Ds 2012:53
Erkännande och verkställighet av utevarodomar inom Europeiska unionen
Sammanfattning 1
Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar syftar till att stärka den enskildes rättssäkerhet och förenkla och effektivisera det rättsliga samarbetet inom unionen.
Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar i fem andra rambeslut som reglerar det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna och som bygger på principen om ömsesidigt erkännande, bl.a. rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Dessa fem rambeslut innehåller regler om under vilka förutsättningar en medlemsstat ska erkänna och verkställa en annan stats dom eller beslut, bl.a. när domen eller beslutet meddelats i den dömdes utevaro. För närvarande ser dessa regler olika ut och avsikten med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar är att åstadkomma en så likartad reglering som möjligt och på så sätt tydliggöra vilka utevarodomar som kan verkställas över gränserna.
Riksdagen godkände den 12 november 2008 ett utkast till rambeslut om verkställighet av utevarodomar (prop. 2008/09:20, bet. 2008/09:JuU9, rskr. 2008/09:31). Den 26 februari 2009 antog rådet för inrikes och rättsliga frågor rambeslutet.
I promemorian lämnas förslag till ny lagstiftning som krävs för att genomföra delar av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2014.
Promemorians lagförslag 2
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2003:1156 ) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder
dels att 3 kap. 1 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 § ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska
Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (ram-
beslutet), ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om
Promemorians lagförslag Ds 2012:53
unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.
verkställighet av utevarodomar1.
Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslut i förhållande till den staten.
I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder.
I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande.
I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande.
I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande av en svensk med-
borgare.
I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte skall tillämpas i förhållande till Danmark och Finland.
I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte ska tillämpas i förhållande till Danmark och Finland.
I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande.
I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.
I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige.
I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige.
1 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).
Ds 2012:53 Promemorians lagförslag
2 kap.
3 §
Överlämnande får inte beviljas
1. om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande,
2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 1 och 2 §§ krävs för att överlämnande skall få beviljas,
3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § skall överlämnas till en annan medlemsstat,
4. om den eftersökte skall utlämnas för brott eller om han eller hon skall överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller
5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige.
2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 2 § krävs för att överlämnande ska få beviljas,
3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § ska överlämnas till en annan medlemsstat,
4. om den eftersökte ska utlämnas för brott eller om han eller hon ska överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige, eller
6. om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i arresteringsordern att något av villkoren i artikel 4a i rambeslutet är uppfyllt.
Promemorians lagförslag Ds 2012:53
5 kap.
6 §
Om garantier som avses i 3 kap. 1 och 2 §§ har lämnats av en utländsk myndighet, skall rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.
Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag
skall om möjligt meddelas av
rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.
Om garantier som avses i 3 kap. 2 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.
Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. De nya föreskrifterna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2009:1427 ) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.
Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff
(rambeslutet), ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar 1 .
3 kap.
11 §
En verkställbarhetsförklaring får inte meddelas
1 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).
Promemorians lagförslag Ds 2012:53
1. om det för samma gärning meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,
2. om gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och den inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap. 7 § brottsbalken innebär att preskription inträtt,
3. om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks,
4. om en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,
5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och intyget inte
anger att den dömde person-
ligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller
5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och det inte har be-
kräftats i intyget att den dömde
personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller
6. om bötesstraffet har meddelats vid en rättegång där den dömde personligen inte inställt sig och intyget inte anger att denne personligen eller genom behörigt ombud informerats om förfarandet eller att den dömde har förklarat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet.
6. om bötesstraffet har beslutats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 7.2 i–j i rambeslutet är uppfyllt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. De nya föreskrifterna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2011:423 ) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande.
Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (rambeslutet), ändrat
genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar 1 .
3 kap.
11 §
En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om
1. det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en
1 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).
Promemorians lagförslag Ds 2012:53
annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,
2. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan svensk lag har meddelats beslut att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för beslutet om förverkande,
3. en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,
4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte varit närvarande och det av intyget inte framgår
– att denne personligen eller genom behörigt ombud informerats om rättegången, eller
– att denne har meddelat att beslutet inte bestrids, eller
4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och det inte har
bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 8.2 e i rambeslutet är uppfyllt, eller
5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. De nya föreskrifterna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.
Internationellt straffrättsligt 3
samarbete
3.1 Allmänt om det internationella straffrättsliga samarbetet
3.1.1 Det mellanstatliga samarbetet
Det internationella straffrättsliga samarbetet syftar till att stater bistår varandra i pågående brottsutredningar eller inför och under rättegång i brottmål, men också att en stat hjälper en annan stat med att verkställa en straffrättslig påföljd eller ett beslut om särskild rättsverkan av brott. Det straffrättsliga samarbetet innebär vanligen att en stat ansöker om hjälp med en viss åtgärd hos en annan stat. Den sistnämnda staten beslutar om åtgärden ska vidtas eller inte.
Det internationella straffrättsliga samarbetet baserar sig huvudsakligen på internationella konventioner och avtal som förhandlats fram inom Europarådet. Inom FN har ett flertal konventioner också antagits i vilka det finns bestämmelser om straffrättsligt samarbete. Det senaste decenniet har utvecklingen av det straffrättsliga samarbetet främst skett inom EU.
Inom ramen för utlämning, internationell rättslig hjälp och överförande av lagföring kan stater bistå varandra i brottsutredningar och rättegångar. Det kan vara fråga om att utlämna en person som är misstänkt för brott till den stat där han eller hon ska lagföras. En stat kan vidare lämna rättslig hjälp i brottsutredningar med förhör, husrannsakan och beslag eller hemlig
Internationellt straffrättsligt samarbete Ds 2012:53
avlyssning. Rättslig hjälp kan också lämnas inför eller under rättegång, t.ex. i form av delgivning eller vittnesförhör. Slutligen kan en stat bistå en annan stat genom att överta lagföringen för ett visst brott.
Utlämningssamarbetet har sin utgångspunkt i Europarådets utlämningskonvention från 1957. Villkoren för att Sverige ska utlämna en eftersökt person finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen). Inom Norden finns en särskild reglering om överlämnande.
Bestämmelserna om internationell rättslig hjälp baserar sig på Europarådets konvention om ömsesidig rättslig hjälp från 1959 samt EU:s konvention från 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Till båda konventionerna finns flera tilläggsprotokoll. Sveriges åtaganden i relation till dessa överenskommelser återfinns huvudsakligen i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Stater hjälper även varandra med att verkställa påföljder och beslut om särskild rättsverkan av brott. Utlämning kan ske av en dömd person för att han eller hon ska verkställa sitt straff i ett annat land (samma regelverk som anges ovan). Detta samarbete omfattar annars de situationer när en stat tar över verkställigheten av t.ex. en påföljd som en annan stat dömt ut eller beslutat om. Det kan röra sig om fängelsestraff eller annan frihetsberövande påföljd (t.ex. rättspsykiatrisk vård), men även bötesstraff och andra icke frihetsberövande påföljder, t.ex. skyddstillsyn.
Samarbetet kring överförande av verkställighet av olika påföljder eller beslut om särskild rättsverkan av brott baserar sig på olika europeiska konventioner antagna av Europarådet. De mest framträdande är 1970 års konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), 1983 års konvention om överförande av dömda personer (överförandekonventionen) med ett tilläggsprotokoll från 1997, samt 1990 års konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen). Nämnda överenskommelser har
Ds 2012:53 Internationellt straffrättsligt samarbete
genomförts genom lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) som reglerar verkställighet av fängelse, bötesstraff och beslut om förverkande. Inom Norden finns en särskild reglering om nordisk verkställighet.
3.1.2 Utevarodomar i det mellanstatliga samarbetet
I utlämnings-, brottmålsdoms- respektive förverkandekonventionen finns särskilda regler för den situationen att den dom eller det beslut som är föremål för verkställighet har meddelats i den berörde personens utevaro. Bestämmelserna skiljer sig dock åt. I brottmålsdomskonventionen ges den dömde en möjlighet att begära omprövning av domen innan en verkställighet blir aktuell (se artiklarna 21–30 samt 19–22 §§ internationella verkställighetslagen).
När det däremot gäller utlämnings- och förverkandekonventionen kan den anmodade staten vägra verkställighet om den anser att vissa grundläggande rättigheter inte har uppfyllts eller, vid utlämning, den dömde inte garanteras ny domstolsprövning (se artikel 3 i andra tilläggsprotokollet till utlämningskonventionen och artikel 18 i förverkandekonventionen, och som återfinns i 9 § tredje stycket utlämningslagen respektive i 5 § andra stycket internationella verkställighetslagen).
3.2 Det straffrättsliga samarbetet inom EU
3.2.1 Principen om ömsesidigt erkännande
Inom EU pågår ett omfattande arbete med att ersätta den traditionella formen av mellanstatligt samarbete, som beskrivits i föregående avsnitt, med ett samarbete som bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut. Principen har som utgångspunkt att medlemsstaterna inte ska ifrågasätta varandras domar och beslut, utan i stället direkt verkställa dem trots eventuella olikheter i medlemsstaternas materiella och
Internationellt straffrättsligt samarbete Ds 2012:53
processuella reglering. Genom att erkänna och verkställa domar och beslut utan någon ytterligare prövning av grunderna för domen eller beslutet uppnås ett enklare, snabbare och effektivare samarbete. Den verkställande staten får endast göra en formaliserad och begränsad prövning av om domen eller beslutet ska erkännas och verkställas. Syftet med ömsesidigt erkännande är alltså att skapa ett mervärde i förhållande till det traditionella straffrättsliga samarbetet.
Med dessa utgångspunkter har ett flertal rättsakter förhandlats fram inom EU. Den första rättsakten som antogs var rambeslutet 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslutet om en europeisk arresteringsorder). Rambeslutet ersätter den utlämningsreglering som tidigare gällt mellan medlemsstaterna.
Därefter har flera rättsakter antagits, varav flertalet rört verkställighet av domar och slutliga beslut. De första som antogs var rambeslutet 2005/214/RIF om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (rambeslutet om verkställighet av bötesstraff) och rambeslutet 2006/783/RIF om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande) Rambesluten innebär att bötesstraff och beslut om förverkande som meddelats i en medlemsstat ska kunna verkställas i en annan medlemsstat.
Vidare har rådet antagit rambeslutet 2008/909/RIF om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (rambeslutet om överförande frihetsberövande påföljder) och rambeslutet 2008/947/RIF om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (rambeslutet om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder). Dessa rambeslut skapar möjligheter för en dömd person att kunna verkställa påföljden i sitt hemland.
Ds 2012:53 Internationellt straffrättsligt samarbete
I avsnitt 4.1 redogörs närmare för genomförandet av dessa rättsakter.
3.2.2 Regleringen av utevaro i rambesluten om ömsesidigt erkännande av domar och beslut
I alla de rambeslut som redogjorts för i föregående avsnitt finns bestämmelser som gör det möjligt för den verkställande staten att vägra erkännande och verkställighet på grund av att domen eller beslutet har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var närvarande.
Enligt artikel 5.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder kan den verkställande myndigheten uppställa villkor om att den dömde ska ges möjlighet till en förnyad prövning och vid denna ha rätt att närvara, i de fall den eftersökte i den utfärdande medlemsstaten har dömts utan att ha varit personligen närvarande vid förhandlingen och inte heller personligen varit kallad till denna. Lämnas inte en sådan garanti får ett överlämnande vägras. Konstruktionen motsvarar i huvudsak den som finns i artikel 3 i andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonvention.
I rambesluten om verkställighet av bötesstraff respektive beslut om förverkande finns det bestämmelser som innebär att den verkställande staten kan vägra verkställighet om bötesstraffet (artikel 7.2 g) eller beslutet om förverkande (artikel 8.2 e) har meddelats efter en förhandling i den dömdes utevaro. Bestämmelserna skiljer sig i viss mån åt men innebär i stort att verkställighet kan vägras om inte den utfärdande staten intygar att personen eller behörig företrädare för denne underrättats om förhandlingen eller att personen har uppgett att han eller hon inte bestrider bötesstraffet eller beslutet om förverkande.
I rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder anges att den verkställande staten får vägra att erkänna domen och verkställa påföljden när det är fråga om en utevarodom (artikel 9.1 i). Det får dock inte ske om intyget anger att personen kallats personligen eller via en behörig företrädare
Internationellt straffrättsligt samarbete Ds 2012:53
underrättats om tid och plats för den förhandling som ledde till att domen meddelades i personens frånvaro eller att personen har meddelat att han eller hon inte bestrider saken. En likalydande bestämmelse återfinns i artikel 11.1, punkt h, i rambeslutet om övervakning av icke frihetsberövande påföljder.
Genomförandet av vissa ram-4
beslut och svenska regler om utevarodomar
4.1 Genomförandet av vissa rambeslut
4.1.1 Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder
Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder har genomförts i svensk rätt genom lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (prop. 2003/04:7, bet. 2003/04:JuU8, rskr. 2003/04:107; lagen om en europeisk arresteringsorder) och två förordningar. En europeisk arresteringsorder innebär att en medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. I lagen anges de närmare förutsättningarna och villkoren för ett sådant överlämnande från Sverige. Det är domstol som beslutar om överlämnande ska ske. I lagen anges ett antal vägransgrunder, vars tillämpning kan medföra att något överlämnande inte sker. Vidare finns bestämmelser som innebär att Sverige kan ställa särskilda villkor gentemot den utfärdande staten innan ett överlämnande sker.
Om överlämnandet avser en verkställighet av en utevarodom anges i 3 kap. 1 § lagen om en europeisk arresteringsorder att överlämnande får beviljas endast om den utfärdande myndigheten lämnar garantier att den eftersökte kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten och att där bli dömd efter en rättegång vid vilken
Genomförandet av vissa rambeslut och svenska regler om utevarodomar Ds 2012:53
han eller hon har möjlighet att närvara. Lämnas inte en sådan garanti utgör det hinder mot överlämnande enligt 2 kap. 3 § 2 samma lag.
4.1.2 Rambeslutet om verkställighet av bötesstraff
Rambeslutet om verkställighet av bötesstraff har genomförts i svensk rätt genom lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (lagen om verkställighet av bötesstraff, prop. 2008/09:218, bet. 2009/10:JuU3, rskr. 2009/10:33). Lagen omfattar såväl svenska beslut om bötesstraff som sänds över till en annan stat inom EU för verkställighet, som bötesstraff som översänds från en annan medlemsstat till Sverige för verkställighet.
Med svenska bötesstraff avses enligt 1 kap. 2 § lagen om verkställighet av bötesstraff böter enligt 25 kap. brottsbalken och företagsbot enligt 36 kap. samma balk samt beslut om rättegångskostnader och avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. I 1 kap. 3 § i lagen om verkställighet av bötesstraff anges vad som är att anses som ett utländskt bötesstraff. Enligt 2 kap. 1 § samma lag är det Kronofogdemyndigheten i Sverige som är behörig att ansöka om verkställighet av svenska böter utomlands. Förutsättningarna för detta är bl.a. att tillgångar finns i en annan medlemsstat och att det kan antas att det finns fördelar med en indrivning i den staten. Det är också samma myndighet som har getts behörighet att pröva under vilka förutsättningar utländska bötesstraff ska kunna verkställas i Sverige och om det föreligger några hinder för verkställighet (3 kap. 4 §). Om förutsättningar finns meddelas en s.k. verkställbarhetsförklaring. Kronofogdemyndighetens beslut kan överklagas till allmän domstol.
Har bötesstraffet meddelats i den dömdes utevaro får enligt 3 kap. 11 § 6 lagen om verkställighet av bötesstraff någon verkställbarhetsförklaring inte meddelas om inte intyget anger att den dömde personligen eller genom behörigt ombud informerats
Ds 2012:53 Genomförandet av vissa rambeslut och svenska regler om utevarodomar
om förfarandet eller att den dömde har förklarat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet.
4.1.3 Rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande
Rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande har genomförts i svensk rätt genom lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen (lagen om verkställighet av beslut om förverkande, prop. 2010/11:143, bet. 2010/11:JuU16, rskr. 2010/11:186;). Bestämmelserna omfattar situationer när såväl svenska beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat för verkställighet där, som när utländska beslut om förverkande översänds till Sverige från en annan medlemsstat för verkställighet här.
På motsvarande sätt som vad gäller bötesstraff anges i 1 kap. 2 och 3 §§ i lagen om verkställighet av beslut om förverkande vilka svenska respektive utländska beslut om förverkande som omfattas av lagen. Enligt 2 kap. 1 § i lagen är det Kronofogdemyndigheten i Sverige som är behörig att ansöka om verkställighet av svenska beslut om förverkande utomlands. Förutsättningarna för detta är likartade de som gäller för verkställighet av bötesstraff, bl.a. att den förverkade egendomen finns i en annan medlemsstat och att det kan antas att det finns fördelar med en verkställighet i den staten. Kronofogdemyndigheten har också getts behörighet att pröva under vilka förutsättningar utländska beslut om förverkande ska kunna verkställas i Sverige och om det föreligger några hinder för verkställighet (3 kap. 4 §). Om förutsättningar finns meddelas en s.k. verkställbarhetsförklaring. Kronofogdemyndighetens beslut kan överklagas till allmän domstol.
Har beslutet om förverkande meddelats i den dömdes utevaro får enligt 3 kap. 11 § 4 lagen om verkställighet av beslut om förverkande någon verkställbarhetsförklaring inte meddelas om det
Genomförandet av vissa rambeslut och svenska regler om utevarodomar Ds 2012:53
inte av intyget framgår att den som beslutet riktar sig emot personligen eller genom behörigt ombud informerats om rättegången eller att han eller hon meddelat att beslutet inte bestrids.
I departementspromemorian Erkännande och verkställighet av beslut om utvidgat förverkande inom Europeiska unionen (Ds 2012:51) föreslås att tillämpningsområdet ska utökas till att omfatta beslut om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken och motsvarande beslut som meddelats i en annan medlemsstat.
4.1.4 Rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder
Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att bl.a. föreslå hur rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder ska genomföras i svensk rätt (dir. 2011:28). I tilläggsdirektiv har utredaren fått förlängd utredningstid (dir. 2012:62). Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars 2013.
Det kan dock noteras att i anslutning till riksdagens godkännande av utkast till respektive rambeslut (prop. 2007/08:84, bet. 2007/08:JuU23, rskr. 2007/08:221 respektive prop. 2008/09:19, bet. 2008/09:JuU10, rskr. 2008/09:132) gjordes bedömningen att de möjligheter som rambesluten ger för att vägra verkställighet när det rör sig om en utevarodom bör införas när rambesluten genomförs i svensk rätt men att utformningen bör bli föremål för närmare överväganden.
4.2 Svenska regler om utevarodomar
Bestämmelser i svensk rätt om den tilltalades skyldighet att närvara vid huvudförhandling samt i vilka fall ett mål ändå kan avgöras i hans eller hennes utevaro finns i rättegångsbalken.
Ds 2012:53 Genomförandet av vissa rambeslut och svenska regler om utevarodomar
Utgångspunkten är enligt 21 kap. 2 § att den tilltalade ska närvara vid huvudförhandlingen i såväl tingsrätt som hovrätt. En sådan skyldighet finns inte om målet kan avgöras även om den tilltalade inte infinner sig vid huvudförhandlingen och närvaron kan antas vara utan betydelse för utredningen.
I 46 kap. 15 a § finns närmare bestämmelser om när ett brottmål kan avgöras trots att den tilltalade inte inställt sig till huvudförhandlingen. En första förutsättning är att den tilltalade enligt 45 kap. 9 § andra stycket delgetts rättens stämning tillsammans med åklagarens stämningsansökan. Vidare ska den tilltalade, enligt 45 kap. 15 andra stycket, kallas till huvudförhandlingen vilket kan ske i stämningen eller genom särskild kallelse. Särskild kallelse, men inte stämning och stämningsansökan, kan delges genom förenklad delgivning. Om ett mål kan komma att avgöras i den tilltalades utevaro ska den tilltalade i kallelsen till huvudförhandlingen erinras om detta. Vidare följer av 32 kap. 1 § att den tilltalade ska erhålla skälig tid att inställa sig vid rätten och när så behövs förbereda sig inför förhandlingen.
I 46 kap. 15 a § anges tre situationer när ett mål kan avgöras i den tilltalades utevaro. Detta gäller även om den tilltalade inställt sig genom ombud. Ett generellt krav för samtliga tre situationer är att saken kan utredas tillfredsställande.
I det första fallet (första stycket 1) kan målet avgöras om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn, eller sådana påföljder i förening. Detta fall torde vara det som huvudsakligen används i praktiken. I andra stycket anges att med de påföljder som anges i angivna bestämmelse ska likställas ett förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken, dvs. att tidigare utdömd påföljd ska avse även annat brott. Detta gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader. Sammanfattningsvis är fängelse tre månader den övre gräns som gäller. Om det i det enskilda fallet är aktuellt att döma ut ett längre straff eller
Genomförandet av vissa rambeslut och svenska regler om utevarodomar Ds 2012:53
förverka en längre villkorligt medgiven frihet kan detta inte ske i den berörda personens utevaro med stöd av aktuell bestämmelse.
I det andra fallet (första stycket 2) krävs det att den tilltalade delgetts stämning och avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandling. Målet kan i dessa fall avgöras även om den tilltalade inte delgetts kallelse till huvudförhandlingen (tredje stycket). Kraven på att den tilltalade verkligen håller sig undan är högt ställda och bestämmelsen torde sällan tillämpas. Vid tillämpning av denna bestämmel finns det inte någon begränsning avseende vilken påföljd eller hur långt fängelsestraff som kan dömas ut.
Det sista fallet (första stycket 3) torde också tillämpas endast undantagsvis och avser situationer när den tilltalade lider av en så allvarlig psykisk störning att hans eller hennes närvaro inte är nödvändig. Även här kan ett längre fängelsestraff än tre månader dömas ut utöver andra påföljder.
Möjligheterna att meddela beslut om särskild rättsverkan av brott eller ersättning för rättegångskostnader i den berörda personens utevaro följer de förutsättningar som ovan beskrivits. Frågan om förverkande kan även beslutas i särskild ordning enligt lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. respektive lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall.
Rambeslutet om verkställighet 5
av utevarodomar
5.1 Rambeslutets syfte
I rambeslutet används inte termen utevarodom. Bakgrunden är att i medlemsstaterna har detta begrepp olika innebörd. En dom som i en stat anses vara en utevarodom kan i en annan stat anses vara en dom i den dömdes närvaro. För att undvika olika tolkningar av ett juridisk-tekniskt begrepp har rambeslutet i stället valt att använda sig av en text som beskriver vad som faktiskt har föregått domen eller beslutet, dvs. att personen ifråga inte var personligen närvarande vid den förhandling som resulterade i den dom eller det beslut som är föremål för verkställighet. I den följande redogörelsen kommer termen utevarodom att användas och ska då förstås på det sätt som anges i rambeslutet.
I rambesluten om en europeisk arresteringsorder, om verkställighet av bötesstraff, om verkställighet av beslut om förverkande, om överförande av frihetsberövande påföljder och om erkännande och övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder finns bestämmelser som innebär att en verkställande stat under vissa förutsättningar kan vägra erkännande och verkställighet om den berörda personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som resulterade i domen eller beslutet. Under vilka förutsättningar en stat kan vägra att erkänna ett sådant avgörande hanteras dock olika i rambesluten. Avsaknaden av en konsekvent behandling av utevarodomar i rambesluten komplicerar tillämpningen av dessa. För att förenkla
Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar Ds 2012:53
samarbetet som sker med stöd av dessa rambeslut antog rådet den 26 februari 2009 rambeslutet om verkställighet av utevarodomar (för rambeslutets fullständiga lydelse, se bilaga 1). Syftet är att skapa en enhetlig reglering beträffande verkställighet av domar och beslut som meddelats i den dömdes utevaro (artikel 1.3). Rambeslutet är vidare tänkt att stärka de processuella rättigheterna för personer som är föremål för ett brottmålsförfarande samt underlätta det rättsliga samarbetet i brottmål och då särskilt förbättra ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden mellan EU:s medlemsstater (artikel 1.1). Rambeslutet påverkar inte medlemsstaternas skyldigheter att iaktta de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som följer av artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (artikel 1.2).
En allmän utgångspunkt i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar är att de ändringar som föreslås i de fem aktuella rambesluten endast syftar till att reglera när en behörig myndighet kan vägra att erkänna och verkställa en dom eller ett beslut. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar skapar således en miniminivå för när en medlemsstat ska vara skyldig att verkställa en annan stats utevarodom. Däremot syftar rambeslutet inte till att harmonisera nationell rätt som reglerar under vilka förutsättningar en utevarodom får meddelas.
Utgångspunkten i rambeslutet är att verkställighet av en utevarodom får vägras om den utfärdande staten inte kan försäkra att någon av de omständigheter eller villkor som räknas upp i rambeslutet är uppfyllda.
5.2 Rambeslutets huvudsakliga innehåll
Rambeslutets materiella bestämmelser finns i artiklarna 2–6. Genom respektive artikel ändras nuvarande bestämmelser om utevarodomar i de fem berörda rambesluten, dvs. rambesluten om en europeisk arresteringsorder (artikel 2), om verkställighet av bötesstraff (artikel 3), om verkställighet av beslut om förverkande (artikel 4), om överförande av frihetsberövande på-
Ds 2012:53 Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar
följder (artikel 5) samt om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder (artikel 6). Ändringarna omfattar såväl de materiella reglerna i respektive rambeslut som relevanta delar i de intyg som är bifogade rambesluten och som utgör de formulär som ska användas när en medlemsstat sänder över en dom eller ett beslut för erkännande och verkställighet till en annan stat. När det gäller rambeslutet om den europeiska arresteringsordern och rambeslutet om verkställighet av bötesstraff har vissa tillägg, i förhållande till övriga rambeslut, gjorts mot bakgrund av de särskilda omständigheter som gäller för dessa rambeslut.
