NJA 2019 s. 279

Omständigheten att en skrift framställts i tryckpress ska prövas som en processförutsättning vid talan enligt tryckfrihetsförordningen. Det är tillräckligt att det framstår som mer sannolikt att en skrift är framställd i tryckpress än att så inte är fallet.

Göteborgs tingsrätt

W.S. väckte talan vid Göteborgs tingsrätt så som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (chefsrådmannen Jennie Mellbin, rådmannen Cecilia Hennig och tingsfiskalen Emil Lundgren) anförde följande i dom den 2 maj 2018.

YRKANDEN M.M.

W.S. har yrkat att den tryckta skriften "W.S. Förbrytare!" utgiven senast den 30 september 2017 ska förklaras konfiskerad i enlighet med 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen (1949:105) (nedan TF). Till utveckling av talan har W.S. i huvudsak anfört följande.

Den nynazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen (nedan NMR) höll en demonstration i Göteborg den 30 september 2017 under parollen "demonstrera mot förbrytarna". Vid demonstrationen bar flera personer plakat med namn, fotografi och texten "FÖRBRYTARE!" i röd skrift. Plakatet med W.S:s namn och fotografi bars av en man som polisen inte kunnat identifiera. Demonstrationen bevakades av media. Plakatets innehåll fick stor spridning under demonstrationen.

Övervägande skäl talar för att plakatet är en skrift som är tryckt enligt TF. Sakkunnigutlåtandet från G.J. på Adall Grafiska AB ger skäl att anta att skriften är framställd i tryckpress. NMR har ett förlag kallat NF Förlag. M.S., tidigare medlem i Svenska motståndsrörelsen och numera framstående medlem i NMR, har skrivit boken Hell Seger som är utgiven 2017. I boken anges att NMR haft ett eget tryckeri. Justitiekanslern (nedan JK) har i ett antal ärenden genom att ta del av fotografier bedömt att övervägande skäl talar för att NMR:s affischer, avspärrningsband, klisterlappar och annat dylikt material varit framställda i tryckpress. De fotografier som har åberopats visar att plakatet har sådan hantverksmässig kvalitet och skärpa att det måste kunna antas vara framställt i tryckpress vid en okulär besiktning. Fotografierna visar också att plakatet har medförts vid demonstrationen varför den tryckta skriften är att anse som utgiven. Fotografiet som visar att NMR stuvar in plakat i en lastbil talar för att plakaten ansetts tillräckligt värdefulla för att bevara och för att använda igen. Att NMR har ett förlag som ger ut tryckta skrifter och att NMR även efter denna händelse har framställt trycksaker med W.S:s fotografi som spridits till allmänheten, framgår av information på NMR:s officiella hemsida nordfront.se.

Plakatet innefattar tryckfrihetsbrottet förtal. Ordet förbrytare betyder enligt Nationalencyklopedin "person som begått (allvarligare) brott vanl. flera". Det aktuella plakatet framställer W.S., objektivt betraktad, som brottslig i sitt levnadssätt och det har inte funnits grund för påståendet. W.S. förekommer inte i Kriminalvårdens register. Påståendet innebär förföljelse av en person med judisk bakgrund och är inte försvarligt.

Det saknas på plakatet synliga uppgifter om vem som är författare, utgivare, tryckare eller utspridare. Den man som hållit i det har inte gått att identifiera. Förundersökningen om förtal har lagts ned och åklagaren har motiverat beslutet med att det inte gått att identifiera personen som hållit i plakatet. Eftersom någon ansvarig för den tryckta skriften inte gått att finna får W.S. som målsägande, i stället för att väcka åtal, ansöka om skriftens konfiskering.

Tryckt skrift som innefattar tryckfrihetsbrott får konfiskeras. Att sprida en tryckt skrift med vetskap om att den är konfiskerad är brottsligt. Det är av största vikt att NMR inte får framställa W.S. som brottslig i sin propaganda. Syftet med konfiskeringen är att försvåra för NMR att i närtid medföra plakatet vid demonstrationer. Även om plakatet inte kommer att kunna förstöras skulle ett beslut om konfiskering medföra att det i vart fall blir straffbart att sprida det i framtiden. Det är därför inte meningslöst att rätten beslutar om konfiskering.

UTREDNINGEN M.M.

Skriftlig bevisning i form av fotografier av aktuellt plakat och av plakat i en lastbil, intyg från Kriminalvården, sakkunnigutlåtande, utdrag ur boken Hell seger och beslut från JK i andra ärenden har lagts fram. Tingsrätten har därutöver hållit syn av innehållet bakom två länkar till hemsidan nordfront.se och tagit upp målsägandeförhör med W.S.

W.S. har i allt väsentligt uppgett följande. Han har varit ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism i många år. Han tror inte att det går att föreställa sig hur det känns att få mejl med en bild från en demonstration med ett stort foto på sig själv med texten förbrytare. Det kändes som ett övergrepp. I och med att inga åtgärder blev vidtagna mot dem som bar plakatet kunde han inte leva med att inte ha försökt visa att samhället inte accepterar detta beteende. Det är viktigt för honom, Sveriges judar och för landet Sverige. Kränkningen av honom och flera andra personer som fanns med bild på plakat fick snabbt stor spridning i sociala medier. Påfallande många av dem som kränktes är judar. Som gammal journalist är han van vid offentlighet och att få kritik, men inte van att ansättas av övergrepp där hans förbrytelse skulle vara att han är jude och bekämpar judehat. Att bli utsatt för det var oerhört kränkande och han mådde väldigt dåligt av det. Han har inte någonsin blivit straffad för eller delgiven misstanke om brott.

