AD 2013 nr 43

Parter:

J.R.; Staten genom Försvarsmakten

Nr 43

J.R. i Urshult

mot

Staten genom Försvarsmakten.

Överklagade avgörandet: Växjö tingsrätts mellandom den 26 april 2011 i mål nr T 1769-10

Tingsrättens dom, se bilaga.

J.R. har överklagat tingsrättens mellandom och yrkat att Arbetsdomstolen ska tillåta hans skadeståndstalan enligt skadeståndslagen.

Staten har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Som grund för och till utveckling av sin talan har parterna i allt väsentligt anfört detsamma som antecknats i tingsrättens dom, med följande tillägg.

Parterna har under handläggningen i Arbetsdomstolen uppgett att de nu uppfattar 22 § i kollektivavtalet Avtal om ersättning vid personskada (PSA) som en materiell reglering i stället för en processuell sådan. Mot bakgrund härav har staten, såsom talan nu bestämts, i första hand gjort gällande att tingsrätten ska ogilla J.R:s talan i samtliga delar som omfattas av mellandomen. Staten har i andra hand gjort gällande att tingsrätten ska ogilla J.R:s talan i alla delar utom i de som omfattar inkomstförlust samt sveda och värk, vilka tingsrätten ska avvisa.

Parterna är överens om att J.R:s yrkande om skadestånd enligt skadeståndslagen avser ersättning i anledning av arbetssjukdom.

J.R. har i Arbetsdomstolen tillagt att han inte kan få sin rätt prövad av PSA-nämnden, eftersom Försäkringskassan inte bedömt frågan om han drabbats av sjukdom.

J.R. gör inte längre gällande att förhandsbesked från EU-domstolen ska inhämtas.

SACO-S och Arbetsgivarverket, som är parter i PSA, har yttrat sig i målet.

Tvisten i Arbetsdomstolen rör tolkning av kollektivavtal (1 kap. 2 § första stycket 4 arbetstvistlagen). Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § arbetstvistlagen företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Domskäl

J.R. anställdes 2006 hos Försvarsmakten med arbetsort Karlskrona. Försvarsmakten beslutade den 19 april 2010 att omplacera honom under åberopande av samarbetsproblem.

J.R. väckte i maj 2010 talan vid tingsrätten mot staten och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att omplaceringen ska betraktas som en uppsägning och att uppsägningen ska förklaras ogiltig. J.R. yrkade vidare skadestånd med 506 884 kr, varav 130 000 kr avsåg allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen och 376 884 kr avsåg skadestånd enligt skadeståndslagen för inkomstförlust, sjukvårdskostnader, sveda och värk samt kränkning. J.R. yrkade även ränta.

Staten bestred käromålet och yrkade i genkäromål förpliktande för J.R. att återbetala visst belopp avseende för mycket utbetald lön.

Staten yrkade vid tingsrätten att J.R:s yrkande om ersättning enligt skadeståndslagen skulle avvisas, med stöd av 22 § PSA som anger att den som omfattas av avtalet inte får föra skadeståndstalan mot den egna arbetsgivaren, med vissa angivna undantag.

J.R. bestred avvisningsyrkandet.

Parterna enades vid tingsrätten om att begära mellandomsprövning enligt följande mellandomstema: Ska J.R. på grund av 11 § i PSA avtalet jämförd med 2, 7 och 22 §§ i samma avtal få föra den skadeståndstalan som anges i detta mål mot staten som arbetsgivare?

Tingsrätten förklarade i mellandom att J.R. inte får föra sin skadeståndstalan enligt skadeståndslagen vid tingsrätten.

Innan Arbetsdomstolen går in på de olika frågor som aktualiseras i målet finns anledning att kort belysa regleringen i PSA.

Kort om regleringen i PSA

PSA är ett kollektivavtal som ingicks 1986 av Statens arbetsgivarverk, å ena sidan, och SACO/SR, SF och TCO-S, å andra sidan. Avtalet reglerar förutsättningarna för statligt anställdas rätt till ersättning för personskada som är att anse som arbetsskada. Avtalet reglerar även formerna för skaderegleringen.

