lagen.nu

NJA 2014 s. 1006

Ett företag har blivit återbetalningsskyldigt för ersättning som har betalats för en levererad tjänst. Fordran på återbetalning har ansetts vara en sådan penningfordran inom förmögenhetsrättens område som avses i 1 § räntelagen även i den del av fordran som avser mervärdesskatt.

Solna tingsrätt

TeliaSonera Network Sales Aktiebolag väckte vid Solna tingsrätt den talan mot Tele2 Sverige Aktiebolag som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (lagmannen Mari Heidenborg samt rådmännen Sten Lundqvist och Margareta Molin Stenberg) anförde i dom den 18 november 2009 följande.

Bakgrund

Tele2 har utfört vissa samtrafiktjänster åt TeliaSonera AB under tiden den 6 augusti 2001-28 februari 2002. För dessa samtrafiktjänster har TeliaSonera AB erlagt högre ersättning än den prisnivå som senare kommit att fastställas för tjänsterna genom Kammarrättens i Stockholm dom den 7 februari 2007. Sedan TeliaSonera AB:s fordran på Tele2 för de angivna samtrafiktjänsterna övergått till TeliaSonera Network Sales Aktiebolag (härefter TeliaSonera Network) genom en rörelseöverlåtelse har TeliaSonera Network framställt krav på återbetalning av mellanskillnaden mellan tidigare erlagda belopp och de belopp som följer av domen. Det första kravet framställdes den 22 mars 2007 och avsåg perioden augusti-september 2001. Det andra kravet framställdes den 10 juli 2007 och avsåg perioden oktober 2001-februari 2002. Mellanskillnaden uppgick till 72 632 500 kr inklusive mervärdesskatt. Den 10 mars 2008 återbetalade Tele2 79 021 810 kr till TeliaSonera Network med förbehållet att det erlagda beloppet skulle komma att krävas tillbaka om de fastställda ersättningsnivåerna skulle ändras av Regeringsrätten. Betalningen kom TeliaSonera Network till handa den 12 mars 2008. Kammarrättens dom vann laga kraft den 17 mars 2008 då Regeringsrätten beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Betalningen omfattade hela TeliaSonera Networks fordran inklusive ränta med undantag för belopp som utgjordes av mervärdesskatt och ränta på mervärdesskattebeloppen. Den 8 maj 2008 erlade Tele2 den resterande mervärdesskatten om 14 545 961 kr. Tele2 ansåg därmed att TeliaSonera Networks fordran var helt reglerad. TeliaSonera Network är av uppfattningen att i första hand 5 588 585 kr och i andra hand 1 656 489 kr återstår att betala. Det första beloppet svarar mot upplupen ränta på de mervärdesskatteposter som ingått i TeliaSonera Networks återkrav. Av beloppet utgörs 3 932 096 kr av ränta enligt 2 § andra stycket och 5 § räntelagen från tidpunkten för TeliaSonera Networks betalningar till och med 30 dagar efter framställt krav, dvs. till och med den 20 april 2007 respektive den 9 augusti 2007 (avkastningsränta) och 1 656 489 kr av ränta enligt 4 § andra stycket och 6 § räntelagen från den 20 april 2007 respektive den 9 augusti 2007 till och med den 8 maj 2008 (dröjsmålsränta).

Mellan parterna är ostridigt att TeliaSonera Network haft rätt till återbetalning av det kapitalbelopp som ursprungligen begärts, dvs. 72 632 500 kr, och att TeliaSonera Network haft rätt till såväl avkastningsränta som dröjsmålsränta på 72 632 500 kr exklusive mervärdesskatt. Tvisten gäller huruvida TeliaSonera Network har rätt till avkastningsränta och/eller dröjsmålsränta på de delar av tidigare för höga betalningar som utgjort mervärdesskatt.

Yrkanden

TeliaSonera Network har i första hand yrkat att tingsrätten förpliktar Tele2 att till TeliaSonera Network utge 5 588 585 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 8 maj 2008 tills betalning sker. I andra hand har TeliaSonera Network yrkat att tingsrätten förpliktar Tele2 att till TeliaSonera Network utge 1 656 489 kr jämte ränta på nyss angivet sätt.

Tele2 har bestritt TeliaSonera Networks yrkanden men har vitsordat de yrkade beloppen liksom yrkad ränta som skäliga i och för sig.

Målet har med stöd av 42 kap. 18 § första stycket 5 RB avgjorts utan huvudförhandling.

Grunder och omständigheter

TeliaSonera Network

Räntelagen är tillämplig på fordringar inom förmögenhetsrättens område. Förmögenhetsrätt är ett vitt begrepp och innefattar privaträttsliga regler för ekonomiska tillgångars utnyttjande och omsättning. Målet avser återgång av betalning för utförda tjänster mellan två privata företag. Mervärdesskatten utgör en del av fordringen för de utförda tjänsterna. Hela fordringen inklusive mervärdesskattebeloppet är en fordran inom förmögenhetsrättens område. TeliaSonera Network har varit skyldigt att erlägga mervärdesskatt på samtrafiktjänsterna till Tele2 och Tele2 har varit skyldigt att återbetala belopp inklusive mervärdesskatt till TeliaSonera Network. I rättsförhållandet mellan en betalningsskyldig och en betalningsberättigad är kravet på ränta även i mervärdesskattedelen civilrättsligt och räntelagen är således tillämplig på hela fordringen inklusive mervärdesskatt. Det förhållandet att företag som levererar varor och tjänster även debiterar köparna ett mervärdesskattebelopp innebär inte att företagen har skattefordringar på köparna och innebär således inte heller att kraven på betalning i den del de avser mervärdesskatt faller inom skatterätten. Räntelagen är således direkt tillämplig på fordringarna i målet.

Skatt betalas till staten (eller en kommun) via Skatteverket. Skatt betalas inte mellan olika bolag. I 1 kap. 1 § mervärdesskattelagen anges att mervärdesskatt ska betalas till staten enligt nyssnämnda lag. TeliaSonera Network och Tele2 har således inte några fordringar på skatt mot varandra. Inte heller det i målet aktuella mervärdesskattebeloppet utgör således någon skattefordran.