DOMSKÄL

Rättsliga utgångspunkter

Om det inte finns någon som enligt 8 kap. TF är ansvarig för en tryckt skrift eller som kan delges stämning, får åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal ansöka om konfiskering enligt 9 kap. 5 § TF. Ansökningsmål enligt 9 kap. 5 § TF är tryckfrihetsmål, vilket följer av 12 kap. 1 § andra stycket TF. Rätten att ansöka om konfiskering förutsätter att åtal för tryckfrihetsbrott inte har väckts. Åtalspreskription får heller inte ha inträtt enligt 9 kap. 3 § TF.

En tryckt skrift som innefattar tryckfrihetsbrott får konfiskeras enligt 7 kap. 7 § TF. Konfiskering innebär bland annat att alla exemplar av den tryckta skriften som är avsedda för spridning ska förstöras och att ytterligare spridning av den aktuella upplagan av skriften är straffbar med böter eller fängelse i högst ett år. Syftet med konfiskering är att hindra fortsatt spridning av straffbart innehåll, se Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna, tredje uppl., 2017, s. 198.

Med tryckfrihetsbrott avses sådana gärningar som begås genom tryckt skrift och som är straffbara enligt både TF och vanlig lag. Det krävs alltså dubbel kriminalisering av gärningen. Av 7 kap. 4 § 14 TF följer att förtal utgör ett sådant brott. Enligt 5 kap. 1 § BrB ska den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning dömas för förtal. I paragrafens andra stycke finns en ansvarsfrihetsregel som innebär att den går fri från ansvar som var skyldig att uttala sig. Detsamma gäller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och den som lämnat uppgiften visar att den var sann eller att det fanns skälig grund för den.

Med tryckt skrift i TF:s mening avses enligt 1 kap. 5 § TF skrift som framställts i tryckpress eller skrift som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller annat tekniskt förfarande, om utgivningsbevis gäller för skriften eller om den är försedd med s.k. mångfaldigandeuppgifter. För att anses som sådan ska en tryckt skrift också vara utgiven.

Inledande överväganden, juryns ställningstagande och ramen för

tingsrättens prövning

W.S. har ansökt om konfiskering grundat på ett påstående om att tryckfrihetsbrott förövats mot honom. De omständigheter som han har gjort gällande i målet innebär att W.S. är att anse som målsägande. Åtal för tryckfrihetsbrott har inte väckts vid tingsrätten. En tryckt skrift som offentligt förevisas vid en demonstration på det sätt som ska ha skett anses som utgiven, se SOU 2001:28 s. 379 f. Det saknas uppgifter om att plakatet tidigare gjorts tillgängligt för allmänheten. Ansökan om konfiskering ska mot den bakgrunden prövas av tingsrätten.

Vid huvudförhandlingen i målet har jury medverkat. Rätten har sedan huvudförhandlingen avslutats framställt den fråga till juryn som framgår av bilaga 1 . Som framgår av bilagan har juryn därefter besvarat frågan med ja. Tingsrätten har vid detta förhållande att pröva om plakatet är en tryckt skrift som innefattar tryckfrihetsbrottet förtal och i så fall om konfiskering av plakatet ska ske.

Tingsrättens bedömning

Utredningen visar att en person, som inte har identifierats, vid NMR:s demonstration i Göteborg den 30 september 2017 har burit ett plakat med bild av W.S., hans namn "W.S." och i röd text "FÖRBRYTARE!".

"Förbrytare" är enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien en "person som begått (allvarligare) brott jfr brottsling, bov, skurk". Genom att på plakatet anges som förbrytare har W.S. utpekats som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Uppgiften är objektivt sett nedsättande för hans anseende i omgivningen. Eftersom plakatet burits omkring vid nämnda demonstration har innehållet fått en vid spridning. Den vidsträckta yttrandefrihet som är grundvalen i vårt demokratiska samhälle medför inte att det varit försvarligt att lämna uppgiften, som för övrigt enligt W.S:s egna uppgifter och Kriminalvårdens intyg inte synes vara sann. Inte heller den kritikrätt som kan finnas mot offentliga personer berättigar uppgiften. Tingsrätten anser därför, lika med juryn, att plakatets innehåll är brottsligt som förtal.

Förtal är straffbart som tryckfrihetsbrott om gärningen begås genom tryckt skrift. I fråga om plakatet är en tryckt skrift gör tingsrätten följande överväganden.

Fotografierna visar av allt att döma ett, inte flera, plakat. På plakatet syns ingen beteckning som visar att innehållet mångfaldigats eller några uppgifter om ort och år för mångfaldigandet eller dylikt. Texten och

1 § BrB såsom förtal?

bilden måste därför ha framställts i tryckpress för att plakatet ska anses som en tryckt skrift.

W.S. har hävdat att beviskravet i tryckfrihetsmål i vilket åtal inte väckts, aldrig kan ställas högre än att det är övervägande sannolikt att fråga är om en tryckt skrift. Han har i det avseendet hänvisat till ett antal beslut från JK och till ett avgörande från Hovrätten för Övre Norrland av den 13 maj 2015 i mål Ö 98-15.

JK är ensam åklagare i tryckfrihetsmål. I avgörandena har JK tagit ställning till om avspärrningsband, affischer, klistermärken etc. är tryckta skrifter, i många fall efter att ha tagit del av fotografier. JK har med olika motiveringar kommit fram till att skrifterna framställts i tryckpress och att JK är behörig åklagare. JK anger i flera av ärendena att övervägande skäl talar för att skrifterna är framställda i tryckpress. I andra fall anser sig JK kunna utgå från eller presumera att skrifterna är framställda i tryckpress eller omfattas av TF. Ett annat uttryck som används är att det av allt att döma är en tryckt skrift.

