Beslut vid regeringssammanträde 1991-05-08

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström, anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas med uppgift att se över veterinärväsendets uppgift, organisation och finansiering. Utredaren skall

o analysera nuvarande och framtida behov av veterinär verksamhet,

o föreslå ansvarsfördelning, dimensionering och organisation av det framtida veterinärväsendet,

o belysa kostnaderna och finansieringen av organisationsförslaget,

o i sina förslag beakta Sveriges närmande till EG.

Veterinärväsendet är ett samlingsnamn för all veterinär verksamhet i landet. Ca 1500 veterinärer är sysselsatta inom veterinärväsendet. Arbetsuppgifterna är fördelade på ett femtontal olika verksamhetsområden. De stora verksamhetsområdena, inom vilka ca 80 % av veterinärkåren är yrkesverksam, utgörs av distriktsveterinärorganisationen, besiktningsveterinärorganisationen, djursjukhus, privata praktiker och veterinärmedicinska fakulteten vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Lantbruksstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för bl.a. djurskyddet och djurens hälso- och sjukvård och är tillika chefsmyndighet för lantbruksnämnderna och distriktsveterinärorganisationen. Lantbruksstyrelsen skall bl.a. särskilt främja ett gott hälsotillstånd bland husdjuren, leda och övervaka bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar, se till att lagstiftningen om djurskydd efterlevs samt ha tillsynen över veterinärväsendet med den begränsning som följer av att sådan tillsyn också utövas av bl.a. livsmedelsverket och lantbruksuniversitetet. Inom lantbruksstyrelsen finns en särskild nämnd, veterinärväsendets ansvarsnämnd, som handlägger disciplinära frågor vad gäller flertalet veterinärer. Lantbruksstyrelsen meddelar även, med stöd av lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m., legitimation som veterinär.

Riksdagen beslutade den 14 december 1989 (prop. 1988/89:154, BoU9, rskr. 89) om en samordning av länsförvaltningen som bl.a. innebär att lantbruksnämnderna från den 1 juli 1991 skall ingå som en del i den nya länsförvaltningen. Lantbruksstyrelsen upphör därmed att vara chefsmyndighet för lantbruksnämnderna. Riksdagen beslutade den 18 april 1991 (prop. 1990/91:100, JoU22, rskr. 202) att en ny central jordbruksmyndighet, statens jordbruksverk, bildas den 1 juli 1991 samtidigt som lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd upphör. Den nya myndigheten skall bl.a. handha frågor om djurskyddet och veterinärväsendet.

Statens livsmedelsverk är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör livsmedel samt är chefsmyndighet för besiktningsveterinär organisationen. Livsmedelsverket skall bl.a. särskilt utöva tillsyn enligt livsmedelslagen (1971:511) samt leda och samordna livsmedelskontrollen.

Bestämmelserna om livsmedelskontrollen skärptes under år 1989 genom ett riksdagsbeslut (prop. 1988/89:68, JoU14, rskr. 263). Genom detta beslut stärktes livsmedelsverkets centrala tillsynsroll. Det blev också obligatoriskt för alla företag som hanterar livsmedel att ha ett kontrollprogram för egentillsyn.

En utgångspunkt för den offentliga kontrollen är att ansvaret för kvaliteten hos produkten alltid ligger hos den som har tillverkat eller säljer varan. Inriktningen på livsmedelskontrollen går mot ökad egenkontroll, där den offentliga kontrollen följer upp företagens egna kontrollprogram.

Slakteriförbundet och Svensk Husdjursskötsel har en veterinär verksamhet som bl.a. innefattar förebyggande djurhälsovård inom ramen för lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. För detta ändamål har man såväl en central som en regional veterinärorganisation. Verksamheten riktar sig mot en viss typ av djurhållning eller mot en viss sjukdom hos ett djurslag. Medlemskap i dessa hälsokontroller är frivilligt för djurägarna.

Därutöver finns ett antal andra mindre organisationer med såväl regional som central verksamhet.

Enligt veterinärinstruktionen är en länsveterinär tjänsteman hos länsstyrelsen och fullgör i denna egenskap uppgifter enligt den instruktion som gäller för länsstyrelsen. Dessutom är han chef för den veterinära enheten vid lantbruksnämnden. Den 1 juli 1991 träder förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion i kraft. Enligt den nya länsstyrelseinstruktionen svarar länsstyrelsen bl.a. för regionala frågor om djurskyddet, livsmedelskontrollen och lantbruket. Länsstyrelsen svarar också för distriktsveterinärorganisationen i länet och utövar tillsyn över andra praktiserande veterinärers verksamheter samt leder och samordnar åtgärder mot djursjukdomar. Inom den nya länsstyrelsen skall det bl.a. finnas en länsexpert för livsmedelskontroll, djurskydd och allmänna veterinärfrågor.