Utgångspunkten i artiklarna 2–6 är att verkställighet av en utevarodom får vägras om inte behörig myndighet i den utfärdande staten (den stat som meddelat domen eller beslutet) i det bifogade intyget har bekräftat att någon av de omständigheter eller villkor som räknas upp i rambeslutets artiklar är uppfyllda. Villkoren är alternativa, dvs. det räcker att ett av dessa är uppfyllt för att den verkställande staten inte ska kunna avslå en verkställighet på denna grund (skäl 6). För att kraven på ett avgörande i utevaro ska vara uppfyllda ska den utfärdande myndigheten kunna intyga att den person som berörs:
– i god tid personligen kallats och därigenom underrättats om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet eller på annat sätt faktiskt underrättades om tid och plats för förhandlingen samt, i båda fallen, underrättades om att ett avgörande kunde meddelas i dennes frånvaro från förhandlingen, eller
– i vetskap om den planerade förhandlingen gett i uppdrag till ett juridiskt ombud, som utsetts av den berörda personen eller staten, att försvara honom eller henne vid förhandlingen, eller
– efter att ha delgetts avgörandet och underrättats om rätten till en ny prövning eller överklagande, och om rätten att då få delta och få sakfrågan prövad, uttryckligen förklarat att han eller hon inte bestred avgörandet eller inte begärde en ny prövning eller överklagade inom den utsatta tidsramen.
Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar Ds 2012:53
I skäl 7–11 återfinns vissa förklaringar och förtydliganden beträffande de ovan nämnda villkoren.
För rambeslutet om en europeisk arresteringsorder finns ytterligare en möjlighet för den utfärdande myndigheten att se till att ett överlämnade inte vägras på grund av en utevarodom. Det gäller de fall då den berörda personen inte har delgetts avgörandet när det blir aktuellt att ta ställning till om en europeisk arresteringsorder ska verkställas. Den verkställande myndigheten får inte vägra att överlämna den eftersökte personen om den utfärdande myndigheten försäkrar att den berörda personen sedan överlämnandet har skett, omgående kommer att delges avgörandet och underrättas om rätten att begära en ny prövning eller rätten att överklaga avgörandet och då få delta och få sakfrågan prövad samt att personen kommer att underrättas om den tidsram som gäller för en ny prövning eller ett överklagande. I dessa fall har personen rätt att begära en kopia av avgörandet innan ett överlämnande får ske. När en person överlämnats under villkor att han eller hon kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning eller ett överklagande kan han eller hon frihetsberövas i avvaktan på att prövningen eller överklagandet avgörs. Ett sådant frihetsberövande ska omprövas i enlighet med lagen i den utfärdandes staten, antingen regelbundet eller på den berörde personens begäran, till dess att förfarandet för omprövning avslutats. I skäl 12–13 finns vissa förtydliganden till bestämmelsen.
För rambeslutet om verkställighet av bötesstraff finns ytterligare en möjlighet för den utfärdande myndigheten att uppfylla villkoren för att ett bötesstraff som har beslutats i den berörde personens utevaro ska erkännas och verkställas av den andra staten. Verkställighet får inte vägras om den utfärdande myndigheten försäkrar att den berörda personen, efter att ha blivit informerad om förfarandena och möjligheten att närvara personligen vid förhandlingen, uttryckligen avstått rätten till en muntlig förhandling och meddelat att han eller hon inte bestrider saken. Bestämmelsen i rambeslutet om verkställighet av
Ds 2012:53 Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar
bötesstraff om bötesstraff som meddelats efter skriftliga förfaranden ändras inte i sak (artikel 3).
I artiklarna 7–10 finns sedvanliga slutbestämmelser. I artikel 7 anges att rambeslutet ska tillämpas för Gibraltar. Artikel 8.1 anger att rambeslutet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 28 mars 2011, dvs. två år efter rambeslutets ikraftträdande. En särskild övergångsbestämmelse har införts i artikel 8.3. Enligt den bestämmelsen kan en medlemsstat i samband med att rambeslutet antas, förklara att den staten kommer att ha svårt att leva upp till den tid för genomförande som anges i artikel 8.1. För de stater som avger en sådan förklaring ska rambeslutet vara genomfört senast den 1 januari 2014. Fram till det datum som anges i punkterna 1 och 3 kommer nuvarande bestämmelser i de fem rambeslut där ändringar genomförs att gälla enligt artikel 8.4. Slutligen anger artikel 9 att kommissionen senast den 28 mars 2014 ska upprätta en rapport om genomförandet i medlemsstaterna.
Överväganden och förslag 6
6.1 Genomförandet av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar
Bedömning: Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar
bör i det här sammanhanget genomföras endast i de delar som ändrar i rambesluten om en europeisk arresteringsorder, om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande.
Skälen för bedömningen: Rambeslutet om verkställighet av ute-
varodomar innebär ändringar i fem rambeslut som behandlar ömsesidigt erkännande och verkställighet av straffrättsliga beslut och domar (se avsnitt 5). Av dessa har rambesluten om en europeisk arresteringsorder, om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande genomförts i svensk rätt (se avsnitt 4.1). När det däremot gäller rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur dessa rambeslut ska genomföras i svensk rätt (se avsnitt 4.1.4). Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 mars 2013. De delar av rambeslutet om verkställighet utevarodomar som ändrar i rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder genomförs därför lämpligast i samband med att dessa rambeslut genomförs i sin helhet.
Överväganden och förslag Ds 2012:53
Promemorian behandlar således endast genomförande av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar i de delar det avser rambesluten om en europeisk arresteringsorder, om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande.
6.2 Sverige som utfärdande stat
Bedömning: Ett genomförande av rambeslutet om verk-
ställighet av utevarodomar medför inte något krav på eller behov av ändring i lag i de situationer när Sverige är utfärdande stat.
Skälen för bedömningen
Kräver rambeslutet ändring i lag?
En medlemsstat är inte skyldig att sända över en europeisk arresteringsorder, ett bötesstraff eller beslut om förverkande för verkställighet i en annan medlemsstat utan de olika rambesluten erbjuder en möjlighet att göra det. Det är således upp till varje stat att, inom ramen för respektive rambesluts tillämpningsområde, avgöra när och under vilka förutsättningar nationella domar och beslut ska kunna sändas över för verkställighet i en annan medlemsstat. Detta inkluderar även domar och beslut som meddelats i den berörda personens utevaro. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar inte denna utgångspunkt.
Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar syftar i stället till att endast reglera när verkställighet kan vägras eller inte, i de fall då en utevarodom ligger till grund för ett överlämnande eller verkställighet. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar avser således inte att harmonisera nationell rätt när det gäller under vilka förutsättningar utevarodomar kan meddelas (skäl
14). Det är upp till varje medlemsstat att fastställa de kriterier
Ds 2012:53 Överväganden och förslag
som ska gälla för att kunna meddela en utevarodom i ett nationellt förfarande.
Det kan således inledningsvis konstateras att det inte krävs någon ändring i lag för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar i de fall Sverige är utfärdande stat.
Bör rambeslutet ändå leda till några författningsändringar?
En allmän utgångspunkt i samarbetet med andra medlemsstater är att svenska domar och beslut i största möjliga utsträckning ska kunna verkställas i en annan medlemsstat. Detta har också varit utgångspunkten vid genomförandet av rambesluten om en europeisk arresteringsorder, om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande. Samma utgångspunkt bör gälla när rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ska genomföras. En strävan är därför att svenska domar och beslut som meddelats i den berörda personens utevaro så långt som möjligt ska kunna verkställas i en annan medlemsstat. Ett genomförande av aktuellt rambeslut kan därför föranleda ett behov av ändringar i gällande svenska bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar en utevarodom kan meddelas. Ett sådant behov kan uppstå om svenska utevarodomar i alltför stor utsträckning inte kan verkställas i en annan medlemsstat för att den staten med stöd av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar vägrar verkställighet.
Av 4 § förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder framgår att en svensk arresteringsorder kan utfärdas i syfte att verkställa en lagakraftvunnen dom på fängelse, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård. Kravet är att det rör sig om en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader eller utan tidsbegränsning. Vidare kan bötesstraff enligt 25 kap. brottsbalken och företagsbot enligt 36 kap. samma balk samt avgifter till brottsofferfond och vissa rättegångskostnader verkställas i en annan
Överväganden och förslag Ds 2012:53
medlemsstat (se 1 kap. 2 § lagen om verkställighet av bötesstraff). Slutligen kan huvudparten av de beslut om förverkande som kan fattas enligt svenska regler bli föremål för verkställighet i en annan medlemsstat (se 1 kap. 2 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande).
Alla dessa påföljder och beslut om särskild rättsverkan som enligt ovan kan verkställas i en annan medlemsstat kan meddelas i den berörda personens utevaro med stöd av bestämmelserna i 46 kap. 15 a § rättegångsbalken.
En utevarodom med stöd av av 46 kap. 15 a § första stycket 1
rättegångsbalken förutsätter att personen i fråga genom del-
givning underrättats om tid och plats för huvudförhandlingen samt om att målet kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro (se 45 kap. 9 och 15 §§ samma balk).
En medlemsstat kommer inte kunna vägra verkställighet av de domar och beslut som meddelats med stöd av nämnda bestämmelse eftersom den svenska myndigheten i intyget kan uppge, i enlighet med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen samt om att ett beslut trots personens utevaro kunde meddelas (se t.ex. artikel 3.1 b; den nya punkten i) i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Kravet i nämnda artikel i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, att underrättelsen ska ha skett i god tid, är i överensstämmelse med bestämmelsen i 32 kap. 1 § rättegångsbalken om erhållande av skäligt rådrum.
Verkställighet av en dom eller ett beslut enligt 46 kap. 15 a § första stycket 1 i en annan medlemsstat kommer emellertid bli aktuellt endast när det gäller bötesstraff eller beslut om förverkande med hänsyn till den begränsning som finns i bestämmelsen om att fängelse högst tre månader får dömas ut (utöver andra icke frihetsberövande påföljder). Som nämnts ovan kan en arresteringsorder endast utfärdas för en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader.
En utevarodom enligt 46 kap. 15 a § första stycket 2 och 3
rättegångsbalken har samma utgångspunkt som bestämmelsen i
Ds 2012:53 Överväganden och förslag
första stycket 1, dvs. enligt bestämmelserna i 45 kap.9 och 15 §§rättegångsbalken ska den tilltalade i en kallelse ha underrättats om tid och plats för huvudförhandlingen samt att målet kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro. Skillnaden är att det inte finns några begränsningar när det gäller vilka påföljder eller längden på det fängelsestraff som kan dömas ut. Förutsättningarna är dock – förutom det allmänna kravet att saken ska kunna utredas tillfredsställande – att den tilltalade har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen (första stycket 2) eller den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig (första stycket 3). Bestämmelserna tillämpas restriktivt och kravet för att en person ska anses ha avvikit eller håller sig undan ställs högt.
Om en utevarodom meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser och den berörda personen delgetts kallelse enligt bestämmelserna i 45 kap. rättegångsbalken kan en annan medlemsstat inte vägra verkställighet. Även här kommer alltså den svenska myndigheten kunna intyga i enlighet med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar att personen i fråga har underrättats om tid och plats för huvudförhandlingen, att målet kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro samt att skäligt rådrum getts.
I 46 kap. 15 a § tredje stycket rättegångsbalken anges däremot att första stycket 2 får tillämpas även om den tilltalade inte delgetts kallelse till förhandlingen. I dessa fall kan den svenska myndigheten enligt rambeslutet om verkställighet av utevarodomar därmed inte intyga att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen (se t.ex. artikel 2.1; punkt 1 a i den nya artikeln 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder). Verkställighet av sådana domar och beslut kan således vägras att erkännas och verkställas i den verkställande staten.
Frågan är om svenska myndigheter kan använda sig av något av de andra alternativen som finns i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar för att på så sätt undvika att verkställigheten vägras.
Överväganden och förslag Ds 2012:53
Ett alternativ som rambeslutet ger är att den berörde personen i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud att försvara honom eller henne vid förhandlingen (se t.ex. artikel 2.1; punkt 1 b i den nya artikeln 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder). Det är emellertid svårt att se en situation där detta alternativ kan användas för ett svenskt avgörande.
Ett annat alternativ som anvisas i rambeslutet för att undvika att verkställighet av en svensk dom eller ett svenskt beslut vägras är om det intygas att den dömde delgetts beslutet och därigenom underrättats om rätten till en förnyad prövning eller rätten att överklaga, men att den rätten inte utnyttjades (se t.ex. artikel 2.1; punkt 1 c i den nya artikeln 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder). Eftersom en svensk dom inte delges kommer detta alternativ i rambeslutet inte heller vara möjligt att använda för att undvika en vägran av verkställighet.
Vid verkställighet av en europeisk arresteringsorder avseende en utevarodom finns det ytterligare en möjlighet att undvika ett avslag som innebär att den utfärdande staten intygar att den dömde efter överlämnandet underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande samt inom vilka tidsramar personen i fråga måste begära en ny prövning eller överklaga (se artikel 2.1; punkt 1 d i den nya artikeln 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder). Några sådana möjligheter finns inte enligt svensk rätt och detta alternativ är således inte användbart.
När det slutligen gäller verkställighet av ett bötesstraff som beslutats i den dömdes utevaro kan en vägran undvikas om den utfärdande staten intygar att den dömde delgetts underrättelse om förfarandet och möjligheterna att närvara vid en förhandling, men uttryckligen avsagt sig rätten till en muntlig förhandling och angett att han eller hon inte bestrider saken (se artikel 3.1 b; som inför ett nytt led j i artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Denna möjlighet torde inte bli aktuell att använda för svenska myndigheter.
Ds 2012:53 Överväganden och förslag
Mot bakgrund av det anförda kan det konstateras att de allra flesta av de utevarodomar som meddelas i Sverige lever upp till villkoren som införs genom utevarorambeslutet. Den svenska myndigheten som sänder över en europeisk arresteringsorder, ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande till en annan medlemsstat kommer i stort sett i samtliga fall kunna intyga att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen, att målet kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro samt att skäligt rådrum getts. I de få fall en utevarodom meddelats trots att den berörda personen inte delgetts kallelse till huvudförhandlingen finns det en risk att domen inte kommer att verkställas i en annan medlemsstat. Men med hänsyn till de få fall det kan röra sig om saknas det skäl att ändra bestämmelserna i 46 kap. 15 a § rättegångsbalken som reglerar under vilka förutsättningar en svensk utevarodom kan meddelas.
En del bötesstraff och beslut om förverkande kan meddelas efter ett skriftligt förfarande, dvs. någon förhandling har inte ägt rum. När det gäller lagen om verkställighet av bötesstraff omfattar den bötesstraff m.m. som godkänts genom ett strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot enligt 48 kap. rättegångsbalken (se 1 kap. 2 § nämnda lag). Dessa förelägganden hanteras i samarbetet med andra stater inte såsom domar meddelande i dömdes utevaro utan domar som meddelats efter ett skriftligt förfarande (jfr artikel 7.2 g punkt i respektive punkt ii) i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar inte förutsättningarna att få ett bötesstraff som beslutats efter skriftligt förfarande verkställt (se artikel 3.1 a med den nya lydelsen av artikel 7.2 g i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Även domar på bötesstraff som meddelats med stöd av 45 kap. 10 a § första stycket 3 rättegångsbalken omfattas av regleringen av skriftliga förfaranden i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff.
Lagen om verkställighet av beslut om förverkande omfattar beslut som fattats efter ett skriftligt förfarande med stöd av
Överväganden och förslag Ds 2012:53
lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. eller 45 kap. 10 a § första stycket 3 rättegångsbalken. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar medför emellertid att beslut om förverkande som fattats efter ett skriftligt förfarande riskerar att inte kunna bli föremål för verkställighet. Den verkställande staten kommer att kunna vägra att verkställa dessa svenska beslut om förverkande eftersom den svenska myndigheten inte kommer att kunna intyga att något av de alternativ som finns i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar har förelegat. Med hänsyn till att det måste röra sig om ett mycket begränsat antal beslut som av denna anledning inte kan verkställas i en annan medlemsstat är det inte motiverat att ändra de svenska förfarandereglerna för beslut om förverkande.
Sammanfattningsvis medför bestämmelserna i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar inte skäl att ändra gällande rätt i de fall Sverige agerar som utfärdande stat.
Ds 2012:53 Överväganden och förslag
6.3 Sverige som verkställande stat
Förslag: Rambeslutet om utevarodomar ska genomföras
genom ändringar i lagen om en europeisk arresteringsorder, lagen om verkställighet av bötesstraff och lagen om verkställighet av beslut om förverkande. I respektive lag ska en bestämmelse införas som innebär att verkställighet ska vägras om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av de i respektive rambeslut uppställda kraven för ett avgörande i den berörde personens utevaro är uppfyllt.
Bestämmelserna ska utformas som obligatoriska vägransgrunder.
Skälen för förslagen
Inledande överväganden
Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar förutsättningar för när en verkställande stat kan vägra erkänna och verkställa en europeisk arresteringsorder, ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande när domen eller beslutet meddelats efter en förhandling i den berörda personens utevaro.
De nya bestämmelserna i respektive rambeslut innebär dock inte att en medlemsstat måste vägra verkställighet även om det är möjligt. Varje medlemsstat avgör själv i vilken omfattning möjligheterna att vägra verkställighet med stöd av rambesluten ska användas. En medlemsstat kan helt avstå från att i nationell rätt införa en vägransgrund i de fall verkställigheten baserar sig på en utevarodom, men ändå leva upp till de åtaganden som följer av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.
I den lagstiftning som har genomfört aktuella rambeslut har bestämmelser införts som återspeglar rambeslutens ursprungliga regler om att vägra verkställighet vid utevarodomar. De svenska reglerna har utformats så att det är en skyldighet, inte bara en möjlighet, för behörig myndighet att vägra verkställighet, om
Överväganden och förslag Ds 2012:53
inte villkoren som rambesluten innehåller är uppfyllda (se prop. 2003/04:7 s. 70 ff., prop. 2008/09:218 s. 52 och prop. 2010/11:43 s. 75).
Sverige bör även framöver säkerställa en hög nivå av rättssäkerhet för den enskilde. Därför bör möjligheterna som rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ger att vägra verkställighet när domen eller beslutet meddelats i den berörda personens utevaro användas fullt ut. Det innebär att ändringar behöver göras i lagen om en europeisk arresteringsorder, lagen om verkställighet av bötesstraff och lagen om verkställighet av beslut om förverkande. På samma sätt som i nuvarande lagstiftning bör bestämmelserna utformas som obligatoriska vägransgrunder.
Lagen om en europeisk arresteringsorder
I 3 kap. 1 § lagen om en europeisk arresteringsorder finns regler som gäller för det fall överlämnande begärs för verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en rättegång som hållits i den eftersöktes utevaro, utan att han eller hon har kallats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats för rättegången. Ett överlämnande får i så fall beviljas endast om den utfärdande staten lämnar garantier för att den eftersökte kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning i den utfärdande staten och där bli dömd efter en rättegång vid vilken han eller hon har möjlighet att närvara. Det är den svenska domstolen som i det enskilda ärendet får avgöra om de lämnade garantierna är tillräckliga. Om inte tillräckliga garantier lämnas får, enligt 2 kap. 3 § 2 samma lag, ett överlämnande inte beviljas.
De svenska reglernas nuvarande utformning, med krav på att vissa garantier ska lämnas, stämmer inte överens med artikel 2 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar som inför en ny bestämmelse, artikel 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Bestämmelsen i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar är utformad som en vägransgrund. Om den
Ds 2012:53 Överväganden och förslag
utfärdande myndigheten i intyget bekräftar att något av villkoren för ett avgörande i utevaro är uppfyllt får den verkställande myndigheten inte vägra att överlämna den eftersökte personen. Med utgångspunkten att vägransgrunden enligt artikel 2 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ska användas innebär ett genomförande av rambeslutet att ändringar behöver göras i lagen om en europeisk arresteringsorder.
Lagen om verkställighet av bötesstraff
I 3 kap. 11 § lagen om verkställighet av bötesstraff anges vilka hinder mot erkännande och verkställighet som ska beaktas vid prövningen av om en verkställbarhetsförklaring ska meddelas. Enligt 3 kap. 11 § 6 samma lag får en verkställbarhetsförklaring inte meddelas om böterna har dömts ut efter en rättegång som hållits i den dömdes utevaro och det inte i intyget anges att den dömde personligen eller via behörig företrädare underrättats om förfarandet eller den dömde meddelat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet. Enligt artikel 3 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, som ändrar artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff, är de alternativ en utfärdande stat kan bekräfta i intyget annorlunda utformade än de som anges i nuvarande lagstiftning, t.ex. att den dömde faktiskt var medveten om tid och plats för förhandlingen och att det av kallelsen framgick att ett avgörande kunde meddelas även i den berörda personens utevaro. Om den dömde har låtit sig försvaras av ett ombud kräver rambeslutet att den dömde haft vetskap om den kommande förhandlingen, vilket inte är krav enligt gällande regler. Bestämmelsen i 3 kap. 11 § 6 i nämnd lag är således inte i överensstämmelse med aktuell bestämmelse i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar och även i denna del krävs ändring i lag för att genomföra rambeslutet.
Överväganden och förslag Ds 2012:53
Lagen om verkställighet av beslut om förverkande
När det slutligen gäller beslut om förverkande anges i 3 kap. 11 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande vilka hinder mot erkännande och verkställighet som ska beaktas vid prövningen av om en verkställbarhetsförklaring ska meddelas. På samma sätt som vid verkställighet av bötesstraff föreligger hinder mot att meddela en verkställbarhetsförklaring i vissa fall när beslutet meddelats i den berörda personens utevaro (se 3 kap. 11 § 4 i nämnd lag). På motsvarande sätt överensstämmer inte den regleringen med artikel 4 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar som ändrar artikel 8.2 i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande. För att genomföra rambeslutet med de allmänna utgångspunkterna enligt ovan krävs även här ändring av aktuell bestämmelse i lagen om verkställighet av beslut om förverkande.
Bestämmelsernas närmare utformning
Utgångspunkten i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar är att den verkställande staten får vägra verkställa en europeisk arresteringsorder, ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande om domen eller beslutet meddelats i den berörda personens utevaro, om inte den utfärdande staten anger att något av de alternativ som rambeslutet anger för att undvika avslag är uppfyllda. Tre av dessa alternativ är gemensamma. Sedan finns det ytterligare alternativ i förhållande till rambeslutet om en europeisk arresteringsorder respektive rambeslutet om verkställighet av bötesstraff. För en närmare redogörelse av dessa alternativ hänvisas till avsnitt 5.2.
Den utfärdande myndigheten ska, antingen i den europeiska arresteringsordern eller i intyget till beslutet om bötesstraffet eller beslutet om förverkande, bekräfta att någon av förutsättningarna för ett avgörande i utevaro är uppfyllt. Om detta görs får den verkställande myndigheten inte vägra
Ds 2012:53 Överväganden och förslag
verkställighet. Den verkställande myndigheten ska inte göra någon materiell prövning, t.ex. om den berörda personen i det enskilda fallet i god tid har underrättats om tid och plats för förhandlingen. Det är den utfärdande myndigheten som gör denna prövning. Den verkställande myndighetens prövning går endast ut på att om domen eller beslutet meddelats i den berörda personens utevaro kontrollera att den utfärdande staten har bekräftat att något av de villkor som anges i rambesluten är uppfyllt. Bestämmelsen i respektive lag bör utformas utifrån denna formella kontroll som behörig myndighet ska vidta när Sverige är verkställande stat. När det är fråga om ett överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder blir det domstolen som gör denna kontroll. För övriga två fall, verkställighet av böter och beslut om förverkande, blir det Kronofogdemyndigheten.
I respektive lag bör det införas en bestämmelse som innebär att ett överlämnande inte får beviljas eller en verkställbarhetsförklaring inte får meddelas om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat, i arresteringsordern eller i intygen för verkställighet av bötesstraff respektive beslut om förverkande, att någon av förutsättningarna för ett avgörande i utevaro är uppfyllt. Utgångspunkten vid prövningen bör vara att den utfärdande myndigheten i arresteringsordern eller intyget har angett att något av villkoren för att undvika ett avslag när det finns en utevarodom är uppfyllda. Om detta har utelämnats, men om det på annat sätt framgår att något villkor är uppfyllt, t.ex. genom till intyget bifogad dokumentation, kan komplettering inhämtas från den utfärdande myndigheten.
Föreslagna ändringar medför att vissa följdändringar behöver göras.
Ekonomiska konsekvenser 7
Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar vissa materiella regler i fem andra antagna rambeslutet. Såsom angetts i avsnitt 6.1 genomförs nu rambeslutet avseende ändringarna som görs i rambesluten om en europeisk arresteringsorder, om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande.
Ett genomförande av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar torde ha en ytterst marginell påverkan på de myndigheters verksamhet som berörs av regleringen. Eventuella kostnader ryms inom dessa myndigheters befintliga anslag.
Ikraftträdande och övergångs-8
bestämmelser
Förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2014.
De nya bestämmelserna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ett ärende inleds inte har genomfört rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.
Skälen för förslaget
De nya bestämmelserna, som föreslås träda i kraft den 1 januari 2014, ska bara tillämpas i förhållande till de medlemsstater som har genomfört rambeslutet om verkställighet av utevarodomar när ett ärende inleds. Visserligen skulle rambeslutet vara genomfört den 28 mars 2011, men bara ett fåtal medlemsstater har ännu genomfört rambeslutet och det är inte alls säkert att alla medlemsstater har genomfört rambeslutet till den 1 januari 2014. Av den anledningen bör det införas övergångsbestämmelser.
I rambeslutet om utevarodomar anges i artikel 8.2 att det från den 28 mars 2011 ska tillämpas på erkännanden och avgöranden när den berörde personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen. Den bestämmelsen måste dock förstås så att rambeslutet även ska tillämpas på äldre avgöranden, dvs. beslut som fattats före den 28 mars 2011. Rambeslutet har inte direkt effekt och kan därför inte tillämpas gentemot medlemsstater som inte har genomfört det. De nya bestämmelserna bör därför
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Ds 2012:53
tillämpas endast i förhållande till andra medlemsstater som har genomfört rambeslutet om utevarodomar när ett ärende inleds i Sverige. Det innebär att de äldre bestämmelserna bör tillämpas för en arresteringsorder, ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande som översänts av en stat som inte genomfört rambeslutet om utevarodomar.
