Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Jörgen Nilsson) anförde i dom den 29 juli 2016 följande.

-  -  -

Utredningen

På åklagarens begäran har målsägandeförhör hållits med målsäganden. K.K. har hörts över åtalet. På åklagarens begäran har vidare förhör hållits med polisen C.L., J.B.W. (väninna till målsäganden), E.R. (pojkvän under olika perioder till målsäganden), psykologerna D.L. och A.A. samt psykoterapeuten G.D.

Vidare har åklagaren åberopat skriftlig bevisning i form av bl.a. polisens händelserapport, foton, beslagsprotokoll, sakkunnigutlåtande, rättsintyg och målsägandens journalanteckningar. Åklagaren har även åberopat en uppspelning av en ljudfil av målsägandens larmsamtal till polisen.

K.K. har åberopat vittnesförhör med sin vän P.P.

Domskäl

Inledningsvis har följande framkommit. Målsäganden och K.K. lärde känna varandra då de båda arbetade som personliga assistenter åt A.T. Även K.K:s fru, G.K., arbetade som personlig assistent åt A.T. A.T. har inledningsvis varit åberopad som vittne men detta har återkallats av åklagaren. Målsäganden har berättat att hon och K.K. enbart var kollegor och bekanta och att de träffats utanför arbetet endast några gånger, bl.a. ska K.K. varit hemma hos henne tillsammans med en manlig vän och fikat vid ett tillfälle. Vid det tillfället var även J.B.W., som även hon arbetar som personlig assistent åt A.T., med. K.K. ska även ha hjälpt målsäganden att sälja bl.a. en surfplatta. I övrigt hade de ingen relation. K.K. har å sin sida berättat att de lärde känna varandra på arbetet, att de fattade tycke för varandra och att de inledde en relation, vid sidan om hans äktenskap, och att de hade sex ett antal tillfällen fram till och med att han avslutade deras relation. Deras sexuella umgänge skedde hemma hos målsäganden eller i bil. Något sexuellt umgänge skedde aldrig på deras arbetsplats. Därutöver umgicks de genom att gå ut och festa, göra utflykter till Göteborg, umgås med vänner m.m. Hans uppfattning är att målsäganden falskeligen anklagar honom för våldtäkt som hämnd för att han avslutat deras relation.

Målsäganden har lämnat följande beskrivning av händelsen. Den aktuella kvällen kom K.K. hem till henne vid 19.30-tiden i ett ärende. Målsäganden var ensam hemma med sin hund. Hon låg på mage i sin säng och surfade på sin dator medan K.K. satt bakom henne på sängen. Hon var klädd i ett vanligt linne, en tröja och ett par pösiga byxor; hon hade även trosor och BH på sig. De samtalade en stund varefter han gjorde olika närmanden som målsäganden avvisade. K.K. nonchalerade hennes avvisningar, satte sig grensle över hennes lår, rörde vid hennes kropp och sa att han var kåt. Hon sa nej flera gånger och att hon inte ville. K.K. drog av hennes byxor och trosor bakifrån, kläderna fastnade nerdragna på ena vaden. Hon försökte komma loss och även krypa därifrån men K.K. tryckte ner henne med sina händer och med sin kroppstyngd. Han pressade upp hennes ena lår under henne och penetrerade sedan henne vaginalt medan han låg över henne. Under samlaget reagerade hennes hundvalp oroligt och bet både henne och K.K. i benen. K.K. sparkade då hunden i huvudet för att få bort den. Hon uppskattar att samlaget varade ungefär 5-10 minuter. K.K. slutade efter en stund utan att ha fått utlösning och gick in i duschen och duschade. Han kom tillbaka med en handduk omkring sig och frågade om hon ville suga av honom. Hon sa nej och att hon fortfarande ville att han skulle gå. Han klädde då på sig och lämnade skyndsamt lägenheten. Hon ringde direkt J.B.W. och berättade vad som hänt och bröt därefter ihop. Väninnan uppmanade henne att ringa polisen vilket hon gjorde direkt. Polis kom till platsen och sedan åkte de till sjukhuset för undersökning.

K.K. har å sin sida lämnat följande beskrivning av händelsen. Han kom till henne den här kvällen i ett ärende och det var sista gången de hade sex med varandra. De satt i hennes soffa och tittade på film tillsammans. Den här kvällen berättade han för målsäganden att han ville avsluta deras relation, att han ville satsa på sitt äktenskap men att han och målsäganden skulle förbli vänner. Målsäganden, som var sexigt klädd i nätkläder, ville ha sex i alla fall och lockade på olika sätt och han föll för frestelsen. De rörde sig mot sängen där de hade sex. Samlaget skedde som alltid på så sätt att målsäganden var ovanpå honom. Hon ville alltid detta eftersom hon tyckte han var tung och att det gjorde ont och hon därför ville styra samlaget. Samlaget avslutades med att hon gav honom oralsex till det att han fick utlösning i hennes mun. Efter samlaget tog han som alltid en dusch. När han kom ut ur duschen var målsäganden aggressiv och sa åt honom att gå hem, hon sa att hon ville vara ensam. Målsägandens hund var inte hemma hos henne den här kvällen.

Tingsrättens bedömning

Inledningsvis kan tingsrätten konstatera att målsäganden lämnat en detaljerad, samlad, nyanserad och klar berättelse. Hon har på ett återhållet sätt berättat om händelser och sin relation till K.K. Hennes berättelse har inte innehållit några motsägelser och överensstämmer i huvudsak med vad som anges i gärningsbeskrivningen. Hennes berättelse, som i alla avseenden framstår som både trovärdig och tillförlitlig, vinner även stöd av övrig bevisning, något tingsrätten återkommer till nedan.

K.K. har å sin sida lämnat en vag beskrivning av sin relation med målsäganden. Han har varit påfallande vag och undflyende när det gäller beskrivningen av den aktuella händelsen. På vissa punkter motsägs hans berättelse dessutom av övrig utredning, det gäller dels målsägandens klädsel vid tillfället, dels frågan om hunden fanns i lägenheten.

Direkt efter händelsen ringde målsäganden sin väninna J.B.W. och berättade om vad som ska ha skett. Hon ringde därefter direkt till larmcentralen. Samtalet med larmcentralen spelades in och tingsrätten har tagit del av denna. Av inspelningen framgår mycket klart att målsäganden var mycket uppriven och upprörd och hon uppgav att en arbetskamrat tilltvingat sig sex. Av samtalet framgår att målsägandens hund finns i bakgrunden och alltså fanns i lägenheten vid händelsen. J.B.W. och polisen C.L., som båda kom till lägenheten kort efter händelsen, har uppgett att målsäganden var mycket uppriven och föreföll chockad. Målsäganden beskrev händelsen för J.B.W. på samma sätt som hon nu gjort i tingsrätten. Vare sig J.B.W. eller C.L. har beskrivit att målsäganden hade några utmanande kläder på sig utan hon var klädd i linne eller tröja och mjukisbyxor. J.B.W. har också beskrivit att målsägandens hund efter händelsen var mycket nervös och orolig.

