföras på sex skolor under året.
Tyst teater är en ensemble inom Riksteatern som spelar teater på teckenspråk för vuxna och barn. I samarbete med Sveriges Dövas Riksförbund och Sveriges Dövas Ungdomsförbund driver Tyst teater ett barn- och ungdomsteaterprojekt. Föreställningar, barnteaterdagar och seminarier för lärare på specialskolor ingår i projektet.
Jam är ett sätt att sprida nya scenkonstformer som Poetry Slam, lajv, nycirkus, streetdance m.m.
Plural är en förening som bildades 2003 för att stötta, inspirera och utbilda unga så att de vågar göra egna arrangemang. Föreningen har ca 300 medlemmar – både föreningar och enskilda medlemmar.
Riksteatern är också medarrangör till Ungkulturdagarna som samlar unga arrangörer från arrangörsföreningar, kultur- och musikföreningar till tre dagar fyllda av föreställningar och seminarier. Syftet är att stärka och inspirera unga arrangörer. Ungkulturdagarna arrangeras i samarbete med Amatörteaterns Riksförbund, Bygdegårdarnas Riksförbund, Folkets hus och parker, Kontaktnätet, Kultur i kvarteret och Plural.
Aktionsgruppen har vid flera tillfällen träffat företrädare för Unga Riks som för fram problemen med vad man kallar ”avprofessionalisering” av skolteaterns arrangörsled. Kommunal decentralisering på barnkulturområdet har lett till att skolteater i allt större utsträckning köps in och arrangeras av personer som är anställda som lärare och inte som professionella barnkultursamordnare. Unga Riks ser en ökning av arrangörer som inte bara saknar nödvändig baskunskap i frågan utan som dessutom ska arrangera skolteater vid sidan om sina egentliga arbetsuppgifter.
Denna grupp av arrangörer och skolans kulturombud i allmänhet är i stort behov av fortbildning och stöd. Hallands Länsteaterförening har sedan en tid aktivt arbetat med att fortbilda och stötta sina kulturombud (ca 175 stycken). Tillsammans med några av regionens övriga kulturkonsulenter håller man också i kursen ”Estetiska läroprocesser” (5 p) för blivande lärare vid Lärarutbildningen i Halmstad.
Från statligt håll finns det förväntningar på att kulturinstitutionerna ska utöka sitt samarbete med skolan. Frågan har dryftats
Konstarterna SOU 2006:45
166
flitigt bland annat inom Myndigheternas samverkansgrupp där Unga Riks har ingått en längre tid.
Under tidsperioden hösten 2005 till våren 2007 genomför Unga Riks och Malmö högskolas lärarutbildning ett utvecklings- och forskningsprojekt kring estetiska läroprocesser och skolteater
−
”Lära på riktigt”. Man vill undersöka om det finns sätt att närma sig skolan utan att ge avkall på konstens autonoma roll. Unga Riks ställer frågan om inte ett nytt mer processinriktat sätt att arbeta gentemot skolan även kräver ett nytt sätt att mäta resultat? Rädslan för att inte uppnå publikmålen riskerar att verka hämmande på viljan att prova nya arbetssätt.
6.3.9 Fria teatergrupper
De fria teatergrupper som är med i Kulturrådets statistik satte upp sammanlagt 155 produktioner för barn och ungdom år 2003. Grupperna stod för sammanlagt 47 procent av alla föreställningar som spelades för barn och ungdom under året (och sannolikt är andelen högre – eftersom de grupper som inte får stöd från Kulturrådet inte är med i statistiken). En stor del av föreställningarna visades i förskolan och skolan.
Teatercentrum är de fria, professionella teatergruppernas intresseorganisation. 40 fria teatergrupper är medlemmar och en stor del av dem spelar för barn och ungdomar. 2004 gjorde Teatercentrum en enkätundersökning för att få veta mer om medlemsgruppernas situation. Enkäten innehåller frågor om vilka bidrag grupperna får från stat, kommuner och landsting samt följdfrågor om vilka konsekvenser stillastående eller sänkta bidrag får för gruppernas verksamhet. Grupperna har också svarat på om hur många föreställningar de säljer under 2004.
Drygt en tredjedel av grupperna rapporterar att de säljer färre föreställningar än föregående år. De skriver också att det blir allt svårare att sälja föreställningar till skolorna och att skolor försöker pressa priserna. När det gäller turnéer i Norrland har det blivit svårare, eftersom kommunerna inte har råd att betala grupperna för kringkostnader som resor, hotell och traktamenten. Problemen ökade när Kulturrådet drog in det särskilda stöd för turnéer i Norrland som tidigare fanns. Kulturrådet har nu beslutat att införa ett arrangörsstöd för att öka tillgängligheten till de fria teater- och
SOU 2006:45 Konstarterna
167
dansgruppernas verksamhet i de fyra nordligaste länen. Riktlinjerna för stödet håller för närvarande på att utarbetas.
Teatercentrums kongress beslutade 2005 att verka för att det inrättas ett särskilt turnébidrag som kan underlätta för grupperna att nå ut med sina föreställningar i landet. Man beslutade också att driva frågan om en barnkulturlag för att säkra barns rätt till kultur. Teatercentrum har tillsatt en arbetsgrupp som ska arbeta vidare med frågan om en lag.
6.3.10 Nationella uppdrag på teaterområdet
År 1997 införde regeringen ett s.k. nationellt uppdrag för barn- och ungdomsteater med syfte att stärka barn- och ungdomsteaterns ställning i teaterlivet. Uppdraget ges av regeringen till en teatergrupp eller institution som arbetar på ett föredömligt sätt med barn- och ungdomsteater. Mottagaren får 3 miljoner kronor från Kulturrådet under 3 år för att utveckla sitt arbete med barnteater och sprida sina metoder till andra.
Hittills har tre grupper/institutioner haft uppdraget: 1997
−1999
Backa teater i Göteborg, 2000
−2002 Gottsunda teater i Uppsala
och 2003
−2005 Dalateatern i Falun. Ett annat nationellt uppdrag,
”Konst och vetenskap”, innehades av Regionteatern Blekinge Kronoberg och Växjö universitet åren 2001
−2003.
Innehavarna av uppdragen har lämnat rapporter till regeringen om sina resultat, men hittills har ingen samlad utvärdering av de nationella uppdragen genomförts. Aktionsgruppen har fått in synpunkter från barnteaterorganisationen Svenska ASSITEJ om att erfarenheterna från de nationella uppdragen inte sprids i tillräcklig omfattning.
6.3.11 Svenska ASSITEJ
Svenska ASSITEJ är en förening för barn och ungdomsteater. Föreningen är medlem i den internationella barnteaterorganisationen ASSITEJ (Association International du Théatre pour l’Enfance et la Jeunesse) med medlemmar över hela världen.
Svenska ASSITEJ arbetar för att öka intresset för barn- och ungdomsteater och ett ökat kvalitetsmedvetande. Varje år delar föreningen ut Prix d’ASSITEJ, för ”förtjänstfulla insatser inom
Konstarterna SOU 2006:45
168
svensk barn- och ungdomsteater”. Föreningen vill påverka massmedia, beslutsfattare, teaterledningar osv. och skapa nätverk inom barnteaterområdet. För att främja barnteatern arrangerar man festivaler och seminarier, ger ut trycksaker, sammanställer repertoarkataloger och dokumenterar verksamhet på barnteaterområdet.
Svenska ASSITEJ har fört fram vissa förslag till Aktionsgruppen om hur barnteaterområdet skulle kunna stärkas:
• en nationell barnkulturpolitik behövs,
• uppdragen på barnkulturområdet måste vara konkreta,
• alla blivande lärare bör ha en obligatorisk kulturkurs,
• effekterna av olika satsningar på barnkultur bör utvärderas.
ASSITEJ menar också att barns möjligheter att se teater genom skola och förskola ser mycket olika ut i landet, beroende på hur olika län arbetar med uppdrag, mål och samordning. Västra Götaland, Blekinge och Sörmland lyfts fram som län som arbetar på ett strukturerat sätt med goda resultat.
Svenska ASSITEJ och Teatercentrum planerar en nationell barn- och scenkonstbiennal. Första gången planeras till maj 2006 i Lund.
6.3.12 Forskning om barnteater
Barn går sällan på teater av eget val, åtminstone inte i yngre åldrar. Det är föräldrar, far- och morföräldrar, förskola eller skola som bestämmer vad barnen ska se. Vad barnen tycker om teater påverkas av hur ofta de får se teater – är det bara en gång vartannat år kan en dålig föreställning ge en negativ syn på teater som motsvarande filmupplevelse inte skulle ge eftersom barn ser så mycket mer film. Att gå på teater är något man lär sig. Hur vuxna presenterar en kommande teaterupplevelse kan också få stor betydelse för barnets inställning till teater.
På det här området finns en del intressant forskning. År 2004 kom rapporten Idag ska vi på teater. Det kan förändra ditt liv, skriven av Birgitta Gustafsson och Lena Fritzén vid institutionen för pedagogik vid Växjö universitet. Rapporten är en redovisning av det forskningsarbete som gjordes på institutionen i samband med det nationella uppdraget ”Konst och vetenskap” 2001
−2003. Med utgångspunkt från två barnteaterföreställningar på regionteatern Blekinge-Kronoberg har forskarna följt både teaterensemblens
SOU 2006:45 Konstarterna
169
konstnärliga arbetsprocess och intervjuat och analyserat lärares upplevelser i mötet med teatern.
Några frågor man ville ha svar på var teaterns betydelse för skolan, teaterns möjligheter att berätta och vilka möjligheter och hinder som finns i skolan.
Resultaten är tankeväckande och visar att det finns behov av mer forskning om mötena mellan skola och kulturliv och mellan kulturliv och en ung publik.
Forskarna visar att teaterns intresse främst är riktat mot barnpubliken, men att den inte tar hänsyn till att barnen ingår i ett skolsammanhang när de möter föreställningen. Bristen på intresse för lärarna som en viktig länk mellan skola och teater försvagar ”villkoren för det goda meningsskapandet” menar forskarna.
Lärarna, å andra sidan, ser teatern antingen som en nyttighet eller förströelse, vilket gör att de inte heller ser möjligheterna till meningsskapande. Forskarna menar att både teater och skola måste hitta en ny riktning och hitta sina gemensamma intressen:
En sådan riktningsförändring förutsätter att teatern tar ett större ansvar inför mötet med skolkontexten och att skolan är beredd att omvärdera den syn på lärande som reducerar meningsskapande och kunskapssökandet.
6.3.13 Ny dramatik för barn
Det pågår flera projekt i landet för att få fram ny dramatik för barn. Här är några exempel:
Backa teater, Göteborgs stadsteaters avdelning för barn- och ungdomsteater, har fått stöd från kulturnämnden i Göteborg för att utveckla barnteatern genom en barnteaterakademi under tre år. Uppdraget är att utveckla barn- och ungdomsteatern samt att öka utbudet och kvalitén. Ett av målen för akademin är att fånga upp unga människor som vill skriva dramatik för barn och unga. Under våren 2005 har teatern samlat in texter från ungdomar i åldrarna 16
−20 år. Några av dem kommer att få stöd från teatern i att utforska hur man skriver dramatik.
Norrbottensteatern har fått stöd från Kulturrådet för ett treårigt projekt som syftar till att hitta nya vägar för att få fram ny dramatik för en ung publik. Teatern har träffat elever i åk 9 och arbetat med bl.a. teaterimprovisationer för att få veta mer om ungdomarnas drömmar och tankar om framtiden i Norrbotten. En
Konstarterna SOU 2006:45
170
dramatiker är anlitad för att skriva en ungdomspjäs med utgångspunkt från mötena. I projektet ingår också samarbete med sociologiska institutionen vid universitetet där studenter har gjort enkäter och djupintervjuer med ungdomar.
6.4 Dans
6.4.1 Barns dansvanor
Dans är en konstform på uppåtgående bland barn och ungdomar. Allt fler dansar själva och allt fler går och tittar på professionell dans. Åtminstone är det en uppfattning vi i Aktionsgruppen har fått i samtal med personer som har inblick i området. Men dessvärre har vi svårt att beskriva utvecklingen i siffror. I Barnbarometern, som mäter kultur- och medievanorna för barn mellan 3 och 8 år finns inte besök på dansföreställning med som en fråga. Barnbarometern innehåller inte heller några siffror om små barns eget dansande.
Kulturbarometern, som visar kulturvanor för barn från 9 år, har inte heller med dans som fråga – vare sig när det gäller besök på dansföreställning eller om de intervjuade själva dansar.
6.4.2 Dansa själv
Folkbildningsrådet samlar in statistik över antalet deltagare under 24 år i studieförbundens studiecirklar och gruppverksamhet. I siffrorna är dock musik, dans och dramatikgrupperna sammanslagna till en siffra – så det går inte att se hur många som deltar i en dansgrupp. Merparten av deltagarna deltar troligen i musikverksamhet. Totalt deltog 102 955 barn under 13 år i studieförbundens gruppverksamhet inom teater, dans och musik år 2004 och 19 983 unga mellan 13 och 24 år deltog i gruppverksamhet. Antalet unga mellan 13 och 24 som deltog i en studiecirkel inom dans, teater och musik var ännu högre: 170 516 deltagare under år 2004.
De kommunala musik- och kulturskolorna erbjuder också dans på många håll. 130 kulturskolor hade dans under 2004. Vi har dock inga siffror på hur många barn som deltog i verksamheten.
Dans finns på många håll i privata dansskolor, men vi har inga siffror på hur stor den verksamheten är.
SOU 2006:45 Konstarterna
171
I ett växande antal kommuner finns dans med på skolschemat. Enligt danskonsulenten på Kulturrådet har för närvarande ett 80-tal kommuner dans på schemat.
6.4.3 Professionell dans för barn
Möjligheterna att se en dansföreställning speciellt gjord för en barnpublik ökar. Mycket av den dans som visas för barn och unga skapas utan statligt stöd och är därför svår att få kunskap om, eftersom det enbart är grupper med statligt stöd som redovisas i den nationella dansstatistiken. En del föreställningar görs med stöd från kommuner och regioner. Det finns alltså ett stort antal föreställningar som inte syns i någon samlad statistik.
Av de 32 dansgrupper som finns med i Kulturrådets statistik för 2003 gjorde 4 grupper föreställningar för barn upp till 14 år. Sammanlagt gjorde de 7 produktioner (av totalt 90). Under året spelades 186 föreställningar för barn med en sammanlagd publik på 16 847 personer. Totalt spelades 827 dansföreställningar för en publik på 153 776 personer. I den totala publiksiffran ingår även ungdomspubliken.
Här bör påpekas att begreppet ”fria grupper” egentligen är missvisande på dansområdet. I praktiken handlar det om tillfälligt anställda dansare som samlas av en koreograf i samband med en dansproduktion. ”Grupperna” har inga fasta repetitionslokaler eller scener.
Det finns få dansinstitutioner – 2003 fanns det 6 dansensembler med anknytning till en institution: Kungliga Operans balett, GöteborgsOperans balett, Cullbergbaletten inom Riksteatern, Skånes dansteater, NorrDans i Härnösand samt Älvsborgsteaterns dansensemble. Den sistnämnda producerar i första hand föreställningar för barn och ungdom. Även Operan i Stockholm sätter upp dansföreställningar för barn – t.ex. Pär Isbergs nya balett Pippi Långstrump.
Utöver dansinstitutionerna finns också ett antal gästspelsscener för dans, där föreställningar för barn och unga kan förekomma: Dansstationen i Malmö, Atalante i Göteborg och Moderna dansteatern i Stockholm.
Moderna dansteatern spelade 19 barnföreställningar under 2004. Cirka 20 procent av Moderna dansteaterns totala publik på 5 233 personer var barn upp till 14 år.
Konstarterna SOU 2006:45
172
Atalante i Göteborg spelade 9 föreställningar för ungdomar (av totalt 174) under 2004.
Dansstationen, Skånes gästspelsscen för dans, består av tre delar
− gästspel, turnékompani och salto! Salto!, dansfestivalen för barn och unga i hela Skåne rymmer 100
−150 föreställningar för
10 000
−15 000 barn årligen, samt pedagogisk verksamhet m.m.
Turnékompaniet spelar 50
−100 föreställningar för en ung publik
på 5 000
−10 000 personer om året.
På gästspelsscenen Palladium i Malmö presenteras 75
−100 gäst-
spel årligen, varav ca 1/3 för den unga publiken.
Möjligheterna att se dansföreställningar är ojämnt fördelade över landet, men eftersom dansen inte har en institutionsstruktur på det sättet som t.ex. musiken och teatern, är det svårare att få en överblick över hur det ser ut i de olika länen. Merparten av de dansföreställningar som görs för barn och unga spelas för förskolan och skolan. Det är ovanligt med öppna föreställningar.
Det finns flera olika nätverk, scener och organisationer som arbetar för att sprida dans till barn och unga och vi ger exempel här nedan. De regionala danskonsulenterna har i flera fall en nyckelroll.
6.4.4 Danskonsulenter
Danskonsulentverksamhet startade 1992/93 på försök i Norrbotten. I Kulturpropositionen 1996/97 föreslogs att verksamheten skulle permanentas. Idag finns danskonsulentverksamhet i 13 län: Gotlands kommun, Dalarnas, Örebro, Sörmlands, Västmanlands, Värmlands, Norrbottens, Hallands, Stockholms, Upplands och Västerbottens län samt i Region Skåne och i Västra Götalandsregionen. Göteborgs stad har en egen danskonsulent och i Värmland och Norrbotten har danskonsulentverksamheten vuxit ut till regionala resurscentra för dans med flera anställda.
Syftet med konsulentverksamheten är att stärka dansens ställning i ett län eller region, bl.a. genom att:
• Bredda intresset och öka kunskapen om dans.
• Skapa regionala nätverk mellan t.ex. utövare, studieförbund, föreningar, institutioner, skolor och högskolor.
• Skapa möjligheter för människor att se professionell dans.
• Ge både amatörer och professionella en möjlighet till utveckling.
SOU 2006:45 Konstarterna
173
Barn och unga är en viktig målgrupp för konsulenternas verksamhet.
Konsulentverksamheten ser olika ut i de olika länen. Vissa lägger ner mer arbete på att förmedla dansföreställningar till en publik, andra satsar mer på pedagogisk verksamhet eller på att förbättra villkoren för professionella dansare. Samarbete med skolan, workshops för barn och unga och fortbildning för lärare är vanliga verksamheter. Värmland är ett av flera län som erbjuder skolorna att samarbeta med professionella dansare, koreografer och danspedagoger i större eller mindre projekt, med kraftiga subventioner från regionen.
