JK 2120-03-40

Tullverket, Skåneregionen, uttog den 23 maj 2001 BJ för tullkontroll i samband med inresa till Sverige vid Lernacken i Malmö. I den skåpbil som BJ färdades i påträffades 1 512 liter starköl. Enligt en uppvisad faktura var ölen avsedd för tretton enskilda beställare. Med anledning av misstanke om att införseln utgjorde brott mot lagen (2000:1225) om straff för smuggling togs 1 480 liter i beslag. Inledd förundersökning mot BJ för smugglingsbrott lades ned av åklagaren den 30 maj 2001 med hänvisning till att brott inte kunde styrkas.

Omedelbart efter det att beslaget hade hävts beslutade Tullverket, med stöd av 17 § och 17 a § 2 lagen (1996:1701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (befogenhetslagen) att ölen skulle omhändertas och att varorna inte fick lämnas ut. Som grund för beslutet anförde Tullverket att för införsel av alkoholvaror krävs enligt 4 kap. 2 § första stycket alkohollagen (1994:1738) att den som för in varorna är berättigad att bedriva partihandel med sådana varor enligt 1 § samma lag. Tullverket konstaterade vidare att inget sådant undantag som föreskrivs i 4 kap. 2 § andra stycket var tillämpligt. Beslutet, som fattades muntligen, utformades skriftligen den 31 maj 2001.

BJ överklagade beslutet till Länsrätten i Skåne län och yrkade att beslutet omedelbart skulle ändras och varorna släppas. Länsrätten, som uppfattade yrkandena som en begäran om ett interimistiskt förordnande, avslog yrkandena i ett beslut den 23 juli 2001. Länsrättens beslut kom att stå fast sedan Kammarrätten i Göteborg i ett beslut den 3 augusti 2001 inte meddelat prövningstillstånd till BJ:s överklagande. Länsrätten avslog därefter den 22 augusti 2001 ett nytt intermistiskt yrkande i saken från BJ.

BJ begärde att få återutföra 240 liter av den öl som hade omhändertagits med stöd av befogenhetslagen. Sedan Tullverket medgett begäran och därvid ställt upp villkor för utförseln mellan Helsingborg och Helsingör kvitterade BJ ut ölen den 31 juli 2001. Han avvek emellertid från den anvisade färdvägen, varför tullverkets tjänstemän med bistånd från polisen ingrep mot honom. BJ delgavs misstanke om smugglingsbrott och den öl som hade kvitterats ut togs i beslag. Beslaget fastställdes av Helsingborgs tingsrätt genom ett beslut den 9 augusti 2001.

Åtal väcktes mot BJ vid Helsingborgs tingsrätt för smugglingsbrott. Åklagaren yrkade vidare att den i beslag tagna ölen skulle förverkas. De av BJ uppgivna köparna angavs i stämningsansökan som motparter i målet. I dom den 19 december 2001 ogillade tingsrätten åtalet och hävde beslaget av ölen. I domskälen angav tingsrätten att BJ:s underlåtenhet att följa tullmyndighetens anvisning att föra ut ölen från Helsingborg till Helsingör inte var straffbelagd som smuggling. Tingsrättens dom vann laga kraft sedan hovrätten den 20 december 2002 hade avskrivit målet där till följd av att åklagaren hade återkallat sitt överklagande av tingsrättens dom.

Beträffande resterande 1 240 liter starköl som hade omhändertagits med stöd av befogenhetslagen begärde BJ den 1 augusti 2001 att få återutföra partiet. Begäran avslogs av Tullverket den 6 augusti och beslutet upphävdes inte av länsrätten efter överklaganden från BJ:s sida. Efter en ny begäran därom medgav Tullverket den 25 oktober 2001 återutförsel av ölen men med villkor för tillvägagångssättet. I en skrivelse som inkom till Tullverket den 20 november 2001 överklagade BJ beslutet såvitt avsåg de föreskrivna villkoren. Överklagandet avvisades av Tullverket med hänvisning till att det hade kommit in för sent.

Den 6 december 2001 begärde BJ att få hämta ut ölen. Med anledning av hans framställning beslutade Tullverket den 7 december med stöd av 17 § befogenhetslagen att debitera kostnaderna för verkets förvaring och uppläggning. I beslutet informerades vidare BJ om att varorna kunde komma att förstöras om de inte hämtades ut inom viss tid. BJ invände i ett mejl till verket den 11 december att beslutet var uppenbart felaktigt och hänvisade bl.a. till att beslutets innehåll skulle meddelas ägarna till ölen.

Den 19 december 2001 informerade Tullverket BJ att beslaget av de 240 litrarna öl hade hävts och att det var möjligt för honom att återutföra även denna vara. Verket uppmärksammade honom även på att ölen kunde komma att förstöras med stöd av bestämmelserna i befogenhetslagen om den inte hämtades ut inom viss angiven tid.