Samma dag som händelsen inträffade genomfördes en medicinsk undersökning och olika DNA-prover togs. Av utlåtande från NFC framgår att på en undersökt handduk, den som K.K. använt efter samlaget enligt uppgift från målsäganden, fanns en besudling i form av sekret från målsäganden. I samma besudling fanns även en (1) spermie som inte kunde DNA-bestämmas. Av åberopat rättsintyg framgår att målsäganden vid undersökningstillfället företett tecken på våld mot framförallt vagina i form av små multipla sår i introitus. Såren kan ha uppstått vid händelsen eller 1-2 dagar dessförinnan. Vad gäller skadornas uppkomst anges att ”undersökningsfynden talar möjligen för att de orsakats av ett vaginalt samlag av antingen kraftig styrka eller långdraget förlopp samt även motvilligt samlag bidrar till uppkomst av sår i introitus av sådan karaktär som patienten uppvisat”. Tingsrätten gör bedömningen att dessa skador stödjer målsägandens version om vad som har hänt och motsäger K.K:s version av ett frivilligt samlag som målsäganden kontrollerat då hon varit ovanpå honom.

Målsäganden har uppgett att hon efter händelsen har mått mycket dåligt psykiskt, att hon gjort sig av med sin säng, lämnat sin lägenhet och flyttat till annan ort och att hon blev tvungen att avliva sin hund som efter händelsen var mycket orolig och överbeskyddande. Även i dessa delar får målsäganden stöd av vad andra i målet hörda personer uppgett.

E.R., som i olika perioder varit målsägandens pojkvän har berättat att de inte var ett par vid händelsen men att de återupptog sitt förhållande någon månad därefter. Målsäganden var då mycket förändrad. Hennes beteende mot män präglades av avståndstagande och hon uppvisade stor rädsla för intimitet. Hon var så även mot honom i deras relation och detta avståndstagande ledde till att deras relation till slut upphörde. Han har även bekräftat att målsägandens hund var kraftigt överbeskyddande och att den var tvungen att avlivas.

Psykologen D.L., som haft behandlande kontakt med målsäganden både före och efter händelsen, har beskrivit att målsäganden innan händelsen hade diagnosen ADHD och borderline-personlighetsstörning och att hon därför behandlades med dialektisk beteendeterapi. Hon har uppgett att målsäganden före händelsen hade gjort framsteg i sin behandling men att hon efter händelsen mådde dåligt på olika sätt, sov dåligt, hade mardrömmar, hade svårt att äta, trivdes inte i sin lägenhet m.m. Att målsäganden efter händelsen mått dåligt och uppvisat tecken på kris och trauma har även bekräftats av psykologen A.A. och psykoterapeuten G.D.

När det gäller frågan om målsäganden och K.K. haft en relation har J.B.W. uppgett att de inte hade en relation medan vittnet P.P. uppgett att han uppfattat det som att de hade det. J.B.W., som haft både målsäganden och K.K. som arbetskamrater, har bekräftat målsägandens olika uppgifter om vilka kontakter målsäganden haft med K.K., att hon inte sett några som helst tecken på att de hade en relation och att hon och målsäganden hade så tät kontakt att målsäganden skulle ha berättat det för henne om så vore fallet.

Tingsrätten sätter tilltro till dessa uppgifter. P.P. har berättat om hur han uppfattat att målsäganden och hans vän K.K. hade en relation. Han har samtidigt medgett att hans uppfattning baseras främst på K.K:s egna uppgifter. Det kan också konstateras att P.P. uppgett att deras relation skulle ha tagit slut någon gång under hösten 2014 samt att han vet att K.K. och målsäganden skulle ha haft sexuellt umgänge på arbetsplatsen hemma hos vårdtagaren A.T. Dessa uppgifter stämmer inte överens med vare sig vad målsäganden eller K.K. uppgett. Det finns därför tvivel vad gäller tillförlitligheten i de uppgifter detta vittne har lämnat.

Sammantaget anser tingsrätten att utredningen är sådan att den i allt väsentligt stödjer målsägandens berättelse om vad som inträffat och i flera avseenden vederlägger K.K:s version. Målsägandens berättelse ska därför läggas till grund för bedömningen av åtalet. Genom denna berättelse och utredningen i övrigt anser tingsrätten det styrkt att K.K. tilltvingat sig ett samlag och att han måste ha förstått att det skedde mot målsägandens vilja. Gärningen är att bedöma som åklagaren gjort och K.K. ska därför dömas till ansvar för våldtäkt.

Skadestånd

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen är K.K. skyldig att utge ersättning för den skada som målsäganden orsakats av våldtäkten. Tingsrätten gör bedömningen att utifrån den utredning som framförts om målsägandens psykiska mående efter händelsen och vad den medfört för henne är yrkat skadestånd, både vad avser sveda och värk samt kränkning, skäligt och bifalles därför fullt ut. K.K. förpliktas därför att utge skadestånd till målsäganden med 100 000 kr för kränkning och 19 200 kr för sveda och värk.

-  -  -

Tingsrätten prövade i domen även övriga åtal mot K.K.

Påföljd

Den brottslighet K.K. nu befunnits skyldig till är av sådan art och har så högt straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Tingsrätten gör bedömningen att straffvärdet enbart för våldtäkten uppgår till två år sex månader och att straffet för den samlade brottsligheten därför ska bestämmas till två år nio månader.

Utvisning

-  -  -

Den brottslighet K.K. nu sammantaget befunnits skyldig till är av så allvarlig art att han inte bör få stanna kvar i Sverige. Åklagarens yrkande om utvisning ska därför bifallas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde K.K. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första stycket BrB. Han dömdes dessutom för misshandel vid två tillfällen, olaga hot, grov olovlig körning vid sex tillfällen, rattfylleri vid tre tillfällen, ringa narkotikabrott vid fem tillfällen, narkotikabrott vid två tillfällen, grovt rattfylleri vid två tillfällen, brott mot knivlagen och skadegörelse.

Påföljden bestämdes till fängelse i 2 år och 9 månader.

K.K. utvisades ur riket och förbjöds att återvända hit före den 29 juli 2026.

