Energieffektivitet i företag och i fjärrvärme- och fjärrkylesektorn, KN2026/01667

Lagrådsremiss

Energieffektivitet i företag och i fjärrvärme- och fjärrkylesektorn

Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet.

Stockholm den 20 augusti 2026

Ebba Busch

Anna Cedrum

(Klimat- och näringslivsdepartementet)

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

I lagrådsremissen lämnas förslag som huvudsakligen syftar till att genomföra delar av EU:s omarbetade energieffektivitetsdirektiv.

Förslagen innebär i huvudsak följande: • En ny lag ersätter den hittillsvarande lagen om energikartläggning i

stora företag. Skyldigheterna i den nya lagen gäller som huvudregel för

företag vars energianvändning överstiger vissa gränsvärden. • Fler anläggningar omfattas av skyldigheten att utföra kostnadsnytto-

analyser vid nybyggnation eller omfattande uppgradering. Datacenter

som genomfört en kostnads nyttoanalys blir också skyldiga att utnyttja

eller återvinna spillvärme, om det är tekniskt och ekonomiskt genom-

förbart. • Det införs nya bestämmelser om avtalsenliga rättigheter för fjärr-

värme- och fjärrkylekunder samt om krav på viss information till

lägenhetsinneihavare som använder fjärrvärme. • Ett fjärrvärme- eller fjärrkyleföretag vars fjärrvärme- eller fjärrkyle-

system inte uppfyller kriterierna för att klassas som effektivt ska vara

skyldigt att upprätta en plan med åtgärder för att systemet ska bli

effektivt.

I lagrådsremissen föreslås också att alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd som omfattas av kraven i miljöbalken i första hand ska använda fossilfria energikällor.

Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2027.

1¶Beslut

Regeringen har beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om energiledningssystem och energikartläggningar i företag, 2. lag om ändring i miljöbalken, 3. lag om ändring i fjärrvärmelagen (2008:263), 4. lag om ändring i lagen (2014:268) om vissa kostnads-nyttoanalyser på

energiområdet, 5. lag om ändring i fjärrkylelagen (2022:332), 6. lag om ändring i lagen (2022:333) om energimätning i byggnader.

2¶Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1¶Förslag till lag om energiledningssystem och energikartläggningar i företag

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om energiledningssystem och energikartläggningar.

Lagens syfte är att främja förbättrad energieffektivitet i företag med hög energianvändning.

Ord och uttryck

2 § I denna lag betyder

1. avtal om energiprestanda: ett avtal om en energieffektiviseringsåtgärd som verifieras och övervakas under avtalsperioden, som innebär att byggentreprenaden, leveranserna eller tjänsterna i åtgärden betalas i förhållande till en avtalad nivå av förbättrad energieffektivitet eller annat energiprestandakriterium,

2. energieffektivitet: förhållandet mellan vilken nivå av prestanda, tjänster, varor eller energi som kan tas ut och insatsen av energi,

3. energikartläggning: ett systematiskt förfarande i syfte att a) få kunskap om energianvändningen i en viss verksamhet, b) fastställa kostnadseffektiva energibesparande åtgärder, c) kartlägga vilken potential som finns för kostnadseffektiv användning

eller produktion av bränslen, el, kyla eller värme från förnybara energikällor, och

d) rapportera om resultaten, 4. energiledningssystem: beståndsdelar i en strategi som anger mål för

energieffektivitet och en plan för att nå det målet, och som bland annat utgörs av övervakning av faktisk energianvändning, åtgärder för att öka energieffektiviteteten och mätning av de framsteg som görs,

5. förbättrad energieffektivitet: en ökning av energieffektiviteten som ett resultat av tekniska, beteendemässiga eller ekonomiska förändringar,

6. företag: en juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet och som är skyldig att upprätta en årsredovisning enligt 6 kap. 1 § bokföringslagen (1999:1078).

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955, i den ursprungliga lydelsen. 5

Skyldighet att ha ett energiledningssystem

3 § Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 23,6 gigawattimmar ska ha ett energiledningssystem som är certifierat av ett oberoende organ i enlighet med relevanta europeiska eller internationella standarder.

Energiledningssystemet ska vara infört senast två år efter det att företagets genomsnittliga årliga energianvändning översteg gränsvärdet.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kravet på certifiering enligt 3 § och om krav på kompetens hos organ som ackrediteras för sådan certifiering.

Skyldighet att göra energikartläggningar

5 § Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 2,78 gigawattimmar ska göra en energikartläggning.

Energikartläggningen ska göras senast ett år från det att företagets genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren översteg 2,78 gigawattimmar och därefter minst vart fjärde år så länge den genomsnittliga årliga energianvändningen de tre senaste åren överstiger 2,78 gigawattimmar.

Ett företag som omfattas av ett energiledningssystem som uppfyller kraven i 3 § och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 § ska göra energikartläggningen med de intervall som gäller enligt energiledningssystemet.

Rätt att meddela föreskrifter om beräkning av energianvändning

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur energianvändningen i ett företag ska beräknas.

Energikartläggningsrapport och handlingsplan

7 § Resultatet av en energikartläggning ska dokumenteras i en rapport. Rapporten ska innehålla rekommendationer som baseras på energikartläggningen.

8 § Ett företag som är skyldigt att göra en energikartläggning vart fjärde år ska upprätta en handlingsplan baserad på rekommendationerna från energikartläggningen. Handlingsplanen ska lämnas till företagets ledning.

9 § Ett företag som är skyldigt att göra en energikartläggning vart fjärde år ska offentliggöra

1. uppgifter ur den handlingsplan som avses i 8 §,

2. en redogörelse för rekommendationerna från den senaste energikartläggning som företaget har gjort, och

3. en redogörelse för i vilken takt som de rekommendationer som avses i 2 genomförs.

Rätt att meddela föreskrifter om energikartläggningar

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. krav på kompetens och oberoende hos den som gör en energikartläggning,

2. hur en energikartläggning ska göras och vilka ytterligare uppgifter som ska redovisas i den rapport från kartläggningen som avses i 7 §,

3. vilka uppgifter som ska redovisas i den handlingsplan som avses i 8 §,

4. vilka uppgifter ur handlingsplanen som ska offentliggöras, hur ofta de uppgifter som avses i 9 § ska offentliggöras och hur offentliggörandet ska gå till, och

5. att företag som omfattas av skyldigheten att göra en energikartläggning ska spara handlingsplanen och uppgifter från kartläggningen.

Uppgifter om faktisk energianvändning och om effekten av eventuella energieffektiviseringsåtgärder

11 § Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 2,78 gigawattimmar ska lämna uppgifter till tillsynsmyndigheten om

1. den faktiska energianvändningen under det föregående kalenderåret,

2. effekten av eventuella energieffektiviseringsåtgärder, och 3. vilken näringsgren företaget verkar inom.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas.

Anmälningsskyldighet

12 § Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de senaste tre åren överstiger de gränser som anges i 3 och 5 §§ ska anmäla det till tillsynsmyndigheten.

Ett anmält företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de senaste tre åren sjunker under de gränser som anges i 3 och 5 §§ ska anmäla det till tillsynsmyndigheten.

Undantag

13 § Ett företag som har ett miljöledningssystem behöver inte ha ett energiledningssystem enligt 3 § eller göra en energikartläggning enligt 5 § första stycket, om

1. miljöledningssystemet har certifierats av ett oberoende organ i enlighet med europeiska eller internationella standarder, och

2. det inom miljöledningssystemet görs en energikartläggning a) med de intervall som gäller enligt miljöledningssystemet, och

b) som uppfyller kraven i föreskrifter som har meddelats med stöd av 10 § 2.

14 § Ett företag behöver inte upprätta en sådan handlingsplan som avses i 8 § om företaget genomför energikartläggningar inom ett energiledningssystem enligt 5 § tredje stycket eller inom ett miljöledningssystem enligt 13 § 2.

15 § Ett företag som har ingått ett avtal om energiprestanda behöver inte

1. ha ett energiledningssystem enligt 3 §, om avtalet omfattar samma delar av företagets verksamhet som ett energiledningssystem hade omfattat, eller

2. genomföra energikartläggningar enligt 5 §.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. ytterligare undantag från skyldigheterna i 3 och 5 §§ och om undantag från 11 och 12 §§ för företag som bedriver verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret,

2. kravet på certifiering enligt 13 § 1 och om krav på kompetens hos organ som ackrediteras för sådan certifiering, och

3. vilka krav ett sådant avtal om energiprestanda som avses i 15 § ska uppfylla.

Tillsyn

17 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs.

18 § Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning överstiger de gränser som anges i 3 och 5 §§ ska på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen och för uppföljning och utvärdering.

19 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska följas.

Ett föreläggande får förenas med vite.

Överklagande

20 § Beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

2. Genom lagen upphävs lagen (2014:266) om energikartläggning i stora företag.

3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för energikartläggningar som har påbörjats före ikraftträdandet.

4. En energikartläggning som ett företag har gjort enligt den upphävda lagen ska vid tillämpningen av 5 § anses vara en energikartläggning enligt den paragrafen. En energikartläggning enligt den upphävda lagen som har omfattat en koncern ska anses vara gjord i alla bolag i den koncernen.

2.2¶Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 § miljöbalken ska ha följande lydelse.

2 kap.

5 §

Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd ska hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna att

1. minska mängden avfall, 2. minska mängden skadliga ämnen i material och produkter, 3. minska de negativa effekterna av avfall, och

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

1

Senaste lydelse 2016:782. 9

2.3¶Förslag till lag om ändring i fjärrvärmelagen (2008:263)

1 2 Härigenom föreskrivs i fråga om fjärrvärmelagen (2008:263)

dels att 5 b § ska upphöra att gälla,

dels att 5–6, 18, 27, 28, 30, 52 och 54 §§ och rubrikerna närmast före 6 och 18 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas sju nya paragrafer, 4 a, 4 b, 6 e–6 h och 36 a §§, och närmast före 4 a, 5 a, 6 h och 36 a §§ nya rubriker av följande lydelse.

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om

energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955, i den ursprungliga

lydelsen. 10 Senaste lydelse av 5 b § 2022:334.

5 § Ett fjärrvärmeföretag ska se till att Regeringen eller den myndighet uppgifter om fjärrvärmeföretagets som regeringen bestämmer får priser för fjärrvärme och för en meddela föreskrifter om att fjärranslutning till fjärrvärmeverk- värmeföretag ska vara skyldiga att samheten samt om hur ett pris lämna information som är till nytta bestäms finns enkelt tillgängliga för fjärrvärmekunder och allmänför fjärrvärmekunder och allmän- heten på sina webbplatser eller på het. Om skilda priser gäller för något annat sätt.

olika kategorier av fjärrvärmekunder har fjärrvärmeföretaget samma skyldighet i fråga om uppgifter om grunderna för indelningen av fjärrvärmekunder i olika

kategorier.

Prisinformationen ska vara

korrekt och tydlig.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna prisinformation till allmänheten enligt första och

andra styckena.

Rutiner för hantering av klagomål

5 a § Ett fjärrvärmeföretag ska se till att Ett fjärrvärmeföretag ska ha rutiner information om energiprestanda för att hantera klagomål från fjärroch andelen förnybar energi i värmekunder på ett snabbt, enkelt företagets fjärrvärmesystem på ett och rättvist sätt.

enkelt sätt finns tillgänglig för var

och en.

Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om meddela ytterligare föreskrifter om skyldigheten att lämna information rutiner för klagomålshantering. enligt första stycket.

Avtalet om fjärrvärme Avtal om fjärrvärme

6 § Ett avtal om fjärrvärme ska innehålla uppgifter om

3 Senaste lydelse 2022:334. 4 Senaste lydelse 2022:334. 11

1. fjärrvärmeföretagets namn,

adress, telefonnummer och webb-

plats,

1. fjärrvärmeföretagets åtagande 2. vilka varor och tjänster som gentemot fjärrvärmekunden, avtalet omfattar,

2. priset för fjärrvärmen och hur 3. priset för fjärrvärmen och hur det bestäms, det bestäms,

3. var fjärrvärmekunden kan 4. var fjärrvärmekunden kan finna information om fjärrvärme- hitta information om fjärrvärmeföretagets priser för fjärrvärme, företagets priser för fjärrvärme och

de tjänster som fjärrvärmeföretaget

erbjuder,

4. den tid som avtalet löper, 5. den tid som avtalet löper på,

5. i fråga om avtal som löper 6. vad som gäller i fråga om förunder en viss tid, vad som gäller längning av ett avtal som löper med avseende på förlängning av under en viss tid, avtalet,

6. mätning av mängden levererad 7. mätning av mängden levererad värmeenergi och rapportering av värmeenergi och rapportering av mätresultaten till kunden samt fak- mätresultaten till kunden samt fakturering av kunden, turering av kunden,

7. huruvida avtalet tillåter fjärr- 8. huruvida avtalet tillåter fjärrvärmeföretaget att göra en ensidig värmeföretaget att göra en ensidig ändring av ett avtalsvillkor och om ändring av ett avtalsvillkor och om förutsättningarna för att fjärrvärme- förutsättningarna för att fjärrvärmeföretaget ska få göra en sådan än- företaget ska få göra en sådan ändring, dring,

8. villkoren för uppsägning av 9. villkoren för uppsägning av avtalet, avtalet och eventuella avgifter som

ska betalas i samband med upp-

sägning,

9. fjärrvärmeföretagets ersätt- 10. fjärrvärmeföretagets ersättningsansvar om det inte uppfyller ningsansvar om det inte uppfyller avtalet, avtalet,

10. vem som svarar för kostnader 11. vem som svarar för kostnader för en återställning efter för en återställning efter

a) en anslutning till fjärrvärmeverksamheten, b) ett underhåll av rörledningarna, eller c) ett borttagande av anslutningen,

11. möjligheten att begära för- 12. möjligheten att begära förhandling och att ansöka om med- handling och att ansöka om medling enligt denna lag, och ling enligt denna lag,

13. hur tvistlösning utanför dom-

stol inleds,

12. när avtalet ingås med en 14. hur fjärrvärmeföretaget på konsument, hur fjärrvärmeföretaget sin webbplats eller på något annat på sin webbplats eller på något sätt tillhandahåller den information annat sätt tillhandahåller den in- som fjärrvärmeföretaget är skylformation som avses i 5 b och digt att lämna enligt föreskrifter 6 c §§. som har meddelats med stöd av 5 12 och 6 c §§, och

15. var fjärrvärmekunden kan hitta information om konsument-

rättigheter.

6 e § Innan ett avtal om fjärrvärme ingås ska fjärrvärmeföretaget till fjärrvärmekunden lämna 1. information om avtalsvillkoren enligt 6 §, och 2. en kortfattad och lättillgänglig sammanfattning av de viktigaste

avtalsvillkoren.

Fjärrvärmeföretaget ansvarar för att informationen om avtalsvillkoren och sammanfattningen lämnas, även i de fall avtalet ingås

genom en mellanman.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som ska finnas i sammanfattningen och hur den ska

lämnas.

6 f § När ett avtal om fjärrvärme har ingåtts ska fjärrvärmeföretaget snarast möjligt lämna en kopia av

avtalet till fjärrvärmekunden.

6 g § Ett fjärrvärmeföretag ska ge en konsument med funktionsnedsättning all relevant information

om avtalet i tillgängliga format.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

den information som ska lämnas.

Betalningssätt

6 h § Fjärrvärmeföretag ska erbjuda flera betalningssätt vid fakturering och får inte missgynna en fjärrvärmekund på grund av det betal-

ningssätt som kunden har valt.

De avgifter som tas ut för ett visst betalningssätt eller för ett system för förskottsbetalning får inte överstiga betalningsmottagarens kostnader för tillhandahållandet av

betalningssättet eller systemet.

Fjärrvärmeföretagets Fjärrvärmeföretagets underrättelseskyldighet informationsskyldighet

18 § Om fjärrvärmeföretaget gör en Ett fjärrvärmeföretag som med stöd ändring av avtalsvillkoren, ska av avtalet avser att ändra avtalsfjärrvärmekunden skriftligen un- villkoren ska i ett särskilt medderrättas om ändringen senast två delande informera fjärrvärmemånader före den dag de ändrade kunden om ändringen på ett transvillkoren ska börja gälla. parent och begripligt sätt senast två

månader före den dag de ändrade

villkoren ska börja gälla.

I underrättelsen ska skälen för I meddelandet ska skälen för ändringen anges samt en upp- ändringen anges samt en upplysning lämnas om att fjärrvärme- lysning lämnas om att fjärrvärmekunden har rätt att begära för- kunden har rätt att begära förhandling, ansöka om medling och handling, ansöka om medling och att säga upp avtalet. att säga upp avtalet.

Om fjärrvärmeföretaget inte följer bestämmelserna i första och andra styckena, får de ändrade villkoren inte tillämpas.

27 § Distribution av fjärrvärme till en Distribution av fjärrvärme till en konsument får avbrytas om kon- konsument får avbrytas, om sumenten har försummat sina skyl- 1. konsumenten har åsidosatt digheter enligt avtalet och för- sina skyldigheter enligt avtalet, summelsen är ett väsentligt avtals- 2. det rör sig om ett väsentligt brott. Distributionen får dock en- avtalsbrott, dast avbrytas om konsumenten inte 3. konsumenten inte har följt en följer en skriftlig uppmaning att skriftlig uppmaning att inom en inom en angiven och skälig tid månad vidta rättelse, uppfylla sina skyldigheter enligt 4. konsumenten tillsammans med

avtalet. uppmaningen enligt 3 informerats om a) att distributionen av fjärrvärme kan komma att avbrytas om uppmaningen inte följs, och b) vad konsumenten kan göra för att undvika att distributionen avbryts, och 5. omständigheterna är sådana att det saknas anledning att befara att ett avbrott skulle medföra en

personskada som inte är obetydlig

eller omfattande sakskada.

Om försummelsen gäller något Om konsumenten har handlat

annat än att konsumenten inte otillbörligt, får distributionen avbetalat enligt avtalet ska den skrift- brytas trots att omständigheterna liga uppmaningen innehålla en inte är sådana som anges i första underrättelse om att distributionen stycket 5.

av fjärrvärme kan avbrytas om

uppmaningen inte följs.

Om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott i distributionen kan medföra en inte obetydlig personskada eller omfattande sakskada får distributionen av fjärrvärme inte avbrytas. Detta gäller dock inte om konsumentens handlande varit

otillbörligt.

28 § Om en konsument inte betalat Vid utebliven betalning får enligt avtalet får distributionen av distributionen av fjärrvärme till en fjärrvärme avbrytas om, utöver vad konsument avbrytas endast om

som anges i 27 § första och tredje

styckena,

1. fjärrvärmeföretagets fordran är ostridig,

2. konsumenten inte följt den 2. det rör sig om ett väsentligt skriftliga uppmaningen att betala avtalsbrott, fordran och konsumenten därefter 3. konsumenten inte har följt en delgetts en skriftlig påminnelse att skriftlig uppmaning att inom en betala inom tre veckor från skälig tid betala fordran, delgivningen,

4. konsumenten, efter att den tid

för betalning som avses i 3 löpt ut,

har delgetts en skriftlig påminnelse om att betala fordran inom en

månad från delgivningen,

3. påminnelsen innehöll en 5. påminnelsen innehöll inunderrättelse om att distributionen formation om av fjärrvärme kan avbrytas om a) att distributionen av fjärrfordran inte betalas, och värme kan avbrytas om fordran inte

betalas, och

b) vad konsumenten kan göra för att undvika att distributionen

avbryts,

4. ett meddelande om innehållet i 6. ett meddelande om innehållet i påminnelsen har sänts till social- påminnelsen har lämnats till socialnämnden i den kommun där kon- nämnden i den kommun där kon-

sumenten får fjärrvärme distri- sumenten får fjärrvärme distribuerad. buerad,

7. socialnämnden inte inom en månad från delgivningen av den skriftliga påminnelse som avses i 4 har betalat fordran eller tagit på sig betalningsansvaret för den, och 8. omständigheterna är sådana att det saknas anledning att befara att ett avbrott skulle medföra en personskada som inte är obetydlig

eller omfattande sakskada.

Distributionen av fjärrvärme får inte avbrytas om fordran har betalats eller socialnämnden inom den tid som anges i första stycket 2 har meddelat fjärrvärmeföretaget

att nämnden betalar fordran.

Om konsumenten har handlat otillbörligt, får distributionen avbrytas trots att omständigheterna inte är sådana som anges i första

stycket 8.

30 § Ett fjärrvärmeföretag har rätt till Ett fjärrvärmeföretag har rätt till skälig ersättning av en konsument skälig ersättning av en konsument för kostnader med anledning av för kostnaderna för åtgärder enligt åtgärder enligt 27 och 28 §§. 27 och 28 §§, dock inte för in-

formation om vad konsumenten kan göra för att undvika att distri-

butionen avbryts.

Avbrytande av distribution till fjärrvärmekunder som inte är konsumenter

36 a § Om ett fjärrvärmeföretag vill avbryta distributionen av fjärrvärme till en fjärrvärmekund som inte är en konsument, ska fjärrvärmeföretaget ge kunden lämplig information om vad kunden kan göra för att undvika att distributionen avbryts. Informationen ska lämnas senast en månad före den planerade bortkopplingen och utan extra kostnad för fjärr-

värmekunden.

52 § Tillsynsmyndigheten ska utöva Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över att fjärrvärmeföretag tillsyn över att fjärrvärmeföretag följer 5–9, 18–21, 25–29, 31 och följer 4 a, 4 b, 5–9, 18–21, 25–29, 37–43 §§ samt föreskrifter och 31 och 36 a–43 §§samt föreskrifter beslut som har meddelats i an- och beslut som har meddelats i slutning till lagen. anslutning till lagen.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.

54 § Beslut om föreläggande enligt 16 § Beslut om föreläggande enligt 16 § andra stycket och 53 §, beslut enligt andra stycket och 53 §, beslut enligt 37 d § och beslut om försenings- 4 a och 37 d §§ samt beslut om avgift får överklagas till allmän förseningsavgift får överklagas till förvaltningsdomstol. allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om vilka uppgifter ett avtal om fjärrvärme ska innehålla om avtalet har ingåtts före ikraftträdandet och avtalsvillkoren inte har ändrats efter ikraftträdandet.

5 Senaste lydelse 2022:334. 6 Senaste lydelse 2022:334. 17

2.4¶Förslag till lag om ändring i lagen (2014:268) om vissa kostnads-nyttoanalyser på energiområdet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:268) om vissa kostnadsnyttoanalyser på energiområdet

dels att 1–4 §§ och rubriken närmast före 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, och närmast före 4 a § en ny rubrik av följande lydelse.

1 §

Lagens syfte är att främja en effektiv energiförsörjning.

2 §

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om

energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955, i den ursprungliga 18 lydelsen.

rustning för avskiljning av koldioxid vid en förbränningsan-

läggning.

3 § En kostnads-nyttoanalys enligt En kostnads-nyttoanalys ska utdenna lag ska utföras vid plan- föras vid planeringen av en nybyggeringen av nation eller omfattande uppgrad-

ering av

1. en ny termisk elproduktions- 1. en termisk elproduktionsananläggning med en total tillförd läggning eller en anläggning för effekt på mer än 20 megawatt, produktion av enbart värme med en

tillförd effekt på mer än 10 megawatt, 2. en ny industrianläggning med 2. en industrianläggning med en

en total tillförd effekt på mer än tillförd effekt på mer än 8 mega- 20 megawatt som genererar an- watt i vilken spillvärme kan uppstå, vändbar spillvärme,

3. ett nytt nät för fjärrvärme eller 3. en tjänsteanläggning med en fjärrkyla, eller tillförd effekt på mer än 7 megawatt

i vilken spillvärme kan uppstå, eller

4. en ny energiproduktionsan- 4. ett datacenter med en inläggning med en total tillförd effekt stallerad effekt på mer än 1 megapå mer än 20 megawatt inom ett watt.

befintligt nät för fjärrvärme eller

fjärrkyla.

En kostnads-nyttoanalys ska även utföras vid planeringen av en omfattande uppgradering av en sådan befintlig anläggning som

avses i första stycket 1, 2 och 4.

Kostnads-nyttoanalysen ska Kostnads-nyttoanalysen ska utföras av den som bedriver eller utföras av den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten i avser att bedriva verksamheten i den anläggning som omfattas av den anläggning som omfattas av analysen. analysen, i samarbete med den som

ansvarar för driften av anläggningen, om det är en annan

aktör.

4 § En kostnads-nyttoanalys ska innehålla en utvärdering av de kostnader och fördelar som skulle uppstå genom att i fråga om

1. en termisk elproduktionsan- 1. en termisk elproduktionsläggning driva anläggningen som anläggning eller en anläggning för en högeffektiv kraftvärme- produktion av enbart värme driva anläggning, anläggningen som en högeffektiv

kraftvärmeanläggning,

2. en industrianläggning driva 2. en industrianläggning eller en anläggningen så att spillvärme till- tjänsteanläggning utnyttja spillvaratas för elproduktion eller i ett 19

nät för fjärrvärme eller fjärrkyla, värme i och utanför anläggningen, eller eller

3. ett nytt nät för fjärrvärme eller 3. ett datacenter fjärrkyla eller en energiproduk- a) utnyttja spillvärme för att tionsanläggning inom ett sådant tillgodose en ekonomiskt motiverad nät utnyttja spillvärme från när- efterfrågan och att ansluta dataliggande industrianläggningar. centret till ett fjärrvärme- eller

fjärrkylenät, eller b) vidta åtgärder för att säkerställa någon annan återvinning av

spillvärme.

En kostnads-nyttoanalys ska dessutom innehålla en utvärdering av de kostnader och fördelar som skulle uppstå om anläggningen byggdes på eller flyttades till en plats där den skulle kunna få

avsättning för spillvärme.

Användning av spillvärme från datacenter

4 a § Ett datacenter med en installerad effekt som överstiger 1 megawatt ska utnyttja spillvärme eller vidta åtgärder för att säkerställa återvinning av spillvärme, om en kostnads-nyttoanalys enligt denna lag visar att det är tekniskt och ek-

onomiskt genomförbart.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i mål enligt miljöbalken om tillstånd och i ärenden om anmälningar som gjorts enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. miljöbalken, om ansökan eller anmälan har gjorts före ikraftträdandet.

2.5¶Förslag till lag om ändring i fjärrkylelagen (2022:332)

Härigenom föreskrivs i fråga om fjärrkylelagen (2022:332)

dels att 1–3 och 11 §§ och rubriken närmast före 3 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tio nya paragrafer, 2 a, 2 b, 3 a och 7 a–7 g §§, och närmast före 2 a, 3 a och 7 d–7 g §§ nya rubriker av följande lydelse.

1 §

2 §

fjärrkyleföretag: den som bedriver fjärrkyleverksamhet,

fjärrkylekund: den som ingått ett avtal om leverans av fjärrkyla med ett fjärrkyleföretag,

fjärrkyleverksamhet:

– distribution i rörledningar av kallvatten eller en annan bärare av värmeenergi för avkylning, om en obestämd grupp mottagare inom ett visst geografiskt område får anslutas till verksamheten, och

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955, i den ursprungliga lydelsen. 21

Effektiva fjärrkylesystem

2 a § Ett fjärrkyleföretag vars fjärrkylesystem inte är effektivt ska upprätta en plan för hur fjärrkylesystemet kan bli effektivt. Planen ska lämnas till tillsynsmyndigheten senast ett år efter det att fjärrkylesystemet inte uppfyllde kraven för att vara effektivt och därefter vart femte år så länge som fjärrkylesystemet inte är effektivt. Planen ska godkännas av tillsynsmyndig-

heten.

2 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vad som är ett effektivt fjärr-

kylesystem,

2. innehållet i planen för hur

fjärrkylesystemet kan bli effektivt,

och 3. undantag från kravet på att

upprätta en plan.

Information om energiprestanda Information till fjärrkylekunder och andelen förnybar energi och allmänheten

3 § Ett fjärrkyleföretag ska se till att Regeringen eller den myndighet

information om energiprestanda som regeringen bestämmer får

och andelen förnybar energi i meddela föreskrifter om att fjärrföretagets fjärrkylesystem på ett kyleföretag ska vara skyldiga att enkelt sätt finns tillgänglig för var lämna information som är till nytta och en. för fjärrkylekunder och allmän-

heten på sina webbplatser eller på

något annat sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om skyldigheten att lämna sådan

information.

Avtal om fjärrkyla

3 a § Ett avtal om fjärrkyla ska innehålla

22 uppgifter om

1. fjärrkyleföretagets namn,

adress, telefonnummer och webb-

plats,

2. vilka varor och tjänster som

avtalet omfattar,

3. priset för fjärrkylan och hur

det bestäms,

4. var fjärrkylekunden kan hitta information om fjärrkyleföretagets priser för övriga varor och tjänster

samt om konsumenträttigheter,

5. den tid som avtalet löper på,

6. vad som gäller i fråga om förlängning av ett avtal som löper

under en viss tid,

7. villkoren för fakturering,

8. villkoren för uppsägning av avtalet och eventuella avgifter som ska betalas i samband med upp-

sägning,

9. villkoren för ersättning om fjärrkyleföretaget inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 10. hur tvistlösning utanför dom-

stol inleds.

7 a § Innan ett avtal om fjärrkyla ingås ska fjärrkyleföretaget till fjärrkylekunden lämna 1. information om avtalsvillkoren enligt 3 a §, och 2. en kortfattad och lättillgänglig sammanfattning av de viktigaste

avtalsvillkoren.

Fjärrkyleföretaget ansvarar för att informationen lämnas, även i de fall avtalet ingås genom en mellan-

man.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som ska finnas i sammanfattningen och hur den ska

lämnas.

7 b § När ett avtal om fjärrkyla har ingåtts ska fjärrkyleföretaget

snarast möjligt lämna en kopia av

avtalet till fjärrkylekunden.

7 c § Ett fjärrkyleföretag ska ge en konsument med funktionsnedsättning all relevant information om avtalet

i tillgängliga format.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

den information som ska lämnas.

Betalningssätt

7 d § Fjärrkyleföretag ska erbjuda flera betalningssätt vid fakturering och får inte missgynna en fjärrkylekund på grund av det betalningssätt som

kunden har valt.

De avgifter som tas ut för ett visst betalningssätt eller för ett system för förskottsbetalning får inte överstiga betalningsmottagarens kostnader för tillhandahållandet av

betalningssättet eller systemet.

Ändring av avtal

7 e § Ett fjärrkyleföretag som med stöd av avtalet vill ändra villkoren till nackdel för en fjärrkylekund, ska i ett särskilt meddelande informera fjärrkylekunden om ändringen på ett transparent och begripligt sätt senast två veckor före den dag de

ändrade villkoren ska börja gälla.

Om fjärrkylekunden är en konsument, ska fjärrkyleföretaget i stället informera fjärrkylekunden senast en månad före den dag de

ändrade villkoren ska börja gälla.

I meddelandet ska skälen för

ändringen anges.

Information vid avbrytande av distribution

7 f § Om ett fjärrkyleföretag vill avbryta distributionen av fjärrkyla till en fjärrkylekund, ska fjärrkyleföretaget ge fjärrkylekunden lämplig information om vad fjärrkylekunden kan göra för att undvika att distributionen avbryts. Informationen ska lämnas senast en månad före den planerade bortkopplingen och utan extra kostnad för

fjärrkylekunden.

Rutiner för hantering av klagomål

7 g § Ett fjärrkyleföretag ska ha rutiner för att hantera klagomål från fjärrkylekunder på ett snabbt, enkelt och

rättvist sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

rutiner för klagomålshantering.

11 § Beslut enligt 10 § får överklagas till Beslut enligt 2 a och 10 §§ får allmän förvaltningsdomstol. Andra överklagas till allmän förvaltningsbeslut enligt denna lag får inte domstol. Andra beslut enligt denna överklagas. lag får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om vilka uppgifter ett avtal om fjärrkyla ska innehålla om avtalet har ingåtts före ikraftträdandet och avtalsvillkoren inte har ändrats efter ikraftträdandet.

2.6¶Förslag till lag om ändring i lagen (2022:333) om energimätning i byggnader

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:333) om energimätning i byggnader

dels att 1 och 6 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydelse.

1 §

6 §

Den som äger en byggnad där system för individuell mätning har

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om

energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955, i den ursprungliga 26 lydelsen.

enligt första stycket 2 och om

undantag från dessa krav.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fakture-

ring och kostnadsfördelning.

6 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela 1. ytterligare föreskrifter om lämnande av information a) enligt 6 § 2 och om undantag från dessa krav, och b) om priser, tariffer och standardvillkor, och 2. föreskrifter om fakturering och

kostnadsfördelning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

3¶Ärendet och dess beredning

Samlade bestämmelser om energieffektivisering infördes på EU-nivå genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet). Direktivet ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2002 av den 11 december 2018 om ändring av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet (ändringsdirektivet). Direktivet har nu omarbetats i sin helhet genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955 (energieffektivitetsdirektivet). Energieffektivitetsdirektivet finns i bilaga 1.

Inom Regeringskansliet har promemorian Genomförande av delar av det omarbetade energieffektivitetsdirektivet tagits fram. Promemorian innehåller förslag på genomförande av energieffektivitetsdirektivet. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats, regeringen.se, och i Klimat- och näringslivsdepartementet (KN2025/01465).

I lagrådsremissen behandlas promemorians lagförslag.

4¶Energiledningssystem och energikartläggningar

4.1¶En ny lag om energiledningssystem och energikartläggningar i företag

Regeringens förslag

Det ska införas en ny lag om energiledningssystem och energikartläggningar i företag. Det ska anges i lagen att den syftar till att förbättra energieffektivitet i företag med hög energianvändning. Den hittillsvarande lagen om energikartläggning i stora företag ska upphävas.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag

I det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet fanns det bestämmelser om att stora företag ska utföra en energikartläggning. Kartläggningen skulle omfatta en ingående översyn av energianvändningen i företaget och förslag på kostnadseffektiva åtgärder för att spara energi och effektivisera energianvändningen. Om ett företag räknas som stort beror på hur många anställda företaget har och dess årsomsättning eller balansomslutning.

Bestämmelser som genomförde direktivet i denna del finns i lagen (2014:266) om energikartläggning i stora företag, förordningen (2014:347) om energikartläggning i stora företag och Statens energimyndighets föreskrifter om energikartläggning i stora företag (STEMFS 2014:2). Statens energimyndighet är tillsynsmyndighet för regelverket.

Energieffektivitetsdirektivet medför relativt omfattande förändringar i förhållande till vad som gällt tidigare. Den avgörande faktorn för om ett företag omfattas av kraven på att göra energikartläggningar är inte längre företagets storlek utan företagets energianvändning. Det har också införts ett nytt krav på att företag med hög energianvändning som huvudregel måste införa energiledningssystem.

För att genomföra de nya reglerna i lagen om energikartläggningar i stora företag skulle det krävas omfattande ändringar. Lagen skulle också behöva byta namn för att bättre spegla dess innehåll. Det är därför lämpligare att ersätta den med en ny lag. Den nya lagen bör ha rubriken lagen om energiledningssystem och energikartläggningar i företag. Den nya lagen syftar till att förbättra energieffektiviteten i företag med hög energianvändning, vilket bör anges i lagen.

4.2¶Företag som omfattas av lagen

Regeringens förslag

Med företag ska i den nya lagen avses en juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet och som är skyldig att upprätta en årsredovisning.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Energikontoren Sverige och Region Örebro anser att det bör förtydligas i myndighetsföreskrifter eller vägledning vilka som ska anses vara företag. Förvaltningsrätten i Linköping ser inte risken för att koncerner delar upp verksamheter i flera olika företag som liten och efterfrågar förtydliganden av hur företag respektive koncern ska tolkas. Helsingborgs kommun anser att det bör framgå tydligare vilka som omfattas av lagen, medan Svenska Kyl & Värmepumpföreningen anser att

förslaget väcker frågor om hur de företag som omfattas av lagen ska identifieras.

Jernkontoret anser att flera olika juridiska personer ska kunna få använda ett och samma ledningssystem, om de tillhör samma produktionskedja. Även Svenskt Näringsliv anser att flera anknutna företag inom en företagsgrupp ska kunna omfattas av ett och samma energiledningssystem. Svenskt Näringsliv ser också en risk för att definitionen av företag kommer att skilja sig från hur ordet definieras i andra medlemsstater. Organisationen anser vidare att en reglering där enskilda juridiska personer måste uppfylla kraven minskar flexibiliteten och kan ge upphov till omotiverad administration och onödig dubbelrapportering.

Statens energimyndighet föreslår att kopplingen till årsredovisningen i definitionen tas bort. Stockholms kommun anser att kommunala fastighetsförvaltningar bör omfattas av den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag

Enligt den hittillsvarande lagen om energikartläggningar i stora företag är det endast företag som definieras som stora som är skyldiga att göra energikartläggningar. Definitionen av stora företag utgår från kommissionens rekommendation den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag.

I energieffektivitetsdirektivet är skyldigheten att göra energikartläggningar inte längre kopplad till ett företags storlek. I stället gäller skyldigheten för företag med en viss genomsnittlig årlig energianvändning. Hur energianvändningen i ett företag ska beräknas beror på vad som avses med ett företag. Om ett företag definieras som en koncern, ska hela koncernens energianvändning räknas ihop. Om varje dotterbolag i koncernen i stället ses som ett eget företag, blir endast dotterbolagets egen energianvändning relevant.

Direktivet innehåller ingen förklaring av vad som avses med företag. Det finns dock definitioner av små och medelstora företag och av mikroföretag som hänvisar till kommissionens rekommendation från 2003 om små och medelstora företag (artikel 2.30 och 2.31). Utgångspunkten är därför att det med företag i energieffektivitetsdirektivet avses detsamma som i kommissionens rekommendation. I rekommendationen anges att ett företag är en enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett juridisk form. Denna tolkning överensstämmer med den tolkning av företag som kommissionen gjort i sin rekommendation (EU) 2024/2002 av den 24 juli 2024 om riktlinjer för tolkningen av artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 vad gäller energiledningssystem och energikartläggningar.

Med ekonomisk verksamhet avses inom EU-rätten tillhandahållandet av varor eller tjänster på en viss marknad. Det är inte verksamhetens form, ägare eller syfte som är avgörande. Även icke-vinstdrivande organisationer kan därmed bedriva en ekonomisk verksamhet. Kommissionen har i sin rekommendation om tolkningen av artikel 11 i energieffektivitetsdirektivet angett att företag som helt eller delvis kontrolleras av offentliga organ också ska omfattas av reglerna om energikartläggningar och energiledningssystem.

Även om kommissionens rekommendation från 2003 ger ledning om vilka typer av verksamheter som kan vara företag i EU-rättslig mening, ger den ingen ledning i frågan om ett företag som ingår i en koncern ska ta hänsyn till energianvändning i moderbolaget eller i andra dotterbolag. Kommissionen anger dock i sin rekommendation om riktlinjer för tolkningen av artikel 11 i energieffektivitetsdirektivet att inom koncerner ska energianvändningen i andra företag i koncernen räknas in i ett företags energianvändning. För ett dotterbolag ska moderbolagets energianvändning räknas som dotterbolagets energianvändning. Den metod som kommissionen rekommenderar leder till svåröverblickbara konsekvenser, inte minst eftersom det anges i rekommendationen att även energianvändningen i företag som ingår i koncernen men som ligger i andra medlemsstater ska räknas in i ett företags energianvändning. Det uppstår frågor om vilket land som ska utöva tillsyn över att beräkningen av energianvändningen är korrekt utförd och över att regelverket följs. Det är också svårt att se hur ett bolag i en koncern ska kunna minska energianvändningen i de övriga bolagen inom koncernen.

Starka skäl talar alltså emot att energianvändningen i flera företag räknas samman vid bedömningen av om de omfattas av bestämmelserna om energiledningssystem och energikartläggningar. Det bör därför införas en regel som tydligt anger vilken juridisk enhet som ska anses vara ett företag i den nya lagens mening.

I energieffektivitetsdirektivet anges att de företag som är skyldiga att upprätta handlingsplaner också ska offentliggöra dem och uppgifter ur dem i sin årsredovisning. Även om detta krav snarare bör tolkas som ett krav på årlig redovisning av uppgifter, se avsnitt 4.6, är hänvisningen till årsredovisning ändå en hjälp vid avgränsningen av vad som ska anses utgöra ett företag. I svensk rätt framgår det av bokföringslagen (1999:1078) vilka som är skyldiga att upprätta en årsredovisning. Exempel på sådana företag är aktiebolag, ekonomiska föreningar och vissa stiftelser.

Regeringen bedömer att en lämplig avgränsning av vilka företag som bör omfattas av den nya lagen är juridiska personer som bedriver ekonomisk verksamhet och som är skyldiga att upprätta en årsredovisning. Även Tyskland har gjort en liknande avgränsning, nämligen att det med företag enligt direktivet ska förstås den minsta självständiga legala enhet som upprättar bokföring och årsredovisning. Det talar också, i linje med vad Svenskt Näringsliv tar upp om riskerna med att olika medlemsstater bör tillämpar olika definitioner, för att den föreslagna definitionen bör införas.

Detta innebär att det blir energianvändningen i enskilda bolag, även om de ingår i en koncern, som avgör om de omfattas av skyldigheterna om energiledningssystem och energikartläggning. I en koncern kan det alltså finnas flera företag som är skyldiga att göra en energikartläggning. Detta förutsätter att energianvändningen i respektive dotterbolag överstiger tröskelvärdet. Förslaget innebär också att det kan finnas koncerner som inte träffas av lagstiftningen för att verksamheten är uppdelad i flera mindre företag. Till skillnad från Förvaltningsrätten i Linköping bedömer regeringen att risken för att ett företag medvetet delar upp sin verksamhet i fler företag för att inte behöva göra en energikartläggning är liten.

Avgränsningen till juridiska personer som bedriver ekonomisk verksamhet och som är skyldiga att upprätta en årsredovisning innebär att vissa verksamhetsformer, bl.a. kommunala förvaltningar som Stockholms kommun tar upp, inte omfattas av lagen. Det finns dock bestämmelser i energieffektivitetsdirektivet som är specifikt riktade till offentliga organ (se artikel 5). Även en offentlig aktör som inte omfattas av kravet på att ha ett energiledningssystem eller genomföra energikartläggningar kan alltså vara skyldig att bedriva ett systematiskt energieffektiviseringsarbete. Det saknas därför anledning att, som Statens energimyndighet föreslår, bredda definitionen av företag till att omfatta även andra offentliga aktörer än offentligt ägda bolag.

Som Jernkontoret och Svenskt Näringsliv påpekar kan förslaget medföra att olika delar i en produktionskedja utgör olika företag vid tillämpningen av den nya lagen. Beroende på hur stor energianvändningen är i respektive företag kan det vara så att vissa företag i produktionskedjan omfattas av den nya lagens krav medan andra företag inte gör det. Det finns dock ingenting som hindrar att alla företag i produktionskedjan omfattas av ett och samma energiledningssystem. Huruvida ett företag i produktionskedjan uppfyller kraven i lagen på att omfattas av ett energiledningssystem eller är undantaget från kravet på att göra energikartläggningar vart fjärde år genom att det omfattas av det övergripande energiledningssystemet (se avsnitt 4.8) får dock avgöras från fall till fall.

Ett antal remissinstanser efterfrågar ytterligare förtydliganden av vilka som omfattas av den nya lagen och ett par önskar även ytterligare vägledning från myndigheter, genom föreskrifter eller på annat sätt. I avsnitt 4.3 föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om beräkningen av energianvändningen i ett företag. Sådana föreskrifter kan ge ytterligare vägledning vid bedömningen av vad som utgör ett företag i lagens mening.

4.3¶Föreskrifter om hur energianvändningen ska beräknas

Regeringens förslag

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om hur energianvändningen i ett företag ska beräknas.

Promemorians förslag

I promemorian finns det inget förslag till bemyndigande om rätt att meddela föreskrifter om hur energianvändningen i ett företag ska beräknas. I stället görs bedömningen att sådana föreskrifter kan meddelas som verkställighetsföreskrifter.

Remissinstanserna

Göteborgs Energi AB och Göteborgs kommun anser att den nya lagen bör kompletteras med en definition av mätning för att tydliggöra hur energianvändningen ska mätas. Finansbolagens Förening anser att endast energianvändning som företagen själva kan påverka bör räknas in i den genomsnittliga årliga energianvändningen. Region Jämtland Härjedalen efterfrågar ett förtydligande av vad som ska räknas in i energianvändningen. Statens energimyndighet bedömer att det krävs ett bemyndigande att meddela föreskrifter om hur energianvändningen ska beräknas i den nya lagen om energiledningssystem och energikartläggningar i företag. Svenska Kyl & Värmepumpföreningen anser att det med energianvändning bör avses primärenergi och föreslår en beräkningsmodell för primärenergi.

Skälen för regeringens förslag

Hur stor energianvändning ett företag har är avgörande för bedömningen av om företaget omfattas av krav på att ha ett energiledningssystem eller på att utföra energikartläggningar.

Vid beräkningen av energianvändningen ska alla energibärare och all energianvändning räknas med. Energianvändning innefattar t.ex. ventilation, belysning, uppvärmning, kylning, transport, datalagring och produktionsprocesser. Kommissionen har i sin rekommendation om tolkningen av artikel 11 i energieffektivitetsdirektivet angett att det som främst ska beaktas vid beräkningen av ett företags årliga energianvändning är de energifakturor som företaget har fått. Även bränslen, el, kyla eller värme från förnybara energikällor som företaget producerar för sin egen förbrukning bör beaktas. Om ett företag har en mer exakt uppskattning av sin årliga slutliga energianvändning, t.ex. från en tidigare energikartläggning, bör denna information användas. Med år avses kalenderår.

Metoder för beräkningen av energianvändning bör inte regleras i lag. Som Statens energimyndighet påpekar bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om hur energianvändningen ska beräknas. Inom ramen för ett sådant arbete kan föreskrifter om bl.a. mätning och vilka uppgifter som ska läggas till grund för att beräkna energianvändningen tas fram. I det arbetet bör kommissionens rekommendation användas som utgångspunkt. De remissynpunkter som förs fram om beräkningen av energianvändningen kan beaktas inom ramen för det arbetet.

4.4¶Krav på att göra energikartläggningar

Regeringens förslag

Med energikartläggning ska avses ett systematiskt förfarande i syfte att

– få kunskap om energianvändningen i en viss verksamhet, – fastställa kostnadseffektiva energibesparande åtgärder,

– kartlägga vilken potential som finns för kostnadseffektiv an-

vändning eller produktion av bränslen, el, kyla eller värme från

förnybara energikällor, och – rapportera om resultaten.

Företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 2,78 gigawattimmar ska göra en energikartläggning.

Energikartläggningen ska göras senast ett år från det att den genomsnittliga årliga energianvändningen de tre senaste åren översteg 2,78 gigawattimmar, och därefter vart fjärde år så länge energianvändningen är tillräckligt hög.

Ett företag som har ett energiledningssystem som uppfyller kraven i lagen och anslutande föreskrifter ska göra energikartläggningar med de intervall som gäller enligt energiledningssystemet.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer i sak överens med regeringens. I promemorian anges dock energianvändningen i terajoule och inte i gigawattimmar.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Flera remissinstanser, däribland Energiföretagen Sverige, Göteborgs kommun och Sveriges Kommuner och Regioner förespråkar att enheten gigawattimmar används i stället för terajoule för att ange energianvändningen i företaget.

Naturvårdsverket anser att det bör framgå av definitionen av en energikartläggning att den även ska syfta till att fastställa energieffektiviserande åtgärder.

Sveriges Allmännytta anser att en tidsfrist på ett år från det att den genomsnittliga årliga energianvändningen översteg gränsvärdet är för kort tid för att göra en energikartläggning. Riksbyggen anser att tidsfristen är orimlig för större företag och föreslår att etappvis genomförande blir tillåtet.

Amazon Web Services, Svensk Datacenter Industri och TechSverige rekommenderar att företag som har ett energiledningssystem inte ska behöva utföra energikartläggningar. Även Svenskt Näringsliv anser att företag som har energilednings- eller miljöledningssystem bör undantas helt från skyldigheten att göra energikartläggningar på annat sätt än vad som följer av systemen. Statens energimyndighet bedömer att förslaget inte innebär att direktivets krav är uppfyllda, eftersom energikartläggningar inom energiledningssystem inte innehåller samma element som en energikartläggning ska innehålla enligt direktivet.

Flera remissinstanser, däribland Energieffektiviseringsföreningen och Fastighetsägarna, anser att krav på energikartläggningar, energideklarationer och krav på energihushållning, som alla träffar fastighetsägare, bör samordnas bättre. Jernkontoret anser att systemet med energihushållningsplaner bör avskaffas.

Skälen för regeringens förslag

Vad som avses med en energikartläggning

Vad som avses med en energikartläggning enligt energieffektivitetsdirektivet (artikel 2.32) motsvarar i stora delar vad som avses med en energikartläggning i lagen om energikartläggning i stora företag (2 §). Enligt energieffektivitetsdirektivet ska dock en energikartläggning utöver det som anges i nämnda lag syfta till att kartlägga potentialen för kostnadseffektiv användning eller produktion av förnybar energi.

Energi kan dock inte produceras, utan endast omvandlas. Däremot kan de olika formerna av energi som behandlas i energieffektivitetsdirektivet, som t.ex. el och värme, produceras. I den nya lagen om energiledningssystem och energikartläggningar i företag bör det därför anges att en energikartläggning ska syfta till att kartlägga potentialen för kostnadseffektiv användning eller produktion av bränslen, el, värme eller kyla från förnybara energikällor.

Det framgår av bilaga VI till direktivet att en energikartläggning ska identifiera energieffektiviserande åtgärder. I avsnitt 4.5 föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om hur energikartläggningar ska genomföras och vad rapporter från energikartläggningar ska innehålla. Sådana föreskrifter kommer att genomföra bilaga VI till direktivet. Att en energikartläggning ska fastställa energieffektiviserande åtgärder kommer alltså att framgå av föreskrifter på lägre normnivå än lag. Definitionen av energikartläggning i den nya lagen bör i huvudsak stämma överens med den i direktivet. Det är därför inte motiverat att, som Naturvårdsverket anser, lägga till i definitionen att kartläggningen ska syfta till att fastställa energieffektiviserande åtgärder.

Företag med en viss minsta energianvändning ska göra en energikartläggning

Enligt energieffektivitetsdirektivet ska ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 10 terajoule utföra en energikartläggning (artikel 11.2 första stycket). Ett sådant krav bör därför införas. Som flera remissinstanser, däribland Energiföretagen Sverige förespråkar, bör dock energianvändningen uttryckas i gigawattimmar i stället för i terajoule.

Några remissinstanser anser att reglerna om energikartläggningar bör samordnas med regler om energideklarationer för byggnader och krav på energihushållning i miljöbalken. Reglerna om energikartläggningar och energideklarationer har sitt ursprung i två olika EU-direktiv och har olika tillämpningsområden. En energikartläggning ska avse ett företags verksamhet medan en energideklaration upprättas för en enskild byggnad. En energikartläggning ska göras vart fjärde år och en energideklaration är giltig i tio år. Regeringen bedömer att det, utifrån de EU-rättsakter som ligger till grund för reglerna, saknas förutsättningar för ytterligare samordning av regelverken. Däremot kan det finnas förutsättningar för att i praktiken, vid t.ex. en energikartläggning, ta hänsyn till de uppgifter som finns i en energideklaration. När det gäller miljöbalkens krav på energihushållning kan det konstateras att ansvariga myndigheter redan har ett pågående samarbete om samordning av tillsyn, som bl.a. kommer till

uttryck i vägledningar från Naturvårdsverket. Det saknas förutsättningar att i samband med detta lagstiftningsärende se över systemet med energihushållningsplaner.

En energikartläggning ska göras vart fjärde år

En energikartläggning ska enligt energieffektivitetsdirektivet göras minst vart fjärde år (artikel 11.2 tredje stycket). Det innebär inte någon ändring i förhållande till vad som gäller enligt lagen om energikartläggning i stora företag. Detta krav bör föras över till den nya lagen. För företag som har ett energiledningssystem bör dock andra krav gälla (se vidare nedan i detta avsnitt). I avsnitt 8 föreslås särskilda övergångsbestämmelser för företag som har gjort energikartläggningar enligt lagen om energikartläggning i stora företag.

En energikartläggning ska göras senast året efter att energianvändningen har överstigit gränsvärdet

Enligt energieffektivitetsdirektivet ska företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren översteg gränsvärdet på minst 2,78 gigawattimmar ha genomfört en första energikartläggning senast den 11 oktober 2026 (artikel 11.2 tredje stycket). Det betyder att företag vars energianvändning översteg 2,78 gigawattimmar den 11 oktober 2025, när direktivet senast skulle ha varit genomfört i nationell rätt, skulle ha haft ett år på sig att uppfylla kravet. Kommissionen anger i sin rekommendation om tolkningen av artikel 11 att även företag vars genomsnittliga energianvändning överstiger 2,78 gigawattimmar efter den 11 oktober 2026 ska ha ett år på sig att uppfylla kravet på att göra en energikartläggning. Skälet är att företag vars energianvändning överstiger gränsvärdet vid en senare tidpunkt inte ska ha kortare tid på sig att genomföra energikartläggningar än företag som omfattas av kravet redan när direktivet senast skulle ha varit genomfört i nationell rätt, dvs. den 11 oktober 2025. Samtliga företag ska behandlas lika och få lika lång tid på sig att göra en energikartläggning, oavsett när energianvändningen steg över gränsvärdet.

Även om tidsfristen för att genomföra energieffektivitetsdirektivet nu har passerat, bedömer regeringen att det är lämpligt att företag som ska genomföra en energikartläggning för första gången får ett år på sig att uppfylla skyldigheten. Energikartläggningen bör alltså göras senast ett år från det att företagets genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren för första gången överstiger gränsvärdet på 2,78 gigawattimmar. Regeringen bedömer att direktivet inte ger utrymme för att, som Sveriges Allmännytta och Riksbyggen önskar, införa någon längre tidsfrist för att uppfylla skyldigheten.

Ett företag som har ett energiledningssystem behöver inte göra

energikartläggningar vart fjärde år

Ett företag som har ett energiledningssystem som uppfyller kraven i direktivet omfattas inte av reglerna om att genomföra en energikartläggning vart fjärde år (artikel 11.2 första stycket). Det innebär inte, som bl.a. TechSverige föreslår, att medlemsstaterna helt kan undanta sådana företag från att göra energikartläggningar. Det framgår nämligen av bilaga VI till energieffektivitetsdirektivet att även de energikartläggningar

som görs inom ramen för energiledningssystem ska uppfylla minimikriterierna som listas i bilagan. Även företag som har energiledningssystem ska därför göra energikartläggningar som genomförs på samma sätt som de som görs utanför energiledningssystem. Däremot behöver inte samma krav ställas på de som utför energikartläggningen eller på hur resultaten dokumenteras, om kartläggningen görs inom ett energiledningssystem, se vidare avsnitt 4.5 och 4.7.

Undantaget för företag med energiledningssystem i energieffektivitetsdirektivet måste förstås som ett undantag från kravet att genomföra energikartläggningen vart fjärde år. Energikartläggningen ska i stället göras med de intervall som gäller inom energiledningssystemet. Enligt befintliga standarder för energiledningssystem görs en energiöversyn inom systemet. Den uppdateras ofta varje år. I en sådan översyn kan en energikartläggning ingå. Energikartläggningen måste då göras med de intervall som krävs för att översynen ska kunna göras eller uppdateras i enlighet med standarden.

Företag som har energiledningssystem bör alltså utföra energikartläggningar enligt de intervall som är relevanta inom energiledningssystemet. De krav som ställs på energikartläggningarnas genomförande bör dock vara desamma som de som ställs på energikartläggningar som måste utföras vart fjärde år. Därigenom säkerställs, till skillnad från vad Statens energimyndighet anger, ett korrekt genomförande av energieffektivitetsdirektivet.

4.5¶Genomförandet av energikartläggningar och energikartläggningsrapporter

Regeringens förslag

Resultatet av en energikartläggning ska dokumenteras i en rapport. Rapporten ska innehålla rekommendationer som baseras på energikartläggningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilka övriga uppgifter som ska finnas i rapporten från energikartläggningen, hur en energikartläggning ska göras och hur länge kartläggningsrapporten ska sparas.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer delvis överens med regeringens. I promemorian föreslås att företag som har energi- och miljöledningssystem ska vara undantagna från kravet på att upprätta kartläggningsrapporter.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Jernkontoret anser att granskning av kartläggningsrapporter bör ske på plats, alternativt att tillsynsmyndigheten garanterar att kartläggningsrapporter omfattas av sekretess.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Dalarnas län anser att krav bör ställas på att energikartläggningar visar fördelningen av energianvändningen för olika produktions- och stödprocesser och att kostnadseffektiva åtgärder för att effektivisera energianvändningen redovisas för sådana processer. De anser också att företagens effektanvändning och möjligheter till att bidra till ökad flexibilitet ska redovisas. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser därutöver att det bör övervägas om energikartläggningen i stora företag också bör innehålla krav på klimatberäkningar, synergier med inomhusmiljö, åtgärder för energioptimering och information om hur åtgärder kan genomföras. Länsstyrelsen i Västra Götaland anger att det kan vara lämpligt att ställa krav på att en effektkartläggning ska ingå i energikartläggningen.

Naturvårdsverket anser att undantaget från att göra kartläggningsrapporter inte ska gälla för anläggningar som omfattas av EU:s utsläppshandelsregler och som kan få gratis tilldelning av utsläppsrätter. Några remissinstanser, däribland Energiföretagen Sverige, anser att det är problematiskt att den fria tilldelningen av utsläppsrätter i EU-regelverket är villkorat med att rekommendationer från ett energiledningssystem eller en energikartläggning följs.

Skälen för regeringens förslag

Energikartläggningens genomförande

En energikartläggning ska uppfylla de minimikrav som anges i energieffektivitetsdirektivet (artikel 11.9 första stycket a och bilaga VI). I lagen om energikartläggning i stora företag anges det att en energikartläggning ska omfatta en ingående översyn av energianvändningen i företag och förslag på kostnadseffektiva åtgärder för att spara energi och för att effektivisera energianvändningen. I övrigt finns bestämmelserna om energikartläggningens innehåll i förordningen om energikartläggning i stora företag.

Det är lämpligt att samla alla bestämmelser om hur energikartläggningar ska genomföras i samma författning. Eftersom bestämmelserna är relativt detaljerade bör de finnas på lägre normnivå än lag. Enligt lagen om energikartläggning i stora företag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur en energikartläggning ska göras (11 § 4). Den möjligheten bör alltså finnas kvar. De remissynpunkter som förs fram när det gäller energikartläggningars genomförande kan beaktas i arbetet med att ta fram föreskrifter på lägre normnivå.

En energikartläggning kan anpassas till den verksamhet som kartläggs Energieffektivitetsdirektivets krav på genomförande av energikartläggningar gäller oavsett vilken verksamhet företaget bedriver eller vilka typer av energibärare företaget använder. Hur energikartläggningen ska göras kan dock skilja sig åt mellan företag beroende på hur verksamheten ser ut. Hänsyn bör kunna tas till vilken eller vilka delar av verksamheten det är

som använder mycket energi. Ett exempel kan vara att ett företag har ett huvudkontor på en plats och en industriell energiintensiv verksamhet på en annan plats. Det bör då vara möjligt att låta kartläggningen fokusera på den industriella verksamheten där det finns möjlighet att faktiskt förbättra energieffektiviteten. Detta överensstämmer också med kommissionens tolkning i rekommendationen om artikel 11 i energieffektivitetsdirektivet, där det anges att en lämplig metod för att göra energikartläggningen mer kostnadseffektiv är att utesluta områden under en viss andel, t.ex. 10 procent, av den totala energianvändningen. I företag som består av flera olika anläggningar, som butikskedjor, kan ett urval av anläggningar göras för energikartläggningen. Urvalet måste dock vara representativt.

Resultatet från en energikartläggning ska dokumenteras i en rapport Av definitionen av energikartläggning framgår att det i en energikartläggning ingår att rapportera om resultaten (artikel 2.32). Definitionen av en energikartläggning är densamma oavsett om den görs som en del av ett energi- eller miljöledningssystem eller inte. Det framgår också av bilaga VI till direktivet, som också gäller för alla energikartläggningar, att de uppgifter som används vid energikartläggningarna ska kunna lagras för historisk analys och uppföljning av resultat.

Till skillnad från vad som anges i promemorian finns det alltså goda skäl för att alla företag, oavsett om de gör energikartläggningar vart fjärde år eller inom ramen för ett energi- eller miljöledningssystem, ska ta fram kartläggningsrapporter. Det gäller särskilt, som Naturvårdsverket påpekar, för företag som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem. Huvudregeln enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (utsläppshandelsdirektivet) är att en anläggning måste köpa utsläppsrätter för att kompensera sina utsläpp. Vissa anläggningar kan få utsläppsrätter gratis (artikel 10a.1 i utsläppshandelsdirektivet). Rätten till sådan fri tilldelning av utsläppsrätter är dock villkorad bl.a. av att ett företag har följt rekommendationer som ges inom ett energiledningssystem eller i en kartläggningsrapport. För att möjliggöra en korrekt tillämpning och effektiv tillsyn av utsläppsregelverket bör därför även företag som har energi- och miljöledningssystem upprätta kartläggningsrapporter.

Innehållet i en kartläggningsrapport

Det finns inga särskilda krav i energieffektivitetsdirektivet på vad en energikartläggningsrapport ska innehålla. Den handlingsplan som ett företag som genomför energikartläggningar ska ta fram enligt energieffektivitetsdirektivet (se avsnitt 4.6), ska baseras på rekommendationer från energikartläggningen (artikel 11.2 fjärde stycket). För att ett företag ska kunna ta fram en handlingsplan är det därför nödvändigt att rekommendationerna från handlingsplanen dokumenteras på något sätt. Det görs lämpligast i kartläggningsrapporten.

Det regleras inte i energieffektivitetsdirektivet hur rekommendationerna ska utformas. Som nämns ovan finns en koppling mellan energieffektivitetsdirektivet och EU:s regler om utsläppshandel. Hur rekommendationerna i en kartläggningsrapport utformas kan få påverkan på ett

företags möjligheter att få gratis tilldelning av utsläppsrätter, vilket en del remissinstanser tar upp som problematiskt. Det är något som bör beaktas vid den närmare utformningen av krav på hur rekommendationerna ska se ut. Sådana mer detaljerade krav bör dock, liksom i dag, finnas på lägre normnivå än lag.

Det finns också andra krav på kartläggningsrapporters innehåll som inte behöver finnas i lag. Det är t.ex. inte givet att kartläggningsrapporter från en energikartläggning måste ha samma innehåll om energikartläggningen görs inom ramen för ett energi- eller miljöledningssystem eller utanför ramen för ett sådant system. Inom ett energiledningssystem finns det t.ex. redan krav på uppföljning, vilket i sig ställer krav på dokumentation. Det kan därför finnas skäl att ha olika krav beroende på om en rapport tas fram inom ett energi- eller miljöledningssystem eller inte. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om kartläggningsrapporters innehåll.

Jernkontoret väcker frågan om kartläggningsrapporter omfattas av sekretess. Att ett företag har gjort en kartläggningsrapport omfattas av tillsyn enligt den nya lagen. Tillsynsmyndigheten kan komma att begära att kartläggningsrapporten lämnas in till myndigheten inom ramen för tillsynen. Inriktningen är att Statens energimyndighet ska vara tillsynsmyndighet för de nya reglerna om energiledningssystem och energikartläggningar. Naturvårdsverket är tillsynsmyndighet enligt lagen- (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser. Vid både Statens energimyndighets och Naturvårdsverkets tillsyn gäller sekretess för uppgifter om enskildas affärs- eller driftsförhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, se 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) samt punkterna 9 och 122 i bilagan till den förordningen. Om en energikartläggningsrapport som kommer in till Statens energimyndighet eller Naturvårdsverket inom ramen för myndigheternas tillsyn innehåller sådana uppgifter kan de omfattas av sekretess. I avsnitt 4.10 föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska kunna meddela föreskrifter om att undanta företag som bedriver verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret från bl.a. kravet på att göra energikartläggningar.

Föreskrifter om att uppgifter från kartläggningen ska sparas

I bilaga VI till energieffektiviseringsdirektivet anges att de uppgifter som används vid energikartläggningarna ska kunna lagras för historisk analys och uppföljning av resultat. I avsnitt 4.11 föreslås att tillsynsmyndigheten ska ha rätt att begära in dokumentation som krävs för tillsynen. Det omfattar bl.a. kartläggningsrapporten.

Vid genomförandet av det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet bedömdes att företag som omfattas av skyldigheten att göra en energikartläggning ska spara information om kartläggningen i sju år. Syftet var att möjliggöra en effektiv tillsyn. Detaljerade regler om hur länge ett företag ska spara uppgifter från en energikartläggning bör finnas på lägre normnivå än lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om att uppgifter från kartläggningen ska sparas under viss tid.

4.6¶Företag ska upprätta och offentliggöra handlingsplaner

Regeringens förslag

Företag som är skyldiga att göra en energikartläggning ska upprätta en handlingsplan baserad på rekommendationerna från energikartläggningen. Handlingsplanen ska lämnas till företagets ledning.

Uppgifter ur handlingsplanen, information om rekommendationer från energikartläggningen och information om i vilken takt som rekommendationerna genomförs ska offentliggöras.

Företag som har ett energi- eller miljöledningssystem ska inte vara skyldiga att upprätta handlingsplaner eller offentliggöra information om rekommendationer från energikartläggningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska redovisas i handlingsplanen, vilka uppgifter som ska offentliggöras, hur ofta uppgifterna ska offentliggöras, hur offentliggörande ska ske och om hur länge handlingsplanen ska sparas.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer delvis överens med regeringens. I promemorian föreslås att ett företags hela handlingsplan, rekommendationer från energikartläggningen och uppgifter om i vilken takt som rekommendationerna genomförs ska finnas i förvaltningsberättelsen i företagets årsredovisning. Det föreslås också en begränsad skyldighet för revisorer att kontrollera om uppgifterna finns med i årsredovisningen.

Remissinstanserna

Remissutfallet är blandat. Ett antal remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Flera remissinstanser har dock invändningar mot förslaget.

FAR, Göteborgs Energi AB, Göteborgs kommun, Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige, Svenskt Näringsliv och Svensk Försäkring avstyrker att handlingsplanen och information om i vilken takt som rekommendationerna genomförs placeras i förvaltningsberättelsen. FAR föreslår att informationen i stället ska ingå i en separat rapport som fogas till årsredovisningsdokumentet, alternativt att det görs vissa förtydliganden. Om handlingsplanen ska kunna offentliggöras genom hållbarhetsrapporten anser FAR att det måste tydliggöras om den träffas av det separata granskningskravet som gäller för sådana rapporter. Göteborgs Energi AB anser att det bör finnas en summerad handlingsplan för alla relevanta åtgärdsförslag från energikartläggningen som varken

läggs med i årsredovisningen eller offentliggörs på annat sätt. Innovationsoch Kemiindustrierna i Sverige, Svenskt Näringsliv och Svensk Försäkring anser att förslaget utgör en överimplementering, eftersom det i direktivet inte ställs något krav på revisorsgranskning, och uttrycker tveksamhet om huruvida det är praktiskt möjligt att integrera handlingsplanen i hållbarhetsrapporten. Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige och Svenskt Näringsliv föreslår att företag endast ska behöva offentliggöra viss begränsad information från handlingsplanen och om rekommendationernas genomförandegrad. Sveriges Kommuner och Regioner ifrågasätter förslaget och anser att det bör vara upp till företaget att avgöra i vilket sammanhang resultatet ska hanteras.

Bokföringsnämnden påpekar att uttrycket ”annual report” i den engelska språkversionen av direktivet kan översättas på andra sätt än till årsredovisning och att det bör övervägas om informationen kan lämnas på något annat sätt än som en del i förvaltningsberättelsen.

Bolagsverket anser att det inte framgår av förslaget om Bolagsverket ska kontrollera om handlingsplanerna har inkluderats i förvaltningsberättelsen eller inte när årsredovisningen skickas in till verket.

