1 §  Fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets tidigare inbyggare, äro ställda under lagens hägn.

Ej må någon utan tillstånd enligt denna lag utgräva, rubba, överhölja eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller skada eller borttaga fast fornlämning.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över fasta fornlämningar i länet.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har överinseende över skyddet och vården av de fasta fornlämningarna i riket. Lag (1976:442).

2 §  Fasta fornlämningar äro:

högar av jord och sten som uppförts av människor under forna tider (gravhögar, gravrösen, tingshögar och dylikt);

gravbyggnader av sten jämte hölje, andra gravar och gravfält från forna tider;

domarringar, skeppssättningar och andra fordom lagda eller resta stenar;

stenar och bergytor med inskrifter, bilder, andra ristningar eller målningar, sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar (älvkvarnar), offerkällor och andra kultplatser ävensom tingsplatser från forna tider; stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för andaktsövningar eller till minne av någon person eller tilldragelse och likartade minnesmärken;

lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt bildningar som uppkommit vid bruket av dylika bostäder eller platser;

övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar, vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under forna tider eller lämningar därav;

lämningar av vårdkasar ävensom märkliga färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider; samt

fasta naturföremål till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen äro knutna.

3 §  Till fast fornlämning hör så stort område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring. Har mark för fornlämning undantagits från delning vid lantmäteriförrättning enligt bestämmelser som gällde före ikraftträdandet av fastighetsbildningslagen (1970:988) eller tagits i anspråk genom expropriation, gälle de gränser som därvid bestämts.

Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning som avses i första stycket eller expropriation, äger länsstyrelsen fastställa gränserna för området. Upptages ärende härom annorledes än på framställning av markens ägare, skall denne underrättas om ärendet. Underrättelse skall delgivas ägaren på sätt om stämning i tvistemål är stadgat.

Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i denna lag sägs om markens ägare gälla innehavaren. Lag (1976:442).

4 §  Länsstyrelsen äger att meddela särskild föreskrift, som finnes påkallad för att bevara fast fornlämnings helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt vite. Sådan föreskrift må jämfäl avse område som icke enligt 3 § hör till fornlämningen, såvitt ej markens ägare eller annan därigenom åsamkas intrång av någon betydelse.

Länsstyrelsens beslut skall kungöras genom införande i ortstidning samt genom anslag på lämplig plats i fornlämningens närhet. Lag (1977:719).

5 §  Länsstyrelsen äger att låta undersöka, iståndsätta och inhägna fast fornlämning ävensom å därtill hörande mark verkställa röjning eller vidtaga annan åtgärd som prövas erforderlig för fornlämningens skydd och vård.

Länsstyrelsen må ock medgiva annan att under villkor som länsstyrelsen bestämmer företaga undersökning av fast fornlämning.

Om det finnes nödvändigt, må länsstyrelsen låta omhändertaga fornlämning eller del därav för dess uppställande eller vård på annan plats. Vad nu sagts äger jämväl tillämpning å fornlämning eller del därav som inmurats eller intimrats i hus, bro eller annan byggnad.

Undersökning eller annan åtgärd som avses i första eller tredje styckena må vidtagas även av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Före vidtagandet av åtgärd som i denna paragraf sägs skall markens eller byggnadens ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsamkas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas. Lag (1976:442).

6 §  Vill någon rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning, må tillstånd därtill meddelas av länsstyrelsen, där fornlämningen finnes medföra hinder eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Vid ansökan om sådant tillstånd skall fogas noggrann beskrivning av fornlämningen.

Göres ansökan som nu sagts av annan än markens ägare, må ej ansökningen mot dennes bestridande bifallas utan att synnerliga skäl därtill äro.

Då tillstånd lämnas, må därtill fogas de villkor som finnas skäligen erforderliga. Lag (1976:442).

7 §  ägras tillstånd enligt 6 § beträffande fornlämning som varit helt okänd och utan synligt märke ovan jord, oaktat den vållar sökanden betydande hinder eller olägenhet, vare denne berättigad till skälig ersättning därför av allmänna medel, såframt ansökningen ingivits inom två år från det fornlämningen påträffats genom grävning eller annat arbete. Talan om ersättning skall anhängiggöras hos domstol inom ett år från det sökanden erhållit del av länsstyrelsens beslut, varigenom tillstånd vägrats, och detta blivit gällande. Vad nu sagts om ersättning äger ej tillämpning, därest marken exproprieras.

