Ds 2012:60

Uppföljning av rörlighetsdirektivets genomförande

Sammanfattning

I promemorian presenteras förslag till författningsändringar med anledning av en uppföljning av vissa delar av rörlighetsdirektivets genomförande i svensk rätt.

Det föreslås att reglerna i utlänningslagen och utlänningsförordningen som gäller för familjemedlemmar till EESmedborgare även ska gälla för familjemedlemmar till svenska medborgare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet. I promemorian föreslås också att definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i utlänningslagen ska utvidgas så att den även omfattar bl.a. vissa familjemedlemmar som i det land från vilket han eller hon har kommit är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning. Det föreslås dessutom att den begränsning som för närvarande gäller beträffande kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt ska tas bort.

I syfte att förhindra missbruk av reglerna om uppehållsrätt föreslås att det i utlänningslagen ska tas in en bestämmelse som anger att uppehållsrätt inte föreligger om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

I promemorian föreslås vidare bl.a. att det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare ska tas bort och att Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt ska kunna överklagas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2013.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs

1

i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 1 kap. 3 b §, 3 a kap. 2, 4, 10, 11, 13 och 14 §§, 7 kap.

9 §, 13 kap. 10 §, 14 kap. 5 a §, 16 kap. 5 § samt rubriken närmast före 3 a kap. 10 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 b §, 3 a kap.

12 a § och 14 kap. 5 b §, samt närmast före 1 kap. 4 b § och 14 kap. 5 b § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 b §

2

Med EES-stat avses i denna lag en stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Med EES-medborgare avses en utlänning som är

Med EES-medborgare avses en utlänning som är

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex 32004L0038). 2 Senaste lydelse 2006:219.

Författningsförslag Ds 2012:60

medborgare i en EES-stat. medborgare i en EES-stat. När

det gäller familjeanknytning avses dock även vissa svenska medborgare i enlighet med vad som närmare framgår av 3 a kap. 2 §.

Rörlighetsdirektivet

4 b §

Med rörlighetsdirektivet avses i denna lag Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG 3 .

3 a kap.

2 §

4

Med familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig

Med familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig

3 EUT L 158, 30.4.2004, s. 77 (Celex 32004L0038). 4 Senaste lydelse 2006:219.

Ds 2012:60 Författningsförslag

till en EES-medborgare och som är

- make eller sambo till EES-

medborgaren,

- släkting i rakt nedstigande

led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år, eller

- släkting i rakt uppstigande

led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning.

till en EES-medborgare och som är

1. make eller sambo till

EES-medborgaren,

2. släkting i rakt ned-

stigande led till EESmedborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år,

3. släkting i rakt upp-

stigande led till EESmedborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning, eller

4. annan familjemedlem, om familjemedlemmen i det land från vilket han eller hon har kommit är beroende av EESmedborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EESmedborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen.

Med familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag även en utlänning med sådan familjeanknytning som anges i första stycket till en svensk medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri

Författningsförslag Ds 2012:60

rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och som utlänningen har följt med eller anslutit sig till när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

4 §

5

En familjemedlem till en

sådan EES-medborgare som anges i 3 § 1-2 och 4 har

uppehållsrätt. När det gäller

familjemedlemmar till en sådan EES-medborgare som har uppehållsrätt enligt 3 § 3 skall dock endast EES-medborgarens make eller sambo samt deras barn under 21 år om de är beroende av någon av dem för sin försörjning, ha uppehållsrätt.

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses

i 2 § första stycket har

uppehållsrätt

om EES-

medborgaren har uppehållsrätt enligt 3 §.

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 § andra stycket har uppehållsrätt.

Uppehållsrätt föreligger inte om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

5 Senaste lydelse 2006:219.

Ds 2012:60 Författningsförslag

Registreringsskyldighet m.m. Uppehållskort m.m.

10 §

6

En EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att stanna i Sverige under längre tid än tre månader skall registrera sig hos Migrationsverket.

En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare och som har uppehållsrätt skall ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige.

Det som sägs i första och andra styckena gäller inte för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge. Det

gäller inte heller för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd.

Det som sägs i första stycket skall inte heller gälla EESmedborgare som är arbetssökande.

En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare och som har uppehållsrätt ska ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige. Detta gäller dock inte för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd.

11 §

7

Om det kan antas att en Om det kan antas att en

6 Senaste lydelse 2006:219. 7 Senaste lydelse 2006:219.

Författningsförslag Ds 2012:60

EES-medborgare eller hans eller hennes

familjemedlem är

skyldig att registrera sig eller att ansöka om uppehållskort enligt 10 §, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga EES-

medborgaren eller familje-

medlemmen att lämna in sådana uppgifter som är nödvändiga för att registrering

och utfärdande av uppehålls-

kort skall kunna ske.

EES-medborgares

familje-

medlem är skyldig att ansöka om uppehållskort enligt 10 §, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga familjemedlemmen att lämna in sådana handlingar som är nödvändiga för att utfärdande av uppehållskort ska kunna ske.

12 a §

Migrationsverket ska utfärda

1. uppehållskort till en EESmedborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har uppehållsrätt,

2. intyg om permanent uppehållsrätt till en EESmedborgare som har ansökt om sådant intyg och som har permanent uppehållsrätt, och

3. permanent uppehållskort till en sådan utlänning som avses i 1, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har permanent uppehållsrätt.

Ds 2012:60 Författningsförslag

13 §

8

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3–6 §§.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3–7 §§.

14 §

9

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som

skall

lämnas vid

registrering och ansökan om

uppehållskort.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka

handlingar som ska lämnas vid

ansökan om uppehållskort.

7 kap.

9 §

10

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfattas av avtalet om

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller

avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat.

8 Senaste lydelse 2006:219. 9 Senaste lydelse 2006:219. 10 Senaste lydelse 2006:219.

Författningsförslag Ds 2012:60

13 kap.

10 §

11

Ett beslut ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet om det avser

– uppehållsrätt,

– resedokument, – uppehållstillstånd, – statusförklaring, – tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige,

– avvisning eller utvisning, – återreseförbud, – förlängning eller upphävande av tidsfrist för frivillig avresa, – förvar eller uppsikt, eller – kroppsvisitation. Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet

om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller

av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz.

Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen är en familje-

medlem till en EES-medborgare

eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz.

11 Senaste lydelse 2012:129.

Ds 2012:60 Författningsförslag

14 kap.

5 a §

12

En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som omfattas av

avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan

Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-

stat eller i Schweiz, får

överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som är en

familjemedlem till en EESmedborgare eller omfattas av

avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz, får överklagas till en migrationsdomstol.

Uppehållsrätt

5 b §

Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt får överklagas till en migrationsdomstol.

12 Senaste lydelse 2011:705.

Författningsförslag Ds 2012:60

16 kap.

5 §

Förfarandet är skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.

I migrationsdomstol skall muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

I migrationsdomstol ska muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

Muntlig förhandling skall vidare hållas i migrationsdomstol i mål som rör utvisning eller vägran att förnya ett uppehållstillstånd för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Även i mål som rör avvisning eller där ansökan om uppehållstillstånd har avslagits skall muntlig förhandling hållas i migrationsdomstol, om det begärs av en utlänning som omfattas av avtalen och som ansökt om uppehållstillstånd. I dessa fall behöver dock muntlig förhandling inte hållas, om detta

Ds 2012:60 Författningsförslag

skulle strida mot den nationella säkerhetens intresse.

Om en utlänning som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han eller hon skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Om en utlänning som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

1.2. Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)

Härigenom föreskrivs

13

att 1 kap. 4 § studiestödslagen

(1999:1395) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

14

Utländska medborgare ska, när det gäller rätt till studiestöd enligt denna lag, jämställas med svenska medborgare om de på grund av anställning eller etablering som egenföretagare här i landet kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från

1. EU-rätten,

2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Första stycket gäller även familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) till sådana utländska medborgare.

Första stycket gäller även familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § första stycket utlänningslagen (2005:716) till sådana utländska medborgare.

Detsamma gäller sådana familjemedlemmar till svenska medborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket utlänningslagen om den svenska

13 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex 32004L0038). 14 Senaste lydelse 2010:441.

Författningsförslag Ds 2012:60

medborgaren är anställd eller egenföretagare här i landet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter i anslutning till bestämmelserna i denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

1.3. Förslag till förordning om ändring i utlänningsförordningen (2006:97)

Härigenom föreskrivs

15

i fråga om utlänningsförordningen

(2006:97)

dels att 3 a kap. 8, 8 a och 11 §§ ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 8 kap. 10 c–10 f §§ ska betecknas 8 kap.

10 d–10 g §§,

dels att 1 kap. 4 §, 3 a kap. 6, 7–7 b och 9 §§, 4 kap. 16 a–18 §§

samt 7 kap. 15 a § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 6 §, 3 kap.

11 §, 3 a kap. 6 a § och 8 kap. 10 c §, samt närmast före 3 kap. 11 § och 8 kap. 10 c § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

16

Med EES-stat avses i denna förordning en stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat.

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat. När

det gäller familjeanknytning avses dock även sådana svenska medborgare som anges i 3 a kap. 2 § andra stycket utlänningslagen (2005:716) , såvida inte annat framgår av denna

15 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex 32004L0038).

16 Senaste lydelse 2006:262.

Författningsförslag Ds 2012:60

förordning.

6 §

Med rörlighetsdirektivet avses i denna förordning Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG 17 .

3 kap.

Skyndsam handläggning

11 § 18

En ansökan om visering från en sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska handläggas skyndsamt.

17 EUT L 158, 30.4.2004, s. 77 (Celex 32004L0038). 18 Tidigare 11 § upphävd genom 2011:706.

Ds 2012:60 Författningsförslag

3 a kap.

6 §

19

Om en EES-medborgare har permanent uppehållsrätt enligt 5 §, skall även hans eller hennes familjemedlem enligt 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ha permanent uppehållsrätt.

Om EES-medborgaren avlider medan han eller hon fortfarande är verksam som arbetstagare eller egen företagare men innan han eller hon har permanent uppehållsrätt skall familjemedlemmen som har vistats tillsammans med arbetstagaren eller den egna företagaren ha permanent uppehållsrätt, om

1. arbetstagaren eller den egna företagaren vid sin död har vistats i Sverige i mer än två på varandra följande år, eller

2. hans eller hennes död var följden av en arbetsskada.

Om en EES-medborgare har permanent uppehållsrätt enligt 5 §, ska även hans eller hennes familjemedlem enligt 3 a kap. 2 § första stycket utlänningslagen (2005:716) ha permanent uppehållsrätt.

Om EES-medborgaren avlider medan han eller hon fortfarande är verksam som arbetstagare eller egen företagare men innan han eller hon har permanent uppehållsrätt ska familjemedlemmen som har vistats tillsammans med arbetstagaren eller den egna företagaren ha permanent uppehållsrätt, om

1. arbetstagaren eller den egna företagaren vid sin död har vistats i Sverige i mer än två på varandra följande år, eller

2. hans eller hennes död var följden av en arbetsskada.

6 a §

En sådan familjemedlem som avses i 2 § första stycket och som uppfyller villkoren i den bestämmelsen har, utöver vad som följer av 6 § andra stycket,

19 Senaste lydelse 2006:262.

Författningsförslag Ds 2012:60

permanent uppehållsrätt efter laglig vistelse i Sverige utan avbrott under minst fem år. Även en sådan familjemedlem som avses i 4 § första stycket och som uppfyller villkoren i den bestämmelsen har permanent uppehållsrätt efter laglig vistelse i Sverige utan avbrott under minst fem år.

7 §

20

Migrationsverket utfärdar

1. registreringsbevis till en medborgare i en EES-stat med uppehållsrätt,

2. intyg

om inlämnad

ansökan om uppehållskort till en utlänning som har ansökt om sådant kort,

3. uppehållskort till annan utlänning än som avses i 1 och som har uppehållsrätt,

4. intyg om permanent uppehållsrätt till en medborgare i en EES-stat som har ansökt om ett sådant intyg och som har permanent uppehållsrätt, och

5. permanent uppehållskort till annan utlänning än som avses i 4 och som har permanent uppehållsrätt.

Registreringsbevis och intyg

om inlämnad ansökan om

Migrationsverket utfärdar intyg om inlämnad ansökan om uppehållskort till en utlänning som har ansökt om sådant kort.

Intyg om inlämnad ansökan om uppehållskort ska utfärdas

20 Senaste lydelse 2006:262.

Ds 2012:60 Författningsförslag

uppehållskort skall utfärdas omedelbart. Uppehållskort och permanent uppehållskort skall utfärdas senast sex månader efter ansökan om sådant kort. Intyg om permanent uppehållsrätt skall utfärdas snarast möjligt.

omedelbart. Uppehållskort och permanent uppehållskort enligt

3 a kap. 12 a § utlänningslagen (2005:716) ska utfärdas senast

sex månader efter ansökan om sådant kort. Intyg om permanent uppehållsrätt enligt

3 a kap. 12 a § utlänningslagen ska utfärdas snarast möjligt.

7 a §

21

Ett uppehållskort enligt 7 §

första stycket 3 skall gälla i fem

år från dagen för utfärdandet eller under den beräknade vistelsetiden för den

unionsmedborgare från vilken

uppehållsrätten härleds om denna inte överstiger fem år.

Ett uppehållskort enligt

3 a kap. 12 a § 1 utlänningslagen (2005:716) ska gälla i fem

år från dagen för utfärdandet eller under den beräknade vistelsetiden för den person från vilken uppehållsrätten härleds om denna inte överstiger fem år.

Vistas innehavare av ett sådant uppehållskort som avses i första stycket utanför Sverige längre tid än sex månader per år, förlorar uppehållskortet sin giltighet.

Giltigheten påverkas dock inte av att innehavaren vistas utanför Sverige längre tid om

- vistelsen inte överstiger tolv månader i följd och orsakas av graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studier, yrkesutbildning, utstationering på grund av arbete eller andra särskilda skäl, eller

- vistelsen är orsakad av obligatorisk militärtjänstgöring.

7 b §

22

En ansökan om permanent En ansökan om permanent

21 Senaste lydelse 2007:147. 22 Senaste lydelse 2007:147.

Författningsförslag Ds 2012:60

uppehållskort skall lämnas in till Migrationsverket innan giltigheten av ett uppehållskort enligt 7 § första stycket 3 löper ut.

Migrationsverket skall förnya ett permanent uppehållskort utan särskild ansökan vart tionde år.

uppehållskort ska lämnas in till Migrationsverket innan giltigheten av ett uppehållskort enligt 3 a kap. 12 a § 1

utlänningslagen (2005:716)

löper ut.

Migrationsverket ska förnya ett permanent uppehållskort utan särskild ansökan vart tionde år.

Ett permanent uppehållskort förlorar sin giltighet om innehavaren vistas utanför Sverige under två på varandra följande år.

9 §

23

I samband med utfärdande av uppehållskort får Migrationsverket kräva att sökanden visar upp ett giltigt pass, handlingar som styrker familjeanknytningen till EES- medborgaren, registreringsbevis

eller andra handlingar som

styrker att den EESmedborgare från vilken uppehållsrätten härleds har uppehållsrätt i Sverige samt, i den mån detta är en förutsättning för sökandens uppehållsrätt, handlingar som styrker att han eller hon är beroende av EES-medborgaren eller hans eller hennes make eller sambo för sin försörjning.

I samband med utfärdande av uppehållskort får Migrationsverket kräva att sökanden visar upp

1. ett giltigt pass,

2. handlingar som styrker

familjeanknytningen till EES- medborgaren,

3. handlingar som styrker

att den EES-medborgare från vilken uppehållsrätten härleds har uppehållsrätt i Sverige eller

är en svensk medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet,

4. vid sådan familjeanknytning som anges i 3 a kap.

23 Senaste lydelse 2006:262.

Ds 2012:60 Författningsförslag

2 § första stycket 2 och 3 utlänningslagen (2005:716) ,

handlingar som styrker att

sökanden är beroende av EES-

medborgaren eller hans eller hennes make eller sambo för sin försörjning, i den mån detta är en förutsättning för sökandens uppehållsrätt, och

5. vid sådan familjeanknytning som anges i 3 a kap. 2 § första stycket 4 utlänningslagen, handlingar som utfärdats av en behörig myndighet i ursprungslandet eller i det land från vilket sökanden anländer som styrker att sökanden är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll, eller handlingar som styrker att allvarliga hälsoskäl föreligger som absolut kräver att EESmedborgaren ger sökanden personlig omvårdnad.

I samband med utfärdande av uppehållskort till en sådan familjemedlem till en EESmedborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket utlänningslagen får Migrationsverket även kräva att sökanden visar upp handlingar som styrker att sökanden har följt med eller anslutit sig till den svenska medborgaren när den svenska

Författningsförslag Ds 2012:60

medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet.

4 kap.

16 a §

24

En utlänning som på ett sätt som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) är familjemedlem till en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat skall beviljas uppehållstillstånd under förutsättning att den tredjelandsmedborgare som utlänningen har anknytning till uppfyller något av villkoren i 9 § första stycket. Uppehållstillstånd skall beviljas i samma omfattning som för den tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat som utlänningen har anknytning till.

En utlänning som på ett sätt som avses i 3 a kap. 2 § första

stycket

utlänningslagen

(2005:716) är familjemedlem till en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat ska beviljas uppehållstillstånd under förutsättning att den tredjelandsmedborgare som utlänningen har anknytning till uppfyller något av villkoren i 9 § första stycket. Uppehållstillstånd ska beviljas i samma omfattning som för den tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat som utlänningen har anknytning till.

17 §

25

En ansökan om uppehållstillstånd skall kunna bifallas, om ansökan görs av en EES-medborgare, en medborgare i Schweiz eller en

En ansökan om uppehållstillstånd ska kunna bifallas, om ansökan görs av en EES-medborgare, en medborgare i Schweiz eller en

24 Senaste lydelse 2006:262. 25 Senaste lydelse 2006:262.

Ds 2012:60 Författningsförslag

tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, även om han eller hon befinner sig i Sverige eller om ansökan prövas när han eller hon befinner sig i Sverige.

Detsamma gäller för ansökan som görs av en sådan

medlem av en utlännings familj

som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) eller av en utlänning som på ett sätt som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen är familjemedlem till en schweizisk medborgare eller en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat.

Vad som sägs i första stycket tillämpas även på en ansökan om uppehållstillstånd enligt 7 §. En sådan ansökan kan för utlänningens räkning göras av dennes arbetsgivare, som

skall

intyga de

förhållanden som ligger till grund för ansökan.

tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, även om han eller hon befinner sig i Sverige eller om ansökan prövas när han eller hon befinner sig i Sverige.

Detsamma gäller för ansökan som görs av en sådan

familjemedlem till en EESmedborgare som avses i 3 a kap.

2 § utlänningslagen (2005:716) eller av en utlänning som på ett sätt som avses i 3 a kap. 2 §

första stycket utlänningslagen är

familjemedlem till en schweizisk medborgare eller en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat.

Vad som sägs i första stycket tillämpas även på en ansökan om uppehållstillstånd enligt 7 §. En sådan ansökan kan för utlänningens räkning göras av dennes arbetsgivare, som ska intyga de förhållanden som ligger till grund för ansökan.

18 §

26

Uppehållstillstånd får återkallas för en sådan utlänning som avses i 9 § första stycket och som grundar sin rätt till vistelse här på avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess

26 Senaste lydelse 2007:929.

Författningsförslag Ds 2012:60

medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, om utlänningen inte försörjer sig eller annars saknar egna medel för sitt uppehälle här. Detsamma gäller tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och som beviljats uppehållstillstånd här. Detta gäller utöver vad som föreskrivs i 7 kap.1-6 §§utlänningslagen (2005:716).