Vägledande för om den utfärdande staten genomfört rambeslutet om utevarodomar får vara om den arresteringsorder respektiv det intyg om bötesstraff eller om förverkande som sänts över är upprättat i enlighet med den enligt rambeslutet ändrade versionen. Utgångspunkten för den svenska verkställande myndigheten bör alltså vara att om den utfärdande staten genomfört rambeslutet om utevarodomar kommer också den ändrade versionen av arresteringsordern eller intygen att användas. Det hindrar förstås inte att det under handläggningen av ett ärende kan framkomma att den utfärdande staten har genomfört rambeslutet trots att den äldre versionen av arresteringsordern eller något av intygen använts. I de situationer oklarheter uppstår huruvida den utfärdande staten har genomfört rambeslutet eller inte kan det klargöras genom att kompletteringar begärs in. Detta kan regleras i förordning.
Författningskommentar 9
9.1 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2003:1156 ) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder
1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslutet), ändrat genom rådet rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.
I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder.
I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande. I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande av en svensk medborgare.
I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte ska tillämpas i förhållande till Danmark och Finland.
I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande.
I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.
I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige.
Författningskommentar Ds 2012:53
I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige.
Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om lagens innehåll. Överväganden finns i avsnitt 6.1.
I paragrafens första stycke förtydligas att lagen innehåller bestämmelser för att genomföra rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.
I bestämmelsens tredje stycket görs en följdändring med hänsyn till att 3 kap. 1 § upphör att gälla.
2 kap. 3 § Överlämnande får inte beviljas
1. om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande,
2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 2 § krävs för att överlämnande ska få beviljas,
3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § ska överlämnas till en annan medlemsstat,
4. om den eftersökte ska utlämnas för brott eller om han eller hon ska överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige, eller
6. om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i arresteringsordern att något av villkoren i artikel 4a i rambeslutet är uppfyllt.
Paragrafen behandlar hinder mot överlämnande. Överväganden finns i avsnitt 6.3.
Ds 2012:53 Författningskommentar
Ändringen i paragrafens första stycke 2 är föranledd av att 3 kap. 1 § upphör att gälla.
I paragrafens första stycke 6 införs en ny vägransgrund. Avser överlämnandet verkställighet en frihetsberövande påföljd som dömts ut i den dömdes utevaro får överlämnande inte beviljas om det inte i arresteringsordern har bekräftats att något av de villkor som anges i bilagan (arresteringsordern) till rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, är uppfyllt. I de fall överlämnandet avser verkställighet av en utevarodom kommer det i de allra flesta fallen framgå av arresteringsordern att något av villkoren är uppfyllda, t.ex. att den dömde i god tid underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till utevarodomen samt att han eller hon underrättades om att en dom kunde meddelas även vid utevaro (se artikel 2.1 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar som inför en ny artikel 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder). För den utfärdande staten finns ytterligare tre villkor som kan åberopas (se nämnda artikel 2.1). Flera villkor kan vara uppfyllda samtidigt.
Om det inte i arresteringsordern intygats något av dessa villkor för att undvika ett avslag kan det ändå framgå av annan dokumentation att något av villkoren är uppfyllt, t.ex. genom delgivningshandling i vilken det framgår att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen. I ett sådant fall bör kompletteringar inhämtas från den utfärdande staten.
5 kap. 6 § Om garantier som avses i 3 kap. 2 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.
Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.
Paragrafen handlar om garantier som ska tas upp i domstolens beslut.
Författningskommentar Ds 2012:53
I paragrafens första stycke görs en följdändring med hänsyn till att 3 kap. 1 § upphör att gälla.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. De nya föreskrifterna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.
Tillämpningen av de nya bestämmelserna i lagen om en europeisk arresteringsorder utgår ifrån att den utfärdande staten också har genomfört rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. Avgörande för tillämpningen av de nya föreskrifterna blir alltså om den andra staten har genomfört rambeslutet om utevarodomar när ärendet om överlämnande inleds. För det fall att den andra staten inte har genomfört rambeslutet gäller bestämmelserna i sin äldre lydelse. Den verkställande myndigheten i Sverige får utgå från att en stat som har genomfört rambeslutet har utfärdat arresteringsordern enligt den genom rambeslutet om utevarodomar ändrade versionen. För det fall att genomförandestatusen i den utfärdande staten är oklar bör den utfärdande staten ges möjligheter att ge in kompletteringar.
9.2 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2009:1427 ) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen
1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt
Ds 2012:53 Författningskommentar
erkännande på bötesstraff (rambeslutet), ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.
I paragrafen förtydligas att lagen innehåller bestämmelser för att genomföra rambeslutet om verkställighet av bötesstraff ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. Överväganden återfinns i avsnitt 6.1.
3 kap. 11 § En verkställbarhetsförklaring får inte meddelas
1. om det för samma gärning meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,
2. om gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och den inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap. 7 § brottsbalken innebär att preskription inträtt,
3. om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks,
4. om en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,
5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och det inte har bekräftats i intyget att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller
6. om bötesstraffet har beslutats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 7.2 i–j i rambeslutet är uppfyllt.
Paragrafen innehåller bestämmelser om hinder mot erkännande och verkställighet. Överväganden finns i avsnitt 6.3.
Bestämmelsen i första stycket 6 om när en verkställbarhetsförklaring inte får meddelas om bötesstraffet har meddelats efter en förhandling där den eftersökte inte var närvarande har anpassats till de förutsättningar som gäller enligt rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. Hinder mot verkställighet föreligger om det inte i intyget har bekräftas att något av de villkor som återfinns i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff ändrat
Författningskommentar Ds 2012:53
genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, är uppfyllt. Genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar (artikel 3.1) införs nya bestämmelser i artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff.
Ändringarna till har bekräftats i stället för intyget inte anger i paragrafens första stycke 5 och 6 är inte avsedd att ändra något i sak utan är endast redaktionella.
En bekräftelse om att något av villkoren är uppfyllda när det rör sig om ett beslut i den dömdes utevaro kommer i de flesta fall ske i det intyg som sänds över. Det utesluter dock inte att det på annat sätt framgår att något av villkoren är uppfyllda, t.ex. genom att en delgivningshandling företes. I ett sådant fall bör kompletterande information inhämtas från den utfärdande staten.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. De nya föreskrifterna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.
Tillämpningen av de nya bestämmelserna i lagen om verkställighet av bötesstraff utgår ifrån att den utfärdande staten har genomfört rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. De nya bestämmelserna ska inte tillämpas om den utfärdande staten inte har genomfört rambeslutet när ärendet inleds. I dessa fall gäller bestämmelserna i sin äldre lydelse. I övrigt gör sig samma överväganden gällande som för övergångsbestämmelserna i avsnitt 9.1.
Ds 2012:53 Författningskommentar
9.3 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2011:423 ) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen
1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (rambeslutet), ändrat genom rådet rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.
I paragrafen förtydligas att lagen innehåller bestämmelser för att genomföra rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. Överväganden återfinns i avsnitt 6.1.
3 kap. 11 § En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om
1. det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,
2. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan svensk lag har meddelats beslut att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för beslutet om förverkande,
3. en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,
4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 8.2 e i rambeslutet är uppfyllt, eller
5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.
Författningskommentar Ds 2012:53
Paragrafen innehåller bestämmelser om hinder mot erkännande och verkställighet. Överväganden finns i avsnitt 6.3.
Bestämmelsen i första stycket 4 om när en verkställbarhetsförklaring inte får meddelas om beslutet om förverkande har meddelats efter en förhandling där den eftersökte inte var närvarande har anpassats till de förutsättningar som gäller enligt rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. Hinder mot verkställighet föreligger om det inte i intyget bekräftas att något av de villkor som återfinns i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, är uppfyllt. Genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar (artikel 4.1) ändras bestämmelserna i artikel 8.2 e i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande. Ändringen till har bekräftats i stället för
intyget inte anger är inte avsedd att ändra något i sak utan är
endast redaktionell.
En bekräftelse om att något av villkoren är uppfyllda när det rör sig om ett beslut i den dömdes utevaro kommer huvudsakligen ske i det intyg som sänds över. Det utesluter dock, på samma sätt som vid verkställighet av bötesstraff, inte möjligheten att det på annat sätt framgår att något av villkoren är uppfyllda, t.ex. genom att en delgivningshandling företes. I ett sådant fall bör kompletterande information inhämtas från den utfärdande staten.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. De nya föreskrifterna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.
Tillämpningen av de nya bestämmelserna i lagen om verkställighet av beslut om förverkande utgår ifrån att den utfärdande staten har genomfört rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. De nya bestämmelserna ska inte tillämpas om den ut-
Ds 2012:53 Författningskommentar
färdande staten inte har genomfört rambeslutet när ärendet inleds. I dessa fall gäller bestämmelserna i sin äldre lydelse. I övrigt gör sig samma överväganden gällande som för övergångsbestämmelserna i avsnitt 9.1.
Bilaga 1
iii
(Rättsakter som antagits i enlighet med fördraget om Europeiska unionen)
rÄttsakter som antagits i enlighet med avdelning vi i
fÖrdraget om europeiska unionen
RÅDETS RAMBESLUT 2009/299/RIF
av den 26 februari 2009
om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och
2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av
tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda
personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT
med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt
artiklarna 31.1 a och 34.2 b,
med beaktande av initiativet från Republiken Slovenien, Repu
bliken Frankrike, Republiken Tjeckien, Konungariket Sverige,
Republiken Slovakien, Förenade konungariket Storbritannien
och Nordirland och Förbundsrepubliken Tyskland (1),
med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och
av följande skäl:
(1)
Den tilltalade personens rätt att personligen närvara vid
förhandlingen ingår i rätten till en rättvis rättegång i
artikel 6 i konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna, enligt
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas
tolkning. Denna domstol har också förklarat att den till
talade personens rätt att personligen närvara vid förhand
lingarna inte är absolut och att den tilltalade under vissa
förhållanden av egen fri vilja, uttryckligen eller underför
stått men otvetydigt, kan avsäga sig rätten att vara när
varande.
(2)
De olika rambesluten om genomförande av principen om
ömsesidigt erkännande av lagakraftvunna rättsliga avgö
randen behandlar inte konsekvent frågan om avgöranden
när den berörda personen inte var personligen närva
rande vid förhandlingen. Skiljaktigheterna kan försvåra
juristernas arbete och utgöra ett hinder för rättsligt sam
arbete.
(3)
Lösningarna i dessa rambeslut är inte tillfredsställande i
fall där personen inte har kunnat underrättas om det
rättsliga förfarandet. Enligt rambesluten 2005/214/RIF
om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande
på bötesstraff (2), 2006/783/RIF om tillämpning av prin
cipen om ömsesidigt erkännande på beslut om förver
kande (3), 2008/909/RIF om tillämpning av principen
om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende
fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att
verkställa dessa inom Europeiska unionen (4) och
2008/947/RIF om tillämpning av principen om ömsesi
digt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte
att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgär
der (5) kan den verkställande myndigheten vägra verkstäl
lighet av sådana domar. Enligt rambeslut 2002/584/RIF
om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande
mellan medlemsstaterna (6) kan den verkställande myn
digheten begära att den utfärdande myndigheten lämnar
tillräckliga garantier om att den person som är föremål
för den europeiska arresteringsordern kommer att ges
möjlighet till en förnyad prövning av fallet i den utfär
dande medlemsstaten och att vara närvarande när domen
meddelas. Lämpligheten av en sådan garanti är en fråga
som ska avgöras av den verkställande myndigheten och
det är därför svårt att exakt veta när verkställighet kan
vägras.
SV
L 81/24
Europeiska unionens officiella tidning
27.3.2009
(1) EUT C 52, 26.2.2008, s. 1.
(2) Rambeslut av den 24 februari 2005 (EUT L 76, 22.3.2005, s. 16).
(3) Rambeslut av den 6 oktober 2006 (EUT L 328, 24.11.2006, s. 59).
(4) Rambeslut av den 27 november 2008 (EUT L 327, 5.12.2008,
s. 27).
(5) Rambeslut av den 27 november 2008 (EUT L 337, 16.12.2008,
s. 102).
(6) Rambeslut av den 13 juni 2002 (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).
(4)
Det är därför nödvändigt att ge klara och allmängiltiga
skäl för när man kan vägra att erkänna avgöranden på
grundval av att den berörda personen inte var personli
gen närvarande vid förhandlingen. Detta rambeslut syftar
till att närmare fastställa de allmängiltiga skäl som ger
den verkställande myndigheten möjlighet att verkställa
beslutet trots att personen inte varit närvarande vid för
handlingen, samtidigt som personens rätt till försvar fullt
ut respekteras. Detta rambeslut är inte avsett att före
skriva formerna och metoderna, inklusive de processuella
kraven, för att uppnå de i rambeslutet angivna resultaten,
vilket faller under medlemsstaternas nationella lagstift
ning.
(5)
De aktuella ändringarna kräver en ändring av de gällande
rambesluten om genomförande av principen om ömsesi
digt erkännande av lagakraftvunna rättsliga avgöranden.
De nya bestämmelserna bör också kunna tjäna som
grundval för framtida rättsakter på detta område.
(6)
I bestämmelserna i detta rambeslut om ändring av andra
rambeslut fastställs villkor för det fall då erkännande och
verkställighet av ett avgörande, när den berörda personen
inte varit personligen närvarande vid förhandlingen, inte
bör vägras. Dessa villkor är alternativa: när ett av villko
ren är uppfyllt försäkrar den utfärdande myndigheten
genom att fylla i den relevanta delen i den europeiska
arresteringsordern eller det relevanta intyget i de andra
rambesluten, att kraven är uppfyllda eller kommer att
uppfyllas, vilket bör vara tillräckligt för verkställandet
av det rättsliga avgörandet på grundval av principen
om ömsesidigt erkännande.
(7)
Erkännande och verkställighet av ett rättsligt avgörande
när den berörda personen inte var personligen närva
rande vid förhandlingen, bör inte kunna vägras om han
eller hon antingen personligen kallats och därigenom
underrättats om tid och plats för förhandlingen som
ledde till det rättsliga avgörandet, eller om han eller
hon på annat sätt faktiskt officiellt underrättats om tid
och plats för förhandlingen på ett sådant sätt att det
otvetydigt kan slås fast att han eller hon hade kännedom
om den planerade förhandlingen. I detta sammanhang
förutsätts det att personen underrättats
”i god tid”, vilket
innebär i tillräckligt god tid för att han eller hon person
ligen ska kunna närvara vid förhandlingen och effektivt
utnyttja sina rättigheter till försvar.
(8)
En tilltalad persons rätt till en rättvis rättegång garanteras
av konventionen om skydd för de mänskliga rättighe
terna och de grundläggande friheterna, enligt Europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheternas tolkning. I
denna rättighet ingår rätten för den berörda personen
att personligen närvara vid förhandlingen. För att kunna
utnyttja denna rätt måste den berörda personen ha kän
nedom om den planerade förhandlingen. Enligt detta
rambeslut bör personens kännedom om förhandlingen
säkerställas av varje medlemsstat i enlighet med dess
nationella lagstiftning, varvid ska gälla att kraven enligt
ovannämnda konvention måste uppfyllas. I enlighet med
rättspraxis i Europeiska domstolen för de mänskliga rät
tigheterna skulle man, när man överväger huruvida det
sätt på vilket informationen tillhandahålls är tillräckligt
för att säkerställa en persons kännedom om förhand
lingen och när så är lämpligt, kunna ägna särskild upp
märksamhet åt den berörda personens ansträngningar att
ta emot den information som riktas till honom eller
henne.
(9)
Det planerade datumet för en förhandling kan av prak
tiska skäl ursprungligen anges som flera möjliga datum
inom en begränsad tidsperiod.
(10)
Erkännande och verkställighet av ett avgörande, när den
berörda personen inte varit personligen närvarande vid
förhandlingen, bör inte kunna vägras när den berörda
personen hade kännedom om den planerade förhand
lingen och försvarades av ett juridiskt ombud som han
eller hon gett i uppdrag att göra det, vilket garanterar att
den rättsliga hjälpen är praktisk och effektiv. I detta sam
manhang bör det inte ha någon betydelse om det juri
diska ombudet valts, utsetts och betalats av den berörda
personen eller om detta ombud utsetts och betalats av
staten, förutsatt att den berörda personen avsiktligt har
valt att företrädas av ett juridiskt ombud i stället för att
personligen närvara vid förhandlingen. Utseende av det
juridiska ombudet och därtill hörande frågor faller under
nationell lagstiftning.
(11)
Gemensamma lösningar avseende skäl för att vägra er
kännande i de berörda befintliga rambesluten bör beakta
skiljaktiga förhållanden när det gäller att underrätta per
sonen om dennes rätt till förnyad prövning eller över
klagande. En förnyad prövning eller ett överklagande syf
tar till att garantera rätten till försvar och karaktäriseras
av följande faktorer: att den berörda personen har rätt att
närvara, att själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial,
prövas på nytt och att förfarandet kan leda till att det
ursprungliga avgörandet upphävs.
(12)
Rätten till förnyad prövning eller överklagande bör ga
ranteras när avgörandet redan har delgivits och även, när
det gäller den europeiska arresteringsordern, när det ännu
inte hade delgivits, men kommer att delges utan dröjsmål
efter överlämnandet. Det senare fallet syftar på en situ
ation där myndigheterna misslyckades i sitt försök att
kontakta personen, särskilt på grund av att han eller
hon försökte undgå rättvisan.
SV
27.3.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 81/25
(13)
Om en europeisk arresteringsorder utfärdas i syfte att
verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åt
gärd och den berörda personen inte dessförinnan motta
git någon officiell information om att det försiggår straff
rättsliga förfaranden mot honom eller henne och inte
heller delgivits domen, bör denna person på den verk
ställande medlemsstatens begäran erhålla en kopia av
domen endast för kännedom. Den utfärdande och den
verkställande rättsliga myndigheten bör, om så är lämp
ligt, samråda om behovet av och befintliga möjligheter
att tillhandahålla personen ifråga en översättning av do
men, eller väsentliga delar av denna, på ett språk som
denna person förstår. Detta tillhandahållande av domen
får varken försena överlämnandeförfarandet eller beslutet
att verkställa den europeiska arresteringsordern.
(14)
Detta rambeslut begränsas till att närmare fastställa skäl
för att vägra erkännande i rättsakter som rör genomfö
rande av principen om ömsesidigt erkännande. Därför
har bestämmelser som exempelvis sådana som avser
rätt till förnyad prövning ett tillämpningsområde som
begränsas till de fastställda skälen för vägran. De är
inte avsedda att harmonisera nationell lagstiftning. Detta
rambeslut påverkar inte Europeiska unionens framtida
rättsakter avsedda att tillnärma medlemsstaternas lagstift
ning på det straffrättsliga området.
(15)
Skälen för icke-erkännande är valfria. Medlemsstaternas
utrymme för egen bedömning när det gäller införlivandet
av dessa skäl i nationell lagstiftning styrs emellertid i
synnerhet av rätten till en rättvis rättegång, samtidigt
som hänsyn tas till detta rambesluts övergripande mål
att stärka enskilda personers processuella rättigheter och
att underlätta det straffrättsliga samarbetet.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1.
Syftet med detta rambeslut är att stärka de processuella
rättigheterna för personer som är föremål för straffrättsliga för
faranden och att samtidigt underlätta det straffrättsliga samar
betet, och särskilt att förbättra ömsesidigt erkännande av rätts
liga avgöranden mellan medlemsstaterna.
2.
Detta rambeslut ska inte påverka skyldigheten att iaktta
grundläggande rättigheter och grundläggande rättsprinciper en
ligt artikel 6 i fördraget, bland annat rätten till försvar för
personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden, och
alla skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta avse
ende ska kvarstå oförändrade.
3.
I detta rambeslut fastställs gemensamma regler för erkän
nande och/eller verkställande av rättsliga avgöranden i en med
lemsstat (den verkställande medlemsstaten) utfärdade av en an
nan medlemsstat (den utfärdande medlemsstaten) efter förfaran
den där den berörda personen inte var personligen närvarande, i
enlighet med bestämmelserna i artikel 5.1 i rambeslut
2002/584/RIF, artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214/RIF, arti
kel 8.2 e i rambeslut 2006/783/RIF, artikel 9.1 i i rambeslut
2008/909/RIF och i artikel 11.1 h i rambeslut 2008/947/RIF.
Artikel 2
Ändringar i rambeslut 2002/584/RIF
Rambeslut 2002/584/RIF ska ändras på följande sätt:
1. Följande artikel ska läggas till:
”Artikel 4a
Beslut när den berörda personen inte var personligen
närvarande vid förhandlingen
1.
Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra
att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte
att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åt
gärd, efter ett beslut när personen inte var personligen när
varande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska
arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterli
gare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens na
tionella lagstiftning
a) i god tid
i) antingen kallats personligen och därigenom underrät
tades om tid och plats för den förhandling som ledde
till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt under
rättades om tid och plats för förhandlingen, på ett
sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller
hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,
och
ii) underrättades om att ett beslut kunde meddelas även
om han eller hon inte var personligen närvarande vid
förhandlingen,
eller
b) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i
uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av
den berörda personen eller av staten att försvara honom
eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av
ombudet vid förhandlingen,
eller
SV
L 81/26
Europeiska unionens officiella tidning
27.3.2009
c) efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats
om rätten till förnyad prövning eller överklagande och
rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på
nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket
kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs.
i) uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred
beslutet,
eller
ii) inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom
den tillämpliga tidsramen,
eller
d) inte personligen delgavs beslutet men
i) utan dröjsmål kommer att personligen delges detta
efter överlämnandet och uttryckligen underrättas om
rätten till förnyad prövning eller överklagande och
rätten att få delta och få själva sakfrågan, inklusive
nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till
att det ursprungliga beslutet upphävs,
och
ii) kommer att underrättas om den tidsram inom vilken
vederbörande måste begära förnyad prövning eller
överklagande enligt den relevanta europeiska arreste
ringsordern.
2.
Om en europeisk arresteringsorder utfärdas i syfte att
verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd
enligt villkoren i punkt 1 d och den berörda personen inte
dessförinnan mottagit någon officiell information om att det
försiggår straffrättsliga förfaranden mot honom eller henne,
får denna person när denne informeras om innehållet i den
europeiska arresteringsordern, begära att erhålla en kopia av
domen innan personen ifråga överlämnas. Omedelbart efter
att ha blivit informerad om denna begäran ska den utfär
dande myndigheten via den verkställande myndigheten till
handahålla den eftersökta personen en kopia av domen. Den
eftersökta personens begäran får varken försena överlämnan
deförfarandet eller beslutet att verkställa den europeiska ar
resteringsordern. Tillhandahållandet av domen till den be
rörda personen ska endast ske i informationssyfte; det får
varken betraktas som ett formellt delgivande av domen eller
påverka tidsfristerna för begäran om förnyad prövning eller
överklagande.
3.
Om en person överlämnas enligt villkoren i punkt 1 d
och denna person har begärt förnyad prövning eller över
klagande, ska kvarhållandet av den person som väntar på en
sådan förnyad prövning eller överklagande omprövas till dess
att dessa förfaranden avslutats i enlighet med lagen i den
utfärdande medlemsstaten, antingen regelbundet eller på
den berörda personens begäran. En sådan omprövning ska
framför allt omfatta möjligheten att uppskjuta eller avbryta
kvarhållandet. Den förnyade prövningen eller överklagandet
ska inledas inom rimlig tid efter överlämnandet.
”
2. I artikel 5 ska punkt 1 utgå.
3. I bilagan (
”EUROPEISK ARRESTERINGSORDER”) ska led d
ersättas med följande:
”d) Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet:
1.
Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.
2.
Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.
3. Om ni kryssade i rutan vid punkt 2, var vänlig och bekräfta att något av följande föreligger:
3.1a Personen kallades personligen den
… (dag/månad/år), och underrättades därigenom om
tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett
beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid
förhandlingen,
ELLER
3.1b personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om
tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, på ett sådant sätt att man
otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand
lingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte
var personligen närvarande vid förhandlingen,
SV
27.3.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 81/27
ELLER
3.2
personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt
ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom
eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,
ELLER
3.3
personen delgavs personligen beslutet den
… (dag/månad/år) och underrättades uttryck
ligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och
få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan
leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och
personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta beslut,
ELLER
personen begärde inte förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga
tidsramen,
ELLER
3.4
Personen personligen inte delgivits beslutet men
— personligen och utan dröjsmål kommer att delges detta beslut efter överlämnandet,
och
— vid delgivandet uttryckligen kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning
eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt
även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga
beslutet upphävs, och
— kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära
förnyad prövning eller överklagande, dvs.
… dagar.
4. Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren
i fråga har uppfyllts:
.........................................................................................................................................................................................
........................................................................................................................................................................................
”
Artikel 3
Ändringar i rambeslut 2005/214/RIF
Rambeslut 2005/214/RIF ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 7.2 ska ändras på följande sätt:
a) Led g ska ersättas med följande:
”g) den berörda personen enligt det intyg som avses i artikel 4, i händelse av ett skriftligt förfarande
inte, i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande staten, personligen eller via en företrädare med
behörighet enligt nationell lag underrättades om sin rätt att bestrida saken och om tidsfristerna för
ett sådant bestridande
”
b) Följande led ska införas:
SV
L 81/28
Europeiska unionens officiella tidning
27.3.2009
”i) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande vid den
förhandling som ledde till beslutet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med
ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning
i) i god tid
— antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhand
ling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och
plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon
hade kännedom om den planerade förhandlingen,
och
— underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen
närvarande vid förhandlingen,
eller
ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som
antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid
förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,
eller
iii) efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller
överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt
bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,
— uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet,
eller
— inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen,
j) personen enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande, såvida det inte i
intyget anges att personen, efter att uttryckligen ha blivit informerad om förfarandena och möjlig
heten att närvara personligen vid en förhandling, angett uttryckligen att han eller hon avsagt sig
rätten till en muntlig förhandling och uttryckligen meddelat att han eller hon inte bestrider saken.
