NJA 2014 s. 63

Bestämmelser om högsta tillåtna hastighet finns bl.a. i trafikförordningen (1998:1276). Av 3 kap. 17 § första och tredje styckena framgår att den högsta tilllåtna hastigheten inom tättbebyggt område är 50 kilometer i timmen och att den högsta tillåtna hastigheten utom tättbebyggt område är 70 kilometer i timmen (bashastighet). Enligt andra stycket i bestämmelsen får kommunen dock meddela föreskrifter om att den högsta tillåtna hastigheten inom ett tättbebyggt område eller inom en del av ett sådant område ska vara 30 eller 40 kilometer i timmen om det är motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön. I fjärde stycket ges Trafikverket (tidigare Vägverket) möjlighet att meddela föreskrifter om att den högsta tillåtna hastigheten på en väg ska vara 80, 90, 100 eller 110 kilometer i timmen. I femte stycket anges sedan att bestämmelser om hastighet på motorväg finns i 9 kap. 1 §.

Enligt 9 kap. 1 § första stycket 6 trafikförordningen är högsta tillåtna hastighet på motorväg 110 kilometer i timmen. Enligt tredje stycket får dock Trafikverket (tidigare Vägverket) meddela föreskrifter om att den högsta tillåtna hastigheten på en motorväg ska vara 120 kilometer i timmen. En sådan föreskrift hade Vägverket meddelat för den aktuella vägsträckan (se VVFS 2008:212, där det i 1 § angavs att i ”stället för hastighetsbegränsning enligt 9 kap. 1 § första stycket 6 trafikförordningen (1998:1276) ska den högsta tillåtna hastigheten […] vara 120 kilometer i timmen”).

Enligt den lydelse som 14 kap. 3 § trafikförordningen hade vid tiden för gärningen skulle den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bröt mot bestämmelsen i 9 kap. 1 § dömas till penningböter. I 14 kap. 3 § angavs inte något särskilt om vad som skulle gälla om någon bröt mot en föreskrift av det slag som Vägverket hade meddelat.

Frågan i målet är främst om polismannen hade rätt att utfärda föreläggandet av ordningsbot. En första förutsättning för detta är att gärningen var straffbelagd. En andra förutsättning är att det har förelegat förutsättningar att meddela ett föreläggande om ordningsbot.

Av 1 kap. 1 § BrB framgår att brott är en gärning som är beskriven i balken eller i annan lag eller författning och för vilken straff, dvs. böter eller fängelse, är föreskrivet. Bestämmelsen ger uttryck för den inom straffrätten grundläggande legalitetsprincipen. Enligt denna krävs det, för att en straffrättslig påföljd ska få dömas ut eller bestämmas på annat sätt (t.ex. genom föreläggande av ordningsbot), att den aktuella gärningen vid tidpunkten då den begicks var beskriven i en författning och att den var straffbelagd. Legalitetsprincipen tillgodoser åtminstone två intressen. Det ena är att den enskilde ska garanteras en möjlighet att i förväg bedöma om en viss gärning är kriminaliserad eller ej. Det andra är att det ska vara möjligt att kontrollera den straffrättsliga maktutövningen.

Legalitetsprincipen har lagstöd också i 2 kap. 10 § RF, 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken, artikel 7 i Europakonventionen och artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Ett av de krav som måste ställas på en författning för att den ska stämma överens med legalitetsprincipen är föreskriftskravet (se Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 46). Av detta krav följer att det, för att brott ska föreligga och straff kunna dömas ut, måste finnas en föreskrift till stöd för detta. Enligt ett annat krav som utgör en del av legalitetsprincipen, analogiförbudet, får en föreskrift inte genom analogisk tillämpning till nackdel för den tilltalade sträckas längre än vad ordalydelsen tillåter.

Som har framgått (se p. 5) var det vid tiden för gärningen enligt 14 kap. 3 § trafikförordningen straffbelagt att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot 9 kap. 1 §. Någon straffbestämmelse som riktade sig direkt mot överträdelse av en föreskrift av det slag som Vägverket hade meddelat fanns emellertid inte. Däremot angavs det i 14 kap. 3 § att det var straffbart att bryta mot föreskrift som hade meddelats med stöd av 3 kap. 17 §. Bestämmelsen angav alltså att det var straffbart att bryta mot en av kommunen meddelad högsta tillåtna hastighet om 30 eller 40 kilometer i timmen och mot en av Vägverket meddelad föreskrift om att den högsta tillåtna hastigheten på en väg skulle vara 80, 90, 100 eller 110 kilometer i timmen.

