Beslut vid regeringssammanträde 1991-12-19

Statsrådet Laurén anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda frågan om grundlagsskydd för äganderätten, närings- och yrkesfriheten samt den negativa föreningsrätten. Kommittén bör också överväga frågan om vidgade möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut. Kommittén bör lägga fram de förslag till grundlagsändringar och övriga författningsändringar som föranleds av dess ställningstaganden.

Bakgrund

Den nuvarande fri- och rättighetsregleringen i 2 kap.regeringsformen (RF) har föregåtts av ett långvarigt utredningsarbete (SOU 1941:20, SOU 1963:16 och 17, SOU 1972:15, SOU 1975:75 samt SOU 1978:34). Den infördes i RF i tre etapper genom riksdagsbeslut åren 1973/74, 1976 och 1979, bakom vilka stod breda politiska majoriteter (prop. 1973:90, KU 25, rskr. 265, KU 1974:8, rskr. 19, SFS 1974:152; prop. 1975/76:209, KU 56, rskr. 414, KU 1976/77:1, rskr. 2, SFS 1976:871; prop. 1978/79:195, KU 39, rskr. 359, KU 1979/80:1, rskr. 2, SFS 1979:933).

Huvuddelen av fri- och rättigheterna i 2 kap. RF kan delas in i två kate-gorier: de som utgör s.k. opinionsfriheter (t.ex. yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations-, förenings- och religionsfriheterna i 1 §) och de som sammanfattningsvis kan sägas främst skydda den kroppsliga friheten (skyddet mot kroppsliga ingrepp i 6 § och rörelsefriheten i 8 § m.m.). Bland övriga fri- och rättigheter kan särskilt nämnas rätten till ersättning vid expropriation eller annat sådant förfogande (18 §). Fri- och rättighetsregleringen ger i första hand skydd åt svenska medborgare men utlänningar är i stor utsträckning likställda med svenskar (20 §).

Frågan om ytterligare förstärkning av regeringsformens fri- och rättighetsskydd borde, enligt vad som uttalades i samband med den senaste av grundlagsreformerna, vila i avvaktan på erfarenheter av regleringen. Detta har varit riksdagens linje sedan dess (se bl.a. 1990/91:KU13).

Det kan nämnas att arbetet på ett förstärkt fri- och rättighetsskydd bedrivits parallellt på massmedieområdet, vilket nyligen resulterat i en ny yttrandefrihetsgrundlag (SFS 1991:1469).

Nära samband med frågan om fri- och rättighetsskyddet i regeringsformen har frågan om den s.k. lagprövningsrätten som i sin tur hänger samman med det vidare spörsmålet om domstolsprövning av förvaltningsbeslut.

Frågan om lagprövningsrätten har behandlats i lagstiftningsarbetet på fri- och rättighetsområdet, eftersom ett centralt spörsmål i det sammanhanget är vem som skall bevaka att grundlagens skyddsregler iakttas i normgivning och rättstillämpning. Lagprövningsrätten var länge oreglerad men skrevs år 1979 in i regeringsformen (11 kap. 14 §). Den innebär att en domstol eller något annat offentligt organ som finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, inte får tillämpa föreskriften. Om det är riksdagen eller regeringen som har beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas bara om felet är uppenbart.

Lagprövningsrätten gäller således normbeslut på olika nivåer. Däremot innehåller svensk konstitutionell rätt - till skillnad mot bl.a. dansk och norsk rätt - inte någon generell regel om befogenhet för våra domstolar att pröva förvaltningsbesluts rättsenlighet. En motsvarighet hos oss utgör dock i viss mån det s.k. rättsprövningsinstitutet som infördes år 1988 genom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (prop. 1987/88:69, KU 38, rskr. 189). Detta innebär att förvaltningsbeslut som inte annars kan bli föremål för prövning av domstol, med vissa undantag, kan prövas av regeringsrätten såvitt gäller beslutens rättsenlighet. Lagen, som är tidsbegränsad, har nyligen fått förlängd giltighetstid. Samtidigt har vissa justeringar gjorts i lagen och riksdagen gett regeringen till känna vad konstitutionsutskottet anfört om bl.a. lagens tillämpningsområde (prop. 1990/91:176, 1991/92:KU12, rskr. 51, SFS 1991:1825).