Enligt 2 § andra stycket räntelagen skall ränta utgå på en fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund. TeliaSonera Networks fordran är en sådan fordran som anges i nämnda bestämmelse. TeliaSonera Network har därmed rätt till ränta - s.k. avkastningsränta - från de datum då betalning erlades till Tele2. TeliaSonera Network har vidare rätt till dröjsmålsränta enligt 4 § andra stycket räntelagen. För tiden efter delgivning av stämning i målet, dvs. efter den 4 april 2008, har TeliaSonera Network även rätt till dröjsmålsränta enligt 4 § fjärde stycket räntelagen, eftersom Tele2 har delgivits stämningsansökningen vid tidpunkt som föregått yrkad räntebörjedag. Det finns inte något undantag angivet i dessa bestämmelser beträffande den del av en fordran som utgörs av mervärdesskatt. Det vore därmed inte förenligt med lagtexten att undanta mervärdesskattebeloppet från skyldigheten att erlägga ränta enligt räntelagen. I förarbetena till räntelagen (prop. 1975:102 s. 96 f) anges att det inte skall göras individuella bedömningar av vilken ränta som skall utgå eller om det inte skall utgå någon ränta alls. I stället skall den i lagen angivna schablonräntan tillämpas. Det skulle inte vara hållbart att göra individuella skade- eller olägenhetsbedömningar vid tillämpningen av räntelagen med avseende på skattekonsekvenser. Skattekonsekvenserna skulle bli olika för olika typer av företag; företag med avdragsrätt för mervärdesskatt, företag utan sådan avdragsrätt och företag med delvis avdragsrätt etc. Det skulle inte fungera praktiskt om sådana individuella bedömningar skulle göras. Det skulle t.ex. bli ohanterligt för inkassobolagen om dessa skulle tvingas beakta om ett rättssubjekt har avdragsrätt, saknar sådan rätt eller har avdragsrätt endast delvis. Antalet processer skulle öka påtagligt, eftersom återbetalningsskyldighet, t.ex. vid prisavdrag, inte är ovanlig. Konsekvenserna skulle bli orimliga om ränta inte skulle utgå efter framställt krav. Då skulle part kunna neka betalning utan påföljd trots att betalningsskyldighet föreligger och t.o.m. under pågående domstolstvist, vilket skulle strida mot räntelagens syften. Några särskilda regler har inte heller ställts upp för den del av en fordran som utgörs av mervärdesskatt. Något stöd i praxis eller doktrin för att ränta enligt räntelagen inte skall utgå på mervärdesskatt finns inte.

Tele2 har invänt att fordringen såvitt avser mervärdesskattebeloppet inte skulle vara förfallen till betalning och att ränta därför inte skall utgå. Beträffande avkastningsränta enligt 2 § andra stycket räntelagen föreligger rätt till sådan ränta före förfallotidpunkten, vilket följer uttryckligen av bestämmelsen. Beträffande rätten till dröjsmålsränta har fordringen förfallit till betalning 30 dagar efter framställt krav. Det har alltså funnits en skyldighet att även återbetala mervärdesskattebeloppet i förhållandet mellan Tele2 och TeliaSonera Network. Målet rör en civilrättslig talan mot Tele2 om återbetalning, som har föregåtts av krav utom rätta. Den ovan nämnda skyldigheten att erlägga betalning påverkas inte av när redovisningsskyldighet uppkommer i förhållande till Skatteverket. Redovisningsskyldigheten gentemot Skatteverket har i stället betydelse för räntan vid för sen betalning till Skatteverket, vilket det inte är fråga om i detta mål. Förhållandet till Skatteverket påverkar inte återbetalningsskyldigheten mellan Tele2 och TeliaSonera Network. Rätten till avkastningsränta respektive dröjsmålsränta är således densamma för den del som utgörs av mervärdesskattebeloppet som vad som ostridigt har gällt och tillämpats mellan parterna beträffande resterande kapitalbelopp.

Principen om obehörig vinst har såvitt framgår av bl.a. rättspraxis tillämpats mycket sällan om ens någonsin. Det vore inte förenligt med räntelagen och dess förarbeten att tillämpa principen i den aktuella situationen. Tele2 har gett upphov till den uppkomna situationen genom att fakturera TeliaSonera Network med för höga belopp, vilket också utesluter en tillämpning av principen.

Det kan nämnas att Tele2 i krav den 20 juli 2007 begärt återbetalning från TeliaSonera Network av ersättning för samtrafiktjänster som Tele2 utfört åt TeliaSonera Network. Den begärda ersättningen har inkluderat avkastningsränta på mervärdesskattebeloppet.

Tele2

Anledningen till att Tele2 inte omedelbart betalade TeliaSonera Networks återkrav var att Tele2 var av uppfattningen att detta borde anstå till dess att Kammarrättens i Stockholm avgörande vunnit laga kraft. När TeliaSonera Network hotade att inleda rättsligt förfarande baserat på kammarrättens icke lagakraftvunna dom, beslöt Tele2 att ändå genomföra återbetalning med förbehållet att erlagda belopp skulle kunna komma att krävas åter om de ersättningsnivåer som kammarrätten fastställt ändrades av Regeringsrätten. Betalning erlades den 10 mars 2008. Tele2 ansåg dock att det inte fanns anledning att återbetala erlagd mervärdesskatt med hänsyn till de möjligheter som 7 kap. 6 § andra stycket mervärdesskattelagen ger för parterna att komma överens om att mervärdesskatteunderlaget inte skall justeras vid en priskorrigering i efterhand. Under alla förhållanden menade Tele2 att TeliaSonera Network inte hade rätt till ränta på de mervärdesskattebelopp som krävdes åter, eftersom TeliaSonera Network hade tillgodoräknat sig de mervärdesskattebetalningar som gjorts genom avdrag för ingående mervärdesskatt i förhållande till Skatteverket. De tidigare för höga mervärdesskattebetalningarna hade därför inte belastat TeliaSonera Network. Inte heller hade Tele2 haft någon fördel av de tidigare för höga mervärdesskattedebiteringarna, eftersom Tele2:s betalningsskyldighet i förhållande till Skatteverket hade ökat i motsvarande mån. Sedan TeliaSonera Network förklarat att TeliaSonera Network inte önskade någon överenskommelse avseende mervärdesskatteunderlaget för de tidigare debiteringarna betalade Tele2 även mervärdesskattebeloppen den 8 maj 2008, dock inte ränta på mervärdesskattebeloppen.

Det är ostridigt att TeliaSonera Networks fordran är fullt reglerad om TeliaSonera Network inte har rätt till ränta på de i målet aktuella mervärdesskattebeloppen. Frågan i målet är således om rätt till avkastnings- och/eller dröjsmålsränta på dessa poster har förelegat. Tele2 bestrider att så skulle vara fallet.

Räntelagen är inte direkt tillämplig på de aktuella mervärdesskattebeloppen. Även skäl till analogisk tillämpning av räntelagens bestämmelser saknas i förevarande fall. Därtill kommer att någon fordran som uppfyller förutsättningarna i räntelagen för avkastningsränta och dröjsmålsränta inte har förelegat under de tidsperioder för vilka TeliaSonera Network har betingat sig sådan ränta. Under alla förhållanden måste de skäl som uppbär räntelagen beaktas. Till följd av hur beloppen hanteras i förhållande till Skatteverket har TeliaSonera Network inte haft någon nackdel och Tele2 inte haft någon fördel av de tidigare för höga mervärdesskattebetalningarna. Inte heller har TeliaSonera Network haft någon nackdel och Tele2 någon fördel av att Tele2 inte återbetalat aktuella mervärdesskattebelopp i direkt anslutning till TeliaSonera Networks krav på betalning. Någon rätt för TeliaSonera Network att erhålla, och motsvarande skyldighet för Tele2 att utge, ränta på de aktuella beloppen finns därmed inte.

