2

nisation, vilken fråga ansetts böra göras till föremål för ytterligare utred­

ning genom särskilda sakkunniga. I propositionen framhålles, att förslag

i sistnämnda hänseende samt om en mera fullständig revision av taxe-

ringsförordningen avses skola underställas 1956 års riksdag.

Det nu framlagda förslaget innebär bl. a. följande.

Den som är deklarationsskyldig eller skyldig att lämna uppgifter till

ledning för annans taxering skall i skälig omfattning föra och för taxerings-

kontroll tillhandahålla räkenskaper eller andra anteckningar. En utttryck-

lig bestämmelse om s. k. skönstaxering införes och skall tillämpas då före­

skrivna anteckningar till ledning för den egna taxeringen inte förts samt

av omständigheterna i övrigt framgår att en riktig taxering icke kan grun­

das på den skattskyldiges uppgifter.

Självdeklarationer av bl. a. rörelseidkare och jordbrukare skall innehålla

vissa för taxeringen erforderliga upplysningar, som för närvarande måste

inhämtas genom särskilda förfrågningar.

En viss ökad uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering före-

skrives. Detta gäller bl. a. beträffande vissa inköp och försäljningar, som

gjorts av rörelseidkare och jordbrukare.

Vidgade möjligheter till granskning av räkenskaper och till annan taxe­

ringsrevision införes. Sålunda skall kontroll kunna ske inte blott hos den

skattskyldige själv utan även hos annan, med vilken han haft affärsför­

bindelser. Vidare skall taxeringsmyndigheterna kunna få hos andra myn­

digheter ta del av handlingar och annat material, som är av betydelse för

taxeringskontrollen.

Särskilda bestämmelser upptages i syfte att förhindra att insynsmöjlig­

heterna medför att befogade intressen av sekretesskydd eftersättes.

Eftertaxering skall kunna åsättas i större omfattning än som med nu­

varande bestämmelser är möjligt. I princip bibehålies dock regeln att sådan

taxering skall åsättas inom fem år.

De sakkunnigas förslag om en särskild avgift vid avvikelse från dekla­

ration har inte upptagits.

Slutligen föreslås vissa ändrade regler på området för fastighetstaxering,

i syfte att ge ökad tid åt arbetet med åsättande av fastighetsvärdena.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

3

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

Härigenom förordnas, att 4 §, 5 § 1 mom., 6 § 1 inom., 7 § 1 inom., 12 §

1 inom., 17 § 1 inom., 20 § 1 mom., 22 § 1 mom., 26 § 1 mom., 27 §, 28 § 2

inom., 29 § 1 inom., 31—33 och 35 §§, 36 § 4 mom., 37 § 1 mom., 39 § 1 och

6 mom., 40 §, 40 a § 1 inom., 41 §, 42 § 3 inom., 52 och 54 §§, 55 § 1 mom.,

56 § 1 mom., 58 § 2 inom., 59 § 1 och 3 mom., 60 § 2 mom., 62 § 2 och 3

inom., 64 §, 65 §, 66 § 2 inom., 67 § 3 inom., 69 och 71 §§, 72 § 2 mom., 79,

93 och 116 §§, 124 § 1 mom., 140 och 142 §§ samt 144 § 3 mom. taxerings­

förordningen den 28 september 19281 skola erhalla ändrad lydelse pa sätt

nedan angives, samt att i samma förordning skola införas åtta nya para­

grafer, betecknade 29 a §, 32 a §, 35 a §, 35 b §, 57 a §, 57 b §, 57 c § och

59 a §, av nedan angiven lydelse.

4 §•

Indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt verkställes

av länsstyrelsen senast den 30 april året näst före taxeringsåret. Senast

den 30 november året näst före taxeringsåret fastställer länsstyrelsen indel­

ningen i lokala taxeringsdistrikt och antalet särskilda taxeringsnämnder i

länet, därvid tillika för varje särskild taxeringsnämnd skall angivas ej

mindre vilka grupper av skattskyldiga, som skola taxeras av nämnden, än

även huruvida nämndens distrikt skall utgöras av länet i dess helhet eller

visst angivet område inom detsamma. För stad, som ej deltager i landsting,

skall alltid utses minst en särskild taxeringsnämnd.

Åt distrikten —------- i övrigt.

Innan länsstyrelsen ■—• — ■—■ beträffande Stockholm.

5 §■

1 mom. Beredningsnämnd består-------------varje kommun.

Ordföranden förordnas---------—-i beredningsdistrikt.

Ledamöterna ävensom suppleanter, en för varje ledamot, väljas av kom­

munalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa. Valet skall 1 * 3

1 Senaste lydelse av 4 § och 56 § 1 mom. samt 144 § 3 mom. se 1947: 591; av 6 § 1

mom., 7 § 1 mom., 32 § 2 mom., 35 § 2 mom., 41 §, 42 § 3 mom., 52 §, 55 § 1 mom., 59 §

3 mom., 66 § 2 mom., 69 § 1 mom., 72 § 2 mom. och 79 § 1 mom. se 1943: 855; av 12 §

1 mom.

se 1945: 901; av 17 § 1 mom., 26 § 1 mom., 29 § 1 mom., 67 § 3 mom. och 124 §

1 mom.

se 1954: 159; av 20 § 1 mom., 37 § 1 mom. samt 69 § 2 och 3 mom. se 1947: 513;

av 28 § 2 mom. se 1947: 578; av 31 §, 32 § 3 mom., 35 § 3 mom., 39 § 6 mom., 40 § 2

mom., 79 § 2 och 3 mom. samt 93 och 140 §§ se 1951: 792; av 33 § se 1954: 205; av 35 §

1 mom.

se 1950: 313; av 35 § 4 mom., 36 § 4 mom., 39 § 1 mom., 40 § 1 mom. och 54 §

se 1935: 255; av 40

a § 1 mom. och

142 § se 1954: 53; av 59 § 1 mom., 60 § 2 mom.,

62 § 2 mom. och 65 § so 1951:439; samt av 116 § se 1951:441.

4

förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret. Om utgången av

valet skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta ej mindre de

valda än även ordföranden i beredningsnämnden och länsstyrelsen.

⁶ §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt å landet

sex och i stad fyra eller, i vissa fall, sex ledamöter.

Ordföranden förordnas — — — i fastighetstaxeringsnämnden.

Av ledamöterna förordnas en av länsstyrelsen och i övrigt inträda i

nämnden:

å landet:

a) två av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöter;

b) vederbörande beredningsnämndsordförande; ävensom

c) två kommunvis av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige

finnas, av dessa valda ledamöter, av vilka minst en skall vara vald till leda­

mot i beredningsnämnd inom vederbörande kommun;

och skola dessa ledamöter tjänstgöra, de av landstingskommunens för­

valtningsutskott valda i hela taxeringsdistriktet, beredningsnämndsord-

föranden, då fråga är om taxering av fastighet inom ordförandens bered-

ningsdistrikt, samt de av kommun valda, då fråga är om taxering av fastig­

het inom kommun, för vilken de valts; samt

i stad:

tre eller, därest länsstyrelsen med hänsyn till fastighetstaxeringsdistrikts

utsträckning eller andra förhållanden så förordnat, fem av stadsfullmäktige

eller, där stadsfullmäktige icke finnas, av allmän rådstuga valda ledamöter.

