NJA 2014 s. 399
En person har varit frihetsberövad i ett ärende om utlämning för brott. Begäran om utlämning har avslagits. Rätt till ersättning från staten har ansetts föreligga med tillämpningen av 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid förhetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
Stockholms tingsrätt
V.T. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot staten genom Justitiekanslern som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Sandra Melin) anförde i dom den 4 mars 2011 följande.
Bakgrund
V.T. var efterlyst av United Nations Interim Administration Mission in Kosovo (UNMIK), misstänkt för mord i Mitrovica i Kosovo den 2 oktober 2001. V.T. greps och anhölls i Göteborg den 6 september 2007 och den 10 september samma år fastställde Göteborgs tingsrätt anhållningsbeslutet. I en framställning den 25 september 2007 begärde UNMIK att V.T. skulle utlämnas till Kosovo. Framställningen grundades på ett häktningsbeslut som hade meddelats den 7 november 2001 av distriktsdomstolen i Mitrovica, Kosovo. V.T. häktades den 26 oktober 2007. Häktningsfrågan omprövades härefter vid ett flertal tillfällen. HD har vid två tillfällen, den 28 november 2007 och den 4 mars 2008, avslagit V.T:s överklagande av häktningsfrågan. V.T. försattes på fri fot av HD den 12 maj 2008 efter en förhandling som avsåg utlämningsfrågan.
HD fattade den 20 maj 2008 beslut om att det förelåg hinder mot utlämning enligt 9 § andra stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) då den utredning som presenterats inte hade den utförlighet, precision och tillförlitlighet som kunde krävas för att det, mot V.T:s bestridande, skulle kunna anses att sannolika skäl förelåg för att han begått det påstådda brottet.
Regeringen avslog den 29 maj 2008 UNMIK:s framställning om utlämning med hänvisning till HD:s beslut om att det förelåg hinder mot utlämning.
V.T. framställde härefter krav på ersättning hos Justitiekanslern (JK) på grund av frihetsberövandet.
Åklagaren har i yttrande av den 19 januari 2009 till JK i anledning av anspråk för frihetsberövande ansett att V.T. är berättigad till ersättning för det lidande som frihetsinskränkningarna får antas ha inneburit för honom. Detta eftersom det i efterhand har kunnat konstateras att häktningsbeslutet från Kosovo inte kunde godtas som grund för ett beslut om utlämning då det inte uppfyllde kraven på sannolika skäl i 9 § 2 st. utlämningslagen och då det får anses framstå som uppenbart att beslutet har varit av avgörande betydelse för de frihetsinskränkningsbeslut som fattats i Sverige.
JK avslog i beslut den 10 mars 2009 V.T:s krav på ersättning.
Yrkanden m.m.
V.T. har yrkat att staten ska förpliktas att till honom utge 356 624 kr jämte ränta enligt 4 § tredje stycket och 6 §räntelagen från den 8 februari 2009. Av beloppet avser 250 000 kr ersättning för lidande, 103 864 kr förlorad arbetsförtjänst och 2 760 kr ombudsarvode i ärende hos JK.
Staten har genom JK bestritt käromålet men vitsordat yrkat belopp för lidande och förlorad arbetsförtjänst jämte yrkad ränta på beloppen från den 8 februari 2009 till dess betalning sker.
JK har vitsordat att V.T. har haft ombudskostnader om 2 760 kr i det tidigare ärendet hos dem men bestritt att kostnaden utgör en ersättningsgill skada.
Grunder
V.T.
V.T. har berövats friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning. Beslutet- har vilat på felaktiga grunder och har därför varit oriktigt. V.T. är därmed berättigad till ersättning av staten enligt 5 och 7 §§ lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen).
JK
V.T. har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning. Det står dock inte klart att besluten vilade på felaktiga grunder och därför var oriktiga. V.T. har således inte rätt till ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen.
De tidigare uppkomna ombudskostnaderna hos JK är inte en ersättningsgill skada enligt 7 § frihetsberövandelagen.
Utveckling av talan
V.T.
UNMIK:s framställning om utlämning grundades på ett häktningsbeslut som meddelades av en undersökningsdomare i Mitrovica i Kosovo den 7 november 2001. Den enda mer konkreta omständigheten som anfördes mot V.T. var att två förhörspersoner uppgivit att de sett honom tillsammans med ytterligare en person och brottsoffret kort tid innan denne påträffades mördad. Försök från åklagaren att få kompletteringar från Kosovo misslyckades och några andra omständigheter till stöd för häktningsbeslutet i Kosovo har inte heller senare kunnat presenteras. Det är uppenbart att frihetsberövandet i Sverige inte borde skett på grundval av ett felaktigt beslut grundat på en alltför torftig utredning från Kosovo. Vid en kontroll i efterhand är det uppenbart att det felaktiga beslutet från Kosovo har varit avgörande för de frihetsinskränkningar som beslutats i Sverige. Frihetsberövandet vilade därmed på felaktiga grunder och var därför oriktigt varför ersättning ska utgå.