Det är ostridigt mellan parterna att avkastningsränta normalt utgår vid återbetalning av tidigare för höga betalningar liksom att dröjsmålsränta normalt skall utges om betalning inte sker i rätt tid efter framställt krav. Mervärdesskatteposterna skiljer sig emellertid från de övriga belopp som återbetalats till TeliaSonera Network. TeliaSonera Network har för de mervärdesskattebelopp som Tele2 debiterat gjort avdrag mot sin utgående mervärdesskatt. De tidigare för höga debiteringarna har således lett till att TeliaSonera Networks betalningsskyldighet i förhållande till Skatteverket har minskat i motsvarande mån och om den ingående mervärdesskatten varit större än den utgående mervärdesskatten har TeliaSonera Network haft rätt till återbetalning från Skatteverket. För Tele2:s del har de tidigare för höga debiteringarna lett till att Tele2:s utgående mervärdesskatt har blivit större med en större skuld till Skatteverket som följd. Fråga är således om ett ”nollsummespel” där TeliaSonera Networks tidigare för höga betalning till Tele2 har kompenserats av en motsvarande lättnad i förhållande till Skatteverket. För Tele2 har betalningen av de överskjutande mervärdesskattebeloppen svarat mot en lika stor ökning av Tele2:s betalningsskyldighet i förhållande till Skatteverket. De tidigare för höga mervärdesskattebetalningarna har således varken inneburit någon nackdel för TeliaSonera Network eller någon fördel för Tele2.

Enligt 1 § första stycket räntelagen gäller lagen för penningfordringar inom förmögenhetsrättens område. De belopp som målet gäller utgörs emellertid av mervärdesskatt och Tele2:s skyldighet att betala de aktuella beloppen följer av justeringar i underlaget för tidigare debiterad mervärdesskatt enligt specifika bestämmelser i 7 kap. 6 § mervärdesskattelagen. Redan av det förhållandet att den mervärdesskatt som en säljare debiterar en köpare ger köparen avdragsrätt mot dennes utgående mervärdesskatt förutsatt att debiteringen är korrekt följer att mervärdesskatteposten inte är en vanlig civilrättslig fordran. Andra fordringar har inte denna effekt. De mervärdesskatteposter som köparen betalar benämns för övrigt ingående skatt, se 8 kap. mervärdesskattelagen. En betalning av mervärdesskatt till säljaren är således enligt mervärdesskattelagen en betalning av skatt. Här kan också noteras att den mervärdesskatt som skall utgå enligt reglerna i mervärdesskattelagen baseras på den avtalade ersättningen för varan eller tjänsten, se 7 kap. 3 § mervärdesskattelagen. Mervärdesskatten är således inte en del av den avtalade ersättningen för den tillhandahållna varan eller tjänsten utan ett tillägg som debiteras till följd av säljarens mervärdesskatteskyldighet i förhållande till staten. Då skatterätt inte är en del av förmögenhetsrätten är räntelagens bestämmelser inte direkt tillämpliga på fordringarna i målet.

Även om räntelagens bestämmelser skulle anses tillämpliga saknas förutsättningar att använda dem på de i målet aktuella fordringarna. Av 2 § andra stycket räntelagen framgår att avkastningsränta utgår på fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund. Som nyss nämnts avser målet belopp som betalats till Tele2 till följd av en justering i mervärdesskatteunderlaget enligt 7 kap. 6 § mervärdesskattelagen. Denna situation träffas inte direkt av ordalydelsen i 2 § andra stycket räntelagen. För dröjsmålsränta gäller enligt 2 § första stycket räntelagen att någon skyldighet att utge sådan ränta under inga förhållanden kan uppstå förrän den aktuella fordringen har förfallit till betalning. Detta gäller oberoende av när krav på betalning har framställts eller, i förekommande fall, rättsligt förfarande inletts. I fråga om de aktuella mervärdesskattebeloppen torde förfallodagen inte ha inträtt förrän i samband med att kreditering och återbetalning skedde. Det var först då som redovisningsskyldighet till Skatteverket för den justerade skatten förelåg. TeliaSonera Network har påstått att någon kreditering inte synes ha skett. TeliaSonera Network har dock inte gjort gällande att redovisningsskyldighet för den justerade mervärdesskatten skulle ha uppstått vid någon tidpunkt före återbetalningen som skedde den 8 maj 2008. Någon fordring avseende mervärdesskatt har för övrigt överhuvudtaget inte förelegat förrän skyldighet att redovisa mervärdesskatt på det justerade underlaget inträtt. TeliaSonera Network har inte något anspråk på mervärdesskatt som är fristående från mervärdesskatteskyldigheten i förhållande till Skatteverket. Fram till dess att parterna haft att redovisa mervärdesskatt utifrån de prisnivåer som fastställts genom kammarrättens dom, har parterna varit skyldiga att redovisa mervärdesskatt baserad på de tidigare debiteringarna från Tele2. TeliaSonera Networks fordran avseende mervärdesskatt har således inte förelegat sedan de ursprungliga betalningarna till Tele2 skett. Den har uppstått när förutsättningarna för en justering av mervärdesskatteunderlaget varit uppfyllda och mervärdesskatteredovisning utifrån de nya prisnivåerna skulle ha skett, se 13 kap. 24-26 §§ mervärdesskattelagen. Som nyss nämnts har det inte påståtts att denna tidpunkt skulle ha inträtt innan återbetalningen av mervärdesskattebeloppen skedde den 8 maj 2008. Någon fordran avseende aktuella mervärdesskattebelopp på vilka ränta kunnat löpa har således inte förelegat under den tid för vilken TeliaSonera Network betingat sig ränta.

I detta sammanhang skall noteras att Tele2 i målet vid upprepade tillfällen har begärt att TeliaSonera Network skall ange om TeliaSonera Network menar att TeliaSonera Network skulle ha haft rätt till ränta på de aktuella mervärdesskatteposterna om parterna jämlikt 7 kap. 6 § 2 st. mervärdesskattelagen hade kommit överens om att inte justera underlaget för mervärdesskatt till följd av den prisjustering som kammarrättens dom innebar. En sådan lösning hade inneburit att några mervärdesskattebelopp inte skulle återbetalas. TeliaSonera Network har inte velat ge något klart besked, vilket är naturligt med tanke på att frågan illustrerar det orimliga i TeliaSonera Networks ståndpunkt.

Enligt Tele2:s mening kan ränta på mervärdesskattebelopp endast utgå genom en analogisk tillämpning av räntelagens bestämmelser och endast i de fall sådana analogier är motiverade. Den vanligt förekommande situationen med utebliven betalning för utförda tjänster och sålda varor är ett exempel där det är på sin plats med en analogisk tillämpning av räntelagens bestämmelser på den mervärdesskatt som säljaren debiterar. I dessa fall är nämligen säljaren betalningsskyldig för mervärdesskatten i förhållande till Skatteverket trots att betalning från köparen inte inflyter. Säljaren blir således tvungen att tillskjuta pengar för att betala mervärdesskatten och för de belopp som säljaren måste lägga ut skall han ha kompensation i form av ränta. Att dröjsmålsränta enligt räntelagens bestämmelser i denna situation skall utgå även på mervärdesskatten är således naturligt. Motsvarande skäl gör sig dock inte gällande i förevarande fall. Endast i de fall nackdel eller fördel uppstår för part med hänsyn till hanteringen i förhållande till Skatteverket kan skäl finnas att tillämpa räntelagens bestämmelser.

