NJA 2012 s. 953

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Annika Marcus) anförde följande i dom den 12 februari 2012.

Bakgrund

Larmtjänst AB (Larmtjänst) är ett av Försäkringsförbundets Serviceaktiebolag helägt bolag med uppgift att minska svenska försäkringsbolags kostnader till följd av brott. Ett av Larmtjänsts huvuduppdrag är att upprätta register över och operativt återfinna stulet gods.

Kronofogdemyndigheten i Jönköpings län utmätte den 27 september 2005 en båt med utombordsmotor. Båten var en Bayliner Capri Cuddy och motorn en Suzuki 70 hkr. Kronofogdemyndigheten lät sedan försälja båt och motor på exekutiv auktion den 31 maj 2006 via Toveks auktionsfirma till en person, som betalade 30 000 kr för båten tillsammans med motorn. Denne sålde sedan båten och motorn vidare den 6 augusti 2006 till en kund hos Länsförsäkringar Jönköping för 108 000 kr. I juli 2007 gjorde Länsförsäkringar Jönköping en rutinkontroll gällande sina försäkrade båtar och upptäckte då att Larmtjänst hade registrerat att såväl båt som motor hade stulits vid två olika stöldtillfällen.

Båten stals den 12-13 maj 2004 vid Ingavarvet i Falun och enbart båten var då värderad till 60 000 kr. Båten var försäkrad hos och ersattes av Dalarnas Försäkringsbolag.

Motorn stals tillsammans med en annan båt någon gång under tiden den 19 juni till den 1 juli 2004 från Dalarö. Motorn enbart värderades till 40 000 kr. Den var försäkrad hos och ersattes av Svenska Sjö AB.

Vid utmätningen den 27 september 2005 har det konstaterats att motorn saknade kåpa samt hade sladdar som hängde löst, att gäldenären uppgivit fel båtfabrikat och att båten tillhörde hans mor. Kronofogdemyndigheten har inte gjort någon undersökning om det utmätta godset, båten och motorn, varit stulet eller efterlyst inför den exekutiva försäljningen.

Yrkanden och grunder

Dalarnas Försäkringsbolag har yrkat förpliktande för staten genom Kronofogdemyndigheten (Kronofogdemyndigheten) att till bolaget utge 60 000 kr motsvarande värdet på en av Kronofogdemyndigheten försåld båt av fabrikat Bayliner Capri Cuddy jämte ränta - - -.

Svenska Sjö AB har yrkat förpliktande för Kronofogdemyndigheten att till bolaget utge 40 000 kr motsvarande värdet på en av Kronofogdemyndigheten försåld båtmotor jämte ränta - - -.

Grunderna för yrkandena är i första hand att Dalarnas Försäkringsbolag och Svenska Sjö AB (Försäkringsbolagen) enligt bestämmelserna i 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre har bättre rätt till båten respektive motorn. Eftersom Kronofogdemyndigheten inte längre har godset i sin besittning begär Försäkringsbolagen ersättning motsvarande godsets värde vid stöldtillfället, vilket utgivits till försäkringstagarna. I andra hand hävdar Försäkringsbolagen att Kronofogdemyndigheten är skadeståndsskyldig enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), eftersom Kronofogdemyndigheten har omhändertagit godset i sin myndighetsutövning och låtit försälja det utan att göra några kontroller, varvid skadan motsvarar godsets värde vid stöldtillfället.

Kronofogdemyndigheten har bestritt yrkandena. I fråga om båten har Kronofogdemyndigheten vitsordat ett belopp om 18 000 kr som skäligt och i fråga om båtmotorn ett belopp om 12 000 kr.