Länsstyrelsen i Skåne önskar att handlingsplanen också ska ingå i företagens miljörapport. Region Stockholm ser en risk att potentiella sårbarheter i driften kan avslöjas om detaljeringsgraden i handlingsplanen är för hög och anger att det bör specificeras vilka delar av den som är tänkt att redovisas i årsredovisningen. Statens energimyndighet anser att myndigheten bör få meddela föreskrifter om vilka att uppgifter ur handlingsplanen som måste offentliggöras. Vasakronan anser att om fastighetsbolag ska omfattas av kravet på att inkludera handlingsplanen i årsredovisningen, bör detta få hanteras i koncernredovisningen.

Energiföretagen Sverige och Fortum Sverige AB anser att det bör tydliggöras vad ledningen ska göra med handlingsplanen.

Skälen för regeringens förslag

Företag som ska göra en energikartläggning ska ta fram en handlingsplan

Den handlingsplan som ska tas fram enligt energieffektivitetsdirektivet ska vara konkret och genomförbar (artikel 11.2 fjärde stycket). I handlingsplanen ska åtgärder fastställas för att genomföra varje rekommendation från kartläggningen som bedöms vara tekniskt eller ekonomiskt genomförbar. Handlingsplanen ska lämnas till företagets ledning.

Av lagen bör endast den grundläggande skyldigheten att upprätta en handlingsplan och att lämna den till företagets ledning framgå. Närmare regler om t.ex. vilka uppgifter som ska ingå i handlingsplanen bör tas fram på lägre normnivå än lag. I det ingår att ange hur detaljerade de åtgärder som listas i handlingsplanen behöver vara. Det bör vara upp till företagen själva att i övrigt utforma handlingsplanen på ett sätt som passar deras verksamhet. På liknande sätt bör det vara upp till företagets ledning att bestämma hur handlingsplanen ska hanteras. Utöver de särskilda villkor som gäller för att omfattas av reglerna om fri tilldelning för utsläppsrätter finns det ingen skyldighet för företag att genomföra de förslag och rekommendationer som anges i en energikartläggning. Mot den bak- 42 grunden bör det inte anges i lag hur ett företags ledning ska hantera

handlingsplanen, utöver vad som anges i detta avsnitt om offentliggörande.

Eftersom handlingsplanen ska upprättas på grundval av energikartläggningen, bör det vara tillräckligt att det upprättas en handlingsplan per fyraårsperiod. Det finns dock inget som hindrar att ett företag upprättar flera handlingsplaner under fyraårsperioden mellan kartläggningstillfällena.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska redovisas i handlingsplanen. På liknande sätt som för energikartläggningsrapporter bör bemyndigandet också omfatta att meddela föreskrifter om att handlingsplanen ska sparas i viss tid.

Uppgifter om handlingsplanen och övrig information ska offentliggöras Enligt energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna se till att företagen i sin årsredovisning offentliggör handlingsplanen och uppgifter om i vilken takt som rekommendationerna från energikartläggningen genomförs (artikel 11.2 femte stycket). Uppgifterna ska också göras tillgängliga för allmänheten. Tillgängliggörandet ska vara i överensstämmelse med nationella eller unionsrättsliga bestämmelser om skydd av företags- och affärshemligheter och konfidentialitet.

Bestämmelser om innehållet i en årsredovisning finns i årsredovisningslagen (1995:1554), lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag och lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. En årsredovisning består som huvudregel av balansräkning, resultaträkning, noter och förvaltningsberättelse.

Som flera remissinstanser påpekar finns det nackdelar med att, som föreslås i promemorian, ange att handlingsplanen ska ingå i förvaltningsberättelsen i företagets årsredovisning. Ett sådant krav skulle innebära att uppgifterna om handlingsplan och rekommendationer måste granskas av en revisor. En revisor kan inte förväntas ha tillräcklig kompetens och kunskap om frågor som rör energieffektivisering för att kunna granska sådana uppgifter i en årsredovisning. Det finns inget krav i energieffektivitetsdirektivet på att den information som enligt direktivet ska finnas i årsredovisningen också ska granskas av en revisor. En annan nackdel med att lägga in handlingsplanen i årsredovisningen är att reglerna om energikartläggningar skulle finnas utspridda i två olika regelverk. I Danmark har direktivets bestämmelser genomförts som ett krav på att handlingsplanen ska offentliggöras på ett företags webbplats, till den del den inte omfattas av sekretess. En liknande lösning bör införas i den nya lagen.

En årsredovisning upprättas varje år. Utgångspunkten bör därför vara att den information som ska offentliggöras offentliggörs varje år. De rekommendationer som ska offentliggöras avser dock den senast genomförda energikartläggningen. Det är därför sannolikt att rekommendationerna är desamma under en hel fyraårsperiod, fram till nästa energikartläggning. Ett företag kan också upprätta endast en handlingsplan per fyraårsperiod. Att ett företag i ett sådant fall håller samma uppgifter tillgängliga under fyra år och endast publicerar nya uppgifter om i vilken takt som rekommendationerna genomförs varje år bör därför vara

tillräckligt. Om ett företag uppdaterar sin handlingsplan bör den uppdaterade planen offentliggöras innan nästa handlingsplan tas fram.

Ett sätt att offentliggöra uppgifter skulle kunna vara att ett företag, som är fallet i Danmark, håller uppgifterna tillgängliga på sin webbplats. Hur offentliggörandet ska gå till eller med vilken frekvens det ska ske behöver inte regleras i lag, men bör framgå av föreskrifter på lägre normnivå. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om detta.

Kommissionen har i sin rekommendation om tolkningen av artikel 11 i energieffektivitetsdirektivet angett att medlemsstaterna bör göra det möjligt för vissa företag att integrera handlingsplanen i sina hållbarhetsrapporter. Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2464 av den 14 december 2022 om ändring av förordning (EU) nr 537/2014, direktiv 2004/109/EG, direktiv 2006/43/EG och direktiv 2013/34/EU vad gäller företagens hållbarhetsrapportering infördes nya regler om att vissa företag ska inkludera viss information i förvaltningsberättelsen i sina årsredovisningar. En årsredovisning ska offentliggöras genom att kopior av den lämnas in till Bolagsverket eller hålls tillgängliga. Årsredovisningar som ges in till Bolagsverket är tillgängliga för allmänheten, eftersom de kan begäras ut därifrån. Företag kan också frivilligt välja att publicera sina årsredovisningar antingen i sin helhet eller i ofullständigt skick.

Direktivets krav på offentliggörande och allmänt tillgängliggörande bör vara uppfyllt om ett företag inkluderar information om handlingsplanen, rekommendationerna och deras genomförandetakt i hållbarhetsrapporten. I de föreskrifter om offentliggörande som meddelas om hur offentliggörande ska gå till kan det därmed också anges att ett företag ska anses ha offentliggjort uppgifter i nödvändig omfattning om företaget har inkluderat dem i sin hållbarhetsrapport. Följden av att ett företag väljer att offentliggöra uppgifter på det sättet blir att informationen granskas enligt de särskilda regler som gäller för hållbarhetsrapporter, se t.ex. 5 a § revisionslagen (1999:1079).

I energieffektivitetsdirektivet ställs det inga krav på att tillgängliggöra eller offentliggöra uppgifter som omfattas av sekretess eller utgör företagseller affärshemligheter enligt nationell rätt eller enligt EU-rätten. Känsliga uppgifter bör därför inte finnas med bland de uppgifter som ska offentliggöras och göras tillgängliga för allmänheten. Samtidigt ska handlingsplanen vara konkret och fylla en verklig funktion i företagens arbete med energieffektivisering. För att vara användbar kan alltså en handlingsplan behöva innehålla uppgifter som kan medföra skada för företaget om de röjs. Som bl.a. Region Stockholm och Statens energimyndighet föreslår bör därför kravet på offentliggörande endast omfatta uppgifter ur handlingsplanen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om vilka uppgifter ur handlingsplanen som ska offentliggöras.

Sammanfattningsvis bör det alltså införas ett krav på att uppgifter ur en handlingsplan, om rekommendationer från en energikartläggning och om i vilken takt som rekommendationerna genomförs ska offentliggöras.

I och med att informationen inte behöver finnas i ett företags årsredovisning aktualiseras inte frågan om vad en revisors granskning ska 44 omfatta i förhållande till handlingsplanen. Att företagen följer kravet på

att offentliggöra uppgifter ur handlingsplanen och annan information omfattas av tillsyn, se avsnitt 4.11.

Företag med energi- eller miljöledningssystem behöver inte offentliggöra

uppgifter

Kravet på att ta fram en handlingsplan och att offentliggöra uppgifter i energieffektivitetsdirektivet gäller inte för företag som har ett energi- eller miljöledningssystem (artikel 11.2). Kravet på att offentliggöra uppgifter ur en handlingsplan och annan information bör därför endast gälla företag som ska göra en energikartläggning vart fjärde år. Ett företag som har gjort en energikartläggning inom ramen för ett energi- eller miljöledningssystem bör inte omfattas av kraven på att ta fram en handlingsplan eller på att offentliggöra uppgifter.

4.7¶Föreskrifter om energikartläggare

Regeringens förslag

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om kompetens och oberoende hos den som gör en energikartläggning.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag

En energikartläggning ska enligt energieffektivitetsdirektivet utföras av kvalificerade eller ackrediterade experter och energikartläggningen ska utföras på ett oberoende sätt (artikel 11.9 första stycket b och artikel 11.2 a). Detta motsvarar i princip de krav som ställdes på energikartläggare i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet. Kravet gäller endast för energikartläggningar som genomförs vart fjärde år, dvs. inte för energikartläggningar som genomförs som en del av ett energi- eller miljöledningssystem.

Vid genomförandet av det ursprungliga direktivet infördes ett krav på att energikartläggare som genomför energikartläggningar vart fjärde år ska vara certifierade av ett ackrediterat organ (prop. 2013/14:174 s. 87 och 246). Det saknas anledning att göra en annan bedömning nu. Det bemyndigande som finns i hittillsvarande lagen om energikartläggning i stora företag för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kompetens och oberoende (11 § 3) bör föras över till den nya lagen. I sådana föreskrifter kan det anges vilka krav som ställs på den som genomför energikartläggningar inom energiledningssystem respektive utom ramen för ett energiledningssystem.

4.8¶Krav på att ha ett energiledningssystem

Regeringens förslag

Med energiledningssystem ska avses beståndsdelar i en strategi som anger mål för energieffektivitet och en plan för att nå det målet, och som bland annat utgörs av övervakning av faktisk energianvändning, åtgärder för att öka energieffektiviteten och mätning av de framsteg som görs.

Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 23,6 gigawattimmar ska ha ett energiledningssystem som är certifierat av ett oberoende organ.

Energiledningssystemet ska vara infört senast två år från det att företagets genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren översteg gränsvärdet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om kravet på certifiering av energiledningssystem och om krav på kompetens hos organ som ackrediteras för sådan certifiering.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer i sak överens med regeringens. I promemorian anges dock energianvändningen i terajoule och inte i gigawattimmar.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Flera remissinstanser, däribland Energiföretagen Sverige, Göteborgs kommun och Sveriges Kommuner och Regioner förespråkar att enheten gigawattimmar används i stället för terajoule för att ange energianvändningen i företaget.

Jernkontoret anser att det är problematiskt att i lag hänvisa till ett särskilt ledningssystem och att det innebär att certifieringsorgan får en roll som liknar myndighetsutövning. Även Svenskt Näringsliv ser en risk att standardiseringen blir avgörande för lagstiftningens innehåll. Svenskt Näringsliv anser att kravet på certifiering bör genomföras med beaktande av att det är tveksamt om nyttan motsvarar de betydande merkostnader som kravet leder till. Helsingborgs kommun anser att företag bör kunna visa att de uppfyller krav som motsvarar ett energiledningssystem utan formellt krav på certifiering. Kommunen anser också att två år är för kort tid för att implementera ett nytt energiledningssystem. Sveriges Allmännytta avstyrker förslaget om en tidsfrist på två år från det att den genomsnittliga årliga energianvändningen översteg gränsvärdet och anser att tidsfristen bör förlängas. Vasakronan anser att kravet på att ha ett energiledningssystem inte bör gälla för fastighetsbolag.

Länsstyrelsen i Skåne län anser att ett energiledningssystem bör fokusera på de delar av verksamheten som har hög energianvändning och där möjligheten till energieffektiviseringsåtgärder är som störst. Statens 46 energimyndighet föreslår att det anges att energiledningssystemet ska

omfatta företagets betydande energianvändning, och att det förs in ett bemyndigande att meddela föreskrifter om det i den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag

Vad som avses med ett energiledningssystem

Med energiledningssystem avses i energieffektivitetsdirektivet i princip detsamma som avsågs med energiledningssystem i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet. Det har dock lagts till att de beståndsdelar, eller element, som utgör energiledningssystemet, ska innefatta faktisk energianvändning, åtgärder för att öka energieffektiviteten och mätning av framstegen. Definitionen har också ändrats språkligt (artikel 2.16).

I den nya lagen bör alltså energiledningssystem avse beståndsdelar i en strategi som anger mål för energieffektivitet och en plan för att nå det målet och som bland annat utgörs av övervakning av faktisk energianvändning, åtgärder för att öka energieffektiviteten och mätning av de framsteg som görs.

Företag med en viss minsta energianvändning ska ha ett energiledningssystem

Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 85 terajoule ska införa ett energiledningssystem (artikel 11.1). Energieffektivitetsdirektivet ger inget utrymme för att som Vasakronan önskar undanta företag på grund av att de bedriver viss typ av verksamhet. I avsnitt 4.10 föreslås dock vissa andra typer av undantag från kravet.

Det bör alltså införas ett krav på företag med viss genomsnittlig årlig energianvändning att ha ett energiledningssystem. Som bl.a. Sveriges Kommuner och Regioner förespråkar bör dock energianvändningen uttryckas i enheten gigawattimmar i stället för terajoule. En energianvändning på 85 terajoule motsvarar 23,6 gigawattimmar. Alla energibärare och all energianvändning ska tas med vid beräkningen av energianvändningen. Med stöd av det bemyndigande som föreslås i avsnitt 4.3 kan föreskrifter meddelas om hur beräkningen av energianvändningen ska gå till.

Kravet ska börja gälla två år från det att energianvändningen översteg

gränsvärdet

På liknande sätt som för energikartläggningar anges i energieffektivitetsdirektivet en särskild tidsgräns för när ett företag vars energianvändning överstiger gränsvärdet senast ska ha infört ett energiledningssystem.

De företag som är skyldiga att ha ett energiledningssystem ska ha infört ett sådant senast den 11 oktober 2027 (artikel 11.1 andra stycket). Det betyder att de företagen skulle ha haft två år på sig att införa ett energiledningssystem, om direktivet hade varit genomfört i svensk rätt den 11 oktober 2025. Kommissionen anger i sin rekommendation om tolkningen av artikel 11 i energieffektivitetsdirektivet att även företag vars genomsnittliga energianvändning överstiger 23,6 gigawattimmar efter den 11 oktober 2027 ska ha två år på sig att uppfylla kravet på att ha ett energiledningssystem. Skälet för detta är att alla företag ska behandlas lika.

Även om tidsfristen för att genomföra energieffektivitetsdirektivet nu har passerat bedömer regeringen att det är lämpligt att företag som är skyldiga att införa ett energiledningssystem får två år på sig att uppfylla skyldigheten. Energiledningssystemet bör därför vara infört senast två år efter att företagets genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren för första gången överstiger gränsvärdet på 23,6 gigawattimmar. Regeringen bedömer att direktivet inte ger utrymme för att, som bl.a. Helsingborgs kommun önskar, införa någon längre tidsfrist för att uppfylla skyldigheten.

Krav på energiledningssystemet

Ett energiledningssystem ska enligt energieffektivitetsdirektivet vara certifierat av ett oberoende organ i enlighet med europeiska eller internationella standarder (artikel 11.1). Det ska också innefatta en energikartläggning som uppfyller kraven i direktivet (bilaga VI, se även kommissionens rekommendation om tolkningen av artikel 11).

Med oberoende organ avses ett tredjepartsorgan som ska granska att det energiledningssystem som företaget har uppfyller de krav som den europeiska eller internationella standarden ställer. Energieffektivitetsdirektivet kräver att medlemsstaterna säkerställer att de som tillhandahåller certifiering är ackrediterade enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, alternativt att de godkänns enligt konvergerande nationell lagstiftning eller nationella standarder (artikel 28.1 andra stycket).

Enligt förordningen om energikartläggning i stora företag krävs det att de organ som certifierar energiledningssystem är ackrediterade för uppgiften (4 §). Detta krav bör även i fortsättningen gälla och framgå på lägre normnivå än lag. Det bemyndigande som finns i lagen om energikartläggning i stora företag för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om certifiering bör därför föras över till den nya lagen.

Med en internationell standard avses enligt energieffektivitetsdirektivet en standard som har antagits av Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) och som gjorts tillgänglig för allmänt bruk (artikel 2.18). Den mest använda standarden för energiledningssystem är ISO 50001, som är antagen av ISO. Standarden är också antagen av den europeiska kommittén för standardisering och är därmed också en europeisk standard (se artikel 2.17). I Sverige har standarden beteckningen SS-EN ISO 50001:2018. Ett företag har dock möjlighet att införa ett ledningssystem enligt någon annan internationell eller europeisk standard. Ordalydelsen i energieffektivitetsdirektivet ger däremot inte utrymme för att, som bl.a. Jernkontoret och Svensk Näringsliv tar upp, anpassa eller begränsa kravet på att ett energiledningssystem ska vara certifierat i enlighet med någon internationell eller europeisk standard.

I energieffektivitetsdirektivet anges att direktivet inte går utöver kraven i standarden ISO 50001 (skäl 80). Av kommissionens rekommendation om tolkningen av artikel 11 i energieffektivitetsdirektivet framgår dock att standarden ISO 50001 inte innehåller några krav på att energikartläggningar som uppfyller kraven i direktivet ska genomföras inom ramen

för energiledningssystemet. För att säkerställa ett korrekt genomförande av energieffektivitetsdirektivets krav på energiledningssystemen bör därför de energikartläggningar som genomförs inom ramen för energiledningssystem också uppfylla minimikraven i direktivet (bilaga VI).

Enligt förslagen i avsnitt 4.4 behöver inte företag som inför energiledningssystem göra energikartläggningar vart fjärde år. Energikartläggningarna ska i stället göras med de intervaller som gäller enligt energiledningssystemet. Energikartläggningarna ska genomföras på det sätt som framgår av föreskrifter som ansluter till den nya lagen, se avsnitt 4.5.

Hur energiledningssystemet ska införas kan variera beroende på

verksamhetens art

Syftet med kravet att företag med hög energianvändning ska ha ett energiledningssystem är att bidra till ökad energieffektivisering. För att ett energiledningssystem ska fungera behöver det utformas med hänsyn till förutsättningarna i en viss verksamhet. Inom ramen för den ofta använda standarden för energiledningssystem, SS-EN ISO 50001:2018, måste betydande energianvändning identifieras. Med betydande energianvändning avses områden inom företaget med betydande energianvändning eller betydande potential för förbättrad energiprestanda. Ett företag kan t.ex. ha ett energiledningssystem endast på en anläggning med särskilt hög energianvändning och inte låta energiledningssystemet omfatta övriga delar av verksamheten. Ett företag med flera energiintensiva anläggningar kan ha flera energiledningssystem. Det finns också företag med flera energiintensiva anläggningar som för att minska kostnaderna har valt att endast ha ett energiledningssystem på en av anläggningarna. De energieffektiviseringsåtgärder som identifieras och vidtas på den anläggningen kan då ofta tillämpas även på de andra anläggningarna.

Mot denna bakgrund framstår det inte som nödvändigt att i författning ange att energiledningssystemet ska omfatta ett företags betydande energianvändning, som Statens energimyndighet efterfrågar. Standarden SS-EN ISO 50001:2018 får också sägas ha sådant fokus på hög energianvändning som Länsstyrelsen i Skåne län efterfrågar.

4.9¶Anmälan och rapportering om energianvändning

Regeringens förslag

Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 2,78 gigawattimmar respektive 23,6 gigawattimmar ska anmäla det till tillsynsmyndigheten. Ett företag ska också anmäla när den genomsnittliga årliga energianvändningen de senaste tre åren sjunker under gränsvärdena.

Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste kalenderåren överstiger 2,78 gigawattimmar ska årligen lämna uppgifter till tillsynsmyndigheten om – faktisk energianvändning,

– vilken effekt eventuella energieffektiviseringsåtgärder har haft på

energianvändningen, och – vilken näringsgren företaget verkar inom.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas in.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer i sak överens med regeringens. I promemorian anges dock energianvändningen i terajoule och inte i gigawattimmar.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Flera remissinstanser, däribland Energiföretagen Sverige, Göteborgs kommun och Sveriges Kommuner och Regioner förespråkar att enheten gigawattimmar används i stället för terajoule för att ange energianvändningen i företaget.

Fastighetsägarna och Sveriges Allmännytta betonar vikten av att formerna för rapporteringen utformas på ett sätt som minskar den administrativa bördan för de företag som omfattas av kravet. Även Jernkontoret anser att det är viktigt att endast sådant som verkligen är nödvändigt ska rapporteras och att rapportering om energianvändning som ska ske till olika myndigheter samordnas. Göteborgs Energi AB och Göteborgs kommun önskar att det säkerställs att rapporteringskravet inte skapar något ytterligare krav utöver det som krävs enligt årsredovisningsregelverket. Om energianvändning ingår i en hållbarhetsrapport, anser de att detta bör kunna ersätta kraven på årlig rapportering enligt den nya lagen.

Statens energimyndighet anser att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om hur och vid vilken tidpunkt som uppgifterna om energianvändning ska lämnas in och om hur och vid vilken tidpunkt som en anmälan ska göras samt om vad en sådan anmälan ska innehålla. Stockholm Exergi AB anser att det behövs ett klargörande av om faktisk energianvändning är detsamma som energibehov.

Skälen för regeringens förslag

Ett anmälningskrav införs

Enligt energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna se till att information om att ett företag under ett givet år har en energianvändning som överstiger något av gränsvärdena för energianvändning görs tillgänglig för tillsynsmyndigheten (artikel 11.3). Företag vars energianvändning överstiger de tröskelvärden som anges i lagen bör därför vara skyldiga att anmäla detta till tillsynsmyndigheten. För att säkerställa att tillsynsinsatser inte riktas mot företag som inte längre omfattas av lagens krav, bör företag också anmäla när den årliga genomsnittliga energianvändningen sjunker under 2,78 respektive 23,6 gigawattimmar. Det

framstår inte som nödvändigt att kräva att företaget lämnar in någon ytterligare information i samband med anmälan. Därmed saknas det också behov av föreskrifter om anmälans innehåll.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela verkställighetsföreskrifter om hur en anmälan ska göras och om vid vilken tidpunkt den ska lämnas in. Det är därför inte nödvändigt att som Statens energimyndighet föreslår föra in ett bemyndigande i lagen om sådana föreskrifter.

Information om faktisk energianvändning och om effekten av eventuella

energieffektiviseringsåtgärder

Medlemsstaterna är enligt energieffektivitetsdirektivet skyldiga att uppnå mål för energibesparing i slutanvändningsledet. Målen kan uppnås antingen genom ett kvotpliktsystem eller genom andra policyåtgärder (artikel 8).

Även om företag inte är skyldiga att följa förslag eller rekommendationer som lämnas i energikartläggningar eller inom energiledningssystem finns det incitament att göra det, särskilt för företag som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem. Företag som omfattas av den nya lagen kommer därmed sannolikt att bidra till att energibesparingar görs i slutanvändningsledet. För att Sverige ska kunna tillgodoräkna sig denna besparing behöver uppgifter om företags faktiska energianvändning och eventuella energibesparing samlas in. Denna typ av uppgifter behövs också för att det ska kunna bedömas om ytterligare åtgärder behövs för att energieffektivitetsdirektivets mål om energibesparing ska nås. Med faktisk energianvändning avses ett företags faktiska energianvändning under ett år. Den kan beräknas utifrån de föreskrifter om beräkning av energianvändning som meddelas med stöd av det bemyndigande som föreslås i avsnitt 4.3.

Statens energimyndighet ansvarar för årlig uppföljning av kumulativ energibesparing i enlighet med energieffektivitetsdirektivet, se 19 § förordningen (2025:784) med instruktion för Statens energimyndighet. Inriktningen är att Statens energimyndighet också ska utses till tillsynsmyndighet för den nya lagen med anslutande föreskrifter. Därför bör det införas en skyldighet för de företag som omfattas av lagen att lämna uppgifter till tillsynsmyndigheten om faktisk energianvändning och om vilken påverkan på energianvändningen eventuellt genomförda energieffektiviseringsåtgärder har haft.

För att myndigheten ska kunna bedöma hur olika sektorer presterar bör det också vara möjligt att ta in information om vilken näringsgren företaget verkar inom. Data bör kunna samlas in på aggregerad nivå. Det innebär t.ex. att företagen inte måste redogöra för effekterna av varje enskild energieffektiviseringsåtgärd utan om åtgärderna lett till att energianvändningen i stort har minskat i företaget och med hur mycket. Information om vilken verksamhet företag bedriver bör kunna lämnas enligt standarden för svensk näringsgrensindelning (SNI).

Eftersom data behövs från alla företag som ägnar sig åt energieffektiviseringsarbete, bör samtliga företag med en genomsnittlig årlig energianvändning under de tre senaste åren som överstiger 2,78 gigawattimmar vara skyldiga att lämna uppgifter. Det bör gälla oavsett om de gör

energikartläggningar enligt huvudregeln, har ett energi- eller miljöledningssystem eller har ingått ett avtal om energiprestanda. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om hur energianvändningen ska beräknas med stöd av det bemyndigande som föreslås i avsnitt 4.3.

Informationen om faktisk energianvändning i företaget och effekten av energieffektiviseringsåtgärder bör avse ett kalenderår.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få

meddela föreskrifter om den information som ska lämnas

De uppgifter som föreslås ska rapporteras in skiljer sig från de uppgifter om handlingsplan och rekommendationer som ska offentliggöras, även om uppgifter om t.ex. energibesparing kan finnas där. Det är därför inte möjligt att som Göteborgs Energi AB och Göteborgs kommun önskar hämta de uppgifter som behövs från den informationen. Företagen måste dock årligen beräkna sin energianvändning för att veta om de faller in under regelverket om energikartläggningar respektive energiledningssystem. Det bör därmed också vara möjligt att jämföra energianvändningen över flera år för att avgöra om den ökat eller minskat. De data som ska lämnas bör alltså redan finnas tillgängliga för företagen, även om de inte måste offentliggöras.

Skyldigheten att lämna information om årlig faktisk energianvändning och om effekten av eventuella genomförda energieffektiviseringsåtgärder utgör dock ändå en viss ökad administrativ börda för företagen. Att samla in dessa uppgifter från företagen bedöms vara det mest kostnadseffektiva sättet att få in information som gör det möjligt för Sverige att beräkna om energibesparingsmålen i energieffektivitetsdirektivet uppfylls. Som några remissinstanser pekar på bör den administrativa bördan kunna hållas nere genom att lämpliga system inrättas för att förenkla uppgiftslämnandet.

Det är företagen själva som uppger SNI-kod till Skatteverket i samband med att de registrerar sin verksamhet. Statistiska centralbyrån har ett söksystem som kan användas för att hitta rätt SNI-kod.

Detaljnivån för den information som ska lämnas bör regleras på lägre normnivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om detta. Exempel på föreskrifter som kan komma att meddelas är föreskrifter om att den totala faktiska energianvändningen ska delas upp på olika energislag. Bestämmelser om i vilket format och om vid vilken tidpunkt som uppgifterna ska lämnas kan meddelas genom verkställighetsföreskrifter.

4.10¶Undantag från kraven om energiledningssystem och energikartläggningar

Regeringens förslag

Ett företag som har ett miljöledningssystem eller som har ingått ett avtal om energiprestanda ska inte omfattas av kraven om att ha energiledningssystem eller att göra energikartläggningar.

Med avtal om energiprestanda ska avses ett avtal om en energieffektiviseringsåtgärd som verifieras och övervakas under avtalsperioden, som innebär att byggentreprenaden, leveranserna eller tjänsterna i åtgärden betalas i förhållande till en avtalad nivå av förbättrad energieffektivitet eller annat energiprestandakriterium.

För att ett miljöledningssystem ska kunna utgöra grund för undantag ska det ha certifierats av ett oberoende organ i enlighet med europeiska eller internationella standarder. Det ska också inom miljöledningssystemet göras en energikartläggning som uppfyller kraven i de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Energikartläggningen ska göras med de intervall som gäller inom miljöledningssystemet.

För att ett avtal om energiprestanda ska kunna utgöra grund för undantag från kravet på att ha ett energiledningssystem ska det omfatta samma delar av ett företags verksamhet som ett energiledningssystem hade omfattat.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om – ytterligare undantag från skyldigheterna om energiledningssystem,

energikartläggning, rapportering och anmälan för företag som

bedriver verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret, – krav på certifiering av miljöledningssystem, – krav på kompetens hos organ som ackrediteras för sådan certi-

fiering, och – vilka ytterligare krav som avtal om energiprestanda ska uppfylla för

att kunna utgöra grund för undantag.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. I promemorian finns det inget förslag om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om undantag från skyldigheterna i lagen. Det finns heller inget förslag om med vilka intervaller energikartläggningar ska göras inom ramen för ett miljöledningssystem.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Installatörsföretagen och Svensk Ventilation invänder mot definitionen av avtal om energiprestanda och anser att den inte bör innehålla en hänvisning till byggentreprenad. Installatörsföretagen anser också att det bör framgå av definitionen att parterna avtalar om energiprestanda och inte energieffektiviseringsåtgärder. Slutligen föreslår Installatörsföretagen att avtal om energiprestanda bör utgöra en del av ett energiledningssystem, snarare än ett alternativ till det.

Region Stockholm anser att undantaget för företag som har miljöledningssystem innebär att regelverket försvagas i förhållande till vad som gäller i dag. Statens energimyndighet föreslår att det anges i lagen att energikartläggningar inom miljöledningssystem ska göras minst vart

fjärde år, alternativt att myndigheten får meddela föreskrifter om det. Statens energimyndighet föreslår också att det anges att miljöledningssystemet ska omfatta företagets betydande energianvändning, och att det förs in ett bemyndigande att meddela föreskrifter om det. Stockholm Exergi AB önskar ett förtydligande om vad som måste ingå i ett miljöledningssystem för att undantaget ska gälla.

Skälen för regeringens förslag

Undantag för företag med ett miljöledningssystem

Enligt energieffektivitetsdirektivet behöver ett företag som har ett miljöledningssystem inte ha ett energiledningssystem eller följa reglerna om energikartläggningar. Ett miljöledningssystem fungerar på ett liknande sätt som ett energiledningssystem, men är bredare genom att det omfattar verksamhetens hela miljöpåverkan och inte bara energianvändningen. För att undantaget ska vara tillämpligt ska miljöledningssystemet ha certifierats av ett oberoende organ enligt europeiska eller internationella standarder. Exempel på standarder för miljöledningssystem är ISO 14001 och EU:s miljölednings- och revisionsordning, Emas. Företaget ska också som en del av ledningssystemet göra en energikartläggning som uppfyller minimikraven i energieffektivitetsdirektivet (artikel 11.11 och bilaga VI).

Ett motsvarande undantag för företag med miljöledningssystem finns i dag i lagen om energikartläggning i stora företag (4 §). Det undantaget bör föras över till den nya lagen.

Statens energimyndighet påpekar att det finns en skillnad mellan miljöledningssystem och energiledningssystem på så sätt att det inte finns några naturliga intervall för när energikartläggningar kan göras inom ett miljöledningssystem. Myndigheten föreslår därför att det anges i lag hur ofta energikartläggningar måste göras inom ett miljöledningssystem för att undantaget ska gälla, alternativt att det förs in ett bemyndigande för att meddela föreskrifter om det. Det kan inledningsvis konstateras att det inte finns något som tyder på att det motsvarande undantag som redan i dag gäller för företag med miljöledningssystem är svårt att tillämpa eller har vållat några problem när det gäller tillsyn. Ett förtydligande om kraven på miljöledningssystem kan dock bidra till minskad osäkerhet bland företagen om hur undantaget ska tillämpas, något som Stockholm Exergi AB också efterfrågar.

Om det, som Statens energimyndighet föreslår, skulle föras in ett krav på att energikartläggningar ska genomföras vart fjärde år, får undantaget i direktivet i princip ingen praktisk betydelse. Enligt den mest använda standarden för miljöledningssystem, SS-EN ISO 140001, ska ett sådant ledningssystem följa samma struktur som ett energiledningssystem, dvs. en cykel för planering, utförande, kontroll och handling. Inom ramen för denna cykel bör det, trots att det inte normalt sett utförs energikartläggningar inom miljöledningssystem, ändå finnas tidpunkter då det är relevant att utföra energikartläggningar, särskilt som utvärdering av ett företags energi- och resursanvändning är relevant för dess miljöarbete i stort. På liknande sätt som för energiledningssystem bör därför energikartläggningar inom miljöledningssystem genomföras med de intervaller som gäller inom miljöledningssystemet. På det sättet kan

energieffektiviseringsarbetet också samordnas med det övriga miljöarbetet.

Miljöledningssystem bör på samma sätt som energiledningssystem vara certifierade av ackrediterade organ (artikel 28.1 i energieffektiviseringsdirektivet). Ett sådant krav gäller redan för miljöledningssystem enligt förordningen om energikartläggning i stora företag (4 §). Krav som rör certifiering och kompetens hos ackrediterade organ bör även i det nya regelverket kunna införas på lägre normnivå än lag. Det bemyndigande som finns i lagen om energikartläggning i stora företag för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om certifiering (11 § 4) bör föras över till den nya lagen.

Undantag för företag med ett avtal om energiprestanda

Ett företag som har ingått ett avtal om energiprestanda kan under vissa förutsättningar undantas från kravet på att ha ett energiledningssystem eller att göra en energikartläggning.

Ett avtal om energiprestanda är enligt energieffektivitetsdirektivet ett avtal mellan två parter för att förbättra energieffektiviteten, som verifieras och övervakas under hela avtalsperioden, där leveranserna i åtgärden betalas i förhållande till en avtalad nivå av förbättrad energieffektivitet eller ett annat avtalat energiprestandakriterium (artikel 2.33). Avtalet är alltså en energitjänst som ett företag som vill förbättra sin energieffektivitet köper in och där energitjänsteföretaget åtar sig att genomföra vissa åtgärder för att uppnå en avtalad energibesparing. En definition av avtal om energiprestanda som motsvarar den i energieffektivitetsdirektivet bör föras in i den nya lagen. Regeringen bedömer att det inte är möjligt att göra avsteg från direktivets definition på det sätt som Installatörsföretagen och Svensk Ventilation föreslår.

För att ett avtal ska utgöra grund för undantag från kravet på energiledningssystem ska avtalet omfatta de nödvändiga delarna av ett motsvarande energiledningssystem och uppfylla de krav på avtalets innehåll som finns i direktivet (artikel 11.10 och bilaga XV). Kraven på avtalets innehåll innefattar villkor om bl.a. avtalstid, bestämmelser om mätning och verifiering och sanktioner om avtalet inte följs. Att avtalet ska innehålla de nödvändiga delarna av ett energiledningssystem innebär att avtalet ska omfatta samma delar av företagets verksamhet som ett energiledningssystem skulle ha omfattat, om ett sådant hade införts.

I de fall ett energiledningssystem endast skulle ha omfattat vissa delar av verksamheten, om ett sådant hade införts, bör avtalet om energiprestanda omfatta minst de delarna av verksamheten. Om ett företag har ett avtal om energiprestanda som avser färre delar av företagets verksamhet än ett energiledningssystem hade gjort, och företagets energianvändning överstiger gränsvärdet på 23,6 gigawattimmar, ska företaget alltså fortfarande ha ett energiledningssystem. I ett sådant fall bör det dock vara tillräckligt att energiledningssystemet omfattar de delar av företaget som inte omfattas av avtalet om energiprestanda.

Av lagen bör det endast framgå att ett företag som har ett avtal om energiprestanda kan undantas från kravet på att ha ett energiledningssystem eller göra en energikartläggning. Det finns ingenting som hindrar att ett företag, som Installatörsföretagen förespråkar, frivilligt väljer att

komplettera sitt energiledningssystem med ett avtal om energiprestanda. Undantaget om avtal om energiprestanda bör bara gälla under förutsättning att avtalet omfattar samma delar av energiledningssystemet som ett energiledningssystem hade omfattat.

Mer detaljerade krav om avtalets innehåll kan införas på lägre normnivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om vilka krav ett avtal om energiprestanda ska uppfylla. Föreskrifterna kommer inte att reglera sådana avtal generellt, utan endast reglera vilka krav som avtalet måste uppfylla för att företaget som tecknat avtalet inte också ska behöva utföra en energikartläggning eller ha ett energiledningssystem.

Andra undantag

Utöver undantagen för företag som har miljöledningssystem eller avtal om energiprestanda ges inga möjligheter i energieffektivitetsdirektivet att undanta vissa företag från skyldigheterna om energiledningssystem energikartläggningar.

Nationell säkerhet är varje medlemsstats ansvar. Unionen ska också respektera medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella säkerheten (jfr artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen, EU-fördraget). Medlemsstaterna har inte heller på ett övergripande plan tilldelat EU befogenheter på området nationell säkerhet (artiklarna 4.1 och 5 i EU-fördraget).

Trots att det i energieffektivitetsdirektivet inte ges möjlighet att göra ytterligare undantag från skyldigheter i direktivet, kan medlemsstater alltså med hänvisning till nationell säkerhet undanta vissa verksamheter från de skyldigheter som föreskrivs i sekundärrätten. För att göra det möjligt att vid behov föreskriva om undantag från skyldigheterna i den nya lagen, bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om undantag från skyldigheterna i lagen för företag som bedriver verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. Det bör gälla för skyldigheten att ha ett energiledningssystem och att göra energikartläggningar. Det bör också gälla för sådan anmälan och rapportering som föreslås i avsnitt 4.9.

4.11¶Tillsyn och uppföljning

Regeringens förslag

Den myndighet som regeringen bestämmer ska ha tillsyn över att den nya lagen om energiledningssystem och energikartläggningar och anslutande föreskrifter följs.

Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att begära in de uppgifter och handlingar som krävs för tillsynen. Myndigheten ska också ha rätt att meddela förelägganden för att säkerställa att lagen och anslutande föreskrifter följs. Sådana förelägganden ska få förenas med vite.

Tillsynsmyndigheten ska också få begära in uppgifter som behövs för utvärdering och uppföljning.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Naturvårdsverket påpekar att tillsynsmyndigheten kommer att sakna möjligheter att utfärda ekonomiska sanktioner om den nya lagen eller föreskrifter som meddelats i anslutning till den inte följs. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Dalarnas län anser att kvaliteten i energikartläggningarna bör granskas vid tillsyn. De anser även att det bör ställas krav på att företag också genomför skäliga energieffektiviseringsåtgärder. Länsstyrelsen i Skåne anser att det hade varit lämpligt om den som bedriver tillsyn enligt miljöbalken hade ansvarat för tillsynen enligt den nya lagen om energiledningssystem och energikartläggningar i företag.

Skälen för regeringens förslag

Tillsyn

Energieffektivitetsdirektivet kräver att medlemsstaterna fastställer sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivet. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 32). Medlemsstaterna ska också utse en behörig myndighet som ser till att företag som är skyldiga att göra energikartläggningar gör det i rätt tid och att energikartläggningar uppfyller de krav som ställs i bilaga VI till energieffektivitetsdirektivet (artikel 11.5 tredje stycket).

För att säkerställa att de nya kraven följs måste en tillsynsmyndighet utses. Inriktningen är att Statens energimyndighet, som utför tillsyn över dagens regelverk om energikartläggningar, bör utses till tillsynsmyndighet.

Tillsynsmyndigheten bör ha möjlighet att meddela förelägganden vid vite för att se till att lagen och anslutande föreskrifter följs. Det saknas skäl att anta att dessa verktyg skulle vara otillräckliga för att säkerställa att reglerna följs. Det finns därför inget behov av att t.ex. fastställa ekonomiska sanktioner för överträdelser av lagen.

Tillsynsmyndigheten bör få begära in de handlingar och uppgifter som behövs för tillsynen. Det omfattar bl.a. rätten att begära in en kartläggningsrapport från utförda energikartläggningar, tecknade avtal om energiprestanda och företagens handlingsplaner. Vid den tillsyn som Statens energimyndighet utför gäller sekretess för uppgifter om enskildas affärs- eller driftsförhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, se 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) samt punkt 9 i bilagan till den förordningen.

Utvärdering och uppföljning

Enligt lagen om energikartläggning i stora företag ska företag lämna de uppgifter som tillsynsmyndigheten behöver för uppföljning och ut-

värdering (9 §). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas (11 § 6). Regeringen har meddelat sådana föreskrifter i förordningen om energikartläggning i stora företag. Statens energimyndighet ska vid uppföljning och utvärdering begära in uppgifter om energianvändning och om förslag till kostnadseffektiva åtgärder. Detta är uppgifter som också ska ingå i energikartläggningen. Statens energimyndighet får också begära in andra uppgifter för utvärdering och uppföljning.

Regleringen syftar till att genomföra det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet där det angavs att de uppgifter som används vid energikartläggningar ska kunna lagras för analys och uppföljning av resultaten. Vid genomförandet bedömdes det därför att företag skulle kunna åläggas att redovisa de besparingsmöjligheter som framkommer vid kartläggningen. Det angavs också att tillsynsmyndigheten ska kunna begära in andra uppgifter, t.ex. vid en samhällsekonomisk utvärdering (prop. 2013/14:174 s. 98 och 99). Statens energimyndighet använder i dag denna möjlighet för att begära in uppgifter om bl.a. hur företagen genomför sin kartläggning och vilken besparingspotential de har identifierat.

Energieffektivitetsdirektivet innehåller bestämmelser om att uppgifter från energikartläggningar ska kunna sparas och användas för uppföljning som är identiska med dem i det ursprungliga direktivet (artikel 2.32 och bilaga VI). Av samma skäl som angavs vid genomförandet av det ursprungliga direktivet bör därför tillsynsmyndigheten även i fortsättningen kunna begära in uppgifter för utvärdering och uppföljning. Utgångspunkten för insamlingen bör vara rapporterings- och uppföljningskraven i energieffektivitetsdirektivet.

5¶Kostnads-nyttoanalyser på energiområdet

5.1¶Anläggningar som omfattas

Regeringens förslag

En kostnads-nyttoanalys ska göras vid planeringen av en nybyggnation eller en omfattande uppgradering av – en termisk elproduktionsanläggning eller en anläggning för produk-

tion av enbart värme med en årlig total tillförd effekt på mer än

10 megawatt, – en industrianläggning, i vilken spillvärme kan uppstå, med en årlig

total tillförd effekt på över 8 megawatt, – en tjänsteanläggning, i vilken spillvärme kan uppstå, med en årlig

total tillförd effekt på mer än 7 megawatt, eller

– ett datacenter med en total installerad effekt på mer än 1 megawatt.

Med datacenter ska avses en byggnad eller en grupp av byggnader som används för att inrymma, ansluta och driva datorsystem, servrar och kringutrustning för datalagring, databehandling, datadistribution och relaterad verksamhet.

Installation av utrustning för avskiljning av koldioxid vid en förbränningsanläggning ska anses som en omfattande uppgradering om den görs i en termisk elproduktionsanläggning.

En kostnads-nyttoanalys ska inte längre genomföras vid planeringen av ett nytt fjärrvärme- eller fjärrkylenät eller vid nyplanering eller uppgradering av vissa energiproduktionsanläggningar inom ett befintligt nät för fjärrvärme eller fjärrkyla.

Kärnkraftsanläggningar ska inte längre vara undantagna från skyldigheten att utföra kostnads-nyttoanalyser.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. I promemorian anges dock att gränsvärdena för anläggningarna ska uttryckas som energitillförsel och inte tillförd effekt. I promemorian föreslås ingen ändring i definitionen av omfattande uppgradering.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Energiföretagen Sverige och Fortum Sverige AB föreslår att det även för datacenter ska vara genomsnittlig årlig energitillförsel som är avgörande för om datacentret måste göra en kostnads-nyttoanalys. De anser också, tillsammans med Göteborgs Energi AB och Göteborgs kommun, att uttrycket användbar spillvärme bör behållas. Jernkontoret och Naturvårdsverket påpekar att energi mäts i megawattimmar och effekt i megawatt och att det bör vara effekttillförsel som avses.

Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige anser att kravet på att utföra kostnads-nyttoanalyser medför att industrins resurser tas i anspråk i onödan och att det måste förtydligas vad som är en industrianläggning. Jernkontoret och Svenskt Näringsliv önskar att det förtydligas vad som gäller när olika verksamheter finns i samma byggnad. De anser också att uttrycket industrianläggning bör ha samma innebörd som i industriutsläppsdirektivet. Statens energimyndighet efterfrågar en definition av tjänsteanläggning.

Göteborgs Energi AB och Göteborgs kommun anser att det i kostnadsnyttoanalyser för anläggningar för produktion av enbart värme bör ingå ett kriterium kopplat till förväntade drifttimmar och att anläggningar med en lägre förväntad drifttid per år ska undantas. Sveriges Kommuner och Regioner anser att anläggningar med få drifttimmar, långa avstånd och låga temperaturnivåer bör kunna undantas från regelverket.

Skälen för regeringens förslag

Termiska elproduktionsanläggningar och industrianläggningar

Energieffektivitetsdirektivet innehåller ändrade bestämmelser om vilka typer av anläggningar som omfattas av kravet på att en kostnads-nyttoanalys ska utföras vid planerad ny- eller ombyggnation (artikel 26.7).

Som huvudregel ska kostnads-nyttoanalyser genomföras för termiska elproduktionsanläggningar och industrianläggningar innan de byggs eller byggs om, se 3 § första stycket 1 och 2 lagen (2014:268) om vissa kostnads-nyttoanalyser på energiområdet (kostnads-nyttoanalyslagen). Det är dock endast sådana anläggningar som har en total tillförd effekt på mer än 20 megawatt som omfattas av kravet. I energieffektivitetsdirektivet har detta gränsvärde både ändrats till att avse energitillförsel och sänkts.

Termiska elproduktionsanläggningar omfattas enligt direktivet av kravet på att göra en kostnads-nyttoanalys vid nyplanering eller omfattande ombyggnation om de har en genomsnittlig årlig energitillförsel på över 10 megawatt. Industrianläggningar omfattas av kravet om den genomsnittliga årliga energitillförseln är mer än 8 megawatt. De ändrade gränsvärdena bör föras in i kostnads-nyttoanalyslagen.

Som både Jernkontoret och Naturvårdsverket poängterar mäts dock inte energi i megawatt, utan i megawattimmar. Det är i stället effekt som mäts i megawatt.

Kommissionen har i sin rekommendation av den 2 september 2024 om riktlinjer för tolkningen av artikel 26 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 vad gäller värme- och kylförsörjning angett att total energitillförsel bör tolkas som en produktionskapacitet snarare än en energimängd. I rekommendationen anges också att det som ska fastställas är en anläggnings tillförda effekt. Enligt rekommendationen ska den tillförda effekten räknas ut genom att den totala årliga energitillförseln divideras med antalet motsvarande lasttimmar under året. Skrivningen om genomsnittlig årlig total energitillförsel i direktivet får därför ses som synonym med tillförd effekt. Tillförd effekt används i den hittillsvarande lagen och är ett mer etablerat uttryck. Det som är avgörande för om en anläggning omfattas av kraven på att göra kostnads-nyttoanalyser bör alltså vara vilken tillförd effekt som anläggningen har.

Eftersom det rör sig om anläggningar som antingen ännu inte byggts eller som ska genomgå omfattande uppgradering, måste beräkningen avse planerad framtida tillförd effekt.

I energieffektivitetsdirektivet anges inte vad som avses med en industrianläggning. Sådana anläggningar omfattas redan i dag av kostnads-nyttoanalyslagen. Utgångspunkten är att samma typ av anläggningar omfattas av kraven i energieffektivitetsdirektivet. I dag omfattas dock endast industrianläggningar som genererar användbar spillvärme (3 § första stycket 2 kostnads-nyttoanalyslagen). Med användbar spillvärme avses enligt kostnads-nyttoanalyslagen spillvärme vid lämplig temperatur.

I energieffektivitetsdirektivet anges det dock inget om att en industrianläggning ska generera spillvärme vid någon viss temperatur. Därmed bedömer regeringen att det inte är möjligt att som några remissinstanser, bl.a. Energiföretagen Sverige, behålla uttrycket användbar spillvärme. Däremot måste det uppstå någon form av spillvärme i en

anläggning för att en kostnads-nyttoanalys, som ska utvärdera hur spillvärme kan utnyttjas, ska kunna leda till ökad energieffektivitet. Det nuvarande kravet på att en kostnads-nyttoanalys ska utföras om en industrianläggning genererar användbar spillvärme bör därför ersättas med att ett sådant krav ska gälla för industrianläggningar i vilka spillvärme kan uppstå. Det innebär att en kostnads-nyttoanalys måste göras oavsett vilken temperatur spillvärmen har. Det avgörande är om det uppstår spillvärme i anläggningen eller inte.

Tjänsteanläggningar

Enligt energieffektivitetsdirektivet ska en kostnads-nyttoanalys utföras vid nyplanering eller ombyggnation av en tjänsteanläggning med en genomsnittlig årlig energitillförsel på mer än 7 megawatt (artikel 26.7 första stycket c).

Det anges inte i energieffektivitetsdirektivet vad som avses med en tjänsteanläggning. Som exempel på vad som kan utgöra en sådan anläggning nämns dock avloppsreningsanläggningar och anläggningar för flytande naturgas. I kommissionens rekommendation om tolkningen av artikel 26 ges ytterligare två exempel: stora kommersiella byggnader och elektriska stationer. Endast sådana anläggningar som inte kan klassificeras som termiska elproduktionsanläggningar, industrianläggningar eller datacenter kan anses vara tjänsteanläggningar. Därutöver saknas det möjlighet att på nationell nivå närmare ange vad som ska anses omfattas av det EU-rättsliga uttrycket tjänsteanläggning. Ytterst är det upp till EUdomstolen att uttala sig om vad som är en tjänsteanläggning. Av samma skäl som när det gäller industrianläggningar bör dock endast tjänsteanläggningar som det uppstår spillvärme i omfattas av kraven.

Enligt den svenska språkversionen av energieffektivitetsdirektivet ska den genomsnittliga årliga energitillförseln vara avgörande för om en kostnads-nyttoanalys måste utföras vid planeringen av en tjänsteanläggning. I de engelska, tyska och franska språkversionerna av direktivet anges dock att det är den genomsnittliga årliga totala energitillförseln som ska gälla. I kommissionens rekommendation om tolkningen av artikel 26 anges det också att det är den genomsnittliga årliga totala energitillförseln som ska användas vid beräkningen av den tillförda effekten även för tjänsteanläggningar. Av de skäl som anges ovan bör dock gränsvärdet anges i tillförd effekt och inte genomsnittlig årlig total energitillförsel. Även för tjänsteanläggningar bör det alltså vara den tillförda effekten som avgör om en tjänsteanläggning omfattas av kravet på att göra en kostnadsnyttoanalys.

Datacenter

Med datacenter avses i energieffektivitetsdirektivet en byggnad eller en grupp av byggnader som används för att inrymma, ansluta och driva datorsystem, servrar och kringutrustning för datalagring, databehandling, datadistribution och relaterad verksamhet, se artikel 2.49 i energieffektivitetsdirektivet och punkt 2.6.3.1.16 i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik (energistatistikförordningen). Enligt den svenska språkversionen av energistatistikförordningen ska byggnaderna vara

avsedda för de ändamål som anges i definitionen. I den engelska och den franska språkversionen anges det dock att byggnaderna ska användas för ändamålet, jfr engelska ”used for” och franska ”servant à héberger”. Det bör införas en definition av datacenter med denna betydelse i kostnadsnyttoanalyslagen.

Det finns flera olika typer av datacenter, t.ex. företags egna datacenter, samlokaliserade datacenter och samutrustade datacenter. I samlokaliserade datacenter installerar och förvaltar en eller flera kunder egna nätverk, servrar, lagringsutrustning och lagringstjänster. I samutrustade datacenter får en eller flera kunder tillgång till nätverk, servrar och lagringsutrustning där de driver egna tjänster medan byggnadens utrustning och stödinfrastruktur tillhandahålls av en datacentralsoperatör.

Datacenter ska utföra kostnads-nyttoanalyser om de har en total energitillförsel på över 1 megawatt (artikel 26.7 första stycket d i energieffektivitetsdirektivet). Här ska alltså inte, som Energiföretagen Sverige och Fortum Sverige AB föreslår, den genomsnittliga årliga totala energitillförseln beräknas. Enligt kommissionens rekommendation om tolkningen av artikel 26 är total energitillförselnivå den maximala energi som kan flöda genom en viss anläggning. Det är inte den energi som faktiskt flödar genom datacentret utan ett teoretiskt maximum. Ett vanligare sätt att uttrycka detta är installerad effekt. Av tydlighetsskäl bör det avgörande för om datacenter omfattas av kraven vara datacentrens installerade effekt.

Jernkontoret och Svenskt Näringsliv efterfrågar ett förtydligande av vad som gäller när det finns flera olika anläggningar inom en byggnad. Det kan t.ex. finnas en industrianläggning i samma byggnad som en tjänsteanläggning, t.ex. en kontorsbyggnad. I direktivet finns det bestämmelser om systemgränser, dvs. det område som kostnads-nyttoanalysen omfattar. I kommissionens rekommendation om tolkningen av artikel 26 anges att en kostnads-nyttoanalys ska omfatta huvudanläggning och värmelänk. Vilka anläggningar inom en byggnad som ska omfattas av kravet på att göra en kostnads-nyttoanalys bör avgöras i det enskilda fallet. Bedömningen bör rimligtvis utgå från om det går att etablera olika systemgränser för de båda anläggningarna och om det går att särskilja vilken tillförd effekt de båda anläggningarna har.

Installation av avskiljningsutrustning i elproduktionsanläggningar I det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet angavs att installation av en utrustning avsedd för avskiljning av koldioxid, som produceras av en förbränningsanläggning, inte ska anses vara en uppgradering av en befintlig elproduktionsanläggning, en industrianläggning eller ett nytt fjärrvärmeeller fjärrkylenät. Att installera en sådan utrustning kunde alltså inte medföra en skyldighet att göra en kostnads-nyttoanalys för anläggningen. Undantaget regleras i svensk rätt genom att det anges i kostnads-nyttoanalyslagen att med omfattande uppgradering avses inte installation av avskiljningsutrustning (2 §). I energieffektivitetsdirektivet finns motsvarande undantag om avskiljningsutrustning, men det gäller endast för industri- och tjänsteanläggningar (artikel 26.7 fjärde stycket). Definitionen av omfattande uppgradering bör anpassas till direktivets lydelse. Det bör därför anges att installation av utrustning för avskiljning av koldioxid som

produceras av en förbränningsanläggning inte ska anses vara en omfattande uppgradering, om förbränningsanläggningen är en industri- eller tjänsteanläggning.

Anläggningar för produktion av enbart värme

Enligt kostnads-nyttoanalyslagen ska en kostnads-nyttoanalys göras vid planeringen av en ny energiproduktionsanläggning med en total tillförd effekt på mer än 20 megawatt inom ett befintligt nät för fjärrvärme eller fjärrkyla (3 § första stycket 4). Kostnads-nyttoanalysen ska utvärdera kostnaderna och fördelarna med att utnyttja spillvärme från närliggande industrianläggningar.

I energieffektivitetsdirektivet har kravet på att utföra en kostnadsnyttoanalys vid nyplanering av energiproduktionsanläggningar inom fjärrvärmenät tagits bort, se vidare nedan. Det finns dock starka skäl som talar för att vissa sådana anläggningar fortfarande ska omfattas av kravet på att utföra kostnads-nyttoanalyser. Kostnads-nyttoanalysen bör dock ha ett annat syfte än att utforska möjligheterna att tillvarata spillvärme.

I Sverige produceras ungefär hälften av all fjärrvärme i anläggningar för enbart produktion av värme, ofta kallade värmeverk. Om sådana anläggningar kunde byggas om till att bli kraftvärmeverk, som både producerar el och värme, skulle mer el kunna produceras. Det kan i sig bidra till att säkerställa balansen i elsystemet och trygga elförsörjningen.

Termiska elproduktionsanläggningar, som använder värme för att producera el, omfattas av ett krav på att utföra kostnads-nyttoanalyser i syfte att utvärdera kostnaderna och fördelarna med att bli ett kraftvärmeverk. Att låta värmeverk omfattas av ett sådant krav skulle alltså innebära att kraven blir desamma för termiska elproduktionsanläggningar och för anläggningar för produktion av enbart värme. Ett sådant krav ligger även i linje med EU:s ambition att främja högeffektiv kraftvärme. Det bör därför införas ett krav på att det vid planering av en ny anläggning som är avsedd att producera enbart värme, eller av en omfattande uppgradering av en sådan anläggning, ska utföras en kostnads-nyttoanalys som utvärderar möjligheten att driva anläggningen som ett högeffektivt kraftvärmeverk, se även avsnitt 5.2.

Villkoret att den planerade anläggningen måste ha en viss tillförd effekt för att omfattas av kravet på att utföra en kostnads-nyttoanalys bedöms vara lämpligt även för anläggningar för produktion av enbart värme. En kostnads-nyttoanalys bör därför krävas endast om anläggningens årliga totala tillförda effekt är minst 10 megawatt.

En kostnads-nyttoanalys behöver inte längre göras vid planeringen av ett

nytt fjärrvärme- eller fjärrkylenät

Kravet på att göra en kostnads-nyttoanalys ska inte längre gälla för nya fjärrvärme- eller fjärrkylenät och inte heller för energiproduktionsanläggningar inom ett befintligt fjärrvärme- eller fjärrkylenät (se artikel 26.7 i energieffektivitetsdirektivet). Sådana anläggningar bör därmed inte längre omfattas av kostnads-nyttoanalyslagen, se dock ovan i detta avsnitt om anläggningar för produktion av enbart värme. Om den typen av anläggning finns eller planeras inom ett fjärrvärmenät, kan den omfattas av krav på att genomföra en kostnads-nyttoanalys.

Undantag för vissa typer av anläggningar

Medlemsstaterna får enligt energieffektivitetsdirektivet välja att undanta vissa kategorier av anläggningar från kravet på att utföra en kostnadsnyttoanalys (artikel 26.8). Sådana undantag ska anmälas till kommissionen.

Liksom enligt det tidigare energieffektivitetsdirektivet gäller att undantag får göras för toppbelastnings- och reservanläggningar för elproduktion som planeras vara i drift högst 1 500 drifttimmar per år som ett rullande medelvärde över en period av fem år. Detsamma gäller anläggningar som behöver vara placerade nära en geologisk lagringsplats som godkänts inom ramen för Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG av den 23 april 2009 om geologisk lagring av koldioxid och ändring av rådets direktiv 85/337/EEG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, 2001/80/EG, 2004/35/EG, 2006/12/EG och 2008/1/EG samt förordning (EG) nr 1013/2006.

Det har tillkommit en möjlighet att undanta datacenter vars spillvärme används eller kommer att användas antingen i ett fjärrvärmenät eller direkt för uppvärmning, tappvarmvatten eller någon annan användning i den byggnad eller grupp av byggnader eller anläggningar där datacentret är beläget.

Tidigare fick medlemsstaterna göra undantag för kärnkraftsanläggningar. Den möjligheten har slopats i energieffektivitetsdirektivet. Sådana anläggningar kommer nu att omfattas av skyldigheten att göra en kostnadsnyttoanalys vid nybyggnation och omfattande ombyggnad.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt kostnads-nyttoanalyslagen meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att utföra kostnads-nyttoanalyser (5 § 6). Föreskrifter om undantag finns i dag i kostnads-nyttoanalysförordningen.

Med stöd av det befintliga bemyndigandet kan även andra undantag än de som anges i direktivet meddelas. Eventuella möjligheter att göra undantag för anläggningar för produktion av endast värme, t.ex. på de grunder som Göteborgs Energi AB och Göteborgs kommun anför, kan t.ex. beaktas inom ramen för arbetet att ta fram föreskrifter som ansluter till kostnads-nyttoanalyslagen.

5.2¶Kostnads-nyttoanalysers innehåll

Regeringens förslag

En kostnads-nyttoanalys ska innehålla en utvärdering av de kostnader och fördelar som skulle uppstå genom att i fråga om – en termisk elproduktionsanläggning eller en anläggning för

produktion av enbart värme driva anläggningen som en högeffektiv

kraftvärmeanläggning, – en industri- eller tjänsteanläggning utnyttja spillvärme i eller utanför

anläggningen, – ett datacenter utnyttja spillvärme för att tillgodose en ekonomiskt

motiverad efterfrågan och att ansluta datacentret till ett fjärrvärme-

eller fjärrkylenät eller att vidta åtgärder för att säkerställa annan

återvinning av spillvärme.

Kostnads-nyttoanalysen ska för dessa anläggningar också innehålla en utvärdering av de kostnader och fördelar som skulle uppstå genom att flytta eller bygga sådana anläggningar på en plats där de kan få avsättning för sin spillvärme.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Amazon Web Services, TechSverige och Svensk Datacenter Industri avstyrker förslaget om att en kostnads-nyttoanalys ska innehålla en utvärdering av fördelar och kostnader med att flytta eller bygga en anläggning på en plats där den kan få avsättning för spillvärme. Byggföretagen påpekar att det vid valet av plats för en anläggning finns många faktorer att ta hänsyn till och att alla olika faktorer måste viktas sunt.

Energieffektiviseringsföreningen anser att krav måste ställas på att en kostnads-nyttoanalys för nya produktionsanläggningar ska innehålla en jämförelse med energieffektivisering. Gällivare kommun anser att en kostnads-nyttoanalys bör innefatta fler relevanta samhällsnyttor och inte bara klimatrelaterade nyttor.

Region Jämtland Härjedalen anser att det bör ställas krav på att datacenter ska flyttas till eller byggas på platser där de kan få avsättning för spillvärme.

Skälen för regeringens förslag

Termiska elproduktionsanläggningar och industrianläggningar

Kraven i energieffektivitetsdirektivet på vad kostnads-nyttoanalysen för termiska elproduktionsanläggningar ska uppnå är i stort desamma som tidigare. Analysen ska göras för att utvärdera kostnaderna och fördelarna med att driva anläggningen som en högeffektiv kraftvärmeanläggning (artikel 26.7 första stycket a). Vad som avses med högeffektiv kraftvärme framgår av bilaga III till energieffektivitetsdirektivet.

Kostnads-nyttoanalysen för industrianläggningar ska göras för att bedöma utnyttjandet av spillvärme i och utanför anläggningen (artikel 26.7 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet). En kostnadsnyttoanalys för en sådan anläggning behöver inte längre innehålla en utvärdering av fördelarna med att ansluta anläggningen till ett fjärrvärmeeller fjärrkylenät. En sådan bedömning kan dock ingå i bedömningen av om spillvärme kan utnyttjas utanför anläggningen. Andra exempel på användning utanför industrianläggningen är att spillvärmen används för att värma upp en närliggande byggnad, t.ex. ett växthus.

Ett krav som motsvarar det i energieffektivitetsdirektivet bör införas.

Tjänsteanläggningar och datacenter

Kostnads-nyttoanalysen för tjänsteanläggningar ska, på samma sätt som för industrianläggningar, göras för att bedöma utnyttjandet av spillvärme i och utanför anläggningen (artikel 27.7 första stycket c i energieffektivitetsdirektivet). Ett motsvarande krav bör därför införas.

Kostnads-nyttoanalysen för ett datacenter ska enligt energieffektivitetsdirektivet göras för att bedöma utnyttjandet av spillvärme för att tillgodose en ekonomiskt motiverad efterfrågan och anslutning av anläggningen till ett fjärrvärmenät eller ett effektivt fjärrkylsystem baserat på förnybar energi eller andra tillämpningar för återvinning av spillvärme (artikel 27.7 första stycket d). Ett krav som motsvarar det i energieffektivitetsdirektivet bör införas. I stället för uttrycket ”tillämpningar för återvinning av spillvärme” bör det dock anges att kostnads-nyttoanalysen ska avse åtgärder för att säkerställa återvinning av spillvärme. Det kan avse åtgärder både i och utanför datacentret.

Anläggningar för produktion av enbart värme

I avsnitt 5.1 föreslås det att även anläggningar för produktion av enbart värme ska omfattas av skyldigheten att göra kostnads-nyttoanalyser. Skälet för detta är att det kan ge incitament till den som planerar att bygga en anläggning för produktion av enbart värme att göra anläggningen till ett kraftvärmeverk, som också kan producera el. I kostnads-nyttoanalysen bör därför kostnaderna och fördelarna med att driva anläggningen som en högeffektiv kraftvärmeanläggning bedömas.

Lokalisering av en anläggning

Statens energimyndighet har i samband med sitt förslag till en nationell fjärrvärme- och kraftvärmestrategi föreslagit att lokaliseringen av en anläggning bör ingå i kostnads-nyttoanalyser. Myndigheten har också lämnat samma förslag som en potentiell åtgärd för att tillvarata ekonomisk potential enligt den heltäckande bedömning som ska göras enligt energieffektivitetsdirektivet (artikel 25.1 och bilaga X). Förslaget innebär att den som planerar en ny eller uppgraderad anläggning ska utvärdera kostnaderna och fördelarna med att bygga anläggningen på eller flytta anläggningen till en plats där det går att få bättre avsättning för spillvärme eller köpa spillvärme.

De anläggningar som listas i energieffektivitetsdirektivet och som bör omfattas av skyldigheten att utföra kostnads-nyttoanalyser är anläggningar där spillvärme typiskt sett uppstår eller kan uppstå. Det framstår därför inte som nödvändigt att den som planerar att bygga eller uppgradera en sådan anläggning ska utvärdera möjligheterna till att lokalisera anläggningen till en plats där ytterligare spillvärme kan köpas in.

Däremot finns det ett värde i att den som ska uppföra eller uppgradera anläggningen utvärderar om det skulle vara ekonomiskt gynnsamt att placera anläggningen på en geografisk plats där det går att få avsättning för spillvärme. Det kan bidra till att spillvärme tas tillvara i högre utsträckning och därmed också till att effektivisera fjärrvärmesektorn och till att nå målen i energieffektivitetsdirektivet om effektiva fjärrvärme- och fjärrkylesystem.

En ökad användning av spillvärme skulle också leda till ett minskat beroende av biobränsle, vilket skulle stärka fjärrvärmesektorns konkurrenskraft. Anläggningen skulle t.ex. kunna placeras där det går att ansluta till fjärrvärmenätet eller nära en industri som kan använda spillvärmen. Tillvaratagande av spillvärme kan också stärka konkurrensen i fjärrvärmesektorn genom att introducera nya värmeleverantörer med låga marginalkostnader, vilket pressar produktionskostnaderna och bidrar till lägre priser för slutkund.

Kravet skulle innebära att den som planerar en ny eller uppgraderad anläggning ska göra både en bedömning av förutsättningarna på den nuvarande eller planerade platsen och en bedömning av hur förutsättningarna skulle ändras vid en flytt. Bedömningen bör kunna göras med beaktande av de faktiska förutsättningarna att avsätta spillvärme på en utpekad alternativ plats eller förutsättningarna att avsätta spillvärme, om anläggningen skulle placeras på ett visst avstånd från ett fjärrvärmenät eller en annan anläggning som kan använda spillvärmen. Det skulle samspela med den utvärdering om möjligheterna att tillvarata spillvärme som ska göras för industri- och tjänsteanläggningar enligt energieffektivitetsdirektivet.