Uppenbarligen beror det på ett förbiseende att det inte i 14 kap. 3 § trafikförordningen också angavs att det var straffbart att bryta mot en föreskrift som hade meddelats med stöd av 9 kap. 1 § tredje stycket. Numera har denna brist i författningstexten avhjälpts på så sätt att det anges att det är straffbelagt att bryta mot ”9 kap. 1 § eller föreskrift som har meddelats med stöd av 1 §” (se SFS 2012:15).

Det avgörande blir då om det är förenligt med föreskriftskravet enligt legalitetsprincipen att fälla till ansvar i ett fall som detta. Frågor om tillämpning av legalitetsprincipen har prövats av HD vid flera tidigare tillfällen (se bl.a. NJA 1988 s. 218, NJA 1989 s. 489, NJA 1990 s. 789 I och II, NJA 1994 s. 480, NJA 2000 s. 490, NJA 2007 s. 400 II och NJA 2012 s. 105).

I NJA 1988 s. 218 hade en person dömts enligt 1986 års sjötrafikförordning för att under färd med en motorbåt ha överskridit högsta tillåtna hastighet. Straffbestämmelsen i förordningen angav att den som bröt mot en föreskrift meddelad med stöd av bestämmelser i den förordningen kunde dömas till böter. Personen hade emellertid överträtt en föreskrift som hade meddelats med stöd av den tidigare gällande sjötrafikförordningen från år 1962. Såväl HD:s majoritet som minoritet fann att bestämmelsen i 1986 års sjötrafikförordning inte var tillämplig på överträdelser av föreskrifter som hade meddelats med stöd av bemyndigande i den äldre förordningen. HD:s majoritet beviljade därför den sökta resningen och beslutade att omedelbart ändra domen på så sätt att åtalet ogillades. Detsamma skedde beträffande en förelagd ordningsbot i NJA 1989 s. 489. Enligt den då tilllämpliga vägtrafikkungörelsen fick straff för överträdelse av en lokal trafikföreskrift inte ådömas om inte trafikföreskriften hade tagits in i en liggare på föreskrivet sätt. Syftet med liggaren var att allmänheten på ett och samma ställe skulle kunna ta del av de lokala trafikföreskrifterna. Beslutet om föreskriften hade emellertid befunnit sig på annan plats i kommunens arkiv. HD fann här att straff lagligen inte kunde åläggas för överträdelsen av den beslutade föreskriften.

Av särskilt intresse i sammanhanget är också rättsfallet NJA 1990 s. 789 I. Det gällde en situation där Trafiksäkerhetsverket hade föreskrivit att högsta tillåtna hastighet på den i målet aktuella vägsträckan skulle vara 90 kilometer i timmen i stället för den annars gällande bashastigheten 70 kilometer i timmen. Enligt HD:s domskäl fick det anses gälla att reglerna om bashastighet och den därtill knutna straffbestämmelsen ”sätts ur spel” om det för den aktuella vägsträckan har meddelats en föreskrift om en annan hastighet än bashastigheten. Eftersom föreskriften om den högre hastigheten inte hade tagits in i kommunens liggare på föreskrivet sätt innebar detta att den tilltalade inte kunde fällas till ansvar för att han hade kört i 103 km/tim.

Det nu aktuella fallet har påtagliga likheter med särskilt 1988 års och 1990 års rättsfall. Med tillämpning av den princip som HD gav uttryck för i 1990 års fall har bestämmelsen i 9 kap. 1 § 6 trafikförordningen om att fordon inte fick föras med högre hastighet än 110 kilometer i timmen och den till denna bestämmelse knutna straffbestämmelsen i 14 kap. 3 § satts ur spel genom Vägverkets beslut i VVFS 2008:212. Visserligen har det inte kommit fram något annat än att beslutet om att högsta tillåtna hastighet var 120 kilometer i timmen har fattats på ett riktigt sätt. Men någon straffbestämmelse som tar sikte på ett överskridande av den av Vägverket bestämda högsta tilllåtna hastigheten har inte funnits. Och en tolkning av reglerna i trafikförordningen så, att straffbeläggandet av en överträdelse av 9 kap. 1 § också täcker en överträdelse av en föreskrift som har meddelats med stöd av 9 kap. 1 § tredje stycket, skulle bryta mot det analogiförbud som legalitetsprincipen ställer upp. Detta gäller särskilt som straffbestämmelsen i 14 kap. 3 § vid den aktuella tidpunkten uttryckligen föreskrev straff för överträdelser av motsvarande föreskrifter som hade meddelats med stöd av 3 kap. 17 §. Bestämmelsen i 14 kap. 3 § kan därför inte anses tillämplig på överträdelser av en föreskrift meddelad med stöd av 9 kap. 1 § tredje stycket trafikförordningen. Att det står klart att det har funnits en avsikt att kunna bestraffa överträdelser av beslut, som Vägverket hade möjlighet att fatta, om att högsta tillåtna hastighet var 120 kilometer i timmen kan inte leda till någon annan bedömning, när någon kriminalisering faktiskt inte har skett (se Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 126).