Under Tullverkets handläggning av ärendet vände sig ett flertal av de personer som hade angetts vara ägare av ölen till Tullverket och begärde att ölen skulle lämnas ut till dem. Deras framställningar avslogs av verket med hänvisning i huvudsak till att varorna hade omhändertagits från BJ.

Den 13 mars 2002 beslutade Tullverket om förverkande av ölen eftersom BJ hade valt att inte hämta ut varorna. Dessa skickades för förstöring den 25 juli 2002.

Tretton sökande har begärt skadestånd av staten. De har åberopat att de som ägare av den aktuella ölen har lidit skada av Tullverkets handläggning. De har begärt ersättning gemensamt med 50 076 kr för ren förmögenhetsskada jämte ränta på beloppet från den 20 maj 2001. Sökandena har vidare var och en för sin del begärt skadestånd med 10 000 kr för kränkning av äganderätten. De har också anmält PC vid Tullverkets gränsskyddsenhet för grovt tjänstefel.

Sökandena har, sammanfattningsvis, gjort gällande att det var fel av tullen att omhänderta ölen eftersom åklagaren hade lagt ned förundersökningen mot BJ och ölen därför skulle ha lämnats ut. Samma fel begicks när verket inte lämnade ut den öl som omfattades av det beslag som Helsingborgs tingsrätt hade hävt med anledning av att åtalet mot BJ för smugglingsbrott ogillades. Tullverket upplystes dessutom om att sökandena var ägare till ölen, vilket verket också har varit medvetet om. Detta framgick dessutom av att såväl åklagaren som tingsrätten ansett dem vara ägare till ölen, bl.a. eftersom de togs upp som motparter i stämningsansökan liksom i domen i målet rörande smugglingsbrottet. Även andra omständigheter visade tydligt att fråga inte var om en kommersiell transport utan att ölen var ämnad för sökandenas personliga bruk. Sökandena menar vidare att de som ägare till ölen skulle ha delgetts Tullverkets olika beslut rörande bl.a. återutförseln av ölen. Sökandena har också åberopat att Tullverkets handläggning av saken strider mot EG-rätten.

Tullverkets huvudkontor och verkets Skåneregion har avgett yttranden i ärendet. Tullverket har avstyrkt bifall till skadeståndsanspråken.

Skåneregionen har i sitt yttrande till Huvudkontoret anfört bl.a. följande.

/…./

Tullkriminalenheten informerade redan den 25 maj 2001 Gränsskyddsenheten telefonledes om beslaget. Vid detta samtal diskuterades vilka åtgärder som skulle vidtas för det fall att beslaget skulle komma att hävas. Eftersom starkölen omfattas av en införselrestriktion får den inte lov att föras in i Sverige. Med grund häri utmynnade samtalet i att för det fall att beslaget hävs skall varorna omhändertas med stöd av Befogenhetslagen och i sådant fall skall även fattas beslut om att varorna inte ska lämnas ut.

Kammaråklagaren AL lade ned förundersökningen den 30 maj 2001 då brott inte kunde styrkas, varmed även beslaget hävdes. Tillförordnade enhetschefen JH beslutade, beslut Bef 1-11 (ärendet kommer senare också att förses med diarienumret 14492/01), efter föredragning omedelbart, muntligen, om omhändertagande och att varorna inte skulle lämnas ut. Varorna har omhändertagits med stöd av 17 § Befogenhetslagen. Då tillstånd för införsel av alkoholhaltiga drycker till Sverige saknas har Tullverket Skåneregionen därtill beslutat att, med stöd av 17 a § Befogenhetslagen, inte lämna ut varorna. Båda besluten har delgivits BJ. Varorna har förts in till Sverige av BJ och det är således han som är Tullverkets motpart i ärendet.

BJ har hävdat att besluten fattats i efterhand. Enligt ovanstående redogörelse föreligger det inte någon tidsrymd mellan hävandet av beslaget och påföljande beslut enligt Befogenhetslagen. Att besluten får sin skriftliga form någon dag senare saknar betydelse. Av Tullverkets föreskrifter och allmänna råd om en arbetsordning (TFS 1999:24) 3 kap. 16 § som hänvisar till Verksförordningen (1995:1322) 31 § av vilken det framgår att för varje beslut myndigheten fattar skall finnas en handling som visar dagen för beslutet, beslutets innehåll, vem som har fattat beslutet, vem som har varit föredragande och vem som har varit med om den slutliga handläggningen utan att delta i avgörandet. De aktuella besluten uppfyller angivna krav.