I veterinärinstruktionen regleras distriktsveterinärorganisationens uppgifter och organisation. Distriktsveterinärorganisationen är främst avpassad för att tillgodose behovet av hälso- och sjukvård inom animalieproduktionen samt för hästar som används i jord- och skogsbruket. Om det är påkallat av djurskyddsskäl eller om annan veterinärvård inte kan anvisas, är distriktsveterinären skyldig att utöva djursjukvård även för övriga husdjur. Vidare skall distriktsveterinären se till att föreskrifterna om hälso- och sjukvården bland husdjuren och inom djurskyddet efterlevs. Distriktsveterinäro rganisationen skall i samarbete med främst den organiserade hälsokontrollverksamheten medverka vid förebyggande åtgärder.

Riksdagen beslutade den 28 april 1982 (prop. 1981/82:122, JoU31, rskr. 261) att stimulera en veterinär samverkan genom att stödja inrättandet av flerveterinärstationer. Ett årligt anslag till lantbruksstyrelsen på 500000 kr. har lett till att det för närvarande finns 32 veterinärstationer där samverkan främst sker mellan distriktsveterinärer, men där även annan veterinär samverkan förekommer i begränsad omfattning, såsom samarbete mellan seminveterinärer och distriktsveterinärer.

Antalet tjänster inom distriktsveterinärorganisationen får uppgå till högst 390 tjänster. Så många tjänster har dock aldrig tillsatts, för närvarande uppgår antalet till ca 330. Utöver de fast anställda distriktsveterinärerna finns ett betydande antal veterinärer som tjänstgör som vikarier för distriktsveterinärerna.

Distriktsveterinären uppbär lön från staten samt erhåller, enligt veterinärtaxeförordningen (1975:539), arvoden och kostnadsersättningar från djurägarna. Enligt veterinärtaxeförordningen är distriktsveterinären skyldig att av djurägaren ta ut en djursjukvårdsavgift, som skall betalas in till statsverket.

I veterinärinstruktionen regleras uppgifter och organisation för besiktningsveterinärorganisationen. Denna utför köttkontroll, hygienövervakning och tillsyn vid kontrollslakterier och exportkontrollanläggningar med stöd av livsmedelslagen (1971:511).

Organisationen är dimensionerad för 85 besiktningsveterinärer och 140 besiktningsassistenter. Veterinärerna är ansvariga för köttkontrollen och tillsynen medan assistenterna utför rutinbesiktning under ledning av en veterinär.

Med stöd av 29a§ livsmedelslagen tas avgifter ut från de kontrollerade objekten för att finansiera besiktningsveterinärorganisationen. Statens livsmedelsverk fastställer dels bemanningen vid kontrollslakterierna, dels de avgifter som kontrollslakterier och exportkontrollanläggningar skall erlägga. Avgifterna från kontrollslakterierna motsvarar ca 80 % av de totala intäkterna för organisationen.

Den regionala organisationen för djurhälsokontrollen är huvudsakligen uppbyggd inom slakteriföreningarnas organisation eller inom husdjursföreningarnas organisation.

Veterinärer verksamma vid Sveriges lantbruksuniversitets veterinärmedicinska fakultet och vid statens veterinärmedicinska anstalt, militärveterinärer och stadsveterinärer utgör övriga veterinärkategorier som är offentligt anställda. Stadsveterinärerna är kommunalt anställda och övriga kategorier är anställda av staten.

Ca 350 veterinärer i enskild tjänst arbetar på djursjukhus eller som privatpraktiserande. Deras verksamhetsområde utgörs framför allt av vård av sjuka sällskapsdjur och sporthästar. Övriga veterinärer i enskild tjänst arbetar inom den förebyggande hälsokontrollen och seminverksamheten samt veterinärmedicinska laboratorier och inom industriell verksamhet.

En stor grupp veterinärer är yrkesverksamma utan att ha en fast anställning. Denna grupp arbetar i första hand som vikarier inom distrikts- och besiktningsveterinärorganisationen och består till största delen av nyligen utexaminerade veterinärer. Därutöver finns ca 300 pensionerade veterinärer av vilka en del är yrkesverksamma.