Beviskravet kan i vissa fall sättas lägre för en omständighet som grundar formell behörighet, om samma omständighet också ingår som ett moment i den materiella prövningen, ett s.k. dubbelrelevant rättsfaktum. Sådana rättsfakta kan i ett första skede prövas utifrån ett lågt beviskrav och i ett senare skede, efter en regelmässig prövning av saken, leda till att talan ogillas utifrån det normala beviskravet i brottmål, se Fitger, m.fl. Rättegångsbalken (5 december 2017, Zeteo) kommentaren till 34 kap. 1 §, med däri gjorda hänvisningar. Det är mot den bakgrunden rimligt att JK vid bedömning av sin behörighet att vidta åtgärder eller väcka åtal tillämpar ett lägre beviskrav än det normala beviskravet i brottmål. Hovrätten för Övre Norrlands avgörande avser också frågan om JK:s behörighet och ger inte stöd för att ett lindrat beviskrav ska tillämpas vid den materiella prövningen i ett tryckfrihetsmål.

Den omständigheten att texten och bilden på plakatet påstås vara framställd i tryckpress, och plakatet därmed en tryckt skrift, ingår som ett led i den materiella prövningen av om gärningen är ett tryckfrihetsbrott. Detta eftersom förtal för att vara straffbart som tryckfrihetsbrott måste begås genom en tryckt skrift.

Det går inte med utgångspunkt i fotografierna att avgöra om texten och bilden på plakatet har framställts i tryckpress. G.J:s sakkunnigutlåtande bekräftar att det är lika sannolikt utifrån fotografier som han fått se av ett plakat, att texten och bilden har framställts på något annat sätt. Även om mycket talar för att NMR har tillgång till ett tryckeri har W.S. inte gjort övervägande sannolikt, än mindre uppfyllt beviskravet i brottmål, att plakatets innehåll har framställts i tryckpress.

Vid denna bedömning faller användningen av plakatet utanför TF:s tillämpningsområde. Det är därmed inte visat att det föreligger ett tryckfrihetsbrott. Eftersom W.S. grundat sin målsäganderätt på att plakatet är en tryckt skrift och den omständigheten varit del av sakens prövning, ska W.S:s talan om konfiskering inte avvisas utan avslås, jfr Ekelöf, Rättegång. Andra häftet, nionde uppl., 2015, s. 22 f. och Heuman, Målsägande, första uppl., 1973, s.193 f.

DOMSLUT

Ansökan om konfiskering avslås.

Hovrätten för Västra Sverige

W.S. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans talan om konfiskering. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle förklara att beviskravet beträffande det i målet aktuella plakatets (bilden tillsammans med texten) karaktär av tryckt skrift var uppfyllt och återförvisa målet till tingsrätten för prövning av om plakatet skulle konfiskeras.

Hovrätten (hovrättslagmannen Henrik Winman, hovrättsrådet Sara Norman samt tf. hovrättsassessorerna Helena Bergfors och Sarah Königsson) anförde följande i dom den 18 oktober 2018.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten ansluter sig inledningsvis till de rättsliga utgångspunkter som tingsrätten har redogjort för. Hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten och juryn att plakatets innehåll utgör förtal. Som tingsrätten anfört är förtal straffbart som tryckfrihetsbrott, om gärningen begås genom tryckt skrift. Endast en tryckt skrift som innefattar tryckfrihetsbrott får konfiskeras enligt tryckfrihetsförordningen.

Det som hovrätten har att i huvudsak ta ställning till är om plakatet är en tryckt skrift och vilket beviskrav som ska uppställas för denna bedömning.

Hovrätten konstaterar liksom tingsrätten att de omständigheter som är av avgörande betydelse för om en skrift ska anses vara tryckt, kan vara s.k. dubbelrelevanta rättsfakta. För denna typ av rättsfakta kan ett visst lägre beviskrav ställas upp i en inledande prövning i processen, exempelvis när rättsfaktumet prövas som en processförutsättning. Detta avspeglas i bl.a. de olika formuleringar som Justitiekanslern har använt sig av i de beslut som W.S. har hänvisat till och där Justitiekanslern har prövat sin behörighet att vidta en inledande åtgärd eller väcka åtal. Vid ett senare skede i rättsprocessen, exempelvis vid den materiella prövningen av själva saken, kan samma omständighet komma att prövas mot det normalt ställda beviskravet i brottmål. Liksom tingsrätten anser hovrätten att den omständigheten att plakatet påstås vara framställt i tryckpress, och att plakatet därmed är en tryckt skrift, ingår som ett led i den materiella prövningen av om gärningen utgör tryckfrihetsbrott. Det saknas stöd i förarbetena och i rättspraxis för att vid den materiella prövningen i ett tryckfrihetsmål, som även sker vid en ansökan om konfiskering, avvika från det beviskrav som normalt gäller i brottmål. Slutsatsen blir därför att det krävs att det är styrkt att plakatet är framställt i tryckpress för att så ska anses vara fallet.

Lika med tingsrätten anser hovrätten att det inte utifrån de åberopade fotografierna går att avgöra om plakatet har framställts i tryckpress. Inte heller utlåtandet från G.J. ger tillräckligt stöd för en sådan slutsats. W.S. har därmed inte styrkt att plakatet har framställts i tryckpress. Vid denna bedömning finns det inte förutsättningar att tillämpa tryckfrihetsförordningen. W.S:s talan om konfiskering ska därför ogillas, och tingsrättens dom ska stå fast.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

W.S. överklagade och yrkade i första hand att HD skulle undanröja domstolarnas avgöranden, förklara att beviskravet för att den i målet aktuella skriften var framställd i tryckpress var uppfyllt och återförvisa målet till tingsrätten. I andra hand yrkade han att HD skulle förklara att beviskravet för att en skrift är framställd i tryckpress var att detta skulle göras övervägande sannolikt och då undanröja hovrättens dom och återförvisa målet dit för prövning av om beviskravet var uppfyllt och av frågan om konfiskering.

