Ds 2017:23
Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
1. Författningsförslag
1.1. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning).
Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att personlig skyddsutrustning ska få tillhandahållas på marknaden.
Marknadskontrollmyndigheter
2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15.3 och 16–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
Författningsförslag Ds 2017:23
Hjälp av Polismyndigheten
3 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl.
Förelägganden och förbud
4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, i den ursprungliga lydelsen, ska följas.
5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
6 § En marknadskontrollmyndighet får bestämma att beslut enligt 4 § och enligt förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska gälla omedelbart.
Ekonomisk ersättning
7 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
Ds 2017:23 Författningsförslag
Tystnadsplikt och sekretess
8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Sanktionsavgift
9 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, i den ursprungliga lydelsen.
Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite.
I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39–43 §§produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas.
Överklagande
10 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 4 och 7 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 21 april 2018.
2. Genom lagen upphävs lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk.
3. Förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av den upphävda lagen ska fortfarande gälla.
Författningsförslag Ds 2017:23
1.2. Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)
Härigenom föreskrivs
1
i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)
2
dels att 1 kap. 2 och 2 a §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 2 b och c §§ och
3 kap. 8 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
3
Denna lag gäller varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning. I fråga om fartygsarbete gäller lagen även när svenska fartyg används till sjöfart utanför Sveriges sjöterritorium.
I fråga om fartyg och fartygsarbete ska vad som sägs i denna lag om Arbetsmiljöverket i stället gälla Transportstyrelsen. Vad som sägs om en arbetsgivare i denna lag ska såvitt avser fartyg också gälla en redare, även då fartygsarbete utförs av någon annan än den som är anställd av redaren. Med redare likställs i denna lag den som i redarens ställe utövar ett avgörande inflytande över fartygets drift.
Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och arbetstagare finns bestämmelser i 3 och 5 kap.
Om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns bestämmelser i fartygssäkerhetslagen (2003:364) .
I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451) .
Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och
1 Jfr Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG . 2 Lagen omtryckt 1991:677. 3 Senaste lydelse 2010:1543.
Ds 2017:23 Författningsförslag
användning av ämnen, som sådana eller ingående i blandningar eller i varor, finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG.
2 a §
4
Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ samt 3 kap. 4 § andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. I övrigt gäller lagens bestämmelser utländska fartyg endast i den mån regeringen föreskriver det.
Om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns bestämmelser i fartygssäkerhetslagen (2003:364) .
I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451) .
4 Senaste lydelse 2003:365.
Författningsförslag Ds 2017:23
2 b §
Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen, som sådana eller ingående i blandningar eller i varor, finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG.
Bestämmelser om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG.
2 c §
Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ samt 3 kap. 4 § andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. I övrigt gäller
Ds 2017:23 Författningsförslag
lagens bestämmelser utländska fartyg endast i den mån regeringen föreskriver det.
3 kap. 8 a §
Vad som sägs i 8 § gäller inte sådan skyddsutrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG.
Denna lag träder i kraft den 21 april 2018.
Författningsförslag Ds 2017:23
1.3. Förslag till förordning om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljöförordningen (1977:1166)
1
att 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
2
Utöver de bestämmelser som anges i 1 kap. 2 a § arbetsmiljölagen (1977:1160) ska 2 kap. 4– 6 §§, 7 § första stycket första meningen samt 3 kap. 7 d–7 g §§ samma lag gälla utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium.
Utöver de bestämmelser som anges i 1 kap. 2 c § arbetsmiljölagen (1977:1160) ska 2 kap. 4– 6 §§, 7 § första stycket första meningen samt 3 kap. 7 d–7 g §§ samma lag gälla utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium.
Denna förordning träder i kraft den 21 april 2018.
1 Förordningen omtryckt 1992:1136. 2 Senaste lydelse 2008:1282.
Ds 2017:23 Författningsförslag
1.4. Förslag till förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
Regeringen föreskriver följande.
Tillämpningsområde
1 § Denna förordning innehåller bestämmelser i anslutning till lagen (2018:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Förordningen innehåller också bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning).
Marknadskontroll
2 § Konsumentverket utövar marknadskontroll enligt lagen (2018:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning när det gäller personlig skyddsutrustning som är avsedd för privat bruk, eller som kan komma att användas för privat bruk i inte obetydlig omfattning.
3 § Arbetsmiljöverket utövar marknadskontroll enligt lagen (2018:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning när det gäller personlig skyddsutrustning som är avsedd för yrkesmässig användning, eller som används yrkesmässigt.
Uppgiftsskyldighet
4 § Konsumentverket ska lämna de uppgifter till Arbetsmiljöverket som behövs för att Arbetsmiljöverket ska kunna utföra sin marknadskontroll enligt 3 §.
Författningsförslag Ds 2017:23
5 § Arbetsmiljöverket ska lämna de uppgifter till Konsumentverket som behövs för att Konsumentverket ska kunna utföra sin marknadskontroll enligt 2 §.
Språk
6 § Sådana bruksanvisningar och sådan information som avses i artiklarna 8.7 och 10.4 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska vara skrivna på svenska. Detsamma gäller sådana identifieringsmärkningar som avses i bilaga II, punkt 2.12, i
EU:s förordning om personlig skyddsutrustning om de innehåller ord eller meningar.
Sådan EU-försäkran om överensstämmelse som avses i artikel 15 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska vara skriven på svenska eller engelska.
1. Denna förordning träder i kraft den 21 april 2018.
2. Genom förordningen upphävs förordningen (1993:972) om personlig skyddsutrustning för privat bruk.
3. Förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av den upphävda förordningen ska fortfarande gälla.
1.5. Förslag till förordning om ändring i offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641)
Regeringen föreskriver att bilagan till offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) ska ha följande lydelse.
Denna förordning träder i kraft den 21 april 2018.
Bilaga 1
Verksamheten består i Särskilda begränsningar i sekretessen – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 151. marknadskontroll hos Arbetsmiljöverket enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG, lagen (2018:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och förordningen (2018:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
sekretessen gäller inte beslut i ärenden
sekretessen enligt 9 § första stycket 1 gäller inte om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
1 Senaste lydelse 2017:118.
2. Ärendet
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning) trädde i kraft den 20 april 2016 och tillämpas i dess helhet fr.o.m. den 21 april 2018. Förordningen innehåller bl.a. de krav som ställs på utformningen av personlig skyddsutrustning och finns i bilaga 1. Direktivet har i svensk rätt genomförts huvudsakligen genom lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk och genom arbetsmiljölagen (1977:1160)
EU:s förordning om personlig skyddsutrustning innebär en anpassning till Europaparlamentets och rådets beslut 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och syftar till att uppnå en större enhetlighet i regleringen av personlig skyddsutrustning inom EU. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (marknadskontrollförordningen) är en del av detta paket och innehåller regler om ackreditering, marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer och om CE-märkning. Marknadskontrollförordningen ska i vissa fall tillämpas på personlig skyddsutrustning och finns i bilaga 2.
Mot denna bakgrund behöver det svenska regelverket ses över för att säkerställa att det inte reglerar samma område som EUförordningarna. Dessutom behöver de regler som EU:s förordning om personlig skyddsutrustning förpliktigar Sverige att införa tas fram. Det kan även finnas behov av kompletterande regler och nationella föreskrifter inom det område som överlämnas till medlemsstaternas beslutanderätt.
3. EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
3.1. Allmänt
EU:s förordning om personlig skyddsutrutning trädde, som tidigare påpekats, i kraft den 20 april 2016 och ska tillämpas fr.o.m. den 21 april 2018, med undantag för artiklarna 20–36, 44 och 45.1. Förordningen har tillkommit med anledning av bl.a. de brister och inkonsekvenser som upptäcktes vid tillämpningen av direktiv 89/686/EEG. Det har även ansetts finnas ett behov av att klargöra ramen för vad som krävs för att en produkt ska få tillhandahållas på den inre marknaden. Med anledning av att tillämpningsområdet, de grundläggande hälso- och säkerhetskraven samt att förfarandena måste vara identiska i alla medlemsstater, ansåg Europaparlamentet och rådet att det lämpliga rättsliga instrumentet var en förordning. En sådan reglering anses möjliggöra ett införande av tydliga och detaljerade regler som gäller utan att medlemsstaterna ges möjlighet till variation i införlivandet.
För att säkerställa förenlighet med annan sektorsspecifik produktlagstiftning har förordningen utformats med utgångspunkt i Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG. Beslutet utgör ett rambeslut i vilket det fastställs gemensamma principer och referensbestämmelser som ska ge en enhetlig grund för sektorsspecifik reglering. EU:s förordning om personlig skyddsutrustning följer rambeslutet både till struktur och innehåll.
Det finns sedan tidigare rättsakter som reglerar krav för användning av personlig skyddsutrustning. Den nya EUförordningen ska inte påverka medlemsstaternas rätt att fastställa krav på användning, under förutsättning att kraven inte påverkar utformningen av personlig skyddsutrustning. Det gäller särskilt när medlemsstaterna genomför rådets direktiv 89/656/EEG av den 30
EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av personlig skyddsutrustning på arbetsplatsen (se artikel 6 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning).
3.2. Syfte, tillämpningsområde och definitioner
I EU:s förordning om personlig skyddsutrustning fastställs krav för utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning som ska tillhandahållas på unionsmarknaden (artikel 1). Med personlig skyddsutrustning avses utrustning som utformats och tillverkats för att bäras eller hållas av en person till skydd mot en eller flera risker för hälsa eller säkerhet. Även utbytbara komponenter i sådan utrustning som är väsentliga för den skyddande funktionen omfattas. Fästningsanordningar för sådan utrustning omfattas också, trots att de inte hålls eller bärs av en person, om de utformats för att fästa skyddsutrustningen till en extern anordning eller en säker förankringspunkt. Det får dock inte vara fråga om fastsättningsanordningar som ska vara permanent fästa eller som kräver något fastsättningsarbete innan de används (artikel 3.1).
Från förordningens tillämpningsområde har ett flertal sorters personlig skyddsutrustning undantagits. Personlig skyddsutrustning omfattas inte om den har utformats speciellt för att användas av försvarsmakt eller för att upprätthålla lag och ordning, utformats för självförsvar om den inte är avsedd att användas för idrottsaktiviteter, är till för privat bruk och har utformats för att skydda mot väderleksförhållanden som inte är av extrem art eller för fukt och vatten vid diskning, är avsedd för exklusiv användning ombord på havsgående fartyg eller luftfartyg och täcks av internationella fördrag samt om den täcks av föreskrift nr 22 från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa om enhetliga bestämmelser för godkännande av skyddshjälmar och visir på dessa för motorcyklister och mopedister och deras passagerare (artikel 2).
För personlig skyddsutrustning som uppfyller kraven i förordningen ska fri rörlighet gälla. Det innebär att medlemsstaterna inte får förhindra att den personliga skyddsutrustningen tillhandahålls på marknaden. Den fria rörligheten medför också att
Ds 2017:23 EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
en medlemsstat inte får hindra att personlig skyddsutrustning som inte uppfyller kraven visas på branschmässor, utställningar och visningar eller liknande evenemang, under förutsättning att en synlig skylt tydligt anger att den inte uppfyller kraven i EU-förordningen och att den inte kommer att tillhandahållas på marknaden förrän den anpassats så att den uppfyller kraven (artikel 7).
3.3. Grundläggande hälso- och säkerhetskrav
Personlig skyddsutrustning får endast tillhandahållas på marknaden om den, vid korrekt underhåll och användning för avsett ändamål, uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och inte äventyrar hälsa eller säkerhet för människor, husdjur eller egendom (artikel 4). Den personliga skyddsutrustningen ska uppfylla de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskrav som finns i bilaga II till EU-förordningen (artikel 5). I korthet kan de grundläggande hälso- och säkerhetskraven beskrivas på följande sätt.
Det finns allmänna säkerhetskrav som ska tillämpas på all personlig skyddsutrustning (bilaga II, punkterna 1.1–1.4). För det första fastslås att den personliga skyddsutrustningen ska ge adekvat skydd mot de risker den är avsedd att skydda mot. Därefter följer krav med anknytning till utformning, säkerhet, bekvämlighet och ändamålsenlighet. Bland de allmänna säkerhetskraven finns dessutom en bestämmelse om vilken information som ska finnas i den bruksanvisning som ska tillhandahållas med den personliga skyddsutrustningen.
Bilaga II till EU-förordningen innehåller även kompletterande krav som är gemensamma för flera typer av personlig skyddsutrustning (bilaga II, punkt 2.1–2.14). De är tillämpliga på personlig skyddsutrustning som har viss utformning, vissa egenskaper eller som är avsedd att användas vid vissa situationer. Det finns även krav som avser komponenter eller anordningar som ska kopplas till den personliga skyddsutrustningen. I bilagan finns dessutom bestämmelser om märkning av personlig skyddsutrustning.
EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
Slutligen innehåller bilagan krav som är specifika för särskilda risker (bilaga II, punkt 3.1–3.11). Som exempel på risker som föranleder särskilda krav kan nämnas fall, buller, hetta, kyla och elektrisk chock. Det finns också vissa specifika krav för andningsskydd och skydd mot hud- och ögonkontakt.
Vid bedömningen av om en viss personlig skyddsutrustning uppfyller de grundläggande hälso- och säkerhetskraven spelar harmoniserade standarder en stor roll. Om produkten överensstämmer med harmoniserade standarder som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning finns en presumtion för att den uppfyller kraven i bilaga II till EU-förordningen (artikel 14).
3.4. De ekonomiska aktörernas skyldigheter
Tillverkaren, dennes representant, importören och distributören kallas för ekonomiska aktörer (artikel 3.8). De ekonomiska aktörerna har vissa gemensamma skyldigheter, samtidigt som de har vissa specifika skyldigheter i egenskap av deras särskilda funktion. Tillverkarens skyldigheter är mer långtgående, men en importör eller distributör kan under vissa omständigheter ådra sig samma skyldigheter som en tillverkare (se artikel 12).
För samtliga ekonomiska aktörer gäller att de ska se till att den personliga skyddsutrustningen uppfyller de tillämpliga grundläggande säkerhetskraven (artikel 8.1, 10.2 och 11.2). Om de har skäl att tro att personlig skyddsutrustning som de har släppt ut på marknaden inte överensstämmer med förordningen ska de omedelbart vidta de korrigerande åtgärder som krävs för att få den att göra det, eller för att dra tillbaka eller återkalla den personliga säkerhetsutrustningen – beroende på vad som är lämpligt. Utgör den en risk ska de ekonomiska aktörerna dessutom omedelbart underrätta de behöriga nationella myndigheterna och lämna detaljerade uppgifter om i synnerhet den bristande överensstämmelsen och korrigerande åtgärder som vidtagits (artikel 8.9, 10.7 och 11.4).
Bland de specifika skyldigheter som tillkommer tillverkaren kan följande nämnas. Tillverkaren ska se till att det finns rutiner som säkerställer att serietillverkning fortsätter att överensstämma med samtliga krav i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
Ds 2017:23 EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
(artikel 8.4). Tillverkaren är vidare skyldig att låta utföra en bedömning av överensstämmelse och att utarbeta den tekniska dokumentation som avses i bilaga III till förordningen (artikel 8.2). Den bedömning av överensstämmelse som tillverkaren är skyldig att låta utföra innehåller olika förfaranden beroende på vilken riskkategori som den personliga skyddsutrustningen är avsedd att skydda emot (jfr artikel 19 och bilaga I till EU-förordningen). Det är tillverkaren som ska upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse. Denne ska även anbringa CE-märkningen (artikel 8.2). Tillverkaren är också den som ska se till att den personliga skyddsutrustningen åtföljs av en korrekt bruksanvisning (artikel 8.7).
Både tillverkaren och importören kan bli skyldiga att utföra stickprovskontroller samt att granska, och vid behov registerföra, inkomna klagomål och återkallelser. Dessutom ska tillverkaren informera distributörerna om all sådan övervakning (artikel 8.4 och artikel 10.6).
Importören och distributören ska se till att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar den personliga skyddsutrustningens överensstämmelse med de grundläggande hälso- och säkerhetskraven i bilaga II (artikel 10.5 och 11.3). Importören och distributören ska dessutom se till att tillverkaren har utfört lämplig bedömning av överensstämmelse samt försett den personliga skyddsutrustningen med CE-märkning, bruksanvisning och nödvändig information. Importören ska även se till att tillverkaren har upprättat teknisk dokumentation (artikel 10.2, 10.4 och 11.2).
Slutligen kan nämnas att EU-förordningen innehåller skyldigheter för tillverkaren att förse den personliga skyddsutrustningen med uppgifter som gör den särskiljbar samt med uppgifter om tillverkaren. Importören och distributören ska kontrollera att tillverkaren har uppfyllt dessa skyldigheter (artikel 8.5, 8.6, 10.2 och 11.2).
3.5. Organ för bedömning av överensstämmelse
Bedömningen av överensstämmelse utförs av särskilt utsedda, så kallade anmälda organ, som ska uppfylla vissa krav. Medlemsstaterna ska anmäla dessa organ till Europeiska
EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
kommissionen (artikel 20). Medlemsstaterna ska vidare utse en anmälande myndighet som ansvarar för att inrätta och genomföra de förfaranden som krävs för bedömning av de anmälda organen och för övervakning av dem och deras eventuella underentreprenörer och dotterbolag (artikel 21.1). Medlemsstaterna får bestämma att bedömningen och övervakningen ska utföras av ett nationellt ackrediteringsorgan i enlighet med marknadskontrollförordningen (artikel 21.2).
Det finns ett flertal bestämmelser som ska garantera att de anmälande myndigheternas verksamhet är objektiv och opartisk. Myndigheterna ska även skydda konfidentiell information. Därutöver finns ett krav på att de ska ha tillgång till tillräckligt med personal med lämplig kompetens för att kunna utföra sina uppgifter (artikel 22). Det finns ett flertal detaljerade krav som gäller för de anmälda organen (se artikel 24). Om ett organ för bedömning av överensstämmelse kan visa att det uppfyller harmoniserade standarder som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning finns en presumtion för att det uppfyller kraven (artikel 25).
Det finns även bestämmelser om anmälningsförfarandet som gäller för de organ som ska utföra bedömningar, hur förteckningar över anmälda organ ska föras, kommissionens möjlighet att ifrågasätta det anmälda organets kompetens samt de anmälda organens operativa skyldigheter. Bland de operativa skyldigheterna kan nämnas att bedömningarna ska utföras i enlighet med bilagorna V, VII och VIII till EU-förordningen (artikel 27–32). De anmälda organen ska alltså använda de metoder som framgår av bilagorna.
De anmälda organen är också skyldiga att se till att det finns ett öppet och tillgängligt förfarande för överklagande av deras beslut (artikel 33). De ska hålla den anmälande myndigheten informerad om bl.a. beslut om avslag, begränsningar och tillfällig eller slutlig återkallelse. Organen ska även lämna relevant information till övriga organ som utför liknande bedömningar (artikel 34). Kommissionen ska se till att det förekommer ett utbyte av erfarenhet mellan de nationella myndigheterna samt att samordning och samarbete sker mellan de anmälda organen (artikel 35 och 36).
Ds 2017:23 EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
3.6. Marknadskontroll
Den marknadskontroll som ska utföras med stöd av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ansluter till bestämmelserna om marknadskontroll i marknadskontrollförordningen. De senare bestämmelserna gäller även för personlig skyddsutrustning (artikel 37 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning).
Marknadskontrollen ska enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning utföras av marknadskontrollmyndigheter som, när det finns tillräckliga skäl att anta att den personliga skyddsutrustningen utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet, ska göra en utvärdering av utrustningen. Utvärderingen syftar till att fastslå om den personliga skyddsutrustningen uppfyller alla relevanta krav som fastställs i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Om utrustningen inte bedöms uppfylla kraven ska marknadskontrollmyndigheterna utan dröjsmål ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder, dra tillbaka utrustningen eller återkalla den. Marknadskontrollmyndigheterna ska i samband med detta informera berört anmält organ. I de fall fler medlemsstater berörs ska de och kommissionen informeras om utvärderingsresultaten. Om den ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder ska marknadskontrollmyndigheterna vidta alla lämpliga tillfälliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av den skyddsutrustningen på sin nationella marknad, dra tillbaka den eller återkalla den. Marknadskontrollmyndigheten ska utan dröjsmål informera kommissionen och de andra medlemsstaterna om dessa åtgärder. I och med detta ska bl.a. information som gör det möjligt att identifiera den personliga skyddsutrustningen lämnas. Det ska särskilt anges om den bristande överensstämmelsen beror på att den inte uppfyller kraven med avseende på skydd av människors hälsa och säkerhet eller på grund av att en harmoniserad standard är bristfällig. Förfarandet innebär också att övriga medlemsstater ska lämna information. Har ingen annan medlemsstat invänt inom tre månader anses åtgärden som marknadskontrollmyndigheten vidtagit berättigad. Medlemsstaterna ska i så fall se till att lämpliga begränsande åtgärder vidtas även hos dem (artikel 38).
EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
Om invändningar framkommer lyfts ärendet till kommissionen, som utan dröjsmål ska inleda samråd mellan medlemsstaterna och berörd ekonomisk aktör samt därefter utvärdera åtgärden. Efter detta ska kommissionen avgöra om den nationella åtgärden var berättigad eller inte. Om den anses berättigad ska alla medlemsstater se till att den personliga skyddsutrustningen dras tillbaka från deras respektive marknader. I annat fall ska åtgärden upphävas (artikel 39).
När en marknadskontrollmyndighet har utvärderat personlig skyddsutrustning och det har visat sig att utrustningen i och för sig uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, men att den trots det utgör en risk för människors hälsa och säkerhet, ska medlemsstaten ingripa mot den ekonomiska aktören. Även en sådan åtgärd kan prövas av kommissionen på samma sätt som beskrivits ovan (artikel 40).
Ingripanden ska även ske om vissa formella brister föreligger. Det ska då röra sig om brister med anknytning till CE-märkning, identifikationsnummer, EU-försäkran om överensstämmelse, teknisk dokumentation, att tillverkaren eller importören gett viss information som är bristfällig eller att dessa inte uppfyllt de administrativa krav som EU:s förordning om personlig skyddsutrustning uppställer. Medlemsstaten ska ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda bristerna. Om bristerna trots detta kvarstår ska den berörda medlemsstaten vidta alla lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka (artikel 41).
3.7. Delegerade akter, slutbestämmelser och ikraftträdande
Kommissionen ges möjlighet att ändra i bilaga I till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning genom att klassificera om risken från en riskkategori till en annan (artikel 42). En medlemsstat som ifrågasätter klassifikationen av en risk ska omedelbart informera kommissionen om det (artikel 43). Kommissionen ska biträdas av en kommitté i enlighet med ett kommittéförfarande (artikel 44).
Ds 2017:23 EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för ekonomiska aktörers överträdelser av bestämmelserna i EUförordningen. Sådana regler får omfatta straffrättsliga påföljder för allvarliga överträdelser. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska även vidta alla åtgärder som krävs för att se till att deras sanktionsregler efterlevs (artikel 45).
EU-förordningen ska tillämpas fr.o.m. den 21 april 2018, med undantag för artiklarna om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse (artikel 20–36) och om kommittéförfarandet (artikel 44), som ska tillämpas fr.o.m. den 21 oktober 2016 samt för bestämmelsen om medlemsstaternas skyldighet att fastställa regler om sanktioner (artikel 45.1), som ska tillämpas fr.o.m. den 21 mars 2018 (artikel 48).
Det äldre rådsdirektivet 89/686/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning upphör att gälla samma dag som den nya EU-förordningen ska tillämpas. Det finns en jämförelsetabell som hanterar hänvisningar till den gamla förordningen (artikel 46).
Den fria rörligheten för personlig skyddsutrustning som har släppts ut på marknaden före den 21 april 2019, och som uppfyller kraven i det äldre direktivet, får inte inskränkas av medlemsstaterna. EU-typintyg och beslut om godkännande som utfärdats med stöd av det äldre direktivet ska fortsätta att vara giltiga längst t.o.m. den 21 april 2023 (artikel 47).
Den nya EU-förordningen om personlig skyddsutrustning är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).
4. Gällande svensk reglering
4.1. Inledning
I dag finns två olika svenska regelverk för personlig skyddsutrustning. Det ena regelverket tillämpas på personlig skyddsutrustning för konsumenter, medan det andra tillämpas på personlig skyddsutrustning för arbetstagare (se 2 § lagen [1992:1326] om personlig skyddsutrustning för privat bruk respektive 1 kap. 2 § arbetsmiljölagen [1977:1160]).
Personlig skyddsutrustning för konsumenter regleras på lagstiftningsnivå framför allt genom lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Vidare ska produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas parallellt med denna lag (8 § lagen om personlig skyddsutrustning). Förutom att tillsynsmyndigheten har möjlighet att meddela förelägganden och förbud vid vite, kan den ansöka hos förvaltningsdomstol om utdömande av sanktionsavgift.
När det gäller personlig skyddsutrustning för arbetstagare är den centrala lagstiftningen arbetsmiljölagen. Förelägganden och förbud vid vite finns också som möjlighet vid tillsyn enligt den lagen. Enligt arbetsmiljölagen tas sanktionsavgift ut genom att tillsynsmyndigheten beslutar om avgiftsföreläggande. Om ett sådant godkänns gäller det på samma sätt som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Annars kan myndigheten ansöka om utdömande av sanktionsavgiften i domstol. För att det ska vara möjligt att besluta om avgiftsföreläggande måste myndigheten först ha meddelat en föreskrift om att en viss regel ska kunna föranleda att en sådan avgift kan tas ut och om hur avgiften ska beräknas (se avsnitt 4.3.1).
I förordningen (1993:972) om personlig skyddsutrustning för privat bruk pekas Konsumentverket ut som tillsynsmyndighet för sådan skyddsutrustning. Tillsynsmyndighet för personlig skydds-
Gällande svensk reglering Ds 2017:23
utrustning för arbetstagare är enligt arbetsmiljöförordningen (1977:1166) Arbetsmiljöverket. Det är också den myndighet som har rätt att meddela föreskrifter för all personlig skyddsutrustning, vilket ska ske i samråd med Konsumentverket när det gäller personlig skyddsutrustning för privat bruk (se avsnitt 4.4.3). Arbetsmiljöverket meddelar alltså föreskrifter som Konsumentverket tillämpar i sin tillsynsverksamhet. De områden som myndigheterna bedriver tillsyn inom är dessutom delvis överlappande. Den nuvarande ordningen förutsätter således ett nära samarbete mellan de båda myndigheterna.
Som tidigare anförts innehåller marknadskontrollförordningen bl.a. allmänna principer för CE-märkning och olika befogenheter för marknadskontrollmyndigheterna (se avsnitt 4.4.1). I lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll, som innehåller kompletterande bestämmelser till ackrediteringsförordningen, pekas Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) ut som nationellt ackrediteringsorgan. Denna myndighet utövar tillsyn över organ för bedömning av överensstämmelse och meddelar föreskrifter i fråga om sådana anmälda organ (se avsnitt 4.4.2).
4.2. Personlig skyddsutrustning för privat bruk
4.2.1. Lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk
Genom lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk, som trädde i kraft den 1 januari 1994, genomfördes delvis rådets direktiv 89/686/EEG av den 21 december 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning. Syftet med direktivet var att åstadkomma en harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser på området.
Lagen omfattar personlig skyddsutrustning som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för privat bruk. Med personlig skyddsutrustning avses varor som är avsedda att ensamma eller i förening med andra varor bäras eller hållas av en person till skydd mot hälso- och säkerhetsrisker (2 §).
Ds 2017:23 Gällande svensk reglering
För att en näringsidkare ska få tillhandahålla personlig skyddsutrustning krävs att den uppfyller de krav beträffande skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och annan produktinformation, som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Det gäller även vid erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till sådan utrustning (4 §).
Tillsynen över efterlevnaden av lagen och till lagen hörande föreskrifter utövas av den myndighet som regeringen bestämmer (5 §). En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av tillsynsmyndigheten lämna denna tillträde till utrymmen där personlig skyddsutrustning förvaras och att lämna de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. Om en sådan uppmaning inte följs, får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet. Föreläggandet får förenas med vite (6 §).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kontroll av att en personlig skyddsutrustning uppfyller sådana krav som har föreskrivits med stöd av lagen och om skyldighet för en näringsidkare att betala kostnader för provtagning och undersökning av prover (7 §).
Om en sådan personlig skyddsutrustning som omfattas av lagen har CE-märkts, trots att den inte överensstämmer med de krav som gäller för denna märkning, får tillsynsmyndigheten, om rättelse inte har vidtagits enligt 16 § lagen om ackreditering och teknisk kontroll, förelägga tillverkare, importör eller den som saluför varan att upphöra med att föra ut den på marknaden eller att återkalla den. Föreläggandet får förenas med vite. Tillsynsmyndigheten får bestämma att ett sådant beslut ska gälla omedelbart. Föreläggandet får dock inte avse en varas bristande säkerhet (7 a §).
Produktsäkerhetslagen ska tillämpas på sådana varor som omfattas av lagen om personlig skyddsutrustning (8 §).
Om en näringsidkare eller någon som handlar på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot de krav som föreskrivs till skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och annan produktinformation ska näringsidkaren åläggas att betala en sanktionsavgift (9 § första stycket). I övrigt tillämpas produktsäkerhetslagens bestämmelser rörande sanktionsavgifter (9 § andra stycket). Det innebär bl.a. att frågan om påförande av sanktionsavgift prövas av förvaltningsrätt efter ansökan av
Gällande svensk reglering Ds 2017:23
tillsynsmyndigheten. Vidare innebär det att produktsäkerhetslagens bestämmelser om förutsättningar för att sanktionsavgift ska få tas ut, dess storlek och om preskription tillämpas (9 §).
Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 6 eller 7 a §§ eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (13 §).
4.2.2. Förordningen om personlig skyddsutrustning för privat bruk
I förordningen om personlig skyddsutrustning för privat bruk regleras vilka myndigheter som får meddela föreskrifter respektive utöva tillsyn på det område som omfattas av lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Arbetsmiljöverket är den myndighet som, efter samråd med Konsumentverket, får meddela föreskrifter (2 § andra stycket). Konsumentverket utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk och de föreskrifter som har meddelats av Arbetsmiljöverket (4 §).
4.2.3. Produktsäkerhetslagen
Produktsäkerhetslagen syftar till att säkerställa att varor och tjänster som tillhandahålls konsumenter inte orsakar skada på person. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet. Direktivet ställer upp övergripande krav på att endast säkra varor får släppas ut på marknaden.
Lagen tillämpas på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. En förutsättning är att varan eller tjänsten är avsedd för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter. Vad som sägs i lagen om näringsidkare och tillverkare gäller också den som i offentlig verksamhet tillhandahåller varor som omfattas av lagen (2 §).
Produktsäkerhetslagen innehåller ett allmänt säkerhetskrav. Det innebär att varor och tjänster som tillhandahålls av näringsidkare ska vara säkra (7 §). En vara eller en tjänst är säker i produkt-
Ds 2017:23 Gällande svensk reglering
säkerhetslagens mening, om den vid normal eller rimligen förutsägbar användning och livslängd inte för med sig någon risk för människors hälsa och säkerhet eller bara en låg risk. Risken måste vara godtagbar med beaktande av hur varan eller tjänsten används och ska vara förenlig med en hög skyddsnivå när det gäller människors hälsa och säkerhet. Om en vara eller tjänst inte motsvarar dessa krav är den att anse som farlig (8 §). Vid bedömningen av om en risk hos en vara eller en tjänst ska anses vara godtagbar finns vissa kriterier som det ska tas särskild hänsyn till. Däribland finns egenskaper, utförande, säkerhetsinformation, inverkan på andra varor samt risker för vissa konsumentgrupper, särskilt barn och äldre (9 och 10 §§).
Harmoniserade standarder fyller en avgörande funktion vid bedömningen av om en vara är säker. I den mån en vara uppfyller en standard som hänvisas till i Europeiska unionens officiella tidning ska den anses säker i fråga om sådana risker som omfattas av standarden (11 §). När sådana standarder saknas, ska det vid bedömningen särskilt beaktas bl.a. sådant som andra standarder, rekommendationer från kommissionen och den skyddsnivå som konsumenterna rimligen kan förvänta sig (12 §).
Produktsäkerhetslagen innehåller bestämmelser om näringsidkares skyldigheter att lämna säkerhets- och varningsinformation (13–14 §§), att återkalla vara eller tjänst (15–19 §§), att vidta skadeförebyggande åtgärder och att samarbeta med andra näringsidkare och tillsynsmyndigheten (20–22 §§) samt att underrätta tillsynsmyndigheten om en vara eller tjänst som denne tillhandahåller eller har tillhandahållit har visat sig vara farlig (23 §).
Tillsynsmyndigheterna har möjlighet att meddela förelägganden och förbud (26–29 §§). Ett föreläggande eller förbud ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (31 §).
Den näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot bl.a. 7 §, 13–19 §§, 20 § andra stycket, 21 § andra stycket eller 23 § ska åläggas att betala en sanktionsavgift (37 § första stycket). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller föreläggande som har meddelats vid vite. Sanktionsavgiften prövas av förvaltningsrätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten (37–39 §§). Sanktionsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen och högst fem miljoner kronor. Den får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning under före-
Gällande svensk reglering Ds 2017:23
gående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår, eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas, kan antas vara missvisande eller är bristfälliga, får årsomsättningen i stället uppskattas (40 §). När sanktionsavgiften fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte dömas ut. Avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det (41 §). För sanktionsavgiften gäller en femårig preskriptionstid (42 §).
Beslut om förelägganden eller förbud kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (44 §).
4.2.4. Produktsäkerhetsförordningen
Av produktsäkerhetsförordningen (2004:469) framgår att Konsumentverket är den myndighet som utövar tillsyn över efterlevanden av bestämmelserna i produktsäkerhetslagen samt de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen. Om någon annan författning utpekar en annan myndighet för tillsyn över efterlevnaden av särskilda bestämmelser om produktsäkerhet i fråga om vissa varor, tjänster eller risker är dock den myndigheten tillsynsmyndighet även enligt produktsäkerhetslagen (3 §).
4.3. Personlig skyddsutrustning för arbetstagare
4.3.1. Arbetsmiljölagen
Arbetsmiljölagen innehåller bestämmelser som syftar till att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö (1 kap. 1 §). Den gäller varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning samt vid fartygsarbete på svenska fartyg utomlands (1 kap. 2 §). Nedan följer en kort redogörelse för regleringen i lagen som rör personlig skyddsutrustning.
Personlig skyddsutrustning ska användas om betryggande skydd mot ohälsa och olycksfall inte kan uppnås på annat sätt. Den ska tillhandahållas av arbetsgivaren, men inte om det är fråga om
Ds 2017:23 Gällande svensk reglering
fartygsarbete. Då ska den personliga skyddsutrustningen i stället tillhandahållas av redaren, om inte någon annan som arbetstagaren är anställd hos har åtagit sig ansvaret (2 kap. 7 §).
Arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. En utgångspunkt ska vara att allt som kan leda till ohälsa eller olycksfall ska ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs (3 kap. 2 § första stycket). Lokaler samt maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar ska underhållas väl (3 kap. 2 § tredje stycket).
Den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en maskin, ett redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning ska se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall när den släpps ut på marknaden, avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning (3 kap. 8 § första stycket). Vid avlämnandet ska produktinformation medfölja genom tydlig märkning. Information av särskild betydelse för arbetsmiljön ska lämnas redan vid marknadsföring av anordningen (3 kap. 8 § tredje stycket).
I 7 kap. finns närmare reglerat vilka åtgärder som får vidtas av den myndighet som bedriver tillsyn över att arbetsmiljölagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs. Bland annat har myndigheten rätt att få tillträde till arbetsställen. För det fall att det skulle behövas kan myndigheten dessutom få hjälp med handräckning av Polismyndigheten (7 kap. 5 § första och andra stycket). Tillsynsmyndigheten har även möjlighet att besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att arbetsmiljölagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den följs samt att besluta om vite (7 kap. 7 §).
Rätten att meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska tas ut, och om hur beräkningen av avgiftens storlek ska göras, får delegeras till den myndighet som regeringen bestämmer. Avgiften ska tas ut även om överträdelsen inte skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Avgiften ska vara lägst 1 000 kr och högst 1 000 000 kr (8 kap. 5 §). Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften (8 kap. 6 § andra stycket). Någon avgift ska inte tas ut för gärning
Gällande svensk reglering Ds 2017:23
som omfattas av ett föreläggande eller förbud enligt 7 kap. 7 § (8 kap. 5 a §).
Arbetsmiljöverket meddelar beslut om sanktionsavgift genom avgiftsföreläggande. Om föreläggandet godkänns gäller det som en domstols lagakraftvunna avgörande. Godkänns inte föreläggandet får Arbetsmiljöverket ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionsavgift ska tas ut (8 kap. 6 a och 7 §§).
Det finns även regler om preskription och avgiftens betalning (8 kap. 8 och 10 §§).
Regler om arbetsmiljön på fartyg finns i bl.a. 1 kap. 2 § arbetsmiljölagen, 21 § arbetsmiljöförordningen, fartygssäkerhetslagen (2003:364) och fartygssäkerhetsförordningen (2003:438).
4.3.2. Arbetsmiljöförordningen
Bestämmelserna i arbetsmiljölagen och 18 § arbetsmiljöförordningen möjliggör för Arbetsmiljöverket att meddela föreskrifter inom arbetsmiljöområdet, förutom i fråga om fartyg.
För det första får föreskrifter utfärdas beträffande villkor och förbud samt vissa preciserade krav, bl.a. när det gäller tekniska anordningar, till vilka personlig skyddsutrustning räknas (4 kap.1– 8 §§arbetsmiljölagen och 18 § första stycket 1 och 2 arbetsmiljöförordningen). Det innefattar att meddela föreskrifter om vilka överträdelser som kan leda till sanktionsavgift och hur avgiften ska beräknas (8 kap. 5 § arbetsmiljölagen och 18 § första stycket 4 arbetsmiljöförordningen). För det andra får Arbetsmiljöverket meddela mer allmänna föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och skyldigheter i fråga om arbetsmiljön (4 kap. 10 § arbetsmiljölagen och 18 § första stycket 6 arbetsmiljöförordningen). För det tredje får Arbetsmiljöverket meddela verkställighetsföreskrifter (18 § första stycket 7 arbetsmiljöförordningen).
Arbetsmiljöverket är den myndighet som utövar tillsyn över att arbetsmiljölagen och föreskrifter som meddelats med stöd av den följs, förutom när det är fråga om fartygsarbete (7 kap. 1 § arbetsmiljölagen). Arbetsmiljöverket ska genom de tillsynsåtgärder som anges i 7 kap. arbetsmiljölagen verka för en tillfredställande arbetsmiljö. Tillsynen ska inriktas på att bevaka att arbetsgivarna
Ds 2017:23 Gällande svensk reglering
planerar och bedriver sin verksamhet så att arbetsmiljökraven tillgodoses. Anmälan ska göras till Konsumentombudsmannen om det finns skäl för ingripande enligt marknadsföringslagen (2008:486) mot marknadsföring som riktas till arbetsgivare (15 § arbetsmiljöförordningen). Det finns även ett samverkansansvar som innebär att Arbetsmiljöverket ska samverka med andra myndigheter inom ramen för den egna verksamheten (17 a § arbetsmiljöförordningen).
4.4. Gemensamma regler för all personlig skyddsutrustning
4.4.1. Marknadskontrollförordningen
På produkter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning tillämpas marknadskontrollförordningen. Den innehåller ett övergripande ramverk med regler och principer för ackreditering och marknadskontroll.
Förordningen ställer krav på de ackrediterade organens oberoende och opartiskhet. I den fastställs också allmänna principer för CE-märkning och om hur märkningen ska utformas.
Förordningens tredje kapitel innehåller bestämmelser om marknadskontroll. Marknadskontrollmyndigheterna kan vidta mer specifika åtgärder än vad som följer av förordningen (artikel 15.3). Marknadskontrollen ska säkerställa att varor som inte uppfyller tillämpliga krav dras tillbaka, förbjuds eller hindras från att tillhandahållas på marknaden (artikel 16). Marknadskontrollmyndigheterna ska göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning, både genom dokumentkontroll och genom fysisk kontroll. De får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som behövs för kontrollverksamheten, vilket inbegriper att ge myndigheterna tillträde till aktörernas lokaler och ge dem möjlighet att ta provexemplar. Myndigheterna får också förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara om de anser det vara en nödvändig åtgärd (artikel 19). Produkter som utgör en allvarlig risk ska återkallas, dras tillbaka eller beläggas med tillhandahållandeförbud
Gällande svensk reglering Ds 2017:23
(artikel 20). Myndighetsåtgärder ska vidare vara proportionella och beslutas först efter det att den berörda ekonomiska aktören getts tillfälle att yttra sig inom rimlig tid (artikel 21). Det finns också bestämmelser om att kommissionen och de andra medlemsstaterna ska informeras om myndighetsåtgärder som en medlemsstat vidtar.
4.4.2. Lagen och förordningen om ackreditering och teknisk kontroll
Kompletterande bestämmelser till marknadskontrollförordningen finns i lagen om ackreditering och teknisk kontroll respektive i förordningen (2011:811) om ackreditering och teknisk kontroll. I lagen pekas Swedac ut som nationellt ackrediteringsorgan (se 4 §). I lagen anges även hur organ för bedömning av överenstämmelse utses och anmäls (7–9 §§). Det fastslås även att Swedac utövar tillsyn över dessa organ (18 §). Swedac får meddela föreskrifter i fråga om anmälda organ (33 § andra stycket lagen om ackreditering och teknisk kontroll och 6 § första stycket förordningen om ackreditering och teknisk kontroll).