Uppehållstillstånd för en utlänning som på ett sätt som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen är familjemedlem till en medborgare i Schweiz eller en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat får återkallas, om anknytningen till medborgaren i Schweiz eller till tredjelandsmedborgaren bryts och familjemedlemmen inte har rätt att stanna i Sverige på någon annan grund.

Uppehållstillstånd för en utlänning som på ett sätt som avses i 3 a kap. 2 § första stycket utlänningslagen är familjemedlem till en medborgare i Schweiz eller en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat får återkallas, om anknytningen till medborgaren i Schweiz eller till tredjelandsmedborgaren bryts och familjemedlemmen inte har rätt att stanna i Sverige på någon annan grund.

Arbetstagare som avses i 9 § första stycket 1 ska inte få sitt uppehållstillstånd återkallat enbart därför att han eller hon antingen inte längre är anställd på grund av att han eller hon är tillfälligt oförmögen att arbeta på grund av sjukdom eller olycksfall, eller han eller hon är ofrivilligt arbetslös och detta bekräftas av Arbetsförmedlingen.

7 kap.

15 a §

27

Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten har rätt att hos Migrationsverket ta del av följande uppgifter om enskilda:

27 Senaste lydelse 2010:607.

Ds 2012:60 Författningsförslag

1. namn, personnummer och i förekommande fall samordningsnummer,

2. bevis om uppehållstillstånd eller uppehållsrätt,

3. dag för beslut om uppehållstillstånd, utfärdande av

registreringsbevis eller uppe-

hållskort samt uppgift om varje period för vilken uppehållstillstånd har beviljats eller

registreringsbevis eller uppe-

hållskort har utfärdats,

3. dag för beslut om uppehållstillstånd, utfärdande av uppehållskort samt uppgift om varje period för vilken uppehållstillstånd har beviljats eller uppehållskort har utfärdats,

4. inresedatum,

5. datum för ansökan om uppehållstillstånd, registrering eller ansökan om uppehållskort,

5. datum för ansökan om uppehållstillstånd eller uppehållskort,

6. särskilt bevis enligt 5 kap. 4 § tredje stycket,

7. att uppehållstillstånd har beviljats den enskilde som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser, och

8. att statusförklaring har beviljats enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller motsvarande äldre bestämmelser.

Om det finns skäl för det ska Migrationsverket på eget initiativ lämna uppgifter som avses i första stycket till Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.

8 kap.

Handläggning av vissa ansökningar om upphävande av återreseförbud

10 c §

Migrationsverket ska ta ställning till en ansökan om

Författningsförslag Ds 2012:60

upphävande av ett återreseförbud enligt utlänningslagen (2005:716) från en EESmedborgare eller en sådan familjemedlem till en EESmedborgare som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen inom sex månader från det att ansökan lämnades in.

Denna förordning träder i kraft den xx 2013.

1.4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:1275) om anställningsstöd

Härigenom föreskrivs att 5 c § förordningen (1997:1275) om anställningsstöd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 c §

28

En anställning med särskilt anställningsstöd i form av instegsjobb får anvisas en person som har fyllt 20 år, är arbetslös och anmäld hos den offentliga arbetsförmedlingen och inom de senaste 36 månaderna har beviljats

1. uppehållstillstånd enligt – 5 kap. 1, 2, 3, 3 a, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser,

– 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller – 21 eller 22 kap. utlänningslagen, eller

2. uppehållskort i egenskap av familjemedlem till en EES- medborgare efter ansökan enligt 3 a kap. 10 § andra

stycket samma lag.

2. uppehållskort i egenskap av familjemedlem till en EES- medborgare efter ansökan enligt 3 a kap. 10 § samma lag.

Vid tillämpning av första stycket ska det bortses från tid som personen varit förhindrad att arbeta på grund av vård av eget barn som inte fyllt två år eller, om barnet är adopterat, i två år efter barnets ankomst till familjen.

Denna förordning träder i kraft den xx 2013.

28 Senaste lydelse 2012:563.

1.5. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:720) om behandling av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen

Härigenom föreskrivs att 6 a § förordningen (2001:720) om behandling av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 a §

29

Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten får ha direktåtkomst till uppgifter i Migrationsverkets verksamhetsregister. Direktåtkomsten ska begränsas till uppgifter som behövs inom Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens verksamhet som underlag för att bedöma eller fastställa förmån, ersättning eller annat stöd åt en enskild eller som behövs i ett ärende om motsvarande stöd. Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten får ha direktåtkomst först sedan Migrationsverket har försäkrat sig om att handläggare hos Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten bara kan ta del av uppgifter om personer som är aktuella i ärenden eller verksamhet som avser registrering av enskilda hos Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.

Direktåtkomsten får endast avse uppgift om 1. namn, personnummer och i förekommande fall samordningsnummer,

2. bevis om uppehållstillstånd eller uppehållsrätt,

3. dag för beslut om uppehållstillstånd, utfärdande av

registreringsbevis eller uppe-

hållskort samt uppgift om varje period för vilken uppehålls-

3. dag för beslut om uppehållstillstånd, utfärdande av uppehållskort samt uppgift om varje period för vilken uppehållstillstånd har beviljats eller

29 Senaste lydelse 2010:608.

Författningsförslag Ds 2012:60

tillstånd har beviljats eller

registreringsbevis eller uppe-

hållskort har utfärdats,

uppehållskort har utfärdats,

4. inresedatum,

5. datum för ansökan om uppehållstillstånd, registrering eller ansökan om uppehållskort,

5. datum för ansökan om uppehållstillstånd eller uppehållskort,

6. särskilt bevis enligt 5 kap. 4 § tredje stycket utlänningsförordningen (2006:97),

7. att uppehållstillstånd har beviljats den enskilde som flykting enligt 4 kap. 1 § eller annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser, och

8. att statusförklaring har beviljats enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller motsvarande äldre bestämmelser.

Denna förordning träder i kraft den xx 2013.

1.6. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:1481) om stöd för nystartsjobb

Härigenom föreskrivs att 3 b § förordningen (2006:1481) om stöd för nystartsjobb ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 b §

30

Stöd lämnas till en arbetsgivare för anställning av en person som vid årets ingång fyllt 20 år, vid beslutstillfället är arbetslös och anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen och inom de senaste tre åren har beviljats

1. uppehållstillstånd enligt – 5 kap. 1, 2, 3, 3 a, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser,

– 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller – 21 eller 22 kap. utlänningslagen, eller

2. uppehållskort i egenskap av familjemedlem till en EES- medborgare efter ansökan enligt 3 a kap. 10 § andra

stycket samma lag.

2. uppehållskort i egenskap av familjemedlem till en EES- medborgare efter ansökan enligt 3 a kap. 10 § samma lag.

Denna förordning träder i kraft den xx 2013.

30 Senaste lydelse 2012:564.

2. Ärendet

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 29 april 2004 direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

1

(rörlighetsdirektivet). Direktivet finns som bilaga

till denna promemoria. Rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt genom författningsändringar som trädde i kraft den 30 april 2006.

I en skrivelse som kom in till Justitiedepartementet den 11 juni 2007 redovisade Migrationsverket ett uppdrag som regeringen lämnat i regleringsbrevet för 2007. Uppdraget avsåg frågan om det vid tillämpningen av rörlighetsdirektivet finns några kvarstående administrativa problem eller hinder för inflyttande unionsmedborgare. I skrivelsen, Tillämpningen av EG-direktivet 2004/38 (rörlighetsdirektivet), lämnade Migrationsverket förslag till vissa författningsändringar (Ju2007/5661/L7).

Det svenska genomförandet av rörlighetsdirektivet har på ett antal punkter ifrågasatts av Europeiska kommissionen (kommissionens ärenden 2007/4081 och 2011/2060, Justitiedepartementets ärenden Ju2010/985/L7, Ju2011/4275/L7

1 EUT L 158, 30.4.2004, s. 77 (Celex 32004L0038), rättade versioner i EUT L 229, 29.6.2004, s. 35 (Celex 32004L0038R[01]), EUT L 197, 28.7.2005, s. 34 (Celex 32004L0038R[02]) och EUT L 204, 4.8.2007, s. 28 (Celex 32004L0038R[03]).

Ärendet Ds 2012:60

och Ju2011/7039/L7, Utrikesdepartementets ärende UF2012/39819/RS).

Mot bakgrund av bl.a. Migrationsverkets skrivelse och kommissionens synpunkter har en uppföljning gjorts av vissa delar av rörlighetsdirektivets genomförande i svensk rätt. I denna promemoria lämnas förslag till författningsändringar med anledning av den uppföljningen.

3. Rörlighetsdirektivet och dess genomförande i svensk rätt

Rörlighetsdirektivet antogs av Europaparlamentet och rådet den 29 april 2004. Unionsmedborgares rätt till inresa och vistelse i andra medlemsstater reglerades dessförinnan i ett komplicerat och svåröverskådligt regelverk bestående av ett flertal rättsakter. Ett av rörlighetsdirektivets syften var att uppnå större tydlighet genom att i en rättsakt samla merparten av reglerna rörande rätten för unionsmedborgare att resa in, vistas och stanna kvar i en annan medlemsstat. Rörlighetsdirektivet reglerar denna rätt för alla unionsmedborgare, oavsett om de utövar en ekonomisk verksamhet eller inte. Grundprincipen är att unionsmedborgarna ska kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna på ungefär samma sätt som när medlemsstaternas medborgare förflyttar sig och byter bostad eller arbetsplats i de egna länderna.

Unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier följer även av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (bl.a. artikel 21).

Rörlighetsdirektivet innehåller i huvudsak obligatoriska bestämmelser. Bestämmelserna i direktivet ska dock inte påverka lagar eller andra författningar i medlemsstaterna som är mer förmånliga för de personer som omfattas av direktivet (artikel 37). På ett par punkter innehåller direktivet fakultativa regler.

Det inledande kapitlet i direktivet (artikel 1–3) behandlar direktivets syfte, definierar vissa begrepp och anger vilka personer som räknas som direktivets förmånstagare. I kapitel II (artikel 4–5) regleras förmånstagares rätt till ut- och inresa.

Rörlighetsdirektivet och dess genomförande i svensk rätt Ds 2012:60

Kapitel III (artikel 6–15) behandlar rätten för en förmånstagare att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium och vissa med uppehållsrätten sammanhängande administrativa åtgärder. I kapitel IV (artikel 16–21) behandlas permanent uppehållsrätt och några därtill hörande administrativa åtgärder. I kapitel V (artikel 22–26) finns gemensamma bestämmelser om uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt, bl.a. regler om territoriell räckvidd, likabehandling och kontroller. I kapitel VI (artikel 27–33) finns regler om begränsningar i rätten till inresa och uppehåll av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Kapitel VII (artikel 34–42) innehåller direktivets slutbestämmelser. I det kapitlet finns regler om bl.a. medlemsstaternas informationsskyldighet, upphävande av tidigare rättsakter och direktivets ikraftträdande.

Rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt i huvudsak genom ändringar i utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, och utlänningsförordningen (2006:97), förkortad UtlF, som trädde i kraft den 30 april 2006 (prop. 2005/06:77, bet. 2005/06:SfU9 och rskr. 2005/06:191). Ändringarna innebar bl.a. att den tidigare ordningen med uppehållstillstånd för EESmedborgare och deras familjemedlemmar avskaffades. I stället infördes begreppet uppehållsrätt, som innebär en rätt att vistas i landet utan föregående prövning. Uppehållsrätten inträder automatiskt under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Migrationsverket fick till uppgift att ansvara för det registreringsförfarande som infördes. En EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att stanna i Sverige under längre tid än tre månader ska registrera sig hos Migrationsverket. För EES-medborgares familjemedlemmar som inte själva är EESmedborgare och som har uppehållsrätt gäller i stället en skyldighet att ansöka hos Migrationsverket om uppehållskort. Ändringarna innebar också att personer med uppehållsrätt fick ett utökat skydd mot avvisning och utvisning.

4. Överväganden och förslag

4.1. Familjemedlemmar till svenska medborgare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet

Förslag: Bestämmelserna i utlänningslagen och utlännings-

förordningen som gäller för familjemedlemmar till EESmedborgare ska också gälla för familjemedlemmar till svenska medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet. En förutsättning ska dock vara att familjemedlemmen har följt med eller anslutit sig till den svenska medborgaren när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

Utlänningsförordningen ska kompletteras med bestämmelser om att Migrationsverket i samband med utfärdande av uppehållskort till en familjemedlem till en svensk medborgare får kräva att sökanden visar upp vissa handlingar.

En följdändring ska göras i studiestödslagen (1999:1395).

Skälen för förslaget: Enligt artikel 3.1 i rörlighetsdirektivet ska

direktivet tillämpas på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i. Direktivet ska också tillämpas på de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren. Av skäl 5 i ingressen framgår att det är för att säkerställa att varje unionsmedborgare kan utöva sin rätt att fritt röra sig och

Överväganden och förslag Ds 2012:60

uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som även familjemedlemmar beviljas denna rätt. Vilka familjemedlemmar som omfattas av definitionen i artikel 2.2 framgår i avsnitt 4.2.

När rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt infördes nya bestämmelser i bl.a. utlänningslagen och utlänningsförordningen som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Med EES-medborgare avses enligt 1 kap. 3 b § UtlL respektive 1 kap. 4 § UtlF en utlänning som är medborgare i en EES-stat (dvs. en av EU:s medlemsstater, Island, Liechtenstein eller Norge). Bestämmelserna i utlänningslagen och utlänningsförordningen som rörlighetsdirektivet gav upphov till och som gäller familjemedlemmar är således inte tillämpliga på familjemedlemmar till svenska medborgare. En svensk medborgares utländska familjemedlem som inte är EES-medborgare omfattas därmed inte av bestämmelserna om uppehållsrätt. Saknar en sådan familjemedlem efter tre månaders vistelse i landet uppehållstillstånd har familjemedlemmen, som huvudregel, inte rätt att stanna här, även om han eller hon i och för sig uppfyller kraven för att få sådant tillstånd. Till skillnad mot vad som gäller för uppehållsrätten, vilken omedelbart föreligger när utlänningen uppfyller villkoren för en sådan rätt, är utgångspunkten när det gäller uppehållstillstånd att det är uppehållstillståndet i sig som är rättighetsbärande.

En dom från EU-domstolen den 11 december 2007 i mål C-291/05 Minister voor Vreemdelingenzaken en Integratie mot R.N.G. Eind, REG 2007 I-10719, behandlar frågan om rätt till uppehåll för

en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till

en arbetstagare som återvänder till den medlemsstat där arbetstagaren är medborgare efter det att arbetstagaren har förvärvsarbetat i en annan medlemsstat. Av domen följer att en sådan tredjelandsmedborgare enligt artikel 10.1 a i rådets förordning (EEG) nr 1612/68

1

, som är analogt tillämplig, har

1 Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 19.10.1968, s. 2, Celex 31968R1612), upphävd genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

rätt till uppehåll i den medlemsstat där arbetstagaren är medborgare. Enligt EU-domstolen skulle medborgare i en medlemsstat kunna förmås att inte lämna den medlemsstat där de är medborgare för att ta anställning i en annan medlemsstat om de inte var säkra på att vid återkomsten till ursprungsstaten kunna fortsätta att leva med sina nära anhöriga som de till följd av äktenskap eller familjeåterförening eventuellt kan ha börjat leva med i värdmedlemsstaten. (Se även EU-domstolens dom i mål C-370/90 The Queen mot Immigration Appeal Tribunal och Surinder Singh, ex parte Secretary of State for Home Department, REG 1992 I-04265, Svensk specialutgåva I-00019.) Artikel 10 i förordning (EEG) nr 1612/68 upphörde att gälla med verkan från och med den 30 april 2006. Enligt artikel 38.3 i rörlighetsdirektivet ska hänvisningar till den upphävda bestämmelsen anses som hänvisningar till rörlighetsdirektivet.

Mot denna bakgrund bör de regler i utlänningslagen och utlänningsförordningen som gäller för familjemedlemmar till EES-medborgare också gälla för familjemedlemmar till svenska medborgare om den svenska medborgaren har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och därefter återvänder till Sverige. En förutsättning bör dock vara att familjemedlemmen har följt med eller anslutit sig till den svenska medborgaren när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

Kravet på att den svenska medborgaren ska ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet är grundläggande. En familjemedlem till en svensk medborgare som aldrig har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet och alltid har uppehållit sig i Sverige kan inte, såsom familjemedlem, göra gällande rättigheter enligt rörlighetsdirektivet (jfr EU-domstolens dom i mål C-434/09 Shirley McCarthy mot Secretary of State for the Home Department, ännu ej publicerad i rättsfallssamlingen från EU-domstolen och Tribunalen).

om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 27.5.2011, s. 1, Celex 32011R0492).

Överväganden och förslag Ds 2012:60

Förslaget till regeländring innebär att bestämmelserna om uppehållsrätt kan göras gällande t.ex. av en familjemedlem som följt med en svensk medborgare från Sverige när den svenska medborgaren har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet och sedan, efter att ha uppehållit sig tillsammans med den svenska medborgaren i en annan EES-stat, återvänder till Sverige tillsammans med honom eller henne. Detsamma gäller för en person som blivit familjemedlem till en svensk medborgare efter det att den svenska medborgaren lämnat Sverige och som uppehållit sig tillsammans med den svenska medborgaren när han eller hon utnyttjat sin rätt till fri rörlighet. Något krav på att familjemedlemmen ska resa in i Sverige samtidigt som den svenska medborgaren bör inte uppställas.

Av EU-domstolens ovan nämnda dom i mål C-291/05 följer att familjemedlemmens uppehållsrätt i Sverige gäller även om den svenska medborgaren inte utövar en verklig och faktisk ekonomisk verksamhet efter återkomsten till Sverige.

När det gäller den lagtekniska lösningen föreslås att definitionen av EES-medborgare i 1 kap. 3 b § UtlL och 1 kap. 4 § UtlF ändras så att med EES-medborgare avses inte endast utlänningar utan även, när det gäller familjeanknytning, vissa svenska medborgare. Det föreslås också att definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i 3 a kap. 2 § UtlL ändras på så sätt att ett nytt andra stycke, som behandlar familjemedlemmar till svenska medborgare, införs. Eftersom förutsättningarna för uppehållsrätt är olika för familjemedlemmar till andra EES-medborgare än svenska medborgare och för familjemedlemmar till svenska medborgare föreslås att detta regleras i två olika stycken i 3 a kap. 4 § UtlL. I fråga om utlänningslagen föreslås vidare en viss omformulering av bestämmelserna om motivering och överklagande av beslut om nationell visering (13 kap. 10 § andra stycket och 14 kap. 5 a § andra stycket UtlL). Utlänningsförordningen bör kompletteras med bestämmelser om att Migrationsverket i samband med utfärdande av uppehållskort till en familjemedlem

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

till en svensk medborgare får kräva att sökanden visar upp vissa handlingar.

Med anledning av det som föreslås ovan bör även en ändring göras i studiestödslagen. När det gäller ändringen i studiestödslagen bör ett krav för att familjemedlemmar till svenska medborgare, i likhet med familjemedlemmar till utländska EESmedborgare, ska jämställas med svenska medborgare när det gäller rätt till studiestöd vara att den svenska medborgaren, som har återvänt till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, är anställd eller egenföretagare här i landet (jfr artikel 24.2 i rörlighetsdirektivet).

4.2. Andra familjemedlemmar enligt artikel 3.2 a

Förslag: Definitionen av familjemedlem till EES-medborgare

i 3 a kap. 2 § UtlL ska även omfatta de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet, dvs. andra familjemedlemmar än de som för närvarande anges i 3 a kap. 2 § UtlL, om de i det land från vilket de har kommit är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen.

Bestämmelsen i 3 a kap. 9 § UtlF, som anger vilka handlingar Migrationsverket i samband med utfärdande av uppehållskort får kräva att sökanden visar upp, ska kompletteras så att den också anger vissa handlingar som verket får kräva att en familjemedlem som avses i artikel 3.2 a visar upp.

