NJA 2017 s. 168
Ett avtal om mahr träffades i anslutning till att ett äktenskap ingicks i Iran. Enligt avtalet skulle mannen vid anfordran utge ett större penningbelopp till den blivande hustrun. Den ene maken hade sedan tidigare hemvist i Sverige och makarna avsåg att gemensamt ta hemvist här. Svensk rätt blev därmed tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Avtalet har bedömts närmast vara att likna vid ett avtal om en partiell framtida bodelning och ansågs därmed inte giltigt enligt svensk rätt.
Solna tingsrätt
S.H. förde vid Solna tingsrätt den talan mot A.E. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (chefsrådmannen Ragnar Palmkvist, tf. rådmannen Carl Eric Lawass, referent, och tingsnotarien Emanuel Hollstrand) anförde i dom den 12 juni 2014 följande.
Bakgrund
A.E. och S.H. är båda ursprungligen iranska medborgare. A.E. kom till Sverige 1989-1990 och fick småningom permanent uppehållstillstånd här. Under en semesterresa till Iran ingick han den 24 april 1996 äktenskap enligt iransk rätt och sedvänja med S.H. I det äktenskapskontrakt som därvid upprättades åtog sig A.E. till S.H. bland annat att efter krav från henne utbetala 690 guldmynt av typen Bahar Azadi. Det var härvid fråga om ett islamiskt rättsinstitut med beteckningen mahr.
Parternas avsikt när äktenskapskontraktet ingicks var att S.H. skulle söka uppehållstillstånd i Sverige och här förena sig med A.E. Så blev det också. Hon kom till Sverige 1997 och har sedan dess bott här tillsammans med honom. Parterna har efter giftermålet förvärvat också svenska medborgarskap. De har fått två barn tillsammans.
På talan av A.E. meddelades dom på äktenskapsskillnad den 5 augusti 2013. Bodelningsförrättare förordnades, vilken förrättade bodelning den 21 november 2013. Mahren beaktades därvid inte. I bodelningshandlingen antecknades att en av parterna till hälften vardera ägd fastighet hade försålts, varvid nettoförsäljningslikviden hade fördelats lika mellan parterna. Bodelningsförrättaren förordnade att A.E. skulle betala en bodelningslikvid om 42 098 kr till S.H. A.E. har klandrat bodelningen med flera ändringsyrkanden, bland annat att i bodelningen ska upptas S.H:s tillgång i form av mahr och A.E:s motsvarande skuld.
Målet gäller nu om A.E. ska åläggas att betala den angivna mahren till S.H.
- - -
Yrkanden
S.H. har yrkat att A.E. ska förpliktas att till henne utge 690 guldmynt av slaget Bahar Azadi av första graden ”New Design” eller värdet av mynten enligt guldkursen på betalningsdagen.
A.E. har bestritt S.H:s talan.
Grunder m.m.
S.H.
A.E. har i äktenskapskontraktet åtagit sig att till S.H. utge 690 guldmynt Bahar Azadi i mahr efter anfordran från henne och denna utfästelse är giltig.
A.E.
Mahrutfästelsen kan inte göras gällande enligt svensk rätt, som är tillämplig på samtliga tvistefrågor. Det finns inte några i Sverige tillämpliga regler på mahrinstitutet, som ter sig ålderdomligt och som härrör från en svunnen tid. Utfästelsen kan inte kvalificeras till en viss regelgrupp, såsom till reglerna om underhåll eller utjämning av makarnas förmögenhetsförhållanden. Den kan inte heller betraktas som en gåva, eftersom mahren är ett obligatorium och alltså inte lämnas frivilligt. Om den skulle vara att betrakta som ett förmögenhetsrättsligt avtal skulle den utgöra en gåvoutfästelse. En sådan skulle dock vara ogiltig enligt 8 kap. 2 § ÄktB.
Skulle rätten finna att gåvoutfästelsen inte omfattas av 8 kap. 2 § ÄktB har S.H:s anspråk på att utfå sin mahr preskriberats. Det finns ingen regel om preskription av gåvoutfästelser i gåvolagen, varför gåvoutfästelser omfattas av de vanliga reglerna i preskriptionslagen (1981:130). Preskription sker därför enligt 2 § första stycket preskriptionslagen tio år efter gåvoutfästelsen. Preskription kan endast avbrytas genom något sådant preskriptionsavbrott som anges i 5 § preskriptionslagen, vilket inte har skett i detta fall. Den avgörande frågan blir därför att avgöra när gåvoutfästelsen ska anses ha skett. Enligt iransk lag blir mahr kvinnans egendom omedelbart efter genomförd äktenskapsceremoni. Enligt svensk rätt har dock inte gåvan fullbordats (traderats), varför det endast är en gåvoutfästelse som har skett. Bestämmelsen i iransk rätt tjänar dock som en fingervisning om från vilken tidpunkt preskriptionstiden ska börja löpa. Med beaktande av att det är tidpunkten för äktenskapet som styr kvinnans anspråk på mahr är det också rimligt att anse att det är då preskriptionstiden börjar löpa. Äktenskapet mellan S.H. och A.E. ingicks den 24 april 1996, varför S.H:s anspråk på att utfå mahr preskriberades tio år senare, det vill säga den 24 april 2006.
För det fall tingsrätten skulle finna att avtalet om mahr är att betrakta som ett förmögenhetsrättsligt avtal där svenska avtalsrättsliga regler är tillämpliga, görs gällande att avtalets innehåll är oskäligt och bör jämkas till noll enligt 36 § avtalslagen (1915:218). Även på familjerättslig grund kan jämkning komma i fråga. Som skäl för jämkning åberopas följande. Konsekvenserna av mahrinstitutets tillämpning skulle vara oskäliga, då de iranska och svenska regelsystemen är så olika och då mahren ska ses i samband med vad som gäller för det muslimska äktenskapet. Syftet med utfästelsen tillgodoses genom den svenska bodelningen. Det skulle vara oskäligt om A.E. både skulle betala enligt bodelningen och utge mahr. Utfästelsen var inte frivillig utan var ett tvingande inslag i äktenskapet. S.H. lovade innan äktenskapskontraktet att hon inte skulle framställa krav på mahr. Inte ens enligt iransk rätt kan man numera åläggas att betala så stora värden som det nu är fråga om. I en lag från den 19 februari 2013, artikel 22, stadgas en begränsning, vilken innebär att mahr inte behöver betalas ut med mer än värdet av 110 guldmynt av slaget Bahar Azadi.
S.H.
S.H:s uppfattning är att svensk rätt ska tillämpas i allmänhet på tvistefrågorna i målet, men att det ska beaktas att mahrutfästelsen lämnades i Iran, där hon var bosatt, och var giltig där samt att utfästelsen inte preskriberas enligt iransk rätt. Hon gör gällande att utfästelsen kan göras gällande även enligt svensk rätt, oavsett hur den ska kvalificeras här. Den senaste rättsutvecklingen pekar på att utfästelsen ska bedömas enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer. Det är inte fråga om en benefik rättshandling. Om detta skulle anses vara fallet är utfästelsen giltig enligt lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva. Eftersom utfästelsen är gjord före äktenskapet är 8 kap. 2 § ÄktB inte tillämplig.
S.H. bestrider att hennes anspråk på att få ut mahr har preskriberats. Även om mahrinstitutet bör kvalificeras som ett avtal inom förmögenhetsrättens område på vilket svensk lag ska tillämpas är det på grund av dess karaktär inte lämpligt att samtliga förmögenhetsrättsliga regler i svensk rätt tillämpas på tvistens avgörande. Avtalet bör istället bedömas i sin egna kontext och iranska regler tillämpas i fråga om preskriptionstid. I Iran är det brukligt att bruden antingen när som helst under äktenskapets gång eller i samband med skilsmässa påkallar att mahren utbetalas och hennes rätt till utbetalning kan inte preskriberas. Utgångspunkten är att ett äktenskap varar livet ut, vilket i de allra flesta fall torde vara mer än tio år. Skulle de svenska reglerna om preskription tillämpas på mahrinstitutet skulle det ställa orimliga krav på att bruden under äktenskapets gång skulle behöva vidta åtgärder för preskriptionsavbrott enbart för att inte riskera att hennes anspråk på att få ut sin mahr preskriberas. Detta skulle vara helt oförenligt med mahrens natur, dvs. att bruden när som helst har rätt att begära att få sin mahr utbetald.