Som spindeln i nätet för dansen i en region kan danskonsulenten ha stor betydelse för barns möjligheter att få möta den professionella dansen. Eftersom dansen har en svag struktur och små ekonomiska resurser är den ännu mer beroende än t.ex. teatern av att det finns nyckelpersoner som kan bidra till att den når ut – danskonsulenter, kultursekreterare, barnkultursamordnare osv.
Dansresidens är ett arbetssätt som har använts i flera län – ofta med inriktning på barn och ungdomar. Det innebär att en koreograf stannar en längre period på en plats för att genomföra ett projekt. Projektet mynnar ut i en föreställning. Man kan också koppla på fortbildning och workshops. Residens ger goda möjligheter för barn och ungdomar att få ett fördjupat möte med dansen.
Stockholm är ett av de län som med framgång arbetat med dansresidens. Några exempel:
Christina Tingskog har arbetat med förskolebarn från 3 år i Södertälje. Det resulterade i en föreställning med professionella dansare och elever från kulturskolan. Lotta Gahrton arbetade på högstadiet i Spånga/Tensta tillsammans med kulturskolan. Här var dock inga elever med i föreställningen. Föreställningen, Foul, handlar om basket och en basketklass var med i arbetet.
I flera län har danskonsulentverksamheten stor betydelse för barns möjligheter att se professionell dans. På flera håll har danskonsulenterna också tillgång till regionala eller kommunala subventioner för kultur i skola och förskola, vilket gör att de kan erbjuda professionella dansföreställningar till skola och förskola till reducerade priser.
I Stockholms län nåddes ca 20 000 barn i länet av en dansföreställning år 2004 förmedlad av danskonsulenten.
Dans i Nord nådde 9 784 barn och ungdomar i Norrbottens län förra året med dansföreställningar, seminarier, pedagogisk verk-
Konstarterna SOU 2006:45
174
samhet, dansläger m.m. Barn och ungdom utgjorde 64 procent av publiken/deltagarna i Dans i Nords verksamhet.
Finansiering
Kulturrådet bidrar med 250 000 kr per län och år i de län där det finns danskonsulentverksamhet. Respektive landsting bidrar med minst lika mycket, men finansieringsformerna skiljer sig åt mellan länen. I vissa län går kommuner in med en del av finansieringen, bidrag från EU och andra bidragsgivare förekommer också.
För närvarande finns det inte utrymme i det statliga stödet för fler konsulenter, men i Kulturrådets handlingsprogram för dans (se mer nedan) föreslår rådet att samtliga län bör ha danskonsulentverksamhet senast år 2008. Danskonsulentverksamheten är mycket framgångsrik och efterfrågan på verksamheten ökar markant. Rådet föreslår dock inte några höjda anslag till konsulentverksamhet. En utökad danskonsulentverksamhet i landet medför därför en minskning av anslagen till de län som redan har konsulentverksamhet.
Eftersom verksamheten är regional är det rimligt att län/regioner går in med en ökad andel av finansieringen, menar Kulturrådet. Förslaget har dock väckt oro bland befintliga konsulenter, som menar att man inte kan utgå ifrån en ökad finansiering från länen.
Utvärdering av verksamheten
Kulturrådet utvärderade verksamheten med dans- och konstkonsulenter 2002
−2003, på regeringens uppdrag. Utvärderarna Philip
Johnsson och Cecilia Dahlbäck kommer i sin rapport fram till att danskonsulentverksamheten mer än väl uppfyller de uppställda målen. Danskonsulenterna har ”dragit igång processer som inneburit att många, främst ungdomar, har blivit aktiva och delaktiga i den regionala utvecklingen inom dansområdet.” (Dahlbäck, Johnsson, s. 5) Konsulenternas arbete har också lett till fler arbetstillfällen för professionella danspedagoger och dansare.
SOU 2006:45 Konstarterna
175
6.4.5 Danscentrum
Danscentrum är en rikstäckande centrumbildning för yrkesutövare inom det fria danslivet. Danscentrum producerar en årlig katalog som för 2005 innehåller 65 olika dansproduktioner. Samtliga passar för barn i någon ålder – katalogen är indelad i förskola, åk 0
−3, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet/vuxna. En föreställning finns för så små barn som 2 år, ytterligare 9 passar för förskolan. Genomgående är att det är små produktioner och att många erbjuder en workshop efteråt.
6.4.6 Dansspridning i Mellansverige
Dansspridning är ett nätverk för den professionella dansen i Mellansverige. Syftet är att hitta gemensamma strategier för att främja offentliga dansföreställningar och skolföreställningar. Nätverket samarbetar bl.a. kring turnéer, arrangörsutbildningar och utbudsdagar. Under läsåret 2005
−2006 kan nätverket med stöd från
Kulturrådet erbjuda subventionerade föreställningar till förskolor, skolor och vuxna.
I nätverket ingår teaterkonsulenter och danskonsulenter från Gävleborgs, Dalarnas, Värmlands, Västmanlands, Södermanlands, Stockholms, Uppsala, Örebro och Östergötlands län samt en förmedlare från Danscentrum Stockholm.
6.4.7 Zebra dans
I Stockholm finns Zebra dans (se bra dans) sedan 1999, det är Stockholms första arrangör för dansföreställningar för barn och ungdom. Sedan starten har man hyrt in sig på olika teaterscener, men nu pågår planering för att få en egen fast scen. Zebra dans producerar dansföreställningar, presenterar gästspel samt arbetar med pedagogiska projekt. Under 2004 nådde man en publik på ca 6 000 barn och unga med ett 80-tal föreställningar. (Kulturrådets siffror). 422 barn nåddes av pedagogiska projekt, bl.a. i Upplands Bro, där alla förskolor fått delta i danslek vid fyra tillfällen och som avslutning se dansföreställningen Det blir inte alltid som man tänkt sig, med Minna Krook.
Zebra dans turnerar både i Sverige och Europa.
Konstarterna SOU 2006:45
176
6.4.8 Dansfestival för barn och unga
SALTO! är en årlig dansfestival i Skåne för barn och unga, som arrangeras med verksamhetsbidrag från Kultur Skåne, Kulturrådet och Malmö Kulturnämnd.
På festivalen visas utvalda dansföreställningar till lägsta möjliga pris. Under festivalen finns också en internationell helg. Omkring 15 000 barn ser föreställningar på SALTO! varje år. Föreställningarna visas runtom i hela Skåne under oktober månad. SALTO! arrangeras av Dansstationen i Malmö i samarbete med Dans i Skåne, som handhar Salto!-pedagogen och Skånes Teaterförening som turnélägger, samt de ca 20 kommuner som varje år köper föreställningar inom festivalen. Salto! är en festival, ett regionalt nätverk och en förmedlande verksamhet på en och samma gång.
6.4.9 Nationellt utvecklingsprogram för dans i skolan
Kulturrådet, Myndigheten för skolutveckling, Nationellt centrum för främjande av fysisk aktivitet hos barn och ungdom (NCFF) samt Elevorganisationen i Sverige har under våren 2005 på uppdrag av regeringen, tagit ett initiativ till det gemensamma utvecklingsprogrammet Dans i skolan för perioden 2005
−2009.
Samarbetet innebär att alla barn och ungdomar ska få tillgång till dans på skolschemat.
En central del i utvecklingsprogrammet kommer att vara olika dansfrämjande insatser och nätverksbyggande i syfte att stärka den dans-i-skola-kompetens som finns i Sverige. Kulturrådet, Myndigheten för skolutveckling, NCFF och Elevorganisationen i Sverige kommer att medverka i temakonferenser, seminarier, utbildningar m.m. Myndigheterna avser att samarbeta med lärarutbildningar, musikhögskolor samt Danshögskolan.
Skolans läroplaner, de nationella kulturpolitiska målen, FN:s barnkonvention, de nationella folkhälsomålen och Kulturdepartementets dagordning för kultur är viktiga utgångspunkter för utvecklingsprogrammet. Man har även pekat på ett ökat intresse för dans i skolan. År 1986 fanns dans på skolschemat i åtta av landets kommuner, idag finns dans inom grundskolan i ett åttiotal kommuner.
I slutet av år 2005 ska utvecklingsprogrammet Dans i skolan ha utformat en strategi och en omvärldsanalys. Syftet är att identifiera
SOU 2006:45 Konstarterna
177
och dokumentera både möjligheter och hinder. De särskilda insatser som nämns i syfte att stärka elevernas möjlighet att möta dansen i skolan är kartläggning, opinionsbildning och kunskapsutveckling.
I dag finns ingen samlad bild av förekomsten av dans i landets grundskolor. Det nationella utvecklingsprogrammet kommer därför att genomföra en kartläggning av dans i skolan bl.a. med hjälp av den regionala danskonsulentverksamheten. Man vill också utmana landets grundskolor till att presentera hur de arbetar med dans i skolan. Stimulansbidrag kommer att delas ut till 10 skolor och mötesplatser kommer att anordnas för att lyfta fram skolornas arbete med dansen och skapa tillfälle till inspiration och erfarenhetsutbyte.
Kompetensutveckling i dans för olika lärargrupper är en viktig del i Dans i skola-programmet, detta kommer att anordnas vid mötesplatser, konferenser och sommarakademier.
Under år 2005 tas initiativ till att inspirera fler lärarutbildningar till att introducera dansen i grundutbildningar och som valbara inriktningar. I ett senare skede planeras myndighetssamverkan för att dokumentera den kunskap som finns inom utvecklingsarbetet med dans i skolan.
6.4.10 Handlingsprogram för dansen
Våren 2005 presenterade Kulturrådet ett förslag till handlingsprogram för den professionella dansen i Sverige. Handlingsprogrammet Får jag lov? Ett dansförslag innehåller flera förslag som rör dans för barn och unga:
• Ökade insatser bör göras för att förbättra barns och ungas möjligheter att få ta del av dansföreställningar och att själva få utöva dans.
• Produktionen av föreställningar för barn och unga ska stimuleras.
• Ett nationellt uppdrag bör inrättas på dansområdet för att förbättra möjligheten för barn och unga att ta del av såväl offentliga dansföreställningar som föreställningar för barn i förskola och grundskola.
• Utvecklingsarbetet med dans i skolan ska utvecklas i samarbete med andra berörda myndigheter.
Konstarterna SOU 2006:45
178
• Senast år 2008 bör det finnas danskonsulentverksamhet eller motsvarande i hela landet.
För att finansiera hela förslaget beräknar Kulturrådet att det behövs en ökning av de statliga insatserna på dansområdet med 45 miljoner kr under 2006
−2008. De nya medlen skulle gå till ökade anslag för fria dansgrupper, arrangörs- och turnéstöd, dansresidens och nya dansscener. Sådana ökningar skulle ge även barnpubliken förbättrade möjligheter att se dans.
I första hand föreslår Kulturrådet att förslaget ska finansieras med reformmedel, men om det inte är möjligt är man öppen för omprioriteringar inom de anslag som Kulturrådet disponerar. Rådet har t.ex. redan sänkt anslaget till fria musikgrupper till förmån för dansen. När det gäller barnkulturområdet är det för tidigt att säga om en omprioritering till dansens förmån istället missgynnar någon annan konstform, exempelvis musiken.
Trots att Kulturrådets handlingsprogram för dansen innehåller flera förslag till förbättringar av barns och ungas möjligheter att se professionell dans är de stora insatser som redan görs på området nedtonade i beskrivningen av den nuvarande situationen på dansområdet.
Exempelvis skriver man inte om danskonsulenternas stora betydelse för barns och ungas möjligheter att möta dansen i det avsnitt som handlar om Dans för en ung publik. Det sägs inte heller hur stor del av de fria gruppernas föreställningar och dansresidens som faktiskt vänder sig till en ung publik. Flera danskonsulenter som Aktionsgruppen har varit i kontakt med har ställt sig frågande till den nedtonade betydelse som dans för barn och unga har fått i handlingsprogrammet.
6.5 Musik
6.5.1 Barns lyssnarvanor
Barn lyssnar mycket på musik. De yngsta barnen får förmodligen sitt största musikintag via CD och radio. En genomsnittlig dag lyssnar 41 procent av 3
−8-åringarna på CD eller skiva och 19 procent lyssnar på kassettband, enligt Barnbarometern 2002/2003. Hur stor andel som är musik och hur stor andel som är sagor eller annat framgår inte av statistiken. Den genomsnittliga lyssnartiden per
SOU 2006:45 Konstarterna
179
lyssnare och dag är 32 minuter för CD/skiva och lika mycket för kassetter. 30 procent av 3
−8-åringarna lyssnar på radio en genomsnittlig dag. Lyssnarna ägnar 31 minuter om dagen åt radio – främst kommersiell radio och P4.
60 procent av 3
−8-åringarna besökte ett musikevenemang under det senaste året. De flesta gjorde det tillsammans med sina föräldrar men 21 procent var där med förskolan eller skolan.
9
−14-åringarna går något mindre på konsert. Enligt Kulturrådets Kulturbarometer har 46 procent av 9
−14-åringarna varit på konsert det senaste året. 17 procent har varit på konsert de senaste fyra veckorna. Till konserter räknas också evenemang med levande musik, t.ex. på musikkaféer, pubar eller i kyrkan. Krogbesök med levande bakgrundsmusik räknas inte. Alla musikgenrer räknas in.
60 procent av 9
−14-åringarna lyssnar på radio en genomsnittlig dag, enligt Mediebarometern 2003. Lyssnarna ägnade i snitt 47 minuter åt radiolyssnande.
47 procent av 9
−14-åringarna lyssnade på CD en genomsnittlig dag och 89 procent lyssnade en genomsnittlig vecka. I snitt ägnade de 33 minuter per dag åt skivlyssning.
Män mellan 15 och 24 år är de flitigaste konsertbesökarna. 34 procent i den gruppen har varit på konsert de senaste fyra veckorna, motsvarande siffra för kvinnor är 23 procent. Hela 74 procent av 15
−24-åringarna uppger att de varit på konsert det
senaste året.
75 procent av 15
−24-åringarna lyssnade på radio en genomsnittlig dag. De lyssnade 115 minuter. 15
−24-åringarna är också flitiga
CD-lyssnare: 62 procent lyssnade en genomsnittlig dag, och de ägnade 86 minuter åt lyssnandet. 92 procent lyssnar en genomsnittlig vecka.
6.5.2 Spela själv
Barnbarometern innehåller inga siffror om huruvida de små barnen (3
−8 år) spelar något musikinstrument eller sjunger i kör. Därför har vi inga siffror på hur vanligt det är att de mindre barnen spelar och sjunger i organiserade former.
Enligt Kulturbarometern 2002 är det i genomsnitt 22 procent av 9
−14-åringarna som har spelat ett musikinstrument den senaste veckan, 20 procent för pojkar och 24 procent för flickor.
Konstarterna SOU 2006:45
180
Av 15
−24-åringarna är det i genomsnitt 15 procent som spelar ett instrument regelbundet, dvs. de svarar ja på frågan om de har spelat den senaste veckan. Unga män spelar mer än unga kvinnor, 19 procent jämfört med 11 procent.
Många barn och ungdomar spelar i kommunala musikskolan eller i studieförbundens musikcirklar – vi skriver om det under avsnittet om musik- och kulturskolan och avsnittet om studieförbunden.
I åldern 9
−14 svarar 10 procent av flickorna och 3 procent av pojkarna att de har sjungit i kör den senaste veckan. I åldern 15
−24 har 4 procent av både pojkarna och flickorna sjungit i kör den senaste veckan.
6.5.3 Professionell musik för barn
Möjligheterna att lyssna på en konsert som vänder sig speciellt till barn är små utanför skolan och förskolan. Det är de regionala musikorganisationerna som arrangerar flest konserter för barn och deras uppdrag på barn- och ungdomsområdet handlar i första hand om att arrangera skolkonserter. Hur stor del av barnen i respektive län/region som nås av den här verksamheten varierar stort.
I skolans kursplaner för musik står det ingenting om att skolan ska utnyttja lokala eller regionala musikinstitutioner eller samarbeta med professionella musiker eller kommunala musikskolan.
De fria grupperna på musikområdet har inte alls samma inriktning på en barnpublik som de fria grupperna på teaterområdet. När det gäller nutida konstmusik eller klassisk musik finns det nästan inga grupper som spelar för barn. I Kulturrådets musikstatistik finns inga siffror på hur stor andel av de fria gruppernas publik som är barn. Det enda som anges är andel ”publik under 25 år”, en siffra som bygger på gruppernas uppskattning.
6.5.4 Regional musikverksamhet
Kulturrådet fördelar stöd till landsting och regioner för regional musikverksamhet. Landstinget kan ge uppdraget till en eller flera organisationer i länet, men oftast är det den s.k. länsmusikorganisationen som utför uppdraget. Inriktningen på verksamheten beslutas av respektive landsting/region. I många län finns en tydlig inriktning på barn och unga.
SOU 2006:45 Konstarterna
181
I ett tiotal län finns orkesterverksamhet som delvis är integrerad i länsmusiken. Vissa länsmusikorganisationer, t.ex. Blekinge, använder sina egna musiker för barn- och ungdomsverksamhet. I de allra flesta fall engagerar man musikgrupper som är särskilt inriktade på att spela för barn och som säljer konserter och/eller klassrumsaktiviteter till skolorna till subventionerat pris.
Kulturrådet har tagit fram riktlinjer för det statliga stödet till regional musikverksamhet. Riktlinjerna är tänkta som ett stöd och det är inte meningen att en organisation ska uppfylla alla mål. I riktlinjerna heter det att länsmusiken ska
• värna om det professionella musiklivet i länet/regionen och ha musiker och konstnärliga ledare engagerade i verksamheten,
• verka för ökade arbetstillfällen för frilansmusiker,
• ha ett särskilt ansvar för vår tids musik inom alla genrer,
• prioritera och utveckla barn- och ungdomsverksamheten samt delta i fortbildningen av musiker och andra konstnärliga utövare inom det kulturpedagogiska området,
• stödja och stimulera arrangörsledet,
• stödja och samarbeta med amatörverksamheten i länet, särskilt kring ungdomsområdet,
• vara öppen för och ta till vara influenser från andra kulturer samt medverka i bevarandet och utvecklingen av det svenska musikaliska kulturarvet,
• samarbeta med Rikskonserter kring produktionsutbud, arrangörsfrågor och internationellt samarbete.