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för

varje ledamot, förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret.

Om utgången av här omförmälda val har den som därvid fört ordet att

underrätta länsstyrelsen, ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden och

de valda.

7

§•

1 mom. Fastighetsprövningsnämnd i län skall utgöras av medlemmarna

av den i 9 § omförmälda länsprövningsnämnden samt ytterligare nio leda­

möter, vilka utses av länsstyrelsen senast den 15 augusti året näst före

taxeringsåret. Av sistnämnda ledamöter skola tre utses bland dem, som

efter förordnande av länsstyrelsen eller val av landstingskommuns förvalt­

ningsutskott äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, tre bland dem, som

efter val av kommun äro ledamöter i sådan nämnd, samt tre bland personer

inom länet, som icke äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd men genom

sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i fråga om fastighets­

värdering.

Enligt samma-------------för dem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt formulär,

som fastställes av riksskattenämnden, och innehålla upplysning om det för­

hållande, som skall föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde, ävensom i

erforderliga delar sådana uppgifter beträffande fastigheter, som omförmä-

las i 17 § 1 inom.

26 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgan­

det i 3 inom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering för

inkomst eller förmögenhet avlämna deklaration (självdeklaration), näm­

ligen:

1) aktiebolag och ekonomisk förening ävensom sådan stiftelse, fond eller

inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,

vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen;

2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera för­

värvskällor under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100

kronor;

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor

under beskattningsåret uppgått, om han varit bosatt här i riket under hela

beskattningsåret, till sammanlagt minst 1 200 kronor och eljest till sam­

manlagt minst 100 kronor;

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som angives

i 3 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vid beskattnings­

årets utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår

sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000

kronor; samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall

upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet--------— statlig förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och

levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller

förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med

hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Skall skattskyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt taxe­

ras för förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas

vid deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning av vad i första stycket under 3) är stadgat, skall svensk

medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos

utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller kon­

sulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands,

anses hava varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons

hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och

bott hos honom. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1955

ensstäinmelse med de för den skattemässiga inkomstberäkningen stadgade

grunderna;

4) uppgifter rörande i räkenskaperna gjorda avdrag för värdeminskning;

5) uppgifter rörande gjorda avdrag för avsättningar till pensions- eller

andra personalstiftelser eller till fonder eller stiftelser av annat slag;

6) uppgift om vad den skattskyldige i varor, penningar eller annat ut­

tagit ur näringsverksamheten eller annorledes använt för bestridande av

levnadskostnader eller eljest för utgifter, som icke äro hänförliga till om­

kostnader i verksamheten, så ock om andra förmåner som den skattskyl­

dige åtnjutit av rörelsen eller jordbruksfastigheten;

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen avdragits såsom rese-

och representationskostnader, i den mån sådant belopp icke utgivits till

anställda och upptagits å kontrolluppgifter rörande dessas förmåner, dock

att, därest lämnandet är förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften

skall lämnas först efter anmaning; samt

8) uppgift om verkställda nedskrivningar av värdet å rättigheter till

leverans av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst av rörelse enligt bokföringsmässiga grunder men utan

räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto, skall beträffande

innehållet i självdeklaration i tillämpliga delar gälla vad ovan sägs.

31 §.

Vid självdeklaration för deklarationsskyldig, som under beskattnings­

året varit skyldig föra räkenskaper eller som, utan att sådan skyldighet

förelegat, under beskattningsåret fört räkenskaper i av honom bedriven

rörelse, skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för beskattnings­

året och balansräkning för det närmast föregående räkenskapsåret samt

av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning ingått

i bokföringen. Har den deklarationsskyldige upprättat särskilt balanskonto,

som avviker från balansräkningen, skall han vid deklarationen foga be­

styrkt avskrift av sådant konto.

Vid självdeklaration, som ovan sägs, skola vidare fogas uppställningar

enligt formulär, som fastställas av riksskattenämnden, med uppgifter er­

forderliga för tillämpning av gällande bestämmelser rörande avdrag för

värdeminskning så ock utdrag av räkenskaperna till styrkande av dessa

uppgifter.

För aktiebolag, ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringsbolag

skall avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av förvaltnings- och

revisionsberättelser, som avgivits för beskattningsåret.

För inländsk försäkringsanstalt skall avlämnas bestyrkt avskrift av

protokoll eller annan handling, som utvisar, huru vinst- och förlusträk­

ningen samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt fastställts

samt huru vinsten för samma år disponerats. Vad sålunda stadgats skall

10

taxeringsintendenten på därom gjord framställning medgivit befrielse tills

vidare från nämnda skyldighet.

Det åligger stiftelse eller förening, som i denna paragraf avses, att efter

anmaning meddela de ytterligare upplysningar, som kunna erfordras för

bedömandet av stiftelsens eller föreningens skattskyldighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

33 §.

1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering skola varje år utan anmaning

uppgifter (kontrolluppgifter) för nästföregående kalenderår avlämnas på

sätt framgår av följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kom­

munal myndighet,

b) aktiebolag, ekono­

misk förening, fond,

stiftelse och annan ju­

ridisk person än döds­

bo,

c) fysisk person och

dödsbo, som bedrivit

rörelse, jordbruk eller

skogsbruk, samt

d) fysisk person och

dödsbo, som innehaft

annan fastighet.

Vem uppgiften skall

avse

Den som hos den

uppgiftsskyldige inne­

haft anställning eller

uppdrag eller utfört

tillfälligt arbete eller

som av den uppgifts­

skyldige åtnjutit pen­

sion, livränta eller pe­

riodiskt utgående er­

sättning, ävensom den

som åtnjutit förmån

från personalstiftelse

eller annan stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode eller an­

nan ersättning, oavsett huru­

vida denna utgått kontant el­

ler såsom naturaförmån samt

oavsett om densamma utgör

ersättning för kostnader, som

mottagaren haft att bestrida.

Har mottagaren haft att er­

lägga vederlag för åtnjuten

naturaförmån, skall uppgift

om förmånen och vederlaget

lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och förmån

för tillfälligt arbete, om det

som mottagaren sammanlagt

åtnjutit haft ett lägre värde

än 100 kronor för hela året,

c) ersättning och förmån

till någon för tillfälligt arbe­

te å annan fastighet än jord­

bruksfastighet, om vad som

utgivits har lägre värde än

500 kronor och det icke ut­

gör avdragsgill omkostnad i

förvärvskällan rörelse,

d) utbetalning till rörelse-

idkare, som enligt lag varit

bokföringsskyldig, av ersätt­

ning för tillfälligt arbete,

samt

e) av statlig myndighet ut­

given förmån, som icke utgör

skattepliktig intäkt för mot­

tagaren.

12

2 mom. Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 mom., skall

iakttagas följande.

Avser sådan förmån, varom under 1 mom. första och andra punkterna

förmäles, endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd.

för vilken förmånen utgått.

Har från annan arbetsgivare än statlig myndighet utgått särskild rese­

kostnads- och traktamentsersättning, skall i kontrolluppgiften angivas be

loppet av dels resekostnadsersättning och dels traktamentsersättning jämte

antalet dagar för vilka traktamentsersättning utgått.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans

efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön,

vad som avdragits och efter avdraget återstående belopp.

