HFD 2020:13

Justitierådet Anderson var skiljaktig beträffande motiveringen och ansåg att skälen från och med punkt 42 borde ha utformats enligt följande.

42. Det nu aktuella fallet avser möjligheterna för en inflyttad kvinna med ett i det tidigare nordiska hemlandet fastställt föräldraskap att få en föräldrarelation till barnet registrerad i folkbokföringen. Starka skäl föreligger för att jämföra denna situation med den som gäller för alla från nordiska länder inflyttade personer med en där fastställd relation till ett barn. Det är den jämförelse där situationerna rent konkret är mest lika eftersom det rör analoga situationer; förutsättningarna för folkbokföring när ett nordiskt par med barn flyttar till Sverige. Vid en sådan jämförelse kan följande konstateras.

43. Om en man vars faderskap fastställts genom dom eller i annan form i ett annat nordiskt land flyttar till Sverige medför bestämmelserna i lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden att Skatteverket kan lägga dessa uppgifter till grund för registreringen i folkbokföringen. Detta gäller oavsett hur barnet tillkommit. Om en kvinna, som inte fött barnet, flyttar till Sverige med motsvarande handlingar om föräldraskap saknas emellertid stöd för en direkt registrering. Inom denna jämförelsegrupp är det alltså betydligt enklare att få relationen till barnet registrerad i Sverige när det är fråga om ett fastställt faderskap än när det gäller en kvinnas fastställda föräldraskap. Här föreligger således en särbehandling genom lagstiftningens utformning.

44. Eftersom det är faderskap som gynnas i förhållande till föräldraskap för en kvinna synes det mest lämpligt att betrakta grunden för särbehandlingen som baserad på kön, även om det förhållandet att det är samkönade par som missgynnas också kan anses leda till att det är fråga om en särbehandling på grund av sexuell läggning. Båda dessa diskrimineringsgrunder omfattas som framgått av artikel 14.

45. Det kan uppfattas som en orättvis särbehandling att I.P. och K.S. som har levt tillsammans med A.M. som en familj sedan A.M:s födelse inte, till skillnad från en man vars faderskap fastställts genom dom eller i annan form i ett annat nordiskt land, kan lägga K.S:s i Island fastställda föräldraskap till grund för registreringen i folkbokföringen. Avgörande för frågan om en särbehandling utgör diskriminering i den mening som avses i artikel 14 är dock inte om särbehandlingen kan uppfattas som orättvis utan om den inte kan motiveras sakligt eller inte är proportionerlig (jfr punkt 39).

46. Motiven till regleringen i lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden framgår tydligast i förarbetena till den motsvarande regleringen i lagen om internationella faderskapsfrågor. Den lagen tillkom eftersom utländska faderskapsdomar inte kunde erkännas utan stöd i lag. De lösningar på frågor om faderskap till i utlandet födda barn som man tillämpat i rättspraxis hade kommit att framstå som mindre lämpliga med hänsyn till barnets bästa. Det framhölls att inställningen till gällande utländska faderskapsavgöranden knappast kunde vara att dessa inte skulle gälla, eftersom detta skulle leda till att det redan vid inflyttningen till Sverige skulle behöva sättas igång en ny rättegång för att genom en svensk dom få underlag för pastorsämbetets anteckning om faderskap. Utgångs-punkten var enligt regeringen i stället att utländska faderskapsavgöranden borde erkännas (prop. 1984/85:124 s. 10 ff.).

47. Den tidigare antagna lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden baserades på liknande överväganden, men tillkom i sammanhang med ett nordiskt lagstiftningssamarbete på området. Lagen antogs därför innan man tagit ställning till vad som borde gälla för alla internationella förhållanden (prop. 1979/80:5 s. 12 f.).

48. Det kan konstateras att praktiska skäl och hänsyn till barnets bästa utgjort de huvudsakliga motiven till att införa det enkla sätt på vilket utländska faderskap erkänns i Sverige.

49. För personer som inte omfattas av bestämmelserna i faderskapslagarna gäller reglerna i föräldrabalken om fastställelse av faderskap och föräldraskap. Dessa bestämmelser har ändrats ett flertal gånger under de senare decennierna. Utformningen av bestämmelserna har i huvudsak motiverats med hänsyn till barnets bästa och då särskilt intresset av att barn ska kunna få information om sitt genetiska ursprung (se t.ex. prop. 2017/18:155 s. 52 f.).

