RH 2002:53

Limhamnshus Vessinge AB köpte den 5 oktober 2000 fastigheten Perstorp Perstorp 21:8 för 2 600 000 kr.

Inskrivningsmyndigheten i Klippans domsaga (2001-01-05, tingsnotarien Paula Eninge) beviljade Limhamnshus Vessinge AB lagfart på fastigheten. Inskrivningsmyndigheten antecknade i beslutet att taxeringsvärdet uppgick till 8 072 000 kr och fastställde stämpelskatten till 242 160 kr.

Limhamnshus Vessinge AB överklagade inskrivningsmyndighetens beslut och yrkade att stämpelskatten skulle bestämmas till 78 000 kr.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2002-11-05, hovrättslagmannen Per Eriksson och hovrättsrådet Cecilia Gilljam) fastställde, med ändring av inskrivningsmyndighetens beslut, stämpelskatten till 78 000 kr.

I skälen anförde hovrätten bl.a. följande.

Limhamnshus Vessinge AB har anfört följande. Bolaget förvärvade den 5 oktober 2000 fastigheten Perstorp Perstorp 21:8 för en köpeskilling om 2 600 000 kr. Vid fastighetstaxering 1998 hade fastigheten åsatts ett taxeringsvärde om 7 720 000 kr. Innan fastigheten såldes lät Kronofogdemyndigheten i Malmö värdera den. I värdeutlåtandet angavs att fastigheten hade ett marknadsvärde om 1 700 000 kr. Fastighetens värde hade gått ned avsevärt under tiden mellan fastighetstaxeringen och förvärvet. Anledningen härtill får anses vara en väsentlig ökning av antalet vakanta lägenheter, med därmed följande negativt driftsnetto eller liknande anledningar. Eftersom fastigheten tappat större delen av sitt värde efter den 1 januari 2000 är 11 § stämpelskattelagen tillämplig, och stämpelskatten skall bestämmas genom en jämförelse mellan köpeskillingen om 2 600 000 kr och värdet fastställt enligt 11 § och 9 § andra stycket stämpelskattelagen, vilket enligt värdeutlåtande uppgår till 1 700 000 kr. Härav följer att stämpelskatten för bolagets förvärv av fastigheten Perstorp Perstorp 21:8 skall fastställas till 78 000 kr.

Kammarkollegiet har i yttrande, som kom in till hovrätten den 26 mars 2001, upplyst att fastigheten vid allmän fastighetstaxering för 2000 åsattes ett taxeringsvärde om 3 372 000 kr och tillstyrkt att stämpelskatten beräknas på detta värde.

I ett senare yttrande, inkommet till hovrätten den 25 april 2001, har Kammarkollegiet vidhållit sin inställning.

Därefter har Kammarkollegiet den 25 maj 2001 till hovrätten inkommit med ett yttrande av följande innehåll: "Med hänsyn till att bolagets förvärv har sin grund i en exekutiv försäljning och den samlade utredning om fastighetens värde som numera föreligger i målet har kollegiet ingen erinran mot att stämpelskatten fastställs till 78 000 kr beräknad på köpeskillingen om 2,6 milj. kr."

Frågan i målet är huruvida stämpelskatten skall beräknas på det sedermera fastställda taxeringsvärdet för 2000, dvs. 3 372 000 kr, eller på köpeskillingen om 2 600 000 kr. I det senare fallet blir det aktuellt att tillämpa 11 § stämpelskattelagen, varvid måste förutsättas att fastighetens värde gått ner av skäl som närmare beskrivs i den bestämmelsen, dvs. eldsvåda, borttagande av byggnad, skogsavverkning, väsentlig förändring av rörelse i vilken egendomen har använts eller annan liknande anledning.

Det finns skäl som talar för att en materiell prövning skulle kunna leda till att stämpelskatten fastställdes utifrån taxeringsvärdet om 3 372 000 kr (se NJA 2000 s. 223 och NJA 2001 C 33). Emellertid har Kammarkollegiet tillstyrkt bifall till överklagandet. Frågan är vilken betydelse detta har för hovrättens prövning.