Grunderna för bestridandet är följande. I frågan om bättre rätt har Kronofogdemyndigheten hänvisat till bestämmelserna i 3 § lagen om godtrosförvärv som innebär att ägaren till den frånhänta egendomen skall kräva tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Försäkringsbolagen har således dels haft möjlighet att återkräva egendomen från den senaste förvärvaren, dels är det inte visat att Försäkringsbolagen inom rätt tid har försökt utnyttja sin återkravsrätt. I frågan om skadeståndsskyldighet har Kronofogdemyndigheten hänvisat till att det inte finns någon skyldighet för Kronofogdemyndigheten att utreda i vad mån utmätt egendom är stulen. De omständigheter som förelåg vid utmätningstillfället är inte heller sådana att presumtionen för gäldenärens äganderätt har brutits. Kronofogdemyndigheten har inte heller på något annat sätt genom fel eller försummelse ådragit staten skadeståndsansvar.

Utveckling av talan

Försäkringsbolagen

Av utredningen framgår att Kronofogdemyndigheten från en gäldenär omhändertagit båten och motorn, som är stöldgods, och sålt dessa exekutivt utan att kontrollera vem som rätteligen ägt dessa. Kronofogdemyndighetens misstankar eller gäldenärens eventuella goda tro spelar dock ingen roll i sammanhanget med hänsyn till bestämmelserna i lagen om godtrosförvärv av lösöre. Sedan den 1 juli 2003 gäller att den ursprunglige ägarens rätt till godset består om detta frånhänts honom genom att någon olovligen tagit godset. Skyddet mot godtrosförvärv av stöldgods gäller även till förmån för den till vilken den bestulne överlåtit egendomen, i detta fall Försäkringsbolagen.

Kronofogdemyndigheten har i sin myndighetsutövning omhändertagit båten och motorn och därigenom haft skyldighet att utge detta till den rättmättige ägaren, dvs. Försäkringsbolagen. Kronofogdemyndighetens hantering av båten och motorn måste anses vara ett sådant besittningstagande som kunnat föranleda talan om bättre rätt till egendomen under den tid Kronofogdemyndigheten haft båten och motorn utmätta. Att båten och motorn sedan sålts exekutivt kan inte förändra Kronofogdemyndighetens skyldighet att redovisa för gods som man haft i sin besittning. Att Försäkringsbolagen även skulle kunna rikta sin begäran mot den nuvarande innehavaren förändrar inte detta förhållande. Eftersom Kronofogdemyndigheten inte längre har båten och motorn i sin besittning begär Försäkringsbolagen ersättning motsvarande godsets värde. Värdet på godset skall motsvara värdet vid stöldtillfällena, särskilt som båten och motorn strax efter auktionen sålts till en annan person för 108 000 kr. Därför hävdar Försäkringsbolagen att båten är värd den summa som försäkringsbolaget värderat den till, 60 000 kr, och motorn är enligt försäkringsbolagets värdering värd 40 000 kr.

Kronofogdemyndigheten har omhändertagit godset i sin myndighetsutövning och en myndighet måste alltid anses ha en skyldighet att undersöka vem som är rättmätig ägare till godset och bevaka dessas rätt till egendomen. Det kan inte vara meningen att en myndighet som omhändertar ett lösöre och sedan försäljer det har en mindre kontrollskyldighet eller ingen kontrollskyldighet alls av godsets status än vad gemene man har i vanliga köp och säljsituationer. Kronofogdemyndigheten måste ha en skyldighet att självständigt avgöra vem som lagligen äger godset och självklart säkerställa att man inte säljer stöldgods. Har en myndighet försålt en vara vars omhändertagande vilar på myndighetens beslut måste denna myndighet ansvara för att godset inte har några rättsliga fel. Den som köper en vara exekutivt skulle annars inte ha någon möjlighet att vända sig mot Kronofogdemyndigheten om det visar sig att varan är behäftad med rättsliga fel. I detta fall var det fråga om stöldbegärligt gods, det förelåg tecken på manipulation av motorn samt att båten och motorn hämtades från en för EKO-brott misstänkt person som dessutom hävdade att godset tillhörde en annan. Kronofogdemyndigheten har ändå inte gjort några kontroller, t.ex. hört med polisen eller Larmtjänsts båtstöldregister eller undersökt dåvarande innehavares påstående och förvärv.