Skälen för förslaget: I artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet finns en

definition av begreppet familjemedlem. Utöver make omfattar begreppet familjemedlem den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått ett registrerat partnerskap på grundval av

Överväganden och förslag Ds 2012:60

lagstiftningen i en medlemsstat, om den mottagande medlemsstatens lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap. Som familjemedlem räknas också släktingar i rakt nedstigande led till unionsmedborgaren eller hans eller hennes make eller registrerade partner, om släktingen är under 21 år eller är beroende av någon av dem för sin försörjning. Slutligen omfattar begreppet familjemedlem enligt artikel 2.2 även underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led till unionsmedborgaren eller hans eller hennes make eller registrerade partner.

Som framgår i avsnitt 4.1 ska rörlighetsdirektivet tillämpas på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren (artikel 3.1).

Enligt artikel 3.2 ska den mottagande medlemsstaten, i överensstämmelse med nationell lagstiftning, underlätta inresa och uppehåll för två kategorier personer. Den första kategorin är alla andra familjemedlemmar än de som omfattas av definitionen i artikel 2.2, om de i det land från vilket de kommer är beroende av eller bor hos den unionsmedborgare som har primär uppehållsrätt eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unionsmedborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen (artikel 3.2 a). Den andra kategorin är den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande (artikel 3.2 b).

Av skäl 6 i ingressen framgår att de personer som inte omfattas av definitionen av familjemedlem inte har någon automatisk rätt till inresa och uppehåll i den mottagande medlemsstaten. För att bevara familjens enhet i vidare mening och med förbehåll för förbudet mot diskriminering på grundval av nationalitet, bör situationen för dessa personer behandlas av den mottagande medlemsstaten på grundval av dess nationella lagstiftning, så att den kan besluta huruvida inresa och uppehåll ändå kan beviljas sådana personer, varvid hänsyn ska tas till deras anknytning till unionsmedborgaren och andra omständigheter,

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

t.ex. deras ekonomiska eller fysiska beroendeförhållande till unionsmedborgaren.

Vid rörlighetsdirektivets genomförande infördes i utlänningslagen en definition av familjemedlem till EESmedborgare. Med familjemedlem till EES-medborgare avses en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EESmedborgare och som är make eller sambo till EES-medborgaren, släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år, eller släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning (3 a kap. 2 § UtlL). Med make likställs registrerad partner (2 § lagen [2009:260] om upphävande av lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap jämförd med 3 kap. 1 § lagen om registrerat partnerskap).

Definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i 3 a kap. 2 § UtlL överensstämmer i huvudsak med hur familjemedlem definieras i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet. Direktivet ger dock medlemsstaterna möjlighet att ha mer förmånliga bestämmelser än direktivets (artikel 37) och till skillnad mot vad som följer av rörlighetsdirektivet har i den svenska bestämmelsen även sambo medtagits som familjemedlem. De personer som räknas som familjemedlemmar till EES-medborgare enligt 3 a kap. 2 § UtlL omfattas bl.a. av de svenska bestämmelserna om uppehållsrätt.

Beträffande de familjemedlemmar som nämns i artikel 3.2 i rörlighetsdirektivet bedömdes i samband med genomförandet av direktivet att, i den mån de inte omfattas av definitionen av begreppet familjemedlem till EES-medborgare och därmed av bestämmelserna om uppehållsrätt, är de möjligheter som finns att ge dessa utlänningar uppehållstillstånd med stöd av befintliga bestämmelser tillräckliga för att tillgodose direktivets krav (jfr prop. 2005/06:77 s. 71 f).

Kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet framfört kritik mot genomförandet av artikel 3.2 a. Kommissionen har anfört bl.a. att när

Överväganden och förslag Ds 2012:60

en medlemsstat väl har beslutat att bevilja inresa ska familjemedlemmen åtnjuta de rättigheter som följer av direktivet, vilket i vissa fall innebär en rätt att få ett uppehållskort. Beviljande av uppehållstillstånd är enligt kommissionen inte tillräckligt för att direktivet ska vara korrekt genomfört i denna del.

Innebörden av artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet är inte helt klar. Viss ledning vid tolkning av artikeln kan hämtas från skäl 6 i ingressen. Av intresse är också vissa bestämmelser i direktivet som handlar om administrativa formaliteter som hänger samman med uppehållsrätten. Av artikel 8.5 framgår vilka handlingar som medlemsstaterna får begära för att utfärda ett registreringsbevis till en unionsmedborgares familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare. I artikel 10.2 anges vilka handlingar som medlemsstaterna ska begära för utfärdande av ett uppehållskort till en unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är unionsmedborgare. Av artiklarna 8.5 och 10.2 framgår bl.a. vilka handlingar som får respektive ska begäras i de fall som avses i artikel 3.2 a. Även de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a nämns således i de artiklar som handlar om administrativa formaliteter som hänger samman med uppehållsrätten.

Efter en förnyad analys av rörlighetsdirektivets bestämmelser görs nu bedömningen att mycket talar för att utlänningslagen behöver ändras för ett korrekt genomförande av artikel 3.2 a. Det finns en beaktansvärd risk för att de möjligheter som finns enligt gällande rätt att bevilja uppehållstillstånd inte är tillräckliga. De familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a bör således lämpligen omfattas av samma regler som de familjemedlemmar som avses i artikel 2.2. Definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i 3 a kap. 2 § UtlL bör därför ändras till att också omfatta de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a. Därmed kommer bl.a. de svenska bestämmelserna om uppehållsrätt att omfatta även de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a. Artikel 3.2 a har genomförts på ett liknande sätt i bl.a. Finland.

Med anledning av förslaget i detta avsnitt att även de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a ska omfattas av

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

utlänningslagens definition av familjemedlem till EESmedborgare bör bestämmelsen i 3 a kap. 9 § UtlF, som anger vilka handlingar Migrationsverket i samband med utfärdande av uppehållskort får kräva att sökanden visar upp, kompletteras så att den också anger vissa handlingar som verket får kräva att en familjemedlem som avses i artikel 3.2 a visar upp (jfr artikel 10.2 e i rörlighetsdirektivet).

4.3. Skyndsam handläggning av viseringsärenden

Förslag: I utlänningsförordningen ska tas in en bestämmelse

som anger att en ansökan om visering från en familjemedlem till en EES-medborgare ska handläggas skyndsamt.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 5.1 i rörlighetsdirektivet får

unionsmedborgare inte åläggas skyldighet att inneha inresevisering eller någon motsvarande formalitet. Familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat ska enligt artikel 5.2 endast åläggas skyldighet att ha visering i enlighet med rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav

2

eller i förekommande fall med

nationell lag. Innehav av giltigt uppehållskort enligt artikel 10 i rörlighetsdirektivet ska medföra undantag för dessa familjemedlemmar från kravet på visering. Medlemsstaterna ska ge dessa personer all den hjälp de behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna ska utfärdas gratis så snart som möjligt på grundval av ett påskyndat förfarande.

En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska enligt 2 kap. 3 § UtlL ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som

2 EGT L 81, 21.3.2001, s. 1 (Celex 32001R0539).

Överväganden och förslag Ds 2012:60

varaktigt bosatt. Med Schengenvisering avses en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)

3

(1 kap. 4 a § UtlL). Nationell

visering regleras i 3 kap. 4 § UtlL. Av 2 kap. 8 § UtlL framgår att kravet på visering inte gäller medborgare i de nordiska länderna. Regeringen har i 2 kap. 9 § UtlL bemyndigats att undanta även andra utlänningar än nordiska medborgare från kravet på visering. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen i 3 kap. 1 § UtlF undantagit bl.a. alla övriga EES-medborgare från kravet på visering. I 3 kap. 1 § UtlF hänvisas också till de undantag från viseringskravet som finns i rådets förordning (EG) nr 539/2001. När rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt infördes vidare i utlänningsförordningen ett undantag från viseringskravet för utlänningar som har uppehållskort eller permanent uppehållskort som har utfärdats i Sverige eller av behörig myndighet i annan EES-stat (3 kap. 1 § första stycket 15 UtlF).

Av 8 kap. 4 § UtlF och 4 § förordningen (1997:691) om avgifter vid utlandsmyndigheterna framgår att avgift inte ska tas ut för prövning av ansökan om visering för en utlänning som avses i 3 a kap. 2 § UtlL, dvs. en familjemedlem till en EESmedborgare.

Ansökningar om visering från familjemedlemmar till EESmedborgare handläggs enligt nuvarande ordning skyndsamt. Någon författningsreglering av den skyndsamma handläggningen finns dock för närvarande inte i svensk rätt (jfr prop. 2005/06:77 s. 65). Kommissionen har kritiserat Sverige för avsaknaden av en sådan författningsreglering. Med hänsyn till det krav som uppställs i artikel 5.2 i rörlighetsdirektivet bör i utlänningsförordningen i förtydligande syfte tas in en bestämmelse som anger att en ansökan om visering från en familjemedlem till en EES-medborgare ska handläggas skyndsamt.

3 EUT L 243, 15.9.2009, s. 1 (Celex 32009R0810).

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

Det bör i detta sammanhang även nämnas att när det gäller Schengenviseringar finns i viseringskodexen bestämmelser om att beslut i viseringsärenden ska fattas inom viss tid från det att en ansökan som kan tas upp till prövning har lämnats in (artikel 23). Bestämmelserna i viseringskodexen ska dock inte påverka rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dess medlemsstater och å andra sidan dessa tredje länder (artikel 1.2). Enligt kommissionens handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar

4

ska tredjelandsmedborgare som är

familjemedlemmar till EES-medborgare behandlas mer gynnsamt än andra tredjelandsmedborgare när det gäller handläggningstiden för viseringsansökningar.

4.4. Uppehållsrätt för familjemedlemmar till studerande

Förslag: Den begränsning som för närvarande gäller enligt

3 a kap. 4 § UtlL beträffande kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt ska tas bort.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet ska

varje unionsmedborgare ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen uppfyller vissa villkor. Uppehållsrätt enligt denna artikel har personer som är anställda eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten (a), vissa personer som för egen och sina familjemedlemmars räkning har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens

4 Kommissionens beslut den 19 mars 2010 om införande av en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar, K (2010) 1620 slutlig.

Överväganden och förslag Ds 2012:60

sociala biståndssystem (b), vissa studerande (c) och familjemedlemmar som följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppfyller villkoren i a, b eller c (d). Uppehållsrätten ska enligt artikel 7.2 även omfatta familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppfyller villkoren i artikel 7.1 a, b eller c. Vem som räknas som familjemedlem framgår av artikel 2.2 (se avsnitt 4.2).

När det gäller familjemedlemmar till unionsmedborgare som uppfyller villkoren i artikel 7.1 c (dvs. studerande) finns en specialbestämmelse i artikel 7.4. Enligt den bestämmelsen är det endast make, registrerad partner och underhållsberättigade barn som ska ha automatisk uppehållsrätt som familjemedlemmar till en unionsmedborgare som är studerande. Artikel 3.2 ska tillämpas på underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led till unionsmedborgaren eller hans eller hennes make eller registrerade partner. Enligt artikel 3.2 ska den mottagande medlemsstaten, i överensstämmelse med nationell lagstiftning, underlätta inresa och uppehåll för de personer som omfattas av artikeln.

I utlänningslagen finns bestämmelser om uppehållsrätt för EES-medborgare m.fl. i 3 a kapitlet. Med uppehållsrätt avses en rätt att vistas i Sverige mer än tre månader utan uppehållstillstånd (3 a kap. 1 § UtlL). En EES-medborgare har enligt 3 a kap. 3 § UtlL uppehållsrätt om han eller hon är arbetstagare eller egen företagare i Sverige (1), har kommit till Sverige för att söka arbete och har en verklig möjlighet att få en anställning (2), är inskriven som studerande vid en erkänd utbildningsanstalt i Sverige och enligt en försäkran om detta har tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning samt har en heltäckande sjukförsäkring för sig och familjemedlemmarna som gäller i Sverige (3), eller har tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning och har en heltäckande sjukförsäkring för sig och familjemedlemmarna som gäller i Sverige (4). Av 3 a kap. 4 § UtlL framgår att en familjemedlem till en sådan EES-medborgare som anges i 3 a kap. 3 § 1 – 2 och 4

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

UtlL har uppehållsrätt. Vem som räknas som familjemedlem till en EES-medborgare framgår av 3 a kap. 2 § UtlL (se avsnitt 4.2 ). När det gäller familjemedlemmar till en sådan EES-medborgare som har uppehållsrätt enligt 3 a kap. 3 § 3 UtlL, dvs. studerande, ska dock endast EES-medborgarens make eller sambo samt deras barn under 21 år om de är beroende av någon av dem för sin försörjning, ha uppehållsrätt. Som framgår i avsnitt 4.2 likställs registrerad partner med make (2 § lagen om upphävande av lagen om registrerat partnerskap jämförd med 3 kap. 1 § lagen om registrerat partnerskap).

I 3 a kap. 4 § UtlL har således tagits in en bestämmelse som i stort motsvarar artikel 7.4 när det gäller de familjemedlemmar som enligt rörlighetsdirektivet ska ha automatisk uppehållsrätt (dvs. make, registrerad partner och barn). Kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet framfört kritik mot hur artikel 7.4 har genomförts när det gäller de familjemedlemmar som artikel 3.2 ska tillämpas på (dvs. vissa släktingar i rakt uppstigande led). I enlighet med vad som föreslås i avsnitt 4.2 bör även dessa familjemedlemmar ha automatisk uppehållsrätt. Den begränsning som för närvarande gäller beträffande kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt föreslås helt tas bort.

4.5. Uppehållsrätt vid skenförhållanden

Förslag: I utlänningslagen ska tas in en bestämmelse som

anger att uppehållsrätt inte föreligger om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Skälen för förslaget: I artikel 35 i rörlighetsdirektivet anges att

medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt direktivet i händelse

Överväganden och förslag Ds 2012:60

av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, t.ex. skenäktenskap. En sådan åtgärd ska vara proportionerlig och i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artiklarna 30 och 31.

Uppehållsrätt tillkommer EES-medborgare och deras familjemedlemmar under de förutsättningar som anges i 3 a kap. UtlL. I lagen finns inte någon bestämmelse som uttryckligen anger att skenförhållanden inte kan ligga till grund för uppehållsrätt för familjemedlemmar till EES-medborgare. Migrationsöverdomstolen har i avgörandet MIG 2009:11, med hänvisning till att det följer av EU-domstolens rättspraxis att unionsrätten inte får åberopas när det är fråga om missbruk eller bedrägeri, funnit att uppehållsrätt inte föreligger för tredjelandsmedborgare som ingått äktenskap uteslutande i syfte att kringgå bestämmelserna om inresa och uppehåll för medborgare i tredje land.

Till skillnad mot vad som är fallet i fråga om uppehållsrätt finns i utlänningslagen en uttrycklig bestämmelse om att uppehållstillstånd på grund av anknytning får vägras vid skenförhållanden. Av 5 kap. 17 a § första stycket 2 UtlL följer att i sådana fall som avses i 5 kap. 3 § UtlL (dvs. vid ansökan om uppehållstillstånd från make, sambo, ogift barn eller förälder till ett ensamkommande barn) får uppehållstillstånd vägras om en utlänning adopterats eller ett äktenskap ingåtts eller ett samboförhållande inletts uteslutande i syfte att ge utlänningen rätt till uppehållstillstånd. Vid bedömningen av om uppehållstillstånd bör vägras ska enligt 5 kap. 17 a § tredje stycket UtlL hänsyn tas till utlänningens övriga levnadsomständigheter och familjeförhållanden. Bestämmelserna infördes med anledning av genomförandet av rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening

5

(prop.

2005/06:72, bet. 2005/06:SfU8, rskr. 2005/06:190).

Även i fråga om uppehållsrätt bör i utlänningslagen införas en uttrycklig bestämmelse om vad som gäller vid skenförhållanden. I bestämmelsen bör anges att uppehållsrätt inte föreligger om ett

5 EUT L 251, 3.10.2003, s. 12 (Celex 32003L0086).

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Om det på grund av någon konkret omständighet finns misstankar om att t.ex. ett äktenskap ingåtts uteslutande i syfte att ge en utlänning uppehållsrätt bör en utredning göras för att klargöra om så är fallet. En sådan utredning kan t.ex. aktualiseras i samband med en ansökan om uppehållskort eller ett beslut om avlägsnande. Bevisbördan för att det föreligger ett skenförhållande ligger på staten (MIG 2009:37).

4.6. Permanent uppehållsrätt till vissa familjemedlemmar

Förslag: En familjemedlem som inte är EES-medborgare ska

under vissa förutsättningar ha permanent uppehållsrätt även om den lagliga vistelsen i Sverige utan avbrott under minst fem år inte har skett tillsammans med den person från vilken han eller hon härlett sin uppehållsrätt. Det gäller om familjemedlemmen har behållit sin uppehållsrätt efter att den person från vilken uppehållsrätten härletts har avlidit eller efter att anknytningen till den person från vilken uppehållsrätten härletts har upphört genom äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskapet, upplösning av det registrerade partnerskapet eller upphörande av samboförhållandet. En bestämmelse om detta ska tas in i utlänningsförordningen. Bemyndigandet i 3 a kap. 13 § UtlL ska ändras så att regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3 a kap. 7 § UtlL.

Skälen för förslaget: I artiklarna 16 – 21 (kapitel IV) i

rörlighetsdirektivet finns bestämmelser om permanent uppehållsrätt. Enligt artikel 16.1 ska unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten ha permanent uppehållsrätt där.

Överväganden och förslag Ds 2012:60

Denna rätt ska inte vara underkastad de villkor som gäller för uppehållsrätt. Samma sak ska enligt artikel 16.2 gälla för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men som lagligt har uppehållit sig tillsammans med unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten under en period av fem på varandra följande år. När den permanenta uppehållsrätten väl har förvärvats ska den enligt artikel 16.4 endast kunna gå förlorad genom bortovaro från den mottagande medlemsstaten i mer än två på varandra följande år. Artikel 17 i direktivet innehåller särskilda bestämmelser om permanent uppehållsrätt för personer som inte längre arbetar i den mottagande medlemsstaten och för deras familjemedlemmar.

I artikel 18 i direktivet finns en bestämmelse om förvärv av permanent uppehållsrätt för vissa familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat. I artikeln anges att utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 ska unionsmedborgares familjemedlemmar som avses i artikel 12.2 och artikel 13.2 som uppfyller villkoren däri förvärva permanent uppehållsrätt efter lagligt uppehåll under fem på varandra följande år i den mottagande medlemsstaten. Artiklarna 12.2 och 13.2 handlar om bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat vid unionsmedborgarens död respektive äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap. Skillnaden mellan artikel 16 och artikel 18 har sin förklaring i att det av naturliga skäl inte kan krävas av de familjemedlemmar som avses i artiklarna 12.2 och 13.2 att de uppehåller sig i den mottagande medlemsstaten tillsammans med unionsmedborgaren för att erhålla permanent uppehållsrätt. De sistnämnda artiklarna utgår ju från att unionsmedborgaren har avlidit eller att ett äktenskap eller partnerskap har upplösts. Är en sådan situation för handen är det för att förvärva permanent uppehållsrätt tillräckligt att familjemedlemmen ensam, med stöd av artikel 12.2 eller artikel 13.2, vistas i landet i fem år.