K.K. förpliktades att betala skadestånd till målsäganden med 119 200 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Ann-Carin Glimstedt, tf. hovrättsassessorn Alexandra Östberg Giraldo och nämndemannen Eva Brodd) anförde i dom den 6 oktober 2016 följande.

Utredningen i hovrätten

Samma bevisning som i tingsrätten har lagts fram också i hovrätten, varvid ljud- och bildupptagningarna av förhören i tingsrätten med målsäganden, K.K., P.P., C.L., J.B.W., E.R., D.L., A.A., G.D. och M.S. samt ett larmsamtal har spelats upp. Målsäganden och K.K. har presenterat viss ny bevisning i hovrätten. På K.K:s begäran har vittnesförhör hållits med G.K. och A.T.

Hovrättens domskäl

Skuld

-  -  -

Åtalet för våldtäkt

K.K. har nekat till att det som målsäganden har berättat har hänt men har uppgett att det kan vara så att han och målsäganden den aktuella dagen hade frivilligt samlag. Hovrätten uppfattar hans inställning som att det är ostridigt att han och målsäganden haft samlag.

En alternativ förklaring till målsägandens berättelse skulle enligt K.K. vara att målsäganden blev arg på honom och ville hämnas eftersom han den aktuella dagen, eller någon dag före eller efter, kom hem till henne för att avsluta deras relation och för att berätta att han inte tänkte ställa upp som vittne för henne i en brottsutredning.

HD har i det s.k. Balkongmålet gjort vissa uttalanden om bevisprövning i brottmål (se rättsfallet NJA 2015 s. 702). Av den domen drar hovrätten följande slutsatser. Vid bedömningen av om åklagaren har styrkt åtalet, är det lämpligt att hovrätten inledningsvis bedömer det sammanvägda värdet av den bevisning som åklagaren har åberopat till stöd för åtalet. Om värdet av denna bevisning inte är så högt att det räcker för att åtalet ska vara styrkt, saknar sådan bevisning som har åberopats mot åklagarens gärningspåstående betydelse. Den tilltalade ska då frikännas redan på grund av att bevisningen mot denne är otillräcklig. Om hovrätten däremot kommer fram till att åklagarens bevisning är så stark att den i sig är tillräcklig för att beviskravet ska vara uppfyllt, måste den tilltalades berättelse och den bevisning som stöder denna granskas.

Hovrätten har inte fått den uppfattningen att tidigare uttalanden om bevisvärdering som HD gjort inte ska tillämpas (se bl.a. rättsfallet NJA 2009 s. 447).

För en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i alla brottmål att domstolen genom den utredning som presenterats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal i ett mål om sexualbrott är lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandes och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre. Vid påstådd brottslighet av nu aktuellt slag saknas ofta direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning som utgör ett direkt stöd för åtalet. Det hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En huvuduppgift i sådana mål är att bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet vara tillräcklig för en fällande dom.

Vid bedömningen av en utsaga finns det ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter, samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar. Däremot är det många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt. (Se rättsfallet NJA 2010 s. 671.)

I likhet med tingsrätten anser hovrätten att målsäganden är både trovärdig och tillförlitlig. Det finns inget i utredningen kring hennes person som talar i annan riktning. Frågan är då om det framkommit något som tyder på att målsäganden, som K.K. påstår, talar osanning om att de haft en relation och att den omständigheten skulle förta hennes trovärdighet. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning av P.P:s utsaga. G.K., som är gift med K.K., har endast återberättat vad hennes man sagt om relationen med målsäganden. A.T., som varit arbetsledare för flera av de personer som förekommer i målet, har berättat att hon sett K.K. och målsäganden pussas och kramas. A.T. har varit ovillig att svara på vissa frågor. Hovrätten kan inte säga att A.T. inte är trovärdig men hennes tillförlitlighet kan starkt ifrågasättas. Med beaktande av det anförda kommer hovrätten fram till att de angivna vittnesmålen inte innebär något för målsägandens trovärdighet eller tillförlitlighet vad avser uppgifterna om nu aktuell händelse.

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning om att den till stöd för åtalet åberopade bevisningen är tillräcklig för att beviskravet ska vara uppfyllt. Vad K.K. har uppgett och den bevisning som han har åberopat minskar således inte det mycket starka stöd som bevisningen i målet i övrigt ger åt åtalet och leder således inte till någon annan slutsats än att åtalet är styrkt och att K.K. ska dömas för våldtäkt.

Åtalet för grovt rattfylleri m.m.

-  -  -

Utvisning

Brottet våldtäkt är så allvarligt att K.K. bör utvisas ur Sverige. Vad som upplysts om hans anknytning till det svenska samhället och hans förhållanden i övrigt motiverar inte att han ändå ska få stanna kvar här. Som också tingsrätten har kommit fram till ska han alltså utvisas. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning även beträffande återreseförbudets längd.

Påföljd

Hovrätten anser att straffvärdet för våldtäkten är något lägre än vad tingsrätten kommit fram till, men instämmer trots detta i tingsrättens bedömning att straffvärdet för den samlade brottsligheten uppgår till fängelse motsvarande två år och nio månader. Frågan är om det därutöver finns omständigheter som ska påverka straffmätningen.

Åklagaren har förklarat att orsaken till att K.K. hördes av polisen och delgavs misstanke om våldtäkten först tio månader efter våldtäktsanmälan och att åtal för brottet väcktes så sent som två år efter gärningen var resursbrist hos Polismyndigheten. Enligt åklagaren bör denna omständighet kunna påverka straffmätningen. Hovrätten anser att förseningen utgjorde en kränkning av K.K:s rätt till rättvis rättegång som bör påverka straffmätningen i mildrande riktning med en månad.

Vid straffmätningen beaktar hovrätten även det men som det innebär för K.K. att han på grund av utvisningen inte kan hälsa på sin fru i Sverige, vilket motiverar en sänkning av straffmätningsvärdet med fyra månader.

Fängelsestraffet bestäms därför till två år och fyra månader. Den samlade brottslighetens höga straffvärde och våldtäktbrottets allvarliga art gör att påföljden ska bestämmas till fängelse.

Skadestånd

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning i fråga om skadestånd för kränkning. När det gäller yrkandet om skadestånd för sveda och värk anser hovrätten inte att målsäganden har visat att hon är berättigad till högre skadestånd än de 15 000 kr som enligt praxis döms ut för sveda och värk vid våldtäktsbrott av normalgraden.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten bestämmer fängelsestraffets längd till 2 år och 4 månader.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom i skadeståndsdelen på så sätt att hovrätten bestämmer det belopp som K.K. ska betala till målsäganden till 115 000 kr jämte ränta.

Hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg och nämndemannen Pontus Båth var skiljaktiga enligt följande yttrande.

Först påminner vi om att domstolens uppgift är att bedöma om åklagaren har bevisat åtalet, inte att slå fast om den påstådda gärningen faktiskt har begåtts eller inte.

Bevisningen utgörs i huvudsak av de utsagor som lämnats av K.K. och målsäganden, antingen direkt till polis eller domstol, eller indirekt genom att K.K. eller målsäganden berättat för andra personer som i sin tur vittnat om vad parterna sagt. K.K. påstår att han och målsäganden hade frivilligt samlag, medan målsäganden påstår att hon blev våldtagen.

En central del i parternas berättelser är frågan om de hade en intim relation. I motsats till målsäganden har K.K. berättat att så var fallet. I tingsrätten åberopade han sin vän P.P. som vittne, som bekräftade hans påstående om relationen. I hovrätten har han till stöd för samma sak åberopat två nya vittnen, sin fru G.K. och A.T. Den senare har under ed vittnat om att hon sett K.K. och målsäganden kyssas och kramas.

Visst, det går att rikta invändningar mot vart och ett av dessa vittnen. P.P. är vän till K.K. G.K. har vittnat utan att avlägga ed och är dessutom gift med K.K. Och A.T. kan sägas ha gett uttryck för tydlig partiskhet till förmån för K.K. Inte desto mindre är det sammantagna värdet av deras vittnesmål sådant att det är orimligt - särskilt med hänsyn till att det är åklagaren som ska bevisa den tilltalades skuld, inte tvärtom - att utgå från något annat än att parterna hade ett intimt förhållande.

Detta ändras inte av att vittnet J.B.W. lämnat uppgifter som tyder på motsatsen; om inte annat kan målsäganden ha haft goda skäl att hålla relationen hemlig eftersom det rörde sig om en otrohetsaffär med en arbetskamrat.

Målsägandens förnekande av relationen reser ett allvarligt frågetecken kring hennes trovärdighet; hon tycks helt enkelt inte gå att lita på. Och detta gäller oavsett om det rör sig om uppgifter som hon lämnat direkt till polis eller domstol eller indirekt genom att först berätta för andra personer som sedan vittnat i målet. Redan här står det klart att bevisningen inte räcker för en fällande dom.

Tingsrätten, liksom hovrättens majoritet, slår mynt av rättsintyget och anser att det ger stöd åt åtalet. Vi ställer oss inte bakom en sådan tolkning. Rättsintyget är i själva verket vagt formulerat och stöder likaväl hypotesen om ett intensivt, frivilligt samlag som hypotesen om ofrivilligt samlag. Rättsintyget ger alltså inget beaktansvärt stöd åt åtalet.

Utöver det som vi redan har sagt vill vi peka på några omständigheter som inte är lika viktiga men som ändå förtjänar lite uppmärksamhet.

Målsäganden har berättat att hon hade uppfattningen att K.K. var en dålig person och att hon bjöd hem honom vid ett tidigare tillfälle endast under förutsättning att hennes väninna J.B.W. var med. Men vid tillfället för den påstådda våldtäkten skulle K.K. trots det ensam hälsa på henne för att diskutera något om en telefon. När han så kom på besök tog hon emot honom utsträckt på mage på sin säng. Detta hade hon all rätt att göra. Men mottagandet stämmer illa med vad man skulle förvänta sig i ljuset av hur hon beskrivit sin syn på K.K. Däremot stämmer det väl med K.K:s skildring av parternas relation.

K.K. har berättat att han inte fick utlösning, att han duschade och att han därefter frågade om målsäganden ville utföra oralsex. Vi har svårt att se någon rimlig förklaring till att han skulle berätta att han frågade om oralsex om uppgiften inte är sann. Ett händelseförlopp där han först våldtog målsäganden och sedan frågade om hon vill utföra oralsex framstår som avsevärt mindre sannolikt än ett händelseförlopp där frågan hade föregåtts av frivilligt samlag.

Avslutningsvis vill vi ta upp målsägandens reaktioner efter händelsen: hon var uppriven, i dåligt psykiskt skick och flyttade från sin lägenhet. Allt detta kan tolkas som reaktioner på en våldtäkt. Samtidigt ska man ha klart för sig att målsäganden vid denna tidpunkt hade diagnosen borderline, som ger symptom som impulsivitet, svängningar mellan beundran och fördömande av andra människor och betydande svårigheter att hantera separationer. K.K. har berättat att han vid det aktuella tillfället förklarade för målsäganden just att han ville avsluta relationen.

Vår bedömning är att åklagarens bevisning ligger klart under den nivå som krävs för en fällande dom. Åtalet för våldtäkt ska därför ogillas. I övriga frågor är vi ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ella Nyström, referent, Kerstin Calissendorff och Stefan Johansson) meddelade den 13 april 2017 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Målet i HD

Allmänna utgångspunkter för bevisvärderingen

Värdering av den bevisning som har åberopats till stöd för åtalet

Värdering av K.K:s berättelse och den bevisning i övrigt som han har åberopat

Sammanfattande bedömning av skuldfrågan

Rubricering

Gärningar som inte överklagats

Utvisning och påföljd

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut -  -  -.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Monica Björåsen samt nämndemännen Millan Sjödin och Charlotte Woge) anförde i dom den 11 mars 2016 följande.

Bevisning

M.H. har hörts över åtalet.

Åklagaren har åberopat förhör med målsäganden. Förhören med henne har hållits under förundersökningen och har presenterats inför rätten genom uppspelning av dvd. På åklagarens begäran har även vittnesförhör med målsägandens pappa (Sekretess B), målsägandens mamma (Sekretess C), Å.T., E.Å. och H.A. ägt rum. Åklagaren har även åberopat vittnesförhör med Sekretess D. Förhöret med henne har hållits under förundersökningen och har presenterats inför rätten genom uppspelning av dvd.

-  -  -

Åklagaren har åberopat skriftlig bevisning bestående av karta, fotografier från brottsplatsen, protokoll över brottsplatsen, sakkunnigutlåtande, rättsintyg, journalhandlingar, PM Periscope och KIK, information från målsägandens telefon, telefontömning av målsägandens telefon, information från M.H:s telefon, telefontömning av H.A:s telefon, fotografi på M.H:s telefon och PM angående vilket cigarettmärke M.H. använder.