Av GTS föreskrifter 1980-08-29 om handläggning av tullmål m.m. under rubriken ”Åtgärder då beslag häves på egendom” punkten 3.6 framgår också att om godset beslagtagits i den normala tullproceduren skall godset återföras till det stadium i proceduren där det befann sig vid beslagstillfället. Vid beslagstillfället omfattades varorna av bestämmelserna i Befogenhetslagen. För införsel av starköl till Sverige fanns en införselrestriktion i Alkohollagen (1994:1738) 4 kap. 1 § som inte var uppfylld, varför ölen har tagits omhand. Beslutet har fattats den 30 maj 2001 direkt efter det att Gränsskyddsenheten erhållit besked om att kammaråklagare AL hävt beslaget. Av beslutshandlingen framgår att dagen för beslutet är den 30 maj 2001. Beslut Bef 1-11 har fattats omedelbart efter det att åklagaren hävt beslaget 2001-05-30 och under det att varorna fortfarande befann sig i Tullverkets vård. Att beslutet har fatt sin skriftliga form dagen efter saknar betydelse för dess giltighet. Beslutet har enligt gällande bestämmelser delgivits den person hos vilken varorna påträffades vid kontrollen. Den som fört in varorna har därefter ansvar för att informera sina uppdragsgivare om att denne inte längre besitter varan. Att märka är dessutom att ett omhändertagandebeslut inte avgör ett ärende, varför det inte föreligger någon skyldighet enligt Förvaltningslagen att underrätta andra än den som har fört in varan.

/…../

1.3 Begäran om översändande av vara

BJ har via mail ställt till AC den 30 maj 2001 begärt att varorna ska skickas till en uppgiven adress i Västra Frölunda (Bilaga nr 8). Av GTS föreskrifter 1980-08-29 om handläggning av tullmål m.m. under rubriken ”Åtgärder då beslag häves på egendom” punkten 3.6 framgår att en vara ska lämnas ut till ägaren eller den som annars äger förfoga över varan (Bilaga nr 3). Därtill kommer att av kommentarerna i prop. 1999/2000:124 ”En ny smugglingslag m.m.”, s. 150, framgår att bestämmelsen i 16 § SL innebär att förverkande av vara ska ske ifrån den som är i besittning av varan vid brottstillfället. 16 § SL är ett undantag från BrB 36 kap. 5 §. I Lag (1986:1009) om förfarande i vissa fall vid förverkande m. m. anges att i det fall att det finns särskilda bestämmelser i annan lag eller annan författning skall i stället dessa gälla. 33 § SL utgör en sådan bestämmelse och föreskriver att talan om annan egendom än transportmedel får föras mot den hos vilken varan påträffades (prop. 1999/2000:124, s. 180). Vid upphävande av beslag lämnar Tullverket således ut varan till den från vilken varan togs i beslag. Det åvilar denne person att hämta varan. Varorna i föreliggande mål har dock inte avhämtats, utan har förblivit i Tullverkets vård.

/…./

2. Tillämplig lagstiftning

2.1 Tullverkets kontrollverksamhet

Den fria rörligheten inom EU bygger bl a på principen att det inte skall förekomma någon varukontroll vid inre gränser. Denna princip är dock inte undantagslös. Sålunda finns i Romfördraget, artikel 36, regler som innebär att EU-länder mellan sig kan upprätthålla in- och utförselrestriktioner som motiveras bl a av hänsyn till skyddet för allmän ordning och säkerhet, liv och hälsa m m. Därav följer också att förbudens efterlevnad får kontrolleras.

Tulltjänstemän i Sverige har tilldelats kontrollbefogenheter vid den inre gränsen, d v s i detta fall trafiken från Danmark genom Befogenhetslagen. Användningen av befogenheterna enligt lagen är begränsad till de varor som räknas upp i lagtexten, såsom narkotika, vapen, spritdrycker, vin, starköl etc.

Kontrollerna vid inre gräns far inte ske vare sig stickprovs- eller slumpmässigt. Kontrollerna sker istället genom ett selektivt urval. Ett sådant urval sker på grundval av tulltjänstemans erfarenheter, gjorda iakttagelser, underrättelser, tips, riskprofiler och dylikt. Någon misstanke om brott behöver sålunda inte föreligga.

En vara anses införd till Sverige då den förts in över gränsen för svenskt territorium, 2 § SL (prop. 1999/2000:124, s. 107). Ett fullbordat brott enligt 3 § 1 stycket SL föreligger då någon underlåtit att i enlighet med tullagstiftningen anmäla den införda varan till föreskriven tullbehandling inom landet (a a. s. 114). Möjlighet att anmäla en vara trots att territorialgränsen har passerats stadgas i lag (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. Av lagens 1 § framgår att lagen gäller bland annat för införsel av vara för vilken särskilt föreskrivet införselvillkor inte är uppfyllt. Varan kan enligt 3 § 1 punkten föras till närmaste bemannade tullkontor och där anmälas, vilket innebär att brott enligt SL inte föreligger. Emellertid har BJ valt att köra i blå fil och sagt sig inte haft några som helst avsikter att anmäla varorna. Att åklagaren anser sig inte kunna styrka smugglingsbrott innebär dock inte att varorna får föras in i landet trots att införseln inte uppfyller de särskilda villkor som är förenade med införsel av alkoholdrycker. Enligt 3 § 2 punkten Lag (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. får en vara i ett sådant fall omhändertas av Tullverket med stöd av Befogenhetslagen.