I lagen om ackreditering och teknisk kontroll finns även bestämmelser om när CE-märkning får ske samt om straffansvar och skyldighet att vidta rättelse om en produkt felaktigt har CEmärkts (14–17 §§).
4.4.3. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om personlig skyddsutrustning
Dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen har tidigare utfärdat föreskrifter om utförande av personlig skyddsutrustning (AFS 1996:7), som sedermera har uppdaterats av Arbetsmiljöverket senast den 15 april 2014 (AFS 2014:18). Arbetsmiljöverket har även utfärdat föreskrifter om användning av personlig skyddsutrustning (AFS 2001:3), som har uppdaterats senast den 7 december 2010 (AFS 2010:11). Förutom dessa övergripande föreskrifter har Arbetsmiljöverket utfärdat mer specifika föreskrifter inom olika områden.
Myndighetsföreskrifterna om utförande av personlig skyddsutrustning innehåller en definition av den utrustning som
Ds 2017:23 Gällande svensk reglering
omfattas av föreskrifterna (1 §) och en bestämmelse om utrustning som undantas från tillämpningsområdet (2 §). Vidare innehåller de grundläggande krav som den personliga skyddsutrustningen ska uppfylla för att få släppas ut på marknaden, avlämnas för att tas i bruk eller tas i bruk för första gången. Kraven finns i bilaga I till föreskrifterna och är förhållandevis detaljerade. De gäller både inom det område som regleras av arbetsmiljölagen och det område som regleras av lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk (4 §). Myndighetsföreskrifterna innehåller även regler om bedömning av uppfyllelse av kraven (5–6 §§), teknisk dokumentation (7 §), typkontroll (8 §), tillverkningskontroll (9 §), försäkran om överensstämmelse (10 §) samt en hänvisning till bestämmelserna om CE-märkning i marknadskontrollförordningen (11 §). Om tillverkaren eller dennes representant bryter mot regeln om att upprätta en försäkran om överensstämmelse riskerar de att bli skyldiga att betala sanktionsavgift (10 § andra stycket). Sanktionsavgiften ska beräknas enligt en modell som baseras på hur många produkter det rör sig om och försäljningsvärdet (se 10 § tredje stycket).
5. Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
5.1. En ny lag och förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
Förslag: Lagen och förordningen om personlig skydds-
utrustning för privat bruk upphävs. De ersätts av en ny lag och en ny förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Skyddsutrustning som omfattas av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning undantas från arbetsmiljölagens tillämpningsområde.
Skälen för förslaget
Kompletterande lagstiftning
Regler om personlig skyddsutrustning finns i rådets direktiv 89/686/EEG av den 21 december 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning. Direktivet har, som tidigare påpekats, genomförts i svensk rätt genom lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk, förordningen om personlig skyddsutrustning för privat bruk, arbetsmiljölagen, arbetsmiljöförordningen och de föreskrifter som Arbetsmiljöverket har meddelat på området. Den 9 mars 2016 antogs dock EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, som ska börja tillämpas den 21 april 2018. Det svenska regelverket bör
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
därför ses över. Kompletterande nationella regler bör införas i den mån EU-förordningen ålägger medlemsstaterna att införa sådana regler. Regler bör även införas inom det område som överlämnas till medlemsstaternas beslutanderätt och i den utsträckning som det i övrigt finns behov av nationella föreskrifter. Den kompletterande regleringen samlas lämpligen i en ny lag och en därtill hörande förordning. Med hänsyn till att det i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning inte görs någon åtskillnad mellan personlig skyddsutrustning som är avsedd för privat bruk och personlig skyddsutrustning som är avsedd för yrkesmässig användning, bör någon åtskillnad i princip inte göras i den kompletterande svenska regleringen.
EU:s förordning om personlig skyddsutrustning är direkt tillämplig. Att den föreslagna lagen och förordningen endast kompletterar EU-förordningen bör återspeglas i respektive författnings namn.
EU-förordningen reglerar personlig skyddsutrustning inom medlemsstaterna på ett uttömmande sätt. Det innebär att den nuvarande lagen och förordningen om personlig skyddsutrustning för privat bruk bör upphöra att gälla liksom övriga bestämmelser i t.ex. myndighetsföreskrifter som genomför direktivet. Det innebär vidare att bestämmelserna om skyddsutrustning i 3 kap. 8 § arbetsmiljölagen inte bör tillämpas på sådan utrustning som omfattas av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och att de således bör undantas från tillämpningsområdet för 3 kap. 8 § nyssnämnda lag.
I 1 kap. arbetsmiljölagen, som bl.a. reglerar lagens tillämpningsområde, finns upplysningsbestämmelser som hänvisar till regleringar i andra författningar. I 1 kap. 2 § sjätte stycket arbetsmiljölagen finns exempelvis en upplysning om att bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen finns i en EU-förordning. En motsvarande hänvisning till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning bör tas in i lagen. Vissa justeringar bör även göras i lagen av redaktionella skäl. En följdändring bör också göras i arbetsmiljöförordningen.
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
Hänvisningsteknik
I den föreslagna lagen hänvisas till två EU-förordningar: EU:s förordning om personlig skyddsutrustning respektive marknadskontrollförordningen. Om en statisk hänvisningsteknik används innebär det att om någon av förordningarna ändras, behöver lagstiftaren överväga om någon ändring bör göras i den nationella lagstiftningen. En dynamisk hänvisningsteknik innebär däremot att lagstiftningen normalt sett inte behöver ändras. De aktuella lagbestämmelserna rör till stor del tvångsmedel eller liknande åtgärder. Beträffande marknadskontrollförordningen kan det förutses att den inom ett par år kommer att ersättas med en ny förordning. När det gäller EU:s förordning om personlig skyddsutrustning kan det inte förutses att den kommer att ändras i någon väsentlig omfattning under en förhållandevis lång tid. Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att det inte är förenat med några olägenheter att använda sig av en statisk hänvisningsteknik och att en sådan är lämpligast.
5.2. Ackreditering och teknisk kontroll
Bedömning: Det behövs inte några författningsändringar för att
komplettera artiklarna 20–36 om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Befintliga bestämmelser i lagen om ackreditering och teknisk kontroll samt förordningen om ackreditering och teknisk kontroll är tillräckliga. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) bör agera som anmälande myndighet enligt bestämmelserna i artikel 21–23 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
Skälen för bedömningen: Artiklarna 20–36 i EU:s förordning
om personlig skyddsutrustning innehåller bestämmelser om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse. Av artikel 20 framgår att medlemsstaterna ska anmäla vilka organ som fått i uppdrag att utföra bedömningarna.
I marknadskontrollförordningen finns bestämmelser om ackreditering av organ för bedömning av överensstämmelse, en ram
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
för marknadskontroll av produkter och för kontroll av produkter från tredjeländer samt allmänna principer för CE-märkning (artikel 1 i marknadskontrollförordningen). Reglerna om marknadskontroll och kontroll av produkter som förs in på marknaden ska tillämpas på personlig skyddsutrustning som omfattas av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning (se artikel 37 i den sistnämnda EU-förordningen). Ackrediteringsreglerna i marknadskontrollförordningen kompletterar regleringen i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
I Europaparlamentets och rådets beslut 768/2008/EG fastställs gemensamma principer och referensbestämmelser som är tänkta att användas i sektorsspecifik lagstiftning. För att säkerställa förenlighet med annan sektorsspecifik produktlagstiftning är artiklarna 20–36 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning nästan identiska med referensbestämmelserna i beslutet. De är därför också i princip identiska med bestämmelserna i marknadskontrollförordningen. Den sistnämnda EU-förordningen kompletteras, som ovan anförts, genom lagen om ackreditering och teknisk kontroll och den därtill hörande förordningen samt genom de föreskrifter och allmänna råd som Swedac har utfärdat. De regler som behövs för att komplettera bestämmelserna om anmälande myndigheter och anmälda organ i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning finns därför redan på plats.
I lagen om ackreditering och teknisk kontroll samt i förordningen (2009:895) med instruktion för Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll framgår att myndigheten ska anmäla och utöva tillsyn över anmälda organ. Om en annan myndighet bedöms ha bättre möjlighet att utföra dessa uppgifter i förhållande till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning finns det möjlighet att föreskriva om det. Det bedöms dock saknas skäl för att meddela sådana föreskrifter, varför Swedac bör vara den anmälande myndighet som medlemsstaterna enligt artikel 21.1 i EU-förordningen ska utse.
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
5.3. Marknadskontroll
5.3.1. Marknadskontrollmyndigheter
Förslag: Marknadskontrollen enligt EU:s förordning om
personlig skyddsutrustning och enligt den nya lagen ska utövas av de myndigheter som regeringen bestämmer.
Konsumentverket utses till marknadskontrollmyndighet för personlig skyddsutrustning som är avsedd för privat bruk, eller som kan komma att användas för privat bruk i inte obetydlig omfattning. Arbetsmiljöverket utses till marknadskontrollmyndighet för personlig skyddsutrustning som är avsedd för yrkesmässig användning eller som används yrkesmässigt.
Skälen för förslaget: Enligt artikel 37 i EU:s förordning om
personlig skyddsutrustning ska vad som föreskrivs i artiklarna 15.3 och 16–29 i marknadskontrollförordningen gälla. För att uppfylla kraven i marknadskontrollförordningen ska Sverige utse den eller de myndigheter som ska utföra marknadskontrollen.
För närvarande är Konsumentverket tillsynsmyndighet för personlig skyddsutrustning som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för privat bruk.
Arbetsmiljöverket utövar som huvudregel tillsyn över sådan personlig skyddsutrustning som syftar till att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Tillsynen omfattar även utformningen och tillverkningen av personlig skyddsutrustning.
Det framstår som ändamålsenligt att Konsumentverket och Arbetsmiljöverket fortsätter bedriva tillsyn inom sina nuvarande områden. Myndigheternas tillsynsområden är idag delvis överlappande, vilket innebär att de i viss utsträckning kan utöva tillsyn över samma personliga skyddsutrustning. Detta beror på att samma personliga skyddsutrustning kan användas av såväl konsumenter som arbetstagare. Användningsområdet kan dessutom variera över tid. En viss överlappning framstår därför som ofrånkomlig. En icke överlappande indelning riskerar dessutom att leda till att onödigt mycket resurser läggs på att utreda frågan om vilken myndighet som är ansvarig eller till att viss utrustning inte omfattas
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
av någon tillsyn. Den nuvarande ansvarsfördelningen mellan myndigheterna verkar också i praktiken ha fungerat väl. En ordning med delvis överlappande tillsynsområden bör därför väljas.
I regel är det enkelt att avgöra om en personlig skyddsutrustning är avsedd för privat bruk eller för yrkesmässig användning. En lämplig utgångspunkt vid avgränsningen av de båda myndigheternas marknadskontrollområden kan därför vara hur den personliga skyddsutrustningen är avsedd att användas. I vissa fall är det dock, som nyss anförts, inte möjligt att enkelt avgöra om personlig skyddsutrustning är avsedd för privat bruk eller för yrkesmässig användning. Det kan även förekomma att en produkt som ursprungligen var avsedd för t.ex. yrkesmässigt användning i viss utsträckning börjar användas för privat bruk. Det kan därför finnas skäl att även ta hänsyn till den faktiska användningen.
Konsumentverkets tillsynsområde motsvarar idag i princip personlig skyddsutrustning som är avsedd för privat bruk, eller som kan komma att användas för privat bruk i inte obetydlig omfattning. Konsumentverkets marknadskontrollområde bör därför avgränsas till att omfatta sådan personlig skyddsutrustning.
Arbetsmiljöverkets nuvarande tillsynsområde motsvarar i princip personlig skyddsutrustning som är avsedd för yrkesmässig användning. Ibland kan det dock förekomma att personlig skyddsutrustning som är avsedd för konsumenter ändå används yrkesmässigt. I en del av dessa fall kan det vara lämpligt att Arbetsmiljöverket kan utöva marknadskontroll. Arbetsmiljöverkets marknadskontrollområde bör därför regleras på ett sådant sätt att det omfattar såväl personlig skyddsutrustning som är avsedd för yrkesmässig användning som personlig skyddsutrustning som faktiskt används yrkesmässigt.
Den föreslagna ordningen ger myndigheterna möjlighet att dela upp marknadskontrollen mellan sig på ett ändamålsenligt sätt, utan att den innebär något egentligt avsteg från hur tillsynen sköts idag. Den säkerställer dessutom att åtminstone en marknadskontrollmyndighet är ansvarig i varje enskilt fall. Det får förutsättas att myndigheterna vid behov samråder om den närmare ansvarsfördelningen.
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
5.3.2. Hjälp av Polismyndigheten
Förslag: Polismyndigheten ska på begäran lämna Konsument-
verket och Arbetsmiljöverket den hjälp som behövs när respektive myndighet vidtar åtgärder enligt artikel 19 i marknadskontrollförordningen.
En sådan begäran får göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.
Skälen för förslaget:
Artikel 19 i marknads-
kontrollförordningen ger marknadskontrollmyndigheterna vissa befogenheter i samband med marknadskontrollen, bl.a. rätt till tillträde till lokaler och rätt att förstöra produkter. I samband med detta kan marknadskontrollmyndigheterna behöva hjälp med att t.ex. få tillträde till utrymmen och få skydd för sin personal. Som ett komplement till bestämmelserna i förordningen bör en reglering införas som ger Polismyndigheten möjlighet att hjälpa marknadskontrollmyndigheterna när de vidtar åtgärder enligt artikel 19. På produktsäkerhetens område finns redan en möjlighet för tillsynsmyndigheten att få hjälp av Polismyndigheten (26 § tredje stycket produktsäkerhetslagen). När det gäller personlig skyddsutrustning för arbetstagare har dessutom Arbetsmiljöverket möjlighet att enligt 7 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen få hjälp av Polismyndigheten med handräckning.
Hjälp från Polismyndigheten bör endast kunna erhållas i sådana situationer då det finns ett verkligt behov av myndighetens särskilda befogenheter att använda våld. Detta får anses vara fallet om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
5.3.3. Förelägganden och förbud i samband med marknadskontroll
Förslag: Konsumentverket och Arbetsmiljöverket får meddela
de förelägganden och förbud som i ett enskilt fall behövs för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas.
Ett sådant föreläggande eller förbud ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Detsamma gäller ett beslut enligt marknadskontrollförordningen.
Konsumentverket och Arbetsmiljöverket får bestämma att förelägganden, förbud och beslut ska gälla omedelbart.
Skälen för förslaget
Syftet med marknadskontrollen
Syftet med marknadskontrollen är att säkerställa att produkter som inte uppfyller kraven i EU-lagstiftningen dras tillbaka, förbjuds eller förhindras att tillhandahållas på marknaden (artikel 16.2 i marknadskontrollförordningen). Om Konsumentverket eller Arbetsmiljöverket har tillräckliga skäl att anta att en personlig skyddsutrustning utgör risk för människors hälsa eller säkerhet ska myndigheten göra en utvärdering som omfattar alla relevanta krav. Konstaterar myndigheten att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven ska den utan dröjsmål ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder, dra tillbaka den från marknaden eller återkalla den under viss tid (artikel 38.1 EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Vidare ska medlemsstaterna på lämpligt sätt se till att det inrättas förfaranden för att kontrollera att korrigerande åtgärder har vidtagits (18.2 i marknadskontrollförordningen).
Förelägganden och förbud
Av marknadskontrollförordningen följer att medlemsstaterna ska anförtro marknadskontrollmyndigheterna de befogenheter och resurser som krävs för att dessa ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt (artikel 18.3). Konsumentverket och Arbetsmiljöverket
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
har redan vissa befogenheter genom att en del av artiklarna är direkt tillämpliga för myndigheterna (artikel 19 och 27–29). För att myndigheterna ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt bör de även i övrigt kunna meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas.
Vite
Konsumentverket och Arbetsmiljöverket har redan i dag möjlighet att förena förelägganden och förbud med vite vid tillsyn enligt lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk och arbetsmiljölagen. För att de förelägganden, förbud och andra beslut som Konsumentverket och Arbetsmiljöverket fattar enligt den föreslagna lagen eller enligt marknadskontrollförordningen ska få genomslag bör besluten förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Myndigheterna har därmed möjlighet att i det enskilda fallet avstå från att använda vite när det inte är påkallat. För viten i allmänhet gäller lagen (1985:206) om viten.
Omedelbart verkställbara beslut
Om Konsumentverket eller Arbetsmiljöverket konstaterar att ett föreläggande eller ett förbud ska meddelas finns det ofta ett behov av att beslutet ska gälla omedelbart. Det kan t.ex. finnas risk för att personer förolyckas eller blir allvarligt skadade om den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Även vid beslut enligt marknadskontrollförordningen kan besluten behöva verkställas snabbt. När myndigheten behöver få tillträde till lokaler, upplysningar, handlingar, varuprover eller liknande för att utreda risken för människors hälsa och säkerhet är det ofta angeläget att handläggningen inte förhalas genom att myndigheten blir tvungen att invänta ett lagakraftvunnet avgörande. Detta gäller särskilt när det är fråga om åtgärder som behövs för att utreda hur stor risk som den personliga skyddsutrustningen medför.
Mot denna bakgrund bör marknadskontrollmyndigheterna ges möjlighet att bestämma att deras beslut enligt såväl den föreslagna
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
lagen som enligt marknadskontrollförordningen ska gälla omedelbart.
5.3.4. Ersättning för kostnader
Förslag: En ekonomisk aktör ska ersätta Konsumentverket
respektive Arbetsmiljöverket för kostnader för provtagning och undersökning av prover, om det visar sig att personlig skyddsutrustning som genomgått provtagning inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Den ekonomiska aktören ska kunna få ersättning för varuprover och liknande om det finns särskilda skäl för det.
Skälen för förslaget: En ekonomisk aktör är enligt gällande rätt
skyldig att efter uppmaning till respektive myndighet kostnadsfritt lämna de provexemplar och liknande av skyddsutrustning som behövs för tillsynen (6 § första stycket 2 lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk respektive 7 kap.3 och 5 §§arbetsmiljölagen). I fråga om personlig skyddsutrustning för privat bruk är det dock endast tillverkaren eller dennes representant som kan bli skyldig att betala kostnaderna för provtagning och undersökning av prover om den inte uppfyller kraven (5 § förordningen om personlig skyddsutrustning för privat bruk). I fråga om personlig skyddsutrustning för arbetstagare ska den som är föremål för tillsyn enligt 7 kap. arbetsmiljölagen ersätta tillsynsmyndigheterna för sådana kostnader för undersökning av prov som har varit skäligen påkallade (22 § arbetsmiljöförordningen).
På produktsäkerhetsområdet gäller som utgångspunkt att en näringsidkare ska ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prover, om varan vid undersökningen visar sig vara farlig (11 § produktsäkerhetsförordningen). Importören och distributören har långtgående skyldigheter, ibland lika långtgående som tillverkaren (se artikel 10–12 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Tillverkarens representant kan dessutom ges fullmakt att i hög utsträckning utföra tillverkarens uppgifter (se artikel 9). Provtagning kan ske hos samtliga ekonomiska aktörer (se artikel 19 i marknadskontrollförordningen). Med hänsyn till det långtgående ansvar som
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
samtliga ekonomiska aktörer har saknas det skäl att begränsa skyldigheten att ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prover i den nya lagen. Samtliga ekonomiska aktörer bör därför kunna bli skyldiga att betala sådan ersättning. Skyldigheten bör enbart kunna uppstå om det har varit befogat att genomföra provtagningen, dvs. om det visar sig att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
I produktsäkerhetslagen finns en bestämmelse om att näringsidkare har rätt till ersättning för varuprover och liknande som lämnas enligt den lagen, om det finns särskilda skäl för det (34 § första stycket). Det framstår som rimligt att en sådan rätt införs för samtliga ekonomiska aktörer i den nya lagen.
5.3.5. Tystnadsplikt och sekretess
Förslag: Den som har tagit befattning med ett ärende som gäller
marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning eller lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon vid kontrollen har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet ska i stället offentlighets- och sekretesslagen tillämpas. En ändring görs i bilagan till offentlighets- och sekretessförordningen så att den verksamhet som Arbetsmiljöverket ska ansvara för omfattas av sekretess.
Bedömning: Någon kompletterande sekretessbestämmelse
behövs inte för Konsumentverket.
Skälen för förslaget och bedömningen
Konfidentialitet och tystnadsplikt i EU-förordningarna
Av artikel 24.10 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning framgår att personalen vid ett organ för bedömning av överensstämmelse ska iaktta tystnadsplikt beträffande all information som erhålls när organet utför sina uppgifter, utom gentemot behöriga myndigheter. Vidare framgår att ägande-
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
rättigheter ska skyddas. Av artikel 19.5 i marknadskontrollförordningen framgår även att marknadskontrollmyndigheterna ska iaktta konfidentialitet när det är nödvändigt för att skydda affärshemligheter eller personuppgifter, dock utan inskränkning av kravet på att information ska offentliggöras i så stor omfattning som möjligt för att användarnas intressen ska skyddas. Den information som framförallt bör hemlighållas enligt den EU-rättsliga regleringen om konfidentialitet och tystnadsplikt är uppgifter om enskildas affärs- eller driftsförhållanden.
Sekretess i det allmännas verksamhet
De uppgifter som de svenska myndigheterna kan komma att ta emot med anledning av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning omfattas av offentlighetsprincipen. Principen innebär att allmänheten ska ha rätt till insyn i myndigheternas verksamhet. Denna princip kommer till uttryck bl.a. genom reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen om rätten att ta del av allmänna handlingar.
Begränsningar av offentlighetsprincipen finns framförallt i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Sekretess innebär ett förbud att röja en uppgift, oavsett om det sker genom utlämnande av handling eller genom att röja uppgiften muntligen eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Sekretess innebär alltså såväl handlingssekretess som tystnadsplikt. Förbudet att röja eller utnyttja uppgifter gäller för myndigheter. Det gäller även för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund (2 kap. 1 § OSL).
Sekretessbestämmelser till skydd för rikets förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation har placerats i 15 kap. OSL. Sekretessbestämmelser till skydd främst för myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn har placerats i 17 kap. OSL. Sekretessbestämmelser till skydd för enskilds ekonomiska och personliga förhållanden finns i 21–40 kap. OSL.
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
Sekretess på grund av avtal med mellanfolklig organisation
Sekretess gäller hos en statlig myndighet i verksamhet som avses i 30 kap. 23 § OSL för sådan uppgift som en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt. Det är fråga om s.k. absolut sekretess eftersom bestämmelsen saknar skaderekvisit. De sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. 15–27 §§ och 28 § första stycket OSL får inte tillämpas i strid med vad som avtalats. Bestämmelsen omfattar både uppgifter som myndigheten har fått från utlandet och uppgifter som myndigheten har inhämtat i Sverige med stöd av avtalet (30 kap. 24 § OSL). I begreppet avtal anses ingå bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. förordningar och direktiv m.m. som utfärdas av EU:s institutioner. För att bestämmelsen ska bli tillämplig krävs att det aktuella avtalet eller rättsakten innehåller en klausul eller artikel om att uppgiften inte får lämnas vidare i det aktuella fallet. Artikel 24.10 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och 19.5 i marknadskontrollförordningen är sådana artiklar. Det innebär att bestämmelserna i dessa artiklar är tillämpliga för svenska myndigheter, med de begränsningar som följer av artiklarna och 30 kap. 24 § OSL.
Behovet av införandet av regler om tystnadsplikt
Myndigheter kan ibland behöva anlita extern hjälp för att utföra sina uppgifter. En myndighet kan t.ex. behöva konsultera teknisk expertis för att kunna avgöra om personlig skyddsutrustning uppfyller vad som krävs. Ofta torde dessa personer få en sådan anknytning till myndigheten att de i enlighet med 2 kap. 1 § OSL omfattas av sekretessregleringen. Uppgifter som kommer fram vid marknadskontroll av personlig skyddsutrustning kan dock behöva hanteras av en vidare krets av personer än de som omfattas av denna reglering. Det bör därför införas en tystnadsplikt för den som i annan verksamhet än det allmännas befattat sig med uppgifter i ett ärende om personlig skyddsutrustning (jfr 35 § produktsäkerhetslagen).
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
Sekretess hos Konsumentverket
I OSL finns inte någon sekretessbestämmelse som särskilt tar sikte på den typ av tillsynsverksamhet som Konsumentverket ska bedriva i egenskap av marknadskontrollmyndighet.
Sekretess gäller dock, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i tillsyn över näringslivet. Sekretessen gäller för uppgift om enskilds affärs- eller driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (30 kap. 23 § första stycket OSL).
Enligt 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), förkortad OSF, gäller sekretess i statliga myndigheters verksamhet som består i bl.a. tillsyn över näringslivet i den utsträckning som anges i bilagan till förordningen. Omfattningen av sekretessen hos de berörda myndigheterna ser ut på olika sätt. För tillsyn hos Konsumentverket gäller sekretess, om inte intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön, eller redligheten i handeln eller liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgifter bör lämnas ut. Bestämmelsen är alltså inte begränsad till någon särskild tillsynsverksamhet hos myndigheten.
Sekretess hos Arbetsmiljöverket
Sekretess gäller i Arbetsmiljöverkets tillsynsverksamhet i bl.a. ärenden enligt lagstiftningen om arbetsmiljön eller om reglering av arbetstid eller annars i ärende om arbetarskydd för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs (28 kap. 14 § OSL).
När det gäller enskilds affärs- eller driftsförhållanden gäller i dag 28 kap. 15 § OSL, där det anges att sekretess gäller i ärende enligt lagstiftningen om arbetsmiljön, om reglering av arbetstid eller om arbetstillstånd för utlänning för sådan uppgift om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Enligt andra stycket gäller dock sekretessen inte vid tillsyn över produktsäkerheten hos varor som är avsedda för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter, om intresset av allmän kännedom om
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
förhållanden som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut.
Behov av kompletterande regler om sekretess
Som framgår av tidigare avsnitt saknas det behov av att införa ytterligare bestämmelser om sekretess för Konsumentverkets marknadskontroll, eftersom den nuvarande regleringen redan är tillräcklig för att tillgodose de krav på sekretess som EUförordningarna uppställer.
Arbetsmiljöverkets tillsynsverksamhet omfattas idag av sekretess genom 28 kap. 14 och 15 §§ OSL, eftersom tillsynen sker med stöd av arbetsmiljölagen som är en lagstiftning om arbetsmiljön. EU:s förordning om personlig skyddsutrustning reglerar inte arbetsmiljön specifikt och kan därför inte anses utgöra lagstiftning om arbetsmiljön. Följaktligen kan inte heller den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser anses vara en sådan lagstiftning. När tillsynsverksamheten nu övergår till att regleras genom nyssnämnda regelverk kommer den inte att omfattas av sekretess enligt 28 kap. 14 och 15 §§ OSL. Det kommer dock även i framtiden att finnas ett behov av att sekretessbelägga t.ex. affärshemligheter. Det finns således ett behov av att införa regler om sekretess som omfattar Arbetsmiljöverkets marknadskontroll av utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning.
Ett alternativ är att ändra tillämpningsområdet för 28 kap. 14 och 15 §§ OSL så att paragraferna även fortsättningsvis omfattar Arbetsmiljöverkets tillsyn av utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning. Ett annat alternativ är att utforma sekretessregleringen på ett sätt som motsvarar den som gäller för Konsumentverkets marknadskontroll, dvs. genom att införa en ändring i bilagan till OSF med stöd av 9 § första stycket OSF och 30 kap. 23 § OSL.
28 kap. 14 och 15 §§ OSL reglerar sekretessen för arbetarskydd i en vidare bemärkelse, medan 30 kap. 23 § OSL reglerar sekretessen vid tillsyn som utövas av statliga myndigheter. Det har inte framkommit annat än att regleringen har fungerat väl för Konsumentverkets tillsynsverksamhet. Det saknas skäl att anta att
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
behovet av sekretess kommer att vara annorlunda när Arbetsmiljöverket är marknadskontrollmyndighet. Den EUrättsliga regleringen av konfidentialitet och tystnadsplikt är dessutom densamma oavsett om det är Konsumentverket eller Arbetsmiljöverket som är marknadskontrollmyndighet, vilket talar för att sekretessen bör regleras på ett likartat sätt hos de båda myndigheterna. En likformighet i sekretessregleringen säkerställer dessutom att samma skydd gäller oavsett om ett marknadskontrollärende hamnar hos Konsumentverket eller Arbetsmiljöverket.
Mot bakgrund av det ovan anförda bör Arbetsmiljöverkets marknadskontroll omfattas av en sekretessreglering som motsvarar den som gäller för Konsumentverkets marknadskontroll. Det kan åstadkommas genom att ett tillägg som omfattar Arbetsmiljöverkets marknadskontroll införs i bilagan till OSF. Allmänhetens intresse av att få ta del av Arbetsmiljöverkets beslut i ärenden om marknadskontroll är dock så starkt att besluten bör undantas från sekretesskyddet. Vidare bör uppgifter om förhållanden som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln lämnas ut om intresset av allmän kännedom har sådan vikt att de bör lämnas ut, vilket motsvarar vad som gäller för Konsumentverkets marknadskontroll. Undantaget behövs bl.a. för att det ska vara möjligt att informera om personlig skyddsutrustning som inte uppfyller gällande krav.
5.3.6. Sekretessbrytande bestämmelser
Förslag: Respektive marknadskontrollmyndighet ska lämna den
andra myndigheten de uppgifter som behövs för att denna ska kunna utföra sin marknadskontroll enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
Skälen för förslaget: Sekretess gäller enligt OSF som
huvudregel även i förhållande till andra myndigheter (8 kap. 1 §). Det gäller dock inte om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
sekretessen ska skydda (10 kap. 27 § första stycket). Sekretessen gäller inte heller om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning (10 kap. 28 § första stycket).
Uppdelningen av marknadskontrollen mellan Konsumentverket och Arbetsmiljöverket förutsätter att myndigheterna har möjlighet att samarbeta på ett fullgott sätt, särskilt med tanke på att deras marknadskontrollområden föreslås bli delvis överlappande (jfr avsnitt 5.3.1). När ett marknadskontrollärende har påbörjats hos den ena myndigheten kan det visa sig att den personliga skyddsutrustningen i själva verket tillhör den andra myndighetens marknadskontrollområde. Det kan också inträffa att en av myndigheterna får in uppgifter som visar sig vara av stor betydelse för den andra myndighetens verksamhet.
För att myndigheterna ska kunna bedriva en effektiv marknadskontroll förutsätts att de kan lämna över uppgifter till varandra när det behövs för att den andra myndigheten ska kunna utföra sin marknadskontroll. Detta kan också underlätta för den enskilde ekonomiska aktören, som på så sätt kan undgå att behöva lämna in samma uppgifter till båda myndigheterna. Bestämmelsen i 10 kap. 27 § OSL ska tillämpas restriktivt och ger därmed inte det utrymme som behövs för samarbetet.
Det bör därför införas s.k. sekretessbrytande bestämmelser så att marknadskontrollmyndigheterna kan lämna de uppgifter som den andra myndigheten behöver för att utföra sin marknadskontroll. Det uppnås genom att bestämmelser om att myndigheterna ska lämna över uppgifterna införs. Bestämmelserna kan med stöd av 10 kap. 28 § första stycket OSL införas i förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
5.4. Sanktionsavgift
Förslag: En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en
sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite.
I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39–43 §§produktsäkerhetslagen tillämpas.
Skälen för förslaget
EU-förordningens regler om sanktioner
Enligt artikel 45 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för ekonomiska aktörers överträdelser av bestämmelserna i förordningen. För allvarliga överträdelser får straffrättsliga påföljder införas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Nuvarande sanktionssystem på konsumentområdet
På konsumentområdet finns idag en möjlighet för Konsumentverket att ansöka hos domstol om utdömande av sanktionsavgift om en näringsidkare, eller någon som handlar på näringsidkarens vägar, uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de krav som ställs upp för personlig skyddsutrustning för privat bruk. I fråga om sanktionsavgiften gäller enligt 9 § lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk vad som föreskrivs i 37 § andra stycket och 38–43 §§produktsäkerhetslagen.
Av hänvisningen till produktsäkerhetslagen följer att sanktionsavgift inte får tas ut av någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Vidare följer bl.a. att frågor om påförande av sanktionsavgift prövas av förvaltningsrätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten. I de paragrafer till vilka hänvisning görs finns även regler om beräkning av avgiftens storlek, preskription, avgiftens betalning och om att avgift inte ska dömas ut i ringa fall.
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
Nuvarande sanktionssystem på arbetsmiljöområdet
På arbetsmiljöområdet finns idag en möjlighet för Arbetsmiljöverket att besluta om sanktionsavgift genom avgiftsförelägganden. De förelägganden om sanktionsavgift som myndigheten meddelar gäller som en domstols lagakraftvunna avgörande, om föreläggandet godkänns av den som åläggs att betala avgiften. Godkänns inte avgiftsföreläggandet har Arbetsmiljöverket möjlighet att ansöka hos förvaltningsrätt om att sanktionsavgiften ska tas ut (8 kap.6 a och 7 §§arbetsmiljölagen).
Arbetsmiljöverket har bemyndigats att meddela föreskrifter om vilka överträdelser som ska kunna leda till sanktionsavgift och hur avgifterna ska beräknas. Det är först när sådana föreskrifter har meddelats som myndigheten har möjlighet att besluta om sanktionsavgifter (8 kap. 5 § arbetsmiljölagen och 18 § första stycket 1 arbetsmiljöförordningen). När det gäller personlig skyddsutrustning har föreskrifter om sanktioner endast meddelats avseende skyldigheten att upprätta en försäkran om överensstämmelse.
Arbetsmiljöverket kan ta ut sanktionsavgift av tillverkaren eller dennes representant oavsett om överträdelsen har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det råder alltså ett s.k. strikt ansvar. Avgiften får dock sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ringa, ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften (8 kap.5 och 6 §§arbetsmiljölagen).
Sanktionsavgift får inte tas ut för en gärning som omfattas av ett föreläggande eller förbud enligt arbetsmiljölagen. Det finns även särskilda regler om preskription och avgiftens betalning (8 kap.5 a, 8 och 10 §§arbetsmiljölagen).
Behovet av sanktionsavgifter
Enligt uppgift från tillsynsmyndigheterna har de hittills inte använt sig av sanktionsavgifter i någon större utsträckning. I den mån det saknas möjligheter att komma till rätta med överträdelser på frivillig väg används i stället förelägganden och förbud, som även kan förenas med vite. Samtidigt har myndigheterna uttryckt att det finns ett behov av att i vissa fall kunna använda sanktionsavgifter.
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
Det kan t.ex. röra sig om situationer då en näringsidkare medvetet bryter mot kraven som gäller för personlig skyddsutrustning.
Redan risken att drabbas av sanktionsavgift kan avhålla näringsidkare från att bryta mot kraven som gäller för personlig skyddsutrustning. En sådan avhållande effekt skulle inte kunna uppnås enbart med förelägganden eller förbud, eftersom de endast gäller framåt i tiden. Sanktionsavgiften behövs också för att komma till rätta med oseriösa näringsidkare som annars kan skaffa sig ekonomiska fördelar genom att bryta mot regelverket som gäller för personlig skyddsutrustning. Utan en sådan möjlighet skulle näringsidkare riskfritt kunna begå överträdelser till dess att de upptäcks och får ett föreläggande eller förbud meddelat mot sig vid vite.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan det konstateras att det finns ett behov hos tillsynsmyndigheterna av att i vissa fall kunna använda sig av sanktionsavgifter. Marknadskontrollmyndigheterna bör därför ges denna möjlighet.
Hur bör sanktionsavgiften regleras i den nya lagen?
Som framgått ovan finns i dag två olika system som reglerar möjligheten att ta ut sanktionsavgifter, vilket hänger samman med de två olika regelverk som gäller för personlig skyddsutrustning. Framöver kommer i stället ett regelverk att gälla, nämligen EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Den gör ingen skillnad mellan personlig skyddsutrustning för privat bruk och personlig skyddsutrustning som används av arbetstagare. Ett gemensamt sanktionssystem bör därför gälla för all personlig skyddsutrustning.
EU:s förordning om personlig skyddsutrustning innehåller många olika regler som de ekonomiska aktörerna ska uppfylla. Det är svårt att på förhand avgöra till vilka av dessa bestämmelser som en sanktionsavgift behöver kopplas, vilket talar för ett system av mer generell karaktär. Det kan dessutom antas att den avhållande effekten hos ett sådant system blir större, jämfört med om sanktionsavgifterna endast knyts till vissa specifika bestämmelser i förordningen.
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
En del av reglerna i EU-förordningen är sådana att de inte ger något utrymme till bedömningar av på vilket sätt de ska uppfyllas, se t.ex. artikel 8.8 om tillverkarens skyldighet att lämna en EUförsäkran om överensstämmelse. Andra regler innehåller dock rekvisit som kräver mer komplicerade bedömningar. Regler av det senare slaget lämpar sig mindre väl för ett sanktionssystem med strikt ansvar. Artikel 8.9 förutsätter t.ex. en bedömning av vad en tillverkare anser eller har skäl att tro angående om den personliga skyddsutrustning som denne har släppt ut på marknaden uppfyller kraven i förordningen. Det har inte framkommit annat än att det kan uppkomma situationer då det finns behov av att kunna meddela sanktionsavgifter även för överträdelser av regler som innehåller sådana mer komplicerade bedömningsmoment. Andra regler som till synes framstår som enkla kan i praktiken innehålla förhållandevis svåra bedömningsmoment, vilket kan anses tala för att de bör avgöras av domstol i första instans.
Det ovan anförda talar för att ett sanktionsavgiftssystem som liknar det som idag gäller enligt lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk bör införas i den nya lagen. Nackdelarna med ett sådant system, som alltså innebär att marknadskontrollmyndigheterna lämnar in en ansökan om utdömande av en sanktionsavgift till domstol, är bl.a. att det kan ge upphov till en ökad måltillströmning hos domstolarna och ta mer tid i anspråk hos myndigheterna. Det skulle leda till högre kostnader för samtliga berörda. Risken för en ökad måltillströmning och längre tidsåtgång måste dock bedömas utifrån hur ofta myndigheterna i praktiken kan antas komma att ansöka om utdömande av sanktionsavgift.
Tillsynsmyndigheterna har hittills inte ansett sig behöva använda sanktionsavgifter i någon större utsträckning. Det saknas skäl att anta att sanktionsavgifterna kommer att behöva användas i hög utsträckning i framtiden. Den låga sannolikheten för att måltillströmningen till domstolarna väsentligt skulle öka respektive risken för längre tidsåtgång måste under alla förhållanden vägas mot betydelsen av att marknadskontrollmyndigheterna har de verktyg som behövs för att kunna bedriva en effektiv marknadskontroll.
Sanktionsavgiften enligt lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk har en direkt koppling till produktsäkerhetslagen.
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
Samma modell har använts i flertalet författningar på produktsäkerhetsområdet, däribland lagen (2011:579) om leksakers säkerhet, lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar samt radioutrustningslagen (2016:392). Mot denna bakgrund, och med hänsyn till vad som anförts ovan, bör den sanktionsmodell som gäller enligt nyss nämnda lagar användas även i den nya lagen. För att det inte ska vara möjligt att kringgå reglerna bör den ekonomiska aktören också ansvara för den som handlar på dennes vägnar.
En sanktionsavgift bör inte kunna meddelas för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. För att uppnå enhetlighet i regelverket beträffande påförande av sanktionsavgifter för personlig skyddsutrustning bör vidare 37 § andra stycket och 39–43 §§produktsäkerhetslagen fortsättningsvis gälla i fråga om sanktionsavgifter för all sådan skyddsutrustning.
Sammanfattningsvis bör ett system motsvarande det som redan i dag gäller för personlig skyddsutrustning för privat bruk, och som används även inom viss annan lagstiftning på produktsäkerhetsområdet, införas för all personlig skyddsutrustning.
5.5. Språk
Förslag: Bruksanvisningar och information som riktar sig till
konsumenter och andra slutanvändare ska vara skriven på svenska. Detsamma gäller identifieringsmärkningar som innehåller ord eller meningar.
En EU-försäkran om överensstämmelse ska vara skriven på svenska eller engelska.
Skälen för förslaget: Av artikel 8.7 i EU:s förordning om
personlig skyddsutrustning följer att tillverkare ska se till att bruksanvisning och information som tillhandahållas med den personliga skyddsutrustningen lätt kan förstås av konsumenter och andra slutanvändare. En motsvarande regel för importören finns i artikel 10.4. Distributören är enligt artikel 11.2 skyldig att kontrollera att tillverkaren och importören har uppfyllt sina
Ds 2017:23 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning
skyldigheter i detta avseende. Bilaga II, punkt 2.12, i EUförordningen innehåller även ett krav på att identifieringsmärkning som innehåller ord eller meningar ska vara avfattade på ett språk som lätt kan förstås av konsumenter och andra slutanvändare. I artiklarna 8.7, 11.2 samt i bilaga II, punkt 2.12, i EU-förordningen anges att medlemsstaterna ska fastställa vilket språk som uppfyller detta krav.
Av artikel 15.2 framgår att EU-försäkran om överensstämmelse ska översättas till det eller de språk som krävs av den medlemsstat där den personliga skyddsutrustningen släpps ut eller tillhandahålls på marknaden.
De aktuella bestämmelserna förutsätter att det meddelas nationella föreskrifter som närmare preciserar vilket språk som ska användas. Detta kan ske genom verkställighetsföreskrifter i förordningen med kompletterande bestämmelser till EUförordningen. Något särskilt bemyndigande för regeringen att meddela sådana föreskrifter behövs inte.