I ett sedvanligt brottmål är en person berättigad till ersättning i anledning av frihetsberövande om vederbörande försätts på fri fot av åklagaren i samband med förundersökning eller av domstol i anledning av ogillande av åtal. Beslutet om att försätta en person på fri fot innebär per automatik att beslutet att hålla personen i häkte var felaktigt. I ett sedvanligt brottmål tas beslut om häktning inledningsvis på relativt knapphändigt material. Ett frihetsberövande i samband med en begäran om utlämnande är att jämföra med ett brottmål i övrigt.
Åklagaren har att löpande pröva om grunden för frihetsberövandet kvarstår. I förevarande mål har de från Kosovo erhållna handlingarna inte ansetts tillfyllest. Det kan därmed i andra hand anses att sådana omständigheter som konstituerar skadeståndsskyldighet uppstått under målets handläggning.
JK
V.T. har varit frihetsberövad med stöd av 23 § utlämningslagen. Hans begäran om ersättning ska därför prövas enligt 5 § frihetsberövandelagen. Enligt nämnda paragraf föreligger rätt till ersättning om det står klart att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med detta avses att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till vad som då blivit känt inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. Kravet på att det ska stå klart att åtgärden vilade på felaktiga grunder innebär att rätten till ersättning enligt bestämmelsen ska bedömas restriktivt. Den är avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonfallande sätt framstår som felaktig. För att beslutet ska anses ha vilat på felaktiga grunder bör vidare förutsättas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet.
Den omständigheten att besluten om anhållande och häktning fattades på grundval av ett begränsat material kan inte i sig anses innebära att de fattades på felaktiga grunder i den mening som avses i frihetsberövandelagen. Det ligger i sakens natur att utredningen i ett utlämningsärende i inledningsskedet många gånger är begränsad och att bedömningen om sannolika skäl föreligger får belysas närmare under den fortsatta utredningen genom exempelvis förhör med den person som begärs utlämnad.
Det förhållandet att HD i beslut den 20 maj 2008 slog fast att underlaget för häktningsbeslutet i Kosovo inte var tillräckligt för att uppnå kravet på sannolika skäl innebär inte att det är fråga om ett sådant fall av oriktighet som avses i förarbetena till frihetsberövandelagen. HD har på grundval av i allt väsentligt samma utredningsmaterial som tidigare presenterats gjort en annan bedömning av frågan om kravet på sannolika skäl uppnåtts. HD:s ställningstagande är därför inte grundat på och kan inte heller anses som en sådan senare känd omständighet som det talas om i förarbetena till det aktuella stadgandet. Situationen hade varit annorlunda om det exempelvis skulle ha framkommit att det funnits lögnaktiga vittnesmål mot V.T. Om det har förekommit förfalskningar, klara misstag av polis eller åklagare och liknande kan det också vara fråga om oriktighet i bestämmelsens mening. Något sådant har emellertid inte framkommit i aktuellt mål.
Lagstiftaren har i frihetsberövandelagen valt att i ersättningshänseende göra åtskillnad mellan olika slags frihetsberövanden på så sätt att det i 5 §, som är subsidiär till 2-4 §§, uppställs som krav för att ersättning ska utgå att det ska stå klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Den jämförelse med sedvanliga brottmål som V.T. gör är därför inte relevant för bedömningen av om ersättning ska utgå i det nu aktuella fallet med stöd av 5 § frihetsberövandelagen.
Domskäl
I målet är ostridigt att V.T. har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning. Frihetsberövandet har pågått från den 6 september 2007 till den 12 maj 2008.
Sakomständigheterna i målet är ostridiga och frågan är om det kan anses stå klart att besluten om anhållande och häktning vilade på felaktiga grunder och därför var oriktiga i 5 § frihetsberövandelagens mening.
Enligt 5 § frihetsberövandelagen föreligger rätt till ersättning om det står klart att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med detta avses enligt förarbetena till paragrafen (prop. 1997/98:105 s. 53) att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Det behöver inte ha begåtts något fel när beslutet fattades.