Ersättning för hinder eller olägenhet som i första stycket sägs skall nedsättas hos länsstyrelsen, och gälle om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det fall att enligt expropriationslagen (1972:719) nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes; dock att beloppet må utan hinder av vad nu sagts utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten. Lag (1976:442).

8 §  Vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god tid inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras av företaget, samt, där detta finnes vara förhållandet, samråd så snart ske kan äga rum med länsstyrelsen.

Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej förut varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas och den som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om förhållandet hos länsstyrelsen.

Ansökan om tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fornlämning som beröres av arbetet skall skyndsamt prövas enligt vad i 6 § stadgas. Lag (1976:442).

9 §  Erfordras med anledning av allmänt eller större enskilt arbetsföretag som berör fast fornlämning, att särskild undersökning av fornlämningen företages eller särskild åtgärd vidtages för att bevara den, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det icke på grund av särskilda förhållanden finnes obilligt.

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så skyndsamt som möjligt.

9 a §  Bestämmelserna i 1 § första--tredje styckena och 6--9 §§ gälla i tillämpliga delar i fråga om skeppsvrak, om minst etthundra år kan antagas ha förflutit sedan skeppet blev vrak, samt om föremål som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har samband med detta. Därvid gäller vad som sägs

1. i 1 §, 6 §, 7 § första stycket och 8 § om länsstyrelsen i stället riksantikvarieämbetet och statens historiska museer,
2. i 6 § andra stycket om markens ägare även ägare av vattenområde.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får låta undersöka och bärga skeppsvrak och annat föremål som avses i första stycket samt vidtaga annan åtgärd för föremålets skydd och vård. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får medgiva annan att under villkor som myndigheten bestämmer företaga undersökningen och bärgningen.

Före vidtagandet av åtgärd som avses i andra stycket skall markens eller vattenområdets ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsamkas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.

Tillstånd till åtgärd som avses i 6 § första stycket får lämnas vrakets eller annat föremåls ägare även om det icke föreligger sådant skäl för åtgärden som angives där. Lag (1976:442).

9 b §  Bärgas sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a §

och finnes ej ägare till föremålet, skall det tillfalla staten. Bestämmelserna i 10 § andra stycket samt 12 och 13 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om sådant föremål. Lag (1976:442).

10 §  Föremål, som påträffas i fast fornlämning och har samband med denna, skall tillfalla staten.

Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill länsstyrelsen givit sitt tillstånd, må riksantikvarieämbetet och statens historiska museer tillerkänna den som låtit utföra undersökningen skälig ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen förenat arbete. Påträffades föremålet utan samband med sådan undersökning, äge riksantikvarieämbetet och statens historiska museer förordna att hittelön skall utgå, om det finnes skäligt. Lag (1976:442).

11 §  Hittar någon i annat fall än i 9 a § eller 10 § avses föremål, vartill ägare ej finnes, och kan det antagas vara minst etthundra år gammalt, skall föremålet tillfalla upphittaren med skyldighet, där det helt eller delvis är av guld, silver eller koppar eller ock påträffats jämte sådant föremål, att mot lösen hembjuda det till staten.

Fråga om inlösen prövas av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer.

Sker inlösen, skall ersättning utgå, i fråga om föremål som helt eller delvis är av guld eller silver, med belopp motsvarande metallvärdet efter vikt jämte en åttondels förhöjning samt, beträffande annat föremål, efter vad med hänsyn till föremålets beskaffenhet anses skäligt.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer äger förordna, att utöver sagda ersättning skall utgå särskild hittelön, om skäl därtill äro. Lag (1976:442).

12 §  Den som har hittat ett föremål, som skall tillfalla eller hembjudas staten, skall utan dröjsmål anmäla fyndet hos riksantikvarieämbetet och statens historiska museer eller hos något ombud som den myndigheten har utsett eller hos länsstyrelsen eller hos någon polismyndighet. Upphittaren är också skyldig att på begäran lämna ut föremålet mot kvitto samt att lämna noggranna uppgifter om var, när och hur fyndet gjordes. Lag (1985:281).