I utlänningslagen finns bestämmelser om permanent uppehållsrätt i 3 a kap. 6–9 §§. Enligt 3 a kap. 6 § UtlL har en EES-

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

medborgare som har vistats lagligt i Sverige utan avbrott under minst fem år permanent uppehållsrätt. En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare har enligt 3 a kap. 7 § UtlL permanent uppehållsrätt om han eller hon har vistats lagligt i Sverige utan avbrott under minst fem år med den person från vilken han eller hon härleder sin uppehållsrätt. Att den permanenta uppehållsrätten gäller utan villkor och endast kan upphöra om utlänningen har vistats utanför Sverige i mer än två på varandra följande år framgår av 3 a kap. 9 § UtlL. Enligt 3 a kap. 13 § UtlL får regeringen meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3 a kap. 3 – 6 §§ UtlL.

I 3 a kap. 5 och 6 §§ UtlF finns bestämmelser om permanent uppehållsrätt för personer som inte längre arbetar i Sverige och för deras familjemedlemmar (jfr artikel 17 i rörlighetsdirektivet). Bestämmelser om bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar som inte är EES-medborgare om den person från vilken han eller hon härlett sin uppehållsrätt avlider eller om anknytningen till den person från vilken han eller hon härlett sin uppehållsrätt upphör genom t.ex. äktenskapsskillnad finns i 3 a kap. 2 § första stycket respektive 4 § första stycket UtlF (jfr artiklarna 12.2 och 13.2 i rörlighetsdirektivet).

Varken i utlänningslagen eller i utlänningsförordningen finns någon bestämmelse som motsvarar artikel 18 i rörlighetsdirektivet, dvs. ger rätt till permanent uppehållsrätt efter fem års vistelse i vissa fall då anknytningen till EES-medborgaren har upphört. Kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av direktivet påpekat att artikel 18 inte har genomförts i svensk rätt. En bestämmelse som motsvarar artikel 18 bör införas och tas lämpligen in i utlänningsförordningen. Bemyndigandet i 3 a kap. 13 § UtlL bör ändras så att regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3 a kap. 7 § UtlL.

Överväganden och förslag Ds 2012:60

4.7. Registrering av EES-medborgare m.m.

Förslag: Det särskilda registreringsförfarandet för EES-

medborgare ska tas bort.

Bedömning: Migrationsverket bör även fortsättningsvis

vara den myndighet som utfärdar uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort.

Skälen för förslaget och bedömningen: Enligt artikel 8.1 i

rörlighetsdirektivet får den mottagande medlemsstaten ålägga unionsmedborgare att registrera sig hos behöriga myndigheter vid uppehåll som överstiger tre månader. Det är således upp till varje medlemsstat att avgöra om ett registreringsförfarande ska finnas.

Sverige har utnyttjat möjligheten att införa ett registreringsförfarande. Enligt 3 a kap. 10 § UtlL ska en EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att stanna i Sverige under längre tid än tre månader registrera sig hos Migrationsverket. Från skyldigheten att registrera sig undantas nordiska medborgare, EES-medborgare som är arbetssökande och EESmedborgare som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd. Av 3 a kap. 11 § UtlL framgår att om det kan antas att en EES-medborgare är skyldig att registrera sig, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga EESmedborgaren att lämna in sådana uppgifter som är nödvändiga för att registrering ska kunna ske. Ett föreläggande får enligt 3 a kap. 12 § UtlL förenas med vite.

Registreringen har ingen betydelse för EES-medborgarens uppehållsrätt. Uppehållsrätten finns så länge villkoren för denna är uppfyllda (artikel 14.2 i rörlighetsdirektivet, 3 a kap. 5 § UtlL). I samband med att rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt angavs som skäl för att införa ett registreringsförfarande att ett sådant innebär en möjlighet att

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

utöva en individuell utlänningskontroll, medför att intresset av att statistiskt kunna bevaka migrationen till landet kan tillgodoses och underlättar utfärdandet av andra bevishandlingar, t.ex. uppehållskort (prop. 2005/06:77 s. 105). Ett registreringssystem med en centralt ansvarig registreringsmyndighet bedömdes vidare minska risken för att olika myndigheter skulle kunna göra olika bedömningar. Det anfördes att det emellanåt kan vara svårt att avgöra om en person är unionsmedborgare och att det även är tänkbart att myndigheter har olika uppfattningar om på vilken grund en viss unionsmedborgare har uppehållsrätt. Även om varje myndighet har att göra en självständig prövning inom sitt respektive område ansågs registreringsförfarandet utgöra ett hjälpmedel för prövningen (a. prop. s. 106).

Migrationsverket har i skrivelsen Tillämpningen av EGdirektivet 2004/38 (rörlighetsdirektivet) föreslagit att den nuvarande ordningen med ett särskilt registreringsförfarande för EES-medborgare ska tas bort. Enligt Migrationsverkets uppfattning har registreringen en begränsad praktisk betydelse eftersom den inte är avgörande för rätten att vistas i Sverige, inte inverkar på rätten att folkbokföra sig, endast är till begränsad nytta och ledning för andra myndigheter och inte heller ger något tillförlitligt underlag för att statistiskt följa inflyttningen av EES-medborgare. Migrationsverket har anfört att såvitt är känt utnyttjas inte registreringen i någon större omfattning av andra myndigheter som hjälp för att avgöra om en EESmedborgare har uppehållsrätt. Verkets beslut att registrera en EES-medborgare visar enbart vad som gällde vid tidpunkten för beslutet men säger inget om vad som gäller vid en senare tidpunkt. Migrationsverket har vidare anfört att den statistik som tas fram på grundval av registreringarna inte ger en rättvisande bild av hur många EES-medborgare med uppehållsrätt som vistas i landet. Någon kontinuerlig avregistrering av dem som lämnar landet sker inte i verkets register. Migrationsverket har även framfört att det är olyckligt att EES-medborgare från de nordiska länderna och övriga EES-

Överväganden och förslag Ds 2012:60

medborgare behandlas olika, vilket är följden av nuvarande reglering.

Utöver registrering enligt utlänningslagen kan det bli aktuellt för en EES-medborgare med folkbokföring enligt folkbokföringslagen (1991:481). Enligt 3 § folkbokföringslagen ska den folkbokföras som efter inflyttning kan antas under sin normala livsföring komma att regelmässigt tillbringa sin nattvila eller motsvarande vila (dygnsvila) i landet under minst ett år. Även den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både inom och utom landet ska folkbokföras om han med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist här. Den som flyttat in i Sverige från utlandet ska enligt 26 § folkbokföringslagen anmäla inflyttningen till Skatteverket eller Försäkringskassan. Det kan ifrågasättas om det är förenligt med rörlighetsdirektivet att en EES-medborgare som kommer till Sverige kan blir föremål för två registreringsförfaranden. Kommissionen anser att det inte är förenligt med direktivet att kräva att en unionsmedborgare både ska registrera sig enligt utlänningslagen och folkbokföra sig enligt folkbokföringslagen. Om det särskilda registreringsförfarandet för EESmedborgare enligt utlänningslagen tas bort skulle problematiken med två registreringsförfaranden undanröjas. Frågan om folkbokföringslagens förenlighet med rörlighetsdirektivet har behandlats av Folkbokföringsutredningen i slutbetänkandet Folkbokföringen (SOU 2009:75). Det betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Mot bakgrund av vad Migrationsverket har framfört förefaller det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare inte fylla något större behov. Eftersom det dessutom är tveksamt om kravet på dubbelregistrering är förenligt med rörlighetsdirektivet bör det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare enligt utlänningslagen tas bort. Nordiska medborgare och övriga EES-medborgare bör således likabehandlas i detta avseende.

Migrationsverket har i den ovan nämnda skrivelsen även anfört att det i samband med att det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare ses över också bör utredas hur

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

och av vilken myndighet utfärdande av uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort ska handläggas.

Rörlighetsdirektivet innehåller bestämmelser om att medlemsstaterna under vissa förutsättningar ska utfärda uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort (artiklarna 9, 10, 19 och 20). Enligt 3 a kap. 10 § UtlL ska en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare och som har uppehållsrätt ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige. Skyldigheten att ansöka om uppehållskort gäller inte för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd. Av 3 a kap. 7 § UtlF framgår att det är Migrationsverket som utfärdar uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort. Med hänsyn till den verksamhet som Migrationsverket utför i övrigt bedöms Migrationsverket alltjämt vara den myndighet som är bäst lämpad att ansvara för utfärdandet av dessa handlingar. Mot denna bakgrund föreslås inte någon ändring avseende vilken myndighet som ska ansvara för utfärdandet av uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort.

I avsnitt 4.9 behandlas frågan om bestämmelserna om att Migrationsverket under vissa förutsättningar ska utfärda uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort ska fortsätta att vara placerade i förordning eller flyttas till lag.

Förslaget i detta avsnitt att det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare ska tas bort föranleder följdändringar i utlänningsförordningen, förordningen (1997:1275) om anställningsstöd, förordningen (2001:720) om behandling av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen och förordningen (2006:1481) om stöd för nystartsjobb.

Överväganden och förslag Ds 2012:60

4.8. Handläggningstid för ansökan om upphävande av återreseförbud

Förslag: Migrationsverket ska ta ställning till en ansökan om

upphävande av ett återreseförbud enligt utlänningslagen från en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EESmedborgare inom sex månader från det att ansökan lämnades in.

Skälen för förslaget: I artikel 32 i rörlighetsdirektivet finns

bestämmelser om upphävande av återreseförbud. Personer som beläggs med återreseförbud av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet får enligt artikel 32.1 lämna in en ansökan om upphävande av återreseförbudet efter en med hänsyn till omständigheterna skälig frist, och i vart fall efter tre år från och med verkställigheten av beslutet om det slutliga återreseförbudet, som lagligen fattats enligt gemenskapsrätten, genom att åberopa bevisning som kan styrka att de faktiska omständigheter som låg till grund för beslutet om återreseförbud har ändrats. Den berörda medlemsstaten ska fatta ett beslut om denna ansökan inom sex månader efter det att den lämnades in.

Vid rörlighetsdirektivets genomförande konstaterades att bestämmelsen i 8 kap. 14 § UtlL att regeringen under vissa förutsättningar får upphäva en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott delvis uppfyller kraven i artikel 32.1 (prop. 2005/06:77 s. 97). Enligt 8 kap. 14 § första stycket UtlL får regeringen helt eller delvis upphäva en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott om regeringen finner att beslutet inte kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att beslutet inte längre ska gälla. Ett delvis upphävande kan innebära att återreseförbudet upphävs eller att det bestäms till en kortare tid (jfr prop. 1975/76:18 s. 168). Som ett komplement till bestämmelsen i 8 kap. 14 § UtlL infördes vid genomförandet av rörlighetsdirektivet en ny bestämmelse i 8 kap. 20 a § UtlL om upphävande av återreseförbud som meddelats en EES-

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

medborgare eller hans eller hennes familjemedlem i andra fall än i samband med utvisning på grund av brott (prop. 2005/06:77 s. 197). Beslut om upphävande av återreseförbud enligt den bestämmelsen fattades av regeringen.

I samband med genomförandet av återvändandedirektivet

6

infördes i utlänningslagen en allmän reglering om upphävande av återreseförbud som inte meddelats av allmän domstol i samband med utvisning på grund av brott och särregleringen för EESmedborgare och deras familjemedlemmar togs bort (prop. 2011/12:60, bet. 2011/12:SfU6, rskr. 2011/12:164). Enligt 8 kap. 20 a § UtlL, i dess nuvarande lydelse, får Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen helt eller delvis upphäva ett lagakraftvunnet beslut om återreseförbud som inte är meddelat av allmän domstol, om det finns särskilda skäl för att förbudet inte längre ska gälla. Migrationsverket får dock inte upphäva ett återreseförbud som meddelats av domstol. Om Migrationsverket finner att ett sådant återreseförbud bör upphävas ska verket inte besluta i ärendet utan med eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut i fråga om upphävande hade kunnat överklagas. Av regleringen framgår uttryckligen att en utlänning får ansöka hos Migrationsverket om upphävande av ett återreseförbud. I departementspromemorian 2012:17 Överflyttning av vissa utlänningsärenden till den ordinarie migrationsprocessen föreslås att även ärendena om upphävande av utvisningsbeslut enligt 8 kap. 14 § första stycket UtlL ska flyttas från regeringen till Migrationsverket, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen. Departementspromemorian har remissbehandlats och förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Handläggningstiden för ärendena om upphävande av återreseförbud enligt utlänningslagen har som regel varit några månader. Någon författningsreglering av handläggningstiden finns dock för närvarande inte i svensk rätt (jfr prop. 2005/06:77

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 24.12.2008, s. 98, Celex 32008L0115).

Överväganden och förslag Ds 2012:60

s. 97). Kommissionen har kritiserat Sverige för avsaknaden av en sådan författningsreglering. Med hänsyn till det krav som uppställs i artikel 32.1 i rörlighetsdirektivet bör det införas en ny bestämmelse om handläggningstid för ärenden om upphävande av återreseförbud enligt utlänningslagen. Eftersom ansökan om upphävande av återreseförbud, enligt 8 kap. 20 a § UtlL och förslaget i den ovan nämnda departementspromemorian, ska göras hos Migrationsverket i stället för hos regeringen bör den nya bestämmelsen avse Migrationsverkets handläggning av ansökan. Det bör föreskrivas att Migrationsverket ska ta ställning till en ansökan om upphävande av ett återreseförbud enligt utlänningslagen från en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare inom sex månader från det att ansökan lämnades in. En sådan bestämmelse tas lämpligen in i utlänningsförordningen.

4.9. Rätten att överklaga beslut

Förslag: Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt ska

kunna överklagas till en migrationsdomstol.

Bestämmelserna om att Migrationsverket under vissa förutsättningar ska utfärda uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort ska flyttas från utlänningsförordningen till utlänningslagen.

Skälen för förslaget: Av rörlighetsdirektivet följer att unions-

medborgare och deras familjemedlemmar ska ha tillgång till domstolsprövning och, i förekommande fall, till prövning av administrativ myndighet, i den mottagande medlemsstaten för att överklaga eller begära omprövning av beslut som begränsar deras fria rörlighet (artikel 31.1 jämförd med artikel 15.1).

En förvaltningsmyndighets beslut enligt utlänningslagen får överklagas endast i de fall som anges i 14 kap. UtlL (14 kap. 1 § UtlL). Enligt 14 kap. 2 § UtlL får en polismyndighets beslut om

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

avvisning överklagas till Migrationsverket. Migrationsverkets avvisnings- och utvisningsbeslut får enligt 14 kap. 3 § UtlL överklagas till en migrationsdomstol. Av 14 kap. 5 a § UtlL följer bl.a. att en myndighets beslut om avslag på en ansökan om visering eller om återkallelse av visering för en utlänning som omfattas av EES-avtalet, utan att vara EES-medborgare, får överklagas till en migrationsdomstol.

En EES-medborgares familjemedlem är under vissa förutsättningar skyldig att ansöka om uppehållskort (3 a kap. 10 § UtlL). Av 3 a kap. 7 § UtlF följer att Migrationsverket utfärdar uppehållskort till en utlänning som inte är EESmedborgare och som har uppehållsrätt. Det finns för närvarande inte någon möjlighet att överklaga Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om uppehållskort. Ett uppehållskort saknar i sig betydelse för utlänningens uppehållsrätt. Uppehållsrätten finns så länge villkoren för denna är uppfyllda (artikel 14.2 i rörlighetsdirektivet, 3 a kap. 5 § UtlL) och förutsätter inte något föregående myndighetsbeslut, någon ansökan eller annan särskild åtgärd från personen i fråga. Uppehållskortet är en bekräftelse på den uppehållsrätt som personen redan har och som följer direkt av unionsrätten. För en utlänning som har uppehållsrätt, kan förhållandet att denna saknar uppehållskort aldrig i sig utgöra grund för beslut om avlägsnande (MIG 2007:56). I artikel 25.1 i rörlighetsdirektivet anges bl.a. att innehav av ett uppehållskort under inga förhållanden får göras till ett villkor för att utöva en rättighet, då innehav av rättigheter kan styrkas genom andra bevismedel.

Migrationsöverdomstolen har i avgörandet MIG 2008:34 funnit att avsaknaden av en möjlighet att överklaga ett beslut om uppehållskort inte strider mot rörlighetsdirektivets regler om rätten till domstolsprövning eftersom kortet i sig inte är bärare av någon rättighet. Enligt domstolen följer däremot av rörlighetsdirektivet en ovillkorlig rätt till domstolsprövning av uppehållsrätten. Migrationsöverdomstolen uttalade att i normalfallet finns också en sådan rätt enligt utlänningslagen. En EESmedborgare eller dennes familjemedlemmar som inte har

Överväganden och förslag Ds 2012:60

uppehållsrätt måste ha uppehållstillstånd enligt utlänningslagen för att lagligen vistas i Sverige och har då rätt att överklaga ett avlägsnandebeslut till migrationsdomstol. Prövningen i domstolen ska då även omfatta frågan om uppehållsrätt (MIG 2007:53). I det aktuella fallet uppstod emellertid frågan om uppehållsrätt först efter det att beslut om avvisning vunnit laga kraft. Avsaknaden av en överprövning i dessa fall strider enligt Migrationsöverdomstolen mot rörlighetsdirektivet.

Kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet framfört som sin mening att det strider mot rörlighetsdirektivet att beslut att avslå en ansökan om uppehållskort inte kan överklagas.

Även om ett beslut att avslå en ansökan om uppehållskort i sig saknar betydelse för utlänningens uppehållsrätt innebär ett sådant beslut att Migrationsverket gjort bedömningen att utlänningen inte har, eller i vart fall inte har visat att han eller hon har, uppehållsrätt. En utlänning som inte har uppehållsrätt och som inte heller har uppehållstillstånd har som huvudregel inte rätt att vistas i Sverige. Av rörlighetsdirektivet följer vidare att innehav av ett giltigt uppehållskort ska medföra undantag från krav på visering (artikel 5.2). I 3 kap. 1 § första stycket 15 UtlF anges att utlänningar som har uppehållskort eller permanent uppehållskort som har utfärdats i Sverige eller av behörig myndighet i annan EES-stat är undantagna från kravet på visering. Att en utlänning nekas uppehållskort av Migrationsverket kan också ha betydelse för om vederbörande behöver visering för att resa in i en annan EES-stat.

Mot bakgrund av det anförda görs nu bedömningen att Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om uppehållskort skulle kunna anses utgöra en begränsning av den fria rörligheten. Ett sådant beslut bör därför kunna överklagas. Även beslut om avslag på en ansökan om intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort bör kunna överklagas. En ny bestämmelse i utlänningslagen kan lämpligen utformas på så sätt att beslut som rör uppehållsrätt får överklagas till en migrationsdomstol.

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

Med anledning av att Migrationsverkets beslut i dessa frågor ska kunna överklagas enligt 14 kap. UtlL bör grundbestämmelserna om utfärdande av uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort placeras i utlänningslagen.

4.10. Utformning av beslut

Förslag: En förvaltningsmyndighets beslut som avser

uppehållsrätt ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.

Skälen för förslaget: I fråga om beslut som begränsar

unionsmedborgares och deras familjemedlemmars fria rörlighet ska enligt rörlighetsdirektivet de berörda ges exakt och fullständig information om grunderna för beslutet, såvida detta inte strider mot statens säkerhetsintressen (artikel 30.2 jämförd med artikel 15.1). Vid rörlighetsdirektivets genomförande bedömdes svensk rätt uppfylla dessa krav (prop. 2005/06:77 s. 85 ff).

I 13 kap. UtlL finns bestämmelser om handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna m.m. Enligt 13 kap. 10 § första stycket UtlL ska bl.a. beslut som avser avvisning, utvisning eller återreseförbud vara skriftliga och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Av 13 kap. 10 § andra stycket UtlL följer bl.a. att en utlänning alltid har rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av EES-avtalet, utan att vara EES-medborgare. För andra beslut än de som anges i 13 kap. 10 § UtlL regleras motiveringsskyldigheten i 20 § förvaltningslagen (1986:223) (jfr prop. 2004/05:170 s. 305). Skyldigheten att motivera avslagsbeslut och beslut om återkallelse eller upphävande av Schengenvisering framgår av viseringskodexen (jfr prop. 2010/11:121 s. 45).