För det fall att rätten skulle finna att reglerna om preskription i svensk rätt är tillämpliga är anspråket inte heller här föremål för preskription. Under alla förhållanden har preskriptionsavbrott ägt rum. Enligt 5 § preskriptionslagen avbryts preskription genom att gäldenären på annat sätt än genom utfästelse om betalning eller erläggande av ränta eller amortering erkänner fordringen gentemot borgenären. Det finns inga formkrav för erkännandet. Även muntligt erkännande eller ett visst agerande i vilket sammanhang som helst har preskriptionsavbrytande verkan. Mahravtalet är ett obligatoriskt villkor för äktenskapet. Genom att skriva under äktenskapskontraktet och ingå äktenskap med S.H. ska A.E. anses ha erkänt mahren och därmed erkänt fordringen. Erkännande ska anses pågå hela äktenskapet. Parterna har vidare under sitt 17 år långa äktenskap diskuterat mahren och dess existens med varandra otaliga gånger vilket bör anses som ett erkännande av fordringen från A.E:s sida. Preskriptionsavbrott i enlighet med 5 § preskriptionslagen har således ägt rum och S.H:s anspråk har därför inte preskriberats.
Påståendet om att frågan om mahr inte kan tillämpas parallellt med de svenska bodelningsreglerna saknar grund. Makar och blivande makar har i stort sett full avtalsfrihet gentemot varandra och kan ha vilka avtalsrättsliga relationer som helst sinsemellan, alldeles oavsett reglerna om bodelning. Detta gäller även avtal om mahr.
Vad A.E. anfört utgör inte grund för att det skulle vara oskäligt att tillämpa avtalet mot honom. Det bestrids att S.H. lovade att hon inte skulle framställa krav på mahr. Den iranska lagen från 2013 ska ses mot bakgrund av den hyperinflation som rått i Iran, vilken lett till att guldpriset gått upp. Detta har lett till att många män inte kunnat betala de utfästa beloppen och därmed riskerat att fängslas. Dessa förhållanden kan inte åberopas i Sverige.
Utredning
Parterna har hörts under sanningsförsäkran. På S.H:s begäran har vittnesförhör hållits per telefon med hennes mor Z.K. På A.E:s begäran har vittnesförhör hållits med hans bror M.E. Skriftlig bevisning och ett rättsutlåtande av professorn Michael Hellner har genomgåtts.
Domskäl
Allmänt om mahr
Följande har framkommit genom Michael Hellners rättsutlåtande och den juridiska litteraturen, bland annat Margareta Brattströms och Mosa Sayeds artikel Behandlingen av mahr i samband med bodelning enligt svensk rätt (Juridisk Publikation 2013 s. 207 f.), vartill hänvisas i utlåtandet.
Mahr förekommer i den muslimska världen och anses påbjuden i Koranen. Det finns en religiös och juridisk skyldighet för mannen att i samband med äktenskapets ingående lämna eller utfästa mahr. Denna kan vara specificerad eller ospecificerad. Vissa avtal om specificerad mahr innebär att angiven egendom överförs till hustrun i anslutning till äktenskapets ingående. I andra är mahren uppskjuten, så att egendom ska överföras senare, t.ex. vid äktenskapsskillnad. I Iran är det vanligt att, såsom i detta mål, en uppskjuten mahr (mahr muakhar) ska realiseras efter anmodan av hustrun.
Även om det föreligger en religiös och juridisk förpliktelse att lämna eller utfästa mahr varierar omfattningen mycket. Ibland kan det röra sig om symboliska värden, men det kan också handla om stora belopp, varvid mahren kan få betydande ekonomiska konsekvenser för parterna. De 690 guldmynt Bahar Azadi som A.E. utfäst sig att betala till S.H. har enligt uppgift i dag ett guldvärde om omkring 1,5 miljoner kr.
Mål om mahr har blivit relativt vanliga i svenska domstolar. Två avgöranden har refererats. I RH 1993:116 kvalificerades en utfästelse att lämna mahr som en skyldighet att betala underhållsbidrag. Hustrun hade hemvist i Israel och israelisk rätt ansågs tillämplig. Den omständigheten att mahr var ett s.k. typfrämmande rättsinstitut ansågs inte hindra svensk domstol från att tillämpa institutet. Det yrkade beloppet utdömdes. I RH 2005:66 bedömdes att en mahrutfästelse skulle anses vara utjämning av makarnas förmögenhetsförhållanden, som föll under bestämmelserna i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF). Med tillämpning av den lagen ansågs iransk rätt tillämplig och mannen ålades att betala det yrkade beloppet.
De nämnda avgörandena rörde alltså tillämpning av främmande lands lag. I andra orefererade avgöranden har svensk lag tillämpats. I de flesta av dessa domar har utfästelserna om mahr beaktats, men det har också förekommit att anspråk ogillats på grund av preskription eller med tillämpning av 36 § avtalslagen. Olika synsätt har anlagts på hur man ska kvalificera mahr i svensk rätt.
Svensk eller iransk lag?
Tingsrätten har först att ta ställning till om svensk eller iransk lag ska tillämpas i detta mål. Parterna är eniga om att svensk lag ska tillämpas medan S.H. hävdat att hänsyn ska tas till iransk lag i vissa hänseenden.
Om mahravtalet anses gälla parternas förmögenhetsförhållanden ska LIMF tillämpas. 4 § första stycket LIMF innehåller bland annat att, om annat inte bestämts genom avtal, gäller lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas enligt 4 § andra stycket i stället den statens lag. I 5 § stadgas att en rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsförhållanden är giltig, om den stämmer överens med den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden när den företas. Företas rättshandlingen före äktenskapet är den giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när makarna ingår äktenskap. Rättshandlingen ska vidare anses giltig till formen om den uppfyller formkraven i den stat där den företas eller där makarna då har hemvist.
Parterna har inte avtalat om tillämplig lag. De har efter äktenskapets ingående tagit hemvist i Sverige och varit bosatta här i minst två år. Svensk lag är redan enligt 4 § andra stycket därmed i allmänhet tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Mahravtalets giltighet ska emellertid prövas enligt 5 §. Frågan är då vilken lag som var tillämplig på parternas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen företogs.
Parterna hade visserligen inte bosatt sig i Sverige när de gifte sig. Vid tillämpningen av 4 § första stycket bör man emellertid inte begränsa sig till att beakta förhållandena vid dagen för vigseln (prop. 1989/90:87 s. 44). Eftersom parterna ostridigt hade för avsikt att då bo tillsammans i Sverige och sedan också gjorde det relativt kort tid därefter får lagrummet anses tillämpligt. Svensk lag blev därför tillämplig redan när rättshandlingen företogs.
De angivna omständigheterna talar för att svensk lag ska tillämpas på frågan om avtalets giltighet, även om man kan tänka sig att iransk lag ändå ska beaktas, då man enligt förarbetena (a. prop. s. 46) bör vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som parterna med fog har utgått från ska gälla. Vid den fortsatta prövningen utgår tingsrätten emellertid inledningsvis från svensk lag.
Det har inte gjorts gällande att mahravtalet inte skulle uppfylla de formkrav som kan förekomma i iransk lag.
Om mahravtalet skulle betraktas som ett avtal om underhållsbidrag ska svensk lag tillämpas eftersom S.H. är underhållsberättigad och har hemvist i Sverige.
Förhållandet mellan mahr och svensk rättsuppfattning
Enligt islamisk rätt ska äktenskapsskillnad så långt möjligt undvikas. Men om detta inte kan ske har mannen i princip villkorslös rätt till äktenskapsskillnad medan hustrun i allmänhet har sådan rätt endast under vissa angivna förutsättningar. Kommer äktenskapsskillnad till stånd har hustrun ingen rätt att ta del av mannens egendom. Hennes rätt till underhåll från mannen är begränsad.