Skälet till lagens tillkomst var främst att säkerställa att svensk rätt står i överensstämmelse med de krav på rätt till domstolsprövning av enskildas "civila rättigheter och skyldigheter" (artikel 6) som ställs i Europarådets konvention till skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen). Med denna rätt förstås - förutom det som faller inom den traditionella civilrätten - även vissa förhållanden som regleras i den offentliga rätten i Sverige.

I och för sig har det i Sverige länge pågått en utveckling som inneburit att förvaltningsmyndigheters beslut i större omfattning skall överklagas hos domstol. Förvaltningsrättsreformen år 1971, då länsdomstolarna tillskapades och kammarrättsorganisationen byggdes ut, utgjorde ett viktigt steg i denna utveckling. På senare år har särskilt strävanden att avlasta regeringen uppgiften att i sista instans pröva förvaltningsärenden lett till att fler ärendetyper överförts till domstolsprövning inom ramen för normal överklagandeordning (se prop. 1983/84:120, KU23, rskr. 250 och prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 55).

Sveriges deltagande i ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) och i den europeiska gemenskapen (EG) kan ställa ökade krav på möjligheter till domstolsprövning av den statliga och kommunala förvaltningens beslut i olika ärenden.

Utredningsbehovet och kommitténs uppgifter

Enligt min mening har nu så lång tid förflutit efter tillkomsten av regeringsformens fri- och rättighetsreglering att det är dags att ta upp frågan om ytterligare förstärkning av skyddet. Också frågor som rör domstols prövning av normbeslut och förvaltningsbeslut bör behandlas i sammanhanget, bl.a. på grund av att de har samband med grundlagsskyddet för fri- och rättigheterna. Det utredningsarbete som krävs på de två områdena bör utföras av en parlamentarisk kommitté.

Kommittén bör ha stor frihet att ta upp olika frågor på de områden som uppdraget avser. Jag skall emellertid ange vissa spörsmål som kommittén bör eller kan gå in på i sitt arbete, i syfte att förstärka den enskildes rättssäkerhet och den demokratiska rättsstatens institutioner i enlighet med den utveckling som har skett i andra västeuropeiska länder under efterkrigstiden samt inom ramen för Europarådet och ESK- processen, den så kallade Parisstadgan från år 1990.

Rätten till enskilt ägande har grundläggande betydelse för det svenska samhällssystemet. Den är en av grundstenarna för rättsordningen i ett fritt samhälle. Rätten att äga egendom är ett väsentligt värn för den enskildes frihet mot en övermäktig stat. Detta kommer till uttryck bl.a. i "Parisstadgan för ett nytt Europa", som särskilt nämner rätten att "äga egendom ensam eller tillsammans med andra" som en av de rättigheter som skall "skyddas mot varje kränkning". Både vår privaträtt och vår straffrätt utgår från den enskilda äganderättens princip. Dessutom är den enskilda äganderätten en oundgänglig förutsättning för en fungerande marknadsekonomi, och den är av stor betydelse både för den enskildes ekonomiska välfärd och den nationella ekonomin. Äganderätten leder nämligen till att de enskilda vårdar sina tillgångar till egen nytta och därigenom skapar ökade resurser för oss alla. Äganderätten är således ytterst en av de mera väsentliga samhällsfrågorna (prop. 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik).

Trots dess avgörande betydelse för samhällslivet har den enskilda äganderätten ännu inte fått något starkare skydd i regeringsformen (se främst 2 kap. 18 § RF). Vår regeringsform ger därmed ett sämre uttryck för den enskilda äganderättens princip än grundlagarna i många andra länder.