Överväganden och förslag Ds 2012:60

Enligt 20 § förvaltningslagen ska beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis bl.a. om det är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen, om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen eller om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande. Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av den som är part om möjligt upplysa honom eller henne om skälen i efterhand.

Kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet framfört kritik mot genomförandet av artikel 30.2 jämförd med artikel 15.1. Kommissionen har bl.a. påpekat att 20 § förvaltningslagen innehåller fler undantag från motiveringsskyldigheten än vad rörlighetsdirektivet medger.

Som närmare har utvecklats i avsnitt 4.9 skulle bl.a. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om uppehållskort kunna anses utgöra en begränsning av den fria rörligheten. Dessa beslut bör därför omfattas av bestämmelsen i 13 kap. 10 § första stycket om skriftliga och motiverade beslut. Bestämmelsen i 13 kap. 10 § första stycket UtlL bör därför ändras till att även omfatta beslut som avser uppehållsrätt.

4.11. Muntlig förhandling i migrationsdomstol

Förslag: Bestämmelserna i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL, om

muntlig förhandling i migrationsdomstol i vissa mål som rör en utlänning som omfattas av EES-avtalet eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, ska tas bort.

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

Skälen för förslaget: Förfarandet i migrationsdomstol är

skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. I migrationsdomstol ska muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det (16 kap. 5 § första – tredje stycket UtlL).

Utöver dessa bestämmelser, som gäller generellt för alla utlänningar, finns i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL särskilda bestämmelser om muntlig förhandling i migrationsdomstol som gäller för utlänningar som omfattas av EES-avtalet eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Enligt dessa bestämmelser ska muntlig förhandling hållas i migrationsdomstol i mål som rör utvisning eller vägran att förnya ett uppehållstillstånd. Även i mål som rör avvisning eller där ansökan om uppehållstillstånd har avslagits ska muntlig förhandling hållas i migrationsdomstol, om det begärs av en utlänning som omfattas av avtalen och som ansökt om uppehållstillstånd. I dessa fall behöver dock muntlig förhandling inte hållas, om detta skulle strida mot den nationella säkerhetens intresse.

Bestämmelserna i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL motsvarar enligt förarbetena med några språkliga justeringar bestämmelserna i 11 kap. 1 § tredje stycket i 1989 års utlänningslag (prop. 2004/05:170 s. 311). Bestämmelserna infördes ursprungligen för att tillgodose de minimigarantier som ställdes upp i artikel 9 i rådets direktiv 64/221/EEG

7

(prop.

1996/97:25 s. 297) och gällde då endast utlänningar som omfattas av EES-avtalet. Vid den tidpunkten fanns inte möjlighet till domstolsprövning vid överklagande av beslut i

7 Rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordning av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT 56, 4.4.1964, s. 850, Celex 31964L0221).

Överväganden och förslag Ds 2012:60

utlänningsärenden utan sådana överklaganden prövades i stället av Utlänningsnämnden och bestämmelserna i 11 kap. 1 § tredje stycket i 1989 års utlänningslag gällde vid handläggning i Utlänningsnämnden. Bestämmelserna synes ha införts för att kompensera för det förhållandet att möjlighet till domstolsprövning saknades (prop. 1996/97:25 s. 221 f). Den 1 juni 2002 gjordes bestämmelserna tillämpliga också beträffande utlänningar som omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer (prop. 2000/01:55, bet. 2000/01:UU6, rskr. 2000/01:137).

Rådets direktiv 64/221/EEG har ersatts av rörlighetsdirektivet. Rörlighetsdirektivet gäller för de utlänningar som omfattas av EES-avtalet men däremot inte för de utlänningar som omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Rörlighetsdirektivet innehåller vissa bestämmelser om rättssäkerhetsgarantier i artiklarna 15 och 31. Av dessa bestämmelser följer att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar ska ha tillgång till domstolsprövning i den mottagande medlemsstaten för att överklaga beslut som begränsar deras fria rörlighet. Domstolsprövningen ska göra det möjligt att granska beslutets laglighet samt de fakta och omständigheter som ligger till grund för den föreslagna åtgärden. Den ska även garantera att beslutet inte är oproportionerligt (artikel 31.3). Medlemsstaterna får vägra den berörda personen tillträde till sitt territorium fram till domstolsprövningen, men de får inte hindra denne från att personligen försvara sig vid rättegången, utom om dennes närvaro kan orsaka allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet eller när överklagandet gäller återreseförbud (artikel 31.4).

När rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt anfördes i förarbetena att artikel 31.4 endast har aktualitet i de fall muntlig förhandling ska hållas i migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen (prop. 2005/06:77 s. 95).

Ds 2012:60 Överväganden och förslag

Rörlighetsdirektivet bedöms inte uppställa ett krav på att muntlig förhandling ska hållas i migrationsdomstol i den utsträckning som anges i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL. De särskilda bestämmelserna om muntlig förhandling i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL bedöms kunna tas bort för de utlänningar som omfattas av EES-avtalet. Med hänsyn till att det genom nu gällande utlänningslag har införts ett system med domstolsprövning i utlänningsärenden görs vidare den bedömningen att de särskilda bestämmelserna om muntlig förhandling i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL kan tas bort även för de utlänningar som omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

5. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Förslag: De föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den 1

juli 2013.

Bedömning: Det behövs inte några övergångs-

bestämmelser.

Skälen för förslaget och bedömningen: De föreslagna

författningsändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna föreslås därför träda i kraft den 1 juli 2013. När det gäller förordningsändringarna är avsikten att de förordningsändringar som inte bygger på en lagändring ska träda i kraft vid en tidigare tidpunkt än den 1 juli 2013.

I promemorian föreslås bl.a. att det ska införas en bestämmelse om skyndsam handläggning av ansökningar om visering från familjemedlemmar till EES-medborgare. Det föreslås också att det ska införas en bestämmelse om att Migrationsverket ska ta ställning till ansökningar om upphävande av återreseförbud enligt utlänningslagen från EESmedborgare eller familjemedlemmar till EES-medborgare inom sex månader från det att ansökan lämnades in. Dessa bestämmelser föreslås även gälla för familjemedlemmar till vissa svenska medborgare. Ansökningar om visering från familjemedlemmar till EES-medborgare handläggs redan enligt nuvarande ordning skyndsamt. Handläggningstiden för ärenden om upphävande av återreseförbud enligt utlänningslagen har som

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Ds 2012:60

regel varit några månader. De nya bestämmelserna om skyndsam handläggning respektive handläggningstid bör med hänsyn härtill tillämpas även på ärenden hos berörd myndighet som ännu inte avgjorts vid ikraftträdandet. Det finns därför inte något behov av övergångsbestämmelser i denna del. Inte heller i övrigt finns det något behov av övergångsbestämmelser.

6. Ekonomiska konsekvenser

Bedömning: Förslaget att ta bort det särskilda registrerings-

förfarandet för EES-medborgare innebär en besparing för Migrationsverket.

Förslaget att införa en rätt att överklaga Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt medför ökade kostnader för Migrationsverket, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen. Dessa kostnadsökningar ryms inom befintliga anslagsramar.

Övriga förslag i promemorian får inga ekonomiska konsekvenser för det allmänna.

Skälen för bedömningen: I denna promemoria presenteras

förslag till författningsändringar med anledning av en uppföljning av vissa delar av rörlighetsdirektivets genomförande i svensk rätt. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2013.

En EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att stanna i Sverige under längre tid än tre månader ska idag som huvudregel registrera sig hos Migrationsverket. Förslaget i denna promemoria att ta bort det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare innebär minskade arbetsuppgifter för Migrationsverket. Enligt Migrationsverkets beräkningar 2011 skulle 30 årsarbetskrafter frigöras om registreringsförfarandet för EES-medborgare togs bort. Förslaget att ta bort registreringsförfarandet bedöms mot denna bakgrund innebära

Ekonomiska konsekvenser Ds 2012:60

en besparing för Migrationsverket om 13,5 miljoner kronor för 2013 och om 27 miljoner kronor från och med 2014.

Förslaget att införa en rätt att överklaga Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt kan förväntas leda till ökade kostnader för Migrationsverket, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen för hantering av överklaganden. Det är framförallt beslut om uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort som kommer att omfattas av den föreslagna överklagandebestämmelsen. Antalet ärenden hos Migrationsverket om uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort beräknas under 2013 uppgå till totalt 7 000. Migrationsverket antas fatta 1 000 beslut om avslag och överklagandefrekvensen till migrationsdomstol antas uppgå till 70 procent. Den föreslagna överklagandebestämmelsen innebär dock inte i samtliga dessa fall att domstolarna i praktiken tillförs nya mål. Enligt gällande reglering får Migrationsverkets beslut om avvisning och utvisning överklagas till en migrationsdomstol och prövningen i domstolen ska då även omfatta frågan om uppehållsrätt (MIG 2007:53). Av Migrationsöverdomstolens praxis (MIG 2008:34) framgår vidare att det redan idag föreligger en rätt till domstolsprövning av frågan om uppehållsrätt om denna fråga uppstår efter det att ett avlägsnandebeslut har vunnit laga kraft. Förslaget till ny överklagandebestämmelse bedöms innebära att migrationsdomstolarna tillförs cirka 350 mål per år och att Migrationsöverdomstolen tillförs cirka 60 mål per år. De ökade kostnaderna för såväl Migrationsverket som domstolarna bedöms vara marginella och rymmas inom befintliga anslagsramar.

Promemorians förslag som gäller familjemedlemmar till svenska medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet innebär bl.a. att dessa familjemedlemmar kommer att få uppehållsrätt i Sverige. Enligt uppgift från Migrationsverket är detta en ordning som redan idag tillämpas med stöd av praxis från EU-domstolen. Många av dessa familjemedlemmar har även

Ds 2012:60 Ekonomiska konsekvenser

rätt till uppehållstillstånd enligt bestämmelserna i 5 kap.3 och 3 a §§utlänningslagen. Även den ändring som föreslås i studiestödslagen är en ordning som redan i dag tillämpas. Förslagen bedöms inte innebära någon kostnadsökning för det allmänna.

Under 2011 beviljades registrering eller uppehållskort till 32 familjemedlemmar som var beroende av en EES-medborgare eller hans eller hennes make, sambo eller registrerade partner för sin försörjning. Förslaget att utvidga definitionen av familjemedlem till EES-medborgare till att även omfatta de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet bedöms bl.a. mot den bakgrunden inte gälla annat än ett mycket begränsat antal personer. Förslaget bedöms inte innebära någon kostnadsökning för det allmänna. Motsvarande bedömningar görs beträffande förslaget att ta bort den begränsning som för närvarande gäller beträffande kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt.

Enligt uppgift från Migrationsverket är verkets beslut alltid skriftliga och motiverade. Förslaget att även beslut som avser uppehållsrätt ska omfattas av bestämmelsen i 13 kap. 10 § första stycket UtlL om utformningen av vissa beslut bedöms därför inte innebära någon kostnadsökning för det allmänna. Inte heller övriga förslag i promemorian bedöms få några ekonomiska konsekvenser för det allmänna.

7. Författningskommentar

7.1. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

1 kap. 3 b §

Med EES-stat avses i denna lag en stat som omfattas av avtalet

om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat. När det gäller familjeanknytning avses dock även vissa svenska medborgare i enlighet med vad som närmare framgår av 3 a kap. 2 §.

Paragrafen anger vad som avses med begreppen EES-stat och EES-medborgare. Övervägandena finns i avsnitt 4.1.

Ändringen i andra stycket innebär att begreppet EESmedborgare utvidgas till att avse inte endast utlänningar utan även, när det gäller familjeanknytning, vissa svenska medborgare i enlighet med vad som närmare framgår av 3 a kap. 2 §.

4 b §

Med rörlighetsdirektivet avses i denna lag Europaparlamentets och

rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG.

Författningskommentar Ds 2012:60

Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med begreppet rörlighetsdirektivet.

3 a kap.

2 §

Med familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag en

utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EESmedborgare och som är

1. make eller sambo till EES-medborgaren,

2. släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år,

3. släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning, eller

4. annan familjemedlem, om familjemedlemmen i det land från vilket han eller hon har kommit är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen.

Med familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag även en utlänning med sådan familjeanknytning som anges i första stycket till en svensk medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och som utlänningen har följt med eller anslutit sig till när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

I paragrafen definieras begreppet familjemedlem till EESmedborgare. Övervägandena finns i avsnitt 4.1 och 4.2.

Av tillägget i första stycket 4 framgår att som familjemedlem till EES-medborgare räknas även andra familjemedlemmar än de som tidigare angetts i paragrafen. Det kan t.ex. röra sig om ett syskon eller en moster. Som förutsättning gäller dock att familjemedlemmen i det land från vilket han eller hon har kommit är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll eller att det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar

Ds 2012:60 Författningskommentar

hand om familjemedlemmen. Tillägget motsvarar de familjemedlemmar som anges i artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet.

Andra stycket, som är nytt, innebär att också familje-

medlemmar till vissa svenska medborgare omfattas av begreppet familjemedlem till EES-medborgare. En följd av detta är att de aktuella svenska medborgarna kommer att enligt utlänningslagen anses som EES-medborgare när det gäller familjeanknytning (jfr 1 kap. 3 b §). Tre förutsättningar måste vara uppfyllda för att en familjemedlem till en svensk medborgare ska omfattas av begreppet familjemedlem till EES-medborgare. För det första ska familjemedlemmen vara en utlänning med sådan familjeanknytning till den svenska medborgaren som anges i första stycket. För det andra krävs att den svenska medborgaren återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet. En svensk medborgare kan utnyttja sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet t.ex. genom att bosätta sig och arbeta i en annan EES-stat. Var gränsen går för när en svensk medborgare har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet är en fråga för rättstillämpningen och ytterst EU-domstolen. Det torde dock inte vara tillräckligt att en svensk medborgare reser till en annan EES-stat som vanlig turist. För att omfattas av begreppet familjemedlem till EES-medborgare krävs slutligen att utlänningen följt med eller anslutit sig till den svenska medborgaren när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet. Bestämmelsen i andra stycket är föranledd av rättspraxis från EU-domstolen (jfr mål C-370/90 The Queen mot Immigration Appeal Tribunal och Surinder Singh, ex parte Secretary of State for Home Department, REG 1992 I-04265, Svensk specialutgåva I-00019 och mål C-291/05 Minister voor Vreemdelingenzaken en Integratie mot R.N.G. Eind, REG 2007 I-10719).

Paragrafen ändras i övrigt endast redaktionellt.

Författningskommentar Ds 2012:60

4 §

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 §

första stycket har uppehållsrätt om EES-medborgaren har uppehållsrätt enligt 3 §.

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 § andra stycket har uppehållsrätt.

Uppehållsrätt föreligger inte om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppehållsrätt för familjemedlemmar till EES-medborgare. Övervägandena finns i avsnitt 4.1, 4.4 och 4.5.

Första stycket ändras på så sätt att begränsningen beträffande

kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt tas bort. Första stycket ändras också till följd av att definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i 2 § ändras. Första stycket omfattar endast, liksom tidigare, familjemedlemmar till andra EES-medborgare än svenska medborgare vilket framgår genom hänvisningen till första stycket i 2 §. En förutsättning för att en sådan familjemedlem ska ha uppehållsrätt är att EES-medborgaren har uppehållsrätt enligt 3 §.

Andra stycket, som är nytt, omfattar familjemedlemmar till

svenska medborgare vilket framgår genom hänvisningen till andra stycket i 2 §. För att en sådan familjemedlem ska ha uppehållsrätt krävs inte att den svenska medborgaren uppfyller förutsättningarna för uppehållsrätt enligt 3 §.

Enligt tredje stycket, som är nytt, föreligger inte uppehållsrätt om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt. Syftet med bestämmelsen är att förhindra missbruk av reglerna om uppehållsrätt. Bestämmelsen gäller i förhållande till såväl första som andra stycket. Den införs mot bakgrund av artikel 35 i rörlighetsdirektivet. Omständigheter som kan tala för att ett äktenskap ingåtts uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt är t.ex. att makarna inte har träffat varandra före äktenskapet, att de inte talar ett språk som båda

Ds 2012:60 Författningskommentar

förstår, att de misstar sig om varandras personuppgifter, de omständigheter under vilka de lärde känna varandra eller andra viktiga förhållanden av personlig karaktär som berör dem eller att pengar eller gåvor har överlämnats för att få äktenskapet till stånd (med undantag för pengar eller gåvor som ges i hemgift i kulturer där hemgift är normalt förekommande). Att det finns uppgifter som tyder på att en av eller båda makarna har tidigare skenäktenskap bakom sig och att familjelivet har börjat först efter det att ett avlägsnandebeslut fattats är ytterligare omständigheter som kan tala för att det är fråga om ett skenförhållande (jfr kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om vägledning till ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM [2009] 313 slutlig, och rådets resolution av den 4 december 1997 om de åtgärder som bör vidtas för att bekämpa skenäktenskap, 97/C 382/01). Samtliga omständigheter i det enskilda fallet måste beaktas.

10 §

En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-

medborgare och som har uppehållsrätt ska ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige. Detta gäller dock inte för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd.

Paragrafen reglerar skyldigheten att ansöka om uppehållskort. Övervägandena finns i avsnitt 4.7.

Första stycket upphävs vilket innebär att skyldigheten för en

EES-medborgare att registrera sig hos Migrationsverket tas bort.

Bestämmelserna i tredje stycket som rör registreringsskyldigheten tas bort. Även bestämmelsen i tredje stycket att skyldigheten att ansöka om uppehållskort inte gäller för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge tas bort

Författningskommentar Ds 2012:60

eftersom skyldigheten att ansöka om uppehållskort endast gäller för utlänningar som inte är EES-medborgare.

Paragrafen ändras i övrigt endast språkligt och redaktionellt.

11 §

Om det kan antas att en EES-medborgares familjemedlem är

skyldig att ansöka om uppehållskort enligt 10 §, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga familjemedlemmen att lämna in sådana handlingar som är nödvändiga för att utfärdande av uppehållskort ska kunna ske.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om förelägganden.

Paragrafen ändras till följd av att registreringsskyldigheten för EES-medborgare tas bort. Andra meningen i paragrafen ändras även på så sätt att Migrationsverkets föreläggande, i stället för att avse uppgifter, ska avse handlingar.

12 a §

Migrationsverket ska utfärda

1. uppehållskort till en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har uppehållsrätt,

2. intyg om permanent uppehållsrätt till en EES-medborgare som har ansökt om sådant intyg och som har permanent uppehållsrätt, och

3. permanent uppehållskort till en sådan utlänning som avses i 1, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har permanent uppehållsrätt.

Paragrafen, som är ny, behandlar utfärdande av uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort. Regleringen motsvarar den tidigare regleringen i 3 a kap. 7 § första stycket 3–5 UtlF. Övervägandena finns i avsnitt 4.9.

13 §

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de krav

som uppställs i 3–7 §§.

Ds 2012:60 Författningskommentar

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om undantag från vissa krav som uppställs i kapitlet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

Ändringen innebär att regeringen även får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 7 §, dvs. kraven för att en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare ska ha permanent uppehållsrätt.

14 §

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka handlingar som ska

lämnas vid ansökan om uppehållskort.

Paragrafen anger att regeringen får meddela vissa föreskrifter.

Paragrafen ändras till följd av att registreringsskyldigheten för EES-medborgare tas bort. Paragrafen ändras även på så sätt att föreskrifterna, i stället för att avse uppgifter, ska avse handlingar.

7 kap. 9 §

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat.

Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om återkallelse av uppehållstillstånd.