Merparten av den regionala musikverksamheten för barn och ungdomar är inriktad på skolan. Siffrorna i följande avsnitt är hämtade från Kulturrådets statistikrapport Musik 2003. Eftersom det regionala musikuppdraget kan vara uppdelat på flera organisationer i ett län, t.ex. en länsmusikorganisation och en orkester, så finns det en viss osäkerhet i uppgifterna nedan om hur många konserter som spelas per barn i ett visst län.
Det finns stora individuella variationer när det gäller hur stor andel av den totala verksamheten som skolkonserterna utgör: Stockholms län har störst andel skolkonserter i sin verksamhet, 73 procent, vilket beror på att det är deras huvudsakliga uppdrag. Samtidigt har Stockholms länsmusik ett lägre anslag än övriga regionala musikorganisationer och den totala kapaciteten är därför liten. Sörmlands musik och teater har 70 procent skolkonserter och
Konstarterna SOU 2006:45
182
Norrbottensmusiken har 69 procent skolkonserter. Lägst ligger Gotlandsmusiken med 11 procent skolkonserter. Men om man tittar på publiksiffror blir listan annorlunda, särskilt om man sätter siffran i relation till antal barn som bor i respektive län. Som vi sagt tidigare finns det en viss osäkerhet i siffrorna, eftersom det kan finnas mer än en institution med ett regionalt musikuppdrag i ett län. Siffrorna ger dock en fingervisning om hur många barn som nås av verksamheten:
Länsmusiken, skolkonserter per barn 2003
Musikorganisation Antal besök/
skolkonsert
Antal barn 0
−
17 år i regionen (SCB 2004)
Antal konserter per barn
Summa samhälls- bidrag (mkr)
Musik i Västernorrland
10 716 50 006 0,21
20,7
Östgötamusiken
12 255 89 146 0,14
13,7
Musik i Blekinge
27 595 30 635 0,9
10,0
Kalmar läns musikstiftelse
9 679 48 789 0,2
7,0
Musik i Väst
32 180 329 027 0,1
35,9
Norrbottensmusiken
25 569 52 382 0,5
16,7
Smålands musik och teater*
13 761 74 631 0,18
18,5
Musik i Halland
21 395 64 855 0,33
10,6
Länsmusiken i Jämtlands län 14 600 26 273 0,55
14,3
Musik för Örebro län*
9 372 58 465 0,16
31,3
Musik i Dalarna
21 910 58 267 0,38
19,3
Sörmlands musik & teater
41 900 57 055 0,73
14,7
Västerbottensmusiken
7 640 54 411 0,14
22,6
Musikteatern i Värmland
12 036 56 293 0,21
15,3
Västmanlandsmusiken
21 096 56 204 0,37
22,6
Musik i Gävleborg
15 745 56 869 0,28
8,1
Musik i Syd
49 400 284 398 0,17
40,8
Musik i Uppland
13 869 67 338 0,20
13,1
Gotlandsmusiken
9 570 12 347 0,77
11,1
Länsmusiken i Stockholm
30 700 411 762 0,07
6,2
* Orkesterns verksamhet ingår i länsmusikens redovisning.
Kulturrådets statistik innehåller siffror från 15 lokala och regionala orkesterinstitutioner. Kungliga filharmonikerna och Radiosymfonikerna i Stockholm är inte med i statistiken, eftersom de inte får statligt stöd.
Hur stor andel av orkestrarnas konserter som vänder sig till skolan eller en barnpublik varierar stort. Norrbottens kammar-
SOU 2006:45 Konstarterna
183
orkester redovisar inte en enda konsert för skol- eller barnpublik. Därefter kommer Uppsala kammarorkester med 8 procent skol- och barnkonserter och Sundsvalls kammarorkester med 9 procent skol- och barn- och ungdomskonserter. I topp ligger Malmö Symfoniorkester (25 %), Helsingborgs symfoniorkester (33 %) och Dalasinfoniettan (38 %). Räknat i antal barn som får gå på konsert betyder det att Uppsala kammarorkester 2003 spelade för 800 barn medan Dalasinfoniettan spelade för 21 910 barn.
Göteborgssymfonikerna har särskilda barnabonnemang, som innebär att barnen kan gå på konsert 5 lördagar till ett lågt pris, 300 kr för hela serien.
6.5.5 Rikskonserter
I Rikskonserters uppdrag från regeringen 2005 finns ett mål som handlar om barn och ungdom:
Målet är att i verksamhetens alla delar lägga vikt vid barns och ungdomars behov av olika sorters musikupplevelser.
Rikskonserter ska återrapportera verksamhet riktad till barn och unga, och även samarbeten med skolan och musik- och kulturskolorna.
När det gäller Rikskonserters barn och ungdomsarbete kan man säga att de arbetar efter två spår: det första är att komplettera länsmusikens konsertutbud med konsertturnéer som länsmusiken inte har möjlighet att arrangera, främst internationella gästspel. Det andra spåret är att erbjuda unga, utövande musiker möjligheter att spela inför publik och utvecklas som musiker genom kurser, workshops m.m.
Enligt Rikskonserters årsredovisning för 2004 hade de konserter som arrangerades för barn och ungdom en sammanlagd publik på 18 915 personer. Det framgår inte av statistiken hur stor andel av publiken som var under 18 år. En del av dessa konserter kan ingå i utbudet som redovisas från den regionala musikverksamheten och dubbelredovisning kan förekomma.
För unga nyutbildade orkestermusiker finns Orkester Norden, en symfoniorkester med musiker mellan 15 och 25 år från musikhögskolor i Norden. Folkmusiklägret Ethno arrangeras i samband med Falu folkmusikfestival och samlar ett hundratal unga folkmusiker från olika länder.
Konstarterna SOU 2006:45
184
Rikskonserter är också samordnare för musiktävlingen Musik Direkt, en nationell tävling för unga musiker som arrangeras av länsmusiken i respektive län, med en avslutande riksfestival. År 2004 deltog ca 5 000 13
−19-åringar i tävlingen som är öppen för
alla musikgenrer.
6.5.6 Barnmusik på skiva
Någon motsvarighet till Svenska barnboksinstitutets årliga bokprovning finns inte på barnmusikområdet. För att få veta något om utgivningen är man hänvisad till musikbranschens egen statistik.
Svenska IFPI-gruppen (International Federation of the Phonographic Industry) publicerar statistik över skivutgivning och skivförsäljning på sin webbplats www.ifpi.se. Medlemsbolagen i IFPI representerar ca 95 procent av den svenska skivförsäljningen.
På IFPI:s webbplats finns uppgifter om svenska produktioner på skiva genrevis från 1988
−2002. Det är de rapporterande skivbolagen som kategoriserar produktionerna efter genre. Genren ”barn” innehåller inte enbart musik utan det kan också vara sagor, redigerade Disneyfilmer och liknande. Samlingsskivor med populärmusik för vuxna ompaketerade för en barnpublik, typ Hits for Kids, finns också med här.
Svenska produktioner 1992−2002
År Antal barnprod.
Av totalt
1992 63 727 1993 91 803 1994 124 957 1995 78 742 1996 87 820 1997 78 986 1998 62 1 336 1999 85 853 2000 48 863 2001 62 1 067 2002 70 816
Källa: Svenska IFPI-gruppen.
SOU 2006:45 Konstarterna
185
På IFPI:s webbplats finns topplistor över de 100 mest sålda albumen från de senaste åren (ännu inte 2004). Listan innehåller även internationella produktioner. På 2003 års lista finns två barnproduktioner: Barn på nytt med Georg Riedels orkester och diverse kända svenska artister som framför Georg Riedels Astrid Lindgrensånger och Pannkakor med sylt med Nicke & Nilla (Wahlgren). Båda skivorna har sålt guld, dvs. minst 30 000 ex.
År 2002 kom 7 album för barn med på 100-listan: Hits for Kids 7 och 8, Absolute Kidz 5, 6 och 7, Eva & Adam poolparty samt Melody Grand Prix Junior 2002. Samtliga är samlingsskivor med ”blandade artister”.
Den lite ”smalare” barnmusiken, som söker fonogramstöd hos Statens kulturråd är inte omfångsrik om man räknar antalet titlar. Vid den första fördelningen av fonogramstöd 2004 beviljades tre barnfonogram stöd av sju sökande. Totalt beviljades 31 fonogram stöd. Det är betydligt färre som söker stöd för barnfonogram. De produktioner som fick stöd var: Arken, med gruppen Ticke Tack, Matmusik med Johanna och Mixer samt Kommissarie Tax, tio låtar och ett mysterium med Elsie Petrén.
Vid den andra fördelningen 2004 beviljades ett barnfono- gram stöd (av 4 sökande): Lilla kotten sjunger, en samlingsskiva med svenska barnvisor framförda av Eva Röse och Lilla kottens orkester. Totalt beviljades 35 fonogram stöd vid fördelningen.
6.6 Folkets hus och parker
Folkets hus och parker (FHP) är riksorganisation för landets 691 Folkets hus och 131 folkparker och nöjesparker. 14 festivaler är medlemmar i organisationen, t.ex. Kirunafestivalen och Stockholms Jazzfestival. FHP erbjuder mer än 900 scener, nära 300 biografer och tiotusentals andra mötesplatser. Därför väljer vi att ta upp organisationen här i anslutning till avsnitten om scenkonst – eftersom FHP är en stor arrangör.
FHP distribuerar ett stort antal produktioner för barn- och ungdomspubliken som turnerar i landet. År 2004 kunde medlemsföreningarna bl.a. boka Abellis Magiska teater, Filiokus Fredrik, Bodils minicirkus eller en kursvecka med ”Träna nycirkus med Cirkus cirkör”. I samarbete med Riksteatern turnerade familjeföreställningen Fem myror är fler än fyra elefanter och en scenversion av TV-programmet Myror i brallan.
Konstarterna SOU 2006:45
186
Organisationen ger ekonomiskt stöd till medlemsföreningar för kulturverksamhet i regioner och distrikt. Stödet går främst till verksamhet för barn och unga. Under 2004 fördelades 710 000 kronor till tolv regioner/distrikt för att genomföra bl.a. musikcafé, disco, talangjakt, barnkulturvecka, barn- och ungdomsfilmfestival, teaterverksamhet och julgransplundring. FHP deltar i de årliga Ungkulturdagarna på Riksteatern i Hallunda
FHP genomför årligen en arrangörsutbildning i samarbete med ABF för att öka arrangörskunskapen i de lokala föreningarna. På programmet står bl.a. marknadsförings, arrangörskunskap och ungdomskultur. Hittills har ett hundratal personer genomgått kursen.
Inom FHP finns 269 biografer på 249 orter. I samarbete med de regionala filmkonsulenterna bedriver man skolbio på 71 orter. År 2004 gavs 325 föreställningar.
Folkets Hus och Parker driver också projektet Digitala Hus, för att utveckla digitala filmvisningar på biograf. Digitala filmvisningar gör det möjligt att snabbare få ut nya filmer också på små biografer – eftersom det är lättare att få fram fler kopior av filmerna, distributionen blir enklare och billigare och visningskvaliteten förbättras. Med digital bio får fler människor på fler platser möjlighet att se aktuell film på bio. FHP är hittills ensamma i Sverige med att satsa på digitala filmvisningar. År 2004 drev de 10 digitala biografer.
År 2004 antog folketshus- och parkrörelsen ett idéprogram för framtiden. Där betonar man hur viktigt det är att satsa på kultur för och med barn och unga. Bl.a. vill FHP:
• Fördjupa samarbetet med Riksteatern, Riksutställningar och
Rikskonserter,
• Öka samarbetet med regionala kulturinstitutioner, fria grupper och kulturkonsulenter,
• Satsa på unga arrangörer,
• Fortsätta prioritera scenkonstproduktioner och skapande egenverksamhet för barn och unga,
• Öka möjligheterna att se aktuell film på bio även utanför tätortsområdena,
• Arbeta mer med konstpedagogik för att ge barn och unga möjligheter att ta del av samtidskonst.
SOU 2006:45 Konstarterna
187
6.7 Arkitektur och fysisk miljö
Frågor om arkitektur och fysisk miljö berör barn och ungdomar i allra högsta grad. Stadsplanering och byggande påverkar barns vardag mycket påtagligt. För att ta ett exempel: förtätningen av bebyggelsen i Stockholms innerstad leder till att parkmark och ibland t.o.m. skolgårdar bebyggs och de (få) fria ytor som barnen kan röra sig på försvinner. Tråkiga och icke ändamålsenliga skollokaler och förskolelokaler är vardagsmat för barn. Desto viktigare då att barn får möjligheter att lära sig mer om hur byggande och planeringsprocesser ser ut så att deras möjligheter att själva vara med och påverka sin miljö förbättras.
6.7.1 Arkitektur i förskolan och skolan
På flera håll i landet pågår verksamhet inom arkitektur och miljö för och med barn – i första hand sker det inom förskolans och skolans ram. Arkitekturmuseet i Stockholm har flera pedagoger anställda och en verkstad som tar emot många barn – både skolklasser och fritidsbesökare.
I Göteborg finns landets enda arkitekturkonsulent, med inriktning på barn och unga, finansierad till hälften från Göteborgs stad och till hälften från Västra Götalandsregionen. Hon arbetar bl.a. för att skolan ska ta in arkitektur som ett ämnesöverskridande tema. Ett exempel: Oscar Fredriksskolan i Göteborg har i samarbete med arkitekturkonsulenten Mie Svennberg arbetat med förnyelsen av den park som ligger intill skolan. Barnen har fått prova på att vara både stadsplanerare och arkitekter.
6.7.2 Aktörer med inriktning på arkitektur och barn
Inom Sveriges Arkitekter finns en särskild skolgrupp, som arbetar ideellt för att få in arkitektur i skolans undervisning. Gruppens ordförande Suzanne de Laval har bland annat tagit fram en litteraturlista för lärare som vill arbeta med arkitektur. Den finns att hämta på Sveriges arkitekters webbplats, där skolfrågorna har fått en egen avdelning som kontinuerligt förnyas: www.arkitekt.se/skolgruppen
Skolhusgruppen är en ideell förening. Föreningens syfte är att främja och sprida information om bra skolplanering. Skolhus-
Konstarterna SOU 2006:45
188
gruppen anordnar konferenser, seminarier, studiebesök och ger ut skrifter. Gruppen består av lärare och arkitekter m.fl. Information finns att hämta på gruppens webbplats www.skolhusgruppen.se
Movium, vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala, är en mötesplats för forskare och praktiker som vill utveckla kunskapen om stadens utemiljö. Movium arrangerar regelbundet kurser, konferenser och studieresor om barns utemiljöer och om ”skolans uterum” som läromedel. På webbplatsen Skapande uterum finns stora mängder tips och kunskap för lärare och förskollärare som vill utveckla sitt arbete med utemiljön: www.uterum.slu.se
På länsmuseer och lokala museer på olika håll i landet genomförs då och då projekt om stadsmiljö och arkitektur. Riksantikvarieämbetet har tagit fram en hel serie skrifter för skolan om kulturmiljöer, bl.a. Betongslöjd i Bergsjön, Upptäck din hembygd, Skolhuset som samhällspegel och Den hemlighetsfulla kulturmiljön.
6.7.3 Handlingsprogram för arkitektur i skolan
Under Arkitekturåret 2001 fick Skolverket i uppdrag av regeringen att ta fram ett handlingsprogram för att utveckla undervisning i arkitektur och form i skolan. Handlingsprogrammet togs fram av en arbetsgrupp med representanter för Skolverket, Arkitekturmuseet, Sveriges Arkitekter och Kulturrådet.
År 2005 gjorde Suzanne de Laval en uppföljning av vad som hade hänt med handlingsprogrammet efter att det överlämnades till regeringen 2001.
Skolverket gav en forskare på Lärarhögskolan, Pia Björklid, i uppdrag att göra en forskningsöversikt kring den fysiska miljön och barns och ungdomars lärande. Översikten blev färdig 2005 och behandlar den fysiska miljöns betydelse för lärande, den formella (t.ex. förskola, skola och fritidshem) och den informella (t.ex. utemiljöer). Den tar även upp vikten av att eleverna får studera närsamhället som en resurs för utveckling av demokratisk kompetens. Lärande och fysisk miljö. En kunskapsöversikt om samspelet mellan lärande och fysisk miljö i förskola och skola, är utgiven av Myndigheten för skolutveckling.
För övrigt redovisar Myndigheten för skolutveckling inga verksamheter som främjar arkitektur i skolundervisningen. Inga seminarier, ingen lärarfortbildning, inga nya läromedel, inget idé- och
SOU 2006:45 Konstarterna
189
stödmaterial och ingen uppföljning av hur skolans styrdokument vad gäller arkitektur och form används.
Skolverket och Myndigheten för skolutveckling fokuserar på själva skolmiljön i de aktiviteter de refererar. När det gäller undervisningens innehåll hänvisar man endast till att läromedel finns och att nya arbetas fram. Skolverket och Myndigheten för skolutveckling har inte engagerat sig i vare sig läromedelsframtagning eller sammanställning av vad det finns för läromedel, utöver den sammanställning som gjordes av Einar Hansson som en bilaga till handlingsplanen.
Enligt Skolgruppen drivs arkitektur i skolan-frågorna idag (förutom i Göteborg) enbart av ett antal enskilda engagerade personer. Suzanne de Laval menar att frågan måste institutionaliseras – helst skulle den landa på en lärarhögskola som skulle erbjuda kurser i ”närmiljö i skolarbetet”, för fortbildning och inom lärarutbildningen. Sådana diskussioner har också påbörjats med högskolan i Borås och i Göteborg i samarbete med Chalmers Arkitektur via professor Gunilla Linde Bjur, som också är medlem i Skolgruppen.
6.8 Konst
6.8.1 Barns konstvanor
Små barns besök på konsthallar och konstmuseer syns inte i statistiken. Barnbarometern, som mäter kulturvanor för barn under 9 år, tar med museibesök, men särskiljer inte konstinstitutionerna.
Kulturbarometern mäter besök på konstmuseer och konstutställningar för 9
−24-åringar. 45 procent av 9−14-åringarna och
41 procent av 15
−24-åringarna besökte ett konstmuseum eller en utställning 2002, enligt den senaste mätningen. Det är inte så stora skillnader mellan pojkar och flickor.
Kulturbarometern mäter inte hur många barn och ungdomar som själva ägnar sig åt konstnärlig verksamhet.
6.8.2 Skapa själv
När det gäller barns eget skapande inom bild, form, foto osv. finns det ett stort mörkertal. Kulturvanestatistiken frågar inte efter barns och ungdomars eget skapande på konstområdet, så därför väljer vi
Konstarterna SOU 2006:45
190
här att beskriva de stora aktörerna när det gäller att erbjuda barn sådan verksamhet.