13 §  Statens rätt med avseende å fynd som ovan nämnts må av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer överlåtas på museum som för framtiden kan taga erforderlig vård om föremålet. I fråga om fynd av större betydelse må dock sådan överlåtelse ej ske utan regeringens medgivande. Lag (1976:442).

14 §  Vill den som påträffat föremål, varom i 11 § förmäles, hembjuda det till staten, oaktat skyldighet därtill ej föreligger, göre anmälan om fyndet hos riksantikvarieämbetet och statens historiska museer eller ombud som denna myndighet utsett eller hos polismyndighet. Lag (1976:442).

15 §  Länsstyrelsen äger att låta undersöka eller medgiva annan att under villkor, som länsstyrelsen bestämmer, undersöka plats för fornfynd, ändå att den ej är att hänföra till fast fornlämning. Sådan undersökning må vidtagas även av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer.

Å sådan undersökning skall vad i 5 § sista stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Länsstyrelsen äger att vid vite fridlysa platsen intill dess undersökningen utförts, om det kan ske utan att därigenom vållas väsentlig olägenhet. I fråga om kungörande av länsstyrelsens beslut äger 4 § andra stycket motsvarande tillämpning. Lag (1976:640).

15 a §  Med metallsökare förstås i denna lag apparater som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan. Lag (1985:281).

15 b §  Metallsökare får inte medföras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten. Metallsökare får inte heller medföras i eller i närheten av sådana skeppsvrak eller andra föremål som avses i 9 a §. Lag (1985:281).

15 c §  Metallsökare får inte användas inom Gotlands län.

Metallsökare får inte heller användas inom område, där fornfynd av det slag som skall hembjudas enligt 11 § första stycket tidigare har påträffats. Sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande mark där ytterligare fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till det tidigare fyndets karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens utseende samt förekomsten av andra kända fyndplatser i närheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om den närmare avgränsningen av sådant område som avses i andra stycket. Lag (1985:281).

15 d §  Utan hinder av vad som sägs i 15 c § får metallsökare användas för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd.

Utan hinder av vad som sägs i 15 b och 15 c §§ gäller att

1. metallsökare får medföras och användas vid arkeologiska undersökningar, som utförs av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer eller länsstyrelsen eller av annan efter medgivande

av länsstyrelsen,

1. länsstyrelsen får i annat fall meddela tillstånd att medföra och använda metallsökare. Lag (1985:281).

16 §  Den som i fråga om en fast fornlämning eller ett sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a § utan lov vidtar någon åtgärd som avses i 1 § andra stycket eller inte fullgör anmälningsskyldighet enligt 8 § andra stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Han är även skyldig att ersätta alla kostnader som brottet föranleder.

Den som inte anmäler fornfynd enligt vad som föreskrivs i 12 § döms till straff som anges i första stycket och har förlorat all rätt på grund av fyndet. Detsamma gäller, om någon gömmer, skadar, förändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt denna lag skall tillfalla eller hembjudas staten.

Till straff som anges i första stycket döms också den som bryter mot 15 b eller 15 c §. En metallsökare som har använts vid brottet skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Lag (1985:281).

17 §  Fråga om ersättning eller kostnad enligt 5 § femte stycket, 7 § första stycket, 9 § första stycket eller 9 a § tredje stycket prövas av den fastighetsdomstol inom vars område fornlämningen är belägen. Lag (1976:442).

18 §  Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt länsstyrelsen får i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig handräckning hos tingsrätten.

I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847). Lag (1981:854).

19 §  I ärende enligt 3 § andra stycket, 4 § eller 15 § tredje stycket äge länsstyrelsen, om så finnes påkallat, meddela föreskrift att gälla tills vidare i avbidan på ärendets slutliga avgörande. Lag (1976:442).

20 §  Beslut av länsstyrelsen i ärenden enligt 3 § andra stycket, 4 §, 15 § tredje stycket och 15 d § andra stycket får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana föreskrifter som avses i 15 c § tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än regeringen. Beslut i övrigt enligt denna lag av länsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får överklagas hos regeringen genom besvär.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får överklaga beslut av länsstyrelsen enligt denna lag. Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana föreskrifter som avses i 15 c § tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än regeringen. Kommunen får överklaga länsstyrelsens beslut i ärende enligt 3 § andra stycket, 4 §, 6 § första stycket eller 15 § tredje stycket. Lag (1987:145).