Enligt svensk rätt däremot har båda parterna en villkorslös rätt till äktenskapsskillnad, även om denna i vissa fall kan föregås av betänketid. Om giftorättsgemenskap råder ska bodelning ske, varvid en hälftendelning av makarnas behållna egendom ska äga rum. Det finns också viss rätt till underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad.
En mahrutfästelse på ett högt belopp innebär i den islamiska världen att kvinnans ställning i äktenskapet stärks. Om mannen vill utnyttja sin rätt till äktenskapsskillnad men inte hustrun kan hon förklara att hon i sådant fall vill ha ut sin mahr. Och skulle kvinnan vilja skilja sig men inte mannen kan hon använda mahrutfästelsen som ett förhandlingsinstrument. Kommer en äktenskapsskillnad till stånd kan det värde som ska utges till henne innebära en ekonomisk trygghet, som hon inte skulle ha haft enligt islamisk rätt.
En i Sverige genomförd äktenskapsskillnad respekteras inte alltid i det land varifrån makarna kommer. Detta synes vara fallet i Iran såvitt avser parternas här genomförda äktenskapsskillnad.
Mahr och svenska rättsregler
När svensk rätt ska tillämpas har man att ta ställning till hur man ska kvalificera begreppet mahr. Olika alternativ har därvid diskuterats och förekommit i domstolsavgöranden. Man har betraktat mahrutfästelsen som ett rent förmögenhetsrättsligt betalningsåtagande (t.ex. i hovrättens för Västra Sverige dom den 21 februari 2013 i mål T 5151-11), som en utfästelse av gåva mellan blivande makar, som ett avtal om fördelning av makarnas egendom eller som ett avtal om engångsunderhåll.
Makar och blivande makar har frihet att som andra parter träffa avtal sinsemellan. Mahren har emellertid en mycket stark anknytning till äktenskapets ingående. Det bör enligt tingsrättens mening inte komma i fråga att bedöma mahren som ett rent förmögenhetsrättsligt betalningsåtagande.
Mahrutfästelsen innebär i viss mening en utfästelse av gåva. Mannen lovar att senare på anfordran av hustrun överlämna egendom till henne utan motprestation. Detta åtagande ingår som en del i äktenskapskontraktet, och även om åtagandet är påbjudet får det anses vara del av en frivillig överenskommelse. Åtagandet har dokumenterats på ett sätt som uppfyller kraven i 1 § lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva. 6 § i den lagen hänvisar emellertid till 8 kap. 2 § ÄktB, där det stadgas att en utfästelse av den ena maken att under äktenskapet ge den andra maken en gåva är utan verkan. Detta förbud motiveras av att sådana gåvolöften kan sätta borgenärernas intressen i fara och vara förhastade. Ordalagen talar bara om en utfästelse av ”den ena maken” och omfattar formellt alltså inte den som avser att ingå äktenskap. Michael Hellner har i sitt rättsutlåtande gjort gällande att regeln även är tillämplig i en sådan situation. Han har pekat på bestämmelsens tillkomsthistoria och på att samma skyddsändamål gör sig gällande för dessa fall som för personer som redan är makar. Ståndpunkten är inte oomtvistad. Mahrutfästelsen ingår emellertid i äktenskapskontraktet och står i omedelbart samband med äktenskapets ingående. Den bör därför enligt tingsrättens mening betraktas som en utfästelse av ”den ena maken” i den mening som avses i 8 kap. 2 § ÄktB.
Man har också diskuterat om mahrutfästelsen ska betraktas som ett förtida avtal om fördelning av makarnas egendom. Det skulle då i Sverige jämställas med ett avtal om blivande bodelning (trots att enligt islamisk rätt bodelning inte är aktuell). Ett sådant avtal kan emellertid enligt 9 kap. 13 § ÄktB endast träffas inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad. Avtal som makar i annat fall har ingått om en blivande bodelning är utan verkan, om det inte utgör äktenskapsförord. I äktenskapsförordets form kan emellertid numera inte träffas avtal om överföring av egendom mellan makarna.
Man skulle också kunna diskutera om mahrutfästelsen ska ses som ett löfte att i framtiden betala ett engångsunderhåll. Utfästelsen är emellertid formellt inte anknuten till en äktenskapsskillnad eller separation och den saknar anknytning till hustruns behov eller mannens förmåga. Inte heller detta synsätt kan godtas.
Den nu gjorda genomgången leder till att mahrutfästelsen inte kan göras gällande enligt svensk rätt.
Ska iransk rätt beaktas?
Mahrutfästelsen torde vara giltig enligt iransk rätt. A.E. har påstått att S.H. sagt att hon inte skulle komma att åberopa utfästelsen, men detta påstående är inte styrkt mot hennes bestridande. Som tidigare anförts bör man vara försiktig med att underkänna rättshandlingar som parterna med fog har utgått från ska gälla. Detta synsätt stämmer överens med den övergripande principen om att avtal ska hållas.
Mahrutfästelsen har gjorts enligt iransk rätt och tradition. Inget har framkommit som tyder på att parterna varit medvetna om innehållet i svensk rätt. I Sverige har makarnas egendom emellertid utgjort giftorättsgods och de har bott här sedan 1997. Mellan parterna pågår ett förfarande för att enligt svensk rätt reglera deras ekonomiska förhållanden efter äktenskapsskillnaden. Att i detta fall därutöver tillämpa mahrinstitutet bör enligt tingsrättens mening inte komma i fråga. Mot denna bakgrund kan tillräckliga skäl inte anses föreligga att tillämpa iransk rätt.
Sammanfattning
Tingsrätten har kommit till slutsatsen att svensk rätt är tillämplig, att mahrutfästelsen inte kan göras gällande enligt svensk rätt och att det inte finns tillräckliga skäl att göra annan bedömning med hänsyn till innehållet i iransk rätt.
S.H:s talan ska därför lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut
Tingsrätten lämnar S.H:s talan utan bifall.
Svea hovrätt
S.H. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla käromålet.
A.E. bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Monica Kämpe och Torbjörn Widemar, referent, samt tf. hovrättsassessorerna Maria Östling och Claes Lewenhaupt) anförde i dom den 10 april 2015 följande.
Hovrättens domskäl
Parternas talan
Parterna har åberopat samma grunder, omständigheter och bevisning som vid tingsrätten.
S.H. har därutöver tillagt att trots att svensk rätt i allmänhet är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden ska frågan om mahravtalets giltighet bedömas enligt iransk rätt, som var tillämplig när äktenskapskontraktet skrevs under. Eftersom avtalet är giltigt enligt iransk rätt får det till följd att det även är giltigt i Sverige. S.H. har vidare gjort gällande att det skulle stå i strid med såväl artikel 8 som artikel 9 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) att frånkänna mahravtalet verkan.
Hovrättens bedömning
Enligt hovrättens bedömning är det aktuella avtalet om mahr att anse som en sådan utjämning av makars förmögenhetsförhållanden som faller under lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF). Detta innebär, av de skäl som tingsrätten anfört, att svensk lag i allmänhet är tillämplig på parternas förmögenhetsförhållanden. Oavsett om mahravtalet ska anses ha träffats före eller i samband med äktenskapets ingående är det, enligt 5 § första stycket LIMF, giltigt om det stämmer överens med den lag som blev tillämplig när makarna ingick äktenskap. Hovrätten instämmer i fråga om tillämplig lag i den bedömning som tingsrätten gjort, vilken också överensstämmer med slutsatsen i Michael Hellners rättsutlåtande. Detta innebär att svensk lag ska tillämpas vid prövningen av om mahravtalet är giltigt.