HD inhämtade yttrande från Justitiekanslern.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Ylva Meyer, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Punkterna 1-22 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-24 i HD:s domskäl.

Handläggningen av tryckfrihetsmål

23. Handläggningen av tryckfrihetsmål följer en särskild ordning enligt vad som framgår av 12 kap. TF och 7-11 kap. tillämpningslagen.

24. När en talan har väckts ska domstolen vid en inledande prövning ta ställning till om tryckfrihetsförordningen är tillämplig, dvs. om den väckta talan ska prövas som ett tryckfrihetsmål, om domstolen är behörig tryckfrihetsdomstol och vilken handläggningsform som ska gälla. Vid prövningen av om processförutsättningar finns ingår bl.a. att bedöma om skriften i fråga är att betrakta som en tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening. En annan processförutsättning är att preskriptionstiden enligt tryckfrihetsförordningen inte har löpt ut. Om rätten finner att ett yttrande inte omfattas av tryckfrihetsförordningen ska åtalet avvisas på grund av rättegångshinder (34 kap. 1 § RB). Frågan om rättegångshinder är inte beroende av invändning från part utan ska beaktas av rätten självmant. För behandling av en sådan rättegångsfråga får särskild huvudförhandling sättas ut (45 kap. 14 § första stycket RB). Fullföljs talan i huvudsaken till hovrätten, har denna att självmant pröva om underrätten var behörig, och vid nekande svar undanröja tingsrättens dom. (Se t.ex. SOU 2004:114 s. 284 ff., NJA 2002 s. 583 och C.-E. Sundström, Några synpunkter på tryckfrihetsförordningen, SvJT 1962 på s. 436 f.)

25. Under den förberedande behandlingen av ett tryckfrihetsmål ska rätten klarlägga vem som är ansvarig för innehållet i den framställning som saken gäller. Invändningar om ansvar kan bara ske på detta stadium. Rätten ska vidare tillfråga parterna om de önskar att målet ska prövas av jury. Ska jury medverka, fortsätter den förberedande behandlingen med att rätten bildar en jury för målet i fråga.

26. Om domstolen har bedömt att tryckfrihetsförordningen är tillämplig, ska målet när det är färdigberett sättas ut till huvudförhandling för en prövning av gärningen. Juryns uppgift är att på grundval av vad som har kommit fram vid huvudförhandlingen inför juryn pröva om brott föreligger (12 kap. 3 § första stycket TF och 10 kap. 2 § andra stycket tillämpningslagen). Rätten ska vid förhandlingens slut skriftligen tillfråga juryn om tryckfrihetsbrott föreligger enligt de bestämmelser som ligger till grund för talan (9 kap. 7 § tillämpningslagen). Om det begärs av en juryledamot, ska juryn under överläggningen sammanträda med rätten för att inhämta upplysningar om vad som föreskrivs i lag (10 kap. 1 § första stycket tillämpningslagen). Om juryn finner att brott föreligger, ska även rätten pröva frågan (12 kap. 4 § första stycket TF).

27. Om juryn efter sin prövning har funnit att skriften är brottslig och rätten delar juryns uppfattning återstår frågor som, liksom vid den inledande prövningen, domstolen ensam ska avgöra. Bland övriga frågor som ska avgöras av rätten i detta läge finns t.ex. straffmätning, förordnande av beslag, konfiskering och skadestånd. (Se t.ex. Sundström, s. 441.)

Vid prövningen av om en skrift omfattas av tryckfrihetsskyddet bör i allmänhet ett sänkt beviskrav tillämpas

28. Att en skrift är framställd i tryckpress enligt 1 kap. 2 § första stycket TF utgör en processförutsättning. Följden av att förutsättningen är uppfylld är att skriften faller in under tryckfrihetsskyddet på sådant sätt att hindrande åtgärder i tryckfrihetsrättslig mening inte får vidtas mot skriften (1 kap. 8 §). På grund av det anförda finns det anledning att tillämpa ett sänkt beviskrav för omständigheten att en skrift är framställd i tryckpress.

29. Kravet på att den tryckta skriften är utgiven enligt 1 kap. 3 § har som tidigare anförts en annan innebörd vid bedömande av tryckfrihetsförordningens tillämplighet, nämligen att ett ingripande därmed kan ske på grund av den tryckta skriftens innehåll enligt tryckfrihetsförordningens straff- och sanktionsbestämmelser. Även beträffande en tryckt skrifts utgivning kan under vissa förutsättningar ett sänkt beviskrav tillämpas (se HD:s dom den 21 februari 2019 i mål Ö 3364-18 ).

30. När det gäller den närmare utformningen av beviskravet för omständigheten att en skrift är framställd i tryckpress, har det i bl.a. lagstiftningssammanhang uppmärksammats att det ibland kan vara svårt att säkerställa hur en skrift är framställd. Mediegrundlagsberedningen förordade att om ett fall skulle uppkomma där det inte är möjligt att genom teknisk undersökning komma till någon slutsats i frågan om på vilket sätt skriften i fråga är framställd, bör domstolen godta ett påstående om att skriften framställts på sådant sätt att den faller in under grundlagsskyddet om det inte framstår som obefogat (SOU 2001:28 s. 374).

31. HD:s bedömning är att ett sänkt beviskrav i enlighet med det nu anförda ska tillämpas beträffande om en skrift ska anses vara framställd i tryckpress enligt 1 kap. 2 § första stycket TF.