Siffror på hur många som deltar i studieförbundens verksamhet med ”bild- och formkonst” och hur många kultur- och musikskolor som erbjuder bild antyder att utbudet av skapande verksamheter på konstområdet är mindre än inom t.ex. musik och teater. Vad det beror på går inte att utläsa av det material vi har.
År 2005 har 73 av 282 kommunala kulturskolor verksamhet i bild. I studieförbundens gruppverksamhet i ”bild- och formkonst” deltog 8 626 barn under 13 år förra året (jämfört med över 100 000 deltagare i grupper inom musik, dans och dramatik). Ytterligare 7 264 ungdomar mellan 13 och 24 år deltog i studiecirklar i bild och formkonst, jämfört med över 170 000 deltagare i cirklar inom musik, dans och dramatik.
Flera av de 20 barnkulturcentra som finns i kommuner runtom i landet har olika typer av bild- och formverksamhet. Dels arbetar de mot skolor och förskolor men det förekommer också verksamhet för barn på fritid. Barnkulturcentra har dock begränsade resurser och har inte kapacitet att nå många barn med längre kurser. Barnkulturcentrum i Ronneby anger t.ex. att 31 barn deltog i deras pedagogiska verksamhet i bild, som sträckte sig över ett helt läsår.
Detsamma gäller för de bild- och konstkurser för barn som finns på museer och konsthallar runtom i landet. Verksamheten kan hålla mycket hög kvalitet – men den når bara ett fåtal.
6.8.3 Var finns konsten?
Barn möter konst på många olika ställen. Konst kan finnas i skolbyggnaden och i den offentliga miljön. Särskilt för mindre barn kan konst i stadsmiljön bli riktmärken som man återvänder till – lejonet på torget som man kan rida på, den enorma kungen till häst som väcker frågor eller samtida konst som inspirerar och förundrar.
Men konsten finns också på institution. I Kulturrådets statistik finns 29 konsthallar och över 200 statliga, regionala och kommunala museer. 2003 visades 1 055 utställningar med design, konst eller konsthantverk. Konsthallarna stod för 273 utställningar, statliga museer 86, kommunala museer visade 383 utställningar och regionala museer 195.
SOU 2006:45 Konstarterna
191
Typiskt för just konstområdet är att de flesta institutioner (konstmuseer och konsthallar) är kommunala. Men även i kommuner där ingen konsthall eller konstmuseum finns visas ofta utställningar på biblioteket eller i entrén till kommunhuset.
De flesta museer och konsthallar ligger i städer, men det finns också undantag, som Virserums konsthall i Hultsfreds kommun, Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn eller Wanås, på den skånska landsbygden. Dessa tre konstinstitutioner har väl utvecklad pedagogisk verksamhet.
År 2003 kom 35 737 av deltagarna på konsthallarnas visningar från förskolor och skolor. Det är nära 68 procent av den totala publiken på visningarna. Aktionsgruppen har inte några samlade siffror på hur många museer och konsthallar som har anställda konstpedagoger eller hur många av institutionerna som har en verkstad där barnen själva kan skapa. Den pedagogiska verksamheten för barn och unga är oftast inriktad mot skolan.
6.8.4 Konstkonsulenter
Sedan 1997 finns det regionala konstkonsulenter. 2005 finns det 18 konsulenter i 15 regioner/län: Gotland, Dalarnas, Gävleborgs, Hallands, Jämtlands, Kalmar, Norrbottens, Södermanlands, Västerbottens, Västmanlands, Västernorrlands, Västra Götalands, Östergötlands och Örebro län samt Göteborgs stad.
Regioner, landsting eller kommuner är huvudmän för konstkonsulentverksamheten och staten bidrar med 250 000 kronor per län och år. Från och med 2006 kommer summan att sänkas så att alla län ska kunna söka bidrag. Idag räcker pengarna inte till en utvidgning av systemet.
Det statliga stödet till konsulenterna ska enligt den statliga förordningen (1996:1598) gå till att ”sprida, stimulera och öka kunskapen om konst och kultur, framför allt bland barn och ungdom, och att höja kvaliteten inom amatörkulturen.”
2003 lät Kulturrådet göra en utvärdering av konst- och danskonsulenternas verksamhet, Utvärdering av regionala konsulenter inom dans- och konstområdet, Philip Johnsson och Cecilia Dahlbäck, Kulturrådet 2003. Den visade att konsulenterna både arbetar för att öka barns och ungdomars möjlighet att få möta konst och konstnärer i grundskolan, men också för att barn och unga ska få prova på och utveckla ett eget skapande. Konst-
Konstarterna SOU 2006:45
192
konsulenterna arbetar med kunskapsutveckling på olika sätt, bl.a. med fortbildning av lärare och bildlärare och med öppna workshops för unga i samarbete med regionala museer.
Utvärderingen visar att konstkonsulenter (där de arbetar med barn och unga som målgrupp) leder till ökad närvaro av konstnärer i skolan och främjar samarbete mellan bildlärare, konstnärer, lärare och konstpedagoger. Eftersom konstkonsulenten verkar regionalt kan denne också lättare få kommuner i samma region att gå samman i större projekt som annars inte vore möjliga att genomföra.
När det gäller måluppfyllelsen pekar dock utvärderarna på skillnader i verksamheten i olika län. När utvärderingen gjordes var tolv konstkonsulenter kvinnor och fem män. Alla kvinnor utom en prioriterade tydligt konstpedagogiska insatser och främjande arbete. Ingen av männen visar i sina verksamhetsberättelser att de driver någon konstpedagogisk verksamhet eller att de prioriterar verksamhet riktad till barn och ungdomar. De satsar istället på stora, gärna internationella projekt och insatser riktade till yrkesverksamma konstnärer, kontakter med näringslivet och regional utveckling.
Utvärderingen visar också att ingen av männen hade någon erfarenhet av konstpedagogiskt arbete när de anställdes. (Johnsson och Dahlbäck 2003).
Exempel på projekt
Här följer några exempel för att visa hur konstkonsulentverksamheten kan se ut i olika län:
På Gotland har konstkonsulenten tagit initiativ till att bilda ett ”konstpedagogiskt forum” med kontinuerliga möten mellan barn- och utbildningsförvaltningen, Baltic Art Centre, konstmuseet, konstkonsulenten, konstskolan, kulturskolan och högskolan på Gotland. Syftet är att åstadkomma mer konst och kreativa läroprocesser i skolan och att minska avstånden mellan människor och konst. Gruppen ska bl.a. hjälpas åt med samordning, planering och utvecklingsarbete.
Konstkonsulenten har också arrangerat en ämnesgrupp för bildlärare och tagit fram en skrift som har delats ut i alla skolor på Gotland – både grundskola, förskola och särskola. ”Mer konst i skolan” beskriver ett konstprojekt som genomförts på två lands-
SOU 2006:45 Konstarterna
193
bygdsskolor på Gotland, och skriften är tänkt att inspirera lärare till att utveckla arbetet med bild integrerat i alla ämnen.
Västerbottens län driver pilotprojektet Field Extension Project för att ”utveckla den kreativa potentialen i inlandskommuner”. Två lärarlag från Vilhelmina och Storuman (totalt 11 lärare) har tillsammans med 10 kollegor från Arvidsjaur och Arjeplog i Norrbotten fått fortbildning i kreativa processer och samtidskonst under 2004.
I Göteborg arbetar konstkonsulenten med att initiera konstpedagogiska projekt för barn och unga och kompetensutveckling för förskollärare och lärare. Kulturförvaltningen i Göteborg erbjuder skolorna s.k. serier – dvs. kortare projekt där professionella konstnärer eller kulturpedagoger kommer in i skolan eller förskolan och arbetar med barnen. En serie består av minst fem tillfällen med barnen samt introduktion för de vuxna och en skriftlig utvärdering.
I Jämtland drev konstkonsulenten under 2003 projektet Steps, i samarbete med Filmpool Jämtland, läns- och kommunbiblioteken, lands- och föreningsarkivet samt länsmuseet och mångkulturkonsulenten. Under en vecka fick ungdomar i samarbete med en konstnärlig ledare (filmare, bildkonstnär eller författare) och en mediepedagog skapa sina egna filmer. För att förbereda sig fick eleverna tillgång till material från arkiven och länsmuseet. En högstadie- eller gymnasieskola från var och en av länets åtta kommuner deltog under en veckas tid.
6.8.5 Riksutställningar
Riksutställningar är en statlig myndighet som har till uppgift att producera vandringsutställningar men också att förmedla kunskap om utställningsmediet genom korta och långa kurser, utvärderingar, rapporter m.m. Myndighetens övergripande mål är att bidra till att människor förstår och påverkar sin samtid.
Det första målet i Riksutställningars regleringsbrev är att prioritera dels barn och ungdom, dels den samtida konsten. Riksutställningar ska också utöka samarbetet med skolor m.fl. och nå fler och nya besökare.
År 2004 visade Riksutställningar 27 utställningar, varav en var producerad för webben. De turnerande utställningarna visades på 135 platser spridda över samtliga 21 län. 19 av utställningarna hade barn eller ungdom som särskild målgrupp. Enligt Riksutställningars
Konstarterna SOU 2006:45
194
uppskattningar bokade 1 345 skolklasser en visning på någon av utställningarna.
Riksutställningars webbplats är en viktig kommunikationskanal. Utställningen Gränser, som vänder sig till ungdomar, har haft en egen webbplats med pedagogiskt material och en webbcommunity för ungdomar. Mellan november 2003 och december 2004 hade webbplatsen över 18 500 unika besökare och 30 000 dokument laddades ner från webbplatsen.
Riksutställningar strävar efter att involvera barn och unga i utställningsarbetet. Det kan t.ex. ske genom att skolklasser är med och utformar själva utställningen eller genom att samla in synpunkter från ungdomar via enkäter som sedan används som underlag i utställningsarbetet. Det kan också ske genom interaktiva inslag i utställningen där besökarna på olika sätt påverkar utställningen och gör lokala tillägg.
Under 2004 satsade Riksutställningar mycket på pedagogisk verksamhet i utställningarna, bl.a. med workshops för de skolklasser som kom på besök.
För att nå nya publikgrupper satsar Riksutställningar på att nå ut till publiken på nya platser. Ett sätt är att placera utställningar på offentliga platser i s.k. mobila utställningsrum. Ett annat är en aktiv satsning på att nå ut i storstädernas förorter – som ofta är mycket barnrika områden.
En stor del av Riksutställningars utställningar är samproduktioner. Svenska institutet, Arbetets museum, Svenska Filminstitutet, Forum för levande historia och Kulturhuset i Stockholm är några av dem som Riksutställningar samarbetade med förra året. Riksutställningar samverkar också kring workshops, seminarier och utbildningar, med bl.a. Kulturrådet, Linköpings universitet och Statens museer för världskultur.
För att utställningarna ska nå ut till en publik krävs att det finns en lokal arrangör som tar emot dem. Merparten av arrangörerna är museer och konsthallar (46 %) och kulturnämnd/bibliotek är den näst vanligaste arrangören (28 %). Skolor förekommer som arrangörer, men där noterar Riksutställningar en minskning. Även om utställningarna visas på en skola blir det allt vanligare att det inte är skolan som står för kostnaden utan t.ex. kommunen eller en förening.
I samtal med Aktionsgruppen har Riksutställningar fört fram synpunkter när det gäller att nå ut i skolan med utställningar:
SOU 2006:45 Konstarterna
195
På många håll är skolans kulturverksamhet decentraliserad till den enskilda skolan. Det gör att skolorna inte har råd att köpa in utställningar. Det gör det också svårt att få kontakt, eftersom det handlar om att nå enskilda lärare – inte en central samordnare.
6.8.6 Utveckling av konstpedagogiken
Kulturrådet har arbetat aktivt för att stärka den konstpedagogiska verksamheten på museer och konsthallar i Sverige. Under åren 2000
−2005 arrangerade Kulturrådet konferenser och seminarier och också en större fortbildningssatsning för konstpedagoger kallad Konstpedagogiskt seminarium. En sammanhållen utbildning för konstpedagoger saknas i Norden. Ännu finns bara sporadiska enstaka kurser vid olika universitet och högskolor.
För att stärka konstpedagogiken mer långsiktigt föreslår Kulturrådet att man upprättar ett konstpedagogiskt råd med representanter från Nationalmuseum, Moderna museet, Riksutställningar och Statens konstråd. Rådets verksamhet skulle samordnas av Moderna museet, som därmed skulle få en tydlig roll som ansvarsmuseum på det konstpedagogiska området.
Både Moderna museet och Nationalmuseum har förhållandevis stora enheter som arbetar med pedagogiska frågor, så där finns förutsättningar att ta på sig rollen att utveckla expertis på det konstpedagogiska området och att vara ett stöd för regionala och kommunala museer och konsthallar. Det konstpedagogiska fältet växer och därför behövs expertis på olika områden, t.ex. skolplansutveckling, kulturell mångfald, livslångt lärande, webb-baserat lärande osv. Ett konstpedagogiskt råd skulle kunna samordna och utveckla expertis så att inte alla museer och konsthallar gör samma sak.
Redan idag finns exempel på väl utvecklad och intressant konstpedagogisk verksamhet både på kommunal och regional nivå, men det samlade ansvaret för att följa forskningsläget och stimulera utveckling ligger hos Statens kulturråd, som anser att de inte har möjlighet att ha den rollen mer än i ett startskede.
Moderna museet ställer sig positiva till förslaget, men menar att de i så fall skulle behöva få sin ansvarsroll förtydligad. Idag är det inte tydligt att det ingår i museets uppdrag att ta ett nationellt ansvar för museipedagogiska frågor. Ett sådant ansvar skulle också kräva ytterligare resurser för pedagogisk verksamhet.
Konstarterna SOU 2006:45
196
Museets enhet för pedagogik och program är förhållandevis stor med tio anställda, men de har fått en ökad arbetsbörda i och med fri entréreformen, som ställer stora krav på museets sätt att ta emot nya besökare: att utveckla nya pedagogiska verktyg, ta fram anvisningar för hur besökare kan ta sig runt i museet på egen hand, möjlighet att ta emot fler på visningar och verkstad, utveckla museets webbplats till en nationell resurs m.m. Att öka kvantiteten i verksamheten och samtidigt bibehålla kvaliteten är en utmaning i sig.
Samtidigt tror enhetschefen Helena Åberg att det kan vara bra att samordningsansvaret för konstpedagogiska frågor ligger hos en institution eller myndighet som själv har verksamhet inom området.
6.8.7 Forskning om konstpedagogik
Under 2004 genomförde Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn en utredning om förutsättningarna för ett kvalificerat forsknings- och utredningsarbete inom konstpedagogik. Resultaten presenteras i rapporten Kunstpædagogisk forskning og formidling i Norden 1995
−
2004, skriven av Helene Illeris, forskare vid Danmars peda-
gogiska universitet.
Rapporten konstaterar att det i Norden saknas forskningsinstitutioner eller -centra som ägnar sig specifikt åt konstpedagogisk forskning och förmedling. Den konstpedagogiska forskningen i Norden är helt beroende av enskilda personers insatser.
Trots detta finns det en hel del forskning inom området, men den är oftast gjord av forskare som inte har konstpedagogik som sitt centrala område, utan som verkar inom angränsande områden, t.ex. bildpedagogik, museologi, psykologi och antropologi.
Illeris betonar att konstpedagogiken är ett ”nödvändigt bindeled mellan medborgaren och konstinstitutionen”, eftersom få medborgare (både barn och vuxna) regelbundet besöker konstinstitutioner och känner sig ”förtroliga med de upplevelser och erfarenheter som bildkonsten kan erbjuda”. En utvecklad konstpedagogisk forskning gör det möjligt att närmare studera konstpedagogiska insatser med utgångspunkt från olika typer av brukare (ålder, kön, etnisk tillhörighet osv.), olika brukargrupper som skolor, familjer, turister, olika typer av institutioner och olika typer av utställningar.
SOU 2006:45 Konstarterna
197
Illeris föreslår att det upprättas ett samnordiskt forskningsprogram, där nordiska forskare har möjlighet att utveckla och stärka den konstpedagogiska forskningen.
6.9 Slöjd
6.9.1 Nämnden för hemslöjdsfrågor
Nämnden för hemslöjdsfrågor är en myndighet under Utbildnings- och kulturdepartementet. Myndighetens uppgift är att främja hemslöjden, bl.a. genom information, fortbildning och samordning gentemot hemslöjdskonsulentverksamheten, uppföljning och utvärdering samt utredningsarbete och initierande av utvecklingsprojekt. Nämnden fördelar statligt stöd till hemslöjdsfrämjande verksamhet.
Vid Nämnden för hemslöjdsfrågor finns en rikskonsulent i hemslöjd för barn och ungdom. Rikskonsulenten är samordnare och inspiratör gentemot hemslöjdskonsulenter och hemslöjdsföreningar i hela Sverige. Syftet är att lägga grunden för ett långsiktigt barn- och ungdomsarbete. Rikskonsulenten är projektledare för Slöjdcirkus (se mer om projektet nedan).
6.9.2 Hemslöjdskonsulenter
I alla län finns två hemslöjdskonsulenter – en för ”hård slöjd ” (t.ex. trä och metall) och en för textil slöjd. I Blekinge, Norrbottens, Stockholms, Västerbottens och Östergötlands län finns också konsulenter som arbetar speciellt med ungdomar eller med internationell slöjd.
Nämnden för hemslöjdsfrågor ger också projektpengar till länshemslöjdsförbund, ett exempel på barn- och ungdomsområdet är Hemslöjd i skolan, som drivs av Skånes hemslöjdsförbund. Där har man dels ordnat informationsmöten, skolledarträffar och fortbildningsdagar. Man har också satsat på uppbyggnad av slöjdklubbar i Skåne. Under 2004 deltog totalt 130 pedagoger i fortbildningen under tre kvällar och 60 lärare deltog tillsammans med sina klasser i Slöjdcirkus. Slöjdklubbar har startat i bl.a. Helsingborg.
Konstarterna SOU 2006:45
198
6.9.3 Slöjdcirkus
Slöjdcirkus är ett nationellt slöjdprojekt som drivs av Nämnden för hemslöjdsfrågor, Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund och Studieförbundet Vuxenskolan. Slöjdcirkus är ett tvärkulturellt projekt – ett turnerande cirkustält med slöjdhandledare, skådespelare, musiker och dansare. I varje län står hemslöjdsföreningen, slöjdkonsulenterna och Vuxenskolan för det lokala arrangemanget. Projektet innehar regeringens nationella uppdrag för barnkultur i samverkan med forskning åren 2004 till 2006. Projektet följs av två forskare som framför allt tittar på det pedagogiska arbetet.