Som bl.a. Amazon Web Services och Byggföretagen anför finns det många faktorer som spelar in när det gäller val av plats för en anläggning, där möjligheten att få avsättning för spillvärme kan vara en faktor. Just därför är det inte lämpligt att, som Region Jämtland Härjedalen för fram, kräva att vissa anläggningar måste byggas på en plats där de kan få avsättning för spillvärme. För datacenter finns det dessutom särskilda krav på att centret ska utnyttja spillvärme, se avsnitt 5.4. Det innebär att spillvärme som uppstår i ett datacenter kan komma att utnyttjas, oavsett om det sker i eller utanför datacentret. Kostnads-nyttoanalysen är endast avsedd att utgöra ett beslutsunderlag i valet av plats för en viss anläggning. Den som bedriver eller avser att bedriva verksamhet i anläggningen är inte skyldig att rätta sig efter utfallet i analysen.

Sammanfattningsvis bör kostnads-nyttoanalysen för alla de anläggningar som omfattas av lagen innehålla en utvärdering av kostnaderna och fördelarna med att anläggningen byggs på eller flyttas till en plats där det går att få avsättning för spillvärmen.

Detaljerade bestämmelser om kostnads-nyttoanalysers innehåll bör

finnas på lägre normnivå än lag

Enligt energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna samla in information om de kostnads-nyttoanalyser som utförs. Informationen ska åtminstone innehålla data om tillgängliga värmeförsörjningsmängder och värmeparametrar, antalet planerade driftstimmar varje år och anläggningarnas geografiska läge (artikel 26.12). Kostnads-nyttoanalyser ska lämnas in till tillsynsmyndigheten för godkännande (8 och 9 §§ kostnads-nyttoanalyslagen). Det enklaste sättet att samla in informationen är därför att den ingår i kostnads-nyttoanalysen som lämnas in till tillsynsmyndigheten.

För datacenter finns det särskilda regler om kostnads-nyttoanalysens innehåll i energieffektivitetsdirektivet. Analysen ska åtminstone omfatta teknisk genomförbarhet, kostnadseffektivitet och påverkan på energi-

effektivitet och efterfrågan på lokal värme (artikel 26.7 första stycket d). Kylsystemlösningar som tillåter att spillvärmen avlägsnas eller fångas in på en användbar temperaturnivå med minimal ytterligare energitillförsel ska beaktas (artikel 26.7 andra stycket). I övrigt gäller kraven i bilaga XI till energieffektivitetsdirektivet för kostnads-nyttoanalyser, både för de som utförs för datacenter och de som utförs för andra typer av anläggningar.

Vid genomförandet av det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet bedömdes det att endast de grundläggande kraven på vad en kostnadsnyttoanalys ska innehålla skulle regleras i lag (prop. 2013/14:174 s. 160– 162). Ingen annan bedömning görs nu. Bestämmelser som genomför de nya grundläggande kraven på vad en kostnads-nyttoanalys ska innehålla bör därför föras in i kostnads-nyttoanalyslagen.

Bemyndigandena till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om kostnads-nyttoanalyser (7 §) bör finnas kvar. Med stöd av dem kan föreskrifter meddelas om att kostnads-nyttoanalyser ska innehålla sådan information som ska samlas in enligt energieffektivitetsdirektivet och den information som finns i bilaga XI till direktivet. Remissynpunkter som avser vad en kostnadsnyttoanalys ska innehålla kan beaktas inom ramen för det arbetet.

5.3¶Kostnads-nyttoanalysen ska utföras i samarbete med den som driver anläggningen

Regeringens förslag

Kostnads-nyttoanalysen ska utföras i samarbete med den som ansvarar för driften av en anläggning.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag

I kostnads-nyttoanalyslagen anges att kostnads-nyttoanalysen ska utföras av den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten i den anläggning som omfattas av analysen (3 § tredje stycket). När det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet genomfördes bedömdes det att det framstod som naturligt att lägga skyldigheten att utföra en kostnads-nyttoanalys på verksamhetsutövaren (prop. 2013/14:174 s. 159). Ytterligare ett skäl för denna ordning var att det är verksamhetsutövaren som är skyldig att ansöka om tillstånd för miljöfarlig verksamhet.

Enligt energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att kostnads-nyttoanalysen genomförs i samarbete med de företag som 68 ansvarar för driften av anläggningen (artikel 26.7 femte stycket). I många

fall kommer sannolikt verksamhetsutövaren och den som ansvarar för driften av en anläggning att vara samma person. Mot bakgrund av att termen tjänsteanläggning kan avse olika typer av anläggningar och att det i ett och samma datacenter kan finnas servrar och annan utrustning från olika verksamhetsutövare är det dock inte möjligt att utgå från att så alltid är fallet. För att säkerställa ett korrekt genomförande av energieffektivitetsdirektivet bör det därför införas ett krav på att kostnadsnyttoanalysen ska utföras i samarbete med den som ansvarar för driften av anläggningen.

5.4¶Krav på datacenter att utnyttja spillvärme

Regeringens förslag

Datacenter som har utfört en kostnads-nyttoanalys och som har en total installerad effekt på mer än 1 megawatt ska utnyttja spillvärme eller vidta åtgärder för att säkerställa återvinning av spillvärme, förutsatt att kostnads-nyttoanalysen visar att det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer i sak överens med regeringens. I promemorian anges dock att gränsvärdet för datacenter ska uttryckas som energitillförsel och inte tillförd effekt.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Energiföretagen Sverige och Fortum Sverige AB anser att uppgifter som ett datacenter rapporterar bör kunna delas med fjärrvärmeföretag.

Skälen för regeringens förslag

För termiska elproduktionsanläggningar, industrianläggningar och tjänsteanläggningar finns det inga krav på att bygga anläggningen på ett visst sätt till följd av utfallet i en kostnads-nyttoanalys. Enligt energieffektivitetsdirektivet är dock medlemsstaterna skyldiga att se till att datacenter använder spillvärme eller andra tillämpningar för återvinning av spillvärme, om det är ekonomiskt och tekniskt genomförbart enligt kostnads-nyttoanalysen (artikel 26.6).

Kommissionen anger i sin rekommendation om tolkningen av artikel 26 att kravet på datacenter att använda spillvärme gäller alla datacenter i drift vars energitillförsel överstiger tröskelvärdet på 1 megawatt och som inte använder spillvärme eller andra tillämpningar för spillvärme. Sådana datacenter skulle därmed vara skyldiga att göra en kostnads-nyttoanalys, trots att datacentret inte ska genomgå en omfattande uppgradering, och att bygga om datacentret om kostnads-nyttoanalysen visar att det är ekonomiskt och tekniskt genomförbart. Denna tolkning medför en stor administrativ och finansiell börda för befintliga datacenter och är inte helt

i linje med direktivets ordalydelse. Det ligger närmare till hands att tolka direktivet (artikel 26.6 och 26.7) som att endast de datacenter som ska göra en kostnads-nyttoanalys – nyplanerade datacenter eller datacenter som ska genomgå en omfattande uppgradering – måste använda spillvärme eller andra tillämpningar för återvinning av spillvärme. Kravet på datacenter att använda spillvärme eller andra tillämpningar för återvinning av spillvärme bör alltså endast gälla datacenter som ska byggas eller byggas om och som därför gjort en kostnads-nyttoanalys.

I avsnitt 5.1 föreslås det att den totala tillförda effekten, och inte energitillförseln, ska vara avgörande för om ett datacenter ska göra en kostnadsnyttoanalys. Det bör därför vara datacenter som har en total tillförd effekt på över 1 megawatt som omfattas av kravet på att tillvarata spillvärme.

I energieffektivitetsdirektivet anges det att datacenter ska använda spillvärme. Eftersom det är utfallet i kostnads-nyttoanalysen som ska vara vägledande för vilka åtgärder datacentret måste vidta, bör det i stället anges att datacentret ska utnyttja spillvärme. Därmed tydliggörs också kopplingen till kostnads-nyttoanalysen, där ett datacenter ska utvärdera kostnaderna och fördelarna med att utnyttja spillvärme.

Förutom att datacentret ska utnyttja spillvärme bör det, i likhet med förslaget i avsnitt 5.2, i stället för uttrycket ”tillämpningar för återvinning av spillvärme”, anges att datacentret ska vidta åtgärder för att säkerställa återvinning av spillvärme. Sådana åtgärder kan vidtas i eller utanför datacentret.

Det saknas anledning att som bl.a. Energiföretagen Sverige anger föreskriva att ett datacenter som utfört en kostnads-nyttoanalys ska vara skyldigt att dela uppgifter med andra aktörer, som t.ex. fjärrvärmeföretag. Det finns dock ingenting som hindrar att ett datacenter delar relevant information med fjärrvärmeföretag, t.ex. som ett led i arbetet med att ta tillvara spillvärme som uppstår i datacentret. Det bör ligga i datacentrets intresse att dela relevant information med aktörer som kan bistå datacentret med att uppfylla sina skyldigheter enligt lagen.

I avsnitt 5.2 föreslås det att kostnads-nyttoanalyser för alla anläggningar som omfattas av kostnads-nyttoanalyslagen, inklusive datacenter, ska innehålla en bedömning av kostnaderna och fördelarna med att lokaliseras på en geografisk plats där det går att få avsättning för spillvärme som uppstår i anläggningen. Kravet på att datacenter ska utnyttja spillvärme eller andra tillämpningar för återvinning av spillvärme innebär inte att datacenter måste lokaliseras på en plats där det är möjligt att återvinna spillvärme. Kostnads-nyttoanalysen ska innehålla en bedömning av vilka förutsättningarna blir för datacenter att själva använda spillvärme eller återvinna den på något annat sätt på den avsedda platsen och hur förutsättningarna skulle ändras på en annan plats. Kostnads-nyttoanalysen är enbart ett underlag för beslutet om var datacentret ska lokaliseras. Den som planerar det nya eller uppgraderade datacentret kan fortfarande välja en plats där det inte är ekonomiskt eller tekniskt genomförbart att använda spillvärme eller andra tillämpningar för spillvärme.

Som framgår av avsnitt 5.1 kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att undanta anläggningar från skyldigheten att göra kostnadsnyttoanalyser. Om ett datacenter 70 omfattas av ett sådant undantag, finns det heller ingen skyldighet för

datacentret att använda spillvärme eller andra tillämpningar för återvinning av spillvärme. En förutsättning för att skyldigheten att utnyttja eller återvinna spillvärme ska gälla är nämligen att det gjorts en kostnadsnyttoanalys.

6¶Försörjning av fjärrvärme och fjärrkyla

6.1¶Avtalsenliga rättigheter och information när det gäller fjärrvärme och fjärrkyla

6.1.1¶Nya bestämmelser i energieffektivitetsdirektivet

I energieffektivitetsdirektivet har det införts nya bestämmelser om avtalsenliga rättigheter för kunder av fjärrvärme, fjärrkyla och tappvarmvatten för hushållsbruk. De handlar bland annat om utformning av avtal och rättigheter vid ändrade avtalsvillkor och avbrytande av distribution. Bestämmelserna har i allt väsentligt hämtats från motsvarande krav i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (elmarknadsdirektivet).

Regeringen konstaterade vid genomförandet av ändringsdirektivet att uttrycket hushållsbruk i den svenska språkversionen skulle kunna syfta på både värme, kyla och varmvatten, men att uttrycket bara syftar på varmvatten (prop. 2021/22:124 s. 22). Detta är tydligt i den engelska versionen av direktivet där det står ”heating, district cooling and domestic hot water”. Den tolkningen görs även nu.

I energieffektivitetsdirektivet används uttrycken slutkund och slutanvändare. Med slutkund avses en fysisk eller juridisk person som köper energi för egen slutanvändning (artikel 2.28). Med slutanvändare avses en fysisk eller juridisk person som köper värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk för egen slutanvändning, eller som nyttjar en enskild byggnad eller en enhet i ett flerbostadshus eller en byggnad med flera användningsområden som försörjs med värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk från en central källa, men inte har några direkta eller individuella avtal med en energileverantör (artikel 2.53). Av definitionerna följer att en fysisk eller juridisk person som köper värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk för egen slutanvändning direkt från energileverantören är både en slutanvändare och en slutkund.

Det förekommer inte i Sverige att tappvarmvatten för hushållsbruk överförs och levereras från en central källa till en fysisk eller juridisk person för egen slutanvändning, utan det är fastighetsägaren som med en varmvattenberedare värmer upp det vatten som tillförs fastigheten till den temperatur som krävs. Det kan inte vara avsett i energieffektivitetsdirektivet att en fastighetsägare ska betraktas som en energileverantör när denne värmer upp vatten som distribueras till lägenhetsinnehavarna. Lägenhetsinnehavarna är därför inte slutkunder som köper tappvarmvatten från fastighetsägaren för egen slutanvändning.

Lägenhetsinnehavarna är inte heller slutanvändare som försörjs med tappvarmvatten från en central källa, men som inte har några direkta avtal med en energileverantör. Kraven i energieffektivitetsdirektivet som riktar sig mot denna grupp av slutanvändare utgår från att det finns en energileverantör som säljer tappvarmvatten till en kund, som i sin tur distribuerar det till exempelvis en lägenhetsinnehavare. Exempelvis så ska energileverantören informera slutkunder om nya avtalsvillkor inom viss tid och slutkunderna ska utan dröjsmål informera slutanvändare om de nya avtalsvillkoren (artikel 21.3). Eftersom fastighetsägaren inte köper tappvarmvatten från en energileverantör, är lägenhetsinnehavarna som använder tappvarmvatten inte heller slutanvändare.

Det finns alltså varken slutkunder eller slutanvändare av tappvarmvatten för hushållsbruk i Sverige och därför inte skäl att genomföra direktivet i de delar som avser tappvarmvatten för hushållsbruk.

Det finns juridiska och fysiska personer som köper fjärrvärme från fjärrvärmeföretag för egen slutanvändning och som alltså är slutkunder av fjärrvärme. Det bör därför införas bestämmelser som genomför de krav i direktivet som avser slutkunder av fjärrvärme. Vidare finns det lägenhetsinnehavare som inte har något direkt avtal med fjärrvärmeföretaget utan med fastighetsägaren och som därför är slutanvändare av fjärrvärme. Exempel på fastighetsägare är bostadsrättsföreningar, privata fastighetsägare och kommunala bostadsbolag. Ett centralt syfte med bestämmelserna om avtalsenliga rättigheter är att kunderna ska kunna påverka sin energianvändning och sina kostnader. Bestämmelser som genomför direktivets krav som gäller slutanvändare av fjärrvärme bör därför införas för fall där lägenheten är försedd med individuell mätning och fjärrvärmen betalas separat från hyran eller årsavgiften.

Marknaden för fjärrkyla är i dagsläget begränsad och det finns få flerbostadshus och byggnader med både bostäder och lokaler anslutna till fjärrkylenätet. Det finns alltså få slutanvändare av fjärrkyla, dvs. användare av fjärrkyla som försörjs med fjärrkyla från en central källa utan att ha ett direkt avtal med ett fjärrkyleföretag. Det finns dock kunder som köper fjärrkyla för egen slutanvändning direkt av fjärrkyleföretag, främst inom tillverkningsindustrin, och som alltså är slutkunder. Bestämmelser som genomför de krav i direktivet som avser slutkunder av fjärrkyla bör därför införas.

Sammanfattningsvis bör de bestämmelser som avser slutkunder genomföras i fråga om fjärrvärme och fjärrkyla. Det görs lämpligen i fjärrvärmelagen (2008:263) respektive fjärrkylelagen (2022:332) med tillhörande föreskrifter. De bestämmelser som endast avser slutanvändare bör genomföras avseende fjärrvärme.

6.1.2¶Krav på vilka uppgifter som ska finnas i avtal om fjärrvärme och fjärrkyla

Regeringens förslag

De avtal om fjärrkyla som ska omfattas av fjärrkylelagen är avtal om distribution i rörledning av kallvatten eller en annan bärare av

värmeenergi för avkylning och om försäljning av den distribuerade kylan.

En konsument av fjärrkyla ska vara en fjärrkylekund som är en fysisk person och som använder fjärrkyla i huvudsak utanför näringsverksamhet.

Avtal om fjärrvärme eller fjärrkyla ska innehålla uppgifter om bl.a. kontaktuppgifter till fjärrvärme- och fjärrkyleföretaget, vad som gäller vid förlängning och uppsägning av ett avtal, upplysningar om eventuella avgifter som ska betalas vid uppsägning, vilka tjänster som kan kombineras med avtalet och var kunden kan hitta information om avgifter och tariffer för underhållstjänster och kombinerade varor eller tjänster samt konsumenträttigheter.

Utredningens förslag

Förslagen i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. Promemorian innehåller inget förslag om definition av konsument av fjärrkyla.

Remissinstanserna

Flera remissinstanser, däribland Energiföretagen Sverige, Fortum Sverige AB och Sveriges Kommuner och Regioner, anser att det inte bör införas regler om konsumentskydd för konsumenter av fjärrkyla eftersom det inte finns några sådana konsumenter. De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på de övriga förslagen. E.ON Sverige AB anser dock att det är överflödigt att ange i avtalen hur tvistelösning utanför domstol inleds eftersom det redan finns krav på information om medling genom Fjärrvärmenämnden. Energimarknadsinspektionen menar att det bör finnas en funktion för tvistlösning utanför domstol dit även kunder som inte är konsumenter kan vända sig vid en tvist med sitt fjärrvärmeeller fjärrkyleföretag. Energiföretagen Sverige anser att kravet på information om avgifter vid uppsägning bör gälla både när kunden och företaget säger upp avtalet.

Skälen för regeringens förslag

Enligt energieffektivitetsdirektivet ska slutkunder ha rätt till ett avtal med sin leverantör där vissa uppgifter framgår (artikel 21.2 första stycket).

I fjärrvärmelagen finns det bestämmelser om vilka uppgifter ett avtal ska innehålla som i flera delar överensstämmer med direktivets krav (6 §). Vissa ytterligare uppgifter bör dock läggas till för att kraven i direktivet ska vara uppfyllda. Det gäller kontaktuppgifter till fjärrvärmeföretaget, vad som gäller vid förlängning och uppsägning av ett avtal, inbegripet tjänster som kombineras med avtalet, upplysningar om eventuella avgifter som ska betalas vid uppsägning och var kunden kan hitta information om bl.a. avgifter och tariffer för underhållstjänster och kombinerade varor eller tjänster samt konsumenträttigheter. Information om konsumenträttigheter omfattar bl.a. information om behandling av klagomål och annan information som kunden ska få enligt artikel 21.2 h i energieffektivitetsdirektivet. Som Energiföretagen Sverige lyfter fram bör

informationskravet om avgifter vid uppsägning gälla både de fall när kunden säger upp avtalet och de fall när företaget säger upp avtalet.

Enligt direktivet ska det också framgå av avtalet hur tvistlösning utanför domstol inleds. Om slutkunden är en konsument enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG ska dessa mekanismer för tvistlösning utanför domstol uppfylla de krav som anges där (artikel 22.8). I Sverige är direktivet genomfört genom lagen (2015:671) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden och förordningen (2015:739) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden. När det gäller avtalsrättsliga tvister som initieras av en konsument mot en näringsidkare kan Allmänna reklamationsnämndens verksamhet vara sådan tvistlösning.

Eftersom den medling som Fjärrvärmenämnden bedriver inte löser några tvister motsvarar nuvarande krav på information om medling inte direktivets krav på information om tvistlösning utanför domstol. Regeringen delar därför inte E.ON Sverige AB:s uppfattning att det är överflödigt att kräva att det i avtal om fjärrvärme och fjärrkyla ska anges hur tvistelösning utanför domstol inleds.

Energimarknadsinspektionen efterfrågar en funktion för tvistlösning utanför domstol dit även kunder som inte är konsumenter kan vända sig. Det nu aktuella förslaget tar dock inte sikte på hur själva tvistlösningen ska utformas, utan på vilken information som ska finnas i avtalen.

För att genomföra energieffektivitetsdirektivets krav bör det därutöver framgå av fjärrvärmelagen att det i avtalet ska anges vilka eventuella tjänster som kombineras med avtalet. I detta inbegrips vilka eventuella underhålls-, reparations- och flexibilitetstjänster, utan tilläggsavgifter, som ingår i avtalet och tjänsternas kvalitet. Vidare bör kvaliteten på fjärrvärmen anges, som exempelvis trycket och temperaturen på den fjärrvärme som levereras.

I fjärrkylelagen finns det inga bestämmelser om innehållet i ett avtal. Det bör därför införas krav på innehållet som i huvudsak motsvarar den reglering som föreslås för avtal om fjärrvärme.

Energiföretagen Sverige och Sveriges Kommuner och Regioner påpekar att det princip inte finns konsumenter av fjärrkyla och att det därför inte bör krävas att fjärrkyleföretag ska informera om konsumenträttigheter i fjärrkyleavtal. Även om så är fallet för närvarande så kan fjärrkylemarknaden ändras och fler konsumenter börjar använda fjärrkyla. Det bör därför införas krav även i förhållande till fjärrkyleföretag. För de fjärrkyleföretag som inte har några konsumenter får kraven ingen påverkan och är därför inte betungande.

Vidare bör det införas en definition av avtal om fjärrkyla som anger att avtal om fjärrkyla är avtal om distribution i rörledning av kallvatten eller en annan bärare av värmeenergi för avkylning och om försäljning av den distribuerade kylan. Det bör också införas en definition av konsument av fjärrkyla som anger att en konsument är en fjärrkylekund som är en fysisk person och som använder fjärrkyla i huvudsak utanför näringsverksamhet.

För att regleringen av fjärrkyla ska överensstämma med den för fjärrvärme bör det därutöver införas krav på att priset för fjärrkylan och 74 hur det bestäms ska anges i avtalet. Det innebär att avtalet ska innehålla

uppgifter om vad som har betydelse för priset för fjärrkyla. Olika komponenter i en priskonstruktion ska alltså redovisas. Av redovisningen ska det framgå vilken betydelse varje sådan komponent har för priset på fjärrkylan. Kravet innebär också att avtalet ska innehålla uppgifter om hur priset för fjärrkyla fördelar sig mellan det pris som kunden betalar som en fast engångsavgift för anslutningen och det pris som kunden sedan betalar för fjärrkyla under avtalets löptid.

Om avtalet om fjärrkyla innebär att fjärrkylekunden ska betala en s.k. serviceavgift för att fjärrkyleföretaget ska ta hand om underhållet av de installationer som krävs för avkylning genom fjärrkyla, är avgiften en del av priset för fjärrkyla och ska alltså anges i avtalet.

Därutöver bör villkor för fakturering och avtalets löptid anges i avtalet. Villkor för fakturering är exempelvis det faktureringsintervall som har överenskommits och fjärrkyleföretagets sätt att räkna fram uppgifterna i fakturan.

6.1.3¶Information om avtalsvillkor ska lämnas innan ett avtal om fjärrvärme eller fjärrkyla ingås

Regeringens förslag

Innan ett avtal ingås ska kunderna informeras om avtalsvillkoren och få en sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren, även i de fall avtalet ingås genom en mellanman.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om vilka delar av avtalets innehåll som ska finnas med i sammanfattningen och hur den ska lämnas.

Användare av fjärrvärme som inte har ett direkt avtal med energileverantören ska på begäran få den information om pris, tariffer och standardvillkor som fastighetsägaren har tillgång till. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om lämnande av sådan information.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. I promemorian föreslås det att sammanfattningen av de viktigaste avtalsvillkoren ska lämnas efter att avtalet har ingåtts. Vidare föreslås det i promemorian att fastighetsägare ska vara skyldiga att lämna information om pris, tariffer och standardvillkor oavsett om fastighetsägaren har fått informationen från fjärrvärmeföretaget eller inte. I promemorian föreslås det inte att fjärrvärme- och fjärrkyleföretagen ska ansvara för att en eventuell mellanman lämnar sammanfattningen av de viktigaste avtalsvillkoren till kunden.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. E.ON Sverige AB ifrågasätter att fjärrvärmeföretagen ska ansvara för att en mellanman ger kunderna information om avtalsvillkor.

Fastighetsägarna Sverige och Riksbyggen avstyrker förslaget att fastighetsägare ska vara skyldiga att lämna information om pris, tariffer och standardvillkor till lägenhetsinnehavare som använder fjärrvärme.

Skälen för regeringens förslag

Information om avtalsvillkor ska enligt energieffektivitetsdirektivet lämnas innan ett avtal ingås eller bekräftas, även om avtalet ingås genom en mellanman (artikel 21.2 andra stycket). Krav på sådant informationslämnande bör därför införas för avtal om fjärrvärme och fjärrkyla.

Slutkunder och slutanvändare av fjärrvärme, fjärrkyla och tappvarmvatten för hushållsbruk ska få en sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren på ett enkelt och lättillgängligt språk (artikel 21.2 tredje stycket i energieffektivitetsdirektivet).

Slutanvändare som inte har ingått avtalet direkt med en leverantör, vilket är fallet för vissa slutanvändare av fjärrvärme, ska i stället på begäran få informationen utan extra kostnad (artikel 21.2 femte stycket). Den information som avses bör vara priser, tariffer och standardvillkor. Det överensstämmer med de uppgifter som slutkunder ska få när ett avtal ingåtts (artikel 21.2 fjärde stycket). Vidare ska slutanvändare på begäran få tillgång till allmänna villkor (artikel 21.6). Allmänna villkor bör i detta sammanhang vara detsamma som standardvillkor.

Slutkunder av fjärrvärme och fjärrkyla bör alltså få en sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren. Sammanfattningen bör, i likhet med avtalsvillkoren, lämnas innan avtalet ingås. Vad sammanfattningen till slutkunder ska innehålla och hur den ska lämnas bör regleras på lägre normnivå än lag eftersom det är fråga om detaljerade föreskrifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela ytterligare föreskrifter om detta.

Fjärrvärme- och fjärrkyleföretaget ansvarar för att information om avtalsvillkor lämnas, även om avtalet ingås genom en mellanman (artikel 21.2. andra stycket). I de fall fjärrvärme- och fjärrkyleföretagen anlitar en mellanman bör företagen också ansvara för att mellanmannen lämnar en sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren till kunden. Med mellanman avses en tredje part som uppträder som ombud eller på något annat sätt förmedlar avtalet från fjärrvärme- eller fjärrkyleföretaget till slutkunden. E.ON Sverige AB menar att företagen bara ska vara skyldiga att lämna avtalsvillkoren till mellanmannen och inte ansvara för mellanmannens agerande. Regeringen anser dock att fjärrvärme- och fjärrkyleföretag bör ansvara för att avtalsvillkoren lämnas till kunderna, oavsett om de väljer att ta hjälp av en mellanman eller inte.

Det bör också införas krav på information till slutanvändare som använder fjärrvärme. Eftersom lägenhetsinnehavare inte har något avtalsförhållande med ett fjärrvärmeföretag bör fastighetsägaren ansvara för att förmedla informationen. Som Fastighetsägarna Sverige påpekar har fastighetsägarna inte kontroll över att de får den aktuella informationen från fjärrvärmeföretagen. Regeringen anser därför att fastighetsägaren bara ska vara skyldig att förmedla den information om priser, tariffer och standardvillkor som den har fått från fjärrvärmeföretaget. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om lämnande av informationen.

6.1.4¶Slutkunder ska få en kopia av avtalet och information om priser, tariffer och villkor

Regeringens förslag

Fjärrvärme- och fjärrkylekunder ska få en kopia av avtalet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om att fjärrvärmeföretag och fjärrkyleföretag ska vara skyldiga att lämna information som är till nytta för kunderna och allmänheten.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag

Fjärrvärme- och fjärrkyleföretag ska enligt energieffektivitetsdirektivet tillhandahålla slutkunderna en kopia av avtalet och tydlig och transparent information om tillämpliga priser, tariffer och standardvillkor för tillgång till och utnyttjande av tjänsterna (artikel 21.2 fjärde stycket).

Hur informationen ska lämnas till slutkunderna anges inte. Eftersom informationskraven är detaljerade bör de regleras på lägre normnivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om vilken information, som ska vara till nytta för kunderna och allmänheten, som fjärrvärme- och fjärrkyleföretag ska vara skyldiga att lämna på sina webbplatser eller på något annat sätt.

Av fjärrvärmelagen framgår det att fjärrvärmeföretag ska se till att uppgifter om fjärrvärmeföretagets priser för fjärrvärme och för en anslutning till fjärrvärmeverksamheten samt om hur ett pris bestäms finns enkelt tillgängliga för fjärrvärmekunder och allmänhet (5 §). Fjärrvärmeföretag ska också se till att information om energiprestanda och andelen förnybar energi i företagets fjärrvärmesystem på ett enkelt sätt finns tillgänglig för var och en och ge information om oberoende användarrådgivning där fjärrvärmekunderna och allmänheten kan få råd om tillgängliga energieffektiviseringsåtgärder och jämförelseprofiler (5 a och 5 b §§). Kravet på information om energiprestanda och andelen förnybar energi finns också i fjärrkylelagen (3 §). Eftersom kraven är detaljerade bör de föreslagna bemyndigandena utformas så att kraven i stället kan regleras i föreskrifter på lägre nivå än lag.

I prisinformationslagen (2004:347) finns det bestämmelser om vilken prisinformation som ska lämnas av näringsidkare som erbjuder varor och tjänster till konsumenter. Om det finns särskilda bestämmelser om prisinformation till konsumenter i lag eller annan författning så ska de bestämmelserna gälla i stället för bestämmelserna i prisinformationslagen (5 §). Kraven i prisinformationslagen gäller alltså om frågan inte har reglerats i fjärrvärme- eller fjärrkylelagen.

6.1.5¶Slutkunder och slutanvändare ska få information om ändrade avtalsvillkor

Regeringens förslag

Fjärrvärme- och fjärrkylekunder ska i förväg informeras om ändringar av pris och andra avtalsvillkor och om skälen och villkoren för ändringarna. Fjärrkylekunder ska få informationen senast två veckor före ändringen. Om fjärrkylekunden är en konsument, ska fjärrkyleföretaget i stället informera fjärrkylekunden senast en månad före ändringen.

Fastighetsägaren ska snarast möjligt vidarebefordra information om nya avtalsvillkor till användare av fjärrvärme som inte har något direkt avtal med fjärrvärmeföretaget.

Regeringens bedömning

Kravet på att fjärrvärmekunder ska informeras om en ändring av avtalsvillkoren senast två månader före den dag då de ändrade villkoren ska börja gälla bör inte ändras.

Promemorians förslag och bedömning

Förslagen och bedömningen i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag och bedömning. I promemorian föreslås att fastighetsägare ska informera användare av fjärrvärme som inte har något direkt avtal med ett fjärrvärmeföretag om ändrade avtalsvillkor, oavsett om fastighetsägaren har tagit del av dessa eller inte.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Fastighetsägarna Sverige avstyrker förslaget att fastighetsägare ska vara skyldiga att lämna information om nya avtalsvillkor till användare av fjärrvärme oavsett om fastighetsägaren har fått del av de nya villkoren. Göteborgs Energi AB och Energiföretagen Sverige menar att kravet om information till fjärrkylekunder som är konsumenter inte bör införas eftersom det inte finns några sådana konsumenter. Energimarknadsinspektionen anser att myndigheten bör få möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om vilken information fjärrvärmeföretags underrättelser om villkorsändring ska innehålla och hur informationen ska tillhandahållas.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Information om ändrade avtalsvillkor ska enligt energieffektivitetsdirektivet lämnas till slutkunden i god tid (artikel 21.3). Om ändringen avser leveranspriset ska informationen lämnas på ett transparent och begripligt sätt och slutkunden ska särskilt informeras om skälen och villkoren för ändringen. Hur lång tid som ska ha förflutit från underrättelsen till dess att de nya villkoren får börja tillämpas skiljer sig åt

beroende på om kunden är en konsument eller inte. En månad ska ha förflutit om kunden är en konsument, medan två veckor gäller för övriga kunder.

I fjärrvärmelagen finns det en reglering som motsvarar direktivets krav (18 §). Det ska dock ha gått två månader från det att ett meddelande har skickats innan nya avtalsvillkor får tillämpas. Kravet gäller oavsett om kunden är en konsument eller inte. Gränsen på två månader är väl inarbetad och det saknas skäl att ändra den. Även om direktivet medger en kortare tid för att meddela kunden bör därför kravet på två månader behållas. Eftersom kravet i fjärrvärmelagen om vad ett meddelande om ändrade avtalsvillkor ska innehålla delvis är en civilrättslig reglering, är det inte möjligt att införa ett sådant bemyndigande som Energimarknadsinspektionen föreslår.

I fråga om fjärrkyla saknas det bestämmelser som genomför direktivet i denna del. Göteborgs Energi AB och Energiföretagen Sverige påtalar att det inte finns fjärrkylekunder som är konsumenter och att informationskravet gentemot den gruppen inte bör införas. Även om så är fallet för närvarande så kan fjärrkylemarknaden ändras och fler konsumenter börjar använda fjärrkyla. Det bör därför införas krav även i förhållande till fjärrkyleföretag. För de fjärrkyleföretag som inte har några konsumenter får kraven ingen påverkan och är därför inte betungande. Krav som motsvarar kraven i direktivet bör därför införas.

Enligt direktivet ska slutkunder utan dröjsmål informera slutanvändare om de nya villkoren (artikel 21.3 sista meningen). Det bör därför införas ett krav på att fastighetsägaren ska informera lägenhetsinnehavare som är slutanvändare av fjärrvärme om nya villkor. Som Fastighetsägarna Sverige påtalar bör fastighetsägarna bara vara skyldiga att informera lägenhetsinnehavarna om sådana ändrade avtalsvillkor som de har fått från fjärrvärmeföretaget.

6.1.6¶Slutkunder av fjärrvärme och fjärrkyla ska erbjudas ett brett val av betalningssätt

Regeringens förslag

Fjärrvärme- och fjärrkyleföretag ska erbjuda flera betalningssätt och ska inte få missgynna fjärrvärme- eller fjärrkylekunden på grund av det betalningssätt som kunden har valt. Avgifter för betalningssätt eller system för förskottsbetalning ska inte få överstiga betalningsmottagarens kostnader för användningen av betalningssättet eller systemet.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag

Leverantörerna ska enligt energieffektivitetsdirektivet erbjuda slutkunder ett brett val av betalningssätt som inte får medföra oskälig diskriminering mellan kunder (artikel 21.4). Alla skillnader i avgifter som kan hänföras till betalningssätt eller system för förskottsbetalning ska vara objektiva, icke-diskriminerande och proportionella och får inte överstiga betalningsmottagarens direkta kostnader för användningen av ett visst betalningssätt eller system för förskottsbetalning. Att en kund inte får missgynnas på grund av det betalningssätt denne valt innebär också att ett visst val av betalningssätt inte får medföra att kunden får mindre förmånliga avtalsvillkor eller någon annan form av diskriminerande behandling.

Det anges särskilt i direktivet att hushållskunder som har tillgång till system för förskottsbetalning inte ska missgynnas på grund av dessa system (artikel 21.5).

Krav som motsvarar kraven i direktivet bör därför införas. Vilka betalningssätt som ska erbjudas bör bedömas med hänsyn till gängse praxis på fjärrvärme- respektive fjärrkylemarknaden.

6.1.7¶Information till slutkunder med funktionsnedsättning

Regeringens förslag

Konsumenter med funktionsnedsättning ska få all relevant information om avtal om fjärrvärme och fjärrkyla i tillgängliga format. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om den information som dessa konsumenter ska få tillgång till.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. I promemorian föreslås att informationsskyldigheten ska gälla även i förhållande till fjärrvärme- och fjärrkylekunder som inte är konsumenter.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Energiföretagen Sverige, Fortum Sverige AB och Sveriges Kommuner och Regioner anser att informationskravet till kunder med funktionsnedsättning bör begränsas till konsumenter av fjärrvärme.

Skälen för regeringens förslag

Slutkunder med funktionsnedsättning ska få all relevant information om sina avtal med leverantören i tillgängliga format (artikel 21.6 sista meningen i energieffektivitetsdirektivet). Tillgängliga format kan t.ex. handla om att slutkunden ska kunna ta del av information som kan uppfattas med mer än ett sinne och att informationen ska presenteras på ett begripligt sätt och i ett typsnitt med lämplig storlek och form.

Slutkunder med funktionsnedsättning bör alltså få all relevant information om sina avtal om fjärrvärme och fjärrkyla i tillgängliga format. Regeringen delar Energiföretagen Sveriges, Fortum Sverige AB:s och Sveriges Kommuner och Regioners ståndpunkt att kravet bör begränsas till de slutkunder som är konsumenter, eftersom ett företag eller en annan juridisk person inte kan anses ha en funktionsnedsättning. Till skillnad mot vad remissinstanserna anser bör dock kravet även omfatta konsumenter av fjärrkyla för att säkerställa att direktivets krav uppfylls även för dessa. För de fjärrkyleföretag som inte har några konsumenter får kraven ingen påverkan och är därför inte betungande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela ytterligare föreskrifter om tillgängliggörande av information till fjärrvärme- och fjärrkylekunder med funktionsnedsättning som är konsumenter.

6.1.8¶Hantering av klagomål från slutkunder av fjärrvärme och fjärrkyla

Regeringens förslag

Fjärrvärme- och fjärrkylekunder ska ha rätt till en snabb, enkel och rättvis hantering av klagomål. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om klagomålshanteringen.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer delvis överens med regeringens. I promemorian föreslås det att även lägenhetsinnehavare som använder fjärrvärme, men som inte har ett direkt avtal med fjärrvärmeföretaget, ska ha rätt till en snabb, enkel och rättvis hantering av klagomål.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Flera remissinstanser, däribland Energiföretagen Sverige, Fortum Sverige AB, E.ON Sverige AB, Stockholm Exergi AB och Göteborgs Energi AB, avstyrker dock förslaget att lägenhetsinnehavare vars lägenheter försörjs med fjärrvärme, utan att de har ett direkt avtal med fjärrvärmeföretaget, ska ha rätt till en snabb, enkel och rättvis hantering av klagomål. De remissinstanserna lyfter att fjärrvärmeföretagen inte har något avtalsförhållande med lägenhetsinnehavarna och det därför är oklart vilka rättsliga förpliktelser fjärrvärmeföretagen har mot lägenhetsinnehavarna och vad klagomålshanteringen ska syfta till. Fastighetsägarna Sverige och Riksbyggen invänder mot att systemet med medling enligt fjärrvärmelagen lyfts fram som ett fungerande sätt att hantera klagomål på. E.ON Sverige AB tycker att det är olämpligt att införa regler om klagomålshantering innan förslagen i regeringsuppdraget om förstärkt kundskydd på fjärrvärmemarknaden har tagits om hand.

Skälen för regeringens förslag

Leverantörer ska enligt energieffektivitetsdirektivet ha rutiner för att kunna hantera klagomål från slutkunder och slutanvändare på ett snabbt, enkelt och rättvist sätt (artikel 21.7).

I fjärrvärmelagen regleras en verksamhet med medling som bedrivs av Fjärrvärmenämnden. Som Fastighetsägarna Sverige och Riksbyggen påpekar finns det kritik mot verksamheten och regeringen har beslutat om uppdrag för att utveckla verksamheten. Vidare omfattar den medling som Fjärrvärmenämnden bedriver bara vissa typer av klagomål. Det bör därför införas ett krav på att fjärrvärmekunder ska ha rätt till en snabb, enkel och rättvis hantering av klagomål. Även fjärrkylekunder bör ha en sådan rätt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela ytterligare föreskrifter om klagomålshanteringen.

Som E.ON Sverige AB lyfter har Energimarknadsinspektionen i en rapport lämnat förslag om förstärkt kundskydd på fjärrvärmemarknaden. De förslagen tar dock främst sikte på medling och inte på klagomålshantering i övrigt. Det finns därför inte skäl att invänta ett eventuellt genomförande av de förslagen innan det nu aktuella kravet på klagomålshantering införs.

I direktivet anges att även slutanvändare ska ha rätt till en snabb, enkel och rättvis hantering av klagomål. I Sverige skulle det innebära att fjärrvärmeföretag ska hantera klagomål från lägenhetsinnehavare som inte har ingått ett avtal med dem, utan som i stället har ingått ett avtal om uppvärmning med fastighetsägaren. Det skulle innebära att fjärrvärmeföretag ska hantera klagomål från användare av fjärrvärme som de inte har något avtalsförhållande med, vilket inte kan vara syftet med kravet i energieffektivitetsdirektivet. Som bl.a. Energiföretagen Sverige, E.ON Sverige AB och Göteborgs Energi AB påpekar är det inte lämpligt att införa ett sådant krav. Lägenhetsinnehavare som försörjs med fjärrvärme och som är missnöjda gällande uppvärmningen får kontakta fastighetsägaren, som i sin tur kan rikta klagomål mot fjärrvärmeföretaget.

6.1.9¶Information till slutkunder av fjärrvärme och fjärrkyla vid avbrytande av distribution

Regeringens förslag

Vid avbrytande av distribution av fjärrvärme eller fjärrkyla ska fjärrvärme- och fjärrkylekunderna senast en månad före bortkopplingen få information om vad de kan göra för att undvika att distributionen avbryts. Informationen ska ges utan extra kostnad för kunderna.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag

Vid en planerad bortkoppling ska enligt energieffektivitetsdirektivet berörda slutkunder utan extra kostnad få information om alternativa åtgärder senast en månad före den planerade bortkopplingen (artikel 21.9).

Information om vad kunden kan göra för att undvika att distributionen avbryts kan exempelvis avse betalningsplaner, råd om skuldhantering, anstånd med bortkoppling, system för förskottsbetalning, energikartläggning och energirådgivningstjänster.

I fjärrvärmelagen finns bestämmelser om avbrytande av distribution av fjärrvärme till en konsument (27–30 §§). Det finns dock inget krav på att konsumenten ska få information om vad denne kan göra för att undvika att distributionen avbryts senast en månad före den planerade bortkopplingen. Ett sådant krav bör införas. Kravet bör gälla även i fråga om andra slutkunder än konsumenter och slutkunder av fjärrkyla.

6.2¶Effektiva fjärrvärme- och fjärrkylesystem

Regeringens förslag

Ett fjärrvärme- eller fjärrkyleföretag vars fjärrvärme- eller fjärrkylesystem inte är effektivt ska senast ett år efter det att systemet inte uppfyllde kraven för att vara effektivt lämna in en plan till tillsynsmyndigheten för hur fjärrvärme- eller fjärrkylesystemet kan bli effektivt. Därefter ska en plan lämnas in vart femte år så länge som systemet inte är effektivt. Planen ska godkännas av tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndighetens beslut i fråga om godkännande av en plan ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad som är ett effektivt fjärrvärme- och fjärrkylesystem, om innehållet i planen och om undantag från kravet att upprätta en plan.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. I promemorian föreslås inte att tillsynsmyndighetens beslut i fråga om godkännande av en plan för hur ett fjärrvärme- eller fjärrkylesystem ska bli effektivt ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Remissinstanserna

Remissutfallet är blandat. Energiföretagen Sverige, Fortum Sverige AB och Stockholm Exergi AB ifrågasätter behovet av att reglera effektiva fjärrvärme- och fjärrkylesystem, eftersom samtliga system i dag är effektiva och det inte kommer att bli aktuellt för något företag att ta fram en plan förrän 2045. Även Göteborgs Energi AB och Göteborgs kommun är kritiska till att kraven införs och menar att det är först 2050 som det kommer bli aktuellt för något företag att ta fram en plan. Om kraven införs tycker Energiföretagen Sverige, Fortum Sverige AB och Helsingborgs

kommun att den alternativa metoden bör tillämpas för att främja användning av s.k. CCS-teknik. Vissa remissinstanser har synpunkter på den närmare utformningen av kraven.

Skälen för regeringens förslag

Effektiva fjärrvärme- och fjärrkylesystem

I energieffektivitetsdirektivet införs strängare krav på vad som utgör ett effektivt fjärrvärme- och fjärrkylesystem (artikel 26.1–26.3). Fjärrvärmeoch fjärrkyleföretag vars fjärrvärme- och fjärrkylesystem inte uppfyller kraven för att vara effektiva ska upprätta planer i syfte att uppnå kraven. Syftet med de hårdare kraven är att säkerställa en effektivare användning av primärenergi och öka andelen förnybar energi inom värme- och kylförsörjning.

För att ett fjärrvärme- eller fjärrkylesystem ska vara effektivt ska det fram till och med den 31 december 2027 årligen använda minst 50 procent förnybar energi, 50 procent spillvärme, 75 procent kraftvärmeproducerad värme eller 50 procent av en kombination av sådan energi och värme. Kraven skärps sedan successivt med specifika krav för 2028, 2035, 2040, 2045 och 2050. År 2050 ska systemet enbart använda förnybar energi, spillvärme eller en kombination av förnybar energi och spillvärme för att vara effektivt.

Majoriteten av fjärrvärme- och fjärrkylesystemen i Sverige är effektiva Fjärrvärmeproduktionen i Sverige använder främst energi från förnybara energikällor. Enligt den beräkningsmetod som regleras i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (förnybartdirektivet) uppgick andelen förnybar energi i fjärrvärmeproduktionen 2020 till 72 procent och åren 2021 och 2022 till 81 procent. Prognosen är att andelen förnybar energi 2030 kommer att uppgå till 80 procent och 2040 till 82 procent.

Fram till den 31 december 2027 ska ett fjärrvärmesystem använda minst 50 procent förnybar energi för att vara effektivt. Den successiva upptrappningen innebär att andelen måste uppgå till 75 procent den 31 december 2049. Därefter ska fjärrvärmesystemen endast använda förnybar energi, spillvärme eller en kombination av förnybar energi och spillvärme.

Eftersom Sverige har så pass hög andel förnybar energi, spillvärme och kraftvärme i fjärrvärmesystemen, uppfyller majoriteten av fjärrvärmesystemen redan i dag kraven som gäller fram till utgången av 2049. Som Energiföretagen Sverige, Göteborgs Energi AB, Göteborgs kommun och Stockholm Exergi AB påpekar kommer därför kraven att få begränsad betydelse i Sverige. Detta är dock inte ett skäl för att inte införa kraven.

Även inom fjärrkyleproduktionen i Sverige används främst energi från förnybara energikällor. För att framställa fjärrkyla används el, frikyla, fjärrvärme eller spillvärme. Enligt förnybartdirektivets beräkningsmetod för andelen förnybar energi i energisystemet består elen i Sverige till 76 procent av förnybar el. Frikyla utgörs av 100 procent förnybar energi och andelen av fjärrvärmen och spillvärmen som är förnybar uppgår till

81 procent. Eftersom den energi som används för att framställa fjärrkyla består av mer än 75 procent förnybar energi, bedöms även majoriteten av Sveriges fjärrkylesystem redan uppfylla de krav som gäller fram till utgången av 2049.

Medlemsstaterna får som alternativ tillämpa en metod som definierar ett effektivt fjärrvärme- eller fjärrkylesystem baserat på mängden växthusgasutsläpp från systemet per enhet värme eller kyla som levereras till kunderna. Medlemsstaterna får välja att tillämpa den alternativa metoden under en eller flera perioder. Om medlemsstaten väljer att göra det, ska det rapporteras till kommissionen senast sex månader före den relevanta periodens början.

Även om användningen av fossila bränslen i fjärrvärme- och fjärrkylesystemen är begränsad i Sverige är det av stor vikt att den användning av fossila bränslen som finns fasas ut så snart som möjligt. Vid en jämförelse av metoderna är huvudmetoden mest i linje med Sveriges ståndpunkt om utfasningen av fossila bränslen. Även med beaktande av vad bl.a. Energiföretagen Sverige och Helsingborgs kommun framför om att den alternativa metoden främjar teknik för avskiljning och lagring av koldioxid, s.k. CCS-teknik, anser därför regeringen att Sverige bör tillämpa huvudmetoden. Det utesluter dock inte en utvärdering av vilken av metoderna som Sverige ska tillämpa inför kommande perioder.

Kraven för att fjärrvärme- och fjärrkylesystem ska vara effektiva ändras med regelbundna intervall. Det är därför lämpligt att det i föreskrifter på lägre normnivå än lag anges vad som är ett effektivt fjärrvärme- eller fjärrkylesystem. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om kraven. Remissinstansernas synpunkter på kraven för vad som är ett effektivt fjärrvärme- och fjärrkylesystem kan beaktas i det fortsatta arbetet med bestämmelser på förordningsnivå.

Krav på fjärrvärme- och fjärrkyleföretag att ta fram planer för effektiva

fjärrvärme- och fjärrkylesystem

Ett fjärrvärme- eller fjärrkyleföretag vars fjärrvärme- eller fjärrkylesystem inte uppfyller kriterierna för att klassas som effektivt ska enligt energieffektivitetsdirektivet upprätta en plan med åtgärder för hur systemet ska bli effektivt (artikel 26.5). Ett sådant krav bör därför införas för fjärrvärme- och fjärrkyleföretag.

Kravet i direktivet gäller endast fjärrvärme- och fjärrkylesystem där den totala utgående värmen och kylan överstiger 5 megawatt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om undantag från kravet på att upprätta en plan.

Planen bör lämnas in till tillsynsmyndigheten för godkännande senast ett år från det att systemet inte uppfyllde kraven för att vara effektivt. Därefter bör planen ges in vart femte år så länge som systemet inte är effektivt (jfr artikel 26.5).

Det finns inget krav i direktivet på att åtgärderna i planen ska genomföras. För att planen ska godkännas av tillsynsmyndigheten bör det därmed endast krävas att företaget har genomfört en kartläggning av hur kraven på ett effektivt system kan nås.

Det grundläggande kravet på att ta fram en plan som ska godkännas av tillsynsmyndigheten bör regleras i fjärrvärmelagen och fjärrkylelagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör ges möjlighet att meddela föreskrifter om innehållet i planen.

Ett beslut av tillsynsmyndigheten i fråga om godkännande av en plan för hur ett fjärrvärme- eller fjärrkylesystem ska bli effektivt bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

7¶Fossilfria energikällor

Regeringens förslag

Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd, som inte är av försumbar betydelse, ska i första hand använda fossilfria energikällor.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Energiföretagen Sverige AB och Stockholm Exergi AB tillstyrker förslaget och tycker att det är positivt att kravet överensstämmer med det energipolitiska målet om fossilfri elproduktion. Naturvårdsverket och Sveriges Kommuner och Regioner anser att förslaget bör analyseras ytterligare. Malmö kommun, Gällivare kommun, Solna kommun och Stockholms kommun avstyrker förslaget och anser att förnybara energikällor även fortsättningsvis ska väljas i första hand.

Skälen för regeringens förslag

Det övergripande målet för svensk energipolitik är att skapa villkor för en effektiv och hållbar energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt att underlätta omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle (prop. 2017/18:228, bet. 2017/18:NU22, rskr. 2017/18:411). För elproduktionens sammansättning är målet att den 2040 ska bestå av 100 procent fossilfri elproduktion (prop. 2022/23:99, bet. 2022/23:FiU21, rskr. 2022/23:254).

Tidigare var målet att elproduktionens sammansättning skulle bestå av 100 procent förnybar elproduktion. Med förnybara energikällor avses exempelvis vattenkraft och vindkraft. Målet ändrades för att möta det kraftigt ökade elbehovet som Sverige står inför till följd av den pågående och kommande elektrifieringen av bl.a. industrier och transporter. För att samhällets ökade behov av el ska kunna tillgodoses krävs en omfattande utbyggnad av både elproduktionskapacitet och elnät. Alla fossilfria energikällor är nödvändiga för att möjliggöra samhällets omställning till klimat- 86 neutralitet och för att säkerställa att Sverige kan nå sina klimatmål. Genom

att målet nu är fossilfri elproduktion i stället för förnybar elproduktion förtydligas vikten av teknikneutralitet.

Alla som bedriver verksamheter och vidtar åtgärder, som inte är av försumbar betydelse, måste hushålla med råvaror och energi och utnyttja möjligheterna att minska mängden avfall, minska mängden skadliga ämnen i material och produkter, minska de negativa effekterna av avfall och återvinna avfall (2 kap. 5 § miljöbalken). Dessa krav ger uttryck för de så kallade hushållnings- och kretsloppsprinciperna och för den s.k. avfallshierarkin (se prop. 2015/16:166). Det anges vidare att förnybara energikällor ska väljas i första hand.

Sveriges nationella mål är numera att elproduktionen ska vara 100 procent fossilfri 2040. Detta inkluderar kärnkraft. Ny kärnkraft behövs för att tillgodose framtidens elbehov – inte minst på grund av den gröna omställningen – och för att öka leveranssäkerheten i elsystemet. Den behövs även för att vi ska nå klimatmålen. Kraven i miljöbalken bör spegla detta behov och överensstämma med det nationella målet om fossilfri elproduktion. Regeringen delar inte Naturvårdsverkets och Sveriges Kommuner och Regioners uppfattning att frågan behöver utredas vidare. Det bör alltså anges att fossilfria energikällor bör väljas i första hand.

8¶Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag

Den nya lagen och de föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2027.

Den upphävda lagen om energikartläggning i stora företag ska fortsätta att gälla för energikartläggningar som har påbörjats innan den nya lagen trätt i kraft. En energikartläggning som gjorts enligt den upphävda lagen ska anses vara en energikartläggning även enligt den nya lagen. En energikartläggning som har omfattat en koncern ska anses vara gjord i alla bolag i den koncernen.

Ändringarna i kostnads-nyttoanalyslagen ska inte tillämpas i sådana mål och ärenden enligt miljöbalken och förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd som inletts före lagens ikraftträdande.

Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla i fråga om vilka uppgifter ett avtal om fjärrvärme respektive fjärrkyla ska innehålla, om avtalet ingåtts före ikraftträdandet och avtalsvillkoren inte har ändrats efter ikraftträdandet.

Promemorians förslag

Förslaget i promemorian stämmer delvis överens med regeringens. I promemorian föreslås att ändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2026. Det föreslås vidare att den upphävda lagen om energikartläggning i stora företag ska fortsätta att gälla också för energikartläggningar som skulle ha påbörjats innan upphävandet. Slutligen föreslås i promemorian att äldre 87

bestämmelser ska gälla för vilka uppgifter avtal om fjärrvärme och fjärrkyla ska innehålla om avtalet ingåtts före ikraftträdandet, oavsett om avtalsvillkoren ändrats därefter.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige och Sveriges Kommuner och Regioner ser en risk att det inte kommer att finnas tillräckligt många revisorer av energiledningssystem och certifierade experter för att täcka behovet. Även Göteborgs Energi AB, Göteborgs kommun och Stockholm Exergi AB ser en sådan risk och önskar att de nya reglerna om energikartläggning införs över en längre tidsperiod. Svenskt Näringsliv betonar att företag måste ges tillräcklig tid att implementera de nya kraven. Statens energimyndighet anser att den upphävda lagen endast ska gälla för energikartläggningar som har påbörjats innan ikraftträdandet. Energimarknadsinspektionen invänder mot förslaget att äldre bestämmelser i fjärrvärmelagen ska gälla för redan ingångna avtal eftersom fjärrvärmekunder med tillsvidareavtal riskerar att gå miste om de nya avtalsenliga rättigheterna. Energiföretagen Sverige påtalar att allmänna avtalsvillkor för fjärrvärme kommer att behöva revideras till följd av de föreslagna ändringarna, vilket inte kommer att hinna slutföras till den 1 juli 2026.

Skälen för regeringens förslag

Ikraftträdande för samtliga förslag

Energieffektivitetsdirektivet skulle ha varit genomfört i svensk rätt den 11 oktober 2025 (artikel 36.1). De bestämmelser som genomför direktivet bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Det bedöms tidigast kunna ske den 1 januari 2027. Med hänsyn till Sveriges skyldighet att genomföra EU-lagstiftning inom föreskriven tid är det inte möjligt att som några remissinstanser tar upp ytterligare skjuta på ikraftträdandet eller med ett successivt ikraftträdande. I avsnitt 4.4 och 4.8 föreslås dock tidsfrister för företag som måste göra energikartläggningar eller införa energiledningssystem. Den nya lagen och lagändringarna bör därför träda i kraft den 1 januari 2027.

Lagen om ändring i fjärrvärmelagen och lagen om ändring i fjärrkylelagen

I avsnitt 5.2 föreslås det nya bestämmelser om vilka uppgifter avtal om fjärrvärme och fjärrkyla ska innehålla. Dessa förslag kommer att påverka utformningen av avtalen. Det är därför rimligt att äldre föreskrifter fortfarande gäller för innehållet i redan ingångna avtal, inte minst för att begränsa fjärrvärme- och fjärrkyleföretagens administration. Som Energimarknadsinspektionen påpekar löper många fjärrvärmeavtal för konsumenter tills vidare och det finns därför en risk att denna grupp kommer att gå miste om de avtalsenliga rättigheterna. Regeringen anser därför att de nya reglerna ska gälla för redan ingångna avtal om fjärrvärme och fjärrkyla, om avtalsvillkoren ändras efter ikraftträdandet.

Lagen om energiledningssystem och energikartläggningar i företag I Sverige genomförs ofta energikartläggningar etappvis över en fyraårsperiod. Ett företag som har påbörjat en energikartläggning innan den 1 juli 2026 bör fortsätta följa bestämmelserna i lagen om energikartläggning i stora företag till dess att den kartläggningen är avslutad. Den lagen bör också tillämpas på eventuella efterföljande mål och ärenden som hänför sig till de kartläggningarna. Det innebär att tillsynsmyndigheten i tillsynsärenden som rör en energikartläggning som påbörjas före den 1 juli 2026 bör tillämpa lagen om energikartläggning i stora företag.

Till skillnad från vad som föreslås i promemorian är det dock inte nödvändigt att lagen också gäller för kartläggningar som skulle ha påbörjats innan ikraftträdandet. Om företaget har så hög energianvändning att det omfattas av den nya lagen om energiledningssystem och energikartläggningar i företag, ska nästa kartläggning som företaget påbörjar närmast efter den 1 januari 2027 följa de nya reglerna. Risken bedöms vara liten att ett företag som omfattas av den hittillsvarande lagen, men inte av den nya lagen, i strid med bestämmelserna i den hittillsvarande lagen väljer att inte göra en energikartläggning. I ett sådant fall får det också antas att möjligheterna till energibesparingar inom företaget är begränsade och att mervärdet av att utföra en energikartläggning är litet.

Det är alltså tillräckligt att, som Statens energimyndighet föreslår, införa en övergångsbestämmelse om att lagen om energikartläggning i stora företag fortfarande gäller för energikartläggningar som påbörjats innan den 1 januari 2027.

Ett företag som omfattas av lagen om energikartläggning i stora företag och som också kommer att omfattas av den nya lagen ska fortsätta att göra energikartläggningar minst vart fjärde år från och med dagen för den senast påbörjade energikartläggningen (jfr artikel 11.2 tredje stycket och skäl 80 i energieffektivitetsdirektivet). Det bör anges i en övergångsbestämmelse att en energikartläggning som gjorts enligt lagen om energikartläggning i stora företag ska anses vara en energikartläggning enligt den nya lagen. Det innebär att om ett företag har påbörjat en energikartläggning den 1 juli 2026 ska nästa energikartläggning påbörjas senast den 1 juli 2030. Den nya kartläggningen ska då göras i enlighet med det nya regelverket.

I avsnitt 4.2 föreslås att en juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet och som är skyldig att upprätta en årsredovisning ska anses som företag enligt den nya lagen. Det innebär att ett dotterbolag som har ingått i en koncern som utfört energikartläggningar enligt lagen om energikartläggning i stora företag blir skyldigt att genomföra egna energikartläggningar, om dess genomsnittliga årliga energianvändning överstiger gränsvärdet. I ett sådant fall bör dotterbolaget utgå från den senaste energikartläggning som skett inom koncernen och göra en egen energikartläggning inom fyra år från den. Detta bör framgå av en övergångsbestämmelse.

Kostnads-nyttoanalyslagen

De nya bestämmelserna om kostnads-nyttoanalyser som föreslås i denna lagrådsremiss innebär att vissa anläggningar som inte tidigare behövt genomföra en kostnads-nyttoanalys kommer att omfattas av skyldigheten

att göra en sådan. Reglerna innebär också att anläggningar som tidigare behövt göra kostnads-nyttoanalyser inte längre behöver göra dem.

De nya bestämmelserna om vilka som måste utföra en kostnadsnyttoanalys bör inte försena pågående processer. Därför bör en övergångsbestämmelse införas om att äldre bestämmelser om kostnads-nyttoanalyser fortfarande gäller i mål enligt miljöbalken om tillstånd och i ärenden om anmälningar som gjorts enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. miljöbalken, om ansökan eller anmälan har gjorts före ikraftträdandet.

9¶Konsekvensanalys

9.1¶Övergripande konsekvenser

Statsfinansiella effekter

Förslagen bedöms inte ha någon direkt påverkan på statens budget.

Överensstämmelse med EU-rätten

Förslagen i lagrådsremissen är till övervägande del en följd av energieffektivitetsdirektivet. De förslag som lämnas i syfte att genomföra direktivet bedöms inte gå utöver vad direktivet kräver.

Förslaget om att företag med en genomsnittlig årlig energianvändning de senaste tre åren över 2,78 gigawattimmar ska redovisa uppgifter om energianvändning och effekt av eventuella energibesparingsåtgärder till tillsynsmyndigheten (Statens energimyndighet) bedöms vara befogat på grund av Sveriges skyldighet att uppnå de mål om energibesparing som finns i direktivet. Förslaget är proportionerligt och går inte utöver vad som krävs för att uppnå syftet med det.

De förslag som lämnas om vilka anläggningar som ska utföra kostnadsnyttoanalyser och vad sådana analyser ska innehålla går längre än vad direktivet kräver. Att värmeverk inkluderas och att det ställs krav på att kostnads-nyttoanalysen ska innehålla en bedömning av var anläggningen kan få avsättning för spillvärme bedöms dock vara i linje med direktivets övergripande mål om att främja energieffektivitet. Energiföretagen Sverige ställer sig också positiva till kravet på att inkludera en bedömning av var en anläggning ska byggas eller flyttas i kostnads-nyttoanalysen. Förslagen bidrar också till EU:s mål om högeffektiv kraftvärme och främjar elproduktion. Förslagen bedöms vara nödvändiga och proportionerliga.

Förslaget att alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd i första hand ska använda fossilfria energikällor, i stället för förnybara sådana, bedöms inte påverka de krav som ställs på Sverige om produktion av bränslen, el, kyla och värme från förnybara energikällor i förnybartdirektivet.

Förslagen behöver inte anmälas enligt Europaparlamentets och rådets 90 direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informations-

förfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden, eftersom de till största del utgör ett strikt genomförande av EU-rätten. De förslag som går utöver EU-rätten bedöms inte utgöra tekniska föreskrifter eller anmälningspliktiga krav på tjänster.

Bidrag till energipolitiska mål och påverkan på miljön och klimatet

En effektiv energianvändning i termer av god hushållning av energiresurser, utjämning av effekttoppar samt ökad förmåga för efterfrågeflexibilitet och energilagring bidrar till stärkt motståndskraft, konkurrenskraftiga energipriser och ett resurseffektivt energisystem samt samhällets elektrifiering. Syftet med förslagen och de bakomliggande direktivkraven är att bidra till effektivare energianvändning inom Sverige och EU för att uppnå nationella och europeiska energieffektiviseringsmål till 2030. Dessa har sitt huvudsakliga fokus på en mer effektiv slutlig energianvändning.

En mer effektiv slutlig energianvändning inom alla samhällets sektorer antas även leda till minskad belastning på miljö och klimat, dels i form av lägre uttag av naturresurser, dels i form av minskade utsläpp av växthusgaser och föroreningar från energiomvandling. Det är dock viktigt att beakta eventuella rekyleffekter, dvs. effekter som kan följa av att minskningen av den totala energianvändningen i systemet inte blir lika stor som den minskning som energieffektiviseringen initialt ledde till.

9.2¶Företag

Alla företag i Sverige har en skyldighet att hålla sig uppdaterade om aktuell lagstiftning. Förslaget innebär att alla företag som använder energi behöver analysera huruvida de träffas av de nya lagkraven eller inte. Analysen bedöms rymmas inom ramen för företags befintliga arbete med att hålla sig uppdaterade om aktuell lagstiftning och bedöms inte leda till ytterligare kostnader.

Regelrådet anser att konsekvensutredningen i promemorian innehåller alltför lite information om de berörda företagens antal och storlek för att företagspopulationen ska anses tillräckligt beskriven. Regelrådet anser även att påverkan på konkurrens eller särskild hänsyn till små och medelstora företag inte har blivit tillräckligt belyst och att påverkan på företagens intäkter inte har beskrivits. Kommentarer och kompletteringar med anledning av synpunkterna lämnas nedan.

Företag som omfattas av krav på energiledningssystem

I Sverige finns det drygt 1,3 miljoner företag, varav majoriteten är små och medelstora företag. Totalt beräknas cirka 850 företag uppnå en genomsnittlig energianvändning under de föregående tre åren som överstiger 23,6 gigawattimmar och därmed omfattas av skyldigheten att

införa energiledningssystem. Av dessa är cirka 300 företag verksamma inom industrisektorn och cirka 550 företag är verksamma inom andra sektorer. Cirka 200 företag i Sverige har hittills infört ett energiledningssystem på frivillig väg. Dessa ingår sannolikt i gruppen som kommer omfattas av de nya lagkraven.

Att införa ett energiledningssystem är en omfattande process som kräver att företaget har personal med relevant kompetens och dessutom anlitar ett ackrediterat tredjepartscertifieringsorgan. Implementeringstiden för ett energiledningssystem är oftast minst ett år, i vissa fall längre beroende på verksamhetens komplexitet. När energiledningssystemet väl är på plats behöver företaget göra löpande uppföljningar. Dessutom krävs det en årlig certifiering som brukar ta ungefär en vecka att genomföra. Vart tredje år genomförs en större utvärdering som tar mer tid i anspråk, uppskattningsvis en månad.

Införandet av ett energiledningssystem är framför allt förenat med kostnader för personal och konsulter. Arbetstiden för att införa systemet beräknas till motsvarande ett år för den initiala framtagningen och därefter cirka en månad per år för att underhålla systemet. Kostnaderna per företag blir därmed, räknat på en timkostnad på 1 500 kronor, drygt 3,1 miljoner kronor i initiala kostnader och därefter cirka 260 000 kronor per år.

Processen för att införa miljöledningssystem liknar den för energiledningssystem. För företag med en hög energianvändning som redan har ett miljöledningssystem och därutöver måste göra energikartläggningar förväntas merarbete motsvarande fyra månader för införandet och därefter cirka en månad per år för att underhålla systemet. Kostnaderna per företag blir därmed, räknat på en timkostnad på 1 500 kronor, drygt 750 000 kronor i initiala kostnader och därefter cirka 260 000 kr per år.

Företag kan också välja att sluta avtal om energiprestanda i stället för att införa miljö- eller energiledningssystem.

Eftersom antalet certifieringsexperter och auktoriserade revisorer som kan bistå vid framtagning och uppföljning av nya energiledningssystem och nya tillägg inom miljöledningssystem är begränsat, finns det risk att det uppstår en brist på sådan expertis i samband med införandet av lagen. Den tidsfrist på två år som företag ges för att införa kraven kan förväntas minska denna risk något.

Förslaget om att företag med en genomsnittlig energianvändning som överskrider 23,6 gigawattimmar ska rapportera in vissa uppgifter till tillsynsmyndigheten förväntas leda till en ökad administrativ börda för företagen. De uppgifter som ska lämnas är dock sådana som företaget ändå måste samla in. Företaget måste exempelvis beräkna sin energianvändning årligen för att veta om det faller in under regelverket om energikartläggningar respektive energiledningssystem. Det bör därmed också vara möjligt att jämföra energianvändningen över flera år för att avgöra om den ökat eller minskat. Det är företagen själva som uppger SNI-kod till Skatteverket i samband med att de registrerar sin verksamhet. Statistiska centralbyrån har ett söksystem som kan användas för att hitta rätt SNI-kod. Den administrativa börda som uppstår bör minskas genom att lämpliga system inrättas för att förenkla uppgiftslämnandet.

Även kravet på att företag ska anmäla till tillsynsmyndigheten att deras 92 energianvändning har överstigit gränsvärdet på 23,6 gigawattimmar med-

för en viss administrativ börda för företaget. Mot bakgrund av kravet att uppgifter om årlig energianvändning ändå ska lämnas in till tillsynsmyndigheten får dock denna börda betraktas som försumbar.