Har arbetsgivare uppburit den anställde tillkommande ersättning på

grund av försäkring i allmän sjukkassa, skall angivas jämväl beloppet av

vad sålunda uppburits.

I kontrolluppgift skall särskilt för sig upptagas sådant skatteavdrag, som

skett för uttagande av preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling skall avlämnas för varje person, varom fråga

är. Därvid skall fullständigt angivas personens namn, hemvist och bostads­

adress. Där så kan ske, bör uppgift lämnas jämväl om hans födelseår även­

som om numret å utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före

taxeringsåret.

Uppgift skall avfattas å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt

formulär eller å annan för ändamålet lämpad blankett.

3 mom. Skall annan än statlig eller kommunal myndighet jämlikt 1

mom. första punkten avlämna uppgifter till ett antal understigande

tjugufem, skall samtidigt avlämnas ett särskilt sammandrag över uppgif­

terna, upptagande namn å den eller de personer, varom fråga är, ävensom

beträffande envar av dem uppgift angående belopp, som utbetalts, och för­

mån, som i övrigt åtnjutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

35 §.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för näst­

föregående kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställning:

Uppgif Isskyldig

Vem uppgiften skall

Vad uppgiften skall avse

avse

1. Den som är skyl­

dig att utan anmaning

avlämna kontrollupp­

gift.

Den som hos den

uppgiftsskyldige inne­

haft anställning eller

uppdrag eller utfört

tillfälligt arbete.

Åtnjutna förmåner, därest

icke uppgiftsskyldighet utan

anmaning föreligger, med

upplysning, då förmånerna

avse kortare tid än helt år,

om den tidrymd, för vilken

de åtnjutits.

14

Uppgiftsskyldig

Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall avse

avse

nät, som utgjort sådan intäkt

eller utgift.

Undantag: belopp avseende

köp eller försäljning av va­

ror över disk och liknande

fall, där uppgiftsskyldigheten

uppenbarligen icke kan full­

göras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

8. Den som bedrivit

förmedlingsverksamhet

eller därmed jämförlig

verksamhet, om uppgift

icke skolat lämnas utan

anmaning.

Namngiven skattskyl

dig.

Ersättning eller vederlag

som förmedlats eller varom

uppgift eljest finnes tillgäng­

lig-

2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse är skyldig

att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna följande

uppgifter

a) uppgitt om belopp, som han utbetalt till andra näringsidkare, i den

mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av

jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke skolat lämnas

på grund av annan föreskrift i denna förordning, med upplysning tillika om

mottagarens namn och adress; samt

b) uppgift om belopp, för vilka han under viss angiven tid sålt varor till

andra näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i kö­

parens hand utgöra avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens

namn och adress.

Vad i detta mom. stadgas om näringsidkares uppgiftsskyldighet skall ej

avse köp eller försäljning av varor över disk och liknande fall, där upp­

giftsskyldigheten uppenbarligen icke kan fullgöras.

3 mom. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning är

skyldig att efter anmaning lämna uppgift om namngiven persons insätt­

ningar och uttag under viss tid.

4 mom. Anmaning som avses i 2 och 3 mom. må endast utfärdas av

taxeringsintendent.

5 mom. Har någon enligt denna paragraf anmanats avlämna uppgift och

avser uppgiften förhållande, varom han har att iakttaga tystnad, eller anser

han att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att uppgiften

ej kommer till annans kännedom, må länsstyrelsen, på framställning av

den som anmanats, när synnerliga skäl föranleda därtill, befria honom

från skyldighet att lämna uppgiften.

6 mom. Angående skyldighet att underkasta sig taxeringsrevision, därom

stadgas i 57 c §.

16

erhållit anmaning att fullständiga självdeklaration, som varit ofullstän­

dig, att efterkomma sådan anmaning, skall den skattskyldige, där ej nedan

annorlunda stadgas, likaledes vara förlustig rätten att hos kammarrätten

och Kungl. Maj :t överklaga taxering, för vilken handlingen eller deklara­

tionen skolat ligga till grund.

I de------------- lämpligt vite.

6 mom. Angående föreläggande av vite vid underlåtenhet att underkasta

sig taxeringsrevision, därom stadgas i 57 c §.

40 §.

1 mom. Om ansvar för försummelse att behörigen fullgöra föreskrifterna

i 33 §, 34 §, 35 § 1, 2 eller 3 mom. eller 35 b § eller efterkomma förordnande,

som meddelats jämlikt 35 a §, stadgas i 142 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33 §, 34 §,

35 § 1, 2 eller 3 mom. eller 35 b §, må för uppgiftens införskaffande anlitas

biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han

icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

40 a §.

1 mom. Har medlem------------ 37 § 1 inom. sägs.

Uppgiften skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av

riksskattenämnden.

41 §.

Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 26 § 3 inom., skall

avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av riksskattenämnden

i anslutning till de i 29 § 1 mom. meddelade föreskrifter. Sådan uppgift

bör senast den 31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 37 § 1

mom. sägs, eller ock till ordningsmannen i den lappby, uppgiftslämnaren

tillhör.

Det åligger------------- vederbörande taxeringsnämnd.

42 §.

3 mom. Envar, som —--------kupongen förvärvats.

Uppgift avfattas enligt formulär, som fastställes av riksskattenämnden,

och avlämnas till den, som utbetalar utdelning eller ränta. Denne bör tillse

att uppgift avlämnas, innan utbetalning sker.

Om ansvar------------ i 141 § 4 mom.

52 §.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld

handling eller uppgift skall, då ordförande i beskattningsnämnd i första

instans, taxeringskonsulent eller taxeringsintendent framställer begäran

därom, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning

eller överförmyndare.

Vad nu sagts gäller ej handling, som avses i 1—5 §§ samt 31 och 33 §§

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1955

17

lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma all­

männa handlingar och som ej må utlämnas till envar.

Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad

därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs,

av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, må uppgiften tillhandahållas

allenast efter framställning av taxeringsintendent. Finnes vid prövning av

sådan framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande

skulle, för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen,

lända till synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall.

Efter ansökan av taxeringsintendent må Kungl. Maj :t förordna, att hand­

ling eller uppgift skall tillhandahållas honom utan hinder av vad som

stadgas i andra och tredje styckena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

54 §.

För de------- - — eller eftertaxering.

Angående skyldighet att underkasta sig taxeringsrevision, därom stadgas

i 57 c §.

55 §.

1 mom. Rätt att utfärda anmaning, som i 35 § 2 och 3 mom. samt 35 b §

sägs, tillkommer taxeringsintendenten i det län, där den uppgiftsskyldiges

hemortskommun är belägen, eller, om han saknar hemortskommun, taxe­

ringsintendenten hos överståthållarämbetet.

Rätt att------------- avlämna deklaration.

56 §.

1 mom. Granskning av------------ befintliga självdeklarationer.

För innehållet —--------och 115 §§.

Självdeklaration skall-------------den skattskyldige.

Då besvär -— — — annan vederbörande.

Självdeklaration, som —--------oundgängligen erfordras.

I övrigt-------------sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets — — — annorlunda föreskriver.