Slöjdcirkus vänder sig till barn mellan 7 och 14 år, som får prova på att slöjda i olika verkstäder under kunnig ledning. Turnén avslutades hösten 2005 och projektet fortsätter nu i det nationella projektet Slöjdklubben.
6.9.4 Slöjdklubben
Slöjdklubben är en rikstäckande klubb för barn mellan 7 och 14 år som startar där Slöjdcirkus slutar. Slöjdklubbarna drivs av hemslöjdsföreningarna i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. I en slöjdklubb träffas barnen 5
−10 gånger per termin och slöjdar tillsammans med en handledare som är specialutbildad för slöjdklubben.
För närvarande finns det 23 slöjdklubbar i södra Sverige, men tanken är att nya ska uppstå på alla platser där det finns intresserade barn. Slöjdklubbens webbplats är viktig för att sprida information och få kontakt direkt med intresserade barn: www.slojdklubben.se
6.9.5 Unga slöjdare
Riksförbundet Unga slöjdare är en förening för ungdomar mellan 13 och 25. Föreningen vill skapa nätverk för unga som håller på med slöjd, inspirera andra unga och visa upp den unga slöjden. Föreningen ordnar träffar och kurser på många håll i landet.
199
7 Forskning
Denna översikt är ett försök att skapa en bild av vilken forskning som pågår inom barnkulturområdet just nu. Vi har begränsat oss till att redovisa den forskning som pågår på doktorandnivå och uppåt. Inom de fält där mycket litet forskning finns har vi valt att redovisa även avslutade projekt.
Sammanställningen är en nulägesbeskrivning för våren 2005, när insamlingen av material gjordes. Vi kan ha missat projekt och nya kan ha tillkommit sedan dess. En forskningsöversikt som spänner över en längre tid vore önskvärd för att få en heltäckande bild av barnkulturforskningen och dess villkor i Sverige.
Ur vår synvinkel är det intressant att titta på forskning om kultur både för, av och med barn. Med barn menar vi barn och unga mellan 0 och 18 år, med fokus på de yngre barnen upp till tonåren. Översikten inkluderar även forskning om bilden av barnet och barndom och hur den framställs i olika konstarter, delar av samhället och tidsepoker, eftersom den forskningen sätter in barnen och barnkulturen i ett större sammanhang. Vi har däremot inte tagit med forskning om individuella konstnärskap. Översikten innehåller även forskning som behandlar barns liv och verklighet, t.ex. forskning om barns miljöer och konsumtion.
I översikten lyfter vi också fram de forskningsmiljöer där forskningen om barn och kultur pågår.
Det saknas en tidigare sammanställning av forskning från hela barnkulturområdet, vilket har försvårat insamlingsarbetet. Universitet och högskolor kan sällan ge en samlad överblick över vilken forskning som finns, utan vi har varit tvungna att ta kontakt med varje institution separat. I flera fall har vi gått vidare och kontaktat enskilda forskare för att få reda på vad de forskar om just nu.
Mycket av informationen om aktuell barnkulturforskning har också hämtats från högskolornas och universitetens webbplatser.
Forskning SOU 2006:45
200
Som komplement har vi kontaktat myndigheter, institut, stiftelser och andra aktörer.
Medlemsförteckningen för det nordiska nätverket för barnkulturforskare, BIN-Norden, har använts som informationskälla. Centrum för barnkulturforskning på Stockholms universitet har också bidragit med mycket information om pågående forskning.
7.1 Forskning med anknytning till förskola, skola och pedagogik
Under det senast decenniet har en ämnesbreddning skett inom barnforskningen generellt
1
Det gäller även forskningen om kultur
och barn, som idag finns inom en rad olika ämnen.
Mycket av barnkulturforskningen pågår inom pedagogikämnet, som till stor del är kopplat till lärarutbildningarna. Det innebär att barnens liv framförallt studeras när de är i förskola och skola. Även när det gäller forskning utanför det pedagogiska området så undersöks oftast barn i dessa miljöer. Barnen befinner sig i förskolan och skolan en stor del av sin tid och därför väljer forskare gärna den miljön för undersökningar som bygger på deltagande observationer och intervjuer. Men det innebär också att vi vet mycket lite om barns liv utanför skolan. Detta gäller speciellt forskningen om de yngre barnen, som nästan uteslutande studeras i institutionella miljöer.
De flesta barnrelaterade avhandlingar publiceras inom pedagogiken visar Var kommer barnen in? Barn i politik, vetenskap och dagspress, en undersökning om barns plats i vetenskapen som Institutet för framtidsstudier gjort
2
. De yngre barnen är ganska osynliga i forskningen. Förhållandevis få forskar om förskolan, och ännu färre intresserar sig för de allra yngsta.
7.1.1 Forskarutbildning för lärare
I lärarutbildningsreformen 2001 ville man skapa en samlad forskarutbildning för lärare för att öka antalet disputerade inom lärarutbildningen. Forskning med anknytning till lärarutbildning finns nu på 26 av landets universitet och högskolor. Under 2003 var
1
Söderlind I. & Engwall K, Var kommer barnen in? Barn i politik, vetenskap och dagspress,
Institutet för framtidsforskning 2005.
2
ibid.
Forskning
201
483 forskarstuderande antagna till forskarutbildningar med anknytning till lärarutbildningen, 20 % av de forskarstuderande var knutna till någon forskarskola.
3
År 2001 inrättades 16 s.k. nationella forskarskolor. Syftet var att skapa centrum för forskningsområden som är utspridda mellan flera lärosäten och att låta högskolor som saknar examinationsrätt för doktorander bidra med egna doktorander. En forskarskola består av en värdhögskola/universitet och 3
−4 partnerhög-
skolor/universitet.
Åtta av de nationella forskarskolorna har någon anknytning till lärarutbildning: Forskarskolan i estetiska lärprocesser, Forskarskolan i pedagogiskt arbete, Genusforskarskolan, Nationell forskarskola i historia, Nationell forskarskola i matematik med ämnesdidaktisk inriktning, Nationell forskarskola i naturvetenskapernas och teknikens didaktik, Nationell forskarskola i svenska med didaktisk inriktning samt Forskarskolan i vuxnas lärande.
Forskarskolan i estetiska lärprocesser är ett samarbete mellan Lärarhögskolan i Stockholm, Konstfack, Dramatiska institutet, Interaktiva institutet, Kungl. Musikhögskolan, Danshögskolan, pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet och Idrottshögskolan.
Åtta doktorander forskar om pedagogik med särskild inriktning mot estetiska lärprocesser. Tre av doktoranderna fokuserar på ungdomar (barn) och kultur i sina avhandlingsarbeten. Åsa Bäckström studerar brädsporterna snowboard och skateboard i sin avhandling På ett bräde – om föränderliga subkulturella uttryck och intryck.
Fredrik Lindstrand forskar om film och ungdomar ur ett pedagogiskt perspektiv. I samarbete med Konstfack undersöker Cecilia Andersson i sin avhandling Bilder av motstånd
−
gatukonst
som estetisk produktion och kreativ praktik i det offentliga rummet.
Inom ramen för de övriga nationella forskarskolorna pågår flera forskningsprojekt där barn/unga och kultur undersöks på ett eller annat sätt.
Inom den nationella forskarskolan i Pedagogiskt arbete forskar Liselotte Borgnon om den pedagogiska metoden från Reggio Emilia. Avhandlingen har titeln Det forskande barnet.
Inom ramen för samma forskarskola undersöker Lottie Lofors-Nyblom samverkan mellan skola och fritidshem utifrån ett elev-
3
Högskoleverket 2005, Utvärderingen av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet
och högskolor, Del 3: Särskilda studier
.
Forskning SOU 2006:45
202
perspektiv. Hon frågar 6
−10-åringar hur deras ”bästa” skoldag ser
ut.
Även inom forskarskolan i naturvetenskapernas och teknikens didaktik pågår forskning om estetiska lärprocesser. Lars Björklund forskar om förståelse och kreativitet i grundskolans teknikämne. Han ska studera om de forskningsframsteg som gjorts i kreativitetsutveckling inom konst och slöjd kan appliceras på teknikämnet.
Britt Jakobson, även hon doktorand inom forskarskolan i naturvetenskapernas och teknikens didaktik, undersöker i sitt avhandlingsarbete vilken roll yngre barns estetiska erfarenheter spelar när de lär sig naturvetenskap. Hon menar att estetik inte bara är motivationsfrämjande utan även spelar stor roll för barnens kognitiva utveckling och förståelse av det naturvetenskapliga innehållet.
7.1.2 Lärarhögskolor med forskning om kultur och estetiska lärprocesser
Vissa lärarhögskolor har speciellt aktiva forskningsmiljöer i estetiska ämnen och estetiska lärprocesser.
Enheten Kultur, medier och estetiska uttrycksformer vid lärarutbildningen på Malmö högskola, är en stark forskningsmiljö när det gäller forskning om estetiska lärprocesser. Under tre år drev lärarutbildningen i Malmö ett utvecklingsarbete med fokus på kultur, estetik och lärande (KOS), på uppdrag av utbildningsdepartementet. Uppdraget resulterade i sju rapporter, bl.a. Kultur och estetik i skolan av Lena Aulin Gråhamn och Jan Thavenius. Dessa rapporter finns att ladda ner som pdf-filer från Malmö högskolas webbplats.
På Institutionen för estetiska ämnen i lärarutbildningen vid Umeå universitet finns ett antal forskare som forskar om de estetiska ämnena. Anders Marner och Hans Örtegren har i flera år arbetat med en rapport i ämnet bild, inom ramen för Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan. Institutionen har också flera projekt med inriktning mot slöjdämnet.
Forskningsgruppen för barns lärande på lärarhögskolan i Stockholm bedriver ett projekt i samarbete med Svenska Reggio Emilia Institutet och staden Reggio Emilias kommunala förskolor och organisationen Reggio Children. Projektledare är Gunilla
Forskning
203
Dahlberg, professor i pedagogik med särskild inriktning mot barnomsorgsområdets didaktik vid Lärarhögskolan i Stockholm.
På lärarhögskolan i Stockholm pågår även ett projekt som undersöker Reggio Emilias förhållningssätt till den naturvetenskapliga undervisningen. Syftet är att ta reda på om man kan använda detta förhållningssätt i den naturvetenskapliga undervisningen i en svensk grundskoleklass och om man som ensam lärare i en grundskoleklass hinner med att dokumentera sin undervisning på ett sådant sätt att man blir medveten om varje barns lärandeprocess.
7.1.3 Forskning inom pedagogikämnet
Inom temat Barn, ungdom och kultur, på Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet studeras barns och ungas villkor för kommunikation, socialisation och kunskapsbildning. I forskningen problematiseras barn, barndom och ungdom som begrepp och sätts in i ett idéhistoriskt och kulturrelaterat sammanhang. Ett tiotal forskare och lärare är knutna till institutionen och det finns för tillfället nio doktorander inom ramen för temat. Professor Birgitta Qvarsell är temaansvarig och har under lång tid arbetat med pedagogisk forskning om barnkultur. På institutionen finns även forskningstemat Pedagogik och media.
Enheten för barn- och ungdomsvetenskap vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet, har under många år varit framstående inom den pedagogiska forskningen, med särskilt fokus på de små barnen. Ingrid Pramling Samuelsson är professor i pedagogik och vetenskaplig ledare för forskningsarbetet på institutionen. Ett nära samarbete har utvecklats med fakulteten för de konstnärliga utbildningarna och lärarutbildningen på Göteborgs universitet. Speciellt i detta samarbete är inriktningen Skapande verksamhet för tidiga åldrar.
På Forum för interkulturell pedagogisk forskning vid Lunds universitet pågår forskningsprojektet Lärande i tredje rummet: estetisk kunskapsbildning i mångkulturella kontexter. Projektledare är Bosse Bergstedt, docent på pedagogiska institutionen och Eva Saether, lektor vid Musikhögskolan, Lunds universitet.
På Karlstads universitet pågår projektet Konstens metoder som undersöker hur man kan arbeta med estetiskt lärande i skolan. Utgångspunkten är att det finns ett behov av att vetenskapligt undersöka vilka förutsättningar och villkor som finns i skolan för
Forskning SOU 2006:45
204
att arbeta estetiskt och kreativt på ett kontinuerligt, hållbart och integrerat sätt och att det saknas en teori och ett språk som kan beskriva vad kunskap genom konsten innebär. Det behövs också en vetenskapligt förankrad modell för hur ett estetiskt och kreativt arbetssätt som innefattar alla ämnen kan implementeras i skolans praktik. Tomas Saar, universitetslektor och Ambjörn Hugartdh, universitetsadjunkt från Musikhögskolan Ingesund och Gunilla Lindqvist, docent vid pedagogiska institutionen vid Karlstads universitet, arbetar tillsammans i projektet.
På Tema barn vid Linköpings universitet finns också forskning som handlar om skola och kultur: Åse Aretun, doktorand vid Tema barn forskar om Barns rätt till kultur. Skolan som ett fält där barns kulturella tillhörighet förhandlas.
7.1.4 Forskningsgruppen för estetiska ämnen och teknik
Forskningsgruppen för estetiska ämnen och teknik (FEST) är ett forum för verksamma forskare och forskarstuderande på magisternivå och uppåt inom gestaltande ämnen, i första hand bild, dans, drama, musik, slöjd och teknik. Medlemmarna i gruppen forskar om den skapande processen i skolan, integration mellan estetiska och andra ämnen för att underlätta inlärning och förståelse samt förståelse och upplevelse av bild, drama, teknik, slöjd m.m.
I anslutning till FEST bedrivs två större forskningsprojekt, med medel från Vetenskapsrådet:
Kommunikation och lärande i slöjdpraktiker är en studie av vad olika yrkesgrupper uppfattar att elever lär sig i slöjd. Projektledare är Lars Lindström, professor i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm.
Skolupplevelse, betyg och social bakgrund undersöker sambanden mellan skolupplevelse, betyg och socioekonomisk bakgrund. Lars Lindström är projektledare.
FEST arbetar även med att utveckla utvärdering och kreativitetsforskning och är initiativtagare till Centrum för Utvärdering och Bedömning (CUB) vid Lärarhögskolan i Stockholm. www.lhs.se/ukl/forskning/fest
Forskning
205
7.2 Forskning med anknytning till kulturpedagogik
7.2.1 Film- och mediepedagogik
Inom film- och mediepedagogiken fokuserar många projekt på hur den nya digitala tekniken används som pedagogiskt verktyg och hjälpmedel i undervisningen. Vi har valt att lyfta fram de projekt där forskaren undersöker begrepp som identitet och kultur i relation till multimedia. Forskning om barn och unga och IT, chatt, datorspel m.m. finns inom flera ämnen och är inte koncentrerad till pedagogiken.
Grundskolans läroplan säger att skolan ska ge kunskaper om media och deras roll. Trots det forskas det väldigt lite om traditionella medier inom pedagogiken. Att det saknas en professur i film- och mediepedagogik gör också att forskarna är utspridda på flera universitet och högskolor.
Cecilia Löfberg, doktorand vid pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, arbetar i sin avhandling med barns och ungas kommunikation på Internet och frågan om hur deras meningsskapande kring genus och sexualitet uttrycks i det virtuella rummet. I projektet deltar även Patrik Hernwall, fil.dr i pedagogik vid Södertörns högskola. Patrik Hernwall doktorerade 2001 med avhandlingen Barns digitala rum
−
berättelser om e-post, chatt och
Internet, på pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet.
Carin Falkner, doktorand vid pedagogiska institutionen vid Örebro universitet, arbetar med en avhandling om Datorspelande och identitetsskapande. Det huvudsakliga intresset rör ungdomars meningsskapande utifrån datorspelandet och dess kultur. Avhandlingsarbetet har leken som centralt begrepp och publiceras hösten 2007.
AnnBritt Enochsson, fil.dr i pedagogik, forskar vid Interaktiva institutet om det virtuella rummets sociala betydelse. Målet med undersökningen är att ta reda på hur skolan kan använda sig av ungdomars kommunikation på nätet som stöd för deras lärande, och hur man kan ta vara på deras kunskaper.
Jonas Linderoth disputerade på utbildningsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 2004. I avhandlingen Datorspelandets mening: Bortom idén om den interaktiva illusionen granskas idén om att datorspel skulle påverka barns attityder och beteende mer än traditionella medier gör. Avhandlingen visar att denna bild av datorspelande kan ifrågasättas.
Forskning SOU 2006:45
206
På Tema barn vid Linköpings universitet drivs projektet Från fostran till reflektion – lärares och elevers användning av skolfilm och skolbio. Projektet är tvärvetenskapligt och granskar skolbiofilmernas innehåll kritiskt utifrån aspekter som kön, klass, ålder och etnicitet. Forskarna undersöker även hur lärare och elever använder sig av sina upplevelser och erfarenheter av skolbio i undervisningen i andra ämnen och på fritiden. Ett syfte med projektet är att skapa ett pedagogiskt nätverk kring skolbio som pedagogiskt verktyg och ta reda på hur kultur kan inarbetas i fler ämnen i skolans undervisning. Forskare i projektet är Anne-Li Lindgren, Katarina Eriksson och Anna Sparrman.
Helena Danielsson, fil.dr i pedagogik vid Stockholms universitet, har studerat hur barn och unga använder olika medieredskap i skolan – för upplevelser, men framförallt i eget skapande. I sin forskning fokuserar hon på barns eget videoskapande och ambitionen är att lyfta fram barnens perspektiv. Hon doktorerade 2002 vid Stockholms universitet med avhandlingen Att lära med media: om det språkliga skapandets villkor i skolan med fokus på video.
7.2.2 Drama- och teaterpedagogik
Det finns få forskare i dramapedagogik och eftersom ämnet inte har någon professur är den forskning som finns spridd inom olika ämnen. Den nya möjligheten att läsa dramapedagogik som ämne på Lärarhögskolan i Stockholm och på Gävle högskola upp till 60 p kan leda till mer forskning inom området på sikt.
Eva-Kristina Olsson är doktorand i litteraturvetenskap/svenska med didaktisk inriktning vid Växjö universitet. Hennes kommande doktorsavhandling handlar om högstadieelever och teater: 8 B och teatern – svenskläraren som dramapedagog. Genom en fallstudie presenteras ett exempel på hur en högstadieklass, kollektivt och på individnivå, fungerar som åskådare och skapare av teater. Sambandet mellan reception, reflektion och eget skapande är i fokus.