Rätten till ersättning ska bedömas restriktivt och bestämmelsen är avsedd för klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonfallande sätt framstår som felaktig. Om en gripen person släpps efter förhör eftersom brott inte kan styrkas, innebär detta inte att åtgärden - gripandet - ska anses oriktig. Kan man däremot visa att ett avgörande vittne ljög eller- att ett dokument som låg till grund för frihetsberövandet var förfalskat har man rätt till ersättning om vittnet respektive dokumentet var av avgörande betydelse för ingripandet (prop. 1997/98:105 s. 53).
Det är den skadelidande som anses ha bevisbördan för de omständigheter som gör att åtgärden ska anses vara oriktig. På bl.a. detta sätt skiljer sig ersättningsregeln i 5 § frihetsberövandelagen från bestämmelserna i 2-4 §§ samma lag. Enligt 2-4 §§ frihetsberövandelagen krävs inte mer för ersättning än att det efter frihetsinskränkningen har inträffat vissa angivna omständigheter, som inte behöver innebära att beslutet var oriktigt. Ett frihetsberövande i samband med en begäran om utlämning är således inte att jämföra med brottmål i övrigt.
För att få ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen krävs således, till skillnad från 2-4 §§ samma lag, att det vid en efterhandskontroll framkommit omständigheter som klart visar att beslutet inte skulle ha fattats om de varit kända vid beslutstillfället. Den omständigheten att HD i beslut om utlämning ansett att den utredning som presenterats inte var tillräcklig för att sannolika skäl kunde anses föreligga kan enligt tingsrättens mening inte anses innebära att det i efterhand framkommit sådana nya omständigheter som avses i förarbetena till 5 § frihetsberövandelagen. Omständigheterna vid HD:s beslut den 20 maj 2008 har -varit desamma som vid myndigheternas beslut om anhållande och häktning. Det har under utredningen inte framkommit några nya uppgifter om lögnaktiga vittnen, förfalskade dokument eller liknande, som hade inneburit att besluten inte borde ha fattats. Tingsrätten finner därför inte att det kan anses stå klart att besluten om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därmed var oriktiga i 5 § frihetsberövandelagens mening. Käromålet ska därför ogillas.
Domslut
Domslut
Käromålet ogillas.
Svea hovrätt
V.T. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans talan vid tingsrätten.
Staten bestred ändring.
Hovrätten beslutade den 27 april 2011 att inte meddela prövningstillstånd.
HD som den 11 januari 2012, med ändring av hovrättens beslut, meddelade tillstånd till målets prövning i hovrätten
V.T. överklagade hovrättens beslut till HD som den 11 januari 2012, med ändring av hovrättens beslut, meddelade tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Domskäl
Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Monika- Sörbom och hovrättsrådet Hans Nyman, referent) anförde i dom den 28 januari 2013 följande.
Hovrättens domskäl
Enligt 5 § lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder föreligger rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Paragrafen innehåller regler om skadeståndsansvar för staten vid frihetsberövanden som inte faller in under lagens 2-4 §§. Bestämmelsen omfattar således ett stort antal frihetsberövanden av olika slag, såväl judiciella som administrativa.
Som tingsrätten anfört i sina domskäl avses med att beslutet vilade på felaktiga grunder, att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Därtill kommer att felet ska avse en omständighet som varit av avgörande betydelse för frihetsberövandet. Rätten till ersättning ska enligt lagens förarbeten bedömas restriktivt och är avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonfallande sätt framstår som felaktig. Den frihetsberövade, som anses ha bevisbördan för de omständigheter som gör att åtgärden ska anses vara oriktig, måste således exempelvis kunna visa att ett vittne ljugit eller ett dokument varit förfalskat och att detta varit av avgörande betydelse för beslutet om frihetsberövande (se prop. 1997/98:105 s. 53). Med att beslutet vilat på felaktiga grunder avses således att beslutet vilat på materiellt felaktig grund.
I lagen (1957:668) om utlämning för brott finns bestämmelser om tvångsmedel i 16 och 23 §§. Av dessa bestämmelser framgår att det för tvångsmedel gäller vad som allmänt är föreskrivet i brottmål. I fråga om anhållande och häktning gäller således att förutsättningarna enligt 24 kap. RB ska vara uppfyllda. När det som i förevarande fall inte finns någon överenskommelse med den främmande staten enligt 9 § 3 st. -lagen om utlämning för brott krävs för häktning att det föreligger sannolika skäl på samma sätt som vid ordinär häktning. Vid frihetsberövanden i utlämningsfall gäller emellertid, utöver förutsättningarna i 24 kap. RB, att domstolen måste göra en förhandsbedömning av huruvida begäran om utlämning kan komma att bifallas eller inte. Om förutsättningar för häktning i och för sig är uppfyllda men hinder mot utlämning föreligger ska en häktningsframställan inte bifallas. I V.T:s fall har HD vid prövningen av utlämningsfrågan funnit att det förelåg hinder mot utlämning. Om denna omständighet hade varit känd vid besluten att frihetsberöva V.T. hade besluten inte fattats. I denna mening vilade besluten att frihetsberöva V.T. därmed på felaktig grund och var därför oriktiga.