Det torde inte råda några tveksamheter kring vilket språk som de flesta konsumenter och slutanvändare i Sverige lättast kan förstå. För bruksanvisning och information som riktar sig till konsumenter och andra slutanvändare bör därför föreskrivas ett krav på att de ska vara skrivna på svenska.
Identifieringsmärkningar kan ha betydelse för konsumentens eller slutanvändarens hälsa och säkerhet. I de fall märkningen innehåller ord eller meningar bör de därför också vara skrivna på svenska.
En EU-försäkran om överensstämmelse riktar sig inte i första hand till konsumenter eller andra slutanvändare, utan är framförallt av betydelse för de myndigheter som ska kontrollera att den personliga skyddsutrustningen uppfyller gällande krav. Myndigheter torde inte ha några större svårigheter att hantera en EUförsäkran om överensstämmelse som är skriven på engelska. Det framstår mot denna bakgrund som onödigt betungande att ställa upp som krav att EU-försäkran om överensstämmelse i samtliga fall ska översättas till svenska. När det gäller EU-försäkran om överensstämmelse bör kravet i stället vara att den ska vara skriven på svenska eller engelska.
Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning Ds 2017:23
5.6. Överklagande
Förslag: Marknadskontrollmyndigheternas beslut om att
meddela förbud och förelägganden samt beslut ifråga om ekonomisk ersättning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Skälen för förslaget: Enligt 13 § lagen om personlig
skyddsutrustning för privat bruk får Konsumentverkets beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol om de innebär att en näringsidkare föreläggs att lämna tillträde till utrymmen eller att lämna upplysningar, handlingar, varuprover och liknande. Detsamma gäller Konsumentverkets beslut om föreläggande att upphöra med att föra ut en vara på marknaden eller återkalla den på grund av att den är CE-märkt i strid med gällande krav. Även beslut om skyldighet att betala kostnader för provtagning och undersökning av prover som har fattats med stöd av lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Beslut om personlig skyddsutrustning som Arbetsmiljöverket fattar med stöd av arbetsmiljölagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (9 kap. 2 § arbetsmiljölagen).
Vid överklagande till kammarrätten av såväl Konsumentverkets som Arbetsmiljöverkets beslut krävs prövningstillstånd.
Möjligheterna att överklaga marknadskontrollmyndigheternas beslut bör motsvara ovanstående ordning. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till Kammarrätten.
Behörig domstol att behandla överklaganden av Konsumentverkets och Arbetsmiljöverkets beslut är allmän förvaltningsdomstol. Av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar följer att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först har prövats. Eftersom Konsumentverket ligger i Karlstad ska den myndighetens beslut överklagas till Förvaltningsrätten i Karlstad. Arbetsmiljöverkets beslut ska överklagas till Förvaltningsrätten i Stockholm eftersom verket ligger i Stockholm.
6. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Förslag: Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s
förordning om personlig skyddsutrustning ska träda i kraft den 21 april 2018, då den nuvarande lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk ska upphöra att gälla.
Även förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska träda i kraft den 21 april 2018. Den nuvarande förordningen om personlig skyddsutrustning för privat bruk ska upphöra att gälla vid samma tidpunkt.
Förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av den upphävda lagen och förordningen ska fortfarande gälla.
Bedömning: Någon övergångsbestämmelse om att den
upphävda lagen respektive förordningen ska vara fortsatt tillämplig i vissa fall behövs inte.
Skälen för förslaget och bedömningen: EU:s förordning om
personlig skyddsutrustning ska tillämpas fr.o.m. den 21 april 2018, med undantag för artiklarna 20–36 och artikel 44, som började tillämpas den 21 oktober 2016, och artikel 45.1, som ska börja tillämpas fr.o.m. den 21 mars 2018. Den 21 april 2018 upphör det tidigare direktivet på området att gälla.
Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning bör träda i kraft samtidigt som EUförordningen börjar tillämpas i dess helhet. Vid samma tidpunkt bör den nuvarande lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk upphöra att gälla.
Förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning bör, liksom lagen, träda
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Ds 2017:23
i kraft den 21 april 2018. Den nuvarande förordningen om personlig skyddsutrustning för privat bruk bör upphöra att gälla vid denna tidpunkt.
För tydlighets skull bör det anges att förelägganden och förbud som meddelats enligt den upphävda lagen och förordningen fortfarande gäller.
Enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning får personlig skyddsutrustning som är förenlig med direktivet om personlig skyddsutrustning, och som släppts ut på marknaden före den 21 april 2019, fortsätta att tillhandahållas även om produkterna inte skulle uppfylla kraven i EU-förordningen (artikel 47). Efter den 21 april 2023 ska dock EG-typintyg och beslut om godkännande som utfärdats med stöd av det tidigare direktivet inte längre gälla (artikel 47.2). Eftersom det alltså följer av EUförordningen – som är direkt tillämplig i medlemsstaterna – att det tidigare direktivet ska tillämpas på produkter som släppts ut på marknaden före den 21 april 2019, bör någon övergångsbestämmelse om den upphävda lagens respektive förordningens fortsatta giltighet under viss tid inte föreslås.
7. Konsekvenser
Bedömning: Förslagen innebär att den svenska regleringen av
personlig skyddsutrustning blir mer enhetlig och lättöverskådlig.
Förslagen medför inte några ökade kostnader för företag som uppfyller kraven som gäller för personlig skyddsutrustning. Dessa företag kommer, till skillnad mot vad som gäller idag, under vissa förutsättningar att ha möjlighet att få ersättning för varuprover och liknande vid marknadskontrollmyndigheternas tillsyn.
Företag kan i större utsträckning antas komma att avhålla sig från att bryta mot reglerna om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning eftersom fler regler kan leda till beslut om sanktionsavgift.
Förslagen leder inte till annat än marginella kostnadsökningar för Arbetsmiljöverket, Konsumentverket, förvaltningsdomstolarna och Polismyndigheten.
Möjligheterna att bedriva en effektiv marknadskontroll främjas genom det nya sanktionssystemet och samarbetet mellan myndigheterna underlättas genom att s.k. sekretessbrytande bestämmelser införs.
Förslagen bedöms inte medföra några ökade kostnader för andra statliga myndigheter, kommuner eller landsting.
Skälen för bedömningen
Regelverkets utformning
Förslagen i denna promemoria syftar framför allt till att anpassa det nationella regelverket till EU:s förordning om personlig
Konsekvenser Ds 2017:23
skyddsutrustning, som är direkt tillämplig i medlemsstaterna. Utformningen och tillverkningen av personlig skyddsutrustning regleras idag i ett flertal lagar, förordningar och föreskrifter (se avsnitt 4). Den nationella regleringen kommer genom förslagen att återfinnas i en lag med därtill hörande förordning, vilket innebär att den blir mer lättöverskådlig. Större enhetlighet kommer också att uppnås genom att ett gemensamt system för sanktionsavgifter som liknar sådana som redan förekommer på produktsäkerhetsområdet införs (se avsnitt 5.4).
Konsekvenser för företag
Förslagen innebär inte att några ytterligare skyldigheter läggs på de ekonomiska aktörer som uppfyller kraven som gäller för personlig skyddsutrustning. Företagen som följer dessa krav kommer därmed inte att drabbas av ökade kostnader. De kommer däremot att kunna få kostnader för varuprover och liknande ersatta om det finns särskilda skäl för det (se avsnitt 5.3.4), vilket inte är möjligt idag.
Samarbetet mellan myndigheterna underlättas genom förslaget om att införa s.k. sekretessbrytande bestämmelser. Den marknadskontrollmyndighet som har en uppgift som behövs för att den andra myndigheten ska kunna utföra sin marknadskontroll ska lämna över uppgiften till den andra myndigheten. Det kan även underlätta för den enskilde näringsidkaren som därigenom undgår att behöva lämna in samma uppgift mer än en gång (se avsnitt 5.3.6).
Det gemensamma sanktionssystem som föreslås innebär en utökning av antalet regler som kan leda till sanktionsavgift när det gäller personlig skyddsutrustning för arbetstagare, vilket kan öka intresset av att följa regelverket (se avsnitt 5.4).
Konsekvenser för myndigheter
Möjligheterna för det allmänna att få ersättning för kostnader för provtagning och undersökning av prover kommer att utökas något när det gäller personlig skyddsutrustning för privat bruk. Det beror på att skyldigheten att ersätta marknadskontrollmyndigheten ut-
Ds 2017:23 Konsekvenser
sträcks till att omfatta samtliga ekonomiska aktörer, i stället för enbart tillverkaren och dennes representant (se avsnitt 5.3.4).
För Arbetsmiljöverkets del innebär förslaget om ett gemensamt system för sanktionsavgifter att myndigheten kommer att behöva ansöka hos domstol om utdömande av avgiften, vilket inte är fallet i dag om näringsidkaren godkänner ett av verket utfärdat avgiftsföreläggande. Det kan möjligen antas att ansökningsförfarandet, och det arbete som det innebär att uppträda som part i domstol, kan innebära en viss kostnadsökning för myndigheten. Mot bakgrund av Konsumentverkets erfarenheter av det föreslagna sanktionssystemet finns det dock anledning att anta att Arbetsmiljöverkets kostnader inte kommer att öka i någon beaktansvärd utsträckning.
Vad som sägs om Arbetsmiljöverket gäller till stor del även för förvaltningsrätterna, eftersom de blir första instans vid prövningen av sanktionsavgifter. Förvaltningsrätterna prövar dock redan idag ansökningar enligt sanktionssystemet som gäller för personlig skyddsutrustning för privat bruk liksom i de fall då en näringsidkare inte godkänner ett av Arbetsmiljöverket utfärdat avgiftsföreläggande. Förslaget bedöms därför inte påverka domstolarnas måltillströmning i någon större utsträckning.
Arbetsmiljöverket har redan i dag en möjlighet att begära hjälp av Polismyndigheten när det gäller personlig skyddsutrustning, medan motsvarande inte gäller för Konsumentverket (se avsnitt 5.3.2). Genom lagförslaget utvidgas denna möjlighet på så vis att båda myndigheterna kan begära sådan hjälp. Möjligheten att begära viss hjälp av Polismyndigheten är dock begränsad till situationer där det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas, eller då det annars föreligger synnerliga skäl. Erfarenheterna från Arbetsmiljöverkets arbete med personlig skyddsutrustning och Konsumentverkets arbete med produktsäkerhet visar dessutom att det är mycket ovanligt att denna möjlighet används. Utvidgningen kan därför inte antas leda till annat än mycket marginella kostnadsökningar för Polismyndigheten.
De marginella kostnadsökningar som förslagen bedöms leda till för Arbetsmiljöverket, Konsumentverket, förvaltningsdomstolarna och Polismyndigheten får anses rymmas inom befintliga anslag.
Konsekvenser Ds 2017:23
Förslagen bedöms inte medföra några ökade kostnader för andra statliga myndigheter, kommuner eller landsting.
8. Författningskommentar
8.1. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att personlig skyddsutrustning ska få tillhandahållas på marknaden.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.1, anger att lagen kompletterar EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Upplysningsvis anges det även att förordningen innehåller krav som måste vara uppfyllda för att personlig skyddsutrustning ska få tillhandahållas inom EU.
Marknadskontrollmyndigheter
2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15.3 och 16–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.3.1, innehåller kompletterande bestämmelser till artikel 38 och skäl 42 i EU:s
Författningskommentar Ds 2017:23
förordning om personlig skyddsutrustning, och anger att en eller flera myndigheter ska utöva marknadskontroll enligt EU-rätten och denna lag.
Marknadskontroll är enligt artikel 2.17 i marknadskontrollförordningen den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av en myndighet för att se till att produkter som har släppts ut på marknaden överensstämmer med krav som kommer från harmoniserad EU-rätt och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset.
I paragrafen bemyndigas regeringen att bestämma vilka myndigheter som ska utöva marknadskontroll avseende utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning. Paragrafen innehåller också en upplysning om att det finns en allmän reglering av marknadskontroll i vissa artiklar i marknadskontrollförordningen.
Hjälp av polismyndigheten
3 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.3.2, kompletterar artikel 19 i marknadskontrollförordningen i fråga om marknadskontroll av personlig skyddsutrustning. I paragrafen anges att Polismyndigheten på begäran av marknadskontrollmyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att de åtgärder som marknadskontrollmyndigheten vidtar med stöd av artikel 19 i förordningen ska kunna genomföras. Artikel 19 innehåller direkt tillämpliga bestämmelser som riktar sig till marknadskontrollmyndigheterna.
Av första punkten framgår att hjälp av Polismyndigheten får begäras vid sådana särskilda förhållanden som medför att det kan antas finnas en risk för att åtgärden inte kan utföras utan att polismans särskilda befogenheter att använda våld enligt 10 § polislagen behöver tillgripas. Marknadskontrollmyndigheten kan
Ds 2017:23 Författningskommentar
exempelvis begära hjälp av Polismyndigheten när den ekonomiska aktören vägrar lämna tillträde till sina lokaler.
Enligt andra punkten kan marknadskontrollmyndigheten även begära hjälp av Polismyndigheten om det annars finns synnerliga skäl. Sådana skäl kan exempelvis föreligga när det finns en överhängande risk för att produkter eller handlingar kommer att förstöras och man inte kan avvakta med att verkställighet kan lösas på annat sätt.
I paragrafen är hänvisningen till marknadskontrollförordningen utformad så att den avser förordningen i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. Valet av hänvisningsteknik behandlas i avsnitt 5.1.
Förelägganden och förbud
4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, i den ursprungliga lydelsen, ska följas.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.3.3, ger en marknadskontrollmyndighet rätt att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas.
Ett beslut enligt paragrafen kan t.ex. avse ett förbud att tillhandahålla en viss personlig skyddsutrustning på marknaden om den inte uppfyller de krav på märkning som gäller enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning eller ett föreläggande att åtgärda den bristande märkningen så att kraven i förordningen uppfylls. Ett föreläggande kan även exempelvis avse ett åläggande att återkalla en viss produkt.
I paragrafen är hänvisningen till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning utformad så att den avser förordningen i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. Valet av hänvisningsteknik behandlas i avsnitt 5.1.
5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Författningskommentar Ds 2017:23
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.3.3, innehåller en bestämmelse om att vissa beslut av en marknadskontrollmyndighet som huvudregel ska förenas med vite. Bestämmelsen genomför, tillsammans med 9 §, artikel 45 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
Med stöd av bestämmelsen är det möjligt att koppla ett vite till ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller till ett beslut som marknadskontrollmyndigheter vidtar med stöd av t.ex. artikel 19 i marknadskontrollförordningen. Ett sådant beslut kan innebära att begära tillträde till en ekonomisk aktörs lokaler eller att begära provexemplar av en produkt.
Huvudregeln är att ett beslut ska förenas med vite. Bestämmelsen ger dock marknadskontrollmyndigheten möjlighet att i det enskilda fallet avstå från detta, t.ex. när det står klart att en ekonomisk aktör kommer att följa ett föreläggande.
I paragrafen är hänvisningen till marknadskontrollförordningen utformad så att den avser förordningen i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. Valet av hänvisningsteknik behandlas i avsnitt 5.1.
6 § En marknadskontrollmyndighet får bestämma att beslut enligt 4 § och enligt förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska gälla omedelbart.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.3.3, anger att marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut enligt angivna bestämmelser i lagen och i marknadskontrollförordningen ska gälla omedelbart.
Om marknadskontrollmyndigheten konstaterar att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud, är det i regel ändamålsenligt att beslutet gäller omedelbart. Verkställigheten av ett beslut ska alltså inte kunna förhalas i avvaktan på prövningen av ett överklagande. Detsamma gäller marknadskontrollmyndighetens beslut enligt marknadskontrollförordningen, som ger myndigheten befogenheter att t.ex. ålägga en ekonomisk aktör att lämna vissa upplysningar och handlingar som behövs för marknadskontrollen (se artikel 19). Möjligheten att begära inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) minimerar risken för att de ekonomiska aktörerna drabbas av skada på grund av felaktiga
Ds 2017:23 Författningskommentar
beslut. Kravet för att beviljas inhibition ska som huvudregel sättas lägre vid beslut som är särskilt ingripande eller vars verkställighet innebär effekter som är oåterkalleliga (se bl.a. RÅ 1990 ref. 82).
I paragrafen är hänvisningen till marknadskontrollförordningen utformad så att den avser förordningen i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. Valet av hänvisningsteknik behandlas i avsnitt 5.1.
Ekonomisk ersättning
7 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.3.4, innehåller bestämmelser om ekonomisk ersättning.
Enligt första stycket är en ekonomisk aktör skyldig att ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att en personlig skyddsutrustning inte uppfyller kraven. Med ekonomisk aktör avses tillverkaren, tillverkarens representant, importören eller distributören av en personlig skyddsutrustning (se artikel 3.8 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning).
Huvudregeln är att ekonomiska aktörer är skyldiga att tillhandahålla varuprover och liknande kostnadsfritt. Enligt andra
stycket kan dock en ekonomisk aktör ha rätt till ersättning från
marknadskontrollmyndigheten för detta om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen har utformats med 34 § första stycket produktsäkerhetslagen och 30 § lagen om leksakers säkerhet som förebilder. Särskilda skäl för ersättning kan vara t.ex. att den undersökta produkten är dyrbar eller att fler provexemplar har begärts in jämfört med vad som kan anses vara normalt (se prop. 1988/89:23 s. 115, prop. 2003/04:121 s. 145 och prop. 2010/11:65 s. 81). Ersättningsskyldighet för marknadskontrollmyndigheten blir främst aktuell när myndigheten inte kunnat visa att den personliga skyddsutrustningen brister i något avseende.
Författningskommentar Ds 2017:23
Tystnadsplikt och sekretess
8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.3.5, innehåller bestämmelser om tystnadsplikt för den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förorordning om personlig skyddsutrustning och den föreslagna lagen.
Det kan förekomma att uppgifter i ett ärende om marknadskontroll hanteras av personer utanför det allmännas verksamhet som inte omfattas av regleringen i OSL. Marknadskontrollmyndigheten kan behöva anlita tekniska experter som är verksamma vid externa laboratorier som drivs i privat regi. Tystnadsplikten innebär enligt första stycket innebär att sådana personer inte får avslöja eller utnyttja vad de har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden. Den som bryter mot tystnadsplikten kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
I andra stycket finns en upplysning om att OSL tillämpas i stället för första styckets regler om tystnadsplikt när det gäller den verksamhet som bl.a. marknadskontrollmyndigheterna bedriver.
Sanktionsavgift
9 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven i
EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, i den ursprungliga lydelsen.
Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite.
I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39–43 §§produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.4, innehåller bestämmelser om sanktionsavgift vid överträdelser av kraven i EU:s förordning
Ds 2017:23 Författningskommentar
om personlig skyddsutrustning. Regleringen motsvarar delvis 9 § i den tidigare lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Bestämmelserna genomför, tillsammans med regleringen i 5 §, artikel 45 i förordningen.
Bestämmelsen i första stycket innebär att överträdelser av de krav som föreskrivs i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning kan medföra att den ekonomiska aktören åläggs att betala en sanktionsavgift. Den ekonomiska aktören ansvarar också för överträdelser orsakade av den som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar.
I andra stycket anges att en ekonomisk aktör inte får åläggas att betala sanktionsavgift för det fall att överträdelsen omfattas av ett meddelat vitesförbud eller vitesföreläggande.
Hänvisningen i tredje stycket innebär att produktsäkerhetslagens regler om sanktionsavgift ska tillämpas och innebär bl.a. att det är tillsynsmyndigheten som kan väcka talan i förvaltningsdomstol om utdömande av sanktionsavgift.
I paragrafen är hänvisningen till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning utformad så att den avser förordningen i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. Valet av hänvisningsteknik behandlas i avsnitt 5.1.
Överklagande
10 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 4 och 7 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.6, innehåller bestämmelser om överklagande av marknadskontrollmyndighetens beslut.
I första stycket anges vilka beslut enligt lagen som får överklagas. Överklagande, som görs till allmän förvaltningsdomstol, kan enligt bestämmelsen avse marknadskontrollmyndighetens beslut om föreläggande och förbud enligt 4 §. Däremot kan ett beslut enligt 5 § om att förena föreläggandet eller förbudet med vite inte överklagas. Även beslut rörande ekonomisk ersättning enligt 7 § kan överklagas. Överklagande kan också ske av marknadskontrollmyndighetens beslut som grundar sig på befogenheter som anges i marknadskontrollförordningen och som
Författningskommentar Ds 2017:23
innebär förpliktelser för ekonomiska aktörer, t.ex. beslut om att aktören ska tillhandahålla provexemplar. Sådana besluts överklagbarhet följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande.
I andra stycket ställs krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 21 april 2018.
2. Genom lagen upphävs lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk.
3. Förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av den upphävda lagen ska fortfarande gälla.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 6.
Enligt punkten 1 ska den nya lagen träda i kraft den 21 april 2018. Den ersätter då enligt punkten 2 lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk.
Enligt punkten 3 ska förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av den nuvarande lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk gälla även efter det att den nya lagen har trätt i kraft och den nuvarande upphört att gälla.
8.2. Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)
1 kap.
2 § Denna lag gäller varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning. I fråga om fartygsarbete gäller lagen även när svenska fartyg används till sjöfart utanför Sveriges sjöterritorium.
I fråga om fartyg och fartygsarbete ska vad som sägs i denna lag om Arbetsmiljöverket i stället gälla Transportstyrelsen. Vad som sägs om en arbetsgivare i denna lag ska såvitt avser fartyg också gälla en redare, även då fartygsarbete utförs av någon annan än den som är anställd av redaren.
Ds 2017:23 Författningskommentar
Med redare likställs i denna lag den som i redarens ställe utövar ett avgörande inflytande över fartygets drift.
Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och arbetstagare finns bestämmelser i 3 och 5 kap.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.1, reglerar bl.a. lagens tillämpningsområde. Ändringarna innebär att nuvarande fjärde till sjätte styckena flyttas till 2 a–c §§.
2 a § Om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns bestämmelser i fartygssäkerhetslagen (2003:364) .
I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451) .
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.1, innehåller två upplysningsbestämmelser om tillämpningen av fartygssäkerhetslagen och produktsäkerhetslagen. Första stycket och andra stycket är likalydande med nuvarande 2 § fjärde stycket respektive femte stycket.
2 b §
Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och
användning av ämnen, som sådana eller ingående i blandningar eller i varor, finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG.
Bestämmelser om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG.
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 5.1 och innehåller upplysningar rörande innehållet i vissa EU-rättsakter.
Första stycket är till sitt innehåll likalydande med nuvarande 2 §
sjätte stycket.
Författningskommentar Ds 2017:23
I andra stycket finns en ny upplysning om att bestämmelser om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning finns i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning.
2 c §
Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ samt 3 kap. 4 §
andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. I övrigt gäller lagens bestämmelser utländska fartyg endast i den mån regeringen föreskriver det.
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 5.1 och innehåller bestämmelser rörande lagens tillämplighet såvitt avser utländska fartyg. Paragrafen är till sitt innehåll likalydande med nuvarande 2 a §.
3 kap.
8 a §
Vad som sägs i 8 § gäller inte sådan skyddsutrustning som omfattas
av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG.
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 5.1 och innehåller en bestämmelse som undantar skyddsutrustning som omfattas av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning från kraven på tekniska anordningar i 3 kap. 8 §.
Ds 2017:23
Bilaga 1
83
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2016/425
av den 9 mars 2016
om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande ( ),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( ), och
av följande skäl:
(1)
Rådets direktiv 89/686/EEG ( ) antogs i samband med inrättandet av den inre marknaden för att harmonisera
hälso- och säkerhetskraven för personlig skyddsutrustning i alla medlemsstater och undanröja hinder för handeln
med personlig skyddsutrustning mellan medlemsstaterna.
(2)
Direktiv 89/686/EEG bygger på de principer som anges i rådets resolution av den 7 maj 1985 om en ny metod
för teknisk harmonisering och standarder ( ). Följaktligen fastställs i direktivet bara de grundläggande krav som
gäller för personlig skyddsutrustning, medan de tekniska detaljerna antas av Europeiska standardiseringskommit
tén (CEN) och Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering (Cenelec) i enlighet med Europapar
lamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 ( ). Produkter som överensstämmer med sådana
harmoniserade standarder, till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, förutsätts
överensstämma med kraven i direktiv 89/686/EEG. Erfarenheten har visat att dessa grundprinciper har fungerat
bra inom denna sektor och bör behållas och främjas ytterligare.
(3)
Erfarenheterna av tillämpningen av direktiv 89/686/EEG har visat på brister och inkonsekvenser när det gäller de
produkter som omfattas av direktivet och i förfarandena för bedömning av överensstämmelse. För att ta hänsyn
till dessa erfarenheter och klargöra den ram inom vilken de produkter som omfattas av denna förordning får
tillhandahållas på marknaden bör vissa aspekter av direktiv 89/686/EEG ses över och stärkas.
(4)
Eftersom tillämpningsområdet, de grundläggande hälso- och säkerhetskraven och förfarandena för bedömning av
överensstämmelse måste vara identiska i alla medlemsstater finns det praktiskt taget ingen flexibilitet i
införlivandet i den nationella rätten av ett direktiv som grundas på den nya metodens principer.
Direktiv 89/686/EEG bör därför ersättas med en förordning, som är det lämpliga rättsliga instrumentet för att
införa tydliga och detaljerade regler som inte ger medlemsstaterna utrymme för variationer i införlivandet.
(5)
I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 ( ) finns bestämmelser om ackreditering av organ
för bedömning av överensstämmelse, en ram för marknadskontroll av produkter och för kontroll av produkter
från tredjeländer samt allmänna principer för CE-märkning.
31.3.2016
L 81/51
Europeiska unionens officiella tidning
SV
( ) EUT C 451, 16.12.2014, s. 76.
( ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 20 januari 2016 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 12 februari 2016.
( ) Rådets direktiv 89/686/EEG av den 21 december 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning
(EGT L 399, 30.12.1989, s. 18).
( ) EGT C 136, 4.6.1985, s. 1.
( ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering och om ändring
av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG,
97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut 87/95/EEG och
Europaparlamentets och rådets beslut nr 1673/2006/EG (EUT L 316, 14.11.2012, s. 12).
( ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i
samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (EUT L 218, 13.8.2008, s. 30).
Ds 2017:23
Bilaga 1
84
(6)
I Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG ( ) fastställs gemensamma principer och referensbe
stämmelser som är tänkta att användas i sektorsspecifik lagstiftning. För att säkerställa förenlighet med annan
sektorsspecifik produktlagstiftning bör vissa bestämmelser i denna förordning anpassas till det beslutet, såvida
inte särskilda omständigheter i olika sektorer kräver andra lösningar. Vissa definitioner, allmänna skyldigheter för
ekonomiska aktörer, presumtion om överensstämmelse, EU-försäkran om överensstämmelse, regler för CE-
märkning, krav på organen för bedömning av överensstämmelse och anmälningsförfaranden, förfaranden för
bedömning av överensstämmelse samt bestämmelser om förfaranden för att hantera produkter som utgör en risk
bör därför anpassas till det beslutet.
(7)
I förordning (EU) nr 1025/2012 fastställs ett förfarande för invändningar mot harmoniserade standarder som inte
helt uppfyller kraven i denna förordning.
(8)
Denna förordning omfattar personlig skyddsutrustning som är ny på unionsmarknaden när den släpps ut på den
marknaden. Personlig skyddsutrustning som är ny på unionsmarkanden utgör antingen ny personlig skyddsut
rustning som är tillverkad av en tillverkare som är etablerad i unionen eller personlig skyddsutrustning, antingen
ny eller begagnad, som importerats från ett tredjeland.
(9)
Denna förordning bör tillämpas på alla leveransformer, inklusive distansförsäljning.
(10) Vissa produkter på marknaden som skyddar användaren är undantagna från tillämpningsområdet för direktiv
89/686/EEG. För att garantera en lika hög skyddsnivå för användarna av sådana produkter som för användare av
personlig skyddsutrustning som omfattas av direktiv 89/686/EEG bör förordningens tillämpningsområde omfatta
personlig skyddsutrustning för privat bruk mot hetta i linje med vad som gäller för liknande personlig skyddsut
rustning för yrkesbruk som redan omfattas av direktiv 89/686/EEG. Dekorativa hantverksprodukter gör inte
anspråk på att ha en skyddande funktion, utgör per definition inte personlig skyddsutrustning och berörs
följaktligen inte av det utvidgade tillämpningsområdet. Kläder för privat bruk med reflekterande eller
fluorescerande delar som ingår endast i design- eller dekorationssyfte är inte personlig skyddsutrustning och
omfattas därför inte av denna förordning. Produkter avsedda för privat bruk för att skydda mot väderleksför
hållanden som inte är av extrem art, eller mot fukt och vatten, såsom säsongsanpassade kläder, paraplyer,
diskhandskar och liknande, bör inte heller ingå i denna förordnings tillämpningsområde. Det är också lämpligt att
förtydliga förteckningen över undantagen personlig skyddsutrustning i bilaga I till direktiv 89/686/EEG genom att
lägga till en hänvisning till produkter som omfattas av annan lagstiftning och därför undantas från denna
förordnings tillämpningsområde.
(11)
Ekonomiska aktörer bör, i förhållande till den roll de har i leveranskedjan, ansvara för att personlig skyddsut
rustning uppfyller kraven i denna förordning, så att en hög nivå säkerställs i fråga om skydd av allmänna
intressen, såsom hälsa och säkerhet och användarskydd, och så att rättvisa konkurrensvillkor säkerställs på
unionsmarknaden.
(12) Alla ekonomiska aktörer som ingår i leverans- och distributionskedjan bör vidta lämpliga åtgärder för att se till
att de endast tillhandahåller sådan personlig skyddsutrustning på marknaden som överensstämmer med kraven i
denna förordning. I denna förordning bör det fastställas en tydlig och proportionell fördelning av skyldigheterna
som motsvarar varje ekonomisk aktörs roll i leverans- och distributionskedjan.
(13) För att underlätta kommunikationen mellan ekonomiska aktörer, nationella marknadskontrollmyndigheter och
konsumenter bör medlemsstaterna uppmuntra ekonomiska aktörer att utöver postadressen även ange en
webbadress.
(14) Tillverkaren, som besitter detaljkunskap om konstruktions- och tillverkningsprocessen, är den som bäst kan
genomföra förfarandet för bedömning av överensstämmelse. Bedömning av överensstämmelse bör därför även i
fortsättningen vara en skyldighet enbart för tillverkaren.
(15) Det måste säkerställas att personlig skyddsutrustning från tredjeländer som förs in på unionsmarknaden uppfyller
kraven i denna förordning, och i synnerhet att tillverkarna har låtit denna personliga skyddsutrustning genomgå
lämpliga förfaranden för bedömning av överensstämmelse. Det bör därför föreskrivas bestämmelser som anger att
importörerna ska se till att personlig skyddsutrustning som de släpper ut på marknaden uppfyller kraven i denna
förordning och att de inte får släppa ut personlig skyddsutrustning på marknaden som inte uppfyller dessa krav
eller som utgör en risk. Det bör också slås fast att importörerna ska se till att förfaranden för bedömning av
överensstämmelse har genomförts och att CE-märkningen och den tekniska dokumentation som tagits fram av
tillverkarna är tillgängliga för kontroll av de behöriga nationella myndigheterna.
31.3.2016
L 81/52
Europeiska unionens officiella tidning
SV
( ) Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och
upphävande av rådets beslut 93/465/EEG (EUT L 218, 13.8.2008, s. 82).
Ds 2017:23
Bilaga 1
85
(16)
Distributören tillhandahåller personlig skyddsutrustning på marknaden efter det att den personliga skyddsut
rustningen har släppts ut på marknaden av tillverkaren eller importören och distributören bör iaktta vederbörlig
omsorg för att se till att dess hantering av den personliga skyddsutrustningen inte inverkar negativt på
produktens överensstämmelse med kraven.
(17) Vid utsläppandet av personlig skyddsutrustning på marknaden bör varje importör ange sitt namn, registrerade
firmanamn eller registrerade varumärke och den postadress där importören kan kontaktas. Undantag bör medges
i de fall då den personliga skyddsutrustningens storlek eller art inte tillåter detta. Detta inbegriper de fall där
importören skulle behöva öppna förpackningen för att sätta sitt namn och sin adress på den personliga skyddsut
rustningen.
(18) De ekonomiska aktörerna bör vidta åtgärder för att säkerställa att all relevant dokumentation, såsom
bruksanvisningar, är lättbegriplig, beaktar den tekniska utvecklingen och förändringar i slutanvändarnas beteende
samt är så aktuell som möjligt, samtidigt som den innehåller exakt och förståelig information. När personlig
skyddsutrustning tillhandahålls på marknaden i förpackningar som innehåller flera enheter bör bruksanvisningen
och informationen åtfölja var och en av de minsta enheter som är kommersiellt tillgängliga.
(19) Alla ekonomiska aktörer som släpper ut personlig skyddsutrustning på marknaden i eget namn eller under eget
varumärke eller ändrar en produkt på ett sådant sätt att det kan påverka överensstämmelsen med kraven i denna
förordning, bör räknas som tillverkare och bör därför ta på sig tillverkarens skyldigheter.
(20) Distributörer och importörer befinner sig nära marknaden och bör därför vara involverade i de behöriga
nationella myndigheternas marknadskontroller, och de bör vara beredda att aktivt delta genom att förse dessa
myndigheter med alla nödvändiga uppgifter om den berörda personliga skyddsutrustningen.
(21) Marknadskontrollen blir enklare och effektivare om man kan säkerställa den personliga skyddsutrustningens
spårbarhet genom hela leveranskedjan. Med ett effektivt spårbarhetssystem blir det lättare för marknadskontrol
lmyndigheterna att spåra de ekonomiska aktörer som på marknaden har tillhandahållit personlig skyddsut
rustning som inte uppfyller kraven. När den information bevaras som enligt denna förordning krävs för
identifiering av andra ekonomiska aktörer, bör de ekonomiska aktörerna inte vara skyldiga att uppdatera denna
information vad gäller andra ekonomiska aktörer som antingen har levererat personlig skyddsutrustning till dem
eller till vilka de har levererat personlig skyddsutrustning.
(22) För att förenkla och anpassa vissa grundläggande säkerhetskrav i direktiv 89/686/EEG till nuvarande praxis bör
kravet att personlig skyddsutrustning som är avsedda att skydda mot skadligt buller ska märkas med grad av
bekvämlighet strykas, eftersom erfarenheten har visat att det inte är möjligt att mäta och fastställa en sådan grad.
När det gäller mekaniska vibrationer är det lämpligt att stryka kravet att de gränsvärden som fastställs i unionens
lagstiftning om arbetstagares exponering för vibrationer inte får överskridas, eftersom endast användning av
personlig skyddsutrustning inte är tillräckligt för att uppnå detta mål. I fråga om personlig skyddsutrustning
avsedd att skydda mot strålning är det inte längre nödvändigt att kräva att dämpningskurvor ska anges i
tillverkarens bruksanvisning eftersom en angivelse av skyddsfaktor är mer användbar och tillräcklig för
användaren.
(23)
För att undvika eventuell förvirring och oklarhet och därmed garantera fri rörlighet för personlig skyddsut
rustning som uppfyller kraven i den befintliga lagstiftningen är det nödvändigt att tydligt ange förhållandet
mellan samt tillämpningsområdet för denna förordning och medlemsstaternas rätt att fastställa krav för
användning av personlig skyddsutrustning på arbetsplatsen, särskilt i enlighet med rådets direktiv 89/656/EEG ( ).
Artikel 4 i det direktivet förpliktar arbetsgivare att tillhandahålla personlig skyddsutrustning som uppfyller
tillämpliga unionsbestämmelser om utformning och tillverkning med hänsyn till säkerhet och hälsa. Enligt den
artikeln måste tillverkare av personlig skyddsutrustning som tillhandahåller sina anställda denna personliga
skyddsutrustning säkerställa att den uppfyller de krav som fastställs i denna förordning.
(24) Marknadskontrollmyndigheterna bör ha enkel tillgång till EU-försäkran om överensstämmelse. För att uppfylla det
kravet bör tillverkarna tillse att den personliga skyddsutrustningen åtföljs av antingen en kopia av EU-försäkran
om överensstämmelse eller av den webbadress där det går att få tillgång till EU-försäkran om överensstämmelse.
(25) För att säkerställa en effektiv tillgång till information för marknadskontrolländamål bör den information som
krävs för att identifiera alla tillämpliga unionsakter för personlig skyddsutrustning finnas tillgänglig i en enda EU-
försäkran om överensstämmelse. För att minska den administrativa bördan för de ekonomiska aktörerna bör
denna enda EU-försäkran om överensstämmelse utgöras av dokumentation bestående av de enskilda relevanta
försäkringarna om överensstämmelse.
31.3.2016
L 81/53
Europeiska unionens officiella tidning
SV
( ) Rådets direktiv 89/656/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av personlig
skyddsutrustning på arbetsplatsen (tredje särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EG) (EGT L 393, 30.12.1989, s. 18).
Ds 2017:23
Bilaga 1
86
(26) För att göra marknadskontrollen effektivare är det även nödvändigt att utvidga skyldigheten att utarbeta
fullständig teknisk dokumentation till att omfatta all personlig skyddsutrustning.
(27) Giltighetstiden för EU-typintyg bör vara högst fem år i syfte att se till att personlig skyddsutrustning undersöks
enligt den senaste tekniken. Ett förfarande för att granska intygen bör införas. För att underlätta marknadskontrol
lmyndigheternas arbete bör krav införas för vad ett EU-typintyg minst måste innehålla.
(28) Ett förenklat förfarande bör tillämpas i fråga om förnyelse av EU-typintyg om tillverkaren inte har ändrat den
godkända typen, och om de harmoniserade standarder eller andra tekniska specifikationer som tillverkaren
tillämpar inte har ändrats och fortfarande uppfyller de grundläggande hälso- och säkerhetskraven mot bakgrund
av den tekniska utvecklingen. I så fall bör inte några ytterligare provningar eller kontroller vara nödvändiga, och
den administrativa bördan och därmed sammanhängande kostnader bör begränsas till ett minimum.
(29) CE-märkningen, som visar att en produkt uppfyller kraven, är det synliga resultatet av en hel process av
bedömning av överensstämmelse i vid bemärkelse. Allmänna principer för CE-märkning fastställs i förordning
(EG) nr 765/2008. Bestämmelser för hur CE-märkningen ska anbringas bör fastställas i den här förordningen.
(30) För att säkerställa att de grundläggande hälso- och säkerhetskrav som fastställs i denna förordning uppfylls är det
nödvändigt att fastställa lämpliga förfaranden för bedömning av överensstämmelse som tillverkaren ska följa. I
direktiv 89/686/EEG klassificeras personlig skyddsutrustning i tre kategorier som omfattas av olika förfaranden
för bedömning av överensstämmelse. För att säkerställa en konsekvent hög säkerhetsnivå för all personlig
skyddsutrustning är det nödvändigt att utöka sortimentet för de produkter som omfattas av ett förfarande för
bedömning av överensstämmelse som har samband med tillverkningsfasen. Förfarandena för bedömning av
överensstämmelse för varje kategori av personlig skyddsutrustning bör, så långt det är möjligt, fastställas på
grundval av de moduler för bedömning av överensstämmelse som fastställs i beslut nr 768/2008/EG.
(31) Förfarandena för bedömning av överensstämmelse bör anpassas till de särskilda tillverkningsförhållandena för
personlig skyddsutrustning som serietillverkas och där varje utrustning anpassas för att passa en enskild
användare samt för personlig skyddsutrustning som tillverkas i ett enda exemplar för att passa en enskild
användare.
(32) Det är nödvändigt att säkerställa en enhetligt hög prestationsnivå hos organ som utför bedömning av
överensstämmelse av personlig skyddsutrustning inom unionen, och alla sådana organ bör utföra sina uppgifter
på samma nivå och under rättvisa konkurrensvillkor. Därför bör obligatoriska krav fastställas för de organ för
bedömning av överensstämmelse som vill bli anmälda för att kunna tillhandahålla bedömningar av
överensstämmelse.
(33) Om ett organ för bedömning av överensstämmelse visar att det uppfyller kriterierna i de harmoniserade
standarderna bör det presumeras uppfylla motsvarande krav i denna förordning.
(34) För att säkerställa en enhetlig kvalitetsnivå vid bedömning av överensstämmelse av personlig skyddsutrustning är
det också nödvändigt att fastställa krav för de anmälande myndigheterna och för andra organ som medverkar i
bedömningen, anmälan och övervakningen av anmälda organ.
(35) Det system som fastställs i denna förordning bör kompletteras av ackrediteringssystemet i förordning (EG)
nr 765/2008. Eftersom ackreditering är mycket viktigt för att kontrollera kompetensen hos organen för
bedömning av överensstämmelse bör metoden användas även i samband med anmälan.
(36) Öppen ackreditering enligt förordning (EG) nr 765/2008, vilken säkerställer nödvändigt förtroende för intyg om
överensstämmelse, bör av de nationella offentliga myndigheterna inom unionen betraktas som det bästa sättet att
styrka den tekniska kompetensen hos organen för bedömning av överensstämmelse. Nationella myndigheter kan
emellertid anse att de har tillräckliga möjligheter att utföra denna bedömning på egen hand. I så fall bör de
nationella myndigheterna, för att trygga en rimlig trovärdighetsnivå på bedömningar utförda av andra nationella
myndigheter, ta fram den dokumentation som krävs för att visa kommissionen och övriga medlemsstater att de
utvärderade organen för bedömning av överensstämmelse uppfyller de relevanta kraven i lagstiftningen.