Domskäl

Skuldfrågan och frågan om skadestånd m.m. (våldtäkt mot barn m.m)

Målsäganden har berättat i huvudsak följande. Hon fick kontakt med M.H. genom apparna Periscope och Instagram samt chatforumet KIK. Kontakten dem emellan inleddes ett par dagar innan de träffades den 12 januari. Innan de träffades talade de med varandra i telefon och hon sa att hon var född 1999. Den 12 januari träffades de vid Brommaplan. M.H. kom dit med bil. Hon hoppade in i bilen och de åkte iväg till en parkeringsplats. De gick båda ut ur bilen för att röka. M.H. försökte kyssa henne men hon försökte undvika kyssarna genom att vrida bort huvudet. Hon hade trott att de skulle träffas som vänner men när M.H. försökte kyssa henne förstod hon att avsikten var någon annan än bara vänskap. De gick sedan in i bilen och satte sig i baksätet. Där kysste M.H. henne och hon kysste honom. Han drog ner henne så att hon kom att ligga på rygg i baksätet. Han började att pulla henne genom att föra in sina fingrar i hennes vagina. Han höll på med det en stund samtidigt som de kysstes. Det kändes inte bra så hon försökte ta bort hans hand men lyckades inte. Hon sa till M.H. att hon var född 2001 med förhoppningen om att han skulle sluta med det han höll på med. M.H. knäppte upp knappen till hennes byxor och drog ned dragkedjan och drog sedan av byxorna. Det gjorde lite ont när han drog av byxorna. Han kastade samtidigt ut den binda hon hade i trosorna. Han särade på hennes ben, lade sig över henne, förde in sin penis i hennes vagina och började jucka. Hon sa nej flera gånger och försökte putta bort honom genom att sätta sina händer mot hans bröstkorg men han slutade inte. Hon sa även att det gjorde ont och han sa då att det inte var något konstigt att det gjorde ont. Han drog sig sedan ur henne och kom på hennes mage. Han gick sedan ur bilen för att röka och hon tog på sig byxorna. Därefter körde han henne tillbaka till Brommaplan där hon tog bussen hem. På hemvägen tog hon kontakt med sin kamrat Sekretess D. Dagen efter händelsen uppsökte hon ungdomsmottagningen i Tyresö. Mottagningen tog sedan kontakt med Södersjukhuset dit hon åkte för provtagning. Hon har haft samlag tidigare men inte med M.H.

M.H. har berättat i huvudsak följande. Han är mycket ute på internet och det var målsäganden som tog kontakt med honom. De började kommunicera på bl.a. Periscope. Sedan talade de med varandra i telefon och hon sa då att hon var född 1999. Under telefonsamtalet frågade han om hon var oskuld och hon sa att hon inte var det. Det var naturligt för honom att ställa den frågan. Senare ringde han och frågade om hon ville träffas och det ville hon. Det var inget han hade planerat i förväg. Han ville bara softa en stund innan han skulle börja arbeta. Han körde bil till Brommaplan där han hämtade upp målsäganden. De åkte till en parkeringsplats och där gick de ur bilen för att röka. De satte sig därefter i bilens baksäte och han hade då inte en tanke på sex. De fick ögonkontakt och hon kollade på hans läppar och de började kyssas. Hon lutade sig tillbaka och de fortsatte att kyssas. Målsäganden hade ett hål i grenen på sina byxor och han stoppade in fingret där och pillade på hennes vagina. De kysstes samtidigt. Han hade inte fingrarna inne i vaginan. Målsäganden försökte inte ta bort hans hand. Därefter öppnade målsäganden knappen till sina byxor och han drog ned dragkedjan varefter hon drog ner byxorna till låren. Han drog sedan av byxorna och trosorna men de kom att sitta kvar på ena benet. Han tog av sin jacka och drog ner sina byxor, men de kom också att sitta kvar på ena benet. Han frågade om målsäganden ville ha sex och hon sa okej. Han låg ovanpå henne men han höll händerna på sätet varför han inte hade sin tyngd på henne. Hon höll i hans armar. Han trängde in i henne. Målsäganden har inte puttat iväg honom eller sagt nej. Hade hon sagt nej hade han slutat. Hon sa vid ett tillfälle att det gjorde ont och han sa då att det var normalt att det gjorde ont. Han kanske gjorde lite för fort i början varför han saktade ned hastigheten och därefter sa målsäganden inget om att det gjorde ont. Han drog sig ur henne och kom på hennes mage. Han torkade av sperman med en servett. Han tog på sig kläderna och gick ur bilen för att röka. De åkte tillbaka till Brommaplan där han släppte av målsäganden. Han uppfattade målsäganden som kaxig och ville inte ha fortsatt kontakt med henne. Några dagar efter deras träff ringde han av misstag till henne. Hans avsikt var egentligen att ringa till en annan person med samma förnamn.

Den 15 januari fick han reda på att polisen sökt honom. Han sökte självmant upp polisen eftersom han inte ansåg att han gjort något fel. I de första polisförhören förnekade han att han haft kontakt med målsäganden och att han hade träffat henne. Han bor tillsammans med sin mamma och syster och han är således den enda mannen i familjen. Anledningen till att han ljög för polisen var att han var rädd för att hans mamma skulle få reda på vad som hänt.

Tingsrättens bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Utgångspunkten är att den som har samlag eller genomför en därmed jämförlig sexuell handling med barn under 15 år döms för våldtäkt mot barn. Om brottet med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som mindre allvarligt döms i stället för sexuellt utnyttjande av barn. En gärning som bygger på frivillighet och ömsesidighet och där barnet närmar sig åldern för sexuellt självbestämmande ska rubriceras som sexuellt utnyttjande av barn och inte som våldtäkt mot barn (se NJA 2006 s. 79 I och II). Bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt. Till ansvar som i 6 kap. BrB är föreskrivet för en gärning som begås mot någon under en viss ålder ska dömas även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andra personen inte uppnått den åldern (se 6 kap. 13 § BrB). Bestämmelsen innebär att kravet på uppsåt inte uppställs när det gäller ett barns ålder. Den valda formuleringen anses innefatta krav på en tämligen hög grad av oaktsamhet. Till ansvar enligt bestämmelsen ska inte dömas om barnet hade en kroppsutveckling som normalt förekommer avsevärt över åldersgränsen och omständigheterna i övrigt inte gav gärningsmannen anledning att vara på sin vakt. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt.

Enligt 6 kap. 1 § BrB döms den som genom misshandel eller annars med våld eller hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år.