Befogenhetslagen bygger på en anmälningsskyldighet för den som inte uppfyller ett villkor för införsel, se 4 § första stycket Befogenhetslagen. De varuslag som omfattas av denna anmälningsskyldighet räknas upp i lagens 3 §. Enligt lagen får Tullverket kontrollera att anmälningsskyldigheten fullgjorts och att villkoren för in- eller utförsel är uppfyllda. (Prop. 1998/99:79, s. 86 f.) BJ ankom i s k blå fil. Av Föreskrifter och allmänna råd (TFS 1996:21) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot annat land inom Européiska unionen, 4 § 2 stycket, framgår att skylten i blå fil är försedd med texten ”Resande direkt från ett EU-land utan varor att deklarera”. BJ har med sitt val av fil visat att han inte har något att deklarera till Tullverket. Vid kontroll av det fordon som framfördes av honom påträffades dock 1.512 liter starköl, varför misstanke om brott mot smugglingslagen uppstod. BJ har även vid förhör uppgivit att han inte hade för avsikt att deklarera varorna, vare sig då han passerade gränsen eller vid något senare tillfälle.

Förundersökningen har emellertid lagts ned då brott inte kunnat styrkas. Även om brott inte kunnat styrkas omfattas varorna av ett villkor för införsel som inte uppfyllts och därmed får de inte föras in i landet. Grund för omhändertagande av vara enligt 17 § Befogenhetslagen föreligger således. Varor som avses i 3 § 10 punkten och som omhändertagits enligt 17 § Befogenhetslagen far inte lämnas ut enligt 17 a § 2 punkten samma lag om ett särskilt föreskrivet villkor för att få föra in varan inte är uppfyllt.

2.2 Alkohollagens bestämmelser

Befogenhetslagen är som tidigare angivits tillämplig beträffande vissa varor som anges i lagen. Befogenhetslagen 3 § 2 punkten anger att lagen omfattar varor som skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel. Eftersom privatinförsel inte föreligger omfattas starkölen av Befogenhetslagen 3 § 10 punkten som hänvisar till bestämmelserna i Alkohollagen (1994:1738) 4 kap. 1-2 §§. Av 4 kap. 2 § Alkohollagen framgår undantagen ifrån 4 kap. 1 §. Inget av dessa undantag är emellertid tillämpligt i föreliggande fall.

Vid ankomst till Sverige har BJ inte hävdat privatinförsel för egen del. Trots detta har den, enligt dåvarande lydelse av Privatinförsellagen, skattefria kvantiteten om 32 liter starköl överlämnats till BJ vid kontrollen, vilket inte borde ha gjorts. BJ har hävdat att de personer som finns angivna på fakturan från varuhuset Real har rätt till införsel av ölen såsom privatinförsel. Enligt BJ råder det inget förbud mot att transportera varor till Sverige genom varubud. Inte någon av de personer som uppges på fakturan har genom personligt innehav fört in egenhändigt förvärvade alkoholvaror för sin eller sin familjs personliga bruk. Vare sig undantaget i 4 kap. 2 § 2 punkten eller något annat undantag i nämnda lagrum är tillämpligt för den aktuella införseln, varför denna är att betrakta som kommersiell och är således tillståndspliktig.

2.3 Privat eller kommersiell införsel

BJ anser att införsel genom ombud är att betrakta som privatinförsel.

För att avgöra vad som är privatinförsel hämtas ledning i Rådets Direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT nr L 076, 23.3.1992 s. 1, Celex 392L0012), det s.k. cirkulationsdirektivet. Artikel 8 i nämnda direktiv anger att punktskatt beträffande varor som förvärvats av enskilda individer för deras eget bruk och transporterats av dem själva skall tas ut i den medlemsstat där de förvärvats; i artikeln anges också att detta följer av principen för den inre marknaden. Begreppet eget bruk täcker beträffande privatpersoner både personernas eget behov och i tillämpliga fall deras familjers behov.

Genom 8 a § 2 punkten Lag (1994:1564) om alkoholskatt och Lag (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel (Privatinförsellagen) har artikel 8 i cirkulationsdirektivet införlivats i svensk rätt. I artikel 8 definieras vad som EG-rättsligt är att anse som privat införsel. Liksom i den svenska lagstiftningen ställs krav på att införseln skall avse varor som är förvärvade av enskilda individer för deras eget bruk och som har transporterats av dem själva. Om dessa förutsättningar är uppfyllda ska punktskatt enbart utgå i det land där varorna förvärvats. Sverige har dock fått ett undantag från nämnda artikel. Sverige har således rätt att t o m utgången av 2003 ta ut svensk punktskatt beträffande införsel över vissa angivna kvantiteter (se rådets direktiv 96/99/EG, jämför även prop. 1999/2000:121 beträffande förlängning av undantaget efter den 1 juli 2000).