31.3.2016
L 81/54
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
87
(37) Organ för bedömning av överensstämmelse lägger ofta ut delar av sin verksamhet kopplad till bedömningen av
överensstämmelse på underentreprenad eller anlitar ett dotterbolag. För att se till att den erforderliga skyddsnivån
uppfylls för personlig skyddsutrustning som ska släppas ut på marknaden är det avgörande att underentre
prenörer och dotterbolag uppfyller samma krav som de anmälda organen i fråga om utförandet av bedömning av
överensstämmelse. Därför är det viktigt att bedömningen av kompetensen och förmågan hos de organ som ska
anmälas och övervakningen av de redan anmälda organen omfattar även den verksamhet som bedrivs av
underentreprenörer och dotterbolag.
(38) Eftersom de anmälda organen får erbjuda sina tjänster i hela unionen bör övriga medlemsstater och
kommissionen beredas tillfälle att göra invändningar rörande ett anmält organ. Därför är det viktigt att en period
fastställs under vilken eventuella tvivel eller osäkerheter rörande kompetensen hos organen för bedömning av
överensstämmelse kan redas ut innan de börjar fungera som anmälda organ.
(39) Av konkurrensskäl är det av avgörande betydelse att de anmälda organen tillämpar förfarandena för bedömning
av överensstämmelse utan att belasta de ekonomiska aktörerna i onödan. Av samma skäl och för att säkerställa
likabehandling av de ekonomiska aktörerna måste en enhetlig teknisk tillämpning av förfarandena för bedömning
av överensstämmelse säkras. Detta kan bäst uppnås genom samordning och samarbete på lämpligt sätt mellan de
anmälda organen.
(40) Berörda parter bör ha rätt att överklaga resultatet av en bedömning av överensstämmelse som utförts av ett
anmält organ. Därför är det viktigt att se till att det finns ett förfarande för överklagande av de anmälda organens
beslut.
(41) Medlemsstaterna bör vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att personlig skyddsutrustning som omfattas
av denna förordning endast får släppas ut på marknaden om den, när den förvaras på rätt sätt och används för
sitt avsedda ändamål eller under användningsförhållanden som rimligen kan förutses, inte medför fara för
människors hälsa eller säkerhet. Personlig skyddsutrustning som omfattas av denna förordning bör anses vara
oförenliga med de grundläggande hälso- och säkerhetskrav som fastställs i denna förordning endast under
användningsförhållanden som rimligen kan förutses, dvs. vid användning som skulle kunna vara resultatet av ett
lagligt och lätt förutsebart mänskligt beteende.
(42) För att skapa rättslig säkerhet är det nödvändigt att klargöra att de regler i förordning (EG) nr 765/2008 om
marknadskontroll i unionen och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden ska tillämpas på
personlig skyddsutrustning som omfattas av den här förordningen. Den här förordningen bör inte förhindra
medlemsstaterna att välja vilka behöriga myndigheter som ska utföra dessa uppgifter.
(43) Direktiv 89/686/EEG innehåller redan föreskrifter om ett förfarande för skyddsåtgärder som är nödvändigt för att
göra det möjligt att ifrågasätta en produkts överensstämmelse med kraven. För att öka öppenheten och minska
handläggningstiden måste det befintliga förfarandet för skyddsåtgärder förbättras, så att det blir effektivare och så
att man kan dra fördel av den sakkunskap som finns i medlemsstaterna.
(44) Det befintliga systemet bör kompletteras med ett förfarande genom vilket berörda parter informeras om
planerade åtgärder när det gäller personlig skyddsutrustning som utgör en risk för människors hälsa eller
säkerhet. Det bör också ge marknadskontrollmyndigheterna, i samarbete med de berörda ekonomiska aktörerna,
möjlighet att agera i ett tidigare skede med avseende på sådan personlig skyddsutrustning.
(45) Om medlemsstaterna och kommissionen är överens om att en medlemsstats åtgärd är berättigad, bör
kommissionen inte involveras ytterligare, utom i de fall då den bristande överensstämmelsen kan anses bero på
brister i en harmoniserad standard.
(46) I syfte att ta hänsyn till tekniska framsteg och teknisk kunskap eller nya vetenskapliga rön, bör befogenheten att
anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till
kommissionen med avseende på ändringar av de riskkategorier som personlig skyddsutrustning är avsedd att
skydda användare mot. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt
förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör
den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så
snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.
31.3.2016
L 81/55
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
88
(47) För att villkoren för genomförandet av denna förordning ska bli enhetliga bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) nr 182/2011 ( ).
(48) Det rådgivande förfarandet bör användas vid antagandet av genomförandeakter för att uppmana den anmälande
medlemsstaten att vidta nödvändiga korrigerande åtgärder avseende anmälda organ som inte uppfyller eller inte
längre uppfyller kraven för anmälan.
(49)
Granskningsförfarandet bör användas vid antagandet av genomförandeakter med avseende på personlig skyddsut
rustning som uppfyller kraven, men utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för andra aspekter av
skydd i allmänhetens intresse.
(50) Kommissionen bör anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter om det, i vederbörligen motiverade fall med
avseende på personlig skyddsutrustning som uppfyller kraven men utgör en risk för människors hälsa eller
säkerhet, är nödvändigt på grund av tvingande skäl till skyndsamhet.
(51) Den kommitté som inrättas genom denna förordning kan i linje med etablerad praxis spela en värdefull roll när
det gäller behandling av frågor som rör tillämpningen av denna förordning och som tas upp antingen av
kommitténs ordförande eller en företrädare för en medlemsstat i enlighet med kommitténs arbetsordning.
(52) När andra frågor som har anknytning till denna förordning än frågor om genomförandet eller överträdelser av
förordningen, behandlas, dvs. av en expertgrupp inom kommissionen, bör Europaparlamentet i enlighet med
gällande praxis få fullständig information och dokumentation och vid behov en inbjudan att närvara vid dess
möten.
(53) Kommissionen bör genom genomförandeakter och, mot bakgrund av deras särskilda karaktär, utan att tillämpa
förordning (EU) nr 182/2011, fastställa huruvida åtgärder som har vidtagits av medlemsstater avseende personlig
skyddsutrustning som inte uppfyller kraven är berättigade eller ej.
(54) För att ge tillverkare och andra ekonomiska aktörer tillräckligt med tid att anpassa sig till de krav som anges i
denna förordning är det nödvändigt med en tillräcklig övergångsperiod efter det att denna förordning har trätt i
kraft, under vilken personlig skyddsutrustning som överensstämmer med direktiv 89/686/EEG fortfarande kan
släppas ut på marknaden.
(55) Medlemsstaterna bör fastställa regler om sanktioner vid överträdelser av denna förordning och se till att dessa
regler tillämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.
(56) Eftersom målet för denna förordning, nämligen att garantera att personlig skyddsutrustning på marknaden
uppfyller krav som föreskriver en hög skyddsnivå för användares hälsa och säkerhet samtidigt som det säkerställs
att den inre marknaden fungerar väl, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare,
på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i
enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionali
tetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(57) Direktiv 89/686/EEG har ändrats flera gånger. Med anledning av nya väsentliga ändringar och för att säkerställa
ett enhetligt genomförande inom unionen bör direktiv 89/686/EEG upphävas.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte
I denna förordning fastställs krav för utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning som ska tillhandahållas
på marknaden för att säkerställa skydd för användarnas hälsa och säkerhet samt fastställa bestämmelser om fri rörlighet
för personlig skyddsutrustning i unionen.
31.3.2016
L 81/56
Europeiska unionens officiella tidning
SV
( ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer
för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).
Ds 2017:23
Bilaga 1
89
Artikel 2
Tillämpningsområde
1.
Denna förordning ska tillämpas på personlig skyddsutrustning.
2.
Denna förordning ska inte tillämpas på personlig skyddsutrustning som
a) utformats speciellt för att användas av försvarsmakten eller för att upprätthålla lag och ordning,
b) utformats för självförsvar, med undantag av personlig skyddsutrustning som är avsedd för idrottsaktiviteter,
c) utformats för privat bruk för att skydda mot
i) väderleksförhållanden som inte är av extrem art,
ii) fukt och vatten vid diskning,
d) är avsedd för exklusiv användning ombord på havsgående fartyg eller luftfartyg som omfattas av relevanta
internationella fördrag som är tillämpliga i medlemsstaterna,
e) är avsedd för skydd av användarens huvud, ansikte eller ögon och som omfattas av föreskrift nr 22 från Förenta
nationernas ekonomiska kommission för Europa om enhetliga bestämmelser för godkännande av skyddshjälmar och
visir på dessa för motorcyklister och mopedister och deras passagerare.
Artikel 3
Definitioner
I denna förordning avses med
1. personlig skyddsutrustning:
a) utrustning som utformats och tillverkats för att bäras eller hållas av en person till skydd mot en eller flera risker
för hälsa eller säkerhet,
b) utbytbara komponenter i sådan utrustning som avses i led a, vilka är väsentliga för en skyddande funktion,
c) fastsättningsanordningar för sådan utrustning som avses i led a vilka inte hålls eller bärs av en person, vilka
utformats för att fästa skyddsutrustningen till en extern anordning eller till en säker förankringspunkt, vilka inte
är utformade för att vara permanent fästa och vilka inte kräver något fastsättningsarbete innan de används.
2. tillhandahållande på marknaden: varje leverans av personlig skyddsutrustning för distribution eller användning på
unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis.
3. utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första gången av personlig skyddsutrustning på unionsmarknaden.
4. Tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar eller låter utforma eller tillverka personlig skyddsut
rustning och saluför den i eget namn eller under eget varumärke.
5. tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som enligt skriftlig
fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter.
6. Importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och släpper ut en personlig skyddsutrustning
från ett tredjeland på unionsmarknaden.
7. Distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan, utöver tillverkaren eller importören, som
tillhandahåller en personlig skyddsutrustning på marknaden.
8. ekonomisk aktör: tillverkaren, tillverkarens representant, importören och distributören.
9. teknisk specifikatio: ett dokument där det fastställs vilka tekniska krav som ska uppfyllas av personlig skyddsut
rustning.
10. harmoniserad standard: harmoniserad standard enligt definitionen i artikel 2.1 c i förordning (EU) nr 1025/2012.
11. Ackreditering: ackreditering enligt definitionen i artikel 2.10 i förordning (EG) nr 765/2008.
31.3.2016
L 81/57
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
90
12. nationellt ackrediteringsorgan: ett nationellt ackrediteringsorgan enligt definitionen i artikel 2.11 i förordning (EG)
nr 765/2008.
13. bedömning av överensstämmelse: en process där det visas huruvida de grundläggande hälso- och säkerhetskraven för
personlig skyddsutrustning enligt denna förordning har uppfyllts.
14. organ för bedömning av överensstämmelse: ett organ som utför bedömningar av överensstämmelse, bland annat
kalibrering, provning, certifiering och kontroll.
15. Återkallelse: varje åtgärd för att dra tillbaka personlig skyddsutrustning som redan har tillhandahållits
slutanvändaren.
16. Tillbakadragande: varje åtgärd för att förhindra att personlig skyddsutrustning i leveranskedjan tillhandahålls på
marknaden.
17. harmoniserad unionslagstiftning: unionslagstiftning som harmoniserar villkoren för saluföring av produkter.
18. CE-märkning: märkning genom vilken tillverkaren visar att personlig skyddsutrustning överensstämmer med
tillämpliga krav i harmoniserad unionslagstiftning som föreskriver CE-märkning.
Artikel 4
Tillhandahållande på marknaden
Personlig skyddsutrustning får endast tillhandahållas på marknaden om den, vid korrekt underhåll och användning för
avsett ändamål, uppfyller kraven i denna förordning och inte äventyrar hälsa eller säkerhet för människor, husdjur eller
egendom.
Artikel 5
Grundläggande hälso- och säkerhetskrav
Personlig skyddsutrustning ska uppfylla de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskrav i bilaga II som är
tillämpliga på den.
Artikel 6
Bestämmelser om användning av personlig skyddsutrustning
Denna förordning ska inte påverka medlemsstaternas rätt, särskilt när de genomför direktiv 89/656/EEG, att fastställa
krav för användning av personlig skyddsutrustning under förutsättning att kraven inte påverkar utformningen av
personlig skyddsutrustning som släpps ut på marknaden i enlighet med denna förordning.
Artikel 7
Fri rörlighet
1.
Medlemsstaterna får inte hindra att personlig skyddsutrustning som uppfyller kraven i denna förordning
tillhandahålls på marknaden med avseende på de aspekter som omfattas av denna förordning.
2.
Medlemsstaterna får inte förhindra att personlig skyddsutrustning som inte uppfyller kraven i denna förordning
visas vid branschmässor, utställningar och visningar eller liknande evenemang, under förutsättning att en synlig skylt
tydligt anger att de inte uppfyller kraven i denna förordning och att de inte kommer att tillhandahållas på marknaden
förrän de har anpassats så att de uppfyller kraven i denna förordning.
Vid demonstrationer ska tillräckliga åtgärder vidtas för att se till att personer skyddas.
KAPITEL II
DE EKONOMISKA AKTÖRERNAS SKYLDIGHETER
Artikel 8
Tillverkarnas skyldigheter
1.
Tillverkarna ska, när de släpper ut personlig skyddsutrustning på marknaden, se till att den har utformats och
tillverkats i enlighet med de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven i bilaga II.
31.3.2016
L 81/58
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
91
2.
Tillverkarna ska utarbeta den tekniska dokumentation som avses i bilaga III (nedan kallad den tekniska
dokumentationen) och utföra eller låta utföra den tillämpliga bedömningen av överensstämmelse som avses i artikel 19.
Om det tillämpliga förfarandet har visat att personlig skyddsutrustning uppfyller de tillämpliga grundläggande hälso- och
säkerhetskraven ska tillverkarna upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse enligt artikel 15 och anbringa CE-
märkningen enligt artikel 16.
3.
Tillverkarna ska behålla den tekniska dokumentationen och EU-försäkran om överensstämmelse i tio år efter det
att personlig skyddsutrustning har släppts ut på marknaden.
4.
Tillverkarna ska se till att det finns rutiner som säkerställer att serietillverkning fortsätter att överensstämma med
kraven i denna förordning. Vederbörlig hänsyn ska också tas till ändringar i den personliga skyddsutrustningens
konstruktion eller egenskaper och ändringar i de harmoniserade standarderna eller andra tekniska specifikationer som
det hänvisas till vid försäkran om överensstämmelse för personlig skyddsutrustning.
Om det anses lämpligt med tanke på de risker som personlig skyddsutrustning utgör ska tillverkarna, för att skydda
konsumenternas och andra slutanvändares hälsa och säkerhet, utföra stickprovskontroller av saluförd personlig skyddsut
rustning, granska och vid behov registerföra inkomna klagomål på personlig skyddsutrustning som inte överensstämmer
med kraven och återkallelser av personlig skyddsutrustning samt informera distributörerna om all sådan övervakning.
5.
Tillverkarna ska se till att personlig skyddsutrustning som de har släppt ut på marknaden är försedd med
typnummer, partinummer, serienummer eller annan identifieringsmärkning eller, om detta inte är möjligt på grund av
den personliga skyddsutrustningens storlek eller art, se till att den erforderliga informationen anbringas på
förpackningen eller lämnas i ett medföljande dokument.
6.
Tillverkarna ska på den personliga skyddsutrustningen ange namn, registrerat firmanamn eller registrerat
varumärke och den postadress där de kan kontaktas eller, om detta inte är möjligt, på förpackningen eller i ett
dokument som medföljer den personliga skyddsutrustningen. En enda adress där tillverkaren kan kontaktas ska anges.
Kontaktuppgifterna ska anges på ett språk som lätt kan förstås av slutanvändarna och marknadskontrollmyndigheterna.
7.
Tillverkarna ska se till att personlig skyddsutrustning åtföljs av en bruksanvisning och information enligt punkt 1.4
i bilaga II på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna och andra slutanvändare och som bestämts av den berörda
medlemsstaten. Sådana anvisningar och information, liksom eventuell märkning, ska vara tydliga, förståeliga, begripliga
och läsbara.
8.
Tillverkaren ska antingen lämna EU-försäkran om överensstämmelse tillsammans med den personliga skyddsut
rustningen eller i bruksanvisningen och informationen enligt punkt 1.4 i bilaga II ange den webbadress där det går att få
tillgång till EU-försäkran om överensstämmelse.
9.
Tillverkare som anser eller har skäl att tro att personlig skyddsutrustning som de har släppt ut på marknaden inte
överensstämmer med denna förordning ska omedelbart vidta de korrigerande åtgärder som krävs för att få den
personliga skyddsutrustningen att överensstämma med förordningen, för att dra tillbaka eller för att återkalla den,
beroende på vad som är lämpligt. Om den personliga skyddsutrustningen utgör en risk ska tillverkarna dessutom
omedelbart underrätta de behöriga nationella myndigheterna i de medlemsstater där de har tillhandahållit den personliga
skyddsutrustningen och lämna detaljerade uppgifter om i synnerhet den bristande överensstämmelsen och korrigerande
åtgärder som vidtagits.
10.
Tillverkarna ska på motiverad begäran av en behörig nationell myndighet ge den, i pappersform eller i elektronisk
form, all information och dokumentation som behövs för att visa att den personliga skyddsutrustningen
överensstämmer med denna förordning, på ett språk som lätt kan förstås av myndigheten. Tillverkarna ska på den
behöriga myndighetens begäran samarbeta med myndigheten om de åtgärder som vidtas för att undanröja riskerna med
personlig skyddsutrustning som de har släppt ut på marknaden.
Artikel 9
Tillverkarens representant
1.
En tillverkare får genom skriftlig fullmakt utse en representant.
Skyldigheterna i enlighet med artikel 8.1 och skyldigheten att upprätta den tekniska dokumentation som avses i
artikel 8.2 får inte delegeras till tillverkarens representant.
31.3.2016
L 81/59
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
92
2.
Tillverkarens representant ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten från tillverkaren. Fullmakten ska ge
tillverkarens representant rätt att åtminstone
a) inneha EU-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen för att kunna uppvisa dem för de
nationella marknadskontrollmyndigheterna i tio år efter det att den personliga skyddsutrustningen har släppts ut på
marknaden,
b) på motiverad begäran av en behörig nationell myndighet ge den myndigheten all information och dokumentation
som behövs för att visa att den personliga skyddsutrustningen överensstämmer med kraven,
c) på de behöriga nationella myndigheternas begäran samarbeta med dem om åtgärder som vidtas för att undanröja
riskerna med personlig skyddsutrustning som omfattas av representantens fullmakt.
Artikel 10
Importörernas skyldigheter
1.
Importörerna får endast släppa ut personlig skyddsutrustning på marknaden som uppfyller kraven i den tillämpliga
lagstiftningen.
2.
Innan importörerna släpper ut personlig skyddsutrustning på marknaden ska de se till att tillverkaren har utfört
den lämpliga bedömning av överensstämmelse som avses i artikel 19. De ska se till att tillverkaren har upprättat den
tekniska dokumentationen, att den personliga skyddsutrustningen har försetts med CE-märkning och åtföljs av de
erforderliga dokumenten samt att tillverkaren har uppfyllt kraven i artikel 8.5 och 8.6.
Om en importör anser eller har skäl att tro att den personliga skyddsutrustningen inte överensstämmer med de
tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven i bilaga II får importören inte släppa ut den på marknaden förrän
den överensstämmer med de tillämpliga kraven. Om den personliga skyddsutrustningen utgör en risk ska importören
dessutom informera tillverkaren och marknadskontrollmyndigheterna om detta.
3.
Importörerna ska på den personliga skyddsutrustningen ange namn, registrerat firmanamn eller registrerat
varumärke och den postadress där de kan kontaktas eller, om detta inte är möjligt, på förpackningen eller i ett
dokument som medföljer den personliga skyddsutrustningen. Kontaktuppgifterna ska vara på ett språk som lätt kan
förstås av slutanvändarna och marknadskontrollmyndigheterna.
4.
Importörerna ska se till att den personliga skyddsutrustningen åtföljs av en bruksanvisning och information enligt
punkt 1.4 i bilaga II på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna och andra slutanvändare och som bestämts av
den berörda medlemsstaten.
5.
Importörerna ska, så länge de har ansvar för personlig skyddsutrustning, se till att lagrings- eller transportför
hållandena inte äventyrar dess överensstämmelse med de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven i
bilaga II.
6.
När det anses lämpligt med tanke på de risker som personlig skyddsutrustning utgör ska importörerna, för att
skydda konsumenternas och andra slutanvändares hälsa och säkerhet, utföra stickprovskontroller av saluförd personlig
skyddsutrustning, granska och vid behov registerföra inkomna klagomål om personlig skyddsutrustning som inte
överensstämmer med kraven och återkallelser av personlig skyddsutrustning samt informera distributörerna om all
sådan övervakning.
7.
Importörer som anser eller har skäl att tro att personlig skyddsutrustning som de har släppt ut på marknaden inte
överensstämmer med denna förordning ska omedelbart vidta de korrigerande åtgärder som krävs för att få den att
överensstämma med förordningen, för att dra tillbaka eller för att återkalla den, beroende på vad som är lämpligt. Om
den personliga skyddsutrustningen utgör en risk ska importörerna dessutom omedelbart underrätta de behöriga
nationella myndigheterna i de medlemsstater där de har tillhandahållit den personliga skyddsutrustningen på marknaden,
och lämna detaljerade uppgifter om i synnerhet den bristande överensstämmelsen och korrigerande åtgärder som
vidtagits.
8.
Under tio år efter det att den personliga skyddsutrustningen släppts ut på marknaden ska importörerna kunna
uppvisa en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse för marknadskontrollmyndigheterna och se till att dessa
myndigheter på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen.
9.
Importörerna ska på motiverad begäran av en behörig nationell myndighet ge den, i pappersform eller i
elektronisk form, all information och dokumentation som behövs för att visa att personlig skyddsutrustning
överensstämmer med kraven, på ett språk som lätt kan förstås av den myndigheten. Importörerna ska på den behöriga
myndighetens begäran samarbeta med myndigheten om de åtgärder som vidtas för att undanröja riskerna med personlig
skyddsutrustning som de har släppt ut på marknaden.
31.3.2016
L 81/60
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
93
Artikel 11
Distributörernas skyldigheter
1.
När distributörerna tillhandahåller personlig skyddsutrustning på marknaden ska de iaktta vederbörlig omsorg för
att se till att kraven i denna förordning uppfylls.
2.
Innan distributörerna tillhandahåller personlig skyddsutrustning på marknaden ska de kontrollera att den är
försedd med CE-märkning och åtföljs av de erforderliga dokumenten samt en bruksanvisning och information enligt
punkt 1.4 i bilaga II på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna och andra slutanvändare i den medlemsstat där
den personliga skyddsutrustningen ska tillhandahållas på marknaden, samt att tillverkaren och importören har uppfyllt
kraven i artiklarna 8.5, 8.6 och 10.3.
Om en distributör anser eller har skäl att tro att personlig skyddsutrustning inte överensstämmer med de tillämpliga
grundläggande hälso- och säkerhetskraven i bilaga II får distributören inte tillhandahålla den på marknaden förrän den
överensstämmer med de tillämpliga kraven. Om den personliga skyddsutrustningen utgör en risk ska distributören
dessutom informera tillverkaren eller importören om detta och även informera marknadskontrollmyndigheterna.
3.
Distributörerna ska, så länge de har ansvar för personlig skyddsutrustning, se till att lagrings- eller transportför
hållandena inte äventyrar dess överensstämmelse med de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven i
bilaga II.
4.
Distributörer som anser eller har skäl att tro att personlig skyddsutrustning som de har tillhandahållit på
marknaden inte överensstämmer med denna förordning ska försäkra sig om att det vidtas nödvändiga korrigerande
åtgärder för att få den att överensstämma med kraven, för att dra tillbaka eller för att återkalla den, beroende på vad som
är lämpligt. Om den personliga skyddsutrustningen utgör en risk ska distributörerna dessutom omedelbart underrätta de
behöriga nationella myndigheterna i de medlemsstater där de har tillhandahållit den personliga skyddsutrustningen på
marknaden, och lämna detaljerade uppgifter om i synnerhet den bristande överensstämmelsen och korrigerande åtgärder
som vidtagits.
5.
Distributörerna ska på motiverad begäran av en behörig nationell myndighet ge den, i pappersform eller i
elektronisk form, all information och dokumentation som behövs för att visa att den personliga skyddsutrustningen
överensstämmer med kraven. De ska på myndighetens begäran samarbeta med den om de åtgärder som vidtas för att
undanröja riskerna med personlig skyddsutrustning som de har tillhandahållit på marknaden.
Artikel 12
De fall när importörer och distributörer ska ha samma skyldigheter som tillverkarna
En importör eller distributör ska anses vara tillverkare enligt denna förordning och ska ha samma skyldigheter som
tillverkaren har enligt artikel 8 när importören eller distributören släpper ut personlig skyddsutrustning på marknaden i
eget namn eller under eget varumärke eller ändrar personlig skyddsutrustning som redan släppts ut på marknaden på ett
sådant sätt att överensstämmelsen med kraven i denna förordning kan påverkas.
Artikel 13
Identifiering av de ekonomiska aktörerna
De ekonomiska aktörerna ska på begäran identifiera följande aktörer för marknadskontrollmyndigheterna:
a) Alla ekonomiska aktörer som har levererat personlig skyddsutrustning till dem.
b) Alla ekonomiska aktörer som de har levererat personlig skyddsutrustning till.
De ekonomiska aktörerna ska kunna lämna den information som avses i första stycket i tio år efter det att den
personliga skyddsutrustningen har levererats till dem och i tio år efter det att de har levererat den personliga skyddsut
rustningen.
31.3.2016
L 81/61
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
94
KAPITEL III
DEN PERSONLIGA SKYDDSUTRUSTNINGENS ÖVERENSSTÄMMELSE
Artikel 14
Presumtion om den personliga skyddsutrustningens överensstämmelse
Personlig skyddsutrustning som överensstämmer med harmoniserade standarder eller delar av dem till vilka hänvisningar
har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas överensstämma med de grundläggande hälso- och
säkerhetskrav i bilaga II som omfattas av dessa standarder eller delar av dem.
Artikel 15
EU-försäkran om överensstämmelse
1.
I EU-försäkran om överensstämmelse ska det anges att de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven i
bilaga II har visats vara uppfyllda.
2.
EU-försäkran om överensstämmelse ska utformas i enlighet med mallen i bilaga IX, innehålla de upplysningar som
anges i de relevanta modulerna i bilagorna IV, VI, VII och VIII och ska regelbundet uppdateras. Den ska översättas till det
eller de språk som krävs av den medlemsstat där den personliga skyddsutrustningen släpps ut eller tillhandahålls på
marknaden.
3.
Om personlig skyddsutrustning omfattas av fler än en unionsakt där det ställs krav på en EU-försäkran om
överensstämmelse ska en enda EU-försäkran om överensstämmelse upprättas med avseende på alla dessa unionsakter. I
denna försäkran ska det anges vilka unionsakter som berörs, och det ska lämnas en publikationshänvisning till dem.
4.
Genom att upprätta EU-försäkran om överensstämmelse tar tillverkaren ansvar för att den personliga skyddsut
rustningen uppfyller de krav som fastställs i denna förordning.
Artikel 16
Allmänna principer för CE-märkning
CE-märkningen ska omfattas av de allmänna principer som fastställs i artikel 30 i förordning (EG) nr 765/2008.
Artikel 17
Regler och villkor för anbringande av CE-märkning
1.
CE-märkningen ska anbringas på den personliga skyddsutrustningen så att den är synlig, lätt läsbar och outplånlig.
Om detta inte är möjligt eller inte är lämpligt på grund av den personliga skyddsutrustningens art, ska den anbringas på
förpackningen och på de dokument som medföljer den personliga skyddsutrustningen.
2.
CE-märkningen ska anbringas innan den personliga skyddsutrustningen släpps ut på marknaden.
3.
När det gäller personlig skyddsutrustning i kategori III ska CE-märkningen åtföljas av identifikationsnumret för det
anmälda organ som medverkar i förfarandet enligt bilaga VII eller VIII.
Det anmälda organets identifikationsnummer ska anbringas av organet självt eller, enligt dess anvisningar, av tillverkaren
eller dennes representant.
4.
CE-märkningen, och i tillämpliga fall, det anmälda organets identifikationsnummer får åtföljas av ett piktogram
eller något annat märke som anger den risk som den personliga skyddsutrustningen är avsedd att skydda mot.
5.
Medlemsstaterna ska utgå från befintliga mekanismer för att se till att bestämmelserna om CE-märkning tillämpas
korrekt och ska vidta lämpliga åtgärder i händelse av otillbörlig användning av märkningen.
31.3.2016
L 81/62
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
95
KAPITEL IV
BEDÖMNING AV ÖVERENSSTÄMMELSE
Artikel 18
Riskkategorier för personlig skyddsutrustning
Personlig skyddsutrustning ska klassificeras enligt de riskkategorier som anges i bilaga I.
Artikel 19
Förfaranden för bedömning av överensstämmelse
Följande förfaranden för bedömning av överensstämmelse ska tillämpas för var och en av de riskkategorier som anges i
bilaga I:
a) Kategori I: Intern tillverkningskontroll (modul A) enligt bilaga IV.
b) Kategori II: EU-typkontroll (modul B) enligt bilaga V, följd av förfarandet för överensstämmelse med typ grundat på
intern tillverkningskontroll (modul C) enligt bilaga VI.
c) Kategori III: EU-typkontroll (modul B) enligt bilaga V och någon av följande:
i) Överensstämmelse med typ som grundar sig på intern tillverkningskontroll plus övervakade produktkontroller
med slumpvisa intervall (modul C2) enligt bilaga VII.
ii) Överensstämmelse med typ som grundar sig på kvalitetssäkring av produktionsprocessen (modul D) enligt
bilaga VIII.
När det gäller personlig skyddsutrustning som tillverkats i ett enda exemplar för att passa en enskild användare och
som klassificerats enligt kategori III får genom undantag det förfarande som avses i led b följas.
KAPITEL V
ANMÄLAN AV ORGAN FÖR BEDÖMNING AV ÖVERENSSTÄMMELSE
Artikel 20
Anmälan
Medlemsstaterna ska anmäla till kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka organ som fått i uppdrag att utföra
bedömningar av överensstämmelse i enlighet med denna förordning.
Artikel 21
Anmälande myndigheter
1.
Medlemsstaterna ska utse en anmälande myndighet med ansvar för att inrätta och genomföra de förfaranden som
krävs för bedömning och anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse och för övervakning av anmälda organ,
inklusive överensstämmelse med artikel 26.
2.
Medlemsstaterna får bestämma att den bedömning och övervakning som avses i punkt 1 ska utföras av ett
nationellt ackrediteringsorgan i den mening som avses i och i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008.
3.
Om den anmälande myndigheten delegerar eller på annat sätt överlåter den bedömning, anmälan eller övervakning
som avses i punkt 1 i denna artikel till ett organ som inte är offentligt, ska detta organ vara en juridisk person och ska i
tillämpliga delar uppfylla kraven i artikel 22. Dessutom ska detta organ ha vidtagit åtgärder för att kunna hantera
ansvarsskyldighet som kan uppstå i samband med dess verksamhet.
4.
Den anmälande myndigheten ska ta det fulla ansvaret för de uppgifter som utförs av det organ som avses i
punkt 3.
31.3.2016
L 81/63
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
96
Artikel 22
Krav på de anmälande myndigheterna
1.
En anmälande myndighet ska vara inrättad på ett sådant sätt att det inte uppstår någon intressekonflikt med
organen för bedömning av överensstämmelse.
2.
En anmälande myndighet ska vara organiserad och fungera på ett sådant sätt att dess verksamhet är objektiv och
opartisk.
3.
En anmälande myndighet ska vara organiserad på ett sådant sätt att alla beslut som rör anmälan av ett organ för
bedömning av överensstämmelse fattas av annan behörig personal än de som har gjort bedömningen.
4.
En anmälande myndighet får inte erbjuda eller utföra sådan verksamhet som utförs av organ för bedömning av
överensstämmelse och får inte heller erbjuda eller utföra konsulttjänster på kommersiell eller konkurrensmässig grund.
5.
En anmälande myndighet ska skydda erhållen konfidentiell information.
6.
En anmälande myndighet ska ha tillgång till tillräckligt med personal med lämplig kompetens för att kunna utföra
sina uppgifter.
Artikel 23
De anmälande myndigheternas informationsskyldighet
Medlemsstaterna ska informera kommissionen om sina förfaranden för bedömning och anmälan av organ för
bedömning av överensstämmelse och för övervakning av anmälda organ samt om eventuella ändringar.
Kommissionen ska offentliggöra denna information.
Artikel 24
Krav avseende anmälda organ
1.
När det gäller anmälan ska ett organ för bedömning av överensstämmelse uppfylla kraven i punkterna 2–11.
2.
Ett organ för bedömning av överensstämmelse ska inrättas i enlighet med en medlemsstats nationella rätt och vara
en juridisk person.
3.
Ett organ för bedömning av överensstämmelse ska vara ett tredjepartsorgan som är oberoende av den organisation
eller den personliga skyddsutrustning som det bedömer.
Detta organ får vara ett organ som hör till en näringslivsorganisation eller branschorganisation som företräder företag
som är involverade i konstruktion, tillverkning, leverans, installation, användning eller underhåll av den personliga
skyddsutrustning som det bedömer, förutsatt att det kan styrkas att organet är oberoende och att det inte finns några
intressekonflikter.
4.
Ett organ för bedömning av överensstämmelse, dess högsta ledning och den personal som ansvarar för att
bedömningen av överensstämmelse görs får inte utgöras av den som konstruerar, tillverkar, levererar, köper, äger,
använder eller underhåller den personliga skyddsutrustning som bedöms och inte heller av representanten för någon av
dessa parter. Detta ska inte hindra användning av bedömd personlig skyddsutrustning som är nödvändig för
verksamheten inom organet för bedömning av överensstämmelse eller användning av sådan personlig skyddsutrustning
för personligt bruk.
Ett organ för bedömning av överensstämmelse, dess högsta ledning och den personal som ansvarar för bedömningen av
överensstämmelse får varken delta direkt i konstruktion, tillverkning, marknadsföring, användning eller underhåll av
denna personliga skyddsutrustning eller representera parter som bedriver sådan verksamhet. De får inte delta i någon
verksamhet som kan påverka deras objektivitet eller integritet i samband med den bedömning av överensstämmelse för
vilken de har anmälts. Detta ska framför allt gälla konsulttjänster.
Organ för bedömning av överensstämmelse ska se till att deras dotterbolags eller underentreprenörers verksamhet inte
påverkar sekretessen, objektiviteten eller opartiskheten i organens bedömningar av överensstämmelse.
31.3.2016
L 81/64
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
97
5.
Organ för bedömning av överensstämmelse och deras personal ska utföra bedömningen av överensstämmelse med
största möjliga yrkesintegritet, ha erforderlig teknisk kompetens på det specifika området och vara fria från alla
påtryckningar och incitament, i synnerhet ekonomiska, som kan påverka deras omdöme eller resultaten av deras
bedömning av överensstämmelse; detta gäller särskilt påtryckningar och incitament från personer eller grupper av
personer som berörs av denna verksamhet.
6.
Ett organ för bedömning av överensstämmelse ska kunna utföra alla de uppgifter avseende bedömning av
överensstämmelse som fastställs i bilagorna V, VII och VIII för ett sådant organ och för vilka det har anmälts, oavsett om
dessa uppgifter utförs av organet för bedömning av överensstämmelse eller för dess räkning och under dess ansvar.
Vid alla tidpunkter och för varje förfarande för bedömning av överensstämmelse och för varje typ av personlig skyddsut
rustning för vilken det har anmälts ska organet för bedömning av överensstämmelse i nödvändig utsträckning ha
följande till sitt förfogande:
a) Erforderlig personal med teknisk kunskap och tillräcklig och lämplig erfarenhet för att utföra bedömningen av
överensstämmelse.
b) Erforderliga beskrivningar av förfarandena i enlighet med vilka bedömningar av överensstämmelse utförs, som
säkerställer insyn och möjlighet att reproducera förfarandena. Organet ska ha lämpliga riktlinjer och förfaranden för
att skilja mellan de uppgifter som det utför i sin egenskap av anmält organ och all annan verksamhet.
c) Förfaranden som gör det möjligt för organet att utöva sin verksamhet med vederbörlig hänsyn tagen till ett företags
storlek, bransch och struktur, komplexiteten hos den berörda tekniken för personlig skyddsutrustning och eventuell
massproduktion eller serietillverkning.
Ett organ för bedömning av överensstämmelse ska ha nödvändiga medel för att korrekt kunna utföra de tekniska och
administrativa uppgifterna i samband med bedömningen av överensstämmelse och det ska ha tillgång till den utrustning
och de hjälpmedel som är nödvändiga.
7.
Den personal som ansvarar för att utföra uppgifter i samband med bedömningar av överensstämmelse ska ha
a) fullgod teknisk och yrkesinriktad utbildning som täcker all slags bedömning av överensstämmelse på det område
inom vilket organet för bedömning av överensstämmelse har anmälts,
b) tillfredsställande kunskap om kraven för de bedömningar som de gör och befogenhet att utföra dessa bedömningar,
c) tillräcklig kännedom och insikt om de grundläggande kraven avseende hälsa och säkerhet i bilaga II, de tillämpliga
harmoniserade standarderna och de relevanta bestämmelserna i harmoniserad unionslagstiftning och nationell
lagstiftning,
d) förmåga att upprätta intyg, protokoll och rapporter som visar att bedömningarna har gjorts.
8.
Det ska garanteras att organ för bedömning av överensstämmelse, deras högsta ledning och den personal som
ansvarar för att utföra bedömningen av överensstämmelse är opartiska.
Ersättningen till den högsta ledningen och den personal som ansvarar för att utföra bedömningen av överensstämmelse
vid ett organ för bedömning av överensstämmelse får inte vara beroende av antalet bedömningar som görs eller
resultaten av bedömningarna.
9.
Organ för bedömning av överensstämmelse ska vara ansvarsförsäkrade, såvida inte ansvaret åligger medlemsstaten
enligt nationell rätt eller medlemsstaten själv tar direkt ansvar för bedömningen av överensstämmelse.
10.
Personalen vid ett organ för bedömning av överensstämmelse ska iaktta tystnadsplikt beträffande all information
som den erhåller vid utförandet av sina uppgifter i enlighet med bilagorna V, VII och VIII eller de nationella
bestämmelser som genomför dessa, utom gentemot de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där verksamheten
utförs. Äganderättigheter ska skyddas.
11.
Organ för bedömning av överensstämmelse ska delta i, eller se till att deras personal som ansvarar för att utföra
bedömningen av överensstämmelse känner till, det relevanta standardiseringsarbetet och det arbete som utförs i
samordningsgruppen för anmälda organ som inrättats i enlighet med artikel 36, och de ska som generella riktlinjer
använda de administrativa beslut och dokument som är resultatet av den gruppens arbete.
31.3.2016
L 81/65
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
98
Artikel 25
Presumtion om överensstämmelse för anmälda organ
Ett organ för bedömning av överensstämmelse som kan visa att det uppfyller kriterierna i de relevanta harmoniserade
standarder eller delar av dem till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas
uppfylla kraven i artikel 24, förutsatt att dessa krav omfattas av de tillämpliga harmoniserade standarderna.
Artikel 26
Dotterbolag och underentreprenörer till anmälda organ
1.
Om det anmälda organet lägger ut specifika uppgifter med anknytning till bedömningen av överensstämmelse på
underentreprenad eller anlitar ett dotterbolag ska det se till att underentreprenören eller dotterbolaget uppfyller kraven i
artikel 24 samt informera den anmälande myndigheten om detta.
2.
De anmälda organen ska ta det fulla ansvaret för de uppgifter som utförs av underentreprenörer eller dotterbolag,
oavsett var dessa är etablerade.
3.
Verksamhet kan läggas ut på underentreprenad eller utföras av ett dotterbolag endast om kunden samtycker till
det.
4.
De anmälda organen ska se till att den anmälande myndigheten har tillgång till de relevanta dokumenten rörande
bedömningen av underentreprenörens eller dotterbolagets kvalifikationer och det arbete som utförts av dem i enlighet
med bilagorna V, VII och VIII.
Artikel 27
Ansökan om anmälan
1.
Ett organ för bedömning av överensstämmelse ska lämna in en ansökan om anmälan till den anmälande
myndigheten i den medlemsstat där det är etablerat.
2.
Ansökan om anmälan ska åtföljas av en beskrivning av de bedömningar av överensstämmelse, den eller de
moduler för bedömning av överensstämmelse och den typ av personlig skyddsutrustning som organet hävdar att det har
kompetens för samt av ett ackrediteringsintyg, om det finns ett sådant, som utfärdats av ett nationellt ackrediteringsor
gan och där det intygas att organet för bedömning av överensstämmelse uppfyller kraven i artikel 24.
3.
Om organet för bedömning av överensstämmelse inte kan uppvisa något ackrediteringsintyg ska det ge den
anmälande myndigheten alla underlag som krävs för kontroll, erkännande och regelbunden tillsyn av att det uppfyller
kraven i artikel 24.
Artikel 28
Anmälningsförfarande
1.
De anmälande myndigheterna får endast anmäla de organ för bedömning av överensstämmelse som har uppfyllt
kraven i artikel 24.
2.
De ska anmäla dessa till kommissionen och de andra medlemsstaterna med hjälp av det elektroniska
anmälningsverktyg som utvecklats och förvaltas av kommissionen.
3.