Vad ovan är sagt om självdeklaration gäller i tillämpliga delar även

beträffande andra uppgifter, vilka avlämnats till ledning vid taxering för

inkomst eller förmögenhet, ävensom av myndighet vid taxeringskontroll

upprättade handlingar; dock må uppgifter enligt 42 § 3 mom. vara till­

gängliga även för dem, från vilka utdelning eller ränta erhållits, samt av

dem anlitade medhjälpare.

57 a §.

Den som enligt denna förordning är skyldig att avgiva deklaration eller

annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för

annans taxering är jämväl skyldig att i skälig omfattning genom räken-

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

18

Kungl. Majsts proposition nr 160 år 1955

skaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag

finnes för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för

kontroll därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är stadgat i bokförings­

lagen och förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller

skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

57 b §.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration

eller bristfälligt underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss för­

värvskälla icke tillförlitligen beräknas, skall inkomsten uppskattas efter vad

med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och

omfattning finnes skäligt.

57 c §.

1 mom. För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt

denna förordning riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda

beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering eller

eftertaxering må taxeringsrevision äga rum hos envar deklarations- eller

uppgiftsslcyldig, dock att sådan revision ej må äga rum hos myndighet eller

annat organ, som avses i 52 § första stycket.

Taxeringsrevision må jämväl verkställas hos den som bedriver förmed­

lingsverksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet, att upp­

gifter av betydelse för taxeringskontrollen kunna hämtas ur anteckningar

eller andra handlingar, som föras vid verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision må granskning i den omfattning, som finnes erfor­

derlig, ske av räkenskaper och anteckningar med därtill hörande verifika­

tioner ävensom av korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande

verksamheten.

Då taxeringsrevision för visst eller vissa beskattningsår verkställes, må

jämväl det löpande årets räkenskaper och handlingar granskas.

2 mom. Den som har att verkställa taxeringsrevision må påfordra att i

den utsträckning, som är erforderlig för det med granskningen avsedda

syftet, genast få taga del av handlingar som skola granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att lämna

de upplysningar, som erfordras för revisionens verkställande.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och

på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den, hos

vilken revisionen sker. Revisionen må med hans medgivande verkställas

hos honom. Hava böcker eller handlingar överlämnats för revision, skola

de så fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av revisionen skall

snarast lämnas den, hos vilken revisionen skett, i vad angår hans taxering.

■'< mom. Den som verkställer taxeringsrevision må taga del av hand­

lingar av betydelse för revisionen utan hinder av att den, hos vilken revi­

19

sionen sker, har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings inne­

håll av beskaffenhet som nu sagts eller anser den, hos vilken revisionen

sker, att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att handlingens

innehåll ej kommer till annans kännedom, må dock länsstyrelsen, på fram­

ställning av den hos vilken revisionen sker, när synnerliga skäl föranleda

därtill, besluta att handlingen skall undantagas från revisionen.

5 mom. Beslut om taxeringsrevision meddelas av taxeringsintendenten

i det län, där revisionen skall äga rum. I fråga om skattskyldig, vilkens

taxering prövas av mellankommunala prövningsnämnden, må beslut om

taxeringsrevision jämväl meddelas av allmänna ombudet hos denna nämnd.

Taxeringsrevision skall verkställas av taxeringsintendenten eller av

tjänsteman, åt vilken taxeringsintendenten uppdrager revisionens verk­

ställande. Taxeringsrevision må jämväl uppdragas åt taxeringsnämndens

ordförande eller åt någon i bokföring och taxering sakkunnig person, som

därtill godkänts av länsstyrelsen.

6 mom. Underlåter någon, hos vilken taxeringsrevision enligt meddelat

beslut skall äga rum, att tillhandahålla räkenskaper eller andra handlingar,

må anmälan göras hos länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige

lämpligt vite.

58 §.

2 mom. I god tid före sammanträde enligt 59 § 1 mom. har landskam-

reraren att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 18 § avlämnats, och de

upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande

fastigheternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrelsen äger

kalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighetsvär­

dena att därvid tillhandagå landskamreraren med upplysningar.

59 §.

1 mom. Senast den 20 augusti året näst före det, då allmän fastighets­

taxering skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen ordförandena

i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna å länets lands­

bygd ävensom de beredningsnämndsledamöter, som därtill utsetts enligt

5 § 3 mom., samt de fastighetstaxeringsnämndsledamöter, vilka enligt 6 §

1 mom. utsetts av landstingskommunens förvaltningsutskott, sammanträda

inför landskamreraren å en eller flera lämpliga orter för förberedande över­

läggningar rörande tillämpningen av de allmänna grunderna vid den före­

stående allmänna fastighetstaxeringen; och äger länsstyrelsen till dessa

sammanträden kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verk­

samhet eller eljest kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvär­

dena inom länet eller delar därav eller ock särskilt rörande värdering av

skogsmark och skog.

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid för­

säljning av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fas-

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

tighetstaxering och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna

saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock för

övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda

värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 58 § 1 mom.

andra stycket upprättat förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar även­

som, i den mån så finnes erforderligt, förslag till särskilda anvisningar

jämväl i andra hänseenden, såsom angående redovisningen av olika ägo­

slag, värdesättning av övrig mark och bete å skogsmark samt enhetliga

grunder för taxeringen av annan fastighet med mera. Avser samman­

trädet överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av länet,

skola redogörelserna och förslagen därefter lämpas.

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med

avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen lik­

artade, böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den

redogörelse, landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, be­

träffande fastigheter i skilda storleksgrupper föreslå vissa värden för yt­

enhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden

under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må

tjäna till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga

om annan fastighet samt beträffande värdesättning av skogsmark och

växande skog skola övervägas enhetliga grunder för taxeringen.

3 mom. Landskamreraren har att, sedan sammanträden enligt första och

andra momenten hållits, upprätta och senast den 25 augusti året näst före

taxeringsåret till riksskattenämnden insända förslag till anvisningar för

fastighetstaxeringen inom länet, däri inbegripet lokala skogstaxeringsanvis­

ningar. Riksskattenämnden skall senast den 15 september året näst före

taxeringsåret till landskamreraren återställa förslaget jämte de erinringar

mot detsamma, som nämnden funnit anledning framställa. Landskamrera­

ren har att förelägga fastighetsprövningsnämnden omförmälda förslag och

erinringar. Fastighetsprövningsnämnden skall på grundval av nämnda

handlingar fastställa lokala skogstaxeringsanvisningar och övriga anvis­

ningar till ledning för fastighetstaxeringen, vilka senast den 30 september

året näst före taxeringsåret skola tillställas ordförandena i berednings-

nämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna samt samtidigt översändas

till riksskattenämnden.

59 a §.

Sedan de av fastighetsprövningsnämnden fastställda lokala skogstaxe-

ringsanvisningarna och övriga anvisningar för fastighetstaxeringen kom­

mit ordförandena i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämn­

derna tillhanda och innan beredningsnämnderna börja det egentliga arbe­

tet, skall å landet ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden, efter samråd

med taxeringsintendenten angående tid och plats, sammankalla de av läns­

styrelsen och landstingskommunens förvaltningsutskott utsedda ledamö­

21

terna i fastighetstaxeringsnämnden ävensom samtliga ordförande i de till

fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsnämnderna till överlägg­

ningar rörande det förestående taxeringsarbetet. Vid överläggningarna bör

uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av likformig taxering

inom fastighetstaxeringsdistriktets olika delar samt åt spörsmål, som kun­

na förväntas vålla beredningsnämnderna svårigheter.