Ränta är ett sätt att kompensera borgenären för att han inte har kunnat disponera de medel som hans fordran avser. Detta framgår klart av förarbetena till räntelagen. I den utredning som föregick räntelagen angavs exempelvis beträffande avkastningsränta att den tillämpliga räntesatsen ”bör på ett schematiskt sätt anpassas till att det är fråga om ersättning för förlorad avkastning” (SOU 1974:28 s. 93). Redan termen ”avkastningsränta” visar för övrigt tydligt att fråga är just om kompensation för utebliven avkastning. På motsvarande sätt angavs i förarbetena beträffande dröjsmålsränta att räntesatsen bör bestämmas utifrån att man å ena sidan bör ”lägga en viss press på gäldenären att betala, å andra sidan ta hänsyn till den förlust som borgenären kan lida, varvid inte bara räntekostnaden för honom utan också likviditeten kommer med i bilden” (SOU 1974:28 s. 92). Dröjsmålsräntan kan med andra ord liknas vid ett slags normerat skadestånd där lagstiftaren velat åstadkomma regler som kompenserar den förlust som en borgenär som inte får betalt typiskt sett lider och, liksom andra skadeståndsregler, verkar handlingsdirigerande. Som tidigare angetts har de tidigare för höga mervärdesskattedebiteringarna inte inneburit någon nackdel för TeliaSonera Network. Skäl att kompensera TeliaSonera Network genom ränta föreligger därmed inte. Som alternativ grund för att ränta skall utgå skulle möjligen även kunna åberopas det förhållandet att gäldenären har åtnjutit en fördel genom att disponera över det belopp på vilket ränta begärs. I förarbetena till 1990 års ändring av 2 § andra stycket räntelagen (prop. 1988/89:76 s. 219) uttalades i fråga om ränta på köpeskilling vid återgång av köp att ”det inte kan anses motiverat att en säljare i vissa fall skall få inneha köpeskillingen räntefritt”. Inte heller denna förutsättning är dock uppfylld i förevarande fall. TeliaSonera Networks betalning av mervärdesskattebeloppen i fråga har, som redan påpekats, inte inneburit att Tele2 har åtnjutit någon fördel, eftersom Tele2:s betalningsskyldighet i förhållande till Skatteverket har ökat i motsvarande mån. Skäl för att ränta skall utgå saknas således. TeliaSonera Network har i detta sammanhang invänt att de räntesatser som tillämpas i räntelagen är avsedda att ge en schabloniserad ersättning och att det mot den bakgrunden är naturligt att ränta skall utgå på mervärdesskattebeloppen oavsett om någon fördel för TeliaSonera Network eller nackdel för Tele2 har uppstått. Det förhållandet att räntesatserna i räntelagen är schabloniserade innebär naturligtvis inte att det kan göras någon schablonisering i frågan om ränta överhuvudtaget skall utgå.

TeliaSonera Network har även anfört att en rättstillämpning i enlighet med Tele2:s uppfattning skulle skapa en svårhanterlig ordning med individuella bedömningar i olika fall. Därvid kan direkt konstateras att frågan om ränta på mervärdesskattebelopp skall utgå eller inte i de allra flesta fall är oproblematisk och att den nu aktuella situationen inte torde uppstå särskilt ofta. Farhågan om praktiska tillämpningsproblem är således kraftigt överdriven. Därtill kan nämnas att det knappast är kontroversiellt att individuella bedömningar måste göras. Tvärtom är bedömningar av relevanta reglers tillämplighet i det enskilda fallet ett grundläggande moment i all rättstillämpning.

TeliaSonera Network har som sistahandsgrund för sitt yrkande såvitt avser belopp som svarar mot upplupen dröjsmålsränta på de aktuella mervärdesskatteposterna angivit att för tiden efter delgivning av stämningsansökan utgår dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen enligt yrkandet även enligt 4 § fjärde stycket räntelagen, eftersom Tele2 har delgivits ansökan om stämning i detta mål som avser utgivande av betalning vid tidpunkt som föregått yrkad räntebörjedag. Med ”yrkad räntebörjedag” i den angivna grunden torde TeliaSonera Network avse den 8 maj 2008, som är tidpunkten för den betalning varigenom enligt Tele2:s uppfattning TeliaSonera Networks underliggande fordran fullt reglerades. Tele2 bestrider emellertid inte att TeliaSonera Network har rätt till ränta enligt 6 § räntelagen från den 8 maj 2008 på utestående belopp, om det konstateras att TeliaSonera Networks fordran inte fullt reglerats genom den aktuella betalningen. Frågan i målet är hur stor TeliaSonera Networks totala fordran var när betalningen den 8 maj 2008 skedde. I det sammanhanget är tvistefrågan om TeliaSonera Network skall ha rätt att tillgodoräkna sig avkastningsränta och dröjsmålsränta på de mervärdesskattebelopp som ingått i den underliggande fordringen. De relevanta räntebörjedagarna därvidlag är helt andra - den 20 april 2007 respektive den 9 augusti 2007, vilka datum ligger före dagen för delgivning av stämningsansökningen i målet. Det är inte TeliaSonera Networks rätt till ränta på eventuella kvarstående belopp efter betalningen den 8 maj 2008 som målet gäller utan rätten till ränta på de mervärdesskattebelopp som ingått i TeliaSonera Networks underliggande fordran. TeliaSonera Networks åberopande av 4 § fjärde stycket räntelagen kan inte leda till bifall av ett yrkande som förutsätter att ränta har löpt långt före delgivning av stämningsansökningen. Om tingsrätten skulle finna att rätt till ränta på mervärdesskattebeloppen förelegat från dagen för delgivning av stämningsansökningen kan Tele2 inte vitsorda yrkade belopp.

Oavsett hur det förhåller sig med räntelagens tillämplighet menar Tele2 att TeliaSonera Networks krav inte kan vinna bifall av det skälet att TeliaSonera Network i sådant fall skulle göra en obehörig vinst. Som framgår av bl.a. Jan Hellners avhandling i ämnet (Hellner, Om obehörig vinst; se framförallt s. 395 ff.) är anledningen till att principen om obehörig vinst sällan kommer till användning att samma resultat ofta åstadkoms genom tillämpning av andra regler, dvs. utan att någon hänvisning till en princip om obehörig vinst behöver göras. Översatt till omständigheterna i förevarande fall torde det sagda innebära att domstolarna i första hand skall söka att tillämpa reglerna om ränta på ett sådant sätt att orimliga resultat inte uppstår. Om det av någon anledning skulle anses möta hinder att på den vägen nå fram till en lämplig utgång, finns anledning att falla tillbaka på den grundläggande principen om obehörig vinst. Om TeliaSonera Networks yrkande bifalls, skulle TeliaSonera Network göra en betydande vinst på Tele2:s bekostnad utan att skäl för detta föreligger.