Bevisvärdering i sexualmål

HD har i flera avgöranden slagit fast att en trovärdig berättelse från en målsägande kan, i förening med vad som i övrigt framkommit, vara tillräckligt för en fällande dom (jfr NJA 2009 s. 447 I och II och NJA 2010 s. 671). Det krävs dock att domstolen finner, som i alla brottmål, att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till det som åklagaren påstår. Det är inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. En alltigenom trovärdig berättelse från målsäganden kan, trots avsaknad av teknisk bevisning och vittnesuppgifter, i förening med annan stödbevisning, t.ex. målsägandens beteende efter händelsen, ligga till grund för en fällande dom. HD har vid den bedömning av innehållet i målsägandens berättelse som ska göras uttalat att vikt ska fästas vid bl.a. om den är klar, lång, levande, logisk, detaljrik, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konsekvensbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar.

Utgångspunkten för tingsrättens prövning är, som i alla brottmål, den tilltalades berättelse. Om denna inte är så osannolik att den kan lämnas utan avseende eller om den inte motbevisas ska åtalet ogillas.

Bevisvärderingen i detta mål

Som har framgått av målsägandens berättelse och M.H:s berättelse har de samstämmiga uppgifter om stora delar av händelseförloppet före och efter den åtalade gärningen. De har även i huvudsak samstämmiga uppgifter om hur det sexuella umgänget i bilen gått till, med undantag av om M.H. haft sina fingrar inne i eller utanpå hennes underliv innan det vaginala samlaget. Målsäganden och M.H. har även lämnat olika uppgifter om följande omständigheter. Hur målsäganden hamnade på rygg i baksätet, hur målsägandens byxor togs av, om M.H. haft sin kroppstyngd på målsäganden under samlaget, om målsäganden sagt nej och försökt ta bort M.H:s hand när denne tagit på hennes underliv och om hon försökt att trycka bort M.H. när han genomförde samlaget.

Målsäganden och M.H. har lämnat samstämmiga uppgifter om att målsäganden i telefonsamtal med M.H. innan den åtalade händelsen uppgett att hon var född 1999. Deras uppgifter går emellertid isär beträffande om målsäganden i samband med det sexuella umgänget uppgett att hon var född 2001.

Att målsäganden inte förhörts i rättegången manar till särskild försiktighet vid värderingen av hennes utsaga. Målsäganden har så gott som genomgående gett kortfattade svar på de frågor hon fått från förhörsledaren. Ibland har målsäganden upplevts som ifrågasättande till de frågor hon erhållit och det har emellanåt framstått som att målsäganden och förhörsledaren inte riktigt förstått varandra. Det har vid några tillfällen förekommit ledande frågor. Målsäganden har beträffande de avgörande delarna av händelseförloppet upprepat att hon inte ville ha sex med M.H. och att hon flera gånger sagt nej samt försökt ta bort hans hand och trycka bort honom. Målsäganden har även i förhören upprepat att hon under det sexuella umgänget talat om för M.H. att hon var född 2001. Hennes uppgifter om de centrala delarna av händelseförloppet ter sig enligt tingsrättens bedömning statiska och i någon mening inlärda. Målsägandens berättelse är inte så spontan, klar, levande och rik på detaljer som bör krävas för att den ska kunna läggas till grund för bedömningen. Vid bedömningen av målsägandens trovärdighet och tillförlitlighet bör även vägas in att hon varit beredd att inför M.H. ljuga om sin ålder och att hon lämnat olika uppgifter till personer i sin omgivning om hon innan den åtalade händelsen var oskuld eller inte.

Den stödbevisning åklagaren har åberopat består huvudsakligen av vittnesuppgifter från anhöriga och andra personer som målsäganden träffat efter händelsen. Vittnena har berättat vad målsäganden uppgett för dem om den åtalade händelsen. Denna stödbevisning består således av andrahandsuppgifter. Målsäganden har berättat för några av vittnena att hon blivit våldtagen men inte lämnat några detaljer om händelsen. Målsäganden har när hon kom till ungdomsmottagningen i Tyresö velat ha hjälp med ett klamydiatest och ett s.k. dagen efter-piller. Först på fråga från barnmorskan Å.T. om samlaget var frivilligt uppgav målsäganden att samlaget var mot hennes vilja och att hon sagt nej. När det gäller den av åklagaren åberopade bevisningen angående hudavskrapningen vid höger höft, har målsäganden uppgett att hon inte märkt att hon haft skadan. Med hänsyn till detta och med beaktande av skadans karaktär kan tingsrätten inte se att bevisningen har någon nämnvärd betydelse vid bedömningen av åtalet.

Åklagaren har hävdat att M.H:s inledande inställning under förundersökningen, dvs. att han förnekat att han haft kontakt med målsäganden och träffat henne, ska läggas honom till last vid bedömningen av hans trovärdighet. Det kan i och för sig framstå som anmärkningsvärt att en person som är misstänkt för ett brott erkänner att han, som i detta fall, haft sexuellt umgänge med målsäganden först efter att teknisk bevisning presenterats för honom som visar att sexuellt umgänge dem emellan ägt rum. En misstänkt/åtalad person har emellertid rätt att lämna oriktiga uppgifter och tingsrättens bedömning är att M.H:s förklaring till att han inledningsvis inte erkände det sexuella umgänget med målsäganden inte är så orimlig att den kan lämnas utan avseende. Detsamma gäller hans berättelse om den åtalade händelsen som han lämnat under huvudförhandlingen.

Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att målsägandens berättelse inte är så trovärdig och tillförlitlig att den kan läggas till grund för bedömningen och den bevisning som åklagaren har åberopat till stöd för hennes utsaga är inte av den styrka som måste krävas i ett fall som detta. Det är därför inte ställt utom rimligt tvivel att M.H. gjort sig skyldig till de brott som lagts honom till last. I detta ligger att tingsrätten anser att M.H. inte haft skälig anledning att anta att målsäganden inte uppnått 15 års ålder. Åtalet, målsägandens skadeståndstalan och det särskilda yrkandet ska därför ogillas.

Skuldfrågan (olovlig körning)

M.H. har erkänt gärningarna och hans erkännande vinner stöd av övrig utredning varför åtalet är styrkt. Gärningarna ska bedömas på det sätt som åklagaren har gjort gällande.

Påföljdsfrågan

M.H. ska dömas för olovlig körning och påföljden bestäms till dagsböter.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde M.H. för två fall av olovlig körning till 40 dagsböter å 50 kr. Åtalet för våldtäkt mot barn, alternativt våldtäkt eller sexuellt utnyttjande av barn, och målsägandens skadeståndsyrkande ogillades.

Nämndemannen Göran Rönnblom var skiljaktig i skuldfrågan beträffande åtalet för våldtäkt mot barn och ville på anförda skäl bifalla åtalet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Ihrfelt och Charlotte Edvardsson, tf. hovrättsassessorn Malin Engblom, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 14 september 2016 följande.

Utredningen i hovrätten

I frågan om våldtäkt är utredningen i huvudsak densamma som i tingsrätten. På begäran av åklagaren och målsäganden har det som ny bevisning i hovrätten hållits vittnesförhör med psykologen M.M. Journal­anteckningar från Barn- och ungdomspsykiatrin har av målsäganden åberopats som ny skriftlig bevisning.

Målsäganden har numera fyllt 15 år, men åklagaren och målsägandebiträdet har på fråga från hovrätten gjort gällande att hon på grund av sin psykiska hälsa inte kan höras inför rätten. Förhöret med målsäganden har därför även i hovrätten lagts fram genom uppspelning av de barnförhör som hölls hos polisen.

Hovrättens domskäl

Skuld

M.H. ska i enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagats i denna del, dömas för två fall av olovlig körning.

Beträffande åtalet för våldtäkt mot barn gör hovrätten följande överväganden. Som tingsrätten konstaterat är målsägandens och M.H:s berättelser i stora drag överensstämmande när det gäller vad som utspelade sig i samband med deras korta möte och samlag i en bil den aktuella kvällen. När det gäller några av de avgörande momenten har de emellertid haft två skilda versioner. Målsäganden har berättat att hon försökte ta bort M.H:s hand när han berörde hennes underliv, att hon då sade till honom att hon var född 2001, att hon klargjorde att hon inte ville ha samlag genom att säga nej och försöka putta bort M.H. med handen mot hans bröst, att han trots det genomförde samlaget mot hennes vilja samt att han under samlaget höll kvar henne med sin kroppsvikt. Dessa omständigheter har M.H. förnekat. Här står alltså ord mot ord.

Beträffande målsägandens allmänna trovärdighet ger utredningen vid handen att hon vid ett antal tillfällen talat osanning för olika personer. För M.H. har hon först uppgett att hon var äldre än hon var. Vidare har det framkommit att hon lämnat olika uppgifter till olika personer i frågan om hon haft tidigare sexuell erfarenhet. Det kan också noteras att hennes pappa haft uppfattningen att hon inte hade någon skolfrånvaro att tala om före den aktuella händelsen, trots att det i BUP:s journaler antecknats att målsägandens frånvarofrekvens var ett allvarligt problem. Enligt hovrättens bedömning kan det finnas rimliga förklaringar till att tonåringar i vissa sammanhang förtiger eller lämnar oriktiga uppgifter om sådana förhållanden som ålder, sexuell erfarenhet och skolfrånvaro. Generellt bör sådana förtiganden och osanningar inte tillmätas någon avgörande betydelse vid värderingen av den allmänna trovärdigheten av förhörsuppgifter i en brottsutredning.

Med de utgångspunkter som enligt praxis gäller för bevisvärdering i sådana situationer när ord står mot ord, och som tingsrätten redogjort för, kan hovrätten konstatera följande. Generellt sett ska en berättelse som lämnats vid ett videoförhör under förundersökningen värderas med särskild försiktighet. Detta hindrar dock inte att uppgifterna ändå kan vara tillräckliga för att ett åtal ska anses styrkt om förhören genomförts på ett kompetent sätt. För att så skall vara fallet måste krävas, förutom att förhören har skett under betryggande former, bl.a. att förhörsuppgifterna i och för sig framstår som sannolika och inbördes förenliga, att berättelsen inte innehåller moment som ger anledning betvivla uppgifterna samt att dessa inte motsägs av annan utredning (se NJA 1993 s. 616).

Vid värderingen av målsägandens förhörsutsaga har tingsrätten gjort bedömningen att den inte är så spontan, klar, levande och rik på detaljer att den kan läggas till grund för bedömningen. Hennes uppgifter om de centrala delarna av händelseförloppet har bedömts vara statiska och i någon mening inlärda. Tingsrätten har vidare uppfattat vissa kommunikationsbrister mellan förhörsledaren och målsäganden. Hovrätten konstaterar dock att det av utredningen har framgått att målsäganden har vissa funktionsavvikelser som tar sig uttryck i en begränsad förmåga till verbal kommunikation och socialt samspel. M.M. har i sitt förhör utvecklat hur sådana svårigheter kan påverka en persons möjligheter att återge ett skeende och lämna adekvata svar i en förhörssituation. Mot denna bakgrund bedömer hovrätten att den brist på bl.a. spontanitet och detaljrikedom som tingsrätten konstaterat delvis kan bero på dessa svårigheter. Till detta kommer att målsäganden vid förhörstillfället var endast 14 år gammal och att föräldrarna och kompisen D beskrivit henne som inbunden och blyg. Att målsäganden svarat på ett korthugget och en smula kantigt sätt ger mot denna bakgrund inte i sig anledning att ifrågasätta de uppgifter hon lämnat.

I huvudsak har målsäganden successivt utvecklat sina uppgifter under utredningens gång utan att ändra sig på några punkter av betydelse. En väsentlig uppgift lades till först i det andra förhöret då hon berättade att hon försökt trycka bort M.H. med handflatan mot hans överkropp under samlaget. Samma sak har hon emellertid berättat för sin väninna D redan morgonen efter händelsen. Hovrätten kan vidare konstatera att målsäganden i förhöret beskrivit sin kontakt på nätet med H.A. som betydligt mer distanserad än vad de kärleksfulla meddelanden som ingår i den skriftliga bevisningen ger intryck av. Någon direkt felaktighet eller annan osanning i hennes berättelse har emellertid inte framkommit.

Att målsägandens berättelse - oavsett vilken förklaring som kan finnas - inte är spontan och inte heller särskilt lång, levande och rik på detaljer när det gäller de sexuella handlingarna innebär enligt hovrättens mening att det måste ställas särskilt höga krav på stödbevisning för att den ska kunna läggas till grund för bedömningen i skuldfrågan.

Av den stödbevisning som åberopats har följande framkommit. Direkt efter att målsäganden hade lämnat M.H. den aktuella kvällen ringde hon till sin väninna D. D har berättat att målsäganden var ledsen och sade sig ha blivit våldtagen. Väl hemma gjorde målsäganden sökningar på Internet angående våldtäkt och reaktioner efter att ha utsatts för en våldtäkt. Senare under kvällen kom målsäganden och D, efter inrådan från D:s mamma, överens om att följas åt till ungdomsmottagningen nästföljande morgon för att ta ett s.k. dagen efter-piller. På väg till ungdomsmottagningen berättade målsäganden något utförligare för D om vad som hade hänt mellan henne och M.H. Målsäganden berättade då bl.a. att hon hade tvingats till samlaget trots att hon hade sagt nej och försökt putta bort M.H., att denne hade legat över henne samt att hon hade berättat om sin verkliga ålder innan de hade samlag men att M.H. hade avfärdat den informationen som irrelevant. Uppgifter med samma innebörd har målsäganden därefter, i allt väsentligt, upprepat för polisen C.R., barnmorskan Å.T. och kuratorn E.Å. Att hon blivit våldtagen, utan närmare detaljer om själva händelseförloppet i bilen, har målsäganden även berättat för sina föräldrar, H.A. samt vid ett besök hos en mottagning för våldtagna kvinnor.

Enligt hovrättens mening får målsägandens berättelse ett starkt stöd av det faktum att hon i så nära tidssamband med händelsen, upprepade gånger har lämnat de uppgifter som hon har gjort. Det hon har berättat är också väl överensstämmande med de uppgifter hon senare lämnat vid videoförhöret med henne.

Försvaret har i målet ifrågasatt riktigheten av målsägandens berättelse och gjort gällande att målsäganden kan vilja beljuga M.H. av hänsyn till sina föräldrar eller vad hennes kamrater skulle tycka om henne. Hovrätten anser emellertid att det är närmast uteslutet mot bakgrund av dels att hon endast lämnat knapphändiga uppgifter om händelsen till sina föräldrar, dels vad som framkommit om hennes ovilja att anmäla. Såväl polisen C.R. som barnmorskan Å.T. och kuratorn E.Å. på ungdomsmottagningen har nämligen berättat att målsäganden inte ville göra någon polisanmälan. De har berättat att målsäganden blev både besviken och arg när hon förstod att det hon hade berättat skulle leda till ytterligare åtgärder. Målsäganden var nämligen rädd för att hennes berättelse skulle spridas och leda till repressalier för henne och hennes familj. Enligt E.Å. var målsäganden till och med förvånad över att det hon hade utsatts för kunde vara brottsligt.

Mot målsägandens berättelse i förening med stödbevisningen, ska M.H:s berättelse vägas. Vid värderingen av hans uppgifter kan det inte bortses från att han ändrat sina uppgifter under utredningens gång. Först sedan han hade konfronterats med uppgiften om att hans sperma hade påträffats på målsägandens underkläder, medgav han att de över huvud taget hade träffats. Vidare berättade han först vid huvudförhandlingen i tingsrätten att målsäganden hade lämnat ett muntligt samtycke till samlag. Även om han i egenskap av tilltalad i ett brottmål inte kan åläggas en skyldighet att tala eller tala sanning, kan det inte bortses ifrån att det är försvårande för hans trovärdighet att han först vid skarpt läge lämnat uppgifter av så väsentlig betydelse för hans inställning i målet. Han har inte heller kunnat lämna någon trovärdig förklaring till varför han i ett så pass sent skede ändrat, respektive gjort tillägg, till sin berättelse. Ställd mot övrig utredning med starkt bevisvärde, anser hovrätten därför att han är motbevisad om det faktiska händelseförloppet i bilen. Hovrätten lägger därför målsägandens uppgifter, i förening med stödbevisningen, till grund för sin bedömning i målet.

Genom målsägandens uppgifter är det alltså sammantaget visat att hon före samlaget talade om för M.H. vilket år hon rätteligen var född och att denne uppfattade hennes uttalande eftersom han svarade henne. Vidare är det visat att hon klargjorde att hon inte ville ha samlag med M.H. genom att säga nej och försöka att trycka bort M.H. men att han trots detta genomförde samlaget genom att betvinga henne med sin kroppstyngd. M.H. har således haft uppsåt i förhållande till såväl målsägandens ålder, som det tvång som anges i gärningsbeskrivningen. Han är därför straffrättsligt ansvarig för sin gärning. Tingsrättens dom ska därför ändras på så sätt att M.H. döms för den åtalade gärningen.

Rubricering

Den gärning M.H. döms för ska rubriceras som våldtäkt mot barn. Vid den bedömningen har hovrätten beaktat åldersskillnaden mellan parterna, att de inte har haft någon känslomässig relation, att samlaget inte var frivilligt från målsägandens sida samt att samlaget tilltvingats genom visst mått av fysiskt tvång.

Påföljd

Minimistraffet för våldtäkt mot barn är fängelse i två år. I förevarande fall överstiger straffvärdet den nivån mot bakgrund av den grad av fysiskt tvång som utövats mot målsäganden. Vid straffmätningen ska emellertid M.H:s ålder vid gärningen, 19 år, beaktas varför straffmätningsvärdet bestäms till fängelse i ett år och åtta månader.

Vid val av påföljd beaktar hovrätten att det krävs särskilda skäl med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars för att döma till fängelse för en gärning som någon begått vid en ålder mellan arton och tjugoett år (30 kap. 5 § andra stycket BrB). I förevarande fall är någon annan påföljd än fängelse utesluten mot bakgrund av brottets höga straff- och artvärde. M.H. ska därför dömas till fängelse i enlighet med straffmätningsvärdet, d.v.s. ett år och åtta månader.

Skadestånd

Den kränkning som målsäganden utsatts för har varit så allvarlig att hennes skadeståndsyrkande i den delen ska bifallas med skäliga 100 000 kr. Hovrätten bifaller även yrkandet avseende skadestånd för sveda och värk intill ett belopp motsvarande sex månaders akut sjuktid, nämligen 15 000 kr. Att den akuta sjuktiden pågått i tiden därefter är inte visat i målet.

Hovrättens domslut

1. Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten

a) dömer M.H. enligt 6 kap. 4 § första stycket BrB för våldtäkt mot barn den 12 januari 2016,

b) bestämmer påföljden till fängelse i 1 år och 8 månader,

c) förpliktar M.H. att till målsäganden betala skadestånd med 115 000 kr jämte ränta.

-  -  -

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ella Nyström, referent, Kerstin Calissendorff, Agneta Bäcklund och Stefan Johansson.) meddelade den 13 april 2017 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Målet i HD

Vissa bestämmelser om sexualbrott mot barn

Allmänna utgångspunkter för bevisvärderingen

Punkterna 8-14 överensstämmer med punkterna 5-11 under I.

Värdering av den bevisning som har åberopats till stöd för åtalet

Sammanfattande bedömning av skuldfrågan

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens domslut punkt 1 fastställer HD tingsrättens domslut.