Av stor vikt för bedömningen av behovet av veterinär service i landet är utvecklingen av antalet husdjur. Antalet djur inom animalieproduktionen påverkar även behovet av slakterier. Av följande tabeller framgår utvecklingen de senaste åren. Viss osäkerhet föreligger beträffande uppgifterna om antalet hästar, hundar och katter.

Antal djur 1980 1986 1990 Nötkreatur 1 935022 1 715 536 1 718 443 Svin1 2 714 197 2 438 668 2 263 943 Häst2 115 500 130 350 155 000 Hund3 700 000 700 000 700 000 Katt4 800 000 1 000 000 1 000 000

Antal besättningar1 1980 1986 1990 Nötkreatur 70 503 55 328 47 292 Svin 26 017 18 498 14 301

Antal distriktsvete- rinärförrättningar2 1986/87 1989/90 Animalieproducerande djur 352 923 291 229 Sällskapsdjur 76 176 74 461 Totalt 429 094 365 690

Antal slakterier5 1986 1990 Kontrollslakteri 49 51 Fjäderfäkontroll- slakteri 16 18 Renkontrollslakteri 31 35 Köttbesiktningsbyrå 40 40

2 Lantbruksstyrelsen

3 Svenska Kennelklubben

4 Sveriges Kattklubbars Riksförbund

5 Statens livsmedelsverk

Samhällets mål för den veterinära verksamheten har bl.a. kommit till uttryck i besluten om organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukvård m.m. (prop. 1981/82:122, JoU31, rskr. 261), om djurskyddslag (prop. 1987/88:93, JoU22, rskr. 327) och om livsmedelskontroll (prop. 1988/89:68, JoU14, rskr. 263) samt i ett flertal författningar.

Ett centralt mål med livsmedelspolitiken är att den skall uppfylla livsmedelslagstiftningens hygien- och redlighetskrav samtidigt som prisutvecklingen på livsmedel skall vara rimlig i förhållande till prisutvecklingen på övriga varor och tjänster. I jordbruksutskottets betänkande JoU 1981/82:31 anges att djurens hälsa och därmed djurens hälso- och sjukvård liksom den förebyggande djurhälsovården i detta sammanhang har ett betydande samhällsintresse. Vidare framhålls också betydelsen av en god beredskap mot smittsamma sjukdomar och av tillgång till expert och serviceorgan hos de myndigheter som svarar för bekämpandet av sådana sjukdomar. Det fastslogs även att det från regionalpolitisk synpunkt är angeläget att en viss jordbruksproduktion upprätthölls i norra Sverige. Detta medför bl.a. att djurägarna i dessa delar av landet måste få tillgång till veterinär service till rimliga kostnader.

I jordbruksutskottets betänkande JoU 1988/89:14 (prop. 1988/89:68, rskr. 263) anges att avsikten med livsmedelslagstiftningen och den offentliga livsmedelskontrollen är att skydda konsumenterna mot hälsorisker och oredligt förfarande.

De samhälleliga målen har även uttryckts i flera författningar. I 2§ djurskyddslagen (1988:534) sägs att ''djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom''. I epizootilagen (1980:369) och lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur finns bestämmelser om att vissa smittsamma sjukdomar skall bekämpas. I den veterinära införselkungörelsen (1958:551) ges bestämmelser till förebyggande av att djursjukdomar förs in i riket m.m. I livsmedelslagen (1971:511) ges bestämmelser om livsmedlens innehåll och hantering. I olika följdförfattningar finns ytterligare detaljbestämmelser med anledning av tidigare nämnda författningar. Genomförandet av intentionerna i dessa författningar förutsätter tillgång till och medverkan av veterinär personal.

Veterinärväsendet påverkas av flera förändringar i det svenska samhället och vår omvärld.

Av tabellerna över antalet husdjur framgår att antalet nötkreatur och svin och framför allt antalet djurbesättningar har minskat under den sen aste tioårsperioden. En ökning av antalet hästar kompenserar inte bortfallet av nötkreatur och svin. Antalet förrättningar utförda av distriktsveterinärer har därför kontinuerligt minskat. Den minskade djurhållningen har naturligtvis till följd att även antalet slaktade djur minskar. Ett minskande antal djur kan leda till ett minskat behov av veterinär service.