Kronofogdemyndigheten

Den 27 september 2005 utmättes för att täcka en gäldenärs skulder i allmänna mål, en motorbåt, en båtmotor och en båttrailer. Egendomen befann sig utanför gäldenärens bostad och vid förrättningen uppgav gäldenären att egendomen tillhörde hans mamma.

Mamman begärde därefter att utmätningen skulle rättas, vilket Kronofogdemyndigheten inte fann skäl att göra. Utmätningen överklagades inte och egendomen såldes därefter på exekutiv auktion den 31 maj 2006. Vid en exekutiv försäljning genomför Kronofogdemyndigheten en myndighetsåtgärd för att se till att viss egendom blir försåld. Kronofogdemyndigheten intar dock inte vid försäljningen ställning som säljare i civilrättslig mening och har därför inte det köprättsliga ansvar som en säljare normalt har.

Enligt bestämmelserna i 3 § lagen om godtrosförvärv av lösöre ställs också krav på att den rätte ägaren måste kräva tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. I annat fall får förvärvaren äganderätt till egendomen. Bestämmelserna i 14 kap. 1 § UB innebär att den exekutiva försäljningen inte ger exekutivköparen ett ovillkorligt skydd mot anspråk på äganderätt eller begränsad sakrätt från tredje mans sida. Enligt Kronofogdemyndighetens uppfattning har Försäkringsbolagen således haft möjlighet att vindicera egendomen även från exekutivförvärvaren. Det finns ingenting som tyder på att Försäkringsbolagen inom rätt tid ens har försökt att utnyttja denna vindikationsrätt. Försäkringsbolagen har därmed förlorat sin rätt till egendom och har dessutom riktat sin talan om bättre rätt mot fel svarande.

Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som orsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten har att svara. Det är den som påstår sig ha lidit skada som har att visa att skada har uppstått genom fel eller försummelse.

I förevarande fall påträffades egendomen utanför gäldenärens bostad, varför den ansågs vara i dennes besittning. Utmätning gjordes därför med stöd av bestämmelserna i 4 kap. 18 § UB enligt vilka en gäldenär presumeras äga den egendom han har i sin besittning, om det inte framgår att den tillhör någon annan. Ordet framgår innebär att lagen ger uttryck för ett långtgående beviskrav för att bryta presumtionen för gäldenärens äganderätt. Bevisbördan för presumtionens brytande ligger i huvudsak på tredje man och i förevarande fall gjorde också gäldenärens mamma anspråk på egendomen. Det finns således ingen skyldighet för Kronofogdemyndigheten att utreda i vad mån utmätt egendom är stulen. Enligt Kronofogdemyndighetens uppfattning kan inte heller de omständigheter som förelåg vid utmätningstillfället anses ha varit av den arten att presumtionen angående äganderätten redan då var bruten. Det finns därmed ingenting som tyder på att Kronofogdemyndigheten på något annat sätt genom fel eller försummelse har ådragit staten skadeståndsskyldighet.

Domskäl

Målet har, sedan parterna beretts tillfälle att slutföra sin talan, med stöd av 42 kap. 18 § första stycket 5 RB avgjorts utan huvudförhandling.

Frågan om bättre rätt

Försäkringsbolagen har hänvisat till 3 § lagen om godtrosförvärv av lösöre och att skyddet inte bara gäller till förmån för den bestulne utan även till förmån för den till vilken den bestulne har överlåtit egendomen eller dess värde. I förevarande fall har de båda Försäkringsbolagen utgivit ersättning till försäkringstagarna motsvarande marknadsvärdena på båten och båtmotorn i samband med stölderna.

Kronofogdemyndigheten har också hänvisat till nämnda bestämmelser och framfört att det inte är visat att Försäkringsbolagen krävt tillbaka godset från innehavaren inom sex månader från det att bolagen fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Försäkringsbolagen har således inte bara vänt sig mot fel part utan också förlorat sin vindikationsrätt.