Charlotta Lång, doktorand vid den nationella forskarskolan i estetiska lärprocesser, skriver på avhandlingen Teater som pedagogiskt medium – en studie av barns meningsskapande under en teaterföreställning. Den handlar om teater som pedagogiskt fenomen och betonar mötet mellan gestaltande verksamhet och lärande. Undersökningen bygger på observationer och intervjuer med förskolebarn före, under och efter teaterbesök. Frågeställningarna i
Forskning
207
arbetet rör dels barnens upplevelser men även samspelet mellan intentionerna hos skådespelare och regissör och barnens tolkningar.
Kent Hägglund har arbetat med projektet Utforskandet av dramapedagogikens historia i Sverige. Nya fakta om användandet av teater i undervisningen på Whitlockska samskolan under 1910-talet, som resulterade i doktorsavhandlingen Ester Boman, Tyringe Helpension och teatern 2001. Avhandlingen lades fram vid Lärarhögskolan i Stockholm.
Övriga avhandlingar som lagts fram inom dramapedagogik är Mia Mari Sternudds avhandling från 2002: Dramapedagogik som demokratisk fostran. Fyra dramapedagogiska perspektiv – dramapedagogik i fyra läroplaner, pedagogiska institutionen vid Örebro universitet och Christina Chaibs avhandling Ungdomsteater och personlig utveckling. En pedagogisk analys av ungdomars teaterskapande, 1996 vid pedagogiska institutionen på Lunds universitet.
7.2.3 Danspedagogik
Den forskning som finns inom danspedagogiken har i första hand bedrivits på Danshögskolan i Stockholm. Anne Wigert, biträdande professor i barndans, Erna Grönlund, professor i danspedagogik och Elisabet Sjöstedt Edelholm, lektor och huvudlärare i barndansens teori och praktik, har under många år arbetat med barn och dans.
Ett aktuellt projekt som undersöker dans som pedagogisk metod är Dialogprojektet. Forskare är Cecilia Ferm, lektor vid musikhögskolan i Piteå. Projektets fokus ligger på att lärare och forskare tillsammans ska arbeta för en förbättrad lärandemiljö för hörselskadade barn. Cecilia Ferm ska genomföra en studie om dans som musikaliskt lärande. Undersökningen genomförs under 2004
−2005
med hörselskadade barn i åldern 6
−8 år, deras lärare samt en danspedagog. Syftet är att undersöka om dans och musik kan vara ett alternativ eller komplement till den talträning som traditionellt används för att öka barnens kommunikationsförmåga.
Forskning SOU 2006:45
208
7.2.4 Musikpedagogik
Den första forskarutbildningen i musikpedagogik startade 1988 vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm i samarbete med humanistiska fakulteten på Stockholms universitet. Sedan dess har ytterligare fyra forskarutbildningar startat: Musikhögskolan i Malmö (Lunds universitet), Musikhögskolan i Piteå (Luleå tekniska universitet) Göteborgs universitet och Örebro universitet.
Vid Kungl. Musikhögskolan pågår idag en rad forsknings- och utvecklingsprojekt vid Centrum för musikpedagogisk forskning. Man samarbetar bl.a. med Botkyrka kommun i ett projekt som rör lärarutbildningen men även forskningen på institutionen. En förstudie har utförts för ett mer omfattande forskningsprojekt, som högskolan nu söker pengar för hos Vetenskapsrådet. Projektet heter Estetiska kunskapsformer i skolans praktik och är en fortsättning på projektet Musikämnets kunskapsformer och läromiljöer – att utveckla tematiskt arbetssätt i skolan.
Anna-Lena Rostvall på Kungl. Musikhögskolan har i projektet Interaktion i musikundervisning. En studie av lärarutbildning och gymnasieskolans estetiska program, lyft fram det paradoxala i att estetiska ämnen anses vara utvecklande för alla barn och ungdomar, samtidigt som möjligheten till kunskapsutveckling inom estetisk verksamhet ofta bedöms utifrån individens begåvning. Rostvall menar att detta är ett synsätt som genomsyrar kursplaner och läromedel och som innebär att bara de med talang kan lära sig att sjunga och spela. Detta synsätt är en anledning till att det nästan helt saknas forskning om hur undervisningssituationen påverkar elevers musikaliska lärande.
Musikhögskolan i Malmö, Lunds universitet, har för tillfället fem doktorander. Professor i musikpedagogik och vetenskaplig ledare är professor Göran Folkestad. Musikhögskolan har intresserat sig speciellt för lärande och musik utanför skolan.
Ylva Hofvander Trulsson forskar om huruvida det växande intresset för mångkulturella aktiviteter i kommunala musikskolan också leder till en etniskt bred rekrytering av elever.
Els-Mari Törnquist forskar om ett musikalprojekt med elever i åk 5 och åk 7.
Musikpedagogiska institutionen på Göteborgs universitet har utvärderat huruvida en central timplan riskerar att försvaga de praktiskt-estetiska ämnena i konkurrensen med andra skolämnen, framförallt kravet på godkänt i ämnena engelska, svenska och
Forskning
209
matematik. I mars 2005 publicerades slutrapporten Skolans musikaliska uppdrag och estetiska verksamhet i en avreglerad skola, av Monica Lindgren och Göran Folkestad.
Tommy Strandberg, doktorand i pedagogiskt arbete vid lärarutbildningen på Umeå universitet, forskar om Musikundervisning, populärkultur och lärande. Strandberg undersöker musikskapande aktiviteter i skola och på fritid där lärande i mötet mellan fritid och skoltid undersöks. Han jämför även lärares undervisningsstrategier och barns och ungas lärande.
Manfred Schein, doktorand i pedagogiskt arbete vid estetiska institutionen, Umeå universitet, forskar i sitt avhandlingsarbete om musikens betydelse för ungdomar, på fritiden och i skolan. Han undersöker hur ungdomar använder musik i skolan och på fritiden, samt vad som leder fram till dessa val.
Det finns få inom musikpedagogik som forskar om små barn. Ett undantag är Maria Calissendorff, som disputerar i juni 2005 vid Musikhögskolan i Örebro med avhandlingen: Om man inte vill spela då blir det jättesvårt. Det är den enda av de aktuella avhandlingarna som handlar om barn i de lägre åldrarna. Calissendorff undersöker hur förskolebarn lär sig spela fiol i en grupp med föräldranärvaro. Hon belyser främst barnens perspektiv och hur de själva ser på sitt lärande och sin musikaliska kunskapsbildning. Undersökningen görs genom deltagande observationer och intervjuer med barn, lärare och föräldrar.
Stressforskaren Töres Theorell, Karolinska institutet och barnpsykiatrikern Frank Lindblad avslutade förra året ett projekt tillsammans med musikpedagogen Peder Hoffman vid Kungl. Musikhögskolan. Samarbetet har hittills resulterat i en magisteravhandling av Åsa Södergren.
I projektet undersöktes effekterna av att barn fick en speciell typ av extraundervisning i musik i skolan. I en grupp (åk 5
−6) fick barnen 60 minuter extra musikundervisning per vecka. En annan grupp fick ingen extra undervisning medan en tredje grupp fick extra datorundervisning. Barnen följdes i ett år med bl.a. mätningar av stresshormonet cortisol i saliven morgon, eftermiddag och kväll. På eftermiddagarna såg man i musikgruppen sänkta cortisolvärden mot slutet av läsåret vilket man inte såg i de andra grupperna. En tolkning är att musiken skapar sammanhållning vilket i sin tur ger lugnare och bättre inlärningsmiljö.
Forskning SOU 2006:45
210
7.2.5 Bildpedagogik
Inom bildpedagogiken finns en professur vid Konstfack i Stockholm. Där finns även en forskningsgrupp och en forskningsförberedande utbildning i bildpedagogik. Anette Göthlund har under våren anställts som ny professor i bildpedagogik och börjar sitt arbete i augusti 2005.
Eva Änggård disputerade under våren 2005 på avhandlingen Bildskapande – en del av förskolebarns kamratkulturer på Tema barn vid Linköpings universitet. Det huvudsakliga syftet med avhandlingen var att undersöka barns agerande och meningsskapande i bildaktiviteter.
Tarja Häikiö, doktorand på konst- och bildvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, forskar om Reggio Emiliainspirerat bildpedagogarbete. Häikiö undersöker hur barn och unga lär genom estetiska uttrycksmedel och i skapande processer med utgångspunkt från sitt eget arbete som bildpedagog i stadsdelen Kärra Rödbo i Göteborg. Avhandlingen heter Barns visuella lärande via skapande processer.
Elisabet Malmström, lektor i pedagogik vid Högskolan i Kristianstad, forskar om bildskapande, bildestetiska lärprocesser och bilden som arena för lärande inom den sociokulturella och semiotiska diskursen. Hon har fått planeringsbidrag från Vetenskapsrådet för ett övergripande paraplyprojekt, Estetik och kreativitet i lärprocesser – samtal om skapande och meningsskapande. Ulla Lind, Gunnar Åsén, Helena Danielsson och Bo Nilsson medverkar i projektet.
Inom detta projekt ansvarar Malmström för delprojektet Det musik- och bildpedagogiska rummet – praxisinriktat samtal. Där ska hon och Bo Nilsson, lektor i pedagogik vid högskolan, undersöka hur lärare för barn i åldrarna 0
−12 år arbetar med konstnärliga arbetssätt i bild och musik inom skolans verksamhet och lärarnas tankar kring detta. Projektet ska genomföras i Kristianstad.
Boken Bilder för en annan skola, från 2002, är resultatet av ett samarbetsprojekt mellan Högskolan i Kristianstad och Sölvesborgs kommun. I projektet har en grupp forskare och bildlärare bl.a. undersökt hur elevers bilder används som kunskapskälla i utvärdering av skolan. Medverkande i antologin är bl.a. Britt-Marie Kühlhorn och Ulla Lind från Konstfack i Stockholm.
Forskning
211
7.2.6 Slöjdpedagogik
På Umeå universitet finns Center of Excellence i slöjd och slöjdpedagogik. Det är kärnan i ett projekt som syftar till att stärka samarbetet mellan slöjdlärarutbildningarna i Umeå och Vasa i Finland och bygga upp ett internationellt kontaktnät för det nutida slöjdämnet. Center of Excellence i slöjd och slöjdpedagogik bedriver verksamhet på tre olika nivåer: forskarutbildning, slöjdlärarutbildning och fortbildning.
Umeå universitet samarbetar med Lärarhögskolan i Stockholm och Göteborgs universitet i ett projekt om slöjdpedagogik, Communications and learning in sloyd practices. Målet är att bidra till ökad förståelse av undervisning och lärande i slöjdämnet. Inom ramen för projektet finns fyra planerade forskningsprojekt. Forskare inom projektet är Kajsa Borg, Lars Lindström, Viveca Lindberg och Marléne Johansson.
7.2.7 Konstpedagogik
Under 2004 genomförde Nordiska Akvarellmuseet en utredning om förutsättningarna för ett kvalificerat forsknings- och utredningsarbete i Norden inom konstpedagogik. Resultaten presenteras i rapporten Kunstpædagogisk forskning og formidling i Norden 1995
−
2004, skriven av fil.dr Helene Illeris, forskare vid Danmarks
pedagogiska universitet.
Illeris konstaterar att det i Norden saknas forskningsinstitutioner eller -centra som ägnar sig specifikt åt konstpedagogisk forskning och förmedling. Forskningen är helt beroende av enskilda personers insatser. Trots detta finns det en hel del forskning inom området, men den är oftast gjord av forskare som inte har konstpedagogik som sitt centrala område, utan som verkar inom angränsande områden, t.ex. bildpedagogik, museologi, psykologi eller antropologi.
Rapporten visar att det bara har lagts fram två avhandlingar inom konstpedagogik i Sverige: Anna Lena Lindbergs Konstpedagogikens dilemma: historiska rötter och moderna strategier (1989) samt Jan Bahlenbergs Den otroliga verkligheten sätter spår, Om Carlo Derkerts liv och konstpedagogiska gärning (2001).
Forskning SOU 2006:45
212
7.2.8 Musei-, arkiv- och kulturarvspedagogik
Statens museer för världskultur har gett ut Museer och lärande – en forskningsöversikt, av Eva Insulander, forskare på Lärarhögskolan i Stockholm. Översikten tar upp forskning som rör vuxnas, familjers, barns och ungdomars lärande på museer ur ett internationellt perspektiv. Insulander konstaterar att forskningsinsatserna inom området museer och lärande är ytterst begränsade i Sverige.
Sverige saknar en professur med inriktning på lärande inom kulturarvsområdet. I England finns Museum Studies som akademiskt ämne, med en institution på universitetet i Leicester.
Det finns dock ett antal projekt där forskare är delaktiga i utvecklingen av pedagogisk verksamhet på museer runt om i landet. Karlstads universitet har t.ex. ett projekt där forskare vid universitetet samarbetar med Värmlands museum.
7.2.9 Arkitekturpedagogik
Gunilla Linde Bjur, professor på Chalmers Arkitektur och Ingrid Pramling Samuelsson har inlett ett samarbete mellan Chalmers och Lärarhögskolan på Göteborgs universitet. Projektet är en förstudie till ett forskningsprojekt om barns och ungas möte med arkitektur.
7.2.10 Läsning
Forskning om barns och ungdomars läsning pågår inom pedagogiken och till viss del även inom litteraturvetenskapen. Karakteristiskt för forskningen är att den behandlar läsning i skolan, t.ex. skolans val av litteratur i undervisningen och elevers litteratursamtal. Vi har inte funnit något aktuellt projekt där man undersöker barns och ungdomars läsning på fritiden.
Professor Lena Kåreland, litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, leder sedan våren 2005 projektet Den skönlitterära texten i skola och lärarutbildning
−
Om läsning och
litteraturundervisning. Syftet är att studera skönlitteraturens roll i ungdomsskolan och den nya lärarutbildningen. Totalt medverkar sju forskare från olika universitet och högskolor i Sverige samt en doktorand. Projektet spänner över skolans alla stadier och lärarutbildningen. Lars Brink, universitetslektor vid högskolan i Gävle,
Forskning
213
skriver om barnlitterär kanon och kulturarv inom förskola och grundskola.
Projektet Genusperspektiv på barn- och ungdomslitteratur i skolan har pågått i tre år. Lena Kåreland har varit projektledare också för detta projekt. Projektet drivs inom ramen för utbildningsvetenskapen vid Uppsala universitet. Inom ramen för projektet doktorerar Helen Asklund med avhandlingen Flickors och pojkars läsning i åttonde klass ur ett genusperspektiv, Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. I november publiceras också en antologi där flera av forskarna i projektet medverkar. Modig och stark
−
eller ligga lågt ges ut av Natur och Kultur och vänder sig till
alla som har med barn och litteratur att göra.
Eva Hultin, Örebro universitet, skriver om samtal om litteratur på gymnasiet. Avhandlingsarbetet ingår i projektet Utbildning som deliberativ kommunikation – förutsättningar, möjligheter och konsekvenser och beräknas vara klar 2006.
Magnus Persson, fil.dr i litteraturvetenskap, forskar i projektet Varför läsa skönlitteratur i det postmoderna samhället? Legitimeringsgrunder för litteraturläsning i skola och högre utbildning. Projektet är finansierat av Vetenskapsrådet och beräknas pågå t.o.m. 2008.
Hur de små barnen tar emot litteratur behandlas endast i en aktuell avhandling. Maria Simonsson disputerade 2004 med Bilderboken i förskolan – en utgångspunkt för samspel, vid institutionen för utbildningsvetenskap vid Linköpings universitet.
7.2.11 Bibliotek
Forskning om barn och ungdomar med koppling till biblioteks- och informationsvetenskap bedrivs inte i någon större utsträckning.
På Högskolan i Borås forskar Kerstin Rydsjö, lektor och doktorand vid institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap i ämnet. Hon undersöker frågor om medier och bibliotek ur barnperspektiv i sitt avhandlingsprojekt Det osamtidiga biblioteket? Barn, medier, bibliotek, kontext. Rydsjö undersöker vad hon anser vara en brist på överensstämmelse mellan det bibliotek erbjuder och det barn efterfrågar och behöver i sin vardag. I en kvalitativ studie har hon intervjuat barn i elvaårsåldern om hur de använder och uppfattar medier och vilken roll biblioteket spelar i dessa sammanhang.
Forskning SOU 2006:45
214
Vid forskningstemat Bibliotek och kulturpolitik vid Högskolan i Borås bedrivs för närvarande ingen forskning med barnperspektiv. Forskningsgruppen har diskuterat behovet av att närmare studera kulturpolitiska mål- och styrdokument ur ett barnperspektiv.
7.2.12 Lekforskning
På Lärarhögskolan i Stockholm finns en forskningsgrupp om lek och socialisation vid institutionen för individ, omvärld och lärande. Gruppen forskar bl.a. om lek och leksaker, utemiljöer och informellt och formellt lärande. Forskningsgruppen har ett nära samarbete med Stockholm International Toy Research Centre (Sitrec) vid KTH, som bedriver forskning om leksaker. Vetenskaplig ledare för forskningsgruppen för lek och socialisation är Jane Brodin, professor i barn- och ungdomsvetenskap. Inom ramen för projektet har man gett ut en kunskapsöversikt om lekforskning i Myndigheten för skolutvecklings rapportserie: Kunskap kräver lek, Forskning i fokus nr 17:2003.
Lars-Erik Berg, professor i socialpsykologi på Högskolan i Skövde, har under en längre tid forskat om barn och leksaker. Han arbetar nu med en bok om leksakernas funktion i barns identitetsprocess. Tidigare har han deltagit i de forskningsprojekt som pågått inom Sitrec.
Ett lekpedagogiskt forskningsprojekt pågår på institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet, Hur kan lek och lärande integreras i en målstyrd praktik? Projektet leds av professor Ingrid Pramling Samuelsson.
Annica Löfdahl, universitetslektor och studierektor för pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet, forskar om barns kamratkulturer i ett projekt som bygger vidare på hennes avhandling Förskolebarns gemensamma lekar
−
mening och innehåll (2002). Den
preliminära titeln är Förändring och stabilitet i sociala kunskapsdomäner bland barn i förskolan. Där studeras hur barn skapar normer och värderingar tillsammans i sina kamratkulturer som rör kön, generation och rättvisa. En doktorand kommer att anställas inom projektet med ekonomiskt stöd från Vetenskapsrådet.
Fanny Jonsdottir studerar förskolebarns uppfattning av egna kamrat- och vänskapsrelationer till andra barn i förskolan, vid enheten för Lek-fritid-hälsa vid Malmö högskolas lärarutbildning.