Anmälan ska innehålla detaljerade uppgifter om verksamheten för bedömningarna av överensstämmelse, modulen
eller modulerna för bedömning av överensstämmelse och de berörda typerna av personlig skyddsutrustning samt ett
relevant intyg om kompetens.
4.
Om en anmälan inte grundar sig på ett sådant ackrediteringsintyg som avses i artikel 27.2 ska den anmälande
myndigheten ge kommissionen och de andra medlemsstaterna de skriftliga underlag som styrker att organet för
bedömning av överensstämmelse har erforderlig kompetens och att de system som behövs för att se till att organet
kommer att övervakas regelbundet och fortsätta att uppfylla kraven i artikel 24 har inrättats.
31.3.2016
L 81/66
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
99
5.
Det berörda organet får bedriva verksamhet som anmält organ endast om kommissionen eller de andra
medlemsstaterna inte har rest invändningar inom två veckor efter anmälan, i de fall ett ackrediteringsintyg används, eller
inom två månader efter anmälan, i de fall då ingen ackreditering används.
Endast ett sådant organ ska anses vara ett anmält organ i enlighet med denna förordning.
6.
Den anmälande myndigheten ska underrätta kommissionen och de andra medlemsstaterna om alla relevanta
ändringar av anmälan.
Artikel 29
Identifikationsnummer och förteckningar över anmälda organ
1.
Kommissionen ska tilldela varje anmält organ ett identifikationsnummer.
Organet ska tilldelas ett enda sådant nummer även om det anmäls enligt flera unionsakter.
2.
Kommissionen ska offentliggöra förteckningen över de organ som anmälts i enlighet med denna förordning,
inklusive de identifikationsnummer som de har tilldelats och den verksamhet som de har anmälts för.
Kommissionen ska se till att förteckningen hålls uppdaterad.
Artikel 30
Ändringar i anmälan
1.
Om en anmälande myndighet har konstaterat eller har informerats om att ett anmält organ inte längre uppfyller de
krav som anges i artikel 24 eller att det underlåter att fullgöra sina skyldigheter, ska myndigheten, beroende på hur
allvarlig underlåtenheten att uppfylla kraven eller fullgöra skyldigheterna är och beroende på vad som är lämpligt,
begränsa anmälan eller återkalla den tillfälligt eller slutgiltigt. Myndigheten ska omedelbart underrätta kommissionen och
de andra medlemsstaterna om detta.
2.
I händelse av begränsning, tillfällig eller slutgiltig återkallelse av anmälan eller om det anmälda organet har
upphört med verksamheten, ska den anmälande medlemsstaten vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att det anmälda
organets dokumentation antingen behandlas av ett annat anmält organ eller hålls tillgänglig för de ansvariga anmälande
myndigheterna och marknadskontrollmyndigheterna på deras begäran.
Artikel 31
Ifrågasättande av de anmälda organens kompetens
1.
Kommissionen ska undersöka alla fall där den tvivlar på att ett anmält organ har erforderlig kompetens eller att ett
anmält organ fortsatt uppfyller de krav och fullgör de skyldigheter som det omfattas av, och även alla fall där den gjorts
uppmärksam på att det föreligger sådana tvivel.
2.
Den anmälande medlemsstaten ska på begäran ge kommissionen all information om grunderna för anmälan eller
det berörda anmälda organets fortsatta kompetens.
3.
Kommissionen ska se till att all känslig information som erhållits i samband med undersökningarna behandlas
konfidentiellt.
4.
Om kommissionen konstaterar att ett anmält organ inte uppfyller eller inte längre uppfyller kraven för anmälan
ska den anta en genomförandeakt för att anmoda den anmälande medlemsstaten att vidta erforderliga korrigerande
åtgärder, inbegripet att vid behov dra tillbaka anmälan.
Denna genomförandeakt ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 44.2.
31.3.2016
L 81/67
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
100
Artikel 32
De anmälda organens operativa skyldigheter
1.
Anmälda organ ska utföra bedömningar av överensstämmelse i enlighet med förfarandena för bedömning av
överensstämmelse i bilagorna V, VII och VIII.
2.
Bedömningarna av överensstämmelse ska utföras på ett proportionellt sätt så att de ekonomiska aktörerna inte
belastas i onödan. Organen för bedömning av överensstämmelse ska när de utför sin verksamhet ta vederbörlig hänsyn
till ett företags storlek, bransch och struktur, till komplexiteten hos tekniken för personlig skyddsutrustning och till
eventuell massproduktion eller serietillverkning.
Samtidigt ska de dock respektera den grad av noggrannhet och den skyddsnivå som krävs för att den personliga
skyddsutrustningen ska uppfylla kraven i denna förordning.
3.
Om ett anmält organ konstaterar att en tillverkare inte har tillämpat de grundläggande kraven avseende hälsa och
säkerhet i bilaga II eller motsvarande harmoniserade standarder eller andra tekniska specifikationer, ska det begära att
tillverkaren vidtar lämpliga korrigerande åtgärder och inte utfärda något intyg eller beslut om godkännande.
4.
Om ett anmält organ vid övervakning av överensstämmelse efter att ett intyg eller ett beslut om godkännande har
utfärdats konstaterar att personlig skyddsutrustning inte längre uppfyller kraven, ska det begära att tillverkaren vidtar
lämpliga korrigerande åtgärder, och det ska vid behov tillfälligt eller slutgiltigt återkalla intyget eller beslutet om
godkännande.
5.
Om inga korrigerande åtgärder vidtas eller om de inte får önskat resultat, ska det anmälda organet begränsa alla
intyg eller beslut om godkännande eller återkalla dem tillfälligt eller slutgiltigt, beroende på vad som är lämpligt.
Artikel 33
Överklagande av de anmälda organens beslut
De anmälda organen ska se till att det finns ett öppet och tillgängligt förfarande för överklagande av deras beslut.
Artikel 34
De anmälda organens informationsskyldighet
1.
De anmälda organen ska informera den anmälande myndigheten om följande:
a) Avslag, begränsningar och tillfällig eller slutgiltig återkallelse av ett intyg eller beslut om godkännande.
b) Omständigheter som inverkar på omfattningen av eller villkoren för anmälan.
c) Begäran från marknadskontrollmyndigheterna om information om bedömningar av överensstämmelse.
d) På begäran, bedömningar av överensstämmelse som gjorts inom ramen för anmälan och all annan verksamhet,
inklusive gränsöverskridande verksamhet och underentreprenad.
2.
De anmälda organen ska ge de övriga organ som anmälts i enlighet med denna förordning och som utför liknande
bedömningar av överensstämmelse som omfattar samma typer av personlig skyddsutrustning, relevant information om
frågor som rör negativa och, på begäran, positiva resultat av bedömningar av överensstämmelse.
Artikel 35
Utbyte av erfarenhet
Kommissionen ska se till att det förekommer utbyte av erfarenhet mellan de nationella myndigheter i medlemsstaterna
som ansvarar för riktlinjerna för anmälan.
31.3.2016
L 81/68
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
101
Artikel 36
Samordning av anmälda organ
Kommissionen ska säkerställa att lämplig samordning och lämpligt samarbete sker mellan de organ som anmälts i
enlighet med denna förordning och att samordningen och samarbetet bedrivs på ett tillfredsställande sätt genom en
sektorsspecifik grupp av anmälda organ.
Anmälda organ ska delta i den gruppens arbete, direkt eller genom utsedda representanter.
KAPITEL VI
MARKNADSKONTROLL I UNIONEN, KONTROLL AV PERSONLIG SKYDDSUTRUSTNING SOM FÖRS IN PÅ
UNIONSMARKNADEN OCH UNIONENS FÖRFARANDE I FRÅGA OM SKYDDSÅTGÄRDER
Artikel 37
Marknadskontroll i unionen och kontroll av personlig skyddsutrustning som förs in på
unionsmarknaden
Artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla för personlig skyddsutrustning som omfattas av
artikel 2.1 i denna förordning.
Artikel 38
Förfaranden på nationell nivå för att hantera personlig skyddsutrustning som utgör en risk
1.
Om en medlemsstats marknadskontrollmyndigheter har tillräckliga skäl att anta att personlig skyddsutrustning
som omfattas av denna förordning utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet, ska de göra en utvärdering av den
personliga skyddsutrustningen omfattande alla relevanta krav som fastställs i denna förordning. De berörda ekonomiska
aktörerna ska när så krävs samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna i det syftet.
Om marknadskontrollmyndigheterna vid den utvärdering som avses i första stycket konstaterar att den personliga
skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i denna förordning ska de utan dröjsmål ålägga den berörda ekonomiska
aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder för att den personliga skyddsutrustningen ska uppfylla dessa krav,
dra tillbaka den personliga skyddsutrustningen från marknaden eller återkalla den inom en rimlig period som de
fastställer i förhållande till typen av risk.
Marknadskontrollmyndigheterna ska informera det berörda anmälda organet om detta.
Artikel 21 i förordning (EG) nr 765/2008 ska tillämpas på de åtgärder som avses i andra stycket i denna punkt.
2.
Om marknadskontrollmyndigheterna anser att den bristande överensstämmelsen inte bara gäller det nationella
territoriet, ska de informera kommissionen och de andra medlemsstaterna om utvärderingsresultaten och om de åtgärder
som de har ålagt de ekonomiska aktörerna att vidta.
3.
De ekonomiska aktörerna ska se till att alla lämpliga korrigerande åtgärder vidtas i fråga om berörd personlig
skyddsutrustning som de har tillhandahållit på unionsmarknaden.
4.
Om den berörda ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder inom den period som avses i
punkt 1 andra stycket, ska marknadskontrollmyndigheterna vidta alla lämpliga tillfälliga åtgärder för att förbjuda eller
begränsa tillhandahållandet av den personliga skyddsutrustningen på sin nationella marknad, dra tillbaka den personliga
skyddsutrustningen från den marknaden eller återkalla den.
Marknadskontrollmyndigheterna ska utan dröjsmål informera kommissionen och de andra medlemsstaterna om dessa
åtgärder.
31.3.2016
L 81/69
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
102
5.
I den information som avses i punkt 4 andra stycket ska alla tillgängliga uppgifter ingå, särskilt de uppgifter som
krävs för att kunna identifiera den personliga skyddsutrustning som inte överensstämmer med kraven, dess ursprung,
vilken typ av bristande överensstämmelse som görs gällande och den risk den personliga skyddsutrustningen utgör,
vilken typ av nationell åtgärd som vidtagits och dess varaktighet samt den berörda ekonomiska aktörens synpunkter.
Marknadskontrollmyndigheterna ska särskilt ange om den bristande överensstämmelsen beror på något av följande:
a) Den personliga skyddsutrustningen uppfyller inte kraven med avseende på skydd av människors hälsa eller säkerhet.
b) De harmoniserade standarder som avses i artikel 14 och utgör underlag för presumtion om överensstämmelse är
bristfälliga.
6.
Andra medlemsstater än den som inledde förfarandet enligt denna artikel ska utan dröjsmål informera
kommissionen och de andra medlemsstaterna om vidtagna åtgärder och om eventuella kompletterande uppgifter som de
har tillgång till med avseende på den berörda personliga skyddsutrustningens bristande överensstämmelse med kraven
samt eventuella invändningar mot den vidtagna nationella åtgärden.
7.
Om varken någon medlemsstat eller kommissionen inom tre månader efter mottagandet av den information som
avses i punkt 4 andra stycket har rest invändningar mot en tillfällig åtgärd som vidtagits av en medlemsstat ska åtgärden
anses vara berättigad.
8.
Medlemsstaterna ska se till att lämpliga begränsande åtgärder, till exempel tillbakadragande av den personliga
skyddsutrustningen från marknaden, utan dröjsmål vidtas i fråga om den berörda personliga skyddsutrustningen.
Artikel 39
Unionens förfarande i fråga om skyddsåtgärder
1.
Om det, efter det att förfarandet i artikel 38.3 och 38.4 har slutförts, har rests invändningar mot en åtgärd som en
medlemsstat vidtagit eller om kommissionen anser att en nationell åtgärd strider mot unionslagstiftningen, ska
kommissionen utan dröjsmål inleda samråd med medlemsstaterna och den eller de berörda ekonomiska aktörerna och
därefter utvärdera den nationella åtgärden. På grundval av utvärderingsresultaten ska kommissionen anta en
genomförandeakt genom vilken det fastställs om den nationella åtgärden är berättigad eller inte.
Kommissionen ska rikta beslutet till alla medlemsstater och omedelbart delge dem och den eller de berörda ekonomiska
aktörerna beslutet.
2.
Om den nationella åtgärden anses vara berättigad ska alla medlemsstater vidta de åtgärder som krävs för att
säkerställa att personlig skyddsutrustning som inte uppfyller kraven dras tillbaka från deras marknader och de ska
underrätta kommissionen om detta. Om den nationella åtgärden anses oberättigad ska den berörda medlemsstaten
upphäva den åtgärden.
3.
Om den nationella åtgärden anses vara berättigad och den personliga skyddsutrustningens bristande
överensstämmelse kan tillskrivas brister i de harmoniserade standarder som avses i artikel 38.5 b i denna förordning, ska
kommissionen tillämpa det förfarande som föreskrivs i artikel 11 i förordning (EU) nr 1025/2012.
Artikel 40
Personlig skyddsutrustning som uppfyller kraven men utgör en risk
1.
Om en medlemsstat efter en utvärdering i enlighet med artikel 38.1 konstaterar att den personliga skyddsut
rustningen visserligen uppfyller kraven i denna förordning men utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet, ska
den ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga åtgärder antingen för att säkerställa att den berörda
personliga skyddsutrustningen när den har släppts ut på marknaden inte längre utgör en sådan risk eller för att dra
tillbaka den personliga skyddsutrustningen från marknaden eller återkalla den inom en rimlig period som medlemsstaten
fastställer i förhållande till typen av risk.
2.
De ekonomiska aktörerna ska se till att det vidtas korrigerande åtgärder i fråga om all berörd personlig skyddsut
rustning som de har tillhandahållit på unionsmarknaden.
3.
Medlemsstaten ska omedelbart underrätta kommissionen och de andra medlemsstaterna om detta. Informationen
ska innehålla alla tillgängliga uppgifter, särskilt de uppgifter som krävs för att kunna identifiera den personliga skyddsut
rustningen, dess ursprung och leveranskedja, den risk som den personliga skyddsutrustningen utgör samt vilken typ av
nationella åtgärder som vidtagits och deras varaktighet.
31.3.2016
L 81/70
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
103
4.
Kommissionen ska utan dröjsmål inleda samråd med medlemsstaterna och den eller de berörda ekonomiska
aktörerna och utvärdera de nationella åtgärderna. På grundval av utvärderingsresultaten ska kommissionen genom
genomförandeakter besluta om den nationella åtgärden är berättigad eller inte, och vid behov föreslå lämpliga åtgärder.
De genomförandeakter som avses i första stycket i denna punkt ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 44.3.
Vid vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet med avseende på skyddet för människors hälsa och
säkerhet ska kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som avses i
artikel 44.4.
5.
Kommissionen ska rikta beslutet till alla medlemsstater och omedelbart delge dem och den eller de berörda
ekonomiska aktörerna beslutet.
Artikel 41
Formell bristande överensstämmelse
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 38 ska en medlemsstat, om den konstaterar något av följande,
ålägga den berörda ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen:
a) CE-märkningen har anbringats i strid med artikel 30 i förordning (EG) nr 765/2008 eller artikel 17 i den här
förordningen.
b) CE-märkningen har inte anbringats.
c) Det anmälda organets identifikationsnummer har, i de fall organet medverkar i produktionskontrollen, anbringats
i strid med artikel 17 eller har inte anbringats alls.
d) EU-försäkran om överensstämmelse har inte upprättats eller har inte upprättats på ett korrekt sätt.
e) Den tekniska dokumentationen är antingen inte tillgänglig eller inte komplett.
f) Den information som avses i artikel 8.6 eller artikel 10.3 saknas, är felaktig eller ofullständig.
g) Något annat av de administrativa krav som fastställs i artikel 8 eller artikel 10 har inte uppfyllts.
2.
Om den bristande överensstämmelse som avses i punkt 1 kvarstår, ska den berörda medlemsstaten vidta alla
lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av den personliga skyddsutrustningen på marknaden
eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden.
KAPITEL VII
DELEGERADE AKTER OCH GENOMFÖRANDEAKTER
Artikel 42
Delegering av befogenhet
1.
För att beakta tekniska framsteg och kunskaper eller nya vetenskapliga rön vad gäller kategorin för en specifik risk
ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 43 i syfte att ändra bilaga I genom att
klassificera om risken från en kategori till en annan.
2.
En medlemsstat som hyser tvivel om klassifikationen av en risk i en specifik riskkategori som avses i bilaga I, ska
omedelbart informera kommissionen om detta och ange skälen till tvivlen.
3.
Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den göra en noggrann bedömning av de risker som kräver
omklassifikation och följderna av en sådan omklassifikation.
31.3.2016
L 81/71
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
104
Artikel 43
Utövande av delegeringen
1.
Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna
artikel.
2.
Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 42 ska ges till kommissionen för en period av fem år
från och med den 21 april 2018. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio
månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med
perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre
månader före utgången av perioden i fråga.
Det är särskilt viktigt att kommissionen följer sin vanliga praxis och genomför samråd med experter, inklusive
medlemsstaternas experter, innan dessa delegerade akter antas.
3.
Den delegering av befogenhet som avses i artikel 42 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet.
Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får
verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet
datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.
4.
Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
5.
En delegerad akt som antas enligt artikel 42 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har
gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europapar
lamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat
kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets
eller rådets initiativ.
Artikel 44
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i
förordning (EU) nr 182/2011.
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
3.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
4.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 8 i förordning (EU) nr 182/2011 jämförd med artikel 5 i den
förordningen tillämpas.
5.
Kommissionen ska höra kommittén angående alla frågor för vilka samråd med sektorsexperter krävs enligt
förordning (EU) nr 1025/2012 eller enligt annan unionslagstiftning.
Kommittén får dessutom i enlighet med sin arbetsordning undersöka alla andra frågor som avser tillämpningen av denna
förordning och som tas upp av dess ordförande eller av en företrädare för en medlemsstat.
KAPITEL VIII
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 45
Sanktioner
1.
Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för ekonomiska aktörers överträdelser av bestämmelserna i
denna förordning. Sådana regler får omfatta straffrättsliga påföljder för allvarliga överträdelser.
31.3.2016
L 81/72
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
105
Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Medlemsstaterna ska anmäla dessa regler till kommissionen senast den 21 mars 2018 och ska utan dröjsmål anmäla
eventuella ändringar som berör dem.
2.
Medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att se till att deras sanktionsregler för ekonomiska aktörers
överträdelser av bestämmelserna i denna förordning efterlevs.
Artikel 46
Upphävande
Direktiv 89/686/EEG ska upphöra att gälla med verkan från och med den 21 april 2018.
Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till den här förordningen och ska läsas i enlighet
med jämförelsetabellen i bilaga X.
Artikel 47
Övergångsbestämmelser
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2, får medlemsstaterna inte förhindra att produkter som omfattas av
och är förenliga med direktiv 89/686/EEG och som släppts ut på marknaden före den 21 april 2019 tillhandahålls på
marknaden.
2.
EG-typintyg och beslut om godkännande som utfärdats enligt direktiv 89/686/EEG ska fortsätta att vara giltiga till
och med den 21 april 2023 såvida de inte löper ut före denna dag.
Artikel 48
Ikraftträdande och tillämpning
1.
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens
officiella tidning.
2.
Denna förordning ska tillämpas från och med den 21 april 2018, med undantag av
a) artiklarna 20–36 samt artikel 44, som ska tillämpas från och med den 21 oktober 2016,
b) artikel 45.1, som ska tillämpas från och med den 21 mars 2018.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Strasbourg den 9 mars 2016.
På Europaparlamentets vägnar
M. SCHULZ
Ordförande
På rådets vägnar
J.A. HENNIS-PLASSCHAERT
Ordförande
31.3.2016
L 81/73
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
106
BILAGA I
RISKKATEGORIER FÖR PERSONLIG SKYDDSUTRUSTNING
I denna bilaga anges de riskkategorier som den personliga skyddsutrustningen är avsedd att skydda användarna mot.
Kategori I
Kategori I omfattar uteslutande följande minimala risker:
a) Ytlig mekanisk skada.
b) Kontakt med svaga rengöringsmedel eller långvarig kontakt med vatten.
c) Kontakt med ytor som inte är hetare än 50 °C.
d) Skador på ögonen till följd av exponering för solljus (ej vid observation av solen).
e) Väderleksförhållanden som inte är av extrem art.
Kategori II
Kategori II omfattar andra risker än de risker som anges i kategorierna I och III.
Kategori III
Kategori III omfattar uteslutande risker som kan leda till mycket allvarliga följder, såsom dödsfall eller bestående
hälsoskada, med avseende på följande:
a) Hälsovådliga ämnen och blandningar.
b) Miljöer med syrebrist.
c) Skadliga biologiska agens.
d) Joniserande strålning.
e) Höga temperaturer vilkas effekter kan jämföras med en lufttemperatur på 100 °C eller högre.
f) Låga temperaturer vilkas effekter kan jämföras med en lufttemperatur på – 50 °C eller lägre.
g) Fall från hög höjd.
h) Elchock och arbete med spänning.
i) Drunkning.
j) Huggsår från handhållna kedjesågar.
k) Högtrycksstrålar.
l) Skottsår och knivstick.
m) Skadligt buller.
31.3.2016
L 81/74
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
107
BILAGA II
GRUNDLÄGGANDE HÄLSO- OCH SÄKERHETSKRAV
INLEDANDE ANMÄRKNINGAR
1.
De grundläggande hälso- och säkerhetskrav som fastställs i denna förordning är obligatoriska.
2.
De skyldigheter som följer av grundläggande hälso- och säkerhetskrav är endast tillämpbara om motsvarande
risk föreligger för den berörda personliga skyddsutrustningen.
3.
De väsentliga hälso- och säkerhetskraven ska tolkas och tillämpas på ett sådant sätt att hänsyn tas såväl till
aktuell teknisk nivå och gängse praxis vid tidpunkten för konstruktion och tillverkning samt till tekniska och
ekonomiska överväganden som är förenliga med en hög skyddsnivå för hälsa och säkerhet.
4.
Tillverkaren ska göra en riskbedömning för att identifiera de risker som sammanhänger med hans personliga
skyddsutrustning. Tillverkaren ska sedan utforma och tillverka den med hänsyn till denna bedömning.
5.
När tillverkaren utformar och tillverkar den personliga skyddsutrustningen samt utarbetar bruksanvisningen, ska
tillverkaren tänka på den personliga skyddsutrustningens avsedda användning samt de användningsområden
som rimligen kan förutses. I tillämpliga fall ska hälsa och säkerhet för andra personer än användaren
säkerställas.
1.
ALLMÄNNA KRAV SOM TILLÄMPAS PÅ ALL PERSONLIG SKYDDSUTRUSTNING
Personlig skyddsutrustning ska ge adekvat skydd mot de risker den är avsedd att skydda mot.
1.1
Principer för utformning
1.1.1 Ergonomi
Personlig skyddsutrustning ska vara utformad och tillverkad så att användaren under de förutsägbara
användningsförhållanden för vilka den är avsedd kan utföra den riskfyllda verksamheten på ett normalt sätt och
samtidigt få skydd på högsta möjliga nivå.
1.1.2 Skyddsnivåer och skyddsklasser
1.1.2.1 Högsta möjliga skyddsnivå
Den högsta möjliga skyddsnivå som ska beaktas vid utformningen är den nivå över vilken olägenheterna med
användning av den personliga skyddsutrustningen skulle hindra att utrustningen används på ett ändamålsenligt
sätt under den tid då användaren exponeras för en risk eller att verksamheten utförs på ett normalt sätt.
1.1.2.2 Lämpliga skyddsklasser för olika risknivåer
Om olika förutsägbara användningsförhållanden är sådana att flera nivåer av samma risk kan särskiljas, ska man
ta hänsyn till lämpliga skyddsklasser vid utformningen av den personliga skyddsutrustningen.
1.2
Säker personlig skyddsutrustning
1.2.1 Frånvaro av inneboende risker och andra olägenheter
Personlig skyddsutrustning ska utformas och tillverkas så att den inte ger upphov till risker eller andra
olägenheter under förutsägbara användningsförhållanden.
31.3.2016
L 81/75
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
108
1.2.1.1 Lämpligt material
Material och delar som ingår i personlig skyddsutrustning inklusive alla de produkter som kan avgå genom
åldrande får inte påverka användarens hälsa eller säkerhet på ett ogynnsamt sätt.
1.2.1.2 Tillfredsställande yta på alla de delar av personlig skyddsutrustning som är i kontakt med användaren
Ingen del av personlig skyddsutrustning som är i kontakt eller kan komma i kontakt med användaren när
utrustningen bärs får ha grova ytor, skarpa kanter, utskjutande delar och liknande, som kan orsaka onödig
irritation eller skador.
1.2.1.3 Maximalt tillåtligt hinder för användaren
De hinder som den personliga skyddsutrustningen orsakar för den verksamhet som ska utföras, de
kroppsställningar som ska intas samt perceptionen ska minimeras. Användningen av den personliga skyddsut
rustningen får inte heller orsaka rörelser som utsätter användaren för fara.
1.3
Bekvämlighet och ändamålsenlighet
1.3.1 Anpassning av personlig skyddsutrustning till användarens kroppskonstitution
Personlig skyddsutrustning ska vara utformad och tillverkad på ett sådant sätt att den lätt kan tas på och hållas
på plats under en förutsägbar användningsperiod, med beaktande av omgivningsfaktorer, den verksamhet som
ska utföras och de kroppsställningar som ska intas. Därför ska det vara möjligt att anpassa den personliga
skyddsutrustningen till användarens kroppskonstitution genom alla medel, t.ex. lämpliga justerings- och fastsätt
ningsanordningar eller genom att tillhandahålla ett lämpligt storlekssortiment.
1.3.2 Vikt och hållfasthet
Personlig skyddsutrustning ska vara så lätt som möjligt men samtidigt stark och ändamålsenlig.
Personlig skyddsutrustning måste uppfylla de ytterligare specifika kraven för att ge ett adekvat skydd mot de
risker den är avsedd att skydda mot och personlig skyddsutrustning måste kunna stå emot omgivningens
inverkan under förutsägbara användningsförhållanden.
1.3.3 Förenlighet av olika typer av personlig skyddsutrustning som är utformade för att användas samtidigt
Om samma tillverkare släpper ut flera skyddsutrustningsmodeller av olika typer på marknaden för att garantera
samtidigt skydd för intilliggande kroppsdelar, ska modellerna vara förenliga med varandra.
1.3.4 Skyddskläder med avtagbara skyddsinlägg
Skyddskläder med avtagbara skyddsinlägg utgör personlig skyddsutrustning och ska bedömas som en
kombination vid förfarandena för bedömning av överensstämmelse.
1.4
Tillverkarens bruksanvisning och information
Förutom tillverkarens namn och adress ska den bruksanvisning som ska tillhandahållas med den personliga
skyddsutrustningen innehålla all nödvändig information om följande:
a) Förvaring, användning, rengöring, underhåll, service och desinfektion. De produkter för rengöring, underhåll
och desinfektion som rekommenderas av tillverkarna får inte ha någon ogynnsam effekt på den personliga
skyddsutrustningen eller användarna, när de används enligt den relevanta bruksanvisningen.
b) De prestanda som noterats vid relevanta tekniska provningar av den personliga skyddsutrustningen för att
fastställa skyddsnivåer eller skyddsklasser.
31.3.2016
L 81/76
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
109
c) I tillämpliga fall, tillbehör som kan användas tillsammans med den personliga skyddsutrustningen och
egenskaper hos lämpliga reservdelar.
d) I tillämpliga fall, lämpliga skyddsklasser för olika risknivåer och motsvarande användningsbegränsningar.
e) I tillämpliga fall, kassationsmånad och kassationsår eller kassationsperiod för personlig skyddsutrustning eller
vissa av dess komponenter.
f) I tillämpliga fall, lämpligt transportemballage.
g) Betydelsen av aktuell märkning (se punkt 2.12).
h) De risker som den personliga skyddsutrustningen är utformad för att skydda mot.
i) Hänvisningen till denna förordning och i tillämpliga fall hänvisningar till annan unionslagstiftning om
harmonisering.
j) Namn, adress och identifikationsnummer för det eller de anmälda organ som medverkat i bedömningen av
överensstämmelse av den personliga skyddsutrustningen.
k) Hänvisningar till de relevanta harmoniserade standarder som används, inbegripet datum för standarderna,
eller hänvisningar till andra tekniska specifikationer som används.
l) Den webbadress där det går att få tillgång till EU-försäkran om överensstämmelse.
Den information som avses i leden i, j, k och l behöver inte ingå i den bruksanvisning som tillhandahålls av
tillverkaren, om EU-försäkran om överensstämmelse medföljer den personliga skyddsutrustningen.
2.
KOMPLETTERANDE KRAV GEMENSAMMA FÖR FLERA TYPER AV PERSONLIG SKYDDSUTRUSTNING
2.1
Personlig skyddsutrustning som har justeringsanordningar
Om den personliga skyddsutrustningen har justeringsanordningar ska de vara utformade och tillverkade så att
de inte oavsiktligt kan lossas under förutsägbara användningsförhållanden.
2.2
Personlig skyddsutrustning som omgärdar de delar av kroppen som ska skyddas
Personlig skyddsutrustning ska utformas och tillverkas på ett sådant sätt att den svettning som uppkommer
genom användningen minimeras. I annat fall ska den utrustas med en anordning som absorberar svett.
2.3
Personlig skyddsutrustning för ansikte, ögon och andningsorgan
Den personliga skyddsutrustningens begränsningar av användarens ansikte, ögon, synfält eller andningsorgan
ska minimeras.
Skärmarna hos dessa typer av personlig skyddsutrustning ska ha en grad av optisk inverkan som är anpassad
efter verksamhetens noggrannhetskrav eller långvarighet.
Vid behov ska sådan personlig skyddsutrustning behandlas mot imbildning eller förses med medel som
förhindrar sådan.
Personlig skyddsutrustning som är avsedd för användare som behöver synkorrektion ska kunna användas
tillsammans med glasögon eller kontaktlinser.
2.4
Personlig skyddsutrustning som åldras
Om det är känt att prestandan hos en ny personlig skyddsutrustning väsentligt kan påverkas av åldrande, ska
tillverkningsmånad och -år och/eller om möjligt kassationsmånad och -år anges varaktigt och på sätt som inte
kan missförstås på varje skyddsutrustning som släppts ut på marknaden samt på emballaget.
Om en tillverkare inte kan garantera den personliga skyddsutrustningens livslängd, ska dennes anvisningar ge all
nödvändig information så att köparen eller användaren kan fastställa rimlig kassationsmånad och -år med
hänsyn till kvalitetsnivån på modellen och de rådande förhållandena för förvaring, användning, rengöring,
service och underhåll.
31.3.2016
L 81/77
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
110
Om en avsevärd och snabb försämring av den personliga skyddsutrustningens prestanda sannolikt skulle kunna
orsakas av åldrande beroende på den regelbundet återkommande rengöring som tillverkaren rekommenderar,
ska tillverkaren om möjligt anbringa ett märke på varje skyddsutrustningsartikel som släpps ut på marknaden.
Märket ska ange högsta antal rengöringar som kan utföras innan utrustningen behöver kontrolleras eller
kasseras. Om ett sådant märke inte har anbringats ska tillverkaren ge denna information i sin bruksanvisning.
2.5
Personlig skyddsutrustning som kan fastna under användning
Om förutsägbara användningsförhållanden särskilt inbegriper en risk för att den personliga skyddsutrustningen
fastnar i ett rörligt föremål och därigenom skapar en fara för användaren, ska skyddsutrustningen vara utformad
och tillverkad på ett sådant sätt att en komponent går sönder och därmed eliminerar risken.
2.6
Personlig skyddsutrustning för användning i explosiv miljö
Personlig skyddsutrustning som är avsedd för användning i explosiv miljö ska vara utformad och tillverkad på
ett sådant sätt att den inte kan ge elektrisk, elektrostatisk eller genom slag uppkommen ljusbåge eller gnista,
som kan tända en explosiv blandning.
2.7
Personlig skyddsutrustning avsedd för användning vid snabba ingripanden eller för att snabbt kunna tas på eller
av
Dessa typer av personlig skyddsutrustning ska vara utformade och tillverkade på ett sådant sätt att den tid som
krävs för att ta på eller av dem minimeras.
Om personlig skyddsutrustning har fästningsanordningar för att hålla kvar utrustningen i lämpligt läge på
användaren eller för att ta av den, måste sådana anordningar kunna manövreras snabbt och enkelt.
2.8
Personlig skyddsutrustning för användning i mycket farliga situationer
Den bruksanvisning som tillverkaren tillhandahåller tillsammans med personlig skyddsutrustning som ska
användas i mycket farliga situationer ska särskilt innehålla information avsedd för kompetenta utbildade
personer som kan tolka dem och se till att de tillämpas av användaren.
Bruksanvisningen ska även beskriva det förfarande som ska tillämpas för att kontrollera att skyddsutrustningen
är korrekt tillpassad och funktionsduglig när den används.
Om personlig skyddsutrustning har larm som varnar om den normala skyddsnivån inte uppnås, ska larmet vara
utformat och placerat så att det kan uppfattas av användaren under förutsägbara användningsförhållanden.
2.9
Personlig skyddsutrustning som innehåller komponenter som kan justeras eller tas bort av användaren
Om personlig skyddsutrustning har komponenter som kan sättas fast, justeras eller bytas ut av användaren ska
sådana komponenter vara utformade och tillverkade så att de lätt kan sättas fast, justeras och tas bort utan
verktyg.
2.10 Personlig skyddsutrustning för anslutning till yttre kompletterande anordning
Om skyddsutrustningen kan anslutas till en kompletterande anordning, ska anslutningsanordningen vara
utformad och tillverkad på ett sådant sätt att den bara kan anslutas till lämplig utrustning.
2.11 Personlig skyddsutrustning som innefattar ett vätskecirkulationssystem
Om personlig skyddsutrustning har ett vätskecirkulationssystem ska detta väljas eller utformas och byggas in på
ett sådant sätt att man möjliggör att vätskan kan cirkulera nära den berörda delen av kroppen oberoende av
användarens verksamhet, kroppsställning eller rörelser under förutsägbara användningsförhållanden.
31.3.2016
L 81/78
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
111
2.12 Personlig skyddsutrustning som har ett eller flera slag av identifieringsmärkningar eller indikatorer som direkt
eller indirekt avser hälsa och säkerhet
Om personlig skyddsutrustning har en eller flera identifieringsmärkningar eller indikatorer som direkt eller
indirekt avser hälsa och säkerhet, ska dessa identifieringsmärkningar om möjligt ha formen av harmoniserade
symboler. De måste vara fullt synliga och läsliga under skyddsutrustningens förutsägbara livslängd. Dessutom
ska denna märkning vara komplett, exakt och lättbegriplig så att inga missförstånd uppstår. Om märkningen
innehåller ord eller meningar ska de vara avfattade på ett språk som lätt kan förstås av konsumenter och andra
slutanvändare, enligt vad som fastställs av den medlemsstat där den personliga skyddsutrustningen tillhandahålls
på marknaden.
Om personlig skyddsutrustning är för liten för att man ska kunna anbringa hela eller en del av märkningen, ska
relevant information ges på emballaget och i tillverkarens bruksanvisning.
2.13 Personlig skyddsutrustning som visuellt varslar om att en människa är närvarande
Personlig skyddsutrustning avsedd för förutsägbara användningsförhållanden under vilka användaren ska vara
synlig och individuellt märkbar ska ha en (eller flera) väl placerade ljuskällor eller reflexer med lämplig
luminansnivå och ska vara väl synliga och ha goda färgegenskaper.
2.14 Personliga skyddsutrustningar vid samtidiga risker
Personlig skyddsutrustning som är avsedd att skydda användaren mot flera potentiellt samtidiga risker ska vara
utformad och tillverkad på ett sådant sätt att den särskilt uppfyller de grundläggande hälso- och säkerhetskraven
för var och en av dessa risker.
3.
SPECIFIKA YTTERLIGARE KRAV FÖR SÄRSKILDA RISKER
3.1
Skydd mot mekaniska stötar
3.1.1 En stöt som orsakats av fallande eller flygande föremål och kollision mellan delar av kroppen och ett hinder
Personlig skyddsutrustning avsedd att skydda mot denna typ av risk ska vara tillräckligt stötabsorberande för att
förhindra skador, särskilt krossning eller penetrering av den kroppsdel som ska skyddas, åtminstone upp till en
stötenerginivå där måtten och/eller vikten hos skyddsutrustningen skulle bli så stora att den inte används
ändamålsenligt under den förutsägbara period som den ska användas.
3.1.2 Fall
3.1.2.1 Förhindrande av fall beroende på halkning
Yttersulorna på skyddsskor som är avsedda att förhindra halkning ska vara utformade, tillverkade eller utrustade
så att man får tillfredsställande fäste, med hänsyn till underlagets art eller skick.
3.1.2.2 Förhindrande av fall från höjd
Personlig skyddsutrustning som är avsedd att förebygga fall från höjd eller effekterna av ett fall ska ha en sele
och en fastsättningsanordning som kan fästas till en säker extern förankringspunkt. Selen ska vara utformad så
att användarens vertikala fall, under förutsägbara användningsförhållanden, minimeras för att förhindra kollision
med ett hinder. Bromskraften får dock inte bli så stor att man kan förvänta att en fysisk skada uppstår eller att
någon komponent i utrustningen går upp eller sönder så att användaren faller.
Sådan personlig skyddsutrustning ska även säkerställa att användaren efter uppbromsningen hålls kvar i lämpligt
läge i vilket han vid behov kan invänta hjälp.
Tillverkarens bruksanvisning ska särskilt innehålla all relevant information om
a) vad som krävs av en säker extern förankringspunkt och det minsta avstånd som behövs under användaren,
b) det rätta sättet att sätta på selen och att fästa fastsättningsanordningen vid den säkra externa
förankringspunkten.
31.3.2016
L 81/79
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
112
3.1.3 Mekanisk vibration
Personlig skyddsutrustning som är avsedd att förebygga effekterna av mekaniska vibrationer ska kunna ge
lämplig dämpning av skadliga vibrerande komponenter för den del av kroppen som utsätts för en risk.
3.2
Skydd mot statiskt tryck mot en del av kroppen
Personlig skyddsutrustning som är avsedd att skydda en del av kroppen mot statiskt tryck ska vara tillräckligt
effektiv för att förebygga allvarlig skada eller kroniska besvär.
3.3
Skydd mot mekaniska stötar
Material som ingår i personlig skyddsutrustning och andra komponenter avsedda att skydda hela eller delar av
kroppen mot ytliga skador, t.ex. skrap-, stick- och skärsår eller bett, ska väljas eller utformas och byggas in så att
man säkerställer att dessa typer av personlig skyddsutrustning ger tillräckligt skydd mot skrap, stick och hugg
(se även punkt 3.1) under förutsägbara användningsförhållanden.
3.4
Skydd i vätskor
3.4.1 Förebyggande av drunkningsolyckor
En personlig skyddsutrustning som är avsedd att förhindra drunkningsolyckor ska kunna föra en användare upp
till ytan så snabbt som möjligt utan fara för användarens hälsa. Användaren kan vara utmattad eller medvetslös
efter att ha fallit i vattnet (eller annan vätska). Skyddsutrustningen ska kunna hålla användaren flytande i ett
läge, som gör det möjligt att andas i väntan på hjälp.
Personlig skyddsutrustning ska helt eller delvis vara av material med flytförmåga. Den ska antingen kunna blåsas
upp med gas som kan tillföras manuellt eller automatiskt eller blåsas upp med munnen.
Under förutsägbara användningsförhållanden
a) ska personlig skyddsutrustning med bibehållen god funktion kunna stå emot slag mot och påverkan av
vattnet eller vätskan,
b) ska uppblåsbar personlig skyddsutrustning kunna blåsas upp snabbt och fullständigt.
Om särskilda förutsägbara användningsförhållanden kräver det, ska vissa typer av personlig skyddsutrustning
även uppfylla ett eller flera av följande tilläggskrav:
a) De ska ha alla de uppblåsningsanordningar som avses i andra stycket och/eller en ljus- eller ljudsignal
anordning.
b) De ska ha en fästanordning så att användaren kan lyftas upp ur vattnet.
c) De ska vara lämpliga för långvarig användning under den tid användaren, eventuellt påklädd, riskerar att falla
i vattnet eller att behöva ligga i det.
3.4.2 Flythjälpmedel
Kläder som är avsedda att säkerställa en effektiv flytförmåga avpassad efter den förutsägbara användningen ska
vara säkra när man bär dem samt ge flytkraft i vätskemediet. Under förutsägbara användningsförhållanden får
denna personliga skyddsutrustning inte begränsa användarens rörelsefrihet utan ska göra det möjligt för
användaren att simma eller på annat sätt undkomma en fara eller rädda andra personer.
3.5
Skydd mot skadligt buller
Personlig skyddsutrustning avsedd att skydda mot skadligt buller ska kunna dämpa bullret i sådan omfattning
att exponeringen för buller inte överskrider de gränsvärden som fastställts i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2003/10/EG ( ).
31.3.2016
L 81/80
Europeiska unionens officiella tidning
SV
( ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/10/EG av den 6 februari 2003 om minimikrav för arbetstagares hälsa och säkerhet vid
exponering för risker som har samband med fysikaliska agens (buller) i arbetet (sjuttonde särdirektivet enligt artikel 16.1
i direktiv 89/391/EEG) (EUT L 42, 15.2.2003, s. 38).