Det är ostridigt att båten stals den 12-13 maj 2004, att motorn stals under tiden den 19 juni-1 juli 2004, att godset utmättes den 27 september 2005, att det försåldes på exekutiv auktion den 31 maj 2006 till en person, att det såldes vidare den 6 augusti 2006 till en annan person och slutligen att Länsförsäkringar Jönköping i juli 2007 upptäckte att Larmtjänst hade registrerat att såväl båt som motor var stulna vid två olika stöldtillfällen.

Försäkringsbolagen har således inte agerat gentemot den senaste innehavaren av egendomen eller någon annan inom sex månader från slutet av juli 2007, varvid den senaste innehavaren under år 2008 fått äganderätten till egendomen.

Försäkringsbolagen har således för sent utnyttjat återkravsrätten. Även om de ursprungligen bestulna överlåtit egendomen till Försäkringsbolagen är det också tingsrättens uppfattning att Försäkringsbolagen riktat sina krav mot fel part både i förhållande till innehållet i bestämmelserna i lagen om godtrosförvärv av lösöre och då Kronofogdemyndigheten vid en exekutiv försäljning genomför en myndighetsåtgärd utan att därför få ställning som säljare.

Frågan om skadestånd

Försäkringsbolagen har framfört att Kronofogdemyndigheten har gjort sig skyldig till försummelse, eftersom Kronofogdemyndigheten har omhändertagit och låtit försälja godset utan att göra några kontroller trots att det varit fråga om stödbegärligt gods med tydliga stöldtecken och hos en gäldenär mot vilken brottsmisstankar funnits vid tillfället. Försäkringsbolagen har därvid yrkat skadestånd med belopp motsvarande godsets marknadsvärde vid tidpunkten för stöldtillfällena, vilket är den summa som utbetalats till försäkringstagarna.

Kronofogdemyndigheten har hänvisat till att båten och båtmotorn utmätts med stöd av bestämmelserna i 4 kap. 18 § UB och att det således inte framgått annat än att gäldenären haft godset i sin besittning samt att angivna omständigheter som förelåg vid utmätningstillfället inte heller varit sådana att presumtionen för äganderätten brutits.

Det är ostridigt att båten och båtmotorn funnits i gäldenärens besittning vid utmätningstillfället och att den enda frågeställning som dök upp i sammanhanget var om godset tillhörde gäldenären eller hans mamma. Enligt bestämmelsen torde det därmed framstå som klarlagt att det är gäldenärens egendom som är i fråga. Den kvarstående frågeställningen är dock enligt tingsrättens mening om det ändå inte inför en försäljning kan anses vila en kontrollskyldighet på Kronofogdemyndigheten för vissa slag av lös egendom motsvarande vad som gäller för fast egendom. Det är ostridigt att en försäljning av utmätt gods genom Kronofogdemyndighetens försorg är att anse som myndighetsutövning. På myndighetsutövning ställs stora krav. Även om Kronofogdemyndigheten vid försäljningen givetvis inte har en ställning som säljare i civilrättslig mening och därför inte har det köprättsliga ansvar som en säljare normalt har, så är det tingsrättens uppfattning att en köpare vid en exekutiv auktion ändå mot bakgrund av den lagreglering som omgärdar utsökningsförfarandet har anledning att förlita sig på att det gods som säljs genom denna myndighetsutövning ändå är lagligen åtkommet. Vad gäller nu aktuell utmätning och försäljning, är främst att beakta att det är fråga om stöldbegärligt gods och att det finns, som tingsrätten har förstått vara ostridigt, register som är lättillgängliga för att utföra stöldkontroller. Mot den bakgrunden är det tingsrättens uppfattning att ovannämnda omständigheter sammantaget med det förhållandet att båtmotorn vid utmätningen företett tydliga stöldtecken har givit Kronofogdemyndigheten en skyldighet att i detta fall kontrollera om den utmätta egendomen anmälts stulen eller inte. Genom att inte utföra en sådan kontroll har Kronofogdemyndigheten gjort sig skyldig till sådan försummelse att staten därigenom ådragits en skadeståndsskyldighet gentemot Försäkringsbolagen.