Syftet med kraven är att företag som omfattas av lagstiftningen ska få ett bättre underlag för beslut om vilka energieffektiviserande åtgärder som kan genomföras i deras verksamhet. Effektivare energianvändning kännetecknas av att ett företag kan få samma nytta med lägre energianvändning, alternativt ökad nytta med bibehållen mängd energi. Genom att öka energieffektiviteten i verksamheten kan företagens intäktssida påverkas positivt både på kort och lång sikt.

Initialt kan framför allt små- och medelstora företags konkurrenskraft påverkas negativt till följd av de administrativa kostnaderna som kraven medför. Från ett medellångt och långt perspektiv kan kraven leda till positiva effekter på företagens konkurrenskraft, eftersom de syftar till att bidra till effektivare energianvändning.

Företag som omfattas av krav på energikartläggning

Följden av de nya kraven är att det blir ett företags energianvändning, snarare än dess storlek, som är avgörande för dess skyldighet att göra en energikartläggning. Det medför att fler företag kommer att behöva göra energikartläggningar. Att använda energianvändning som urvalskriterium i stället för storlek medför också att kravet på att genomföra energikartläggningar i större utsträckning kommer att träffa företag som faktiskt har möjlighet att genomföra energieffektiviseringsåtgärder och därmed bidra till mer kostnadseffektiva kartläggningar.

Av de företag som i dag omfattas av krav på att göra energikartläggningar är det ungefär 500 företag som har en genomsnittlig årlig energianvändning de senaste tre åren över 2,78 gigawattimmar. Det är dock inte givet att samtliga dessa företag kommer att behöva göra energikartläggningar enligt de nya reglerna. Om de ingår i en koncern med flera dotterbolag där varje dotterbolag är skyldigt att upprätta en årsredovisning, är det bara de dotterbolag som har en genomsnittlig energianvändning som överstiger 2,78 gigawattimmar som måste göra energikartläggningar. Cirka 250 företag som i dag omfattas av kraven på att göra energikartläggningar har lägre genomsnittlig årlig energianvändning än 2,78 gigawattimmar och kommer därför inte längre att vara skyldiga att göra energikartläggningar.

Cirka 800 företag i industrisektorn och 3 100 företag verksamma i övriga sektorer kommer att omfattas av kravet på att göra energikartläggningar.

Undersökningar hos företag som enligt befintliga regler utför energikartläggningar visar att den genomsnittliga kostnaden för att göra en energikartläggning är cirka 300 000 kronor. Av detta står kostnaden för konsulter för cirka 150 000 kronor. Dessa företag kommer inte att kunna få statligt stöd för att genomföra energikartläggningar. Företagen kan alltså inte söka stöd för någon del av de kostnader som uppstår.

Förslaget innehåller krav på att upprätta en handlingsplan och offentliggöra uppgifter från den. Detta krav omfattar enbart juridiska personer som är skyldiga att upprätta en årsredovisning. Arbetet med att

upprätta en handlingsplan och offentliggöra information från den bedöms leda till ökad administration.

När det gäller kravet att rapportera in vissa uppgifter till tillsynsmyndigheten görs samma bedömning för företag som omfattas av kraven på att genomföra energikartläggningar som för företag som måste införa energiledningssystem.

Syftet med kraven är att företag som omfattas av lagstiftningen ska få ett bättre underlag för beslut om vilka energieffektiviserande åtgärder som kan genomföras i deras verksamhet. Effektivare energianvändning kännetecknas av att företaget kan få samma nytta med lägre energianvändning, alternativt ökad nytta med bibehållen mängd energi. Genom att öka energieffektiviteten i verksamheten kan företagens intäktssida påverkas positivt både på kort och lång sikt.

Liksom för företag som är skyldiga att införa ett energiledningssystem kan framför allt små och medelstora företags konkurrenskraft initialt påverkas negativt till följd av de administrativa kostnaderna som kraven medför. Från ett medellångt och långt perspektiv kan de nya kraven leda till positiva effekter på företagens konkurrenskraft eftersom de syftar till att bidra till effektivare energianvändning.

Certifieringsföretag

Det finns färre än fem ackrediterade certifieringsorgan för energi- och miljöledningssystem i Sverige. Förslaget om att vissa företag ska omfattas av ett energiledningssystem väntas leda till en ökad efterfrågan på certifiering. Även möjligheten till undantag från kraven för företag som har miljöledningssystem kan leda till sådan ökad efterfrågan. Marknaden för certifieringsföretagen kommer därför att öka. Det kommer att behövas fler revisorer för införande och förvaltning av energi- och miljöledningssystem.

I Sverige finns det i dag endast ett certifieringsföretag som är ackrediterat för att certifiera energikartläggare. Förslagen i denna lagrådsremiss kommer att leda till ett ökat behov av certifierade energikartläggare och efterfrågan på företagets tjänster kommer att öka. Bedömningen är att företaget har kapacitet att möta efterfrågan. Dock innebär förslagen att en ny certifieringsordning måste tas fram för energikartläggare. Det innebär i sin tur att certifieringsföretaget på nytt behöver ansöka om ackreditering hos Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac). Eftersom ackreditering är ett tidskrävande arbete, kommer det att ta tid och resurser i anspråk för certifieringsföretaget.

Certifierade energikartläggare

Det finns i dag cirka 200 certifierade energikartläggare. Eftersom fler företag kommer att träffas av kravet på att genomföra energikartläggningar, kommer det sannolikt att behövas fler certifierade energikartläggare. I och med att fler energiledningssystem införs finns det en risk att befintliga certifierade kartläggare väljer att arbeta med implementering och revision av ledningssystem i stället för att arbeta med energikart- 94 läggning.

Förslagen innebär att en ny certifieringsordning för energikartläggare behöver införas. Detta kan innebära att befintliga kartläggare kan behöva certifiera sig på nytt eller komplettera sin nuvarande certifiering.

Företag som omfattas av skyldighet att genomföra en kostnads-nyttoanalys

Förslagen till ändringar i kostnads-nyttoanalyslagen innebär att fler aktörer och nya aktörer omfattas av kravet på att utföra en kostnadsnyttoanalys vid planerad nybyggnation eller uppgradering.

Den ändrade definitionen av vad som avses med en omfattande uppgradering innebär att förbränningsanläggningar som är termiska elproduktionsanläggningar, till skillnad från vad som är fallet i dag, kan behöva göra en kostnads-nyttoanalys när de installerar utrustning för avskiljande av koldioxid. Det mest sannolika är dock att sådana anläggningar kommer att kunna undantas från kravet på att göra kostnadsnyttoanalyser till följd av att de inte är i drift mer än 1 500 drifttimmar per år (se avsnitt 5.1). Bedömningen är därför att den ändrade definitionen inte kommer att få någon praktisk betydelse.

Hur många fler kostnads-nyttoanalyser som kommer att behöva genomföras och skickas in till tillsynsmyndigheten är svårt att bedöma. Varken Statistiska centralbyrån, Energimarknadsinspektionen, tillsynsmyndigheten eller Myndigheten för tillväxtpolitiska studier och analyser för den typen av statistik som skulle behövas för att få fram ett ungefärligt antal. Med tanke på att fler typer av anläggningar kommer att omfattas av kravet på att göra en kostnadsnyttoanalys och avskaffandet av möjligheten till undantag, exempelvis för industrianläggningar som ligger för långt från ett fjärrvärmenät, kommer betydligt fler kostnads-nyttoanalyser att behöva genomföras.

Ansökningsavgiften vid ansökan om godkännande av en kostnadsnyttoanalys är 8 100 kronor. Kostnaden för framtagandet av själva kostnads-nyttoanalysen är svår att bedöma. En stor industrianläggning skiljer sig exempelvis väsentligt från ett mindre datacenter. Temperatur och lokalisering påverkar också beräkningsunderlaget. Dessutom görs det alltid en kostnads-nyttoanalys eller investeringskalkyl när en ny eller uppgraderad anläggning planeras. Denna kan i vissa fall redan innefatta en kostnads-nyttoanalys av tillvaratagandet av spillvärmen. I de fallen tillkommer ingen merkostnad för kostnads-nyttoanalysen på grund av förslagen i lagrådsremissen. Ett positivt nettonuvärde i en kostnadsnyttoanalys kan också leda till ett investeringsbeslut som ger upphov till intäkter till leverantören och sänkta kostnader för värmen i ett fjärrvärmenät.

Fjärrvärme- och fjärrkyleföretag

Fjärrvärme är den vanligaste uppvärmningsformen i Sverige. Det finns cirka 200 fjärrvärmeföretag som äger fjärrvärmenät på olika orter i landet. Fjärrvärmeföretagen varierar i storlek och många av företagen är kommunala bolag. För Sveriges omkring 2 100 000 småhus kommer 18 procent av den totala energianvändningen för värme och varmvatten 95

från fjärrvärme. Motsvarande andel för Sveriges omkring 165 000 flerbostadshus är 90 procent, och för Sveriges cirka 150 000 lokalbyggnader 76 procent.

Fjärrkyla är fortfarande under utbyggnad på den svenska marknaden, men användningen har ökat kraftigt sedan mitten av 1990-talet. Under de senaste tio åren har fjärrkyleleveranserna legat på cirka 1 terawattimme samtidigt som nätet har växt kontinuerligt till att 2024 vara cirka 562 kilometer långt med cirka 2 500 leveranspunkter. Dessa siffror är de högsta i Europa. År 2023 fanns fjärrkyla i 40 svenska kommuner och erbjöds av 40 olika leverantörer. Klimatförändringar och ökade krav på komfort innebär en ökad efterfrågan på fjärrkyla, i form av komfortkyla. Enligt en bedömning förväntas efterfrågan på komfortkyla öka med 1,3 terawattimmar i Sverige under de närmaste decennierna.

Förslagen om fjärrvärme och fjärrkyla innebär bl.a. att det införs nya krav om vad avtal om fjärrvärme och fjärrkyla ska innehålla. I fjärrvärmelagen finns bestämmelser om avtalets innehåll, men det föreslås att vissa uppgifter läggs till. Det finns i dag inga krav på avtalsinnehållet i avtal om fjärrkyla. Förslagen innebär också krav på fjärrvärme- och fjärrkyleföretag att ge kunderna information om avtalsvillkoren innan avtal ingås och en sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren, att ge konsumenter med funktionsnedsättning all relevant information om sina avtal i tillgängliga format och att fjärrvärme- och fjärrkyleföretagen ska ha fastställda rutiner för att kunna hantera klagomål från kunderna. Fjärrvärme- och fjärrkyleföretag ska också erbjuda slutkunderna ett brett val av betalningssätt. För fjärrkyleföretag föreslås därutöver nya krav om information vid ändrade avtalsvillkor och vid avbrytande av distribution av fjärrkyla.

Anpassningen till de nya kraven bedöms medföra ökade administrativa kostnader för företagen i form av en engångskostnad. Kostnaden för fjärrvärme- och fjärrkyleföretagen bedöms totalt uppgå till cirka 5 000 000 kronor, vilket inkluderar kostnader för bland annat central justering av avtalsvillkor med lokal anpassning, it-utveckling och postutskick.

Fjärrvärme- och fjärrkyleföretag påverkas också av förslaget att införa kriterier för effektiva fjärrvärme- och fjärrkylesystem. Fjärrvärme- och fjärrkyleföretag som inte är effektiva ska upprätta en plan vart femte år med åtgärder för hur systemet kan bli effektivt. Kravet gäller dock endast fjärrvärme- och fjärrkylesystem där den totala utgående värmen och kylan överstiger 5 megawatt. Eftersom majoriteten av fjärrvärme- och fjärrkylesystem uppfyller direktivets krav för att vara effektiva, bedöms det vara få fjärrvärme- och fjärrkyleföretag som kommer behöva ta fram en plan. Arbetsinsatsen för de fjärrvärme- och fjärrkyleföretag som behöver ta fram en plan bedöms uppgå till 40–160 arbetstimmar, vilket med en timkostnad på 1 100 kronor ger ett totalbelopp på 44 000–172 000 kronor.

Ägare av flerbostadshus och byggnader som innehåller både bostäder och lokaler

Enligt fastighetsregistret finns det omkring 165 000 flerbostadshus i Sverige, innehållande cirka 2 500 000 bostäder. Ett flerbostadshus definieras i registret som en byggnad med minst tre bostäder. För att en

byggnad ska klassas som flerbostadshus krävs det dessutom att mer än 50 procent av byggnaden utgörs av bostäder. Byggnaden kan dock även innehålla en lokal (kontor, butik, restaurang etc.).

Förslagen i lagrådsremissen innehåller vissa nya informationskrav för den som är ägare av flerbostadshus eller byggnader som innehåller både bostäder och lokaler och som försörjs av fjärrvärme. Detta kommer leda till något ökade administrativa kostnader för fastighetsägarna.

9.3¶Myndigheter, kommuner och domstolar

Boverket

Boverket får meddela föreskrifter och ge byggnadsnämnden tillsynsvägledning i frågor som rör energimätning i byggnader. Till följd av förslagen om att viss information ska lämnas till lägenhetsinnehavare vars lägenheter försörjs med fjärrvärme behöver Boverket utveckla sin tillsynsvägledning för dessa frågor. Utvecklingsarbetet bedöms rymmas inom Boverkets befintliga budgetramar.

Energimarknadsinspektionen

Energimarknadsinspektionen är sedan tidigare tillsynsmyndighet för fjärrvärmelagen och fjärrkylelagen och kommer i och med förslagen om avtalsenliga rättigheter för fjärrvärme- och fjärrkylekunder att få en utökad föreskriftsrätt och utökade tillsynsuppgifter.

Avsikten är att Energimarknadsinspektionen bl.a. ska få meddela föreskrifter om skyldighet för fjärrvärme- och fjärrkyleföretagen att lämna viss information, vilka delar av avtalsinnehållet som ska finnas med i sammanfattningen av avtalsvillkoren och hur den ska tillhandahållas, hur konsumenter med funktionsnedsättning ska få tillgång till all relevant information och rutiner för klagomålshantering.

Tillsynen inom fjärrvärmeområdet kommer också att öka till följd av förslagen om kraven på avtalsinnehåll och information vid avbrytande av distribution av fjärrvärme. Tillsynsansvaret kommer även att avse att kraven på betalningssätt följs.

Inom fjärrkylelagen kommer Energimarknadsinspektionen att få helt nya tillsynsuppgifter till följd av kraven på avtalsinnehåll, betalningssätt och information vid ändrade avtalsvillkor och vid avbrytande av distribution.

Myndigheten föreslås också få en utökad föreskriftsrätt och utökade tillsynsuppgifter till följd av kraven rörande effektiva fjärrvärme- och fjärrkylesystem.

De ytterligare arbetsuppgifterna till följd av förslagen om de avtalsenliga rättigheterna bedöms främst innebära en engångsinsats i form av att ta fram nya föreskrifter i enlighet med förslaget samt löpande tillsynsarbete.

Arbetet med planerna för hur fjärrvärme- och fjärrkylesystem ska bli effektiva bedöms vara en mindre betungande uppgift för myndigheten eftersom det är få fjärrvärme- och fjärrkylesystem som inte är effektiva.

Sammantaget bedöms de ytterligare arbetsuppgifterna rymmas inom befintliga anslag.

Statens energimyndighet

Statens energimyndighet är i dag ansvarig myndighet för regelverket om energikartläggningar. Inriktningen är att myndigheten också kommer att få ansvar för de nya reglerna. Förslagen om energiledningssystem och energikartläggning innebär att Statens energimyndighet i så fall får rätt att meddela föreskrifter på fler områden än tidigare. Statens energimyndighets tillsyn kommer också att omfatta fler områden, t.ex. företagens handlingsplaner. Sannolikt kommer fler företag att omfattas av kraven på att ha energiledningssystem eller att göra energikartläggningar. Sammantaget kommer förslagen därmed att innebära att mer av myndighetens resurser måste läggas på arbetet med energikartläggningar och energiledningssystem. Detta väntas kunna hanteras inom befintlig ram.

Inriktningen är också att kostnads-nyttoanalyser även i fortsättningen ska lämnas in till Statens energimyndighet för godkännande. De nya kraven på fler typer av anläggningar och sänkta tröskelvärden i tillförd effekt innebär att betydligt fler anläggningar kommer att behöva göra en kostnads-nyttoanalys. Det kommer att innebära ett större arbete för Statens energimyndighet att godkänna dessa. Statens energimyndighet kommer också att behöva offentliggöra information om de kostnads-nyttoanalyser som samlats in. Detta bör kunna ske genom att Statens energimyndighet gör en sammanställning på aggregerad nivå av informationen i kostnadsnyttoanalyserna. Även detta bedöms kunna hanteras inom befintliga anslag.

Swedac

Förslagen avseende energikartläggning och energiledningssystem kan komma att innebära att fler aktörer ansöker om ackreditering hos Swedac. Det kan därför leda till merarbete för myndigheten. Detta väntas kunna hanteras inom befintligt anslag.

Domstolarna

Förslagen om energiledningssystem och energikartläggning innebär att fler aktörer kan komma att omfattas av reglerna. Statens energimyndighet får som tillsynsmyndighet över regelverket meddela förelägganden mot företag som inte följer reglerna. Sådana beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta kan leda till en ökad måltillströmning för domstolarna. Förvaltningsrätten i Linköping anser att mål på detta område är komplicerade med resursstarka aktörer och att domstolarna bör få utökade medel. Det har dock inte inkommit något överklagande till förvaltningsrätten under de dryga tio år som den hittillsvarande lagstiftningen har funnits på plats. I nuläget bedöms därför måltillströmning-

en inte öka eller i vart fall bli mycket låg. Eventuella mål bedöms därför kunna hanteras inom befintligt anslag.

Fler aktörer ska utföra kostnads-nyttoanalyser. Även här får Statens energimyndighet besluta om förelägganden mot företag som inte följer reglerna. Statens energimyndighet ska också godkänna kostnadsnyttoanalyser. Beslut om förelägganden och att inte godkänna en kostnadsnyttoanalys får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Förslagen om utökade avtalsenliga rättigheter för fjärrvärme- och fjärrkylekunder och kravet för fjärrvärme- och fjärrkyleföretag att ge in planer för hur systemen ska bli effektiva förväntas inte leda till någon ökad måltillströmning till förvaltningsdomstolarna.

Förslaget att alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd i första hand ska använda fossilfria energikällor, i stället för förnybara sådana, bedöms inte påverka miljöprövningen och prövningsmyndigheterna i någon direkt utsträckning. Det nuvarande kravet att förnybara energikällor ska användas i första hand är en allmän hänsynsregel och är av övergripande karaktär. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska en rimlighetsavvägning göras. Detta innebär att hänsynsreglerna innehåller en inbyggd flexibilitet som ger utrymme för avvägningar och att nuvarande krav inte innebär att endast förnybara energikällor får användas. Förslaget att fossilfria energikällor ska användas i första hand medför att fler energikällor kan prioriteras och tydliggör vikten av teknikneutralitet. En rimlighetsavvägning ska fortfarande göras i det enskilda fallet.

Sammanfattningsvis bedömer regeringen att eventuella kostnader som kan komma att uppstå till följd av förslagen ryms inom Sveriges Domstolars befintliga ekonomiska anslag.

Kommuner

Kommuner kommer inte att kunna få statligt bidrag för rådgivning i form av att genomföra energikartläggningar. Eftersom kommuner inte får bidrag för sådan rådgivning i dag, bedöms förslaget inte få någon påverkan på kommunernas rådgivningsverksamhet.

Byggnadsnämnden i kommuner är sedan tidigare tillsynsmyndighet för lagen om energimätning i byggnader. I och med förslagen om att viss information ska lämnas till lägenhetsinnehavare vars lägenheter försörjs med fjärrvärme kommer byggnadsnämnden att få utökade tillsynsuppgifter. Mot bakgrund av att byggnadsnämnden i egenskap av tillsynsmyndighet har möjlighet att ta ut avgifter enligt lagen om energimätning i byggnader, och dessa avgifter bedöms kunna täcka de merkostnader som kan uppstå, får förslagen begränsade ekonomiska konsekvenser för kommunerna. Därför bedöms inte ytterligare statlig finansiering vara motiverad.

En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett den. Förslagen om utökade tillsynsuppgifter innebär en viss inskränkning i den kommunala självstyrelsen, eftersom kommunerna blir skyldiga att utföra fler uppgifter. Inskränkningen bedöms dock inte gå utöver vad som anses nödvändigt, eftersom den sker inom ramen för befintlig lagstiftning och syftar till att uppfylla energieffektivitetsdirektivets mål på ett så lite

ingripande sätt som möjligt. Övriga förslag bedöms inte ha någon påverkan på den kommunala självstyrelsen.

Som framgår under rubriken Fjärrvärme- och fjärrkyleföretag påverkar förslagen kommunala fjärrvärme- och fjärrkyleföretag.

9.4¶Konsekvenser för enskilda

Fjärrvärme- och fjärrkylekunder

Till följd av förslagen om fjärrvärme- och fjärrkylekundernas avtalsenliga rättigheter ökar transparensen för kunderna och deras ställning i förhållande till fjärrvärme- och fjärrkyleföretagen stärks. Vidare ökar förslagen deras möjlighet att kontrollera sin energianvändning. En konsekvens av kraven på att genomföra en kostnadsnyttoanalys vid planeringen av en industrianläggning eller ett datacenter är att antalet spillvärmeleveranser kan öka. Ett ökat tillvaratagande av spillvärme kan leda till lägre fjärrvärmepriser, eftersom spillvärme inte har några bränslekostnader.

Lägenhetsinnehavare

För lägenhetsinnehavare vars lägenheter försörjs av fjärrvärme leder förslagen om rätt till viss information och klagomålshantering till ökad transparens. Lägenhetsinnehavarnas möjlighet att kontrollera sin energianvändning ökar och deras ställning gentemot fastighetsägaren stärks.

Boverket bedömer att de ökade administrativa kostnaderna för de tillkommande informationskraven riskerar att drabba lägenhetsinnehavarna. De tillkommande kraven på information bör dock kunna rymmas inom byggnadsägarens arbete med de befintliga informationskraven enligt 10 § Boverkets föreskrifter och allmänna råd (BFS 2022:3) om energimätning i byggnader. Inga ökade kostnader bedöms därför drabba den enskilde lägenhetsinnehavaren.

9.5¶Övriga konsekvenser

Förslagen bedöms inte ha några effekter för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheterna att uppnå de integrationspolitiska målen.

10¶Författningskommentar

10.1¶Förslaget till lag om energiledningssystem och energikartläggningar i företag

Lagen är ny men motsvarar i stora delar lagen (2014:266) om energikartläggning i stora företag. I de fall förarbetena till den lagen fortfarande är aktuella görs en hänvisning till dem. Den nya lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955, (energieffektivitetsdirektivet).

Två stora skillnader i den nya lagen jämfört med lagen om energikartläggning i stora företag är dels vilka företag som omfattas av kraven, dels kravet på att företag med hög energianvändning måste ha ett energiledningssystem.

När det anges att en paragraf, ett stycke eller en mening stämmer överens med en hittillsvarande paragraf eller ett hittillsvarande stycke görs det ingen ändring i fråga om lydelsen. I de fall där det anges att paragrafen eller stycket stämmer överens i sak med sin hittillsvarande motsvarighet är ändringarna endast redaktionella eller språkliga. I övrigt finns det paragrafer och stycken som har motsvarigheter i den hittillsvarande regleringen men ett delvis annat innehåll i sak. Det anges i dessa fall vilken paragraf eller vilket stycke som regleringen motsvarar.

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om energiledningssystem och energikartläggningar.

Lagens syfte är att främja förbättrad energieffektivitet i företag med hög energianvändning.

I paragrafen anges lagens innehåll och syfte.

Ord och uttryck

2 § I denna lag betyder

1. avtal om energiprestanda: ett avtal om en energieffektiviseringsåtgärd som verifieras och övervakas under avtalsperioden, som innebär att byggentreprenaden, leveranserna eller tjänsterna i åtgärden betalas i förhållande till en avtalad nivå av förbättrad energieffektivitet eller annat energiprestandakriterium,

2. energieffektivitet: förhållandet mellan vilken nivå av prestanda, tjänster, varor eller energi som kan tas ut och insatsen av energi,

3. energikartläggning: ett systematiskt förfarande i syfte att a) få kunskap om energianvändningen i en viss verksamhet, b) fastställa kostnadseffektiva energibesparande åtgärder,

c) kartlägga vilken potential som finns för kostnadseffektiv användning eller produktion av bränslen, el, kyla eller värme från förnybara energikällor, och

d) rapportera om resultaten,

4. energiledningssystem: beståndsdelar i en strategi som anger mål för energieffektivitet och en plan för att nå det målet, och som bland annat utgörs av övervakning av faktisk energianvändning, åtgärder för att öka energieffektiviteteten och mätning av de framsteg som görs,

5. förbättrad energieffektivitet: en ökning av energieffektiviteten som ett resultat av tekniska, beteendemässiga eller ekonomiska förändringar,

6. företag: en juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet och som är skyldig att upprätta en årsredovisning enligt 6 kap. 1 § bokföringslagen (1999:1078).

I paragrafen anges innebörden av ord och uttryck som används i lagen. Paragrafen stämmer delvis överens med hittillsvarande 2 § lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 244 och 245). Paragrafen genomför artikel 2.8, 2.10, 2.16, 2.32 och 2.33 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2, 4.4, 4.8 och 4.10.

Förklaringen av vad som avses med avtal om energiprestanda är ny i förhållande till hittillsvarande reglering och genomför artikel 2.33 i energieffektivitetsdirektivet. Förklaringen har betydelse för undantaget från kraven på energiledningssystem och energikartläggningar enligt 15 §.

Ett avtal om energiprestanda är ett avtal genom vilket ett företag som vill förbättra sin energieffektivitet köper in en energitjänst och där energitjänsteföretaget åtar sig att genomföra vissa åtgärder för att uppnå en avtalad energibesparing.

Förklaringen av energieffektivitet stämmer i sak överens med den i hittillsvarande 2 § lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 244). Den genomför artikel 2.8 i energieffektivitetsdirektivet och har betydelse främst för förklaringarna av vad som avses med avtal om energiprestanda och förbättrad energieffektivitet.

Betydelsen av energikartläggning stämmer delvis överens med den i hittillsvarande 2 § lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 75, 78 och 244). Innebörden är densamma som i artikel 2.32 i energieffektivitetsdirektivet. Enligt den nya lagen ska en energikartläggning också omfatta en kartläggning av potentialen för kostnadseffektiv användning eller produktion av bränslen, el, kyla eller värme från förnybara energikällor. En energikartläggning ska avse en byggnad eller en grupp av byggnader, en industriprocess, kommersiell verksamhet, industrianläggning eller kommersiell anläggning eller privata eller offentliga tjänster. Förklaringen har främst betydelse för kravet att genomföra en energikartläggning i 5 §.

Förklaringen av vad som avses med energiledningssystem stämmer delvis överens med den i hittillsvarande 2 § lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 75, 84 och 244). Det läggs till att de delar som energiledningssystemet består av bl.a. ska innefatta övervakning av faktisk energianvändning, åtgärder för att öka energieffektiviteten och mätning av framstegen. Innebörden är densamma som i artikel 2.16 i energieffektivitetsdirektivet. Förklaringen har främst betydelse för kravet att ha ett energiledningssystem i 3 §.

Förklaringen av förbättrad energieffektivitet är oförändrad i förhållande till hittillsvarande 2 § lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop.

2013/14:174 s. 244). Innebörden är densamma som i artikel 2.10 i energieffektivitetsdirektivet.

Med företag avses i den nya lagen juridiska personer som bedriver ekonomisk verksamhet och som är skyldiga att upprätta en årsredovisning enligt 6 kap. 1 § bokföringslagen (1999:1078). Exempel på sådana företag är aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Uttrycken företag och ekonomisk verksamhet ska tolkas med utgångspunkt i kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 80, 81, 244 och 245). Det är energianvändningen hos den minsta juridiska person som bedriver ekonomisk verksamhet och som måste upprätta en årsredovisning som är avgörande för om ett företag har skyldigheter enligt lagen. Det betyder att energianvändningen i alla bolag i en koncern inte ska räknas ihop, om koncernen består av dotterbolag som var för sig är skyldiga att upprätta en årsredovisning. Endast de dotterbolag vars energianvändning uppnår de gränsvärden som lagen ställer upp omfattas då av lagens krav, se 3 och 5 §§ och kommentaren till de paragraferna. Förklaringen har betydelse för vilka aktörer som omfattas av kraven i bl.a. 3 och 5 §§.

Skyldighet att ha ett energiledningssystem

3 § Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 23,6 gigawattimmar ska ha ett energiledningssystem som är certifierat av ett oberoende organ i enlighet med relevanta europeiska eller internationella standarder.

Energiledningssystemet ska vara infört senast två år efter det att företagets genomsnittliga årliga energianvändning översteg gränsvärdet.

I paragrafen anges att företag med en viss genomsnittlig årlig energianvändning de tre senaste åren ska ha ett energiledningssystem och när energiledningssystemet ska vara infört. Paragrafen genomför artikel 11.1 i energieffektivitetsdirektivet. Den har ingen motsvarighet i den hittillsvarande lagen om energikartläggning i stora företag. Bestämmelser om energiledningssystem finns dock i hittillsvarande 4 § i den lagen. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

I första stycket anges skyldigheten för företag med en genomsnittlig årlig energianvändning de tre senaste åren över 23,6 gigawattimmar att ha ett energiledningssystem. Vad som avses med ett energiledningssystem anges i 2 §, se kommentaren till den paragrafen. Med år avses kalenderår.

Föreskrifter om hur ett företags energianvändning ska beräknas kan meddelas med stöd av 6 §, se kommentaren till den paragrafen. Ett företag som t.ex. har en energianvändning på 22 gigawattimmar 2027, 27 gigawattimmar 2028 och 23 gigawattimmar 2029 har en genomsnittlig årlig energianvändning på 23,6 gigawattimmar sett över de tre åren. Det företaget omfattas alltså av kravet på att ha ett energiledningssystem, trots att energianvändningen 2027 var lägre än 23,6 gigawattimmar.

Ett energiledningssystem ska certifieras i enlighet med relevanta europeiska eller internationella standarder. En europeisk standard är en standard som har antagits av Europeiska standardiseringskommittén, Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering eller Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder och som gjorts tillgänglig för

allmänt bruk. En internationell standard är en standard som har antagits av Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) och som gjorts tillgänglig för allmänt bruk. Exempel på en standard för energiledningssystem är SS-EN ISO 50001.

Energiledningssystemet får utformas med hänsyn till det enskilda företagets förutsättningar. Energiledningssystemet kan fokusera på de delar av verksamheten som har hög energianvändning och där möjligheten till energieffektivitetsåtgärder är som störst. Delar av företaget med låg energianvändning behöver inte omfattas av energiledningssystemet. I ett företag med en energiintensiv anläggning och en kontorsbyggnad är det tillräckligt att den energiintensiva anläggningen omfattas av ett energiledningssystem för att kravet ska vara uppfyllt. I företag som har ett stort antal små verksamheter där den totala energianvändningen överstiger tröskelvärdet kan energiledningssystemet införas på företagsnivå och inriktas på att hitta energieffektivitetsåtgärder som är tillämpliga i flera individuella verksamheter.

I andra stycket anges att skyldigheten för företag med en årlig genomsnittlig energianvändning på minst 23,6 gigawattimmar att omfattas av ett energiledningssystem inträder två år efter att energianvändningen översteg gränsvärdet i första stycket. Företag som inte har något energiledningssystem har alltså två år på sig att följa kravet. Det innebär att om företaget i januari 2027 konstaterar att den genomsnittliga årliga energianvändningen sett över åren 2024–2026 överstiger gränsvärdet, måste företaget före den 1 januari 2029 ha infört ett energiledningssystem.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kravet på certifiering enligt 3 § och om krav på kompetens hos organ som ackrediteras för sådan certifiering.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på certifiering och på kompetens hos ackrediterade organ. Den stämmer delvis överens med hittillsvarande 11 § 2 lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 84 och 249). Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter som genomför artikel 11.1 i energieffektivitetsdirektivet meddelas. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

De föreskrifter som kan bli aktuella avse krav på kompetens hos certifieringsorganet, t.ex. att certifieringsorganet ska vara ackrediterat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

Skyldighet att göra energikartläggningar

5 § Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 2,78 gigawattimmar ska göra en energikartläggning.

Energikartläggningen ska göras senast ett år från det att företagets genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren översteg 2,78 gigawattimmar och därefter minst vart fjärde år så länge den genomsnittliga årliga energianvändningen de tre senaste åren överstiger 2,78 gigawattimmar.

Ett företag som omfattas av ett energiledningssystem som uppfyller kraven i 3 § och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 § ska göra energikartläggningen med de intervall som gäller enligt energiledningssystemet.

I paragrafen anges en skyldighet för vissa företag att göra en energikartläggning. Paragrafen genomför artikel 11.2 i energieffektivitetsdirektivet. Paragrafen motsvarar hittillsvarande 3 och 4 §§ lagen om energikartläggning i stora företag. Övervägandena finns i avsnitt 4.4.

Första stycket motsvarar hittillsvarande 3 § lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 75, 78, 83 och 246). Det är ett företags genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren som avgör om företaget är skyldigt att göra en energikartläggning. Med år avses i detta stycke kalenderår. Föreskrifter om hur ett företags energianvändning ska beräknas kan meddelas med stöd av 6 §.

Föreskrifter om hur en energikartläggning ska genomföras kan meddelas med stöd av 10 §.

En energikartläggning ska göras vart fjärde år. De fyra åren räknas från datumet för den senaste energikartläggningen. Om ett företag har påbörjat en energikartläggning den 1 juli 2027 ska alltså nästa energikartläggning påbörjas senast den 1 juli 2031.

I andra stycket anges att en energikartläggning ska göras inom ett år från det att företagets årliga genomsnittliga energianvändning de tre senaste åren översteg gränsvärdet på 2,78 gigawattimmar. Företag som aldrig har gjort en energikartläggning har därmed ett år på sig att följa kravet. Det innebär att om företaget i januari 2027 konstaterar att den genomsnittliga årliga energianvändningen sett över åren 2024–2026 överstiger gränsvärdet, måste företaget före den 1 januari 2028 ha gjort sin första energikartläggning. Företaget ska därefter göra energikartläggningar vart fjärde år, förutsatt att den genomsnittliga energianvändningen sett över tre år fortfarande överstiger gränsvärdet. Av övergångsbestämmelserna framgår att ett företag som har gjort energikartläggningar enligt lagen om energikartläggning i stora företag ska fortsätta att göra energikartläggningar med de intervall som företaget redan tillämpar, se kommentaren till punkt 4 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

Tredje stycket stämmer i sak överens med hittillsvarande 4 § lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 83–85 och 246). Ett företag som i och för sig har en genomsnittlig energianvändning som överstiger 2,78 gigawattimmar men som omfattas av ett energiledningssystem som uppfyller de krav som anges i 3 § och i de föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 § behöver inte göra energikartläggningar vart fjärde år. Det gäller alltså även för företag som frivilligt har infört ett energiledningssystem trots att deras genomsnittliga energianvändning inte uppgår till 23,6 gigawattimmar. De företag som omfattas av ett energiledningssystem utför i stället energikartläggningar inom ramen för energiledningssystemet och med de intervall som gäller enligt det systemet. Enligt befintliga standarder för energiledningssystem görs en energiöversyn inom systemet som ofta uppdateras varje år. I en sådan översyn kan en energikartläggning ingå. Energikartläggningen måste då göras med de intervall som krävs för att översynen ska kunna göras eller uppdateras i enlighet med standarden.

Rätt att meddela föreskrifter om beräkning av energianvändning

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur energianvändningen i ett företag ska beräknas.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur energianvändningen i ett företag ska beräknas. Paragrafen har ingen motsvarighet i den hittillsvarande lagen om energikartläggning i stora företag. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.

Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas som gör det möjligt för ett företag att avgöra om företagets energianvändning överstiger de gränsvärden som anges i 3 och 5 §§. Som utgångspunkt ska alla energibärare och all energianvändning tas med i beräkningen av den genomsnittliga årliga energianvändningen. Ett företags energianvändning innefattar t.ex. ventilation, belysning, uppvärmning, kylning, transport, datalagring och produktionsprocesser.

Energikartläggningsrapport och handlingsplan

7 § Resultatet av en energikartläggning ska dokumenteras i en rapport. Rapporten ska innehålla rekommendationer som baseras på energikartläggningen.

I paragrafen anges att en energikartläggning ska dokumenteras i en rapport och att den ska innehålla rekommendationer. Paragrafen motsvarar hittillsvarande 6 § andra stycket lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 92 och 247). Övervägandena finns i avsnitt 4.5.

Resultatet av en energikartläggning ska dokumenteras i en rapport. Det gäller oavsett om energikartläggningen har gjorts av en intern eller extern energikartläggare. Rapporten från kartläggningen ska innehålla rekommendationer från kartläggningen. Dessa kan sedan ligga till grund för den handlingsplan som ska upprättas enligt 7 §, se kommentaren till den paragrafen. Föreskrifter om vad kartläggningsrapporten ska innehålla, inklusive hur rekommendationerna ska utformas, kan antas med stöd av 10 § 2.

8 § Ett företag som är skyldigt att göra en energikartläggning vart fjärde år ska upprätta en handlingsplan baserad på rekommendationerna från energikartläggningen. Handlingsplanen ska lämnas till företagets ledning.

I paragrafen anges en skyldighet för företag som ska genomföra en energikartläggning att också upprätta en handlingsplan. Paragrafen, som genomför artikel 11.2 i energieffektivitetsdirektivet, har ingen motsvarighet i lagen om energikartläggningar i stora företag. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

De rekommendationer som handlingsplanen ska baseras på ska framgå av den rapport som ska upprättas enligt 7 §. Föreskrifter med krav på vad handlingsplanen ska innehålla kan meddelas med stöd av 10 § 3. I 14 § anges att vissa företag som är undantagna från kravet att upprätta handlingsplaner.

Handlingsplanen ska lämnas till företagets ledning. Med företagsledningen avses i första hand styrelsen och den verkställande direktören. I företag där det saknas styrelse och verkställande direktör ska handlingsplanen lämnas till den eller de personer som på motsvarande sätt kan företräda den juridiska personen. Det får dock antas att det i normalfallet är företagets ledning som fastställer handlingsplanen. Frågan om överlämnande aktualiseras därmed endast när handlingsplanen fastställs av någon annan del av företaget.

9 § Ett företag som är skyldigt att göra en energikartläggning vart fjärde år ska offentliggöra

1. uppgifter ur den handlingsplan som avses i 8 §,

2. en redogörelse för rekommendationerna från den senaste energikartläggning som företaget har gjort, och

3. en redogörelse för i vilken takt som de rekommendationer som avses i 2 genomförs.

I paragrafen anges en skyldighet för företag som måste upprätta en handlingsplan att offentliggöra uppgifter ur den tillsammans med uppgifter om rekommendationer från den senaste energikartläggningen. Paragrafen, som genomför artikel 11.2 femte stycket i energieffektivitetsdirektivet, har ingen motsvarighet i hittillsvarande lagen om energikartläggning i stora företag. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

Ett företag som omfattas av skyldigheten att göra energikartläggningar vart fjärde år är också skyldigt att offentliggöra vissa uppgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om hur ofta offentliggörande ska ske och om hur offentliggörandet ska gå till, se 10 § 4. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan också meddela verkställighetsföreskrifter om vid vilken tidpunkt offentliggörandet ska ske (8 kap. 7 § regeringsformen).

I första punkten anges att ett företag ska offentliggöra uppgifter ur den handlingsplan som företaget har upprättat enligt 8 §, se kommentaren till den paragrafen. Föreskrifter som anger vilka uppgifter ur handlingsplanen som ska offentliggöras kan meddelas med stöd av 10 § 4, se kommentaren till den paragrafen.

Enligt andra punkten ska ett företag också offentliggöra en redogörelse för de rekommendationer som har lämnats vid den senaste energikartläggning som företaget har gjort. Rekommendationerna ska framgå av rapporten från kartläggningen som tas fram enligt 7 §, se kommentaren till den paragrafen. Det är företagets uppgift att bedöma på vilken detaljnivå det vill redogöra för de rekommendationer som lämnats vid energikartläggningen.

I tredje punkten anges att företaget ska offentliggöra i vilken takt företaget genomför rekommendationerna från energikartläggningen. Här avses antalet fullt ut genomförda åtgärder för förbättrad energiprestanda jämfört med hela listan över rekommenderade åtgärder för förbättrad energiprestanda. Det finns inget krav på att rekommendationerna måste genomföras. Även i denna del är det företaget som bestämmer på vilket sätt det ska illustreras i vilken takt som rekommendationerna genomförs. Det är också företaget som väljer hur det vill utforma detta, t.ex. om det ska ske i text, genom en figur eller på något annat sätt.

Rätt att meddela föreskrifter om energikartläggningar

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. krav på kompetens och oberoende hos den som gör en energikartläggning,

2. hur en energikartläggning ska göras och vilka ytterligare uppgifter som ska redovisas i den rapport från kartläggningen som avses i 7 §,

3. vilka uppgifter som ska redovisas i den handlingsplan som avses i 8 §,

4. vilka uppgifter ur handlingsplanen som ska offentliggöras, hur ofta de uppgifter som avses i 9 § ska offentliggöras och hur offentliggörandet ska gå till, och

5. att företag som omfattas av skyldigheten att göra en energikartläggning ska spara handlingsplanen och uppgifter från kartläggningen.

Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om energikartläggningar och handlingsplaner. Paragrafen motsvarar 11 § lagen om energikartläggningar i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 86–95 och 249). Paragrafen gör det möjligt att meddela föreskrifter som genomför delar av artikel 11 och bilaga VI i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.5–4.7.

Med stöd av första punkten kan föreskrifter om krav på kompetens och oberoende hos den som utför energikartläggningar meddelas. Punkten stämmer i sak överens med 11 § 3 lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 86–89 och 249). I de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan t.ex. olika kompetenskrav anges för de som genomför energikartläggningar som en del av ett energieller miljöledningssystem respektive utanför ett sådant system.

Andra punkten stämmer i sak överens med 11 § 4 lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 90–95 och 249). Bemyndigandet gör det möjligt att meddela föreskrifter som genomför bilaga VI till energieffektivitetsdirektivet. I föreskrifter om hur energikartläggningar ska genomföras kan det t.ex. anges att en energikartläggning ska omfatta en ingående översyn av energianvändningen i företaget och förslag på kostnadseffektiva åtgärder såväl för att spara energi som för att effektivisera energianvändningen (jfr 6 § första stycket lagen om energikartläggningar i stora företag). Genom föreskrifterna kan det också säkerställas att rapporten från kartläggningen kan utgöra underlag för den handlingsplan som ska upprättas enligt 8 §. Det kan också meddelas föreskrifter som ställer andra krav på de kartläggningsrapporter som upprättas i samband med energikartläggningar som görs inom ramen för energi- och miljöledningssystem.

Med stöd av tredje punkten kan föreskrifter meddelas om vilka uppgifter som ska redovisas i handlingsplanen. Bemyndigandet har ingen motsvarighet i lagen om energikartläggningar i stora företag. Handlingsplanen ska enligt energieffektivitetsdirektivet vara konkret och genomförbar och baseras på rekommendationerna från energikartläggningen (artikel 11.2 fjärde stycket). Åtgärder ska fastställas för varje rekommendation från energikartläggningen, där det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart. Av de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan det framgå hur precist åtgärderna måste anges.

Med stöd av fjärde punkten kan föreskrifter meddelas som anger vilka uppgifter ur en handlingsplan som ska offentliggöras och på vilket sätt och hur ofta dessa uppgifter, tillsammans med uppgifter om rekommendationer och om takten på genomförandet av rekommendationerna, ska offentliggöras. Till exempel kan det i sådana föreskrifter anges att ett offentliggörande kan bestå av att ett företag inkluderar sådana uppgifter i den hållbarhetsrapport som avses i 6 kap. 10–14 §§ årsredovisningslagen (1995:1554). Om företaget väljer att inkludera informationen i sin hållbarhetsrapport kommer rapporten att bli föremål för särskild granskning av revisor, se bl.a. 9 kap. 3 a § aktiebolagslagen (2005:551). Ett annat exempel på offentliggörande kan vara att ett företag håller uppgifterna tillgängliga på sin webbplats.

Bemyndigandet i femte punkten gör det möjligt att meddela föreskrifter om att handlingsplanen och andra uppgifter från kartläggningen, som rapporten från kartläggningen, ska sparas under viss tid. I 7 § lagen om energikartläggningar i stora företag anges att företag ska spara rapporten från kartläggningen och andra uppgifter från kartläggningen i sju år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser (jfr prop. 2013/14:174 s. 97 och 247). Med stöd av bemyndigandet kan ett motsvarande krav tas in i föreskrifter på lägre normnivå.

Uppgifter om faktisk energianvändning och om effekten av eventuella energieffektiviseringsåtgärder

11 § Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de tre senaste åren överstiger 2,78 gigawattimmar ska lämna uppgifter till tillsynsmyndigheten om

1. den faktiska energianvändningen under det föregående kalenderåret, 2. effekten av eventuella energieffektiviseringsåtgärder, och 3. vilken näringsgren företaget verkar inom. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas.

I paragrafen finns en skyldighet för samtliga företag med en genomsnittlig årlig energianvändning över 2,78 gigawattimmar sett över de senaste tre åren att lämna viss information till tillsynsmyndigheten. Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om energikartläggning i stora företag. Övervägandena finns i avsnitt 4.9.

Skyldigheten i första stycket gäller för samtliga företag med en årlig genomsnittlig energianvändning över 2,78 gigawattimmar, oavsett om de gör energikartläggningar vart fjärde år eller har energiledningssystem, miljöledningssystem eller avtal om energiprestanda. Den information som ska lämnas omfattar den faktiska energianvändningen under det föregående kalenderåret, information om vilken effekt som eventuella energieffektiviseringsåtgärder som företaget har vidtagit har haft på energianvändningen under det året och information om inom vilken näringsgren företaget verkar. Informationen kan användas som underlag för utformning av eventuella framtida styrmedel för att nå de mål för energibesparingar på nationell nivå som ställs upp i energieffektivitetsdirektivet.

De föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet i andra stycket kan exempelvis ange hur detaljerade uppgifterna om den faktiska energianvändningen och effekterna av eventuella energibesparings- 109

åtgärder behöver vara. I sådana föreskrifter kan det också anges vilken standard som ska användas för att ange vilken näringsgren det aktuella företaget verkar inom.

Anmälningsskyldighet

12 § Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de senaste tre åren överstiger de gränser som anges i 3 och 5 §§ ska anmäla det till tillsynsmyndigheten.

Ett anmält företag vars genomsnittliga årliga energianvändning de senaste tre åren sjunker under de gränser som anges i 3 och 5 §§ ska anmäla det till tillsynsmyndigheten.

I paragrafen anges under vilka förutsättningar ett företag ska anmäla sin energianvändning till tillsynsmyndigheten. Paragrafen, som saknar motsvarighet i lagen om energikartläggningar i stora företag, genomför artikel 11.3 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.9.

Ett företag ska enligt första stycket anmäla till tillsynsmyndigheten när dess årliga genomsnittliga energianvändning de senaste tre åren överskrider gränsvärdena på 2,78 eller 23,6 gigawattimmar. Anmälan behöver som huvudregel endast göras en gång.

I andra stycket anges att ett företag som redan gjort en anmälan och som omfattas av kraven på nytt ska göra en anmälan om den genomsnittliga energianvändningen sjunker så mycket att gränsvärdena inte längre uppnås. Företaget omfattas då inte längre av kraven i lagen. Om den genomsnittliga årliga energianvändningen de senaste tre åren återigen överstiger gränsvärdet behöver en ny anmälan göras.

Regeringen kan meddela verkställighetsföreskrifter om när anmälan ska göras (8 kap. 7 § regeringsformen).

Undantag

13 § Ett företag som har ett miljöledningssystem behöver inte ha ett energiledningssystem enligt 3 § eller göra en energikartläggning enligt 5 § första stycket, om

1. miljöledningssystemet har certifierats av ett oberoende organ i enlighet med europeiska eller internationella standarder, och

2. det inom miljöledningssystemet görs en energikartläggning a) med de intervall som gäller enligt miljöledningssystemet, och b) som uppfyller kraven i föreskrifter som har meddelats med stöd av 10 § 2.

Paragrafen innehåller ett undantag från kravet på att ha ett energiledningssystem eller följa reglerna om energikartläggningar. Paragrafen motsvarar 4 § lagen om energikartläggningar i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 83–85 och 246). Paragrafen genomför artikel 11.11 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.10.

Ett miljöledningssystem fungerar på ett liknande sätt som ett energiledningssystem, men är bredare genom att det omfattar verksamhetens hela miljöpåverkan.

För att ett miljöledningssystem ska kunna åberopas som grund för att göra undantag från kravet på att omfattas av ett energiledningssystem 110 respektive att göra energikartläggningar vart fjärde år måste systemet,

enligt första punkten, vara certifierat av ett oberoende organ i enlighet med europeiska och internationella standarder. En europeisk standard är en standard som har antagits av Europeiska standardiseringskommittén, Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering eller Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder och som har gjorts tillgänglig för allmänt bruk. En internationell standard är en standard som antagits av Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) och som har gjorts tillgänglig för allmänt bruk. Exempel på standarder för miljöledningssystem är ISO 14001 och EU:s miljölednings- och miljörevisionsordning, Emas.

Enligt andra punkten ska det också utföras en energikartläggning inom ramen för miljöledningssystemet. I andra punkten a anges att en energikartläggning ska göras enligt de intervall som gäller inom miljöledningssystemet. Med det avses de tillfällen när en energikartläggning på ett naturligt sätt passar in i den cykel av planering, utförande, kontroll och handling som tillämpas inom miljöledningssystemet. Det kan t.ex. vara vid en utvärdering av företagets resursanvändning.

Enligt andra punkten b måste energikartläggningen uppfylla de minimikrav som gäller för energikartläggningar. De företag som i dag har ett certifierat miljöledningssystem kommer därför också att behöva genomföra energikartläggningar som uppfyller kraven i de föreskrifter som meddelas med stöd av 10 § 2, se kommentaren till den paragrafen. De företagen behöver dock inte upprätta en handlingsplan, se14 §.

14 § Ett företag behöver inte upprätta en sådan handlingsplan som avses i 8 § om företaget genomför energikartläggningar inom ett energiledningssystem enligt 5 § tredje stycket eller inom ett miljöledningssystem enligt 13 § 2.

I paragrafen anges att ett företag som gör energikartläggningar inom ramen för energilednings- eller miljöledningssystem inte behöver upprätta någon handlingsplan eller offentliggöra information. Paragrafen genomför artikel 11.1 och 11.11 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

Företag som genomför energikartläggningar inom ramen för energieller miljöledningssystem behöver inte upprätta handlingsplaner.

15 § Ett företag som har ingått ett avtal om energiprestanda behöver inte

1. ha ett energiledningssystem enligt 3 §, om avtalet omfattar samma delar av företagets verksamhet som ett energiledningssystem hade omfattat, eller

2. genomföra energikartläggningar enligt 5 §.

I paragrafen anges i vilka fall företag som tecknat avtal om energiprestanda inte behöver ha ett energiledningssystem eller göra energikartläggningar. Paragrafen, som genomför artikel 11.10 i energieffektivitetsdirektivet, saknar motsvarighet i lagen om energikartläggning i stora företag. Övervägandena finns i avsnitt 4.10.

En definition av avtal om energiprestanda finns i 2 §, se kommentaren till den paragrafen.

Av första punkten framgår det att ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning överstiger 23,6 gigawattimmar inte behöver införa ett energiledningssystem om företaget har tecknat ett avtal om energi-

prestanda. En förutsättning är att avtalet omfattar samma delar av företagets verksamhet som ett energiledningssystem skulle ha omfattat om ett sådant hade införts. Som framgår av kommentaren till 3 § kan ett energiledningssystem fokusera på de delar av verksamheten som har hög energianvändning och där möjligheten till energieffektiviseringsåtgärder är störst. Om ett företag har ett avtal om energiprestanda som endast avser vissa delar av företagets verksamhet, ska företaget fortfarande omfattas av ett energiledningssystem om de delar som inte omfattas skulle ha ingått i ett energiledningssystem. I ett sådant fall är det dock tillräckligt att energiledningssystemet omfattar de delar av företagets verksamhet som inte omfattas av avtalet om energiprestanda. Om det t.ex. finns ett avtal om energiprestanda som optimerar belysningen i företaget behöver detta område inte behandlas inom ramen för energiledningssystemet.

I andra punkten anges att ett företag som har ingått ett avtal om energiprestanda inte behöver genomföra energikartläggningar.

Närmare krav på vad ett avtal om energiprestanda ska uppfylla kan framgå av föreskrifter som meddelas med stöd av 16 § 3, se kommentaren till den paragrafen.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. ytterligare undantag från skyldigheterna i 3 och 5 §§ och om undantag från 11 och 12 §§ för företag som bedriver verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret,

2. kravet på certifiering enligt 13 § 1 och om krav på kompetens hos organ som ackrediteras för sådan certifiering, och

3. vilka krav ett sådant avtal om energiprestanda som avses i 15 § ska uppfylla.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om ytterligare undantag och om vilka krav på miljöledningssystem och avtal om energiprestanda som ska vara uppfyllda för att ledningssystemet eller avtalet ska kunna vara grund för undantag från reglerna om energiledningssystem och energikartläggningar. Övervägandena finns i avsnitt 4.10.

Enligt första punkten får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om undantag från skyldigheterna i lagen för vissa företag. Bemyndigandet saknar motsvarighet i lagen om energikartläggning i stora företag. Föreskrifterna kan avse skyldigheten att ha ett energiledningssystem eller att göra energikartläggningar och skyldigheten att anmäla eller rapportera uppgifter enligt 11 och 12 §§. Undantag kan endast föreskrivas för företag som bedriver verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. Med totalförsvar avses detsamma som i lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap.

Andra punkten gör det möjligt att meddela föreskrifter om kravet på certifiering av miljöledningssystemet och om krav på kompetens hos det organ som gör certifieringen. Bemyndigandet motsvarar 11 § 2 lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 83–85 och 249). Ett motsvarande bemyndigande som gäller energiledningssystem finns i 4 §, se kommentaren till den paragrafen.

Enligt tredje punkten får föreskrifter meddelas om vilka krav ett avtal om energiprestanda ska uppfylla. Bemyndigandet saknar motsvarighet i lagen om energikartläggning i stora företag. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas som genomför bilaga XV till energieffektivitetsdirektivet. I den bilagan anges bl.a. att avtalet ska innefatta villkor om avtalstid, bestämmelser om mätning och verifiering och sanktioner om avtalet inte följs. Föreskrifterna kan inte reglera vad avtal om energiprestanda i allmänhet ska innehålla. De kan endast ange vilka krav ett avtal måste uppfylla för att kunna vara grund för undantag från kraven på att genomföra energikartläggningar eller att omfattas av ett energiledningssystem.

Tillsyn

17 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs.

Paragrafen stämmer i sak överens med 8 § lagen om energikartläggningar i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 95–98 och 248). Övervägandena finns i avsnitt 4.11.

Tillsynen över företag som utför energikartläggningar omfattar bl.a. kontroll av om en energikartläggning har utförts, oberoendet och kompetensen hos den som utfört kartläggningen och att kartläggningen genomförts enligt reglerna. Tillsynen omfattar också innehållet i handlingsplanen och rapporten från kartläggningen och att de företag som är skyldiga att offentliggöra uppgifter ur handlingsplanen och andra uppgifter gör det. För företag med energilednings- och miljöledningssystem omfattar tillsynen en kontroll av att företaget har sådana system och att det inom dessa görs energikartläggningar som uppfyller kraven. För företag med avtal om energiprestanda omfattar tillsynen om innehållet i avtalet innebär att det kan vara grund för undantag från reglerna om energiledningssystem och energikartläggning. Som utgångspunkt bör det normala vara att tillsynen sker genom stickprovskontroller.

18 § Ett företag vars genomsnittliga årliga energianvändning överstiger de gränser som anges i 3 och 5 §§ ska på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen och för uppföljning och utvärdering.

I paragrafen anges att företag vars årliga energianvändning överstiger 2,78 respektive 23,6 gigawattimmar på begäran ska lämna uppgifter som behövs för tillsynen och för uppföljning och utvärdering till tillsynsmyndigheten. Paragrafen motsvarar 9 § lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 97–99 och 248). Övervägandena finns i avsnitt 4.11.

Företag som omfattas av tillsynen ska lämna uppgifter som är nödvändiga för tillsynen samt för uppföljning och utvärdering. Exempel på handlingar som kan behöva lämnas till tillsynsmyndigheten är den rapport från energikartläggningen som avses i 7 § och den handlingsplan som ska upprättas enligt 8 § samt sådana avtal som avses i 15 §. Den uppföljning och utvärdering som avses är uppföljning av lagens effekter

och hur företagen arbetar med energieffektivisering. Exempel på uppgifter som kan lämnas vid uppföljning och utvärdering är uppgifter om hur företagen genomför sina energikartläggningar och vilken besparingspotential de har identifierat.

19 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska följas.

Ett föreläggande får förenas med vite.

I paragrafen regleras tillsynsmyndighetens möjlighet att besluta förelägganden. Den stämmer i sak överens med 10 § lagen om energikartläggningar i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 97, 98 och 248). Paragrafen genomför artikel 32 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.11.

Överklagande

20 § Beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen behandlar överklagande av beslut. Den stämmer i sak överens med 12 § lagen om energikartläggning i stora företag (jfr prop. 2013/14:174 s. 100 och 249).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

2. Genom lagen upphävs lagen (2014:266) om energikartläggning i stora företag.

3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för energikartläggningar som har påbörjats före ikraftträdandet.

4. En energikartläggning som ett företag har gjort enligt den upphävda lagen ska vid tillämpningen av 5 § anses vara en energikartläggning enligt den paragrafen. En energikartläggning enligt den upphävda lagen som har omfattat en koncern ska anses vara gjord i alla bolag i den koncernen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna syftar till att genomföra artiklarna 11.1, 11.2 och 36 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 8.

I första punkten anges att lagen träder i kraft den 1 januari 2027.

Genom andra punkten upphävs lagen om energikartläggning i stora företag.

I tredje punkten anges att den upphävda lagen ska fortsätta att gälla för energikartläggningar som har påbörjats innan den 1 januari 2027. Tillsynsmyndigheten ska alltså tillämpa bestämmelserna i lagen om energikartläggning i stora företag i tillsynsärenden som rör en energikartläggning som har påbörjats före ikraftträdandet

Av fjärde punkten framgår att en energikartläggning som gjorts enligt lagen om energikartläggning i stora företag ska anses vara den senast genomförda energikartläggningen i det företaget. Det innebär att den fyraårsperiod inom vilken nästa energikartläggning ska göras ska räknas från den energikartläggningen.

En energikartläggning som har gjorts i en koncern ska anses gjord i samtliga bolag i den koncernen. Dotterbolag i koncernen som har en genomsnittlig årlig energianvändning som överstiger 2,78 gigawattimmar ska alltså räkna fyraårsintervallet från den senaste energikartläggningen i koncernen.

10.2¶Förslaget till lag om ändring i miljöbalken

2 kap. Hänsynsregler

5 § Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd ska hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna att

1. minska mängden avfall, 2. minska mängden skadliga ämnen i material och produkter, 3. minska de negativa effekterna av avfall, och 4. återvinna avfall. I första hand ska fossilfria energikällor användas.

Paragrafen ger uttryck för hushållnings- och kretsloppsprincipen och den s.k. avfallshierarkin. Övervägandena finns i avsnitt 7.

I andra stycket ändras kravet på att i första hand använda förnybara energikällor till ett krav på att i första hand använda fossilfria energikällor. Ändringen innebär att kravet, utöver förnybara energikällor, också omfattar kärnkraft.

10.3¶Förslaget till lag om ändring i fjärrvärmelagen (2008:263)

Effektiva fjärrvärmesystem

4 a § Ett fjärrvärmeföretag vars fjärrvärmesystem inte är effektivt ska upprätta en plan för hur fjärrvärmesystemet kan bli effektivt. Planen ska lämnas till tillsynsmyndigheten senast ett år efter det att fjärrvärmesystemet inte uppfyllde kraven för att vara effektivt och därefter vart femte år så länge som fjärrvärmesystemet inte är effektivt. Planen ska godkännas av tillsynsmyndigheten.

Paragrafen, som är ny, innehåller krav på fjärrvärmeföretag att i vissa fall upprätta en plan för hur fjärrvärmesystemet kan bli effektivt. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 26.5 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Av paragrafen framgår det att ett fjärrvärmeföretag vars fjärrvärmesystem inte är effektivt ska göra en plan för hur detta ska bli effektivt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 4 b § 1 meddela föreskrifter om vad som är ett effektivt fjärrvärmesystem. Planen ska lämnas till tillsynsmyndigheten som ska godkänna planen, om den uppfyller kraven på vad en plan ska innehålla enligt de förskrifter som kan meddelas med stöd av 4 b § 2. Om planen inte godkänns av tillsynsmyndigheten kan tillsynsmyndigheten enligt 53 § förelägga företaget att avhjälpa bristen. Från det att ett fjärrvärmesystem inte uppfyller kraven för att vara effektivt har fjärrvärmeföretaget ett år på sig att upprätta och ge in en plan. Det innebär att om ett fjärrvärmeföretag inte uppfyller 115

kraven för att vara effektivt i exempelvis mars ett visst år ska fjärrvärmeföretaget upprätta och ge in en plan senast i mars året därpå. Därefter ska en plan ges in vart femte år så länge fjärrvärmesystemet inte är effektivt.

4 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om

1. vad som är ett effektivt fjärrvärmesystem, 2. innehållet i planen för hur fjärrvärmesystemet kan bli effektivt, och 3. undantag från kravet på att upprätta en plan.

Paragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om effektiva fjärrvärmesystem. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Paragrafen gör det möjligt att meddela föreskrifter om vad som avses med ett effektivt fjärrvärmesystem och om den plan för hur ett fjärrvärmesystem ska bli effektivt som ska upprättas enligt 4 a §. Föreskrifter kan meddelas både om innehållet i planen och om undantag från kravet på att upprätta en plan. De föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan delvis genomföra artikel 26.1, 26.4 och 26.5 i energieffektivitetsdirektivet, som exempelvis kravet på hur stor andel förnybar energi fjärrvärmeföretaget måste använda i produktionen av fjärrvärme för att fjärrvärmesystemet ska vara effektivt och gränsen för när en plan måste upprättas.

Information till fjärrvärmekunder och allmänheten

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att fjärrvärmeföretag ska vara skyldiga att lämna information som är till nytta för fjärrvärmekunder och allmänheten på sina webbplatser eller på något annat sätt.

Paragrafen, som får ett nytt innehåll, ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om vilken information som fjärrvärmeföretag ska lämna på sina webbplatser eller på något annat sätt. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.4.

Informationen ska vara till nytta för fjärrvärmekunder och allmänheten. De föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen kan delvis genomföra artikel 21.2 fjärde stycket i energieffektivitetsdirektivet. Det handlar bl.a. om tydlig information om tillämpliga priser, tariffer och standardvillkor för tillgång till och utnyttjande av tjänster avseende fjärrvärme. Föreskrifter kan också meddelas om sådan information som regleras i hittillsvarande 5–5 b §§, som prisinformation, information om energiprestanda och andelen förnybar energi i företagets fjärrvärmesystem och information om oberoende användarrådgivning.

Rutiner för hantering av klagomål

5 a § Ett fjärrvärmeföretag ska ha rutiner för att hantera klagomål från fjärrvärmekunder på ett snabbt, enkelt och rättvist sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om rutiner för klagomålshantering.

Paragrafen får ett nytt innehåll. Den innehåller krav på fjärrvärmeföretag att ha rutiner för hantering av klagomål från fjärrvärmekunder. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.7 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.8. Enligt första stycket ska fjärrvärmeföretag ha rutiner för att hantera klagomål från fjärrvärmekunder på ett snabbt, enkelt och rättvist sätt. Med stöd av andra stycket kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter om fjärrvärmeföretags rutiner för klagomålshantering. Föreskrifterna kan exempelvis omfatta tidsfrister för klagomålshanteringen och vad som är en enkel och rättvis hantering av klagomål.

Avtal om fjärrvärme

6 § Ett avtal om fjärrvärme ska innehålla uppgifter om

1. fjärrvärmeföretagets namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. vilka varor och tjänster som avtalet omfattar, 3. priset för fjärrvärmen och hur det bestäms,

4. var fjärrvärmekunden kan hitta information om fjärrvärmeföretagets priser för fjärrvärme och de tjänster som fjärrvärmeföretaget erbjuder,

5. den tid som avtalet löper på,

6. vad som gäller i fråga om förlängning av ett avtal som löper under en viss tid,

7. mätning av mängden levererad värmeenergi och rapportering av mätresultaten till kunden samt fakturering av kunden,

8. huruvida avtalet tillåter fjärrvärmeföretaget att göra en ensidig ändring av ett avtalsvillkor och om förutsättningarna för att fjärrvärmeföretaget ska få göra en sådan ändring,

9. villkoren för uppsägning av avtalet och eventuella avgifter som ska betalas i samband med uppsägning,

10. fjärrvärmeföretagets ersättningsansvar om det inte uppfyller avtalet, 11. vem som svarar för kostnader för en återställning efter a) en anslutning till fjärrvärmeverksamheten, b) ett underhåll av rörledningarna, eller c) ett borttagande av anslutningen,

12. möjligheten att begära förhandling och att ansöka om medling enligt denna lag,

13. hur tvistlösning utanför domstol inleds,

14. hur fjärrvärmeföretaget på sin webbplats eller på något annat sätt tillhandahåller den information som fjärrvärmeföretaget är skyldigt att lämna enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 och 6 c §§, och

15. var fjärrvärmekunden kan hitta information om konsumenträttigheter.

I paragrafen regleras vilka uppgifter som ett avtal mellan ett fjärrvärmeföretag och en fjärrvärmekund ska innehålla. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.2 första stycket i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.2. I första punkten, som är ny, anges vilka kontaktuppgifter till fjärrvärmeföretaget som måste anges i avtalet. Enligt andra punkten ska det anges i avtalet vilka varor och tjänster som avtalet omfattar. Punkten motsvarar i huvudsak hittillsvarande första punkten. Kravet innebär att eventuella tjänster utan tilläggsavgifter som kombineras med avtalet, t.ex. underhålls-, reparations- och flexibilitetstjänster, ska anges. En beskrivning av varorna och tjänsterna bör omfatta

en närmare redogörelse av dess egenskaper, t.ex. trycket och temperaturen på den fjärrvärme som levereras.

Tredje punkten motsvarar hittillsvarande andra punkten.

Fjärde punkten motsvarar i huvudsak hittillsvarande tredje punkten. I punkten görs ett tillägg om att det även ska framgå var fjärrvärmekunden kan hitta information om priser för de tjänster som fjärrvärmeföretaget tillhandahåller. Med tjänster avses framför allt kombinerade tjänster, exempelvis att fjärrvärmeföretaget både tillhandahåller tjänster och varor, men även eventuella underhållstjänster. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 5 § meddela föreskrifter om att fjärrvärmeföretagen ska tillhandahålla denna typ av information på sin webbplats eller på något annat sätt.

Sjätte punkten motsvarar i huvudsak hittillsvarande femte punkten. Eventuella avtal om tjänster som kombineras med avtalet om fjärrvärme omfattas också av kravet.

I nionde punkten, som i huvudsak motsvarar hittillsvarande åttonde punkten, görs ett tillägg om att eventuella avgifter som ska betalas i samband med uppsägning ska anges i avtalet. Kravet omfattar också eventuella avtal om tjänster som kombineras med avtalet om fjärrvärme. Skyldigheten att informera om avgifter omfattar både de fall då fjärrvärmekunden säger upp avtalet och de fall då fjärrvärmeföretaget säger upp avtalet.

Tionde punkten motsvarar hittillsvarande nionde punkten.