Gränsdragningen mellan privatinförsel och införsel av kommersiell natur har klargjorts i EG-domstolens avgörande i målet C296/95 The Queen and Commissioners of Customs and Excise v. EMU Tabac SARL, The Man in Black och John Cunningham, det s.k. Man in Black-målet. Domen ger ett entydigt svar på att artikel 8 i cirkulationsdirektivet endast kan bli tillämplig om den enskilde själv transporterar varorna till Sverige varför privatinförsel inte föreligger i ärende Bef 1-11.

2.4 Kommersiella förflyttningar av punktskattepliktiga varor inom Européiska unionen

Tullverket har även att bevaka efterlevnaden av Lag (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter (LPK), vilket framgår av LPK 2 kap. 1 §. Kraven för förflyttning av punktskattepliktiga varor inom Europeiska unionen framgår av LPK 1 kap. 6 §.

I 1 kap. 6 § LPK anges bland annat att kommersiella transporter skall åtföljas av ledsagardokument samt omfattas av säkerhet i enlighet med lagen (1994:1564) om alkoholskatt (LAS) samt cirkulationsdirektivet. Nämnda direktiv innehåller ett fullständigt regelverk kring punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor mellan medlemsstaterna. Samtliga varurörelser av punktskattepliktiga varor mellan medlemsstaterna faller därför under direktivets tillämpningsområde.

De aktuella varorna har omhändertagits enligt Befogenhetslagen på den grund att transporten anses kommersiell och därför uppställda villkor i Alkohollagen för införsel inte är uppfyllda. Tullverket har också, som inledningsvis nämnts, att kontrollera att kommersiella transporter av punktskattepliktiga varor åtföljs av ledsagardokument, att det finns en ställd säkerhet samt att, i förekommande fall, en anmälan till skattemyndigheten i mottagarlandet har gjorts. Den som hämtar punktskattepliktiga varor för återutförsel kan vid en senare transportkontroll riskera ett omhändertagande enligt LPK om transporten inte åtföljs av erforderliga dokument etc. eftersom varorna då transporteras i strid med 1 kap. 6 § LPK i dess lydelse vid den aktuella tidpunkten. Genom ändring i LPK 2003-01-01 har paragrafens tredje stycke ändrats och medger numera återutförsel enligt bland annat Befogenhetslagen utan krav på ledsagardokument, säkerhet etc.

2.5 Grund för omhändertagande av vara

I prop. 1998/99:79, s. 86, föreslogs en ändring av 17 § Befogenhetslagen. Ändringen var påkallad av den anledningen att 17 § i dess dåvarande lydelse medgav att en vara fick tas omhand för kontroll. Då kontrollen var slutförd saknades grund för ett omhändertagande, såvida det inte förelåg misstanke om brott mot varusmugglingslagen, nu ersatt av smugglingslagen (SL). I propositionen föreslogs därför att Tullverket genom en ny paragraf, 17 a §, skulle få möjlighet att vägra att lämna ut en vara i det fall att varan inte fick föras in eller ut ur landet eller att särskilda villkor för införseln eller utförseln inte var uppfyllda. Föreslagen lagändring trädde i kraft 1999-07-01.

Tullverkets möjligheter att omhänderta en vara enligt Befogenhetslagen har även kommenterats i prop. 1999/2000:124 i förslag till ny smugglingslag, s. 167. 25 § SL avser hantering av varor som tagits i beslag och förvaras hos annan än Tullverket. Paragrafen reglerar vad som ska hända med varorna i det fall att beslaget hävs och egendomen ska bli föremål för, enligt 2 punkten, åtgärd enligt Befogenhetslagen (i propositionen kallad inregränslagen). I kommentarerna till paragrafen anges att den gäller för all egendom; även egendom som är föremål för Tullverkets åtgärder enligt Befogenhetslagen. Vidare anges att syftet med bestämmelsen är att varorna inte skall undandras de åtgärder som Tullverket har att vidta enligt Befogenhetslagen. Av kommentarerna framgår emellertid också att i normalfallet förvaras beslagtagna varor hos Tullverket, varor i Tullverkets förvar behöver därför inte någon särskild reglering likt 25 §. Paragrafen har trätt i kraft i föreslagen lydelse 2001-01-01.

2.6 Villkor för återutförsel — 17 a § Befogenhetslagen

Tullverket ansvarar för varukontrollen vid såväl yttre som inre gräns. Kontrollerna vid yttre gräns regleras dels av EG-rättsliga förordningar, dels av nationell lagstiftning i form av tullagen, tullförordningen och tullordningen. Begreppet ”återutförsel” har inte samma räckvidd, dvs. betyder inte samma sak, i 17 a § Befogenhetslagen som i tullagstiftningen. I tullrättsligt hänseende kan en tredjelandsvara hänföras till den godkända tullbehandlingsformen ”återutförsel” på vilken plats som helst inom EG:s tullområde. Om transporten ut ur detta område innefattar en transport inom området fram till tredje land, så skall denna transport ske under tullförfarandet transitering fram till den yttre gränsen, där ”återutförseln” i fysisk bemärkelse sker. Beträffande en sådan transport råder i princip valfrihet för operatören ifråga om transportmedel och färdväg. Tullmyndigheten kan dock i vissa fall föreskriva färdväg vid transitering. (Genom reformen av tullförfaranden med ekonomisk verkan lär transporten inom tullområdet, i samband med återutförseln, även kunna täckas av andra tullförfaranden än transitering, t.ex. tullagerförfarandet för varor som före återutförseln förvarats på tullager. Men varan måste hur som helst vara omfattad av ett tullförfarande under transporten på EG:s tullområde). ”Återutförsel” är i tullrätt ett mer abstrakt begrepp, som omfattar mer än det rent faktiska passerandet av den yttre gränsen.