Den enskilda äganderätten skyddas också i Europakonventionen (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen). Konventionen slår fast att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt och att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser. Sverige har anslutit sig till konventionen men har vid ett tillfälle fällts av Europadomstolen för brott på denna punkt (Europadomstolens dom den 23 september 1982 i målet Sporrong och Lönnroth, Ser. A. Vol. 52).

Mot denna bakgrund är det angeläget att skyddet för äganderätten skrivs in i grundlagen på ett mera uttryckligt sätt än för närvarande. Kommittén bör därför överväga frågan om att införa en regel i regeringsformen som slår fast att den enskilda äganderättens princip är orubblig och att inskränkningar endast får ske i klart angivna fall. Kommittén bör därvid studera hur sådana regler formulerats i utländska författningar samt i Europakonventionen och i andra liknande internationella dokument. Flera förslag till utformning av en sådan bestämmelse har också förts fram i olika sammanhang i den allmänna debatten i Sverige.

Det är ofrånkomligt att vissa inskränkningar i äganderätten måste få göras. Även andra ingrepp och befogenhetsinskränkningar än expropriation, t.ex. med avseende på naturvård och fysisk planering måste givetvis också i framtiden vara tillåtna. Kommittén bör söka utforma en regel som på ett så distinkt och precist sätt som möjligt slår fast vilka inskränkningar som skall vara tillåtna. Utgångspunkten bör vara att skapa garantier för att befogenhetsregleringen inte är mera ingripande än som motiveras av vad som är nödvändigt från allmän utgångspunkt och som är förenligt med den demokratiska rättsstatens principer. En annan utgångspunkt för kommitténs överväganden bör vara att enskilda inte godtyckligt skall drabbas ekonomiskt av befogenhetsinskränkningar. Grundlagsregeln bör ange att rätten till ersättning i rimlig utsträckning skall motsvara graden av befogenhets inskränkning.

Europakonventionen ger en viss ledning i fråga om de problem som måste tas upp vid införandet av ett mer kvalificerat skydd för äganderätten. Kommittén bör vidare göra en genomgång av befintlig lagstiftning som i något avseende begränsar äganderätten och lägga fram förslag till de ändringar i den som föranleds av kommitténs förslag i fråga om grundlagsregleringen. Kommittén bör också överväga om dess förslag i fråga om grundlagsskyddet får några konsekvenser för 8 kap. RF och, om så är fallet, föreslå de ändringar i kapitlet som behövs.

När det gäller frågan om ersättning vid egendomsavhändelse bör kommittén överväga preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt till ersättning vid expropriation och liknande förfoganden. Skyldigheten att erlägga skatter och avgifter till stat och kommun har också beröringspunkter med frågan om vilka inskränkningar i äganderätten som kan accepteras (jfr artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen). Svårigheter föreligger dock när det gäller att definiera vad skatter och avgifter är och att ange gränser för det allmänna att ta ut sådana pålagor. I 2 kap. 10 § RF finns ett förbud mot retroaktiv skattelagstiftning. Kommittén bör mot bakgrund av denna regel söka klarlägga beskattningsmaktens gränser. Kommittén bör lämna förslag till eventuellt motiverade ändringar i RFs regler om skatter och avgifter.

Närings- och yrkesfriheten, dvs. friheten att starta ett företag och att vara verksam i den näring eller det yrke man önskar, är ett omistligt inslag i ett fritt samhälle. Den är även en förutsättning för mångfald i näringslivet och för utveckling av nya företag, företagsformer och produkter. Närings- och yrkesfriheten är nödvändiga institutionella förutsättningar för en väl fungerande marknadsekonomi. Rätten att bedriva näringsverksamhet och att utöva ett yrke är så grundläggande i ett fritt samhälle att det bör övervägas om den inte också bör ges ett grundlagsskydd. Ett sådant skydd skulle även ligga väl i linje med de aktuella internationella samarbetssträvandena.