Utgångspunkten är att ersättning enligt PSA utgår om övervägande skäl talar för att en arbetsskada uppkommit. Det saknar betydelse om skadan orsakats av arbetsgivaren eller annan. Avtalet innehåller, som utgångspunkt, inget krav på att arbetsgivaren eller annan uppsåtligen eller av oaktsamhet ska ha vållat arbetsskadan.

Arbetsskadebegreppet i PSA omfattar bl.a. arbetssjukdom. Arbetssjukdom definieras i PSA i anslutning till 2 kap. 1 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF). Begreppet omfattar skada som en arbetstagare har ådragit sig genom annan skadlig inverkan i arbetet än arbetsolycka. Begreppet arbetssjukdom omfattar inte en skada av psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd av en företagsnedläggelse, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden (se numera 39 kap.3 och 5 §§socialförsäkringsbalken).

Arbetssjukdom ger, såvitt här är av intresse, rätt till ersättning om sjukdomen har förklarats vara arbetsskada av Försäkringskassan enligt 8 kap. 3 § LAF (jfr numera 42 kap. 12 § socialförsäkringsbalken). Det förutsätts vidare att skadan kvarstår sedan 180 dagar har förflutit från den dag då den visade sig.

Ersättning för arbetssjukdom kan under akut sjukdomstid omfatta bl.a. sjukvårdskostnader. Vid bestående invaliditet utgår på visst sätt ersättning för inkomstförlust i form av livränta. Vidare ersätts enligt skadeståndsrättsliga principer fysiskt och psykiskt lidande av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men), sjukvårdskostnader och andra kostnader samt särskilda olägenheter i övrigt.

Skaderegleringen och beslut om ersättning enligt PSA hanteras av en särskilt inrättad nämnd, PSA-nämnden. Ledamöterna i nämnden utses av Arbetsgivarverket och de arbetstagarorganisationer som slutit avtalet. PSA-nämnden kan överlämna till nämndens ordförande eller AFA Trygghetsförsäkring att på nämndens vägnar avgöra ärenden.

En arbetstagare som är missnöjd med ett beslut om ersättning kan påkalla skiljedom av skiljenämnden i vissa trygghetsfrågor (skiljenämnden). Skiljenämnden regleras i förordningen (2007:830) med instruktion för Skiljenämnden i vissa trygghetsfrågor. Nämnden består av ordförande och två övriga ledamöter. Ledamöterna tillsätts av regeringen (se 13 § i instruktionen och 23 § myndighetsförordningen, 2007:515). För ordföranden finns en personlig ersättare, vice ordföranden. Ordförande och vice ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare. En av de övriga ledamöterna utses efter förslag av de statsanställdas huvudorganisationer. Skiljenämnden ska enligt sin instruktion följa vissa av bestämmelserna i lagen (1999:116) om skiljeförfaranden, däribland lagens regler om skiljemans opartiskhet. Nämndens skiljedom kan efter klander upphävas av domstol, t.ex. om en skiljeman varit jävig.

PSA innehåller i 11 § särskilda regler om ersättning för arbetssjukdom som arbetstagaren vållats i tjänsten genom vårdslöshet enligt skadeståndslagen av bl.a. arbetsgivaren. Om arbetstagaren visar att så är fallet är denne - utöver den ersättning som utgår oberoende av vållande - berättigad till ersättning för inkomstförlust och ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) enligt skadeståndslagen.

Frågan om rätt till ersättning enligt 11 § PSA prövas av en särskild nämnd, den s.k. vållandenämnden. Nämnden består, enligt uppgifter i målet, av nuvarande eller förutvarande ordinarie domare. En arbetstagare kan efter att nämnden fattat beslut ”föra talan i allmän domstol enligt skadeståndslagen”. Staten och Arbetsgivarverket har i målet uppgivit att prövningen i vållandenämnden och allmän domstol bara avser frågan om arbetssjukdomen vållats genom vårdslöshet och att ersättningens storlek även i dessa fall prövas av PSA-nämnden, vars beslut kan överprövas av skiljenämnden. J.R. har inte ifrågasatt att bestämmelsen har denna innebörd.