Ds 2017:23
Bilaga 1
113
All personlig skyddsutrustning ska ha märkning som anger hur mycket den dämpar. Om detta inte är möjligt
ska märkningen finnas på emballaget.
3.6
Skydd mot hetta och/eller brand
Personlig skyddsutrustning som är utformad för att skydda hela eller delar av kroppen mot hetta och/eller brand
ska ha en värmeisoleringsförmåga och mekanisk styrka som är lämpliga för de förutsägbara användningsför
hållandena.
3.6.1 Material och andra komponenter
Material och andra komponenter avsedda för att skydda mot strålningsvärme och konvektionsvärme ska ha en
lämplig transmissionskoefficient för värmeflöde och vara tillräckligt svårantändliga för att förebygga risk för
självantändning under förutsägbara användningsförhållanden.
Om materialens och komponenternas utsida ska vara reflekterande, ska den reflekterande förmågan vara
avpassad till intensiteten av värmeflödet i det infraröda området.
Material och andra komponenter i utrustning avsedd för kortvarig användning i miljöer med höga temperaturer
och i personlig skyddsutrustning som kan utsättas för stänk av heta produkter, t.ex. smält metall, ska även ha
tillräcklig värmekapacitet att lagra det mesta av värmen tills användaren har lämnat riskområdet och tagit av sin
skyddsutrustning.
Material och andra komponenter i personlig skyddsutrustning som kan utsättas för heta ämnen ska också ha
tillräcklig kapacitet att dämpa slag och stötar (se punkt 3.1).
Material och andra komponenter i personlig skyddsutrustning som oavsiktligt kan komma i kontakt med öppen
eld och sådana som används i tillverkningen av industriell utrustning eller utrustning för brandmän ska ha den
grad av svårantändlighet och termiskt skydd eller skydd mot ljusbågsvärmning som överensstämmer med den
riskklass som motsvarar de förutsägbara användningsförhållandena. Material och komponenter får inte smälta
när de exponeras för öppen eld eller medverka till spridning av eld.
3.6.2 Komplett personlig skyddsutrustning klar för användning
Under förutsägbara användningsförhållanden
a) ska mängden överförd värme från skyddsutrustningen till användaren vara så liten att den ackumulerade
värmen, under den tid man bär skyddsutrustningen, på den del av kroppen som är utsatt för en risk inte
under några omständigheter når smärttröskeln eller medför risk för ohälsa,
b) ska skyddsutrustningen om så är nödvändigt hindra att vätska eller ånga tränger in och får inte orsaka
brännsår genom kontakt mellan utrustningen och användaren.
Om skyddsutrustningen har kylanordningar för att absorbera tillfällig värme genom vätskeavdunstning eller
genom övergång till fast form, ska dessa anordningar vara utformade så att alla flyktiga ämnen töms utanför
utrustningen och inte mot användaren.
Om en andningsapparat ingår i personlig skyddsutrustning ska den apparaten fungera tillfredsställande under
förutsägbara användningsförhållanden.
Tillverkarens bruksanvisning som åtföljer all personlig skyddsutrustning avsedd för kortvarigt bruk i höga
temperaturer ska bl.a. ge all behövlig information om den maximalt tillåtna exponeringen för värme som
överförs genom utrustningen när den används för avsett ändamål.
3.7
Skydd mot kyla
Personlig skyddsutrustning som är utformad för att skydda hela eller delar av kroppen mot kyla ska ha
värmeisolerande förmåga och mekanisk styrka som är avpassade för de förutsägbara användningsförhållanden
som den är avsedd för.
3.7.1 Material och andra komponenter
Material och andra komponenter som är lämpliga för skydd mot kyla ska ha en transmissionskoefficient för
värmeflöde som är tillräckligt låg för den aktuella användningen. Mjuka material och andra komponenter i
personlig skyddsutrustning avsedd att användas i låga temperaturer ska bibehålla den mjukhet som krävs för
nödvändig rörelsefrihet.
31.3.2016
L 81/81
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
114
Material och andra komponenter i personlig skyddsutrustning som kan utsättas för kalla ämnen ska också ha
tillräcklig kapacitet att dämpa slag och stötar (se punkt 3.1).
3.7.2 Komplett personlig skyddsutrustning klar för användning
Följande krav gäller under förutsägbara användningsförhållanden:
a) Temperaturflödet som överförs till användaren genom personlig skyddsutrustning ska vara så litet att den
ackumulerade kylan under den period man bär skyddsutrustningen inte under några omständigheter når
smärttröskeln eller medför risk för ohälsa. Detta gäller hela kroppen inklusive tår och fingrar.
b) Den personliga skyddsutrustningen ska så långt möjligt förhindra att sådana vätskor som regnvatten tränger
igenom och får inte förorsaka köldskador genom kontakten mellan utrustningen och användaren.
Om den personliga skyddsutrustningen innefattar en andningsapparat ska den apparaten fungera tillfreds
ställande under förutsägbara användningsförhållanden.
Tillverkarens bruksanvisning som åtföljer all personlig skyddsutrustning avsedd för kortvarigt bruk i låg
temperatur ska ge all behövlig information om maximalt tillåten exponering för kyla som överförs genom
utrustningen.
3.8
Skydd mot elektrisk chock
3.8.1 Isolerande utrustning
Personlig skyddsutrustning som är utformad för att skydda hela eller delar av kroppen mot elektrisk ström ska
ha tillräcklig isoleringsförmåga mot de spänningar användaren kan bli exponerad för under de mest
ogynnsamma användningsförhållanden som kan förutsägas.
Därför ska material och andra komponenter i dessa typer av personlig skyddsutrustning väljas eller utformas
och byggas in så att värdet på läckström mätt under skyddet minimeras och i alla händelser ligger under ett
maximalt tillåtet tröskelvärde under provningsförhållanden liknande dem som kan påträffas på arbetsplatsen.
De emballage och de typer av personlig skyddsutrustning som enbart är avsedda att användas vid arbete eller
verksamhet i elektriska installationer som är eller kan bli strömförande ska särskilt vara märkta med skyddsklass
eller motsvarande driftspänning, serienummer och tillverkningsdatum. Plats ska även finnas utanpå skyddet på
en sådan personlig skyddsutrustning för anteckningar av datum då den tas i bruk och datum för de
återkommande provningar eller kontroller som ska göras.
Tillverkarens bruksanvisning ska särskilt ange för vilken användning dessa typer av personlig skyddsutrustning
exklusivt är avsedda samt arten och intervallen mellan de dielektriska provningar som ska göras under
utrustningens livslängd.
3.8.2 Konduktiv utrustning
Konduktiv personlig skyddsutrustning avsedd för arbete med högspänning ska utformas och tillverkas på ett
sådant sätt att det inte finns någon potentialskillnad mellan användaren och de installationer som användaren
arbetar med.
3.9
Strålskydd
3.9.1 Icke-joniserande strålning
Personlig skyddsutrustning som är utformad för att förhindra akut eller kronisk ögonskada orsakad av icke-
joniserande strålning ska kunna absorbera eller reflektera huvuddelen av energin i det skadliga våglängdsområdet
utan att på ett olämpligt sätt minska genomsläppligheten i det synliga området och användarens förmåga att
uppfatta kontraster och att urskilja färger då detta behövs under förutsägbara användningsförhållanden.
31.3.2016
L 81/82
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
115
Ögonskydd ska därför vara utformade och tillverkade så att de för varje skadlig våglängd har en optisk transmis
sionsfaktor som innebär att den strålningsenergi som kan nå användarens öga hålls så liten som möjligt och
under inga omständigheter överskrider maximalt tillåtet exponeringsvärde. Personlig skyddsutrustning som är
utformad för att skydda huden mot icke-joniserande strålning ska kunna absorbera eller reflektera huvuddelen
av energin i det skadliga våglängdsområdet.
Glasögonens egenskaper får inte heller försämras eller förloras genom strålning under förutsägbar användning,
och alla exemplar som säljs ska ha en täthetsgrad motsvarande genomsläppligheten i olika våglängdsområden.
Glasögon för samma slag av strålning ska klassificeras med stigande nummerordning på täthetsgraden, och i
tillverkarens bruksanvisning ska anges särskilt hur man ska välja ut den mest lämpliga personliga skyddsut
rustningen med hänsyn till de relevanta användningsförhållandena, t.ex. avstånd till källan och energin i de olika
våglängderna.
Tillverkaren ska märka alla filtrerande ögonskydd med aktuell täthetsgrad.
3.9.2 Joniserande strålning
3.9.2.1 Skydd mot extern radioaktiv förorening
Material och andra komponenter som ingår i personlig skyddsutrustning som är utformad för att skydda hela
eller delar av kroppen mot radioaktivt damm och radioaktiva gaser, vätskor eller blandningar därav ska väljas
eller utformas och byggas in så att genomträngning av föroreningar under förutsägbara användningsförhållanden
effektivt hindras.
Beroende på föroreningarnas art eller tillstånd kan nödvändig täthet erhållas om utrustningen är tät eller genom
att föroreningar hindras att komma in igen på annat sätt, t.ex. genom ventilation och övertryck.
Sanering av personlig skyddsutrustning får inte hindra en eventuell återanvändning av denna under den
förutsägbara livslängden för denna typ av utrustning.
3.9.2.2 Skydd mot extern strålning
Personlig skyddsutrustning avsedd att ge användaren fullständigt skydd mot extern bestrålning eller, om det inte
går, lämplig dämpning av bestrålningen ska vara utformad för att skydda mot svag elektronstrålning (t.ex. beta)
eller svag fotonstrålning (t.ex. X, gamma).
Material och andra komponenter som ingår i sådan personlig skyddsutrustning ska väljas eller utformas och
byggas in så att man erhåller nödvändigt skydd för de förutsägbara användningsförhållandena utan att det leder
till en förlängning av exponeringstiden genom att användarens rörelser och kroppsställningar hindras (se
punkt 1.3.2).
Personlig skyddsutrustning ska vara märkt med typ och tjocklek hos ingående material avsedda för de
förutsägbara användningsförhållandena.
3.10 Skydd mot hälsovådliga ämnen och blandningar samt mot skadliga biologiska agens
3.10.1 Andningsskydd
En personlig skyddsutrustning avsedd för skydd av andningsorganen ska förse en användare som exponeras för
förorenad luft och/eller syrebrist med andningsbar luft.
Skyddsutrustningen ska tillföra andningsbar luft till användaren på lämpligt sätt, t.ex. genom filtrering av den
förorenade luften genom skyddsutrustningen eller genom försörjning av luft från en extern luftkälla som inte är
förorenad.
Material och andra komponenter som ingår i sådan skyddsutrustning ska väljas eller utformas och byggas in så
att användaren kan andas obehindrat och med god andningshygien under den tid skyddsutrustningen bärs
under förutsägbara användningsförhållanden.
31.3.2016
L 81/83
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
116
Ansiktsmaskens täthet och tryckfallet vid inandning samt, när det gäller filtrerande anordningar,
avskiljningsförmåga ska hålla föroreningar från omgivningen så låga att de inte är skadliga för användarens
hälsa.
Skyddsutrustningen ska vara märkt med uppgifter om de särskilda egenskaperna hos utrustningen vilka
tillsammans med bruksanvisningen ger en utbildad och i övrigt kvalificerad användare nödvändig ledning för att
rätt använda skyddsutrustningen.
När det gäller filtreringsanordningar ska tillverkarens bruksanvisning även ange till vilket datum nya filter i
originalemballage får förvaras före användning.
3.10.2 Skydd mot hud- och ögonkontakt
Personlig skyddsutrustning som är avsedd att förhindra att hälsovådliga ämnen och blandningar eller skadliga
biologiska agens kommer i kontakt med hela eller delar av kroppen ska kunna hindra att sådana ämnen och
blandningar samt agens tränger igenom eller sprids genom skyddet under de förutsägbara användningsför
hållanden för vilka skyddsutrustningen är avsedd.
Material och andra komponenter som ingår i sådan personlig skyddsutrustning ska därför väljas eller utformas
och byggas in så att man så långt möjligt säkerställer fullständig täthet så att den dagliga användningen vid
behov kan förlängas eller, om detta inte går, begränsad täthet, vilket gör det nödvändigt att begränsa
användningstiden.
Om vissa hälsovådliga ämnen och blandningar eller skadliga biologiska agens genom sin art och sina
förutsägbara användningsförhållanden har en hög genomträngningsförmåga som begränsar den tid den
personliga skyddsutrustningen skyddar, ska den genomgå standardprovningar för klassificering efter effektivitet.
Personlig skyddsutrustning som anses överensstämma med provningsspecifikationer ska märkas med namnen
eller, om namnen saknas, koderna för de ämnen som använts vid provningarna och erhållen skyddstid.
Tillverkarens bruksanvisning ska även innehålla en förklaring av koderna (om nödvändigt), en detaljerad
beskrivning av standardprovningarna och all den information som behövs för att bestämma maximal tillåten
användningstid under olika förutsägbara användningsförhållanden.
3.11 Dykutrustning
Andningsapparaten ska kunna förse användaren med andningsbar gasblandning under förutsägbara
användningsförhållanden bl.a. med hänsyn till det maximala dykdjupet.
Om de förutsägbara användningsförhållandena kräver det ska utrustningen omfatta följande:
a) En dräkt som skyddar användaren mot kyla (se punkt 3.7) och/eller trycket på dykdjupet (se punkt 3.2).
b) En anordning som omedelbart varnar användaren för ett förestående avbrott i tillförseln av andningsbar
gasblandning (se punkt 2.8).
c) En räddningsanordning som gör det möjligt för användaren att återvända till ytan (se punkt 3.4.1).
31.3.2016
L 81/84
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
117
BILAGA III
TEKNISK DOKUMENTATION FÖR PERSONLIG SKYDDSUTRUSTNING
Den tekniska dokumentationen ska specificera de medel som tillverkaren har använt för att säkerställa att personlig
skyddsutrustning uppfyller de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskrav som avses i artikel 5 och anges i
bilaga II.
Den tekniska dokumentationen ska omfatta åtminstone följande delar:
a) En fullständig beskrivning av den personliga skyddsutrustningen och dess avsedda användning.
b) En bedömning av de risker som den personliga skyddsutrustningen är avsedd att skydda mot.
c) En förteckning över de grundläggande hälso- och säkerhetskrav som är tillämpliga på den personliga skyddsut
rustningen.
d) Konstruktions- och tillverkningsritningar samt scheman över den personliga skyddsutrustningen och dess
komponenter, underenheter och kretsar.
e) Beskrivningar och förklaringar som behövs för att förstå de ritningar och scheman som avses i led d och hur den
personliga skyddsutrustningen fungerar.
f) Hänvisningar till de harmoniserade standarder som avses i artikel 14 som har tillämpats på utformningen och
tillverkningen av den personliga skyddsutrustningen. Om de harmoniserade standarderna har tillämpats delvis ska
det i dokumentationen specificeras vilka delar som har tillämpats.
g) När de harmoniserade standarderna inte har följts eller endast följts delvis, beskrivningar av de andra tekniska
specifikationer som har tillämpats för att uppfylla de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven.
h) Resultaten av utförda konstruktionsberäkningar, undersökningar och kontroller som har utförts för att verifiera att
den personliga skyddsutrustningen uppfyller de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven.
i) Rapporter om de kontroller som har utförts för att verifiera att den personliga skyddsutrustningen överensstämmer
med de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven och, i förekommande fall, för att fastställa relevant
skyddsklass.
j) En beskrivning av de medel som har använts av tillverkaren under tillverkningen av den personliga skyddsut
rustningen för att säkerställa att den färdiga skyddsutrustningen överensstämmer med konstruktionsspecifika
tionerna.
k) En kopia av tillverkarens bruksanvisningar och de uppgifter som anges i punkt 1.4 i bilaga II.
l) För personlig skyddsutrustning som tillverkas i ett enda exemplar för att passa en enskild användare, alla nödvändiga
anvisningar för tillverkning av sådan personlig skyddsutrustning på grundval av den godkända basmodellen.
m) För serietillverkad personlig skyddsutrustning där varje del har anpassats för att passa en enskild användare, en
beskrivning av de åtgärder som ska vidtas av tillverkaren under monterings- och tillverkningsprocessen för att
säkerställa att varje del överensstämmer med den godkända typen och uppfyller de tillämpliga grundläggande hälso-
och säkerhetskraven.
31.3.2016
L 81/85
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
118
BILAGA IV
INTERN TILLVERKNINGSKONTROLL
(Modul A)
1. Intern tillverkningskontroll är det förfarande för bedömning av överensstämmelse genom vilket tillverkaren fullgör
skyldigheterna i punkterna 2, 3 och 4 och säkerställer och försäkrar på eget ansvar att den personliga skyddsut
rustningen i fråga uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
2. Teknisk dokumentation
Tillverkaren ska upprätta den tekniska dokumentation som beskrivs i bilaga III.
3. Tillverkning
Tillverkaren ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att tillverkningen och övervakningen av den leder till att den
tillverkade personliga skyddsutrustningen överensstämmer med den tekniska dokumentation som avses i punkt 2
och med de tillämpliga kraven i denna förordning.
4. CE-märkning och EU-försäkran om överensstämmelse
4.1 Tillverkaren ska anbringa CE-märkningen på varje enskild personlig skyddsutrustning som uppfyller de tillämpliga
kraven i denna förordning.
4.2 Tillverkaren ska upprätta en skriftlig EU-försäkran om överensstämmelse för en modell av personlig skyddsut
rustning och kunna uppvisa den tillsammans med den tekniska dokumentationen för de nationella myndigheterna i
tio år efter det att den personliga skyddsutrustningen har släppts ut på marknaden. I EU-försäkran om
överensstämmelse ska det anges för vilken personlig skyddsutrustning den har upprättats.
En kopia av EU-försäkran om överensstämmelse ska på begäran göras tillgänglig för de relevanta myndigheterna.
5. Tillverkarens representant
Tillverkarens skyldigheter enligt punkt 4 får fullgöras, för dennes räkning och på dennes ansvar, av tillverkarens
representant, förutsatt att dessa skyldigheter specificeras i fullmakten.
31.3.2016
L 81/86
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
119
BILAGA V
EU-TYPKONTROLL
(Modul B)
1. EU-typkontroll är den del av ett förfarande för bedömning av överensstämmelse genom vilken ett anmält organ
undersöker den personliga skyddsutrustningens tekniska konstruktion och kontrollerar och intygar att den
personliga skyddsutrustningens tekniska konstruktion uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
2. EU-typkontroll ska utföras i form av en bedömning av den tekniska konstruktionens lämplighet för den personliga
skyddsutrustningen genom granskning av den tekniska dokumentationen samt undersökning av ett provexemplar av
den kompletta personliga skyddsutrustningen (produktionstyp) som är representativt för produktionen i fråga.
3. Ansökan om EU-typkontroll
Tillverkaren ska lämna in ansökan om EU-typkontroll till ett valfritt anmält organ.
Ansökan ska innehålla följande:
a) Tillverkarens namn och adress och, om ansökan lämnas in av tillverkarens representant, även dennes namn och
adress.
b) En skriftlig försäkran om att samma ansökan inte har lämnats in till något annat anmält organ.
c) Den tekniska dokumentation som beskrivs i bilaga III.
d) Ett eller flera provexemplar av den personliga skyddsutrustningen som är representativt för produktionen i fråga.
Det anmälda organet kan begära in fler provexemplar om så krävs för att genomföra provningsprogrammet. För
serietillverkad personlig skyddsutrustning där varje del har anpassats för att passa en enskild användare ska de
provexemplar som lämnas vara representativa för de olika användarna, för personlig skyddsutrustning som
tillverkas i ett enda exemplar för att ta hänsyn till en enskild användares särskilda behov ska en basmodell
lämnas.
4. EU-typkontroll
Det anmälda organet ska
a) granska den tekniska dokumentationen för att bedöma om den personliga skyddsutrustningens tekniska
konstruktion är lämplig, varvid led j i bilaga III inte behöver beaktas,
b) för serietillverkad personlig skyddsutrustning där varje del anpassats för att passa en enskild användare, granska
beskrivningen av åtgärderna i syfte att bedöma deras lämplighet,
c) för personlig skyddsutrustning som tillverkas i ett enda exemplar för att passa en enskild användare, granska
anvisningarna för tillverkning av sådan personlig skyddsutrustning på grundval av den godkända basmodellen i
syfte att bedöma deras lämplighet,
d) kontrollera att provexemplaren har tillverkats i överensstämmelse med den tekniska dokumentationen och
identifiera såväl de delar som är konstruerade i enlighet med de tillämpliga bestämmelserna i de relevanta
harmoniserade standarderna som de delar som är konstruerade i enlighet med andra tekniska specifikationer,
e) utföra eller låta utföra lämpliga undersökningar och provningar för att, i de fall där tillverkaren har valt att
tillämpa lösningarna i de relevanta harmoniserade standarderna, kontrollera att dessa lösningar har tillämpats på
rätt sätt,
f) utföra eller låta utföra lämpliga undersökningar och provningar för att, i de fall där lösningarna i de relevanta
harmoniserade standarderna inte har tillämpats, kontrollera att de lösningar som tillverkaren tillämpat, inklusive
sådana i andra tekniska specifikationer som tillämpats, uppfyller motsvarande grundläggande hälso- och
säkerhetskrav och har tillämpats korrekt.
31.3.2016
L 81/87
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
120
5. Utvärderingsrapport
Det anmälda organet ska utarbeta en utvärderingsrapport där det anges vilka åtgärder som har vidtagits i enlighet
med punkt 4 och vad de har resulterat i. Utan att det påverkar det anmälda organets skyldigheter gentemot de
anmälande myndigheterna får det anmälda organet inte offentliggöra hela eller delar av innehållet i den rapporten
utan tillverkarens samtycke.
6. EU-typintyg
6.1 Om typen uppfyller de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven ska det anmälda organet utfärda ett
EU-typintyg till tillverkaren.
Giltighetstiden för ett nytt intyg och, i tillämpliga fall, ett förnyat intyg, ska vara högst fem år.
6.2 EU-typintyget ska innehålla åtminstone följande information:
a) Det anmälda organets namn och identifieringsnummer.
b) Tillverkarens namn och adress och, om ansökan ges in av dennes representant, även representantens namn och
adress.
c) Identifiering av den personliga skyddsutrustning som omfattas av intyget (typnummer).
d) En försäkran om att typen av personlig skyddsutrustning uppfyller de tillämpliga grundläggande hälso- och
säkerhetskraven.
e) När de harmoniserade standarderna har följts helt eller delvis, hänvisningar till dessa standarder eller delar av
dem.
f) Om andra tekniska specifikationer har tillämpats, referenser till dessa.
g) I tillämpliga fall, den personliga skyddsutrustningens prestandanivå(er) eller skyddsklass.
h) För personlig skyddsutrustning som tillverkas i ett enda exemplar för att passa en enskild användare, de olika
tillåtliga variationerna av relevanta parametrar grundat på den godkända basmodellen.
i) Datum för utfärdande, sista giltighetsdag och, i tillämpliga fall, datum för förnyande.
j) Eventuella villkor för utfärdandet av intyget.
k) För personlig skyddsutrustning i kategori III, en försäkran om att intyget endast kommer att användas i samband
med ett av de förfaranden för bedömning av överensstämmelse som avses i artikel 19 c.
6.3 EU-typintyget kan ha en eller flera bilagor.
6.4 Om typen inte uppfyller de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven ska det anmälda organet avslå
ansökan om EU-typintyg och underrätta den sökande om detta samt utförligt motivera avslaget.
7. Granskning av EU-typintyg
7.1 Det anmälda organet ska följa med i den tekniska utvecklingen, och om det visar sig att den godkända typen inte
längre uppfyller de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven ska organet fastställa om det krävs
ytterligare undersökningar. Om så är fallet ska det anmälda organet underrätta tillverkaren om detta.
7.2 Tillverkaren ska underrätta det anmälda organ som har den tekniska dokumentationen rörande EU-typintyget om
alla ändringar av den godkända typen och av den tekniska dokumentationen som kan påverka den personliga
skyddsutrustningens överensstämmelse med de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven eller villkoren
för intygets giltighet. För sådana ändringar krävs ytterligare godkännande i form av ett tillägg till det ursprungliga
EU-typintyget.
31.3.2016
L 81/88
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
121
7.3 Tillverkaren ska mot bakgrund av den tekniska utvecklingen säkerställa att den personliga skyddsutrustningen
fortsätter att uppfylla de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven.
7.4 Tillverkaren ska uppmana det anmälda organet att granska EU-typintyget
a) vid en sådan ändring av den godkända typen som avses i punkt 7.2,
b) vid sådana förändringar av den tekniska utvecklingen som avses i punkt 7.3,
c) senast före intygets sista giltighetsdag.
För att det anmälda organet ska kunna utföra sina uppgifter ska tillverkaren lämna in sin ansökan tidigast
12 månader och senast 6 månader före EU-typintygets sista giltighetsdag.
7.5 Det anmälda organet ska granska typen av personlig skyddsutrustning och, om så är nödvändigt mot bakgrund av
de ändringar som gjorts, utföra de relevanta provningarna för att säkerställa att den godkända typen fortsätter att
uppfylla de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven. Det anmälda organet ska, om det anser att den
godkända typen fortsätter att uppfylla de tillämpliga hälso- och säkerhetskraven, förnya EU-typintyget. Det anmälda
organet ska se till att granskningsförfarandet avslutas före EU-typintygets sista giltighetsdag.
7.6 Om de villkor som avses i punkt 7.4 a och b inte uppfylls ska ett förenklat granskningsförfarande tillämpas.
Tillverkaren ska lämna följande till det anmälda organet:
a) Sitt namn och sin adress och identifieringsuppgifter för EU-typintyget i fråga.
b) Bekräftelse på att inga ändringar har gjorts av den godkända typen enligt punkt 7.2, inbegripet material,
underkomponenter eller underenheter, och inte heller av de relevanta harmoniserade standarder eller andra
tekniska specifikationer som tillämpas.
c) Bekräftelse på att det inte har skett någon förändring i den tekniska utvecklingen enligt punkt 7.3.
d) Om det inte redan gjorts, kopior av aktuella ritningar och foton av produkten, produktmärken och information
från tillverkaren.
e) När det gäller produkter i kategori III, information om resultaten av de övervakade produktkontroller med
slumpvisa intervall som utförts i enlighet med bilaga VII, eller om resultaten av revisioner av tillverkarens
kvalitetssäkringssystem som genomförts i enlighet med bilaga VIII, om inte det anmälda organet redan har
tillgång till denna information.
När det anmälda organet har bekräftat att det inte gjorts några ändringar av den godkända typen enligt punkt 7.2
och att det inte skett någon förändring i den tekniska utvecklingen enligt punkt 7.3, ska det förenklade gransknings
förfarandet tillämpas och de granskningar och provningar som avses i punkt 7.5 ska inte utföras. I sådana fall ska
det anmälda organet förnya EU-typintyget.
Kostnaderna i samband med förnyandet ska stå i proportion till de administrativa bördor som det förenklade
förfarandet innebär.
Om det anmälda organet konstaterar att det har skett en förändring i den tekniska utvecklingen enligt punkt 7.3 ska
förfarandet i punkt 7.5 tillämpas.
7.7 Om det anmälda organet efter granskningen drar slutsatsen att EU-typintyget inte längre är giltigt ska det återkalla
intyget, och tillverkaren ska upphöra att släppa ut den berörda personliga skyddsutrustningen på marknaden.
8. Varje anmält organ ska informera sin anmälande myndighet om de EU-typintyg och/eller tillägg till dessa som det
har utfärdat eller återkallat, och det ska regelbundet eller på begäran ge den anmälande myndigheten tillgång till
förteckningen över sådana intyg och/eller eventuella tillägg till dessa som det har vägrat att utfärda, tillfälligt
återkallat eller på annat sätt belagt med restriktioner.
Varje anmält organ ska underrätta de övriga anmälda organen om de EU-typintyg och/eller tillägg till dessa som det
har vägrat att utfärda, tillfälligt eller slutgiltigt återkallat eller på annat sätt begränsat och, på begäran, om sådana
intyg och/eller tillägg som det har utfärdat.
31.3.2016
L 81/89
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
122
Kommissionen, medlemsstaterna och övriga anmälda organ har rätt att på begäran få en kopia av EU-typintyget
och/eller tilläggen till det. Kommissionen och medlemsstaterna har rätt att på motiverad begäran få en kopia av den
tekniska dokumentationen och av resultaten från de undersökningar som utförts av det anmälda organet.
Det anmälda organet ska förvara en kopia av EU-typintyget med bilagor och tillägg samt det tekniska underlaget,
inklusive dokumentation från tillverkaren, under en period av fem år efter det att intygets giltighetstid har löpt ut.
9. Tillverkaren ska för de nationella myndigheterna kunna uppvisa en kopia av EU-typintyget med bilagor och tillägg
tillsammans med den tekniska dokumentationen i tio år efter det att den personliga skyddsutrustningen har släppts
ut på marknaden.
10. Tillverkarens representant får lämna in den ansökan som avses i punkt 3 och fullgöra skyldigheterna enligt
punkterna 7.2, 7.4 och 9, förutsatt att dessa skyldigheter anges i fullmakten.
31.3.2016
L 81/90
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
123
BILAGA VI
ÖVERENSSTÄMMELSE MED TYP SOM GRUNDAR SIG PÅ INTERN TILLVERKNINGSKONTROLL
(Modul C)
1. Överensstämmelse med typ som grundar sig på intern tillverkningskontroll är den del av ett förfarande för
bedömning av överensstämmelse genom vilken tillverkaren fullgör skyldigheterna i punkterna 2 och 3 samt
säkerställer och försäkrar på eget ansvar att den berörda personliga skyddsutrustningen överensstämmer med typen
enligt beskrivningen i EU-typintyget och uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
2. Tillverkning
Tillverkaren ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att tillverkningen och övervakningen av den ska leda till att den
tillverkade personliga skyddsutrustningen överensstämmer med typen enligt beskrivningen i EU-typintyget och
uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
3. CE-märkning och EU-försäkran om överensstämmelse
3.1 Tillverkaren ska anbringa CE-märkningen på varje enskild personlig skyddsutrustning som överensstämmer med
typen enligt beskrivningen i EU-typintyget och uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
3.2 Tillverkaren ska upprätta en skriftlig EU-försäkran om överensstämmelse för en modell av personlig skyddsut
rustning och kunna uppvisa den för de nationella myndigheterna i tio år efter det att den personliga skyddsut
rustningen har släppts ut på marknaden. I EU-försäkran om överensstämmelse ska det anges för vilken personlig
skyddsutrustning den har upprättats.
Ett exemplar av EU-försäkran om överensstämmelse ska på begäran göras tillgänglig för de berörda myndigheterna.
4. Tillverkarens representant
Tillverkarens skyldigheter enligt punkt 3 får fullgöras, för dennes räkning och på dennes ansvar, av tillverkarens
representant, förutsatt att dessa skyldigheter anges i fullmakten.
31.3.2016
L 81/91
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
124
BILAGA VII
ÖVERENSSTÄMMELSE MED TYP SOM GRUNDAR SIG PÅ INTERN TILLVERKNINGSKONTROLL OCH
ÖVERVAKADE PRODUKTKONTROLLER MED SLUMPVISA INTERVALL
(Modul C2)
1. Överensstämmelse med typ som grundar sig på intern tillverkningskontroll och övervakade produktkontroller med
slumpvisa intervall är den del av ett förfarande för bedömning av överensstämmelse genom vilken tillverkaren
fullgör skyldigheterna i punkterna 2, 3, 5.2 och 6 samt säkerställer och försäkrar på eget ansvar att den berörda
personliga skyddsutrustningen, som har genomgått kontroll i enlighet med punkt 4, överensstämmer med typen
enligt beskrivningen i EU-typintyget och uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
2. Tillverkning
Tillverkaren ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att tillverkningen och övervakningen av den ska leda till att den
tillverkade personliga skyddsutrustningen är enhetlig och överensstämmer med typen enligt beskrivningen i EU-
typintyget och uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
3. Ansökan om övervakade produktkontroller med slumpvisa intervall
Innan tillverkarna släpper ut personlig skyddsutrustning på marknaden ska de lämna in en ansökan om övervakade
produktkontroller med slumpvisa intervall till ett valfritt anmält organ.
Ansökan ska innehålla följande:
a) Tillverkarens namn och adress och, om ansökan lämnas in av dennes representant, även representantens namn
och adress.
b) En skriftlig försäkran om att samma ansökan inte har lämnats in till något annat anmält organ.
c) Identifiering av den berörda personliga skyddsutrustningen.
Om det valda anmälda organet inte är det organ som har utfört EU-typkontrollen ska ansökan även innehålla
följande:
a) Den tekniska dokumentation som beskrivs i bilaga III.
b) En kopia av EU-typintyget.
4. Produktkontroller
4.1 Det anmälda organet ska utföra produktkontroller för att kontrollera att de tillverkade personliga skyddsutrust
ningarna är enhetliga och överensstämmer med typen enligt beskrivningen i EU-typintyget och uppfyller de
tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven.
4.2 Dessa produktkontroller ska utföras minst en gång om året med slumpvisa intervall som bestäms av det anmälda
organet. De första produktkontrollerna får inte utföras senare än ett år efter datumet för EU-typintygets utfärdande.
4.3 Ett lämpligt statistiskt urval av den tillverkade personliga skyddsutrustningen ska väljas ut av det anmälda organet
på en plats som överenskommits mellan organet och tillverkaren. All personlig skyddsutrustning i ett sådant urval
ska undersökas, och lämpliga provningar enligt den eller de relevanta harmoniserade standarderna och/eller
motsvarande provningar enligt andra relevanta tekniska specifikationer ska utföras för att kontrollera utrustningens
överensstämmelse med typen enligt beskrivningen i EU-typintyget och med tillämpliga grundläggande hälso- och
säkerhetskrav.
4.4 Om det anmälda organ som avses i punkt 3 inte är det organ som har utfärdat det relevanta EU-typintyget ska det i
händelse av svårigheter i samband med bedömningen av urvalets överensstämmelse kontakta det organ som
utfärdat EU-typintyget.
4.5 Den metod för acceptansprovning som ska användas ska vara avsedd att avgöra om tillverkningen är enhetlig och
sker inom godkända gränsvärden, så att det finns garantier för att den personliga skyddsutrustningen
överensstämmer med de tillämpliga bestämmelserna.
31.3.2016
L 81/92
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
125
4.6 Om undersökningen och provningen visar att tillverkningen inte är enhetlig eller att den personliga skyddsut
rustningen inte överensstämmer med typen enligt beskrivningen i EU-typintyget eller med de tillämpliga
grundläggande hälso- och säkerhetskraven ska det anmälda organet vidta lämpliga åtgärder i förhållande till det eller
de fel som registrerats och informera den anmälande myndigheten om detta.
5. Provningsrapport
5.1 Det anmälda organet ska ge tillverkaren en provningsrapport.
5.2 Tillverkaren ska hålla provningsrapporten tillgänglig för de nationella myndigheterna i tio år efter det att den
personliga skyddsutrustningen har släppts ut på marknaden.
5.3 Tillverkaren ska på det anmälda organets ansvar anbringa det anmälda organets identifikationsnummer under
tillverkningsprocessen.
6. CE-märkning och EU-försäkran om överensstämmelse
6.1 Tillverkaren ska anbringa CE-märkningen och, på det i punkt 3 avsedda anmälda organets ansvar, organets identifi
kationsnummer på varje enskild personlig skyddsutrustning som överensstämmer med typen enligt beskrivningen i
EU-typintyget och uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
6.2 Tillverkaren ska upprätta en skriftlig EU-försäkran om överensstämmelse för varje modell av personlig skyddsut
rustning och kunna uppvisa den för de nationella myndigheterna i tio år efter det att den personliga skyddsut
rustningen har släppts ut på marknaden. I EU-försäkran om överensstämmelse ska det anges för vilken modell av
personlig skyddsutrustning den har upprättats.
En kopia av EU-försäkran om överensstämmelse ska på begäran göras tillgänglig för de berörda myndigheterna.
7. Tillverkarens representant
Tillverkarens skyldigheter får fullgöras, för dennes räkning och på dennes ansvar, av tillverkarens representant,
förutsatt att dessa skyldigheter specificeras i fullmakten. Tillverkarens representant får inte fullgöra någon av de
skyldigheter som åligger tillverkaren i enlighet med punkt 2.
31.3.2016
L 81/93
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
126
BILAGA VIII
ÖVERENSSTÄMMELSE MED TYP SOM GRUNDAR SIG PÅ KVALITETSSÄKRING AV PRODUKTIONEN
(Modul D)
1. Överensstämmelse med typ som grundar sig på kvalitetssäkring av produktionen är den del av ett förfarande för
bedömning av överensstämmelse genom vilken tillverkaren fullgör skyldigheterna i punkterna 2, 5 och 6 samt
säkerställer och försäkrar på eget ansvar att den berörda personliga skyddsutrustningen överensstämmer med typen
enligt beskrivningen i EU-typintyget och uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
2. Tillverkning
Tillverkaren ska för produktion, slutlig produktkontroll och provning av den berörda personliga skyddsutrustningen
tillämpa ett godkänt kvalitetssäkringssystem enligt punkt 3 och ska övervakas i enlighet med punkt 4.
3. Kvalitetssäkringssystem
3.1 Tillverkaren ska lämna in en ansökan om att få sitt kvalitetssäkringssystem bedömt till ett valfritt anmält organ.
Ansökan ska innehålla följande:
a) Tillverkarens namn och adress och, om ansökan lämnas in av tillverkarens representant, även dennes namn och
adress.
b) Adressen till tillverkarens lokaler, där revisioner kan göras.
c) En skriftlig försäkran om att samma ansökan inte har lämnats in till något annat anmält organ.
d) Identifiering av den berörda personliga skyddsutrustningen.
e) Dokumentation om kvalitetssäkringssystemet.
Om det valda anmälda organet inte är det organ som har utfört EU-typkontrollen ska ansökan även innehålla
följande:
a) Den tekniska dokumentation för den personliga skyddsutrustning som beskrivs i bilaga III.
b) En kopia av EU-typintyget.
3.2 Kvalitetssäkringssystemet ska säkerställa att den personliga skyddsutrustningen överensstämmer med typen enligt
beskrivningen i EU-typintyget och uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
Alla faktorer, krav och bestämmelser som tillverkaren har tagit hänsyn till ska dokumenteras på ett systematiskt och
överskådligt sätt i form av skriftliga riktlinjer, förfaranden och anvisningar. Dokumentationen av kvalitetssäkrings
systemet ska möjliggöra en enhetlig tolkning av program, planer, manualer och protokoll för kvalitetssäkring.
Dokumentationen för kvalitetssäkringssystemet ska särskilt innehålla en fullgod beskrivning av
a) kvalitetsmålen samt ledningens organisatoriska struktur, ansvar och befogenheter med avseende på
produktkvalitet,
b) de motsvarande metoder, processer och systematiska förfaranden för tillverkning, kvalitetskontroll och
kvalitetssäkring som kommer att användas,
c) de undersökningar och provningar som ska utföras före, under och efter tillverkningen, och hur ofta de kommer
att utföras,
d) kvalitetsdokumenten, till exempel kontrollrapporter, provningsresultat, kalibreringsresultat och redogörelser för
den berörda personalens kvalifikationer,
e) metoder för övervakning av att den eftersträvade produktkvaliteten uppnås och att kvalitetssäkringssystemet
fungerar väl.
31.3.2016
L 81/94
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
127
3.3 Det anmälda organet ska bedöma kvalitetssäkringssystemet för att avgöra om det uppfyller kraven i punkt 3.2.
Det ska förutsätta att kraven är uppfyllda i fråga om de delar av kvalitetssäkringssystemet som uppfyller
motsvarande specifikationer i de relevanta harmoniserade standarderna.
Utöver erfarenhet av kvalitetsledningssystem ska minst en av revisionsgruppens deltagare ha erfarenhet av
utvärdering av personlig skyddsutrustning och den berörda produkttekniken samt kunskaper om de tillämpliga
grundläggande hälso- och säkerhetskraven. Revisionen ska även omfatta en inspektion hos tillverkaren.
Revisionsgruppen ska granska den tekniska dokumentation för den personliga skyddsutrustning som avses i
punkt 3.1 för att kontrollera att tillverkaren känner till de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskraven och
kan utföra de undersökningar som krävs för att säkerställa att utrustningen överensstämmer med de kraven.
Resultatet av bedömningen ska meddelas tillverkaren. Meddelandet ska innehålla slutsatserna från revisionen och
det motiverade beslutet.
3.4 Tillverkaren ska åta sig att fullgöra de skyldigheter som är förenade med det godkända kvalitetssäkringssystemet
och att upprätthålla det så att det förblir ändamålsenligt och effektivt.
3.5 Tillverkaren ska informera det anmälda organ som har godkänt kvalitetssäkringssystemet om ändringar som
planeras i systemet.
Det anmälda organet ska bedöma de föreslagna ändringarna och avgöra om det ändrade kvalitetssäkringssystemet
fortfarande uppfyller de krav som avses i punkt 3.2 eller om en ny bedömning är nödvändig.
Det ska meddela tillverkaren sitt beslut. Meddelandet ska innehålla slutsatserna från undersökningen och det
motiverade beslutet.
3.6 Det anmälda organet ska ge tillverkaren tillstånd att anbringa det anmälda organets identifikationsnummer på varje
enskild personlig skyddsutrustning som överensstämmer med den typ som beskrivs i EU-typintyget och uppfyller
de tillämpliga kraven i denna förordning.
4. Övervakning på det anmälda organets ansvar
4.1 Syftet med övervakningen är att försäkra sig om att tillverkaren fullgör de skyldigheter som är förenade med det
godkända kvalitetssäkringssystemet.