Vid sammanträdet föres protokoll av fastighetstaxeringsnämndens oid-

förande; och skall ordföranden skyndsamt tillställa beredningsnämndernas

ordförande bestyrkta avskrifter av protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

60 §.

2 mom. Samtidigt med översändande av de av fastighetsprövningsnämn-

den fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna och övriga anvisningar

för taxeringen på sätt i 59 § 3 mom. sägs har länsstyrelsen att till ordfö­

randen i den beredningsnämnd a landet eller fastighetstaxeiingsnämnd i

stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända de i 18 § omförmälda

uppgifterna.

62 g.

2 mom. Vid beredningsnämndens första sammanträde skall ordföranden,

innan taxeringsarbetet tager sin början, avgiva noggrann redogörelse ej

mindre rörande av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden

och övriga värderingsgrunder, såvitt distriktet berör, än även rörande samt­

liga de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som förekommit under

tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering, samt de slutsatser beträf­

fande fastigheternas allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens

mening kunna dragas av de vid dessa köp tillämpade priser. Finnas inom

distriktet fastigheter med skog, bör i redogörelsen tillika lämnas upplys­

ning rörande det virkesförråd, som i medeltal per hektar finnes inom länet

eller vederbörlig del därav, och dess fördelning på trädslagsklasser och för-

rådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag ävensom rörande inne­

hållet i övrigt av de lokala skogstaxeringsanvisningarna. Redogörelsen även­

som beredningsnämndens mening härom böra protokollföras.

Härefter åligger-------------i distriktet.

3 mom. Beredningsnämndens förslag till taxering skola upptagas i taxe-

ringslängd (fastighetslängd). Närmare föreskrifter angående längdens fö­

rande meddelas av Kungl. Maj:t. Fastighetslängden underskrives av bered­

ningsnämndens ordförande och ledamöter.

64 §.

Beredningsnämndens förslag skall föreligga färdigt senast den 10 decem­

ber året näst före taxeringsåret.

Beredningsnämndens ordförande skall senast den 15 i nämnda månad

med allmänna posten tillsända sådan ägare eller därmed likställd inneha­

22

vare av skattepliktig fastighet, vilkens namn och postadress äro för ord­

föranden kända, underrättelse om det för fastigheten föreslagna taxerings­

värdet. Underrättelse som nu sagts skall även innehålla upplysning, att äga­

ren eller innehavaren av fastigheten äger senast den 5 påföljande januari

till beredningsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot för­

slaget.

Beredningsnämndens förslag skall under tio dagar viss angiven tid på

dagen hållas tillgängligt inom kommunen hos beredningsnämndens ord­

förande eller någon dess ledamot, med rätt för ägare eller därmed likställd

innehavare av fastighet inom distriktet att på sätt och inom tid, som i näst­

föregående stycke stadgas, avgiva erinringar mot förslaget, åliggande det

ordföranden att sådant i vederbörlig ordning kungöra.

Därest erinran mot förslaget avgivits eller känt blivit, att beträffande i

fastighetslängden uppförd fastighet före årsskiftet inträffat sådan omstän­

dighet, som föranleder, att fastigheten skall uppdelas i flera taxeringsen­

heter, skall ordföranden senast den 20 januari hålla sammanträde med be-

redningsnämnden, som har att yttra sig över inkommen erinran samt i före­

kommande fall avgiva nytt förslag till taxering. Dylika yttranden och för­

slag upptagas i protokollet.

Senast den 25 januari skall beredningsnämndens ordförande till ordföran­

den i fastighetstaxeringsnämnden överlämna de upprättade fastighetsläng-

derna, behörigen summerade, ävensom nämndens protokoll, de deklaratio­

ner och andra skriftliga uppgifter och upplysningar, som avlämnats till led­

ning vid taxeringen, samt de enligt 60 § beredningsnämndens ordförande

tillhandakomna handlingarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

65 §.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd å landet åligger huvudsakligen:

a) att följa — — -— i 64 a §;

b) att före fastighetstaxeringsnämndens sammanträde granska de från

beredningsnämndernas ordförande enligt 64 § inkomna längderna och öv­

riga handlingar och därvid särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna

tillämpat de enhetsvärden och de värderingsgrunder i övrigt, som av fastig-

hetsprövningsnämnden fastställts, ävensom huru beredningsnämndernas

uppskattning av virkesförrådet och dess fördelning på trädslagsklasser

och förrådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag överensstämmer

med uppgifterna härom i de för taxeringen fastställda lokala skogstaxe-

ringsanvisningarna;

c) att vidtaga------------ för taxeringen;

d) att kalla —--------underrätta länsstyrelsen;

e) att leda-------------ordet; samt

f) att ombesörja------------ och längder.

Ordförande i —----------under d) sägs.

23

2 mom. Innan fastighetstaxeringsnämnd å landet börjar det egentliga

arbetet, skall ordföranden, efter samråd med taxeringsintendenten angå­

ende tid och plats, kalla de av länsstyrelsen och landstingskommunens för­

valtningsutskott utsedda ledamöterna ävensom samtliga ordförande i be-

redningsnämnderna i de till fastighetstaxeringsdistriktet hörande bered-

ningsdistrikten till ett förberedande sammanträde. Vid detta har ordföran­

den, med erforderligt biträde av beredningsnämndernas ordförande, att av­

giva noggrann redogörelse för de värderingsgrunder, efter vilka varje be-

redningsnämnd upprättat sitt förslag, ävensom för sin egen mening, huiu-

vida och i vad mån dessa värderingsgrunder kunna anses överensstämma

med av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden och anvis­

ningar i övrigt eller eljest med de priser, som erhållits vid fastighetsförsälj-

ningar i orten. På grundval av dessa redogörelser skola de vid samman­

trädet närvarande taga under övervägande och för anteckning till protokollet

uttala sin mening, vilka allmänna jämkningar av beredningsnämndernas

förslag finnas erforderliga för en jämn och likformig taxering i hela fastig­

hetstaxeringsdistriktet.

Avskrift av------------ avgivna sammandragen.

67 §.

3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen

i den ordning, som finnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och lik­

formighet mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar,

med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet. Nämnden

bör i den omfattning, som befinnes lämplig, dessförinnan bereda ägare eller

därmed likställd innehavare av fastighet tillfälle att inom viss angiven tid

yttra sig över av nämnden ifrågasatt värde å fastigheten.

Då ägare eller därmed jämställd innehavare av fastighet beredes tillfälle

att yttra sig över det av nämnden ifrågasatta värdet å fastigheten, skall han

samtidigt underrättas därom att särskild underrättelse om fastighetstaxe-

ringsnämndens beslut icke kommer att tillsändas honom, därest erinringar

icke riktats mot det ifrågasatta värdet och detta av nämnden fastställes

såsom taxeringsvärde. Därjämte skall meddelandet innehålla upplysning

om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxe-

ringsnämndens beslut rörande taxeringen.

Fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering skola antecknas i fas-

tighetslängd, och skola i fråga om denna längd stadgandena i 62 § 3 mom.

hava motsvarande tillämpning. De av nämnden följda grunderna för taxe­

ringen, såvitt angår jordbruksfastighet, skola upptagas i en särskild längd.

I fråga om denna längd skall i tillämpliga delar gälla vad i 62 § 4 mom.

sägs, dock att sammandrag av längden icke skall översändas till lands-

kamreraren i länet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

66 §.

24

1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början å landet

senast den 5 februari under taxeringsåret och i stad senast den 1 oktober

året dessförinnan, dock att vad nu sagts icke har avseende å Stockholm.

Arbetet skall vara avslutat i länen senast den 25 mars och i Stockholm

senast den 15 juni under taxeringsåret.

2 mom. Har ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet å landet

avgivit erinringar mot beredningsnämndens förslag eller har fastighetstaxe-

ringsnämnden, utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat

taxeringsvärde än det av beredningsnämnden föreslagna eller eljest be­

slutat frångå beredningsnämndens förslag, åligger det fastighetstaxerings­

nämndens ordförande att tillsända ägaren eller innehavaren, därest dennes

namn och postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det

taxeringsvärde, som av fastighetstaxeringsnämnden beslutats.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad åligger att tillsända sådan

ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, vilkens namn och

postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det taxeringsvärde,

som av nämnden beslutats. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om med­

delande rörande ifrågasatt taxeringsvärde tillsänts ägaren eller innehavaren

och taxeringsvärde åsatts fastigheten på sätt i meddelandet angivits.

Underrättelse, som i detta moment avses, skall innehålla upplysning om

vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxerings­

nämndens beslut.

3 mom. Senast den 31 mars eller vad angår Stockholm den 21 juni skall

fastighetstaxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen insända fastig-

hetsdeklarationerna och övriga handlingar ävensom berednings- och fastig-

hetstaxeringsnämndernas protokoll. Fastighetslängderna skola avlämnas å

den tid och i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver.

4 mom. Fastighetslängderna, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola

vara att tillgå för landskamreraren, taxeringsintendenten och fastighets-

prövningsnämnden samt i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver, utom vad

angår Stockholm, offentligen framläggas inom vederbörande kommun under

minst fjorton dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

71 §.

Kungl. Maj :t äger förordna, att med ledning av de i 66 § 2 mom. andra

stycket omförmälda handlingarna undersökning skall verkställas till ut­

rönande, huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter å landsbygden

jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Verkstäl­

les sådan undersökning, skall resultatet därav meddelas landskamrerarna

och taxeringsintendenterna senast den 30 april under taxeringsåret.

Ovannämnda handlingar skola tillhandahållas kammarrätten senast den

1 oktober under taxeringsåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

69 §.

25

2 mom. I län sammanträder fastighetsprövningsnämnd på ordförandens

kallelse i residensstaden eller, i anseende till inträffade utomordentliga hän­

delser, å annan samlingsort å sådan tid att nämndens arbeten må vara av­

slutade senast den 30 september under taxeringsåret. Möter för ledamot

hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröj ligen göras hos

ordföranden, som inkallar suppleant i hans ställe.

Ordföranden är------------- länsstyrelsen utsetts.

Taxeringsintendenten har------------ finna anledning.

Landshövdingen äger-------------i besluten.

Efter framställning-------- — dess helhet.

79 §.

Finner taxeringsnämndens ordförande taxeringsrevision som i 57 c §

sägs erforderlig, har han att till taxeringsintendenten göra framställning

därom. Därvid skall i förekommande fall skattskyldigs deklaration med

tillhörande handlingar överlämnas.

Så snart handläggningen av ärendet slutförts, skall, där så erfordras,

underrättelse om utgången meddelas taxeringsnämndens ordförande, där­

vid översänd deklaration skall återställas.

Framkomma vid taxeringsrevision omständigheter av beskaffenhet att

kunna antagas inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall

taxeringsintendenten föranstalta om underrättelse härom till ordföranden

i denna nämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

72 §.

93 §.

Taxeringsintendenten har-------- — 57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Angående taxeringsrevision stadgas i 57 c §. Finner taxeringsintenden­

ten taxeringsrevision böra verkställas i annat län, skall han framställa

begäran därom hos taxeringsintendenten i det länet.

Jämväl i —----------- föranstalta därom.

Finner taxeringsintendenten — — — taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har — —- -— erforderlig utredning.

I fråga-------------likformig taxering.

116 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter angående ordnan­

det av beskattningsnämndernas arbete, som må erfordras utöver vad

denna förordning innehåller. På riksskattenämnden ankommer att fast­

ställa formulär till anmaningar, underrättelse om avvikelse från deklara­

tion eller annan till ledning för egen taxering lämnad uppgift, andra före­

skrivna underrättelser med mera dylikt ävensom formulär till i denna

förordning föreskrivna längder.

26

1 mom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till

länsstyrelsen i det län, där den överklagade taxeringsåtgärden företagits,

eller, i motsvarande fall som i 119 § andra stycket avses, till den mellan-

kommunala prövningsnämnden. Besvären skola ingivas, av skattskyldig

inom ett år eller, i fall som i 123 § 3 mom. sägs, inom två år efter det

han erhållit debetsedel å slutlig eller tillkommande skatt i anledning av

den taxering, varom fråga är, och av annan klagande före utgången av

kalenderåret näst efter taxeringsåret.

Försummas något------------- motsvarande tillämpning.

Avse besvären — -— — senaste tidpunkten.

140 §.

Den som bryter mot vad i 57 § är stadgat, straffes med dagsböter, där

ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats

vid taxeringsrevision, som avses i 57 c §, eller vid granskning av hand­

lingar, varom i 52 § förmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras

för vinnande av det med revisionen eller granskningen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex

månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 32 a, 33 eller

34 §, 35 § 1, 2 eller 3 mom., 35 b §, 40 a § 1, 2 eller 3 mom. eller 42 § 4 mom.

andra stycket åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff belagd,

böta högst trehundra kronor. Vad nu sagts gälle ock om den, som ej

behörigen fullgör vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats

enligt 35 a § eller 42 § 4 mom. tredje stycket eller 42 § 5 mom.

144 §.

3 mom. Den som--------- till länsstyrelsen.

Sedan besvären------------- giva anledning.

Om klagan------------ är sagt.

över länsstyrelses beslut, varigenom vite förelagts, eller beslut enligt

35 § 5 mom. eller 57 c § 4 mom. må klagan ej föras.

Vid prövning-------------- under bedömande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

124 §.

Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 56 § 1 mom., den 1 juli 1955

samt i övrigt den 1 januari 1956; dock att förordningens bestämmelser skola

gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordras för förord­

ningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

27

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 62 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 62 § kommunalskattelagen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid

taxering, lämnat oriktigt meddelande i avseende å förhållande, som icke

varit av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelan­

det följts och har därigenom föranletts att den skattskyldige icke blivit

inom vederbörande kommun taxerad till kommunal inkomstskatt eller

därstädes blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han där eftertaxeras

till kommunal inkomstskatt för vad som genom berörda förfarande förut

undgått taxering.