Därtill kommer att 5 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, som nämnts ovan, inrymmer alla typer av frihetsberövanden till följd av beslut vid myndighetsutövning som inte faller in under 2-4 §§ i lagen. Häktning i anledning av en begäran om utlämning har påtagliga likheter med häktning i ett ordinärt brottmål där den frihetsberövade har en ovillkorlig rätt till ersättning enligt lagens 2 §. Till det sagda kommer att bestämmelsen vid prövningen, i den utsträckning Europakonventionen ger anledning till det, ska tolkas fördragskonformt. Detta kan innebära att vissa begränsningar i tillämpningsområdet som antagits i lagmotiv, praxis eller doktrin inte kan upprätthållas. Det kan noteras att den nu aktuella bestämmelsen har sitt ursprung i äldre lagstiftning som infördes innan Europakonventionen inkorporerades i svensk lag. I den mån Sveriges förpliktelser enligt konventionen inte kan uppfyllas vid en sådan tillämpning får detta ske genom att domstolen dömer ut skadestånd utan särskilt lagstöd (jfr NJA 2007 s. 295).
De artiklar i Europakonventionen som närmast är av intresse i detta sammanhang är artikel 5.5 som behandlar rätten till skadestånd vid -olaga frihetsberövande samt artikel 6.2 som behandlar den s.k. oskuldspresumtionen. Frihetsberövanden som ett led i ett förfarande om utlämning behandlas i artikel 5.1 p. f. Besluten att frihetsberöva V.T. har fattats med stöd av inhemsk lag och har därmed inte varit lagstridiga i den mening som krävs för ersättning enligt artikel 5.5. Besluten kan däremot i efterhand anses ha vilat på felaktig grund och därför vara oriktiga. Vad gäller artikel 6.2 garanterar denna inte automatiskt en person som anklagats för brott rätt till ersättning för ett frihetsberövande som skett i enlighet med konventionens artikel 5. Europadomstolen har emellertid funnit att nekad ersättning vid ett frihetsberövande utgjort en kränkning mot oskuldspresumtionen i fall där domstolen uttalat sig i skuldfrågan eller anfört att den som begärt ersättning inte styrkt sin oskuld (jfr bl.a. Europadomstolens avgöranden i fallen Seanina mot Österrike, Asan Rushiti mot Österrike, Lamanna mot Österrike och -Capeau mot Belgien samt Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2012, s. 312-313). Någon sådan omständighet har inte varit för handen i förevarande fall. När någon frihetsberövats i anledning av en begäran om utlämning för brott och personen i fråga sedermera försätts på fri fot, kan en vägrad ersättning med tillämpning av 5 § lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder emellertid ändå ses som att oskuldspresumtionen inte upprätthållits. Att den frihetsberövade måste bevisa att en omständighet av avgörande betydelse för beslutet att frihetsberöva varit felaktig är inte att likställa med att styrka sin oskuld men kan ändå, mot bakgrund av Europadomstolens praxis, ses som en ordning som är svårförenlig med oskuldspresumtionen. Därtill kommer att rätten till ersättning vid frihetsberövande blir särskilt viktig med hänsyn till oskuldspresumtionen när det inte finns en friande dom eller liknande som avskriver misstankarna om brottslig gärning. Det är därför tveksamt om den restriktivitet som anbefalles vid tolkningen fullt ut kan upprätthållas i detta fall.
Hovrätten finner, mot denna bakgrund, att omständigheterna sammantaget är sådana att förutsättningar för ersättning enligt angiven bestämmelse är uppfyllda. Staten ska därför ersätta V.T. för den tid han varit berövad friheten. I fråga om lidande och förlorad arbetsinkomst är yrkat belopp vitsordat.
Beträffande yrkat belopp avseende ombudsarvode i ärende hos JK är det inte en sådan utgift för vilken ersättning kan utgå enligt 7 § lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. I den delen kan V.T:s yrkande inte vinna bifall.
Hovrättens domslut
Med ändring av tingsrättens dom förpliktas staten att till V.T. betala 353 864 kr jämte ränta - - -.
Högsta domstolen
Justitiekanslern överklagade och yrkade att HD skulle ogilla käromålet.