När det gäller återutförsel av gemenskapsvaror som inte får föras in i landet saknas något tullrättsligt eller annat institut som medger att varan transporteras inne i landet för att passera ut ur landet på någon helt annan ort. ”Återutförsel” åsyftar här närmast det fysiska passerandet av territorialgränsen vid transporten ut ur Sverige. Eftersom de varor som skall återutföras enligt 17 a § Befogenhetslagen i de flesta fall inte befinner sig exakt invid gränsen när de skall utföras, blir det i praktiken även här fråga om en transport inom svenskt territorium innan den ”verkliga” återutförseln sker. Det är ofrånkomligt. Det finns emellertid inte utrymme för någon annan transport än den som sker ”närmaste vägen” eller den som Tullverket kan övervaka med minsta möjliga resursåtgång, t.ex. från tullens magasin för omhändertaget gods i Helsingborg till färjeläget i Helsingborg och ombord på en utgående färja. Det sätt på vilket BJ gått tillväga i föreliggande ärende leder till en fullständigt ändamålslös tolkning av 17 a § Befogenhetslagen. Syftet med bestämmelsen skulle fullständigt omintetgöras och leda till resultat diametralt motsatt det som paragrafen syftar till, nämligen att hindra att varor införs till landet i strid mot förbud eller villkor.

Därtill kommer att det inte finns något i Befogenhetslagen som säger att återutförsel får ske via någon annan gränsort än den som ”ligger närmast till”. Det gäller därför en presumtion för att ordet ”återutföra” i 17 a § andra stycket betyder just återutföra närmsta vägen.

2.7 Grund för beslut att inte medge återutförsel

Tullverket Skåneregionen har i sitt beslut daterat 2001-08-06 beslutat att inte lämna ut de resterande 1.240 litrarna starköl för återutförsel. Grunderna för beslutet är följande. Vid ankomsten till Sverige 2001-05-23 från annat land inom Europeiska unionen har BJ inte anmält införseln och har även i förhör givit till känna att någon avsikt att deklarera varorna aldrig förelegat, vare sig då BJ passerade gränsen eller vid något senare tillfälle. Vid beviljad återutförsel av 240 liter starköl har BJ visat att avsikten inte var att föra ut varorna utan att varorna skulle komma in i landet i strid mot gällande lagstiftning. Det förelåg således en uppenbar risk att, om Tullverket medgav den begärda återutförseln av resterande 1.240 liter starköl, skulle dessa varor komma in i landet i strid mot gällande lagstiftning.

Av 17 b § Befogenhetslagen framgår på vilka grunder ett beslut enligt 17 a § samma lag kan upphävas. Ingen av de uppräknade grunderna är emellertid tillämplig i föreliggande ärende med avseende på det tillvägagångssätt som BJ använt då 240 liter starköl lämnats ut till honom. Ett upphävande leder till en fullständigt ändamålslös tolkning av 17 a § Befogenhetslagen. Syftet med bestämmelsen skulle fullständigt omintetgöras och leda till resultat i diametralt motsatt riktning det som paragrafen syftar till, nämligen att hindra att varor införs till landet i strid mot förbud eller villkor.

2.8 Beslut att lämna ut vara

Såsom redan angivits tidigare i detta dokument har Tullverket Skåneregionen i beslut av den 25 oktober 2001 medgivit BJ återutförsel av 1.240 liter starköl. Resterande mängd om 240 liter öl var vid den tiden i beslag. För återutförseln har Tullverket Skåneregionen ställt upp följande villkor: Att varorna upphämtas av ett transportföretag, att varorna förs ut från Helsingborg med färja direkt till Danmark, samt att transporten ut ur Sverige sker under tullkontroll. BJ har därefter varit i kontakt med Tullverket och sagt att han vill hämta varorna, så har emellertid inte skett.