4.2 För att möjliggöra en bedömning ska tillverkaren ge det anmälda organet tillträde till lokaler för tillverkning,
kontroll, provning och lagring samt tillhandahålla all nödvändig information, särskilt
a) dokumentation för kvalitetssäkringssystemet,
b) kvalitetsdokumenten, t.ex. kontrollrapporter, provningsresultat, kalibreringsresultat och redogörelser för den
berörda personalens kvalifikationer.
4.3 Det anmälda organet ska genomföra regelbundna revisioner, minst en gång om året, för att försäkra sig om att
tillverkaren upprätthåller och tillämpar kvalitetssäkringssystemet och ska lämna en revisionsrapport till tillverkaren.
4.4 Det anmälda organet får dessutom göra oanmälda besök hos tillverkaren. Under sådana besök får det anmälda
organet vid behov utföra eller låta utföra undersökningar eller provningar av den personliga skyddsutrustningen för
att kontrollera att kvalitetssäkringssystemet fungerar korrekt. Det anmälda organet ska lämna en besöksrapport till
tillverkaren och, om provningar har utförts, en provningsrapport.
5. CE-märkning och EU-försäkran om överensstämmelse
5.1 Tillverkaren ska anbringa CE-märkningen och, under ansvar av det anmälda organ som avses i punkt 3.1, organets
identifikationsnummer på varje enskild personlig skyddsutrustning som överensstämmer med typen enligt
beskrivningen i EU-typintyget och uppfyller de tillämpliga kraven i denna förordning.
31.3.2016
L 81/95
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
128
5.2 Tillverkaren ska upprätta en skriftlig EU-försäkran om överensstämmelse för varje modell av personlig skyddsut
rustning och kunna uppvisa den för de nationella myndigheterna i tio år efter det att den personliga skyddsut
rustningen har släppts ut på marknaden. I EU-försäkran om överensstämmelse ska det anges för vilken modell av
personlig skyddsutrustning den har upprättats.
Ett exemplar av EU-försäkran om överensstämmelse ska på begäran göras tillgänglig för de relevanta
myndigheterna.
6. Tillverkaren ska under tio år efter det att den personliga skyddsutrustningen har släppts ut på marknaden kunna
uppvisa följande för de nationella myndigheterna:
a) Den dokumentation som avses i punkt 3.1.
b) Information avseende de godkända ändringar som avses i punkt 3.5.
c) De beslut och rapporter från det anmälda organet som avses i punkterna 3.5, 4.3 och 4.4.
7. Det anmälda organet ska informera sin anmälande myndighet om de godkännanden av kvalitetssäkringssystem som
det har utfärdat eller återkallat och ska regelbundet eller på begäran ge sin anmälande myndighet tillgång till
förteckningen över godkännanden av kvalitetssäkringssystem som har avslagits, tillfälligt återkallat eller på annat
sätt belagts med restriktioner.
Det anmälda organet ska informera de övriga anmälda organen om de godkännanden av kvalitetssäkringssystem
som det har vägrat utfärda, tillfälligt eller slutgiltigt återkallat eller på annat sätt belagts med restriktioner och, på
begäran, om de godkännanden av kvalitetssäkringssystem som det har utfärdat.
8. Tillverkarens representant
Tillverkarens skyldigheter enligt punkterna 3.1, 3.5, 5 och 6 får fullgöras för dennes räkning och på dennes ansvar
av tillverkarens representant, förutsatt att dessa skyldigheter anges i fullmakten.
31.3.2016
L 81/96
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 1
129
BILAGA IX
EU-FÖRSÄKRAN OM ÖVERENSSTÄMMELSE nr … ( )
1. Personlig skyddsutrustning (produkt-, typ-, parti- eller serienummer):
2. Tillverkarens namn och adress och, i förekommande fall, dennes representants namn och adress:
3. Att försäkran om överensstämmelse utfärdats på tillverkarens eget ansvar:
4. Föremålet för försäkran (identifiera den personliga skyddsutrustningen så att den kan spåras; om så är nödvändigt för
att identifiera den personliga skyddsutrustningen kan ett tillräckligt tydligt färgfoto ingå):
5. Att föremålet för den försäkran som beskrivs i punkt 4 överensstämmer med den relevanta harmoniserade unionslag
stiftningen:
6. Hänvisningar till de relevanta harmoniserade standarder som tillämpats, inklusive datum för standarden, eller
hänvisningar till de andra tekniska specifikationer, inklusive datum för specifikationen, enligt vilka överensstämmelsen
försäkras:
7. I tillämpliga fall: Det anmälda organet … (namn, nummer) … har utfört EU-typkontrollen (modul B) och utfärdat
EU-typintyget … (hänvisning till intyget).
8. I tillämpliga fall: Den personliga skyddsutrustningen omfattas av förfarandet för bedömning av överensstämmelse
(antingen överensstämmelse med typ baserad på intern tillverkningskontroll och övervakade produktkontroller med
slumpvisa intervall (modul C2) eller överensstämmelse med typ som grundar sig på kvalitetssäkring av produktionen
(modul D)) … under övervakning av det anmälda organet … (namn, nummer).
9. Kompletterande information:
Undertecknad för: …
(ort och datum för utfärdande)
(namn, befattning) (namnteckning)
31.3.2016
L 81/97
Europeiska unionens officiella tidning
SV
( ) Det är frivilligt för tillverkaren att numrera försäkran om överensstämmelse.
Ds 2017:23
Bilaga 1
130
BILAGA X
JÄMFÖRELSETABELL
Direktiv 89/686/EEG
Den här förordningen
Artikel 1.1
Artiklarna 1 och 2.1
Artikel 1.2 och 1.3
Artikel 3.1
Artikel 1.4
Artikel 2.2
Artikel 2.1
Artikel 4
Artikel 2.2
Artikel 6
Artikel 2.3
Artikel 7.2
Artikel 3
Artikel 5
Artikel 4.1
Artikel 7.1
Artikel 4.2
—
Artikel 5.1, 5.4, 5.5
—
Artikel 5.2
Artikel 14
Artikel 6
Artikel 44
Artikel 7
Artiklarna 37–41
Artikel 8.1
Artikel 8.2 första stycket
Artikel 8.2–8.4
Artiklarna 18 och 19 samt bilaga I
Artikel 9
Artiklarna 20, 24.1, 25 och 30.1
Artikel 10
Bilaga V
Artikel 11.A
Bilaga VII
Artikel 11.B
Bilaga VIII
Artikel 12.1
Artikel 15
Artiklarna 12.2 och 13
Artiklarna 16 och 17
Artikel 14
—
Artikel 15
—
Artikel 16.1 första stycket och 16.2
—
Artikel 16.1 andra stycket
Artikel 48.2
Bilaga I
Artikel 2.2
Bilaga II
Bilaga II
Bilaga III
Bilaga III
Bilaga IV
Artikel 16
Bilaga V
Artikel 24.2–24.11
Bilaga VI
Bilaga IX
31.3.2016
L 81/98
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2017:23
Bilaga 2
131
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 765/2008
av den 9 juli 2008
om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och
upphävande av förordning (EEG) nr 339/93
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artiklarna 95 och 133,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kom-
mitténs yttrande (
1
),
efter att ha hört Regionkommittén,
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (
2
), och
av följande skäl:
(1)
Det är nödvändigt att se till att produkter som omfattas av
den fria rörligheten för varor inom gemenskapen uppfyller
krav som tillgodoser en hög skyddsnivå för allmänna
intressen som hälsa och säkerhet i allmänhet, hälsa och
säkerhet på arbetsplatsen, konsumentskydd, miljöskydd och
säkerhet, samtidigt som det säkerställs att den fria rörlig-
heten för varor inte begränsas mer än vad som tillåts enligt
harmoniserad gemenskapslagstiftning eller annan relevant
gemenskapslagstiftning. Bestämmelser om ackreditering,
marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer
och CE-märkning bör därför fastställas.
(2)
Det är nödvändigt att fastställa en övergripande ram med
regler och principer för ackreditering och marknadskon-
troll. Denna ram bör inte påverka de materiella bestämmel-
serna i befintlig lagstiftning om vilka villkor som ska
uppfyllas för att skydda allmänna intressen på områden
som hälsa, säkerhet, konsumentskydd och miljöskydd, utan
syftet bör vara att göra så att de fungerar bättre.
(3)
Denna förordning bör ses som ett komplement till
Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av
den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av
produkter (
3
).
(4)
Det är mycket svårt att anta gemenskapslagstiftning för
varje produkt som existerar eller kan komma att utvecklas.
Det behövs en omfattande rättslig ram av övergripande
karaktär för att reglera sådana produkter, för att täppa igen
luckor, särskilt i avvaktan på att gällande speciallagstiftning
på området ses över, och för att komplettera bestämmel-
serna i befintlig eller framtida speciallagstiftning, särskilt för
att säkerställa en hög skyddsnivå när det gäller hälsa och
säkerhet samt miljö- och konsumentskydd, i enlighet med
artikel 95 i fördraget.
(5)
Den ram för marknadskontroll som inrättas i denna
förordning bör komplettera och stärka befintliga bestäm-
melser om marknadskontroll i harmoniserad gemenskaps-
lagstiftning och tillämpningen av sådana bestämmelser.
Denna förordning bör emellertid, i enlighet med principen
om ”lex specialis”, vara tillämplig endast i den mån det inte
finns några särskilda bestämmelser med samma syfte, av
samma natur eller med samma verkan som dem i annan,
befintlig eller framtida, harmoniserad gemenskapslagstift-
ning. Exempel kan hämtas från områden som narkotika-
prekursorer, medicintekniska produkter, humanläkemedel
och veterinärmedicinska läkemedel, motorfordon och luft-
fart. Motsvarande bestämmelser i denna förordning bör
därför inte vara tillämpliga inom de områden som täcks av
sådana särskilda bestämmelser.
(6)
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av
den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (
4
)
fastställs bestämmelser för att säkerställa säkerhet i fråga
om konsumentprodukter. Marknadskontrollsmyndighe-
terna bör ha rätt att vidta de mer specifika åtgärder som
är tillgängliga för dem genom det direktivet.
(7)
För att uppnå en högre säkerhetsnivå för konsument-
produkter bör dock de marknadskontrollsmekanismer som
ingår i direktiv 2001/95/EG förstärkas när det gäller
produkter som utgör en allvarlig risk, i enlighet med
principer som motsvaras av dem i denna förordning.
Direktiv 2001/95/EG bör därför ändras i enlighet med
detta.
L 218/30
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
( ) EUT C 120, 16.5.2008, s. 1.
( ) Europaparlamentets yttrande av den 21 februari 2008 (ännu ej
offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 23 juni 2008.
( ) Se sidan 82 i detta nummer av EUT.
( ) EGT L 11, 15.1.2002, s. 4.
Ds 2017:23
Bilaga 2
132
(8)
Ackreditering ingår i ett övergripande system som också
omfattar bedömning av överensstämmelse och marknads-
kontroll, och som syftar till att bedöma och säkerställa att
tillämpliga krav uppfylls.
(9)
Ackrediteringens särskilda värde ligger i det att den är ett
officiellt uttalande om den tekniska kompetensen hos de
organ som har till uppgift att säkerställa att tillämpliga krav
uppfylls.
(10)
Ackreditering används i samtliga medlemsstater, men har
hittills inte reglerats på gemenskapsnivå. Bristen på
gemensamma bestämmelser har lett till olika tillvägagångs-
sätt och system inom gemenskapen, vilket har fått till följd
att olika medlemsstater har varit olika strikta vid
ackreditering. Det är därför nödvändigt att utveckla en
heltäckande ram för ackreditering och att på gemen-
skapsnivå fastställa principer för hur ackrediteringen ska
organiseras och genomföras.
(11)
Inrättandet av ett enhetligt nationellt ackrediteringsorgan
bör ske utan att det påverkar fördelningen av arbetsupp-
gifterna inom medlemsstaterna.
(12)
Om harmoniserad gemenskapslagstiftning föreskriver att
organ för bedömning av överensstämmelse ska utses för
dess genomförande bör de nationella offentliga myndighe-
terna inom gemenskapen betrakta öppen ackreditering
enligt denna förordning som det bästa sättet att styrka dessa
organs tekniska kompetens, för att den nivå som krävs när
det gäller förtroendet för intyg om överensstämmelse ska
tryggas. Nationella myndigheter kan emellertid anse att de
har tillräckliga möjligheter att utföra denna bedömning på
egen hand. I så fall bör de nationella myndigheterna, för att
trygga en rimlig trovärdighetsnivå på bedömningar utförda
av andra nationella myndigheter, ta fram den dokumenta-
tion som krävs för att visa kommissionen och övriga
medlemsstater att de utvärderade organen för bedömning
av överensstämmelse uppfyller de relevanta kraven.
(13)
Ett ackrediteringssystem som grundar sig på bindande
bestämmelser bidrar till att stärka det ömsesidiga förtroen-
det mellan medlemsstaterna beträffande kompetensen hos
organen för bedömning av överensstämmelse och följ-
aktligen också förtroendet för de intyg och provnings-
rapporter dessa utfärdar. Därmed förstärks principen om
ömsesidigt erkännande, och bestämmelserna om ackredi-
tering i denna förordning bör därför gälla organ som
genomför bedömningar av överensstämmelse, på såväl
reglerade som icke-reglerade områden. Det som är av
betydelse är kvaliteten på intyg och provningsrapporter,
oavsett om dessa gäller det reglerade eller oreglerade
området, och det bör därför inte göras någon skillnad
mellan dessa områden.
(14)
Enligt denna förordning bör de nationella ackrediterings-
organens icke vinstdrivande verksamhet förstås som en
verksamhet som inte syftar till vinning till förmån för
organets ägare eller medlemmar. Samtidigt som nationella
ackrediteringsorgan inte har som mål att maximera eller
fördela vinster, får de tillhandahålla tjänster mot betalning
eller ta emot inkomster. Eventuella överskjutande vinster till
följd av dessa tjänster kan utnyttjas till investeringar som
ytterligare utvecklar deras verksamhet, så länge detta är
förenligt med deras kärnverksamhet. Det bör därför
betonas att det primära målet för nationella ackrediterings-
organ bör vara att stödja eller aktivt engagera sig i
verksamhet som inte syftar till vinning.
(15)
Eftersom syftet med ackreditering är att tillhandahålla ett
officiellt uttalande om kompetensen hos ett organ som
utför bedömning av överensstämmelse bör en medlemsstat
få ha högst ett nationellt ackrediteringsorgan, och med-
lemsstaten bör se till att organet arbetar på ett sådant sätt
att dess verksamhet är objektiv och opartisk. Sådana
nationella ackrediteringsorgan bör inte samtidigt bedriva
kommersiell verksamhet för bedömning av överensstäm-
melse. Det är därför lämpligt att föreskriva att medlems-
staterna ser till att ackrediteringsorganens verksamhet utgör
offentlig myndighetsutövning, oavsett deras rättsliga status.
(16)
Vad gäller bedömning och kontinuerlig övervakning av
kompetensen hos ett organ för bedömning av överens-
stämmelse är det nödvändigt att fastställa vilken teknisk
kunskap och erfarenhet det har, liksom dess förmåga att
utföra bedömningar. Det är därför nödvändigt att det
nationella ackrediteringsorganet besitter relevant kunskap,
kompetens och resurser för att kunna utföra sina uppgifter
på rätt sätt.
(17)
Ackreditering bör i princip drivas som en självbärande
verksamhet. Medlemsstaterna bör se till att finansiellt stöd
ges för vissa särskilda uppgifter.
(18)
I de fall där det inte är ekonomiskt meningsfullt eller
hållbart för en medlemsstat att inrätta ett nationellt
ackrediteringsorgan bör medlemsstaten i fråga anlita det
nationella ackrediteringsorganet i en annan medlemsstat
och uppmuntras att utnyttja denna möjlighet fullt ut.
(19)
Konkurrens mellan nationella ackrediteringsorgan skulle
kunna leda till en kommersialisering av denna verksamhet
som därmed är oförenlig med deras roll som sista
kontrollinstans i arbetet med bedömning av överens-
stämmelse. Syftet med denna förordning är att se till att
ett ackrediteringsintyg inom Europeiska unionen är till-
räckligt för hela unionens territorium, och att undvika
dubbelackreditering, som i sig skulle innebära ytterligare
kostnader men inget mervärde. Nationella ackrediterings-
organ kan konkurrera på tredjeländers marknader, under
förutsättning att detta inte påverkar deras verksamhet inom
gemenskapen eller det samarbete och den referentbedöm-
ningsverksamhet som organiseras av det organ som erkänts
enligt denna förordning.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/31
Ds 2017:23
Bilaga 2
133
(20)
För att undvika dubbelackreditering, öka acceptansen och
erkännandet av ackrediteringsintyg samt utöva effektiv
tillsyn över ackrediterade organ för bedömning av överens-
stämmelse bör organen begära ackreditering hos det
nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstat där de
är etablerade. Det är dock nödvändigt att säkerställa att ett
organ för bedömning av överensstämmelse har möjlighet
att begära ackreditering i en annan medlemsstat om det inte
finns något nationellt ackrediteringsorgan i den egna
medlemsstaten, eller i de fall det nationella ackrediterings-
organet inte har nödvändig kompetens för att kunna
erbjuda de ackrediteringstjänster som efterfrågas. I sådana
fall bör det etableras lämpligt samarbete och informations-
utbyte mellan de berörda nationella ackrediteringsorganen.
(21)
För att säkerställa att de nationella ackrediteringsorganen
uppfyller kraven och skyldigheterna i denna förordning är
det viktigt att medlemsstaterna bidrar till att ackrediter-
ingssystemet fungerar korrekt, regelbundet övervakar sina
nationella ackrediteringsorgan och när så är nödvändigt
vidtar åtgärder inom rimlig tid för att komma till rätta med
problem.
(22)
För att säkerställa att organen för bedömning av överens-
stämmelse har likvärdig kompetens, för att underlätta
ömsesidigt erkännande och för att stärka den allmänna
acceptansen av ackrediteringsintyg och de intyg om
överensstämmelse som ackrediterade organ utfärdar, är
det nödvändigt att de nationella ackrediteringsorganen
tillämpar ett strikt och öppet system för referentbedömning
och att alla organ regelbundet granskas.
(23)
Denna förordning bör föreskriva erkännandet av en enda
organisation på Europanivå när det gäller vissa funktioner
inom ackrediteringsområdet. EA (European co-operation
for Accreditation), som har till huvuduppgift att främja ett
öppet och kvalitetsdrivet system för att bedöma kompe-
tensen hos organ för bedömning av överensstämmelse
inom hela Europa, driver ett system för referentbedömning
bland nationella ackrediteringsorgan i medlemsstaterna och
andra europeiska länder. Systemet har visat sig vara effektivt
och uppmuntrar ömsesidigt förtroende. EA bör därför vara
det första organ som erkänns enligt denna förordning och
medlemsstaterna bör säkerställa att de nationella ackredi-
teringsorganen söker, och behåller, medlemskap i EA så
länge det är erkänt. Samtidigt bör det vara möjligt att ändra
det relevanta organet som erkänns enligt denna förordning
i de fall då detta kan bli nödvändigt i framtiden.
(24)
Effektivt samarbete mellan nationella ackrediteringsorgan är
nödvändigt om referentbedömningssystemet och ackredi-
tering över gränserna ska fungera. För att säkerställa
öppenhet är det därför nödvändigt med en skyldighet för
nationella ackrediteringsorgan att sinsemellan utbyta infor-
mation samt att ge nationella myndigheter och kommis-
sionen nödvändig information. Uppdaterad och korrekt
information om de ackrediteringstjänster de nationella
ackrediteringsorganen erbjuder bör också finnas tillgänglig
för allmänheten och därigenom särskilt för organen för
bedömning av överensstämmelse.
(25)
För de verksamhetsområden där allmänna krav på
kompetensen hos organen för bedömning av överens-
stämmelse inte är tillräckliga för att säkerställa nödvändigt
skydd då specifika och detaljerade krav rörande teknik,
hälsa eller säkerhet tillämpas, bör det finnas sektorsspecifika
ackrediteringsprogram. Med tanke på att EA har stor
teknisk expertis till sitt förfogande bör det ombes utveckla
sådana program, särskilt för områden som omfattas av
gemenskapslagstiftningen.
(26)
För att säkerställa likvärdig och konsekvent tillämpning av
harmoniserad gemenskapslagstiftning införs genom denna
förordning en gemenskapsram för marknadskontroll, där
det fastställs minimikrav för de mål medlemsstaterna ska
uppnå och en ram för administrativt samarbete, inbegripet
informationsutbyte mellan medlemsstaterna.
(27)
I sådana fall där ekonomiska aktörer förfogar över
provningsrapporter och intyg som intygar överensstäm-
melse, vilka utfärdats av ett ackrediterat organ för bedöm-
ning av överensstämmelse och där relevant harmoniserad
gemenskapslagstiftning inte kräver sådana rapporter eller
intyg, bör marknadskontrollsmyndigheterna ta vederbörlig
hänsyn till dessa rapporter och intyg när de kontrollerar
produkters egenskaper.
(28)
Samarbete nationellt och över gränserna mellan behöriga
myndigheter avseende informationsutbyte, undersökningar
av överträdelser och åtgärder för att få dem att upphöra –
även innan farliga produkter släpps ut på marknaden,
genom ytterligare åtgärder för att identifiera dem, främst i
hamnar – är nödvändigt för att skydda konsumenternas
hälsa och säkerhet och för att den inre marknaden ska
kunna fungera på ett smidigt sätt. Nationella konsument-
skyddsmyndigheter bör på nationell nivå samarbeta med
nationella marknadskontrollsmyndigheter och utbyta infor-
mation med dem om produkter de misstänker innebär en
risk.
(29)
Vid riskbedömningen bör alla relevanta uppgifter beaktas,
inklusive tillgängliga uppgifter om risker som uppstått i
anslutning till produkten i fråga. Alla åtgärder som den
ekonomiska aktören kan ha vidtagit för att reducera risken
bör också beaktas.
(30)
Situationer där en produkt kan innebära en allvarlig risk
kräver snabbt ingripande, vilket kan innebära att produkten
dras tillbaka, återkallas eller att dess tillhandahållande på
marknaden förbjuds. I sådana situationer är det nödvändigt
att ha tillgång till ett system för snabbt informationsutbyte
L 218/32
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Ds 2017:23
Bilaga 2
134
mellan medlemsstaterna och kommissionen. Det system
som föreskrivs i artikel 12 i direktiv 2001/95/EG har visat
sig vara effektivt och verkningsfullt för konsumentproduk-
ter. För att undvika onödig överlappning bör detta system
användas vid tillämpningen av denna förordning. Att
säkerställa sammanhängande marknadskontroll inom hela
gemenskapen kräver omfattande informationsutbyte om
nationell verksamhet på detta område, information som går
utöver detta system.
(31)
För att säkerställa att utredningarna inte äventyras och att
de ekonomiska aktörernas rykte inte skadas bör informa-
tion som de behöriga myndigheterna utbyter skyddas av
strängast möjliga garantier för konfidentialitet och sekretess
i enlighet med bestämmelser om sekretess i tillämplig
nationell lagstiftning eller, när det gäller kommissionen,
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/
2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till
Europaparlamentets, rådets och kommissionens hand-
lingar (
1
). Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/
EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter
och om det fria flödet av sådana uppgifter (
2
) samt
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/
2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda
då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen
behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten
för sådana uppgifter (
3
) är tillämpliga inom ramen för
denna förordning.
(32)
I harmoniserad gemenskapslagstiftning ingår särskilda
förfaranden för att fastställa huruvida en nationell åtgärd
som begränsar en produkts fria rörlighet är berättigad eller
ej (skyddsklausulsförfaranden). Dessa förfaranden tillämpas
efter ett snabbt informationsutbyte om produkter som
utgör en allvarlig risk.
(33)
Införselplatser vid de yttre gränserna är platser där
produkter som inte är säkra och som inte uppfyller kraven
eller produkter som försetts med falsk eller vilseledande
CE-märkning kan upptäckas innan de ens släpps ut på
marknaden. En skyldighet för de myndigheter som är
ansvariga för kontroll av produkter som förs in på
gemenskapsmarknaden att utföra kontroller i lämplig
omfattning kan därför bidra till en säkrare marknad. För
att kontrollerna ska bli effektivare bör tullmyndigheterna i
god tid få all nödvändig information från marknadskon-
trollsmyndigheterna om farliga produkter som inte upp-
fyller kraven.
(34)
I rådets förordning (EEG) nr 339/93 av den 8 februari 1993
om kontroll av att produkter som importeras från tredje
land är i överensstämmelse med reglerna för produktsäker-
het (
4
) fastställs regler om uppskjutande av en produkts
övergång till fri omsättning efter att tullmyndigheterna
beslutat om detta, och det föreskrivs vidare åtgärder, bland
annat hur marknadskontrollsmyndigheterna ska involveras.
Det är därför lämpligt att dessa bestämmelser, inklusive
dem om hur myndigheterna för marknadskontroll ska
involveras, införs i denna förordning.
(35)
Erfarenheten har visat att produkter som inte frigörs ofta
återexporteras och tar sig in på gemenskapsmarknaden via
andra införselplatser, vilket motverkar tullmyndigheternas
arbete. Marknadskontrollsmyndigheterna bör därför ges
resurser att förstöra produkter om de anser det lämpligt.
(36)
Senast ett år efter offentliggörandet av denna förordning i
Europeiska unionens officiella tidning bör kommissionen lägga
fram en djupgående analys av situationen på området för
konsumentsäkerhetsmärkning, om nödvändigt åtföljd av
lagstiftningsförslag.
(37)
CE-märkningen indikerar att en produkt överensstämmer
med kraven och är det synliga resultatet av en hel process av
bedömning av överensstämmelse i vid bemärkelse. All-
männa principer för CE-märkningen bör fastställas i denna
förordning så att de kan tillämpas omedelbart och för att
förenkla framtida lagstiftning.
(38)
CE-märkningen bör vara den enda märkning om överens-
stämmelse som anger att produkten överensstämmer med
harmoniserad gemenskapslagstiftning. Andra typer av
märkning kan emellertid användas, förutsatt att de bidrar
till ökat konsumentskydd och inte omfattas av harmoni-
serad gemenskapslagstiftning.
(39)
Det är nödvändigt att medlemsstaterna sörjer för att det
finns lämpliga möjligheter att hos behöriga rättsinstanser
överklaga beslut som fattas av behöriga myndigheter och
som begränsar utsläppandet på marknaden av en produkt
eller som föreskriver tillbakadragande eller återkallelse av
produkten från marknaden.
(40)
Det kan vara till nytta för medlemsstaterna att ingå
samarbetsavtal med olika intressegrupper, bland annat
med bransch- och konsumentorganisationer, så att de kan
använda sig av tillgänglig marknadsinformation då de
utarbetar, genomför och uppdaterar program för mark-
nadskontroll.
(41)
Medlemsstaterna bör föreskriva sanktioner för överträdelser
av bestämmelserna i denna förordning och vidta de
åtgärder som krävs för att se till att dessa sanktioner till-
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/33
( ) EGT L 145, 31.5.2001, s. 43.
( ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning
(EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).
( ) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.
( ) EGT L 40, 17.2.1993, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 1791/2006 (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1).
Ds 2017:23
Bilaga 2
135
lämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och
avskräckande och kan skärpas om den relevanta ekono-
miska aktören tidigare har begått en liknande överträdelse
av bestämmelserna i denna förordning.
(42)
Om målen med denna förordning ska kunna uppnås måste
gemenskapen bidra till finansieringen av den verksamhet
som krävs för ackreditering och marknadskontroll. Finan-
siering bör ges i form av bidrag utan förslagsinfordran till
det organ som erkänns enligt denna förordning, i form av
bidrag efter förslagsinfordran, eller genom att tilldela
kontrakt till detta eller andra organ, beroende på vilken
typ av verksamhet som ska finansieras, och i enlighet med
rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av
den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europe-
iska gemenskapernas allmänna budget (
1
) (nedan kallad
budgetförordningen).
(43)
För vissa specialiserade uppgifter, t.ex. utarbetning och
översyn av sektorsspecifika ackrediteringsprogram, och för
uppgifter som gäller verifiering av teknisk kompetens och
utrustning hos laboratorier samt certifierings- och kon-
trollorgan bör EA inledningsvis vara berättigat till gemen-
skapsfinansiering då organisationen är väl lämpad att
tillhandhålla nödvändig teknisk expertis i detta avseende.
(44)
Med tanke på rollen för det organ som erkänns enligt denna
förordning vid referentbedömningen av ackrediterings-
organ, och dess förmåga att bistå medlemsstaterna med
organisationen av sådan bedömning, bör kommissionen
kunna bevilja bidrag till driften av sekretariatet för det
organ som erkänns enligt denna förordning vilket i sin tur
bör ge kontinuerligt stöd till ackrediteringsverksamheten på
gemenskapsnivå.
(45)
Ett partnerskapsavtal bör undertecknas mellan kommissio-
nen och det organ som erkänns enligt denna förordning, i
enlighet med bestämmelserna i budgetförordningen, för att
fastställa de administrativa och finansiella bestämmelserna
för finansiering av ackrediteringsverksamhet.
(46)
Finansiering bör även göras tillgänglig för andra organ än
det organ som erkänns enligt denna förordning för annan
verksamhet inom området för bedömning av överens-
stämmelse, reglerad mätteknik, ackreditering och mark-
nadskontroll, t.ex. utarbetande och uppdatering av
riktlinjer, jämförande verksamhet kopplad till använd-
ningen av skyddsklausuler, förberedande eller relaterad
verksamhet i samband med genomförandet av gemenskaps-
lagstiftning på dessa områden, program för tekniskt stöd
och samarbete med tredjeländer samt förstärkning av
politiken inom dessa områden på gemenskapsnivå och
internationell nivå.
(47)
Denna förordning respekterar de grundläggande rättighe-
terna och iakttar de principer som återspeglas i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
(48)
Eftersom målet för denna förordning, nämligen att
säkerställa att produkter på de marknader som omfattas
av gemenskapslagstiftning uppfyller krav som tillgodoser
en hög skyddsnivå avseende hälsa och säkerhet och andra
allmänna intressen, samtidigt som den inre marknadens
funktion säkerställs, genom att tillhandahålla en ram för
ackreditering och marknadskontroll, inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det
därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemen-
skapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen
i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitets-
principen i samma artikel går denna förordning inte utöver
vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1. I denna förordning fastställs regler om organisation och
tillvägagångssätt vid ackreditering av de organ för bedömning av
överensstämmelse som utför bedömning av överensstämmelse.
2. Denna förordning innehåller också en ram för marknads-
kontrollen av produkter för att säkerställa att dessa produkter
uppfyller krav som tillgodoser en hög skyddsnivå för allmänna
intressen som hälsa och säkerhet i allmänhet, hälsa och säkerhet
på arbetsplatsen, konsumentskydd, miljöskydd och säkerhet.
3. Denna förordning innehåller en ram för kontroll av
produkter från tredjeländer.
4. I denna förordning fastställs allmänna principer om
CE-märkning.
Artikel 2
Definitioner
I denna förordning avses med
1.
tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en produkt
för distribution, förbrukning eller användning på gemen-
skapsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet,
mot betalning eller gratis,
L 218/34
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
( ) EGT L 248, 16.9.2002, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 1525/2007 (EUT L 343, 27.12.2007, s. 9).
Ds 2017:23
Bilaga 2
136
2.
utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första
gången av en produkt på gemenskapsmarknaden,
3.
tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en
produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt
och saluför den produkten, i eget namn eller under eget
varumärke,
4.
tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som
är etablerad i gemenskapen och som enligt skriftlig fullmakt
från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda
uppgifter, med beaktande av den sistnämndas skyldigheter
enligt relevant gemenskapslagstiftning,
5.
importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i
gemenskapen och som släpper ut en produkt från ett
tredjeland på gemenskapsmarknaden,
6.
distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan
utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en
produkt på marknaden,
7.
ekonomisk aktör: tillverkaren, importören, tillverkarens
representant och distributören,
8.
teknisk specifikation: ett dokument där det fastställs vilka
tekniska krav som ska uppfyllas av en produkt, process eller
tjänst,
9.
harmoniserad standard: en standard som på grundval av en
begäran av kommissionen i enlighet med artikel 6 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av
den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträf-
fande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande
föreskrifter för informationssamhällets tjänster (
1
) antagits
av ett europeiskt standardiseringsorgan som upptas i bilaga I
till det direktivet,
10. ackreditering: en förklaring från ett nationellt ackrediterings-
organ om att ett organ för bedömning av överensstämmelse
uppfyller kraven i harmoniserade standarder och, i före-
kommande fall, eventuella ytterligare krav, bland annat de
som fastställs i sektorsspecifika program, för att utföra
specifika bedömningar av överensstämmelse,
11. nationellt ackrediteringsorgan: det enda organet i en medlems-
stat som har statligt bemyndigande att genomföra ackre-
diteringar,
12. bedömning av överensstämmelse: en process där det visas
huruvida specificerade krav avseende en produkt, en
process, en tjänst, ett system, en person eller ett organ
har uppfyllts,
13. organ för bedömning av överensstämmelse: ett organ som utför
bedömning av överensstämmelse, bland annat kalibrering,
provning, certifiering och kontroll,
14. återkallelse: varje åtgärd för att dra tillbaka en produkt som
redan tillhandahålls för slutanvändaren,
15. tillbakadragande: varje åtgärd i syfte att förhindra att en
produkt i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden,
16. referentbedömning: en process där ett nationellt ackredite-
ringsorgan bedöms av andra nationella ackrediteringsorgan
i enlighet med kraven i denna förordning och, i före-
kommande fall, ytterligare sektorsspecifika tekniska speci-
fikationer,
17. marknadskontroll: den verksamhet som bedrivs och de
åtgärder som vidtas av de offentliga myndigheterna för att
se till att produkterna överensstämmer med de krav som
fastställs i relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning
och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av
skyddet av allmänintresset,
18. marknadskontrollsmyndighet: en myndighet i varje medlems-
stat som ansvarar för att genomföra marknadskontroll på
sitt territorium,
19. övergång i fri omsättning: det förfarande som anges i
artikel 79 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den
12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen (
2
),
20. CE-märkning: en märkning genom vilken tillverkaren visar
att produkten överensstämmer med tillämpliga krav som
fastställs i harmoniserad gemenskapslagstiftning som före-
skriver om märkning,
21. harmoniserad gemenskapslagstiftning: all gemenskapslagstift-
ning som harmoniserar villkoren för saluföring av
produkter.
KAPITEL II
ACKREDITERING
Artikel 3
Tillämpningsområde
Detta kapitel ska tillämpas på ackreditering, använt som ett
obligatoriskt eller frivilligt förfarande i samband med bedömning
av överensstämmelse, oavsett om denna bedömning är obliga-
torisk eller inte och oavsett vilken rättslig ställning det organ som
utför ackrediteringen har.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/35
( ) EGT L 204, 21.7.1998, s. 37. Direktivet senast ändrat genom rådets
direktiv 2006/96/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 81).
( ) EGT L 302, 19.10.1992, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 1791/2006 (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1).
Ds 2017:23
Bilaga 2
137
Artikel 4
Allmänna principer
1. Varje medlemsstat ska utse ett enda nationellt ackredite-
ringsorgan.
2. Om en medlemsstat inte anser det ekonomiskt meningsfullt
eller genomförbart att ha ett nationellt ackrediteringsorgan, eller
att tillhandahålla vissa ackrediteringstjänster, ska medlemsstaten i
möjligaste mån anlita det nationella ackrediteringsorganet i en
annan medlemsstat.
3. En medlemsstat som i enlighet med punkt 2 anlitar ett
ackrediteringsorgan i en annan medlemsstat ska informera
kommissionen och de andra medlemsstaterna om detta.
4. Baserat på den information som avses i punkt 3 och i
artikel 12 ska kommissionen upprätta en förteckning över
nationella ackrediteringsorgan, hålla denna förteckning upp-
daterad samt offentliggöra den.
5. I fall då ackrediteringen inte utförs direkt av de offentliga
myndigheterna själva ska medlemsstaterna överlåta ackredite-
ringsförfarandet åt sitt nationella ackrediteringsorgan som
offentlig myndighetsutövning och formellt erkänna det.
6. Det nationella ackrediteringsorganets ansvar och uppgifter
ska vara klart åtskilda från dem som åligger andra nationella
myndigheter.
7. Det nationella ackrediteringsorganet ska inte vara vinst-
drivande.
8. Det nationella ackrediteringsorganet får inte bedriva verk-
samhet eller erbjuda tjänster som tillhandahålls av organen för
bedömning av överensstämmelse, erbjuda kommersiella kon-
sulttjänster, äga aktier eller i övrigt ha ett finansiellt intresse eller
ett ledningsansvar i ett organ för bedömning av överens-
stämmelse.
9. Varje medlemsstat ska säkerställa att dess nationella ackredi-
teringsorgan har lämpliga ekonomiska och personalmässiga
resurser för att kunna utföra sina uppgifter, däribland utförandet
av särskilda uppgifter, såsom verksamhet för europeiskt och
internationellt ackrediteringssamarbete och åtgärder som krävs
som stöd för nationell politik och som inte är ekonomiskt
självbärande.
10. Det nationella ackrediteringsorganet ska vara medlem i det
organ som erkänns med stöd av artikel 14.
11. De nationella ackrediteringsorganen ska skapa och upp-
rätthålla lämpliga strukturer för att säkerställa en effektiv och
balanserad inblandning av alla intressegrupper inom både sina
organisationer och det organ som erkänns med stöd av artikel 14.
Artikel 5
Ackreditering
1. Ett nationellt ackrediteringsorgan ska, när ett organ för
bedömning av överensstämmelse så begär, utvärdera huruvida
det sistnämnda är kompetent att utföra specifik bedömning av
överensstämmelse. Om det har konstaterats vara kompetent, ska
det nationella ackrediteringsorganet utfärda ett ackrediterings-
intyg om detta.
2. När en medlemsstat beslutar att inte använda ackreditering
ska den förse kommissionen och övriga medlemsstater med de
styrkande handlingar som krävs för att intyga kompetensen hos
de organ för bedömning av överensstämmelse som den utser för
genomförandet av relevant harmoniserad gemenskapslagstift-
ning.
3. Nationella ackrediteringsorgan ska utöva tillsyn över de
organ för bedömning av överensstämmelse som de har utfärdat
ackrediteringsintyg för.
4. Om ett nationellt ackrediteringsorgan bedömer att ett organ
för bedömning av överensstämmelse som erhållit ett ackredite-
ringsintyg inte längre har nödvändig kompetens för att bedriva
specifik verksamhet inom bedömning av överensstämmelse, eller
allvarligt underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, ska ackredite-
ringsorganet inom rimlig tid vidta alla lämpliga åtgärder för att
begränsa, eller tillfälligt eller helt återkalla ackrediteringsintyget.
5. Medlemsstaterna ska fastställa förfaranden för att behandla
överklaganden av ackrediteringsbeslut, inbegripet rättsmedel, om
det är lämpligt, eller som avser frånvaron av beslut.
Artikel 6
Principen om förbud mot konkurrerande verksamhet
1. De nationella ackrediteringsorganen ska inte konkurrera
med organ för bedömning av överensstämmelse.
2. De nationella ackrediteringsorganen ska inte konkurrera
med andra nationella ackrediteringsorgan.
3. De nationella ackrediteringsorganen får utöva sin verksam-
het över nationsgränserna, på en annan medlemsstats territo-
rium, antingen på begäran av ett organ för bedömning av
överensstämmelse i de fall som anges i artikel 7.1 eller, om de
ombeds göra detta av ett nationellt ackrediteringsorgan i enlighet
med artikel 7.3, i samarbete med det nationella ackrediterings-
organet i den medlemsstaten.
Artikel 7
Gränsöverskridande ackreditering
1. Ett organ för bedömning av överensstämmelse som vill
ansöka om ackreditering ska vända sig till det nationella
ackrediteringsorganet i den medlemsstat där det har sitt säte,
eller hos det nationella ackrediteringsorgan som medlemsstaten
kan anlita i enlighet med artikel 4.2.
L 218/36
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Ds 2017:23
Bilaga 2
138
Ett organ för bedömning av överensstämmelse kan dock ansöka
om ackreditering hos ett nationellt ackrediteringsorgan annat än
dem som avses i första stycket i följande situationer:
a)
Om den medlemsstat där organet har sitt säte har beslutat
att inte inrätta ett nationellt ackrediteringsorgan och inte
har valt att anlita det nationella ackrediteringsorganet i en
annan medlemsstat i enlighet med artikel 4.2.
b)
Om de nationella ackrediteringsorgan som avses i första
stycket inte erbjuder ackreditering för den typ av bedöm-
ning av överensstämmelse som ackrediteringsansökan
gäller.
c)
Om de nationella ackrediteringsorgan som avses i första
stycket inte har framgångsrikt genomgått den referentbe-
dömning som avses i artikel 10 för den typ av bedömning
av överensstämmelse som ackrediteringsansökan gäller.
2. Om ett nationellt ackrediteringsorgan erhåller en ansökan
enligt punkt 1 b eller c ska det informera det nationella
ackrediteringsorganet i den medlemsstat där organet för bedöm-
ning av överensstämmelse har sitt säte. I sådana fall får det
nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstat där det
ansökande organet för bedömning av överensstämmelse har sitt
säte delta som observatör.
3. Ett nationellt ackrediteringsorgan får begära att ett annat
nationellt ackrediteringsorgan utför en del av bedömningen. I
sådana fall ska ackrediteringsintyget utfärdas av det organ som
gör denna begäran.
Artikel 8
Krav för nationella ackrediteringsorgan
Ett nationellt ackrediteringsorgan ska uppfylla följande krav:
1.