”
2. Artikel 7.3 ska ersättas med följande:
”3.
I de fall som avses i punkt 1 och i punkt 2 c, 2 g, 2 i och 2 j ska den behöriga myndigheten i den
verkställande staten, innan den fattar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa ett
beslut, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga
fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.
”
3. I punkt h i bilagan (
”INTYG”) ska punkt 3 ersättas med följande:
”3. Ange om den berörda personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till
beslutet:
1.
Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.
2.
Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.
3. Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande
föreligger:
3.1a Personen kallades personligen den
… (dag/månad/år), och underrättades därigenom om
tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett
avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid
förhandlingen,
SV
27.3.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 81/29
ELLER
3.1b personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om
tid och plats för den förhandling som ledde till beslut, på ett sådant sätt att man
otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand
lingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte
var personligen närvarande vid förhandlingen,
ELLER
3.2
personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt
ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara
honom/henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,
ELLER
3.3
personen delgavs beslutet den
… (dag/månad/år) och uttryckligen underrättades om
rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva
sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till
att det ursprungliga beslutet upphävs, och
personen uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred detta beslut,
ELLER
personen inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga
tidsramen,
ELLER
3.4
personen, efter att ha blivit uttryckligen informerad om förfarandena och möjligheten att
personligen närvara vid en förhandling, angett uttryckligen att han eller hon avsagt sig
rätten till en muntlig förhandling och uttryckligen meddelat att han eller hon inte
bestrider saken,
4. Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2, 3.3 eller 3.4 hur
villkoren i fråga har uppfyllts:
.........................................................................................................................................................................................
........................................................................................................................................................................................
”
Artikel 4
Ändringar i rambeslut 2006/783/RIF
Rambeslut 2006/783/RIF ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 8.2 ska led e ersättas med följande:
”e) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4.2 inte var personligen närvarande vid den
förhandling som ledde till beslutet om förverkande, såvida det inte i intyget fastställs att personen, i
enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning
i) i god tid
— antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhand
ling som ledde till beslutet om förverkande, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades
om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han
eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,
SV
L 81/30
Europeiska unionens officiella tidning
27.3.2009
och
— underrättades om att ett beslut om förverkande kunde meddelas även om han eller hon inte
var personligen närvarande vid förhandlingen,
eller
ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som
antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid
förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,
eller
iii) efter att ha delgivits beslutet om förverkande och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad
prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive
nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,
— uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet om förverkande,
eller
— inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen.”
2. I bilagan (
”INTYG”) ska punkt j ersättas med följande:
”j) Förhandling som ledde till beslutet om förverkande
Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om för
verkande:
1.
Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om för
verkande.
2.
Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om
förverkande.
3. Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande
föreligger:
3.1a Personen kallades personligen den
… (dag/månad/år), och underrättades därigenom om
tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett
beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid
förhandlingen,
ELLER
3.1b personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om
tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, på ett sådant sätt att man
otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand
lingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte
var personligen närvarande vid förhandlingen,
ELLER
3.2
personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt
ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara
honom/henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,
ELLER
SV
27.3.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 81/31
3.3
personen delgavs personligen beslutet om förverkande den
… (dag/månad/år) och un
derrättades uttryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om
rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt
bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och
personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta beslut,
ELLER
personen begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tids
ramen.
4. Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren
i fråga har uppfyllts:
.........................................................................................................................................................................................
........................................................................................................................................................................................
”
Artikel 5
Ändringar i rambeslut 2008/909/RIF
Rambeslut 2008/909/RIF ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 9.1 ska led i ersättas med följande:
”i) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande vid den
förhandling som ledde till avgörandet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med
ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning
i) i god tid
— antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling
som ledde till avgörandet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats
för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade
kännedom om den planerade förhandlingen,
och
— underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var person
ligen närvarande vid förhandlingen,
eller
ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen
utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen
och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,
eller
iii) efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller
överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt
bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs,
— uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet,
SV
L 81/32
Europeiska unionens officiella tidning
27.3.2009
eller
— inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga tidsramen.”
2. I punkt i i bilaga I (
”INTYG”) ska punkt 1 ersättas med följande:
”1. Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet:
1.
Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.
2.
Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.
3. Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande
föreligger:
3.1a Personen kallades personligen den
… (dag/månad/år), och underrättades därigenom om
tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet och underrättades om att ett
avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid
förhandlingen,
ELLER
3.1b personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om
tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, på ett sådant sätt att man
otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand
lingen, och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon
inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
ELLER
3.2
personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt
ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom
eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,
ELLER
3.3
personen delgavs personligen avgörandet den
… (dag/månad/år) och underrättades ut
tryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta
och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket
kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs, och
personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta avgörande,
ELLER
personen begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tids
ramen.
4. Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren
i fråga har uppfyllts:
.........................................................................................................................................................................................
........................................................................................................................................................................................
”
SV
27.3.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 81/33
Artikel 6
Ändringar i rambeslut 2008/947/RIF
Rambeslut 2008/947/RIF ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 11.1 ska led h ersättas med följande:
”h) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 6 inte var personligen närvarande vid den
förhandling som ledde till avgörandet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med
ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning
i) i god tid
— antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhand
ling som ledde till avgörandet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och
plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon
hade kännedom om den planerade förhandlingen,
och
— underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var person
ligen närvarande vid förhandlingen,
eller
ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som
antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid
förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,
eller
iii) efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller
överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av
nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs.
— uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet,
eller
— begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen.”
2. I bilaga I (
”INTYG”), ska punkt h ersättas med följande:
”h) Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet:
1.
Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.
2.
Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.
3. Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande
föreligger:
3.1a Personen kallades personligen den
… (dag/månad/år), och underrättades därigenom om
tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet och underrättades om att ett
avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid
förhandlingen,
SV
L 81/34
Europeiska unionens officiella tidning
27.3.2009
ELLER
3.1b personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om
tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, på ett sådant sätt att man
otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand
lingen, och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon
inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
ELLER
3.2
personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt
ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom
eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,
ELLER
3.3
personen delgavs personligen avgörandet den
… (dag/månad/år) och underrättades ut
tryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta
och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, och
personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta avgörande,
ELLER
personen begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tids
ramen.
4. Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren
i fråga har uppfyllts:
.........................................................................................................................................................................................
........................................................................................................................................................................................
”
Artikel 7
Territoriell tillämpning
Detta rambeslut ska tillämpas på Gibraltar.
Artikel 8
Genomförande och övergångsbestämmelser
1.
Medlemsstaterna ska senast den 28 mars 2011 vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta
rambeslut.
2.
Från och med den dag som anges i punkt 1 ska detta
rambeslut tillämpas på erkännande och verkställande av avgö
randen när den berörda personen inte var personligen närva
rande vid förhandlingen.
3.
Om en medlemsstat vid antagandet av detta rambeslut har
förklarat sig ha allvarliga skäl att anta att den inte kommer att
kunna följa bestämmelserna i detta rambeslut den dag som
anges i punkt 1, ska detta rambeslut tillämpas senast från och
med den 1 januari 2014 på erkännande och verkställande av
avgöranden när den berörda personen inte var personligen när
varande vid förhandlingen och som utfärdats av denna med
lemsstats behöriga myndigheter. Varje annan medlemsstat kan
kräva att den medlemsstat som lämnat en sådan förklaring ska
tillämpa de relevanta bestämmelser i de rambeslut som avses i
artiklarna 2, 3, 4, 5 och 6 i de versioner som de ursprungligen
antogs i, på erkännande och verkställande av avgöranden när
den berörda personen inte var personligen närvarande vid för
handlingen, om dessa utfärdats av den andra medlemsstaten.
SV
27.3.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 81/35
4.
Fram till de datum som anges i punkterna 1 och 3 ska
relevanta bestämmelser i de rambeslut som avses i artiklarna
2
–6 fortsätta att gälla i de versioner som de ursprungligen
antogs i.
5.
En förklaring som lämnas i enlighet med punkt 3 ska
offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Den kan
när som helst dras tillbaka.
6.
Medlemsstaterna ska till rådets generalsekretariat och
kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom
vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras
nationella lagstiftning.
Artikel 9
Översyn
1.
Senast den 28 mars 2014 ska kommissionen utarbeta en
rapport på grundval av den information som medlemsstaterna
lämnar i enlighet med artikel 8.6.
2.
Rådet ska, på grundval av den rapport som avses i punkt
1, bedöma
a) i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgär
der som är nödvändiga för att följa detta rambeslut, och
b) tillämpningen av detta rambeslut.
3.
Den rapport som avses i punkt 1 ska vid behov åtföljas av
lagförslag.
Artikel 10
Ikraftträdande
Detta rambeslut träder i kraft dagen efter det att det har offent
liggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Utfärdat i Bryssel den 26 februari 2009.
På rådets vägnar
I. LANGER
Ordförande
SV
L 81/36
Europeiska unionens officiella tidning
27.3.2009
Ds 2012:53
Bilaga 2
76
Bilaga 2 Rambeslutet om en
europeisk arresteringsorder
(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen)
RÅDETS RAMBESLUT
av den 13 juni 2002
om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna
(2002/584/RIF)
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUIT
med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt
artikel 31 a och 31 b samt artikel 34.2 b i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (
1
),
med beaktande av Europaparlamentets yttrande (
2
), och
av följande skäl:
(1)
Enligt slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors
den 1516 oktober 1999, särskilt punkt 35, bör det for-
mella utlämningsförfarandet avskaffas bland medlemssta-
terna när det gäller personer som är på flykt undan rätt-
visan efter att ha fått sin slutgiltiga dom, och förfaran-
den för utlämningsärenden påskyndas vad gäller perso-
ner som är misstänkta för brott.
(2)
I åtgärdsprogrammet för genomförande av principen
om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål, vilket
avses i punkt 37 i slutsatserna från Europeiska rådet i
Tammerfors och antogs av rådet den 30 november
2000 (
3
), behandlas frågan om ömsesidig verkställighet
av arresteringsorder.
(3)
Det finns ett antal konventioner på detta område till
vilka alla eller en del medlemsstater har anslutit sig,
däribland Europeiska utlämningskonventionen av den
13 december 1957 och Europeiska konventionen om
bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977. Lags-
tiftningen om utlämning i de nordiska länderna har
identiskt innehåll.
(4)
Dessutom har medlemsstaterna godkänt följande tre
konventioner, som helt eller delvis gäller utlämning och
ingår i gemenskapens regelverk: konventionen av den
19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den
14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid
de gemensamma gränserna (
4
) (mellan de medlemsstater
som är anslutna till konventionen), konventionen av den
10 mars 1995 om ett förenklat förfarande för utlämning
mellan Europeiska unionens medlemsstater (
5
) och kon-
ventionen av den 27 september 1996 om utlämning
mellan Europeiska unionens medlemsstater (
6
).
(5)
Målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet
och rättvisa har medfört att behovet av utlämning mel-
lan medlemsstaterna har försvunnit, och att det skall
ersättas av ett system för överlämnande mellan rättsliga
myndigheter. De nuvarande förfarandena för utlämning
är komplicerade och riskerar att ge upphov till för-
seningar, vilket kan avhjälpas genom införande av ett
nytt förenklat system för överlämnande av dömda eller
misstänkta personer för verkställighet av domar eller lag-
föring. De traditionella samarbetsförbindelser mellan
medlemsstaterna som hittills varit rådande bör ersättas
av ett system med fri rörlighet för straffrättsliga avgöran-
den, såväl preliminära som slutliga, i ett område med fri-
het, säkerhet och rättvisa.
(6)
Den europeiska arresteringsorder som införs genom
detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärder på
det straffrättsliga området rörande principen om ömsesi-
digt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en
hörnsten i det rättsliga samarbetet.
(7)
Eftersom målet att ersätta den multilaterala utlämnings-
ordning som bygger på Europeiska utlämningskonven-
tionen av den 13 december 1957 inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det
(
1
) EGT C 332 E, 27.11.2001, s. 305.
(
2
) Yttrandet avgett den 9 januari 2002 (ännu ej offentligjort i EGT).
(
3
) EGT C 12 E, 15.1.2001, s. 10.
(
4
) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.
(
5
) EGT C 78, 30.3.1995, s. 2.
(
6
) EGT C 313, 13.10.1996, s. 12.
18.7.2002
L 190/1
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
därför på grund av dess omfattning och verkningar
bättre kan uppnås på unionsnivå, kan rådet vidta åtgär-
der i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 2 i
Fördraget om Europeiska unionen och i artikel 5 i För-
draget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna. I
enlighet med proportionalitetsprincipen i den sist-
nämnda artikeln går detta rambeslut inte utöver vad
som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(8)
Beslut om verkställighet av en europeisk arresterings-
order måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket
innebär att en rättslig myndighet i den medlemsstat där
den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet
om huruvida han eller hon skall överlämnas.
(9)
Centralmyndigheternas roll i verkställandet av en euro-
peisk arresteringsorder bör begränsas till praktiskt och
administrativt bistånd.
(10)
Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en
hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Til-
lämpningen av systemet får avbrytas endast om en med-
lemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer
som fastställs i artikel 6.1 i Fördraget om Europeiska
unionen, vilket fastslagits av rådet med tillämpning av
artikel 7.1 i fördraget, och med de följder som avses i
punkt 2 i samma artikel.
(11)
Den europeiska arresteringsordern bör ersätta samtliga
tidigare instrument för utlämning mellan medlemssta-
terna, även bestämmelserna om utlämning i avdelning
III i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.
(12)
Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter
och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i Fördra-
get om Europeiska unionen och återspeglas i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (
1
),
särskilt kapitel VI i denna. Inget i detta rambeslut får tol-
kas som ett förbud att vägra överlämna en person som
är föremål för en europeisk arresteringsorder, om det
finns objektiva skäl för att tro att den europeiska arres-
teringsordern har utfärdats för att lagföra eller straffa en
person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska
ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller
sexuella läggning, eller att denna persons ställning kan
skadas av något av dessa skäl.
Detta rambeslut hindrar inte en medlemsstat från att
tilämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga
ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i
andra medier.
(13)
Ingen får avvisas, utvisas eller utlämnas till en stat där
de löper allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr
eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning.
(14)
Eftersom samtliga medlemsstater har ratificerat Europa-
rådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för
enskilda vid automatisk databehandling av personuppgif-
ter, bör de personuppgifter som behandlas i samband
med genomförandet av detta rambeslut skyddas i enlig-
het med principerna i denna konvention.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder
1.
Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgö-
rande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan
medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för
lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en
annan frihetsberövande åtgärd.
2.
Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arres-
teringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkän-
nande samt bestämmelserna i detta rambeslut.
3.
Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera
de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga
principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.
Artikel 2
Tillämpningsområde för en europeisk arresteringsorder
1.
En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar
som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda
till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader
eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihets-
berövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.
(
1
) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.
L 190/2
18.7.2002
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
2.
Följande brott skall medföra överlämnande på grundval
av en europeisk arresteringsorder enligt villkoren i detta ram-
beslut och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbar-
het för gärningen, förutsatt att brotten, som de definieras i den
utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan leda till fängelse
eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfär-
dande medlemsstaten:
Deltagande i en kriminell organisation.
Terrorism.
Människohandel.
Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.
Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.
Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.
Korruption.
Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europe-
iska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konven-
tionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen.
Penningtvätt.
Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.
IT-brottslighet.
Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter
och hotade växtarter och växtsorter.
Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.
Mord, grov misshandel.
Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.
Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av giss-
lan.
Rasism och främlingsfientlighet.
Organiserad stöld och väpnat rån.
Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter
och konstverk.
Svindleri.
Beskyddarverksamhet och utpressning.
Förfalskning och piratkopiering.
Förfalskning av administrativa dokument och handel med
sådana förfalskningar.
Förfalskning av betalningsmedel.
Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxt-
substanser.
Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.
Handel med stulna fordon.
Våldtäkt.
Mordbrand.
Brott som omfattas av den internationella brottmåls-
domstolens behörighet.
Kapning av flygplan eller fartyg.
Sabotage.
3.
Rådet får, efter att ha hört Europaparlamentet i enlighet
med artikel 39.1 i Fördraget om Europeiska unionen, när som
helst enhälligt besluta att lägga till andra typer av brott i för-
teckningen i punkt 2 i den här artikeln. Mot bakgrund av kom-
missionens rapport enligt artikel 34.3 skall rådet bedöma om
förteckningen bör utvidgas eller ändras.
4.
När det gäller andra brott än de som omfattas av punkt 2
kan överlämnandet förenas med villkoret att de gärningar för
vilka den europeiska arresteringsordern har utfärdats skall
utgöra ett brott enligt den verkställande medlemsstatens lags-
tiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga
rubricering.
Artikel 3
Skäl till att verkställighet av den europeiska
arresteringsordern skall vägras
Den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten
(nedan kallad den verkställande rättsliga myndigheten) skall
vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i följande
fall:
1. Om det brott som ligger till grund för den europeiska
arresteringsordern omfattas av amnesti i den verkställande
medlemsstaten då denna var behörig att lagföra brottet
enligt sin egen strafflag.
2. Om det framgår av de uppgifter som står till den verkstäl-
lande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes
ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande
dom i en medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid
fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller
inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den med-
lemsstat i vilken avkunnandet ägt rum.
18.7.2002
L 190/3
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
3. Om den person som är föremål för en europeisk arres-
teringsorder på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till
straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund
för den europeiska arresteringsordern enligt den verkstäl-
lande medlemsstatens lag.
Artikel 4
Skäl till att verkställighet av den europeiska
arresteringsordern får vägras
Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa
en europeisk arresteringsorder
1. om, i något fall som avses i artikel 2.4, den gärning som
ligger till grund för den europeiska arresteringsordern inte
är ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten;
när det gäller skatter och andra avgifter, tullar och valuta-
transaktioner får dock verkställandet av den europeiska
arresteringsordern inte vägras av det skälet att den verkstäl-
lande medlemsstatens lagstiftning inte föreskriver samma
typ av skatter eller avgifter eller att den inte innehåller
samma slags bestämmelser om skatter och andra avgifter,
tullar och valutatransaktioner som den utfärdande med-
lemsstatens lagstiftning,
2. om den person som är föremål för den europeiska arres-
teringsordern är föremål för lagföring i den verkställande
medlemsstaten för samma gärning som den som ligger till
grund för den europeiska arresteringsordern,
3. om de rättsliga myndigheterna i den verkställande med-
lemsstaten har beslutat antingen att inte väcka åtal för det
brott som ligger till grund för den europeiska arresterings-
ordern eller att underlåta åtal, eller när den eftersökte i en
medlemsstat omfattas av ett annat slutligt avgörande för
samma gärningar som hindrar senare lagföring,
4. om åtal för brottet eller verkställigheten av straffet preskri-
berats enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning
och gärningarna omfattas av denna medlemsstats behörig-
het enligt dess egen strafflagstiftning,
5. om det framgår av de uppgifter som står till den verkstäl-
lande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes
ansvar för samma gärningar prövats genom lagakraf-
tägande dom i tredje land, under förutsättning att straffet,
vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller
inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i det land
där domen har meddelats,
6. om den europeiska arresteringsordern har udfärdats för
verställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberö-
vande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är med-
borgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och
denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna
åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning.
7. om en europeisk arresteringsorder avser brott som
a) enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning
anses ha begåtts helt eller delvis på dess territorium
eller en plats som är likställd med den medlemsstatens
territorium, eller
b) har begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens ter-
ritorium och åtal enligt den verkställande medlemssta-
tens lagstiftning inte är tillåtet för sådana brott, när de
begåtts utanför den verkställande statens territorium.
Artikel 5
Garantier som skall lämnas av den utfärdande staten i
särskilda fall
Den verkställande rättsliga myndigheten får, i enlighet med den
verkställande medlemsstatens lagstiftning, föreskriva att verk-
ställigheten av en europeisk arresteringsorder är beroende av
något av följande villkor:
1. När en europeisk arresteringsorder har utfärdats för verk-
ställighet av ett straff eller en annan åtgärd som har beslu-
tats genom utevarodom och den berörda personen inte kal-
lats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt
och plats för den förhandling som ledde till att beslutet fat-
tades genom utevarodom, får överlämnande ske på villkor
att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar tillräckliga
garantier om att den person som är föremål för den euro-
peiska arresteringsordern kommer att ges möjlighet till en
förnyad prövning av beslutet i den utfärdande medlemssta-
ten och att bli dömd i sin närvaro.
2. Om det brott på vars grundval en europeisk arresterings-
order har utfärdats är straffbart med fängelse eller annan
frihetsberövande åtgärd på livstid får verkställandet av den
europeiska arresteringsordern förenas med villkoret att det
i den utfärdande medlemsstatens rättssystem finns bestäm-
melser om att ompröva straffet efter framställan eller
senast efter 20 år eller att tillämpa sådana åtgärder som
kan ge benådning som personen är berättigad till enligt
den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning eller
praxis i syfte att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte
skall verkställas.
3. När den person som är föremål för en europeisk arres-
teringsorder för lagföring är medborgare eller bosatt i den
verkställande medlemsstaten får överlämnandet underkastas
villkoret att personen efter att ha hörts återsänds till den
verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det
fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts
ut i den utfärdande medlemsstaten.
Artikel 6
Fastställande av de behöriga myndigheterna
1.
Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga
myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att
utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande
medlemsstatens lagstiftning.
L 190/4
18.7.2002
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
2.
Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga
myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig
att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verk-
ställande medlemsstatens lagstiftning.
3.
Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekreta-
riat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga
myndigheten.
Artikel 7
Centralmyndighet
1.
Varje medlemsstat får utse en centralmyndighet eller, om
dess rättsordning så kräver, flera centralmyndigheter för att
biträda de behöriga rättsliga myndigheterna.
2.
En medlemsstat får, om organisationen av det nationella
rättsväsendet så kräver, låta sin eller sina centralmyndighet(er)
ansvara för det administrativa översändandet och mottagandet
av europeiska arresteringsorder samt all annan officiell kor-
respondens i anslutning till dessa.
Den medlemsstat som önskar använda sig av de möjligheter
som avses i denna artikel skall lämna uppgifter om sin eller
sina centralmyndighet(er) till rådets generalsekretariat. Dessa
anvisningar skall vara bindande för alla myndigheterna i den
utfärdande medlemsstaten.
Artikel 8
Den europeiska arresteringsorderns innehåll och form
1.
En europeisk arresteringsorder skall innehålla följande
uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilagan:
a) Den eftersöktes identitet och nationalitet.
b) Namn, adress, telefonnummer, faxnummer och e-post-
adress till den utfärdande rättsliga myndigheten.
c) Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arres-
teringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut
med samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 1
och 2.
d) Brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt med
avseende på artikel 2.
e) En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet
begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den eftersöktes
delaktighet i brottet.
f) Det straff som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom,
eller den straffskalan för brottet som föreskrivs i den utfär-
dande medlemsstatens lagstiftning.
g) Eventuella andra konsekvenser av brottet.
2.
Den europeiska arresteringsordern skall översättas till ett
språk som är officiellt i den verkställande medlemsstaten. Varje
medlemsstat får, när detta rambeslut antas eller vid en senare
tidpunkt, i en förklaring som skall deponeras hos rådets gene-
ralsekretariat förklara att den kommer att godta en översätt-
ning till ett annat eller flera andra av Europeiska gemenskaper-
nas officiella språk.
KAPITEL 2
ÖVERLÄMNANDEFÖRFARANDE
Artikel 9
Översändande av en europeisk arresteringsorder
1.
Om det är känt var personen befinner sig får den utfär-
dande rättsliga myndigheten översända den europeiska arres-
teringsordern direkt till den verkställande rättsliga myndig-
heten.
2.
Den utfärdande rättsliga myndigheten får under alla
omständigheter besluta om en registrering av den eftersökta
personen i Schengens informationssystem (SIS).
3.
En sådan registrering skall utföras i enlighet med bestäm-
melserna i artikel 95 i konventionen av den 19 juni 1990 om
tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om grad-
vis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna.
En registrering i SIS skall anses vara likvärdig med en euro-
peisk arresteringsorder åtföljd av den information som beskrivs
i artikel 8.1.
Under en övergångsperiod, till dess att SIS kan överföra all den
information som beskrivs i artikel 8, skall registreringen anses
vara likvärdig med en europeisk arresteringsorder i avvaktan
på att originalet i vederbörlig ordning mottas av den verkstäl-
lande rättsliga myndigheten.
Artikel 10
Närmare bestämmelser om översändande av en europeisk
arresteringsorder
1.
Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte känner till
vilken verkställande rättslig myndighet som är behörig, skall
den göra de efterforskningar som krävs, särskilt via det euro-
peiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter (
1
), för att få denna
information av den verkställande medlemsstaten.
2.
Om den utfärdande rättsliga myndigheten så önskar kan
arresteringsordern skickas genom det europeiska rättsliga nät-
verkets säkrade telekommunikationssystem.
(
1
) Gemensam åtgärd av den 29 juni 1998 om inrättande av ett euro-
peiskt rättsligt nätverk (EGT L 191, 7.7.1998, s. 4).
18.7.2002
L 190/5
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
3.
Om det inte går att använda SIS får den utfärdande rätts-
liga myndigheten använda sig av Interpols tjänster för att över-
sända den europeiska arresteringsordern.
4.
Den utfärdande rättsliga myndigheten får översända den
europeiska arresteringsordern på vilket säkert sätt som helst
som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, så att den
verkställande medlemsstaten kan fastställa att den översända
handlingen är äkta.
5.
Alla svårigheter rörande översändandet av eller äktheten
hos de handlingar som behövs för att verkställa den europeiska
arresteringsordern skall behandlas genom direkta kontakter
mellan de berörda rättsliga myndigheterna eller, i förekom-
mande fall, med bistånd av medlemsstaternas centrala myndig-
heter.