I trettonde punkten, som är ny, anges att det i avtalet ska framgå hur tvistlösning utanför domstol inleds. Med tvistlösning utanför domstol avses t.ex. Allmänna reklamationsnämndens verksamhet när det är fråga om en tvist mellan en konsument och en näringsidkare.

Fjortonde punkten motsvarar delvis hittillsvarande tolfte punkten. Kravet på att informera om hur fjärrvärmeföretaget tillhandahåller den information det är skyldigt att lämna utvidgas till att inte bara gälla mot konsumenter, utan alla fjärrvärmekunder. Vidare omfattar kravet nu all information som fjärrvärmeföretaget är skyldigt att lämna med stöd av 5 §.

Enligt femtonde punkten, som är ny, ska det framgå var fjärrvärmekunden kan hitta information om konsumenträttigheter. Kravet omfattar bl.a. information om hantering av klagomål och annan information som kunden ska få enligt artikel 21.2 h i energieffektivitetsdirektivet.

6 e § Innan ett avtal om fjärrvärme ingås ska fjärrvärmeföretaget till fjärrvärme-

kunden lämna 1. information om avtalsvillkoren enligt 6 §, och

2. en kortfattad och lättillgänglig sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren.

Fjärrvärmeföretaget ansvarar för att informationen om avtalsvillkoren och sammanfattningen lämnas, även i de fall avtalet ingås genom en mellanman.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som ska finnas i sammanfattningen och hur den ska lämnas.

Paragrafen, som är ny, innehåller en skyldighet för fjärrvärmeföretag att lämna viss information om avtalsvillkoren till fjärrvärmekunden innan avtalet ingås. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.2 andra och

tredje styckena i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.3.

Enligt första stycket första punkten ska fjärrvärmeföretaget lämna information om avtalsvillkor enligt 6 § till fjärrvärmekunden innan avtalet ingås.

I första stycket andra punkten anges att fjärrvärmeföretaget ska lämna en kortfattad och lättillgänglig sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren till fjärrvärmekunden. Exempel på sådana avtalsvillkor är priser och tariffer.

Enligt andra stycket ska informationen om avtalsvillkor och sammanfattningen lämnas även om avtalet ingås genom en mellanman. Med mellanman avses en tredje part som uppträder som ombud eller på något annat sätt förmedlar avtalet från fjärrvärmeföretaget till fjärrvärmekunden. Det är alltid fjärrvärmeföretaget som ansvarar för att informationen lämnas.

I tredje stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilken information som ska finnas med i den sammanfattning som fjärrvärmekunderna ska få och hur den ska lämnas

6 f § När ett avtal om fjärrvärme har ingåtts ska fjärrvärmeföretaget snarast möjligt lämna en kopia av avtalet till fjärrvärmekunden.

Paragrafen, som är ny, innehåller en skyldighet för fjärrvärmeföretag att lämna en kopia av avtalet till fjärrvärmekunder. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.2 fjärde stycket i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.4.

Av paragrafen framgår att fjärrvärmekunden ska få en kopia av avtalet snarast möjligt efter att avtalet har ingåtts. Detta kan göras genom att fjärrvärmekunden får ett exemplar av avtalet i fysisk eller elektronisk form.

6 g § Ett fjärrvärmeföretag ska ge en konsument med funktionsnedsättning all relevant information om avtalet i tillgängliga format.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om den information som ska lämnas.

Paragrafen, som är ny, innehåller en skyldighet för fjärrvärmeföretag att till konsumenter med funktionsnedsättning lämna relevant information om avtalet i tillgängliga format. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.6 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.7.

Av första stycket framgår det att fjärrvärmekunder med funktionsnedsättning som är konsumenter ska få all relevant information om avtalet i tillgängliga format. Det kan t.ex. vara att konsumenten ska kunna ta del av information som kan uppfattas med mer än ett sinne och att informationen ska presenteras på ett begripligt sätt och i ett typsnitt med lämplig storlek och form.

I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilken information konsumenter med funktionsnedsättning ska få och hur den ska tillgängliggöras.

Betalningssätt

6 h § Fjärrvärmeföretag ska erbjuda flera betalningssätt vid fakturering och får inte missgynna en fjärrvärmekund på grund av det betalningssätt som kunden har valt.

De avgifter som tas ut för ett visst betalningssätt eller för ett system för förskottsbetalning får inte överstiga betalningsmottagarens kostnader för tillhandahållandet av betalningssättet eller systemet.

I paragrafen, som är ny, regleras en skyldighet för fjärrvärmeföretag att erbjuda flera betalningssätt och vilka avgifter som får tas ut för det betalningssätt som fjärrvärmekunden väljer. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.4 och 21.5 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.6.

I första stycket anges att ett fjärrvärmeföretag är skyldigt att erbjuda ett brett val av betalningssätt. Vilka val av betalningssätt som erbjuds ska utgå från gängse praxis på fjärrvärmemarknaden. Vidare framgår det att en fjärrvärmekund inte får missgynnas på grund av det betalningssätt kunden har valt. Det innebär att de betalningssätt som ett fjärrvärmeföretag erbjuder inte får medföra oskälig diskriminering mellan kunder. Skillnader i avgifter som kan hänföras till betalningssätt eller system för förskottsbetalning måste vara objektiva, icke-diskriminerande och proportionella. Att en fjärrvärmekund inte får missgynnas på grund av det betalningssätt som valts innebär också att ett visst val av betalningssätt inte får medföra att kunden får mindre förmånliga avtalsvillkor eller någon annan form av diskriminerande behandling.

I andra stycket finns det en begränsning i fråga om möjligheten att ta ut avgifter från fjärrvärmekunder för olika betalningssätt eller system för förskottsbetalning. Sådana avgifter får inte överstiga kostnaderna för att tillhandahålla betalningssättet eller systemet.

Fjärrvärmeföretagets informationsskyldighet

18 § Ett fjärrvärmeföretag som med stöd av avtalet avser att ändra avtalsvillkoren ska i ett särskilt meddelande informera fjärrvärmekunden om ändringen på ett transparent och begripligt sätt senast två månader före den dag de ändrade villkoren ska börja gälla.

I meddelandet ska skälen för ändringen anges samt en upplysning lämnas om att fjärrvärmekunden har rätt att begära förhandling, ansöka om medling och att säga upp avtalet.

Om fjärrvärmeföretaget inte följer bestämmelserna i första och andra styckena, får de ändrade villkoren inte tillämpas.

I paragrafen föreskrivs att fjärrvärmeföretaget ska lämna information till fjärrvärmekunden om ändrade avtalsvillkor. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.3 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.5.

I första stycket införs ett krav på att fjärrvärmekunden ska få information om ändringen på ett transparent och begripligt sätt. Det innebär att informationen om ändringens innebörd ska vara tydlig och enkel att förstå.

I övrigt görs en språklig ändring.

Avbrytande av distributionen vid avtalsbrott

27 § Distribution av fjärrvärme till en konsument får avbrytas, om

1. konsumenten har åsidosatt sina skyldigheter enligt avtalet, 2. det rör sig om ett väsentligt avtalsbrott,

3. konsumenten inte har följt en skriftlig uppmaning att inom en månad vidta rättelse,

4. konsumenten tillsammans med uppmaningen enligt 3 informerats om

a) att distributionen av fjärrvärme kan komma att avbrytas om uppmaningen

inte följs, och

b) vad konsumenten kan göra för att undvika att distributionen avbryts, och

5. omständigheterna är sådana att det saknas anledning att befara att ett avbrott skulle medföra en personskada som inte är obetydlig eller omfattande sakskada.

Om konsumenten har handlat otillbörligt, får distributionen avbrytas trots att omständigheterna inte är sådana som anges i första stycket 5.

I paragrafen anges förutsättningarna för att ett fjärrvärmeföretag ska få avbryta distributionen av fjärrvärme vid en konsuments avtalsbrott som inte gäller bristande betalning. Genom paragrafen genomförs delvis artikel

21.9 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.9. Av första stycket första punkten framgår det att en grundläggande förutsättning för att ett fjärrvärmeföretag ska kunna avbryta distributionen av fjärrvärme är att konsumenten har åsidosatt sina skyldigheter enligt avtalet. Detta framgår av hittillsvarande första stycket. Av andra punkten framgår det att det måste vara fråga om ett väsentligt avtalsbrott för att distributionen av fjärrvärme ska få avbrytas. Kravet finns i hittillsvarande första stycket. I tredje punkten anges att konsumenten måste få en skriftlig uppmaning att vidta rättelse inom en månad från det att fjärrvärmeföretaget skickade uppmaningen. Uppmaningen skickas alltså på konsumentens risk. Fjärde punkten motsvarar delvis hittillsvarande andra stycket. Utöver att konsumenten tillsammans med uppmaningen att vidta rättelse måste informeras om att distributionen kan komma att avbrytas om uppmaningen inte följs, ska konsumenten informeras om vad den kan göra för att undvika att distributionen avbryts. Kravet i femte punkten tillsammans med kravet i andra stycket motsvarar hittillsvarande tredje stycket.

28 § Vid utebliven betalning får distributionen av fjärrvärme till en konsument avbrytas endast om

1. fjärrvärmeföretagets fordran är ostridig, 2. det rör sig om ett väsentligt avtalsbrott,

3. konsumenten inte har följt en skriftlig uppmaning att inom en skälig tid betala fordran,

4. konsumenten, efter att den tid för betalning som avses i 3 löpt ut, har delgetts en skriftlig påminnelse om att betala fordran inom en månad från delgivningen,

5. påminnelsen innehöll information om a) att distributionen av fjärrvärme kan avbrytas om fordran inte betalas, och b) vad konsumenten kan göra för att undvika att distributionen avbryts,

6. ett meddelande om innehållet i påminnelsen har lämnats till socialnämnden i den kommun där konsumenten får fjärrvärme distribuerad,

7. socialnämnden inte inom en månad från delgivningen av den skriftliga påminnelsen som avses i 4 har betalat fordran eller tagit på sig betalningsansvaret

för den, och

8. omständigheterna är sådana att det saknas anledning att befara att ett avbrott skulle medföra en personskada som inte är obetydlig eller omfattande sakskada.

Om konsumenten har handlat otillbörligt, får distributionen avbrytas trots att omständigheterna inte är sådana som anges i första stycket 8.

Av paragrafen framgår det vilka förutsättningar som gäller för att ett fjärrvärmeföretag ska ha rätt att avbryta distributionen av fjärrvärme till en konsument som inte har betalat enligt avtalet. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.9 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.9.

Första stycket andra punkten ändras så att det uttryckligen anges att konsumentens avtalsbrott måste vara väsentligt för att distributionen av fjärrvärme ska få avbrytas. Detta innebär inte någon ändring i sak.

I tredje punkten tydliggörs att konsumenten måste få en skriftlig uppmaning att betala fordran inom en skälig tid. Detta innebär inte någon ändring i sak.

Av fjärde punkten framgår det att konsumenten efter den skriftliga uppmaningen ska delges en skriftlig påminnelse att betala inom en månad från delgivning, till skillnad från det hittillsvarande kravet på tre veckor, för att distributionen av fjärrvärme ska få avbrytas.

I femte punkten införs ett krav på att konsumenten ska få information om vad den kan göra för att undvika att distributionen avbryts. Informationen kan exempelvis avse betalningsplaner, råd om skuldhantering, anstånd med bortkoppling, system för förskottsbetalning, energikartläggning och energirådgivningstjänster. Liksom kravet i hittillsvarande tredje punkten måste konsumenten också få information om att fjärrvärmen kan avbrytas om fordran inte betalas.

Kravet i sjätte punkten motsvarar i sak hittillsvarande fjärde punkten.

Kravet i sjunde punkten motsvarar hittillsvarande andra stycket med den skillnaden att fristen nu är en månad i stället för tre veckor.

Åttonde punkten tillsammans med kravet i andra stycket motsvarar hittillsvarande första stycket och 27 § tredje stycket.

30 § Ett fjärrvärmeföretag har rätt till skälig ersättning av en konsument för kostnaderna för åtgärder enligt 27 och 28 §§, dock inte för information om vad konsumenten kan göra för att undvika att distributionen avbryts.

I paragrafen anges vilka kostnader ett fjärrvärmeföretag har rätt till ersättning för med anledning av de åtgärder som anges i 27 och 28 §§. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.9 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.9.

I paragrafen införs en begränsning som innebär att information om vad konsumenten kan göra för att undvika att distributionen av fjärrvärme avbryts, som en konsument ska informeras om enligt 27 och 28 §§, inte får medföra kostnader för konsumenten.

Avbrytande av distribution till fjärrvärmekunder som inte är konsumenter

36 a § Om ett fjärrvärmeföretag vill avbryta distributionen av fjärrvärme till en fjärrvärmekund som inte är en konsument, ska fjärrvärmeföretaget ge kunden lämplig information om vad kunden kan göra för att undvika att distributionen

avbryts. Informationen ska lämnas senast en månad före den planerade bortkopplingen och utan extra kostnad för fjärrvärmekunden.

I paragrafen, som är ny, anges att ett fjärrvärmeföretag måste lämna viss information till en fjärrvärmekund som inte är en konsument innan distribution av fjärrvärme avbryts. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.9 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.9.

En fjärrvärmekund som inte är en konsument måste innan distributionen avbryts få information om vad denne kan göra för att undvika avbrottet. Informationen kan exempelvis avse betalningsplaner, råd om skuldhantering, anstånd med bortkoppling, system för förskottsbetalning eller oberoende användarrådgivning om energieffektiviseringsåtgärder och ska lämnas utan extra kostnad.

Tillsyn

52 § Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över att fjärrvärmeföretag följer 4 a, 4 b, 5–9, 18–21, 25–29, 31 och 36 a–43 §§ samt föreskrifter och beslut som har meddelats i anslutning till lagen.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.

I paragrafen finns regler om tillsyn. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.8 i energieffektivitetsdirektivet.

Av första stycket framgår det att tillsynen nu också omfattar att 4 a, 4 b 6 e–h och 36 a §§ följs.

Överklagande

54 § Beslut om föreläggande enligt 16 § andra stycket och 53 §, beslut enligt 4 a och 37 d §§ samt beslut om förseningsavgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.

I paragrafen regleras möjligheten att överklaga beslut enligt lagen. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 26.5 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

I första stycket görs det ett tillägg att även beslut av tillsynsmyndigheten om godkännande av en plan om hur ett fjärrvärmesystem kan bli effektivt får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om vilka uppgifter ett avtal om fjärrvärme ska innehålla om avtalet har ingåtts före ikraftträdandet och avtalsvillkoren inte har ändrats efter ikraftträdandet.

Enligt första punkten träder lagändringarna i kraft den 1 januari 2027.

Av andra punkten framgår att äldre föreskrifter fortfarande gäller för vad ett avtal om fjärrvärme som har ingåtts före den 1 januari 2027 ska innehålla, om avtalet inte har villkorsändrats efter ikraftträdandet.

Övervägandena finns i avsnitt 8.

10.4¶Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:268) om vissa kostnads-nyttoanalyser på energiområdet

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om att kostnads-nyttoanalyser ska utföras i vissa fall för att utreda potentialen för användning av högeffektiv kraftvärme och spillvärme från industrin, tjänsteanläggningar och datacenter.

Lagens syfte är att främja en effektiv energiförsörjning.

Paragrafen beskriver lagens innehåll.

Första stycket ändras så att det framgår att lagen omfattar även tjänsteanläggningar och datacenter. Det görs även en språklig ändring.

Ord och uttryck

2 § I denna lag betyder

datacenter: en byggnad eller en grupp av byggnader som används för att inrymma, ansluta och driva datorsystem, servrar och kringutrustning för datalagring, databehandling, datadistribution och relaterad verksamhet,

omfattande uppgradering: en uppgradering vars kostnad överskrider 50 procent av investeringskostnaderna för en ny jämförbar anläggning, dock inte installation av utrustning för avskiljning av koldioxid vid en förbränningsanläggning som är en industri- eller tjänsteanläggning.

I paragrafen anges innebörden av ord och uttryck som används i lagen. Paragrafen genomför artikel 2.49 och 2.50 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Förklaringen av vad som avses med datacenter, som är ny, genomför artikel 2.49 i energieffektivitetsdirektivet. Artikeln hänvisar till punkt 2.6.3.1.16 i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik. Det finns flera olika typer av datacenter: företags egna datacenter, samlokaliserade datacenter och samutrustade datacenter. I samlokaliserade datacenter installerar och förvaltar en eller flera kunder egna nätverk, servrar, lagringsutrustning och lagringstjänster. I samutrustade datacenter får en eller flera kunder tillgång till nätverk, servrar och lagringsutrustning där de driver egna tjänster medan byggnadens utrustning och stödinfrastruktur tillhandahålls av en datacentralsoperatör, se kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 av den 14 mars 2024 om den första delen av inrättandet av ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler.

Förklaringen av vad som avses med omfattande uppgradering ändras på så sätt att det anges att installation av en utrustning för avskiljning av

koldioxid vid en förbränningsanläggning inte är en omfattande uppgradering, om förbränningsanläggningen är en industri- eller tjänsteanläggning. Om förbränningsanläggningen är en termisk elproduktionsanläggning eller ett datacenter kan installationen vara en omfattande uppgradering. För att en installation ska kunna vara en omfattande uppgradering krävs fortfarande att det första ledet är uppfyllt, dvs. att investeringskostnaden överstiger 50 procent av investeringskostnaden för en ny jämförbar anläggning.

Skyldigheten att utföra en kostnads-nyttoanalys

3 § En kostnads-nyttoanalys ska utföras vid planeringen av en nybyggnation

eller omfattande uppgradering av

1. en termisk elproduktionsanläggning eller en anläggning för produktion av enbart värme med en tillförd effekt på mer än 10 megawatt,

2. en industrianläggning med en tillförd effekt på mer än 8 megawatt i vilken spillvärme kan uppstå,

3. en tjänsteanläggning med en tillförd effekt på mer än 7 megawatt i vilken spillvärme kan uppstå, eller

4. ett datacenter med en installerad effekt på mer än 1 megawatt.

Kostnads-nyttoanalysen ska utföras av den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten i den anläggning som omfattas av analysen, i samarbete med den som ansvarar för driften av anläggningen, om det är en annan aktör.

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten att utföra en kostnads-nyttoanalys vid planeringen av nybyggnation eller omfattande uppgradering av vissa typer av anläggningar. Paragrafen genomför delar av artikel 26.7 första stycket i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1 och 5.3.

I första stycket anges vilka fem olika typer av anläggningar som omfattas av kravet på att utföra en kostnads-nyttoanalys. Kravet omfattar inte bara nya anläggningar utan även omfattande uppgraderingar av de typer av anläggningar som anges i paragrafen. Vad som avses med omfattande uppgradering anges i 2 §. Kostnads-nyttoanalysen bör göras i ett tidigt skede i planeringen, eftersom den syftar till att utgöra underlag för beslut om en anläggnings utformning (jfr prop. 2013/14:174 s. 159). Den tillförda effekten som avses i de tre första punkterna räknas ut genom att dividera den totala årliga energitillförseln med antalet motsvarande lasttimmar under året.

Enligt första punkten omfattas termiska elproduktionsanläggningar och anläggningar för produktion av enbart värme med en tillförd effekt på mer än 10 megawatt av kravet på att utföra kostnads-nyttoanalyser. Ändringen innebär att fler termiska elproduktionsanläggningar omfattas av kravet. Den innebär också att kravet på att göra kostnads-nyttoanalyser och omfattar anläggningar för produktion av enbart värme.

Andra punkten omfattar industrianläggningar med en årlig total tillförd effekt på över 8 megawatt. Ändringen innebär att fler industrianläggningar än i dag omfattas. Det hittillsvarande kravet på att industrianläggningen ska generera användbar spillvärme för att omfattas av reglerna slopas. Däremot omfattas endast industrianläggningar där det kan uppstå någon form av spillvärme av kravet. Spillvärme är värme som oundvikligen genereras som biprodukt i anläggningar, och som skulle gå förlorad i luft

eller vatten om det inte fanns tillgång till ett fjärrvärme- eller kylsystem, jfr artikel 2 andra stycket 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och skäl 105 i energieffektivitetsdirektivet.

I tredje punkten anges att en tjänsteanläggning med en tillförd effekt på mer än 7 megawatt omfattas av kravet. Det krävs också att spillvärme kan uppstå i anläggningen. Punkten genomför delar av artikel 26.7 första stycket c i energieffektivitetsdirektivet. Endast anläggningar som inte är termiska elproduktionsanläggningar, industrianläggningar eller datacenter är tjänsteanläggningar. Exempel på tjänsteanläggningar är anläggningar för rening av avloppsvatten, anläggningar för flytande gas, stora kommersiella byggnader och elektriska undercentraler.

I fjärde punkten anges att datacenter med en installerad effekt över 1 megawatt omfattas av kravet på att utföra kostnads-nyttoanalyser. Med installerad effekt avses den maximala energi som kan flöda genom en viss anläggning. Det är inte den energi som faktiskt flödar genom datacentret, utan ett teoretiskt maximum. Mätpunkten vid elleveransgränsen eller elleveransgränserna ska användas.

Enligt andra stycket ska den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten i anläggningen utföra analysen (jfr prop. 2013/14/:174 s. 159). Kostnads-nyttoanalysen ska utföras i samarbete med den som ansvarar för driften av anläggningen. Bestämmelsen aktualiseras endast när den som driver anläggningen är en annan person än den som bedriver eller avser bedriva verksamhet där. Situationen kan t.ex. uppstå i ett samlokaliserat datacenter, se kommentaren till 2 §.

Kraven i hittillsvarande första stycket tredje och fjärde punkterna på att utföra en kostnads-nyttoanalys vid planeringen av en ny energiproduktionsanläggning inom ett befintligt fjärrvärme- eller fjärrkylenät tas bort. Det införs dock en övergångsbestämmelse som gäller för analyser som redan har utförts, se kommentaren till ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

Vad en kostnads-nyttoanalys ska innehålla

4 § En kostnads-nyttoanalys ska innehålla en utvärdering av de kostnader och fördelar som skulle uppstå genom att i fråga om

1. en termisk elproduktionsanläggning eller en anläggning för produktion av enbart värme driva anläggningen som en högeffektiv kraftvärmeanläggning,

2. en industrianläggning eller en tjänsteanläggning utnyttja spillvärme i och utanför anläggningen, eller

3. ett datacenter

a) utnyttja spillvärme för att tillgodose en ekonomiskt motiverad efterfrågan och att ansluta datacentret till ett fjärrvärme- eller fjärrkylenät, eller

b) vidta åtgärder för att säkerställa någon annan återvinning av spillvärme.

En kostnads-nyttoanalys ska dessutom innehålla en utvärdering av de kostnader och fördelar som skulle uppstå om anläggningen byggdes på eller flyttades till en plats där den skulle kunna få avsättning för spillvärme.

Paragrafen reglerar vad en kostnads-nyttoanalys ska innehålla. Den genomför delar av artikel 26.7 första stycket i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Första stycket första punkten ändras på så sätt att även nya eller uppgraderade anläggningar för produktion av enbart värme omfattas av kravet på att en kostnads-nyttoanalys ska innehålla en utvärdering av kostnaderna och fördelarna med att driva anläggningen som en högeffektiv kraftvärmeanläggning. Vad som avses med högeffektiv kraftvärme framgår av bilaga III till energieffektivitetsdirektivet.

I första stycket andra punkten anges att en kostnads-nyttoanalys för en industrianläggning eller tjänsteanläggning ska innehålla en utvärdering av de kostnader och fördelar som skulle uppstå genom att tillvarata spillvärme i och utanför anläggningen. Punkten genomför delar av artikel 26.7 b och c i energieffektivitetsdirektivet. För industrianläggningar innebär detta en ändring i förhållande till hittillsvarande reglering. En kostnads-nyttoanalys ska inte längre avse kostnader och fördelar med att driva anläggningen så att spillvärme tillvaratas för elproduktion eller i ett nät för fjärrvärme eller fjärrkyla. Kostnads-nyttoanalysen får dock även i fortsättningen innehålla en sådan bedömning, om det bedöms vara relevant för den enskilda industrianläggningen. Att bedöma hur spillvärme kan tillvaratas i och utanför industrianläggningar och tjänsteanläggningar är bredare än de krav som hittills gällt för industrianläggningars kostnads-nyttoanalyser. Det kan t.ex. handla om att spillvärmen används för interna processer som kräver värme eller att värmen används för att driva eller bidra med värme till närliggande anläggningar.

I första stycket tredje punkten a anges att kostnads-nyttoanalysen för datacenter ska innehålla en utvärdering av kostnaderna och fördelarna med att utnyttja spillvärme för att tillgodose en ekonomiskt motiverad efterfrågan och att ansluta datacentret till ett fjärrvärme- eller fjärrkylenät.

Av första stycket tredje punkten b framgår att kostnads-nyttoanalysen också ska innehålla en bedömning av kostnaderna och fördelarna med att vidta åtgärder för att på något annat sätt återvinna spillvärme. Åtgärder för att säkerställa återvinning av spillvärmen kan avse åtgärder innanför och utanför datacentret. Analysen ska omfatta bl.a. teknisk genomförbarhet, kostnadseffektivitet och påverkan på energieffektivitet och efterfrågan på lokal värme (jfr artikel 26.7 d). Den ska även beakta kylsystemlösningar som tillåter att spillvärmen avlägsnas eller fångas in på en användbar temperaturnivå med minimal ytterligare energitillförsel (jfr artikel 26.7 andra stycket).

Enligt andra stycket, som är nytt, ska kostnads-nyttoanalyser som görs vid nyplanering eller inför en omfattande uppgradering av de anläggningar som omfattas av lagen innehålla en utvärdering av fördelarna och kostnaderna med att placera anläggningen på en plats där anläggningen kan avsätta sin spillvärme. Vad som avses med omfattande uppgradering anges i 2 §.

I kostnads-nyttoanalysen ska det alltså finnas en bedömning av fördelar och kostnader med att bygga eller flytta anläggningen till en geografisk plats där det finns ett fjärrvärmenät eller en annan anläggning som kan ta emot spillvärmen. Kravet innebär att den som planerar en ny eller uppgraderad anläggning ska göra både en bedömning av förutsättningarna på den nuvarande eller planerade platsen och en bedömning av hur förutsättningarna skulle ändras vid en flytt. Bedömningen kan göras med hänsyn till de faktiska förutsättningarna att avsätta spillvärme på en utpekad alternativ plats eller förutsättningarna att avsätta spillvärme om 127

anläggningen skulle placeras på ett visst avstånd från ett fjärrvärmenät eller annan anläggning som kan använda spillvärmen.

Detaljerade bestämmelser om innehållet i en kostnads-nyttoanalys finns i bilaga XI och artikel 26.12. Dessa krav kan införas på lägre normnivå än lag med stöd av 5 § (jfr prop. 2013/14:174 s. 160–162).

Användning av spillvärme från datacenter

4 a § Ett datacenter med en installerad effekt som överstiger 1 megawatt ska utnyttja spillvärme eller vidta åtgärder för att säkerställa återvinning av spillvärme, om en kostnads-nyttoanalys enligt denna lag visar att det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart.

Paragrafen, som är ny, innebär att datacenter i vissa fall är skyldiga att utnyttja spillvärme som uppstår i verksamheten. Paragrafen genomför artikel 26.6 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

När ett datacenter byggs eller genomgår en omfattande uppgradering ska verksamhetsutövaren, eventuellt i samarbete med den som driver anläggningen, genomföra en kostnads-nyttoanalys. Om kostnads-nyttoanalysen visar att det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart att utnyttja spillvärmen, eller vidta åtgärder för att säkerställa återvinning av spillvärmen, ska den utnyttjas eller återvinnas. Detta skiljer datacenter från de övriga typerna av anläggningar som räknas upp i lagen, som inte är skyldiga att följa utfallet i en kostnads-nyttoanalys.

Teknisk genomförbarhet är beroende av datacentrets egenskaper och av tillgången till tekniska lösningar för att utnyttja spillvärmen eller att vidta åtgärder för att säkerställa återvinning av den, utan att datacentrets syfte och primära verksamhet riskeras.

Ekonomisk genomförbarhet handlar om förmågan att genomföra ett projekt för att utnyttja spillvärme eller att genomföra andra åtgärder för återvinning av spillvärme på ett ekonomiskt lönsamt eller hållbart sätt. Ett projekt är ekonomiskt genomförbart om projektet genererar tillräckliga inkomster eller tillräckligt värde för att vara kostnadstäckande och ge en rimlig riskersättning och avkastning på investeringen. Vid bedömningen av den ekonomiska genomförbarheten ska hänsyn tas till faktorer som produktionskostnader, finansieringsalternativ, risker och vinst- eller besparingspotential.

Kostnads-nyttoanalysen ska innehålla en bedömning av vilka förutsättningarna blir för datacenter att utnyttja spillvärme eller återvinna den på något annat sätt på den avsedda platsen och hur förutsättningarna skulle ändras på en annan plats, se kommentaren till 4 §. Kostnads-nyttoanalysen är enbart ett underlag för beslutet om var datacentret ska lokaliseras. Den som planerar det nya eller uppgraderade datacentret är fortfarande fri att välja en plats där det inte är ekonomiskt eller tekniskt genomförbart att använda spillvärme eller andra tillämpningar för spillvärme.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i mål enligt miljöbalken om tillstånd och i ärenden om anmälningar som gjorts enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. miljöbalken, om ansökan eller anmälan har gjorts före ikraftträdandet.

Övervägandena finns i avsnitt 8.

I första punkten anges att lagen träder i kraft den 1 januari 2027.

Andra punkten innebär att äldre bestämmelser fortfarande ska gälla i vissa fall. Enligt 22 kap. 1 e § miljöbalken ska en ansökan om tillstånd för en anläggning som måste göra en kostnads-nyttoanalys enligt förevarande lag innehålla en redovisning av slutsatserna i kostnads-nyttoanalysen och beslutet om att godkänna den. På liknande sätt gäller enligt 25 c § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd att en anmälan om en miljöfarlig verksamhet ska innehålla slutsatserna i en kostnads-nyttoanalys och ett beslut om att analysen godkänts. I 22 kap. 25 g § miljöbalken anges att en dom om tillstånd för en anläggning som måste göra en kostnads-nyttoanalys ska innehålla en redovisning av slutsatserna i kostnads-nyttoanalysen. Äldre bestämmelser i kostnadsnyttoanalyslagen ska fortfarande tillämpas i mål om tillstånd enligt miljöbalken där ansökan gjorts före ikraftträdandet. Mål som är pågående när ändringarna träder i kraft påverkas därmed inte av de ändrade reglerna. Anmälningsärenden som har inletts före ikraftträdandet ska inte heller påverkas av de ändrade reglerna om kostnads-nyttoanalyser.

10.5¶Förslaget till lag om ändring i fjärrkylelagen (2022:332)

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om effektiva fjärrkylesystem, rättigheter för fjärrkylekunder, mätning och fakturering i fråga om fjärrkyla och om information om energianvändning.

I paragrafen anges lagens innehåll.

Det görs ett tillägg om att lagen också innehåller bestämmelser om effektiva fjärrkylesystem och rättigheter för fjärrkylekunder. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Ordförklaringar

2 § I denna lag avses med

avtal om fjärrkyla: avtal om distribution i rörledning av kallvatten eller en annan bärare av värmeenergi för avkylning och om försäljning av den distribuerade kylan,

fjärrkyleföretag: den som bedriver fjärrkyleverksamhet,

fjärrkylekund: den som ingått ett avtal om leverans av fjärrkyla med ett fjärrkyleföretag,

fjärrkyleverksamhet:

– distribution i rörledningar av kallvatten eller en annan bärare av värmeenergi för avkylning, om en obestämd grupp mottagare inom ett visst geografiskt område får anslutas till verksamheten, och

– produktion och försäljning av den fjärrkyla som distribueras i rörledningarna, om det är distributören som bedriver produktionen och försäljningen,

konsument: fjärrkylekund som är en fysisk person och som använder fjärrkyla i huvudsak utanför näringsverksamhet.

I paragrafen anges innebörden av vissa ord som används i lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.2.

Förklaringen av avtal om fjärrkyla är ny. Förklaringen har betydelse för bestämmelserna om avtal i 3 a, 7 a och 7 b §§.

Förklaringen av konsument är ny. Förklaringen har betydelse för bestämmelserna i 3 a, 7 c och 7 e §§.

Effektiva fjärrkylesystem

2 a § Ett fjärrkyleföretag vars fjärrkylesystem inte är effektivt ska upprätta en plan för hur fjärrkylesystemet kan bli effektivt. Planen ska lämnas till tillsynsmyndigheten senast ett år efter det att fjärrkylesystemet inte uppfyllde kraven för att vara effektivt och därefter vart femte år så länge som fjärrkylesystemet inte är effektivt. Planen ska godkännas av tillsynsmyndigheten.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om krav på fjärrkyleföretag att i vissa fall upprätta en plan för hur fjärrkylesystemet kan bli effektivt. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 26.5 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Av paragrafen framgår det att ett fjärrkyleföretag vars fjärrkylesystem inte är effektivt ska göra en plan för hur detta ska bli effektivt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 2 b § 1 meddela föreskrifter om vad som är ett effektivt fjärrkylesystem. Planen ska ges in till tillsynsmyndigheten som ska godkänna planen, om den uppfyller kraven på vad en plan ska innehålla enligt de förskrifter som kan meddelas med stöd av 2 b § 2. Om planen inte godkänns av tillsynsmyndigheten kan tillsynsmyndigheten enligt 10 § förelägga företaget att avhjälpa bristen. Från det att ett fjärrkylesystem inte uppfyller kraven för att vara effektivt har fjärrkyleföretaget ett år på sig att upprätta och ge in en plan. Det innebär att om ett fjärrkyleföretag inte uppfyller kraven för att vara effektivt i exempelvis mars ett visst år ska fjärrkyleföretaget upprätta och ge in en plan senast i mars året därpå. Därefter ska en plan ges in vart femte år så länge fjärrkylesystemet inte är effektivt.

2 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om

1. vad som är ett effektivt fjärrkylesystem, 2. innehållet i planen för hur fjärrkylesystemet kan bli effektivt, och

3. undantag från kravet på att upprätta en plan

Paragrafen, som är ny, innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om effektiva fjärrkylesystem. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Paragrafen gör det möjligt att meddela föreskrifter om vad som avses med ett effektivt fjärrkylesystem och om den plan för hur ett fjärrkylesystem ska bli effektivt som ska upprättas enligt 2 a §. Föreskrifter kan meddelas både om innehållet i planen och om undantag från kravet på att upprätta en plan. De föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan delvis genomföra artikel 26.1, 26.4 och 26.5 i

energieffektivitetsdirektivet, som exempelvis kravet på hur stor andel förnybar energi fjärrkyleföretaget måste använda i produktionen av fjärrkyla för att fjärrkylesystemet ska vara effektivt och gränsen för när en plan måste upprättas.

Information till fjärrkylekunder och allmänheten

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att fjärrkyleföretag ska vara skyldiga att lämna information som är till nytta för fjärrkylekunder och allmänheten på sina webbplatser eller på något annat sätt.

Paragrafen får ett nytt innehåll. Den ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om vilken information som fjärrkyleföretag ska vara skyldiga att lämna på sina webbplatser eller på något annat sätt. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.4.

Informationen ska vara till nytta för fjärrkylekunder och allmänheten. De föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen kan delvis genomföra artikel 21.2 fjärde stycket i energieffektivitetsdirektivet. Det handlar bl.a. om tydlig information om tillämpliga priser, tariffer och standardvillkor för tillgång till och utnyttjande av tjänster avseende fjärrkyla. Med stöd av bemyndigandet kan också föreskrifter meddelas om sådan information som regleras i hittillsvarande 3 § om skyldighet för fjärrkyleföretaget att ge information om energiprestanda och andelen förnybar energi i företagets fjärrkylesystem.

Avtal om fjärrkyla

3 a § Ett avtal om fjärrkyla ska innehålla uppgifter om

1. fjärrkyleföretagets namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. vilka varor och tjänster som avtalet omfattar, 3. priset för fjärrkylan och hur det bestäms,

4. var fjärrkylekunden kan hitta information om fjärrkyleföretagets priser för övriga varor och tjänster samt om konsumenträttigheter,

5. den tid som avtalet löper på,

6. vad som gäller i fråga om förlängning av ett avtal som löper under en viss tid,

7. villkoren för fakturering,

8. villkoren för uppsägning av avtalet och eventuella avgifter som ska betalas i samband med uppsägning,

9. villkoren för ersättning om fjärrkyleföretaget inte uppfyller sitt åtagande

enligt avtalet, och

10. hur tvistlösning utanför domstol inleds.

Paragrafen, som är ny, reglerar vilka uppgifter som ett avtal mellan ett fjärrkyleföretag och en fjärrkylekund ska innehålla. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.2 första stycket i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.2.

Av första punkten framgår det vilka kontaktuppgifter till fjärrkyleföretaget som måste anges i avtalet.

Enligt andra punkten ska de varor och tjänster som avtalet omfattar anges. Det innebär att eventuella tjänster utan tilläggsavgifter som kombineras med avtalet, som exempelvis underhålls-, reparations- och flexibilitetstjänster ska anges. En beskrivning av varorna och tjänsterna

bör omfatta en närmare redogörelse av dess egenskaper, t.ex. trycket och temperaturen på den fjärrkyla som levereras.

I tredje punkten anges det att priset för fjärrkylan och hur det bestäms ska framgå av avtalet. Det innebär att avtalet ska innehålla uppgifter om vad som har betydelse för priset för fjärrkyla. Olika komponenter i en priskonstruktion ska alltså redovisas. Av redovisningen ska det framgå vilken betydelse varje sådan komponent har för priset på fjärrkylan. Kravet innebär också att avtalet ska innehålla uppgifter om hur priset för fjärrkyla fördelar sig mellan det pris som kunden betalar som en fast engångsavgift för anslutningen och det pris som kunden sedan betalar för fjärrkyla under avtalets löptid. Om avtalet om fjärrkyla innebär att fjärrkylekunden ska betala en s.k. serviceavgift för att fjärrkyleföretaget ska ta hand om underhållet av de installationer som krävs för avkylning genom fjärrkyla, är avgiften en del av priset för fjärrkyla och ska alltså anges i avtalet.

Av fjärde punkten framgår det att fjärrkyleföretaget ska ange var fjärrkylekunden kan hitta information om priser för övriga varor och tjänster samt om konsumenträttigheter. Information om konsumenträttigheter omfattar bl.a. information om hantering av klagomål och annan information som kunden ska få enligt artikel 21.2 h i energieffektivitetsdirektivet.

Enligt femte punkten ska det anges i avtalet vilken tid avtalet löper på. Det innebär att om avtalet löper tills vidare så ska det framgå av avtalet. Om avtalet i stället tecknas för viss tid så ska den tiden anges.

Enligt sjätte punkten ska det framgå vad som gäller för förlängning av ett avtal som löper under viss tid. Kravet omfattar också eventuella avtal om tjänster som kombineras med avtalet om fjärrkyla.

Av sjunde punkten framgår det att avtalet ska innehålla uppgift om fakturering. Kravet omfattar exempelvis det faktureringsintervall som har överenskommits och hur fjärrkyleföretaget räknar fram uppgifterna i fakturan.

Av åttonde punkten framgår det att det i avtalet ska anges vilka villkor som gäller vid uppsägning av avtalet och eventuella avgifter som ska betalas i samband med uppsägning. Kravet omfattar också eventuella avtal om tjänster som kombineras med avtalet om fjärrkyla. Informationen ska omfatta både de fall då fjärrkylekunden säger upp avtalet och de fall då fjärrkyleföretaget säger upp avtalet.

Enligt nionde punkten ska det anges vilket ersättningsansvar fjärrkyleföretaget har om det inte uppfyller skyldigheterna enligt avtalet. I detta inbegrips exempelvis att villkor för ersättning vid bristande kvalitet på tjänsterna och vid felaktig eller försenad fakturering ska anges.

Enligt tionde punkten ska det anges hur tvistlösning utanför domstol inleds. Med tvistlösning utanför domstol avses exempelvis Allmänna reklamationsnämndens verksamhet när det är fråga om en tvist mellan en konsument och en näringsidkare.

7 a § Innan ett avtal om fjärrkyla ingås ska fjärrkyleföretaget till fjärrkylekunden

lämna 1. information om avtalsvillkoren enligt 3 a §, och

2. en kortfattad och lättillgänglig sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren.

Fjärrkyleföretaget ansvarar för att informationen lämnas, även i de fall avtalet ingås genom en mellanman.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som ska finnas i sammanfattningen och hur den ska lämnas.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om att fjärrkyleföretag är skyldiga att lämna viss information om avtalsvillkoren till fjärrkylekunden innan avtalet ingås. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.2 andra och tredje styckena i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.3.

Enligt första stycket första punkten ska fjärrkyleföretaget lämna information om avtalsvillkor enligt 3 a § till fjärrkylekunden innan avtalet ingås.

I första stycket andra punkten anges det att fjärrkyleföretaget ska lämna en kortfattad och lättillgänglig sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren till fjärrkylekunden. Exempel på sådana avtalsvillkor är priser och tariffer.

Enligt andra stycket ska informationen om avtalsvillkor och sammanfattningen lämnas även om avtalet ingås genom en mellanman. Med mellanman avses en tredje part som uppträder som ombud eller på något annat sätt förmedlar avtalet från fjärrkyleföretaget till fjärrkylekunden. Det är alltid fjärrkyleföretaget som ansvarar för att informationen lämnas.

I tredje stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilken information som ska finnas med i den sammanfattning som fjärrkylekunderna ska få och hur den ska lämnas.

7 b § När ett avtal om fjärrkyla har ingåtts ska fjärrkyleföretaget snarast möjligt lämna en kopia av avtalet till fjärrkylekunden.

Paragrafen, som är ny, innehåller en skyldighet för fjärrkyleföretag att lämna en kopia av avtalet till fjärrkylekunder. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.2 fjärde stycket i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.4.

Av paragrafen framgår att fjärrkylekunden ska få en kopia av avtalet snarast möjligt efter att avtalet har ingåtts. Detta kan göras genom att fjärrkylekunden får ett exemplar av avtalet i fysisk eller elektronisk form.

7 c § Ett fjärrkyleföretag ska ge en konsument med funktionsnedsättning all relevant information om avtalet i tillgängliga format.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om den information som ska lämnas.

Paragrafen, som är ny, innehåller en skyldighet för fjärrkyleföretag att till konsumenter med funktionsnedsättning lämna relevant information om avtalet i tillgängliga format. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.6 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.7.

Av första stycket framgår det att fjärrkylekunder med funktionsnedsättning som är konsumenter ska få all relevant information om avtalet i tillgängliga format. Det kan t.ex. vara att konsumenten ska kunna ta del

av information som kan uppfattas med mer än ett sinne och att informationen ska presenteras på ett begripligt sätt och i ett typsnitt med lämplig storlek och form.

I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilken information konsumenter med funktionsnedsättning ska få och hur den ska tillgängliggöras.

Betalningssätt

7 d § Fjärrkyleföretag ska erbjuda flera betalningssätt vid fakturering och får inte missgynna en fjärrkylekund på grund av det betalningssätt som kunden har valt.

De avgifter som tas ut för ett visst betalningssätt eller för ett system för förskottsbetalning får inte överstiga betalningsmottagarens kostnader för tillhandahållandet av betalningssättet eller systemet.

I paragrafen, som är ny, regleras en skyldighet för fjärrkyleföretag att erbjuda flera betalningssätt och vilka avgifter som får tas ut för det betalningssätt som fjärrkylekunden väljer. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.4 och 21.5 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.6.

I första stycket anges att ett fjärrkyleföretag är skyldigt att erbjuda ett brett val av betalningssätt. Vilka val av betalningssätt som erbjuds ska utgå från gängse praxis på fjärrkylemarknaden. Vidare framgår det att en fjärrkylekund inte får missgynnas på grund av det betalningssätt kunden har valt. Det innebär att de betalningssätt som ett fjärrkyleföretag erbjuder inte får medföra oskälig diskriminering mellan kunder. Skillnader i avgifter som kan hänföras till betalningssätt eller system för förskottsbetalning måste alltså vara objektiva, icke-diskriminerande och proportionella. Att en fjärrkylekund inte får missgynnas på grund av det betalningssätt denne valt innebär också att ett visst val av betalningssätt inte får medföra att kunden får mindre förmånliga avtalsvillkor eller någon annan form av diskriminerande behandling.

I paragrafens andra stycke finns det en begränsning i fråga om möjligheten att ta ut avgifter från fjärrkylekunder för olika betalningssätt eller system för förskottsbetalning. Sådana avgifter får inte överstiga kostnaderna för att tillhandahålla betalningssättet eller systemet.

Ändring av avtal

7 e § Ett fjärrkyleföretag som med stöd av avtalet vill ändra villkoren till nackdel för en fjärrkylekund, ska i ett särskild meddelande informera fjärrkylekunden om ändringen på ett transparent och begripligt sätt senast två veckor före den dag de ändrade villkoren ska börja gälla.

Om fjärrkylekunden är en konsument, ska fjärrkyleföretaget i stället informera fjärrkylekunden senast en månad före den dag de ändrade villkoren ska börja gälla.

I meddelandet ska skälen för ändringen anges.

I paragrafen, som är ny, regleras vilken information ett fjärrkyleföretag måste lämna till fjärrkylekunden vid ändring av avtalsvillkor som är till

nackdel för en fjärrkylekund. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.3 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.5.

Av första stycket framgår det att fjärrkyleföretaget i ett särskilt meddelande måste informera fjärrkylekunden om de ändrade villkoren senast två veckor före den dag de ska börja gälla. Att informationen ska vara transparent och begriplig innebär att information om ändringens innebörd ska vara tydlig och enkel att förstå. Meddelandet kan lämnas både i fysisk och elektronisk form.

I andra stycket anges det att om fjärrkylekunden är en konsument måste meddelandet om ändrade avtalsvillkor lämnas senast en månad före den dag de ändrade villkoren ska börja gälla.

Enligt tredje stycket ska skälen till ändringen anges i meddelandet.

Information vid avbrytande av distribution

7 f § Om ett fjärrkyleföretag vill avbryta distributionen av fjärrkyla till en fjärrkylekund, ska fjärrkyleföretaget ge fjärrkylekunden lämplig information om vad fjärrkylekunden kan göra för att undvika att distributionen avbryts. Informationen ska lämnas senast en månad före den planerade bortkopplingen och utan extra kostnad för fjärrkylekunden.

I paragrafen, som är ny, anges förutsättningarna för att ett fjärrkyleföretag ska få avbryta distributionen av fjärrkyla. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.9 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.9.

För att få avbryta distributionen måste fjärrkyleföretaget informera fjärrkylekunden om vad denne kan göra för att undvika att distributionen avbryts. Informationen kan exempelvis avse betalningsplaner, råd om skuldhantering, anstånd med bortkoppling, system för förskottsbetalning, energikartläggning och energirådgivningstjänster och ska lämnas utan extra kostnad.

Rutiner för hantering av klagomål

7 g § Ett fjärrkyleföretag ska ha rutiner för att hantera klagomål från fjärrkylekunder på ett snabbt, enkelt och rättvist sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om rutiner för klagomålshantering.

Paragrafen, som är ny, innehåller ett krav på att fjärrkyleföretag ska ha rutiner för hantering av klagomål från fjärrkylekunder. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 21.7 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.8.

Enligt första stycket ska fjärrkyleföretag ha rutiner för att hantera klagomål från fjärrkylekunder på ett snabbt, enkelt och rättvist sätt.

Med stöd av andra stycket kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter om fjärrkyleföretags rutiner för klagomålshantering. Föreskrifterna kan exempelvis omfatta tidsfrister för klagomålshanteringen och vad som är en enkel och rättvis hantering av klagomål.

Överklagande

11 § Beslut enligt 2 a och 10 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

I paragrafen regleras möjligheten att överklaga beslut enligt lagen. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 26.5 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I första stycket görs det ett tillägg om att även beslut av tillsynsmyndigheten i fråga om godkännande av en plan för hur ett fjärrkylesystem kan bli effektivt får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om vilka uppgifter ett avtal om fjärrkyla ska innehålla om avtalet har ingåtts före ikraftträdandet och avtalsvillkoren inte har ändrats efter ikraftträdandet.

Övervägandena finns i avsnitt 8. Enligt första punkten träder lagändringarna i kraft den 1 januari 2027. Av andra punkten framgår att äldre föreskrifter fortfarande gäller för vad ett avtal om fjärrkyla som har ingåtts före den 1 januari 2027 ska innehålla, om avtalet inte har villkorsändrats efter ikraftträdandet.

10.6¶Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:333) om energimätning i byggnader

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om energimätning i lägenheter samt information om energianvändning, priser och avtalsvillkor.

I paragrafen anges lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.3 och 6.1.5. Det görs ett tillägg om att lagen också omfattar information om priser och avtalsvillkor.

Avläsning av mätsystem och tillhandahållande av information

6 § Den som äger en byggnad där system för individuell mätning har installerats enligt 3 eller 4 § ska

1. se till att mängden energi som används för uppvärmning och mängden tappvarmvatten för hushållsbruk till varje lägenhet läses av,

2. säkerställa att varje lägenhetsinnehavare får faktureringsinformation och information om energianvändning och att informationen, på begäran, lämnas till ett företag som lägenhetsinnehavaren har utsett,

3. på begäran och utan kostnad lämna lägenhetsinnehavaren den information om priser, tariffer och standardvillkor för uppvärmning som ägaren har tillgång

till, och

4. snarast möjligt vidarebefordra information om nya avtalsvillkor för uppvärmning till lägenhetsinnehavaren.

I paragrafen regleras avläsning av mängden energi för uppvärmning och tappvarmvatten för hushållsbruk och tillhandahållande av information. Genom ändringarna genomförs delvis artiklarna 21.2 tredje och femte styckena, 21.3 och 21.6 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.3 och 6.1.5.

Enligt den nya tredje punkten ska lägenhetsinnehavaren på begäran få information om priser, tariffer och standardvillkor för uppvärmning. Denna information ska ges av fastighetsägaren utan kostnad för lägenhetsinnehavaren. Fastighetsägaren är endast skyldig att lämna sådan information som denne har fått från fjärrvärmeföretaget.

Av den nya fjärde punkten framgår det att fastighetsägaren snarast möjligt ska vidarebefordrainformation om nya avtalsvillkor för uppvärmning till lägenhetsinnehavaren Skyldigheten förutsätter att fastighetsägaren har fått de nya avtalsvillkoren från fjärrvärmeföretaget.

6 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. ytterligare föreskrifter om lämnande av information a) enligt 6 § 2 och om undantag från dessa krav, och b) om priser, tariffer och standardvillkor, och

2. föreskrifter om fakturering och kostnadsfördelning.

I paragrafen, som är ny, ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om lämnande av viss typ av information. Genom paragrafen genomförs delvis artiklarna 21.2 tredje stycket och 21.6 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.3.

Första punkten a motsvarar i sak hittillsvarande 6 § andra stycket.

Med stöd av första punkten b kan ytterligare föreskrifter meddelas om lämnande av priser, tariffer och standardvillkor. Föreskrifterna kan exempelvis avse hur och när informationen ska lämnas.

Andra punkten motsvarar hittillsvarande 6 § tredje stycket.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 1

Den här texten är endast avsedd som ett dokumentationshjälpmedel och har ingen rättslig verkan. EU-institutionerna tar inget ansvar för innehållet. De autentiska versionerna av motsvarande rättsakter, inklusive ingresserna, publiceras i Europeiska unionens officiella tidning och finns i EUR-Lex. De officiella texterna är direkt tillgängliga via länkarna i det här dokumentet

►B EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2023/1791

av den 13 september 2023

om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955 (omarbetning)

(Text av betydelse för EES)

(EUT L 231, 20.9.2023, s. 1)

Rättad genom: ►C1 Rättelse, EUT L 90782, 3.10.2025, s. 1 (2023/1791)

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 2

▼B EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2023/1791

av den 13 september 2023

om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955 (omarbetning)

(Text av betydelse för EES)

KAPITEL I

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE, DEFINITIONER OCH ENERGIEFFEKTIVITETSMÅL

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1. Detta direktiv fastställer en gemensam ram för åtgärder för främ­ jande av energieffektivitet inom unionen för att säkerställa att unionens energieffektivitetsmål uppnås och möjliggör ytterligare energieffektivi­ tetsförbättringar. Syftet med den gemensamma ramen är att bidra till genomförandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 ( 1 ) och till att trygga unionens energiförsörjning genom att minska dess beroende av energiimport, inbegripet av fossila bränslen.

Genom detta direktiv införs bestämmelser som är avsedda att genomföra energieffektivitet på ett prioriterat sätt i alla sektorer, avlägsna hinder på energimarknaden och avhjälpa marknadsmisslyckanden som hindrar ef­ fektiviteten i försörjningen, överföringen, lagringen och användningen av energi. Det föreskriver också fastställandet av vägledande nationella energieffektivitetsbidrag för 2030.

Detta direktiv bidrar till genomförandet av principen om energieffekti­ vitet först, och bidrar därmed också till unionen som ett inkluderande, rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi.

2. De krav som fastställs i detta direktiv är minimikrav och ska inte förhindra medlemsstaterna att upprätthålla eller införa strängare åtgärder. Sådana åtgärder ska vara förenliga med unionsrätten. I de fall där na­ tionell lagstiftning föreskriver strängare åtgärder ska medlemsstaten an­ mäla denna lagstiftning till kommissionen.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

1. energi: energiprodukter enligt definitionen i artikel 2 d i Europa­

parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 ( 2 ).

( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 av den 30 juni

2021 om inrättande av en ram för att uppnå klimatneutralitet och om ändring av förordningarna (EG) nr 401/2009 och (EU) 2018/1999 (europeisk klimat­ lag) (EUT L 243, 9.7.2021, s. 1).

( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 ok­

tober 2008 om energistatistik (EUT L 304, 14.11.2008, s. 1)

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 3

▼B

2. energieffektivitet först: enligt definitionen i artikel 2.18 i förord­

ning (EU) 2018/1999.

3. energisystem: ett system som främst utformats för att tillhandahålla

energitjänster för att tillgodose slutanvändarsektorers efterfrågan på

energi i form av värme, bränsle och elektricitet.

4. systemeffektivitet: valet av energieffektiva lösningar om de också

möjliggör en kostnadseffektiv färdplan i riktning mot minskade

koldioxidutsläpp, ytterligare flexibilitet och en effektiv resurs­

användning.

5. primärenergianvändning eller PEC: den tillgängliga bruttoenergin,

exklusive internationell sjöbunkring, slutlig användning utanför

energiområdet och omgivningsenergi.

6. slutlig energianvändning eller FEC: all energi som levereras till

industrin, transporter (inklusive energianvändning inom internatio­

nell luftfart), hushåll, offentliga och privata tjänster, jordbruk,

skogsbruk och fiske samt andra slutanvändarsektorer, undantaget

energianvändning inom internationell sjöbunkring, omgivnings­

energi och leveranser till omvandlingssektorn och energisektorn,

och förluster till följd av överföring och distribution enligt defini­

tionen i bilaga A till förordning (EG) nr 1099/2008.

7. omgivningsenergi: omgivningsenergi enligt definitionen i artikel 2.2

i direktiv (EU) 2018/2001.

8. energieffektivitet: förhållandet mellan produktionen av prestanda,

tjänster, varor eller energi och insatsen av energi.

9. energibesparing: en mängd sparad energi som fastställs genom

mätning eller uppskattning, eller både och, av användningen före

och efter genomförandet av en åtgärd för att förbättra energieffek­

tiviteten, med normalisering för yttre förhållanden som påverkar

energianvändningen.

10. förbättrad energieffektivitet: en ökning av energieffektiviteten som

ett resultat av tekniska, beteendemässiga eller ekonomiska föränd­

ringar.

11. energitjänst: den fysiska vinst, nytta eller mervärde som erhålls

genom en kombination av energi med energieffektiv teknik eller

med åtgärder, som kan inbegripa den drift, det underhåll och den

kontroll som krävs för tillhandahållande av tjänsten, som tillhanda­

hålls på grundval av ett avtal och som under normala förhållanden

påvisats leda till kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar

förbättring av energieffektivitet eller primärenergibesparingar.

12. offentliga organ: nationella, regionala eller lokala myndigheter och

enheter som direkt finansieras och administreras av dessa myndig­

heter men som inte är av industriell eller kommersiell karaktär.

13. total användbar golvyta: golvytan i en byggnad eller del av en

byggnad där energi används för att påverka inomhusklimatet.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 4

▼B

14. upphandlande myndigheter: upphandlade myndigheter enligt defini­

tionen i artiklarna 6.1 i direktiv 2014/23/EU, artikel 2.1.1 i direk­

tiv 2014/24/EU och artikel 3.1 i direktiv 2014/25/EU.

15. upphandlande enheter: upphandlade enheter enligt definitionen i

artikel 7.1 i direktiv 2014/23/EU och artikel 4.1 i direk­

tiv 2014/25/EU.

16. energiledningssystem: en uppsättning sammanhängande eller intera­

gerande element i en strategi som anger energieffektivitetsmål och

en plan för att nå det målet, inklusive övervakning av den faktiska

energianvändningen, åtgärder för att öka energieffektiviteten och

mätning av framstegen.

17. europeisk standard: en standard som antagits av Europeiska stan­

dardiseringskommittén, Europeiska kommittén för elektroteknisk

standardisering eller Europeiska institutet för telekommunikations­

standarder och som gjorts tillgänglig för allmänt bruk.

18. internationell standard: en standard som antagits av Internationella

standardiseringsorganisationen och som gjorts tillgänglig för allmänt

bruk.

19. kvotpliktig part: energidistributör, företag som säljer energi i detal­

jistledet eller en systemansvarig för överföringssystem som är bun­

den eller bundet av de nationella kvotpliktsystem för energieffekti­

vitet som avses i artikel 9.

20. bemyndigad part: juridisk person till vilken en statlig myndighet

eller ett annat offentligt organ har delegerat befogenheten att ut­

arbeta, förvalta eller hantera ett finansieringssystem för den statlig

myndighetens eller det offentliga organets räkning.

21. deltagande part: företag eller offentligt organ, som inom ramen för

ett frivilligt avtal har förbundit sig att uppfylla vissa mål eller som

omfattas av ett nationellt, reglerat styrmedel.

22. genomförande offentlig myndighet: offentligrättsligt organ med an­

svar för att genomföra eller övervaka energi- eller koldioxidbeskatt­

ning, finansieringssystem och finansieringsinstrument, skatteincita­

ment, standarder och normer, energimärkningssystem eller

utbildning.

23. policyåtgärd: reglering, finansieringsinstrument, finanspolitiskt in­

strument, frivilligt instrument eller informationsinstrument som for­

mellt inrättats och genomförts i en medlemsstat i syfte att skapa

ramar, krav eller incitament för marknadsaktörer att tillhandahålla

och köpa energitjänster och vidta andra åtgärder för att förbättra

energieffektiviteten.

24. enskild åtgärd: åtgärd som leder till kontrollerbar och mätbar eller

uppskattningsbar energieffektivitetsförbättring och som vidtas till

följd av en policyåtgärd.

25. energidistributör: fysisk eller juridisk person, inklusive en system­

ansvarig för distributionssystem, som ansvarar för transport av

energi för leverans till slutkunder eller till distributionsstationer

som säljer energi till slutkunder.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 5

▼B

26. systemansvarig för distributionssystem: systemansvarig för distribu­

tionssystem enligt definitionen i artikel 2.29 i direktiv (EU) 2019/944

när det gäller el eller artikel 2.6 i direktiv 2009/73/EG när det gäller

gas.

27. företag som säljer energi i detaljistledet: fysisk eller juridisk person

som säljer energi till slutkunder.

28. slutkund: fysisk eller juridisk person som köper energi för egen

slutanvändning.

29. leverantör av energitjänster: fysisk eller juridisk person som leve­

rerar energitjänster eller åtgärder för att förbättra energieffektiviteten

i en slutkunds anläggning eller lokaler.

30. små och medelstora företag eller SMF: företag enligt definitionen i

artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation

2003/361/EG ( 3 ).

31. mikroföretag: ett företag enligt definitionen i artikel 2.3 i bilagan till

rekommendation 2003/361/EG.

32. energikartläggning: ett systematiskt förfarande i syfte att få adekvat

kunskap om energianvändningsprofilen för en byggnad eller en

grupp av byggnader, en industriprocess, kommersiell verksamhet,

industrianläggning eller kommersiell anläggning eller privata eller

offentliga tjänster, fastställa och kvantifiera möjligheterna för kost­

nadseffektiva energibesparingar och kartlägga potentialen för kost­

nadseffektiv användning eller produktion av förnybar energi samt

rapportera om resultaten.

33. avtal om energiprestanda: ett avtalsarrangemang mellan mottagaren

och leverantören av en åtgärd för att förbättra energieffektiviteten

som verifieras och övervakas under hela avtalsperioden, där bygg­

entreprenaden, leveranserna eller tjänsterna i åtgärden betalas i för­

hållande till en avtalad nivå av förbättrad energieffektivitet eller ett

annat avtalat energiprestandakriterium, till exempel finansiella

besparingar.

34. smarta mätarsystem: ett smart mätarsystem enligt definitionen i

artikel 2.23 i direktiv (EU) 2019/944 eller sådana intelligenta mätar­

system som avses i direktiv 2009/73/EG.

35. systemansvarig för överföringssystem: systemansvarig för över­

föringssystem enligt definitionen i artikel 2.35 i direk­

tiv (EU) 2019/944 när det gäller el eller artikel 2.4 i direk­

tiv 2009/73/EG när det gäller gas.

36. kraftvärme: samtidig framställning i en och samma process av vär­

meenergi och elenergi eller mekanisk energi.

37. ekonomiskt motiverad efterfrågan: efterfrågan som inte överstiger

behovet av värme eller kyla och som annars skulle tillgodoses på

marknadsvillkor genom andra energiframställningsprocesser än

kraftvärme.

( 3 ) Kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av

mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 20.5.2003,

s. 36).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 6

▼B

38. nyttiggjord värme: värme som producerats genom en kraftvärme­

process för att tillgodose en ekonomiskt motiverad efterfrågan på

värme eller kyla.

39. kraftvärmeproducerad el: el som framställts i en process i samband

med produktionen av nyttiggjord värme och som beräknats i enlig­

het med de allmänna principer som fastställs i bilaga II.

40. högeffektiv kraftvärme: kraftvärme som uppfyller de kriterier som

anges i bilaga III.

41. total effektivitet: den årliga summan av produktionen av el och

mekanisk energi och nyttiggjord värme dividerad med den bräns­

lemängd som använts för den värme som producerats genom en

kraftvärmeprocess och den totala produktionen av el och mekanisk

energi.

42. el–värmeförhållande: förhållandet mellan kraftvärmeproducerad el

och nyttiggjord värme vid full kraftvärmedrift med användning av

operativa data för den specifika pannan.

43. kraftvärmepanna: panna som kan användas vid kraftvärmedrift.

44. småskalig kraftvärmepanna: kraftvärmepanna med en installerad

kapacitet som understiger 1 MW e .

45. mikrokraftvärmepanna: kraftvärmepanna med en maximal kapacitet

som understiger 50 kW e .

46. effektivt system för fjärrvärme och fjärrkyla: system för fjärrvärme

eller fjärrkyla som uppfyller de kriterier som fastställs i artikel 26.

47. effektiv värme och kyla: en värme- och kylmöjlighet som, jämfört

med ett referensscenario som återspeglar ett scenario där man fort­

sätter som tidigare, mätbart minskar den primärenergiinsats som

behövs för att leverera en enhet levererad energi inom en relevant

systemgräns på ett kostnadseffektivt sätt, i enlighet med bedöm­

ningen i den kostnads–nyttoanalys som avses i detta direktiv,

med hänsyn tagen till den energi som krävs för utvinning, omvand­

ling, transport och distribution.

48. effektiv individuell värme och kyla: en leveransmöjlighet till indi­

viduell värme eller kyla som jämförd med effektiv fjärrvärme och

fjärrkyla mätbart minskar den icke förnybara primärenergi som

krävs för att leverera en enhet levererad energi inom en relevant

systemgräns, eller som kräver samma icke förnybara primärener­

giinsats men till en lägre kostnad, med hänsyn tagen till den energi

som krävs för utvinning, omvandling, transport och distribution.

49. datacentral: datacentral enligt definitionen i punkt 2.6.3.1.16 i bi­

laga A till förordning (EG) nr 1099/2008.

50. omfattande uppgradering: uppgradering vars kostnad överskrider

50 % av investeringskostnaderna för en ny jämförbar enhet.

51. aggregator: oberoende aggregator enligt definitionen i artikel 2.19 i

direktiv (EU) 2019/944.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 7

▼B

52. energifattigdom: ett hushålls bristande tillgång till väsentliga ener­

gitjänster som tillhandahåller grundläggande nivåer och en skälig

levnadsstandard och hälsa, inklusive tillräcklig tillgång till upp­

värmning, varmvatten, nedkylning, belysning och energi för att

driva elapparater, inom det berörda nationella sammanhanget, be­

fintlig nationell socialpolitik och andra relevanta nationella politik­

områden, orsakad av en kombination av faktorer, inbegripet åtmin­

stone orimliga priser, otillräcklig disponibel inkomst, höga ener­

gikostnader och bostäder med låg energieffektivitet.

53. slutanvändare: fysisk eller juridisk person som köper värme, kyla

eller varmvatten för hushållsbruk för egen slutanvändning, eller

fysisk eller juridisk person som nyttjar en enskild byggnad eller

en enhet i ett flerbostadshus eller en byggnad med flera använd­

ningsområden som försörjs med värme, kyla eller varmvatten för

hushållsbruk från en central källa, om en sådan person inte har

några direkta eller individuella avtal med energileverantören.

54. delade incitament: brist på rättvis och rimlig fördelning av finansi­

ella skyldigheter och belöningar förbundna med energieffektivitets­

investeringar mellan berörda aktörer, exempelvis ägare och hyres­

gäster eller olika ägare till byggnadsenheter, eller ägare och hyres­

gäster eller olika ägare till flerbostadshus eller byggnader med flera

användningsområden.

55. strategi för engagemang: en strategi som ställer upp mål, utvecklar

tekniker och fastställer en process för att involvera alla relevanta

intressenter på nationell eller lokal nivå, inbegripet företrädare för

det civila samhället, såsom konsumentorganisationer, i beslutsfattan­

det, i syfte att öka medvetenheten, få återkoppling på sådana åtgär­

der och öka allmänhetens acceptans.

56. statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av åtgär­

derna för förbättrad energieffektivitet: en sådan andel och ett sådant

urval som kräver upprättande av en delmängd av en statistisk po­

pulation av de energibesparande åtgärderna i fråga på ett sådant sätt

att den avspeglar hela populationen av alla energibesparande åtgär­

der, och därmed gör det möjligt att dra rimligen tillförlitliga slut­

satser om tilltron till samtliga åtgärder.

Artikel 3

Principen om energieffektivitet först

1. I enlighet med principen om energieffektivitet först ska medlems­ staterna säkerställa att energieffektivitetslösningar, inbegripet resurser på efterfrågesidan och systemflexibilitet, bedöms vid planerings-, policyoch större investeringsbeslut till ett värde av mer än 100 000 000 EUR vardera eller 175 000 000 EUR för transportinfrastrukturprojekt som rör följande sektorer:

a) Energisystem.

b) Andra sektorer än energisektorn, i de fall då dessa sektorer påverkar

energianvändningen och energieffektiviteten, inbegripet byggnads-,

transport-, vatten-, informations- och kommunikationstekniska (IKT)

sektorerna, samt jordbruks- och finanssektorerna.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 8

▼B

2. Senast den 11 oktober 2027 ska kommissionen genomföra en bedömning av de tröskelvärden som fastställs i punkt 1, med målet om en justering nedåt, med beaktande av utvecklingen för ekonomin och energimarknaden. Kommissionen ska, senast den 11 oktober 2028, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet, som vid behov ska åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

3. Vid tillämpningen av denna artikel uppmanas medlemsstaterna att beakta kommissionens rekommendation (EU) 2021/1749 ( 4 ).