50. I föräldrabalken gjordes tidigare skillnad avseende faderskap och föräldraskap mellan fall där modern var gift eller sambo med en man eller med en kvinna. Detta har numera ändrats och samma regler gäller nu oavsett om det är fråga om faderskap eller föräldraskap. Åtskillnaden anses alltså inte längre ha tillräckligt starka skäl för sig (prop. 2017/18:155 s. 52 f.). I förhållande till faderskapslagarna kvarstår den dock.

51. Några överväganden angående hur reglerna om utländska faderskap och föräldraskap förhåller sig till varandra ur diskrimineringssynpunkt synes inte ha gjorts. Ett förslag om att ändra reglerna om erkännande av utländska fastställelser av faderskap för att ge svenska myndigheter större möjligheter att vägra att erkänna faderskap för barn som tillkommit genom surrogatarrangemang har lagts fram nyligen, men syftet var då inte att åtgärda skillnaden i behandling mellan faderskap och föräldraskap, utan att stärka möjligheterna att inte godta surrogatarrangemang i Sverige. Regeringen fann dock inte skäl att göra en sådan principiell ändring av faderskapslagarna och i det sammanhanget lyftes också fram att en ändring skulle kunna stå i konflikt med barnets bästa (a. prop. s. 42 f.).

52. Regleringen grundas således på hänsyn till barnets bästa, men i olika avseenden. De skäl som ligger bakom reglerna får i princip anses vara lika giltiga oavsett om det är frågan om faderskap eller föräldraskap. Det går därmed inte att på grundval av de motivuttalanden som gjorts i de skilda lagstiftningsärendena avgöra om särbehandlingen är sakligt motiverad eller inte.

53. Av den föregående redogörelsen (se särskilt punkterna 46, 47, 49–51 och även punkt 31 ovan) framgår att lagstiftningen om föräldraskap och faderskap varit föremål för omfattande och i relativt hög takt genomförda förändringar under de senaste årtiondena. Faktorer som drivit på lagstiftningen kan övergripande sägas vara dels den tekniska utvecklingen, dvs. möjligheterna att få barn genom insemination eller befruktning utanför kroppen liksom surrogatarrangemangen, dels den i samhället rådande synen på frågor som rör familjebildning, kön och sexualitet.

54. Att artikel 14 inte innebär att alla de lagar och administrativa föreskrifter som inte tillförsäkrar alla människor en helt likartad behandling vid utövandet av de erkända fri- och rättigheterna skulle stå i strid med konventionen konstaterades av Europadomstolen i det s.k. belgiska språkmålet (Europadomstolens dom den 23 juli 1968, s. 30 f. punkt 10). Inte minst med tanke på den utveckling som skett sedan dess, såväl i fråga om den i konventionsstaterna rådande synen på bl.a. sådana frågor som aktualiseras i det här målet som utvecklingen av konventionsrätten i sig, bör så gamla avgöranden tillämpas med stor försiktighet. Den princip som uttalandet ger uttryck för bör dock alltjämt anses äga giltighet.

55. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är den särbehandling det här är fråga om sakligt motiverad, då det knappast är rimligt att kräva av lagstiftaren att se till, att lagstiftningen på det komplicerade och mångfacetterade område det här är fråga om och som i så relativt hög takt varit föremål för förändringar, ständigt hålls uppdaterad på ett sådant sätt att alla behandlas exakt lika ifråga om förutsättningar för att få en familjerelation registrerad i folkbokföringsdatabasen. Av det föregående framgår att artikel 14 inte heller innebär så långtgående krav. Då svensk rätt inte hindrar att det etableras en rättslig relation mellan K.S. och A.M. på sätt som framgår av punkt 35 ovan kan särbehandlingen inte heller betraktas som oproportionerlig.

56. Någon kränkning har således inte heller skett av artikel 14 i förening med artikel 8.

57. Mot bakgrund av det ovan anförda ska kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden upphävas och Skatteverkets beslut fastställas.

Justitieråden Bull och Andersson var skiljaktiga beträffande motiveringen och ansåg att skälen från och med punkt 42 borde ha utformats enligt följande.