6.
Om den myndighet som tar emot en europeisk arres-
teringsorder saknar behörighet att verkställa denna, skall den
självmant översända den europeiska arresteringsordern till den
behöriga myndigheten i sin medlemsstat och underrätta den
utfärdande rättsliga myndigheten om detta.
Artikel 11
Den eftersöktes rättigheter
1.
När den eftersökte grips skall den behöriga verkställande
rättsliga myndigheten i enlighet med den nationella lagstift-
ningen upplysa personen om den europeiska arresteringsordern
och dess innehåll samt om dennes möjlighet att samtycka till
överlämnande till den utfärdande rättsliga myndigheten.
2.
En eftersökt person som har gripits för att en europeisk
arresteringsorder skall kunna verkställas skall ha rätt till juri-
diskt biträde och tolk i enlighet med den nationella lagstift-
ningen i den verkställande medlemsstaten.
Artikel 12
Fortsatt frihetsberövande
Om en person grips på grundval av en europeisk arresterings-
order skall den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut
i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning
om huruvida personen skall hållas kvar i häkte. Det är alltid
möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den
verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta personen på fri
fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna
medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nöd-
vändiga för att undvika att den eftersökte avviker.
Artikel 13
Samtycke till överlämnande
1.
Om den gripne säger sig samtycka till att överlämnas
skall dennes samtycke och, i förekommande fall, uttryckliga
avstående från tillämpning av specialitetsbestämmelsen enligt
artikel 27.2 avges inför den verkställande rättsliga myndig-
heten, i enlighet med den verkställande medlemsstatens natio-
nella lagstiftning.
2.
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvän-
diga för att det samtycke och, i förekommande fall, det av-
stående som anges i punkt 1 inhämtas under sådana förhållan-
den att det framgår att personen har lämnat dem frivilligt och
fullt medveten om följderna av detta. Den eftersökte skall i
detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.
3.
Det samtycke och, i förekommande fall, det avstående
som anges i punkt 1 skall protokollföras i enlighet med det
förfarande som föreskrivs i den verkställande medlemsstatens
nationella lagstiftning.
4.
Samtycket skall i princip vara oåterkalleligt. Varje med-
lemsstat får föreskriva att samtycket och, i förekommande fall,
avståendet kan vara återkalleligt i enlighet med deras nationella
regler. I ett sådant fall skall den tid som förflyter mellan dagen
för samtycke och dagen för återkallelse inte beaktas vid faststäl-
lande av de tidsfrister som anges i artikel 17. En medlemsstat
som vill använda sig av denna möjlighet skall underrätta gene-
ralsekretariatet vid Europeiska unionens råd om detta vid anta-
gandet av detta rambeslut och ange på vilka villkor samtycket
kan återkallas samt alla ändringar av dessa villkor.
Artikel 14
Hörande av den eftersökte
En person som gripits och som inte samtycker till överläm-
nande enligt artikel 14 skall ha rätt att höras av den verkstäl-
lande rättsliga myndigheten i enlighet med lagstiftningen i den
verkställande medlemsstaten.
Artikel 15
Beslut om överlämnande
1.
Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de
tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut,
besluta om en person skall överlämnas.
2.
Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de
uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte
är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om över-
lämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga
kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artik-
larna 35 och 8, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom
vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten
att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 17.
L 190/6
18.7.2002
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
3.
Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst
överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den
verkställande rättsliga myndigheten.
Artikel 16
Beslut vid flera framställningar
1.
Om flera medlemsstater har utfärdat en europeisk arres-
teringsorder för samma person, skall beslutet om vilken av
framställningarna som skall verkställas fattas av den verkstäl-
lande rättsliga myndigheten, som skall ta vederbörlig hänsyn
till alla omständigheter, särskilt till brottens relativa svårhets-
grad och platsen för deras förövande, datumen för de respek-
tive europeiska arresteringsorderna samt huruvida ordern
har utfärdats för lagföring eller för verkställande av ett
fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2.
Den verkställande rättsliga myndigheten får fråga Euro-
just (
1
) om råd inför ett sådant beslut som avses i punkt 1.
3.
Vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och
en framställning om utlämning som givits in av ett tredje land
skall beslutet om huruvida den europeiska arresteringsordern
eller framställningen om utlämning skall ges företräde fattas av
den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten,
som skall ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt
de som anges i punkt 1 och de som nämns i den tillämpliga
konventionen.
4.
Denna artikel skall inte påverka medlemsstaternas skyl-
digheter enligt den internationella brottmålsdomstolens stadga.
Artikel 17
Tidsfrister och beslutsregler avseende verkställighet av
den europeiska arresteringsordern
1.
En europeisk arresteringsorder skall behandlas och verk-
ställas med skyndsamhet.
2.
I de fall då den eftersökte samtycker till överlämnandet
skall det slutgiltiga beslutet om verkställandet av den europe-
iska arresteringsordern fattas inom tio dagar efter det att sam-
tycket har givits.
3.
I övriga fall skall det slutgiltiga beslutet om verkställandet
av den europeiska arresteringsordern fattas inom 60 dagar efter
det att den eftersökte har gripits.
4.
Om den europeiska arresteringsordern i specifika fall inte
kan verkställas inom de tidsfrister som anges i punkterna 2
eller 3 skall den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart
underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten och ange skä-
len till detta. I ett sådant fall får tidsfristerna förlängas med
ytterligare 30 dagar.
5.
Så länge något slutgiltigt beslut om verkställande av den
europeiska arresteringsordern inte har fattats av den verkstäl-
lande rättsliga myndigheten skall denna säkerställa att de nöd-
vändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av
personen föreligger.
6.
Varje vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder
skall motiveras.
7.
Om en medlemsstat i undantagsfall inte kan iaktta de
tidsfrister som föreskrivs i denna artikel skall den underrätta
Eurojust och ange skälen till förseningen. Dessutom skall en
medlemsstat som har drabbats av upprepade förseningar med
att verkställa europeiska arresteringsorder från en annan med-
lemsstats sida underrätta rådet så att det nationella genom-
förandet av detta rambeslut kan utvärderas på medlemsstats-
nivå.
Artikel 18
Situation i avvaktan på beslut
1.
Om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för
lagföring skall den utfärdande rättsliga myndigheten
a) antingen godta att den eftersökte hörs i enlighet med arti-
kel 19, eller
b) godta tillfällig överföring av den eftersökte.
2.
Villkoren för tillfällig överföring och dess varaktighet
skall fastställas i samförstånd mellan den utfärdande och den
verkställande rättsliga myndigheten.
3.
Vid tillfällig överföring skall personen i fråga kunna åter-
vända till den verkställande staten för att närvara vid den för-
handling som rör honom eller henne inom ramen för förfaran-
det för överlämnande.
Artikel 19
Hörande av personen i avvaktan på beslut
1.
Hörandet av den eftersökte skall genomföras av en rätts-
lig myndighet, med bistånd av någon annan person som skall
utses i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den
anmodande domstolen är belägen.
(
1
) Rådets beslut 2002/187/RIF av den 28 februari 2002 om inrät-
tande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet (EGT
L 63, 6.3.2002, s. 1).
18.7.2002
L 190/7
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
2.
Hörandet av den eftersökte skall verkställas i enlighet
med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten och på
de villkor som fastställs i samförstånd mellan den utfärdande
och den verkställande rättsliga myndigheten.
3.
Den behöriga verkställande rättsliga myndigheten får ge
en annan rättslig myndighet i den egna medlemsstaten i upp-
drag att delta vid hörandet av den eftersökte för att säkerställa
att denna artikel och de villkor som har fastställts tillämpas på
ett korrekt sätt.
Artikel 20
Privilegier och immunitet
1.
Om den eftersökte har rätt till privilegier eller immunitet
avseende rättsliga förfaranden eller verkställighet i den verkstäl-
lande medlemsstaten skall tidsfristerna enligt artikel 17 inte
börja löpa förrän om, och från och med den dag, den verkstäl-
lande rättsliga myndigheten har informerats om att dessa privi-
legier eller denna immunitet har upphävts.
Den verkställande medlemsstaten skall se till att de nödvändiga
materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande föreligger om
den eftersökte inte längre har rätt till sådana privilegier eller
sådan immunitet.
2.
När upphävandet av privilegier eller immunitet åligger en
myndighet i den verkställande medlemsstaten skall den verk-
ställande rättsliga myndigheten utan dröjsmål begära detta hos
den myndigheten. När upphävandet av privilegier eller immu-
nitet åligger en myndighet i en annan stat eller en internatio-
nell organisation, skall den utfärdande rättsliga myndigheten
begära detta hos den myndigheten eller organisationen.
Artikel 21
Samverkande internationella åtaganden
Detta rambeslut skall inte påverka den verkställande medlems-
statens åtaganden om den eftersökte har utlämnats till denna
medlemsstat från ett tredje land och den eftersökte är skyddad
genom specialitetsbestämmelserna i den ordning enligt vilken
han eller hon utlämnades. Den verkställande medlemsstaten
skall vidta alla åtgärder som krävs för att utan dröjsmål begära
samtycke från den stat som den eftersökte utlämnades ifrån, så
att han eller hon kan överlämnas till den utfärdande medlems-
staten. Tidsfristerna enligt artikel 17 börjar inte löpa förrän
från och med den dag dessa specialitetsbestämmelser upphör
att gälla. I avvaktan på beslutet i den stat varifrån den efter-
sökte har utlämnats skall den verkställande medlemsstaten se
till att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt över-
lämnande föreligger.
Artikel 22
Underrättelse om beslutet
Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart med-
dela den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt beslut med
anledning av en europeisk arresteringsorder.
Artikel 23
Tidsfrist för överlämnande av personen
1.
Den eftersökte skall överlämnas så snart som möjligt vid
en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma
överens om.
2.
Den eftersökte personen skall överlämnas senast tio dagar
efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska
arresteringsordern.
3.
Om omständigheter som ligger utanför någon av de
berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte
överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den
verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten ome-
delbart kontakta varandra och komma överens om en ny tid-
punkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum
inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.
4.
Överlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt,
av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtag-
bara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära
en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den
europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl
inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten
skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndighe-
ten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för över-
lämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio
dagar från den nya tidpunkt som bestämts.
5.
När de tidsfrister som anges i punkterna 24 har löpt ut
skall personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte,
försättas på fri fot.
Artikel 24
Uppskjutet eller villkorligt överlämnande
1.
Den verkställande rättsliga myndigheten får, efter att ha
fattat beslut om verkställighet av en europeisk arresterings-
order, skjuta upp överlämnandet av den eftersökte så att perso-
nen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten eller, om
dom redan har fallit, i den staten kan avtjäna ett straff som har
dömts ut för en annan gärning än den som den europeiska
arresteringsordern avser.
2.
I stället för att uppskjuta överlämnandet får den verkstäl-
lande rättsliga myndigheten tillfälligt överlämna den eftersökte
L 190/8
18.7.2002
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
till den utfärdande medlemsstaten på villkor som skall faststäl-
las i samförstånd mellan den verkställande och den utfärdande
rättsliga myndigheten. Överenskommelsen skall göras skriftligt
och villkoren skall vara bindande för alla myndigheter i den
utfärdande medlemsstaten.
Artikel 25
Transitering
1.
Varje medlemsstat skall, utom när den utnyttjar möjlig-
heten att vägra när transitering begärs för en medborgare eller
varaktigt bosatt för verkställighet av ett fängelsestraff eller en
annan frihetsberövande åtgärd, tillåta transitering genom sitt
territorium av en eftersökt person som överlämnas, förutsatt
att medlemsstaten har fått uppgifter om
a) identitet och nationalitet på den person som är föremål för
en europeisk arresteringsorder,
b) att det finns en europeisk arresteringsorder,
c) brottets beskaffenhet och brottsrubricering,
d) brottets omständigheter, bland annat tidpunkt och plats.
När den person som är föremål för en europeisk arresterings-
order i lagföringssyfte är medborgare eller varaktigt bosatt i
transiteringsmedlemsstaten, får transiteringen underkastas vill-
koret att personen, efter att ha hörts, återsänds till transite-
ringsmedlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller
den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande
medlemsstaten.
2.
Varje medlemsstat skall utse en myndighet som skall vara
ansvarig för att ta emot framställningar om transitering och de
dokument som krävs, liksom eventuell övrig officiell skriftväx-
ling avseende framställningar om transitering. Medlemsstaterna
skall meddela rådets generalsekretariat vilka myndigheter som
utsetts.
3.
Framställningen om transitering samt de uppgifter som
avses i punkt 1 får sändas till den myndighet som utsetts enligt
punkt 2 på varje sätt som gör det möjligt att få en skriftlig
uppteckning. Transiteringsmedlemsstaten skall meddela sitt
beslut på samma sätt.
4.
Detta rambeslut gäller inte om transporten sker med flyg
utan planerad mellanlandning. Om en icke planerad landning
görs skall emellertid den utfärdande medlemsstaten förse den
myndighet som utsetts enligt punkt 2 med de uppgifter som
avses i punkt 1.
5.
När en transitering gäller en person som skall utlämnas
från ett tredje land till en medlemsstat, skall denna artikel gälla
i tillämpliga delar. I synnerhet uttrycket europeisk arresterings-
order skall ersättas med framställning om utlämning.
KAPITEL 3
FÖLJDER AV ÖVERLÄMNANDET
Artikel 26
Avräkning av tiden för frihetsberövande i den
verkställande staten
1.
Den utfärdande medlemsstaten skall avräkna tiden för fri-
hetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk
arresteringsorder från det totala frihetsberövande som skall
avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att
ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har
dömts ut.
2.
I detta syfte skall den verkställande rättsliga myndigheten,
eller den centralmyndighet som utsetts enligt artikel 7, vid
överlämnandet översända alla uppgifter om hur länge den
eftersökte varit frihetsberövad på grundval av den europeiska
arresteringsordern till den utfärdande rättsliga myndigheten.
Artikel 27
Möjligheter till åtal för andra brott
1.
Varje medlemsstat får anmäla till generalsekretariatet vid
Europeiska unionens råd att, i medlemsstatens förbindelser
med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring,
samtycke skall anses ha givits till åtal, dom eller frihetsberö-
vande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihets-
berövande åtgärd för ett annat brott, som begicks före över-
lämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades,
såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt
fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.
2.
Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en
överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berö-
vas sin frihet för något annat brott, som begicks före överläm-
nandet, än det brott för vilket personen överlämnades.
3.
Punkt 2 skall inte tillämpas i följande fall:
a) Om personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den
medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte
har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande
eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.
b) Brottet kan inte leda till fängelse eller annan frihetsberö-
vande åtgärd.
18.7.2002
L 190/9
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
c) Det straffrättsliga förfarandet föranleder inte tillämpning av
en åtgärd som innebär att den personliga friheten
inskränks.
d) Om personen kommer att bli föremål för en icke frihets-
berövande påföljd, inbegripet böter eller en åtgärd som trä-
der istället för detta, även om påföljden inskränker den per-
sonliga friheten.
e) Om personen har samtyckt till att bli överlämnad och i
förekommande fall avstått från tillämpning av specialitets-
bestämmelsen i enlighet med artikel 13.
f) Om personen efter sitt överlämnande uttryckligen avstått
från att utnyttja specialitetsbestämmelsen med avseende på
specifika gärningar som begåtts före överlämnandet. Avstå-
endet skall göras inför de behöriga rättsliga myndigheterna
i den utfärdande medlemsstaten och skall protokollföras i
enlighet med denna stats nationella lagstiftning. Avståendet
skall inhämtas så att det framgår att personen har gjort
detta frivilligt och fullt medveten om följderna av detta.
Personen skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.
g) Om den verkställande rättsliga myndigheten som över-
lämnat den eftersökte ger sitt samtycke i enlighet med
punkt 4.
4.
En framställan om samtycke skall överlämnas till den
verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de upp-
gifter som anges i artikel 8.1, och åtföljas av en översättning
enligt artikel 8.2. Samtycke skall ges om det brott för vilket det
begärs i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna
i detta rambeslut. Samtycke skall vägras av de skäl som anges i
artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i
artikel 4. Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att fram-
ställningen har mottagits.
I de situationer som anges i artikel 5 måste de garantier som
föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande staten.
Artikel 28
Överlämnande eller efter följande utlämning
1.
Varje medlemsstat får anmäla till rådets generalsekretariat
att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater
som har lämnat samma förklaring, samtycket till överlämnande
av en person till en annan medlemsstat än den verkställande
medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder som har
utfärdats för ett brott som har begåtts före överlämnandet skall
anses ha avgivits, såvida inte den verkställande rättsliga myn-
digheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om
överlämnande.
2.
Under alla förhållanden får en person som har överläm-
nats till den utfärdande medlemsstaten enligt en europeisk
arresteringsorder, utan samtycke av den verkställande medlems-
staten, överlämnas till en annan medlemsstat än den verkstäl-
lande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder som
utfärdats före överlämnandet i följande fall:
a) Om den eftersökte har haft möjlighet att lämna territoriet i
den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men
inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigi-
vande eller har återvänt till det territoriet efter att ha läm-
nat det.
b) Om den eftersökte samtycker till att överlämnas till en
annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten
enligt en europeisk arresteringsorder. Samtycke skall läm-
nas inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfär-
dande medlemsstaten och skall protokollföras i enlighet
med denna stats nationella lagstiftning. Samtycket skall
inhämtas så att det framgår att personen har gjort detta fri-
villigt och fullt medveten om följderna av detta. Den efter-
sökte skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.
c) Om den eftersökte inte utnyttjar specialitetsbestämmelsen
enligt artikel 27.3 a, e, f och g.
3.
Den verkställande rättsliga myndigheten skall ge sitt sam-
tycke till överlämnande av den berörda personen till en annan
medlemsstat enligt följande bestämmelser:
a) En framställan om samtycke skall överlämnas i enlighet
med artikel 9 och åtföljas av de uppgifter som anges i arti-
kel 8.1 och av en översättning enligt artikel 8.2.
b) Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig
skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta
rambeslut.
c) Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställ-
ningen har mottagits.
d) Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 3 och
får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4.
I de situationer som anges i artikel 5 måste de garantier som
föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande medlemsstaten.
4.
Trots vad som sägs i punkt 1 skall en person som har
överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder inte utlämnas
till ett tredje land utan samtycke av den behöriga myndigheten
i den medlemsstat som har överlämnat personen. Samtycket
skall lämnas i enlighet med de konventioner enligt vilka den
medlemsstaten är bunden samt enligt den statens nationella
lagstiftning.
L 190/10
18.7.2002
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
Artikel 29
Överlämnande av egendom
1.
Den verkställande rättsliga myndigheten skall, i enlighet
med dess nationella lagstiftning, på begäran av den utfärdande
rättsliga myndigheten eller på eget initiativ beslagta och över-
lämna egendom som
a) kan behöva företes som bevis, eller
b) har förvärvats av den eftersökte till följd av brottet.
2.
Sådan egendom som avses i punkt 1 skall överlämnas
även om den europeiska arresteringsordern inte kan verkställas
på grund av att den eftersökte avlidit eller avvikit.
3.
Om den egendom som avses i punkt 1 är föremål för
beslag eller förverkande på den verkställande medlemsstatens
territorium, får den medlemsstaten, om egendomen behövs i
samband med pågående straffrättsliga förfaranden, tillfälligt
behålla eller överlämna den till den utfärdande medlemsstaten,
på villkor att den återlämnas.
4.
Rättigheter som den verkställande medlemsstaten eller
tredje man kan ha förvärvat i den egendom som avses i punkt
1 skall bibehållas. Om sådana rättigheter finns, skall den utfär-
dande medlemsstaten återlämna egendomen utan kostnad till
den verkställande medlemsstaten så snart som möjligt efter det
straffrättsliga förfarandet.
Artikel 30
Kostnader
1.
Utgifter på den verkställande medlemsstatens territorium
för att verkställa den europeiska arresteringsordern skall betalas
av denna medlemsstat.
2.
Alla andra utgifter skall betalas av den utfärdande med-
lemsstaten.
KAPITEL 4
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 31
Förhållande till andra rättsliga instrument
1.
Bestämmelserna i detta rambeslut skall, utan att detta
påverkar deras tillämpning i förbindelserna mellan medlemssta-
ter och tredje länder, den 1 januari 2004 ersätta motsvarande
konventionsbestämmelser om utlämning i förbindelserna mel-
lan medlemsstaterna:
a) Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december
1957, tilläggsprotokollet till denna av den 15 oktober
1975, det andra tilläggsprotokollet till denna av den 17
mars 1978 och Europeiska konventionen om bekämpande
av terrorism av den 27 januari 1977, vad gäller utlämning,
b) avtalet av den 26 maj 1989 om förenkling och modernise-
ring av förfarandena för översändande av utlämningsansök-
ningar,
c) konventionen av den 10 mars 1995 om ett förenklat för-
farande för utlämning mellan Europeiska unionens med-
lemsstater,
d) konventionen av den 27 september 1996 om utlämning
mellan Europeiska unionens medlemsstater, och
e) kapitel 4 i avdelning III i konventionen av den 19 juni
1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni
1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemen-
samma gränserna.
2.
Medlemsstaterna får fortsätta att tillämpa de bilaterala
eller multilaterala avtal eller överenskommelser som är i kraft
när detta rambeslut antas, i den mån de gör det möjligt att
fördjupa eller vidga rambeslutets målsättningar och bidrar till
att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandena för över-
lämnande av personer som är föremål för en europeisk arres-
teringsorder.
Medlemsstaterna får sluta bilaterala eller multilaterala avtal eller
överenskommelser efter det att rambeslutet har trätt i kraft i
den mån de gör det möjligt att fördjupa eller vidga innehållet i
detta rambeslut och bidrar till att ytterligare förenkla eller
underlätta förfarandena för överlämnande av personer som är
föremål för en europeisk arresteringsorder, särskilt genom att
fastställa kortare tidsfrister än de som anges i artikel 17, genom
att utöka förteckningen över brott i artikel 2.2, genom att
ytterligare begränsa skälen till att vägra verkställighet enligt
artiklarna 3 och 4, eller genom att sänka strafftröskeln i artikel
2.1 eller 2.2.
De avtal och överensstämmelser som avses i andra stycket skall
inte i något fall kunna påverka förbindelserna med de med-
lemsstater som inte är parter i dessa.
Medlemsstaterna skall, inom tre månader efter detta rambesluts
ikraftträdande, underrätta rådet och kommissionen om gällande
avtal eller överenskommelser enligt punkt 1 som de önskar
fortsätta tillämpa.
Medlemsstaterna skall även underrätta rådet och kommissionen
om nya avtal eller överenskommelser av den typ som avses i
andra stycket, senast tre månader efter att de har underteck-
nats.
18.7.2002
L 190/11
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
3.
I den mån som de konventioner eller avtal som avses i
punkt 1 är tillämpliga på territorier i medlemsstaterna, eller
territorier för vilka en medlemsstat ombesörjer de yttre förbin-
delserna, på vilka detta rambeslut inte är tillämpligt, skall de
nuvarande förbindelserna mellan dessa territorier och de övriga
medlemsstaterna fortsätta att regleras genom dessa instrument.
Artikel 32
Övergångsbestämmelse
1.
För framställningar om utlämning som tas emot före den
1 januari 2004 kommer även fortsättningsvis gällande utläm-
ningsinstrument att vara i kraft. För framställningar som tas
emot efter detta datum kommer de regler att gälla som antas
av medlemsstaterna i enlighet med detta rambeslut. Medlems-
staterna får dock, när rådet antar detta rambeslut, göra ett utta-
lande, där de förklarar att de som verkställande medlemsstat
kommer att fortsätta att behandla framställningar, som gäller
gärningar som begåtts före en tidpunkt som de skall fastställa, i
enlighet med det utlämningssystem som gällde före den 1
januari 2004. Ifrågavarande tidpunkt får inte vara senare än 7
augusti 2002. Detta uttalande skall offentliggöras i Officiella
tidningen. Det kan återkallas när som helst.
Artikel 33
Bestämmelser avseende Österrike och Gibraltar
1.
Så länge som Österrike inte har ändrat artikel 12.1 i
Auslieferungs- und Rechtshilfegesetz, och allra senast fram till
den 31 december 2008, får landet tillåta sina verkställande
rättsliga myndigheter att vägra verkställa en europeisk arres-
teringsorder, om den eftersökte är österrikisk medborgare och
om den gärning för vilken den europeiska arresteringsordern
har utfärdats inte är straffbar enligt österrikisk lag.
2.
Detta rambeslut skall tillämpas på Gibraltar.
Artikel 34
Genomförande
1.
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvän-
diga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut före den 31
december 2003.
2.
Medlemsstaterna skall till rådets generalsekretariat och
kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom
vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras
nationella lagstiftning. När de gör detta kan varje medlemsstat
ange att den omedelbart kommer att tillämpa detta rambeslut i
sina förbindelser med de medlemsstater som har lämnat
samma underrättelse.
Rådets generalsekretariat skall underrätta medlemsstaterna och
kommissionen om de uppgifter som tagits emot enligt artik-
larna 7.2, 8.2, 13.4 och 25.2. Det skall även ombesörja offent-
liggörandet i Officiella tidningen.
3.
På grundval av de uppgifter som rådets generalsekretariat
lämnat skall kommissionen senast den 31 december 2004
överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om till-
lämpningen av detta rambeslut, vid behov tillsammans med
lagförslag.
4.
Rådet skall under andra halvåret 2003 göra en utvär-
dering av bestämmelserna i detta rambeslut, särskilt när det
gäller den praktiska tillämpningen i medlemsstaterna samt hur
SIS fungerar.
Artikel 35
Ikraftträdande
Detta rambeslut träder i kraft den tjugonde dagen efter det att
det har offentliggjorts i Officiella tidningen.
Utfärdat i Luxemburg den 13 juni 2002.