Första stycket ändras på så sätt att bemyndigandet inte längre

gäller uppehållstillstånd för de utlänningar som omfattas av EESavtalet. Bemyndigandet i denna del infördes för att regeringen skulle kunna meddela föreskrifter om återkallelse av uppehållstillstånd som beviljats på grund av åtaganden i EESavtalet (prop. 1991/92:170, Bilaga 10, s. 12). I och med genomförandet av rörlighetsdirektivet beviljas inte längre

Författningskommentar Ds 2012:60

uppehållstillstånd med stöd av EES-avtalet till utlänningar som omfattas av det avtalet.

13 kap.

10 §

Ett beslut ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till

grund för beslutet om det avser

– uppehållsrätt, – resedokument, – uppehållstillstånd, – statusförklaring, – tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, – avvisning eller utvisning, – återreseförbud, – förlängning eller upphävande av tidsfrist för frivillig avresa, – förvar eller uppsikt, eller – kroppsvisitation.

Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen är en familjemedlem till en EES-medborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utformningen av vissa beslut. Övervägandena finns i avsnitt 4.1 och 4.10.

Första stycket ändras så att även beslut som avser uppehållsrätt

ska vara skriftliga och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Beslut som avser uppehållsrätt kan t.ex. vara beslut om uppehållskort eller beslut om permanent uppehållskort.

Bestämmelsen i andra stycket andra meningen formuleras om för att den ska omfatta även de familjemedlemmar till EESmedborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket, dvs. familjemedlemmar till vissa svenska medborgare. Bestämmelsen ändras även språkligt.

Ds 2012:60 Författningskommentar

14 kap.

5 a §

En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering

eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som är en familjemedlem till en EES-medborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara EESmedborgare eller medborgare i Schweiz, får överklagas till en migrationsdomstol.

Paragrafen reglerar överklagande av beslut om visering. Övervägandena finns i avsnitt 4.1.

Bestämmelsen i andra stycket formuleras om för att den ska omfatta även de familjemedlemmar till EES-medborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket, dvs. familjemedlemmar till vissa svenska medborgare. Bestämmelsen ändras även språkligt.

5 b §

Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt får överklagas till en

migrationsdomstol.

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om överklagande av Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt. Övervägandena finns i avsnitt 4.9.

Enligt paragrafen överklagas Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt till en migrationsdomstol. Beslut som rör uppehållsrätt kan t.ex. vara beslut om uppehållskort eller beslut om permanent uppehållskort.

16 kap.

5 §

Förfarandet är skriftligt.

I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.

Författningskommentar Ds 2012:60

I migrationsdomstol ska muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

Om en utlänning som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om muntlig förhandling i migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen. Övervägandena finns i avsnitt 4.11.

Fjärde stycket upphävs vilket innebär att de särskilda

bestämmelserna om muntlig förhandling i migrationsdomstol i vissa mål som gäller en utlänning som omfattas av EES-avtalet eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer tas bort. När det gäller muntlig förhandling i migrationsdomstol i dessa mål tillämpas i stället bestämmelserna i andra och tredje stycket.

7.2. Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)

1 kap.

4 §

Utländska medborgare ska, när det gäller rätt till studiestöd enligt

denna lag, jämställas med svenska medborgare om de på grund av anställning eller etablering som egenföretagare här i landet kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från

1. EU-rätten,

2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Första stycket gäller även familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § första stycketutlänningslagen (2005:716) till sådana utländska medborgare. Detsamma gäller sådana familjemedlemmar till svenska

Ds 2012:60 Författningskommentar

medborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket utlänningslagen om den svenska medborgaren är anställd eller egenföretagare här i landet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter i anslutning till bestämmelserna i denna paragraf.

Paragrafen innehåller bestämmelser om studiestöd. Övervägandena finns i avsnitt 4.1.

Andra stycket första meningen ändras på så sätt att

hänvisningen görs till första stycket i 3 a kap. 2 § UtlL. Första meningen omfattar, liksom tidigare, familjemedlemmar till sådana utländska medborgare som avses i första stycket. Andra meningen, som är ny, innebär att sådana familjemedlemmar till svenska medborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket UtlL, dvs. familjemedlemmar till svenska medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och som familjemedlemmen har följt med eller anslutit sig till när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, ska jämställas med svenska medborgare när det gäller rätt till studiestöd enligt studiestödslagen, om den svenska medborgaren är anställd eller egenföretagare i Sverige.

Bilaga – Rörlighetsdirektivet

94

Bilaga

Ds 2012:60

Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/58/EG om unionsmedborgares och deras familje-

medlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av

förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG,

73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

(Europeiska unionens officiella tidning L 158 av den 30 april 2004)

Direktiv 2004/58/EG skall vara som följer:

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2004/38/EG

av den 29 april 2004

om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom

medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande

av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG,

90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artiklarna 12, 18, 40, 44 och 52 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit-

téns yttrande (2),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (3),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (4), och

av följande skäl:

(1)

Unionsmedborgarskapet ger varje unionsmedborgare en

primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig

inom medlemsstaternas territorium, med förbehåll för de

begränsningar och villkor som fastställs i fördraget och

genom de åtgärder som antas för att genomföra detta.

(2)

Fri rörlighet för personer är en av de grundläggande

friheterna på den inre marknaden, som omfattar ett

område utan inre gränser, där denna frihet säkerställs i

enlighet med bestämmelserna i fördraget.

(3)

Unionsmedborgarskap bör vara grundläggande status för

medborgarna i medlemsstaterna när de utövar sin rätt

att fritt röra sig och uppehålla sig. Det är därför

nödvändigt att kodifiera och se över existerande gemen-

skapsinstrument som var för sig behandlar såväl arbet-

stagare, egenanställda som studenter och andra inaktiva

personer för att förenkla och stärka rätten att fritt röra

sig och uppehålla sig för alla unionsmedborgare.

(4)

För att avhjälpa sektorsuppdelningen och den planlösa

hanteringen av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig

och för att göra det lättare att utöva denna rätt krävs en

gemensam rättsakt för att delvis ändra rådets förordning

(EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbets-

kraftens fria rörlighet inom gemenskapen (5) och för att

upphäva följande rättsakter: Rådets direktiv 68/360/EEG

av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner

för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för

medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer, (6)

rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om

avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning

inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i

fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster, (7)

rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt

till bosättning, (8) rådets direktiv 90/365/EEG av den 28

juni 1990 om rätt till bosättning för anställda och egna

företagare som inte längre är yrkesverksamma (9) och

rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om

rätt till bosättning för studerande (10).

29.6.2004

L 229/35

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) EGT C 270 E, 25.9.2001, s. 150.

(2) EGT C 149, 21.6.2002, s. 46.

(3) EGT C 192, 12.8.2002, s. 17.

(4) Europaparlamentets yttrande av den 11 februari 2003 (EUT C 43 E,

19.2.2004, s. 42), rådets gemensamma ståndpunkt av den (EUT C

54 E, 2.3.2004, s. 12) och Europaparlamentets ståndpunkt av den

10 mars 2004 (ännu ej offentliggjort i EUT).

(5) EGT L 257, 19.10.1968, s. 2. Förordningen senast ändrad genom

förordning (EEG) nr 2434/92 (EGT L 245, 26.8.1992, s. 1).

(6) EGT L 257, 19.10.1968, s. 13. Direktivet senast ändrat genom

2003 års anslutningsakt.

(7) EGT L 172, 28.6.1973, s. 14.

(8) EGT L 180, 13.7.1990, s. 26.

(9) EGT L 180, 13.7.1990, s. 28.

(10) EGT L 317, 18.12.1993, s. 59.

95

Ds 2012:60

Bilaga

(5)

För att varje unionsmedborgare skall kunna utöva sin

rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemssta-

ternas territorier på villkor som säkerställer de objektiva

villkoren frihet och värdighet bör även familje-

medlemmar beviljas denna rätt, oavsett medborgarskap.

För tillämpningen av detta direktiv bör definitionen av

”familjemedlem” utvidgas, så att den även omfattar regis-

trerade partner om den mottagande medlemsstaten

behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med

äktenskap.

(6)

För att bevara familjens enhet i vidare mening och med

förbehåll för förbudet mot diskriminering på grundval

av nationalitet, bör situationen för de personer som inte

omfattas av definitionen av familjemedlem enligt detta

direktiv och som därför inte har någon automatisk rätt

till inresa och uppehåll i den mottagande medlemsstaten

behandlas av den mottagande medlemsstaten på

grundval av dess nationella lagstiftning, så att den kan

besluta huruvida inresa och uppehåll ändå kan beviljas

sådana personer, varvid hänsyn skall tas till deras

anknytning till unionsmedborgaren och andra omstän-

digheter, t.ex. deras ekonomiska eller fysiska beroende-

förhållande till unionsmedborgaren.

(7)

De formaliteter som är förenade med unionsmedbor-

gares fria rörlighet inom medlemsstaternas territorier bör

fastställas tydligt, utan att det påverkar tillämpningen av

de bestämmelser som gäller för nationella gränskon-

troller.

(8)

För att underlätta den fria rörligheten för familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat,

bör de som redan har fått ett uppehållsdokument

undantas från kravet på att erhålla inresevisering i den

mening som avses i rådets förordning (EG) nr 539/2001

av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen

över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha

visering när de passerar de yttre gränserna och av förtec-

kningen över de tredje länder vars medborgare är undan-

tagna från detta krav (1) eller, i förekommande fall,

tillämplig nationell lagstiftning.

(9)

Unionsmedborgare bör ha rätt att uppehålla sig i den

mottagande medlemsstaten i upp till tre månader utan

andra villkor eller formaliteter än att de innehar ett

giltigt identitetskort eller pass, med förbehåll för en mer

gynnsam behandling som tillämpas på arbetssökande i

enlighet med vad som erkänns av domstolens rätts-

praxis.

(10)

Personer som utövar sin rätt till fri rörlighet bör emel-

lertid inte bli en orimlig belastning för den mottagande

medlemsstatens sociala biståndssystem under den första

tiden av vistelsen. Därför bör unionsmedborgarnas och

deras familjemedlemmars uppehållsrätt under längre tid

än tre månader vara underkastad villkor.

(11)

Unionsmedborgarnas grundläggande och personliga rätt

att uppehålla sig i en annan medlemsstat följer direkt av

fördraget och är inte beroende av att ett uppehållstill-

stånd utfärdas.

(12)

För uppehållsperioder som överstiger tre månader bör

medlemsstaterna kunna kräva att unionsmedborgaren

registrerar sig hos behöriga myndigheter på bosätt-

ningsorten, vilket skall styrkas med ett bevis om registre-

ring som utfärdas i detta syfte.

(13)

Kravet på uppehållskort bör begränsas till unionsmed-

borgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en

medlemsstat för uppehållsperioder som är längre än tre

månader.

(14)

De bevishandlingar som de behöriga myndigheterna

begär för att utfärda ett bevis om registrering eller ett

uppehållskort bör specificeras uttömmande för att

undvika olikheter i administrativ praxis eller skilda

tolkningar som blir till ett alltför stort hinder när unions-

medborgarna och deras familjemedlemmar skall utöva

sin uppehållsrätt.

(15)

Familjemedlemmarna bör omfattas av ett rättsligt skydd

för det fall att unionsmedborgaren avlider, skiljer sig,

gifter sig eller när ett registrerat partnerskap upplöses.

Med respekt för familjelivet och den mänskliga värdig-

heten samt för att under vissa förhållanden undvika

missbruk, bör åtgärder vidtas för att säkerställa att famil-

jemedlemmar som redan uppehåller sig inom den motta-

gande medlemsstatens territorium får behålla uppehålls-

rätten uteslutande på personlig grund.

(16)

Så länge de personer som omfattas av rätten till bosätt-

ning inte utgör en orimlig börda för den mottagande

medlemsstatens sociala biståndssystem bör de inte

utvisas. Därför får en utvisningsåtgärd inte vara en auto-

matisk följd av anlitandet av det sociala biståndssystemet.

Den mottagande medlemsstaten bör bedöma om det är

fråga om tillfälliga svårigheter och beakta bosättningens

längd, personens personliga omständigheter och stor-

leken på det bidrag som har beviljats, när de bedömer

huruvida personen ifråga blivit en orimlig börda för den

mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem och

bör utvisas. Under inga omständigheter får arbetstagare,

egenföretagare eller arbetssökande enligt domstolens

definition bli föremål för utvisning, utom av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet.

29.6.2004

L 229/36

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) EGT L 81, 21.3.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom

förordning (EG) nr 453/2003 (EUT L 69, 13.3.2003, s. 10).

96

Bilaga

Ds 2012:60

(17)

Permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare som har

valt att bosätta sig varaktigt i en annan medlemsstat

skulle stärka känslan av ett gemensamt unionsmedbor-

garskap och är en nyckelfaktor för att främja social

sammanhållning, som är ett av gemenskapens grundläg-

gande mål. En permanent uppehållsrätt bör därför före-

skrivas för alla unionsmedborgare och deras familjeme-

dlemmar som har varit stadigvarande bosatta i den

mottagande medlemsstaten i enlighet med villkoren i

detta direktiv under fem års tid utan att bli utvisade.

(18)

För att utgöra ett verkligt instrument för integration i

den mottagande medlemsstat där unionsmedborgaren är

bosatt, bör den permanenta uppehållsrätten när den en

gång erhållits inte omfattas av villkor.

(19)

Vissa särskilda förmåner för unionsmedborgare som är

arbetstagare eller egenföretagare och deras familjeme-

dlemmar, vilka kan möjliggöra för dem att erhålla en

permanent uppehållsrätt innan de har varit bosatta i fem

år i den mottagande medlemsstaten, bör behållas,

eftersom de utgör förvärvade rättigheter enligt kommis-

sionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni

1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en

medlemsstats territorium efter att ha varit anställda

där (1) och rådets direktiv 75/34/EEG av den 17

december 1974 om rätten för medborgare i en

medlemsstat att stanna kvar inom en medlemsstats terri-

torium efter att där ha drivit egen rörelse (2).

(20)

Förbudet mot diskriminering på grundval av nationalitet

innebär att alla unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar som med stöd av detta direktiv uppehåller

sig i en medlemsstat av den medlemsstaten bör behan-

dlas på samma sätt som dennas medborgare inom

områden som omfattas av fördraget, med förbehåll för

sådana särskilda bestämmelser som uttryckligen anges i

fördraget eller i sekundärlagstiftningen.

(21)

Det bör emellertid lämnas åt den mottagande medlems-

staten att bestämma om den skall bevilja socialt bistånd

under de tre första månaderna av uppehållet, eller för en

längre tid när det gäller arbetssökande, för andra unions-

medborgare än de som är arbetstagare eller egenföreta-

gare eller som bibehåller denna status eller deras familje-

medlemmar, eller bistånd till uppehälle för studier, inklu-

sive yrkesutbildning, innan rätten till permanent uppe-

håll erhållits till dessa personer.

(22)

Enligt fördraget kan rätten att fritt röra sig och uppehålla

sig begränsas av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och

hälsa. För att säkerställa en snävare definition av de

omständigheter och rättssäkerhetsgarantier som avgör

om unionsmedborgare eller familjemedlemmar kan

nekas inresa eller utvisas, bör detta direktiv ersätta rådets

direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om sam-

ordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska

medborgares rörlighet och bosättning och som är berät-

tigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller

hälsa (3).

(23)

Utvisning av unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet

är en långtgående åtgärd, som allvarligt kan skada

personer som, efter att ha utnyttjat de rättigheter och

friheter som de erhåller genom fördraget, verkligen har

integrerats i den mottagande medlemsstaten. Räckvidden

för sådana åtgärder bör därför begränsas i enlighet med

proportionalitetsprincipen, för att ta hänsyn till i vilken

grad de berörda personerna har integrerats, hur länge de

har vistats i den mottagande medlemsstaten, till deras

ålder och hälsotillstånd, deras familjesituation och

ekonomiska situation och deras anknytning till

ursprungslandet.

(24)

Ju högre graden av unionsmedborgarnas och deras fa-

miljemedlemmars

integrering

i

den

mottagande

medlemsstaten är, desto högre bör följaktligen graden av

skydd mot utvisning vara. Endast i undantagsfall, av tvin-

gande hänsyn till den allmänna säkerheten, bör utvisning

användas mot personer som har varit bosatta under flera

år i den mottagande medlemsstaten, i synnerhet om de

är födda där och har bott där hela sitt liv. Likaså bör det

endast i undantagsfall vara tillåtet att utvisa underåriga,

eftersom förbindelsen med familjen bör skyddas, i

enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter av

den 20 november 1989.

(25)

Rättssäkerhetsgarantierna bör också specificeras i detalj

för att trygga en hög skyddsnivå för unionsmedbor-

garnas och deras familjemedlemmars rättigheter vid

vägrad inresa eller uppehåll i en annan medlemsstat,

samt för att upprätthålla principen om att myndighetsåt-

gärder vederbörligen måste motiveras.

(26)

Under alla omständigheter bör unionsmedborgare och

deras familjemedlemmar som vägras rätt till inresa eller

uppehåll i en annan medlemsstat ha möjlighet till

domstolsprövning av beslutet.

29.6.2004

L 229/37

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) EGT L 142, 30.6.1970, s. 24.

(2) EGT L 14, 20.1.1975, s. 10.

(3) EGT 56, 4.4.1964, s. 850. Direktivet senast ändrat genom direktiv

75/35/EEG (EGT L 14, 20.1.1975, s. 14).

97

Ds 2012:60

Bilaga

(27)

I överensstämmelse med domstolens rättspraxis, för att

förbjuda att medlemsstaterna fattar beslut om förbud på

livstid att återvända till deras territorium för personer

som omfattas av detta direktiv, bör det bekräftas att

unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som har

förbjudits att återvända till en medlemsstats territorium

har rätt att lämna in en ny ansökan efter en rimlig tid

och under alla omständigheter tre år efter det att det

slutgiltiga återreseförbudet verkställts.

(28)

För att skydda mot missbruk av rättigheter eller bedrä-

geri, särskilt skenäktenskap eller andra former av förhål-

landen som ingåtts endast i syfte att åtnjuta rätt att fritt

röra sig och uppehålla sig, bör medlemsstaterna ha rätt

att anta nödvändiga åtgärder.

(29)

Detta direktiv bör inte påverka mer gynnsamma natio-

nella bestämmelser.

(30)

I syfte att undersöka hur utövandet av rätten att fritt röra

sig och uppehålla sig skall kunna underlättas ytterligare,

bör kommissionen utarbeta en rapport för att utvärdera

möjligheten att lägga fram nödvändiga förslag i detta

syfte, särskilt avseende förlängning av uppehållsperioden

utan villkor.

(31)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg-

gande rättigheterna och friheterna och med de principer

som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om

de grundläggande rättigheterna. I enlighet med stadgans

förbud mot diskriminering bör medlemsstaterna genom-

föra bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering

mellan förmånstagarna till detta direktiv, på sådana

grunder såsom kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt

ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller överty-

gelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till

nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder,

ålder eller sexuell läggning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs

a) villkor för unionsmedborgares och deras familjemedlemmars

utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom

medlemsstaternas territorium,

b) rätten att permanent uppehålla sig inom medlemsstaternas

territorium för unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar,

c) begränsningar i rättigheterna i a och b av hänsyn till allmän

ordning, säkerhet och hälsa.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de bety-

delser som här anges:

1. unionsmedborgare: varje person som är medborgare i en

medlemsstat.

2. familjemedlem:

a) make eller maka,

b) den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått

ett registrerat partnerskap på grundval av lagstiftningen i

en medlemsstat, om den mottagande medlemsstatens

lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som

likvärdiga med äktenskap och i enlighet med villkoren i

relevant lagstiftning i den mottagande medlemsstaten,

c) släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år eller

är beroende för sin försörjning, även till maken eller

makan eller till sådan partner som avses i b,

d) de underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande

led, även till maken eller makan eller till sådan partner

som avses i b.