/…./

4. Förverkande och förstöring av starkölen

Som tidigare redogjorts för har BJ vid två olika tillfällen, daterade 2001-10-25 respektive 2001-12-19, meddelats att det är möjligt att återutföra varan (Bilaga nr 21 och 28). BJ har samtidigt upplysts om att kommersiella transporter ska åtföljas av ledsagardokument, säkerhet etc. enligt vad som följer av cirkulationsdirektivet och svensk lag. BJ har emellertid valt att inte hämta ut varan. Då varan inte förts ut inom en månad från det att beslutet att inte lämna ut varan har vunnit laga kraft och ägaren, eller den som fört in varan, inte har uppfyllt förutsättningarna för införsel eller återutfört varan inom en månad från den dag då beslutet vann laga kraft föreligger grund för förverkande. Beslut om förverkande har fattats 2002-03-13. Varorna har skickats för förstöring 2002-07-25. Av denna redovisning framgår att BJ har haft gott om tid på sig att hämta varorna innan de förstördes, men han har valt att inte göra så.

5. Gränsskyddsenhetens inställning

Gränsskyddsenheten har handlagt ärendet i enlighet med vid tiden för handläggning av ärendet gällande lagstiftning och enligt direktiv ifrån Huvudkontoret.

Enligt Gränsskyddsenhetens uppfattning föreligger sålunda inte grund för skadeståndsskyldighet.”

Tullverkets huvudkontor har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.

”Som en allmän bakgrund kan följande nämnas. BJ har allt sedan det svenska inträdet i EU ifrågasatt de regler som tillämpas i Sverige avseende införsel av alkohol från andra medlemsländer. Detta ifrågasättande har tagit lite olika former. Han har argumenterat med berörda myndigheter (Tullverket, Riksskatteverket och dåvarande Alkoholinspektionen) i olika sammanhang. När han inte alltid fatt medhåll har han ibland inte skilt mellan sak och person. Han har försökt hitta konstruktioner för att uppnå det resultat han vill nå, införsel av lågbeskattad alkohol. Han har även försökt att testa systemet genom att organisera eller själv genomföra införsel av alkohol från andra medlemsländer under olika konstruktioner. I konceptet ligger att underrätta Tullverket om införseln för att undvika att agerandet skall kunna bedömas som smuggling. Agerandet har ibland haft en mycket provokativ framtoning. I bilden ingår att BJ, när det i något sammanhang kommer ett yttrande, ett beslut, en dom eller ett uttalande som i någon mening styrker hans sak, gärna åberopar detta som det slutliga beviset för att han haft rätt hela tiden. Han har även ofta framhållit risken för skadestånd som ett argument för myndigheten att agera på det sätt han önskar.

BJ har i ett tidigare ärende anmält dåvarande Generaltullstyrelsen till JO. Tullverkets akt i det ärendet bifogas som bakgrundsmaterial. JO riktade i det ärendet inte någon kritik mot Tullverket.

I det aktuella fallet är det inte BJ som agerar som part. Mönstret är dock det samma.

Det som i det aktuella ärendet framhålls som ett bevis för att myndigheterna agerat felaktigt är en dom från Hovrätten över Skåne och Blekinge som vann laga kraft den 25 juni 2003.

Riksåklagaren valde att inte överklaga den aktuella domen eftersom frågeställningen redan är föremål för prövning i Högsta domstolen i ett annat mål. Detta mål är ännu inte avgjort.

Även om Högsta domstolen skulle komma till samma slut som Hovrätten kommit till i det åberopade målet, är det i så fall inte detsamma som att det skulle föreligga en rätt till skadestånd.

I det målet hade en person anlitat ett transportföretag för att transportera alkoholdrycker som han personligen köpt i Spanien för privat bruk. Hovrätten fann bl.a. att personen inte var skyldig erlägga skatt enligt lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel eftersom han inte personligen transporterat dryckerna till Sverige. Då de aktuella alkoholdryckerna ostridigt var avsedda för privat bruk förelåg det inte heller någon skyldighet för personen i fråga att erlägga alkoholskatt enligt lagen (1994:1564) om alkoholskatt.

Till skillnad från vad som var fallet i detta mål, omhändertogs de varor som BJ transporterade enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (befogenhetslagen) på den grund att transporten ansågs vara kommersiell och därmed var de i alkohollagen (1994:1738) uppställda villkoren för införsel inte uppfyllda.

BJ saknade även ledsagardokument och bevis om ställd säkerhet som krävs i samband med yrkesmässig transport enligt lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter.

Tullverket vill även peka på att det är oklart i vilken mån de personer som nu agerar som part i ärendet faktiskt haft någon äganderätt till någon del i det aktuella partiet och i så fall till vilken del av partiet. Det enda som med säkerhet kan konstateras i det avseendet är att BJ hade varorna i sin besittning vid införseltidpunkten.”

Sökandena, genom CT, har fått del av yttrandena och har kommit in med synpunkter.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. För att ersättning för lidande (kränkning) skall utgå krävs att den skadelidande har utsatts för vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Vad som nu har sagts avseende ersättning för lidande gäller enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002. I sak motsvarande regler gäller beträffande lidandeersättning numera enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

I fråga om skadeståndsskyldighet på grund av oriktig rättstillämpning eller felaktig bevisvärdering räcker det inte med att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning som kan ifrågasättas. För att skadeståndsgrundande vållande från en myndighets eller en domstols sida skall anses föreligga vid rättstillämpning, bevisvärdering och diskretionära bedömningar, som det är fråga om här, skall det vara fråga om mycket påtagliga felbedömningar (jfr t.ex. NJA 1994 s. 654, prop. 1972:5 s. 518 och Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2uppl., Stockholm 1996, s. 75 f.).