Enligt 22 § PSA får den som omfattas av avtalet inte föra skadeståndstalan mot bl.a. den egna arbetsgivaren, med det undantag som följer av 11 § (och som berördes i föregående stycke). Bestämmelser motsvarande 22 § PSA finns i kollektivavtal om ersättning vid arbetsskada på andra sektorer av arbetsmarknaden, främst Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA) som gäller på den privata sektorn och Trygghetsförsäkring (TFA-KL) som gäller på den kommunala sektorn. Bestämmelserna har beskrivits som taleförbud.

Arbetsdomstolen har i AD 1988 nr 137 prövat bestämmelsen i TFA (numera § 35). Enligt denna får en anställd inte föra skadeståndstalan mot bl.a. arbetsgivaren med anledning av personskada som utgör arbetsskada. Av domen framgår följande. TFA innebär att arbetsgivaren åtar sig att teckna en trygghetsförsäkring vid arbetsskador och att en arbetstagare som skadas har att vända sig mot försäkringsgivaren för att få ersättning, medan arbetsgivaren ska gå fri från ekonomiskt ansvar. Bestämmelsen ska från denna synpunkt betraktas som en friskrivningsklausul till arbetsgivarens förmån. Bestämmelsen innehåller inte något förfarande för lösning av tvister och över huvud taget inte någonting som kan tolkas som en reglering av den anställdes möjligheter att få sina anspråk mot arbetsgivaren rättsligt prövade och kan därför inte uppfattas som ett taleförbud, dvs. ett avtalat processhinder som medför att käromål som riktar sig mot arbetsgivaren ska avvisas.

Arbetsdomstolens ställningstagande i AD 1988 nr 137 innebär alltså att 35 § TFA ska förstås som ett avtal om att arbetstagaren inte har rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen av bl.a. arbetsgivaren för skador som omfattas av TFA. Att avtal som reglerar skadeståndsskyldighet i princip har företräde framför skadeståndslagen framgår av lagens 1 §.

Som redan nämnts har PSA stora likheter med trygghetsavtalen på de privata och kommunala sektorerna, TFA respektive TFA-KL. Uppbyggnaden av PSA skiljer sig dock från TFA och TFA-KL på så sätt att betalningsansvaret enligt PSA åvilar staten, och inte en från staten skild försäkringsgivare. PSA innefattar en reglering dels av villkoren för att ersättning ska utgå på grund av arbetsskada och beräkningen av ersättningens storlek, dels procedurerna för hantering av skadereglering.

Tvisten i Arbetsdomstolen

Tingsrätten har i mellandomen prövat frågan om J.R. får föra sin talan om skadestånd enligt skadeståndslagen vid tingsrätten. Tingsrätten besvarade frågan nekande. Den fråga som tingsrätten besvarat - mellandomstemat - ansluter till formuleringen i 22 § PSA. Mellandomstemat får, enligt Arbetsdomstolens mening, anses avse frågan om bestämmelsen är tillämplig på de av J.R. framställda yrkandena om skadestånd enligt skadeståndslagen.

Som ovan framgått har parterna i Arbetsdomstolen uppgett att de nu uppfattar 22 § PSA som en materiell reglering i stället för en processuell sådan. Om bestämmelsen är tillämplig på J.R:s yrkande om ersättning enligt skadeståndslagen, är följden att yrkandet ska ogillas av tingsrätten i slutlig dom.

J.R. har riktat två invändningar mot att tillämpa 22 § PSA på de av honom framställda kraven om skadestånd enligt skadeståndslagen. För det första har han gjort gällande att det skulle strida mot artikel 6.1 Europakonventionen att tillämpa bestämmelsen. För det andra har han gjort gällande att bestämmelsen är oskälig enligt 36 § avtalslagen och därför ska jämkas.

Enligt Arbetsdomstolens mening bör J.R:s invändningar om att förfarandena enligt PSA inte är förenliga med Europakonventionen prövas som en del av om det är oskäligt enligt 36 § avtalslagen att tillämpa 22 § PSA i det aktuella fallet.

Är en tillämpning av 22 § PSA oskälig enligt 36 § avtalslagen i J.R:s fall?