3. mottagande medlemsstat: den medlemsstat dit unionsmed-

borgaren reser för att utöva sin rätt att fritt röra sig eller

uppehålla sig.

Artikel 3

Förmånstagare

1.

Detta direktiv skall tillämpas på alla unionsmedborgare

som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än

den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar

enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig

till unionsmedborgaren.

2.

Utan att det påverkar de berördas personliga rätt att fritt

röra sig eller uppehålla sig, och i överensstämmelse med natio-

nell lagstiftning, skall den mottagande medlemsstaten underlätta

inresa och uppehåll för följande personer:

a) Alla andra familjemedlemmar, oavsett medborgarskap, som

inte omfattas av definitionen i artikel 2.2, om de i det land

från vilket de har kommit är beroende av eller bor hos den

unionsmedborgare som har primär uppehållsrätt eller om

det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unionsmedbor-

garen personligen tar hand om familjemedlemmen.

b) Den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varak-

tigt vederbörligen bestyrkt förhållande.

Den mottagande medlemsstaten skall företa en noggrann

undersökning av de personliga förhållandena och motivera ett

eventuellt beslut att neka dessa personer inresa till eller att

uppehålla sig i den medlemsstaten.

29.6.2004

L 229/38

Europeiska unionens officiella tidning

SV

98

Bilaga

Ds 2012:60

KAPITEL II

RÄTT TILL UT- OCH INRESA

Artikel 4

Rätt till utresa

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna

för kontroll av resehandlingar vid de nationella gränserna skall

alla unionsmedborgare med giltigt identitetskort eller pass och

deras familjemedlemmar, som inte är medborgare i en

medlemsstat, och som har giltigt pass, ha rätt att lämna en

medlemsstats territorium för att resa till en annan medlemsstat.

2.

Personer som avses i punkt 1 får inte åläggas skyldighet

att inneha utresevisering eller någon motsvarande formalitet.

3.

Medlemsstaterna skall i enlighet med sina lagar för sina

egna medborgares räkning utfärda och förnya ett identitetskort

eller pass som anger deras medborgarskap.

4.

Passet skall vara giltigt åtminstone i alla medlemsstater

och i länder som innehavaren måste fara igenom när denne

reser mellan medlemsstaterna. Om det i en medlemsstats lag

saknas bestämmelser om utfärdande av identitetskort, skall

passet gälla i minst fem år från utfärdandet eller förnyelsen.

Artikel 5

Rätt till inresa

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna

för kontroll av resehandlingar vid de nationella gränserna skall

medlemsstaterna tillåta unionsmedborgare att resa in på deras

territorium med ett giltigt identitetskort eller pass och tillåta

familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

att resa in på deras territorium med ett giltigt pass.

Unionsmedborgare får inte åläggas skyldighet att inneha inrese-

visering eller någon motsvarande formalitet.

2.

Familjemedlemmar som inte är medborgare i en

medlemsstat skall endast åläggas skyldighet att ha visering i

enlighet med förordning (EG) nr 539/2001 eller i förekom-

mande fall med nationell lag. Enligt detta direktiv skall innehav

av giltigt uppehållskort enligt artikel 10 medföra undantag för

dessa familjemedlemmar från kravet på visering.

Medlemsstaterna skall ge dessa personer all den hjälp de

behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna skall

utfärdas gratis så snart som möjligt på grundval av ett

påskyndat förfarande.

3.

Den mottagande medlemsstaten får inte införa inrese-

eller utresestämpel i passen för familjemedlemmar som inte är

medborgare i en medlemsstat om de uppvisar det uppehållskort

som föreskrivs i artikel 10.

4.

Om en unionsmedborgare eller en familjemedlem till

denne, som inte är medborgare i en medlemsstat, inte har de

resehandlingar som krävs eller, i förekommande fall, nödvän-

diga viseringar, skall den berörda medlemsstaten, innan utvis-

ning får komma i fråga, ge dessa personer all rimlig möjlighet

att få eller få tillgång till de nödvändiga handlingarna inom

rimlig tid eller få bekräftat eller på annat sätt bevisat att de

omfattas av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig.

5.

Medlemsstaten får begära att den berörda personen

rapporterar sin närvaro inom dess territorium inom rimlig och

icke-diskriminerande tid. Om den berörda personen underlåter

att uppfylla detta krav får denne åläggas proportionerliga och

icke-diskriminerande sanktioner.

KAPITEL III

UPPEHÅLLSRÄTT

Artikel 6

Uppehållsrätt i högst tre månader

1.

Unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig på en

annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några

andra villkor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt

identitetskort eller pass.

2.

Bestämmelserna i punkt 1 skall också tillämpas på fa-

miljemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat,

som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren och

som innehar ett giltigt pass.

Artikel 7

Uppehållsrätt för längre tid än tre månader

1.

Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig

inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än

tre månader om den berörda personen

a) är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlems-

staten, eller

b) för egen och sina familjemedlemmars räkning har till-

räckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den

mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under

vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller

i den mottagande medlemsstaten, eller

29.6.2004

L 229/39

Europeiska unionens officiella tidning

SV

99

Ds 2012:60

Bilaga

c) — är inskriven vid en privat eller statlig institution, som är

erkänd eller finansierad av den mottagande medlems-

staten på grundval av dess lagstiftning eller administra-

tiva praxis, med huvudsyftet att bedriva studier eller

genomgå en yrkesutbildning

— samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den

mottagande medlemsstaten samt avger en försäkran till

den behöriga nationella myndigheten, i form av en

förklaring eller på något annat valfritt likvärdigt sätt, om

att han har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja

sig själv och familjen, så att de inte blir en belastning för

den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem

under deras vistelseperiod, eller

d) är familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en

unionsmedborgare som uppfyller kraven i a, b eller c.

2.

Uppehållsrätten enligt punkt 1 skall även omfatta familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de

följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den

mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren

uppfyller villkoren i punkt 1 a, 1 b eller 1 c.

3.

Vid tillämpningen av punkt 1 a skall en unionsmedbor-

gare som inte längre är arbetstagare eller egenföretagare behålla

sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare i följande

fall:

a) Om personen har drabbats av tillfällig arbetsoförmåga på

grund av sjukdom eller olycksfall.

b) Om personen har drabbats av vederbörligen konstaterad

ofrivillig arbetslöshet efter mer än ett års anställning och har

anmält sig som arbetssökande vid en behörig arbetsför-

medling.

c) Om personen har drabbats av vederbörligen registrerad ofri-

villig arbetslöshet efter att ha fullgjort en anställning som

varit tidsbegränsad till mindre än ett år eller efter att ha

blivit ofrivilligt arbetslös under de första tolv månaderna

samt har anmält sig som arbetssökande till en behörig

arbetsförmedling. I detta fall skall ställningen som arbetsta-

gare kvarstå under minst sex månader.

d) Om personen inleder en yrkesutbildning. Om han eller hon

inte är ofrivilligt arbetslös skall ställningen som arbetstagare

kvarstå endast om yrkesutbildningen har ett samband med

den tidigare sysselsättningen.

4.

Med avvikelse från punkt 1 d och punkt 2 ovan skall

endast maken eller makan, den registrerade partner som avses i

artikel 2.2 b och underhållsberättigade barn ha uppehållsrätt

som familjemedlemmar till en unionsmedborgare som uppfyller

villkoren i 1 c. Artikel 3.2 skall tillämpas på hans eller hennes

släktingar i rakt uppstigande led samt på makes/makas eller

registrerade partners/underhållsberättigade släktingar i rakt

uppstigande led.

Artikel 8

Administrativa formaliteter för unionsmedborgare

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.5 får den

mottagande medlemsstaten ålägga unionsmedborgare att regis-

trera sig hos behöriga myndigheter vid uppehåll som överstiger

tre månader.

2.

Fristen för registrering får aldrig understiga tre månader

räknat från ankomstdagen. Ett bevis om registrering skall

utfärdas omedelbart, med uppgift om den registrerade perso-

nens namn och adress samt registreringsdatum. Om den

berörda personen underlåter att uppfylla registreringskravet får

denne åläggas proportionerliga och icke-diskriminerande sank-

tioner.

3.

Det enda krav medlemsstaterna får ställa för att utfärda

bevis om registrering är att

— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 a skall kunna

visa upp ett giltigt identitetskort eller pass, en bekräftelse

från arbetsgivaren om anställning eller ett anställningsintyg

eller bevis på att de är egenföretagare.

— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 b skall kunna

visa upp ett giltigt identitetskort eller pass och bevis på att

de uppfyller villkoren i den punkten.

— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 c skall kunna

visa upp ett giltigt identitetskort eller pass, ett bevis på

registrering vid en erkänd institution och på att de omfattas

av en heltäckande sjukförsäkring samt den förklaring eller

dess motsvarighet som avses i artikel 7.1 c. Medlemssta-

terna får inte kräva att ett särskilt belopp anges i förkla-

ringen.

4.

Medlemsstaterna får inte fastställa något fast belopp som

de anser vara ”tillräckliga tillgångar”, utan de måste ta hänsyn

till den berörda personens personliga omständigheter. Detta

belopp får i varje fall inte överstiga den beloppsgräns under

vilket medborgare i den mottagande medlemsstaten är berätti-

gade till socialt bistånd, eller, om detta kriterium inte kan

tillämpas, minimipensionen i den mottagande medlemsstaten.

29.6.2004

L 229/40

Europeiska unionens officiella tidning

SV

100

Bilaga

Ds 2012:60

5.

För att utfärda ett bevis om registrering till en unionsmed-

borgares familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare

får medlemsstaterna begära att följande handlingar visas upp:

a) Ett giltigt identitetskort eller pass.

b) En handling som bestyrker familjeanknytning eller ett regis-

trerat partnerskap.

c) Vid behov, beviset om registrering för den unionsmedbor-

gare som de följer med eller ansluter sig till.

d) I de fall som avses i artikel 2.2 c och d, handlingar som

styrker att villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda.

e) I de fall som avses i artikel 3.2 a, en handling som utfärdats

av den behöriga myndigheten i ursprungslandet eller i det

land från vilket personerna anländer och som styrker att de

är ekonomiskt beroende av unionsmedborgaren eller är

medlemmar av unionsmedborgarens hushåll, eller bevis på

att allvarliga hälsoskäl föreligger som absolut kräver att

unionsmedborgaren

ger

familjemedlemmen

personlig

omvårdnad.

f) I de fall som avses i artikel 3.2 b, bevis på att ett varaktigt

förhållande med unionsmedborgaren föreligger.

Artikel 9

Administrativa formaliteter för familjemedlemmar som

inte är medborgare i en medlemsstat

1.

Medlemsstaterna skall utfärda ett uppehållskort till

unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare

i en medlemsstat, om det planerade uppehållet överstiger tre

månader.

2.

Fristen för att ansöka om uppehållskort får inte under-

stiga tre månader räknat från ankomstdagen.

3.

Om den berörde personen underlåter att ansöka om

uppehållskort får denne åläggas proportionerliga och icke-

diskriminerande sanktioner.

Artikel 10

Utfärdande av uppehållskort

1.

Uppehållsrätten för unionsmedborgares familjemed-

lemmar som inte är medborgare i en medlemsstat skall intygas

genom att en handling som kallas ”uppehållskort för en unions-

medborgares familjemedlem” utfärdas senast sex månader efter

det att ansökan lämnades in. Ett intyg om inlämnad ansökan

om uppehållskort skall utfärdas omedelbart.

2.

För utfärdande av ett uppehållskort skall medlemsstaterna

begära att följande handlingar visas upp.

a) Ett giltigt pass.

b) En handling som styrker familjeanknytning eller ett regis-

trerat partnerskap.

c) Beviset om registrering eller i avsaknad av ett registrerings-

system, ett annat bevis på att den unionsmedborgare som

de följer med eller ansluter sig till har hemvist i den motta-

gande medlemsstaten.

d) I de fall som avses i artikel 2.2 c och d, handlingar som

styrker att villkoren i de bestämmelserna är uppfyllda.

e) I de fall som avses i artikel 3.2 a, en handling som utfärdats

av den behöriga myndigheten i ursprungslandet eller i det

land från vilket personerna anländer som styrker att de är

ekonomiskt beroende av unionsmedborgaren eller ingår i

unionsmedborgarens hushåll, eller bevis på att allvarliga

hälsoskäl föreligger som absolut kräver att unionsmedbor-

garen ger familjemedlemmen personlig omvårdnad.

f) I de fall som avses under artikel 3.2 b, bevis på att det före-

ligger en varaktigt förhållande med unionsmedborgaren.

Artikel 11

Uppehållskortets giltighet

1.

Det uppehållskort som avses i artikel 10.1 skall gälla i

fem år från dagen för utfärdandet eller under den beräknade

tiden för unionsmedborgarens vistelse om denna inte överstiger

fem år.

2.

Uppehållskortets giltighet skall inte påverkas av tillfällig

frånvaro som inte överstiger sex månader per år eller av längre

frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst eller av en från-

varo på högst tolv på varandra följande månader av viktiga

skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studier

eller yrkesutbildning eller utstationering på grund av arbete i en

annan medlemsstat eller i tredje land.

Artikel 12

Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar om unions-

medborgaren avlider eller lämnar landet

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

unionsmedborgarens död eller avresa från den mottagande

medlemsstaten inte påverka uppehållsrätten för unionsmedbor-

garens familjemedlemmar som är medborgare i en medlems-

stat.

29.6.2004

L 229/41

Europeiska unionens officiella tidning

SV

101

Ds 2012:60

Bilaga

Innan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall

de uppfylla villkoren i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

unionsmedborgarens död inte leda till förlust av uppehållsrätten

för unionsmedborgarens familjemedlemmar som inte är

medborgare i en medlemsstat och som har varit bosatta i den

mottagande medlemsstaten som familjemedlemmar i minst ett

år före unionsmedborgarens frånfälle.

Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt

skall det fortfarande vara ett krav för uppehållsrätt att de kan

visa att de är anställda eller egenföretagare eller att de har till-

räckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för

att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens

sociala biståndssystem under sin uppehållsperiod samt har en

heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande

medlemsstaten, eller är medlemmar i en familj som redan är

bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som

uppfyller dessa villkor. ”Tillräckliga tillgångar” skall vara sådana

som anges i artikel 8.4.

Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslu-

tande på personlig grund.

3.

Unionsmedborgarens avresa från den mottagande

medlemsstaten eller unionsmedborgarens död skall inte

medföra förlust av uppehållsrätt för unionsmedborgarens barn

eller för den förälder som har den faktiska vårdnaden om

barnen, oavsett nationalitet, om barnen är bosatta i den motta-

gande medlemsstaten och inskrivna vid en utbildningsanstalt

för att bedriva studier där, förrän deras studier avslutats.

Artikel 13

Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid äkten-

skapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplös-

ning av registrerat partnerskap

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

unionsmedborgarens äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av

äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap som avses

i artikel 2.b inte påverka uppehållsrätten för unionsmedbor-

gares familjemedlemmar som är medborgare i en medlemsstat.

Innan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall

de uppfylla kraven i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplös-

ning av registrerat partnerskap som avses i artikel 2.b inte leda

till förlust av uppehållsrätten för unionsmedborgarens familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

a) om äktenskapet eller det registrerade partnerskap som avses

i artikel 2 b, när förfarandet för äktenskapsskillnad eller ogil-

tigförklaring av äktenskapet eller upplösning av det registre-

rade partnerskapet inleds, har varat i minst tre år, varav

minst ett år i den mottagande medlemsstaten, eller

b) om vårdnaden av unionsmedborgarens barn genom över-

enskommelse mellan makarna eller partnerna som avses i

artikel 2.b eller genom ett domstolsbeslut har överlåtits på

den make, maka eller partner som inte är medborgare i en

medlemsstat, eller

c) om detta är befogat med hänsyn till särskilt svåra omstän-

digheter t.ex. att ha varit utsatt för våld i hemmet medan

äktenskapet eller det registrerade partnerskapet bestod, eller

d) om den make, maka eller partner som avses i artikel 2.b,

som inte är medborgare i en medlemsstat, genom över-

enskommelse mellan makarna eller partnerna eller genom

ett domstolsbeslut har rätt till umgänge med ett underårigt

barn, förutsatt att domstolen har fastställt att denna umgän-

gesrätt måste ske i den mottagande medlemsstaten och

under så lång tid som krävs.

Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt

skall det fortfarande vara ett krav för uppehållsrätten att de kan

visa att de är anställda eller egenföretagare eller har tillräckliga

tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte

bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala

biståndssystem under sin uppehållsperiod, samt har en hel-

täckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlems-

staten, eller att de är medlemmar i en familj som redan är

bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som

uppfyller dessa krav. ”Tillräckliga tillgångar” skall vara sådana

som anges i artikel 8.4.

Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslu-

tande på personlig grund.

Artikel 14

Bibehållen uppehållsrätt

1.

Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha

uppehållsrätt enligt artikel 6 så länge de inte blir en belastning

för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

2.

Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha

uppehållsrätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 så länge de

uppfyller villkoren i dessa artiklar.

29.6.2004

L 229/42

Europeiska unionens officiella tidning

SV

102

Bilaga

Ds 2012:60

I särskilda fall då det finns rimliga tvivel på huruvida en unions-

medborgare eller dennes familjemedlemmar uppfyller kraven i

artiklarna 7, 12 och 13 får medlemsstaterna kontrollera att

dessa krav är uppfyllda. Denna kontroll skall inte genomföras

systematiskt.

3.

En utvisningsåtgärd skall inte vara den automatiska

följden av att unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar

har anlitat det sociala biståndssystemet i den mottagande

medlemsstaten.

4.

Genom undantag från punkterna 1 och 2 och utan att

det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel VI får

en utvisningsåtgärd under inga förhållanden vidtas mot unions-

medborgare eller deras familjemedlemmar

a) om unionsmedborgarna är anställda eller egenföretagare,

eller

b) om unionsmedborgarna har kommit till den mottagande

medlemsstatens territorium för att söka arbete. I detta fall

kan unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar inte

utvisas så länge unionsmedborgarna kan styrka att de fortfa-

rande söker arbete och att de verkligen har möjlighet att få

anställning.

Artikel 15

Rättssäkerhetsgarantier

1.

Förfarandena i artiklarna 30 och 31 skall på motsvarande

sätt tillämpas på alla beslut som på andra grunder än allmän

ordning, säkerhet eller hälsa begränsar unionsmedborgares och

deras familjemedlemmars fria rörlighet.

2.

Att det pass eller identitetskort som användes för att resa

in i den mottagande medlemsstaten och som legat till grund för

utfärdande av bevis om registrering eller uppehållskort, har

upphört att gälla, får inte ligga till grund för utvisning från den

mottagande medlemsstaten.

3.

Den mottagande medlemsstaten får inte kombinera ett

beslut om utvisning enligt punkt 1 med ett återreseförbud.

KAPITEL IV

PERMANENT UPPEHÅLLSRÄTT

Avsnitt I

Berättigande

Artikel 16

Allmän regel för unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar

1.

Unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under

en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlems-

staten skall ha permanent uppehållsrätt där. Denna rätt skall

inte vara underkastad villkoren i kapitel III.

2.

Bestämmelserna i punkt 1 skall också tillämpas på famil-

jemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men

som lagligt har uppehållit sig tillsammans med unionsmedbor-

garen i den mottagande medlemsstaten under en period av fem

på varandra följande år.

3.

Stadigvarande uppehåll skall inte påverkas av tillfällig

frånvaro som inte överstiger sammanlagt sex månader per år

eller av längre frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst

eller av en frånvaro på högst tolv på varandra följande månader

av viktiga skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig

sjukdom, studier eller yrkesutbildning, eller utstationering på

grund av arbete i en annan medlemsstat eller i tredje land.

4.