Enligt 48 kap. 1 § RB får fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, upptas av polisman genom föreläggande av ordningsbot under de villkor som föreskrivs i kapitlet. Ett sådant föreläggande träder normalt i stället för åtal och innebär enligt 3 § vid godkännande att det gäller som en dom som har vunnit laga kraft. Av 13 § i samma kapitel framgår bl.a. att ett föreläggande av ordningsbot får utfärdas beträffande brott för vilket ordningsbot har bestämts på det sätt som föreskrivs i 14 §. Enligt 14 § andra stycket väljer riksåklagaren, i samråd med Rikspolisstyrelsen, ut de brott för vilka ordningsbot ska bestämmas.

Riksåklagarens val med stöd av 48 kap. 14 § andra stycket RB framgår av riksåklagarens föreskrifter (1999:178) om ordningsbot för vissa brott. Där anges i 1 § att föreläggande av ordningsbot får utfärdas beträffande de brott som upptas i bilagorna till författningen. I bilaga 1 till föreskrifterna regleras brott mot trafikförordningen (1998:1276). Ett särskilt avsnitt i bilagan har rubriken ”Överskridande av högsta tillåtna hastighet” och angav vid tidpunkten för den aktuella händelsen (enligt SFS 2007:678) att föreläggande av ordningsbot avseende hastighet fick avse överträdelse av ”trafikförordningens regler om hastighet på olika vägar (3 kap. 17 § och 9 kap. 1 § 1 st 6 p)” och ”föreskrifter som meddelats med stöd av 3 kap. 17 §”.

Någon bestämmelse i riksåklagarens föreskrifter som riktade sig mot överträdelse av en föreskrift av det slag som Vägverket hade meddelat med stöd av 9 kap. 1 § tredje stycket trafikförordningen fanns inte. Det beror uppenbarligen på ett förbiseende att det inte i bestämmelsen angavs att föreläggande av ordningsbot fick avse också föreskrift som hade meddelats enligt 9 kap. 1 § tredje stycket. Numera har denna brist i föreskriften avhjälpts på så sätt att det anges att det är straffbelagt att bryta mot ”trafikförordningens regler om hastighet på olika vägar (3 kap. 17 § och 9 kap. 1 § 1 st 6 p)” och ”föreskrifter som meddelats med stöd av 3 kap. 17 § eller 9 kap. 1 §”.

Ordalydelsen i riksåklagarens föreskrift var sålunda klar. En tolkning av föreskrifterna så, att bestämmelserna också täckte överträdelser av föreskrifter som hade meddelats med stöd av 9 kap. 1 § tredje stycket skulle bryta mot såväl det föreskriftskrav som det analogiförbud som legalitetsprincipen ställer upp. Bestämmelsen i bilagan till riksåklagarens föreskrifter rörande överskridande av högsta tillåtna hastighet kan därmed inte anses tilllämplig på överträdelser av en föreskrift meddelad med stöd av bestämmelsen. Inte heller i det nu anförda avseendet kan det tillmätas någon betydelse att det står klart, att det har funnits en avsikt att ordningsbot skulle kunna föreläggas också avseende överträdelser av föreskrifter meddelade av Vägverket med stöd av 9 kap. 1 § tredje stycket.

R.G:s handlande var således inte straffbelagt. Och även om det hade kunnat anses straffbelagt hade ett föreläggande av ordningsbot inte kunnat utfärdas, eftersom överträdelser av Vägverkets föreskrift om att den högsta tillåtna hastigheten på den aktuella motorvägssträckan skulle vara 120 kilometer i timmen inte hade något stöd i riksåklagarens föreskrifter om ordningsbot. Den rättstillämpning som har legat till grund för föreläggandet har därmed i dubbel mening uppenbart stridit mot lag. Resning ska därför beviljas enligt 58 kap. 2 § 5 RB (jfr NJA 1988 s. 218 och NJA 1989 s. 489). Föreläggandet av ordningsbot ska med stöd av 58 kap. 7 § första stycket omedelbart undanröjas.