Riksdagen beslutade den 9 juni 1990 att införa en ny livsmedelspolitik (prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327). En utgångspunkt för livsmedelspolitiken bör enligt beslutet vara att produktionen i princip skall vara underkastad samma villkor som andra näringar. Beslutet innebär bl.a. att gränsskyddet gentemot omvärlden behålls, medan den interna marknaden avregleras. Avvecklingen av den interna marknadsregler ingen inleds den 1 juli 1991. En avsikt med beslutet är att balans skall uppnås mellan tillgång och efterfrågan på jordbruksprodukter, vilket medför att bl.a. mjölkproduktionen kommer att minska. Som konsekvens härav kommer antalet mjölkkor att minska, vilket sannolikt kommer att påverka behovet av veterinär service. En ytterligare konsekvens blir strukturförändringar i uppsamlings- och förädlingsleden inom livsmedelsindustrin vilket torde innebära såväl en koncentration i förädlingsledet som en ökning av lokal livsmedelsproduktion t.ex. gårdsslakteri.

Den nya djurskyddslagen innebär att djur inom husdjursskötseln skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjligheter att bete sig naturligt. I lagen anges att djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Genom den nya djurskyddslagen har djurskyddet fått en väsentligt ökad betydelse i djurhållningen. Härigenom ställs nya och utökade krav på veterinärer och på dem som har ansvaret för djurskyddstillsynen och rådgivningen i djurskyddsfrågor. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna utövar tillsyn enligt djurskyddslagen inom kommunerna. I prop. 1989/90:118 (JoU23, rskr. 342) om tillsyn enligt djurskyddslagen framhålls att kommunerna i vissa fall bör anlita veterinär. Detta kan gälla i ärenden som rör omhändertagande av djur, när det i övrigt finns anledning att befara missförhållanden eller när det annars finns särskilda skäl för att anlita veterinär sakkunskap. Kommunerna bör också i sin verksamhetsplanering anlita veterinär. Detta kommer att leda till ett ökat samarbete mellan veterinärer och kommuner. Den nya djurskyddslagen kommer även av detta skäl att leda till utökade arbetsuppgifter för veterinärkåren.

Sveriges närmande till EG kan även komma att medföra att veterinären får en ny roll anpassad till de krav som EG ställer. Den veterinära införselkontrollen kan därigenom komma att få en ny inriktning med utökad kontroll på destinationsorten och minskad gränskontroll. Vidare kan antalet veterinärförrättningar öka vid export av djur eftersom förutsättningarna för internationella transporter inom EG bygger på intyg utfärdade i ursprungsbesättningen. Skall kontroll i form av provtagning utföras inom en viss tid måste ett nära samarbete mellan den kontrollerande veterinären och det veterinärmedicinska laboratoriet etableras. Inom ramen för en fri inre marknad ligger också kravet på att varje land kan dokumentera sitt sjukdomsläge. Detta kommer sannolikt att innebära ökade veterinära insatser.

En allmän tendens inom veterinärmedicinen är att den förebyggande vården fått och förväntas få en allt större betydelse -- framför allt inom animalieproduktionen. Såväl djurhälsoveterinärer som distriktsveterinärer deltar i det förebyggande arbetet. Med hänsyn till att utvecklingen går mot allt mer förebyggande åtgärder kommer sannolikt även behovet av ett utvidgat samarbete mellan dessa veterinärkategorier att öka. Den samlade erfarenheten från såväl djursjukvård som förebyggande åtgärder kan då läggas till grund för åtgärdsprogram i besättningarna. Även uppgifter om förekomst av sjukliga förändringar vid slakt bör öka behovet av ett samarbete mellan besättningsveterinärerna och besiktningsveterinärorganisationen.

Förebyggande åtgärder är inte enbart av rent veterinärmedicinsk karaktär utan förutsätter även ett samarbete med andra yrkeskategorier. Detta kommer att medföra vissa förändringar av veterinärens uppgifter.