V.T. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Gränsmarker, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Punkterna 1-4 motsvarar i huvudsak punkterna 1-3 i HD:s dom.
Utgångspunkter för beslut om frihetsberövande i utlämningsärenden
Av 16 och 23 §§ utlämningslagen framgår att om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. För anhållande krävs att personen är skäligen misstänkt för brottet (24 kap. 6 § andra stycket RB). För häktning krävs att personen är på sannolika skäl misstänkt för brottet (24 kap. 1 § första stycket RB).
I de fall där överenskommelse med den ansökande staten saknas, så är sannolika skäl för gärningen, i enlighet med 9 § andra stycket utlämningslagen, även ett villkor för att en begäran om utlämning ska kunna bifallas.
Om rätten finner det klart att hinder mot utlämning föreligger bör häktning vägras (se NJA II 1958 s. 45).
Utgångspunkter för rätten till ersättning enligt frihetsberövandelagen
I 2 § frihetsberövandelagen regleras rätten till ersättning vid straffprocessuella tvångsåtgärder. I 3 § anges att ett utländskt frihetsberövande som har initierats av svensk myndighet berättigar till ersättning i enlighet med vad som är bestämt i 2 §. Rätten till ersättning för den som har varit frihetsberövad som påföljd för brott regleras i 4 §.
Enligt 5 § frihetsberövandelagen ska den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ ha rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Bestämmelsen innehåller regler om skadeståndsansvar för staten vid frihetsberövanden som inte ersätts enligt 2-4 §§.
Frihetsberövande som föranletts av begäran om utlämning på grund av brott har i förarbetena angetts som exempel på frihetsberövande som faller under den dåvarande motsvarigheten till 5 § (se prop. 1974:97 s. 88).
Bestämmelserna i 2 och 5 §§ frihetsberövandelagen skiljer sig åt beträffande vad som krävs för att ersättning ska utgå. Ersättning enligt 2 § utgår under vissa angivna förhållanden, oavsett om besluten var oriktiga eller inte. Enligt 5 § krävs att det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder.
Enligt tidigare lagstiftning, motsvarande 5 § frihetsberövandelagen, skulle beslutet vara uppenbart utan grund för att berättiga till ersättning. Då uppenbarhetsrekvisitet togs bort, var syftet att sänka kravet för ersättning. I förarbetena till 5 § anges att rätten till ersättning fortfarande ska bedömas restriktivt. I huvudsak följande anges som kriterier för bedömningen. Det är inte tillräckligt för ersättning att beslutet om den frihetsberövande åtgärden i efterhand framstår som oriktigt. Oriktigheten bör vara av kvalificerat slag. En efterhandskontroll ska klart visa att beslutet med hänsyn till omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Det behöver inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. Bestämmelsen är avsedd för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonfallande sätt framstår som felaktig. För att beslutet ska anses ha vilat på felaktiga grunder bör krävas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet. Den som råkar ut för en straffprocessuell åtgärd behöver inte visa att han är oskyldig men måste visa att åtgärden vilade på felaktiga grunder och därför var oriktig. Kan den frihetsberövade exempelvis visa att ett avgörande vittne ljög eller att ett dokument som låg till grund för frihetsberövandet var förfalskat, har han rätt till ersättning om vittnet respektive dokumentet var av avgörande betydelse för ingripandet. Det räcker inte att beslutet vilade på felaktiga grunder. För ersättning krävs att beslutet objektivt sett inte är korrekt. Någon ersättning ska inte betalas om beslutet trots det visade sig riktigt. Den skadelidande har bevisbördan för de åtgärder som gör att åtgärden ska anses oriktig (se prop. 1997/98:105 s. 18 ff. och s. 52 ff.).
Lagrådet uttalade att lagtexten inte ger någon säker anvisning på den restriktiva bedömning som enligt motiveringen är avsedd. Motiveringen ger en svag ledning i fråga om skillnaden mellan situationer när ersättning ska utgå och när så inte är fallet. Förarbetsuttalandena kommer att bli föga styrande och att tillämpningen kan komma att bli något mer generös än vad som är avsett torde få accepteras (se prop. 1997/98:105 s. 83 f.).
Ersättning enligt frihetsberövandelagen i detta fall
V.T. har varit berövad friheten till följd av beslut vid svensk myndighetsutövning. Vid besluten om anhållande och häktning har åklagare och domstol, utöver en formell prövning, gjort en bedömning beträffande brottsmisstanken.