J.R. har ifrågasatt om regleringen i PSA är förenlig med artikel 6.1 Europakonventionen i fem avseenden, nämligen 1) om hans anspråk kommer att prövas av en oavhängig och opartisk domstol, 2) om han kommer att få en rättvis rättegång, 3) om rättegången kommer vara offentlig, 4) om slutlig dom kommer att meddelas inom skälig tid och 5) om han kan få sin rätt prövad av PSA-nämnden eftersom Försäkringskassan inte bedömt frågan om han drabbats av arbetssjukdom.

Artikel 6.1 Europakonventionen reglerar rätten till en rättvis rättegång. Enligt bestämmelsen ska var och en, vid prövningen av dennes civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Av Europadomstolens praxis följer att rätten till en rättvis rättegång inte är absolut, utan kan begränsas i olika avseenden. Begränsningarna måste vara motiverade av ett berättigat ändamål och vara proportionella i förhållande till ändamålet. Begränsningen får heller inte innebära att kärnan i rätten till en rättvis rättegång angrips (se t.ex. Granos Organicos Nacionales S.A. mot Tyskland, mål nr 19508/07, dom 2012-03-22). Europadomstolen accepterar enligt fast praxis att det är möjligt att avstå från rätten till domstolsprövning genom att sluta avtal om skiljeförfarande (se t.ex. Transado-Transportes mot Portugal, mål nr 35943/02, beslut 2003-12-16 och Dewer mot Belgien, mål nr 6903/75, dom 1980-02-27 ). Möjligheten att sluta skiljeavtal uppfattas som en naturlig följd av avtalsparternas frihet att reglera sina inbördes relationer och kan bidra till effektiv konfliktlösning. Ett avstående från rätten till domstolsprövning måste i princip vara tydligt och frivilligt (Suda mot Tjeckiska republiken, mål nr 1643/06, dom 2010-10-28). Det har inte ansetts strida mot konventionen att föreningsmedlemmar är bundna av skiljeklausuler i föreningsstadgar (Lundgren mot Sverige, mål nr 22506/93, beslut 1995-05-17 och Axelsson mot Sverige, mål nr 11960/86, beslut 1990-07-13). Europadomstolen accepterar skiljeförfaranden även när dessa inte i alla delar fullt ut motsvarar kraven enligt artikel 6.1 på en rättvis rättegång. Till exempel har det förhållande att ett skiljeförfarande inte är offentligt ansetts förenligt med artikel 6.1 Europakonventionen. Vid bedömning av om skiljeförfaranden är förenliga med principen om en rättvis rättegång beaktas även den nationella regleringen av skiljeförfaranden och den kontroll som domstolarna kan utöva över dessa (se t.ex. Suovaniemi mot Finland, mål nr 31737/96, beslut 1999-02-23). Frågor om ett förfarande strider mot artikel 6 ska som utgångspunkt bedömas mot bakgrund av rättegången i dess helhet och alltså först efter att rättegången är avslutad (se bl.a. Siewert mot Tyskland, mål nr 29881/07, dom 2012-07-19 och Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 246).

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

J.R. har ostridigt inte ansökt om ersättning enligt PSA. Hans anmärkningar mot formerna för skadereglering och tvisteprocessen enligt PSA är generella till sin karaktär och avser alltså inte hur hans anspråk konkret behandlats av PSA-nämnden, vållandenämnden eller skiljenämnden. Inte heller har han förvägrats någon sökt prövning enligt den i PSA föreskrivna ordningen eller fått avslag på sitt anspråk. Om en prövning enligt den i PSA föreskrivna ordningen utfaller till J.R:s förmån, kan det, oavsett hur den ordningen och prövningen har förhållit sig till artikel 6.1 i Europakonventionen, uppenbarligen inte anses oskäligt mot J.R. i den mening som avses i 36 § avtalslagen att tillämpa också 22 § PSA. Redan mot den bakgrunden finner Arbetsdomstolen att det i dagsläget, innan det är klarlagt hur en prövning av J.R:s anspråk enligt den i PSA föreskrivna ordningen skulle ha gestaltat sig och utfallit, inte med hänsyn till formerna för skadereglering och tvisteprocessen enligt PSA kan vara oskäligt att tillämpa 22 § PSA i J.R:s fall.