42. Det nu aktuella fallet avser möjligheterna för en inflyttad kvinna med ett i det tidigare nordiska hemlandet fastställt föräldraskap att få en föräldrarelation till barnet registrerad i folkbokföringen. Starka skäl föreligger för att jämföra denna situation med den som gäller för alla från nordiska länder inflyttade personer med en där fastställd relation till ett barn. Det är den jämförelse där situationerna rent konkret är mest lika eftersom det rör analoga situationer; förutsättningarna för folkbokföring när ett nordiskt par med barn flyttar till Sverige. Vid en sådan jämförelse kan följande konstateras.

43. Om en man vars faderskap fastställts genom dom eller i annan form i ett annat nordiskt land flyttar till Sverige medför bestämmelserna i lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden att Skatteverket kan lägga dessa uppgifter till grund för registreringen i folkbokföringen. Detta gäller oavsett hur barnet tillkommit. Om en kvinna, som inte fött barnet, flyttar till Sverige med motsvarande handlingar om föräldraskap saknas emellertid stöd för en direkt registrering. Inom denna jämförelsegrupp är det alltså betydligt enklare att få relationen till barnet registrerad i Sverige när det är fråga om ett fastställt faderskap än när det gäller en kvinnas fastställda föräldraskap. Här föreligger således en särbehandling genom lagstiftningens utformning.

44. Eftersom det är faderskap som gynnas i förhållande till föräldraskap för en kvinna synes det mest lämpligt att betrakta grunden för särbehandlingen som baserad på kön, även om det förhållandet att det är samkönade par som missgynnas också kan anses leda till att det är fråga om en särbehandling på grund av sexuell läggning. Båda dessa diskrimineringsgrunder omfattas som framgått av artikel 14.

45. Att en lagstiftning medför en särbehandling innebär dock inte automatiskt att det är fråga om diskriminering i strid med artikel 14. Konventionen kräver i ett sådant fall att särbehandlingen kan motiveras sakligt och det är konventionsstaten som ska visa detta (se t.ex. Biao, punkt 114 och Alexandru Enache, punkt 70). Skälen bakom skillnaden mellan regleringen av i utlandet fastställda faderskap och föräldraskap måste alltså undersökas för att man ska kunna bedöma om den motiverats av tillräckligt tungt vägande skäl. Särbehandlingen måste dessutom vara proportionerlig i förhållande till de legitima syften som motiverar den.

46. Motiven till regleringen i lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden framgår tydligast i förarbetena till den motsvarande regleringen i lagen om internationella faderskapsfrågor. Den lagen tillkom eftersom utländska faderskapsdomar inte kunde erkännas utan stöd i lag. De lösningar på frågor om faderskap till i utlandet födda barn som man tillämpat i rättspraxis hade kommit att framstå som mindre lämpliga med hänsyn till barnets bästa. Det framhölls att inställningen till gällande utländska faderskapsavgöranden knappast kunde vara att dessa inte skulle gälla, eftersom detta skulle leda till att det redan vid inflyttningen till Sverige skulle behöva sättas igång en ny rättegång för att genom en svensk dom få underlag för pastorsämbetets anteckning om faderskap. Utgångspunkten var enligt regeringen i stället att utländska faderskapsavgöranden borde erkännas (prop. 1984/85:124 s. 10 ff.).

47. Den tidigare antagna lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden baserades på liknande överväganden, men tillkom i sammanhang med ett nordiskt lagstiftningssamarbete på området. Lagen antogs därför innan man tagit ställning till vad som borde gälla för alla internationella förhållanden (prop. 1979/80:5 s. 12 f.).

48. Det kan konstateras att praktiska skäl och hänsyn till barnets bästa utgjort de huvudsakliga motiven till att införa det enkla sätt på vilket utländska faderskap erkänns i Sverige.

49. För personer som inte omfattas av bestämmelserna i faderskapslagarna gäller reglerna i föräldrabalken om fastställelse av faderskap och föräldraskap. Dessa bestämmelser har ändrats ett flertal gånger under de senare decennierna. Utformningen av bestämmelserna har i huvudsak motiverats med hänsyn till barnets bästa och då särskilt intresset av att barn ska kunna få information om sitt genetiska ursprung (se t.ex. prop. 2017/18:155 s. 52 f.).