Frihetsberövanden i utlämningsärenden liknar de straffprocessuella frihetsberövandena, då regleringen för brottmål tillämpas. Det är även så att motiven till de strängare förutsättningarna för ersättning vid de s.k. administrativa frihetsberövandena motiverades med att utrymmet för diskretionär prövning ofta är större vid dessa beslut samtidigt som vårdsynpunkter gör sig gällande (se prop. 1974:97 s. 52). Motiven stämmer mindre bra in på beslut om frihetsberövande i utlämningsärenden.
Till skillnad från de straffprocessuella tvångsmedlen är frihetsberövandena dock initierade av en utländsk myndighet. Den svenska myndighetens prövning kan dessutom vara begränsad vad gäller brottsmisstanken ifall överenskommelse finns mellan länderna. Svensk myndighet tar inte heller ställning till den fortsatta hanteringen av brottsmisstanken, såsom genom dom, slutligt beslut eller omprövning av det utländska häktningsbeslutet. Den som har varit frihetsberövad i ett utlämningsärende och utlämningsansökan sedan avslås har inte någon generell rätt till ersättning enligt gällande lagstiftning. En jämförelse kan göras med 3 § frihetsberövandelagen enligt vilken frihetsberövande utomlands som initierats av svensk myndighet, exempelvis genom en begäran om utlämning, uttryckligen ska ersättas jämlikt 2 §. Det krävs enligt 5 § frihetsberövandelagen däremot att det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var felaktigt.
HD har i aktuellt utlämningsärende gjort en materiell prövning avseende frågan om det föreligger hinder mot utlämning. När det gäller det aktuella villkoret för utlämning, sannolika skäl för gärningen, så har HD kommit fram till att detta inte är uppfyllt. Beslutet ska ha fattats på i princip samma utredningsmaterial som fanns vid besluten om frihetsberövande. I så måtto är det i efterhand visat att omständigheterna som låg till grund för de tidigare häktningsbesluten inte räckte till för att uppnå sannolika skäl för gärningen.
I förarbetena till den tidigare lagstiftningen, då felet skulle vara uppenbart utan grund, uttalas att det misstag som har föranlett frihetsberövandet kan hänföra sig såväl till lagtolkning eller dylikt och till de faktiska förhållandena. När det gäller frågan om misstanke skulle ersättning utgå i de fall då utredningen visar att misstanken inte var objektivt grundad. En risk skulle vara mindre än vad myndigheten antog vid beslutet om frihetsberövande och dessutom framstå som obetydlig (se prop. 1974:97 s. 89 och Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, 1978, s. 178). Den nyare lagstiftningen synes inte i fall som det aktuella vara mer generös även om syftet med den nya lagstiftningen angavs vara att kravet för ersättning skulle sänkas.
Såsom hovrätten anfört i sina domskäl ska besluten vila på materiellt felaktiga omständigheter för att vara felaktiga på det sätt som avses i frihetsberövandelagen. Felaktig lagtolkning omfattas inte av bestämmelsen. Det förhållandet att HD i utlämningsärendet gjorde en annan bedömning av om omständigheterna var sådana att sannolika skäl för gärningen förelåg innebär emellertid inte att det har framkommit något fel gällande någon omständighet som låg till grund för besluten om frihetsberövande.
Att beslut om frihetsberövande inte skulle ha fattats om det var känt att hinder för utlämning förelåg kan inte i sig anses innebära att frihetsberövandebeslutet vilade på felaktiga grunder i den mening som är avsedd. En sådan tolkning skulle de facto innebära att ersättning för frihetsberövande alltid ska utgå när HD kommer fram till att hinder för utlämning föreligger.
Besluten om frihetsberövande kan därför inte anses vila på felaktiga grunder i den mening som avses i frihetsberövandelagen.
Oskuldspresumtionen
Frihetsberövandet av V.T. har skett i ett utlämningsförfarande i den ordning som lagen föreskriver (artikel 5 i Europakonventionen).
Enligt artikel 6.2 i Europakonventionen ska var och en betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Den som begär ersättning enligt aktuell lagstiftning behöver inte visa på sin oskuld. I beslutet om att inte tillerkänna V.T. ersättning, görs inget uttalande om att han har begått brottet. Det görs inte heller något uttalande om att brottsmisstanke kvarstår. Tvärtom hänvisas till att HD i utlämningsärendet fann att kravet på sannolika skäl inte var uppnått och att V.T. därför inte skulle kvarbli i häkte. Det som sägs är att det inte har framkommit något fel beträffande de omständigheter som låg till grund för besluten om frihetsberövande.