Det ska organiseras på ett sådant sätt att det är oberoende
från de organ för bedömning av överensstämmelse som det
bedömer och från kommersiellt tryck, och på ett sådant sätt
att inga intressekonflikter uppstår med organen för
bedömning av överensstämmelse.
2.
Det ska vara organiserat och fungera på ett sådant sätt att
dess verksamhet är objektiv och opartisk.
3.
Det ska se till att alla beslut som rör intyg om kompetens
fattas av annan behörig personal än den som har gjort
bedömningen.
4.
Det ska ha tillfredsställande rutiner som säkerställer att den
information som erhållits behandlas konfidentiellt.
5.
Det ska kartlägga den verksamhet för bedömning av
överensstämmelse för vilken den är kompetent att utföra
ackreditering och, där så är lämpligt, hänvisa till relevant
gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning och
standarder.
6.
Det ska inrätta nödvändiga förfaranden för att säkerställa
effektiv ledning och lämpliga interna kontroller.
7.
Det ska ha tillräckligt många anställda med lämplig
kompetens för att kunna utföra sina uppgifter.
8.
Det ska dokumentera personalens uppgifter, ansvar och
befogenheter i den mån dessa kan påverka kvaliteten på
bedömningen och intyget om kompetens.
9.
Det ska inrätta, tillämpa och underhålla förfaranden för att
övervaka prestanda och kompetens hos den personal som
utför arbetet.
10. Det ska kontrollera att bedömningar av överensstämmelse
genomförs på ett lämpligt sätt så att det inte läggs några
onödiga bördor på företagen och att vederbörlig hänsyn tas
till ett företags storlek, bransch och struktur samt den
berörda produktteknikens komplexitet och produktions-
processens seriemässiga karaktär.
11. Det ska offentliggöra årsredovisningar som utarbetats i
enlighet med vedertagna redovisningsprinciper.
Artikel 9
Uppfyllande av kraven
1. Om ett nationellt ackrediteringsorgan inte uppfyller kraven i
denna förordning, eller underlåter att uppfylla sina skyldigheter
här nedan, ska den berörda medlemsstaten vidta lämpliga
åtgärder för att avhjälpa detta, alternativt säkerställa att åtgärder
vidtas, och den ska informera kommissionen om detta.
2. Medlemsstaterna ska regelbundet övervaka sina nationella
ackrediteringsorgan för att säkerställa att de hela tiden uppfyller
kraven i artikel 8.
3. Medlemsstaterna ska ta maximal hänsyn till resultaten av
referentbedömningen enligt artikel 10 när de utför den
övervakning som avses i punkt 2 i denna artikel.
4. De nationella ackrediteringsorganen ska förfoga över de
förfaranden som krävs för att kunna hantera klagomål riktade
mot de organ för bedömning av överensstämmelse som de har
ackrediterat.
Artikel 10
Referentbedömning
1. Nationella ackrediteringsorgan ska låta sin verksamhet bli
föremål för referentbedömning som ska organiseras av det organ
som erkänns med stöd av artikel 14.
2. Intressegrupper ska ha rätt att delta i det system som
inrättats för att övervaka verksamhet i samband med referent-
bedömning, dock inte i enskilda referentbedömningsförfaranden.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella ackrediter-
ingsorganen regelbundet deltar i referentbedömning enligt
kraven i punkt 1.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/37
Ds 2017:23
Bilaga 2
139
4. Referentbedömning ska grundas på sunda och öppna
kriterier och förfaranden för utvärdering, särskilt när det gäller
nödvändiga strukturella, mänskliga och administrativa resurser,
konfidentialitet och klagomål. Det ska inrättas lämpliga förfar-
anden för överklaganden av beslut som fattats till följd av
bedömningen.
5. Vid referentbedömning ska det bedömas huruvida det
nationella ackrediteringsorganet uppfyller de krav som fastställs
i artikel 8, under beaktande av den relevanta harmoniserade
standard som avses i artikel 11.
6. Det organ som erkänns med stöd av artikel 14 ska
offentliggöra resultaten av referentbedömningen och meddela
samtliga medlemsstater och kommissionen om detsamma.
7. Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna se
över referensbedömningssystemets regler och se till att det
fungerar korrekt.
Artikel 11
Presumtion om överensstämmelse för nationella
ackrediteringsorgan
1. Nationella ackrediteringsorgan som uppvisar överensstäm-
melse med de kriterier som fastställs i den relevanta harmoni-
serade standarden, för vilken det offentliggjorts en hänvisning till
i Europeiska unionens officiella tidning, genom att framgångsrikt ha
genomgått referentbedömning i enlighet med artikel 10, ska
förutsättas uppfylla de krav som anges i artikel 8.
2. De nationella myndigheterna ska erkänna likvärdigheten hos
de tjänster som tillhandahålls av de ackrediteringsorgan som har
framgångsrikt genomgått referentbedömning i enlighet med
artikel 10, och därmed, baserat på den presumtion som avses i
punkt 1 i den här artikeln, godta dessa organs ackrediteringsintyg
och de intyg som utfärdas av de organ för bedömning av
överensstämmelse som ackrediterats av dem.
Artikel 12
Informationsskyldighet
1. Varje nationellt ackrediteringsorgan ska informera övriga
nationella ackrediteringsorgan om vilken typ av bedömning av
överensstämmelse som det erbjuder ackreditering för, och om
eventuella ändringar av verksamheten.
2. Varje medlemsstat ska informera kommissionen och det
organ som erkänns med stöd av artikel 14 om sitt nationella
ackrediteringsorgans identitet och om all verksamhet inom
bedömning av överensstämmelse som detta organ erbjuder
ackreditering för till stöd för harmoniserad gemenskapslagstift-
ning, och om eventuella ändringar.
3. Varje nationellt ackrediteringsorgan ska regelbundet offent-
liggöra information om resultaten av referentbedömningen, om
vilken typ av bedömning av överensstämmelse som den erbjuder
ackreditering för och om eventuella ändringar av verksamheten.
Artikel 13
Uppdrag till det organ som erkänns med stöd av artikel 14
1. Kommissionen får, efter att ha rådfrågat den kommitté som
inrättats genom artikel 5 i direktiv 98/34/EG, begära att det
organ som erkänns med stöd av artikel 14 bidrar till utveckling,
underhåll och tillämpning av ackreditering i gemenskapen.
2. Kommissionen får även, i enlighet med det förfarande som
avses i punkt 1,
a)
begära att det organ som erkänns med stöd av artikel 14
föreskriver bedömningskriterier och förfaranden för refe-
rentbedömning och utvecklar sektorsspecifika ackredite-
ringsprogram,
b)
godta alla sådana befintliga program som redan föreskriver
bedömningskriterier och förfaranden för referentbedöm-
ning.
3. Kommissionen ska se till att sektorsspecifika program
fastställer vilka tekniska specifikationer som är nödvändiga för
att uppnå den grad av kompetens som harmoniserad gemen-
skapslagstiftning kräver på områden där särskilda krav för
teknik, hälsa, miljö eller säkerhet gäller eller andra aspekter av
skyddet av allmänintresset.
Artikel 14
Europeisk ackrediteringsinfrastruktur
1. Kommissionen ska efter samråd med medlemsstaterna
erkänna ett organ som uppfyller kraven i bilaga I till denna
förordning.
2. Ett organ som ska erkännas i enlighet med punkt 1 ska ingå
ett avtal med kommissionen. Avtalet ska bland annat innehålla
en detaljerad beskrivning av organets uppgifter, finansierings-
bestämmelser och bestämmelser för tillsyn av organet. Både
kommissionen och organet ska, utan att behöva ange anled-
ningen, ha möjlighet att säga upp avtalet vid utgången av en
rimlig uppsägningstid som ska fastställas i avtalet.
3. Kommissionen och organet ska offentliggöra avtalet.
4. Kommissionen ska underrätta medlemsstaterna och de
nationella ackrediteringsorganen om erkännandet av ett organ
enligt punkt 1.
5. Kommissionen får inte erkänna mer än ett organ för en
bestämd tidsperiod.
6. Det första organ som erkänns enligt denna förordning ska
vara EA, förutsatt att det har ingått ett avtal i enlighet med
punkt 2.
L 218/38
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Ds 2017:23
Bilaga 2
140
KAPITEL III
GEMENSKAPSRAM FÖR MARKNADSKONTROLL OCH
KONTROLL AV PRODUKTER SOM FÖRS IN PÅ
GEMENSKAPSMARKNADEN
AVSNITT 1
Allmänna bestämmelser
Artikel 15
Tillämpningsområde
1. Artiklarna 16–26 ska tillämpas på produkter som omfattas
av harmoniserad gemenskapslagstiftning.
2. De enskilda bestämmelserna i artiklarna 16–26 ska till-
lämpas i den mån det inte finns några särskilda bestämmelser
med samma syfte i harmoniserad gemenskapslagstiftning.
3. Tillämpningen av denna förordning får inte hindra mark-
nadskontrollsmyndigheterna att vidta mera specifika åtgärder
som föreskrivs i direktiv 2001/95/EG.
4. I artiklarna 16–26 avses med en ”produkt” ett ämne,
preparat eller annan vara framställd genom en tillverknings-
process som inte utgör livsmedel, foder, levande växter och djur,
produkter av mänskligt ursprung samt produkter av växter och
djur med koppling till deras framtida fortplantning.
5. Artiklarna 27, 28 och 29 ska tillämpas på alla produkter
som omfattas av gemenskapslagstiftningen, dock endast när
gemenskapslagstiftningen inte innehåller särskilda bestämmelser
om hur gränskontroll ska organiseras.
Artikel 16
Allmänna bestämmelser
1. Medlemsstaterna ska organisera och genomföra marknads-
kontroll i enlighet med detta kapitel.
2. Syftet med marknadskontrollen är att säkerställa att
produkter som omfattas av harmoniserad gemenskapslagstift-
ning vilka, då de används i enlighet med sitt avsedda ändamål
eller under rimligen förutsebara förhållanden och då de
installeras och underhålls på korrekt sätt, kan äventyra
användarnas hälsa eller säkerhet, eller vilka på annat sätt inte
uppfyller tillämpliga krav i harmoniserad gemenskapslagstiftning
dras tillbaka eller förbjuds eller hindras från att tillhandahållas på
marknaden, och att allmänheten, kommissionen och de övriga
medlemsstaterna informeras om detta.
3. De nationella infrastrukturerna och programmen för
marknadskontroll ska se till att effektiva åtgärder kan vidtas för
alla produkter, oavsett kategori, som omfattas av harmoniserad
gemenskapslagstiftning.
4. Marknadskontroll ska omfatta produkter som satts samman
eller tillverkats för tillverkarens eget bruk när harmoniserad
gemenskapslagstiftning föreskriver att dess bestämmelser ska
gälla sådana produkter.
AVSNITT 2
Gemenskapsram för marknadskontroll
Artikel 17
Informationsskyldighet
1. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om sina
marknadskontrollsmyndigheter och deras ansvarsområden.
Kommissionen ska vidarebefordra denna information till övriga
medlemsstater.
2. Medlemsstaterna ska se till att allmänheten är medveten om
nationella marknadskontrollsmyndigheters existens, ansvarsom-
råden och identitet och om hur dessa myndigheter kan
kontaktas.
Artikel 18
Medlemsstaternas skyldigheter avseende organisation
1. Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga mekanismer för
kommunikation och samordning mellan de olika marknadskon-
trollsmyndigheterna.
2. Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga förfaranden för att
a)
följa upp klagomål och rapporter om risker relaterade till
produkter som omfattas av harmoniserad gemenskapslag-
stiftning,
b)
bevaka olyckor och hälsoskador som dessa produkter
misstänks ha orsakat,
c)
kontrollera att korrigerande åtgärder har vidtagits,
d)
följa upp vetenskaplig och teknisk kunskap i säkerhets-
frågor.
3. Medlemsstaterna ska anförtro marknadskontrollsmyndighe-
terna de befogenheter, resurser och kunskaper som krävs för att
dessa ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt.
4. Medlemsstaterna ska se till att marknadskontrollsmyndighe-
terna utövar sina befogenheter i enlighet med proportionalitets-
principen.
5. Medlemsstaterna ska inrätta, genomföra och regelbundet
uppdatera program för marknadskontroll. Medlemsstaterna ska
utarbeta antingen ett allmänt program för marknadskontroll eller
sektorsspecifika program för sektorer inom vilka de utför
marknadskontroll, underrätta övriga medlemsstater och kom-
missionen om dessa program och göra dem tillgängliga,
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/39
Ds 2017:23
Bilaga 2
141
elektroniskt och, om lämpligt, på andra sätt, för allmänheten. En
första sådan underrättelse ska ske senast den 1 januari 2010.
Efterföljande uppdateringar av programmen ska offentliggöras på
samma sätt. För att uppnå detta får medlemsstaterna samarbeta
med berörda intressegrupper.
6. Medlemsstaterna ska regelbundet se över kontrollverksam-
heten och bedöma hur den fungerar. Denna översyn och dessa
bedömningar ska genomföras minst vart fjärde år, och resultatet
ska meddelas de övriga medlemsstaterna och kommissionen
samt göras tillgängliga, elektroniskt och, om lämpligt, på andra
sätt, för allmänheten.
Artikel 19
Åtgärder för marknadskontroll
1. Marknadskontrollsmyndigheterna ska göra lämpliga kon-
troller i tillräcklig omfattning av produkters egenskaper; detta ska
ske genom dokumentkontroll och, där så är lämpligt, genom
fysisk kontroll eller kontroll i laboratorium av ett ändamålsenligt
urval. I samband med detta ska de beakta etablerade riskbedöm-
ningsprinciper samt klagomål och annan information.
Marknadskontrollsmyndigheterna får kräva att de ekonomiska
aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information
som dessa myndigheter anser sig behöva för att utföra sin
verksamhet, inbegripet, när detta är nödvändigt och motiverat,
att ha tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och ha rätt
att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. De får förstöra
eller på annat sätt göra obrukbara produkter som utgör en
allvarlig risk, om de anser det vara en nödvändig åtgärd.
Om de ekonomiska aktörerna uppvisar provningsrapporter eller
intyg som intygar överensstämmelse vilka utfärdats av ett
ackrediterat organ för bedömning av överensstämmelse ska
marknadskontrollsmyndigheterna ta vederbörlig hänsyn till dessa
rapporter och intyg.
2. Marknadskontrollsmyndigheterna ska inom rimlig tid vidta
lämpliga åtgärder för att informera användarna på sitt
territorium om faror som de upptäckt i samband med produkter,
detta för att minska risken för personskador eller annan skada.
De ska samarbeta med de ekonomiska aktörerna beträffande
åtgärder som kan förhindra eller minska risker orsakade av
produkter som dessa aktörer tillhandahållit.
3. Om marknadskontrollsmyndigheterna i en medlemsstat
beslutar att dra tillbaka en produkt som tillverkats i en annan
medlemsstat ska de underrätta den berörda ekonomiska aktören
på den adress som angivits på produkten i fråga eller i de
dokument som åtföljer produkten.
4. Marknadskontrollsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter
självständigt, objektivt och opartiskt.
5. Marknadskontrollsmyndigheterna ska iaktta konfidentialitet
när det är nödvändigt för att skydda affärshemligheter eller
personuppgifter enligt nationell lagstiftning, dock i enlighet med
kravet på att information enligt denna förordning ska offentlig-
göras i så stor utsträckning som möjligt för att användarnas
intressen i gemenskapen ska skyddas.
Artikel 20
Produkter som utgör en allvarlig risk
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att produkter som utgör en
allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt, och
som kräver snabbt ingripande återkallas, dras tillbaka eller att
tillhandahållandet på deras marknad förbjuds, och att kommis-
sionen utan dröjsmål informeras i enlighet med artikel 22.
2. Beslutet om huruvida en produkt utgör en allvarlig risk ska
bygga på en lämplig riskbedömning som beaktar farans karaktär
och sannolikheten att något inträffar. En produkt ska inte anses
utgöra en allvarlig risk av den anledningen att det går att uppnå
en högre säkerhetsnivå eller att det finns andra tillgängliga
produkter som utgör en mindre risk.
Artikel 21
Begränsande åtgärder
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att, när åtgärder vidtas i
enlighet med relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning i
syfte att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av en produkt
på marknaden, dra tillbaka den från marknaden eller återkalla
den, dessa åtgärder är proportionella och att det anges exakt vilka
grunder beslutet om åtgärd har.
2. Sådana åtgärder ska utan dröjsmål meddelas den ekono-
miska aktören i fråga, som samtidigt ska underrättas om vilka
rättsmedel som står till hans förfogande enligt lagstiftningen i
medlemsstaten ifråga och vilka tidsfrister som gäller för sådana
rättsmedel.
3. Innan beslut fattas om en åtgärd i enlighet med punkt 1 ska
den berörda ekonomiska aktören ges tillfälle att yttra sig inom
rimlig tid som inte får vara kortare än tio dagar, förutsatt att
åtgärden inte, med tanke på hälso- eller säkerhetskrav eller andra
skäl som hänför sig till allmänna intressen som omfattas av
relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning, är så brådskande
att sådant samråd inte är möjligt. Om en åtgärd vidtagits utan att
aktören har fått möjlighet att yttra sig ska denne ges möjlighet att
yttra sig så snart som möjligt och den vidtagna åtgärden ska ses
över omedelbart därefter.
4. Sådana åtgärder som avses i punkt 1 ska skyndsamt dras
tillbaka eller ändras i och med att den ekonomiska aktören
kunnat visa att effektiva åtgärder vidtagits.
L 218/40
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Ds 2017:23
Bilaga 2
142
Artikel 22
Informationsutbyte – gemenskapens system för snabbt
informationsutbyte
1. När en medlemsstat vidtar, eller avser att vidta, en åtgärd i
enlighet med artikel 20 och anser att orsakerna som ligger
bakom åtgärden, eller åtgärdens konsekvenser når utanför dess
territorium ska den, i enlighet med punkt 4 i den här artikeln,
omgående informera kommissionen om den åtgärd medlems-
staten vidtagit. Den ska även utan dröjsmål underrätta
kommissionen om varje ändring eller upphävande av en sådan
åtgärd.
2. Om en produkt som utgör en allvarlig risk har till-
handahållits på marknaden ska medlemsstaterna informera
kommissionen om eventuella frivilliga åtgärder som en eko-
nomisk aktör vidtagit och underrättat om.
3. I den information som lämnas i enlighet med punkt 1 eller 2
ska alla tillgängliga uppgifter ingå, särskilt de som krävs för att
kunna identifiera produkten, dess ursprung och leveranskedja,
den risk produkten utgör, vilken typ av nationell åtgärd som
vidtagits och dess giltighetstid samt eventuella frivilliga åtgärder
som de ekonomiska aktörerna vidtagit.
4. För de syften som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska det
marknadskontroll- och informationsutbytessystem som avses i
artikel 12 i direktiv 2001/95/EG användas. Artikel 12.2, 12.3
och 12.4 i det direktivet ska gälla i tillämpliga delar.
Artikel 23
Allmänt informationsstödssystem
1. Kommissionen ska med elektroniska medel utveckla och
underhålla ett allmänt arkiverings- och informationsutbytes-
system för frågor som gäller marknadskontroll, program och
annan relevant information om bristande överensstämmelse med
harmoniserad gemenskapslagstiftning. Systemet ska på lämpligt
sätt redovisa underrättelser och information som lämnas i
enlighet med artikel 22.
2. För de syften som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna
tillhandahålla kommissionen den information de har tillgång till
och som inte redan lämnats i enlighet med artikel 22 om
produkter som utgör en risk, särskilt information om typen av
risk, resultat av eventuella provningar, tillfälliga restriktiva
åtgärder som vidtagits, kontakt med berörda ekonomiska aktörer
och motivering till varför åtgärder vidtagits eller inte vidtagits.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 19.5 eller
nationell lagstiftning om sekretess ska konfidentialitet säker-
ställas med avseende på informationens innehåll. Konfidenti-
aliteten får inte hindra att marknadskontrollsmyndigheterna får
ta del av information som är relevant för att säkerställa effektiv
marknadskontroll.
Artikel 24
Principer för samarbete mellan medlemsstaterna och
kommissionen
1. Medlemsstaterna ska säkerställa effektivt samarbete och
informationsutbyte mellan sina marknadskontrollsmyndigheter
och myndigheterna i andra medlemsstater samt mellan sina egna
myndigheter och kommissionen och berörda gemenskapsorgan,
beträffande sina program för marknadskontroll och i alla frågor
som gäller produkter som utgör en risk.
2. För de syften som avses i punkt 1 ska marknadskontrolls-
myndigheterna i en medlemsstat i lämplig omfattning bistå
marknadskontrollsmyndigheterna i andra medlemsstater, genom
att tillhandhålla information eller dokumentation, utföra lämp-
liga undersökningar och på annat lämpligt sätt delta i under-
sökningar som inletts i en annan medlemsstat.
3. Kommissionen ska samla in och sammanställa sådana
uppgifter om nationell marknadskontroll som möjliggör ett
uppfyllande av sina förpliktelser.
4. Information som förmedlas av en ekonomisk aktör enligt
artikel 21.3 och eventuell ytterligare information ska bifogas när
den rapporterande medlemsstaten meddelar andra medlems-
stater och kommissionen sina resultat och åtgärder. Det ska
tydligt framgå av all ytterligare information att den hör samman
med tidigare lämnad information.
Artikel 25
Delning av resurser
1. Marknadskontrollsinitiativ för att dela resurser och expertis
mellan medlemsstaternas myndigheter får inledas av kommis-
sionen eller berörda medlemsstater. Sådana initiativ ska
samordnas av kommissionen.
2. För de syften som avses i punkt 1 ska kommissionen i
samarbete med medlemsstaterna
a)
utveckla och organisera utbildningsprogram och utbytes-
program för nationella tjänstemän,
b)
utveckla, organisera och inrätta program för utbyte av
erfarenheter, information och bästa praxis, program och
åtgärder för gemensamma projekt, informationskampanjer,
gemensamma besöksprogram och resursdelning med
anledning av detta.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras behöriga myndig-
heter, där så är lämpligt, deltar i den verksamhet som avses i
punkt 2.
Artikel 26
Samarbete med de behöriga myndigheterna i tredjeländer
1. Marknadskontrollsmyndigheterna får samarbeta med de
behöriga myndigheterna i tredjeländer i syfte att utbyta
information och tekniskt bistånd, främja och underlätta till-
gången till europeiska system och främja verksamhet i anslutning
till bedömning av överensstämmelse, marknadskontroll och
ackreditering.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/41
Ds 2017:23
Bilaga 2
143
Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna utveckla
lämpliga program i detta syfte.
2. Samarbete med de behöriga myndigheterna i tredjeländer får
ske bl.a. i form av de åtgärder som anges i artikel 25.2.
Medlemsstaterna ska se till att deras behöriga myndigheter deltar
fullt ut i dessa åtgärder.
AVSNITT 3
Kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden
Artikel 27
Kontroll av produkter som förs in på
gemenskapsmarknaden
1. De myndigheter i medlemsstaterna som är ansvariga för
kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden ska
ha de befogenheter och resurser som krävs för att de ska kunna
utföra sina uppgifter på rätt sätt. De ska i tillräcklig omfattning
utföra lämpliga kontroller av produkters egenskaper i enlighet
med de principer som anges i artikel 19.1, innan dessa produkter
övergår i fri omsättning.
2. Om mer än en myndighet ansvarar för marknadskontroll
och yttre gränskontroll i en medlemsstat ska dessa myndigheter
samarbeta med varandra genom att dela information som är
relevant för deras uppgifter eller på annat lämpligt sätt.
3. De myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll ska
skjuta upp övergången till fri omsättning på gemenskapsmark-
naden om något av följande upptäcks vid de kontroller som avses
i punkt 1:
a)
Produkten har egenskaper som ger anledning att tro att
produkten, när den installeras, underhålls och används på
rätt sätt, utgör en allvarlig risk för hälsa eller säkerhet,
miljön eller andra allmänna intressen i enlighet med
artikel 1.
b)
Produkten åtföljs inte av den skriftliga eller elektroniska
dokumentation som krävs enligt relevant harmoniserad
gemenskapslagstiftning, eller är inte märkt i enlighet med
sådan lagstiftning.
c)
Produkten har försetts med falsk CE-märkning eller är
vilseledande med avseende på CE-märkningen.
De myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll ska
omgående informera marknadskontrollsmyndigheterna om en
produkts övergång till fri omsättning skjuts upp.
4. Vad gäller lättfördärvliga produkter ska de myndigheter som
ansvarar för yttre gränskontroll i största möjliga utsträckning
sörja för att de krav de ställer på lagring av produkten eller
parkering av transportfordonen inte hindrar att produkten
bevaras i gott skick.
5. Vid tillämpningen av detta avsnitt ska artikel 24 tillämpas
beträffande myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll,
utan att det påverkar tillämpningen av gemenskapslagstiftning
där mer specifika samarbetssystem mellan dessa myndigheter
föreskrivs.
Artikel 28
Frigörande av produkter
1. En produkt vars övergång till fri omsättning har skjutits upp
av de myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll i enlighet
med artikel 27 ska frigöras om dessa myndigheter, inom tre
arbetsdagar från det att frigörandet sköts upp, inte har fått
uppgift om att åtgärder vidtagits av marknadskontrollsmyndig-
heterna, och förutsatt att alla andra krav och formaliteter för att
låta produkten övergå till fri omsättning är uppfyllda.
2. Om marknadskontrollsmyndigheterna finner att produkten i
fråga inte utgör en allvarlig risk för hälsa och säkerhet och därför
inte kan anses strida mot harmoniserad gemenskapslagstiftning,
ska produkten i fråga få övergå till fri omsättning förutsatt att alla
andra krav och formaliteter är uppfyllda.
Artikel 29
Nationella åtgärder
1. Om marknadskontrollsmyndigheterna finner att en produkt
utgör en allvarlig risk ska de vidta åtgärder för att förbjuda att
produkten släpps ut på marknaden, och de ska begära att de
myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll märker den
medföljande fakturan och övriga relevanta dokument som
medföljer produkten – eller, i fall där uppgiftshantering sker
elektroniskt, göra en anmärkning i själva systemet för upp-
giftshanteringen – på följande sätt:
”
Farlig produkt – får ej övergå i fri omsättning – förordning (EG)
nr 765/2008”.
2. Om marknadskontrollsmyndigheterna finner att en produkt
inte uppfyller kraven i harmoniserad gemenskapslagstiftning ska
de vidta lämpliga åtgärder, inbegripet, om så är nödvändigt,
förbjuda att produkten släpps ut på marknaden.
Om utsläppande på marknaden förbjuds enligt första stycket ska
marknadskontrollsmyndigheterna begära att de myndigheter
som ansvarar för yttre gränskontroll inte låter produkten övergå
i fri omsättning och märker den medföljande fakturan och övriga
relevanta dokument som medföljer produkten – eller, i fall där
uppgiftshantering sker elektroniskt, göra en anmärkning i själva
systemet för uppgiftshanteringen – på följande sätt:
”
Produkten uppfyller inte gällande krav – får ej övergå i fri
omsättning – förordning (EG) nr 765/2008”.
L 218/42
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Ds 2017:23
Bilaga 2
144
3. Om produkten sedan deklareras för ett annat tullförfarande
än övergång till fri omsättning, och förutsatt att de nationella
marknadskontrollsmyndigheterna inte har invändningar, ska
även de dokument som används i samband med detta förfarande
på samma villkor märkas på det sätt som anges i punkt 1 och 2.
4. Medlemsstaternas myndigheter får förstöra eller på annat
sätt göra obrukbara produkter som utgör en allvarlig risk om de
anser det vara en nödvändig och proportionell åtgärd.
5. Marknadskontrollsmyndigheterna ska informera de myndig-
heter som ansvarar för yttre gränskontroll om produktkategorier
som har konstaterats utgöra en allvarlig risk eller inte uppfylla
gällande krav enligt punkterna 1 och 2.
KAPITEL IV
CE-MÄRKNING
Artikel 30
Allmänna principer för CE-märkning
1. CE-märkningen får endast anbringas av tillverkaren eller
tillverkarens representant.
2. CE-märkningen, såsom den beskrivs i bilaga II, ska anbringas
endast på produkter för vilka anbringande av märkningen
föreskrivs i specifik harmoniserad gemenskapslagstiftning och får
inte anbringas på någon annan produkt.
3. Genom att anbringa eller låta anbringa CE-märkningen visar
tillverkaren att denne tar ansvaret för att produkten överens-
stämmer med alla tillämpliga krav som fastställs i relevant
harmoniserad gemenskapslagstiftning som föreskriver om märk-
ningen.
4. CE-märkningen ska vara den enda märkning som intygar att
produkten överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i
relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning som föreskriver
om märkningen.
5. Det ska vara förbjudet att på produkter anbringa märkning,
symboler och inskriptioner som kan vara vilseledande för tredje
part i fråga om CE-märkets innebörd eller utformning. Annan
märkning får anbringas på produkterna, förutsatt att den inte
försämrar CE-märkningens synlighet eller läsbarhet eller ändrar
dess innebörd.
6. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 41 ska
medlemsstaterna se till att bestämmelserna om CE-märkning
tillämpas korrekt och vidta lämpliga åtgärder i händelse av
otillbörlig användning av märkningen. Medlemsstaterna ska
också vidta sanktioner för överträdelser, vilka får inbegripa
straffrättsliga sanktioner för allvarliga överträdelser. Dessa
sanktioner ska stå i proportion till överträdelsen och effektivt
avskräcka från otillbörlig användning.
KAPITEL V
GEMENSKAPSFINANSIERING
Artikel 31
Organisation som arbetar för mål av allmänt europeiskt
intresse
Det organ som erkänns med stöd av artikel 14 ska anses vara en
organisation som arbetar för mål av allmänt europeiskt intresse i
den mening som avses i artikel 162 i kommissionens förordning
(EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om
genomförandebestämmelser för förordning (EG, Euratom)
nr 1605/2002 (
1
).
Artikel 32
Verksamhet som kan beviljas gemenskapsfinansiering
1. Gemenskapen får finansiera följande verksamhet i samband
med tillämpningen av denna förordning:
a)
Utarbetande och översyn av sektorsspecifika ackrediter-
ingsprogram som avses i artikel 13.3.
b)
Verksamheten vid sekretariatet hos det organ som erkänns
med stöd av artikel 14, t.ex. samordning av ackrediterings-
verksamhet, tekniska uppgifter i samband med referentbe-
dömningssystemet, tillhandahållande av information till
intressenter och organets deltagande i verksamhet som
ordnas av internationella ackrediteringsorganisationer.
c)
Utarbetande och uppdatering av bidrag till riktlinjer på
områdena ackreditering, anmälan av organ för bedömning
av överensstämmelse till kommissionen, bedömning av
överensstämmelse och marknadskontroll.
d)
Jämförande testverksamhet i samband med skyddsklausuler.
e)
Tillgängliggörande av teknisk expertis för kommissionen i
syfte att bistå kommissionen i dess genomförande av
administrativt samarbete för marknadskontroll, inklusive
finansieringen av grupper för administrativt samarbete, i
beslut om marknadskontroll och i ärenden rörande
skyddsklausuler.
f)
Förberedande eller kompletterande arbete i samband med
bedömning av överensstämmelse, reglerad mätteknik,
ackreditering och marknadskontroll kopplade till genom-
förandet av gemenskapslagstiftning, t.ex. studier, program,
utvärderingar, riktlinjer, jämförande analyser, ömsesidiga
besök, forskningsarbete, utveckling och underhåll av
databaser, utbildning, laboratoriearbete, kvalifikationspröv-
ning, prov som sker i samarbete mellan olika laboratorier
och uppgifter i samband med bedömning av överens-
stämmelse samt europeiska marknadskontrollskampanjer
och liknande verksamhet.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/43
( ) EGT L 357, 31.12.2002, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG, Euratom) nr 478/2007 (EUT L 111, 28.4.2007,
s. 13).
Ds 2017:23
Bilaga 2
145
g)
Verksamhet som bedrivs enligt program för tekniskt stöd
och samarbete med tredjeländer samt främjande och
utnyttjande av det europeiska systemet för bedömning av
överensstämmelse, marknadskontroll och ackrediterings-
politik- och system bland intressegrupper inom gemen-
skapen och på internationell nivå.
2. Den verksamhet som avses i punkt 1 a får finansieras med
gemenskapsmedel bara om den kommitté som inrättats genom
artikel 5 i direktiv 98/34/EG har rådfrågats om de uppdrag som
ska lämnas till det organ som erkänns med stöd av artikel 14 i
den här förordningen.
Artikel 33
Organ som kan beviljas gemenskapsfinansiering
Det organ som erkänns med stöd av artikel 14 kan beviljas
gemenskapsfinansiering för den verksamhet som förtecknas i
artikel 32.
Gemenskapsfinansiering kan även beviljas andra organ för den
verksamhet som avses i artikel 32, med undantag av den
verksamhet som avses i punkt 1 a och b i den artikeln.
Artikel 34
Finansiering
De medel som anslås till den verksamhet som avses i denna
förordning ska fastställas varje år av budgetmyndigheten inom
den gällande budgetramen.
Artikel 35
Finansieringsbestämmelser
1. Gemenskapsfinansieringen ska ske
a)
utan förslagsinfordran, till det organ som erkänns med stöd
av artikel 14 för att genomföra den verksamhet som avses i
artikel 32.1 a–g för vilken bidrag kan beviljas i enlighet med
budgetförordningen,
b)
i form av bidrag efter en förslagsinfordran, eller genom
offentlig upphandling, till andra organ för att utföra den
verksamhet som avses i artikel 32.1 c–g.
2. Verksamheten vid sekretariatet hos det organ som erkänns
med stöd av artikel 14, som det hänvisas till i artikel 32.1 b, kan
finansieras med administrationsbidrag. Administrationsbidrag
ska, om de förnyas, inte automatiskt trappas ned successivt.
3. Överenskommelser om bidrag kan tillåta schablonbidrag för
mottagarens allmänna omkostnader motsvarande högst 10 % av
de totala direkta bidragsberättigande kostnaderna för åtgärder,
förutom när mottagarens indirekta kostnader täcks av ett bidrag
till administrativa kostnader som finansieras från gemenskaps-
budgeten.
4. De gemensamma målen för samarbetet och de administra-
tiva och ekonomiska villkoren för de bidrag som beviljas det
organ som erkänns med stöd av artikel 14 får fastställas i ett
ramavtal om partnerskap som undertecknas mellan kommissio-
nen och detta organ i enlighet med budgetförordningen och
förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002. Europaparlamentet och
rådet ska underrättas om ingåendet av ett sådant avtal.
Artikel 36
Förvaltning och uppföljning
1. De anslag som budgetmyndigheten fastställer för finansier-
ing av verksamheten inom bedömning av överensstämmelse,
ackreditering och marknadskontroll får också täcka administra-
tiva utgifter som avser förberedelser, uppföljning, kontroll,
revision och utvärdering som är direkt nödvändiga för att syftet
med denna förordning ska uppnås, särskilt undersökningar,
möten, information och publikationer, utgifter för datanät för
utbyte av information samt andra utgifter för administrativt och
tekniskt stöd som kommissionen kan anlita för verksamhet inom
bedömning av överensstämmelse och ackreditering.
2. Kommissionen ska utvärdera huruvida den verksamhet
rörande bedömning av överensstämmelse, ackreditering och
marknadskontroll som gemenskapen finansierar är relevant med
hänsyn till behoven för gemenskapens politik och lagstiftning
och informera Europaparlamentet och rådet om resultaten av
denna utvärdering senast den 1 januari 2013 och därefter vart
femte år.
Artikel 37
Skydd av gemenskapens ekonomiska intressen
1. Vid genomförandet av den verksamhet som finansieras i
enlighet med denna förordning ska kommissionen se till att
gemenskapens ekonomiska intressen tillvaratas genom åtgärder
som förebygger bedrägeri, korruption och annan olaglig
verksamhet, genom effektiva kontroller och genom återkrav av
felaktigt utbetalda belopp samt, när oegentligheter konstateras,
genom tillämpning av effektiva, proportionella och avskräckande
sanktioner i enlighet med förordning (EG, Euratom) nr 2988/95
av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen (
1
), förordning (Euratom, EG)
nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller och
inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier
och andra oegentligheter (
2
) och Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om
utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribe-
kämpning (OLAF) (
3
).
2. För gemenskapsverksamhet som finansieras enligt denna
förordning ska med begreppet oegentligheter i artikel 1.2 i
förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 avses varje sådan
L 218/44
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
( ) EGT L 312, 23.12.1995, s. 1.
( ) EGT L 292, 15.11.1996, s. 2.
( ) EGT L 136, 31.5.1999, s. 1.
Ds 2017:23
Bilaga 2
146
överträdelse av en bestämmelse i gemenskapsrätten eller brott
mot en avtalsförpliktelse som är följden av en handling eller en
underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle
ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt i form av en
oberättigad utgift för Europeiska unionens allmänna budget eller
budgetar som den förvaltar.
3. I överenskommelser och avtal som följer av denna förord-
ning ska det föreskrivas att kommissionen eller en av
kommissionen bemyndigad företrädare ska svara för uppföljning
och ekonomisk kontroll och att revisionsrätten ska svara för
revisioner, i förekommande fall på plats.
KAPITEL VI
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 38
Tekniska riktlinjer
För att underlätta genomförandet av denna förordning ska
kommissionen utarbeta icke-bindande riktlinjer i samråd med
intressegrupper.
Artikel 39
Övergångsbestämmelser
Ackrediteringsintyg som utfärdats före den 1 januari 2010 får
fortsätta att vara giltiga tills de löper ut, dock längst till och med
den 31 december 2014. Om de förlängs eller förnyas ska denna
förordning dock tillämpas.
Artikel 40
Översyn och rapportering
Kommissionen ska senast den 2 september 2013 lägga fram en
rapport för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av
denna förordning och direktiv 2001/95/EG och eventuella andra
relevanta gemenskapsinstrument rörande marknadskontroll.
Denna rapport ska framför allt omfatta en analys av följdriktig-
heten hos gemenskapsbestämmelserna på området för mark-
nadskontroll. Om så krävs ska den åtföljas av förslag till ändring
och/eller konsolidering av instrumenten i fråga, detta för att
bättre och enklare lagstiftning ska uppnås. Den ska omfatta en
utvärdering av en utvidgning av tillämpningsområdet för
kapitel III i denna förordning så att det omfattar alla produkter.
Kommissionen i samarbete med medlemsstaterna ska senast den
1 januari 2013 och därefter vart femte år sammanställa och för
Europaparlamentet och rådet lägga fram en rapport om
genomförandet av denna förordning,
Artikel 41
Sanktioner
Medlemsstaterna ska anta regler om vilka sanktioner som ska
gälla för ekonomiska aktörer vid överträdelse, vilka får inbegripa
straffrättsliga sanktioner för allvarliga överträdelser, av bestäm-
melserna i denna förordning och vidta nödvändiga åtgärder för
att se till att bestämmelserna tillämpas. Sanktionerna ska vara
effektiva, proportionella och avskräckande och får skärpas om
den relevanta ekonomiska aktören tidigare har begått en liknande
överträdelse av bestämmelserna i denna förordning. Medlems-
staterna ska underrätta kommissionen om dessa bestämmelser
senast den 1 januari 2010 och ska utan dröjsmål meddela
eventuella ändringar som påverkar bestämmelserna.
Artikel 42
Ändring av direktiv 2001/95/EG
Artikel 8.3 i direktiv 2001/95/EG ska ersättas med följande:
”
3. I de fall då produkter medför en allvarlig risk ska de
behöriga myndigheterna med vederbörlig skyndsamhet vidta de
lämpliga åtgärder som avses i punkt 1 b–f. Bedömningen av
huruvida en allvarlig risk föreligger ska göras av medlemsstaterna
från fall till fall och utifrån de aktuella omständigheterna med
beaktande av de riktlinjer som avses i bilaga II punkt 8.”
Artikel 43
Upphävande
Förordning (EEG) nr 339/93 upphör att gälla med verkan från
och med den 1 januari 2010.
Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som
hänvisningar till den här förordningen.
Artikel 44
Ikraftträdande
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att
den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Den ska tillämpas från och med den 1 januari 2010.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Strasbourg den 9 juli 2008.
På Europaparlamentets vägnar
H.-G. PÖTTERING
Ordförande
På rådets vägnar
J.-P. JOUYET
Ordförande
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/45
Ds 2017:23
Bilaga 2
147
BILAGA I
Krav som ska uppfyllas av det organ som erkänns enligt artikel 14
1.
Det organ som erkänns enligt artikel 14 i förordningen (”organet”) ska vara etablerat i Europeiska gemenskapen.
2.
Enligt organets stadgar ska nationella ackrediteringsorgan från gemenskapen ha rätt att vara medlemmar, förutsatt att
de följer organets bestämmelser och mål och övriga villkor, vilka fastställs i denna förordning och har överenskommits
med kommissionen i ramavtalet.
3.
Organet ska samråda med alla berörda intressegrupper.
4.
Organet ska erbjuda sina medlemmar tjänster i samband med referentbedömningen vilka uppfyller kraven i
artiklarna 10 och 11.
5.
Organet ska samarbeta med kommissionen i enlighet med denna förordning.
L 218/46
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Ds 2017:23
Bilaga 2
148
BILAGA II
CE-märkning
1.
CE-märkningen ska bestå av bokstäverna ”CE” i följande utformning:
2.
Om CE-märkningen förminskas eller förstoras ska proportionerna i modellen i punkt 1 behållas.
3.
Om det inte i någon rättsakt föreskrivs särskilda mått ska CE-märkningen vara minst 5 mm hög.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/47