Hovrätten delar även tingsrättens uppfattning att ett avtal om mahr inte inryms i de svenska rättsregler som reglerar näraliggande frågor såsom avtal om framtida underhållsbidrag, utfästelse om gåva eller föravtal rörande bodelning samtidigt som utfästelsen har sådan stark anknytning till äktenskapets ingående att det inte kan betraktas som ett rent förmögenhetsrättsligt betalningsåtagande (se Margareta Brattström och Mosa Sayed, JP 2013 s. 207). Mahravtalet kan därför inte göras gällande med tillämpning av svenska rättsregler.
Detta utesluter emellertid inte att avtalet ändå skulle kunna anses vara giltigt. Enligt uttalanden i förarbetena till 5 § LIMF ska paragrafen nämligen inte tolkas på det sättet att en rättshandling måste anses ogiltig, om den inte står i överensstämmelse med reglerna i den för rättshandlingen tillämpliga lagen. Huvudregeln bör visserligen vara att makarna ska hålla sig till de regler som den tillämpliga lagen innehåller. Det finns emellertid fall då detta betraktelsesätt leder allt för långt och man bör i vart fall vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makarna med visst fog har utgått från ska gälla (prop. 1989/90:87 s. 46). Prövningen av vad makarna med fog har utgått från bör göras med utgångspunkt i de förhållanden som förelåg när avtalet ingicks inklusive vad parterna då hade för framtidsplaner.
Det förhållandet att parterna, som var iranska medborgare, ingick äktenskap i Iran enligt iranska lagar och traditioner och att avtal om mahr är en del av denna tradition talar för att parterna utgått från att mahravtalet skulle gälla. A.E. har dock gjort gällande att parterna var överens om att inte ha någon mahr, att han ändå gick med på att underteckna mahravtalet eftersom S.H:s far krävde det och då det var ett formellt krav för att ingå äktenskap. Han har vidare påstått att S.H. innan de gifte sig lovade honom att hon aldrig skulle framställa några krav på mahr.
I likhet med tingsrätten anser hovrätten att A.E. inte bevisat sitt påstående om att S.H. lovat att inte framställa krav på mahr. Hovrätten anser att det ändå kan finnas skäl att överväga om parternas avsikt när de undertecknade avtalet var att A.E. skulle vara skyldig att vid anfordran utge 690 guldmynt, som idag angetts ha ett värde om ca 1,5 miljoner kr, till S.H.
Det kan finnas flera olika syften med att ingå avtal om mahr. Det kan vara fråga om såväl religiösa som ekonomiska skäl. Rätten till mahr kan även användas som ett förhandlingsinstrument i fall kvinnan inte längre vill leva i det aktuella äktenskapet (se Margareta Brattström och Mosa Sayed, a.a. s. 207). Utredningen i målet ger inte något klart svar på frågan om vilka överväganden som legat bakom det aktuella mahravtalet. Av såväl A.E:s som S.H:s uppgifter har dock framgått att frågan om A.E:s ekonomiska situation kom på tal innan äktenskapet ingicks. Enligt A.E. berättade han för S.H. att han hade spenderat alla sina besparingar för att kunna resa till Iran och att han därför inte hade några pengar. S.H. har uppgett att A.E. hade mycket skulder, vilket var skälet till att man förhandlade ner mahrbeloppet. Storleken av den mahr som utfästes av A.E. bestämdes slutligen efter förslag av anhöriga och byggde såvitt framkommit inte på några ekonomiska kalkyler utifrån parternas faktiska ekonomiska situation. Dessa förhållanden kan tala för att syftet med den utfästelse om mahr som A.E. gjorde har varit av annan än ekonomisk art och att parterna vid avtalets ingående därför inte utgått från att A.E. skulle vara skyldig att vid anfordran utge 690 guldmynt till S.H.
Vid bedömningen av om mahravtalet ska anses giltigt bör också beaktas att parterna bott i Sverige sedan 1997, att det svenska rättssystemet innehåller könsneutrala bodelnings- och arvsrättsliga regler som normalt ger ett gott ekonomiskt skydd åt makar och att en bodelning enligt svenska regler nu pågår. Enligt den i målet åberopade bodelningshandlingen uppgår boets överskott efter gäldstäckning till ca 100 000 kr. Vidare framgår att all egendom som tagits upp i bodelningen enligt bodelningsförrättaren bedömts utgöra giftorättsgods. Parterna har upplyst om att bodelningen är klandrad till tingsrätt, men det har inte framkommit att någon av parterna i det målet gör gällande att det som varit föremål för bodelningen skulle utgöra enskild egendom. Tvistigt i det målet är bl.a. huruvida den fordran på mahr som S.H. hävdar, om den är gällande, ska utgöra giftorättsgods eller ej.
Som ovan angetts är mahravtalet inte giltigt enligt svenska rättsregler. Vid en sammantagen bedömning anser hovrätten att omständigheterna inte heller är sådana att det ändå finns skäl att vid sidan av det nu pågående bodelningsförfarandet tillämpa mahrinstitutet mellan parterna. Även om mahrinstitutet har en viss religiös anknytning, kan hovrättens ställningstagande att frånkänna mahravtalet verkan inte anses stå i strid med rätten till skydd för privat- och familjeliv eller rätten till religionsfrihet enligt artikel 8 och 9 i EKMR. S.H:s talan ska därför ogillas och tingsrättens dom fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
S.H. överklagade och yrkade att HD skulle ändra hovrättens dom och förplikta A.E. att till henne utge 690 guldmynt av slaget Bahar Azadi av första graden ”New Design”, eller värdet av mynten enligt guldkursen på betalningsdagen.
A.E. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Annika Rygart Kjellander, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund och frågorna i målet
Punkterna 1-3 motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 2 i HD:s dom.
Rättsinstitutet mahr
Punkterna 4-9 motsvarar i huvudsak punkterna 3-8 i HD:s dom.
Allmänt om domsrätt och tillämplig lag
Punkterna 10-13 motsvarar i huvudsak punkterna 9-11 i HD:s dom.
Närmare om kvalifikation av mahr
Punkterna 14-22 motsvarar i huvudsak punkterna 13-20 i HD:s dom.
S.H:s rätt till mahr enligt det mellan parterna träffade avtalet
är en fråga om makars förmögenhetsförhållanden
Mahr ska enligt parternas avtal utges vid S.H:s anfordran. Det har inte framkommit något som talar för att storleken på mahr i detta fall har beräknats utifrån parternas behov och förmåga eller att avsikten har varit att trygga S.H:s försörjning. Mot bakgrund av den ovan redovisade vida innebörden av begreppet makars förmögenhetsförhållanden, är mahr i detta fall en sådan fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden som omfattas av tillämpningsområdet för LIMF.
Frågorna om svensk domsrätt och tillämplig lag ska alltså i detta fall bedömas enligt LIMF.
Domsrätt och tillämplig lag enligt LIMF
I 2 § i lagen anges när svensk domsrätt föreligger och i 3-5 §§ finns bestämmelser om tillämplig lag.
Punkterna 26-31 motsvarar i huvudsak punkterna 21-27 i HD:s dom.
Svensk domstol är behörig att pröva tvisten och svensk lag ska tillämpas
i målet på parternas avtal om mahr
Punkterna 32-36 motsvarar i huvudsak punkterna 39-41 i HD:s dom.
Något om svensk rätt rörande bodelning och familjerättsliga avtal
I de fall svensk rätt ska tillämpas på ett internationellt rättsförhållande är det liksom avseende svenska rättsförhållanden interna civilrättsliga regler som gäller (Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl. 2014, s. 19). Vilken betydelse ett avtal om mahr kan ha mellan makar enligt svensk rätt får med hänsyn till sitt samband med äktenskapet bedömas enligt reglerna i äktenskapsbalken och blir beroende av omständigheterna i varje enskilt fall.
När ett äktenskap upplöses ska enligt 9 kap. 1 § ÄktB makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Enligt 11 kap. 3 § ÄktB ska vid bodelning makarnas giftorättsgods, sedan avdrag har gjorts för att skulderna ska täckas, delas lika mellan makarna. Egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom. Se 7 kap. 1 och 3 §§ ÄktB.