Det kan dock, såsom hovrätten anfört, allmänt riktas synpunkter på att den som begär ersättning måste bevisa att det framkommit något fel beträffande omständigheter som ligger till grund för beslutet om frihetsberövande. En domstol skulle, vid bedömningen av om ett beslut är oriktigt och berättigar till ersättning, kunna komma att uttala sig om huruvida misstanke kvarstår. Uttalande om kvarstående misstanke, när frikännande dom saknas, behöver emellertid inte vara oförenligt med oskuldspresumtionen (se t.ex. Europadomstolens domar den 25 augusti 1987 i fallen Englert v. Germany, ap.no 10282/83, Nölkenbockhoff v. Germany, ap.no 10300/83 och den 13 januari 2005 i fallet Capeau v. Belgium, ap.no 42914/98 samt Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 4 uppl., 2012, s. 309 ff.).
Beslutet i detta fall om att inte tillerkänna ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen på grund av att det inte står klart att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder kan därmed inte anses stå i strid med artikel 6.2.
Slutsats - - -
Med hänsyn till det anförda har V.T. inte rätt till ersättning. V.T:s talan ska följaktligen ogillas. Hovrättens dom ska därmed ändras och tingsrättens domslut i själva saken fastställas.
- - -.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut - - -.
Domskäl
HD (justitieråden Ella Nyström, Lena Moore, Ingemar Persson, Martin Borgeke och Lars Edlund, referent) meddelade den 15 maj 2014 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
V.T. var i ett utlämningsärende berövad friheten såsom anhållen och häktad under tiden den 6 september 2007-den 12 maj 2008. HD förordnade sistnämnda dag, efter en förhandling i utlämningsärendet, att V.T. inte längre skulle vara häktad.
I sitt beslut i utlämningsärendet förklarade HD att det inte förelåg sannolika skäl för att V.T. hade begått det påstådda brottet och att det därmed var hinder mot utlämning enligt 9 § andra stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott. (Beslutet är redovisat i NJA 2008 N 37.) Regeringen avslog därefter begäran om utlämning.
Frågan i målet
Frågan i målet är om V.T. har rätt till ersättning från staten för skada som han har orsakats av frihetsberövandet.
Allmänt om den rättsliga regleringen
I lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (1998 års lag) regleras statens ersättningsskyldighet gentemot enskilda för skador som orsakas av frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Av 2 § första stycket framgår att den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning bl.a. i fall då det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks (första punkten) och då beslutet om frihetsinskränkning efter överklagande eller överprövning upphävs (fjärde punkten). Enligt andra stycket gäller detta också den som på grund av misstanke om brott har varit anhållen under minst 24 timmar i sträck. Enligt 3 § tillämpas bestämmelserna i 2 § även när någon har varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande utomlands med anledning bl.a. av en begäran om utlämning till Sverige.
I 5 § föreskrivs att den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning, utan att ha rätt till ersättning enligt bl.a. 2 §, har rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Regleringen i 5 § tar sikte på många skilda typer av frihetsberövanden där merparten inte grundas på brott eller misstanke om brott. Det handlar framför allt om olika former av administrativa frihetsberövanden enligt lagar om tvångsvård.
Tillämplig lagbestämmelse i detta fall
Den första frågan som måste besvaras är om begäran om ersättning i ett fall som detta ska prövas med utgångspunkt i 2 eller 5 §.
I förarbetena till 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning (1974 års lag), som föregick den nu gällande lagen, uttalades (prop. 1974:97 s. 88) att ett frihetsberövande som vidtas i och för utlämning för brott var ett exempel på frihetsberövande som föll under lagens 3 § (motsvarar i huvudsak 5 § i 1998 års lag). Vissa ändringar i 1974 års lag genomfördes år 1980. Till grund för ändringarna låg bl.a. en framställning från Justitiekanslern, i vilken framhölls att förutsättningarna för ersättning inte var tillfredsställande utformade när det gällde frihetsberövanden i samband med utlämning.
I motiven till 1980 års lagändringar uttalade departementschefen beträffande fallet då någon har häktats eller anhållits i Sverige med anledning av en begäran om utlämning till ett annat land och åtgärden senare visar sig vara oriktig, att det var tveksamt om ersättningsfrågan skulle bedömas enligt 1 eller 3 § i 1974 års lag (motsvarar 2 respektive 5 § i 1998 års lag). Om utlämning hade begärts av ett utomnordiskt land kunde emellertid enligt departementschefen en oriktig bedömning grunda en rätt till ersättning oavsett vilken av paragraferna som ansågs tillämplig. Motiveringen var att det i dessa fall ankommer på den svenska myndigheten att självständigt pröva om det finns förutsättningar enligt svensk lag för frihetsberövandet. (Se prop. 1979/80:121 s. 10.)