TeliaSonera Network har till stöd för sin talan även åberopat att Tele2 vid ett tillfälle under 2007 i samband med att Tele2 har begärt återbetalning av felaktigt betalade belopp har begärt ränta även på mervärdesskatteposter. Tele2 bestrider att Tele2:s tidigare krav skulle ha någon betydelse i målet. Kravet har inte föregåtts av någon närmare analys från Tele2:s sida av det korrekta i att kräva ränta även på mervärdesskattebeloppen. Det förhållandet att Tele2 när kravet framställdes inte hade uppmärksammat sitt fel i aktuellt avseende kan inte inverka på innehållet i gällande rätt. En fråga om återbetalning av detta belopp kan aktualiseras när det nu aktuella målet slutligen avgörs.

Parterna har till stöd för sina olika uppfattningar åberopat rättsutlåtanden, TeliaSonera Network ett utlåtande från professor emeritus Jan Ramberg och adjungerade professorn i finansrätt vid Stockholms universitet Anders Hultqvist och Tele2 ett från professorn i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Stockholm Johnny Herre.

Domskäl

Tvisten gäller som tidigare angetts huruvida TeliaSonera Network har rätt till avkastningsränta och/eller dröjsmålsränta på de delar av tidigare för höga betalningar som utgjort mervärdesskatt.

I 1 § räntelagen anges att lagen är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Vad som avsågs med sistnämnda uttryck diskuterades inte närmare vid lagens tillkomst. Det konstaterades emellertid att en analog tillämpning av lagen i viss utsträckning borde kunna förekomma på andra områden såsom t ex inom familjerätten (prop. 1975:102 s. 96). Det belopp som yrkas i målet har sin grund i en fordran som avser återgång av betalning för utförda tjänster. Mervärdesskatten har på sedvanligt sätt ingått i det avtalade priset för de utförda tjänsterna. Denna del av TeliaSonera Networks fordran kan därför inte anses utgöra någon särskild skattefordran. Enligt tingsrättens mening är TeliaSonera Networks fordran på Tele2 i sin helhet en sådan fordran inom förmögenhetsrättens område som räntelagen är direkt tillämplig på.

Mellan parterna är ostridigt att avkastningsränta normalt sett skall utgå vid återbetalning av tidigare för höga betalningar liksom att dröjsmålsränta skall utges om betalning inte sker i rätt tid efter framställt krav. Tele2 har emellertid gjort gällande att det förhåller sig annorlunda med återbetalning av mervärdesskattebelopp och att varken avkastningsränta eller dröjsmålsränta skall utgå på dessa. Tele2 har i sammanhanget hänvisat till att TeliaSonera Network till följd av hur beloppen hanteras i förhållande till Skatteverket inte haft någon nackdel och Tele2 inte någon fördel av vare sig de tidigare för höga mervärdesskattebetalningarna eller det förhållandet att Tele2 inte har återbetalat de aktuella mervärdesskattebeloppen i direkt anslutning till TeliaSonera Networks krav på betalning.

Av förarbetena till räntelagen framgår (a. prop. s. 96) att departementschefen instämde i köplagsutredningens förslag (SOU 1974:28) att hålla fast vid redan gällande principer för dröjsmålsränta, nämligen att ränta skulle utgå enligt en i förväg fastlagd räntesats utan beaktande av borgenärens förlust i det enskilda fallet. Departementschefen anslöt sig också till vad köplagsutredningen hade uttalat om att det i vissa fall ändå kunde finnas skäl att ta hänsyn till de individuella förhållandena (a. prop. s. 97). Detta skulle ske dels genom uppställande av särskilda regler för vissa fordringar, dels genom användande av möjligheten till skadestånd. Enligt departementschefen borde de ovan angivna synpunkterna även gälla i fråga om avkastningsränta. Han framhöll samtidigt vikten av att ha enhetliga regler som kunde tillämpas utan noggrann prövning i det enskilda fallet och påpekade att en borgenär i princip inte skulle vara berättigad till särskild ersättning ens när han kunde visa att hans individuella avkastningsförlust hade varit större. Han hade dessförinnan - med hänvisning till att begränsningen med hänsyn till de skiftande förhållanden som kunde förekomma kunde få en godtycklig effekt - avvisat ett förslag som innebar att fall då det belopp som skulle återbetalas saknade ekonomisk betydelse skulle undantas från bestämmelserna om avkastningsränta (a. prop. s. 94). De nu återgivna förarbetsuttalandena ger stöd åt TeliaSonera Networks ståndpunkt i målet, dvs. att konsekvenserna i det enskilda fallet inte skall beaktas. För denna ståndpunkt talar också den omständigheten att den uppfattning som Tele2 förespråkat skulle innebära att ränta skulle beräknas på endast en del av en civilrättslig fordran. Något stöd för en sådan tillämpning finns varken i räntelagen, praxis eller doktrin.

Det anförda innebär att TeliaSonera Network har rätt till avkastningsränta och, eftersom fordringen förfallit till betalning 30 dagar efter TeliaSonera Networks krav, även dröjsmålsränta enligt räntelagen. Tele2 har emellertid gjort gällande att detta skulle innebära att TeliaSonera Network skulle göra en obehörig vinst och att käromålet skall ogillas på denna grund. Av den redogörelse för förarbetena till räntelagen som tidigare lämnats framgår att lagstiftaren ansett att hänsyn till de individuella förhållandena skulle tas genom uppställande av särskilda regler för vissa fordringar och genom användande av möjligheten till skadestånd. Lagstiftaren har således varit uppmärksam på problematiken och anvisat alternativa lösningar. Det nu sagda tillsammans med den omständigheten att TeliaSonera Networks fordran på ränta i målet har sin grund i att Tele2 fakturerat TeliaSonera Network med för höga belopp medför enligt tingsrättens mening att det saknas anledning att med hänvisning till principen om obehörig vinst göra undantag från räntelagens bestämmelser.

Vad som nu sagts innebär att Tele2 genom sina betalningar inte har reglerat sin skuld till TeliaSonera Network fullt ut. Restskulden uppgår ostridigt till det belopp som TeliaSonera Network har yrkat. Käromålet skall därför bifallas. Tvist råder inte om att yrkad ränta skall utgå på beloppet.

Domslut

Tele2 Sverige Aktiebolag skall till TeliaSonera Network Sales Aktiebolag utge 5 588 585 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 8 maj 2008 tills betalning sker.

Svea hovrätt

Tele2 Sverige Aktiebolag överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet.

Hovrätten beslöt den 30 juli 2010 att inte meddela prövningstillstånd.

Sedan Tele2 överklagat hovrättens beslut meddelade HD den 7 december 2011, med ändring av hovrättens beslut, tillstånd till målets prövning i hovrätten (NJA 2011 s. 843).

TeliaSonera Network Sales Aktiebolag motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Cecilia Renfors samt hovrättsråden Måns Edling, referent, och Patrik Schöldström) anförde i dom den 19 mars 2013:

Parternas talan i hovrätten

Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i tingsrätten.

Tele2 har i hovrätten anfört bl.a. följande.