Som jag har förstått sökandena menar de att den i ärendet aktuella införseln avsåg en sådan privatinförsel via ombud eller sådan distansförsäljning som enligt deras mening är tillåten enligt EG-rätten. De har ansett att tullens bedömning av införseln som yrkesmässig var uppenbart felaktig och att staten är skadeståndsskyldig gentemot dem som ägare av de införda och sedermera förverkade varorna.

Rätten till införsel av alkohol till Sverige regleras i 4 kap. 2 § alkohollagen. I bestämmelsens andra stycke anges i vilka fall privat införsel är tillåten. Enligt andra punkten samma stycke är införsel av alkohol tillåten för resande som fyllt 20 år för eget eller familjens personliga bruk eller som gåva till närstående för dennes eller dennes familjs personliga bruk.

Frågan om förenligheten med EG-rätten av det svenska förbud mot distansförsäljning till privatpersoner som följer av 4 kap. 2 § alkohollagen har aktualiserats i Högsta domstolens mål B 712-03. I det målet har Högsta domstolen den 30 mars 2004 beslutat att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen beträffande frågan om förverkande av alkohol på grund av införsel i strid med alkohollagens privatimportförbud är förenligt med EG-rätten. Det är oklart när dom kan förväntas i målet.

Det finns sålunda inte något auktoritativt avgörande som innebär att det svenska förbudet mot sådan privatinförsel som sökandena menar att det varit fråga om i detta fall skulle strida mot EG-rätten. Det sagda innebär att den av sökandena i ärendet påstådda privatinförseln i princip inte är tillåten enligt alkohollagen och att det redan på denna grund kan sättas i fråga om de har lidit den skada som har påståtts.

Likväl anser jag att det finns skäl att skadeståndsrättsligt pröva Tullverkets rättstillämpning. Vad avser frågan om införseln var av yrkesmässig karaktär eller inte har tullmyndigheten med hänsyn till mängden öl gjort bedömningen att så var fallet. Bedömningen synes ha haft sin utgångspunkt i att den svenska lagstiftningen innebär att införsel för privat bruk förutsätter att varan transporteras personligen av den enskilde. Den omständigheten att förundersökningen mot BJ för smugglingsbrott inte fullföljdes av åklagaren kan inte anses ha inneburit att myndigheten inte hade att göra en självständig bedömning av omständigheterna vid införseln och därvid tillämpa de regler som gällde för kontrollen.

Jag kan sålunda inte se att det i ärendet skulle ha kommit fram något som ger vid handen att tullmyndighetens bedömning av införselns karaktär varit av det slaget som kan föranleda skadeståndsskyldighet för staten.

Av utredningen framgår vidare att det fanns stöd för att omhänderta ölen med stöd av 17 § befogenhetslagen. Ett utlämnande av ölen för återutförsel skulle göras till den som ölen hade tagits från. Tullmyndigheten kan inte lastas för att varorna inte återutfördes i enlighet med de beslut därom som myndigheten fattade. Av det sagda följer vidare att det inte heller var fel att avslå de framställningar om att få återutföra ölen som gjordes av vissa av sökandena.

Vid genomgången av utredningen i ärendet kan jag konstatera att tullen har följt de författningsbestämmelser som reglerar kontrollen av införsel av alkoholdrycker och att något skadeståndsgrundande fel därmed inte har begåtts.

Det är enligt min mening tydligt att sökandenas anspråk egentligen avser ersättning på den grunden att den svenska lagstiftningen beträffande privatinförsel inte skulle vara förenlig med EG-rätten. Det finns inte skäl för mig att pröva den frågan inom ramen för statens frivilliga skadereglering. Även om så skulle vara fallet har Tullmyndighetens handläggning enligt svensk rätt inte varit så felaktig enligt EG-rätten att den kan föranleda skadeståndsansvar för staten (jfr den s.k. Francovichprincipen).

Jag vill i detta sammanhang upplysa att Stockholms tingsrätt har utfärdat stämning mot staten i ett mål angående skadestånd på den grunden att det principiella förbudet mot privatinförsel i 4 kap. 2 § alkohollagen skulle strida mot EG-rätten (tingsrättens mål nr T 13125-05). Justitiekanslern har i det målet bestritt att det finns grund för skadeståndsskyldighet. Som tidigare har nämnts har Högsta domstolen också beslutat att inhämta ett förhandsavgörande i fråga om det s.k. privatimportförbudet.

Mot bakgrund av det anförda avslår jag således sökandenas ersättningsanspråk.

Sökandenas anmälan mot enhetschefen PC skall inte föranleda någon åtgärd från min sida.