Forskning
215
Charlotte Tullgren disputerade 2004 på avhandlingen Den välreglerade friheten – Att konstruera det lekande barnet, vid lärarutbildningen på Malmö högskola.
7.3 Barnkulturforskning utanför det pedagogiska fältet
Utanför det pedagogiska området pågår barnkulturforskning inom flera humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Ämnesspridningen är stor men antalet forskare få.
I större utsträckning än tidigare utgår undersökningarna från intervjuer och observationer. Man har även börjat ifrågasatta och problematisera barnet och barndomen som begrepp, och istället börjat se t.ex. ”den goda barndomen” som en konstruktion präglad av det samhälle som definierar begreppet.
Genus och etnicitet är två nya perspektiv som introducerats i dagens forskning, även inom barnkulturforskningen. Genusvetenskapen är på väg att etablera sig som ett eget ämne, men har inte bidragit till att det forskas mer om barn, konstaterar Institutet för framtidsstudier i sin rapport.
7.3.1 Litteraturvetenskap
Den svenska forskningen om barn- och ungdomslitteratur har växt sig stark sedan den första avhandlingen i ämnet lades fram för fyrtio år sedan. Idag är forskning om barn- och ungdomslitteratur ett väletablerat ämne, med en egen professur vid Stockholms universitet. Professuren inrättades 1983 och innehas idag av Boel Westin. Maria Nikolajeva är professor i litteraturvetenskap vid samma institution och har också inriktning mot barnlitteratur i sin forskning.
Svenska barnboksinstitutet har under 2005 genomfört en kartläggning av de kurser i ämnet barn- och ungdomslitteratur som ges vid landets högskolor och universitet. Kartläggningen visar att kurser ges vid Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Högskolan i Borås, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Halmstad, Lunds universitet, Mittuniversitetet, Umeå universitet, Uppsala universitet och Växjö universitet.
I vår översikt har vi valt att inte ta med forskning om individuella konstnärskap, trots att det utgör en stor del av den forskning som
Forskning SOU 2006:45
216
finns inom litteraturvetenskapen. Vi har inte heller tagit med forskning som berör språkliga aspekter eller undersökningar om översättning av barn- och ungdomslitteratur. Forskningen har helt enkelt varit för omfångsrik och vår tid att sammanställa den för knapp. Mer information om pågående projekt inom litteraturvetenskap med inriktning mot barn- och ungdomslitteratur finns på Svenska barnboksinstitutets webbplats www.sbi.kb.se.
Flera projekt inom barn- och ungdomslitteraturforskningen har ett genusperspektiv. Ett exempel är Lena Kårelands projekt Genusperspektiv på barn- och ungdomslitteraturen i skolan (se avsnitt 7.2.10).
Elina Drunker, doktorand vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, undersöker vad som utmärker den moderna bilderboken i Norden i avhandlingen Den intermediala bilderboken i Norden 1945 till 1965.
Wiveca Friman, fil.dr vid högskolan i Kristianstad, skriver om den moderna ungdomsromanen i Tendenser i 1990-talets och det unga 2000-talets svenska ungdomsroman.
Vid den litteraturvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet disputerar i höst Helena Magnusson med den första svenska doktorsavhandlingen om svenska tecknade serier för barn. Syftet är dels att skriva den svenska barnseriens historia och dels att analysera berättartekniken i serierna. Genom att undersöka berättartekniken vill hon visa på barnseriernas egenart i relation till vuxenserier och även barnlitteratur.
Sonja Svensson, docent och tidigare chef för Svenska barnboksinstitutet, forskar om barn- och ungdomstidningar åren 1766
−1950. Catarina Hällström, doktorand vid pedagogiska institutionen på Stockholms universitet, forskar om barns läsarbidrag till tidningen Kamratposten under åren 1892 till 2007, Insändare som barnkulturellt uttryck.
7.3.2 Film-, teater-, konst- och musikvetenskap
Inom konst-, film- och teatervetenskap pågår mycket lite forskning om barn och kultur.
Inom teatervetenskapen är det framförallt professor Karin Helander som forskat inom ämnet. Hon arbetar även som före-
Forskning
217
ståndare för Centrum för barnkulturforskning på Stockholms universitet.
Helanders pågående forskning handlar om barnteater i historiskt och tvärvetenskapligt perspektiv, barnteater och genus samt barns upplevelser av teater. Hon har bl.a. skrivit boken Från sagospel till barntragedi. Pedagogik, förströelse och konst i 1900-talets svenska barnteater, (Carlssons 1998).
Ann-Sofie Bárány doktorerar inom teatervetenskap på Stockholms universitet om psykets teatralitet. Hon kommer att hämta stoff och empiri ur Suzanne Ostens babydrama-projekt på Unga Klara.
Anna Lund, doktorand vid sociologiska institutionen vid Växjö universitet, arbetar med avhandlingen Ungdomsteaterns kulturella praktik. Hon har intervjuat personal på Regionteatern Blekinge Kronoberg om deras inställning till mötet med publiken och hur de har arbetat med pjäsen. Sedan har hon följt hur pjäsen har tagits emot av publiken.
Inom filmvetenskapen är det Malena Janson, doktorand vid filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, som forskar om barnfilm. Hennes doktorsavhandling i filmvetenskap handlar om barndomsdiskurser i svensk barnfilm.
Anne Banér forskar om barnet i konsten, vid konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet. I Bilden av barnet från antiken till 1900 (1994), ger hon en bild av barnens historia genom hur de skildrats i konsten. Hennes avhandling kommer att behandla hur man framställt barn i skämtteckningar genom tiderna. Planerad disputation 2006. För övrigt har vi inte hittat någon forskare inom konstvetenskapen som just nu speciellt intresserar sig för barnet i konsten.
Anna Sparrman, forskarassistent vid Tema barn, Linköpings universitet, forskar om Barns och ungdomars konsumtion av visuell kultur.
Kajsa Paulsson är doktorand vid den musikvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Hon forskar om barnfonogrammets utveckling. Det finns knappt någon tidigare forskning om barnfonogram.
Åsa Bergman, även hon doktorand på musikvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, forskar om hur ungdomar i högstadieålder utvecklar smak, intresse för och relation till musik.
Ett litteratur- och musikvetenskapligt projekt som undersöker ungdomskultur är Lena Kårelands Ungdomskultur i Sverige under
Forskning SOU 2006:45
218
1960- och 1970-talet. Där undersöks den musikdramatiska repertoaren för barn och ungdomar under denna tid, i relation till den kulturdebatt som pågick då.
7.3.3 Historia
Att barnforskning inom ämnet historia knappt existerar påpekar Ingrid Söderlind och Kristina Engwall i sin rapport Var kommer barnen in? De understryker att det är anmärkningsvärt att det inte finns mer forskning om barn inom ämnet med tanke på barns stora andel av befolkningen. Få historiker deltar i teori- och metoddiskussioner om barnforskning och den barnforskning som pågår i andra ämnen med historiskt perspektiv, t.ex. etnologi eller pedagogik, rör 1880-talet och framåt. Det är mycket ovanligt att barnforskningen berör äldre historia.
Den barnforskning som pågår inom ämnet finns på Tema barn i Linköping, där det sedan 1994 lagts fram 10 historiska avhandlingar. I det pågående projektet Normalitet, professioner och institutioner för barn: De problematiska barnen, förhandlingar och förvandling av barndomens diskurser och arenor undersöker flera forskare barn och barndom ur ett historiskt perspektiv.
7.3.4 Etnologi
Dagens forskning inom etnologi behandlar inte frågor om barn och barnkultur i någon större utsträckning. Den forskning om barn som pågår finns framför allt på Göteborgs universitet.
Helene Brembeck forskar om barn och konsumtion. För tillfället deltar hon i ett projekt på Handelshögskolan på Göteborgs universitet som fokuserar på McDonalds.
Barbro Johansson forskar om barn, media och etik och har bl.a. skrivit avhandlingen ”Kom och ät” ”Jag ska bara dö först”. Datorn i barns vardag (2000) Hon arbetar inom projektet Kommersiella kulturer i ett etnologiskt-ekonomiskt perspektiv på Centrum för konsumtion vid Handelshögskolan på Göteborgs universitet. Hennes delprojekt redovisas i boken Barn i konsumtionssamhället, som kom ut i augusti på Norstedts Akademiska förlag. För närvarande arbetar hon också inom projektet Unga konsumenter och Talet om barn och mat i två svenska tidningar.
Forskning
219
På etnologiska institutionen i Göteborg forskar Viveka Berggren Torell. Hon har precis avslutat projektet Barnkläder som industriellt kulturarv, forskning och pedagogisk verksamhet. Projektet har gjorts i samarbete mellan museer, universitet och skola. Ett av syftena med projektet har varit att pröva en metod som gör det möjligt för barn att delta som medforskare och medproducenter.
Alf Arvidsson, professor i etnologi vid Umeå universitet, driver ett tvärvetenskapligt projekt om datorspelande. Projektet Datorspel som mötesplats och fiktionsform: Bortom simulerad verklighet och traditionella berättelser är ett samarbete mellan institutionen för litteraturvetenskap och nordiska språk, institutionen för kultur och medier och HUMlab vid Umeå universitet. HUMlab är en mötesplats mellan humaniora, kultur, konst och nya medier och ny informationsteknologi.
7.3.5 Medie- och kommunikationsvetenskap
Det relativt nyinstiftade ämnet medie- och kommunikationsvetenskap har inte lyft frågor om barn och media i någon större utsträckning. Av de nitton MKV-institutioner som finns på landets högskolor har fem pågående forskning om barn och unga: Högskolan i Halmstad, JMK Stockholms universitet, Högskolan i Gävle, Kalmar högskola och Växjö universitet.
Ingegerd Rydin och Ulrika Sjöberg forskar inom medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Halmstad. De studerar mediesituationen för familjer med invandrarbakgrund i projektet Mediepraktiker i det nya landet. Barn 12
−16 år studeras särskilt i
projektet.
Cecilia von Feilitzen forskar på JMK, Stockholms universitet, om hur barn framställs i svensk TV. Hon undervisar på Södertörns högskola och är vetenskaplig koordinator för The International Clearinghouse on Children, Youth and Media. Hon har bland annat skrivit Mer tecknat…? Animerade TV-program
−
marknad,
utbud, barn, föräldrar, utgiven i Medierådets rapportserie nr 31.
Margareta Rönnberg, högskolan i Gävle, forskar just nu om barns lek, lärande och motstånd via TV, video och dataspel, i projektet Nya medier – men samma gamla barn.
Spegel, spegel i rutan där, visar du vad verkligheten är? En studie av attityder och åsikter om tv-fiktionsserier är ett projekt som bedrivs på institutionen för medievetenskap och journalistik,
Forskning SOU 2006:45
220
Kalmar högskola. Det handlar om svenska ungdomars uppfattning av TV-serier. Syftet är att undersöka vad barn och ungdomar anser om sitt eget TV-tittande och hur olika budskap uppfattas och formas av den sociokulturella miljön. Undersökningen bygger på enkätundersökningar och djupintervjuer med ungdomar i Kalmar län. Forskningsprojektet drivs av Helena Meldré och Yael Tågerud.
Få studier finns om barn i dags- och veckopress. I rapporten Var kommer barnen in? från Institutet för framtidsstudier ägnas ett kapitel åt hur barn framställs i dagspress åren 1950
−2000.
Den enda forskare som vi kommit i kontakt med som forskar om barn och dagspress är Ebba Sundin. Hon doktorerade vid Göteborgs universitet våren 2004 med avhandlingen Seriegubbar och terrorkrig inom ämnet journalistik och masskommunikation. Avhandlingen består av flera studier, bl.a. har barn mellan 10 och 12 år fått svara på frågor om sitt intresse av att läsa dagstidningar. Avhandlingen behandlar också hur barn framställs i de lokala morgontidningarna Helsingborgs Dagblad och Jönköpings-Posten.
7.3.6 Filosofi
Ragnar Ohlsson, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, arbetar med att sammanställa resultaten från den undersökning som han och Ola Halldén från pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet ledde 2002
−2004. De undersökte vad som händer med barn som deltar i filosofiska samtal genom att under två år bedriva filosofiska samtal i ett antal klasser i olika skolor i Stockholmsområdet. Samtalen skedde under ledning av personer med gedigen kunskap i filosofi eller av klasslärare som genomgått en kurs i filosofi med barn. Inom ramen för detta projekt skrivs en avhandling i pedagogik av Liza Haglund. Projektet finansierades av Vetenskapsrådet.
7.3.7 Barns miljö
På Lärarhögskolan i Stockholm finns en forskningsgrupp för miljöpsykologi och pedagogik sedan 1996. Miljöpsykologi är ett tvärvetenskapligt forskningsfält som omfattar olika discipliner och forskningsområden, t.ex. samhällsplanering, arkitektur, kulturgeografi,
Forskning
221
pedagogik, psykologi, sociologi, antropologi och biologi. Professor Pia Björklid är vetenskaplig ledare för gruppen.
Barn och platser i staden är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt, som bl.a. studerar hur 12-åringar i Stockholm påverkas av stadsmiljö och den ökande förtätningen av innerstadsområden. Förutom Pia Björklid deltar Maria Nordström och Sofia Cele från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet och Ulla Berglund och Kerstin Nordin från SLU i Ultuna i projektet.
Pia Björklid har på uppdrag av Myndigheten för skolutveckling sammanställt en kunskapsöversikt om samspelet mellan lärande och fysisk miljö i förskola och skola: Lärande och fysisk miljö, Forskning i fokus nr 25, 2005.
Barns utomhusmiljöer – lekplatser och andra offentliga lekmiljöer är ett projekt som bedrivs på Lärarhögskolan i Stockholm i samarbete med KTH inom ramen för Sitrecs arbete.
Ytterligare projekt på Lärarhögskolan är: Scamper, en tvärvetenskaplig studie om barns utomhusmiljöer. Samarbetspartners i projektet är Sitrec, Idrottshögskolan, Barnhälsovården, SLU Alnarp samt Statens strålskyddsinstitut.
På institutionen för landskapsplanering vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp finns en grupp som både forskar och undervisar om barn, fysisk utemiljö och planering. Forskningen rör skol- och förskolegårdar, bostadsområden eller staden som helhet. De frågor som fokuseras är framförallt lek, pedagogik och utemiljöns kulturella och psykologiska betydelse. Metoderna för undersökningarna är olika, men i regel tillfrågas barnen.
Maria Kylins avhandling Från koja till plan – om barnperspektivet på utemiljön baseras helt på intervjuer och rundvandringar med barn mellan 7 och 11 år. Avhandlingarna Landskapet i leken, av Fredrika Mårtensson, och Trädgård i skola – skola i trädgården, av Petter Åkerblom, baserar sig båda på intervjuer med barn och videoinspelningar.
Skapande uterum är en webbplats som vänder sig till personer som arbetar med barn och ungdomar i förskola och grundskola. Där finns det praktiska tips för hur utomhuspedagogiken kan vävas in i skolarbetet. Skapande uterum har en frågelåda där man kan få kontakt med forskare och andra experter i frågor som rör skolans och förskolans uterum. De arrangerar också kurser och seminarier på temat barns och ungdomars utemiljöer. Skapande uterum utvecklas av Movium
− centrum för stadens utemiljö, vid SLU, vars
Forskning SOU 2006:45
222
uppgift är att vara en mötesplats mellan forskare och praktiker i frågor rörande stadens miljö.
Vid Centrum för miljö- och utomhuspedagogik vid Linköpings universitet, pågår forskning om stress och utomhuspedagogik. Forskare från centret undersökte 341 barn i två skolor i Linköping och mätte halten av stresshormonet cortisol i barnens saliv. Barnen fick också svara på frågor i enkäter och djupintervjuer. Det visade sig att utomhuspedagogiken hade en märkbart gynnsam effekt på barnens psykiska symptom.
Det fysiska rummets betydelse i lärandet är ett tvärvetenskapligt projekt som ska problematisera och synliggöra det fysiska rummets betydelse i lärandet inom skolan. Resultaten kommer att föras tillbaka till lärarutbildningen och skolan. I forskargruppen ingår forskare från Luleå tekniska universitet, Göteborgs universitet, Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping och Arkitekturskolan vid KTH. Eva Alerby, docent i pedagogik vid institutionen för utbildningsvetenskap vid Luleå tekniska universitet är projektledare.
Sofia Cele, doktorand i kulturgeografi, Stockholms universitet, undersöker i sitt avhandlingsarbete hur barn använder och uppfattar sin fysiska miljö. Hon studerar två områden, dels Norrmalm i Stockholm och dels Boscombe i Bournemouth i södra England. Avhandlingen beräknas bli klar 2006.
7.3.8 De konstnärliga högskolorna
Konstnärligt utvecklingsarbete kan ses som en samlingsrubrik för aktiviteter på gränsen mellan konstnärligt skapande och forskning kring de konstnärliga processerna. Viktiga syften är att främja utvecklingen inom olika konstområden och att berika grundutbildningen inom det konstnärliga området. På detta sätt bidrar konstnärligt utvecklingsarbete till kvaliteten vid de konstnärliga utbildningarna som forskningen på högskoleutbildningens kvalitet inom andra områden.
De konstnärliga högskolorna i Stockholm, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet och Luleå tekniska universitet tilldelas årligen särskilda medel för konstnärligt utvecklingsarbete. Dessutom finns det möjlighet för lärosäten som bedriver forskning och utvecklingsarbete på det konstnärliga området att ansöka om projektmedel från Vetenskapsrådet.
Forskning
223
På de av landets konstnärliga högskolor som har pedagogutbildningar pågår forskning med anknytning till lärarutbildningen, inom ämnena bildpedagogik och musikpedagogik.
När det gäller konstnärligt utvecklingsarbete med koppling till barnkultur är det framförallt Suzanne Osten, som på Dramatiska Institutet i Stockholm bedrivit arbetet kring barnkulturfrågor, bl.a. i Barndomsprojektet.
7.3.9 Kulturpolitisk forskning saknas
Kulturpolitik är inte något stort forskningsområde i Sverige, och forskning om kulturpolitik med tonvikt på barn är närmast obefintlig. Endast ett fåtal, tillfälliga projekt pågår. På uppdrag av Kulturrådet gjorde Mats Trondman och Charlotte Lebeda från universitetet i Växjö år 2001 rapporten Ett kulturpolitiskt forskningsfält med inriktning mot barn- och ungdomskultur, finns det?