I fråga om vilken skada som Försäkringsbolagen därigenom vållats är det tingsrättens uppfattning att endast den ekonomiska skada som har visats föreligga i samband med Kronofogdemyndighetens försummelse kan ersättas. Annat är därvid inte visat än att båten och båtmotorn tillsammans haft ett värde motsvarande försäljningssumman vid auktionen, sammantaget 30 000 kr. Försäkringsbolagens talan ska således bifallas på så sätt att Kronofogdemyndigheten till Dalarnas Försäkringsbolag ska utge 18 000 kr och till Svenska Sjö AB 12 000 kr.

Domslut

Domslut

Tingsrätten ålade staten genom Kronofogdemyndigheten att utge 18 000 kr jämte ränta till Dalarnas Försäkringsbolag och 12 000 kr jämte ränta till Svenska Sjö Aktiebolag.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Renfors, hovrättsrådet Ulrika Ihrfelt och tf. hovrättsassessorn Johan Hedberg, referent) anförde följande i dom den 24 februari 2011.

Hovrättens domskäl

- - -

När det först gäller frågan om Kronofogdemyndigheten har att utge ersättning till försäkringsbolagen till följd av bestämmelserna i 3 § godtrosförvärvslagen gör hovrätten följande överväganden. Det aktuella lagrummet är tillämpligt då någon fått egendom i besittning till följd av överlåtelse - dvs. köp, byte eller gåva - från någon som hade egendomen i sin besittning. Den båt och den båtmotor som nu är ifråga har inte kommit i Kronofogdemyndighetens besittning till följd av någon överlåtelse till Kronofogdemyndigheten utan har omhändertagits på grundval av ett beslut om utmätning, dvs. inom ramen för ett exekutivt förfarande. Kronofogdemyndigheten har - som myndigheten också anfört både vid tingsrätten och i hovrätten - därför aldrig kunnat ha något civilrättsligt anspråk på egendomen. Äganderätten till denna har, genom den överlåtelse som ligger i den exekutiva försäljning som skett, övergått direkt från den person hos vilken utmätningen företogs till köparen vid den exekutiva försäljningen. Kronofogdemyndigheten har alltså inte gjort något förvärv av egendomen, vilket är en förutsättning för att 3 § godtrosförvärvslagen ska vara tillämplig. Detta innebär att försäkringsbolagen inte med stöd av godtrosförvärvslagens bestämmelser kan rikta något krav mot Kronofogdemyndigheten på att få tillbaka egendomen eller få ersättning för dess värde. Redan till följd av det nu sagda är det uteslutet att bifalla käromålen på den grund som försäkringsbolagen i första hand anfört. Det saknas därför anledning för hovrätten att pröva huruvida försäkringsbolagen mist sin rätt enligt 3 § godtrosförvärvslagen på grund av att tiden för att kräva tillbaka egendomen från innehavaren försuttits.

Härefter övergår hovrätten till att pröva om Kronofogdemyndigheten, som försäkringsbolagen påstått, ådragit staten skadeståndsskyldighet på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207). Försäkringsbolagen grundar sin talan på hur Kronofogdemyndigheten i samband med utmätningen avgjort en bevisfråga - tillämpningen av den s.k. besittningspresumtionen i 4 kap. 18 § UB - samt på förfarandet i samband med den exekutiva försäljningen. Under sådana förhållanden krävs för skadeståndsskyldighet att Kronofogdemyndigheten inte bara gjort felaktiga utan uppenbart oriktiga bedömningar (se bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 654 och NJA 2003 s. 285).

När det först gäller omhändertagandet av båten och båtmotorn i samband med utmätningen och den tillämpning av 4 kap. 18 § UB som då skett, kan konstateras att egendomen ostridigt var i utmätningsgäldenärens besittning. Den skulle därför anses tillhöra denne om det inte framgick att den tillhörde annan. Med detta uttryck i 4 kap. 18 § UB menas att det för frångående av besittningspresumtionen inte räcker att det råder tveksamhet om gäldenärens äganderätt; det krävs att det kan anses styrkt att egendomen inte tillhör gäldenären. Det högt ställda beviskravet har goda skäl för sig. Om egendom fredas från utmätning i fall då gäldenärens äganderätt framstår som tveksam skulle stora tillgångar kunna undanhållas från de borgenärer som söker utmätning.