Riksdagen godkände år 1986 en överenskommelse mellan regeringen och Lantbrukarnas förhandlingsdelegation om finansieringen av kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård. Mot bakgrund av detta beslut finansieras kostnaderna budgetåret 1990/91 med 52,8 milj.kr. av kollektiva medel från jordbruksnäringen. Återstående kostnader finansieras med djursjukvårdsavgifter (20,5 milj.kr.), införselavgifter utanför fördelningsplanen (28,3 milj.kr.) samt med bidrag av budgetmedel (6,5 milj.kr.). Utöver nyss nämnd finansiering så får distriktsveterinärerna också intäkter genom att den enskilde djurägaren vid varje vårdtillfälle betalar distriktsveterinären för djursjukvård enligt veterinärtaxeförordningen (1975:539). Fr.o.m. budgetåret 1991/92 förändras förutsättningarna för finansieringen genom att finansiering med medel inom jordbruksprisregleringen inte längre är möjlig. Riksdagen beslutade den 18 april 1991 (prop. 1991/92:100, JoU22, rskr. 202) att kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård för budgetåret 1991/92 skall finansieras uteslutande med djursjukvårdsavgifter (24,5 milj.kr.) och med bidrag av budgetmedel (85 milj.kr.). Den föreslagna finansieringen är av tillfällig natur i avvaktan på att frågan utreds närmare.

Därutöver beslutade riksdagen att staten bidrar till kostnaderna för veterinärvård till avlägset boende djurägare till en beräknad kostnad av ca 2,2 milj.kr. Vidare föreslås att 29,3 milj.kr. skall anvisas för djurhälsovård och djurskyddsbefrämjande åtgärder samt närmare 40 milj.kr. för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar.

Sedan början av 1980-talet har andelen kvinnor som antagits till veterinärutbildningen ökat. De veterinärer som utexamineras under i vart fall första delen av nittiotalet kommer att till största delen vara kvinnor. Av lantbruksstyrelsens rapport ''Veterinär arbetsmarknad under 1990-talet'' framgår dock att yngre kvinnliga distriktsveterinärer utgör en mindre del av yngre distriktsveterinärer trots att de utgör ett betydande flertal bland de nyligen utexaminerade veterinärerna. Som orsak härtill har bl.a. framförts att arbetssituationen för distriktsveterinärerna inte är anpassad till dagens samhälle. Arbetstidslagstiftningen är t.ex. inte tillämplig på distriktsveterinärarbetet. Den nuvarande organisationen är dimensionerad så att veterinärerna i ett distrikt förmår upprätthålla veterinär service hela dygnet. Detta leder tidvis till långa arbetspass som till en del är förlagd till obekväm arbetstid. Härigenom försvåras möjligheterna att leva ett normalt socialt liv. Det finns följaktligen ett behov av att anpassa arbetet till de förutsättningar som råder i dagens samhälle.

Rekryteringen av personal till distrikts- och besiktningsveterinärorganisationerna har varit förenad med problem framför allt i Norrland. Såväl lantbruksstyrelsen som statens livsmedelsverk har gjort betydande insatser och prövat nya metoder för personalrekrytering. Trots dessa insatser har det varit svårt att besätta tjänsterna. Rekryteringen tillbesiktningsveterinärorganisationen har dock förbättrats under hösten 1990.

Besiktningsveterinärorganisationen har under senare år också vidkänts en snabb kostnadsökning som bl.a. bottnar i bristande flexibilitet i nuvarande organisation. De förändringar som nu kan förväntas inom animalieproduktionen kommer att ytterligare accentuera problemen.

Statens livsmedelsverk har studerat flera alternativ till nuvarande utformning av besiktningsveterinärorganisationen och arbetar för närvarande med ett åtgärdsprogram som bl.a. syftar till att göra den rationellare och mindre kostnadskrävande.

Utbildningen av veterinärer kan även komma att påverkas av en förändrad roll för veterinären och av ett närmande till EG. Dessutom kan förändringar av den internationella handeln medföra att kunskaperna måste förbättras i fråga om smittsamma sjukdomar som inte förekommer i Sverige eller är sällsynta här.

Sveriges veterinärförbund har i skrivelse till regeringen framställt önskemål om förändringar av veterinärväsendets ansvarsnämnds sammansättning och ansvarsområde.

Sammantaget innebär vad jag nu har anfört att det finns ett starkt behov av att se över veterinärväsendets uppgift, organisation och finansiering.