50. Några överväganden angående hur reglerna om utländska faderskap och föräldraskap förhåller sig till varandra ur diskrimineringssynpunkt synes inte ha gjorts. Ett förslag om att ändra reglerna om erkännande av utländska fastställelser av faderskap för att ge svenska myndigheter större möjligheter att vägra att erkänna faderskap för barn som tillkommit genom surrogatarrangemang har lagts fram nyligen, men syftet var då inte att åtgärda skillnaden i behandling mellan faderskap och föräldraskap, utan att stärka möjligheterna att inte godta surrogatarrangemang i Sverige. Regeringen fann dock inte skäl att göra en sådan principiell ändring av faderskapslagarna och i det sammanhanget lyftes också fram att en ändring skulle kunna stå i konflikt med barnets bästa (a. prop. s. 42 f.).

51. Regleringen grundas således på hänsyn till barnets bästa, men i olika avseenden. De skäl som ligger bakom reglerna får i princip anses vara lika giltiga oavsett om det är frågan om faderskap eller föräldraskap. Det står t.ex. inte klart varför ett barns intresse av att få veta sitt genetiska ursprung skulle vara mindre i fall då ett olikkönat par skaffat barn med donator och faderskapet fastställts utomlands än när ett kvinnligt par skaffat barn på samma sätt och föräldraskap fastställts. Inte heller framgår varför barnets intresse av en snabb och enkel lösning av frågan om relationen till sin förälder inte skulle väga lika tungt vid kvinnors föräldraskap som vid faderskap. Något egentligt skäl till varför i utlandet fastställda faderskap får en mer gynnsam behandling än sådana föräldraskap kan alltså inte utläsas med hänvisning till de olika reglernas syften.

52. I föräldrabalken gjordes tidigare skillnad avseende faderskap och föräldraskap mellan fall där modern var gift eller sambo med en man eller med en kvinna. Detta har numera ändrats och samma regler gäller nu oavsett om det är fråga om faderskap eller föräldraskap. Åtskillnaden anses alltså inte längre ha tillräckligt starka skäl för sig (prop. 2017/18:155 s. 52 f.). I förhållande till faderskapslagarna kvarstår den dock.

53. Sammanfattningsvis kan konstateras att det i förarbetena saknas närmare förklaringar till den skilda behandlingen av i utlandet fastställda faderskap och föräldraskap. Den baseras dessutom på föräldrars kön liksom sexuella läggning, områden där det ansetts krävas särskilt tungt vägande skäl för att sådana åtskillnader ska vara godtagbara. Enbart det förhållandet att det finns sakliga skäl för de olika reglerna – intresset av kunskap om genetiskt ursprung respektive ett enkelt system för folkbokföring – innebär inte att särbehandlingen är sakligt motiverad. Den kan då inte anses motiveras av tillräckligt tungt vägande skäl och är inte heller proportionerlig i förhållande till sitt syfte. Det innebär att särbehandlingen utgör en diskriminering i strid med artikel 14 i förening med artikel 8 i EKMR.

Vad är konsekvensen av att en konventionskränkning konstaterats?

54. Den återstående frågan är då vad som bör ske när ett regelverk befunnits brista på ett sådant sätt att en konventionskränkning föreligger redan genom hur regleringen är utformad. Kammarrätten har i den överklagade domen funnit att Skatteverket vid dessa förhållanden ska registrera det aktuella föräldraskapet.

55. Ett första alternativ i en sådan situation är att tolka lagen så att en lösning i enlighet med konventionsbestämmelserna kan uppnås. Endast om den svenska lagregeln måste uppfattas som så entydig att inget tolkningsutrymme finns föreligger en verklig konflikt med konventionen (prop. 1993/94:117 s. 37). Inom ramen för den begränsade prövning som sker i folkbokföringssammanhang kan det dock inte anses finnas utrymme för en tolkning där faderskap inkluderar också en kvinnas föräldraskap.

56. Ett annat alternativ är att tillämpa konventionens bestämmelser direkt på den uppkomna situationen (se RÅ 1997 ref. 6) eller att med stöd av 2 kap. 19 § och 11 kap. 14 §regeringsformen inte tillämpa de regler som står i strid med konventionen. Tillämpning av dessa bestämmelser förutsätter dock att det är fråga om en mer entydig normkonflikt mellan svensk lagstiftning och konventionen. De nu aktuella målen gäller inte en sådan normkonflikt, utan att avsaknaden av viss svensk reglering leder till att diskriminering kan uppkomma. Inte heller detta är därför ett möjligt sätt att förhindra konventionskränkningen.