Bedömningen i detta fall

32. Det kan konstateras att domstolarna har handlagt målet i den tryckfrihetsrättsliga ordningen. Utgångspunkten bör därför vara att tingsrätten vid en inledande prövning av sin behörighet funnit att tryckfrihetsförordningen är tillämplig beträffande skriften i målet. Sättet för handläggningen tyder på att tingsrätten tillämpat en bevislättnad vid den formella prövningen av om skriften kunde anses som en tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening.

33. HD delar bedömningen att skriften i målet ska anses som en tryckt skrift enligt 1 kap. 2 § första stycket och att den tryckta skriften ska anses vara utgiven enligt 1 kap. 3 §.

34. Efter den förberedande behandlingen av målet har det för tingsrätten återstått att efter huvudförhandling pröva samma fråga som juryn, dvs. om innehållet i den tryckta skriften innefattat tryckfrihetsbrott och, beroende på utgången, ta ställning till om övriga förutsättningar för konfiskering förelegat.

35. För att tryckfrihetsförordningen ska vara tillämplig - formellt såväl som materiellt - krävs det att skriften i fråga kan anses som en tryckt skrift, dvs. att den, såvitt nu är aktuellt, är framställd i tryckpress och därtill utgiven. I tryckfrihetsförordningen återges följaktligen att en av förutsättningarna för att ett brott ska anses vara ett tryckfrihetsbrott är att det har begåtts i en tryckt skrift. Eftersom kravet på "tryckt skrift" är en processuell grundförutsättning och inte en omständighet som aktualiseras vid bedömningen av gärningen i sig, är principen om dubbelrelevanta rättsfakta inte tillämplig i detta fall. Det nu anförda innebär att det i tingsrättens prövning av om text och bild på plakatet innefattat tryckfrihetsbrott inte har ingått att på nytt ta ställning till om detta skulle anses som en tryckt skrift.

36. Mot denna bakgrund får sättet för tingsrättens materiella prövning av om tryckfrihetsbrott förelegat anses avvika från vad som gäller enligt den tryckfrihetsrättsliga ordningen. Eftersom hovrätten har dragit samma slutsatser som tingsrätten beträffande hur talan om konfiskering skulle prövas avser det även vad som föregått i hovrätten.

37. I målet är tryckfrihetsförordningen tillämplig. Talan om konfiskering ska alltså prövas. På grund av tingsrättens och hovrättens bedömningar av om gärningen objektivt sett innefattat tryckfrihetsbrott, har ansökningen om konfiskering inte prövats fullt ut i dessa instanser. Hovrättens och tingsrättens domar ska därför undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt behandling.

DOMSLUT

HD förklarar att skriften i målet ska anses som en tryckt skrift enligt 1 kap. 2 § första stycket och 3 § TF.

HD undanröjer hovrättens och tingsrättens domar och visar målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

HD (justitieråden Anders Eka, Ann-Christine Lindeblad, Agneta Bäcklund, Svante O. Johansson och Malin Bonthron, referent) meddelade den 10 april 2019 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Den aktuella händelsen

1. Vid en demonstration i Göteborg i september 2017, anordnad av Nordiska motståndsrörelsen, bars ett plakat med motiv i form av en bild av W.S., hans namn "W.S." och i röd text ordet "FÖRBRYTARE!". Det var inte möjligt att i den efterföljande polisutredningen identifiera den person som höll i plakatet. Förundersökningen gällande brottet förtal lades därför ned.

Handläggningen i tingsrätten och hovrätten

2. W.S. ansökte vid tingsrätten om att plakatet skulle förklaras konfiskerat. Till stöd för att tryckfrihetsförordningen var tillämplig anförde han att plakatet skulle bedömas som en tryckt skrift i grundlagens mening eftersom övervägande skäl talade för att plakatet var framställt i tryckpress och då plakatet därtill var utgivet. Han gjorde gällande att plakatets innehåll innefattade tryckfrihetsbrottet förtal och att förutsättningar sammantaget förelåg för att konfiskera det.

3. Tingsrätten höll en förberedande förhandling, vid vilken en jury bildades. Vid huvudförhandling i målet ställdes till juryn frågan om angiven bild och text tillsammans var brottslig enligt 7 kap. 4 § 14 TF och 5 kap. 1 § BrB som förtal. Sedan huvudförhandlingen avslutats höll juryn överläggning och besvarade därefter den ställda frågan med ja.

4. Rätten, som konstaterade att förutsättningar förelåg för att pröva talan om konfiskering, ansåg att plakatets innehåll var brottsligt som förtal. Därefter prövades om det var utrett att plakatet hade framställts i tryckpress och var en tryckt skrift. Rätten, som bl.a. redogjorde för principen om dubbelrelevanta rättsfakta, ansåg att frågan om ett åberopat material utgör en tryckt skrift ska ingå som ett led i den materiella prövningen av om en påstådd gärning är ett tryckfrihetsbrott. Rätten fann att W.S. inte hade lyckats göra övervägande sannolikt, än mindre uppfyllt beviskravet i brottmål, att plakatet hade framställts i tryckpress. Användningen av plakatet föll därför utanför tryckfrihetsförordningens tillämpningsområde och det var därmed inte visat att det förelåg ett tryckfrihetsbrott. Tingsrätten avslog talan om konfiskering.

5. Även hovrätten har gjort bedömningen att plakatets innehåll utgör förtal. Hovrätten har vidare delat uppfattningen att omständigheten att plakatet påstås vara en tryckt skrift ska prövas som ett led i den materiella prövningen av om gärningen utgör ett tryckfrihetsbrott. Hovrätten har ansett att beviskravet är att det måste styrkas att skriften framställts i tryckpress och har bedömt att W.S. inte har uppfyllt beviskravet. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.