Kammarkollegiet är enligt 12 § förordningen (1984:406) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter den myndighet som med stöd av 42 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter har att granska inskrivningsmyndigheternas beslut i ärenden om fastställande av stämpelskatt och föra det allmännas talan vid domstol i mål där denna lag är tillämplig.

I den juridiska litteraturen (se Peter Fitger, Rättegångsbalken, Del 4, s. 52:36) har uttalats att, i fall då en central förvaltningsmyndighet med tillsynsuppgifter uppträder som motpart till klaganden, ett medgivande som myndigheten gör inte bör frångås annat än om det finns speciella skäl för detta, åtminstone när målet gäller endast pengar. Stöd för denna uppfattning finns att hämta i rättsfallen NJA 1984 s. 330 (Riksskatteverket), 1985 s. 592, 1987 s. 136 och 1994 s. 696 (Domstolsverket) samt i justitieråden Vängbys och Linds motivering i NJA 1986 s. 582 (Kammarkollegiet). I sistnämnda rättsfall motiverade visserligen majoriteten målets utgång på ett sätt som kan tolkas som att man gjorde en materiell prövning. Emellertid utföll prövningen i att Högsta domstolen anslöt sig till Kammarkollegiets uppfattning, inte att man frångick denna.

Enligt hovrättens uppfattning saknas bärande skäl att göra åtskillnad mellan vilken vikt som skall fästas vid en central förvaltningsmyndighets tillstyrkande av ett överklagande, beroende på vilken myndighet det rör sig om. Även om skattefrågor inte anses röra den enskildes civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen, framstår det inte heller som rimligt att en allmän domstol - som förutsätts uppträda opartiskt - skall ta till vara statens fiskala intressen, i vart fall inte i en omfattning som går utöver vad den centrala tillsynsmyndigheten anser sig böra göra.

Som framgått gäller förevarande mål enbart ekonomiska intressen. Kammarkollegiets tillstyrkande av överklagandet bör med beaktande härav och i enlighet med vad hovrätten i övrigt anfört frångås endast om det föreligger speciella skäl. Med hänsyn till att kollegiets ståndpunkt bygger på en rättstillämpning, som inte framstår som orimlig, kan sådana skäl inte anses föreligga. Överklagandet bör följaktligen bifallas och stämpelskatten bestämmas till 78 000 kr.

Från beslutet var tf. hovrättsassessorn Niklas Ljunggren, referent, skiljaktig och anförde:

Frågor om stämpelskatt för förvärv av fast egendom avgörs av inskrivningsmyndighet och, efter överklagande, allmän domstol. En domstol är vid sin prövning av ett sådant mål inte bunden av medgivanden, varken från den enskilde (se NJA 1981 s. 1047) eller från det allmännas företrädare (se NJA 1986 s. 579, 2001 s. 56 och NJA 2001 C 33). Domstolen har i stället att självständigt pröva skattens storlek utifrån de omständigheter som framkommit i målet (jämför beträffande medgivanden från det allmännas företrädare i förvaltningsprocessen, RÅ 84 2:97 och RÅ 2001 ref 75).

Bestämmelsen i 11 § stämpelskattelagen gäller det fallet att en fastighet på grund av eldsvåda, borttagande av byggnad, skogsavverkning, väsentlig förändring av rörelse i vilken egendomen har använts eller annan liknande anledning gått ned i värde efter den tidpunkt som det annars tillämpliga taxeringsvärdet avser. Enligt lagrummets förarbeten har avsikten varit att undvika obilliga konsekvenser när en fastighets värde kraftigt påverkats av yttre händelser, men att en värdenedgång till följd av exempelvis lågkonjunktur inte skall påverka stämpelskatten (jfr prop. 1964:75 s. 127 och 132). Av Högsta Domstolens avgörande NJA 1995 s. 486 framgår att bestämmelsen inte skall ges en vidare tillämpning än vad som följer av dess ordalydelse.

Vad Limhamnshus Vessinge AB anfört innefattar inte ens något påstående om att fastigheten undergått en sådan förändring som anges i 11 § stämpelskattelagen. Stämpelskatt skall därför enligt huvudregeln i 9 § samma lag utgå med 3 372 000 x 0,03 = 101 160 kr.

Målnummer Ö 244-01