I rapporten konstaterar Trondman och Lebeda att forskningen om barn- och ungdomskultur bedrivs av ett fåtal forskare (pedagoger och sociologer), på ett fåtal universitet och högskolor. Dessa forskare känner inte till varandra och har lite kontakt med varandra. De arbetar med ekonomiskt stöd från aktörer utanför det akademiska fältet. Tillfälliga och enstaka studier finns där forskarna främst intervjuar ansvariga vuxna om verksamheten. Trondman och Lebeda konstaterar att målgruppen inte tillfrågas, speciellt inte om det är barn. I studierna är politikerna, konstnärerna och barnen helt osynliga.
Resultaten av den sporadiska forskningen publiceras rapportform, vilket innebär att den är svår att få tag på och sällan når ut i verksamheterna. Frågan är huruvida forskningen når de tjänstemän som den är avsedd för och om den påverkar deras förståelse för kulturpolitiska processer och planering eller genomförandet av framtida verksamheter.
7.4 Forskningsmiljöer
Forskningen om barn har svårt att etablera sig utanför pedagogiken. Vid institutioner där en person är intresserad och engagerad i barnkultur kan forskning med ett barnsperspektiv komma till stånd. Det leder också till att det i högre utsträckning finns
Forskning SOU 2006:45
224
doktorander med avhandlingsarbeten som behandlar barnkulturfrågor. Att forskning om barn och kultur är viktig och intressant måste studenterna få reda på tidigt i sina studier, redan på C- och D-nivå. En konsekvens av att det är ”eldsjälar” som sätter igång och upprätthåller forskning inom området på en institution är att barnkulturforskningen försvinner med dem, om de t.ex. byter arbetsplats, ändrar inriktning på sin forskning eller pensioneras.
Eftersom det finns så få forskare inom vissa ämnen blir det även svårt att tala om forskningsmiljöer, ibland kan en forskningsmiljö bestå av två forskare. Det är inte ovanligt att barnkulturforskarna är ensamma vid sin institution med att forska om barn. Forskare som arbetar ensamma lyfter fram detta som ett stort problem. Att inte ha någon att utbyta idéer och tankar med kan göra att intresset mattas. Tvärvetenskapliga forskningsmiljöer har stor betydelse, eftersom barnkulturforskningen har så svårt att hävda sig inom många ämnen.
En möjlig nackdel med tvärvetenskapliga miljöer, som påpekas i studien Var kommer barnen in? Barn i politik, vetenskap och dagspress, är att all forskning med barnperspektiv inom ett ämne då koncentreras till ett ställe. Detta kan möjligtvis betyda att barnkulturperspektivet försvinner från andra universitet, som inte behöver ta ansvar för barnfrågorna och det finns inte heller någon som kan lyfta fram det för studenterna.
Tema barn vid Institutionen för Tema vid Filosofiska fakulteten, Linköpings universitet, bedriver sedan 1988 tvärvetenskaplig forskning om barn och barndom. Där har 29 avhandlingar lagts fram, flera av dem med inriktning mot barnkultur. Gunilla Halldén och Karin Aronsson är professorer vid Tema barn. Vid temat finns idag 15 doktorander.
Tema barn bedriver också grundutbildning genom samarbeten med andra teman och institutioner på Linköpings universitet, bland annat Socionomprogrammet tillsammans med Tema kommunikation och institutionen för beteendevetenskap, där ämnen som pedagogik, psykologi, sociologi och folkbildning ingår. I egen regi bedrivs även ett nätbaserat internationellt magisterprogram som studenter från hela världen har möjlighet att följa. www.liu.se/tema-b/
Forskning
225
Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet inrättades 1980 och arbetar för att främja kunskap inom barnkulturforskning.
Centrum för barnkulturforskning har ingen forskarutbildning men stödjer barnkulturforskningen genom att initiera och stödja tvärvetenskapliga nätverk och projekt. En viktig uppgift för CBK är också att bedriva grundläggande och forskningsförberedande utbildning i barnkultur genom kurser (upp till 80 poäng).
Karin Helander, Anne Banér och Catarina Hällström arbetar på Centrum för barnkulturforskning och undervisar tillsammans med ett fyrtiotal timlärare vid de kurser i barnkultur som ges. Alla tre forskar inom ramen för sina tjänster på Centrum för barnkulturforskning. www.barnkultur.su.se
Centrum för kulturforskning med inriktning mot barn och unga vid Växjö universitet var fram till 2005 en tvärvetenskaplig forskningsmiljö med inriktning på barn- och ungdomskultur. Cirka femton forskare och doktorander var knutna till forskningsprofilen kulturstudier med ämnesbakgrund i exempelvis historia, sociologi, medie- och kommunikationsvetenskap och politologi. Centrum för kulturforskning upphörde 15 mars 2005.
Sitrec på KTH, institutionen för maskinteknik, är ett tvärvetenskapligt forskningscenter för forskning om lek och leksaker. Krister Svensson leder forskningsarbetet på Sitrec. Institutet samarbetar bl.a. med Lärarhögskolan i Stockholm. www.sitrec.kth.se
BIN-Norden (Barnkulturforskare i Norden) är ett nordiskt tvärvetenskapligt nätverk, som fokuserar på humanistisk och estetisk forskning om barnkultur. Föreningen har mer än 200 medlemmar, de flesta aktiva forskare, men nätverket innehåller även personer som arbetar utanför den akademiska sfären, främst med kulturadministration. De flesta större forskningsinstitutioner på barnkulturområdet finns representerade genom medlemmar.
BIN-Norden arbetar för att stötta nordisk barnkulturforskning. I en serie konferenser och seminarier diskuteras teman som t.ex. teori- och metodutveckling inom barnkulturforskningen. Under 2005
−2007 kommer BIN-Norden att arrangera ett kunskapsinsamlande projekt, Child Culture in the 21st Century: What do we know?
Forskning SOU 2006:45
226
Ansvarig för nätverket är Beth Junker, professor vid Danmarks biblioteksskole. Anne Banér vid Centrum för barnkulturforskning på Stockholms universitet är svensk representant i BIN:s styrelse. www.bin-norden.net
Nordicom, ett nordiskt kunskapscenter för medie- och kommunikationsområdet, startade 1997 The International Clearinghouse on Children, Youth and Media med syftet att öka kunskapen om barn, ungdomar och medier. De samlar in forskning från hela världen om barn, unga och medier och vill främja barns och ungdomars mediekunnighet och mediekompetens. Clearinghuset vill också stimulera till vidare forskning om barn, ungdomar och medier. Verksamheten är uppbyggd kring ett globalt nätverk med 1 000-talet deltagare som representerar inte bara forskarsamhället utan även t.ex. mediebranschen, politiken och frivilliga organisationer. Cecilia von Feilitzen är vetenskaplig koordinator. En årsbok och ett nyhetsbrev utges. Clearinghusets arbete sker i samarbete med UNESCO. www.nordicom.gu.se/clearinghouse.php
7.5 Andra aktörer inom barnkulturforskningen
Forskning om barn och barnkultur kan vara beställd av myndigheter och andra organisationer. Uppdragen kan komma från myndigheter, statliga verk, departement, kommunförbund, bildnings- och studieförbund, intresseorganisationer, kulturinstitutioner m.fl. I detta stycke presenteras några exempel på aktuell forskning, med beställare utanför universitet och högskolor.
Myndigheten för skolutveckling ska informera och sprida kunskap om forskning som genomförs vid universitet och högskolor inom myndighetens verksamhetsområde. Myndigheten publicerar forskningsöversikter och rapporter inom ämnet skolutveckling i rapportserien Forskning i fokus.
Ungdomsstyrelsen har i år gett ut rapporten Arenor för alla tillsammans med Statens kulturråd. Det är en studie av ungdomars kultur- och fritidsvanor, gjord av Bengt Larsson, doktorand i pedagogik på Lärarhögskolan i Stockholm.
Forskning
227
Medierådet arbetar med frågor om mediepåverkan med särskild inriktning på barns och ungas mediesituation och ger som en del av detta arbete ut en rapportserie. Under hösten görs en stor enkätundersökning om barns och ungas medievanor.
Institutet för framtidsstudier har i år gett ut rapporten Var kommer barnen in? Barn i politik, vetenskap och dagspress, skriven av Ingrid Söderlind och Kristina Engwall. Rapporten är publicerad inom ramen för forskningsprojektet Människan i framtiden. Rapporten beskriver barns plats i samhället utifrån undersökningar av tre områden som är tongivande i samhällsdebatten: hur barn och barns frågor tas upp i dagspress, statliga utredningar och doktorsavhandlingar under åren 1950 till 2000.
7.6 Hur når forskningen ut?
Inom forskningen pågår idag flera intressanta och spännande projekt som har relevans för verksamheter ute i samhället, men det tycks vara svårt för forskningsresultaten att nå ut till de som berörs.
Mats Ekholm, tidigare chef på Skolverket, har på regeringens uppdrag genomfört en översyn av möjligheterna för skolledare och lärare att ta del av systematiskt framtagen forskning om utbildningsverksamheten. Han föreslår en rad insatser för att förbättra förutsättningarna och konstaterar att det idag finns stora brister i möjligheterna att ta del av forskningen. Ett av förslagen är en webbportal som presenterar forskning, med verksamheter som forskningen berör som målgrupp.
Hur forskningen ska nå ut till resten av samhället och för vem man egentligen producerar forskning är nödvändiga frågor att ställa.
229
Slutord
Här slutar den här kartläggningen. Vi har beskrivit den ”etablerade” barnkulturvärlden, den som beskrivs i regleringsbrev, uppdrag och statliga stödsystem, den barnkultur som syns i den återkommande statistiken. Men vi är väl medvetna om att det finns mycket mer som förtjänar en beskrivning. Det växande intresset för nycirkus, de årliga musikfestivalerna, ungas egna kulturmöten inom UKM, lokala satsningar på unga arrangörer m.m.
Under hösten kommer Aktionsgruppen att fortsätta att samla in kunskap om hur barnkulturen lever och utvecklas i Sverige. Vi kommer att samla in synpunkter från barn och unga genom enkäter och intervjuer och vi kommer att fortsätta att träffa företrädare för barnkulturen – från kommuner och regioner, från kulturinstitutioner och fria grupper. Följ arbetet på vår webbplats www.barnkultur.se. Höstens arbete ligger till grund för kommitténs slutbetänkande som presenteras i april 2006.
231
Referenser
Offentligt tryck
Ds 1998:58 En strategi för kultur i skolan, Arbetsgruppen för kultur
i skolan, Kulturdepartementet.
SOU 2001:55 Barns och ungdomars välfärd SOU 2004:30 Folkbildning i brytningstid – en utvärdering av studie-
förbund och folkhögskola SOU 2004:83 Hjälpmedel SOU 2004:51 Vem får vara med? En belysning av folkbildningens
relation till icke-deltagarna
Propositioner
Prop. 1996/97:3 Kulturpolitik Prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige Prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare
−
en nationell
handlingsplan för handikappolitiken Prop. 1999/2000:135 En förnyad lärarutbildning Prop. 2004/05:11 Kvalitet i förskolan
Övrig litteratur
Agelii, Karin m.fl., Bland eldsjälar och esteter. En rapport om 40 sko-
lors arbete med bild och media, Skolverket 1999 Aulin-Gråhamn, Lena red., Kultur, estetik och skola – Några forsk-
ningsperspektiv. Delrapport 9/2002, utredningen Kultur och skola, Malmö Högskola 2002 Bae Brantzæg, Petter m.fl. En digital barndom? En spørreunder-
søkelse om barns bruk av medieteknologi, NOVA rapport 1/04
Referenser SOU 2006:45
232
Barn, elever, personal och utbildningsresultat 2004, Skolverket,
rapport 241 Barnbokens ställning – inom biblioteksväsendet och barnomsorgen,
Rapport från Statens kulturråd 1996:1, 1996 Barnen och kulturen. En rapport från Barnkulturgruppen, Stock-
holm: Barnkulturgruppen och Publica, 1978 Barnkonventionen i praktiken, RiR 2004:30, Riksrevisionen 2004 Barns och ungdomars kultur, Kulturen i siffror 1998:1, Statens
kulturråd 1998 Behövs konstpedagogiken? En utvärdering av konstpedagogiskt semi-
narium, Kulturrådet 2004 Björklid, Pia, Lärande och fysisk miljö. En kunskapsöversikt om sam-
spelet mellan lärande och fysisk miljö i förskola och skola, Forskning i fokus nr 25, Myndigheten för skolutveckling 2005 Dahlbäck, Cecilia och Johnsson, Philip, Utvärdering av regionala
konsulenter inom dans- och konstområdet, Kulturrådet 2003 De nationella minoriteterna och kulturlivet, Rapport från Statens
kulturråd 2001:4 Elofsson, Kalle, Musik om du är rik
−
en kartläggning av avgifterna
till kommunala musikskolan, Rädda barnen 2002 Faktisk fantasi – barns språkutveckling genom skapande, Myndig-
heten för skolutveckling 2003 Film för lust och lärande, Skolverket och Svenska Filminstitutet
2001 Folkbiblioteken 2003, Kulturen i siffror 2004:2, Kulturrådet 2004 Fritzén, Lena och Gustafsson, Birgitta, Idag ska vi på teater. Det kan förändra ditt liv. Om barnteater som meningsskapande i skolan, Pedagogisk kommunikation, Växjö universitet 2004 Funktionshinder – hinder eller möjlighet i kommunala musikskolan, Sveriges Musik- och Kulturskoleråd 2004 Får jag lov? Ett dansförslag, Kulturrådet 2005 Förskola i brytningstid. Nationell utvärdering av förskolan, Skolverket, 2004 Grip, Lars, Tittarögon. En rapport om vad som bestämmer TVutbudet, Våldsskildringsrådets skriftserie nr 30 2003 Gunnarsson, Fredrik och Blom, Hugo, Föreningspolitik och föreningsstöd, Svenska kommunförbundet 2004 Gunnarsson, Fredrik, Verksamhet utan avsikt? En debattskrift om öppen ungdomsverksamhet och kommunernas prioriteringar, Svenska kommunförbundet 2002
SOU 2006:45 Referenser
233
Hansson, Hasse och Sommansson, Agneta, Kulturens asplöv,
Arbetsgruppen för kultur i skolan 1998 Harju, Anne, Barn och knapp ekonomi, Växjö universitet 2005. Hissa segel och bygga vindskydd
−
projektet som blev en process,
projektrapport, Regionbibliotek Stockholm 2005 Illeris, Helene, Kunstpædagogisk forskning og formidling i Norden
1995
−
2004, Nordiska akvarellmuseet 2004
Insulander, Eva, Museer och lärande, en forskningsöversikt, Statens
museer för världskultur och Didaktik Design, Lärarhögskolan i Stockholm, 2005 Iordanoglou, Dimitrios Ursprungsglöd och värmedöd. Om de natio-
nella kulturpolitiska målen i den lokala kulturpolitiken, Sveriges kommuner och landsting 2005 Kultur i skolan: en skrift om regeringens satsning under 1999
−
2003.
Stockholm: Utbildnings- och kulturdepartementet, Regeringskansliet, 2005. Kulturbarometern 2002, Kulturen i siffror 2003:1, Kulturrådet, 2003 Kulturens pengar, Kulturen i siffror 2003:6, Kulturrådet 2003 Larsson, Bengt, Arenor för alla. En studie om ungas kultur- och fri-
tidsvanor, Ungdomsstyrelsen 2005 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och
fritidshemmet, Lpo 94 Läroplan för förskolan, Lpfö 98 Läroplan för gymnasieskolan och de övriga frivilliga skolformerna,
Lpf 94 Med sikte på framtiden. Folketshus- och parkrörelsens idéprogram,
2004 Mediebarometer 2003, NORDICOM-Sverige, Göteborgs universitet nr 1, 2004 Museer och konsthallar 2003, Kulturen i siffror 2004:3, Kulturrådet 2004 Musik 2003, Kulturen i siffror 2004:5, Kulturrådet 2005 Många syns inte, men finns ändå, BO:s rapport till regeringen, Barnombudsmannen 2002 Nordström Åsa, red. Upp till 18 – fakta om barn och ungdom, Barnombudsmannen rapporterar BR 2004:06, 2004 Om kultur- och fritidssektorerna. Deltagande, vanor och nyttjande, PM från Kultur- och fritidssektionen, Svenska kommunförbundet 2004. Salonen, Tapio, Barnfattigdomen i Sverige, Rädda barnen 2004
Referenser SOU 2006:45
234
Schottis på Dalhall. Om staten och den lokala kulturen, rapport från
Statens kulturråd 2001:1 Skolbiblioteken 2002, Kulturen i siffror 2003:3, Kulturrådet 2003 Strutsens vingar – en ungdomsantologi från Sisus, Sisus och Myn-
digheten för skolutveckling 2003 Studieförbunden 2003, Kulturen i siffror 2004:1, Kulturrådet 2004 Söderlind, Ingrid, Engwall, Kristina, Var kommer barnen in? Barn i
politik, vetenskap och dagspress, Institutet för framtidsstudier 2005 Teater och dans 2003, Kulturen i siffror 2004:4, Kulturrådet 2005 Trondman, Mats, Lebeda, Charlotte, Ett kulturpolitiskt forsknings-
fält med inriktning mot barn- och ungdomskultur – finns det?, Centrum för kulturforskning, Växjö universitet 2001 Undervisningen per ämne i grundskolan hösten 2002
−
Resultat av en
undersökning om utbildning i undervisningsämnet. Dnr 2003:2735, Skolverket 2005 Ungas egna kultur- och fritidsverksamheter, Ungdomsstyrelsens
skrifter 2003:3 Ungdomsorganisationerna och fördelningen av överskottet från
Svenska Spel, Ungdomsstyrelsens skrifter 2004:5 Uppföljning av ÖLA 00. Djupstudie i 20 kommuner 2002
−
2004.
Slutrapport. Lärarnas Samverkansråd, september 2004. Upptäckarglädje! Om museipedagogik, Statens kulturråd 1999 Utvärdering av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet och
högskolor. Högskoleverket 2005 Viklund, Klas och Österholm, Clas, Skolbio i skolplanen: en kart-
läggning av kommuner som fastställt målsättningar för skolbio och mediepedagogisk verksamhet, Svenska Filminstitutet 2000. Von Feilitzen, Cecilia, Mer tecknat…? Animerade TV-program –
marknad, utbud, barn, föräldrar, Våldsskildringsrådets skriftserie nr 31 2004 Öppna för gränser, Barnombudsmannens årsrapport 2005 Øster, Anette, Læs! Les Läs. Læsevaner og børnebogskampanjer i
Norden, Center for børnelitteratur, Roskilde Universitetsforlag 2004