Justitiekanslerns yttrande

6. Justitiekanslern har anfört att frågan om en skrift är tryckt utgör en förutsättning för att tryckfrihetsförordningen ska vara tillämplig. Justitiekanslern har inte sett anledning att ha någon synpunkt på att tingsrätten ansett att målet ska handläggas som ett tryckfrihetsmål och därför bedömt sig vara behörig domstol. Enligt Justitiekanslern innebär däremot tryckfrihetsförordningens systematik och lagtextens utformning att det inte är en del av brottsbeskrivningen för tryckfrihetsbrottet förtal att en skrift är tryckt. Det är därför inte en fråga som hör till den materiella prövningen av om ett tryckfrihetsbrott begåtts. Det är inte fråga om ett dubbelrelevant rättsfaktum.

7. Enligt Justitiekanslern har tingsrätten och hovrätten därmed gjort fel när de, som en del av den materiella prövningen, bedömt huruvida skriften är tryckt. Detta har också fått till effekt att juryn respektive domstolarnas lagfarna ledamöter inte har bedömt samma sak när de prövat om brott föreligger. Handläggningen avviker i det hänseendet från vad som får anses gälla för en prövning med jury. Det synsätt som tingsrätten och hovrätten har haft skulle också medföra en risk för kortslutningseffekter eftersom ingen rättegångsordning då torde bli tillämplig.

Frågorna i HD

8. Huvudfrågorna i HD är på vilket sätt det ska prövas huruvida en skrift är framställd i tryckpress och vilket beviskrav som ska tillämpas för den omständigheten.

Rättsliga utgångspunkter

Tillämplig lag

9. Den 1 januari 2019 trädde ett stort antal ändringar i tryckfrihetsförordningen i kraft. Några övergångsbestämmelser föreskrevs inte. De bestämmelser som är aktuella i målet har endast ändrats språkligt och redaktionellt. När det gäller de processuella bestämmelserna ska den nu gällande lydelsen tillämpas (se "Flaggan" HD:s beslut den 21 februari 2019 i mål Ö 3364-18 p. 6). I målet aktualiseras emellertid även bestämmelser om tryckfrihetsbrott och om konfiskering. Beträffande dessa får, i enlighet med allmänna principer, anses gälla att det i första hand är den äldre lydelsen som är tillämplig, om inte den nya lydelsen skulle leda till en lindrigare bedömning (jfr 5 § lagen om införande av brottsbalken och NJA 2002 s. 583).

Tryckfrihetsförordningens tillämpningsområde

10. Tryckfrihetsförordningen är tillämplig på skrifter som har framställts i tryckpress. Alla metoder för mångfaldigande som innebär att färgen överförs från tryckmediet till tryckbäraren genom en direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan dem är metoder där tryckpress används. En skrift anses som en tryckt skrift när den är utgiven. Tryckfrihetsförordningen ger emellertid ett skydd även före utgivningen i form av censurförbud. (Se 1 kap. 2 § första stycket, 3 § första stycket och 8 § och "Flaggan" p. 7 och 8 med där gjorda hänvisningar.)

11. Förutom på skrifter framställda i tryckpress ska tryckfrihetsförordningen tillämpas på skrifter som har mångfaldigats genom fotokopiering eller liknande teknik om de uppfyller de förutsättningar som anges i 1 kap. 2 § andra stycket. Det som sägs om skrifter som har framställts i tryckpress och om tryckning i tryckfrihetsförordningen gäller som huvudregel även sådana skrifter (se 1 kap. 2 § tredje stycket).

12. Att en skrift är framställd genom tryckpress eller annars sådan att den faller inom tryckfrihetsförordningens tillämpningsområde utgör ett formellt krav för tryckfrihetsförordningens tillämplighet (se t.ex. SOU 2016:58 s. 150 ff.).

Närmare om utgivning

13. En skrift anses enligt 1 kap. 3 § andra stycket TF utgiven när den har lämnats ut till försäljning eller för spridning på annat sätt i Sverige. Ett plakat framställt i tryckpress kan ges ut t.ex. genom att den som tryckt det - eller någon annan som har dennes samtycke - bär omkring det i en folksamling (se "Flaggan" p. 9 och där gjorda hänvisningar). Utgivningen utgör startpunkten för möjligheten att ingripa mot en skrift enligt tryckfrihetsförordningen. Har utgivning inte skett ska talan avvisas (se NJA 1959 s. 495). Censurförbudet i 1 kap. 8 § medför att det inte heller är möjligt att med stöd av vanlig lag ingripa mot skriften före utgivningstidpunkten. För åklagarens (eller målsägandens) påstående om tidpunkten för utgivning gäller samma beviskrav som i övrigt i brottmål (se "Flaggan" p. 18).

Tryckfrihetsbrottet förtal

14. Enligt ingressen till 7 kap. 4 § TF i dess lydelse före den 1 januari 2019 (härefter benämnt den äldre lydelsen) ska, med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet, såsom tryckfrihetsbrott anses de gärningar som räknas upp i ett antal punkter i samma paragraf, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag. Motsvarande bestämmelse finns numera i en egen paragraf, 7 kap. 1 §. De gärningar som tidigare räknats upp i punkter i 7 kap. 4 § finns numera i 7 kap. 2-19 §§ och 1 § hänvisar till bl.a. dessa bestämmelser.

15. Regleringen i ingressen till 7 kap. 4 § den äldre lydelsen innehåller de grundläggande kraven för att ett brott ska anses vara ett tryckfrihetsbrott, nämligen att gärningen ska vara straffbar enligt tryckfrihetsförordningen och enligt vanlig lag, s.k. dubbel täckning, samt att den ska ha begåtts i en tryckt skrift (se SOU 2016:58 s. 147 och prop. 2017/18:49 s. 210).