57. Konventionen uppställer i artikel 13 ett krav på att staterna tillhandahåller effektiva rättsmedel för att enskilda ska kunna få upprättelse vid kränkningar av konventionsrättigheterna. I konventionen regleras dock inte på vilket sätt staterna ska utforma ett sådant effektivt rättsskydd. När det gällt rätten att få till stånd en domstolsprövning av en rättighet som omfattas av konventionen har svenska domstolar gett enskilda möjlighet att föra talan i domstol utan att det funnits klart lagstöd för det (se t.ex. 1997 ref. 65, RÅ 2001 ref. 56, NJA 2002 s. 288 och HFD 2019 ref. 43). Avseende andra kränkningar av konventionen har domstolarna funnit att ingripande åtgärder kan hindras av konventionsbestämmelser eller att sådana åtgärder kan behöva lindras för att uppfylla kravet på effektiva rättsmedel (se t.ex. HFD 2014 ref. 12). Domstolarna har även kommit att döma ut skadestånd för kränkningar av konventionen utan uttryckligt lagstöd (se t.ex. NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584). Genom ändringar i skadeståndslagen (1972:207) har denna praxis kommit att kodifieras (3 kap. 4 § skadeståndslagen).

58. Som framgått är regleringen i föräldrabalken del av ett system med syfte att garantera barns rätt till uppgifter om sitt genetiska ursprung. Regleringen har också syftat till att inte underlätta för surrogatarrangemang. Reglerna i faderskapslagarna medför undantag från denna ordning i en speciell situation. Ett av domstol skapat krav på direkt registrering i folkbokföringen för utländska föräldraskap skulle utvidga detta undantag i en i övrigt övervägd ordning när det gäller föräldraskap till barn som tillkommit genom assisterad befruktning. En genom rättspraxis etablerad ordning kan vidare få svåröverblickbara konsekvenser. Inte minst för den enskilde kan det vara svårt att avgöra om och i så fall hur registreringen i folkbokföringen påverkar rättigheter och skyldigheter.

59. Mot denna bakgrund bör det enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening endast i särskilda fall, t.ex. när en konventionskränkning med långtgående verkningar inte kan undvikas, komma i fråga att i domstol göra avsteg från den ordning som kommer till uttryck genom lagstiftningen (jfr NJA 2018 s. 936 punkterna 37 och 39 samt NJA 2019 s. 504 punkterna 36 och 42). Det får i stället anses vara en uppgift för lagstiftaren att se till att regleringen inte leder till kränkningar av EKMR, något som för övrigt kan uppnås på olika sätt.

60. Som framgått finns möjligheter att etablera en rättslig föräldrarelation, t.ex. genom adoption, i situationer som den nu aktuella. Det förhållandet att en föräldrarelation inte registreras direkt på grundval av ett i utlandet fastställt föräldraskap leder inte till långtgående negativa konsekvenser för de berörda. Som framgår av punkt 57 finns det också en möjlighet till skadestånd vid konventionskränkningar. I en sådan situation finns det inte tillräckligt starka skäl för att en myndighet eller domstol utan klart författningsstöd ska vidta en viss åtgärd. Det finns därför inte skäl att inom ramen för den nu aktuella prövningen förordna att Skatteverket ska vidta en registrering.

61. Mot bakgrund av det ovan anförda ska kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden upphävas och Skatteverkets beslut fastställas.

______________________________

Förvaltningsrätten i Jönköping (2017-02-15, Hammarborg):

Gällande regler

[text här utelämnad]

Enligt 3 § lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden gäller en fastställelse inte i Sverige

1. om fastställelsen står i strid med en här i landet giltig dom i en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde,

2. om fastställelsen står i strid med en här i landet giltig fastställelse av faderskap i annan form än genom dom, såvida denna fastställelse skedde innan rättegången påbörjades eller innan den andra fastställelsen skedde,

3. om det här eller utomlands pågår en rättegång angående faderskapet som kan leda till en dom som gäller i Sverige och denna rättegång påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde,

4. om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna fastställelsen.

Av 5 § lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden framgår att vad som sägs i 3 och 4 §§ om faderskap även gäller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken.

I 1 kap. 9 § föräldrabalken anges följande. Har insemination utförts på modern enligt 6 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. eller har befruktning av moderns ägg utförts enligt 7 kap. samma lag med samtycke av en kvinna som var moderns maka, registrerade partner eller sambo och är det med hänsyn till samtliga omständigheter sannolikt att barnet har avlats genom inseminationen eller befruktningen, ska den som har lämnat samtycket anses som barnets förälder. Ett föräldraskap enligt första stycket fastställs genom bekräftelse eller dom. Det som sägs i 4 § om bekräftelse av faderskap tillämpas också i fråga om bekräftelse av ett sådant föräldraskap.