På rådets vägnar
M. RAJOY BREY
Ordförande
L 190/12
18.7.2002
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
BILAGA
EUROPEISK ARRESTERINGSORDER (
1
)
Denna order har utfärdats av en behörig rättslig myndighet. Jag begär att nedan nämnda person skall gripas och över-
lämnas för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
(
1
) Denna order måste skrivas på eller översättas till ett av den verkställande medlemsstatens språk, när denna stat är känd, eller på något
annat språk som denna stat godtar.
18.7.2002
L 190/13
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
a) Information om den eftersöktes identitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Efternamn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Förnamn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Flicknamn, i förekommande fall: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Alias, i förekommande fall: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Kön: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Nationalitet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Födelsedatum: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Födelseort: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Bostadsort och/eller känd adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Om uppgift finns, det eller de språk som den eftersökte förstår: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Utmärkande drag/beskrivning av den eftersökte: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Foto och fingeravtryck av den eftersökte, om dessa finns tillgängliga och kan överlämnas, eller kontakt-
adress för den person som kan tillhandahålla information eller en DNA-profil (om denna information finns
tillgänglig för överföring och inte har bifogats)
b) Beslut på vilket arresteringsordern grundas
1. Arresteringsorder eller verkställbart rättsligt beslut med samma verkan: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Typ: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2. Verkställbar dom: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Beteckning: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
L 190/14
18.7.2002
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
c) Uppgifter om straffets längd
1. Maximal längd för det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som kan dömas ut för brottet eller
brotten:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2. Längd för det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som har dömts ut:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Straff som återstår att avtjäna: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
d) Beslut genom utevarodom, och
den berörda personen har kallats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats för den
förhandling som ledde till att beslutet fattades genom utevarodom,
eller
den berörda personen har inte kallats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats för
den förhandling som ledde till att beslutet fattades genom utevarodom men har följande rättsliga garantier
efter överlämnande till de rättsliga myndigheterna (om sådana garantier kan lämnas i förväg):
Precisera de rättsliga garantierna:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
18.7.2002
L 190/15
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
e) Brott:
Denna order berör totalt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . brott.
Beskrivning av de omständigheter under vilka brottet eller brotten begicks, inklusive tidpunkt (datum och klock-
slag), plats och den eftersöktes grad av delaktighet i brottet eller brotten:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Brottets eller brottens beskaffenhet och brottsrubricering samt tillämplig lagbestämmelse:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
I. Markera i förekommande fall om det rör sig om ett eller flera av följande brott, som i den utfärdande med-
lemsstaten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år enligt den utfärdande
medlemsstatens lagstiftning:
n Deltagande i en kriminell organisation.
n Terrorism.
n Människohandel.
n Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.
n Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.
n Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.
n Korruption.
n Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt
konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.
n Penningtvätt.
n Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.
n IT-brottslighet.
n Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.
n Hjälp till olaglig inresa och olaglig vistelse.
n Mord, grov misshandel.
n Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.
n Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.
n Rasism och främlingsfientlighet.
n Organiserad stöld och väpnat rån.
n Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.
n Svindleri.
n Beskyddarverksamhet och utpressning.
n Förfalskning och piratkopiering.
n Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.
n Förfalskning av betalningsmedel.
n Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser.
n Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.
n Handel med stulna fordon.
n Våldtäkt.
n Mordbrand.
n Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.
n Kapning av flygplan eller fartyg.
n Sabotage.
II. Fullständig beskrivning av det eller de brott som inte omfattas av fallen i punkt I ovan:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
L 190/16
18.7.2002
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
f) Andra omständigheter i fallet (frivillig information):
(Observera att detta kan omfatta kommentarer om extraterritorialitet, avbrytande av tidsbegränsningar och andra följder av
brottet)
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
g) Denna order rör också beslag och överlämnande av föremål som kan utgöra bevis:
Denna order rör också beslag och överlämnande av föremål som den eftersökte förvärvat genom brottet:
Om uppgift finns, beskrivning av och plats för dessa föremål:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
h) Det eller de brott som har lett till att denna order utfärdas är straffbart/straffbara med/har medfört fängelse
eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid
rättssystemet i den utfärdande medlemsstaten medger omprövning av straffet på begäran eller åtminstone
efter 20 år i syfte att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte skall verkställas,
och/eller
rättssystemet i den utfärdande medlemsstaten medger tillämpning av sådana benådningsåtgärder som perso-
nen är berättigad till enligt den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning eller praxis, i syfte att ett
sådant straff eller en sådan åtgärd inte skall verkställas.
i) Den rättsliga myndighet som har utfärdat ordern:
Officiellt namn:
Företrädarens namn (
1
): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Befattning (titel/grad): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Ärendebeteckning: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Tfn (landskod) (riktnummer) ( ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Fax (landskod) (riktnummer) ( ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
E-post: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Information för kontakt med den person som skall kontaktas för nödvändiga arrangemang för överlämnan-
det: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
(
1
) M de olika synähverrinerna skall det henvisas till Ninehavaren av den rättsliga myndigheten.
18.7.2002
L 190/17
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
Central myndighet för överföringen och det administrativa mottagandet av en europeisk arresteringsorder, i
förekommande fall:
Namn på den centrala myndigheten:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Kontaktperson, i förekommande fall (titel/grad och namn):
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Tfn (landskod) (riktnummer) ( ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Fax (landskod) (riktnummer) ( ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
E-post: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Underskrift av den utfärdande rättsliga myndigheten och/eller dess företrädare:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Befattning (titel/grad): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Datum: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Officiell stämpel (i förekommande fall)
L 190/18
18.7.2002
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
Ds 2012:53
Bilaga 3
94
Bilaga 3 Rambeslutet om
verkställighet av bötesstraff
(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen)
RÅDETS RAMBESLUT 2005/214/RIF
av den 24 februari 2005
om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT
med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt
artikel 31 a och artikel 34.2 b i detta,
med beaktande av initiativet från Förenade konungariket Storbri-
tannien och Nordirland, Republiken Frankrike och Konungariket
Sverige
(
1),
med beaktande av Europaparlamentets yttrande
(
2), och
av följande skäl:
(1)
Europeiska rådet i Tammerfors den 15
−16 oktober 1999
stödde principen om ömsesidigt erkännande, som bör bli
en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civil-
rättsliga och det straffrättsliga området inom unionen.
(2)
Principen om ömsesidigt erkännande bör vara tillämplig
på bötesstraff som utdöms av rättsliga eller administrativa
myndigheter för att underlätta verkställigheten av sådana
straff i andra medlemsstater än den stat i vilken straffet
utdömdes.
(3)
Den 29 november 2000 antog rådet, i enlighet med slut-
satserna från Tammerfors, ett åtgärdsprogram för att
genomföra principen om ömsesidigt erkännande av
beslut på det straffrättsliga området
(
3
)
och prioriterade
därvid antagandet av ett instrument enligt vilket princi-
pen om ömsesidigt erkännande skall vara tillämplig på
bötesstraff (åtgärd 18).
(4)
Detta rambeslut bör även omfatta bötesstraff som ådömts
för vägtrafikbrott.
(5)
Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter
och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i För-
draget och återspeglas i Europeiska unionens stadga om
de grundläggande rättigheterna
(
4), särskilt kapitel VI i
denna. Inget i detta rambeslut får tolkas som ett förbud
att vägra verkställa ett beslut om det finns objektiva skäl
för att tro att bötesstraffet syftar till att straffa en person
på grundval av dennes kön, ras, religion, etniska
ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller
sexuella läggning, eller att denna persons ställning kan
skadas av något av dessa skäl
(6)
Detta rambeslut hindrar inte en medlemsstat från att till-
lämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga
ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i
andra medier.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Definitioner
I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydel-
ser som här anges:
a) beslut: ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk eller
juridisk person, om beslutet fattas
i)
av en domstol i den utfärdande staten med avseende på
en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten,
ii) av en annan myndighet i den utfärdande staten än en
domstol med avseende på en brottslig gärning enligt
lagen i den utfärdande staten, förutsatt att personen i
fråga har haft möjlighet att få fallet prövat inför en
domstol med särskild behörighet i brottmål,
iii) av en annan myndighet än domstol i den utfärdande
staten med avseende på gärningar som är straffbara
enligt den utfärdande statens nationella lag eftersom de
utgör överträdelser mot lagbestämmelser, förutsatt att
vederbörande har haft möjlighet att få fallet prövat inför
en domstol med särskild behörighet i brottmål,
iv) av en domstol med särskild behörighet i brottmål, där
beslutet fattades angående ett sådant beslut som avses i
led iii.
(
1
) EGT C 278, 2.10.2001, s. 4.
(
2
) EGT C 271 E, 7.11.2002, s. 423.
(
3
) EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.
(
4
) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.
L 76/16
SV
Europeiska unionens officiella tidning
22.3.2005
b) bötesstraff: skyldighet att betala
i)
ett penningbelopp som utdöms som påföljd för ett
brott,
ii) ersättning till brottsoffer som utdöms i samma beslut,
där brottsoffret inte får vara civilrättslig part i förfaran-
dena och domstolen beslutar under utövande av sin
domsrätt i brottmål,
iii) penningbelopp som skall betalas för kostnader för de
rättegångsförfaranden eller förvaltningsrättsliga förfaran-
den som leder fram till beslutet,
iv) penningbelopp som skall betalas till en allmän fond eller
till en stödorganisation för brottsoffer, vilket utdömts i
samma beslut.
Bötesstraff skall inte inbegripa
— beslut om förverkande av hjälpmedel till eller vinning av
brott,
— beslut av civilrättslig art som fattats till följd av enskilda
anspråk och som är verkställbara enligt rådets förord-
ning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om
domstols behörighet och om erkännande och verkstäl-
lighet av domar på privaträttens område
(
1).
c) utfärdande stat: den medlemsstat där ett beslut i detta rambe-
sluts mening har meddelats.
d) verkställande stat: den medlemsstat dit ett beslut har överförts
för verkställighet.
Artikel 2
Fastställande av behöriga myndigheter
1.
Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat
om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell lag är
behöriga enligt detta rambeslut, när medlemsstaten är utfär-
dande stat eller verkställande stat.
2.
Utan hinder av artikel 4 får varje medlemsstat, om organi-
sationen av dess interna system gör det nödvändigt, utse en eller
flera centrala myndigheter till att ansvara för administrativt över-
sändande och mottagande av beslut och bistå de behöriga myn-
digheterna.
3.
Rådets generalsekretariat skall hålla de erhållna underrättel-
serna tillgängliga för alla medlemsstater och för kommissionen.
Artikel 3
Grundläggande rättigheter
Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de
grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga
principerna enligt artikel 6 i Fördraget.
Artikel 4
Översändande av beslut och anlitande av den centrala myn-
digheten
1.
Ett beslut tillsammans med ett intyg enligt denna artikel,
får översändas till de behöriga myndigheterna i en medlemsstat
där den fysiska eller juridiska person mot vilken beslutet har
meddelats har egendom eller inkomst, normalt är bosatt eller,
när det gäller en juridisk person, har sitt säte.
2.
Intyget, vars standardutformning återges i bilagan, måste
undertecknas och riktigheten i dess innehåll intygas av den
behöriga myndigheten i den utfärdande staten.
3.
Beslutet, eller en bestyrkt avskrift av detta, skall tillsammans
med intyget översändas av den behöriga myndigheten i den
utfärdande staten direkt till den behöriga myndigheten i den
verkställande staten, på ett sätt som lämnar ett skriftligt spår
och möjliggör för den verkställande staten att fastställa äktheten.
Beslutet i original, eller en bestyrkt avskrift av detta, och intyget
i original skall översändas till den verkställande staten, om den
kräver detta. Allt informationsutbyte skall också ske direkt mel-
lan de berörda myndigheterna.
4.
Den utfärdande staten skall översända ett beslut till endast
en verkställande stat åt gången.
5.
Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten
inte är känd av den behöriga myndigheten i den utfärdande sta-
ten, skall denna vidta alla nödvändiga efterforskningar, inklusive
via kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga nätverket
(
2), för
att erhålla informationen från den verkställande staten.
6.
Om en myndighet i den verkställande staten tar emot ett
beslut och inte är behörig att erkänna det och vidta de åtgärder
som krävs för att det skall verkställas, skall den ex officio över-
sända beslutet till den behöriga myndigheten och därefter under-
rätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.
(
1
) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
kommissionens förordning (EG) nr 2245/2004 (EUT L 381,
28.12.2004, s. 10).
(
2
) Rådets gemensamma åtgärd 98/428/RIF av den 29 juni 1998 om
inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk (EGT L 191, 7.7.1998,
s. 4).
22.3.2005
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 76/17
7.
Förenade kungariket respektive Irland får i en förklaring
meddela att beslutet och intyget måste sändas via deras centrala
myndighet eller myndigheter enligt specifikation i förklaringen.
Dessa medlemsstater får när som helst genom ytterligare en för-
klaring begränsa räckvidden för en sådan förklaring för att ge
punkt 3 större verkan. De skall göra detta när bestämmelserna
om ömsesidig rättslig hjälp i konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet träder i kraft för deras vidkommande. Förklar-
ingarna skall deponeras hos rådets generalsekretariat och med-
delas kommissionen.
Artikel 5
Räckvidd
1.
Följande brott skall enligt detta rambeslut medföra erkän-
nande och verkställighet av beslut utan kontroll av dubbel straff-
barhet, om de är straffbara i den utfärdande staten enligt den
utfärdande statens lagstiftning:
— Deltagande i en kriminell organisation.
— Terrorism.
— Människohandel.
— Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.
— Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.
— Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.
— Korruption.
— Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europe-
iska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konven-
tionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen.
— Tvätt av vinning av brott.
— Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.
— IT-brottslighet.
— Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter
och hotade växtarter och växtsorter.
— Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.
— Mord, grov misshandel.
— Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.
— Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.
— Rasism och främlingsfientlighet.
— Organiserad stöld eller väpnat rån.
— Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter
och konstverk.
— Svindleri.
— Beskyddarverksamhet och utpressning.
— Förfalskning och piratkopiering.
— Förfalskning av administrativa dokument och handel med
sådana förfalskningar.
— Förfalskning av betalningsmedel.
— Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsub-
stanser.
— Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.
— Handel med stulna fordon.
— Våldtäkt.
— Mordbrand.
— Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomsto-
lens behörighet.
— Kapning av flygplan eller fartyg.
— Sabotage.
— Beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser, inbe-
gripet överträdelser av bestämmelser om körtid och vilope-
rioder och av bestämmelser om farligt gods.
— Smuggling av varor.
— Intrång i immateriella rättigheter.
— Våldshandlingar och hot om våld mot personer, inbegripet
våldshandlingar under idrottsevenemang.
— Skadegörelse.
— Stöld.
— Brott i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning,
vilka omfattas av genomförandeskyldigheter enligt instru-
ment som antagits enligt EG-fördraget eller enligt avdelning
VI i EU-fördraget.
L 76/18
SV
Europeiska unionens officiella tidning
22.3.2005
2.
Rådet kan när som helst, med enhällighet och efter att ha
hört Europaparlamentet enligt villkoren i artikel 39.1 i EU-för-
draget, besluta att lägga till andra kategorier av brott i förteck-
ningen i punkt 1.
Rådet skall på grundval av den rapport som det erhåller i enlig-
het med artikel 20.5 överväga om förteckningen skall utvidgas
eller ändras. Rådet skall i ett senare skede överväga frågan ytter-
ligare på grundval av en rapport om den praktiska tillämp-
ningen av rambeslutet som kommissionen skall upprätta inom
fem år efter den tidpunkt som nämns i artikel 20.1.
3.
I andra fall än de som anges i punkt 1 får den verkställande
staten som villkor för att erkänna och verkställa ett beslut
begära att beslutet avser ett beteende som skulle utgöra ett brott
enligt den verkställande statens lagstiftning, oavsett brottsrekvisit
eller brottets rättsliga rubricering.
Artikel 6
Erkännande och verkställighet av beslut
De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall
erkänna ett beslut som har översänts i enlighet med artikel 4
utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla de
åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte den behö-
riga myndigheten beslutar att åberopa något av de skäl för att
vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 7.
Artikel 7
Skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut
1.
De behöriga myndigheterna i den verkställande staten får
vägra erkänna och verkställa beslutet, om det intyg som avses i
artikel 4 saknas, är ofullständigt eller uppenbarligen inte mot-
svarar beslutet.
2.
Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får
också vägra erkänna och verkställa beslutet, om det konstateras
att
a) den dömda personen har dömts för samma gärningar i den
verkställande staten eller i en annan stat än den utfärdande
eller den verkställande staten, och detta beslut i det senare
fallet har verkställts,
b) beslutet i ett av fallen enligt artikel 5.3 avser gärningar som
inte skulle utgöra ett brott enligt den verkställande statens
lagstiftning,
c) verkställigheten av beslutet har preskriberats enligt den verk-
ställande statens lagstiftning och beslutet avser gärningar
som omfattas av denna stats behörighet enligt dess egen lag-
stiftning,
d) beslutet avser gärningar som
i)
enligt den verkställande statens lagstiftning helt eller del-
vis anses ha begåtts inom dess territorium eller på en
plats som är likställd med detta, eller
ii) har begåtts utanför den utfärdande statens territorium
och åtal enligt den verkställande statens lagstiftning inte
är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den
verkställande statens territorium,
e) det enligt lagen i den verkställande staten föreligger immuni-
tet som gör det omöjligt att verkställa beslutet,
f)
beslutet har ådömts en fysisk person som enligt lagen i den
verkställande staten på grund av sin ålder inte kan göras
straffrättsligt ansvarig för de gärningar som beslutet avser,
g) den berörda personen enligt det intyg som avses i artikel 4
i)
i händelse av skriftligt förfarande inte, i enlighet med
lagstiftningen i den utfärdande staten, personligen eller
via en företrädare med behörighet enligt nationell lag
underrättades om sin rätt att bestrida och om tidsfris-
terna för ett sådant bestridande, eller
ii) inte inställde sig personligen, om inte intyget uppger
— att personen personligen eller via en företrädare
med behörighet enligt nationell lag underrättades
om de rättsliga åtgärderna i enlighet med lagstift-
ningen i den utfärdande staten, eller
— att personen har meddelat att han eller hon inte
bestrider saken,
h) bötesstraffet understiger 70 euro eller motsvarande belopp.
3.
Vid fall enligt punkt 1 samt punkt 2 c och 2 g skall den
behöriga myndigheten i den verkställande staten, innan den fat-
tar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa
ett beslut, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndig-
heten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda
denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplys-
ningar.
22.3.2005
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 76/19
Artikel 8
Fastställande av det belopp som skall betalas
1.
Om det fastställs att beslutet hänför sig till gärningar som
inte begåtts i den utfärdande staten, får den verkställande staten
besluta att minska bötesbeloppet till det högsta belopp som
föreskrivs för gärningar av samma slag enligt nationell lag i den
verkställande staten, när gärningarna omfattas av denna stats
behörighet.
2.
Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall
vid behov räkna om bötesbeloppet till den verkställande statens
valuta till den växelkurs som gällde vid den tidpunkt då bötes-
straffet utdömdes.
Artikel 9
Lag som reglerar verkställighet
1.
Om inte annat föreskrivs i punkt 3 i denna artikel eller i
artikel 10, skall beslutets verkställighet regleras av lagen i den
verkställande staten på samma sätt som för ett bötesstraff i den
verkställande staten. Myndigheterna i den verkställande staten
skall ha exklusiv behörighet att besluta om verkställighetsförfar-
andena och att fastställa alla åtgärder i samband därmed, inklu-
sive grunderna för att avbryta verkställigheten.
2.
Om den dömda personen kan lämna bevis för att han helt
eller delvis erlagt betalning i någon stat, skall den behöriga myn-
digheten i den verkställande staten samråda med den behöriga
myndigheten i den utfärdande staten på det sätt som anges i
artikel 7.3. Oavsett hur indrivningen sker, skall varje del av
bötesbeloppet som drivs in i någon stat dras av från det belopp
som skall indrivas i den verkställande staten.
3.
Ett bötesstraff som ådömts en juridisk person skall verkstäl-
las, även om den verkställande staten inte erkänner principen
om juridiska personers straffrättsliga ansvar.
Artikel 10
Frihetsberövande eller andra alternativa straff då böterna
inte kan indrivas
Om det inte är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa ett
beslut, kan den verkställande staten tillämpa alternativa straff,
inbegripet frihetsstraff, om dessa föreskrivs i dess lagar i sådana
fall, och den utfärdande staten i det intyg som avses i artikel 4
medgivit att sådana alternativa straff får tillämpas. Hur strängt
det alternativa straffet skall vara, skall bestämmas enligt lagen i
den verkställande staten, men det får inte överskrida det maxi-
mala straff som anges i intyget från den utfärdande staten.
Artikel 11
Amnesti, nåd, omprövning av dom
1.
Amnesti och nåd får beviljas av både den utfärdande staten
och den verkställande staten.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10 får endast
den utfärdande staten fatta beslut om ansökan om omprövning
av beslutet.
Artikel 12
Inställande av verkställighet
1.
Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall
genast informera den behöriga myndigheten i den verkställande
staten om varje beslut eller åtgärd som innebär att beslutet inte
längre är verkställbart eller av någon annan anledning dras till-
baka från den verkställande staten.
2.
Den verkställande staten skall inställa verkställigheten av
beslutet så snart som den erhåller information från den behöriga
myndigheten i den utfärdande staten om beslutet eller åtgärden.
Artikel 13
Fördelning av belopp som erhålls vid verkställighet av
beslut
Belopp som erhålls vid verkställighet av beslut skall tillfalla den
verkställande staten, om inte denna stat och den utfärdande sta-
ten kommit överens om något annat, särskilt i de fall som åsyf-
tas i artikel 1 b ii.
Artikel 14
Information från den verkställande staten
Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall utan
dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den utfärdande
staten på ett sätt som lämnar ett skriftligt spår
a) om att beslutet sänds till den behöriga myndigheten enligt
artikel 4.6,
b) om ett eventuellt beslut att inte erkänna och verkställa ett
beslut enligt artikel 7 eller artikel 20.3 samt skälen till beslu-
tet,
c) om att beslutet helt eller delvis inte har verkställts av de skäl
som anges i artikel 8 samt artiklarna 9.1, 9.2 och 11.1,
L 76/20
SV
Europeiska unionens officiella tidning
22.3.2005
d) om att beslutet har verkställts så snart verkställigheten har
fullföljts,
e) om tillämpningen av alternativa straff enligt artikel 10.
Artikel 15
Följder av översändande av beslut
1.
Med förbehåll för punkt 2 får den utfärdande staten inte
fullfölja verkställigheten av ett beslut som översänts enligt artikel
4.
2.
Rätten att verkställa beslutet skall återgå till den utfärdande
staten
a) när denna har erhållit information från den verkställande
staten om att beslutet helt eller delvis inte har verkställts,
eller inte har erkänts eller verkställts enligt artikel 7, med
undantag för artikel 7.2 a samt artiklarna 11.1 och 20.3,
eller
b) när den utfärdande staten har underrättat den verkställande
staten om att beslutets verkställighet har dragits tillbaka från
denna enligt artikel 12.
3.
Om en myndighet i den utfärdande staten, efter det att ett
beslut har översänts i enlighet med artikel 4, tar emot ett belopp
som den dömde har betalat frivilligt med avseende på beslutet,
skall den utan dröjsmål informera den behöriga myndigheten i
den verkställande staten. Artikel 9.2 skall tillämpas.
Artikel 16
Språk
1.
Intyget, i den standardform som anges i bilagan, skall över-
sättas till det officiella språket eller något av de officiella språken
i den verkställande staten. Varje medlemsstat får när detta ram-
beslut antas eller senare i en förklaring som deponeras vid rådets
generalsekretariat tillkännage att den godtar en översättning till
ett eller flera av de officiella språken i unionens institutioner.
2.
Verkställandet av beslutet får skjutas upp under den tid
som är nödvändig för att få fram en översättning på den verk-
ställande statens bekostnad.
Artikel 17
Kostnader
Medlemsstaterna får inte avkräva varandra ersättning för kostna-
der i samband med tillämpningen av detta rambeslut.
Artikel 18
Förhållandet till andra avtal och överenskommelser
Detta rambeslut skall inte åsidosätta tillämpningen av bilaterala
eller multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlems-
staterna, i den mån som sådana avtal och överenskommelser
medger undantag från bestämmelserna i detta rambeslut och
ytterligare förenklar och underlättar förfarandena för indrivning
av bötesstraff.
Artikel 19
Territoriell tillämpning
Detta rambeslut skall tillämpas på Gibraltar.
Artikel 20
Genomförande
1.
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att följa bestämmelserna i detta rambeslut senast den 22
mars 2007.
2.
Varje medlemsstat får under högst fem år från och med
den dag detta rambeslut träder i kraft begränsa dess tillämpning
till
a) beslut som nämns i artikel 1 a i och 1 a iv, och/eller
b) i fråga om juridiska personer, beslut som avser ett beteende
för vilket ett EU-instrument föreskriver tillämpning av prin-
cipen om juridiska personers ansvar.
Varje medlemsstat som vill tillämpa denna punkt skall lämna en
förklaring att detta sker till rådets generalsekreterare vid anta-
gandet av detta rambeslut. Förklaringen skall offentliggöras i
Europeiska unionens officiella tidning.
3.
Varje medlemsstat får motsätta sig erkännande och verk-
ställighet av beslut, om intyget enligt artikel 4 ger anledning att
förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläg-
gande rättsliga principerna enligt artikel 6 i fördraget kan ha
kränkts. Det förfarande som anges i artikel 7.3 skall därvid till-
lämpas.
4.
Varje medlemsstat får tillämpa ömsesidighetsprincipen i
förhållande till varje medlemsstat som tillämpar punkt 2.
22.3.2005
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 76/21
5.
Medlemsstaterna skall till rådets generalsekretariat och
kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom
vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras
nationella lagstiftning. På grundval av en rapport som kommis-
sionen utarbetar med hjälp av denna information skall rådet
senast den 22 mars 2008 bedöma i vilken utsträckning med-
lemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.
6.
Rådets generalsekretariat skall underrätta medlemsstaterna
och kommissionen om de förklaringar som görs i enlighet med
artikel 4.7 och artikel 16.