De övergripande målen för den veterinära verksamheten skall vara en god djurhälsa och en väl fungerande hälso- och sjukvård för djur i hela landet, en djurhållning i enlighet med djurskyddslagens krav och en livsmedelskontroll så att konsumenterna tillförsäkras livsmedel som är säkra från hygienisk synpunkt. Införselkontrollen av levande djur och livsmedel skall bedrivas så att den gynnsamma sjukdomssituationen och den höga livsmedelshygieniska nivån bibehålls i Sverige eller om möjligt förbättras. Att undersöka förekomst av restsubstanser av läkemedel och fodertillsatser m.m. är en viktig del av importkontrollen. Vår exportkontroll skall innebära en garanti för att exporterade djur och livsmedel uppfyller kraven från importländerna. En utgångspunkt för utredningen bör därför vara att skapa förutsättningar för att uppnå dessa mål. Därvid bör en utgångspunkt vara att såväl de personella som de ekonomiska resurserna bör användas på ett optimalt sätt. Ett samarbete mellan olika veterinärkategorier och med veterinärmedicinen närstående verksamhet bör främjas.

Det är primärt djurägarens ansvar att se till att djuren får den hälso- och sjukvård som behövs för att tillgodose de mål som samhället ställt upp i bl.a. lagstiftningen om djurskydd. Det är vidare naturligt att det ligger i varje djurägares intresse att sörja för djurens välbefinnande. En god hälso- och sjukvård inom animalieproduktionen kan vara av avgörande betydelse för ett företags ekonomi eftersom kostnader för bl.a. djursjukvård utgör en del av de totala produktionskostnaderna i animalieproduktionen. En viktig utgångspunkt bör därför vidare vara att djurägarna skall svara för kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård där inte allmänna samhällsintressen motiverar annat. Med allmänna samhällsintressen avses tillsyn och kontroll av gällande lagstiftning, bekämpande eller förebyggande av allmänfarliga smittsamma djursjukdomar och möjligheten att upprätthålla en tillfredsställande veterinär service i glesbygd. Att det allmänna samhällsintresset tillgodoses ankommer på staten att ombesörja. En ytterligare utgångspunkt bör vara att avlasta statsbudgeten kostnader för djurens hälso- och sjukvård som inte motiveras av samhällsintresset.

Med dessa utgångspunkter bör en ny organisation utformas som tillgodoser samhällets intresse av veterinär verksamhet samtidigt som förutsättningar skapas för att effektivt utnyttja de totala resurserna inom sektorn.

Förslaget till organisation av veterinärväsendet skall även beakta behovet av ett ökat samarbete mellan olika veterinärkategorier och veterinärmedicinen närstående verksamheter. En utgångspunkt bör därvid vara erfarenheterna från den samverkan som bedrivits vid veterinärstationerna. Att stimulera en fortsatt samordning inom dessa områden är av allmänt samhällsintresse.

Åtgärder för att komma till rätta med de nuvarande rekryteringsproblemen och de som förväntas i framtiden bör föreslås.

Utredningen bör även följa utvecklingen av det åtgärdsprogram som statens livsmedelsverk genomför och utvärdera effekterna av programmet.

Vid översynen bör också beaktas konsekvenserna av en eventuell svensk EG-anslutning.

Översynen bör även innehålla en internationell jämförelse och erfarenheter från andra länder bör beaktas i de förslag som läggs fram.

I översynen skall även veterinärväsendets ansvarsnämnds uppgifter och organisation granskas och förslag läggas fram om de ändringar som kan vara motiverade med hänsyn bl.a. till veterinärförbundets skrivelse till regeringen.

Jag föreslår mot bakgrund av vad jag anfört att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet.

Utredaren bör analysera nuvarande behov av veterinär verksamhet och vilket behov som förväntas i framtiden. Mot bakgrund av denna analys bör förslag lämnas till ansvarsfördelning, dimensionering och framtida organisation i fråga om veterinärväsendet i dess helhet. I förslaget skall såväl kostnaderna som finansieringen av verksamheten belysas. En utgångspunkt är att avlasta statsbudgetens kostnader för djurens hälso- och sjukvård som inte motiveras av samhällsintresset. Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med berörda myndigheter och organisationer. Arbetet skall bedrivas i perspektivet av regeringens program för att förnya den offentliga sektorn vars huvudpunkter finns redovisade i prop. 1990/91:100, bil. 2.

Arbetet skall vara avslutat senast den 1 juli 1992.

Utredaren bör beakta vad som sägs i direktiven till statliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5) samt beaktande av EG-aspekterna (dir. 1988:43). Förslag till åtgärder skall tas fram med beaktande av regelreformeringsaspekten (jfr. prop. 1990/91:100, bil. 2, s. 48--53).

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet och

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredningen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Jordbruksdepartementet)