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna övervakar tillämpningen av principen om energieffektivitet först, in­ begripet, vid behov, sektorsintegration och sektorsövergripande effekter, i de fall då policy-, planerings- och investeringsbeslut omfattas av krav på godkännande och övervakning.

5. När medlemsstaterna tillämpar principen om energieffektivitet först ska de göra följande:

a) Främja och, i de fall då kostnads–nyttoanalyser krävs, säkerställa

tillämpningen och tillgängliggörandet för allmänheten av kost­

nad–nyttometoder som tillåter en korrekt bedömning av fördelar, i

vidare bemärkelse, med energieffektivitetslösningar, vid behov med

beaktande av hela livscykeln och ett långsiktigt perspektiv, system-

och kostnadseffektivitet, försörjningstrygghet och kvantifiering ur ett

samhälls- och hälsoperspektiv samt ur ett ekonomiskt och klimatneu­

tralt perspektiv, hållbarhet och principer om cirkulär ekonomi i över­

gången till klimatneutralitet.

b) Ta itu med konsekvenserna för energifattigdomen.

c) Identifiera en eller flera enheter som är ansvariga för att övervaka

tillämpningen av principen om energieffektivitet först och den på­

verkan som regelverk, inbegripet finansiella bestämmelser, plane­

rings-, policy- och större investeringsbeslut, som avses i punkt 1,

har på energianvändningen, energieffektiviteten och energisystem.

d) Som ett led i sina integrerade nationella energi- och klimatlägesrap­

porter lämnats in i enlighet med artikel 17 i förordning (EU)

2018/1999, rapportera om hur principen om energieffektivitet först

beaktats i de nationella och, när så är tillämpligt, regionala och

lokala planerings-, policy- och större investeringsbeslut som rör de

nationella och regionala energisystemen, inbegripet åtminstone föl­

jande:

i) En bedömning av tillämpningen av och fördelarna med principen

om energieffektivitet först i energisystemen, särskilt i förhållande

till energianvändningen.

( 4 ) Kommissionens rekommendation (EU) 2021/1749 av den 28 september 2021

om energieffektivitet först: från princip till praktik – Riktlinjer och exempel

för att genomföra principen i beslutsprocessen inom och utanför energisektorn

(EUT L 350, 4.10.2021, s. 9).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 9

▼B

ii) En förteckning över åtgärder som vidtagits för att avlägsna onö­

diga rättsliga eller andra hinder för genomförandet av principen

om energieffektivitet först och av lösningar på efterfrågesidan,

bland annat genom att identifiera nationell lagstiftning och åtgär­

der som strider mot principen om energieffektivitet först.

6. Senast den 11 april 2024] ska kommissionen anta riktlinjer som tillhandahåller en gemensam allmän ram, inbegripet tillsyn, för det över­ vaknings- och rapporteringsförfarande som medlemsstaterna får använda för att utforma de kostnad-nyttometoder som avses i punkt 5 a, i syfte att säkerställa jämförbarhet samtidigt som medlemsstaterna ges möjlig­ het att anpassa sig till nationella och lokala förhållanden.

Artikel 4

Energieffektivitetsmål

1. Medlemsstaterna ska kollektivt säkerställa en minskning av ener­ gianvändningen på minst 11,7 % till 2030 jämfört med EU:s referens­ scenarioprognoser från 2020, så att unionens slutliga energianvändning uppgår till högst 763 Mtoe. Medlemsstaterna ska göra ansträngningar för att kollektivt bidra till unionens vägledande primärenergianvänd­ ningsmål som uppgår till högst 992,5 Mtoe 2030.

2. Varje medlemsstat ska ange ett vägledande nationellt energieffek­ tivitetsbidrag grundat på slutlig energianvändning för att kollektivt uppnå unionens bindande mål för slutlig energianvändning som avses i punkt 1 i denna artikel och ska genom sina ansträngningar kollektivt bidra till unionens vägledande primärenergianvändningsmål enligt den punkten. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bidrag till kommissionen tillsammans med en vägledande utvecklingsbana för bidragen som ett led i deras uppdateringar av de integrerade nationella energi- och kli­ matplaner som lämnats in i enlighet med artikel 14.2 i förord­ ning (EU) 2018/1999 och av de integrerade nationella energi- och kli­ matplaner som anmälts i enlighet med artiklarna 3 och 7–12 i den förordningen. När de gör detta ska medlemsstaterna också uttrycka sina bidrag som en absolut nivå av den primära energianvändningen 2030. När medlemsstaterna anger sina vägledande nationella energief­ fektivitetsbidrag ska de beakta kraven i punkt 3 i den här artikeln och förklara hur och utifrån vilka data bidragen har beräknats. För detta ändamål får de använda den formel som fastställs i bilaga I till detta direktiv.

I sina nationella energieffektivitetsbidrag ska medlemsstaterna ange an­ delarna av primärenergianvändningen och den slutliga energianvänd­ ningen för slutanvändarsektorer, enligt definitionen i förordning (EG) nr 1099/2008, inklusive industri, hushåll, tjänster och transport. Med­ lemsstaterna ska också ange prognoser för energianvändningen inom IKT.

3. Om medlemsstaterna fastställer de vägledande nationella energief­ fektivitetsbidrag som avses i punkt 2 ska de ta hänsyn till

a) unionens mål för slutlig energianvändning 2030 på högst 763 Mtoe

och primärenergianvändningsmålet på högst 992,5 Mtoe, såsom fö­

reskrivs i punkt 1,

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 10

▼B

b) de åtgärder som anges i detta direktiv,

c) andra åtgärder för att främja energieffektiviteten inom medlemssta­

terna och på unionsnivå,

d) relevanta faktorer som påverkar effektivitetsinsatserna, såsom

i) tidiga ansträngningar och åtgärder för energieffektivitet,

ii) en rättvis fördelning av ansträngningar i unionen,

iii) ekonomins energiintensitet,

iv) återstående potential för kostnadseffektiva energibesparingar,

e) andra nationella omständigheter som påverkar energianvändningen, i

synnerhet

i) BNP-utveckling, demografisk utveckling, BNP-prognoser och

demografiska prognoser,

ii) förändringar i importen och exporten av energi, utveckling i

fråga om energimixen och användningen av nya hållbara bräns­

len,

iii) utvecklingen av alla förnybara energikällor, kärnenergi, avskilj­

ning och lagring av koldioxid,

iv) utfasningen av fossila bränslen i energiintensiva sektorer,

v) ambitionsnivån i de nationella planerna för utfasning av fossila

bränslen eller för klimatneutralitet,

vi) ekonomisk potential för energibesparingar,

vii) aktuella klimatförhållanden och klimatförändringsprognoser.

4. Vid tillämpning av kraven i punkt 3 ska medlemsstaten säkerställa att dess bidrag i Mtoe inte ligger mer än 2,5 % över vad som skulle ha blivit resultatet enligt den formel som fastställs i bilaga I.

5. Kommissionen ska bedöma att medlemsstaternas kollektiva bidrag minst motsvarar unionens bindande mål för slutlig energianvändning som fastställs i punkt 1 i denna artikel. Om kommissionen drar slut­ satsen att det är otillräckligt, som en del av sin bedömning av utkasten till uppdaterade nationella energi- och klimatplaner i enlighet med ar­ tikel 9.2 i förordning (EU) 2018/1999, och under alla omständigheter senast den 1 mars 2024 med beaktande av EU:s uppdaterade referens­ scenario från 2020 i enlighet med denna punkt, ska kommissionen för varje medlemsstat lägga fram ett korrigerat vägledande nationellt ener­ gieffektivitetsbidrag för slutlig energianvändning som ska vara grundat på

a) den återstående kollektiva minskning av den slutliga energianvänd­

ning som krävs för att uppnå unionens bindande mål, som fastställs i

punkt 1,

b) den relativa växthusgasintensiteten per BNP-enhet under 2019 i de

berörda medlemsstaterna,

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 11

▼B

c) BNP i de medlemsstaterna 2019.

Innan formeln i bilaga I tillämpas för den mekanism som inrättas genom denna punkt, och under alla omständigheter senast den 30 november 2023, ska kommissionen uppdatera EU:s referensscenario från 2020 på grundval av de senaste Eurostat-uppgifter som rapporterats in av med­ lemsstaterna, i enlighet med artiklarna 4.2 b och 14 i förord­ ning (EU) 2018/1999.

Trots vad som sägs i artikel 37 i detta direktiv ska de medlemsstater som vill uppdatera sina vägledande nationella energieffektivitetsbidrag i enlighet med punkt 2 i denna artikel, genom att använda EU:s upp­ daterade referensscenario från 2020, meddela sitt uppdaterade vägle­ dande nationella energieffektivitetsbidrag senast den 1 februari 2024. Om en medlemsstat vill uppdatera sitt vägledande nationella energief­ fektivitetsbidrag ska den säkerställa att dess bidrag i Mtoe inte ligger mer än 2,5 % över vad som skulle ha blivit resultatet enligt den formel som fastställs i bilaga I med användning av EU:s uppdaterade referens­ scenario från 2020.

De medlemsstater som tagit emot ett korrigerat vägledande nationellt energieffektivitetsbidrag från kommissionen ska uppdatera sina vägle­ dande nationella energieffektivitetsbidrag i enlighet med punkt 2 i denna artikel med det korrigerade vägledande nationella energieffektivitets­ bidraget för slutlig energianvändning tillsammans med en uppdatering av sin vägledande utvecklingsbana för dessa bidrag och, i tillämpliga fall, sina ytterligare åtgärder, som en del av uppdateringen av sina integrerade nationella energi- och klimatplaner, som lämnats in i enlig­ het med artikel 14.2 i förordning (EU) 2018/1999. Kommissionen ska, i enlighet med den förordningen, kräva att medlemsstaterna utan dröjsmål lämnar in sina korrigerade vägledande energieffektivitetsbidrag och, i tillämpliga fall, sina ytterligare åtgärder för att säkerställa tillämpningen av den mekanism som anges i denna punkt.

Om en medlemsstat har anmält ett vägledande nationellt energieffekti­ vitetsbidrag för slutlig energianvändning i Mtoe som är lika med eller lägre än vad som skulle ha blivit resultatet enligt den formel som fast­ ställs i bilaga I, ska kommissionen inte ändra detta bidrag.

Vid tillämpningen av den mekanism som anges i denna punkt ska kom­ missionen säkerställa att det inte kvarstår någon skillnad mellan sum­ man av de nationella bidragen från alla medlemsstater och unionens bindande mål i punkt 1.

6. I de fall då kommissionen på grundval av sin bedömning i enlig­ het med artikel 29.1 och 29.3 i förordning (EU) 2018/1999 kommer fram till att otillräckliga framsteg har gjorts mot att uppfylla energief­ fektivitetsbidragen ska medlemsstater som ligger över sina vägledande utvecklingsbanor för slutlig energianvändning enligt punkt 2 i den här artikeln säkerställa att ytterligare åtgärder vidtas inom ett år från dagen för mottagandet av kommissionens bedömning, så att de kommer till­ baka i rätt bana för att uppnå sina energieffektivitetsbidrag. Dessa yt­ terligare åtgärder ska omfatta men inte vara begränsade till minst något av följande:

a) Nationella åtgärder som ger ytterligare energibesparingar, inbegripet

stärkt projektutvecklingsbistånd för genomförandet av investerings­

åtgärder för energieffektivitet.

b) Ökning av energisparkravet enligt artikel 8 i detta direktiv.

c) Anpassning av kravet för den offentliga sektorn.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 12

▼B

d) Ett frivilligt finansiellt bidrag till den nationella energieffektivitets­

fond som avses i artikel 30 i detta direktiv eller ett annat finansie­

ringsinstrument för energieffektivitet, där det årliga finansiella bidra­

get ska vara lika stort som de investeringar som krävs för att nå den

vägledande utvecklingsbanan.

I de fall då en medlemsstats slutliga energianvändning ligger över dess vägledande utvecklingsbana för slutlig energianvändning som avses i punkt 2 i denna artikel, ska den i sin integrerade energi- och klimatpoli­ tiska lägesrapport, som lämnas in i enlighet med artikel 17 i förord­ ning (EU) 2018/1999, inkludera en redogörelse för vilka åtgärder den kommer att vidta för att täcka bristen i syfte att säkerställa att den uppnår sina nationella energieffektivitetsbidrag och för mängden ener­ gibesparingar som den förväntar sig åstadkomma.

Kommissionen ska bedöma om de nationella åtgärder som avses i denna punkt är tillräckliga för att uppnå unionens energieffektivitetsmål. I de fall då nationella åtgärder anses otillräckliga ska kommissionen vid behov föreslå åtgärder och utöva sina befogenheter på unionsnivå för att i synnerhet säkerställa att unionens energieffektivitetsmål för 2030 uppnås.

7. Kommissionen ska senast den 31 december 2026 bedöma eventu­ ella metodändringar i de data som rapporteras i enlighet med förordning (EG) nr 1099/2008 i metoden för beräkning av energibalan­ sen och i energimodellerna för europeisk energianvändning och, om nödvändigt, föreslå tekniska beräkningsjusteringar av unionens 2030mål i syfte att upprätthålla den ambitionsnivå som fastställs i punkt 1 i denna artikel.

KAPITEL II

OFFENTLIGA SEKTORN SOM FÖREBILD

Artikel 5

Offentliga sektorn ledande inom energieffektivitet

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att den totala slutliga energian­ vändningen för alla offentliga organ tillsammans minskas med minst 1,9 % varje år, jämfört med 2021.

Medlemsstaterna får välja att undanta kollektivtrafiken eller försvars­ makten från den skyldighet som fastställs i första stycket.

Vid tillämpningen av första och andra styckena ska medlemsstaterna upprätta ett grundscenario, som omfattar den slutliga energianvänd­ ningen för alla offentliga organ, utom vad gäller kollektivtrafiken och försvarsmakten, för 2021. Minskningen av energianvändningen inom kollektivtrafiken och försvarsmakten är vägledande och får fortfarande användas för att uppfylla skyldigheten i första stycket även om den inte ingår i grundscenariot i denna artikel.

2. Under en övergångsperiod som avslutas den 11 oktober 2027 ska det mål som anges i punkt 1 vara vägledande. Under den övergångs­ perioden får medlemsstaterna använda uppskattade energianvändnings­ data, och senast samma datum ska medlemsstaterna justera grundscena­ riot och anpassa den uppskattade slutliga energianvändningen för alla offentliga organ till den faktiska slutliga energianvändningen för alla offentliga organ.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 13

▼B

3. Den skyldighet som fastställs i punkt 1 ska, till och med den 31 december 2026, inte omfatta offentliga organs energianvändning i lokala administrativa enheter med en befolkning på mindre än 50 000 och ska, till och med den 31 december 2029, inte omfatta offentliga organs energianvändning i lokala administrativa enheter med mindre än 5 000 invånare.

4. En medlemsstat får ta hänsyn till inhemska klimatvariationer när den beräknar den slutliga energianvändningen för sina offentliga organ.

5. Medlemsstaterna ska i sina uppdateringar, som lämnats in i enlig­ het med artikel 14.2 i förordning (EU) 2018/1999, av de nationella energi- och klimatplaner som anmälts i enlighet med artiklarna 3 och 7–12 i den förordningen ange vilken minskning av energianvänd­ ningen som ska uppnås för alla offentliga organ, uppdelade efter sektor, och vilka åtgärder de planerar att anta för att uppnå dessa minskningar. Som en del av sina integrerade nationella energi- och klimatpolitiska lägesrapporter som lämnats in i enlighet med artikel 17 i förord­ ning (EU) 2018/1999 ska medlemsstaterna till kommissionen rapportera den minskning av den slutliga energianvändningen som uppnås varje år.

▼C1

6. Medlemsstaterna ska säkerställa att regionala och lokala myndig­ heter fastställer specifika energieffektivitetsåtgärder i sina långsiktiga planeringsverktyg, såsom planer för minskning av koldioxidutsläpp eller planer för hållbar energi, efter samråd med relevanta intressenter, in­ begripet energikontor när så är lämpligt, och med allmänheten, inbegri­ pet i synnerhet utsatta grupper som riskerar att påverkas av energifat­ tigdom eller som i högre grad drabbas av effekterna av energifattigdom.

▼B

Medlemsstaterna ska också säkerställa att de behöriga myndigheterna vidtar åtgärder för att mildra betydande direkta eller indirekta kon­ sekvenser av energieffektivitetsåtgärder för energifattiga, låginkomsthus­ håll eller utsatta grupper när de utformar och genomför energieffektivi­ tetsåtgärder.

7. Medlemsstaterna ska stödja offentliga organ. Sådant stöd får, utan att det påverkar reglerna för statligt stöd, inbegripa finansiellt och tek­ niskt stöd i syfte att genomföra åtgärder för att förbättra energieffekti­ viteten och uppmuntra offentliga organ att ta hänsyn till det mervärde, i vidare bemärkelse, utöver energibesparingar, till exempel kvaliteten på inomhusmiljön, inbegripet på regional och lokal nivå, genom att till­ handahålla riktlinjer, främja kompetensutveckling, förvärvande av fär­ digheter och utbildningsmöjligheter och genom att uppmuntra samarbete mellan offentliga organ.

8. Medlemsstaterna ska uppmuntra offentliga organ att beakta kol­ dioxidutsläpp under hela livscykeln samt ekonomiska och sociala för­ delar för de offentliga organen i samband med sina investeringar och policyåtgärder.

9. Medlemsstaterna ska uppmuntra offentliga organ att förbättra ener­ giprestandan i byggnader som ägs eller utnyttjas av offentliga organ, bland annat genom att ersätta gamla och ineffektiva värmare.

Artikel 6

Offentliga sektorns byggnaders roll som förebild

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 i direk­ tiv 2010/31/EU ska varje medlemsstat säkerställa att minst 3 % av den totala golvytan i uppvärmda och/eller kylda byggnader som ägs av offentliga organ renoveras varje år för att omvandlas till åtminstone nära-nollenergibyggnader eller nollutsläppsbyggnader i enlighet med ar­ tikel 9 i direktiv 2010/31/EU.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 14

▼B

Medlemsstaterna får välja vilka byggnader som ska ingå i renoverings­ kravet på 3 %, med vederbörlig hänsyn till kostnadseffektivitet och teknisk genomförbarhet vid valet av vilka byggnader som ska renoveras.

Medlemsstaterna får undanta subventionerade bostäder från den skyldig­ het att renovera som avses i första stycket, om sådana renoveringar inte skulle vara kostnadsneutrala eller skulle leda till hyreshöjningar för personer som bor i subventionerade bostäder, såvida inte sådana hyres­ höjningar inte är högre än de ekonomiska besparingarna på energiräk­ ningen.

I de fall då offentliga organ nyttjar en byggnad som de inte äger ska de förhandla med ägaren, särskilt i samband med en tröskelpunkt såsom förnyelse av hyra, ändrad användning eller betydande reparations- eller underhållsarbeten, i syfte att få till stånd avtalsklausuler om att bygg­ naden åtminstone ska bli en nära-nollenergibyggnad eller en nollenergibyggnad.

Takten på minst 3 % ska beräknas utifrån den totala golvytan i bygg­

2 nader som har en total användbar golvyta på mer än 250 m , vilka ägs av offentliga organ och som den 1 januari 2024 inte är nära-nollener­ gibyggnader.

2. Medlemsstaterna får tillämpa mindre stränga krav än de som fast­ ställs i punkt 1 för följande kategorier av byggnader:

a) Byggnader med officiellt skydd som del av en utvald miljö, eller på

grund av deras särskilda arkitektoniska eller historiska värde, i den

mån överensstämmelse med vissa minimikrav för energiprestanda

skulle förändra deras särdrag eller utseende på ett oacceptabelt vis.

b) Byggnader som ägs av försvarsmakten eller statliga myndigheter och

som tjänar nationella försvarssyften, med undantag för fristående

inkvarteringsbyggnader eller kontorsbyggnader för försvarsmakten

och annan personal som är anställd av de nationella försvarsmyndig­

heterna.

c) Byggnader som används för andakt och religiös verksamhet.

Medlemsstaterna får besluta att inte renovera en byggnad som inte avses i första stycket i denna punkt upp till den nivå som anges i punkt 1 om de bedömer att det inte är tekniskt, ekonomiskt eller funktionellt genom­ förbart att omvandla den byggnaden till en nära-nollenergibyggnad. Om medlemsstaterna så beslutar ska de inte räkna med renoveringen av den byggnaden i uppfyllandet av det krav som fastställs i punkt 1.

3. För att tidigarelägga energibesparingar och ge incitament till tidiga åtgärder får en medlemsstat som renoverar mer än 3 % av den totala golvytan i sina byggnader i enlighet med punkt 1 under något år fram till och med den 31 december 2026 räkna med överskottet i den årliga renoveringstakten för något av de följande tre åren. En medlemsstat som renoverar mer än 3 % av den totala golvytan i sina byggnader från och med den 1 januari 2027, får i den årliga renoveringstakten för något av de efterföljande två åren medräkna överskottet.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 15

▼B

4. Medlemsstaterna får i den årliga renoveringstakten för byggnader medräkna nybyggda byggnader som ägs som ersättning för specifika byggnader som varit offentliga organs och som rivits under något av de två föregående åren. Detta ska tillämpas endast om de skulle vara mer kostnadseffektiva och hållbara i fråga om energi och livscykel­ utsläpp av koldioxid jämfört med en renovering av byggnaderna. De allmänna kriterierna, metoderna och förfarandena för att identifiera så­ dana undantagsfall ska tydligt fastställas och offentliggöras av varje medlemsstat.

5. Senast den 11 oktober 2025 ska medlemsstaterna, med avseende på tillämpningen av denna artikel, upprätta, publicera och tillgänglig­ göra för allmänheten en förteckning över uppvärmda och/eller kylda byggnader som ägs och nyttjas av offentliga organ och som har en total användbar golvyta på mer än 250 m . Medlemsstaterna ska uppdatera förteckningen minst vartannat år. Förteckningen ska vara kopplad till den översikt över byggnadsbeståndet som görs inom ramen för de na­ tionella byggnadsrenoveringsplanerna i enlighet med direk­ tiv 2010/31/EU och de relevanta databaserna.

Offentligt delade och tillgängliga uppgifter om byggnadsbeståndens egenskaper, byggnadsrenovering och energiprestanda får aggregeras av EU:s observatorium för byggnadsbeståndet för att förbättra förståel­ sen av energiprestandan i byggsektorn genom jämförbara uppgifter.

Förteckningen ska innehålla åtminstone information om

a) golvytan i m ,

b) den uppmätta årliga energianvändningen för uppvärmning, kylning,

el och varmvatten när sådana uppgifter finns tillgängliga,

c) respektive byggnads energicertifikat utfärdat i enlighet med direk­

tiv 2010/31/EU.

6. Medlemsstaterna får besluta att tillämpa ett alternativ till strategin i punkterna 1–4 för att varje år uppnå en mängd energibesparingar i offentliga organs byggnader som minst motsvarar den mängd som krävs i punkt 1.

Vid tillämpningen av denna alternativa strategi ska medlemsstaterna göra följande:

a) Säkerställa att ett renoveringspass i tillämpliga fall införs för bygg­

nader som utgör minst 3 % av den totala golvytan i uppvärmda och/

eller kylda byggnader som ägs av offentliga organ. När det gäller

dessa byggnader ska renoveringen till en nära-nollenergibyggnad ha

uppnåtts senast 2040.

b) Uppskatta den energibesparing som punkterna 1–4 skulle kunna ge­

nerera genom att använda sig av lämpliga standardvärden för ener­

gianvändningen hos offentliga organs referensbyggnader före och

efter renovering för omvandling till nära-nollenergibyggnader som

avses i direktiv 2010/31/EU.

Medlemsstater som beslutar att tillämpa den alternativa strategin ska senast den 31 december 2023 underrätta kommissionen om sina plane­ rade energibesparingar för att senast den 31 december 2030 uppnå minst motsvarande energibesparingar i de byggnader som omfattas av punkt 1.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 16

▼B

Artikel 7

Offentlig upphandling

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att upphandlande myndigheter och upphandlande enheter, när de ingår offentliga kontrakt och koncessioner av ett värde som är lika med eller över de tröskelvärden som fastställs i artikel 8 i direktiv 2014/23/EU, artikel 4 i direktiv 2014/24/EU och artikel 15 i direktiv 2014/25/EU, endast köper produkter, tjänster, bygg­ nader och byggentreprenader med hög energieffektivitetsprestanda i en­ lighet med de krav som avses i bilaga IV till det här direktivet, såvida det inte är tekniskt genomförbart.

Medlemsstaterna ska också säkerställa att upphandlande myndigheter och upphandlande enheter, när de ingår offentliga kontrakt och konces­ sioner av ett värde som är lika med eller över de tröskelvärden som avses i första stycket, tillämpar principen om energieffektivitet först i enlighet med artikel 3, även för offentliga kontrakt och koncessioner för vilka inga särskilda krav föreskrivs i bilaga IV.

2. De skyldigheter som avses i punkt 1 i denna artikel ska inte gälla om de undergräver allmän säkerhet eller hindrar insatserna mot hot mot dess folkhälsa. De skyldigheter som avses i punkt 1 i denna artikel ska endast gälla för försvarsmaktens kontrakt i den utsträckning som deras tillämpning inte kommer i konflikt med försvarsmaktens natur och hu­ vudsakliga syfte. Skyldigheterna ska inte tillämpas på avtal om leverans av militär utrustning enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG ( 5 ).

3. Utan hinder av artikel 29.4 ska medlemsstaterna säkerställa att upphandlande myndigheter och upphandlande enheter bedömer om det är genomförbart att ingå långsiktiga avtal om energiprestanda som ger långsiktiga energibesparingar när de upphandlar tjänstekontrakt med betydande energiinslag.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 i denna artikel får medlemsstaterna, när de köper ett produktpaket, vilket helt omfattas av en delegerad akt som antagits enligt förordning (EU) 2017/1369, kräva att den samlade energieffektiviteten har företräde framför energieffekti­ viteten hos enskilda produkter inom paketet, genom att köpa det pro­ duktpaket som uppfyller kriteriet att tillhöra den högsta tillgängliga energieffektivitetsklassen.

5. Medlemsstaterna får kräva att upphandlande myndigheter och upp­ handlande enheter när de ingår kontrakt som avses i punkt 1 i denna artikel vid behov tar hänsyn till bredare hållbarhetsaspekter, sociala aspekter och aspekter kopplade till miljö och cirkulär ekonomi i sin upphandlingspraxis i syfte att uppnå unionens mål avseende minskade koldioxidutsläpp och nollutsläpp. När så är lämpligt, och i enlighet med bilaga IV, ska medlemsstaterna kräva att upphandlande myndigheter och upphandlande enheter tar hänsyn till unionens kriterier för grön offentlig upphandling eller tillgängliga likvärdiga nationella kriterier.

( 5 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG av den 13 juli 2009 om

samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentre­

prenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på

försvars- och säkerhetsområdet och om ändring av direktiven 2004/17/EG

och 2004/18/EG (EUT L 216, 20.8.2009, s. 76).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 17

▼B

För att säkerställa transparens i tillämpningen av energieffektivitetskra­ ven i upphandlingsprocessen ska medlemsstaterna säkerställa att upp­ handlande myndigheter och upphandlande enheter offentliggör infor­ mation om energieffektivitetseffekterna av kontrakt av ett värde som är lika med eller över de tröskelvärden som avses i punkt 1 genom att offentliggöra denna information i respektive meddelande på Tenders Electronic Daily (TED), i enlighet med direktiven 2014/23/EU, 2014/24/EU och 2014/25/EU och kommissionens genomförandeförord­ ning (EU) 2019/1780 ( 6 ). Upphandlande myndigheter får besluta att ålägga anbudsgivarna att lämna information om faktorn för global upp­ värmningspotential under hela livscykeln, användningen av koldioxids­ nåla material och cirkulariteten hos de material som används i en ny byggnad och en byggnad som ska renoveras. Upphandlande myndighe­ ter får göra informationen allmänt tillgänglig för kontrakten, i synnerhet när det gäller nya byggnader med en golvyta som är större än 2 000 m .

Medlemsstaterna ska stödja upphandlande myndigheter och upphand­ lande enheter i användningen av energieffektivitetskrav, även på regio­ nal och lokal nivå, genom att tillhandahålla tydliga regler och riktlinjer inbegripet metoder för att bedöma livscykelkostnaderna och miljöeffek­ terna och miljökostnaderna, inrätta kompetensstödcentrum, uppmuntra samarbete mellan upphandlande myndigheter – även över gränserna – och använda gemensam upphandling och digital upphandling när så är möjligt.

6. När så är lämpligt får kommissionen ge nationella myndigheter och upphandlingstjänstemän ytterligare vägledning avseende tillämp­ ningen av energieffektivitetskrav i upphandlingsförfarandet. Sådant stöd kan fungera som förstärkning av befintliga forum för att stödja medlemsstaterna och hjälpa dem att beakta kriterierna för grön offentlig upphandling.

7. Medlemsstaterna ska fastställa de nödvändiga föreskrifterna i lagar och andra författningar samt administrativ praxis, med avseende på offentliga inköp samt årsbudgetar och redovisning, för att säkerställa att enskilda upphandlande myndigheter inte avskräcks från att göra in­ vesteringar som ska förbättra energieffektivitet och från att långsiktigt använda avtal om energiprestanda och avtal om externa finansieringsmekanismer.

8. Medlemsstaterna ska avlägsna eventuella rättsliga eller andra hin­ der för energieffektivitet, i synnerhet vad gäller föreskrifter i lagar och andra författningar samt administrativ praxis, rörande offentliga inköp samt årsbudgetar och redovisning, i syfte att säkerställa att enskilda offentliga organ inte avskräcks från att göra investeringar som ska för­ bättra energieffektivitet och från att långsiktigt använda avtal om ener­ giprestanda och avtal om externa finansieringsmekanismer.

Medlemsstaterna ska rapportera till kommissionen om de åtgärder som vidtas för att ta itu med hindren för införandet av energieffektivitets­ förbättringar som ett led i de integrerade nationella energi- och klimat­ lägesrapporter som lämnas in i enlighet med artikel 17 i förord­ ning (EU) 2018/1999.

( 6 ) Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1780 av den 23 septem­

ber 2019 om fastställande av standardformulär för offentliggörande av med­

delanden om offentlig upphandling och om upphävande av genomförandeför­

ordning (EU) 2015/1986 (eForms) (EUT L 272, 25.10.2019, s. 7).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 18

▼B

KAPITEL III

EFFEKTIV ENERGIANVÄNDNING

Artikel 8

Energisparkrav

1. Medlemsstaterna ska uppnå ackumulerade energibesparingar i slut­ användningsledet som minst motsvarar följande:

a) Nya besparingar varje år 1 januari 2014–31 december 2020 på 1,5 %

i volym av den årliga energiförsäljningen till slutkunder, som ge­

nomsnitt för den senaste treårsperiod som föregår den 1 januari

2013. Den energi som säljs och som används i transporter får helt

eller delvis undantas vid den beräkningen.

b) Nya besparingar varje år 1 januari 2021–31 december 2030 enligt

följande:

i) 0,8 % av den årliga slutliga energianvändningen från och med

den 1 januari 2021 till och med den 31 december 2023, som

genomsnitt för den senaste treårsperiod som föregår den 1 januari

2019.

ii) 1,3 % av den årliga slutliga energianvändningen från och med

den 1 januari 2024 till och med den 31 december 2025, som

genomsnitt för den senaste treårsperiod som föregår den 1 januari

2019.

iii) 1,5 % av den årliga slutliga energianvändningen från och med

den 1 januari 2026 till och med den 31 december 2027, som

genomsnitt för den senaste treårsperiod som föregår den 1 januari

2019.

iv) 1,9 % av den årliga slutliga energianvändningen från och med

den 1 januari 2028 till och med den 31 december 2030, som

genomsnitt för den senaste treårsperiod som föregår den 1 januari

2019.

Cypern och Malta ska med undantag från första stycket b i varje år 1 januari 2021–31 december 2023 uppnå nya besparingar som motsva­ rar 0,24 % av den årliga slutliga energianvändningen, som genomsnitt för den senaste treårsperioden före den 1 januari 2019.

Cypern och Malta ska med undantag från första stycket b ii, b iii och b iv varje år 1 januari 2024–31 december 2030 uppnå nya besparingar som motsvarar 0,45 % av den årliga slutliga energianvändningen, som genomsnitt för den senaste treårsperiod som föregår den 1 januari 2019.

Medlemsstaterna ska bestämma hur de ska fördela den beräknade mäng­ den nya besparingar över varje period som avses i första stycket a och b, förutsatt att de totala ackumulerade energibesparingar som krävs har uppnåtts senast vid utgången av varje sparkravsperiod.

Medlemsstaterna ska fortsätta att uppnå nya årliga besparingar i enlighet med det sparkrav som föreskrivs i första stycket b iv för tio år i taget efter 2030.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 19

▼B

2. Medlemsstaterna ska uppnå de energibesparingar som krävs enligt punkt 1 i den här artikeln antingen genom att inrätta ett kvotpliktsystem för energieffektivitet som avses i artikel 9 eller genom att anta alterna­ tiva policyåtgärder som avses i artikel 10. Medlemsstaterna får kom­ binera ett kvotpliktsystem för energieffektivitet med alternativa policy­ åtgärder. Medlemsstaterna ska säkerställa att de energibesparingar som följer av de policyåtgärder som avses i artiklarna 9, 10 och 30.14 be­ räknas i enlighet med bilaga V.

3. Medlemsstaterna ska genomföra kvotpliktsystemet för energieffek­ tivitet, alternativa policyåtgärder eller en kombination av båda, eller program eller åtgärder som finansieras genom en nationell energieffek­ tivitetsfond, på ett prioriterat sätt bland, men inte begränsat till, personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomst­ hushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostä­ der. Medlemsstaterna ska säkerställa att policyåtgärder som genomförs i enlighet med denna artikel inte har någon negativ inverkan på dessa personer. När så är tillämpligt ska medlemsstaterna utnyttja finansiering på bästa möjliga sätt, inklusive offentlig finansiering, finansierings­ instrument som inrättats på unionsnivå och intäkter från utsläppsrätter i enlighet med artikel 24.3 b, för att avlägsna negativa effekter och säkerställa en rättvis och inkluderande energiomställning.

I syfte att nå de energibesparingar som anges under punkt 1 och utan att det påverkar tillämpningen av förordning (EU) 2019/943 och direk­ tiv (EU) 2019/944 ska medlemsstaterna, i syfte att utforma sådana policyåtgärder, beakta och främja den roll som gemenskaper för för­ nybar energi och medborgarenergigemenskaper har för att bidra till genomförandet av dessa policyåtgärder.

Medlemsstaterna ska fastställa en andel av den mängd ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs och se till att den uppnås bland personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder. Denna andel ska minst motsvara den andel av hushållen som omfattas av energifattigdom enligt bedömningen i med­ lemsstaternas nationella energi- och klimatplaner som fastställts i enlig­ het med artikel 3.3 d i förordning (EU) 2018/1999. Medlemsstaterna ska, i sin bedömning av andelen energifattigdom enligt sina nationella energi- och klimatplaner, beakta följande indikatorer:

a) Oförmåga att hålla hemmet tillräckligt varmt (Eurostat, SILC

[ilc_mdes01]).

b) Förfallna skulder avseende räkningar för allmännyttiga tjänster (Eu­

rostat, SILC, [ilc_mdes07]).

c) Den totala befolkning som bor i en bostad med läckande tak, fukt i

väggar, golv eller grund eller röta i fönsterkarmar eller golv (Euros­

tat, SILC [ilc_mdho01]).

d) Fattigdomsrisk (undersökningar Eurostat, SILC och ECHP [ilc_li02])

(brytpunkt: 60 % av ekvivalerad medianinkomst efter sociala trans­

fereringar).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 20

▼B

Om en medlemsstat inte anmält andelen hushåll i energifattigdom enligt bedömningen i sin nationella energi- och klimatplan ska den andel av den mängd ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs bland personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder minst motsvara den aritmetiska genomsnitt­ sandelen för de indikatorer som avses i tredje stycket för år 2019 eller, om uppgifter saknas för 2019, för en linjär extrapolering av deras vär­ den för de sista tre år som finns tillgängliga.

4. Medlemsstaterna ska inkludera information om de indikatorer som använts, den aritmetiska genomsnittsandelen och utfallet av policyåtgär­ der som fastställts i enlighet med punkt 3 i denna artikel i uppdatering­ arna av sina integrerade nationella energi- och klimatplaner som lämnas in i enlighet med artikel 14.2 i förordning (EU) 2018/1999 i sina efter­ följande integrerade nationella energi- och klimatplaner i enlighet med artiklarna 3 och 7–12 i den förordningen samt i de relaterade nationella energi- och klimatpolitiska lägesrapporterna i enlighet med artikel 17 i den förordningen.

5. Medlemsstaterna får räkna med energibesparingar som följer av policyåtgärder som införts senast den 31 december 2020 eller efter det datumet, förutsatt att åtgärderna leder till nya enskilda åtgärder som vidtas efter den 31 december 2020. Energibesparingar som uppnås under en sparkravsperiod får inte räknas med vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs för föregående sparkravsperioder enligt punkt 1.

6. Medlemsstaterna får, under förutsättning att de åtminstone upp­ fyller sitt krav på ackumulerade energibesparingar i slutanvändnings­ ledet som avses i punkt 1 första stycket b i, beräkna den mängd ener­ gibesparingar som krävs och som avses i det ledet på ett eller flera av följande sätt:

a) Tillämpa ett årligt sparkrav baserat på energiförsäljning till slutkun­

der eller på slutlig energianvändning, som ett genomsnitt för den

senaste treårsperiod som föregår den 1 januari 2019.

b) Helt eller delvis undanta energi som används i transporter från refe­

rensscenariot för beräkning.

c) Tillämpa något av alternativen i punkt 8.

7. Om medlemsstaterna utnyttjar någon av de möjligheter som före­ skrivs i punkt 6 med avseende på de föreskrivna energibesparingar som avses i punkt 1 första stycket b i, ska de fastställa

a) det egna årliga sparkravet som kommer att tillämpas vid beräkningen

av medlemsstatens ackumulerade energibesparing i slutanvändnings­

ledet, som ska säkerställa att den slutliga mängden nettoenergibespa­

ring inte understiger den som krävs enligt det ledet,

b) det egna referensscenariot för beräkning, som helt eller delvis får

undanta energi som används i transporter.

8. Med förbehåll för punkt 9 får varje medlemsstat göra följande:

a) Genomföra den beräkning som krävs enligt punkt 1 första stycket a

med användning av värdena 1 % för 2014 och 2015, 1,25 % för

2016 och 2017 samt 1,5 % för 2018, 2019 och 2020.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 21

▼B

b) Vad gäller sådana industriella verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG, vid beräkningen helt eller delvis undanta försäljningen av använd energi, i volym, med avseende på den spar­ kravsperiod som avses i punkt 1 första stycket a, eller använd slutlig energi, med avseende på den sparkravsperiod som avses i punkt 1 första stycket b i.

c) Vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs enligt punkt 1 första stycket a och b i, räkna med energibesparingar som uppnås i energiomvandlings-, distributions- och överföringssekto­ rerna, inklusive infrastruktur för effektiv fjärrvärme och fjärrkyla, till följd av genomförandet av de krav som anges i artiklarna 25.4, 26.7 a och 27.1, 27.5–27.9 och 27.11. Medlemsstaterna ska infor­ mera kommissionen om sina planerade policyåtgärder enligt detta led för perioden 1 januari 2021–31 december 2030 som en del av sina integrerade nationella energi- och klimatplaner som anmälts enligt artiklarna 3 och 7–12. Effekten av dessa åtgärder ska beräknas i enlighet med bilaga V och inkluderas i dessa planer.

d) Vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs räkna med energibesparingar till följd av enskilda åtgärder som nyligen genomförts sedan den 31 december 2008 som fortsätter att ha verkan 2020 med avseende på den period som avses i punkt 1 första stycket a och efter 2020 med avseende på den period som avses i punkt 1 första stycket b i, och som kan mätas och verifieras.

e) Vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs räkna med energibesparingar som följer av policyåtgärder, förutsatt att det kan visas att dessa åtgärder leder till enskilda åtgärder som vidtas 1 januari 2018–31 december 2020 och som leder till besparingar efter den 31 december 2020.

f) Från beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs i en­ lighet med punkt 1 första stycket a och b i undanta 30 % av den kontrollerbara mängd energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk till följd av policyåtgärder för att främja nyinstallation av förnybar energiteknik.

g) Vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs i en­ lighet med punkt 1 första stycket a och b i räkna med energibespa­ ringar som överstiger de energibesparingar som krävs för sparkravs­ perioden 1 januari 2014-31 december 2020, under förutsättning att dessa besparingar är ett resultat av enskilda åtgärder som vidtagits enligt de policyåtgärder som avses i artiklarna 9 och 10 och som medlemsstaterna anmält i sina nationella handlingsplaner för ener­ gieffektivitet och rapporterat i sina lägesrapporter i enlighet med artikel 26.

9. Medlemsstaterna ska tillämpa och beräkna effekten av de alterna­ tiv som valts enligt punkt 8 för den period som avses i punkt 1 första stycket a och b i separat:

a) Vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs för den sparkravsperiod som avses i punkt 1 första stycket a i får medlems­ staterna använda sig av punkt 8 a-d. Samtliga de alternativ som valts enligt punkt 8 får tillsammans uppgå till högst 25 % av den mängd energibesparingar som avses i punkt 1 första stycket a.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 22

▼B

b) Vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs för den

sparkravsperiod som avses i punkt 1 första stycket b i får medlems­

staterna använda sig av de alternativ som förtecknas i punkt 8 b–g,

om sådana enskilda åtgärder som avses i punkt 8 d fortsätter att ha

en kontrollerbar och mätbar inverkan efter den 31 december 2020.

Alla de alternativ som väljs enligt punkt 8 får tillsammans inte leda

till en minskning på mer än 35 % av den mängd energibesparingar

som beräknas i enlighet med punkterna 6 och 7.

Oberoende av om medlemsstaterna helt eller delvis undantar energi som används i transporter från sitt referensscenario för beräkning eller till­ lämpar något av de alternativ som förtecknas i punkt 8 ska de säker­ ställa att den beräknade nettomängden nya besparingar som ska uppnås inom ramen för den slutliga energianvändningen under sparkravsperio­ den enligt punkt 1 första stycket b i 1 januari 2021–31 december 2023 inte understiger den mängd som uppstår vid tillämpning av det årliga sparkrav som avses i den punkten.

10. Medlemsstaterna ska i uppdateringarna av sina integrerade natio­ nella energi- och klimatplaner som lämnas in i enlighet med artikel 14.2 i förordning (EU) 2018/1999, i sina därpå följande integrerade natio­ nella energi- och klimatplaner som anmäls i enlighet med artiklarna 3 och 7–12 i förordning (EU) 2018/1999, och i enlighet med bilaga III till förordning (EU) 2018/1999, samt i respektive lägesrapporter, beskriva beräkningen av den mängd energibesparingar som ska uppnås under perioden 1 januari 2021-31 december 2030 och ska, om så är relevant, förklara hur det årliga sparkravet och referensscenariot för beräkning fastställdes samt vilka av de alternativ som avses i punkt 8 i denna artikel som tillämpats och i vilken utsträckning.

11. Medlemsstaterna ska meddela kommissionen den mängd ener­ gibesparingar som krävs och som avses i punkt 1 första stycket b och punkt 3 i denna artikel, en beskrivning av de policyåtgärder som ska genomföras för att uppnå den totala mängd ackumulerade energibespa­ ringar i slutanvändningsledet som krävs och beräkningsmetoderna för dessa i enlighet med bilaga V till detta direktiv, som ett led i upp­ dateringarna av sina integrerade nationella energi- och klimatplaner som lämnas in i enlighet med artikel 14.2 i förordning (EU) 2018/1999, och som del av deras integrerade energi- och klimatplaner som avses i, och i enlighet med, det förfarande som anges i artiklarna 3 och 7–12 i förordning (EU) 2018/1999. Medlemsstaterna ska använda den rappor­ teringsmall som kommissionen tillhandahåller.

12. Om kommissionen, på grundval av bedömningen av de integre­ rade nationella energi- och klimatlägesrapporterna enligt artikel 29 i förordning (EU) 2018/1999, eller av utkastet till eller den slutliga upp­ dateringen av den senaste integrerade nationella energi- och klimatpla­ nen som lämnas enligt artikel 14 i förordning (EU) 2018/1999, eller bedömningen av de därpå följande utkasten till integrerade nationella energi- och klimatplaner och de slutliga integrerade nationella energioch klimatplanerna som anmäls enligt artiklarna 3 och 7–12 i förord­ ning (EU) 2018/1999, kommer fram till att policyåtgärderna inte säker­ ställer uppnåendet av den mängd ackumulerade energibesparingar i slut­ användningsledet som krävs vid utgången av sparkravsperioden, får kommissionen utfärda rekommendationer i enlighet med artikel 34 i förordning (EU) 2018/1999 för de medlemsstater vars policyåtgärder kommissionen bedömer som otillräckliga för att säkerställa uppfyllandet av deras energisparkrav.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 23

▼B

13. Om en medlemsstat inte har uppnått de ackumulerade energibe­ sparingar i slutanvändningsledet som krävs vid utgången av en spar­ kravsperiod enligt punkt 1, ska den uppnå de utestående energibespa­ ringarna utöver de ackumulerade energibesparingar i slutanvändnings­ ledet som krävs vid utgången av den följande sparkravsperioden.

Om en medlemsstat har uppnått ackumulerade energibesparingar i slut­ användningsledet över den nivå som krävs vid utgången av varje spar­ kravsperiod enligt punkt 1, ska den alternativt ha rätt att överföra den medräkningsbara mängden på högst 10 % av detta överskott till nästa sparkravsperiod utan att målåtagandet ökas.

14. Medlemsstaterna ska som ett led i sina uppdateringar av natio­ nella energi- och klimatplaner som lämnas in i enlighet med artikel 14.2 i förordning (EU) 2018/1999, sina relevanta nationella energi- och kli­ matlägesrapporter som lämnas in i enlighet med artikel 17 i den för­ ordningen samt sina därpå följande integrerade nationella energi- och klimatplaner som anmäls i enlighet med artiklarna 3 och 7–12 i den förordningen, visa följande, när så är lämpligt även genom bevisning och beräkningar:

a) Att energibesparingar inte räknats dubbelt i de fall där inverkan av

policyåtgärder eller enskilda åtgärder överlappar varandra.

b) Hur energibesparingar som uppnås i enlighet med punkt 1 första

stycket b i den här artikeln bidrar till att deras nationella bidrag i

enlighet med artikel 4 uppfylls.

c) Att policyåtgärder fastställs för att uppfylla deras energisparkrav, att

de utformas i enlighet med denna artikel och att dessa policyåtgärder

kan godtas och är lämpliga för att säkerställa uppnåendet av de

ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs

vid utgången av varje sparkravsperiod.

Artikel 9

Kvotpliktsystem för energieffektivitet

1. Om medlemsstater beslutar sig för att uppfylla sina skyldigheter när det gäller att uppnå den mängd besparingar som krävs enligt arti­ kel 8.1 genom ett kvotpliktsystem för energieffektivitet ska de säker­ ställa att de kvotpliktiga parter som avses i punkt 3 i den här artikeln och som bedriver verksamhet inom varje medlemsstats territorium, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8.8 och 8.9, uppnår det mål med en ackumulerad energibesparing i slutanvändningsledet som fast­ ställs för dem i artikel 8.1.

I tillämpliga fall får medlemsstaterna fastslå att kvotpliktiga parter upp­ fyller dessa besparingar helt eller delvis som ett bidrag till den natio­ nella energieffektivitetsfonden i enlighet med artikel 30.14.

2. Om medlemsstater beslutar sig för att uppfylla sina skyldigheter när det gäller att uppnå den mängd besparingar som krävs enligt arti­ kel 8.1 genom ett kvotpliktsystem för energieffektivitet får de utse en genomförande offentlig myndighet att förvalta systemet.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 24

▼B

3. Medlemsstaterna ska på grundval av objektiva och icke-diskrimi­ nerande kriterier utse kvotpliktiga parter bland systemansvariga för överföringssystem, systemansvariga för distributionssystem, energidistri­ butörer, företag som säljer energi i detaljistledet och drivmedelsdistri­ butörer eller drivmedelsåterförsäljare som bedriver verksamhet inom deras territorium. Den mängd energibesparingar som behövs för att full­ göra skyldigheten ska uppnås av de kvotpliktiga parterna bland slut­ kunder, utsedda av medlemsstaten, oberoende av den beräkning som görs enligt artikel 8.1 eller, om medlemsstaterna så beslutar, med hjälp av certifierade besparingar som härrör från andra parter i enlighet med vad som anges i punkt 11 a i den här artikeln.

4. Om företag som säljer energi i detaljistledet utses som kvotpliktiga parter enligt punkt 3 ska medlemsstaterna säkerställa att företag som säljer energi i detaljistledet när de fullgör sina skyldigheter inte skapar några hinder för konsumenters möjlighet att byta leverantör.

5. Medlemsstaterna får kräva att kvotpliktiga parter uppnår en andel av sitt energisparkrav bland personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, perso­ ner som bor i subventionerade bostäder. Medlemsstaterna får också kräva att kvotpliktiga parter uppnår minskningsmål avseende energikost­ nader, förutsatt att dessa leder till energibesparingar i slutanvändnings­ ledet och beräknas i enlighet med bilaga V, och uppnår energibespa­ ringar genom att främja åtgärder för att förbättra energieffektiviteten, inklusive finansiella stödåtgärder som mildrar koldioxidpriseffekterna för små och medelstora företag och mikroföretag.

6. Medlemsstaterna får kräva att kvotpliktiga parter arbetar med so­ cialtjänst, regionala myndigheter, lokala myndigheter eller kommuner för att främja åtgärder för att förbättra energieffektiviteten bland perso­ ner som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låg­ inkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder. Detta innefattar att identifiera och hantera de specifika beho­ ven för särskilda grupper som riskerar energifattigdom eller som i högre grad drabbas av effekterna av energifattigdom. För att skydda personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder, bör medlemsstaterna upp­ muntra kvotpliktiga parter att vidta åtgärder såsom renovering av bygg­ nader, inbegripet subventionerade bostäder, utbyte av apparater, finan­ siella stöd och incitament för förbättrad energieffektivitet i enlighet med nationella finansierings- och stödsystem, eller energikartläggningar. Medlemsstaterna ska säkerställa att åtgärder för enskilda enheter i fler­ bostadshus är godtagbara.

7. Vid tillämpning av punkterna 5 och 6 ska medlemsstaterna ålägga kvotpliktiga parter att årligen rapportera om de energibesparingar som uppnåtts av de kvotpliktiga parterna genom åtgärder som främjats bland personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventione­ rade bostäder, och ska kräva statistiska uppgifter om deras slutkunder som identifierar ändringar av energibesparingarna jämfört med tidigare inlämnade uppgifter och vad gäller tillhandahållet tekniskt och finansi­ ellt stöd.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 25

▼B

8. Medlemsstaterna ska ange den mängd energibesparingar som krävs av varje kvotpliktig part antingen som primärenergianvändning eller som slutlig energianvändning. Vilken metod som väljs för att uttrycka den mängd energibesparingar som krävs ska även användas för att beräkna de besparingar som anförts av de kvotpliktiga parterna. Vid omvandling av mängden energibesparing ska de effektiva värme­ värden som anges i bilaga VI till kommissionens genomförandeförord­ ning (EU) 2018/2066 ( 7 ) och primärenergifaktorn enligt artikel 31 till­ lämpas om inte en användning av andra omvandlingsfaktorer kan motiveras.

9. Medlemsstaterna ska inrätta system för mätning, kontroll och ve­ rifiering för att genomföra dokumenterad verifiering avseende minst en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de åtgärder för förbättrad energieffektivitet som införs av de kvotpliktiga parterna. Mät­ ningen, kontrollen och verifieringen ska göras oberoende av de kvot­ pliktiga parterna. I de fall då en enhet är en kvotpliktig part inom ett nationellt kvotpliktsystem för energieffektivitet enligt artikel 9 och inom ramen för EU:s utsläppshandelssystem för byggnader och vägtransport, i enlighet med direktiv 2003/87/EG, ska övervaknings- och verifierings­ systemet säkerställa att det koldioxidpris som förs över när bränsle fri­ släpps för konsumtion i enlighet med direktiv 2003/87/EG beaktas i beräkningen och rapporteringen av energibesparingarna från enhetens energibesparingsåtgärder.

10. Medlemsstaterna ska, som ett led i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter som lämnas in i enlighet med artikel 17 i förordning (EU) 2018/1999, informera kommissionen om de system för mätning, kontroll och verifiering som införs, inbegripet använda metoder samt identifierade problem och hur dessa hanterats.

11. Inom kvotpliktsystemet för energieffektivitet får medlemsstaterna tillåta kvotpliktiga parter att göra följande:

a) Räkna med certifierade energibesparingar som uppnåtts av leveran­

törer av energitjänster eller andra tredje parter, inklusive i de fall där

kvotpliktiga parter främjar åtgärder genom andra statligt godkända

organ eller genom myndigheter som eventuellt inbegriper formella

partnerskap och eventuellt kombineras med andra finansieringskällor.

b) Räkna besparingar under ett visst år som om de i stället gjorts under

något av de fyra föregående eller tre efterföljande åren, dock inte

längre än till utgången av de sparkravsperioder som anges i arti­

kel 8.1.

Om medlemsstaterna tillåter detta ska de säkerställa att certifieringen av de energibesparingar som avses i första stycket led a sker i enlighet med en godkännandeprocess som har införts i medlemsstaterna och som är tydlig, transparent och öppen för alla marknadsaktörer och som syftar till att minimera certifieringskostnaderna.

( 7 ) Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 decem­

ber 2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet

med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av

kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (EUT L 334, 31.12.2018, s. 1).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 26

▼B

Medlemsstaterna ska bedöma och, om lämpligt, vidta åtgärder för att minimera effekten av de direkta och indirekta kostnaderna för kvot­ pliktsystemet för energieffektivitet på konkurrenskraften hos energiin­ tensiva industrier som är utsatta för internationell konkurrens.

12. Medlemsstaterna ska årligen offentliggöra de energibesparingar som uppnåtts av varje kvotpliktig part eller varje delkategori av kvot­ pliktiga parter, samt sammanlagt inom ramen för kvotpliktsystemet.

Artikel 10

Alternativa policyåtgärder

1. Medlemsstater som beslutar sig för att uppfylla sina skyldigheter när det gäller att uppnå de besparingar som krävs enligt artikel 8.1 ge­ nom alternativa policyåtgärder ska utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8.8 och 8.9 säkerställa att de energibesparingar som krävs enligt artikel 8.1 uppnås bland slutkunderna.

2. För alla åtgärder utom de som avser beskattning ska medlems­ staterna införa system för mätning, kontroll och verifiering, inom ramen för vilka dokumenterad verifiering genomförs avseende minst en sta­ tistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de åtgärder för förbättrad energieffektivitet som införs av de deltagande eller bemyndi­ gade parterna. Mätning, kontroll och verifiering ska utföras oberoende av de deltagande eller bemyndigade parterna.

3. Medlemsstaterna ska, som ett led i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter som lämnas in i enlighet med artikel 17 i förordning (EU) 2018/1999, informera kommissionen om de system för mätning, kontroll och verifiering som införs, inbegripet använda metoder samt identifierade problem och hur dessa hanterats.

4. Vid rapporteringen av en beskattningsåtgärd ska medlemsstaterna visa hur effektiviteten hos en prissignal, såsom skattesatsen och synlig­ heten över tid, har säkerställts vid utformningen av beskattningsåtgär­ den. Om en skattesats sänks ska medlemsstaterna motivera hur beskatt­ ningsåtgärden ändå medför nya energibesparingar.

Artikel 11

Energiledningssystem och energikartläggningar

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att företag med en genomsnittlig årlig energianvändning under de föregående tre åren som överstiger 85 TJ, och med alla energibärare sammantagna, inför ett energilednings­ system. Energiledningssystemet ska vara certifierat av ett oberoende organ, i enlighet med relevanta europeiska eller internationella standarder.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de företag som avses i första stycket har infört ett energiledningssystem senast den 11 oktober 2027.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att företag med en genomsnittlig årlig energianvändning under de föregående tre åren som överstiger 10 TJ, och med alla energibärare sammantagna, vilka inte inför ett ener­ giledningssystem är föremål för en energikartläggning.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 27

▼B

Sådana energikartläggningar ska antingen

a) utföras på ett oberoende och kostnadseffektivt sätt av kvalificerade

eller ackrediterade experter i enlighet med artikel 28, eller

b) genomföras och övervakas av oberoende myndigheter enligt natio­

nell lagstiftning.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de företag som avses i första stycket genomför en första energikartläggning senast den 11 oktober 2026 och att därpå följande energikartläggningar genomförs minst vart fjärde år. Om sådana företag redan genomför energikartläggningar i enlighet med första stycket ska de även fortsättningsvis göra detta minst vart fjärde år i enlighet med detta direktiv.

De berörda företagen ska upprätta en konkret och genomförbar hand­ lingsplan på grundval av rekommendationerna från dessa energikartlägg­ ningar. I handlingsplanen ska åtgärder fastställas för att genomföra varje rekommendation från kartläggningen där detta är tekniskt eller ekono­ miskt genomförbart. Handlingsplanen ska lämnas in till företagets ledning.

Medlemsstaterna ska säkerställa att handlingsplanerna och rekommen­ dationernas genomförandegrad offentliggörs i företagets årsredovisning, och att de görs tillgängliga för allmänheten i överensstämmelse med unionsrätten och nationell rätt om skydd av företags- och affärshemlig­ heter och konfidentialitet.

3. Om, under ett visst år, ett företag som avses i punkt 1 har en årlig energianvändning som överstiger 85 TJ och ett företag som avses i punkt 2 har en årlig energianvändning som överstiger 10 TJ ska med­ lemsstaterna säkerställa att denna information görs tillgänglig för de nationella myndigheter som ansvarar för genomförandet av denna arti­ kel. För det ändamålet får medlemsstaterna främja användningen av en ny eller befintlig plattform för att underlätta insamlingen av de nödvän­ diga uppgifterna på nationell nivå.

4. Medlemsstaterna kan uppmuntra de företag som avses i punkterna 1 och 2 att tillhandahålla information i sin årsredovisning om sin årliga energianvändning i kWh, sin årliga vattenanvändning i kubikmeter och en jämförelse med de föregående årens energi- och vattenanvändning.

5. Medlemsstaterna ska främja alla slutkunders tillgång till högkva­ litativa och kostnadseffektiva energikartläggningar, som

a) utförs på ett oberoende sätt av kvalificerade eller ackrediterade ex­

perter i enlighet med kvalificeringskriterier, eller

b) genomförs och övervakas av oberoende myndigheter enligt nationell

lagstiftning.

De energikartläggningar som avses i första stycket får göras av interna experter eller energikartläggningsmän, under förutsättning att den be­ rörda medlemsstaten har infört ett system för kvalitetssäkring som i lämpliga fall kan inbegripa ett årligt slumpmässigt urval av minst en statistiskt signifikant procentandel av samtliga energikartläggningar som sådana interna experter eller energikartläggningsmän utför.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 28

▼B

I syfte att säkerställa en hög kvalitet på energikartläggningarna och energiledningssystemen ska medlemsstaterna fastställa transparenta och icke-diskriminerande minimikriterier för energikartläggningar i enlighet med bilaga VI och med beaktande av relevanta europeiska eller inter­ nationella standarder. Medlemsstaterna ska utse en behörig myndighet eller ett behörigt organ för att säkerställa att tidsplanerna för genom­ förandet av energikartläggningar enligt punkt 2 i denna artikel efterlevs och att minimikriterierna i bilaga VI tillämpas på korrekt sätt.

Energikartläggningar ska inte innehålla klausuler som förhindrar att kartläggningsresultat överförs till en kvalificerad eller ackrediterad leve­ rantör av energitjänster, förutsatt att kunden inte motsätter sig detta.

6. Medlemsstaterna ska utarbeta program i syfte att uppmuntra och ge tekniskt stöd till små och medelstora företag som inte omfattas av punkterna 1 eller 2 att låta genomföra energikartläggningar och att där­ efter genomföra rekommendationerna från dessa kartläggningar.

Medlemsstaterna får, på grundval av transparenta och icke-diskrimine­ rande kriterier och utan att det påverkar tillämpningen av unionsrätten på området statligt stöd, inrätta mekanismer, såsom energikartläggnings­ centrum för små och medelstora företag och mikroföretag, förutsatt att dessa inte konkurrerar med privata kartläggningsmän, i syfte att till­ handahålla energikartläggningar. De får också tillhandahålla andra stöd­ program för små och medelstora företag, även när dessa har ingått frivilliga avtal, för att täcka kostnaderna för energikartläggningar och för genomförandet av ytterst kostnadseffektiva rekommendationer från energikartläggningarna, förutsatt att de föreslagna åtgärderna genomförs.

7. Medlemsstaterna ska säkerställa att de program som avses i punkt 6 omfattar stöd till små och medelstora företag när det gäller att kvan­ tifiera de många fördelarna med energieffektivitetsåtgärder inom företa­ gens verksamhet, utveckla färdplaner för energieffektivitet och utveckla nätverk för energieffektivitet för små och medelstora företag, med hjälp av oberoende experter.

Medlemsstaterna ska uppmärksamma små och medelstora företag, bland annat genom deras respektive branschorganisationer, på konkreta ex­ empel på hur energiledningssystem skulle kunna underlätta för deras företag. Kommissionen ska hjälpa medlemsstaterna genom att stödja utbyte av bästa praxis inom detta område.

8. Medlemsstaterna ska utarbeta program som uppmuntrar företag som inte är små och medelstora företag och som inte omfattas av punkterna 1 och 2 att låta genomföra energikartläggningar och att där­ efter genomföra rekommendationerna från dessa kartläggningar.

9. Energikartläggningar ska anses efterleva i punkt 2 om de

a) utförs på ett oberoende sätt, på grundval av minimikriterierna i bi­

laga VI,

b) genomförs i enlighet med frivilliga avtal mellan intresseorganisatio­

ner och ett organ som utsetts och övervakas av den berörda med­

lemsstaten, eller av andra organ till vilka de behöriga myndigheterna

har delegerat ansvaret i fråga eller av kommissionen.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 29

▼B

Tillträde för marknadsaktörer som erbjuder energitjänster ska baseras på transparenta och icke-diskriminerande kriterier.

10. Företag som genomför ett avtal om energiprestanda ska undantas från kraven i punkterna 1 och 2 i denna artikel förutsatt att avtalet om energiprestanda omfattar de nödvändiga elementen i energilednings­ systemet och att avtalet uppfyller kraven i bilaga XV.

11. Företag som tillämpar ett miljöledningssystem och som certifie­ rats av ett oberoende organ i enlighet med tillämpliga europeiska eller internationella standarder ska undantas från kraven i punkterna 1 och 2 i denna artikel, förutsatt att det berörda miljöledningssystemet inbegriper en energikartläggning på grundval av minimikriterier som anges i bilaga VI.

12. Energikartläggningar får vara fristående eller utgöra en del av en bredare miljörevision. Medlemsstaterna får kräva att det i energikart­ läggningen ska ingå en bedömning av den tekniska och ekonomiska genomförbarheten när det gäller anslutning till ett befintligt eller plane­ rat nät för fjärrvärme eller fjärrkyla.

Utan att det påverkar unionsrätten på området statligt stöd får medlems­ staterna genomföra incitaments- och stödprogram för genomförande av rekommendationer från energikartläggningar och liknande åtgärder.

Artikel 12

Datacenter

1. Senast den 15 maj 2024 och därefter årligen ska medlemsstaterna kräva att ägare och operatörer av datacenter på deras territorium med ett installerat it-effektbehov på minst 500 kW gör den information som anges i bilaga VII allmänt tillgänglig, med undantag för information som omfattas av unionsrätt och nationell rätt som skyddar handelsoch affärshemligheter och konfidentialitet.

2. Punkt 1 ska inte tillämpas på datacenter som används för, eller som tillhandahåller sina tjänster uteslutande i det slutliga syftet försvar och civilskydd.

3. Kommissionen ska upprätta en europeisk databas över datacenter som innehåller information som de informationsskyldiga datacentren lämnat i enlighet med punkt 1. Den europeiska databasen ska vara tillgänglig för allmänheten på aggregerad nivå.

4. Medlemsstaterna ska uppmuntra ägare och operatörer av datacen­ ter på sitt territorium med ett installerat it-effektbehov på minst 1 MW att beakta bästa praxis enligt den senaste versionen av den europeiska uppförandekoden för energieffektivitet i datacenter.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 30

▼B

5. Kommissionen ska senast den 15 maj 2025 bedöma de tillgängliga uppgifter om energieffektiviteten i datacenter som lämnas in till den i enlighet med punkterna 1 och 3 och lämna en rapport till Europaparla­ mentet och rådet, vid behov åtföljd av lagförslag om ytterligare åtgärder för att förbättra energieffektiviteten, bland annat fastställande av minimi­ standarder för prestanda och en bedömning av om det är genomförbart att ställa om datacenter till nettonollutsläpp, i nära samråd med berörda parter. Sådana förslag får innehålla en tidsram för när befintliga data­ center ska bli skyldiga att uppfylla minimiprestanda.

Artikel 13

Mätning för naturgas

1. Medlemsstaterna ska, så långt det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och står i proportion till möjliga energibesparingar, säkerställa att slutförbrukare av naturgas till ett konkurrenskraftigt pris tillhandahålls individuella mätare som korrekt visar slutförbrukarens faktiska energian­ vändning och ger information om faktisk användningstid.

En sådan individuell mätare till konkurrenskraftigt pris ska alltid till­ handahållas när

a) en befintlig mätare byts ut, förutsatt att detta är tekniskt möjligt och

kostnadseffektivt i förhållande till den beräknade sparpotentialen på

lång sikt,

b) när en ny inkoppling görs i en ny byggnad eller större renoveringar

genomförs, i den mening som avses i direktiv 2010/31/EU.

2. När och i den utsträckning som medlemsstaterna inför smarta mätarsystem och introducerar smarta mätare för naturgas i enlighet med direktiv 2009/73/EG

a) ska de säkerställa att mätarsystemen ger slutkunder information om

den faktiska tidpunkten för användningen och att fullständig hänsyn

tas till energieffektivitetsmålen och fördelarna för slutkunder när

mätarnas minimifunktioner och marknadsaktörernas skyldigheter

fastställs,

b) ska de säkerställa att smarta mätare liksom dataöverföringen görs på

ett säkert sätt och att slutkunders integritet respekteras, i överens­

stämmelse med unionens lagstiftning om uppgifts- och integritets­

skydd,

c) ska de kräva att kunder får lämplig rådgivning och information i

samband med installationen av smarta mätare, särskilt om de smarta

mätarnas fulla potential i fråga om mätaravläsning och övervakning

av energianvändningen.

Artikel 14

Mätare för uppvärmning, kylning och varmvatten för hushållsbruk

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att slutkunder av fjärrvärme, fjärr­ kyla och varmvatten för hushållsbruk tillhandahålls mätare till ett kon­ kurrenskraftigt pris som korrekt visar deras faktiska energianvändning.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 31

▼B

2. När en byggnad försörjs med värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk från en central källa som försörjer flera byggnader, eller från ett system för fjärrvärme eller fjärrkyla, ska en mätare installeras vid värmeväxlaren eller leveranspunkten.

Artikel 15

Individuell mätning och kostnadsfördelning för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk

1. I flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden som har en central källa för värme eller kyla, eller som försörjs från system för fjärrvärme eller fjärrkyla, ska individuella mätare installeras för att mäta användningen av värme, kyla eller varmvatten för hushålls­ bruk i varje enhet i byggnaden, där det är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt i den meningen att det står i proportion till möjliga energibesparingar.