Kronofogdemyndigheten kan emellertid inte utan vidare lita på besittningspresumtionen utan bör kontrollera att egendomen tillhör gäldenären (se Walin m.fl., Utsökningsbalken - En kommentar, fjärde uppl., 2009, s. 165). Det kan vara så att det redan på grundval av de yttre omständigheterna står klart att egendom i gäldenärens besittning inte tillhör denne. I vissa situationer torde det exempelvis te sig närmast självklart att föremål i en gäldenärs besittning utgör stöldgods. Det är då inte rimligt att utmäta egendomen med stöd av 4 kap. 18 § UB, utan det bör anses framgå att gäldenären inte är ägare. Med en tillämpning av det nämnda lagrummet i enlighet med vad som nu sagts torde det i de flesta fall kunna förhindras att Kronofogdemyndigheten genom utmätning och exekutiv försäljning av stulen egendom bidrar till omsättningen av stöldgods, och att en gäldenär och dennes borgenärer på det sättet orättmätigt kan tillgodogöra sig värdet av det stulna.

I detta sammanhang ska också nämnas att ett köp på exekutiv auktion som regel ger en köpare samma rätt till det sålda som en frivillig försäljning (14 kap. 1 § UB). Därav följer att godtrosförvärvslagens bestämmelser gäller även efter ett köp på exekutiv auktion (se Walin m.fl., a.a. s. 584 ff.). Således kan stöldgods med stöd av 3 § godtrosförvärvslagen återkrävas även hos den som förvärvat egendomen vid en sådan auktion. För det fall - som det nu aktuella - att stulen egendom utmätts och sålts exekutivt, har alltså den rättmätige ägaren möjlighet att göra sin rätt gällande mot den som köpt egendomen. Om stulen egendom återkrävs på detta sätt har också exekutivköparen enligt 14 kap. 4 § UB möjlighet att vända sig mot den gäldenär hos vilken utmätningen företogs och kräva skadestånd.

De civilrättsliga och exekutionsrättsliga regelverken anvisar genom de angivna bestämmelserna vägar att dels undvika utmätning av stulen egendom, dels komma tillrätta med en situation då stulen egendom faktiskt kommit att utmätas och säljas exekutivt. Det är mot denna bakgrund som det ska bedömas om Kronofogdemyndigheten ådragit staten skadeståndsansvar.

Vid den aktuella utmätningen var båten och båtmotorn ostridigt upptagna som stulna i Larmtjänst AB:s register över stöldgods, vilket inte kontrollerades av Kronofogdemyndigheten i samband med utmätningen. Ostridigt är vidare att båtmotorn saknade kåpa och hade sladdar som hängde löst. De tecken på manipulation som båtmotorn företett har emellertid såvitt framkommit i målet kunnat förklaras på flera andra sätt än att gäldenären stulit den eller förvärvat den från någon som stulit. Det kan exempelvis - som Kronofogdemyndigheten angett - tänkas att båtmotorn varit föremål för reparation. Med hänsyn till detta och vad som i övrigt framkommit om egendomens art och skick vid utmätningen samt om gäldenärens förhållanden, kan det inte vid den nu aktuella utmätningen anses ha ålegat Kronofogdemyndigheten att vidta några särskilda kontroller av gäldenärens äganderätt. Kronofogdemyndigheten kan därmed inte vid det ifrågasatta tillfället sägas ha tillämpat 4 kap. 18 § UB på ett felaktigt sätt, än mindre gjort bedömningar som varit så uppenbart oriktiga att de kan föranleda skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen.