Bodelningsreglerna i äktenskapsbalken är dispositiva på så sätt att parterna, om de är överens, i samband med äktenskapsskillnad kan fördela egendomen mellan sig oberoende av vilket resultat en tillämpning av bodelningsreglerna skulle ge (dock med viss begränsning i relation till borgenärerna enligt 13 kap. 1 § ÄktB). Det innebär att ett avtal om mahr kan ha den verkan som parterna i samband med äktenskapsskillnaden är överens om. (Margareta Brattström och Mosa Sayed, Behandlingen av mahr i samband med bodelning enligt svensk rätt, i JP 2013 s. 215.)
Som utgångspunkt råder enligt svensk rätt avtalsfrihet mellan makar och blivande makar. I äktenskapsbalken finns särskilda regler för vissa avtal mellan makar som begränsar avtalsfriheten. Ett avtal som makar ingått om egendomsförhållanden kommer därför inte att erkännas verkan om det inte uppfyller föreskrifterna i äktenskapsbalken.
Enligt 9 kap. 13 § första stycket ÄktB får makar inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad avtala om den kommande bodelningen eller annat som har samband med denna (föravtal). Över avtalet ska upprättas en skriftlig handling som undertecknas av makarna. Föravtal som ingås långt i förväg eller utan samband med en äktenskapsskillnad är alltså utan verkan (prop. 1986/87:1 s. 70 och 154 f.). Enligt 9 kap. 13 § andra stycket är avtal som makar i annat fall än som framgår av första stycket har ingått om kommande bodelning utan verkan, om det inte utgör äktenskapsförord.
I äktenskapsförordets form kan makar eller blivande makar bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem ska vara hans eller hennes enskilda egendom. Äktenskapsförord ska upprättas skriftligen och undertecknas av makarna eller de blivande makarna. Äktenskapsförord ska registreras hos Skatteverket. Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om det ges in till Skatteverket inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförord först från och med den dag då det ges in till Skatteverket. Se 7 kap. 3 § ÄktB. Ett äktenskapsförord kan inte innebära förmögenhetsöverföring mellan makarna utan har endast till syfte att reglera om egendom ska vara enskild eller utgöra giftorättsgods. Att i äktenskapsförordets form träffa avtal om gåva mellan makar är alltså inte möjligt. (Jfr prop. 1986/87:1 s. 67 och 129.)
Enligt 8 kap. 1 § första stycket ÄktB gäller en gåva mellan makar om makarna följt vad som gäller för fullbordande av gåva i allmänhet eller om gåvan har registrerats enligt bestämmelserna i 16 kap. Enligt 8 kap. 2 § ÄktB är en utfästelse av den ena maken att under äktenskapet ge den andra maken en gåva utan verkan. Bestämmelsens syfte är dels att skydda en make mot oöverlagda åtaganden, dels att skydda borgenärerna mot illojala dispositioner mellan makar. (Se prop. 1986/87:1 s. 296 ff. och 387, och Anders Agell och Margareta Brattström, Äktenskap, Samboende, Partnerskap, 5 uppl. 2011, s. 141 f.)
Parternas avtal om mahr saknar rättslig verkan vid en tillämpning av svensk rätt
Parternas avtal om mahr uppfyller inte kraven för ett giltigt föravtal enligt reglerna i 9 kap. 13 § första stycket ÄktB eller för ett giltigt äktenskapsförord enligt 7 kap. 3 § ÄktB. Avtalet uppfyller inte heller kraven som uppställs i 8 kap. 1 § ÄktB för att en gåva mellan makar ska vara giltig eftersom gåvan varken har registrerats eller tradition har skett. En utfästelse om gåva mellan makar är inte heller giltig enligt 8 kap. 2 §. (Jfr p. 41-43.)
S.H. har gjort gällande att avtalet om mahr träffades före äktenskapets ingående och att det därför inte omfattas av bestämmelsen i 8 kap. 2 §. Av förhören framgår visserligen att frågan om mahr diskuterades och storleken på mahr förhandlades fram före äktenskapets ingående. Ett avtalsvillkor om mahr utgör dock en del av ett islamiskt äktenskapskontrakt och av förhören med parterna framgår att samtliga avtalsvillkor i äktenskapskontraktet skrevs under i samband med vigseln. Vad S.H. anfört innebär inte att avtalet om mahr kan göras gällande.
Det sagda innebär att avtalet om mahr inte stämmer överens med svensk lag som enligt 4 § första stycket LIMF var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen företogs. En tillämpning av bestämmelsen i 5 § första stycket LIMF föranleder i detta fall inte att avtalet om mahr är giltigt i Sverige.
Mot bakgrund av det anförda och då parterna inte är överens om vilken verkan avtalsvillkoret om mahr i parternas äktenskapskontrakt har, saknar det rättslig verkan.
S.H. har gjort gällande att det skulle stå i strid med Europakonventionen att frånkänna avtalet om mahr rättslig verkan. Europadomstolen har visserligen betonat vikten av att hänsyn tas till de särskilda behov som minoritetsgrupper har av att deras kultur och sedvänjor får ett rättsligt skydd (se t.ex. Chapman mot Storbritannien, nr 27238/95, dom den 18 januari 2001). Samtidigt ska Europakonventionen inte tolkas så att den innebär en skyldighet för konventionsstaterna att, med hänvisning till samhällets mångfald, tillämpa olika normer för olika grupper baserat på exempelvis religionstillhörighet (se Refah Partisi (Välfärdspartiet) m.fl. mot Turkiet, nr 41340/98, 41342/98, 41343/98 och 41344/98, dom den 13 februari 2003). Vidare omfattas S.H. av det skydd som svenska regler om äktenskapet och dess upplösning innebär, såsom ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad, full giftorättsgemenskap mellan makar, könsneutrala arvsrättsliga regler och rätt till underhåll mellan förutvarande makar utifrån behov och förmåga. Därtill kommer det skydd som det svenska socialförsäkringssystemet ger. Dessa rättigheter tillgodser samma intressen som rättigheterna enligt avtalet om mahr. S.H:s intressen såvitt nu är i fråga tillgodoses alltså tillräckligt (jfr Harroudj mot Frankrike, nr 43631/09, dom den 4 oktober 2012). Att avtalet om mahr inte kan göras gällande enligt svensk lag strider därmed inte mot Europakonventionen.
Hovrättens domslut bör därför fastställas.
Sammanfattning
S.H:s rätt till mahr är en fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden. Svensk lag är tillämplig i målet. Avtalsvillkoret i parternas äktenskapskontrakt om mahr saknar enligt svensk lag rättslig verkan. S.H:s talan kan därför inte vinna bifall.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, referent, Anders Eka och Stefan Johansson) meddelade den 29 mars 2017 följande dom.
Domskäl
Tvisten och frågorna i HD
S.H. och A.E. gifte sig i Iran år 1996. Båda var då iranska medborgare och S.H. var också bosatt där. Tvisten mellan dem rör S.H:s yrkande om utfående av 690 guldmynt Bahar Azadi, eller motsvarande värde i svenska kronor (i storleksordningen 1,5 miljoner kr). Yrkandet grundar sig på ett åtagande i ett avtal om s.k. mahr som de träffade i Iran som en del i sitt äktenskapskontrakt. Enligt avtalet skulle A.E. dels i anslutning till äktenskapets ingående till S.H. utge bl.a. ett exemplar av Koranen, en spegel, blommor och ett par ljusstakar, dels efter S.H:s begäran betala 690 guldmynt. Parterna är numera skilda enligt svensk rätt.
Frågorna i HD är om iransk eller svensk rätt ska tillämpas vid prövningen och huruvida avtalet om mahr kan göras gällande.
Rättsinstitutet mahr
Mahr är ett rättsinstitut (dvs. en uppsättning av regler rörande rättsliga förhållanden eller företeelser) i islamisk rätt som i den juridiska litteraturen har översatts till islamisk morgongåva, brudgåva eller brudpenning. Det kan översiktligt beskrivas på följande sätt.