När användning av individuella mätare inte är tekniskt genomförbart eller när det inte är kostnadseffektivt för att mäta värmeanvändning i varje enhet i byggnaden ska individuella värmekostnadsfördelare använ­ das för att mäta energianvändningen i varje radiator, om inte medlems­ staten i fråga visar att det inte skulle vara kostnadseffektivt att installera sådana värmekostnadsfördelare. I dessa fall får alternativa kostnads­ effektiva metoder för mätning av värmeanvändningen övervägas. De generella kriterierna, metoderna och förfarandena för att fastställa avsak­ nad av teknisk genomförbarhet och kostnadseffektivitet ska tydligt anges och offentliggöras av varje medlemsstat.

2. I nya flerbostadshus och i bostadsdelarna av nya byggnader med flera användningsområden, som har en central värmekälla för varmvat­ ten för hushållsbruk eller försörjs från fjärrvärmesystem, ska, trots vad som sägs i punkt 1 första stycket, individuella mätare installeras för varmvatten för hushållsbruk.

3. För flerbostadshus eller byggnader med flera användningsområden som försörjs med fjärrvärme eller fjärrkyla, eller där gemensamma värme- eller kylsystem för sådana hus dominerar, ska medlemsstaterna säkerställa att det finns transparenta, allmänt tillgängliga nationella reg­ ler för fördelningen av kostnaden för användning av värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk i sådana byggnader, för att säkerställa öp­ penhet och insyn samt korrekt redovisning av individuell användning. Sådana regler ska, där det är lämpligt, inkludera riktlinjer för fördel­ ningen av kostnaden för energianvändningen för följande:

a) Varmvatten för hushållsbruk.

b) Värme som utstrålas från byggnadsinstallationen och för uppvärm­

ning av gemensamma ytor, i fall då trappuppgångar och korridorer är

utrustade med radiatorer.

c) Uppvärmning eller kylning av lägenheter.

Artikel 16

Krav på fjärravläsning

1. Mätare och värmekostnadsfördelare i enlighet med artiklarna 14 och 15 som nyinstallerats ska utgöras av fjärravläsbara anordningar. Villkoren för teknisk genomförbarhet och kostnadseffektivitet i arti­ kel 15.1 ska gälla.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 32

▼B

2. Mätare och värmekostnadsfördelare som inte är fjärravläsbara men som redan installerats ska göras fjärravläsbara eller ersättas med fjärr­ avläsbara anordningar senast den 1 januari 2027, om inte medlemsstaten i fråga visar att detta inte är kostnadseffektivt.

Artikel 17

Faktureringsinformation för naturgas

1. När slutkunder inte har sådana smarta naturgasmätare som avses i direktiv 2009/73/EG ska medlemsstaterna säkerställa tillförlitlig, korrekt faktureringsinformation för naturgas grundad på faktisk användning, i enlighet med bilaga VIII punkt 1.1 i de fall där det är tekniskt möjligt och ekonomiskt försvarbart.

Denna skyldighet kan fullgöras med hjälp av ett system med regelbun­ den självavläsning där slutkunderna meddelar energileverantören avläs­ ningar från sin mätare. Faktureringen ska inte baseras på uppskattad användning eller en schablonavgift, annat än när slutkunden inte har uppgett någon mätaravläsning för ett visst faktureringsintervall.

2. Mätare som installerats i enlighet med direktiv 2009/73/EG ska möjliggöra tillhandahållande av korrekt faktureringsinformation grundad på faktisk användning. Medlemsstaterna ska säkerställa att slutkunder har möjlighet att lätt få tillgång till kompletterande information om sin historiska användning så att de kan göra detaljerade självkontroller.

Kompletterande information om historisk användning ska innefatta föl­ jande:

a) Samlade uppgifter avseende en period som minst omfattar de senaste

tre åren eller den period som föregick leveranskontraktets löptid, om

denna är kortare.

b) Detaljerade uppgifter om tidpunkt för användningen per dag, vecka,

månad och år.

De uppgifter som avses i andra stycket led a ska motsvara de intervaller för vilka frekvent faktureringsinformation har framställts.

De uppgifter som avses i andra stycket led b ska göras tillgängliga för slutkunden via internet eller mätarens gränssnitt för en period som minst omfattar de 24 föregående månaderna eller den period som föregick leveranskontraktets löptid, om denna är kortare.

3. Oberoende av om smarta mätare installerats

a) ska medlemsstaterna kräva att information om slutkundens energifak­

tura och historiska användning, i den utsträckning sådan information

finns tillgänglig, på slutkundens begäran görs tillgänglig för en av

denne utsedd leverantör av energitjänster,

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 33

▼B

b) ska medlemsstaterna se till att slutkunden kan välja elektronisk fak­

tureringsinformation och e-faktura och att de på begäran får en klar

och tydlig förklaring på hur fakturan har upprättats, särskilt om fak­ turorna inte är grundade på faktisk användning,

c) ska medlemsstaterna se till att lämplig information görs tillgänglig

med fakturan som ger slutkunder en heltäckande redovisning av de

aktuella energikostnaderna, i enlighet med bilaga VIII,

d) får medlemsstaterna föreskriva att informationen i dessa fakturor, på

slutanvändarens begäran, inte ska anses utgöra en betalningsbegäran;

i sådana fall ska medlemsstaterna se till att leverantörer av energikäl­ lor erbjuder flexibla förfaranden för faktiska betalningar,

e) ska medlemsstaterna kräva att användare på begäran snabbt och på

ett lättbegripligt sätt ges information som gör att avtal kan jämföras

på likvärdig grund.

Artikel 18

Fakturerings- och användningsinformation för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk

1. Om mätare eller värmekostnadsfördelare finns installerade ska medlemsstaterna säkerställa att fakturerings- och användningsinfor­ mation är tillförlitlig, korrekt och baserad på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare, i enlighet med bilaga IX, punk­ terna 1 och 2, för alla slutanvändare.

Denna skyldighet får, utom i fallet med individuell mätning av använd­ ning som baseras på värmekostnadsfördelare enligt artikel 15, om en medlemsstat föreskriver det, fullgöras med hjälp av ett system med regelbunden självavläsning av slutkunden eller slutanvändaren genom vilket de meddelar avläsningar från sin mätare. Fakturering ska grundas på uppskattad användning eller en schablonavgift enbart där slutkunden eller slutanvändaren inte har uppgett någon mätaravläsning för ett visst faktureringsintervall.

2. Medlemsstaterna ska

a) kräva att, om information om slutanvändares energifakturor och his­

toriska användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare är

tillgängliga, denna information på begäran av slutanvändaren görs

tillgänglig för en av slutanvändaren utsedd leverantör av energitjäns­ ter,

b) säkerställa att slutkunder kan välja elektronisk faktureringsinfor­

mation och e-faktura,

c) säkerställa att tydlig och begriplig information tillhandahålls tillsam­

mans med fakturan för alla slutanvändare i enlighet med bilaga IX

punkt 3,

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 34

▼B

d) främja it-säkerhet och säkerställa integritet och dataskydd för slut­

användare i enlighet med tillämplig unionsrätt.

Medlemsstaterna får föreskriva att tillhandahållande av fakturerings­ information, på slutkundens begäran, inte får anses utgöra en betalnings­ begäran. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att flexibla arran­ gemang för den faktiska betalningen erbjuds.

3. Medlemsstaterna ska besluta vem som ska vara ansvarig för att tillhandahålla den information som avses i punkterna 1 och 2 till de slutanvändare som inte har ett direkt eller individuellt avtal med en energileverantör.

Artikel 19

Kostnad för tillgång till mätar- och faktureringsinformation för naturgas

Medlemsstaterna ska säkerställa att slutkunder får alla sina fakturor och sin faktureringsinformation om energianvändning utan kostnad och att slutkunder utan kostnad och på lämpligt sätt har tillgång till uppgifter om sin användning.

Artikel 20

Kostnad för tillgång till mätnings-, fakturerings- och användningsinformation för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att slutanvändare får alla sina fak­ turor och sin faktureringsinformation om energianvändning utan kostnad och att slutanvändare utan kostnad och på lämpligt sätt kan få tillgång till uppgifter om sin användning.

2. Trots vad som sägs i punkt 1 i den här artikeln ska fördelningen av kostnader för faktureringsinformation om den individuella använd­ ningen av värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk i flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden enligt artikel 15 göras utan vinstsyfte. Kostnader som härrör från överlåtandet av den uppgiften till en tredje part, till exempel en tjänsteleverantör eller den lokala energileverantören, inklusive mätning, fördelning och redovisning avse­ ende faktisk individuell användning i sådana byggnader, får överföras till slutanvändarna, om dessa kostnader är rimliga.

3. I syfte att säkerställa rimliga kostnader för tjänster för individuell mätning enligt punkt 2 får medlemsstaterna stimulera konkurrensen inom den tjänstesektorn genom att vidta lämpliga åtgärder, till exempel att rekommendera eller på annat sätt främja användningen av upphand­ ling eller användning av driftskompatibla anordningar och system som underlättar byte av tjänsteleverantör.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 35

▼B

KAPITEL IV

KONSUMENTUPPLYSNING OCH ANVÄNDARMAKT

Artikel 21

Grundläggande avtalsenliga rättigheter avseende värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk

1. Om inte annat följer av unionsreglerna om konsumentskydd, sär­ skilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU ( 8 ) och rådets direktiv 93/13/EEG ( 9 ), ska medlemsstaterna säkerställa att slutkunder och, när det uttryckligen anges, slutanvändare har de rättigheter som föreskrivs i punkterna 2–9 i denna artikel.

2. Slutkunder ska ha rätt till ett avtal med sin leverantör, som anger följande:

a) Leverantörens namn, adress och kontaktuppgifter.

b) De tjänster som tillhandahålls och kvaliteten på de tjänster som

ingår.

c) De typer av underhållstjänster som ingår i avtalet utan tilläggsavgif­

ter.

d) På vilket sätt aktuell information om tillämpliga tariffer, avgifter för

underhållstjänster och kombinerade varor eller tjänster kan erhållas.

e) Avtalets löptid och villkoren för förlängning eller uppsägning av

avtalet och tjänsterna, inklusive varor eller tjänster som kombineras

med dessa tjänster, och om avtalet kan sägas upp avgiftsfritt.

f) De villkor för ersättning och återbetalning som tillämpas om den

avtalade kvaliteten på tjänster inte uppnås, inbegripet felaktig eller

försenad fakturering.

g) Hur det tvistlösningsförfarande utanför domstol som avses i artikel 22

inleds.

h) Information om konsumentens rättigheter, inbegripet information om

behandlingen av klagomål och all den information som avses i denna

punkt, som ska vara tydligt angiven på fakturan eller på företagets

webbplats och inbegripa kontaktuppgifter eller en länk till webbplat­

sen för den gemensamma kontaktpunkt som avses i artikel 22.3 e.

i) Kontaktuppgifter som gör det möjligt för kunden att identifiera den

relevanta gemensamma kontaktpunkt som avses i artikel 22.3 a.

( 8 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011

om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och

Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av

rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direk­ tiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).

( 9 ) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i kon­

sumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 36

▼B

Leverantörernas villkor ska vara skäliga och ska tillhandahållas slutkun­ der i förväg. Den information som avses i denna punkt ska ges innan avtalet ingås eller bekräftas. Om avtal ingås genom mellanhänder ska denna information också ges innan avtalet ingås.

Slutkunder och slutanvändare ska ges en sammanfattning av de vikti­ gaste avtalsvillkoren, inbegripet priser och tariffer, på ett begripligt sätt och uttryckt på ett kortfattat och enkelt språk.

Slutkunder ska på ett transparent sätt ges en kopia av avtalet och tydlig information om tillämpliga priser, tariffer och standardvillkor för till­ gång till och utnyttjande av tjänster avseende värme, kyla och varmvat­ ten för hushållsbruk.

Medlemsstaterna ska besluta vem som ska vara ansvarig för att på begäran, på lämpligt sätt och utan kostnad ge den information som avses i denna punkt till de slutanvändare som inte har något direkt eller individuellt avtal med en leverantör.

3. Slutkunder ska i god tid underrättas om varje avsikt att ändra avtalsvillkoren. Leverantörer ska på ett transparent och begripligt sätt underrätta sina slutkunder direkt om varje ändring av leveranspriserna och om skälen och villkoren för detta och ändringens omfattning, vid en lämplig tidpunkt som infaller senast två veckor eller, när det gäller hushållskunder, en månad innan ändringen träder i kraft. Slutkunder ska utan dröjsmål informera slutanvändare om de nya villkoren.

4. Leverantörer ska erbjuda slutkunder ett brett val av betalningssätt. Dessa betalningssätt får inte medföra oskälig diskriminering mellan kunder. Alla skillnader i avgifter som kan hänföras till betalningssätt eller system för förskottsbetalning ska vara objektiva, icke-diskrimine­ rande och proportionella och får inte överstiga betalningsmottagarens direkta kostnader för användningen av ett visst betalningssätt eller sy­ stem för förskottsbetalning, i enlighet med artikel 62 i Europaparlamen­ tets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 ( 10 ).

5. Enligt punkt 4 ska hushållskunder som har tillgång till system för förskottsbetalning inte missgynnas på grund av dessa system.

6. Slutkunder och, i tillämpliga fall, slutanvändare ska erbjudas skä­ liga och transparenta allmänna villkor, som ska tillhandahållas på ett klart och otvetydigt språk och inte får omfatta hinder för kundernas utövande av sina rättigheter som inte följer direkt av avtalet, såsom alltför omfattande avtalshandlingar. Slutanvändare ska på begäran få tillgång till dessa allmänna villkor. Slutkunder och slutanvändare ska skyddas mot oskäliga eller vilseledande försäljningsmetoder. Slutkunder med funktionsnedsättning ska förses med all relevant information om sina avtal med leverantören i tillgängliga format.

( 10 ) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november

2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direkti­

ven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU)

nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337,

23.12.2015, s. 35).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 37

▼B

7. Slutkunder och slutanvändare ska ha rätt till en god standard både i fråga om tillhandahållandet av tjänster och hanteringen av klagomål från leverantörernas sida. Leverantörer ska hantera klagomål på ett en­ kelt, rättvist och snabbt sätt.

8. Behöriga myndigheter ska säkerställa att de konsumentskyddande åtgärder som fastställs i detta direktiv tillämpas. De behöriga myndig­ heterna ska agera oberoende av eventuella marknadsintressen.

9. Vid planerad bortkoppling ska de berörda slutkunderna få lämplig information om alternativa åtgärder i tillräckligt god tid i förväg och senast en månad före den planerade bortkopplingen, och utan extra kostnad.

Artikel 22

Information och medvetandehöjande

▼C1

1. Medlemsstaterna ska, i tillämpliga fall i samarbete med regionala och lokala myndigheter, säkerställa att informationen om tillgängliga energieffektivitetsåtgärder, enskilda åtgärder och finansiella och rättsliga ramar är transparent, åtkomlig och ges allmän spridning till alla berörda marknadsaktörer, såsom slutkunder, slutanvändare, konsumentorganisa­ tioner, företrädare för det civila samhället, gemenskaper för förnybar energi, medborgarenergigemenskaper, lokala och regionala myndigheter, energikontor, tillhandahållare av socialtjänster, byggföretag, arkitekter, ingenjörer, miljörevisorer, energikartläggningsmän och installatörer av byggnadselement enligt definitionen i artikel 2.9 i direktiv 2010/31/EU.

▼B

2. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att främja och möjliggöra att slutkunder och slutanvändare använder energi på ett ef­ fektivt sätt. Dessa åtgärder ska ingå i en nationell strategi såsom de integrerade nationella energi- och klimatplaner som föreskrivs i förord­ ning (EU) 2018/1999, eller den långsiktiga renoveringsstrategi som fast­ ställs i artikel 2a i direktiv 2010/31/EU.

Med avseende på tillämpningen av denna artikel ska dessa åtgärder omfatta en rad instrument och politiska åtgärder för att främja ett för­ ändrat beteende, såsom

a) skatteincitament,

b) tillgång till finansiering, kuponger, bidrag eller subventioner,

c) offentligt stödda energianvändningsbedömningar och riktade rådgiv­

ningstjänster och stödåtgärder för hushållskunder, särskilt personer

som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, om tillämpligt,

personer som bor i subventionerade bostäder,

d) riktade rådgivningstjänster för små och medelstora företag och mik­

roföretag,

e) informationsspridning i tillgänglig form till personer med funktions­

nedsättning,

f) projektmodeller,

g) aktiviteter på arbetsplatsen,

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 38

▼B

h) utbildningsverksamhet,

i) digitala verktyg,

j) strategier för engagemang.

3. Med avseende på tillämpningen av denna artikel ska de åtgärder som avses i artikel 2 innefatta upprättande av stödjande ramar för så­ dana marknadsaktörer som de som avses i punkt 1, särskilt för följande:

a) Inrättande av gemensamma kontaktpunkter eller liknande mekanis­

mer för tillhandahållande av teknisk, administrativ och finansiell

rådgivning om energieffektivitet, t.ex. energikontroller för hushåll,

energirenovering av byggnader, information om byte av gamla och

ineffektiva värmesystem mot moderna och mer effektiva anordningar

och användning av förnybar energi och energilagring för byggnader,

till slutkunder och slutanvändare, särskilt hushåll och mindre icke-

hushållskunder, inbegripet små och medelstora företag och mikrofö­

retag.

b) Samarbete med privata aktörer som tillhandahåller tjänster såsom

energikartläggningar och energianvändningsbedömningar, finansie­

ringslösningar och genomförande av energirenoveringar.

c) Kommunikation om kostnadseffektiva förändringar i fråga om ener­

gianvändning som är lätta att genomföra.

d) Spridning av information om energieffektivitetsåtgärder och finan­

sieringsinstrument.

e) Tillhandahållande av gemensamma kontaktpunkter där slutkunder

och slutanvändare kan få tillgång till all nödvändig information om

sina rättigheter, tillämplig rätt och tillgängliga mekanismer för tvist­

lösning i händelse av en tvist. Dessa gemensamma kontaktpunkter

kan ingå i allmänna konsumentupplysningsställen.

4. Vid tillämpning av denna artikel ska medlemsstaterna i samarbete med behöriga myndigheter och, när så är lämpligt, privata intressenter inrätta särskilda gemensamma kontaktpunkter eller liknande mekanismer för tillhandahållande av teknisk, administrativ och finansiell rådgivning för energieffektivitet. Dessa inrättningar ska

a) ge rådgivning med effektiv information om tekniska och finansiella

möjligheter och lösningar för hushåll, små och medelstora företag,

mikroföretag och offentliga organ,

b) ge heltäckande stöd till alla hushåll, med särskild inriktning på hus­

håll som påverkas av energifattigdom och de byggnader som har

sämst energiprestanda, samt till ackrediterade företag och installatö­

rer som tillhandahåller eftermonteringstjänster, anpassade till olika

typer av bostäder och geografiska områden, och ge stöd som omfat­

tar de olika etapperna i eftermonteringsprojektet, även för att under­

lätta genomförandet av en minimistandard för energiprestanda, om

en sådan standards fastställs i en unionsrättsakt,

c) ge råd om beteenden avseende energianvändning.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 39

▼B

5. De särskilda gemensamma kontaktpunkter som avses i punkt 4 ska, när så är lämpligt,

a) tillhandahålla information om kvalificerade yrkespersoner inom

energieffektivitet,

b) samla in aggregerade typuppgifter från energieffektivitetsprojekt, ut­

byta erfarenheter och göra dem tillgängliga för allmänheten;

c) sammanlänka potentiella projekt med marknadsaktörer, särskilt små­

skaliga, lokala projekt.

Vid tillämpningen av första stycket b ska kommissionen bistå medlems­ staterna i syfte att underlätta utbyte av, och stärka det gränsöverskri­ dande samarbetet avseende, bästa praxis.

6. De gemensamma kontaktpunkter som avses i punkt 4 ska erbjuda särskilda tjänster för personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och personer i låginkomsthushåll.

▼C1

Kommissionen ska ge medlemsstaterna riktlinjer för att utveckla dessa gemensamma kontaktpunkter i syfte att skapa ett harmoniserat tillväga­ gångssätt i hela unionen. Riktlinjerna ska uppmuntra samarbete mellan offentliga organ, energikontor och lokalt ledda initiativ.

▼B

7. Medlemsstaterna ska skapa lämpliga förutsättningar för marknads­ aktörer att tillhandahålla adekvat och riktad information samt rådgivning om energieffektivitet till slutanvändare, inbegripet personer som påver­ kas av energifattigdom, utsatta kunder och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder, små och medelstora företag och mikro­ företag.

8. Medlemsstaterna ska säkerställa att slutkunder, slutanvändare, per­ soner som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, om till­ lämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder, har tillgång till enkla, rättvisa, transparenta, oberoende, ändamålsenliga och effektiva mekanismer för tvistlösning utanför domstol för att lösa tvister som rör rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv, genom en oberoende mekanism, såsom en energiombudsman eller ett kon­ sumentorgan, eller genom en tillsynsmyndighet. Om slutkunden är en konsument enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU ( 11 ) ska dessa mekanismer för tvistlösning utanför domstol uppfylla de krav som anges där. Mekanismer för tvist­ lösning utanför domstol som redan finns i medlemsstaterna får användas för detta ändamål, förutsatt att de är lika effektiva.

Vid behov ska medlemsstaterna säkerställa att alternativa tvistlösnings­ organ samarbetar för att tillhandahålla enkla, rättvisa, transparenta, obe­ roende, ändamålsenliga och effektiva mekanismer för tvistlösning utan­ för domstol vid tvister som uppstår rörande produkter eller tjänster som är kopplade till, eller kombinerade med, en produkt eller tjänst som omfattas av detta direktiv.

( 11 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om

alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av

förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om al­

ternativ tvistlösning) (EUT L 165, 18.6.2013, s. 63).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 40

▼B

Det ska vara obligatoriskt för företag att delta i mekanismer för tvistlös­ ning utanför domstol för hushållskunder, om inte medlemsstaten kan visa kommissionen att andra mekanismer är lika ändamålsenliga.

9. Utan att det påverkar de grundläggande principerna om medlems­ staternas förmögenhetsrätt och hyreslagstiftning ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja regleringsmässiga och icke-regleringsmässiga hinder för energieffektivisering när det gäller delade incitament mellan ägarna och hyresgästerna eller mellan ägare till en byggnad eller byggnadsenhet, i syfte att säkerställa att dessa parter inte avskräcks från att göra effektivitetshöjande investeringar som de annars skulle ha gjort på grund av att de inte individuellt kommer att erhålla de fullständiga fördelarna, eller på grund av att det saknas regler för uppdelning av kostnader och fördelar mellan dem.

Åtgärder för att avlägsna sådana hinder kan innefatta tillhandahållande av incitament, upphävande eller ändring av tillämpliga föreskrifter i lagar och andra författningar, antagande av riktlinjer och tolkningsmed­ delanden eller förenkling av administrativa förfaranden, inbegripet na­ tionella regler och åtgärder som reglerar beslutsprocesserna i andelsägda egendomar, samt möjligheten att använda externa finansieringslösningar. Åtgärderna kan kombineras med tillhandahållande av utbildning samt specifik information om och tekniskt stöd för energieffektivitet till så­ dana marknadsaktörer som de som avses i punkt 1.

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att stödja en flerparts­ dialog med relevanta parter, t.ex. lokala och regionala myndigheter, arbetsmarknadens parter, fastighetsägar- och hyresgästföreningar, kon­ sumentorganisationer, energidistributörer eller företag som säljer energi i detaljistledet, energitjänsteföretag, gemenskaper för förnybar energi, medborgarenergigemenskaper, offentliga myndigheter och organ, med syfte att lägga fram förslag om gemensamt godtagna åtgärder, incita­ ment och riktlinjer som rör delade incitament mellan ägare och hyres­ gäster eller mellan ägare till en byggnad eller byggnadsenhet.

Varje medlemsstat ska rapportera sådana hinder och åtgärder som vid­ tagits i dess långsiktiga renoveringsstrategi, som fastställts enligt arti­ kel 2a i direktiv 2010/31/EU och förordning (EU) 2018/1999.

10. Kommissionen ska främja utbyte och allmän spridning av infor­ mation om bra energisparmetoder och metoder samt tillhandahålla tek­ niskt stöd för att minska delningen av incitament i medlemsstaterna.

Artikel 23

Partnerskap för energieffektivitet

1. Senast 11 oktober 2024 kommissionen bedöma huruvida energief­ fektivitet omfattas av befintliga partnerskap. Om bedömningen visar att energieffektivitet inte i tillräcklig utsträckning omfattas av befintliga partnerskap ska kommissionen inrätta sektorsspecifika partnerskap för energieffektivitet på unionsnivå, med delpartnerskap per sektor som saknas, genom att på ett inkluderande och representativt sätt samman­ föra viktiga intressenter, inbegripet arbetsmarknadens parter, inom t.ex. IKT-, transport-, finans- och byggsektorn.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 41

▼B

Om ett partnerskap inrättas ska kommissionen, i lämpliga fall, utse en ordförande för varje sektorsspecifikt partnerskap för energieffektivitet på unionsnivå.

2. De partnerskap som avses i punkt 1 ska sträva efter att underlätta klimat- och energiomställningsdialoger mellan de relevanta aktörerna och uppmuntra sektorer att utarbeta färdplaner för energieffektivitet i syfte att kartlägga tillgängliga åtgärder och tekniska alternativ för att uppnå energibesparingar, förbereda för förnybar energi och minska kol­ dioxidutsläppen inom sektorerna.

Sådana färdplaner skulle utgöra ett värdefullt bidrag när det gäller att hjälpa sektorer att planera de nödvändiga investeringar som krävs för att uppnå målen i detta direktiv och förordning (EU) 2021/1119 samt un­ derlätta gränsöverskridande samarbete mellan aktörer för att stärka den inre marknaden.

Artikel 24

Stärkande och skydd av utsatta kunder och minskande av energifattigdomen

1. Utan att det påverkar deras nationella ekonomiska och sociala politik och deras skyldigheter enligt unionsrätten ska medlemsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att stärka och skydda personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthus­ håll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder.

När de definierar begreppet utsatta kunder enligt artikel 3.3 i direk­ tiv 2009/73/EG och artikel 28.1 i direktiv (EU) 2019/944 ska medlems­ staterna beakta slutanvändarna.

2. Utan att det påverkar deras nationella ekonomiska och sociala politik och deras skyldigheter enligt unionsrätten ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att öka energieffektiviteten samt relaterade kon­ sumentskydds- eller informationsåtgärder, i synnerhet de som anges i artiklarna 8.3 och 22 i detta direktiv, på ett prioriterat sätt bland perso­ ner som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låg­ inkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder för att minska energifattigdomen. Övervakning och rappor­ tering av dessa åtgärder ska ske inom ramen för de befintliga rappor­ teringskrav som fastställs i artikel 24 i förordning (EU) 2018/1999.

3. För att stödja personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder, ska medlemsstaterna i tillämpliga fall göra följande:

a) Vidta åtgärder för förbättrad energieffektivitet för att mildra fördel­

ningseffekterna från andra policyer och åtgärder, såsom beskattnings­ åtgärder som genomförs i enlighet med artikel 10 i detta direktiv, eller tillämpningen av utsläppshandel i byggnads- och transportsek­ torn i enlighet med direktivet 2003/87/EG.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 42

▼B

b) På bästa möjliga sätt använda den offentliga finansiering som finns

tillgänglig på unionsnivå och nationell nivå, även, i tillämpliga fall,

det finansiella bidrag som medlemsstaterna får från den sociala kli­

matfonden i enlighet med artiklarna 9 och 14 i förord­

ning (EU) 2023/955, samt intäkter från auktioner inom ramen för

handel med utsläppsrätter enligt EU:s system för handel med ut­

släppsrätter i enlighet med direktiv 2003/87/EG, för investeringar i

förbättrad energieffektivitet som prioriterade åtgärder.

c) Göra framåtblickande investeringar i åtgärder för förbättrad energief­

fektivitet innan fördelningseffekterna av andra policyer och åtgärder

får verkan.

d) Främja tekniskt bistånd och utrullning av möjliggörande finansiering

och finansiering och finansieringsverktyg, såsom lån med faktura­

finansiering, lokal förlustreserv, garantifonder, medel riktade till to­

talrenoveringar och renoveringar med minimienergivinster.

e) Främja tekniskt bistånd för sociala aktörer för att främja utsatta

kunders aktiva deltagande på energimarknaden och positiva änd­

ringar av deras energikonsumtionsmönster.

f) Säkerställa tillgång till finansiering, bidrag eller subventioner som är

kopplade till minimienergivinster och därigenom underlätta tillgång

till överkomliga banklån eller särskilda krediter.

4. Medlemsstaterna ska inrätta ett nätverk av experter från olika sek­ torer, såsom hälso- och sjukvårdssektorn, byggsektorn och den sociala sektorn, eller anlita ett befintligt nätverk, för att utveckla strategier som stöder lokala och nationella beslutsfattare i genomförandet av åtgärder för förbättrad energieffektivitet och tekniskt bistånd och finansierings­ verktyg som syftar till att minska energifattigdom. Medlemsstaterna ska sträva efter att säkerställa att expertnätverket har en sammansättning som säkerställer en jämn könsfördelning och återspeglar samtliga män­ niskors perspektiv som finns.

Medlemsstaterna får anförtro expertnätverket uppgiften att tillhandahålla rådgivning om följande:

a) Nationella definitioner, indikatorer och kriterier för energifattigdom,

energifattiga personer och utsatta kunder, inbegripet slutanvändare.

b) Utveckling eller förbättring av relevanta indikatorer och dataset av

betydelse för frågan om energifattigdom, vilka ska användas och

vara föremål för rapportering.

c) Metoder och åtgärder för att säkerställa levnadskostnadernas över­

komlighet, främjande av neutralitet mellan boendekostnader eller sätt

att säkerställa att offentliga medel som investeras i åtgärder för för­

bättrad energieffektivitet gagnar både ägare av och hyresgäster i

byggnader och byggnadsenheter, i synnerhet när det gäller personer

i låginkomsthushåll, utsatta kunder och, om tillämpligt, personer som

bor i subventionerade bostäder.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 43

▼B

d) Åtgärder för att förebygga eller åtgärda situationer där enskilda grup­

per löper större risk att påverkas av energifattigdom eller i högre

grad drabbas av dess verkningar, till exempel på grundval av in­

komst, kön, hälsotillstånd eller tillhörighet till en minoritetsgrupp,

samt demografi.

KAPITEL V

EFFEKTIV ENERGIFÖRSÖRJNING

Artikel 25

Bedömning och planering avseende värme och kyla

1. Som ett led i sin integrerade nationella energi- och klimatplan och uppdateringar av denna i enlighet med förordning (EU) 2018/1999 ska varje medlemsstat inkomma med en heltäckande bedömning avseende värme och kyla till kommissionen. Denna heltäckande bedömning ska innehålla den information som anges i bilaga X till detta direktiv och ska åtföljas av den bedömning som utförts i enlighet med artikel 15.7 i direktiv (EU) 2018/2001.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att intressenter som berörs av den heltäckande bedömning som avses i punkt 1 ges möjlighet att delta i utarbetandet av värme- och kylplaner, den heltäckande bedömningen samt policyer och åtgärder, samtidigt som man säkerställer att de behö­ riga myndigheterna inte avslöjar eller offentliggör företags- och affärs­ hemligheter som har identifierats som sådana.

3. Vid den heltäckande bedömning som avses i punkt 1 ska med­ lemsstaterna för det egna territoriet utföra en kostnads–nyttoanalys på grundval av klimatförhållanden, ekonomisk genomförbarhet och teknisk lämplighet. Kostnads–nyttoanalysen ska kunna underlätta kartlägg­ ningen och genomförandet av de mest resurs- och kostnadseffektiva lösningarna för att tillgodose behoven av värme och kyla, med beak­ tande av principen om energieffektivitet först. Kostnads–nyttoanalysen kan ingå i en miljöbedömning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG ( 12 ).

Medlemsstaterna ska utse den behöriga myndighet som ska ansvara för att utföra dessa kostnads–nyttoanalyser, tillhandahålla de detaljerade metoderna och antagandena i enlighet med bilaga XI och fastställa och offentliggöra förfarandena för den ekonomiska analysen.

4. Om det av den heltäckande bedömning som avses i punkt 1 i den härartikeln och den analys som avses i punkt 3 i den här artikeln fram­ går att det finns potential för tillämpning av högeffektiv kraftvärme och/ eller effektiv fjärrvärme och fjärrkyla från spillvärme där fördelarna är större än kostnaderna, ska medlemsstaterna vidta adekvata åtgärder för utveckling av en effektiv infrastruktur för fjärrvärme och fjärrkyla för att uppmuntra utvecklingen av anläggningar för utnyttjande av spillvärme, inbegripet i industrisektorn, och för att hantera utvecklingen av hög­ effektiv kraftvärme och användningen av värme och kyla från spill­ värme och förnybara energikällor i enlighet med punkt 1 i denna artikel och med artikel 26.7 och 26.9.

( 12 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om

bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (EGT L 197,

21.7.2001, s. 30).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 44

▼B

Om det av den heltäckande bedömning som avses i punkt 1 i den här artikeln och den analys som avses i punkt 3 i den här artikeln inte framgår att det finns en potential vars fördelar är större än kostnaderna, inbegripet de administrativa kostnaderna för utförandet av den kostnadsnyttoanalys som avses i artikel 26.7, får den berörda medlemsstaten, i förekommande fall tillsammans med de lokala och regionala myndighe­ terna, undanta anläggningar från kraven i punkterna 1 och 3 i den här artikeln.

5. Medlemsstaterna ska anta policyer och åtgärder som säkerställer att den potential som identifierats i de heltäckande bedömningar som gjorts enligt punkt 1 i den här artikeln förverkligas. Dessa policyer och åtgärder ska innefatta minst de aspekter som fastställs i bilaga X. Varje medlemsstat ska anmäla dessa policyer och åtgärder som ett led i upp­ dateringen av sina integrerade nationella energi- och klimatplaner, som ska överlämnas i enlighet med artikel 14.2 i förordning (EU) 2018/1999, sin efterföljande integrerade nationella energi- och klimatplan, som ska meddelas enligt artiklarna 3 och 7–12 i den förordningen, och respek­ tive nationella energi- och klimatlägesrapporter som ska överlämnas i enlighet med den förordningen.

6. Medlemsstaterna ska säkerställa att regionala och lokala myndig­ heter utarbetar lokala värme- och kylplaner åtminstone i kommuner med en totalbefolkning som överstiger 45 000. Dessa planer bör åtminstone

a) vara baserade på den information och de data som tillhandahålls i de

heltäckande bedömningar som görs i enlighet med punkt 1 och

omfatta en uppskattning och kartläggning av potentialen för att

öka energieffektiviteten, inbegripet medelst beredskap för lågtempe­

raturfjärrvärme, högeffektiv kraftvärme, återvinning av spillvärme,

och förnybar energi inom värme och kyla inom det specifika om­

rådet,

b) vara förenliga med principen om energieffektivitet först,

c) omfatta en strategi för utnyttjandet av den identifierade potentialen

enligt led a,

d) utarbetas med deltagande av alla berörda regionala eller lokala intres­

senter och säkerställa allmänhetens deltagande, inbegripet system­

ansvariga för lokal energiinfrastruktur,

e) beakta relevant befintlig energiinfrastruktur,

f) beakta de gemensamma behoven hos lokalsamhällen och en mång­

fald av lokala eller regionala administrativa enheter eller regioner,

g) bedöma rollen för energigemenskaper och andra konsumentledda

initiativ som aktivt kan bidra till genomförandet av lokala värme-

och kylprojekt,

h) inkludera en analys av värme- och kylanordningar i lokala byggnads­

bestånd, med beaktande av den områdesspecifika potentialen för

energieffektivitetsåtgärder och genom att ta itu med de byggnader

som har sämst prestanda och behoven hos utsatta hushåll,

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 45

▼B

i) bedöma hur genomförandet av policyer och åtgärder ska finansieras

och identifiera finansiella mekanismer som gör det möjligt för kon­

sumenterna att övergå till förnybar värme och kyla,

j) innefatta en utvecklingsbana för att uppnå planernas mål om klimat­

neutralitet och en övervakning av utvecklingen i fråga om genom­

förandet av identifierade policyer och åtgärder,

k) syfta till att ersätta gamla och ineffektiva värme- och kylapparater

hos offentliga organ med högeffektiva alternativ, i syfte att fasa ut

fossila bränslen,

l) bedöma potentiella synergier med de angränsande regionala eller

lokala myndigheternas planer för att uppmuntra gemensamma in­

vesteringar och kostnadseffektivitet.

Medlemsstaterna ska säkerställa att alla berörda parter, inbegripet of­ fentliga och berörda privata intressenter, ges möjlighet att delta i ut­ arbetandet av värme- och kylplaner, den heltäckande bedömning som avses i punkt 1 samt policyer och åtgärder som avses i punkt 5.

I detta syfte ska medlemsstaterna utarbeta rekommendationer som stöder de regionala och lokala myndigheternas genomförande av policyer och åtgärder avseende energieffektiv värme och kyla baserad på förnybar energi på regional och lokal nivå med utnyttjande av den identifierade potentialen. Medlemsstaterna ska stödja regionala och lokala myndighe­ ter i största möjliga utsträckning och på alla sätt, inklusive finansiellt stöd och tekniska stödsystem. Medlemsstaterna ska säkerställa att värme- och kylplanerna är i linje med andra lokala klimat-, energioch miljöplaneringskrav för att undvika administrativ börda för de lo­ kala och regionala myndigheterna samt uppmuntra till ett effektivt ge­ nomförande av planerna.

Lokala värme- och kylplaner får genomföras gemensamt av en grupp bestående av flera angränsande lokala myndigheter under förutsättning att det geografiska och administrativa sammanhanget samt värme- och kylinfrastrukturen lämpar sig för detta.

Lokala värme- och kylplaner ska bedömas av en behörig myndighet och vid behov följas av lämpliga genomförandeåtgärder.

Artikel 26

Värme- och kylförsörjning

1. För att säkerställa en effektivare användning av primärenergi och öka andelen förnybar energi inom värme- och kylförsörjning som går in i nätet ska ett effektivt system för fjärrvärme och fjärrkyla uppfylla följande kriterier:

a) Till och med den 31 december 2027, ett system som använder minst

50 % förnybar energi, 50 % spillvärme, 75 % kraftvärmeproducerad

värme eller 50 % av en kombination av sådan energi och värme.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 46

▼B

b) Från och med den 1 januari 2028, ett system som använder minst

50 % förnybar energi, 50 % spillvärme, 50 % förnybar energi och

spillvärme, 80 % högeffektiv kraftvärmeproducerad värme eller åt­

minstone en kombination av sådan värmeenergi som går in i nätet

där andelen förnybar energi är minst 5 % och den totala andelen

förnybar energi, spillvärme och högeffektiv kraftvärmeproducerad

värme är minst 50 %.

c) Från och med den 1 januari 2035, ett system som använder minst

50 % förnybar energi, 50 % spillvärme, eller 50 % förnybar energi

och spillvärme, eller ett system där den totala andelen förnybar

energi, spillvärme eller högeffektiv kraftvärmeproducerad värme är

minst 80 % och där den totala andelen förnybar energi eller spill­

värme dessutom är minst 35 %.

d) Från och med den 1 januari 2040, ett system som använder minst

75 % förnybar energi, 75 % spillvärme eller 75 % förnybar energi

och spillvärme, eller ett system som använder minst 95 % förnybar

energi, spillvärme och högeffektiv kraftvärmeproducerad värme och

där den totala andelen förnybar energi eller spillvärme dessutom är

minst 35 %.

e) Från och med den 1 januari 2045, ett system som använder minst

75 % förnybar energi, 75 % spillvärme eller 75 % förnybar energi

och spillvärme.

f) Från och med den 1 januari 2050, ett system som använder enbart

förnybar energi, enbart spillvärme eller enbart en kombination av

förnybar energi och spillvärme.

2. Medlemsstaterna får också, som ett alternativ till de kriterier som anges i punkt 1 i denna artikel, välja kriterier för hållbarhetsprestanda som grundar sig på mängden växthusgasutsläpp från systemet för fjärr­ värme och fjärrkyla per enhet värme eller kyla som levereras till kun­ derna, med beaktande av åtgärder som har genomförts för att uppfylla skyldigheten i enlighet med artikel 24.4 i direktiv (EU) 2018/2001. Vid valet av dessa kriterier ska ett effektivt system för fjärrvärme och fjärr­ kyla ha följande maximala mängder växthusgasutsläpp per enhet värme eller kyla som levereras till kunderna:

a) till och med den 31 december 2025: 200 gram/kWh.

b) från och med den 1 januari 2026: 150 gram/kWh.

c) från och med den 1 januari 2035: 100 gram/kWh.

d) från och med den 1 januari 2045: 50 gram/kWh.

e) från och med den 1 januari 2050: 0 gram/kWh.

3. Medlemsstaterna får välja att tillämpa kriterierna för växthusgas­ utsläpp per enhet värme eller kyla under en given period enligt punkt 2 a–e i denna artikel. Om de väljer att göra detta ska de meddela kom­ missionen senast den 11 januari 2024 för den period som avses i punkt 2 a i denna artikel och senast sex månader före början av de relevanta perioder som avses i punkt 2 b–e i denna artikel. En sådan anmälan ska innehålla uppgifter om de åtgärder som har genomförts för att uppfylla skyldigheten i enlighet med artikel 24.4 i direktiv (EU) 2018/2001 om de inte redan har anmälts i den senaste uppdateringen av den nationella energi- och klimatplanen.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 47

▼B

4. För att ett system för fjärrvärme och fjärrkyla ska betecknas som effektivt, ska medlemsstaterna, när det byggs eller dess försörjnings­ enheter genomgår omfattande uppgradering, säkerställa att systemet eller enheterna uppfyller de kriterier i punkt 1 eller 2 som är tillämpliga vid den tidpunkt då systemet tas i drift eller fortsätter sin drift efter upp­ graderingen. När ett system för fjärrvärme och fjärrkyla byggs eller dess försörjningsenheter genomgår omfattande uppgradering ska medlemssta­ terna också säkerställa att

a) det inte förekommer någon ökad användning av andra fossila bräns­

len än naturgas i befintliga värmekällor jämfört med ett genomsnitt

av årsförbrukningen under de föregående tre kalenderåren med full

drift före uppgraderingen, och

b) att eventuella nya värmekällor i systemet inte använder några andra

fossila bränslen än naturgas, om de har byggts eller uppgraderats till

och med 2030.

5. Medlemsstaterna ska säkerställa att alla operatörer av befintliga system för fjärrvärme och fjärrkyla där den totala utgående värmen och kylan överstiger 5 MW vilka inte uppfyller de kriterier som anges i punkt 1 b–e, från och med den 1 januari 2025 och därefter vart femte år utarbetar en plan för att säkerställa en effektivare användning av primärenergi, minska distributionsförlusterna och öka andelen för­ nybar energi inom värme- och kylförsörjning. Planen ska omfatta åtgär­ der för att uppfylla de kriterier som anges i punkt 1 b–e och ska för­ utsätta godkännande från den behöriga myndigheten.

6. Medlemsstaterna ska säkerställa att datacenter med en total ener­ gitillförselnivå på över 1 MW använder spillvärme eller andra tillämp­ ningar för återvinning av spillvärme, såvida det inte kan visas att det inte är tekniskt eller ekonomiskt genomförbart i enlighet med den be­ dömning som avses i punkt 7.

7. För att bedöma den ekonomiska genomförbarheten med att öka energieffektiviteten för värme- och kylförsörjningen ska medlemssta­ terna se till att en kostnads–nyttoanalys i enlighet med bilaga XI utförs på anläggningsnivå när följande anläggningar nyplaneras eller genomgår omfattande uppgradering:

a) En termisk elproduktionsanläggning med en genomsnittlig årlig total

energitillförsel på mer än 10 MW, för att utvärdera kostnaderna och

fördelarna med att driva anläggningen som en högeffektiv kraftvär­

meanläggning.

b) En industrianläggning med en genomsnittlig årlig total energitillför­

sel på över 8 MW, för att bedöma utnyttjandet av spillvärme i

anläggningen och utanför anläggningen.

c) En tjänsteanläggning med en genomsnittlig årlig energitillförsel på

över 7 MW, såsom anläggningar för rening av avloppsvatten och

LNG-anläggningar, för att bedöma utnyttjandet av spillvärme i an­

läggningen och utanför anläggningen.

d) Ett datacenter med en total energitillförselnivå på över 1 MW, för att

bedöma kostnads–nyttoanalysen, inbegripet men inte begränsat till

teknisk genomförbarhet, kostnadseffektivitet och påverkan på ener­

gieffektivitet och efterfrågan på lokal värme, inklusive säsongsvaria­

tioner, med att utnyttja spillvärme för att tillgodose ekonomiskt mo­

tiverad efterfrågan, och med anslutningen av denna anläggning till

ett fjärrvärmenät eller ett effektivt fjärrkylsystem baserat på förnybar

energi eller andra tillämpningar för återvinning av spillvärme.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 48

▼B

Den analys som avses i första stycket d ska beakta kylsystemslösningar som tillåter att spillvärmen avlägsnas eller fångas in på en användbar temperaturnivå med minimal ytterligare energitillförsel.

Medlemsstaterna ska sträva efter att undanröja hinder för användning av spillvärme och stödja användningen av spillvärme om anläggningarna nyplaneras eller genomgår uppgradering.

Installation av utrustning avsedd för avskiljning av koldioxid som pro­ duceras av en förbränningsanläggning inför dess geologiska lagring i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2009/31/EG, ska inte betraktas som uppgradering med avseende på tillämpningen av leden b och c i denna punkt.

Medlemsstaterna ska kräva att kostnads–nyttoanalysen ska genomföras i samarbete med de företag som ansvarar för driften av anläggningen.

8. Medlemsstater får från punkt 7 undanta

a) toppbelastnings- och reservanläggningar för elproduktion som plane­

ras vara i drift 1 500 driftstimmar per år som ett rullande medelvärde

över en period av fem år, baserat på ett kontrollförfarande som

medlemsstaterna fastställt i syfte att se till att detta undantagskrite­

rium uppfylls,

b) anläggningar som behöver vara placerade nära en geologisk lagrings­

plats som godkänts inom ramen för direktiv 2009/31/EG,

c) datacenter vars spillvärme används eller kommer att användas i ett

fjärrvärmenät eller direkt för uppvärmning, varmvatten för hushålls­

bruk eller annan användning i den byggnad eller grupp av byggnader

eller anläggningar där den är belägen.

Medlemsstaterna får också fastställa tröskelvärden, uttryckta som mäng­ den tillgänglig nyttiggjord spillvärme, efterfrågan på värme eller avstån­ den mellan industrianläggningar och fjärrvärmenäten, i syfte att undanta enskilda anläggningar från punkt 7 c och d.

Medlemsstaterna ska anmäla undantag som beslutats enligt denna punkt till kommissionen.

9. Medlemsstaterna ska besluta om de tillståndskriterier som avses i artikel 8 i direktiv (EU) 2019/944, eller motsvarande kriterier i syfte att

a) beakta resultatet av den heltäckande bedömning som avses i arti­

kel 25.1,

b) säkerställa att kraven i punkt 7 uppfylls,

c) beakta resultatet av den kostnads–nyttoanalys som avses i punkt 7.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 49

▼B

10. Medlemsstaterna får undanta enskilda anläggningar från kravet att, i enlighet med de tillståndskriterier eller motsvarande kriterier som avses i punkt 9, genomföra alternativ vars fördelar är större än kost­ naderna, om det finns tvingande rättsliga, äganderättsliga eller ekono­ miska skäl att göra detta. I sådana fall ska de berörda medlemsstaterna förelägga kommissionen ett motiverat beslut inom tre månader efter att ha fattat beslutet. Kommissionen får utfärda ett yttrande om beslutet inom tre månader från mottagandet.

11. Punkterna 7, 8, 9 och 10 i denna artikel ska tillämpas på anlägg­ ningar som omfattas av direktiv 2010/75/EU, utan att detta påverkar tillämpningen av kraven i det direktivet.

12. Medlemsstaterna ska samla in information om kostnads-nyttoana­ lyser som utförts i enlighet med punkt 7 a–d. Informationen ska inne­ hålla åtminstone data om tillgängliga värmeförsörjningsmängder och värmeparametrar, antalet planerade driftstimmar varje år samt anlägg­ ningarnas geografiska läge. Dessa data ska offentliggöras med veder­ börlig hänsyn till deras potentiella känslighet.

13. På grundval av de harmoniserade referensvärdena för effektivitet som avses i led d i bilaga III ska medlemsstaterna säkerställa att ur­ sprunget till el som produceras från högeffektiv kraftvärme kan garan­ teras enligt objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier som fastställs av varje medlemsstat. De ska se till att ursprungsgarantin uppfyller kraven i och innehåller åtminstone den information som anges i bilaga XII. Medlemsstaterna ska ömsesidigt erkänna varandras ur­ sprungsgarantier, uteslutande som bevis på informationen som avses i denna punkt. Vägran att erkänna en ursprungsgaranti som sådant bevis, i synnerhet av skäl som handlar om förebyggande av bedrägeri, ska ba­ seras på objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Med­ lemsstater ska anmäla sådan vägran till kommissionen och ange skälen till denna. Om en part vägrar att erkänna en ursprungsgaranti får kom­ missionen anta ett beslut som tvingar den vägrande parten att erkänna den, i synnerhet när det gäller de objektiva, transparenta och icke-dis­ kriminerande kriterier på vilka ett sådant erkännande baseras.

14. Medlemsstaterna ska säkerställa att allt tillgängligt stöd för kraft­ värme är förenat med villkoret att elproduktionen har sitt ursprung i högeffektiv kraftvärme och att spillvärmen används effektivt för att uppnå primärenergibesparingar. Offentligt stöd till kraftvärme och fjärr­ värmeproduktion och fjärrvärmenät ska omfattas av regler för statligt stöd, om så är tillämpligt.

Artikel 27

Omvandling, överföring och distribution av energi

1. Nationella energitillsynsmyndigheter ska tillämpa principen om energieffektivitet först i enlighet med artikel 3 i detta direktiv när de utför sina tillsynsuppgifter enligt direktiven 2009/73/EG och (EU) 2019/944 avseende deras beslut om driften av gas- och elinfrastruktur, inbegripet deras beslut om nättariffer. Utöver principen om energieffek­ tivitet först får nationella energitillsynsmyndigheter ta hänsyn till kost­ nadseffektivitet, systemeffektivitet och försörjningstrygghet och mark­ nadsintegration, samtidigt som unionens klimatmål och hållbarhet skyd­ das, i enlighet med artikel 18 i förordning (EU) 2019/943 och artikel 13 i förordning (EG) nr 715/2009.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 50

▼B

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att de systemansvariga för över­ föringssystemen och distributionssystemen för gas och el tillämpar prin­ cipen om energieffektivitet först i enlighet med artikel 3 i detta direktiv i samband med sina beslut om nätplanering och nätutveckling och inve­ steringsbeslut. Nationella tillsynsmyndigheter eller andra utsedda natio­ nella myndigheter ska kontrollera att man i de metoder som används av de systemansvariga för överföringssystemen och distributionssystemen bedömer alternativ i kostnads–nyttoanalysen och beaktar de fördelar i vidare bemärkelse av energieffektivitetslösningar, flexibilitet på efterfrå­ gesidan och investeringar i tillgångar som bidrar till att begränsa kli­ matförändringarna. Nationella tillsynsmyndigheter och andra utsedda myndigheter ska också kontrollera att de systemansvariga för över­ föringssystem eller distributionssystem tillämpar principen om energief­ fektivitet först när de godkänner, kontrollerar eller övervakar deras pro­ jekt och nätutvecklingsplaner i enlighet med artikel 22 i direk­ tiv 2009/73/EG och artiklarna 32.3 och 51 i direktiv (EU) 2019/944. Nationella tillsynsmyndigheter får tillhandahålla metoder och vägled­ ning om hur alternativ ska bedömas i kostnads–nyttoanalysen i nära samarbete med systemansvariga för överföringssystem och systemansva­ riga för distributionssystem, som kan bidra med viktig teknisk expertis.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att systemansvariga för över­ föringssystem och distributionssystem övervakar och kvantifierar den totala volymen av nätförluster och, där det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart, optimerar näten och förbättrar nätens effektivitet. System­ ansvariga för överföringssystem och distributionssystem ska rapportera dessa åtgärder och de energibesparingar som väntas till följd av mins­ kade nätförluster till den nationella energitillsynsmyndigheten. Med­ lemsstaterna ska säkerställa att de systemansvariga för överförings­ system och distributionssystem analyserar åtgärder för förbättrad ener­ gieffektivitet när det gäller deras befintliga överföringssystem eller dis­ tributionssystem för gas eller el och att de förbättrar energieffektiviteten i infrastrukturens utformning och drift, särskilt genom utveckling av smarta nät. Medlemsstaterna ska uppmuntra de systemansvariga för överföringssystem och distributionssystem att utveckla innovativa lös­ ningar för att förbättra energieffektiviteten i befintliga och framtida system genom incitamentbaserade regleringar i enlighet med de princi­ per för tariffer som anges i artikel 18 i förordning (EU) 2019/943 och artikel 13 i förordning (EG) nr 715/2009.

4. Nationella energitillsynsmyndigheter ska i den årliga rapport som utarbetas i enlighet med artikel 41 i direktiv 2009/73/EG och i enlighet med artikel 59.1 i direktiv (EU) 2019/944 ha med ett särskilt avsnitt om framstegen i fråga om energieffektivitetsförbättringar i gas- och elinfra­ struktur. I dessa rapporter ska nationella energitillsynsmyndigheter till­ handahålla en bedömning av den totala effektiviteten i driften av gasoch elinfrastrukturen, de åtgärder som vidtagits av de systemansvariga för överföringsnäten och distributionsnäten och, i tillämpliga fall, lämna rekommendationer om energieffektivitetsförbättringar, inbegripet kost­ nadseffektiva alternativ som minskar toppbelastningar och den totala elanvändningen.

5. På elområdet ska medlemsstaterna se till att nätregleringen och nättariffer uppfyller kriterierna i bilaga XIII, med hänsyn tagen till de nätverkskoder och riktlinjer som utarbetats enligt förord­ ning (EU) 2019/943 och skyldigheten enligt artikel 59.7 a i direk­ tiv (EU) 2019/944 att möjliggöra att nödvändiga investeringar i näten görs på ett sätt som säkerställer nätens funktion.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 51

▼B

6. Medlemsstaterna får tillåta komponenter i system och tariffstruk­ turer med ett socialt syfte för nätbunden energiöverföring och distribu­ tion, förutsatt att de störande effekterna på överförings- och distribu­ tionssystem hålls på ett nödvändigt minimum och inte är oproportionella mot det sociala syftet.

7. Nationella tillsynsmyndigheter ska säkerställa avlägsnandet av så­ dana incitament i överförings- och distributionstariffer som inverkar menligt på energieffektiviteten i framställningen av, överföringen av, distributionen av och försörjningen med el och gas. Medlemsstaterna ska säkerställa effektivitet i utformningen av infrastrukturen och driften av den befintliga infrastrukturen, i enlighet med förord­ ning (EU) 2019/943, och att tarifferna tillåter efterfrågeflexibilitet.

8. Systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distributionssystem ska uppfylla bilaga XIV.

9. När det är lämpligt får nationella tillsynsmyndigheter kräva att systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distri­ butionssystem uppmuntrar till placering av högeffektiv kraftvärme nära områden med efterfrågan på värme genom att sänka anslutnings- och systemanvändningsavgifterna.

10. Medlemsstaterna får tillåta att producenter av el från högeffektiv kraftvärme som vill ansluta sig till nätet använder ett anbudsförfarande för anslutningsarbetet.

11. I samband med rapporteringen enligt direktiv 2010/75/EU, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.2 i det direktivet, ska medlemsstaterna överväga att ta med information om energieffektivitets­ nivåer för bränsleförbränningsanläggningar med en total installerad till­ förd effekt på 50 MW eller mer, mot bakgrund av relevant bästa till­ gängliga teknik som utarbetats i enlighet med direktiv 2010/75/EU.

KAPITEL VI

HORISONTELLA BESTÄMMELSER

Artikel 28

Tillgängliga kvalificerings-, ackrediterings- och certifieringssystem

1. Medlemsstaterna ska inrätta ett nätverk som säkerställer en lämplig kompetensnivå som motsvarar marknadens behov för energieffektivitets­ relaterade yrken. Medlemsstaterna ska i nära samarbete med arbetsmark­ nadens parter säkerställa att certifieringssystem eller motsvarande kvali­ ficeringssystem, inbegripet lämpliga utbildningsprogram vid behov, finns tillgängliga för energieffektivitetsrelaterade yrken, inbegripet leve­ rantörer av energitjänster, leverantörer av energikartläggningar, ener­ giansvariga, oberoende experter, installatörer av byggnadselement som avses i direktiv 2010/31/EU och leverantörer av integrerade renove­ ringsarbeten, och är tillförlitliga och bidrar till nationella energieffekti­ vitetsmål och de övergripande unionsmålen för utfasning av fossila bränslen.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 52

▼B

Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av certifiering eller mot­ svarande kvalificeringssystem, inbegripet lämpliga utbildningsprogram vid behov, ackrediteras i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 ( 13 ) eller godkänns enligt konvergerande nationell lagstiftning eller nationella standarder.

2. Medlemsstaterna ska främja deltagande i certifierings- och utbild­ ningsprogram för att säkerställa en lämplig kompetensnivå för energief­ fektivitetsyrken som motsvarar marknadens behov.

3. Senast den 11 oktober 2024, ska kommissionen

a) i samarbete med en grupp av experter som nominerats av medlems­

staterna inrätta en ram för eller utforma en kampanj för att locka fler

människor till energieffektivitetsyrken, samtidigt som respekten för

principen om icke-diskriminering säkerställs,

b) bedöma genomförbarheten av att inrätta en gemensam åtkomstplatt­

form, där så är möjligt med hjälp av befintliga initiativ, för att ge

stöd till medlemsstaterna när de fastställer sina åtgärder för att säker­

ställa den lämpliga nivå av kvalificerade yrkespersoner som behövs

för att hålla jämna steg med framstegen i fråga om energieffektivitet

i syfte att uppnå unionens klimat- och energimål. Plattformen skulle

samla experter från medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter, ut­

bildningsinstitutioner, den akademiska världen och andra relevanta

intressenter för att främja och gynna bästa praxis för kvalificerings­

system och utbildningsprogram i syfte att säkerställa fler yrkesper­

soner inom energieffektivitet samt omskolning och kompetens­

utveckling för befintliga yrkespersoner för att tillgodose marknadens

behov.

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att nationell certifiering, eller mot­ svarande kvalificeringssystem, inbegripet utbildningsprogram vid behov, beaktar befintliga europeiska eller internationella standarder för energieffektivitet.

5. Medlemsstaterna ska göra de certifieringssystem, motsvarande kvalificeringssystem, eller lämpliga utbildningsprogram som avses i punkt 1 tillgängliga för allmänheten och samarbeta sinsemellan och med kommissionen när det gäller jämförelser mellan och erkännande av systemen.

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att göra användarna uppmärksamma på att dessa system finns tillgängliga i enlighet med artikel 29.1.

6. Senast den 31 december 2024, och minst vart fjärde år därefter, ska medlemsstaterna bedöma om systemen säkerställer den nödvändiga kompetensnivån och lika tillgång för alla personer i enlighet med prin­ cipen om icke-diskriminering för leverantörer av energitjänster, ener­ gikartläggningsmän, energiansvariga, oberoende experter, installatörer av byggnadselement som avses i direktiv 2010/31/EU och leverantörer av integrerade renoveringsarbeten. Medlemsstaterna ska också bedöma gapet mellan tillgängliga och efterfrågade yrkespersoner. Medlemssta­ terna ska offentliggöra bedömningen och rekommendationerna till följd av denna och lämna in dem via den e-plattform som inrättats i enlighet med artikel 28 i förordning (EU) 2018/1999.

( 13 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli

2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG)

nr 339/93 (EUT L 218, 13.8.2008, s. 30).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 53

▼B

Artikel 29

Energitjänster

1. Medlemsstaterna ska främja energitjänstemarknaden och små och medelstora företags tillgång till denna genom att sprida tydlig och lätt­ tillgänglig information om

a) tillgängliga energitjänsteavtal och klausuler som bör ingå i ett sådant

kontrakt för att garantera energibesparingar och slutkunders rättighe­

ter,

b) finansiella instrument, incitament, bidrag, revolverande fonder, ga­

rantier, försäkringssystem och lån till stöd för projekt inom området

energieffektivisering,

c) tillgängliga leverantörer av energitjänster, såsom energitjänsteföretag,

som är kvalificerade eller certifierade, och deras kvalifikationer eller

certifieringar i enlighet med artikel 28,

d) tillgängliga övervaknings- och kontrollmetoder och kvalitetskontroll­

system.

2. Medlemsstaterna ska uppmuntra utvecklingen av kvalitetsmärk­ ningar, bland annat från branschorganisationers sida, baserat på euro­ peiska eller internationella standarder i förekommande fall.

3. Medlemsstaterna ska tillgängliggöra för allmänheten och regelbun­ det uppdatera en förteckning över tillgängliga leverantörer av ener­ gitjänster som är kvalificerade eller certifierade, och deras kvalifikatio­ ner eller certifieringar i enlighet med artikel 28, eller tillhandahålla ett gränssnitt där leverantörer av energitjänster kan ge den informationen.

4. Medlemsstaterna ska, när det är tekniskt och ekonomiskt genom­ förbart, främja och säkerställa användningen av avtal om energipre­ standa vid renoveringar av stora byggnader som ägs av offentliga organ. Vid renovering av stora byggnader som inte är bostadshus och som har en användbar total golvyta som överstiger 750 m ska medlemsstaterna säkerställa att offentliga organ bedömer om det är genomförbart att använda avtal om energiprestanda och andra prestandabaserade ener­ gitjänster.

Medlemsstaterna får uppmuntra offentliga organ att kombinera avtal om energiprestanda med utökade energitjänster, inbegripet efterfrågeflexibi­ litet och lagring, för att säkerställa energibesparingar och genomgående upprätthålla de uppnådda resultaten genom kontinuerlig övervakning, effektiv drift och underhåll.

5. Medlemsstaterna ska stödja den offentliga sektorn när det gäller att gå igenom erbjudanden om tjänster, särskilt för renovering av bygg­ nader genom att

a) tillhandahålla modeller för avtal om energiprestanda som innehåller

åtminstone de punkter som räknas upp i bilaga XV och ta hänsyn till

de befintliga europeiska eller internationella standarderna, tillgäng­

liga upphandlingsriktlinjer och Eurostats vägledning om den statis­

tiska behandlingen av avtal om energiprestanda i offentliga räken­

skaper,

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 54

▼B

b) tillhandahålla information om bästa praxis för avtal om energipre­

standa, inbegripet en kostnads–nyttoanalys med ett livscykeltän­

kande, om sådan finns tillgänglig,

c) främja och tillgängliggöra för allmänheten en databas över genom­

förda och pågående projekt som avser avtal om energiprestanda

vilken även omfattar planerade och uppnådda energibesparingar.

6. Medlemsstaterna ska ge stöd så att marknaden för energitjänster fungerar på ett korrekt sätt genom att vidta följande åtgärder:

a) Fastställa och offentliggöra en eller flera kontaktpunkter där slutkun­

der kan få den information som avses i punkt 1.

b) Avlägsna lagstiftningshinder och andra hinder för användning av

avtal om energiprestanda och andra modeller för energieffektivitets­

tjänster för identifiering eller genomförande av energibesparings­

åtgärder, eller både och,

c) Inrätta och främja rollen för rådgivande organ och oberoende mel­

lanhänder på marknaden, inbegripet gemensamma kontaktpunkter

eller liknande stödmekanismer, för att stimulera marknadsutveck­

lingen på efterfråge- och utbudssidan, och göra information om dessa

stödmekanismer allmänt tillgänglig och åtkomlig för marknadsaktö­

rer.

7. För att stödja en välfungerande marknad för energitjänster får medlemsstaterna inrätta en individuell mekanism eller utse en ombuds­ man för att säkerställa en effektiv hantering av klagomål och tvistlös­ ning utanför domstol för tvister som rör avtal om energitjänster eller energiprestanda.

8. Medlemsstaterna ska se till att energidistributörer, systemansvariga för distributionssystem och företag som säljer energi i detaljistledet, avhåller sig från aktiviteter som kan hindra efterfrågan på och leveran­ sen av energitjänster eller åtgärder för att förbättra energieffektiviteten, eller hindra utvecklingen av marknader för sådana tjänster eller åtgärder, däribland att stänga marknaden för konkurrenter eller missbruka en dominerande ställning.

Artikel 30

Nationell energieffektivitetsfond, finansiering och tekniskt stöd

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget ska medlemsstaterna underlätta inrättandet av finansie­ ringsmekanismer eller använda befintliga sådana för åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i syfte att maximera fördelarna med fler­ dubbla finansieringsflöden samt användning av en kombination av bi­ drag, finansieringsinstrument och tekniskt stöd.

2. Kommissionen ska, om så är lämpligt, direkt eller genom finans­ institut, bistå medlemsstaterna med att inrätta finansieringsmekanismer och system för projektutvecklingsstöd på nationell, regional eller lokal nivå i syfte att öka investeringar i energieffektivitet i olika sektorer och skydda och stärka personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder, exempelvis genom att integrera ett jämställdhetsperspektiv så att ingen lämnas utanför.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 55

▼B

3. Medlemsstaterna ska anta åtgärder som främjar att låneprodukter för energieffektivitet, såsom gröna hypotekslån och gröna lån, med eller utan säkerhet, och säkerställa att de erbjuds brett och på ett icke-dis­ kriminerande sätt av finansinstitut och är synliga och tillgängliga för konsumenterna. Medlemsstaterna ska anta åtgärder för att främja ge­ nomförandet av finansieringssystem med fakturafinansiering och skatte­ finansiering, med beaktande av den vägledning från kommissionen som erbjuds i enlighet med punkt 10. Medlemsstaterna ska säkerställa att banker och andra finansinstitut får information om möjligheter att delta i finansieringen av åtgärder för förbättrad energieffektivitet, också ge­ nom att skapa offentlig-privata partnerskap. Medlemsstaterna ska upp­ muntra inrättandet av lånegarantiinstrument för investeringar i energieffektivitet.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget ska medlemsstaterna främja inrättandet av ekonomiska stödsystem för att öka användningen av åtgärder för förbättrad energief­ fektivitet för omfattande uppdatering av individuella värme- och kyl­ system och system för fjärrvärme och fjärrkyla.

5. Medlemsstaterna ska främja inrättandet av lokal expertis och tek­ niskt stöd, när så är lämpligt genom befintliga nät och anläggningar, för rådgivning om bästa metoder för hur man uppnår minskade koldiox­ idutsläpp från lokal fjärrvärme och fjärrkyla, såsom tillgång till särskilt ekonomiskt stöd.

6. Kommissionen ska underlätta utbyte av bästa praxis mellan de behöriga nationella eller regionala myndigheterna eller organen, inbegri­ pet genom årliga möten för tillsynsorganen, offentliga databaser med uppgifter om hur medlemsstaterna genomfört åtgärderna och jämförelser mellan olika länder.

7. För att mobilisera privat finansiering av energieffektivitetsåtgärder och energirenovering och bidra såväl till uppnåendet av unionens ener­ gieffektivitetsmål som till de nationella bidragen enligt artikel 4 i detta direktiv och till målen i direktiv 2010/31/EU ska kommissionen föra en dialog med både offentliga och privata finansinstitut samt med relevanta specifika sektorer för att kartlägga behov och vilka potentiella åtgärder den kan vidta.