När det sedan gäller Kronofogdemyndighetens hantering av den exekutiva försäljningen av egendomen har försäkringsbolagen lagt Kronofogdemyndigheten som skadeståndsgrundande försummelse till last att myndigheten inte före försäljningen undersökt vem som var rättmätig ägare till egendomen. Att Kronofogdemyndigheten skulle ha en sådan skyldighet kan inte utläsas ur de författningar som styr exekutiva försäljningar av lös egendom. Det ter sig också främmande att Kronofogdemyndigheten skulle ha en generell skyldighet att pröva frågan om äganderätten till utmätt egendom i samband med exekutiv försäljning. Denna prövning är tänkt att ske i samband med själva utmätningen, enligt reglerna i 4 kap. UB. Det har inte kommit fram några särskilda förhållanden som bort föranleda Kronofogdemyndigheten att i tiden mellan utmätningen av den aktuella egendomen och dess försäljning ta upp frågan om gäldenärens äganderätt till ny granskning. Hovrätten kan på grund av det omtalade inte finna att Kronofogdemyndigheten, genom att underlåta undersökning av ägarförhållandena gällande båten och båtmotorn i samband med den exekutiva försäljningen av denna egendom, så uppenbart åsidosatt vad som gällt för denna försäljning att det skulle kunna ge upphov till skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen. Detta ställningstagande leder till slutsatsen att försäkringsbolagens käromål inte kan bifallas med stöd av detta lagrum.

Av de bedömningar hovrätten nu gjort följer att käromålen med ändring av tingsrättens dom ska ogillas helt.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillade hovrätten Dalarnas Försäkringsbolags och Svenska Sjö Aktiebolags respektive käromål.

Domskäl

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Göran Lambertz, Martin Borgeke och Dag Mattsson) meddelade den 20 december 2012 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Parternas talan

Frågorna i målet

Skadeståndsgrundande försummelse?

Har en eventuell försummelse medfört skada för bolagen?

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Referenten, justitierådet Kerstin Calissendorff, var skiljaktig i fråga om motiveringen enligt följande.

Jag instämmer i huvudsak i skälen t.o.m. punkt 9 i domen. Härefter anför jag:

De omständigheter som försäkringsbolagen har anfört utgör inte skäl nog för att anse att Kronofogdemyndigheten hade bort kontrollera om egendomen var stöldanmäld i samband med utmätningsförrättningen. Någon skadeståndsgrundande försummelse har således inte förekommit i samband med denna.

När egendom säljs på en exekutiv auktion får Kronofogdemyndigheten anses underförstått lämna en uppgift om att egendomen tillhör gäldenären. Eftersom auktionen är en offentligrättslig förrättning vid vilken gäldenärens egendom tvångsförsäljs för borgenärers räkning - något som en köpare kan antas vara införstådd med - är Kronofogdemyndighetens ansvar för vad som säljs av ett annat slag än det som gäller för en näringsidkare som säljer egendom som tillhör annan (jfr 1 § andra stycket konsumentköplagen, 1990:932). Kronofogdemyndigheten har därmed inte ett på köprätten eller på privaträttens sysslomannaansvar grundat ansvar för fel i lös egendom (jfr NJA 1990 s. 137). Vid bedömningen av om skadeståndsgrundande fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1975:207) har förelegat i förhållande till annan än den som myndighetsutövningen direkt har riktat sig mot (gäldenären), kan det emellertid finnas skäl att ta intryck av det krav på aktsamhet och omsorg som kan ställas på t.ex. en kommissionär eller annan syssloman som förrättar en auktion (jfr HD:s uttalanden i NJA 1990 s. 137). Det har i praxis också antagits att Kronofogdemyndigheten har ett visst ansvar för de upplysningar som lämnas om egendomens skick och beteckning (jfr NJA 1995 s. 112). Ett visst ansvar bör enligt min mening på motsvarande sätt finnas för felaktig upplysning av nu aktuellt slag, dvs. för förekomsten av ett rättsligt fel. Till min uppfattning bidrar det nedanstående.