När utlämning hade begärts av ett nordiskt land kunde enligt departementschefen frågan om vilken paragraf som skulle tillämpas få större betydelse. I dessa fall var frihetsberövandet enbart en direkt följd av framställningen om utlämning; jfr 12 § i den dåvarande nordiska utlämningslagen (1959:254). I andra nordiska länder fanns en reglering som innebar att det land som begär utlämning svarar för skada som ett oriktigt frihetsberövande utlöser. En bestämmelse motsvarande 3 § i 1998 års lag (se p. 4) infördes därför i 1974 års lag (Se a. prop. s. 10.)
Enligt 5 § i 1998 års lag utgår ersättning till den som har varit berövad friheten om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt (jfr 3 § i 1974 års lag där förutsättningen var att frihetsberövandet uppenbart hade varit utan grund). Det uttalades i motiven att kravet att det ska stå klart att åtgärden vilade på felaktiga grunder innebär att rätten till ersättning enligt bestämmelsen ska bedömas restriktivt. Bestämmelsen är avsedd för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonfallande sätt framstår som felaktig. Detta exemplifierades med fall där någon blir frihetsberövad på grund av falsk angivelse, missuppfattning, felaktigt vittnesutpekande och dylikt. Fall där det i efterhand kan konstateras att ett utpekande inte var korrekt eller att ett avgörande dokument var förfalskat borde enligt regeringen berättiga till ersättning. Om en gripen person släpps efter förhör eftersom brott inte kan styrkas innebär detta inte att åtgärden, gripandet, anses oriktig. Förutsättningen för ersättning är att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då hade blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. I dessa situationer har en omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet inte förelegat. (Se prop. 1997/98:105 s. 20 f. och s. 52 ff.)
Slutsats beträffande tillämplig lagbestämmelse
I 1980 års förarbeten lämnades det alltså öppet om prövningen av ersättningsfrågan i ett fall som detta skulle ske enligt numera 2 eller 5 § (se p. 8). I förarbetena till 1998 års lag berördes inte ärenden om utlämning från Sverige.
Frågan om det finns förutsättningar för anhållande och häktning till säkerställande av utlämning prövas självständigt av svensk domstol enligt de regler som gäller i allmänhet för brottmål i 24 kap. RB (se 16 § tredje stycket och 23 § första och andra styckenautlämningslagen). Detta talar för att förutsättningarna för ersättning för frihetsberövande i samband med utlämning bör vara desamma som i ett brottmålsförfarande.
En tillämpning på utlämningsfallen av 5 §, tolkad med utgångspunkt i bestämmelsens ordalydelse och motivuttalandena, skulle leda till att rätten till ersättning i praktiken i det närmaste kom att sakna betydelse; det kan antas att det knappast förekommer att det i efterhand blir klarlagt att en omständighet som varit av avgörande betydelse för frihetsberövandet i ett utlämningsärende har varit falsk. Även detta talar för att ersättningsfrågan bör prövas enligt 2 §.
Slutsatsen måste bli att det inte finns anledning att för dessa ärenden - där ett beslut om frihetsberövande har upphävts eller upphört att gälla på grund av att en prövning av utlämningsframställningen har utmynnat i att det finns hinder mot utlämning - ha en annan utgångspunkt vid prövning av om rätt till ersättning föreligger än vad som gäller för frihetsberövanden som har skett i ett brottmål som har resulterat t.ex. i en frikännande dom. Ersättningsfrågan ska därför prövas med tillämpning av bestämmelsen i 2 § i 1998 års lag som gäller för den som har varit häktad (eller anhållen minst 24 timmar) på grund av misstanke om brott. Detta gäller fastän de i 2 § första stycket uppställda kraven för att ersättning ska kunna utgå inte är direkt tillämpliga på förevarande fall; det får alltså bli fråga om en analogisk tillämpning av bestämmelsen.
Situationen är annorlunda vid överlämnande enligt arresteringsorderlagarna, där frågan om tvångsmedel inte prövas enligt bestämmelserna i 24 kap. RB utan enligt särskilda regler i dessa lagar; 4 kap.5 och 6 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder samt 3 kap.6 och 7 §§ lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Vad som gäller i sådana fall prövas inte i detta mål.
Bedömningen i detta fall
En tillämpning av 2 § lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder innebär att V.T. är berättigad till ersättning för den tid som han har varit anhållen och häktad i utlämningsärendet. Det råder inte tvist om beloppet. Hovrättens domslut ska därför fastställas. - - -.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.