Den avgörande frågan i målet är om TeliaSonera har kunnat disponera över de belopp på vilka TeliaSonera begärt ränta. Redan i och med konstaterandet att så varit fallet ska TeliaSoneras talan avslås.

Någon tvångsmässig mekanik finns inte i räntelagen. Att räntesatserna i räntelagen är schabloniserade innebär inte att schabloniseringar kan göras i frågan om förutsättningar för att ränta ska utgå alls är för handen.

Det följer direkt av 8 kap. mervärdesskattelagen att det belopp avseende mervärdesskatt som en säljare kräver är skatt. En fordran på mervärdesskatt är inte en del av det avtalade priset för varan eller tjänsten. Det anges tvärtom i 7 kap. 3 § mervärdesskattelagen att mervärdesskatten ska beräknas på den överenskomna ersättningen för varan eller tjänsten. Den avtalade ersättningen är således utgångspunkten vid fastställande av mervärdesskatten och denna är något som går utöver ersättningen för varan eller tjänsten. Under alla förhållanden är fordran på mervärdesskatten inte oskiljbar från resterande del av priset för en vara eller tjänst. Det finns därmed inget tvång att i räntehänseende behandla fordringen avseende mervärdesskatten på samma sätt som fordran avseende den egentliga ersättningen för en vara eller tjänst.

Tele2 har också anfört att tingsrätten inte har behandlat bolagets invändningar i följande avseenden:

- Invändningen att TeliaSonera överhuvudtaget inte har haft någon fordran på mervärdesskatt under de perioder för vilka ränta har begärts eftersom fordran avseende mervärdesskatt är betingad av att redovisningsskyldighet för mervärdesskatt föreligger. Någon sådan redovisningsskyldighet har inte förelegat förrän i samband med att betalning av mervärdesskattebeloppet skedde. Följaktligen har det inte förelegat någon fordran på vilken ränta har kunnat löpa under den tid för vilken ränta har krävts, oavsett hur fordran på mervärdesskatt ska klassificeras i och för sig. Som en följd härav har TeliaSoneras fordran avseende mervärdesskatt inte heller varit förfallen till betalning och dröjsmålsränta därmed inte kunnat utgå.

- Invändningen att parterna med stöd av 7 kap. 6 § andra stycket mervärdesskattelagen hade kunnat komma överens om att underlaget för mervärdesskatt inte skulle justeras i anledning av de nya priser som fastställts av förvaltningsdomstol. Följden av en sådan överenskommelse hade varit att någon mervärdesskatt inte skulle ha återbetalats, eftersom båda parters redovisning till Skatteverket skulle ha skett i enlighet med de tidigare debiteringarna.

- Invändningen att Tele2:s betalning av mervärdesskatten i fråga har skett till följd av en justering i underlaget för mervärdesskatt enligt 7 kap. 6 § mervärdesskattelagen. En sådan justering är inte att jämställa med fall av ”återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund” (2 § andra stycket räntelagen).

Hovrättens domskäl

Hovrätten gör inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort, vare sig beträffande fordringens rättsliga karaktär eller i något annat avseende. I likhet med tingsrätten finner hovrätten alltså att TeliaSoneras fordran i dess helhet är en förmögenhetsrättslig fordran. Det saknas därmed anledning att närmare behandla de invändningar från Tele2:s sida som bygger på att en viss del av fordran är skatterättslig. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Tele2 Sverige Aktiebolag överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle ogilla den av TeliaSonera Network Sales Aktiebolag förda talan.

TeliaSonera Network Sales Aktiebolag motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Pernilla Svärd, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Bakgrund

- - -

Frågan i målet

6. Frågan i målet är om TeliaSonera Network är berättigat att av Tele2 erhålla avkastningsränta och dröjsmålsränta enligt räntelagen på fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt.

Har TeliaSonera Network haft en fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt?

7. Tele2 har gjort gällande att TeliaSonera Network överhuvudtaget inte haft någon fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt, eftersom en sådan fordran är betingad av att TeliaSonera Network är redovisningsskyldig för mervärdesskatt gentemot Skatteverket. Någon sådan redovisningsskyldighet för TeliaSonera Network har, enligt Tele2, inte förelegat förrän i samband med att Tele2 återbetalade mervärdesskattebeloppet till TeliaSonera Network.

8. För att ta ställning till om en fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt förelegat måste först avgöras om mervärdesskatten är att anse som en separat skatterättslig fordran, på sätt som Tele2 gör gällande, eller är att anse som en del av en civilrättslig fordran, som TeliaSonera Network påstår.

9. Enligt mervärdesskattelagen (1994:200) ska en skattskyldig näringsidkare betala en viss procent i skatt beräknad på det pris han tagit ut vid omsättning av skattepliktiga varor eller tjänster. Skattskyldigheten gäller oavsett om näringsidkaren erhållit någon kompensation för skatten av kunden. Då näringsidkaren för varje redovisningsperiod redovisar den skatt han eller hon ska betala in till staten (utgående mervärdesskatt) har han eller hon rätt att göra avdrag för den mervärdesskatt som hänför sig till vederlaget för de skattepliktiga varor eller tjänster som han eller hon själv förvärvat i verksamheten (ingående mervärdesskatt); endast nettobeloppet behöver erläggas. Om avdragsgill ingående mervärdesskatt överstiger den utgående mervärdesskatten återbetalas det överskjutande beloppet till den skattskyldige. Rätten till ersättning för ingående mervärdesskatt föreligger alltså oberoende av storleken på den utgående skatten. Man kan inte säga att skyldigheten att till staten erlägga ett visst belopp i utgående mervärdesskatt i ett enskilt fall blir neutraliserad genom rätten att göra avdrag för ingående mervärdesskatt med samma belopp, eftersom sistnämnda avdrag hade kunnat göras under alla omständigheter. Kompensation för skyldigheten att betala utgående mervärdesskatt tas i stället ut av kunden.

10. I 11 kap. 8 § första stycket 10 anges visserligen att en faktura ska innehålla uppgift om det mervärdesskattebelopp som ska betalas. Anledning till kravet på specificering är dock bland annat att säkerställa kontroll av att motpartens ingående mervärdesskatt blir korrekt beräknad. Rätt till avdrag för ingående skatt föreligger nämligen endast om den kan styrkas genom faktura (se 8 kap. 5 och 17 §§ mervärdesskattelagen).

11. Mervärdesskatten kan därför inte anses utgöra en separat del av den ursprungliga fordran, även om skattereglerna leder till att mervärdesskatten regelmässigt anges särskilt på fakturan, utan utgör en kompensation för säljarens egen skattskyldighet (jfr NJA 2002 s. 351).

12. Att en fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt måste anses vara en del av en civilrättslig fordran stöds även av bestämmelsen i 7 kap 6 § första stycket, punkt 3, mervärdesskattelagen, av vilken följer att säljare och köpare frivilligt kan medge en prisnedsättning på avtalsrättsliga grunder.

13. TeliaSonera Network har således haft en fordran på Tele2 avseende återbetalning av mervärdesskatt, oavsett när TeliaSonera Networks redovisningsskyldighet för mervärdesskatt gentemot Skatteverket inträtt.