7.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 35.7 i för-
draget, får en medlemsstat som vid upprepade tillfällen stött på
svårigheter eller bemötts med passivitet från en annan medlems-
stats sida när det gäller ömsesidigt erkännande och verkställighet
av beslut och om dessa problem inte har lösts genom bilaterala
samråd, underrätta rådet för en utvärdering av detta rambesluts
genomförande på medlemsstatsnivå.
8.
Varje medlemsstat som under ett kalenderår har tillämpat
punkt 3 skall i början av det påföljande kalenderåret underrätta
rådet och kommissionen om sådana ärenden där de skäl för
icke-erkännande eller icke-verkställighet av ett beslut som det
hänvisas till i den bestämmelsen har tillämpats.
9.
Inom sju år efter det att detta rambeslut träder i kraft skall
kommissionen utarbeta en rapport på grundval av den mot-
tagna informationen, vilken skall åtföljas av eventuella initiativ
som den finner lämpliga. Rådet skall på grundval av rapporten
se över denna artikel för att överväga om punkt 3 skall bibehål-
las eller ersättas med en mer specifik bestämmelse.
Artikel 21
Ikraftträdande
Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska unionens officiella tidning.
Utfärdat i Bryssel den 24 februari 2005.
På rådets vägnar
N. SCHMIT
Ordförande
L 76/22
SV
Europeiska unionens officiella tidning
22.3.2005
BILAGA
INTYG
enligt artikel 4 i rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på
bötesstraff
a)
*
Utfärdande stat: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
*
Verkställande stat: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
b) Den myndighet som har utfärdat beslutet om bötesstraff:
Officiellt namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Ärendebeteckning [
…]: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Tfn (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Fax (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
E-post (om sådan finns): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Språk för kontakter med den utfärdande myndigheten: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Uppgifter om den person/de personer som skall kontaktas för ytterligare information för verkställighet av beslu-
tet eller i förekommande fall för överförande till den utfärdande staten av belopp som erhålls vid verkställighet
(namn, titel/grad, tfn, fax och, om sådan finns, e-post): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
22.3.2005
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 76/23
c)
Behörig myndighet för verkställighet av ett beslut om bötesstraff i den utfärdande staten (om denna myndighet
är en annan än den myndighet som anges under b):
Officiellt namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Tfn (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Fax (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
E-post (om sådan finns): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Språk för kontakter med den för verkställighet behöriga myndigheten: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Uppgifter om den person/de personer som skall kontaktas för ytterligare information för verkställighet av beslu-
tet eller i förekommande fall för överförande till den utfärdande staten av belopp som erhålls vid verkställighet
(namn, titel/grad, tfn, fax och, om sådan finns, e-post): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
d) Central myndighet med ansvar för administrativ översändning av beslut om bötesstraff i den utfärdande staten:
Namn på den centrala myndigheten: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Kontaktperson, i förekommande fall (titel/grad och namn): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Ärendebeteckning: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Tfn (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Fax (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
E-post (om sådan finns): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
L 76/24
SV
Europeiska unionens officiella tidning
22.3.2005
e)
Den myndighet/de myndigheter som kan kontaktas (om punkt c och/eller d har fyllts i):
Myndighet enligt b:
Kan kontaktas beträffande frågor som rör: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Myndighet enligt c:
Kan kontaktas beträffande frågor som rör: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Myndighet enligt d:
Kan kontaktas beträffande frågor som rör: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
f)
Uppgifter om fysisk eller juridisk person för vilken bötesstraffet har utdömts:
1. F y s i s k p e r s o n
Namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Samtliga förnamn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Flicknamn, i tillämpliga fall: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Alias, i tillämpliga fall: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Kön: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Nationalitet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
ID-nummer eller socialförsäkringsnummer (om sådant finns): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Födelsedatum: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Födelseort: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Senaste kända adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Språk som personen förstår (om detta/dessa är känt/kända): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
a)
Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att personen som är föremål för beslutet
normalt är bosatt där, lägg till följande uppgifter:
Hemvist i den verkställande staten: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
b) Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att personen som är föremål för beslutet
har egendom i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:
Beskrivning av personens egendom: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Egendomens belägenhet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
22.3.2005
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 76/25
c)
Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att personen som är föremål för beslutet
har inkomster i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:
Beskrivning av personens inkomstkälla/-källor: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Inkomstkällans/-källornas belägenhet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2. J u r i d i s k p e r s o n
Namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Form av juridisk person: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Registreringsnummer (om sådant finns)
(
1
)
: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Registrerat säte (om sådant finns) (1): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Den juridiska personens adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
a)
Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att den juridiska person som är föremål för
beslutet har egendom i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:
Beskrivning av den juridiska personens egendom: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Egendomens belägenhet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
b) Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att den juridiska person som är föremål för
beslutet har inkomster i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:
Beskrivning av personens inkomstkälla/-källor: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Inkomstkällans/-källornas belägenhet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
g)
Beslut om utdömande av bötesstraff:
1. Arten av beslut om bötesstraff (sätt kryss i tillämplig ruta):
i)
Beslut av en domstol i den utfärdande staten med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i
den utfärdande staten.
ii)
Beslut av en annan myndighet än domstol i den utfärdande staten med avseende på gärningar som
är straffbara enligt den utfärdande statens lag. Det bekräftas att den berörda personen har haft till-
fälle att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål.
iii)
Beslut av en annan myndighet än domstol i den utfärdande staten med avseende på gärningar som
är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lag eftersom de utgör överträdelser mot lagbe-
stämmelser. Det bekräftas att den berörda personen har haft tillfälle att få fallet prövat inför en
domstol med särskild behörighet i brottmål.
iv)
Beslut av en domstol med särskild behörighet i brottmål med avseende på ett beslut enligt iii.
Beslutet fattades den (datum) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
(
1
)
Om ett beslut översänds till den verkställande staten på grund av att den juridiska person mot vilken beslutet har meddelats har sitt
registrerade säte i den staten måste registreringsnummer och registrerat säte fyllas i.
L 76/26
SV
Europeiska unionens officiella tidning
22.3.2005
Beslutet blev slutgiltigt den (datum) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Beslutets referensnummer är (om sådant finns): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Bötesstraffet innebär en skyldighet att betala (sätt kryss i tillämplig[a] ruta[or] och ange beloppet[en] med
angivande av valuta):
i)
Ett penningbelopp som utdöms som påföljd för ett brott.
Belopp: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
ii)
En ersättning till brottsoffer som utdöms i samma beslut, där brottsoffret inte får vara civilrättslig
part i förfarandena och domstolen beslutar under utövande av sin domsrätt i brottmål.
Belopp: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
iii)
Ett penningbelopp som skall betalas för kostnader för de rättegångsförfaranden eller förvaltnings-
rättsliga förfaranden som leder fram till beslutet.
Belopp: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
iv)
Ett penningbelopp som skall betalas till en allmän fond eller till en stödorganisation för brottsoffer,
vilket utdöms i samma beslut.
Belopp: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Det sammanlagda bötesbeloppet med angivande av valuta: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2. En sammanfattning av fakta och en beskrivning av omständigheterna när brottet/brotten begicks, bland
annat tid och plats: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Brottets eller brottens beskaffenhet, brottsrubricering och den tillämpliga lagbestämmelse som beslutet
grundar sig på: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
3. Om de(t) brott som anges under punkt 2 ovan utgör ett eller flera av följande, bekräfta detta genom att
sätta kryss i tillämplig(a) ruta(or):
Deltagande i en kriminell organisation.
Terrorism.
Människohandel.
Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.
Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.
Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.
22.3.2005
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 76/27
Korruption.
Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen
enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intres-
sen.
Tvätt av vinning av brott.
Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.
IT-brottslighet.
Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.
Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.
Mord, grov misshandel.
Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.
Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.
Rasism och främlingsfientlighet.
Organiserad stöld eller väpnat rån.
Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.
Svindleri.
Beskyddarverksamhet och utpressning.
Förfalskning och piratkopiering.
Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.
Förfalskning av betalningsmedel.
Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser.
Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.
Handel med stulna fordon.
Våldtäkt.
Mordbrand.
Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.
Kapning av flygplan eller fartyg.
Sabotage.
Beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser, inbegripet överträdelser av bestämmelser om kör-
tid och viloperioder och av bestämmelser om farligt gods.
Smuggling av varor.
Intrång i immateriella rättigheter.
Våldshandlingar och hot om våld mot personer, inbegripet våldshandlingar under idrottsevenemang.
Skadegörelse.
L 76/28
SV
Europeiska unionens officiella tidning
22.3.2005
Stöld.
Brott i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning vilka omfattas av genomförandeskyldigheter
enligt instrument som antagits enligt EG-fördraget eller enligt avdelning VI i EU-fördraget.
Om denna ruta kryssas för, ange exakt vilka bestämmelser i det instrument som antagits på grundval
av EG- eller EU-fördraget som dessa brott avser: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
4. Om de(t) brott som anges i punkt 2 ovan inte omfattas av punkt 3, ge en fullständig beskrivning av ifråga-
varande brott: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
h) Status för beslutet om bötesstraff
1. Bekräfta att (sätt kryss i rutorna)
a)
beslutet är slutgiltigt,
b)
den myndighet som utfärdar intyget inte har kännedom om att den dömda personen har dömts
för samma gärningar i den verkställande staten eller att något sådant beslut som meddelats i någon
annan stat än den utfärdande eller den verkställande staten har verkställts.
2. Ange om fallet har varit föremål för ett skriftligt förfarande:
a)
Nej, det har det inte.
b)
Ja, det har det. Det bekräftas att den berörda personen i enlighet med den utfärdande statens lag-
stiftning personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag har underrättats
om sin rätt att bestrida saken samt om tidsfrister för ett sådant bestridande.
3. Ange om den berörda personen inställde sig personligen till rättegången:
a)
Ja, det gjorde han/hon.
b)
Nej, det gjorde han/hon inte. Det bekräftas
att personen personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag underrättades
om de rättsliga åtgärderna i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning,
eller
att personen har meddelat att han/hon inte bestrider saken.
4. Delbetalning av bötesbeloppet
Om någon del av böterna redan har betalats i den utfärdande staten eller i någon annan stat och den myn-
dighet som utfärdat intyget är informerad om detta, ange vilket belopp:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
22.3.2005
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 76/29
i)
Alternativa straff, inklusive frihetsstraff
1. Ange om den utfärdande staten medger att den verkställande staten tillämpar alternativa straff, om det inte
är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa beslutet om bötesstraff:
ja
nej
2. Om ja, ange vilka straff som kan tillämpas (beskaffenhet, maximistraff):
Frihetsberövande. Maximitid: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Samhällstjänst (eller motsvarande). Maximitid: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Andra straff. Beskrivning: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
j)
Andra omständigheter i fallet (frivillig information): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
k)
Texten till beslutet om bötesstraff bifogas intyget.
Underskrift av den myndighet som utfärdar intyget och/eller företrädare, som bekräftar att intyget är korrekt: . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Befattning (titel/grad): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Datum: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Officiell stämpel (i förekommande fall)
L 76/30
SV
Europeiska unionens officiella tidning
22.3.2005
Ds 2012:53
Bilaga 4
109
Bilaga 4 Rambeslutet om
verkställighet av beslut om
förverkande
(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen)
RÅDETS RAMBESLUT 2006/783/RIF
av den 6 oktober 2006
om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT
med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt
artiklarna 31.1 a och 34.2 b,
med beaktande av Konungariket Danmarks initiativ (1),
med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2), och
av följande skäl:
(1)
Europeiska rådet i Tammerfors den15 och 16 okto-
ber 1999 betonade att principen om ömsesidigt erkän-
nande bör utgöra hörnstenen i det rättsliga samarbetet på
både det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom
unionen.
(2)
I punkt 51 i slutsatserna från Europeiska rådet i Tammer-
fors framfördes att penningtvätt är en central del i den
organiserade brottsligheten, att den bör utrotas varhelst
den förekommer och att Europeiska rådet är fast beslutet
att se till att det vidtas konkreta åtgärder för spårande,
spärrande, beslag och förverkande av vinning av brott.
Europeiska rådet uppmanade i detta sammanhang, i
punkt 55 i slutsatserna, till tillnärmning av straffrätten och
de straffrättsliga förfarandena vid penningtvätt (t.ex. spå-
rande, spärrande och förverkande av medel).
(3)
Samtliga medlemsstater har ratificerat Europarådets kon-
vention av den 8 november 1990 om penningtvätt, efter-
forskning, beslag och förverkande av vinning av brott
(nedan kallad ”1990 års konvention”). Konventionen åläg-
ger de parter som har undertecknat den att erkänna
och verkställa beslut om förverkande från en annan part
eller att inlämna en framställan till sina egna behöriga
myndigheter för att erhålla ett beslut om förverkande samt
att, om ett sådant beslut erhålls, verkställa detta. Parterna
kan avvisa framställningar om förverkande, bl.a. när det
brott som framställan gäller inte är något brott enligt den
anmodade partens nationella lagstiftning eller om det brott
som framställan gäller inte kan utgöra underlag för förver-
kande enligt den anmodade partens nationella lagstiftning.
(4)
Rådet antog den 30 november 2000 ett åtgärdsprogram
för genomförande av principen om ömsesidigt erkän-
nande av domar i brottmål, i vilket högsta prioritet (åtgär-
derna 6 och 7) gavs till antagande av ett instrument om
tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på
frysning av bevismaterial och egendom. Dessutom fram-
går det av punkt 3.3 i programmet att syftet är att, i enlig-
het med principen om ömsesidigt erkännande, förbättra
verkställigheten i en medlemsstat av ett beslut om förver-
kande som avkunnats i en annan medlemsstat, bland
annat när det gäller återställande till offret för en straffbar
gärning, med beaktande av 1990 års konvention. För att
uppnå detta syfte minskas genom detta rambeslut, inom
dess tillämpningsområde, skälen till vägran av verkställig-
het och upphävs, bland medlemsstaterna, eventuella sy-
stem för att omvandla beslutet om förverkande till ett
inhemskt beslut.
(5)
I rådets rambeslut 2001/500/RIF (3) fastställs bestämmel-
ser om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande,
beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av
brott. Enligt det rambeslutet får medlemsstaterna inte hel-
ler göra eller vidhålla några reservationer i fråga om arti-
kel 2 i 1990 års konvention, om brottet bestraffas med
frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där högsta
straffet är mer än ett år.
(6)
Slutligen
antog
rådet
den
22
juli
2003
rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europe-
iska unionen av beslut om frysning av egendom eller
bevismaterial (4).
(
1
) EGT C 184, 2.8.2002, s. 8.
(
2
) Yttrandet avgivet den 20 november 2002 (EUT C 25 E, 29.1.2004,
s. 205).
(
3
) EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.
(
4
) EUT L 196, 2.8.2003, s. 45.
24.11.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 328/59
(7)
Huvudsyftet för den organiserade brottsligheten är ekono-
misk vinning. Effektivt förebyggande och effektiv bekämp-
ning av den organiserade brottsligheten bör därför inriktas
på spårande, spärrande, beslag och förverkande av vin-
ning av brott. Det räcker dock inte med att garantera
ömsesidigt erkännande inom Europeiska unionen av pre-
liminära rättsliga åtgärder såsom spärrande och beslag,
eftersom effektiv bekämpning av ekonomisk brottslighet
dessutom kräver ömsesidigt erkännande av beslut om för-
verkande av vinning av brott.
(8)
Syftet med detta rambeslut är att underlätta samarbetet
mellan medlemsstaterna om ömsesidigt erkännande
och verkställighet av beslut om förverkande av egendom,
så att en medlemsstat på sitt territorium skall erkänna
och verkställa beslut om förverkande som har utfärdats av
en annan medlemsstats domstol som är behörig i brott-
mål. Detta rambeslut hänger samman med rådets rambe-
slut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om
förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som
härrör från brott (1). Syftet med det rambeslutet är att
säkerställa att alla medlemsstater har effektiva regler för
förverkande av vinning av brott, bland annat när det gäl-
ler bevisbördan i fråga om ursprung för tillgångar vilka
innehas av en person som är dömd för ett brott som har
samband med organiserad brottslighet.
(9)
Samarbete mellan medlemsstaterna på grundval av princi-
pen om ömsesidigt erkännande och omedelbar verkstäl-
lighet av rättsliga avgöranden förutsätter förtroende för att
de beslut som skall erkännas och verkställas alltid kom-
mer att fattas i enlighet med principerna om laglighet, sub-
sidiaritet och proportionalitet. Det förutsätter också att de
rättigheter som beviljas parterna eller berörda tredje par-
ter i god tro kommer att bibehållas. I detta sammanhang
bör lämplig hänsyn tas till att förhindra att orättmätiga
anspråk från juridiska eller fysiska personer tillgodoses.
(10)
En korrekt tillämpning av detta rambeslut förutsätter nära
förbindelser mellan de berörda ansvariga nationella myn-
digheterna, i synnerhet när det gäller samtidig verkställig-
het av ett beslut om förverkande i fler än en medlemsstat.
(11)
Termerna ”vinning” och ”hjälpmedel” som används i detta
rambeslut har en tillräckligt vid definition för att i före-
kommande fall innefatta föremål för brottet.
(12)
Om det råder tveksamhet om var den egendom som är
föremål för beslut om förverkande är belägen, bör med-
lemsstaterna använda alla tillgängliga medel för att kor-
rekt kunna fastställa var egendomen finns, också med
användning av alla tillgängliga informationssystem.
(13)
Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter
och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i fördra-
get om Europeiska unionen och återspeglas i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, sär-
skilt kapitel VI i denna. Inget i detta rambeslut får tolkas
som ett förbud mot att vägra att förverka egendom om
vilken ett beslut om förverkande har utfärdats, om det
finns objektiva skäl att tro att beslutet har utfärdats för att
lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras,
religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska
uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna persons
ställning kan skadas av något av dessa skäl.
(14)
Detta rambeslut hindrar inte en medlemsstat från att
tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga
ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i
andra medier.
(15)
Detta rambeslut tar inte upp återställande av egendom till
dess rättmätiga ägare.
(16)
Detta rambeslut påverkar inte det ändamål för vilket med-
lemsstaterna använder de summor som erhålls till följd av
dess tillämpning.
(17)
Detta rambeslut påverkar inte medlemsstaternas ansvar för
att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre
säkerheten enligt artikel 33 i fördraget om Europeiska
unionen.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Syfte
1.
Syftet med detta rambeslut är att fastställa de regler enligt
vilka en medlemsstat skall erkänna och på sitt territorium verk-
ställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en domstol
som är behörig i brottmål i en annan medlemsstat.
2.
Detta rambeslut innebär ingen ändring av skyldigheten att
iaktta de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rätts-
principerna enligt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen,
och inga skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta
avseende skall påverkas.
(
1
) EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.
L 328/60
SV
Europeiska unionens officiella tidning
24.11.2006
Artikel 2
Definitioner
I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydel-
ser som här anges:
a)
utfärdande stat: den medlemsstat där en domstol har utfärdat
ett beslut om förverkande i samband med ett straffrättsligt
förfarande.
b) verkställande stat: den medlemsstat till vilken ett beslut om
förverkande har överförts för verkställighet.
c)
beslut om förverkande: sådant slutligt straff eller sådan slutlig
åtgärd som beslutas av domstol efter rättegång på grund av
en eller flera brottsliga handlingar som innebär slutligt berö-
vande av egendom.
d)
egendom: varje form av egendom, materiell eller immateriell,
lös eller fast, samt juridiska handlingar eller urkunder som
styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom, som
enligt beslut av domstolen i den utfärdande staten
i)
utgör vinning av ett brott eller motsvarande som helt
eller delvis uppgår till värdet av denna vinning,
ii)
utgör hjälpmedel för ett sådant brott, vinning,
iii) kan förklaras förverkade till följd av tillämpningen i den
utfärdande staten av någon av de utökade möjligheterna
till förverkande som anges i artikel 3.1 och 3.2 i ram-
beslut 2005/212/RIF,
eller
iv) kan förklaras förverkade enligt någon annan bestäm-
melse om utökade möjligheter till förverkande enligt
den utfärdande statens lagstiftning.
e)
vinning: varje ekonomisk fördel av brott. Den kan bestå av
alla former av egendom.
f)
hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller
delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå
ett eller flera brott.
g)
kulturföremål som ingår i det nationella kulturarvet skall definie-
ras i enlighet med artikel 1.1 i direktiv 93/7/EEG av
den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som
olagligt förts bort från en medlemsstats territorium (1).
h) om de straffrättsliga förfaranden som leder fram till ett beslut
om förverkande omfattar ett förbrott, inbegripet penning-
tvätt, skall med ”brott” enligt artikel 8.2 f avses ett förbrott.
Artikel 3
Fastställande av behöriga myndigheter
1.
Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekreta-
riat om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell lag är
behöriga enligt detta rambeslut, när medlemsstaten är
— utfärdande stat,
eller
— verkställande stat.
2.
Utan hinder av bestämmelserna i artikel 4.1 och 4.2 får
varje medlemsstat, om organisationen av dess interna system gör
det nödvändigt, utse en eller flera centrala myndigheter till att
ansvara för administrativ översändning och mottagning av beslut
om förverkande och bistå de behöriga myndigheterna.
3.
Rådets generalsekretariat skall hålla de erhållna underrättel-
serna tillgängliga för alla medlemsstater och för kommissionen.
Artikel 4
Översändande av beslut om förverkande
1.
Ett beslut om förverkande får, om beslutet om förverkande
avser ett penningbelopp, översändas, tillsammans med det intyg
som avses i punkt 2, till den behöriga myndigheten i en med-
lemsstat i vilken den behöriga myndigheten i den utfärdande sta-
ten har tillräckliga skäl att anta att den fysiska eller juridiska
person mot vilken ett beslut om förverkande har utfärdats har
egendom eller inkomster.
Om beslutet om förverkande avser specifik egendom får beslutet
om förverkande och intyget översändas till den behöriga myn-
digheten i en medlemsstat i vilken den behöriga myndigheten i
den utfärdande staten har tillräckliga skäl att anta att egendom
som omfattas av beslutet om förverkande är belägen.
Om det saknas tillräckliga skäl för att den utfärdande staten skall
kunna fastställa till vilken medlemsstat beslutet om förverkande
skall översändas, kan detta överföras till den behöriga myndighe-
ten i den medlemsstat där den fysiska eller juridiska person för
vilken beslutet om förverkande har utfärdats normalt är bosatt
respektive har sitt registrerade säte.
(
1
) EGT L 74, 27.3.1993, s. 74. Direktivet senast ändrat genom Europa-
parlamentets och rådets direktiv 2001/38/EG (EGT L 187, 10.7.2001,
s. 43).
24.11.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 328/61
2.
Beslutet om förverkande eller en bestyrkt avskrift av detta,
skall tillsammans med intyget översändas av den behöriga myn-
digheten i den utfärdande staten direkt till den behöriga myndig-
heten i den verkställande staten, på ett sätt som gör det möjligt
att få en skriftlig uppteckning, så att den verkställande staten kan
fastställa äktheten. Beslutet om förverkande i original, eller en
bestyrkt avskrift av detta, och intyget i original skall översändas
till den verkställande staten, om den kräver detta. Allt informa-
tionsutbyte skall också ske direkt mellan de berörda
myndigheterna.
3.
Intyget skall undertecknas och riktigheten i dess innehåll
intygas av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.
4.
Om den myndighet som är behörig att verkställa beslutet
om förverkande inte är känd av den behöriga myndigheten i den
utfärdande staten, skall denna vidta alla nödvändiga efterforsk-
ningar, inklusive via kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga
nätverket, för att erhålla informationen från den verkställande
staten.
5.
Om en myndighet i den verkställande staten tar emot ett
beslut om förverkande och inte är behörig att erkänna det
och vidta de åtgärder som krävs för att det skall verkställas, skall
den ex officio översända beslutet till den behöriga myndigheten
och därefter underrätta den behöriga myndigheten i den utfär-
dande staten.
Artikel 5
Översändande av ett beslut om förverkande till en eller
flera verkställande stater
1.
Med förbehåll för punkterna 2 och 3 får ett beslut om för-
verkande endast översändas i enlighet med artikel 4 till en verk-
ställande stat åt gången.
2.
Ett beslut om förverkande som avser specifik egendom får
översändas till flera än en verkställande stat åt gången om
— den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har till-
räckliga skäl att anta att olika delar av den egendom som
omfattas av beslutet om förverkande är belägna i olika verk-
ställande stater,
eller
— förverkandet av en specifik egendom som omfattas av beslu-
tet om förverkande medför åtgärder i mer än en verkstäl-
lande stat,
eller
— den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har till-
räckliga skäl att anta att en specifik egendom som omfattas
av beslutet om förverkande är belägen i en av två eller fler
angivna verkställande stater.
3.
Ett beslut om förverkande som avser ett penningbelopp får
översändas till flera än en verkställande stat åt gången om den
behöriga myndigheten i den utfärdande staten bedömer att det
finns ett specifikt behov att göra det, till exempel om
— egendomen i fråga inte har frysts i enlighet med rådets ram-
beslut 2003/577/RIF,
eller
— värdet på den egendom som får förverkas i den utfärdande
staten och ytterligare en verkställande stat förmodligen inte
räcker för att driva in hela det belopp som omfattas av beslu-
tet om förverkande.
Artikel 6
Brott
1.
Om de gärningar som föranleder beslutet om förverkande
utgör ett eller flera av följande brott, enligt den utfärdande sta-
tens lagstiftning, och de i den utfärdande staten medför ett hög-
sta frihetsstraff på minst 3 år, skall ett beslut om förverkande
verkställas utan kontroll av dubbel straffbarhet:
— Deltagande i en kriminell organisation.
— Terrorism.
— Människohandel.
— Sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi.
— Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.
— Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängmedel.
— Korruption.
— Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som skadar Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen enligt konventionen av
den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen.
— Tvätt av vinning av brott.
— Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.
— IT-brottslighet.
— Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter
och hotade växtarter och växtsorter.
— Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.
— Mord, grov misshandel.
— Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.