Förvaltningsrättens bedömning

Frågan i målen är om registreringen av K.S:s föräldraskap på Island för barnet A.M. ska ligga till grund för registrering av föräldraskap i Sverige.

Till stöd för att K.S. ska registreras som förälder till A.M. har åberopats ett födelsebevis från Island där K.S. och I.P. är angivna som föräldrar enligt isländsk lag. K.S. anges som ”father/parent”.

Enligt 2 § lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden gäller en fastställelse av faderskap i annan form än genom dom i Sverige, om fastställelsen har skett i Danmark, Finland, Island eller Norge.

I målet är inte känt att något av de förhållanden som anges i 3 § punkt 1-3 lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden är gällande. Fråga är då om registreringen skulle stå i strid med svensk rättsordning, såsom anges i 3 § punkt 4 lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden: Med hänsyn till införandet år 2005 av 1 kap. 9 § föräldrabalken, kan den aktuella registreringen inte heller anses stå i strid med svensk rättsordning. Registreringen som skett av K.S:s föräldraskap till dottern A.M. i enlighet med isländsk lag är fastställelse i annan form än genom dom. Ordet faderskap bör numera även innefatta föräldraskap för en kvinna. Ordalydelsen i 2 § lagen om internationella faderskapsfrågor ger också indirekt stöd för ett godkännande.

Skatteverket borde därför rätteligen ha registrerat K.S:s föräldraskap till dottern A.M. Med bifall till överklagandena, upphäver förvaltningsrätten de överklagade besluten och förordnar att Skatteverket ska registrera föräldraskap i enlighet med anmälan.

– Förvaltningsrätten upphäver de överklagade besluten och förordnar att K.S. ska registreras som förälder till barnet A.M.

Kammarrätten i Jönköping (2018-05-30, Löfgren, Poulsen och Wiker):

[text här utelämnad]

Det finns således inget lagstöd utöver folkbokföringslagen för att K.S:s föräldraskap ska registreras i den svenska folkbokföringen.

Situationen i förevarande mål omfattas enligt kammarrättens mening av den rätt till respekt för privat- och familjeliv som stadgas i artikel 8 i EKMR. En inskränkning av den rättigheten får inte göras annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt exempelvis till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Artikel 14 i EKMR stadgar vidare att åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention ska säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

Om ett isländskt heterosexuellt gift par hade genomgått insemination och sedan flyttat till Sverige skulle, enligt kammarrättens bedömning, bestämmelsen i 2 § lagen om internationella faderskapsfrågor vara tillämplig. Den bestämmelsen stadgar bl.a. att en man som är eller har varit gift med ett barns mor ska anses som barnets far, då det följer av lagen i den stat där barnet vid födelsen fick hemvist eller, om inte någon ska anses som barnets far enligt den lagen, då det följer av lagen i en stat där barnet vid födelsen blev medborgare. En tillämpning av den bestämmelsen skulle medföra att en man i ett heterosexuellt par skulle registreras som barnets far eftersom det följer av isländsk lag.

Det är ostridigt att I.P. och K.S. är föräldrar till A.M. enligt isländsk lag. Bestämmelsen i 2 § lagen om internationella faderskapsfrågor blir dock inte tillämplig i aktuell situation på grund av att K.S. är kvinna och att hon därmed ska registreras som förälder istället för fader. I övrigt uppfyller hon kriterierna i bestämmelsen eftersom hon är gift med barnets mor och eftersom det följer av isländsk lag att hon ska anses som barnets förälder.

Kammarrätten anser att en tillämpning av folkbokföringslagen på det sätt som Skatteverket har gjort innebär en inskränkning i K.S:s, I.P:s och A.M:s rätt till privat- och familjeliv och att detta utgör en åtskillnad pga. sexuell läggning. Kammarrätten bedömer mot den bakgrunden att en sådan tillämpning, till följd av de negativa konsekvenser det innebär för familjen, utgör ett brott mot artikel 8 och artikel 14 i EKMR.

K.S. ska med hänsyn till ovanstående registreras som förälder till A.M. i den svenska folkbokföringen. Skatteverkets överklagande ska därmed avslås. – Kammarrätten avslår överklagandet.