I Sverige har vi haft en lång tradition av etableringsfrihet. Under de senaste decennierna har närings- och yrkesfriheten dock kommit att inskränkas på olika sätt, exempelvis genom monopol, auktorisationskrav, etableringskontroll, särskilda bidragsbestämmelser och andra regleringsåtgärder. En grundlagsregel som skyddar närings- och yrkesfriheten kan inte vara ovillkorlig. Vissa andra intressen kan motivera att undantag görs. Kommittén bör därför utreda frågan om hur en grundlagsbestämmelse som medger undantag för vissa speciella fall bör vara utformad.

Kommittén bör även i denna del göra en genomgång av författningsbeståndet på näringsområdet och föreslå de ändringar som kommitténs förslag i grundlagsfrågan kan föranleda.

S.k. negativ föreningsrätt har också betydelse för närings- och yrkesfriheten (jfr prop. 1991/92:51).

Föreningsfriheten består enligt 2 kap. 1 § RF i att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften (positiv föreningsfrihet). Enligt 2 kap. 2 § RF innebär föreningsfriheten vidare att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot tvång att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende (negativ föreningsfrihet).

Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen också följa rätten att utan sanktion utträda ur en förening. Rätten att stå utanför en förening är emellertid ingen självklarhet i Sverige. Arbetsdomstolen har visserligen vid flera tillfällen fastställt att en medlem i en facklig organisation har rätt att lämna organisationen på egen begäran. Det förekommer dock att fackliga organisationer nekar eller ställer upp hinder om en medlem önskar utträda eller skapar svårigheter för ar betsgivare som önskar anställa någon som inte är fackligt ansluten. På samma sätt kan det uppstå svårigheter för en arbetssökande i de fall arbetsgivaren förbundit sig att endast anställa dem med viss facklig tillhörighet och den arbetssökande tillhör en annan organisation eller inte tillhör någon facklig organisation alls.

För att skydda medborgarnas rättigheter mot angrepp från andra enskilda är det, till skillnad från skyddet gentemot den offentliga makten, i de flesta fall tillräckligt med vanlig lag. Detta hindrar inte att det kan finnas skäl att i grundlag ta in vissa klart avgränsade regler som gäller förhållandet mellan enskilda. Så har skett beträffande rätten till fackliga stridsåtgärder (2 kap. 17 § RF), och i fråga om författares m.fl. rätt till sina verk (2 kap. 19 § RF). Det bör ankomma på kommittén att överväga frågan om en utbyggnad av grundlagsskyddet för den negativa föreningsrätten, för att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från medlemskap i t.ex. en facklig organisation. En grundlagsreglering av den negativa föreningsrätten måste dock också vägas mot bl.a. värdet av att upprätthålla principen om avtalsfrihet. Kommer kommittén emellertid fram till att en grundlagsändring är motiverad bör den lämna förslag i saken. I motsatt fall bör kommittén ta upp frågan om det är lämpligt att saken regleras i vanlig lag.

Slutligen bör kommittén i detta sammanhang också överväga om regerings formens nuvarande reglering i tillräcklig grad skyddar de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som finns upptagna i Parisstadgan.

Europakonventionen ingår i den s.k. EG-rätten. Den anses inom EG utgöra en del av de rättsprinciper som gäller inom gemenskapen utan att detta har kommit till uttryck i fördragen om EG. Den skall iakttas såväl när EGs organ själva beslutar normer som när medlemsstaterna inför nationella regler på grundval av EG-direktiv. Ett EES-samarbete innebär att Sverige på de områden samarbetet gäller skall införliva EES-avtalet och därmed EG-rätt med svensk rätt. Kommittén bör undersöka vilka konsekvenser detta får beträffande Europakonventionens tillämplighet i Sverige. Vid ett svenskt medlemskap i EG kommer dessutom en del av EG- rätten att gälla i Sverige direkt utan något särskilt mellanliggande svenskt beslut om införlivande. Den fråga som då uppkommer är om konventionen bör införlivas med svensk rätt generellt sett (jfr 1991/92:KU12). Kommittén bör ta ställning till om detta är möjligt och lämpligt och i så fall lägga fram de förslag som kan anses motiverade. Därvid bör beaktas hur frågan om konventionens införlivande med den interna rätten utvecklas i de övriga nordiska länderna där Danmark, Finland och Norge har kommit olika långt.