Inom islam betraktas äktenskapet rättsligt sett som ett kontrakt mellan makarna. Avtal om mahr utgör i allmänhet en del av äktenskapskontraktet och innebär att mannen i anledning av äktenskapets ingående överför eller förpliktar sig att överföra egendom till kvinnan. Storleken på mahr omfattas i princip av makarnas avtalsfrihet och kan bestämmas vid en förhandling, bl.a. utifrån kvinnans sociala ställning före äktenskapet och hennes familjs rang. Någon direkt koppling till kvinnans behov av försörjning och förhållandet mellan makarnas förmögenhet finns i regel inte. Utöver förpliktelsen att utge mahr är mannen enligt exempelvis iransk rätt skyldig att ekonomiskt underhålla kvinnan under äktenskapet.
Mahr har sitt ursprung i Koranen. De närmare föreskrifterna om mahr har utvecklats av rättslärda inom ramen för olika islamiska rättsskolor. Rättsskolornas tolkningar är genomförda i lagstiftning i många islamiska rättsordningar. Mahr är då en del av det familjerättsliga systemet. De flesta familjerättsordningar som grundar sin lagstiftning på den islamiska rättstraditionen har således bestämmelser om mahr, men innehållet i dessa kan skilja sig åt.
Avtal om mahr kan utformas på olika sätt. Mannen kan i anslutning till äktenskapets ingående vara skyldig att överföra egendom till kvinnan, men avtalet kan också innebära att egendom ska utges vid ett senare tillfälle (uppskjuten mahr), såsom vid äktenskapsskillnad, makens död eller vid kvinnans anfordran.
Mahr kan ha enbart religiösa eller kulturella syften och i sådana fall avse egendom av endast symboliskt värde, men kan också ha betydande ekonomiska funktioner. När hustrun har begränsade möjligheter att förvärva egendom genom arbete eller arv, kan mahr bidra till en förmögenhetsutjämning mellan makarna. Mahr kan också fungera som hustruns ekonomiska säkerhet vid äktenskapsskillnad och vid makens död. I den islamiska rätten föreligger inte giftorättsgemenskap mellan makar och underhållsplikten för förutvarande make är ofta begränsad till en kort övergångsperiod. Rätten till mahr kan också utgöra en ekonomisk trygghet för hustrun när det saknas ett socialförsäkringsskydd.
Mahr kan kompensera för den skillnad som råder i t.ex. Iran mellan kvinnor och män avseende rätten till äktenskapsskillnad. Mannen har en ensidig och villkorslös rätt till äktenskapsskillnad medan hustruns rätt är mycket begränsad. Hög mahr kan emellertid användas som ett instrument för kvinnan att åstadkomma äktenskapsskillnad; kvinnan kräver att mannen medverkar till äktenskapsskillnad medan hon avstår sin mahr. Om hög mahr ska betalas vid kvinnans anfordran, kan hon vidare, trots mannens ensidiga rätt till äktenskapsskillnad, få äktenskapet att bestå med den ekonomiska och sociala trygghet som det kan föra med sig.
Allmänt om domsrätt och tillämplig lag
Svensk domsrätt anses normalt finnas när tvisten eller någon av parterna har viss anknytning till Sverige. Det kan också uttryckas som att det ska finnas ett svenskt rättskipningsintresse för att det ska föreligga svensk domsrätt (se t.ex. NJA 2015 s. 798 och NJA 2016 s. 779). Att en tvist rör ett rättsinstitut som saknar direkt motsvarighet i svensk rätt utgör inte i sig ett hinder för svensk domstol att ta upp tvisten till prövning.
Om svensk domstol är behörig att pröva en civilrättslig tvist med internationell anknytning, uppkommer frågan vilket lands lag som ska tillämpas. Den bedömningen sker enligt svenska internationellt privaträttsliga regler och principer. Tvistefrågan behöver då rättsligt kvalificeras och hänföras till ett visst rättsområde. Kvalifikationen sker som huvudprincip enligt svensk lag. Bedömningen kan avse rättsliga problem och rättsinstitut som saknar direkt motsvarighet i svensk rätt och som därmed kan sägas vara typfrämmande. Det får då göras en jämförelse med rättsinstitut som finns i svensk rätt. Det blir alltså fråga om att avgöra i vilken del av den svenska rättsordningen som saken närmast hör hemma. (Jfr Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl. 2014, s. 55 ff. och 88 ff.)
En domstol bör i en tvist med internationell anknytning i allmänhet självmant uppmärksamma frågan om vilken lag som är tillämplig. Enligt flera svenska internationellt privaträttsliga regler ska avtalsparters lagval för frågor rörande avtalet respekteras. Därtill kommer möjligheten för parter i ett dispositivt tvistemål att vid tiden för domstolsprövningen av tvisten komma överens om tillämplig lag för denna. En samstämmig förklaring om att svensk rätt ska tillämpas i ett mål rörande ett rättsförhållande där förlikning enligt svensk intern rätt är tillåten bör godtas av domstolen, förutsatt att det finns en anknytning till Sverige. Ett sådant medgivande får inte utan vidare återkallas i högre rätt. (Se NJA 1977 s. 92, NJA 1978 s. 590, NJA 1987 s. 815 och NJA 1991 s. 43.)
Närmare om kvalifikationen av tvistefrågor som rör mahr
Det har ibland anförts att mahr är ett för svensk rätt så typfrämmande rättsinstitut att någon närmare kvalifikation inte kan göras och att lagen i det land där avtalet har ingåtts därför bör bli tillämplig. Ett sådant synsätt innebär visserligen att det läggs vikt vid den kulturella, religiösa och rättsliga miljö som avtalet har ingåtts i, men det skiljer sig från den internationellt privaträttsliga metod som annars brukar tillämpas. Det är inte heller givet att se mahr som ett enhetligt rättsinstitut. Ett svårbedömt rättsläge skulle därigenom många gånger uppkomma; dessutom skulle ett sådant synsätt på kvalifikationsfrågan också kunna anläggas beträffande flera andra rättsinstitut förekommande i andra länder. Det finns mot denna bakgrund inte skäl att särbehandla avtal om mahr utan de bör kvalificeras på sedvanligt sätt.
Vad nu sagts leder till att frågorna om svensk domsrätt föreligger och om svensk eller iransk lag ska tillämpas i målet (om inte parterna avtalat om detta) blir beroende av i vilken del av den svenska rättsordningen som tvistefrågor om mahr närmast hör hemma.
Eftersom avtal om mahr har olika utformning och ändamål, bör kvalifikationen av tvistefrågan ske med utgångspunkt i avtalets ordalydelse och dess ändamål när det ingicks. Avtalet bör också ses i ett helhetsperspektiv och sättas i sitt sammanhang.
Enligt svensk rätt kan makar träffa avtal med varandra på den allmänna förmögenhetsrättens område utan koppling till de familjerättsliga reglerna. Ett avtal om mahr utgör emellertid en nödvändig del av ett islamiskt äktenskapskontrakt och får sin fulla effekt först när äktenskapet fullbordas. Det har således ett direkt samband med äktenskapet och skulle inte ha träffats äktenskapet förutan. En tvist om en betalningsförpliktelse som grundas på ett avtal om mahr kan därmed, oavsett avtalets närmare formulering, sällan kvalificeras som en fråga på det rent förmögenhetsrättsliga området.
När det gäller makars inbördes relation finns i svensk internationell privaträtt en skiljelinje mellan äktenskapets rättsverkningar i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden och äktenskapets rättsverkningar i personligt hänseende (i huvudsak frågor om underhåll under och efter äktenskapet). När det gäller frågorna om domsrätt och om tillämplig lag på makars förmögenhetsförhållanden gäller de regler som framgår av lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF). Om en tvist rörande mahr i stället kvalificeras som en fråga om underhåll tillämpas EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagprotokoll.