Föreligga sådana omständigheter, som i föregående stycke sägs, och

kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den

skattskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läg­

gas till grund för en riktig taxering, skall genom eftertaxering sådan

taxering åvägabringas.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig,

ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upp­

lysning.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats av beskatt-

ningsnämnd inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av

beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skattskyldige

avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må

ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom två

år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter

honom blivit ingiven för registrering.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse se 1943: 856.

28

Kungl. Maj.is proposition nr 160 år 1955

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli 1947

(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxe­

ring, lämnat oriktigt meddelande i avseende å förhållande, som icke varit

av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelandet följts

och har därigenom föranletts att den skattskyldige icke blivit taxerad till

statlig inkomstskatt eller blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han

eftertaxeras till inkomstskatt att utgå med det belopp, som genom berörda

förfarande undandragits statsverket.

Föreligga sådana omständigheter, som i föregående stycke sägs, och kan

på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skatt­

skyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas

till grund för en riktig taxering, skall han eftertaxeras till inkomstskatt

att utgå med det belopp, som undandragits statsverket genom att en riktig

taxering tidigare icke åsatts.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru

uPPgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats av beskatt-

ningsnämnd inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av

beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skattskyldige av­

lidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må ske

med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom två år efter

utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit

ingiven för registrering.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

29

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli 1947

(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxe­

ring, lämnat oriktigt meddelande i avseende a förhållande, som icke varit

av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelandet följts

och har därigenom föranletts att den skattskyldige icke blivit taxerad till

statlig förmögenhetsskatt eller blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall

han eftertaxeras till statlig förmögenhetsskatt att utgå med det belopp,

som genom berörda förfarande undandragits statsverket.

Föreligga sådana omständigheter, som i föregående stycke sägs, och kan

på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skatt­

skyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till

grund för en riktig taxering, skall han eftertaxeras till förmögenhetsskatt

att utgå med det belopp, som undandragits statsverket genom att en riktig

taxering tidigare icke åsatts.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru

uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats av beskatt-

ningsnämnd inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av be-

skattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skattskyldige av­

lidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må

ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom två år

efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom

blivit ingiven för registrering.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 27 juni 1927

(nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 27 juni 1927 om skatt

vid utskiftning av aktiebolags tillgångar skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

7 §•

Har någon i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxering till

utskiftningsskatt, lämnat oriktigt meddelande i avseende å förhållande,

som icke varit av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har med­

delandet följts och därigenom föranletts att taxering ej skett eller skett

till för lågt belopp, skall eftertaxering i erforderlig mån äga rum. Vad nu

sagts skall äga motsvarande tillämpning, om uppgiftspliktig underlåtit

avlämna uppgift eller infordrad upplysning. Eftertaxering må ej ske med

mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom fem år efter det

år, bolagets upplösning ägt rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

31

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

17 §.

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses

i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt må ej i andra

fall än i vederbörande skatteförfattning stadgas utan den skattskyldiges

samtycke utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens datum.

Vad nu sagts skall ock gälla beträffande handling, som upprättats av myn­

dighet vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen. Uppgift, som

av aktiebolag eller ekonomisk förening lämnats taxeringsmyndighet till

ledning vid värdesättning av aktier i bolaget eller andelar i föreningen, må

ej utan samtycke av den som lämnat uppgiften utlämnas till annan tidigare

än tjugu år efter uppgiftens datum. Är det med hänsyn till pågående utred­

ning rörande någons taxering av betydelse att innehållet i kontrolluppgift

eller annan för taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen avsedd hand­

ling icke kommer till den skattskyldiges kännedom, må myndighet, som

innehar handlingen, vägra att utlämna denna, så länge utredningen pågår.

Förmögenhetslängd ävensom------------- längdens datum.

Handlingar i------------ handlingens datum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

1 Senaste lydelse se 1951: 444.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

11 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern ^för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

,

N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

, N

ordenstam

,

L

indström

, L

ange

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om åtgärder i syfte

att främja en effektivare taxering samt anför följande.

I. Inledning

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 maj 1952 uppdrog jag åt

1950 års skattelagssakkunniga att verkställa en översyn av taxeringsför-

ordningens bestämmelser.

De sakkunniga (kammarrättsrådet H. Björne, ordf., regeringsrättssekre-

teraren Å. Granlund och förste taxeringsintendenten S. Holdo) har med

skrivelse den 8 september 1954 överlämnat betänkande med förslag till

effektivare taxering (SOU 1954:24). I betänkandet upptas förslag till ny

taxeringsförordning m. fl. författningar. Förslaget innebär bl. a. väsentligt

ökade skyldigheter för de skattskyldiga och andra att i och för taxeringen

föra anteckningar och avgiva uppgifter, vidgade befogenheter för taxerings-

organen i deras kontrollerande verksamhet, ökade möjligheter till efter-

taxering samt skyldighet att vid oriktig självdeklaration erlägga särskild

avgift såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen. Därutöver

föreslår de sakkunniga betydelsefulla ändringar i fråga om organisationen

av taxeringsorganen och förfarandet hos dessa.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslers-

ämbetet, statskontoret, kammarrätten, bank- och fondinspektionen, spar-

banksinspektionen, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, riksförsäk-

ringsanstalten, 1953 års skatteflyktskommitté, valutakontorets styrelse,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna ombudet hos mel-

lankommunala prövningsnämnden, 1949 års besvärssakkunniga, Sveriges

33

häradsskrivareförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Taxerings-

nämndsordförandenas riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsintenden-

ter, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Föreningen Sveriges lands-

kanslister, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbun­

det, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemän­

nens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Riks­

förbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Svenska arbets­

givareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksför­

eningen, Svenska livförsäkringsbolags förening, Försäkringsanstalterna

Folket-Samarbete, Kooperativa förbundet och Sveriges advokatsamfund.

Yttranden har därjämte inkommit från riksarkivet, Skånes handelskam­

mare, handelskammaren i Göteborg, Sveriges redareförening och Svenska

företagares riksförbund.

Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen åberopar ett av

delegerade för nämnda organ samt för Stockholms handelskammare och

Svenska försäkringsbolags riksförbund upprättat yttrande. Nämnda ytt­

rande, vilket jämväl åberopas av Svenska arbetsgivareföreningen och han­

delskammaren i Göteborg, betecknas i fortsättningen såsom avgivet av

Näringslivets skattedelegation. Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete

hänvisar till de yttranden som avgivits av Svenska livförsäkringsbolags

förening och Kooperativa förbundet.

I yttrandena vitsordas allmänt behovet av effektivare taxering, och

vissa av utredningens förslag har vunnit anslutning från flertalet remiss­

instanser. Meningarna är emellertid delade på viktiga punkter, och förslaget

har blivit föremål för åtskillig kritik, såväl i vad angår dess allmänna

innebörd och uppläggning som beträffande de föreslagna lösningarna av

olika frågor.

De sakkunniga har vidare som komplement till betänkandet överlämnat

en den 30 november 1954 dagtecknad promemoria med förslag till föreskrif­

ter i taxeringsförordningen rörande fastighetstaxering (stencilerad).

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Kristianstads, Örebro, Norrbottens, Jönköpings, Gotlands, Malmö­

hus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands samt Västmanlands län,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Föreningen

Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sve­

riges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges industriförbund.