Är räntelagen tillämplig på fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt?

14. Tele2 har gjort gällande att räntelagen inte är direkt tillämplig på fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt och att skäl till analogisk tillämpning av räntelagens bestämmelser saknas.

15. Räntelagen är enligt 1 § tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Vad som ska förstås med förmögenhetsrätt är inte självklart. I förarbetena till räntelagen har inte frågan närmare berörts. Med förmögenhetsrätt brukar dock allmänt anses det område som reglerar ekonomiska rättigheter och skyldigheter mellan två eller flera parter.

16. Som angetts i punkterna 11-13 är en fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt att anse som en del av en civilrättslig fordran. Räntelagen är därför direkt tillämplig även på den del av fordran som utgör mervärdesskatt.

Rätt till avkastningsränta

17. Tele2 har gjort gällande att återbetalningen av mervärdesskatten är en följd av en justering av mervärdesskatteunderlaget enligt 7 kap. 6 § mervärdesskattelagen och att denna situation inte omfattas av ordalydelsen i 2 § andra stycket räntelagen.

18. I 2 § andra stycket räntelagen föreskrivs att ränta utgår på fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund.

19. Enligt sin ursprungliga lydelse gällde bestämmelsen om avkastningsränta i 2 § andra stycket räntelagen endast fall då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund. Av förarbetena framgår bl.a. följande (se SOU 1974:28, s. 91 f. och 106, samt prop. 1975:102, s. 93 f. och 115 f.). Bestämmelsen anses vara tillämplig oberoende av vad typ av avtal det är fråga om, men den har i första hand tillkommit med tanke på köp. I sådana fall gäller bestämmelsen vid hävning på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av fel på varan. Med dessa situationer jämställs hävning på grund av annat kontraktsbrott på säljarens sida. Med uttrycket ”på liknande grund” åsyftas bl.a. att avtalet är ogiltigt på grund av svek, handlande mot tro och heder eller dylikt. Vidare anges att bestämmelsen analogivis även torde kunna begagnas när en köpeskilling i sin helhet har betalats och det därefter blivit bestämt att avdrag på köpeskillingen ska ske.

20. Bestämmelsen i 2 § andra stycket räntelagen ändrades den 1 januari 1991 och ändringen hade samband med införandet av 1991 års köplag. Ändringen innebar att avkastningsränta ska utgå även i det fallet att det är den betalande som har gjort sig skyldig till kontraktsbrott (se Ds Ju 1983:16, s. 23 f., prop. 1983/84:138 s. 8 f. och prop. 1988/89:76 s. 218 f.). Skälet härför var att det inte kan anses motiverat att en säljare i vissa fall får inneha köpeskillingen räntefritt.

21. I motiven berörs inte frågan om lagändringens betydelse för tolkningen av uttrycket ”på liknande grund” i den aktuella bestämmelsen.

22. I rättsfallet NJA 1985 s. 352 kom HD fram till att bestämmelsen i 2 § andra stycket �räntelagen om så kallad avkastningsränta måste förstås så, att den omfattar dels återgång av betalning då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott dels återgång av betalning på en grund som liknar hävning till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott. I överensstämmelse med vad som också uttalats i förarbetena fick bestämmelsen vidare analogivis anses tillämplig när betalning går åter endast delvis, såsom när en köpeskilling har betalats i sin helhet och det därefter blir bestämt att avdrag på köpeskillingen ska ske.

23. I rättsfallet NJA 1988 s. 457 hade en kommun tagit ut högre avgifter för va-anläggning än vad som av statens va-nämnd befanns tillåtet enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. HD fann att kommunen var återbetalningsskyldig till den del den hade debiterat en högre avgift än vad som medgavs enligt lagen. Då kommunens återbetalningsskyldighet grundade sig på att taxan blivit ogiltig i den del den lett till högre avgiftsuttag än vad som medgavs enligt va-lagen till följd av va-nämndens beslut fann HD att 2 § andra stycket räntelagen var tillämplig och att avkastningsränta skulle utgå på återbetalningen.

24. Tele2 har, genom en dom från Kammarrätten i Stockholm den 7 februari 2007, befunnits återbetalningsskyldig till den del bolaget debiterat en högre avgift än vad som medgavs enligt telelagen. Bestämmelsen om avkastningsränta enligt 2 § andra stycket räntelagen är därför tillämplig på återbetalningen. Eftersom räntelagen är tillämplig på den del av fordran som avser mervärdesskatt (se punkt 16), föreligger rätt till avkastningsränta även på fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt.

Rätt till dröjsmålsränta

25. Tele2 har gjort gällande att dröjsmålsränta inte kan utgå, då fordran på återbetalning av mervärdesskatt inte har varit förfallen.

26. TeliaSonera Network har haft en fordran på Tele2 avseende återbetalning av mervärdesskatt (se punkt 13). En fordran, som inte har en i förväg bestämd förfallodag, anses enligt 5 § lagen (1936:81) om skuldebrev förfallen vid anfordran. TeliaSonera Network har framställt krav på återbetalning. Det första kravet framställdes den 22 mars 2007. TeliaSonera Network har därför även rätt till dröjsmålsränta.

Har TeliaSonera Network gjort en obehörig vinst?

27. Tele2 har i sista hand gjort gällande att någon ränta inte ska utgå eftersom TeliaSonera Network i sådant fall skulle göra en obehörig vinst.

28. Det följer av räntelagen en skyldighet för Tele2 att utge såväl avkastningsränta som dröjsmålsränta på fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt (se punkt 24 och 26). Att den skadelidande i vissa fall kan erhålla ett högre räntebelopp än vad den aktuella förlusten uppgått till är en följd av den schabloniserade ränta som stadgas i räntelagen, vilka följder lagstiftaren också varit medveten om (se bl.a. prop. 1975:102, s. 64). Den vinst som TeliaSonera Network erhåller kan därför inte anses sakna rättsgrund och vara obehörig (jfr Jan Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden, 1950, s. 174 ff., Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, 1982, s. 11 ff. och Art. VII.-1:101 och VII.-2:101 Draft Common Frame of Reference, DCFR; och kommentarerna till bestämmelserna i Christian von Bar & Eric Clive, ed., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, (DCFR), Full Edition, 2009, Volume 4, s. 3843 ff. och 3874 ff.). Några tungt vägande rättspolitiska skäl att frångå bestämmelsen föreligger inte.

Sammanfattande slutsatser

29. Räntelagen är tillämplig även på den del av fordran som avser återbetalning av mervärdesskatt. Tele2 är därför skyldig att utge såväl avkastningsränta som dröjsmålsränta på fordran avseende återbetalning av mervärdesskatt. Om beloppens storlek råder ingen tvist. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Ella Nyström, Lena Moore, referent, Martin Borgeke, Svante O. Johansson och Lars Edlund) meddelade den 30 december 2014 följande dom:

Domskäl

Bakgrund

1. TeliaSonera AB betalade ersättning till Tele2 för vissa samtrafiktjänster enligt telelagen (1993:597) under tiden den 6 augusti 2001-28 februari 2002. Kammarrätten i Stockholm fastställde i en dom den 7 februari 2007 att Tele2 inte hade rätt till så hög ersättning som TeliaSonera hade betalat. Tele2 återbetalade i mars 2008 drygt 79 miljoner kr till TeliaSonera Network som hade övertagit TeliaSoneras fordran. Betalningen avsåg kapitalfordran utom mervärdesskatt samt avkastningsränta och dröjsmålsränta. I maj 2008 återbetalade Tele2 ytterligare omkring 14,5 miljoner kr avseende mervärdesskatt.