16. I 7 kap. 4 § 14 den äldre lydelsen regleras förtal som, såvitt nu är av intresse, består i att någon utpekar annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock inte om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han eller hon visar att uppgiften var sann eller att han eller hon hade skälig grund för den. I den nu gällande lydelsen har bestämmelsen placerats i

7 kap. 3 §. I förhållande till den äldre lydelsen har endast språkliga och redaktionella ändringar gjorts i bestämmelsen.

17. Förtal regleras i vanlig lag i 5 kap. 1 § BrB. I första stycket anges att den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, döms för förtal till böter. I andra stycket finns ett undantag från det straffbara området för den som var skyldig att uttala sig samt i övrigt motsvarande det som i tryckfrihetsförordningen anges om situationer då det varit försvarligt att lämna uppgift i saken.

Konfiskering enligt tryckfrihetsförordningen

18. Enligt 7 kap. 7 § första stycket TF den äldre lydelsen får en tryckt skrift som innefattar tryckfrihetsbrott konfiskeras. Detta är en särskild rättsverkan av brott och beslutas av domstol. Syftet är att hindra spridning av tryckta skrifter som innefattar tryckfrihetsbrott (se SOU 1997:49 s. 289). Bestämmelsen finns numera i 7 kap. 26 § första stycket och har inte ändrats i sak.

19. Konfiskering innebär att alla exemplar av skriften som är avsedda att spridas ska förstöras. Konfiskering innebär även att åtgärder ska vidtas så att formar, stenar, stereotyper, plåtar och annan liknande utrustning som kan användas uteslutande för tryckning av skriften inte kan missbrukas (7 kap. 7 § andra stycket den äldre lydelsen, numera 7 kap. 26 § andra stycket).

20. För konfiskering krävs enligt lagtexten endast att den tryckta skriften ska innefatta tryckfrihetsbrott. Regeln är tillämplig vid alla typer av tryckfrihetsbrott, men den är fakultativ och det är därmed upp till rätten att bedöma om konfiskering bör ske. Om en skrift har fått sådan spridning att en konfiskering framstår som meningslös kan det vara ett skäl mot konfiskering. (Se SOU 1947:60 s. 253 och SOU 1997:49 s. 290.)

21. Konfiskering kan i vissa fall prövas utan samband med åtal. Om det inte finns någon som är ansvarig för ett tryckfrihetsbrott eller om det inte går att delge den ansvarige i Sverige kan åklagaren eller målsäganden i stället ansöka om att skriften ska konfiskeras (9 kap. 5 § den äldre lydelsen, numera 9 kap. 8 §).

22. Mål om konfiskering är att hänföra till tryckfrihetsmål och ska prövas i enlighet med vad som gäller för brottmål. Frånsett ett nu inte relevant undantag gäller för alla tryckfrihetsmål att om inte berörda parter avstår från juryprövning ska jury pröva om skriften är brottslig. I prövningen ingår att ta ställning till alla gärningsmoment som ingår i det relevanta tryckfrihetsbrottet och till frågan om det föreligger uppsåt. Vid prövning av konfiskering utan samband med åtal får frågan om uppsåt bedömas genom en objektiviserad prövning. Om juryn finner att skriften är brottslig ska även rätten pröva frågan. (Se 12 kap. 1 § första stycket 3, 3 § första stycket, 4 § första stycket och 21 § första stycket TF och 8 kap. 7 § lagen, 1991:1559, med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område, jfr Hans-Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 159.)

23. Såvitt gäller frågan om en skrift innefattar tryckfrihetsbrott ska juryn och rätten således pröva samma omständigheter. Därefter återstår för rätten att utifrån allmänna lämplighetsöverväganden pröva om konfiskering bör ske (jfr p. 20).

24. Enligt 6 kap. 6 § 1 TF döms den som sprider en tryckt skrift i vetskap om att den har förklarats konfiskerad till böter eller fängelse i högst ett år.

Omständigheten att en skrift framställts i tryckpress ska prövas som en processförutsättning

25. När en talan baserad på ett påstående om tryckfrihetsbrott har väckts ska domstolen vid en inledande prövning ta ställning till om tryckfrihetsförordningen är tillämplig, dvs. om talan ska prövas som ett tryckfrihetsmål och om domstolen är behörig tryckfrihetsdomstol. Ett led i prövningen är att bedöma om skriften i fråga är framställd i tryckpress eller - vid andra typer av mångfaldigade skrifter - annars är sådan att den omfattas av tryckfrihetsförordningens tillämpningsområde.

26. Om rätten finner att tryckfrihetsförordningen inte är tillämplig ska åtalet avvisas på grund av rättegångshinder. Det är fråga om ett rättegångshinder som ska beaktas självmant av rätten (se 34 kap. 1 § RB). Om det först i ett senare skede av handläggningen framkommer att tryckfrihetsförordningen inte är tillämplig ska domstolen i det skedet fatta beslut om avvisning. Fullföljs talan i huvudsaken, har hovrätten att självmant pröva om underrätten har varit behörig, och vid nekande svar undanröja domen och avvisa talan. (Se t.ex. SOU 2004:114 s. 284 ff., jfr NJA 2002 s. 583.)