8. De åtgärder som avses i punkt 7 ska innefatta följande:

a) Mobilisering av kapitalinvesteringar i energieffektivitet genom beak­

tande av de vidare effekterna av energibesparingar.

b) Underlättande av genomförandet av särskilda finansieringsinstrument

för energieffektivitet och finansieringssystem i stor skala som ska

inrättas av finansinstitut.

c) Säkerställande av bättre ekonomiska resultatindikatorer och indika­

torer för energiprestanda genom att

i) undersöka ytterligare hur investeringar i energieffektivitet ökar

värdet på underliggande tillgångar,

ii) stödja studier för att bedöma det ekonomiska värdet av andra än

energirelaterade fördelar vid investeringar i energieffektivitet.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 56

▼B

9. I syfte att mobilisera privat finansiering av energieffektivitetsåtgär­ der och energirenoveringar ska medlemsstaterna när de genomför detta direktiv

a) överväga hur de energiledningssystem och energikartläggningar som

avses i artikel 11 kan användas på bättre sätt för att påverka

beslutsfattandet,

b) optimera användningen av de möjligheter och verktyg som finns

tillgängliga i unionsbudgeten och som föreslagits i initiativet om

smart finansiering för smarta byggnader och i kommissionens med­

delande av den 14 oktober 2020: En renoveringsvåg för Europa –

miljöanpassa våra byggnader, skapa jobb och förbättra liv.

10. Senast den 31 december 2024 ska kommissionen ge medlems­ staterna och marknadsaktörerna vägledning i hur privata investeringar kan frigöras.

Vägledningen ska syfta till att hjälpa medlemsstaterna och marknads­ aktörerna att utveckla och genomföra sina energieffektivitetsinveste­ ringar, inbegripet inom de olika unionsprogrammen, och ska ge förslag till lämpliga finansiella mekanismer och innovativa finansieringslös­ ningar, med en kombination av bidrag, finansieringsinstrument och pro­ jektutvecklingsstöd, för att skala upp befintliga initiativ och använda unionsprogrammen som en katalysator för att stimulera och utlösa privat finansiering.

11. Medlemsstaterna får inrätta en nationell energieffektivitetsfond. Syftet med denna fond ska vara att genomföra energieffektivitetsåtgär­ der för att stödja medlemsstaternas uppnående av sina nationella ener­ gieffektivitetsbidrag och vägledande utvecklingsbanor enligt artikel 4.2. Den nationella energieffektivitetsfonden får inrättas som en särskild fond inom en redan befintlig nationell facilitet som främjar kapitalinve­ steringar. Den nationella energieffektivitetsfonden får finansieras med intäkter från auktionering av utsläppsrätter inom ramen för EU:s system för handel med utsläppsrätter för byggnadssektorn och transportsektorn.

12. Om medlemsstaterna inrättar nationella energieffektivitetsfonder enligt punkt 11 i denna artikel ska de inrätta finansieringsinstrument, inbegripet offentliga garantier, för att öka användningen av privata in­ vesteringar i energieffektivitet och av låneprodukter för energieffektivi­ tet och innovativa system som avses i punkt 3 i denna artikel. Den nationella energieffektivitetsfonden ska, enligt artiklarna 8.3 och 24, stödja genomförandet av åtgärder på ett prioriterat sätt bland personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomst­ hushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostä­ der. Detta stöd ska omfatta finansiering av energieffektivitetsåtgärder för små och medelstora företag i syfte att stimulera och utlösa privat finan­ siering för små och medelstora företag.

13. Medlemsstaterna får tillåta att offentliga organ uppfyller skyldig­ heterna enligt artikel 6.1 genom årliga bidrag till den nationella ener­ gieffektivitetsfonden som motsvarar beloppet för de investeringar som krävs för att uppfylla dessa skyldigheter.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 57

▼B

14. Medlemsstaterna får föreskriva att kvotpliktiga parter kan fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 8.1 och 8.4 genom att varje år till den nationella energieffektivitetsfonden betala ett belopp som motsvarar de investeringar som krävs för att uppfylla dessa skyldigheter.

15. Medlemsstaterna får utnyttja sina intäkter från årliga utsläppstill­ delningar enligt beslut nr 406/2009/EG för utvecklingen av innovativ finansiering för energieffektivitetsförbättringar.

16. Kommissionen ska bedöma ändamålsenligheten och effektiviteten i det offentliga finansieringsstödet för energieffektivitet på unionsnivå och nationell nivå, och medlemsstaternas kapacitet öka privata investe­ ringar i energieffektivitet, samtidigt som de behov av offentlig finan­ siering som uttrycks i de nationella energi- och klimatplanerna beaktas. Kommissionen ska utvärdera huruvida en energieffektivitetsmekanism på unionsnivå, med syfte att tillhandahålla en unionsgaranti, jämte tek­ niskt stöd och tillhörande bidrag för att möjliggöra genomförandet av finansieringsinstrument och finansierings- och stödsystem på nationell nivå, på ett kostnadseffektivt sätt skulle kunna stödja uppnåendet av unionens energieffektivitets- och klimatmål, och vid behov föreslå in­ rättandet av en sådan mekanism.

Kommissionen ska i detta syfte, senast den 30 mars 2024 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet, vilken vid behov åtföljs av ett lagstiftningsförslag.

17. Medlemsstaterna ska senast den 15 mars 2025 och därefter var­ tannat år, som en del av sina integrerade nationella energi- och kli­ matlägesrapporter som lämnats in enligt artikel 17 och i enlighet med artikel 21 i förordning (EU) 2018/1999, lämna följande uppgifter till kommissionen:

a) volymen av offentliga investeringar i energieffektivitet och den ge­

nomsnittliga hävstångseffekt som uppnåtts genom offentlig finansie­

ring till stöd för energieffektivitetsåtgärder,

b) volymen av låneprodukter för energieffektivitet, med åtskillnad mel­

lan olika produkter,

c) om relevant, inrättade nationella finansieringsprogram för att öka till­

lämpningen av energieffektivitet och bästa praxis samt innovativa

finansieringssystem för energieffektivitet.

För att underlätta utarbetandet av den rapport som avses i första stycket i denna punkt ska kommissionen integrera de krav som anges i det stycket i den gemensamma mall som fastställs i de genomförandeakter som antagits i enlighet med artikel 17.4 i förordning (EU) 2018/1999.

18. Vid fullgörandet av den skyldighet som avses i punkt 17 b, och utan att det påverkar tillämpningen av ytterligare nationella åtgärder, ska medlemsstaterna beakta de befintliga upplysningsskyldigheterna för fi­ nansinstitut, inbegripet följande:

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 58

▼B

a) Regler om upplysningar för kreditinstitut enligt kommissionens de­

legerade förordning (EU) 2021/2178 ( 14 ).

b) Krav på offentliggörande av ESG-risker för kreditinstitut i enlighet

med artikel 449a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 575/2013 ( 15 ).

För att underlätta insamling och aggregering av uppgifter om volymen av låneprodukter för energieffektivitet i syfte att fullgöra den skyldighet som avses i punkt 17 b ska kommissionen senast den 15 mars 2024 ge medlemsstaterna vägledning om arrangemang för att få tillgång till, samla in och aggregera uppgifter om volymen av låneprodukter för energieffektivitet på nationell nivå.

Artikel 31

Omvandlingsfaktorer och primärenergifaktorer

1. Vid jämförelse av energibesparingar och omvandling till en jäm­ förbar enhet ska de effektiva värmevärdena i bilaga VI till förord­ ning (EU) 2018/2066 och de primärenergifaktorer som anges i punkt 2 i denna artikel gälla, om inte användning av andra värden eller fak­ torer kan motiveras.

2. En primärenergifaktor ska tillämpas när energibesparingarna be­ räknas i primärenergitermer med hjälp av en bottom-up-strategi som grundar sig på slutlig energianvändning.

3. När det gäller besparingar i kWh el ska medlemsstaterna använda en koefficient för att på ett tillförlitligt sätt beräkna de resulterande primärenergibesparingarna. Medlemsstaterna ska använda en standard­ koefficient på 1,9 eller använda sitt utrymme för skönsmässig bedöm­ ning för att fastställa en annan koefficient om det kan motiveras utifrån de nationella omständigheterna.

4. När det gäller besparingar i kWh av andra energibärare ska med­ lemsstaterna använda en koefficient för att på ett tillförlitligt sätt be­ räkna de resulterande primärenergibesparingarna.

5. När medlemsstater fastställer sin egen koefficient till ett standard­ värde som tillhandahålls i enlighet med detta direktiv, ska den koeffi­ cienten fastställas genom en transparent metod som baseras på natio­ nella, regionala eller lokala omständigheter som påverkar primärener­ gianvändningen. Dessa omständigheter ska vara styrkta och verifierbara samt grundas på objektiva och icke-diskriminerande kriterier.

( 14 ) Kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/2178 av den 6 juli 2021

om komplettering av Europaparlamentets och rådets förord­

ning (EU) 2020/852 genom specificering av innehållet i och presentationen

av de upplysningar som ska lämnas av företag som omfattas av artikel 19a

eller 29a i direktiv 2013/34/EU vad gäller miljömässigt hållbara ekonomiska

verksamheter samt specificering av den metod som ska användas i syfte att

fullgöra denna upplysningsskyldighet (EUT L 443, 10.12.2021, s. 9). ( 15 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni

2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och om ändring av förordning (EU)

nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 59

▼B

6. När medlemsstater fastställer en egen koefficient ska de ta hänsyn till den energimix som finns med i uppdateringen av deras integrerade nationella energi- och klimatplaner som överlämnats i enlighet med artikel 14.2 i förordning (EU) 2018/1999 och efterföljande nationella energi- och klimatplaner som anmäls till kommissionen i enlighet med artiklarna 3 och 7–12 i den förordningen. Om medlemsstater avviker från standardvärdet ska de meddela kommissionen den koefficient som de använder tillsammans med beräkningsmetoden och underliggande data i dessa uppdateringar och efterföljande planer.

7. Senast den 25 december 2026 och därefter vart fjärde år ska kom­ missionen revidera standardkoefficienterna utifrån observerade data. Dessa revideringar ska utföras med beaktande av dess effekter på unionsrätten såsom direktiv 2009/125/EG och förord­ ning (EU) 2017/1369.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 32

Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i denna förordning och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, pro­ portionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla dessa regler och åtgärder senast den 11 oktober 2025 utan dröjsmål eventuella ändringar som berör dem.

Artikel 33

Delegerade akter

1. Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 34 för att se över de harmoniserade referensvärden för effektivitet som fastställs i förordning (EU) 2015/2402.

2. Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 34 för att ändra detta direktiv genom att anpassa de värden, beräkningsmetoder, standardkoefficienter för primärenergi och krav som avses i artikel 31 och i bilagorna II, III, V, VIII– XII och XIV till tekniska framsteg.

3. Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 34 för att komplettera detta direktiv genom att, efter samråd med berörda parter, inrätta ett gemensamt unionssystem för att bedöma hållbarheten för datacenter belägna på unionens territorium. Kommis­ sionen ska anta den första sådana delegerade akten senast den 31 decem­ ber 2023. Det gemensamma unionssystemet ska fastställa definitionen av hållbarhetsindikatorer för datacenter och fastställa centrala prestanda­ indikatorer och metoder för att mätning av dessa.

Artikel 34

Utövande av delegeringen

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 60

▼B

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 33 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den 10 oktober 2023. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delege­ ringen av befogenhet senast nio månader före utgången av femårsperio­ den. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3. Den delegering av befogenheter som avses i artikel 33 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkal­ lelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4. Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

5. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6. En delegerad akt som antas enligt artikel 33 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europa­ parlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 35

Översyn och övervakning av genomförandet

1. I samband med den rapport om tillståndet i energiunionen som överlämnas i enlighet med artikel 35 i förordning (EU) 2018/1999 ska kommissionen rapportera om koldioxidmarknadens funktion i enlighet med artikel 35.1 och 35.2 c i den förordningen, och i det sammanhanget beakta effekterna av genomförandet av detta direktiv.

2. Senast den 31 oktober 2025 och därefter vart fjärde år ska kom­ missionen utvärdera de befintliga åtgärderna för att öka energieffektivi­ teten och minska koldioxidutsläppen från uppvärmning och kylning. Utvärderingen ska beakta samtliga följande aspekter:

a) Tendenser i fråga om energieffektivitet och utsläpp av växthusgaser

inom uppvärmning och kylning, även fjärrvärme och fjärrkyla.

b) Kopplingar mellan vidtagna åtgärder.

c) Ändringar vad gäller energieffektivitet och utsläpp av växthusgaser

inom uppvärmning och kylning.

d) Befintliga och planerade energieffektivitetspolicyer och -åtgärder och

policyer och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser på

unionsnivå och nationell nivå.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 61

▼B

e) Åtgärder som medlemsstaterna tillhandahållit i sina heltäckande be­

dömningar enligt artikel 25.1 i detta direktiv och anmält i enlighet

med artikel 17.1 i förordning (EU) 2018/1999.

Senast den 31 oktober 2025 och vart fjärde år därefter ska kommis­ sionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om denna utvärdering, vid behov åtföljd av lagstiftningsförslag, för att säkerställa att unionens klimat- och energimål uppnås.

3. Före den 30 april varje år ska medlemsstaterna till kommissionen lämna statistik över nationell el- och värmeproduktion från hög- och lågeffektiv kraftvärme, i enlighet med de allmänna principer som anges i bilaga II, i förhållande till den totala värme- och elproduktionen. De ska också lämna årsstatistik för värme- och elproduktion från kraftvärme samt bränslen för kraftvärme, och för fjärrvärme- och fjärrkylaproduk­ tionen och fjärrvärme- och fjärrkylkapaciteten, i förhållande till den totala värme- och elproduktionen och värme- och elkapaciteten. Med­ lemsstaterna ska lämna statistik om primärenergibesparingar som upp­ nåtts genom användning av kraftvärme i enlighet med den metod som anges i bilaga III.

4. Senast den 1 januari 2021 ska kommissionen överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet, på grundval av en bedömning av potentialen för ökad energieffektivitet vid omvandling, omsättning, överföring, transport och lagring av energi, vid behov åtföljd av lags­ tiftningsförslag.

5. Senast den 31 december 2021 ska kommissionen, med förbehåll för eventuella ändringar av bestämmelserna om kundmarknaderna i di­ rektiv 2009/73/EG, göra en bedömning av och överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om bestämmelserna om mätning och fak­ turering av samt kundinformation om naturgas, i syfte att, om så är lämpligt, anpassa dem till de relevanta bestämmelserna om el i direk­ tiv (EU) 2019/944, för att stärka konsumentskyddet och göra det möjligt för slutkunder att mer frekvent få tydlig och uppdaterad information om sin naturgasanvändning och att styra sin energianvändning. Om så är lämpligt ska kommissionen anta lagstiftningsförslag så snart som möjligt efter överlämnandet av den rapporten.

6. Kommissionen ska senast den 31 oktober 2022 bedöma huruvida unionen har uppnått sina överordnade energieffektivitetsmål för 2020.

7. Senast den 28 februari 2027 och vart femte år därefter ska kom­ missionen utvärdera genomförandet av detta direktiv och överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet.

Utvärderingen ska innefatta följande:

a) En bedömning av detta direktivs allmänna effektivitet och behovet

av ytterligare anpassning av unionens energieffektivitetspolitik i en­

lighet med målen för Parisavtalet och mot bakgrund av den ekono­

miska utvecklingen och utvecklingen på innovationsområdet.

b) En detaljerad bedömning av de sammanlagda makroekonomiska ef­

fekterna av detta direktiv, med tonvikt på effekterna på unionens

energitrygghet, energipriser, minimering av energifattigdom, ekono­

miska tillväxt, konkurrenskraft, jobbskapande och rörlighetskost­

nader samt hushållens köpkraft.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 62

▼B

c) Unionens överordnade energieffektivitetsmål för 2030 enligt arti­

kel 4.1, i syfte att justera de målen uppåt om betydande kostnads­

minskningar inträffar till följd av ekonomisk eller teknisk utveckling,

eller om så krävs för att uppnå unionens mål för minskning av

koldioxidutsläppen för 2040 eller 2050, eller unionens internationella

åtaganden om minskning av koldioxidutsläpp.

d) En bedömning av om medlemsstaterna ska fortsätta att uppnå nya

årliga besparingar i enlighet med artikel 8.1 första stycket led b iv

för tioårsperioder efter 2030.

e) En bedömning av om medlemsstaterna ska fortsätta att säkerställa att

minst 3 % av den totala golvytan i uppvärmda och/eller kylda bygg­

nader som ägs av offentliga organ renoveras varje år i enlighet med

artikel 6.1 med sikte på att revidera renoveringstakten enligt den

artikeln.

f) En bedömning av om en andel av medlemsstaternas energibespa­

ringar även fortsättningsvis ska uppnås bland personer som påverkas

av energifattigdom, utsatta kunder, och, om tillämpligt, personer som

bor i subventionerade bostäder, i enlighet med artikel 8.3, för tio­

årsperioderna efter 2030.

g) En bedömning av om medlemsstaterna ska fortsätta att uppnå en

minskning av den slutliga energianvändningen i enlighet med arti­

kel 5.1.

h) Effekterna av detta direktiv vad avser stöd till ekonomisk tillväxt,

ökad industriproduktion, utbyggnad av förnybar energi eller avance­

rade insatser för klimatneutralitet.

Utvärderingen ska även omfatta effekterna på insatserna för att elekt­ rifiera ekonomin och införandet av vätgas, inbegripet huruvida någon ändring av behandlingen av rena förnybara energikällor kan vara moti­ verad och ska, om så är lämpligt, föreslå lösningar på eventuella iden­ tifierade negativa effekter.

Rapporten ska åtföljas av en detaljerad bedömning av om det är nöd­ vändigt att ändra detta direktiv för att förenkla regelverket och ska, om så är lämpligt, åtföljas av förslag om ytterligare åtgärder.

8. Kommissionen ska senast den 31 oktober 2032 bedöma huruvida unionen har uppnått sina överordnade energieffektivitetsmål för 2030.

Artikel 36

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska senast den 11 oktober 2025 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 1, 2, och 3, 4.1-4.4, 4.5 första, andra, fjärde, femte och sjätte styckena, 4.6 och 4.7, 5-11, 12.2-12.5, 21-25, 26.1, 26.2 och 26.4-26.14, 27, 28.1- 28.5, 29-32 och bilagorna I, III-VII, X, XI och XV.

Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 4.5 tredje stycket, 12.1, 26.3 och 28.6. senast de datum som anges i artiklarna. De ska genast underrätta kom­ missionen om texten till dessa bestämmelser.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 63

▼B

När en medlemsstat antar dessa åtgärder ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentlig­ görs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till det direktiv som upphävs genom det här direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda. 2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 37

Ändring av förordning (EU) 2023/955

I artikel 2 i förordning (EU) 2023/955 ska led 1 ersättas med följande: ”1. energifattigdom: energifattigdom enligt definitionen i artikel 2.52 i

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 ( 16 ).

Artikel 38

Upphävande

Direktiv 2012/27/EU, i dess ändrade lydelse enligt de akter som för­ tecknas i del A i bilaga XVI, ska upphöra att gälla med verkan från och med den 12 oktober 2025, utan att det påverkar medlemsstaternas skyl­ digheter när det gäller tidsfristerna för införlivandet med nationell lags­ tiftning av de direktiv som anges i del B i bilaga XVI. Hänvisningar till de upphävda direktiven ska anses som hänvisningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga XVII.

Artikel 39

Ikraftträdande och tillämpning

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Artiklarna 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 20 och bilagorna II, VIII, IX, XII, XIII och XIV ska tillämpas från och med den 12 oktober 2025. Artikel 37 ska tillämpas från och med den 30 juni 2024.

Artikel 40

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

( 16 ) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september

2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955

(EUT L 231, 20.9.2023, s. 1).”

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 64

▼B

BILAGA I

NATIONELLA BIDRAG TILL UNIONENS ENERGIEFFEKTIVITETSMÅL FÖR 2030 NÄR DET GÄLLER SLUTLIG ENERGIANVÄNDNING OCH/ELLER

PRIMÄRENERGIANVÄNDNING

1. Nivån för de nationella bidragen beräknas på grundval av följande vägle­ dande formler:

FEC C 2030 ¼ C EUð1–TargetÞFEC B 2030

PEC C 2030 ¼ C EUð1–TargetÞPEC B 2030

där CEU är en korrektionsfaktor, Target är den nationella ambitionsnivån och FECB2030 respektive PECB2030 syftar på 2020 års EU-referensscena­ rio som används som grundscenario för 2030.

2. I följande vägledande formel ingår objektiva kriterier som återspeglar de faktorer som förtecknas i artikel 4.3 d i–iv, som var och en används för att fastställa den nationella ambitionsnivån i procent (Target) och har samma vikt i formeln (0,25):

a) Bidrag som är beroende av tidiga insatser (Fearly-action).

b) Ett bidrag som beror på BNP per capita (Fwealth).

c) Ett bidrag som beror på energiintensitet (Fintensity).

d) Ett bidrag som baseras på potentialen för kostnadseffektiv energibespa­

ring (Fpotential).

3. Fearly-action ska beräknas för varje medlemsstat som produkten av dess mängd energibesparingar och den förbättring av energiintensiteten som varje medlemsstat uppnått. Mängden energibesparingar för varje medlemsstat ska beräknas på grundval av minskningen av energianvändningen (i toe) i för­ hållande till unionens minskning av energianvändningen mellan treårs­ genomsnittet för perioden 2007–2009 och treårsgenomsnittet för perioden 2017–2019. Förbättringen av energiintensiteten för varje medlemsstat ska beräknas på grundval av minskningen av energiintensiteten (i toe/EUR) i förhållande till unionens minskning av energiintensiteten mellan treårs­ genomsnittet för perioden 2007–2009 och treårsgenomsnittet för perioden 2017–2019.

4. Fwealth ska beräknas för varje medlemsstat på grundval av dess treårs­ genomsnitt av Eurostats index för BNP per capita i fasta priser i förhållande till unionens treårsgenomsnitt för perioden 2017–2019, uttryckt i köpkraftspariteter (PPP).

5. Fintensity ska beräknas för varje medlemsstat på grundval av dess treårs­ genomsnitt för slutlig energiintensitet (FEC eller PEC relativt BNP i fasta priser, uttryckt i köpkraftspariteter (PPP)) i förhållande till unionens treårs­ genomsnitt för perioden 2017–2019.

6. Fpotential ska beräknas för varje medlemsstat på grundval av besparingarna av slutlig energi eller primärenergi enligt scenariot PRIMES MIX 55 % för 2030. Besparingarna uttrycks i förhållande till prognoserna i 2020 års EUreferensscenario för 2030.

7. För vart och ett av kriterierna i punkt 2 a–d ska en undre och en övre gräns tillämpas. Ambitionsnivån ska för faktorerna Fwealth, Fintensity och Fpo­ tential begränsas till 50 % och 150 % av unionens genomsnittliga ambitions­ nivå för en viss faktor. Ambitionsnivån ska för faktor Fearly-action begrän­ sas till 50 % och 100 % av unionens genomsnittliga ambitionsnivå.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 65

▼B

8. Om inget annat anges är Eurostat källan till de ingångsdata som används för

att beräkna faktorerna.

9. Ftotal ska beräknas som den viktade summan av samtliga fyra faktorer

(Fearly-action, Fwealth, Fintensity och Fpotential). Målet (Target) ska sedan

beräknas som produkten av den totala faktorn Ftotal och unionsmålet.

10. Kommissionen ska beräkna en korrektionsfaktor CEU för primärenergi och

slutlig energi, som ska tillämpas för att justera summan av resultaten av

formeln för alla nationella bidrag till respektive unionsmål 2030. Faktorn

CEU är samma för alla medlemsstater.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 66

▼B

BILAGA II

ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR BERÄKNING AV KRAFTVÄRMEPRODUCERAD EL

Del I

Allmänna principer De värden som används för beräkning av kraftvärmeproducerad el ska fastställas på grundval av den förväntade eller faktiska driften av pannan under normala användningsvillkor. För mikrokraftvärmepannor får beräkningen baseras på cer­ tifierade värden.

1. Kraftvärmeproducerad el ska betraktas som lika med pannans totala årliga elproduktion, uppmätt vid anslutningspunkten till huvudgeneratorerna i föl­ jande fall:

a) I kraftvärmepannor av typerna 2, 4, 5, 6, 7 och 8 som anges i del II, med

en total årlig effektivitet som av medlemsstaterna fastställts till minst 75 %.

b) I kraftvärmepannor av typerna 1 och 3 som anges i del II, med en total

årlig effektivitet som av medlemsstaterna fastställts till minst 80 %.

2. I kraftvärmepannor med en total årlig effektivitet under det värde som anges i punkt 1 a, nämligen de kraftvärmepannor av typerna 2, 4, 5, 6, 7 och 8 som anges i del II, eller med en total årlig effektivitet under det värde som anges i punkt 1 b, nämligen de kraftvärmepannor av typerna 1 och 3 som anges i del II, ska följande formel användas för att beräkna kraftvärmeproducerad el:

E CHP =H CHP *C

där

ECHP är mängden kraftvärmeproducerad el,

C är el–värmeförhållandet.

HCHP är mängden av nyttiggjord värme från kraftvärmeproduktionen (beräk­ nad för detta ändamål som den totala värmeproduktionen minus den värme som producerats i separata pannor eller genom direkt ångavtappning från ånggeneratorn före turbinen).

Beräkningen av kraftvärmeproducerad el ska grundas på det verkliga el–vär­ meförhållandet. Om det verkliga el–värmeförhållandet för en kraftvärmepanna är okänt, får följande standardvärden användas, särskilt för statistiska ändamål, för de kraftvärmepannor av typerna 1, 2, 3, 4 och 5 som avses i del II, förutsatt att beräknad mängd kraftvärmeproducerad el understiger eller är lika med pannans totala elproduktion:

Typ av panna Standardvärden för el–värme-förhållandet, C Kombicykel med värmeåtervinning 0,95 Mottrycksturbin 0,45 Kondensturbin med ångavtappning 0,45 Gasturbin med värmeåtervinning 0,55 Förbränningsmotor 0,75

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 67

▼B

Om medlemsstaterna fastställer standardvärden för el–värmeförhållanden för

de pannor av typerna 6, 7, 8, 9, 10 och 11 som avses i del II, ska dessa

värden offentliggöras och anmälas till kommissionen. 3. Om en del av energiinnehållet i den bränslemängd som använts för kraftvär­

meprocessen återvinns i kemikalier, kan denna del subtraheras från bräns­

lemängden innan den totala effektiviteten i enlighet med punkterna 1 och 2

beräknas. 4. Medlemsstaterna får fastställa el–värmeförhållandet som förhållandet mellan el

och nyttiggjord värme vid en kraftvärmeprocess som används vid dellast med

användning av de operativa uppgifterna för den specifika pannan. 5. Medlemsstaterna får använda andra rapporteringsperioder än årliga rappor­

teringsperioder för de beräkningar som görs enligt punkterna 1 och 2.

Del II

Kraftvärmetekniker som omfattas av detta direktiv 1. Kombicykel med värmeåtervinning 2. Mottrycksturbin 3. Kondensturbin med ångavtappning 4. Gasturbin med värmeåtervinning 5. Förbränningsmotor 6. Mikroturbiner 7. Stirlingmotorer 8. Bränsleceller 9. Ångmaskiner 10. Organiska Rankinecykler 11. Andra typer av tekniker eller kombinationer som innefattar kraftvärme. Vid genomförande och tillämpning av de allmänna principerna för beräkning av kraftvärmeproducerad el ska medlemsstaterna använda de detaljerade riktlinjer som fastställts genom kommissionens beslut 2008/952/EG ( 1 ).

( 1 ) Kommissionens beslut 2008/952/EG av den 19 november 2008 om detaljerade riktlinjer

för genomförande och tillämpning av bilaga II till Europaparlamentets och rådets direk­

tiv 2004/8/EG (EUT L 338, 17.12.2008, s. 55).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 68

▼B

BILAGA III

METOD FÖR ATT FASTSTÄLLA KRAFTVÄRMEPROCESSENS

EFFEKTIVITET

De värden som används för beräkning av kraftvärmeproduktionens effektivitet och besparingarna av primärenergi ska fastställas på grundval av den förväntade eller faktiska driften av pannan under normala driftsförhållanden.

a) Högeffektiv kraftvärme

Vid tillämpningen av detta direktiv ska högeffektiv kraftvärmeproduktion upp­ fylla följande kriterier:

— Kraftvärmeproduktionen i kraftvärmepannor ska innebära besparingar beräk­

nade i enlighet med led b av primärenergi på minst 10 % jämfört med

referensvärdena för separat produktion av värme och el.

— Produktion i småskaliga kraftvärmepannor och mikrokraftvärmepannor, vil­

ken leder till primärenergibesparingar, får betecknas som högeffektiv kraft­

värme.

— För kraftvärmepannor som byggs eller genomgår omfattande renovering efter

införlivandet av denna bilaga är de direkta koldioxidutsläppen från kraftvär­

meproduktion som drivs med fossila bränslen mindre än 270 g CO2 per

1 kWh utgående energi från kraftvärmeproduktionen (inklusive energi

för uppvärmning/kylning, elkraft och mekanisk energi).

— Kraftvärmepannor som är i drift innan den 10 oktober 2023 får avvika från

detta krav till och med den 1 januari 2034, förutsatt att de har en plan för att

gradvis minska utsläppen för att nå tröskelvärdet på mindre än 270 g CO2

per 1 kWh senast den 1 januari 2034 och att de har anmält denna plan till

berörda operatörer och behöriga myndigheter.

När en kraftvärmepanna byggs eller genomgår omfattande uppgradering ska medlemsstaterna säkerställa att användningen av andra fossila bränslen än natur­ gas i befintliga värmekällor inte ökar jämfört med den genomsnittliga årliga förbrukningen under de tre föregående kalenderåren med full drift före uppgra­ deringen, och att inga nya värmekällor i systemet använder andra fossila bränslen än naturgas.

b) Beräkning av primärenergibesparingar

De primärenergibesparingar som görs till följd av kraftvärmeproduktion i enlighet med definitionen i bilaga II ska beräknas enligt följande formel:

där

PES är primärenergibesparingarna,

CHP Hη är kraftvärmeproduktionens värmeeffektivitet definierad som årlig pro­ duktion av nyttiggjord värme dividerad med den bränslemängd som använts för att producera summan av nyttiggjord värme och el från kraftvärme,

Ref Hη är referensvärdet för effektivitet för separat värmeproduktion,

CHP Eη är kraftvärmeproduktionens eleffektivitet definierad som årlig elproduk­ tion genom kraftvärme dividerad med den bränslemängd som använts för att producera summan av nyttiggjord värme och el genom kraftvärme. Om en kraft­ värmepanna framställer mekanisk energi, kan den årliga elproduktionen genom kraftvärme ökas med ytterligare en faktor som motsvarar en lika stor mängd el som den mekaniska energin. Denna ytterligare faktor ger inte rätt att utfärda ursprungsgarantier i enlighet med artikel 26.13.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 69

▼B

Ref Eη är referensvärdet för effektivitet för separat elproduktion.

c) Beräkningar av energibesparingar med alternativ beräkningsmetod

Medlemsstaterna får beräkna primärenergibesparingar från produktion av värme och el och mekanisk energi såsom anges nedan utan att tillämpa bilaga II, för att kunna utesluta den icke-kraftvärmeproducerade värmen och elen i processen. Sådan produktion kan betraktas som framställning genom högeffektiv kraftvärme under förutsättning att den uppfyller effektivitetskriterierna i led a i denna bilaga och, för kraftvärmepannor med en kapacitet på över 25 MW, den totala kapaci­ teten överskrider 70 %. En specifikation av den mängd kraftvärmeproducerad el som framställs genom denna produktion ska för utfärdande av ursprungsgaranti och för statistiska ändamål emellertid fastställas i enlighet med bilaga II.

Om primärenergibesparingarna för en process beräknas enligt vad som anges ovan ska primärenergibesparingarna beräknas enligt formeln i led b i denna bilaga varvid ”CHP Hη” ska ersättas med ”Hη” och ”CHP Eη” ska ersättas med ”Eη” där

Hη betecknar processens värmeeffektivitet, definierad som den årliga värmepro­ duktionen dividerad med den bränslemängd som använts för att producera sum­ man av värmeproduktionen och elproduktionen.

Eη betecknar processens eleffektivitet, definierad som den årliga elproduktionen dividerad med den bränslemängd som använts för att producera summan av värmeproduktionen och elproduktionen. Om en kraftvärmepanna framställer me­ kanisk energi, kan den årliga elproduktionen genom kraftvärme ökas med ytter­ ligare en faktor som motsvarar en lika stor mängd el som den mekaniska energin. Denna ytterligare faktor ger inte rätt att utfärda ursprungsgarantier i enlighet med artikel 26.13.

Medlemsstaterna får använda andra rapporteringsperioder än årliga rapporterings­ perioder för de beräkningar som görs enligt leden b och c i denna bilaga.

För mikrokraftvärmepannor får beräkningen baseras på certifierade uppgifter.

d) Referensvärden för effektivitet för separat produktion av värme och el

Dessa harmoniserade referensvärden för effektivitet ska bestå av en uppsättning värden som differentieras av relevanta faktorer, bland annat konstruktionsår och bränsletyper, och de ska grundas på en väldokumenterad analys, bland annat med beaktande av uppgifter från operativ användning under realistiska förhållanden, bränslemix och klimatförhållanden samt tillämpad kraftvärmeteknik.

Referensvärdena för effektivitet för separat produktion av värme och el i enlighet med den formel som anges i led b ska fastställa driftseffektiviteten hos den separata värme- och elproduktion som ska ersättas av kraftvärme.

Referensvärdena för effektivitet ska beräknas enligt följande principer:

i) För kraftvärmepannor ska jämförelsen med separat elproduktion utgå från

principen att samma bränslekategorier jämförs.

ii) Varje kraftvärmepanna ska jämföras med den bästa tillgängliga och ekono­

miskt motiverade tekniken för separat produktion av värme och el på mark­

naden under kraftvärmepannans konstruktionsår.

iii) Referensvärdena för effektivitet för kraftvärmepannor som är äldre än tio år

ska fastställas som referensvärdet för pannor som är tio år gamla.

iv) Referensvärdena för effektivitet för separat produktion av el och värme ska

återspegla klimatskillnaderna mellan medlemsstaterna.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 70

▼B

BILAGA IV

KRAV PÅ ENERGIEFFEKTIVITET FÖR OFFENTLIG UPPHANDLING

Inom ramen för tilldelningsförfaranden för offentlig upphandling och koncessio­ ner ska upphandlande myndigheter och upphandlande enheter som köper pro­ dukter, tjänster, byggnader och byggentreprenader ska de,

a) om en produkt omfattas av en delegerad akt som antagits enligt förord­

ning (EU) 2017/1369, direktiv 2010/30/EU eller en relaterad genomförandeakt

från kommissionen, endast köpa de produkter som uppfyller kriterierna enligt

artikel 7.2 i den förordningen,

b) om en produkt som inte omfattas av led a omfattas av en genomförandeåtgärd

enligt direktiv 2009/125/EG, endast köpa produkter som uppfyller riktvärden

för energieffektivitet som anges i den genomförandeåtgärden,

c) om en produkt eller tjänst omfattas av unionens kriterier för grön offentlig

upphandling eller tillgängliga motsvarande nationella kriterier, med relevans

för produktens eller tjänstens energieffektivitet, göra sitt bästa för att endast

köpa produkter och tjänster som uppfyller åtminstone de centrala tekniska

specifikationer som fastställs i relevanta kriterier för unionens gröna offentliga

upphandling eller tillgängliga motsvarande nationella kriterier, bland annat för

datacenter, serverrum och molntjänster, vägbelysning och trafiksignaler, och

datorer, bildskärmar, datorplattor och smarttelefoner.

d) endast köpa däck som uppfyller kriterierna för den högsta klassificeringen för

drivmedelseffektivitet, enligt definitionen i förordning (EU) 2020/740, vilket

inte ska förhindra offentliga organ att köpa däck med högsta klassificering för

väggrepp på vått underlag eller klassificering för externt däck- och vägbane­

buller av säkerhetsskäl eller för allmänhälsan,

e) i sina anbud om tjänsteavtal kräva att tjänsteleverantörer, i syfte att tillhan­

dahålla tjänsterna i fråga, endast använder produkter som uppfyller leden a, b

och d vid leverans av tjänsterna i fråga; detta krav ska endast gälla nya

produkter som köpts in av tjänsteleverantörer helt eller delvis i syfte att till­

handahålla tjänsten i fråga,

f) köpa eller ingå nya hyresavtal avseende byggnader som uppfyller åtminstone

nivån för nära-nollenergi, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 6 i

detta direktiv, såvida inte syftet med inköpet är att

i) vidta totalrenovering eller rivning av byggnaden,

ii) i fråga om offentliga organ, att sälja byggnaden vidare utan att använda

den för det offentliga organets eget syfte, eller

iii) bevara byggnaden som en byggnad med officiellt skydd som del av en

utvald miljö, eller på grund av dess särskilda arkitektoniska eller histo­

riska värde.

Efterlevnaden av kraven i led f i denna bilagaska verifieras genom de energipre­ standacertifikat som avses i artikel 11 i direktiv 2010/31/EU.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 71

▼B

BILAGA V

GEMENSAMMA METODER OCH PRINCIPER FÖR ATT BERÄKNA INVERKAN AV KVOTPLIKTSYSTEM FÖR ENERGIEFFEKTIVITET ELLER ANDRA POLICYÅTGÄRDER ENLIGT ARTIKLARNA 8, 9, 10

OCH 30.14

1. Metoder för att beräkna andra energibesparingar än de som följer av beskatt­ ningsåtgärder vid tillämpning av artiklarna 8, 9, 10 och 30.14.

Kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parter eller genomförande offent­ liga myndigheter får använda följande metoder för att beräkna energibespa­ ringar:

a) Förmodade besparingar i förhållande till resultaten av tidigare, oberoende kontrollerade energiförbättringar i liknande anläggningar. Den generiska metoden kallas förhandsbedömning (ex ante).

b) Uppmätta besparingar, där besparingarna från insättandet av en åtgärd, eller av ett åtgärdspaket, fastställs genom registrering av den faktiskt mins­ kade energianvändningen, med beaktande av faktorer som additionalitet, nyttjande, produktionsnivåer och väder vilka kan påverka användningen. Den generiska metoden kallas efterhandsbedömning (ex post).

c) Skattade besparingar, där tekniska bedömningar av besparingar används. Denna metod får användas enbart om det är svårt eller oproportionellt dyrt att fastställa solida uppmätta data för en särskild anläggning, t.ex. vid byte till en kompressor eller elmotor som har en annan kWh-klassificering än den för vilken oberoende information om besparingar har uppmätts, eller om dessa bedömningar baseras på nationellt fastställda metoder och riktmärken som görs av kvalificerade eller ackrediterade experter som är oberoende av de berörda kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna.

d) Vid beräkning av energibesparingar enligt artikel 8.3 som kan räknas in för att uppfylla skyldigheten i den artikeln får medlemsstaterna uppskatta energibesparingarna för personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, i tillämpliga fall, personer som bor i subventionerade bostäder på grundval av tekniska bedömningar med hjälp av standardiserade villkor eller parametrar för boende- och värme­ komfort, till exempel parametrar som definieras i nationella byggregler. Det sätt på vilket komfort bedöms för åtgärder i byggnader bör rapporteras av medlemsstaterna till kommissionen tillsammans med förklaringar av de beräkningsmetoder som använts.

e) Undersökningsbaserade besparingar, där användarnas respons på råd, in­ formationskampanjer, märknings- eller certifieringssystem eller smarta mä­ tare fastställs. Denna metod ska användas enbart för besparingar som följer av förändringar i användarbeteendet. Den får inte användas för besparingar som följer av insättandet av fysiska åtgärder.

2. Vid fastställande av energibesparingar för en energieffektivitetsåtgärd enligt artiklarna 8, 9, 10 och 30.14 ska följande principer tillämpas:

a) Medlemsstaterna ska visa att ett av målen för policyåtgärden, oavsett om det är nytt eller redan befintligt, är att uppnå energibesparingar i slut­ användningsledet i enlighet med artikel 8.1 och ska tillhandahålla bevis och dokumentation som styrker att energibesparingarna är en följd av en policyåtgärd, inbegripet frivilliga avtal.

b) Det ska kunna visas att besparingarna är mer långtgående än de som skulle ha inträffat under alla omständigheter, utan de kvotpliktiga, delta­ gande eller bemyndigade parternas eller de genomförande offentliga myn­ digheternas verksamhet. För att fastställa vilka besparingar som kan an­ föras som mer långtgående, ska medlemsstaterna ta hänsyn till hur an­ vändningen av och efterfrågan på energi skulle utvecklas i avsaknad av policyåtgärden i fråga genom att beakta åtminstone följande faktorer: energianvändningstendenser, förändringar i användarbeteendet, teknisk ut­ veckling och förändringar som beror på andra åtgärder som genomförts på unionsnivå och nationell nivå.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 72

▼B

c) Besparingar till följd av genomförande av tvingande unionsrätt ska be­ traktas som besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter och får därmed inte anföras som energibesparingar vid tillämpning av artikel 8.1. Genom undantag från det kravet får besparingar som rör renovering av befintliga byggnader, inbegripet de besparingar som följer av genomförandet av minimistandarder för energiprestanda för byggnader i enlighet med direktiv 2010/31/EU, anföras som energibesparingar enligt artikel 8.1, förutsatt att det krav på väsentlighet som avses i punkt 3 h i denna bilaga säkerställs. Åtgärder för att främja energieffektivitetsförbätt­ ringar i den offentliga sektorn enligt artiklarna 5 och 6 kan komma att beaktas för att uppfylla de energibesparingar som krävs enligt artikel 8.1, förutsatt att de leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskattnings­ bara energibesparingar i slutanvändningsledet. Beräkningen av energibe­ sparingar ska överensstämma med denna bilaga.

d) Energibesparingar i slutanvändningsledet till följd av genomförandet av åtgärder för förbättrad energieffektivitet som vidtagits i enlighet med nödförordningar enligt artikel 122 i EUF-fördraget får åberopas vid till­ lämpning av artikel 8.1, förutsatt att de leder till kontrollerbara och mät­ bara eller uppskattningsbara energibesparingar i slutanvändningsledet, med undantag för de energibesparingar som följer av ransonerings- eller begränsningsåtgärder.

e) Åtgärder som vidtas i enlighet med förordning (EU) 2018/842 kan anses väsentliga, men medlemsstaterna måste visa att de leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskattningsbara energibesparingar i slutanvändnings­ ledet. Beräkningen av energibesparingar ska överensstämma med denna bilaga.

f) Medlemsstaterna ska enbart räkna in energibesparingar i slutanvändnings­ ledet från policyåtgärder i sektorer eller anläggningar som omfattas av kapitel IVa i direktiv 2003/87/EG om de är ett resultat av genomförandet av artikel 9 eller 10 i detta direktiv och går utöver kraven i direk­ tiv 2003/87/EG eller utöver genomförandet av åtgärder kopplade till gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt det direktivet. Medlemsstaterna ska visa att policyåtgärderna leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskatt­ ningsbara energibesparingar i slutanvändningsledet. Beräkningen av ener­ gibesparingar ska överensstämma med denna bilaga. Om en enhet är en kvotpliktig part enligt ett nationellt kvotpliktsystem för energieffektivitet enligt artikel 9 i detta direktiv och enligt EU:s utsläppshandelssystem för byggnader och vägtransporter enligt kapitel IVa i direktiv 2003/87/EG, ska övervaknings- och kontrollsystemet säkerställa att det koldioxidpris som tillämpas när bränsle frisläpps för konsumtion enligt det kapitlet beaktas vid beräkningen av och rapporteringen om energibesparingarna till följd av åtgärderna.

g) Besparingar får medräknas endast om de överstiger följande nivåer:

i) Unionens utsläppsnormer för nya personbilar och nya lätta nyttofordon

till följd av genomförandet av Europaparlamentets och rådets förord­

ning (EU) 2019/631 ( 1 ). Medlemsstaterna måste lägga fram motive­

ringar, samt sina antaganden och sin beräkningsmetod, för att påvisa

additionalitet utöver unionens nya koldioxidkrav för fordon.

ii) Unionskrav avseende avlägsnande från marknaden av vissa energire­

laterade produkter till följd av genomförandet av genomförandeåtgär­

der enligt direktiv 2009/125/EG. Medlemsstaterna ska lämna en moti­

vering, samt sina antaganden och sin beräkningsmetod, för att påvisa

additionalitet.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/631 av den 17 april 2019 om fastställande av normer för koldioxidutsläpp för nya personbilar och för nya lätta nytto­ fordon och om upphävande av förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 (EUT L 111, 25.4.2019, s. 13).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 73

▼B

h) Politik i syfte att uppmuntra till högre nivåer av energieffektivitet hos produkter, utrustning, transportsystem, fordon och bränslen, byggnader och byggnadselement, processer eller marknader ska vara tillåten, med undantag av policyåtgärder

i) som gäller användning av teknik för direkt förbränning av fossila

bränslen och som genomförs från och med den 1 januari 2026, och

ii) för subvention av användningen av teknik för direkt förbränning av

fossila bränslen i bostadshus från och med den 1 januari 2026.

i) Energibesparingar till följd av nya policyåtgärder som genomförs från och med den 1 januari 2024 och som gäller användning av direkt förbränning av fossila bränslen i produkter, utrustning, transportsystem, fordon eller byggnader, eller i samband med byggentreprenader, får inte räknas in för att uppfylla energisparkravet enligt artikel 8.1 b. När det gäller policy­ åtgärder som främjar kombinationer av teknik är andelen energibespa­ ringar som uppnås med användning av teknik för förbränning av fossila bränslen inte stödberättigande från och med den 1 januari 2024.

j) Genom undantag från led i får, för perioden 1 januari 2024–31 december 2030, energibesparingar från teknik för direkt förbränning av fossila bränslen som förbättrar energieffektiviteten i energiintensiva företag inom industrisektorn räknas som energibesparingar endast enligt arti­ kel 8.1 b och c till och med den 31 december 2030, under förutsättning att

i) företaget har genomfört en energikartläggning i enlighet med arti­

kel 11.2 och en genomförandeplan som omfattar

— en översikt över alla kostnadseffektiva energieffektivitetsåtgärder

med en återbetalningsperiod på högst fem år, baserat på metoder

för enkla återbetalningsperioder som tillhandahålls av

medlemsstaten,

— en tidsram för genomförandet av alla rekommenderade energief­

fektivitetsåtgärder med en återbetalningsperiod på högst fem år,

— en beräkning av förväntade energibesparingar till följd av de re­

kommenderade energieffektivitetsåtgärderna, och

— energieffektivitetsåtgärder som avser användning av teknik för

direkt förbränning av fossila bränslen med relevant information

som behövs för att

— bevisa att den identifierade åtgärden inte ökar den mängd

energi som krävs eller en anläggnings kapacitet,

— motivera att användningen av hållbar icke-fossil teknik inte är

tekniskt genomförbar,

— visa att tekniken för direkt förbränning av fossila bränslen

överensstämmer med den senaste unionslagstiftningen om ut­

släppsprestanda och förhindrar tekniska inlåsningseffekter ge­

nom att säkerställa framtida kompatibilitet med klimatneutrala

alternativa icke-fossila bränslen och tekniker,

ii) fortsatt användning av teknik för direkt förbränning av fossila bräns­

len är en energieffektivitetsåtgärd för att minska energianvändningen

med en återbetalningsperiod på högst fem år, baserad på metoder för

enkla återbetalningsperioder som tillhandahålls av medlemsstaten,

som rekommenderas till följd av en energikartläggning i enlighet

med artikel 11.2 och som ingår i genomförandeplanen,

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 74

▼B

iii) användningen av teknik för direkt förbränning av fossila bränslen

överensstämmer med den senaste unionslagstiftningen om utsläpps­

prestanda, inte leder till tekniska inlåsningseffekter och säkerställer

framtida kompatibilitet med klimatneutrala alternativa bränslen och

tekniker,

iv) användningen av teknik för direkt förbränning av fossila bränslen i

företaget inte leder till ökad energianvändning eller ökad kapacitet

vid anläggningen i det företaget,

v) det finns belägg för att ingen alternativ, hållbar lösning med icke-

fossila bränslen var tekniskt genomförbar,

vi) användningen av teknik för direkt förbränning av fossila bränslen

leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskattningsbara energibe­

sparingar i slutanvändningsledet beräknade i enlighet med denna

bilaga,

vii) bevis offentliggörs på en webbplats eller görs allmänt tillgängliga för

alla intresserade medborgare.

k) Åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader kan komma att beaktas för att uppfylla de energibespa­ ringar som krävs enligt artikel 8.1, förutsatt att de leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskattningsbara energibesparingar vid slutanvändning. Beräkningen av energibesparingar ska överensstämma med denna bilaga.

l) Åtgärder för att främja installation av solenergiteknik kan komma att beaktas för att uppfylla de energibesparingar som krävs enligt artikel 8.1, förutsatt att de leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskattnings­ bara energibesparingar vid slutanvändning. Den värme som produceras med hjälp av solvärmeteknik från solstrålning kan räknas bort från ener­ gianvändningen i slutanvändningsledet.

m) För politik som påskyndar införandet av effektivare produkter och fordon, med undantag av nya policyåtgärder som genomförs från och med den 1 januari 2024 som gäller användningen av direkt förbränning av fossila bränslen, får en fullständig medräkning anföras under förutsättning att det kan visas att införandet sker före utgången av den genomsnittliga förvän­ tade livslängden för produkten eller fordonet, eller innan produkten eller fordonet vanligen skulle ha ersatts, och att besparingar anföras endast för perioden fram till utgången av den genomsnittliga förväntade livslängden hos den produkt eller det fordon som ska ersättas.

n) Som stöd till införandet av energieffektivitetsåtgärder ska medlemsstaterna när så är relevant säkerställa att kvalitetsnormerna för produkter, tjänster och insättande av åtgärder bibehålls, eller införs i de fall sådana normer inte finns.

o) För att ta hänsyn till klimatvariationer mellan regioner får medlemssta­ terna välja att justera besparingarna till ett standardvärde eller medge olika energibesparingar i enlighet med temperaturvariationerna mellan regionerna.

p) Vid beräkningen av energibesparingar ska hänsyn tas till åtgärdernas livs­ längd och den takt med vilken besparingarna avtar över tid. Vid denna beräkning ska man räkna med de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att leda till under perioden från och med datumet för genom­ förande till och med slutet av varje sparkravsperiod. Alternativt får med­ lemsstaterna anta en annan metod som uppskattas uppnå minst samma totala mängd besparingar. Om en annan metod används ska medlems­ staterna säkerställa att den totala mängd energibesparingar som beräknas med denna andra metod inte överstiger den mängd energibesparingar som skulle ha blivit resultatet av beräkningen om de besparingar räknas som varje enskild åtgärd kommer att leda till under perioden från och med datumet för genomförande till och med 2030. Medlemsstaterna ska i sina integrerade nationella energi- och klimatplaner som anmälts i enlighet med artiklarna 3 och 7–12 i förordning (EU) 2018/1999 i detalj beskriva vilken annan metod de har använt och vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att detta bindande beräkningskrav uppfylls.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 75

▼B

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att följande krav på policyåtgärder som vid­ tagits enligt artiklarna 10 och 30.14 uppfylls:

a) Policyåtgärder och enskilda åtgärder ger kontrollerbara energibesparingar i

slutanvändningsledet.

b) Ansvarsuppgifterna för varje deltagande part, bemyndigade part eller ge­

nomförande offentlig myndighet, beroende på vad som är tillämpligt, är

tydligt definierade.

c) De energibesparingar som har uppnåtts eller som ska uppnås fastställs på

ett klart och tydligt sätt.

d) Den mängd energibesparingar som krävs eller som ska uppnås genom

policyåtgärden ska uttryckas som antingen primärenergianvändning eller

slutlig energianvändning, med användning av de effektiva värmevärden

eller primärenergifaktorer som avses i artikel 31.

e) En årlig rapport om de energibesparingar som uppnåtts av bemyndigade

parter, deltagande parter och genomförande offentliga myndigheter tillhan­

dahålls och görs tillgänglig för allmänheten, liksom uppgifter om den

årliga energibesparingstendensen.

f) Resultaten övervakas och lämpliga åtgärder vidtas om framstegen inte är

tillfredsställande.

g) Högst en part får anföra energibesparingar som följer av en enskild åtgärd.

h) Den deltagande parten, den bemyndigade parten eller den genomförande

offentliga myndigheten konstateras vara väsentlig för att de anförda ener­

gibesparingarna ska uppnås.

i) Den deltagande partens, den bemyndigade partens eller den genomförande

offentliga myndighetens verksamhet har ingen negativ inverkan på perso­

ner som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, om tillämpligt,

personer som bor i subventionerade bostäder.

4. Vid fastställande av energibesparingar som följer av skatterelaterade policy­ åtgärder som införts enligt artikel 10 ska följande principer gälla:

a) Energibesparingar får medräknas endast om de följer av beskattningsåtgär­

der som överstiger de minimiskattenivåer som är tillämpliga på bränslen

enligt kraven i rådets direktiv 2003/96/EG ( 2 ) eller 2006/112/EG ( 3 ).

b) Priselasticitet på kort sikt för beräkning av inverkan av energiskatteåtgär­

der ska motsvara känsligheten för prisförändringar hos efterfrågan på

energi, och ska uppskattas på grundval av aktuella och representativa

officiella uppgiftskällor vilka är tillämpliga på medlemsstaten och, i till­

lämpliga fall, på grundval av åtföljande studier från ett oberoende institut.

Om en annan priselasticitet än elasticitet på kort sikt används ska med­

lemsstaterna förklara hur energieffektivitetsförbättringar till följd av ge­

nomförandet av annan unionslagstiftning har inkluderats i det grundscena­

rio som används för att uppskatta energibesparingarna, eller hur en dubbel­

räkning av energibesparingar från annan unionslagstiftning har undvikits.

c) Energibesparingar som följer av kompletterande skattepolitiska instrument,

inbegripet skatteincitament eller inbetalningar till fonder, ska redovisas

separat.

( 2 ) Rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemen­ skapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 31.10.2003, s. 51). ( 3 ) Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1).

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 76

▼B

d) Uppskattningar av elasticitet på kort sikt bör användas för att bedöma

energibesparingarna till följd av beskattningsåtgärder för att undvika över­

lappning med unionsrätten och andra policyåtgärder.

e) Medlemsstaterna ska fastställa fördelningseffekterna av beskattning och

motsvarande åtgärder för personer som påverkas av energifattigdom, ut­

satta kunder och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade

bostäder, och påvisa effekterna av de mildrande åtgärder som genomförs

i enlighet med artikel 24.1, 24.2 och 24.3.

f) Medlemsstaterna ska lägga fram bevis, inklusive beräkningsmetoder, för

att energibesparingar inte räknas dubbelt om effekterna av energi- eller

koldioxidbeskattningsåtgärder eller handel med utsläppsrätter i enlighet

med direktiv 2003/87/EG överlappar varandra.

5. Anmälan av metod

Medlemsstaterna ska, i enlighet med förordning (EU) 2018/1999, till kom­ missionen anmäla den detaljerade metod som de föreslår för att upprätthålla de kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa åtgärder som avses i artiklarna 9, 10 och 30.14 i detta direktiv. Utom när det gäller beskattning ska en sådan anmälan innehålla uppgifter om följande:

a) Nivån på de energibesparingar som krävs enligt artikel 8.1 första stycket

eller besparingar som förväntas uppnås under hela perioden 1 januari

2021–31 december 2030.

b) Hur den beräknade mängden nya energibesparingar som krävs enligt ar­

tikel 8.1 första stycket eller de energibesparingar som förväntas uppnås

kommer att fördelas över sparkravsperioden.

c) Kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parter eller genomförande

offentliga myndigheter.

d) Målsektorer.

e) Policyåtgärder och enskilda åtgärder, inbegripet den förväntade totala

mängden ackumulerade energibesparingar för varje åtgärd.

f) Policyåtgärder eller program, eller åtgärder som finansieras inom ramen

för en nationell energieffektivitetsfond, vars genomförande prioriteras

bland människor som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, i

tillämpliga fall, människor som bor i subventionerade bostäder.

g) Den andel och den mängd energibesparingar som ska uppnås bland män­

niskor som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, i tillämpliga

fall, människor som bor i subventionerade bostäder.

h) I tillämpliga fall, de indikatorer som tillämpas, den aritmetiska genom­

snittsandelen och resultatet av de policyåtgärder som fastställs i enlighet

med artikel 8.3.

i) I tillämpliga fall, inverkan och negativa effekter av policyåtgärder som

genomförs i enlighet med artikel 8.3 för människor som påverkas av

energifattigdom, utsatta kunder och, i tillämpliga fall, människor som

bor i subventionerade bostäder.

j) Sparkravsperiodens längd för kvotpliktsystemet för energieffektivitet.

k) I tillämpliga fall, den mängd energibesparingar eller de mål för kostnads­

minskningar som de kvotpliktiga parterna ska uppnå bland människor som

påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, i tillämpliga fall, männi­

skor som bor i subventionerade bostäder.

l) De åtgärder som föreskrivs i policyåtgärden.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 77

▼B

m) Beräkningsmetod, inbegripet hur additionalitet och väsentlighet har fast­

ställts och vilka metoder och riktmärken som används för förmodade och

skattade besparingar och, om så är tillämpligt, de effektiva värmevärden

och omvandlingsfaktorer som använts. n) Åtgärdernas livslängd och hur de beräknas eller vad de grundas på. o) Den metod som valts för att ta hänsyn till klimatvariationer inom

medlemsstaten. p) Övervaknings- och kontrollsystem för åtgärder enligt artiklarna 9 och 10

och hur deras oberoende från kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade

parter säkerställs. q) När det gäller beskattning,

i) målsektorer och skattebetalarsegment, ii) genomförande offentlig myndighet, iii) de besparingar som förväntas uppnås, iv) beskattningsåtgärdens varaktighet,

v) beräkningsmetod, inbegripet vilken priselasticitet som används och

hur den har fastställts, och

vi) hur överlappningar med EU:s utsläppshandelssystem i enlighet med

direktiv 2003/87/EG har undvikits och risken för dubbelräkning har

undanröjts.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 78

▼B

BILAGA VI

MINIMIKRITERIER FÖR ENERGIKARTLÄGGNINGAR, INBEGRIPET DE

SOM UTFÖRS SOM EN DEL AV ENERGILEDNINGSSYSTEM De energikartläggningar som avses i artikel 11 ska a) basera sig på aktuella, uppmätta och spårbara operativa data om energian­

vändning och (för el) användningsprofiler, b) omfatta en ingående översyn av energianvändningsprofilen hos byggnader

eller grupper av byggnader, industriprocesser eller industrianläggningar, in­

begripet transport, c) identifiera energieffektivitetsåtgärder för att minska energianvändningen, d) identifiera potentialen för kostnadseffektiv användning eller produktion av

förnybar energi, e) när så är möjligt, bygga på en analys av livscykelkostnaderna i stället för på

enkla återbetalningsperioder i syfte att ta hänsyn till långsiktiga besparingar,

restvärden för långsiktiga investeringar och diskonton, f) vara proportionella och tillräckligt representativa för att kunna ge en tillför­

litlig bild av den totala energiprestandan och göra det möjligt att på ett till­

förlitligt sätt identifiera de viktigaste möjligheterna till förbättringar. Energikartläggningarna ska möjliggöra detaljerade och validerade beräkningar för de föreslagna åtgärderna så att tydlig information fås om potentiella besparingar. De uppgifter som används vid energikartläggningarna ska kunna lagras för his­ torisk analys och uppföljning av resultat.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 79

▼B

BILAGA VII

MINIMIKRAV FÖR ÖVERVAKNING OCH OFFENTLIGGÖRANDE AV

DATACENTERS ENERGIPRESTANDA

Följande minimiinformation som avses i artikel 12 ska övervakas och offentlig­ göras när det gäller datacenters energiprestanda:

a) Datacentrets namn, namn på datacentralens ägare och operatörer, den dag som

datacentralen inledde sin verksamhet och den kommun där datacentralen är

baserad.

b) Datacentrets golvyta, installerad effekt, årlig inkommande och utgående data­

trafik, och den mängd data som lagras och behandlas i datacentret.

c) Datacentrets prestanda under det senaste hela kalenderåret i enlighet med

centrala prestandaindikatorer avseende bland annat energianvändning, effek­

tutnyttjande, temperaturbörvärden, användning av spillvärme, vattenanvänd­

ning och användning av förnybar energi, i tillämpliga fall med användning

av CEN/Cenelec EN 50600–4 ”Informationsteknik – Datahallsutrymmen och

tillhörande system”, fram till dess att den delegerade akten som antagits i

enlighet med artikel 33.3 träder i kraft.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 80

▼B

BILAGA VIII

MINIMIKRAV FÖR FAKTURERING OCH FAKTURERINGSINFORMATION

GRUNDAD PÅ FAKTISK ANVÄNDNING AV NATURGAS

1. Minimikrav för fakturering

1.1 Fakturering som grundar sig på faktisk användning

För att göra det möjligt för slutkunder att reglera sin egen energianvändning bör fakturering ske på grundval av faktisk användning minst en gång om året, och faktureringsinformation bör göras tillgänglig åtminstone kvartalsvis, på begäran eller om slutkunder har valt att få e-faktura, eller i annat fall två gånger om året. Gas som används enbart för matlagningsändamål får undantas från detta krav.

1.2 Minimikrav på information i fakturan

Medlemsstaterna ska säkerställa att följande information där så är lämpligt görs tillgänglig för slutkunder i tydliga och begripliga termer i eller tillsammans med deras fakturor, kontrakt, transaktioner och kvitton vid distributionsstationer:

a) Gällande faktiska priser och faktisk energianvändning.

b) Jämförelser av slutkundens aktuella energianvändning med användningen för

samma period föregående år, helst i grafisk form.

▼C1

c) Kontaktinformation till användarorganisationer, energikontor eller liknande

organ, inklusive webbadresser varifrån information kan hämtas om tillgäng­

liga åtgärder för att förbättra energieffektiviteten, jämförbara slutanvändarpro­

filer och objektiva tekniska specifikationer för utrustning som använder

energi.

▼B

Därutöver ska medlemsstaterna, när så är möjligt och ändamålsenligt, säkerställa att jämförelser med en genomsnittlig, normaliserad slutkund eller en jämförelse­ slutkund i samma användarkategori görs tillgängliga för slutkunder i tydliga och begripliga termer i, tillsammans med eller genom hänvisningar i fakturorna, kontrakten, transaktionerna och kvitton vid distributionsstationer.

1.3. Råd om energieffektivitet som bilaga till fakturor och annan återkoppling till

slutkunder

▼C1

I sina avtal och avtalsändringar samt i fakturorna till kunderna, eller via webbplatser som riktar sig till enskilda kunder, ska energidistributörer, system­ ansvariga för distributionssystem och företag som säljer energi i detaljistledet på ett tydligt och begripligt sätt till sina kunder lämna kontaktinformation om obe­ roende användarrådgivning, energikontor eller liknande institutioner, inklusive webbadress, där kunderna kan få råd om tillgängliga energieffektivitetsåtgärder, jämförelseprofiler för deras energianvändning och tekniska specifikationer för apparater som använder energi som kan hjälpa dem att minska apparaternas energianvändning.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 81

▼B

BILAGA IX

MINIMIKRAV FÖR FAKTURERINGS- OCH ANVÄNDNINGSINFORMATION

FÖR VÄRME, KYLA OCH VARMVATTEN FÖR HUSHÅLLSBRUK

1. Fakturering som grundar sig på faktisk användning eller avläsningar av

värmekostnadsfördelare

För att göra det möjligt för slutanvändare att reglera sin egen energianvändning ska fakturering ske på grundval av faktisk användning eller avläsningar av vär­ mekostnadsfördelare minst en gång per år.

2. Minsta frekvens för fakturerings- eller användningsinformation

Fram till den 31 december 2021 ska, i de fall där fjärravläsbara mätare eller värmekostnadsfördelare finns installerade, fakturerings- eller användningsinfor­ mation grundad på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsför­ delare tillhandahållas slutanvändare åtminstone kvartalsvis, på begäran eller om slutkunder har valt att få e-faktura, eller i annat fall två gånger per år.

Från och med den 1 januari 2022 ska, i de fall där fjärravläsbara mätare eller värmekostnadsfördelare finns installerade, fakturerings- eller användningsinfor­ mation grundad på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsför­ delare tillhandahållas slutanvändare minst månadsvis. Informationen får också göras tillgänglig via internet och uppdateras så ofta som de använda mätanord­ ningarna och systemen tillåter. Värme och kyla får undantas från detta krav utanför säsongerna för uppvärmning eller kylning.

3. Minimikrav på information i fakturan

Medlemsstaterna ska säkerställa att följande information görs tillgänglig för slut­ användare i tydliga och begripliga termer i eller tillsammans med deras fakturor om de grundas på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsför­ delare:

a) Gällande faktiska priser och faktisk energianvändning eller total värmekostnad

och avläsningar av värmekostnadsfördelare.

b) Den bränslemix som använts och de därmed förknippade årliga växthusgas­

utsläppen, även för slutanvändare som försörjs med fjärrvärme eller fjärrkyla,

och en beskrivning av de olika skatter, avgifter och taxor som tillämpas.

c) Jämförelser av slutanvändares aktuella energianvändning med användningen

för samma period föregående år, i grafisk form och klimatkorrigerade för

värme och kyla.

▼C1

d) Kontaktinformation (inklusive webbadresser) till organisationer för slutkunder,

energikontor eller liknande organ varifrån information om tillgängliga åtgärder

för förbättrad energieffektivitet, jämförbara slutanvändarprofiler och objektiva

tekniska specifikationer för utrustning som använder energi kan erhållas.

▼B

e) Information om relevanta förfaranden för klagomål, ombudsmanstjänster eller

alternativa tvistlösningsmekanismer som är tillämpliga i medlemsstaterna.

f) Jämförelser med en genomsnittlig, normaliserad slutanvändare eller en jäm­

förelseslutanvändare i samma användarkategori. Vid e-faktura kan sådana

jämförelser i stället tillhandahållas på internet med hänvisning i fakturan.

Medlemsstaterna får begränsa omfattningen av kravet på att tillhandahålla infor­ mation om växthusgasutsläpp i enlighet med första stycket led b så att det endast gäller försörjning från fjärrvärmesystem med en total installerad tillförd effekt som överstiger 20 MW.

Fakturor som inte är grundade på faktisk användning eller avläsningar av vär­ mekostnadsfördelare ska innehålla en tydlig och heltäckande förklaring av hur beloppet i fakturan beräknats och åtminstone den information som avses i leden d och e.

02023L1791 — SV — 20.09.2023 — 000.004 — 82

▼B

BILAGA X

POTENTIAL FÖR VÄRME- OCH KYLEFFEKTIVITET Den heltäckande bedömning av den nationella potentialen för uppvärmning och kylning som avses i artikel 25.1 ska innefatta och vara baserad på nedanstående:

Del I

ÖVERSIKT ÖVER VÄRME OCH KYLA 1. Värme- och kylbehovet i form av en bedömning av nyttiggjord energi ( 1 ) och kvantifierad slutlig energianvändning i GWh per år ( 2 ) fördelat på en­ skilda sektorer: a) Bostäder. b) Tjänster. c) Industri. d) Andra sektorer som ensamma svarar för mer än 5 % av det totala nationella behovet av nyttiggjord värme och kyla. 2. Fastställande eller, i fråga om led a i, fastställande eller uppskattning av nuvarande värme- och kylförsörjning: a) Fördelat på teknik, i GWh per år ( 3 ), inom de sektorer som avses i punkt 1 och om möjligt fördelat på energi från fossila respektive förnybara källor: i) Intern värme- och kylförsörjning inom tjänste- och bostadssektorn,

fördelat på — rena hetvattenpannor, — högeffektiv kraftvärme, — värmepumpar, — andra interna tekniker och energikällor.

ii) Intern värme- och kylförsörjning inom andra sektorer än tjänste- och

bostadssektorn, fördelat på — rena hetvattenpannor, — högeffektiv kraftvärme, — värmepumpar, — andra interna tekniker och energikällor.

iii) Extern värme- och kylförsörjning, fördelat på

— högeffektiv kraftvärme, — spillvärme, — andra externa tekniker och energikällor.

b) Identifiering av anläggningar som producerar spillvärme eller spillkyla och deras potentiella värme- eller kylförsörjning, i GWh per år: i) Anläggningar för termisk kraftproduktion som kan leverera eller ut­

rustas för att leverera spillvärme med en total tillförd värmeeffekt på