Som nämnts inledningsvis har fri- och rättighetsskyddet samband med frågan om lagprövningsrätten, dvs. rätten - och skyldigheten - för domstolar och andra offentliga organ att pröva om normer beslutade på olika nivåer är förenliga med överordnade regler och då i första hand grundlagens bestämmelser, t.ex. 2 kap. RF. Lagprövningsrätten var länge omtvistad i vår rättsordning men den vann slutgiltigt erkännande vid tillkomsten av 1974 års RF och den skrevs in i grundlagen år 1979. Vad diskussionen sedan dess gällt är framför allt det krav på uppenbar motstridighet med en överordnad författning som enligt 11 kap. 14 § RF gäller i fråga om lagar och förordningar. Kritik har riktats mot att t.ex. en förordning som strider mot en lag skall tillämpas, om inte motstridigheten är uppenbar. För min del kan jag instämma i att den nuvarande grundlagsregeln inte är tillfredsställande utformad. Som jag ser det ger den uttryck för ett alltför restriktivt sätt att se på lagprövningsrätten. Kommittén bör därför överväga om utrymmet för lagprövningsrätten bör vidgas genom att kravet på att felet skall vara uppenbart tas bort eller mildras i vart fall när det gäller den prövning som åligger domstolarna.

En annan möjlighet som bör övervägas är att ge någon av de högsta domstolsinstanserna till exklusiv uppgift att pröva grundlagsenligheten hos beslut av intresse från konstitutionell synpunkt. Ett ytterligare alternativ är att skapa någon form av författningsdomstol med denna uppgift. En sådan uppgift skulle främst bestå i att svara för normkon trollen, men kommittén bör även överväga vad som i övrigt bör ingå i prövningsbefogenheten. Det bör understrykas att det givetvis när det gäller utövandet av normkontrollen endast skall vara fråga om en juridisk kontroll av normbeslut på olika nivåer. Kommittén bör studera de olika system med domstolsprövning av konstitutionella frågor som finns utomlands. Av störst intresse är givetvis de som finns i västeuro peiska länder. Om kommittén skulle komma fram till att en domstol med nu avsedd uppgift bör finnas i någon form, bör den också ta ställning till vilken roll - förutom dagens lagprövningsrätt - även lagrådsgranskning skall ha i ett sådant system.

En annan aspekt på rätten till domstolsprövning är de krav som Europakonventionen ställer och som gäller den enskildes rätt att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade inför en inhemsk domstol. Enligt artikel 6 skall envar, när det gäller prövning av hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Utvecklingen har efter hand visat att den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna anser att även tillämpningen av vissa regler i den offentliga rätten som rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna gäller civila rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i konventionen (se t.ex. prop. 1987/88:69 Bilaga 5).

Ytterligare ett skäl för att få till stånd domstolsprövning i fler ärendegrupper är Sveriges behov av anpassning till krav som uppställs i vissa EG-direktiv på domstolsprövning i större utsträckning än vad som för närvarande gäller i Sverige vid sidan av möjligheten till rättspröv ning. Sverige har år 1991 ansökt om svenskt medlemskap i EG. Dessutom står Sverige som EFTA-land inför ett avtal med EG om ett europeiskt ekonomiskt samarbetetsområde (EES). Ett svenskt deltagande i det europeiska integrationsarbetet kan också generellt leda till krav på att enskilda i ökad utsträckning skall kunna göra sina rättigheter gällande inför domstol. I den utsträckning ändringar är nödvändiga inför ett EES- avtals ikraftträdande den 1 januari 1993 får saken behandlas i annan ordning. Kommittén bör emellertid inrikta sig på frågan hur en mera långsiktig lösning bör vara utformaad i ett EG-perspektiv.