L 328/62
SV
Europeiska unionens officiella tidning
24.11.2006
— Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.
— Rasism och främlingsfientlighet.
— Organiserad stöld och väpnat rån.
— Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter
och konstverk.
— Svindleri.
— Beskyddarverksamhet och utpressning.
— Förfalskning och piratkopiering.
— Förfalskning av administrativa dokument och handel med
sådana förfalskningar.
— Förfalskning av betalningsmedel.
— Olaglig
handel
med
hormonpreparat
och
andra
tillväxtsubstanser.
— Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.
— Handel med stulna fordon.
— Våldtäkt.
— Mordbrand.
— Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomsto-
lens behörighet.
— Kapning av flygplan eller fartyg.
— Sabotage.
2.
Rådet kan när som helst med enhällighet, och efter att ha
hört Europaparlamentet enligt villkoren i artikel 39.1 i
EU-fördraget, besluta att lägga till andra kategorier av brott i för-
teckningen i punkt 1. Rådet skall på grundval av den rapport
som kommissionen lägger fram i enlighet med artikel 22 över-
väga om förteckningen skall utvidgas eller ändras.
3.
I andra fall än de som anges i punkt 1 får den verkstäl-
lande staten låta erkännande och verkställighet av ett beslut om
förverkande bero på om de gärningar som föranleder beslutet
om förverkande utgör ett brott som ger möjlighet till förver-
kande enligt den verkställande statens lagstiftning, oavsett brot-
tets beskaffenhet eller brottsrubriceringen enligt den utfärdande
statens lagstiftning.
Artikel 7
Erkännande och verkställighet
1.
De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall
utan ytterligare formaliteter erkänna ett beslut om förverkande
som har översänts i enlighet med artiklarna 4 och 5 och skynd-
samt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida
inte de behöriga myndigheterna beslutar att åberopa något av de
skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i arti-
kel 8 eller något av de skäl till uppskov av verkställigheten som
anges i artikel 10.
2.
Om en framställan om förverkande rör en viss specifik
egendom, får de behöriga myndigheterna i den utfärdande och
den verkställande medlemsstaten, om det föreskrivs i dessa sta-
ters lagstiftning, träffa överenskommelse om att den verkstäl-
lande staten kan verkställa förverkandet i form av ett krav om
inbetalning av ett penningbelopp som motsvarar värdet av denna
egendom.
3.
Om ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp skall
de behöriga myndigheterna i den verkställande staten, om betal-
ning inte erhålls, verkställa beslutet om förverkande i enlighet
med punkt 1 på all egendom som finns att tillgå för detta.
4.
Om ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp,
skall de behöriga myndigheterna i den verkställande staten om
nödvändigt räkna om det förverkade beloppet till den verkstäl-
lande statens valuta till den växelkurs som rådde när beslutet om
förverkande utfärdades.
5.
Varje medlemsstat får genom en förklaring som deponeras
vid rådets generalsekretariat förklara att dess behöriga myndighe-
ter inte kommer att erkänna och verkställa beslut om förver-
kande, om beslutet utfärdades under omständigheter som
medförde att egendomen skulle förverkas i enlighet med de ut-
ökade möjligheter till förverkande som avses i artikel 2 d iv. Alla
sådana förklaringar får dras tillbaka vid vilken tidpunkt som helst.
Artikel 8
Skäl för att vägra erkännande eller verkställighet
1.
Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får
vägra att erkänna och verkställa beslutet, om det intyg som avses
i artikel 4 saknas, är ofullständigt eller uppenbarligen inte mot-
svarar beslutet.
2.
Den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande sta-
ten, så som den definieras i den statens lagstiftning, får dessutom
vägra att erkänna och verkställa beslutet om förverkande, om det
fastställs att
a)
verkställande av beslutet om förverkande skulle stå i strid
med ne bis in idem-principen,
b) i något av de fall som anges i artikel 6.3, den gärning som
ligger till grund för beslutet om förverkande inte utgör ett
brott som ger möjlighet till förverkande enligt lagen i den
verkställande staten; när det gäller skatter och andra avgif-
ter, tullar och valutatransaktioner får emellertid verkställig-
heten av ett beslut om förverkande inte vägras av det skälet
att den verkställande statens lagstiftning inte föreskriver
samma typ av skatter eller andra avgifter eller att den inte
innehåller samma slags bestämmelser om skatter och andra
avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande
statens lagstiftning,
24.11.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 328/63
c)
det enligt den verkställande statens lagstiftning föreligger
immunitet eller privilegier som skulle förhindra verkställig-
heten av ett nationellt beslut om förverkande av egendomen
i fråga,
d) de rättigheter som innehas av berörda parter, inklusive tredje
part i god tro, enligt den verkställande statens lagstiftning
gör det omöjligt att verkställa beslutet om förverkande,
inklusive när detta är en konsekvens av tillämpningen av rätts-
medel i enlighet med artikel 9,
e)
den berörda personen, enligt det intyg som avses i arti-
kel 4.2, inte inställde sig personligen och inte heller företräd-
des av ett ombud vid det förfarande som ledde till beslutet
om förverkande, såvida inte intyget fastställer att personen
personligen eller genom sin enligt nationell lagstiftning
behörige företrädare informerades om förfarandet enligt den
utfärdande statens lagstiftning, eller att personen har medde-
lat att han/hon inte bestrider beslutet om förverkande,
f)
beslutet om förverkande är grundat på straffrättsliga förfa-
randen med avseende på brott som
— enligt den verkställande statens lagstiftning helt eller del-
vis anses ha begåtts inom dess territorium eller på en
plats som är likvärdig med dess territorium,
eller
— begicks utanför den utfärdande statens territorium och
det enligt den verkställande statens lagstiftning inte är
möjligt att inleda rättsliga förfaranden med avseende på
sådana brott om de begås utanför dess territorium,
g)
beslutet om förverkande, i enlighet med vad denna myndig-
het har funnit, utfärdades under omständigheter som med-
förde att egendomen skulle förverkas i enlighet med de
utökade möjligheter till förverkande som avses i
artikel 2 d iv,
h) verkställigheten av beslutet har preskriberats enligt lagen i
den verkställande staten, under förutsättning att gärningarna
omfattas av den statens behörighet enligt dess egen
strafflagstiftning.
3.
Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten
har funnit att
— beslutet om förverkande utfärdades under omständigheter
som medförde att egendomen skulle förverkas i enlighet med
de utökade möjligheter till förverkande som avses
i artikel 2 d iii
och
— beslutet om förverkande faller utanför räckvidden av det
alternativ som den verkställande staten har antagit enligt arti-
kel 3.2 i rambeslut 2005/212/RIF.
skall den verkställa beslutet om förverkande åtminstone i den
omfattning som föreskrivs i liknande fall enligt den nationella
lagstiftningen.
4.
De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall
särskilt överväga att på lämpligt sätt samråda med de behöriga
myndigheterna i den utfärdande staten innan de beslutar att inte
erkänna och verkställa ett beslut om förverkande enligt punkt 2
eller att begränsa verkställigheten enligt punkt 3. Samråd är obli-
gatoriskt då beslutet sannolikt kommer att grunda sig på
— punkt 1,
— punkt 2 a, 2 e, 2 f eller 2 g,
— punkt 2 d och det inte ges någon information enligt
artikel 9.3,
eller
— punkt 3.
5.
Om det är omöjligt att verkställa beslutet om förverkande,
på grund av att den egendom som skall förverkas redan har för-
verkats, försvunnit, förstörts, inte kan återfinnas på den plats som
anges i intyget eller platsen där egendomen finns inte har angetts
tillräckligt exakt, trots att den utfärdande staten konsulterats, skall
den behöriga myndigheten i den utfärdande staten underrättas
utan dröjsmål.
Artikel 9
Rättsmedel i den verkställande staten mot erkännande
och verkställighet
1.
Varje medlemsstat skall införa nödvändiga bestämmelser
för att se till att alla berörda parter, inbegripet tredje part i god
tro, har tillgång till rättsmedel mot erkännande och verkställig-
het av ett beslut om förverkande i enlighet med artikel 7 i syfte
att bevara hans eller hennes rättigheter. Talan skall väckas vid en
domstol i den verkställande staten i enlighet med den statens
nationella lagstiftning. Talan får ha suspensiv effekt enligt lagen i
den verkställande staten.
2.
Grunden för utfärdande av beslutet om förverkande får inte
prövas vid en domstol i den verkställande staten.
3.
Om talan väcks vid en domstol i den verkställande staten
skall den behöriga myndigheten i den utfärdande staten under-
rättas om detta.
L 328/64
SV
Europeiska unionens officiella tidning
24.11.2006
Artikel 10
Uppskov av verkställigheten
1.
Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får
uppskjuta verkställigheten av ett beslut om förverkande som har
överlämnats i enlighet med artiklarna 4 och 5
a)
om den när det gäller ett beslut om förverkande avseende
ett penningbelopp anser att det finns risk för att det sam-
manlagda värdet av verkställigheten kommer att överstiga
det belopp som anges i beslutet om förverkande på grund
av samtidig verkställighet av beslutet om förverkande i fler
än en medlemsstat,
eller
b) i fråga om de rättsmedel som avses i artikel 9,
eller
c)
om verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning
eller ett förfarande, fram till en tidpunkt som anses lämplig,
eller
d) i fall där det anses nödvändigt att helt eller delvis översätta
beslutet om förverkande, under den tid som är nödvändig
för översättningen på den verkställande statens bekostnad,
eller
e)
i fall där egendomen redan omfattas av förfaranden om för-
verkande i den verkställande staten.
2.
Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall
under uppskovet vidta alla åtgärder som den skulle vidta i ett lik-
nande inhemskt fall för att undvika att egendomen inte längre
står till förfogande för verkställighet av beslutet om förverkande.
3.
Vid uppskov enligt punkt 1 a skall den behöriga myndig-
heten i den verkställande staten omedelbart underrätta den behö-
riga myndigheten i den utfärdande staten om detta, på ett sätt
som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, och den behö-
riga myndigheten i den utfärdande staten skall fullgöra sina skyl-
digheter enligt artikel 14.3.
4.
När det gäller de fall som anges i punkterna 1 b, 1 c, 1 d
och 1 e skall den behöriga myndigheten i den verkställande sta-
ten omgående lämna rapport till den behöriga myndigheten i
den utfärdande staten om uppskovet av verkställigheten, inklu-
sive skälen för uppskovet och om möjligt uppgift om hur långt
uppskovet väntas bli, på ett sätt som gör det möjligt att få en
skriftlig uppteckning.
Så snart det inte längre finns något skäl för uppskovet, skall den
behöriga myndigheten i den verkställande staten omgående vidta
de åtgärder som är nödvändiga för att verkställa beslutet om för-
verkande och underrätta den behöriga myndigheten i den utfär-
dande staten om detta på ett sätt som gör det möjligt att få en
skriftlig uppteckning.
Artikel 11
Flera beslut om förverkande
Om de behöriga myndigheterna i den verkställande staten
handlägger
— två eller flera beslut om förverkande avseende ett penning-
belopp mot samma fysiska eller juridiska person och den
berörda personen inte har tillräckligt med resurser i den
verkställande staten för att alla beslut skall kunna verkställas,
eller
— två eller flera beslut om förverkande avseende samma speci-
fika egendom,
skall beslutet om vilken eller vilka av framställningarna som skall
verkställas fattas av den behöriga myndigheten i den verkstäl-
lande staten i enlighet med lagstiftningen i den verkställande sta-
ten, med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, vilka kan
omfatta förekomsten av frysta tillgångar, brottets relativa svårig-
hetsgrad och platsen för dess förövande samt datum för respek-
tive beslut och tidpunkt då respektive beslut översändes.
Artikel 12
Tillämplig lag för verkställighet
1.
Om inte annat föreskrivs i punkt 3 skall verkställigheten
av beslutet om förverkande regleras av lagen i den verkställande
staten, och dess myndigheter skall ha exklusiv behörighet att
besluta om verkställighetsförfarandena och om alla åtgärder i
samband härmed.
2.
Om den berörda personen kan lämna bevis på att förver-
kande helt eller delvis skett i någon stat, skall den behöriga myn-
digheten i den verkställande staten samråda med den behöriga
myndigheten i den utfärdande staten på lämpligt sätt. Vid förver-
kande av vinning skall varje del av beloppet som drivits in enligt
beslutet om förverkande i en annan stat än den verkställande sta-
ten i sin helhet dras av från det belopp som skall drivas in i den
verkställande staten.
3.
Ett beslut om förverkande mot en juridisk person skall verk-
ställas, även om den verkställande staten inte erkänner principen
om juridiska personers straffrättsliga ansvar.
4.
Den verkställande staten får inte föreskriva åtgärder som
alternativ till beslutet om förverkande, inklusive frihetsstraff eller
någon annan åtgärd som begränsar en persons frihet till följd av
översändande enligt artiklarna 4 och 5, såvida inte den utfär-
dande staten har samtyckt till detta.
Artikel 13
Amnesti, nåd, omprövning av beslut om förverkande
1.
Amnesti och nåd får beviljas av både den utfärdande sta-
ten och den verkställande staten.
2.
Endast den utfärdande staten får fatta beslut om en ansö-
kan om omprövning av beslutet om förverkande.
24.11.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 328/65
Artikel 14
Följder av översändande av beslut om förverkande
1.
Översändandet av ett beslut om förverkande till en eller
flera verkställande stater i enlighet med artiklarna 4 och 5 begrän-
sar inte den utfärdande statens rätt att själv verkställa beslutet om
förverkande.
2.
Om ett beslut om förverkande avseende ett penningbelopp
översänds till en eller flera verkställande stater får det samman-
lagda värde som härrör från verkställigheten inte överstiga det
högsta belopp som anges i beslutet om förverkande.
3.
Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall
därför omedelbart underrätta den behöriga myndigheten i varje
berörd verkställande stat på ett sätt som gör det möjligt att få en
skriftlig uppteckning
a)
om den anser att det finns risk för att verkställighet utöver
det högsta beloppet kan äga rum, till exempel på grundval
av information som den erhållit från en verkställande stat i
enlighet med artikel 10.3. Om artikel 10.1 a tillämpas skall
den behöriga myndigheten i den utfärdande staten så snart
som möjligt underrätta den behöriga myndigheten i den
verkställande staten om risken har upphört,
b) om beslutet om förverkande helt eller delvis har verkställts i
den utfärdande staten eller i en annan verkställande stat. Det
belopp beträffande vilket beslutet om förverkande ännu inte
har verkställts skall specificeras,
c)
om en myndighet i den utfärdande staten, efter det att ett
beslut om förverkande har översänts i enlighet med artik-
larna 4 och 5, tar emot ett penningbelopp som den berörda
personen har betalat frivilligt med avseende på beslutet om
förverkande. Artikel 12.2 skall tillämpas.
Artikel 15
Inställande av verkställighet
Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall genast
informera den behöriga myndigheten i den verkställande staten,
på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning,
om varje beslut eller åtgärd som innebär att beslutet inte längre
är verkställbart eller av någon annan anledning skall dras till-
baka från den verkställande staten. Den verkställande staten skall
inställa verkställigheten av beslutet, så snart som den erhåller
information från den behöriga myndigheten i den utfärdande sta-
ten om ett sådant beslut eller en sådan åtgärd.
Artikel 16
Förfogande över förverkad egendom
1.
Den verkställande staten skall fördela de penningbelopp
som erhålls vid verkställigheten av beslutet om förverkande enligt
följande:
a)
Om det belopp som erhålls vid verkställigheten av beslutet
om förverkande understiger 10 000 EUR eller motsvarande
belopp skall detta tillfalla den verkställande staten.
b) I samtliga övriga fall skall 50 % av det belopp som erhålls
vid verkställigheten av beslutet om förverkande överföras av
den verkställande staten till den utfärdande staten.
2.
Annan egendom än penningbelopp som erhålls vid verk-
ställigheten av beslutet om förverkande skall förfogas över på ett
av följande sätt som den verkställande staten själv bestämmer:
a)
Egendomen får säljas. I detta fall skall intäkterna från försälj-
ningen fördelas i enlighet med punkt 1.
b) Egendomen får överföras till den utfärdande staten. Om
beslutet om förverkande omfattar ett penningbelopp får
egendomen endast överföras till den utfärdande staten när
denna stat har gett sitt samtycke.
c)
Om det inte är möjligt att tillämpa led a eller b, får egendo-
men förfogas över på något annat sätt i enlighet med den
verkställande statens nationella lagstiftning.
3.
Trots vad som sägs i punkt 2 behöver den verkställande
staten inte sälja eller återlämna specifika föremål som omfattas
av beslutet om förverkande vilka utgörs av kulturföremål som
ingår i den statens nationella kulturarv.
4.
Punkterna 1, 2 och 3 skall tillämpas om inget annat över-
enskommits mellan den utfärdande staten och den verkställande
staten.
Artikel 17
Information om resultatet av verkställigheten
Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall utan
dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den utfärdande
staten, på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig
uppteckning,
a)
om översändande av beslutet om förverkande till den behö-
riga myndigheten enligt artikel 4.5,
b) om varje beslut om att inte erkänna beslutet om förverkande
samt skälen till beslutet,
c)
om att beslutet helt eller delvis inte har verkställts av de skäl
som anges i artikel 10, artikel 12.1 och 12.2 eller
artikel 13.1,
d) så snart som beslutet har verkställts,
e)
om tillämpning av alternativa åtgärder enligt artikel 12.4.
L 328/66
SV
Europeiska unionens officiella tidning
24.11.2006
Artikel 18
Ersättning
1.
Om den verkställande staten enligt sin lagstiftning är ansva-
rig för skada, som orsakats någon av de parter som avses i arti-
kel 9 på grund av verkställighet av ett beslut om förverkande
som översänts till denna enligt artiklarna 4 och 5 skall den utfär-
dande staten, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.2,
ersätta den verkställande staten eventuella skadeståndsbelopp
som betalats ut i enlighet med detta ansvar till nämnda part,
såvida inte skadan eller någon del av den uteslutande beror på
den verkställande statens agerande.
2.
Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av medlemsstaternas
lagstiftning om fysiska eller juridiska personers anspråk på
skadeersättning.
Artikel 19
Språk
1.
Intyget skall översättas till det officiella språket eller något
av de officiella språken i den verkställande staten.
2.
Varje medlemsstat får vid antagandet av detta rambeslut
eller vid en senare tidpunkt, genom en förklaring som deponeras
hos rådets generalsekretariat, förklara att den kommer att godta
en översättning till ett eller flera av de övriga officiella språken
vid Europeiska gemenskapernas institutioner.
Artikel 20
Kostnader
1.
Om inte annat föreskrivs i artikel 16, får medlemsstaterna
inte avkräva varandra ersättning för kostnader i samband med
tillämpningen av detta rambeslut.
2.
Om den verkställande staten har haft kostnader som den
anser vara stora eller exceptionella, får den lägga fram ett förslag
för den utfärdande staten om att dessa kostnader skall delas. Den
utfärdande staten skall beakta varje sådant förslag på grundval
av detaljerade specifikationer från den verkställande staten.
Artikel 21
Förhållandet till andra avtal och överenskommelser
Detta rambeslut påverkar inte tillämpningen av bilaterala eller
multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlemssta-
terna i den mån som sådana avtal och överenskommelser bidrar
till att ytterligare förenkla eller underlätta förfaranden för att verk-
ställa beslut om förverkande.
Artikel 22
Genomförande
1.
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvän-
diga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut senast den
24 november 2008.
2.
Medlemsstaterna skall till rådets generalsekretariat och
kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom
vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras
nationella lagstiftning. På grundval av en rapport som kommis-
sionen utarbetar med hjälp av denna information skall rådet
senast den 24 november 2009 bedöma i vilken utsträckning
medlemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.
3.
Rådets generalsekretariat skall underrätta medlemsstaterna
och kommissionen om de förklaringar som görs i enlighet med
artiklarna 7.5 och 19.2.
4.
En medlemsstat som erfarit upprepade svårigheter eller bris-
tande verksamhet från en annan medlemsstats sida när det gäller
ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om förver-
kande, utan att detta har lösts genom bilaterala samråd, får under-
rätta rådet för en utvärdering av detta rambesluts genomförande
på medlemsstatsnivå.
5.
Medlemsstaterna skall, som verkställande stater, i början av
varje kalenderår informera rådet och kommissionen om antalet
fall i vilka artikel 17 b har tillämpats och en sammanfattning av
skälen till detta.
Senast den 24 november 2013 skall kommissionen upprätta en
rapport på grundval av mottagen information tillsammans med
eventuella initiativ som den anser lämpliga.
Artikel 23
Ikraftträdande
Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska unionens officiella tidning.
Utfärdat i Luxemburg den 6 oktober 2006.
På rådets vägnar
K. RAJAMÄKI
Ordförande
24.11.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 328/67
BILAGA
INTYG
enligt artikel 4 i rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på
beslut om förverkande
L 328/68
SV
Europeiska unionens officiella tidning
24.11.2006
24.11.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 328/69
L 328/70
SV
Europeiska unionens officiella tidning
24.11.2006
24.11.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 328/71
L 328/72
SV
Europeiska unionens officiella tidning
24.11.2006
24.11.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 328/73
L 328/74
SV
Europeiska unionens officiella tidning
24.11.2006
24.11.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 328/75
L 328/76
SV
Europeiska unionens officiella tidning
24.11.2006
24.11.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 328/77
L 328/78
SV
Europeiska unionens officiella tidning
24.11.2006
Departementsserien 2012
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen
Godkännande av ett irländskt protokoll som ska
fogas till EU-fördraget och EUF-fördraget.
[48]
Justitiedepartementet
Skadestånd för miljöfarliga sjötransporter. [14]
Överflyttning av vissa utlänningsärenden till den
ordinarie migrationsprocessen samt bort-
tagande av automatiskt uppskov vid ansökan
om nåd. [17]
Europarådskonventionen om ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål. Tillträde till det andra
tilläggsprotokollet. [22]
Genomförande av blåkortsdirektivet. [28]
App to date. Konsumenternas rättsliga ställning
när varor eller tjänster betalas via telefon-
räkningen, m.m. [31]
Internationella avvecklingsmekanismen för FN:s
brottmålstribunaler. [32]
Sekretess i det internationella samarbetet. [34]
Ökning av aktiekapitalet i aktiemarknadsbolag.
[37]
Förlängd försöksverksamhet med
trafiknykterhetskontrollanter i hamnar. [40]
Förverkande av fordon vid trafikbrott. [42]
Förlängd skyddstid för musik. [44]
Genomförande av EU:s direktiv om bekämpande
av sexuella övergrepp mot barn, sexuell
exploatering av barn och barnpornografi. [45]
Erkännande och verkställighet av beslut
om utvidgat förverkande inom Europeiska
unionen. [51]
Sveriges tillträde till Europarådets konvention
om förebyggande och bekämpning av våld
mot kvinnor och av våld i hemmet samt vissa
frågor om kontaktförbud avseende gemensam
bostad. [52]
Erkännande och verkställighet av utevarodomar
inom Europeiska unionen. [53]
Utrikesdepartementet
Kroatiens anslutning till Europeiska unionen.
+ Bilagedel. [19]
Anmälan enligt tjänstedirektivet av förslag till
vissa kommunala föreskrifter. [41]
Socialdepartementet
Specialist i allmänmedicin – en yrkeskvalifikation
för läkare i allmänpraktik. [2]
Patientrörlighet i EU
förslag till ny lag. [6]
Karenstid för egenföretagare, m.m. [9]
Kontrollköp – ålderskontroll vid försäljning av
folköl, tobak och receptfria läkemedel. [11]
Genomförande av ändringsdirektiv
2011/62/EU. Förhindrande av förfalskade
läkemedel i den lagliga försörjningskedjan.
[16]
Inspektionen för vård och omsorg – en ny
effektiv tillsynsmyndighet för hälso- och
sjukvård och socialtjänst. [20]
Ny myndighet för infrastrukturfrågor för vård
och apotek. [21]
Jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet
m.m. [26]
Ändringar med anledning av förordningen (EG)
nr 1223/2009 om kosmetiska produkter. [33]
Behöriga företrädare för myndigheter. [35]
Hälso- och sjukvård till personer som vistas i
Sverige utan tillstånd. [36]
Avskaffande av steriliseringskrav som villkor för
ändrad könstillhörighet. [46]
En mer samlad myndighetsstruktur inom
folkhälsoområdet. [49]
Finansdepartementet
Nya regler om prospekt. [1]
Revision i finansiella företag. [4]
Blankning [10]
Fördraget om stabilitet, samordning och styrning
inom ekonomiska och monetära unionen. [30]
OTC-derivat, centrala motparter och transaktions-
register. [39]
Landsbygdsdepartementet
En gemensam inlämningsfunktion för skogs-
ägare. [29]
Ändringar i växtskyddslagen. [38]
Införande av regressrätt för staten i samband med
bekämpning av djursmittor. [43]
Marknadsföring m.m. av modersmjölksersättning
och tillskottsnäring. [50]
Miljödepartementet
Convention on nuclear safety 2012
extra ordinary meeting.
The Swedish National Report. [18]
Svenska miljömål – preciseringar av
miljökvalitetsmålen och en första uppsättning
etappmål. [23]
Näringsdepartementet
Fordonsrelaterade skulder. [7]
Bevakning ombord på svenska fartyg. [15]
Ett gränsöverskridande informationsutbyte om
trafiksäkerhetsrelaterade brott
– Genomförande av Europaparlamentets och
rådets direktiv 2011/82/EU. [47]
Kulturdepartementet
Nationell samordning av hemslöjden
– en översyn av Nämnden för hemslöjds-
frågor. [8]
En ny taltidningsverksamhet. [12]
Ny bibliotekslag. [13]
Arbetsmarknadsdepartementet
Rättssäkerhet och likabehandling i arbetslöshets-
försäkringen. [3]
Behandling av personuppgifter vid Institutet
för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk
utvärdering. [5]
Utökad målgrupp för samhällsorientering. [24]
Förstärkt skydd för arbetstagare med allmän
visstidsanställning och vikariat. [25]
Utvidgad målgrupp för etableringslagen. [27]