En köpare har vid en exekutiv auktion sällan möjlighet att närmare förvissa sig om att den egendom som bjuds ut inte är stulen. Vid bedömningen av om en privatperson har varit i god tro om säljarens (dvs. gäldenärens) förfoganderätt anses vid en exekutiv auktion köparen normalt inte ha haft någon undersökningsplikt, om det inte har funnits särskild anledning till misstanke (prop. 1985/86:123 s. 22). Om Kronofogdemyndigheten inför försäljningen av egendomen på exekutiv auktion uteslutande har förlitat sig på besittningspresumtionen i 4 kap. 18 § UB sätts aktsamhetskravet i 2 § andra stycket godtrosförvärvslagen således ur spel. Vad nu sagts innebär visserligen en lättnad för köparen av den stränga undersökningsplikt som annars gäller vid köp av begagnat lösöre från en privatperson (se t.ex. NJA 2000 s. 652), men att ett förvärv har skett i god tro saknar betydelse för köparen i det fallet den rätte ägaren önskar återfå egendomen utan att betala lösen enligt 3 § samma lag (vindikation). Det nu sagda leder till att Kronofogdemyndigheten, för att kunna freda sig mot skadeståndsanspråk för att ha sålt vad som efter den exekutiva auktionen visar sig vara stulet lösöre, i vissa fall bör ha vidtagit i vart fall någon form av kontroll av att så inte var fallet.

Enligt min mening bör således kunna krävas att Kronofogdemyndigheten inför en försäljning på exekutiv auktion kontrollerar att utmätt egendom av stöldbegärlig karaktär inte är stulen när det har saknats annat stöd för gäldenärens förfoganderätt till den än dennes besittning. Ett sådant krav, som förutsätter att kontrollen någorlunda enkelt låter sig utföras, kan emellertid enligt min mening undvaras när det uppskattade försäljningsvärdet av den utmätta egendomen är lägre än ett halvt basbelopp. Exekutivköparen skulle i ett sådant fall knappast kunna anses ha haft en befogad förväntan på att Kronofogdemyndigheten har utfört en sådan kontroll före försäljningen, och köparens skada av en eventuell vindikation skulle vara begränsad. I detta fall hade emellertid båten och båtmotorn tillsammans med en trailer ett uppskattat försäljningsvärde om 40 000 kr. Kronofogdemyndigheten får då anses ha förfarit försumligt genom att inte vidta några åtgärder för kontroll av att egendomen inte var stulen.

Visserligen påverkade inte den exekutiva försäljningen av båten och båtmotorn försäkringsbolagens äganderätt till egendomen i så måtto att den bestod trots de exekutiva åtgärderna. Men det står klart att Kronofogdemyndigheten genom en enkelt utförd kontroll hade bort finna att båten och båtmotorn var stulna. Egendomen hade i så fall kommit att tillställas försäkringsbolagen istället för att säljas vidare. Bolagens rätt till båten respektive båtmotorn hade i så fall fått ett ekonomiskt värde genom att bolagen hade getts en möjlighet att disponera över egendomen.

Försäkringsbolagen har krävt ersättning för den skada de har lidit genom att deras intressen inte tillvaratogs i samband med utmätningen och försäljningen under påstående att Kronofogdemyndigheten har en skyldighet att under det exekutiva förfarandet tillvarata den rättmätige ägarens rätt. Emellertid kan en sådan uppgift inte anses åvila Kronofogdemyndigheten. Det intresse som kravet - i vissa fall - på kontroll av att den utmätta egendomen inte är stulen skyddar, är främst köparens intresse av trygghet (och gäldenärens och borgenärens därmed sammanhängande intresse av att köpeskillingen påverkas positivt). En annan sak är att sådana kontroller kan resultera i att stulen egendom återbördas till den rättmätige ägaren. Försäkringsbolagens skada är med hänsyn till vad nu sagts inte ersättningsgill, men bolagen har varit oförhindrade att utnyttja den möjlighet till vindikation av egendomen som följer av 3 § godtrosförvärvslagen. Skäl saknas då för att ta ställning till om Kronofogdemyndighetens underlåtenhet i detta fall har varit av sådan karaktär att den skulle kunna utlösa skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.