En uppgift för kommittén bör således vara att överväga och lägga fram förslag som gör svensk lagstiftning anpassad till våra internationella åtaganden i fråga om rätt till domstolsprövning. Kommittén bör därvid se på de regler som gäller för domstolsprövning av förvaltningsbeslut i andra jämförbara länder.

Kommittén bör vidare ta ställning till om den svenska domstolskontrollen av förvaltningsbeslut bör förbättras så att en generell möjlighet till domstolsprövning införs. Rättsprövningslagen har som jag tidigare sagt till syfte att anpassa vår lagstiftning till Europakonventionen i detta hänseende. Det är emellertid osäkert om denna reglering är tillräcklig. Frågan har inte prövats av Europadomstolen. Konventionen är dessutom uttryck för en europeisk minimistandard och det kan ifrågasättas om inte den svenska rättsordningen bör uppfylla högre ställda krav än så när det gäller rättssäkerheten för den enskilde. Parisstadgans formuleringar om myndigheternas "förpliktelse att följa lagen och en opartisk rättskipning" understryker ytterligare vikten av att svensk rättsutveckling väl ansluter till den europeiska utvecklingen. Kommittén bör därför överväga om det är lämpligare med ett helt nytt institut. Utgångspunkten bör vara att förvaltningsbeslut som rör "civila" rättigheter eller skyldigheter prövas av allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol. För att undvika gränsdragningsproblem kan det övervägas att göra domstolsprövningen av förvaltningsbeslut mera allmän (jfr 1991/92:KU12). I det sammanhanget bör dock särskilt beaktas att beslut som är av säkerhets- eller utrikespolitisk natur inte onödigtvis underkastas domstolsprövning. Det kan även finnas andra förvaltningsbeslut som är mindre väl ägnade att prövas av domstol.

Det är som framgått angeläget med en genomgång av svensk lagstiftning i syfte att bringa den i överensstämmelse med Europakonventionen och Europadomstolens avgöranden. Det är knappast möjligt för kommittén att göra en generell genomgång av all vår lagstiftning. En sådan genomgång får göras på varje rättsområde för sig samtidigt som annat reformarbete på respektive område genomförs. Kommittén bör dock vara oförhindrad att peka på lagstiftning som kan antas inte uppfylla Europakonventionens krav.

Utredningsarbetet

Utredningen bör under arbetets gång samråda med utredningen (Ju 1991:03) om grundlagsfrågor inför EG, som har i uppdrag att utreda behovet av grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EG samt föreslå sådana ändringar (dir. 1991:24).

För kommittén gäller vidare regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Kommittén bör eftersträva att finna samlande lösningar på de frågor som omfattas av dess uppdrag. Liksom alltid när det gäller grundlagsfrågor är det angeläget att de förslag som läggs fram har bred politisk förankring.

De uppgifter som läggs på kommittén är omfattande och flera av dem kräver grundliga genomgångar och analyser av gällande lagstiftning. Det är ändå angeläget att kommittén kan lägga fram förslag snabbt. Den bör vara oförhindrad att presentera förslag successivt genom att lägga fram delbetänkanden. I vart fall förslag till grundlagsändringar i fråga om äganderätten, närings- och yrkesfriheten samt den negativa föreningsrätten bör läggas fram i sådan tid att en proposition i ämnet kan läggas fram för riksdagen i december 1993 (jfr 8 kap. 15 § RF). De frågor som har betydelse för ett svenskt EG-medlemskap bör behandlas så att förslag kan genomföras till den 1 januari 1995, vilket innebär att kommittén måste lämna sådana förslag under hösten 1993. Kommitténs arbete bör i sin helhet vara avslutat senast till halvårsskiftet 1994.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om statsrätt och förvaltningsrätt

att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -med högst tio ledamöter med uppdrag att utreda frågan om grundlagsskydd för äganderätten m.m. samt frågan om vidgade möjligheter till domstolskontroll,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)