När uppehållsrätt väl har förvärvats skall den endast

kunna gå förlorad genom bortovaro från den mottagande

medlemsstaten i mer än två på varandra följande år.

Artikel 17

Undantag för personer som inte längre arbetar i den

mottagande medlemsstaten och deras familjemedlemmar

1.

Genom undantag från artikel 16 skall följande personer

ges permanent uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten,

även om de inte har varit bosatta där under en fortlöpande

period av fem år:

a) Anställda eller egenföretagare som, när de upphör att arbeta,

har uppnått den ålder som enligt den mottagande medlems-

statens lag krävs för rätt till ålderspension eller anställda

som upphör att vara anställda i samband med förtidspensio-

nering, om de har arbetat och uppehållit sig i den medlems-

staten åtminstone under de tolv föregående månaderna och

fortlöpande har uppehållit sig i landet i minst tre år.

Om lagen i den mottagande medlemsstaten inte tillerkänner

vissa kategorier av egenföretagare rätt till ålderspension,

skall åldersvillkoret anses uppfyllt när personen i fråga har

uppnått en ålder av 60 år.

b) Anställda eller egenföretagare som fortlöpande har uppe-

hållit sig i den mottagande medlemsstaten i mer än två år

och slutar arbeta där som följd av permanent arbetsoför-

måga.

29.6.2004

L 229/43

Europeiska unionens officiella tidning

SV

103

Ds 2012:60

Bilaga

Om denna oförmåga beror på en arbetsolycka eller yrkes-

sjukdom som berättigar personen i fråga till en förmån som

helt eller delvis utbetalas av en institution i den mottagande

medlemsstaten, skall inga krav ställas på uppehållets längd.

c) Anställda eller egenföretagare som efter tre års fortlöpande

anställning och uppehåll i den mottagande medlemsstaten

arbetar som anställda eller egenföretagare i en annan

medlemsstat men behåller sin bostad i den mottagande

medlemsstaten och återvänder dit i regel varje dag eller

åtminstone en gång i veckan.

För förvärv av de rättigheter som avses i a och b skall

anställningsperioder i den medlemsstat där den berörda

personen arbetar betraktas som om de tillbringats i den

mottagande medlemsstaten.

Perioder av ofrivillig arbetslöshet som vederbörligen registrerats

av en behörig arbetsförmedling eller perioder av ofrivilliga

avbrott i arbetet och frånvaro från eller upphörande av

verksamheten som beror på sjukdom eller olycksfall, skall anses

som yrkesverksamma perioder.

2.

Villkoren avseende uppehållets och anställningens längd i

punkt 1a och villkoret avseende uppehållets längd i punkt 1b

skall inte tillämpas om den anställdes eller egenföretagarens

make eller partner enligt artikel 2.2 b är medborgare i den

mottagande medlemsstaten eller har förlorat sitt medborgar-

skap i den medlemsstaten som en följd av äktenskapet med den

anställde eller egenföretagaren i fråga.

3.

Oavsett medborgarskap skall familjemedlemmar till en

anställd eller egenföretagare som uppehåller sig tillsammans

med denne i den mottagande medlemsstaten ha permanent

uppehållsrätt i den medlemsstaten om den anställde eller egen-

företagaren själv har förvärvat permanent uppehållsrätt i den

medlemsstaten med stöd av punkt 1.

4.

Om emellertid den anställde eller egenföretagaren avlider

medan han fortfarande är yrkesverksam, men innan han

förvärvat permanent uppehållsrätt i den mottagande medlems-

staten med stöd av punkt 1, skall dennes familjemedlemmar

som uppehåller sig tillsammans med denne i den mottagande

medlemsstaten dock ha permanent uppehållsrätt där, om

a) den anställde eller egenföretagaren vid sin död fortlöpande

uppehållit sig i den medlemsstaten i två år,

b) dödsfallet beror på en arbetsolycka eller en yrkessjukdom,

eller

c) den efterlevande maken har förlorat sitt medborgarskap i

den medlemsstaten som en följd av äktenskapet med den

anställde eller egenföretagaren i fråga.

Artikel 18

Förvärv av permanent uppehållsrätt för vissa familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 skall unions-

medborgares familjemedlemmar som avses i artikel 12.2 och

artikel 13.2 som uppfyller villkoren däri förvärva permanent

uppehållsrätt efter lagligt uppehåll under fem på varandra

följande år i den mottagande medlemsstaten.

Avsnitt II

Administrativa formaliteter

Artikel 19

Intyg om permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare

1.

Medlemsstaterna skall, efter att ha kontrollerat uppehållets

varaktighet, efter ansökan utfärda ett intyg om permanent

uppehållsrätt för unionsmedborgare som uppfyller villkoren för

permanent uppehållsrätt.

2.

Intyget om permanent uppehållsrätt skall utfärdas snarast

möjligt.

Artikel 20

Permanent uppehållskort för familjemedlemmar som inte

är medborgare i en medlemsstat

1.

Medlemsstaterna skall för familjemedlemmar som inte är

medborgare i en medlemsstat men som uppfyller villkoren för

permanent uppehållsrätt utfärda ett permanent uppehållskort

senast sex månader efter det att ansökan lämnades in. Det

permanenta uppehållskortet skall förnyas automatiskt vart

tionde år.

2.

Ansökan om permanent permanent uppehållskort skall

lämnas in innan det uppehållskortet löper ut. Om den berörde

personen underlåter att ansöka om permanent uppehållskort

får denne åläggas proportionerliga och icke-diskriminerande

sanktioner.

3.

Avbrott i uppehållet som inte överstiger två på varandra

följande år skall inte påverka uppehållskortets giltighet.

29.6.2004

L 229/44

Europeiska unionens officiella tidning

SV

104

Bilaga

Ds 2012:60

Artikel 21

Stadigvarande uppehåll

Vid tillämpningen av detta direktiv får stadigvarande uppehåll

styrkas med varje bevismedel som godtas i den mottagande

medlemsstaten. Varje verkställt utvisningsbeslut mot den

berörda personen som verkställts i vederbörlig ordning skall

medföra att det stadigvarande uppehållet anses avbrutet.

KAPITEL V

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM UPPEHÅLLSRÄTT OCH

PERMANENT UPPEHÅLLSRÄTT

Artikel 22

Territoriell räckvidd

Uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt skall gälla inom den

mottagande medlemsstatens hela territorium. Medlemsstaterna

får begränsa den territoriella giltigheten för uppehållsrätt och

permanent uppehållsrätt endast om sådana begränsningar även

gäller medlemsstatens egna medborgare.

Artikel 23

Närstående rättigheter

Unionsmedborgares familjemedlemmar som har uppehållsrätt

eller permanent uppehållsrätt i en medlemsstat skall, oavsett

medborgarskap, ha rätt att ta anställning eller inleda

verksamhet som egenföretagare.

Artikel 24

Likabehandling

1.

Om inte annat följer av sådana specifika bestämmelser

som uttryckligen anges i fördraget och sekundärlagstiftningen

skall alla unionsmedborgare som enligt detta direktiv uppe-

håller sig i den mottagande medlemsstaten åtnjuta samma

behandling som den medlemsstatens egna medborgare inom de

områden som omfattas av fördraget. Även familjemedlemmar

som inte är medborgare i en medlemsstat, men som har uppe-

hållsrätt eller permanent uppehållsrätt, skall åtnjuta denna

rättighet.

2.

Genom undantag från punkt 1 skall den mottagande

medlemsstaten inte vara skyldig att bevilja socialt bistånd under

uppehållets första tre månader, eller i förekommande fall den

längre period som anges i artikel 14.4 b, och heller inte innan

permanent uppehållsrätt beviljats vara skyldig att bevilja

bistånd till uppehälle för studier inklusive yrkesutbildning i

form av studiebidrag eller studielån till andra personer än

anställda eller egenföretagare, personer som behåller sådan

ställning eller deras familjemedlemmar.

Artikel 25

Allmänna bestämmelser om uppehållsdokument

1.

Innehav av sådant bevis om registrering som avses i

artikel 8, av ett intyg om permanent uppehållsrätt, av ett intyg

om att ansökan om uppehållskort för familjemedlemmar har

lämnats in, av ett uppehållskort eller av ett permanent uppe-

hållskort, får under inga förhållanden göras till ett villkor för

att utöva en rättighet eller för att administrativa formaliteter

skall utföras, då innehav av rättigheter kan styrkas genom andra

bevismedel.

2.

De handlingar som anges i punkt 1 skall utfärdas gratis

eller mot betalning av ett belopp som inte överstiger de avgifter

som landets egna medborgare betalar för liknande handlingar.

Artikel 26

Kontroller

Medlemsstaterna får kontrollera att eventuella krav i nationell

lagstiftning på att utländska medborgare alltid skall medföra

bevis om registrering eller uppehållskort följs, förutsatt att de

ställer samma krav på sina egna medborgare i fråga om dessas

identitetskort. Medlemsstaterna får tillämpa samma sanktioner

för överträdelse av detta krav som de tillämpar på sina egna

medborgare för underlåtelse att medföra identitetskort.

KAPITEL VI

BEGRÄNSNINGAR I RÄTTEN TILL INRESA OCH UPPEHÅLL AV

HÄNSYN TILL ALLMÄN ORDNING, SÄKERHET ELLER HÄLSA

Artikel 27

Allmänna principer

1.

Med förbehåll för bestämmelserna i detta kapitel får

medlemsstaterna begränsa den fria rörligheten för unionsmed-

borgare och deras familjemedlemmar, oavsett medborgarskap,

av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Sådana

hänsyn får inte åberopas för att tjäna ekonomiska syften.

29.6.2004

L 229/45

Europeiska unionens officiella tidning

SV

105

Ds 2012:60

Bilaga

2.

Åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller

säkerhet skall överensstämma med proportionalitetsprincipen

och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga

beteende. Tidigare straffdomar skall inte i sig utgöra skäl för

sådana åtgärder.

Den berörda personens personliga beteende måste utgöra ett

verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläg-

gande samhällsintresse. Motiveringar som inte beaktar omstän-

digheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva

hänsyn skall inte accepteras.

3.

För att bedöma huruvida den berörda personen är en fara

för allmän ordning eller allmän säkerhet får den mottagande

medlemsstaten vid utfärdandet av beviset om registrering, eller,

om registreringssystem saknas, senast tre månader efter den

berörda personens inresa på dess territorium eller från den

tidpunkt då personen rapporterar sin närvaro inom dess territo-

rium i enlighet med artikel 5.5 eller när uppehållskortet

utfärdas, om den bedömer det som absolut nödvändigt,

anmoda

ursprungsmedlemsstaten

och

eventuellt

andra

medlemsstater att lämna upplysningar om huruvida den

berörda personen tidigare har förekommit i polisens register.

Sådana förfrågningar får inte göras rutinmässigt. Den tillfrågade

medlemsstaten skall svara inom två månader.

4.

Den medlemsstat som har utfärdat passet eller identi-

tetskortet skall utan formaliteter åter ta emot dess innehavare

på sitt territorium om denne av hänsyn till allmän ordning,

säkerhet eller hälsa har utvisats från en annan medlemsstat,

även om handlingen inte längre är giltig eller innehavarens

medborgarskap är ifrågasatt.

Artikel 28

Skydd mot utvisning

1.

Innan den fattar ett beslut om utvisning av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet skall den mottagande medlems-

staten beakta sådana faktorer som längden av personens uppe-

håll inom dess territorium, personens ålder, hälsotillstånd,

familjesituation, ekonomiska situation, sociala och kulturella

integrering i den mottagande medlemsstaten och banden till

ursprungslandet.

2.

Den mottagande medlemsstaten får inte fatta beslut om

utvisning av unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar,

oavsett medborgarskap, som har permanent uppehållsrätt på

dess territorium, utom i de fall det föreligger ett allvarligt hot

mot allmän ordning eller säkerhet.

3.

Beslut om utvisning av unionsmedborgare får inte fattas,

utom om beslutet grundar sig på tvingande hänsyn till allmän

säkerhet såsom de definieras av medlemsstaterna, om de

a) har uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten under de

tio föregående åren, eller

b) är underåriga, utom i de fall utvisningen är nödvändig för

barnets bästa enligt Förenta nationernas konvention om

barnets rättigheter av den 20 november 1989.

Artikel 29

Folkhälsa

1.

De enda sjukdomar som kan motivera åtgärder som

begränsar den fria rörligheten skall vara sjukdomar som kan

vara epidemiska enligt Världshälsoorganisationens gällande

bestämmelser samt andra smittsamma infektions- eller parasit-

sjukdomar om de i den mottagande medlemsstaten omfattas av

skyddsbestämmelser som gäller för de egna medborgarna.

2.

Sjukdomar som uppstår senare än tre månader efter

inresan får inte ligga till grund för utvisning.

3.

Om det finns starkt grundade skäl får en medlemsstat,

inom tre månader efter inresan, kräva att personer som

uppfyller villkoren för uppehållsrätt genomgår en kostnadsfri

hälsoundersökning för att fastställa att de inte lider av någon av

de sjukdomar som avses i punkt 1. Sådana hälsounder-

sökningar får inte göras rutinmässigt.

Artikel 30

Delgivning av beslut

1.

Varje beslut som fattas i enlighet med artikel 27.1 skall

skriftligen delges de berörda på sådant sätt att de kan förstå

beslutets innehåll och följder.

2.

De berörda skall ges exakt och fullständig information

om de hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa som

ligger till grund för ett beslut som gäller dem, såvida detta inte

strider mot statens säkerhetsintressen.

3.

Delgivningen skall innehålla uppgifter om till vilken

domstol eller administrativ myndighet den berörda personen

kan lämna in ett överklagande, tidsfristen för överklagande och,

i förekommande fall, hur lång tid som står till dennes förfo-

gande för att lämna medlemsstatens territorium. Utom i väl

bestyrkta brådskande fall, skall tidsfristen för att lämna territo-

riet vara minst en månad från datum för delgivningen.

29.6.2004

L 229/46

Europeiska unionens officiella tidning

SV

106

Bilaga

Ds 2012:60

Artikel 31

Rättssäkerhetsgarantier

1.

De berörda personerna skall ha tillgång till domstolspröv-

ning och, i förekommande fall, till prövning av administrativ

myndighet, i den mottagande medlemsstaten för att överklaga

eller begära omprövning av beslut mot dem av hänsyn till

allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

2.

Om överklagandet eller begäran om omprövning av

beslutet om utvisning åtföljs av en ansökan om ett interimi-

stiskt beslut om att verkställigheten av utvisningen skall skjutas

upp, får den faktiska utvisningen från territoriet inte ske förrän

det interimistiska beslutet har fattats, utom i de fall

— beslutet om utvisning grundas på ett tidigare rättsligt avgö-

rande, eller

— de berörda personerna tidigare har beviljats rättslig

prövning, eller

— beslutet om utvisning grundas på tvingande hänsyn till

allmän säkerhet enligt artikel 28.3.

3.

Domstolsprövningen skall göra det möjligt att granska

beslutets laglighet samt de fakta och omständigheter som ligger

till grund för den föreslagna åtgärden. Den skall även garantera

att beslutet inte är oproportionerligt, särskilt med hänsyn till

kraven i artikel 28.

4.

Medlemsstaterna får vägra den berörda personen tillträde

till sitt territorium fram till domstolsprövningen, men de får

inte hindra denne från att personligen försvara sig vid rätte-

gången, utom om dennes närvaro kan orsaka allvarligt hot mot

allmän ordning eller säkerhet eller när överklagandet eller

omprövningen gäller återreseförbud.

Artikel 32

Varaktigheten av ett återreseförbud

1.

Personer som beläggs med återreseförbud av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet får lämna in en ansökan om

upphävande av återreseförbudet efter en med hänsyn till

omständigheterna skälig frist, och i vart fall efter tre år från och

med verkställigheten av beslutet om det slutgiltiga återreseför-

budet, som lagligen fattats enligt gemenskapsrätten, genom att

åberopa bevisning som kan styrka att de faktiska omständig-

heter som låg till grund för beslutet om återreseförbud har

ändrats.

Den berörda medlemsstaten skall fatta ett beslut om denna

ansökan inom sex månader efter det att den lämnades in.

2.

De personer som avses i punkt 1 skall inte ha rätt till

inresa på den berörda medlemsstatens territorium under

prövningen av deras ansökan.

Artikel 33

Utvisning som påföljd eller särskild rättsverkan

1.

Den mottagande medlemsstaten får besluta om utvisning

som sanktion eller som särskild rättsverkan till ett frihetsberö-

vande endast om kraven i artiklarna 27, 28 och 29 är

uppfyllda.

2.

Om ett utvisningsbeslut i enlighet med punkt 1 verkställs

mer än två år efter det att beslutet fattades, skall medlemsstaten

kontrollera om den berörda personen fortfarande utgör ett

verkligt hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten, och

bedöma om omständigheterna har ändrats sedan utvisningsbe-

slutet utfärdades.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 34

Tillhandahållande av information

Medlemsstaterna skall sprida information om unionsmedbor-

garnas och deras familjemedlemmars rättigheter och skyldig-

heter inom det område som omfattas av detta direktiv, i

synnerhet genom informationskampanjer via nationella och

lokala medier och andra kommunikationsmedel.

Artikel 35

Missbruk av rättigheter

Medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att neka,

avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt detta direktiv i

händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, till exempel

skenäktenskap. En sådan åtgärd skall vara proportionerlig och i

enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artik-

larna 30 och 31.

29.6.2004

L 229/47

Europeiska unionens officiella tidning

SV

107

Ds 2012:60

Bilaga

Artikel 36

Sanktioner

Medlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner

för överträdelser av nationella bestämmelser som antas

i enlighet med detta direktiv och vidta de åtgärder som krävs

för att de skall tillämpas. Sanktionerna skall vara effektiva och

proportionerliga. Medlemsstaterna skall anmäla dessa bestäm-

melser till kommissionen senast den 30 april 2006, och even-

tuella senare ändringar så snart som möjligt.

Artikel 37

Mer förmånliga nationella bestämmelser

Bestämmelserna i detta direktiv skall inte påverka lagar eller

andra författningar i medlemsstaterna som är mer förmånliga

för de personer som omfattas av detta direktiv.

Artikel 38

Upphävande

1.

Artiklarna 10 och 11 i förordning (EEG) nr 1612/68 skall

upphöra att gälla med verkan från och med den 30 april 2006.

2.

Direktiven

64/221/EEG,

68/360/EEG,

72/194/EEG,

73/148/EEG,

75/34/EEG,

75/35/EEG,

90/364/EEG,

90/365/EEG och 93/96/EEG skall upphöra att gälla med verkan

från och med 30 april 2006.

3.

Hänvisningar till de upphävda bestämmelserna och direk-

tiven skall anses som hänvisningar till detta direktiv.

Artikel 39

Rapportering

Kommissionen skall senast den 30 april 2008 till Europaparla-

mentet och rådet överlämna en rapport om tillämpningen av

detta direktiv tillsammans med eventuella förslag särskilt om

behovet av att förlänga den tidsperiod då unionsmedborgare

och deras familjemedlemmar får vistas inom den mottagande

medlemsstatens territorium utan villkor. Medlemsstaterna skall

lämna kommissionen de uppgifter som behövs för att utarbeta

denna rapport.

Artikel 40

Införlivande

1.

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar

och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta

direktiv senast den 30 april 2008. De skall genast underrätta

kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla

en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten

till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom

det område som omfattas av detta direktiv tillsammans med en

tabell som visar hur bestämmelserna i detta direktiv motsvarar

de nationella bestämmelser som antagits.

Artikel 41

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska unionens officiella tidning

.

Artikel 42

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 29 april 2004.

På Europaparlamentets vägnar

P. Cox

Ordförande

På rådets vägnar

M. McDOWELL

Ordförande

29.6.2004

L 229/48

Europeiska unionens officiella tidning

SV