Till makars förmögenhetsförhållanden hör enligt svensk rätt typiskt sett indelningen av makars egendom i olika kategorier för vilka det under äktenskapet gäller särskilda bestämmelser om rådighet, förvaltning och skuldansvar samt regler som är bestämmande för det materiella utfallet vid en bodelning eller en motsvarande uppgörelse enligt utländsk lag (se prop. 1989/90:87 s. 34).
EU-domstolen har när det gäller tillämpningen av underhållsförordningen slagit fast att begreppet makars förmögenhetsförhållanden omfattar alla egendomsförhållanden som är en direkt följd av äktenskapet eller av dess upplösning (se t.ex. De Cavel, p. 7, C-143/78, EU:C:1979:83). Enligt domstolen ska vid gränsdragningen mellan makars förmögenhetsförhållanden och underhåll beaktas det särskilda ändamålet med betalningsförpliktelsen. Om den är avsedd att möjliggöra för en make att klara sig själv eller om makarnas behov och medel har beaktats vid beräkningen, avser förpliktelsen underhållsskyldighet. Då den endast är avsedd att fördela tillgångarna mellan makarna rör den däremot makarnas förmögenhetsförhållanden. (Se Van den Boogaard mot Laumen, p. 22, C-220/95, EU:C:1997:91.)
Vid prövningen av om ett visst åtagande att i framtiden utge mahr ska kvalificeras som ett engångsunderhåll eller en fördelning av makarnas förmögenhet, kan sättet för hur det omtvistade beloppet bestämdes alltså få betydelse. Om hänsyn då togs till kvinnans förväntade behov och mannens förväntade förmåga, så utgör det omständigheter som tyder på att syftet var att mahr skulle utgöra ett engångsunderhåll. När det gäller avtalets föreskrift om vad som utlöser betalningsskyldigheten har det i rättslitteraturen anförts att ett åtagande om att betala ut ett belopp endast i händelse av äktenskapsskillnad bör kunna ses som ett engångsunderhåll, om det kan antas att avsikten var att beloppet skulle fungera som ett bidrag till kvinnans försörjning.
Vid bedömningen av avtalsföremålet i en tvist om mahr bör emellertid även den kulturella, sociala och rättsliga miljö i vilken avtalet har ingåtts beaktas (se p. 7 och 8). En sammantagen bedömning leder då till att ett avtal om mahr av det slag som är aktuellt i detta mål i allmänhet får anses vara avsett att ge en möjlighet att balansera makarnas rättigheter och skyldigheter genom ekonomiska medel och att avtalet därför närmast bör ses som en reglering av vissa förmögenhetsrättsliga rättsverkningar av äktenskapet. Frågorna om domsrätt och tillämplig lag vid prövningen av tvisten ska då bestämmas med ledning av reglerna i LIMF (2-5 §§).
Tillämplig lag enligt LIMF
Om makar eller blivande makar skriftligen har avtalat att en viss stats lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden blir avtalet som huvudregel gällande enligt 3 § första stycket LIMF om det avser lagen i en stat där någon av dem då hade hemvist eller var medborgare.
Huruvida en handling ska anses innefatta ett avtal om tillämplig lag på makarnas förmögenhetsförhållanden får avgöras efter en tolkning av ordalydelsen. Denna kan direkt uttrycka att ett visst lands lag ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden. I förarbetena anges emellertid att det även mer indirekt kan framgå att makarna har varit överens om ett visst lagval och att den enda rimliga tolkningen då kan vara att makarna har avtalat att ett visst lands lag ska tillämpas (se a. prop. s. 41). Kravet på skriftlighet sätter dock en gräns för en tolkning som inte har stöd i ordalydelsen. Skriftlighetskravet speglar att lagvalet är att anse som en betydelsefull fråga, något som särskilt gäller om makar eller blivande makar avsåg att ta hemvist i annat land än det där avtalet ingicks. Vid tolkningen av den skriftliga handlingen måste det vidare beaktas att det avtalade lagvalet ska avse makarnas egendom i dess helhet, inte bara vad som omfattas av den aktuella rättshandlingen.
Har tillämplig lag på makarnas förmögenhetsförhållanden inte bestämts genom avtal, gäller enligt 4 § första stycket lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Har båda makarna senare tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år tillämpas enligt andra stycket i stället den statens lag.
Enligt 19 § ska den som är bosatt i en viss stat anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande. En person som flyttar från ett land till ett annat förvärvar således nytt hemvist om personen bosätter sig i det nya landet och har en avsikt att stanna kvar i detta land, om inte för alltid så i varje fall för en längre, obestämd tid framöver (se a. prop. s. 17 och 59).
För nyblivna makar bosatta i olika stater är det på grund av regler om uppehållstillstånd många gånger praktiskt omöjligt att i omedelbart samband med äktenskapets ingående bosätta sig i samma stat. I förarbetena till 4 § första stycket uttalas också att man vid bedömningen av hemvistet inte kan begränsa sig till att beakta förhållandena vid dagen för vigseln. Makarnas avsikt att etablera sig i ett visst land kanske inte realiseras förrän någon tid därefter och det blir då lagen i det landet som ska tillämpas. (Se a. prop. s. 44.)
LIMF bygger alltså på tanken att hemvistprincipen bör gälla samt att endast en stats lag bör vara tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. Hemvistprincipen anses möjliggöra en tillämpning av familjerättsliga regler som står i samklang med sociala värderingar och annan lagstiftning i den miljö där personen lever. I förarbetena anförs bl.a. följande. En människas personliga förhållanden har ofta en starkare anknytning till det land i vilket han eller hon lever än till medborgarskapslandet. Familjelagstiftningen i ett visst land är en spegling av de sociala mönster och värderingar som råder i landet. Den anknyter på skilda punkter till den i landet gällande sociala lagstiftningen och till annan näraliggande lagstiftning. (Se a. prop. s. 16 f.)
Betydelsen av de nyblivna makarnas hemvist
Ett avtal om mahr av det slag som är aktuellt i detta mål är alltså en rättshandling avseende makarnas förmögenhetsförhållanden. Av 5 § första stycket LIMF följer att avtalet ska betraktas som giltigt om det stämmer överens med den lag som blev tillämplig när äktenskapet ingicks. Det innebär att om en av makarna hade hemvist i Sverige och avsikten var att de efter äktenskapets ingående skulle ta hemvist här och också gör det, ska frågan om avtalets giltighet prövas med tillämpning av svensk materiell rätt. Om däremot båda makarna hade hemvist i t.ex. Iran när avtalet ingicks, så är det iransk rätt som ska tillämpas på frågan om avtalets giltighet även om makarna senare tog hemvist i Sverige. Det gäller fastän - om de har varit bosatta här i minst två år - svensk lag blir tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden i övrigt, såsom t.ex. vid en bodelning (4 § andra stycket).
Giltigheten av avtal om mahr enligt svenska familjerättsliga regler
I de fall LIMF pekar ut svensk lag som tillämplig både på makarnas förmögenhetsförhållanden och på frågan om ett mahravtal är giltigt ska frågan bedömas enligt äktenskapsbalken. Där anges under vilka förutsättningar avtal som avser förmögenhetsförhållanden mellan makar eller blivande makar kan träffas med bindande verkan.
Ett avtal om mahr av det slag som nu är föremål för prövning kan inte anses utgöra ett äktenskapsförord eftersom ett sådant avser regleringen av om den egendom som tillhör eller tillfaller någon av makarna ska vara hans eller hennes enskilda egendom eller giftorättsgods. Det kan inte avse en konkret betalningsförpliktelse. Att i äktenskapsförordets form t.ex. träffa avtal om gåva mellan makar är alltså inte möjligt. (Jfr prop. 1986/87:1 s. 67 och 129.)
Avtal om att i framtiden utge mahr är att betrakta som en benefik rättshandling och förutsatt att det förelåg en gåvoavsikt vid avtalstillfället kan avtalet vara att likna vid en utfästelse om gåva. Enligt 8 kap. 2 § ÄktB är en utfästelse av den ena maken att under äktenskapet ge den andra maken en gåva utan verkan. Bestämmelsens syfte är dels att skydda en make mot oöverlagda åtaganden, dels att skydda borgenärerna mot illojala dispositioner mellan makar. Det står klart att åtaganden i ett avtal om mahr är föranlett av äktenskapet. De skäl som bär upp regleringen i 8 kap. 2 § gör sig därmed gällande och det även om mahravtalet har träffats inför äktenskapets ingående.