J.R:s invändning om att han inte kan få sin rätt prövad av PSA-nämnden, eftersom Försäkringskassan inte bedömt frågan om han drabbats av sjukdom har följande bakgrund. Ersättning för arbetssjukdom utgår enligt PSA, såvitt här är av intresse, om skadan har förklarats vara arbetsskada av Försäkringskassan (3 § PSA). Enligt 8 kap. 3 § LAF ska Försäkringskassan bedöma om den försäkrade drabbats av en arbetsskada endast i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt den lagen. J.R. ansökte 2009 om livränta enligt LAF hos Försäkringskassan. För att livränta ska beviljas krävs dels att den försäkrade ådragit sig en arbetsskada enligt 2 kap. 1 § LAF, dels att arbetsskadan föranlett en viss närmare nedsättning av arbetsförmågan (4 kap. 1 § LAF). Försäkringskassan avslog ansökan med motiveringen att hans arbetsförmåga inte var nedsatt på sådant vis att livränta skulle kunna utgå. Eftersom han inte bedömdes uppfylla denna förutsättning för rätt till livränta, prövade Försäkringskassan inte om en arbetsskada förelåg. Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt att Försäkringskassan haft fog för att inte pröva om J.R. ådragit sig en arbetsskada (dom den 10 januari 2013 i mål 913-12). J.R. gör, mot bakgrund härav, gällande att han inte har möjlighet att få en rättvis rättegång. Eftersom Försäkringskassan inte prövat om han drabbats av arbetsskada, kan han heller inte ansöka om ersättning hos PSA-nämnden.

I denna del gör Arbetsdomstolen följande bedömning. I 3 § PSA anges att arbetssjukdom ger rätt till ersättning om sjukdomen har förklarats vara arbetsskada enligt 8 kap. 3 § LAF. Av bestämmelsen torde följa att PSA-nämnden är bunden av Försäkringskassans bedömning såväl när kassan förklarat att sjukdomen utgör en arbetssjukdom som när den förklarat att så inte är fallet. Hur bestämmelsen ska tillämpas om Försäkringskassan inte tagit eller över huvud taget inte kan ta ställning till om sjukdomen utgör en arbetsskada har inte belysts i målet. Frågan om hur avtalet ska tolkas i en sådan situation kan bli föremål för rättslig prövning i PSA-nämnden och i skiljenämnden. Frågan rör, enligt Arbetsdomstolens mening, inte möjligheten till rättslig prövning utan de materiella förutsättningarna för att ersättning ska utgå.

J.R. har vidare som skäl för att 22 § PSA inte ska tillämpas på det krav han framställt också framhållit att hans yrkande omfattar kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen, vilket inte ersätts enligt PSA. J.R. har även hänfört sig till den negativa föreningsfriheten och anfört, som han får förstås, att kollektivavtalet är oskäligt eftersom det binder även oorganiserade arbetstagare.

Enligt staten reglerar PSA uttömmande den ersättning som kan utgå vid arbetsskada. Avtalet ger inte rätt till kränkningsersättning. Detta innebär att det inte är möjligt att erhålla någon sådan ersättning vid arbetsskada.

Enligt Arbetsdomstolens mening utgör det som J.R. anfört till stöd för sitt krav på kränkningsersättning inte skäl att jämka villkoret i 22 § PSA i hans fall. Inte heller vad J.R., som genom medlemskap i arbetstagarorganisation är bunden av PSA, anfört om den negativa föreningsrätten kan medföra att villkoret i 22 § PSA ska jämkas.

Sammanfattande bedömning

Arbetsdomstolen har inte funnit att det skulle vara oskäligt att tillämpa 22 § PSA i J.R:s fall. Bestämmelsen är därför tillämplig på de av J.R. framställda yrkanden om skadestånd enligt skadeståndslagen.

Vid denna bedömning ska tingsrättens mellandom fastställas på det sättet att det förklaras att J.R. enligt 22 § PSA inte får föra sin skadeståndstalan enligt skadeståndslagen vid tingsrätten. Konsekvensen av detta är att yrkandet ska ogillas i slutlig dom.

Rättegångskostnader

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Frågan om rättegångskostnader ska bedömas i samband med att tingsrätten upptar målet i dess helhet till behandling. Parternas yrkanden om rättegångskostnader i Arbetsdomstolen föranleder därför inte något ställningstagande.

Yrkat belopp avseende ersättning enligt rättshjälpslagen är skäligt.