2. TeliaSonera Network yrkade vid tingsrätten att Tele2 skulle betala avkastningsränta och dröjsmålsränta enligt räntelagen även på den del av det återbetalade beloppet som avsåg mervärdesskatt. Sedan tingsrätten hade bifallit käromålet överklagade Tele2 till hovrätten, som har fastställt tingsrättens dom.

Parternas talan och frågan i målet

3. Det är ostridigt mellan parterna att TeliaSonera Network har rätt till avkastningsränta och dröjsmålsränta på den del av kapitalfordringen som återbetalades i mars 2008. Frågan i målet är om sådan ränta ska utgå även på mervärdesskattedelen av fordringen.

4. TeliaSonera Network har gjort gällande att mervärdesskattebeloppet är en penningfordran inom förmögenhetsrättens område och att ränta därför ska utgå med en direkt tillämpning av räntelagen.

5. Tele2 har sammanfattningsvis anfört följande. Mervärdesskatt är en separat skattefordran och inte en penningfordran inom förmögenhetsrättens område på vilken räntelagens bestämmelser är tillämpliga. Inte heller finns det skäl att tillämpa lagen analogt. Den i målet aktuella mervärdesskatten har inte inneburit någon ekonomisk nackdel för TeliaSonera Network eftersom skatten har dragits av eller återfåtts från Skatteverket inom ramen för mervärdesskattesystemet. Mervärdesskattebetalningarna har inte heller lett till någon fördel för Tele2 eftersom beloppen har redovisats till Skatteverket. Under alla förhållanden saknas rätt till avkastningsränta, eftersom det inte är fråga om återgång av betalning utan om betalning av skatt till följd av en justering av mervärdesskatteunderlaget. Rätt till dröjsmålsränta är utesluten eftersom någon förfallen fordran avseende mervärdesskatt inte har funnits. Om ränta skulle utgå på mervärdesskatten, skulle TeliaSonera Network göra en obehörig vinst.

Rättslig reglering

6. Enligt 1 § räntelagen är lagen tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Enligt förarbetena bör en analog tillämpning av lagens bestämmelser i viss utsträckning kunna förekomma på andra områden, t.ex. inom familjerätten. Några generella anvisningar för en sådan analog tillämpning ansågs inte vara möjligt att ge utan frågan överlämnades till rättspraxis. (Prop. 1975:102 s. 96.)

7. Bestämmelser om avkastningsränta finns i 2 § andra stycket räntelagen. Regler om dröjsmålsränta för fordran vars förfallodag inte är bestämd i förväg finns i 4 §.

8. Avkastningsränta utgår enligt 2 § andra stycket räntelagen på fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund. Rätt till sådan ränta kan enligt förarbetena finnas vid återgång av avtal av annan anledning, t.ex. vid ogiltighet av avtal, och kan också tillämpas analogt i liknande situationer, t.ex. när en köpeskilling har betalats i sin helhet och det därefter blir bestämt att avdrag ska ske på köpeskillingen. (A. prop. s. 94 och 116.)

9. Enligt förarbetena är avkastningsräntan avsedd att utgöra ersättning för förlorad avkastning. Räntesatsen har bestämts med hänsyn till vad som genomsnittligt sett utgör skälig avkastning vid en placering på lång sikt. Med hänvisning till behovet av enhetliga regler är avkastningsräntan - liksom dröjsmålsräntan - ”schematiskt utformad”, dvs. schabloniserad, utan avseende på de närmare omständigheterna i det enskilda fallet. Detta innebär enligt förarbetena att borgenären i princip inte är berättigad till ytterligare ersättning ens när det kan visas att den individuella avkastningsförlusten har varit större. Skyldigheten att betala avkastningsränta finns även om räntan skulle sakna all ekonomisk betydelse för borgenären. (A. prop. s. 93 f. och s. 97; jfr s. 45 f.)

HD:s bedömning

10. Tvisten har sin grund i ett avtal mellan parterna om ersättning för utförda tjänster. Mervärdesskatt har ingått i det avtalade priset och ingår i det belopp som ska återbetalas till följd av kammarrättens dom. I rättsförhållandet mellan parterna är mervärdesskattebeloppet inte någon separat skattefordran; samma regler gäller för mervärdesskattedelen av fordringen som för fordringen i övrigt, t.ex. i fråga om preskription och om rätt för gäldenären att betala fordringen genom kvittning. Vad som gäller mellan staten och respektive part i fråga om mervärdesskatt saknar alltså betydelse.

11. En fordran mellan privaträttsliga subjekt som avser återbetalning av mervärdesskatt är, liksom den fordran som mervärdesskatten hänför sig till, en sådan penningfordran inom förmögenhetsrättens område som avses i 1 § räntelagen. Lagen är därför tillämplig.

12. Avgörande för om avkastningsränta ska betalas enligt 2 § andra stycket räntelagen vid återbetalning av mervärdesskatt är om sådan ränta ska utgå vid återbetalningen av fordringen i övrigt. Vad som gäller i fråga om den fordran som mervärdesskatten hänför sig till gäller alltså även i fråga om mervärdesskatten. I detta fall ska avkastningsränta utgå på den återbetalade del av fordringen som inte avser mervärdesskatt (se p. 8). Sådan ränta ska därmed utgå också på mervärdesskattedelen, detta oavsett om TeliaSonera Network har haft någon faktisk avkastningsförlust i den delen (se p. 9).

13. Fordringen förföll till betalning 30 dagar efter TeliaSonera Networks krav. Tele2 ska därför betala dröjsmålsränta från den dagen.

14. Eftersom såväl avkastningsräntan som dröjsmålsräntan är schabloniserad och TeliaSonera Networks fordran på ränta i målet har sin grund i att Tele2 fakturerat TeliaSonera Network med för höga belopp finns det inget utrymme för undantag från räntelagens bestämmelser med hänvisning till principen om obehörig vinst.

15. Tele2 har vitsordat såväl yrkat belopp som ränta på beloppet. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 30 december 2014.

Mål nr: T 2021-13.

Lagrum: 1, 2 och 4 §§ räntelagen (1975:635).

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2014-12-30
Målnummer
T2021-13
Lagrum
1 §, 2 § och 4 § räntelagen (1975:635)
Sökord
Ränta
Avkastningsränta
Dröjmålsränta
Mervärdesskatt
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2016 s. 799: Ett tryckeri har enligt läran om condictio indebiti ansetts skyldigt att till sin kund betala tillbaka s.k. tryckerimoms. Fråga om avkastningsränta på beloppet.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation