RH 1998:18
Ansvar, rubricering och påföljdsval vid sanktionsbrott.
Åklagaren väckte vid Växjö tingsrätt åtal mot S.L. för sanktionsbrott, grovt brott. S.L. påstods ha importerat stövlar från Serbien i strid med de internationella sanktioner som under viss tid gällde mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien". Överträdelser av sanktionerna var straffbelagda enligt lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, numera ersatt av lagen (1996:95) om internationella sanktioner.
Det lades S.L. till last att han i strid med gällande sanktionsregler hade
1. till Sverige infört minst 274 000 par gummistövlar med ett tullvärde av omkring 14 miljoner kronor, dels från Serbien och dels från Makedonien, alla stövlar med ursprung i Serbien,
2. som betalning för stövlar låtit föra varor för stöveltillverkning, värda sammanlagt omkring 11,8 miljoner kronor, från ett antal länder till Serbien och Makedonien,
3. lämnat uppdrag för framtagning av modeller för tillverkning av gummistövlar i Serbien,
4. verkställt betalning om sammanlagt 22 850 DM till en person boende i Serbien, avseende utveckling av gummistövlar, 5. verkställt betalning av lön, sammanlagt 540 000 kr, till en i Serbien bosatt och verksam person.
Åklagaren gjorde gällande att gärningarna var grova eftersom de skett yrkesmässigt och systematiskt samt avsett varor av betydande värde. Han hävdade vidare att i de fall varor förts till och från Makedonien var dessa avsedda för verksamhet av ekonomisk art som drivits från Serbien och därmed omfattade av sanktionerna.
Utöver ansvarsyrkanden förelåg även bl.a. yrkande om förverkande av ca 32 700 par beslagtagna stövlar och yrkande om näringsförbud.
S.L. bestred bifall till samtliga yrkanden.
Växjö tingsrätt (1996-10-24 lagmannen Anders Palm samt nämndemännen Åke Riis, Ingvar Karlsson och Aina Hagelby Torrisi) dömde S.L. för sanktionsbrott till villkorlig dom jämte 100 dagsböter. Beträffande åtalet enligt åtalspunkten 1 fann tingsrätten brott styrkt såvitt avsåg stövlar som importerats från Serbien men ansåg det ha skett av grov oaktsamhet. Eftersom varje import av stövlar bedömdes utgöra ett särskilt sanktionsbrott, var gärningar före den 9 augusti 1993 preskriberade. I någon utsträckning hade stövlar också tillverkats i Makedonien och det kunde inte anses utrett att denna verksamhet drevs från Serbien. I den delen ogillades alltså åtalet. S.L. dömdes under denna punkt för att av grov oaktsamhet ha brutit mot sanktionerna genom att vid 22 tillfällen efter den 9 augusti 1993 ha importerat stövlar, till ett antal som inte preciserades men som uppskattades till omkring hälften av drygt 137 000 par.
Under åtalspunkten 2 dömdes S.L. för att av grov oaktsamhet ha vidtagit 49 kompensationsaffärer efter den 9 augusti 1993, varvid omkring hälften av de levererade varorna uppskattades ha gått till Serbien och således vara straffbara. Åtalet under åtalspunkterna 3 och 5 ogillades. Åtalet under punkten 4 bifölls såvitt avsåg uppsåtliga betalningar om sammanlagt 1 000 DM. Yrkandet om förverkande av beslagtagna stövlar ogillades med hänvisning till att det inte gick att utreda vilka av de beslagtagna stövlarna som härrörde från Serbien. I stället beslutades om värdeförverkande med 500 000 kr. Yrkandet om näringsförbud lämnades utan bifall.
Såväl åklagaren som S.L. överklagade. Åklagaren yrkade bifall till åtalet i dess helhet och att hovrätten skulle bestämma påföljden till fängelse. Han yrkade vidare bifall till de i anslutning till åtalet framställda särskilda yrkandena om förverkande och näringsförbud.
S.L. yrkade att åtalet liksom samtliga i anslutning därtill framställda särskilda yrkanden skulle ogillas.
Göta hovrätt (1997-03-26 hovrättslagmannen Lars Lunning, hovrättsrådet Mats Lundeholm (referent), t.f. hovrättsassessorn Jim Karlsson samt nämndemännen Sture Karlsson och Sven Olof Löfgren) dömde S.L. för sanktionsbrott, grovt brott, enligt åtalspunkterna 1-3 och 5 samt åtalspunkten 4 utom såvitt avsåg en betalning om 9 000 DM. Påföljden bestämdes till fängelse ett år sex månader. Med ändring av tingsrättens dom i fråga om beslag och förverkande förordnade hovrätten vidare om beslag av ett parti om cirka 32 700 par gummistövlar och förklarade stövelpartiet förverkat. Hovrätten fastställde tingsrättens dom i fråga om näringsförbud. S.L. närstående bolag förpliktades också att utge vissa belopp såsom förverkat värde av utbyte av brott.
På i domen närmare anförda skäl fann hovrätten styrkt att de importerade stövlarna hade tillverkats i Serbien. I den mån någon mycket begränsad stövelproduktion hade skett i Makedonien, bedömdes en sådan produktion ha varit styrd av och ha skett för att tillgodose serbiska intressen. Hovrätten tillade i denna del: Enligt hovrättens bedömning omfattas även sådan verksamhet av embargot och förvärv, härrörande från en sådan produktion, utgör därför ett förfarande som omfattas av 6 § sanktionsförordningen. Stöd för en sådan inte alltför restriktiv tolkning av sanktionsbestämmelsernas omfattning och syfte finner man i EG-domstolens dom den 30 juli 1996 i målet C-84/95.
Hovrätten fann därefter på anförda skäl styrkt att S.L. uppsåtligen gjort sig skyldig till de under åtalspunkterna 1- 3 beskrivna gärningarna.
Beträffande ansvaret för utbetalningar till personer i Serbien enligt åtalspunkten 4 anförde hovrätten bl.a. följande: Det är ostridigt att betalningar har skett till en mottagare i Serbien. Enligt huvudregeln i sanktionsförordningen är detta förbjudet. Undantaget för betalningar som sker i humanitära syften infördes den 1 januari 1994. Dessförinnan var förbudet att betala pengar till mottagare i Serbien absolut. Eftersom en för S.L. förmånligare lagstiftning får anses gälla vid domstillfället bör enligt hovrättens mening även utbetalningar före den 1 januari 1994 vara fria från straff i den mån de faller in under undantaget.
Av författningstexten framgår emellertid att det inte är tillräckligt att humanitära skäl har bidragit till utbetalningen, utan en utbetalning får ske bara om den har humanitära skäl som enda motiv. Här är frågan om betalning till en person som i nära anslutning till sanktionerna har haft utvecklingsuppdrag för S.L. Betalningarna har betecknats som lön och de synes ha avsett vissa bestämda tidsperioder. Även om det inte är styrkt att mottagaren har fullgjort utvecklingsuppdrag under sanktionstiden är omständigheterna likväl sådana att det, på de skäl som tingsrätten har anfört, får anses utrett att betalningarna inte har tillkommit bara av rent humanitära skäl. De omständigheter som gör betalningarna olagliga har varit kända för S.L. Det förhållandet att han kanske inte har varit bekant med gällande förbud kan då inte frita honom från ansvar (jfr NJA 1985 s. 281). Åtalet för uppsåtligt brott skall följaktligen bifallas.
Beträffande ansvar enligt åtalspunkten 5 för löneutbetalningar till en anställd i Serbien anförde hovrätten följande: Det är utrett att S.L. i enlighet med åtalet har låtit verkställa utbetalningar av lön som har tillställts S.D. genom förmedling av Handelsbanken i Lammhult.
Det är vidare utrett att S.D. under hela sanktionstiden liksom under tiden före och efter embargot huvudsakligen vistades i Serbien. Av hovrättens bedömningar i det föregående framgår att hans huvudsakliga syssla under sanktionstiden inte har varit den av S.L. angivna - att medverka vid förvärv av makedonska stövlar - utan att medverka vid utförsel av i Serbien tillverkade stövlar m.m. Även om han har varit skriven i Sverige och har haft tillgång till en lägenhet här, framgår av utredningen att han under hela sanktionstiden, och alltjämt, har haft sin familj och sin egentliga bostad i Serbien och att det är där som han har varit verksam under den fyra år långa sanktionstiden. Det förhållandet att han har varit skriven i Sverige kan då inte tillmätas någon avgörande betydelse (jfr den inom den internationella privaträtten grundläggande principen om platsen för arbetets utförande som den dominerande anknytningsfaktorn). S.D. skall därför i detta sammanhang betraktas som en serbisk medborgare som bor och arbetar i Serbien. Han måste då i sanktionslagens och sanktionsförordningarnas mening anses ha sitt hemvist i Serbien.
S.D:s arbete får, i enlighet med vad S.L. har påstått, anses ha skett för svenska företags räkning. Av 7 § sanktionslagen, liksom även av 9 § förordningen (1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro), följer emellertid att varje betalning av pengar till en mottagare i Serbien är förbjuden. Förbudet gäller således även löneutbetalningar till i Serbien bosatta personer som arbetar där för svenska företag. Varje annan tolkning skulle ge alltför stora möjligheter att kringgå sanktionerna.
För tiden efter den 1 juli 1993 har detta ytterligare förtydligats genom de bestämmelser som har införts i 7 a- b §§ sanktionslagen med motsvarande tillägg i 9 a-b §§ nämnda förordning. Av dessa framgår att varje utbetalning av pengar som tillkommer en person med hemvist i Serbien är förbjuden. Lagstiftningen angående utbetalningar ändrades den 1 januari 1995 i samband med Sveriges anslutning till Europeiska unionen. 1992 års sanktionsförordning upphävdes och de handlingar som inte var förbjudna redan enligt Europeiska gemenskapens rättsakter fördes över till en ny regeringsförordning, nämligen förordningen (1994:1668) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro). I denna förordning finns bl.a. förbud mot betalningar till mottagare i Serbien.
Denna 1994 års sanktionsförordning är således den författning som efter den 1 januari 1995 kriminaliserar sådana löneutbetalningar som är aktuella i målet. Från Utrikesdepartementets handelsavdelning har inhämtats att 1994 års förordning inte har underställts riksdagen för godkännande. Detta väcker frågan om förordningen därmed har förfallit enligt 1 § tredje stycket sanktionslagen. Vad som skall underställas riksdagen för godkännande är emellertid regeringens förordnande om tillämpning av vissa sanktionsbestämmelser. Ordvalet får anses innebära att det är det sakliga innehållet i en förordning som skall underställas, inte förordningen som sådan. Förbudet mot betalningar i 1994 års förordning motsvarar helt bestämmelserna i 1992 års sanktionsförordning. Eftersom dessa har godkänts av riksdagen får formkraven anses iakttagna och 1994 års sanktionsförordning är därmed giltig.
Betalningarna till S.D. har med andra ord stått i strid med de meddelade sanktionerna och den svenska förbudslagstiftningen.
S.L. har inte betalat ut pengarna direkt till S.D. utan han har låtit betala in dem på ett konto i Sverige. Han har emellertid avsett att pengarna skulle ställas till S.D:s disposition, vilket också har skett. I och med att pengarna har varit tillgängliga för lyftning, får S.L. anses ha verkställt betalning på det sätt som åklagaren har påstått. Han har också känt till de förhållanden som gör att S.D. skall anses vara en mottagare med hemvist i Serbien. Det förhållandet att han måhända kan ha varit oklar över sanktionernas närmare innebörd såvitt gäller betalningar kan inte frita honom från ansvar. Åtalet skall alltså bifallas.
Vid ställningstagande till frågor om rubricering av brotten m.m. anförde hovrätten: De sanktioner som åtalet hänför sig till har numera upphört. Åtalet gäller emellertid gärningar som under viss tid har varit straffbelagda på grund av då rådande särskilda förhållanden. Av 5 § 2 st. i promulgationslagen till brottsbalken, vilken bestämmelse anses tillämplig även inom specialstraffrättens område (se NJA 1995 s. 606), följer att det inte påverkar gärningarnas straffbarhet att lagstiftningen sedermera har blivit upphävd. Åklagaren har valt att dela upp gärningsbeskrivningen i olika punkter. Vissa av de olika gärningarna har emellertid, som antytts i det föregående, utgjort delar av en och samma verksamhet i det gemensamma syftet att importera stövlar från det sanktionsdrabbade Serbien. Även om gärningarna formellt sett utgör olika brott har de ett sådant inbördes samband att de bör bedömas i ett sammanhang. Därvid noterar hovrätten att det har gällt en omfattande yrkesmässig handel till ett värde av omkring 14 miljoner kronor, att verksamheten har pågått under flera år och att den har bedrivits på ett förslaget sätt. Varje led i det brottsliga förfarandet bör mot den angivna bakgrunden bedömas som grovt sanktionsbrott. Någon preskription blir därmed inte aktuell.
I påföljdsfrågan anförde hovrätten följande: Åklagaren har uttalat att det finns anledning att se allvarligt på sanktionsbrott, främst med tanke på att sanktionsbrotten sammantagna har medverkat till att förlänga lidandet för krigets offer. Hovrätten delar åklagarens uppfattning (jfr EG- domstolens dom den 27 februari 1997 i målet C-177/95, särskilt punkt 38). Gärningarna är av sådan art att annan påföljd än fängelse inte kommer i fråga. De omständigheter som kvalificerar gärningarna som grova brott motiverar ett kännbart fängelsestraff.
Någon etablerad straffmätningspraxis finns inte när det gäller brott mot sanktionslagen. När den särskilda straffskalan infördes för grovt brott skedde det med hänvisning till straffskalan för grov varusmuggling, och det uttalades att grova sanktionsbrott kunde vara lika straffvärda som motsvarande brott mot sådana införsel- och utförselbestämmelser som straffsanktioneras enligt varusmugglingslagen (se prop.1985/86:52 s. 19 f). Med ledning härav finner hovrätten att påföljden kan stanna vid fängelse ett och ett halvt år. Därvid beaktar hovrätten även att S.L. närstående företag kommer att drabbas av kännbara ekonomiska följder.
Ett i målet framställt yrkande om näringsförbud ogillades med hänsyn till bl.a. att sanktionsbrotten inte ansågs ge uttryck för en generellt sett bristande lämplighet att bedriva näringsverksamhet.