27. Tryckfrihetsförordningens systematik och lagtextens utformning i 7 kap. 4 § den äldre lydelsen, liksom i 7 kap. 1 § nu gällande lydelse, ger vid handen att frågan om en skrift är tryckt inte utgör ett gärningsmoment i de olika tryckfrihetsbrotten. Gärningsmomenten utgörs i stället av de rekvisit som återfinns i den relevanta bestämmelsen i tryckfrihetsförordningens brottskatalog och i motsvarande bestämmelse i vanlig lag. Frågan om en skrift är framställd i tryckpress, eller annars faller under tryckfrihetsförordningens tillämpningsområde, har uteslutande betydelse för frågan om vilken rättegångsordning som gäller och utgör följaktligen inte ett dubbelrelevant rättsfaktum. Angivandet av att det ska vara fråga om en tryckt skrift har även den betydelsen att skriften måste vara utgiven för att ett ingripande mot den ska vara möjligt (se p. 13).

Beviskravet för att en skrift är framställd i tryckpress

28. Generellt sett är utgångspunkten att bevisbördan för att rätten är behörig vilar på den som vill inleda en rättslig process. Frågan är vilket beviskrav som bör ställas upp för det nu aktuella fallet. Omständigheten att en skrift är framställd i tryckpress styr vilken rättegångsordning som ska tillämpas. Om en skrift inte är framställd i tryckpress, och inte heller utgör en sådan annan skrift som anges i 1 kap. 2 § andra stycket TF, medför det inte att straffbara yttranden i den inte kan beivras; detta kan då i stället ske i vanlig rättegång. Det kan mot den bakgrunden inte anses nödvändigt att ställa upp ett beviskrav motsvarande det som i övrigt gäller i brottmål för omständigheten att skriften är framställd i tryckpress.

29. Den tekniska utvecklingen har medfört att det ibland är svårt att avgöra om en skrift är framställd i tryckpress eller inte. I början av 2000-talet övervägde den parlamentariskt sammansatta kommittén Mediegrundlagsutredningen om detta förhållande medförde att tryckfrihetsförordningen borde ändras i något avseende. Utredningen ansåg emellertid att det måste krävas mycket starka skäl för att rubba det automatiska grundlagsskyddet för tryckta skrifter och att omfattningen av de bevisproblem som kunde konstateras var för begränsad för att motivera en ändring. (Se SOU 2001:28 s. 368 ff.)

30. I samband med sina överväganden uttalade kommittén att om ett fall skulle uppkomma där det inte är möjligt att genom teknisk undersökning komma till någon slutsats i fråga om på vilket sätt skriften är framställd, bör domstolen godta ett påstående om att skriften framställts på sådant sätt att den faller in under grundlagsskyddet om det inte framstår som obefogat (se a. SOU s. 374).

31. Frågan är om det är lämpligt att anlägga ett sådant synsätt. Det kan möjligen ligga nära till hands att godta en uppgift om att en skrift framställts i tryckpress om det är den som är ansvarig för skriften, och som kan antas ha egen kunskap om framställningssättet, som står för påståendet. Saken hamnar emellertid i ett annat läge om det är t.ex. en målsägande, som inte själv vet något närmare om framtagandet av skriften, som påstår att framställningen skett genom tryckpress. Beviskravet för omständigheten att en skrift är tryckt bör mot denna bakgrund inte formuleras på det sätt som kommittén var inne på.

32. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser ger skrifter som faller inom tillämpningsområdet ett starkare skydd än vad andra skrifter har. Det talar för ett lågt beviskrav för omständigheten att en skrift är framställd i tryckpress. Samtidigt är det för en tilltalad eller svarande inte alltid en fördel att tryckfrihetsförordningen blir tillämplig, bl.a. med hänsyn till reglerna om ansvar för tryckfrihetsbrott i 8 kap. och i synnerhet bestämmelsen i 8 kap. 14 § (8 kap. 12 § den äldre lydelsen) om att den som är ansvarig ska anses ha haft kännedom om innehållet i skriften och medgett utgivning av den (jfr NJA 2002 s. 583).

33. Det finns således skäl som talar i olika riktning när det gäller vilket krav som bör ställas på bevisningens styrka. Intresset av ett starkt skydd för tryckta skrifter bör dock ges särskild tyngd. Sammantaget leder det till slutsatsen att det för tryckfrihetsförordningens tillämplighet bör vara tillräckligt att det vid en samlad bedömning framstår som mer sannolikt att en skrift är framställd i tryckpress än att så inte är fallet.

Bedömningen i detta fall

Plakatet är framställt i tryckpress och utgivet

34. Den bevisning som åberopats i målet har sådan styrka att det vid en samlad bedömning framstår som mer sannolikt att plakatet är framställt i tryckpress än att så inte är fallet. Plakatet har burits vid en demonstration där allmänheten kunnat ta del av det och har således getts ut. Det var alltså riktigt av tingsrätten att ta upp målet till prövning som ett tryckfrihetsmål.

Domstolarnas prövning har inte följt tryckfrihetsförordningen

35. Prövningen i tingsrätten och hovrätten innebar i realiteten att domstolarna prövade frågan huruvida plakatet var en tryckt skrift i två steg, först vid målets inledning och senare i samband med prövningen av om plakatet innefattat ett tryckfrihetsbrott. Detta förfaringssätt var inte korrekt eftersom frågan huruvida en skrift är tryckt ska prövas som en processförutsättning (jfr p. 27).

36. Domstolarnas handläggning leder till att det kan ifrågasättas om juryn och de lagfarna ledamöterna bedömde samma frågeställningar inom ramen för prövningen av skriftens brottslighet. Till detta kommer att handläggningen i tingsrätten och hovrätten medförde att ansökningen om konfiskering inte prövades fullt ut i dessa instanser.

37. Hovrättens och tingsrättens domar bör mot denna bakgrund undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt behandling.

DOMSLUT

HD förklarar att det i målet aktuella plakatet ska anses framställt i tryckpress enligt 1 kap. 2 § första stycket TF.

HD undanröjer hovrättens och tingsrättens domar och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt behandling.