Ett avtal om att vid anfordran utge mahr har vissa likheter med ett avtal om en partiell framtida bodelning under eller efter äktenskapet. Enligt 9 kap. 13 § första stycket ÄktB får makar avtala om kommande bodelning eller om annat som har samband med denna (föravtal). Det kan emellertid göras endast inför en äktenskapsskillnad som är omedelbart förestående. Föravtal som ingås långt i förväg eller utan samband med en äktenskapsskillnad är alltså utan verkan (se a. prop. s. 70 och 154 f.). Enligt 9 kap. 13 § andra stycket är avtal om kommande bodelning som inte utgör ett giltigt föravtal utan verkan, om det inte är ett äktenskapsförord.
Ett avtal om mahr av nu aktuellt slag fyller sålunda inte funktionen av ett äktenskapsförord och motsvarar i allmänhet inte heller kraven för att utgöra ett giltigt föravtal om bodelning eller en giltig utfästelse om gåva. Det leder till frågan om det därmed står klart att avtalet, när svensk rätt har tillämpats på frågan om giltigheten, inte kan göras gällande vid en tvist i en svensk domstol.
Bör ett avtal om mahr underkännas om det inte är giltigt enligt svenska familjerättsliga regler?
Utgångspunkten enligt LIMF är alltså att om makarna har hållit sig till reglerna i den lag som är tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen företogs, så är den giltig. LIMF ska emellertid inte läsas motsatsvis på den punkten. Att rättshandlingen inte är giltig enligt svensk materiell rätt innebär sålunda inte utan vidare att den är ogiltig. En sådan konsekvens har ansetts leda alltför långt, och det uttalas i förarbetena att man i vart fall bör vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makarna med visst fog har utgått från ska gälla (se prop. 1989/90:87 s. 46). Den närmare bedömningen ankommer på rättstillämpningen.
I allmänhet måste de blivande makarna antas ha förutsatt att avtalet om mahr skulle bli giltigt. Annat har inte framkommit än att ett sådant avtal som ingås enligt islamisk lag har rättsliga verkningar i exempelvis Iran och sålunda inte enbart utgör en symbolhandling eller en ren formalitet. Typiskt sett måste det antas att makarna är införstådda med detta, när de träffar avtal om mahr och ingår äktenskap där den islamiska rätten tillämpas.
Om avtalet underkänns, kan det också få stora och oförutsedda återverkningar för makarna, särskilt när värdet av mahr är högt. Att avtalet har rättsliga verkningar i länder som tillämpar islamisk rätt men inte i Sverige kan också leda till en oklar och praktiskt svårhanterlig situation för makarna i det enskilda fallet.
Samtidigt måste det konstateras att en tillämpning av ett avtal om mahr av det nu aktuella slaget skulle föra med sig avsevärda avsteg från den svenska familjerättsliga regleringen och de principer som bär upp den. Svensk rätt präglas av en restriktiv syn på makars eller blivande makars avtal om framtida förmögenhetsöverföringar. Som har anförts i det föregående bygger hemvistprincipen på tanken att personer har sin starkaste anknytning till landet där de lever och att familjelagstiftningen har samband med den sociala lagstiftning som finns (p. 26). Det skydd som kan följa av mahr uppnås enligt svensk rätt inte genom avtal utan i stället genom lagstiftning. Det är därför svensk materiell rätt som avgör avtalets giltighet, om svensk lag utpekats för prövningen.
Slutsatsen är att då lagvalet har utpekat svensk materiell rätt som tillämplig ska också avtalets giltighet fullt ut prövas enligt kraven i svensk rätt.
HD:s bedömning i detta fall
Mahr ska enligt parternas avtal utges vid S.H:s anfordran. A.E:s betalningsåtagande ska ses som en sådan fråga om makars förmögenhetsförhållanden som omfattas av tillämpningsområdet för LIMF (jfr p. 20).
Båda parter har hemvist i Sverige. Det står alltså klart att svensk domsrätt föreligger enligt 2 § LIMF.
Enligt A.E. var parterna i tingsrätten överens om att svensk rätt skulle tillämpas i målet. Med hänsyn till att S.H. i tingsrätten anförde att svensk rätt i och för sig var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, men att iransk rätt var tillämplig i vissa avseenden, har parterna inte lämnat en sådan samstämmig förklaring som innebär att svensk lag ska tillämpas på frågan om avtalet om mahr kan göras gällande (jfr p. 11). Frågan är då var A.E. och S.H. ska anses ha tagit hemvist när de gifte sig.
När A.E. och S.H. ingick äktenskap i Iran i april 1996 hade A.E. sedan många år hemvist i Sverige, medan S.H. bodde i Iran. Av utredningen i målet framgår att avsikten vid äktenskapets ingående var att de skulle bosätta sig tillsammans i Sverige. S.H. flyttade till Sverige år 1997 sedan hon hade beviljats uppehållstillstånd. Makarna får därmed anses ha tagit hemvist i Sverige när de gifte sig (jfr p. 25). Det innebär att svensk lag ska tillämpas i tvisten rörande parternas avtal om mahr (jfr p. 27).
Parternas avtal om mahr och det omtvistade betalningsåtagandet är närmast att anse som ett föravtal om en framtida partiell bodelning. Det är därmed inte giltigt (jfr p. 31).
Det kan tilläggas att S.H. har anfört att det skulle stå i strid med Europakonventionen att frånkänna avtalet om mahr rättslig verkan. Europadomstolen har visserligen betonat vikten av att hänsyn tas till de särskilda behov som minoritetsgrupper har av att deras kultur och sedvänjor får ett rättsligt skydd (se t.ex. Chapman mot Storbritannien, nr 27238/95, dom den 18 januari 2001). I en domstolstvist mellan enskilda där, som i detta fall, det råder olika uppfattning huruvida avtalet över huvud taget var avsett att kunna göras gällande är det emellertid tveksamt om ett sådant behov låter sig förenas med kravet på likabehandling och opartiskhet. Europakonventionen bör inte heller tolkas så att den innebär en skyldighet för konventionsstaterna att, med hänvisning till samhällets mångfald, tillämpa olika normer för olika grupper baserat på exempelvis religionstillhörighet (se Refah Partisi, Välfärdspartiet, m.fl. mot Turkiet, nr 41340/98, 41342/98, 41343/98 och 41344/98, dom den 13 februari 2003). Vidare omfattas S.H. av det skydd som svenska regler om äktenskapet och dess upplösning innebär och det skydd som det svenska socialförsäkringssystemet ger. Dessa rättigheter tillgodser samma intressen som avtalet om mahr (jfr Harroudj mot Frankrike, nr 43631/09, dom den 4 oktober 2012). Att avtalet om mahr inte kan göras gällande enligt svensk lag strider därmed inte mot Europakonventionen.
Hovrättens domslut bör således fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 29 mars 2017.
Mål nr: T 2415-15.
Lagrum: 1-5 och 19 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden; Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet.
Rättsfall: NJA 1977 s. 92, NJA 1978 s. 590, NJA 1987 s. 815, NJA 1991 s. 43, NJA 2015 s. 798, NJA 2016 s. 779; EU-domstolens avgöranden De Cavel, C-143/78, EU:C:1979:83 och Van den Boogaard mot Laumen, C-220/95, EU:C:1997:91; Europadomstolens avgöranden Chapman mot Storbritannien, nr 27238/95, dom den 18 januari 2001, Refah Partisi (Välfärdspartiet) m.fl. mot Turkiet, nr 41340/98, 41342/98, 41343/98 och 41344/98, dom den 13 februari 2003 och Harroudj mot Frankrike, nr 43631/09, dom den 4 oktober 2012.