Åtskilligt av vad de sakkunniga föreslagit på området för främjande

av ett riktigare fullgörande av deklarationsplikten och i syfte att vidga

möjligheterna till eu effektiv taxeringskontroll synes mig vara av beskaf-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

34

fenhet att kunna läggas till grund för ett förslag till riksdagen om ändrad

lagstiftning. Dessa frågor avser jag att nu anmäla. Jag erinrar emellertid

om att jag tidigare denna dag — i samband med en hemställan om bemyn­

digande att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa en

ytterligare utredning rörande taxeringsorganisationens utformning — fram­

höll, att inte blott sistnämnda fråga utan även vissa spörsmål berörande

deklarationsplikten och taxeringskontrollen krävde ytterligare utredning och

överväganden, innan de kunde i statsrådet anmälas för ett slutligt ställnings­

tagande. Jag kommer i det följande att något beröra även de sist antydda

frågorna. Slutligen får jag i detta sammanhang erinra om att vissa ändringar

i taxeringsförordningen föranledes jämväl av de i propositionen nr 59 till

innevarande års riksdag framlagda förslagen om schablonberäkning av

vissa omkostnader vid inkomsttaxering m. m. Då emellertid de i nämnda

proposition föreslagna reglerna inte skall tillämpas förrän vid 1957 års

taxering, synes frågan om därav påkallade ändringar i taxeringsbestämmel-

serna kunna anstå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

II. Gällande bestämmelser i huvuddrag

Genom det årliga taxeringsförfarandet fastställes underlaget för på-

föring av allmän kommunalskatt samt statlig inkomstskatt och statlig

förmögenhetsskatt. Därjämte prövas skattskyldigheten enligt speciella

författningar sasom förordningen om utskiftningsskatt och förordningen

om ersättningsskatt.

Huvudreglerna för den taxeringsmässiga inkomstberäkningen är med­

delade i kommunalskattelagen, och taxeringsförfarandet går därför i mate­

riellt hänseende främst ut på tillämpningen av nämnda lag. Förordningen

om statlig inkomstskatt hänvisar i väsentliga avseenden till kommunal­

skattelagen men innehåller därutöver särskilda bestämmelser för beräkning-

av det statliga skatteunderlaget.

Såväl i kommunalskattelagen som i förordningen om statlig inkomst­

skatt och förordningen om statlig förmögenhetsskatt hänvisas beträffande

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till vad som stadgas i

gällande taxeringsförordning. Nämnda författning är utfärdad den 28 sep­

tember 1928 (nr 379) och har sedermera ändrats vid upprepade tillfällen.

Taxerings organen m. m.

För den arliga taxeringens verkställande indelas varje län i taxerings-

distrikt. Två slag av distriktsindelning tillämpas. För taxeringen av fysiska

personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser indelas län i lokala taxe-

ringsdistrikt, vart och ett omfattande en kommun eller del av kommun.

I särskilda fall kan dock två eller flera kommuner förenas till ett lokalt

taxeringsdistrikt. För taxeringen av andra skattskyldiga — aktiebolag,

35

ekonomiska föreningar och andra juridiska personer — kan län i dess

helhet utgöra s. k. särskilt taxeringsdistrikt men län kan även uppdelas

i särskilda taxeringsdistrikt. Beslut om indelningen i taxeringsdistrikt med­

delas av vederbörande länsstyrelse.

I varje lokalt taxeringsdistrikt skall finnas en lokal taxeringsnämnd,

bestående av en av länsstyrelsen förordnad ordförande, en av länsstyrel­

sen förordnad ledamot, benämnd kronoombud, samt minst tre och högst

åtta av vederbörande kommun valda ledamöter. Omfattar taxeringsdistrikt

två eller flera kommuner, kan antalet kommunvalda ledamöter uppgå till

tio. Har kommun indelats i två eller flera lokala taxeringsdistrikt, må

länsstyrelsen förordna att beträffande viss grupp eller vissa grupper skatt­

skyldiga eller vid fastighetstaxering annan indelning skall tillämpas än

som föreskrives för taxeringen i övrigt. Denna bestämmelse har möjlig­

gjort att inom en större stad taxeringen av samtliga skattskyldiga, vilkas

taxering medför speciella och likartade problem, exempelvis handelsresande

eller personer med större förmögenhet, kan uppdragas åt samma taxe­

ringsnämnd. Denna har därvid brukat sammansättas med hänsyn till

de särskilda uppgifterna. Dessa nämnder, vilka enligt taxeringsförord-

ningens terminologi är lokala taxeringsnämnder, har brukat benämnas

speciella taxeringsnämnder.

Inom särskilt taxeringsdistrikt skall enligt länsstyrelsens bestämmande

finnas en eller flera särskilda taxeringsnämnder. Finnes mer än en sådan

nämnd inom ett särskilt taxeringsdistrikt, fördelas taxeringen av de olika

grupperna skattskyldiga mellan nämnderna. Särskild taxeringsnämnd be­

står av en av länsstyrelsen förordnad ordförande, en av länsstyrelsen för­

ordnad ledamot, benämnd kronoombud, samt ett antal ledamöter, som

väljes av vederbörande landstings förvaltningsutskott. Skall nämnden

tjänstgöra i stad, som ej deltager i landsting, väljes ledamöterna av stads­

fullmäktige. Antalet av de valda ledamöterna skall utgöra minst fem och

högst åtta. I stad utgör dock minsta antalet tre.

En lokal taxeringsnämnd i Stockholm förordnas årligen att, utöver nämn­

den eljest tillkommande göromål, såsom en för riket gemensam taxerings­

nämnd handhava taxeringen av skattskyldiga, som saknar hemortskom­

mun i riket, m. m.

Uppdragen såsom ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna

innehaves såsom bisysslor och ersättning därför utgår med ett för upp­

draget bestämt arvode. Enligt den för överståtliållarämbetet gällande orga­

nisationen skall dock i Stockholm tjänsteman vid överstathallarämbetet i

sin tjänst fullgöra uppdrag såsom kronoombud i särskilda och s. k. spe­

ciella taxeringsnämnder.

I samband med förordnande av ordförande och kronoombud i taxerings­

nämnderna skall för visst antal lokala taxeringsdistrikt förordnas lämplig

person till taxering sk onsulcnt med uppgift att biträda taxeringsnämnderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

36

med handläggningen av mera komplicerade taxeringar. Taxeringskonsulent

förordnas icke för de s. k. speciella taxeringsnämnderna, enär dessa förut-

sättes bli så sammansatta, att erforderlig sakkunskap finnes företrädd

inom nämnderna.

Jämväl uppdragen såsom taxeringskonsulenter innehaves såsom bisyssla.

Varje län utgör ett prövningsdistrikt med en länsprövningsnåmnd. Stock­

holms stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt med en prövningsnämnd.

Prövningsnämnd fungerar både såsom besvärsinstans och såsom beskatt-

ningsnämnd över taxeringsnämnderna. Sålunda kan skattskyldig, ävensom

kommun eller därmed jämställd kommunal samfällighet, anföra besvär

hos prövningsnämnd över taxeringsnämnds beslut. Prövningsnämnd kan

emellertid även utan att besvär av skattskyldig eller kommun anförts

ändra av taxeringsnämnd åsatt taxering eller själv åsätta taxering, där

sådan underlåtits. Fråga härom kan upptagas till behandling på yrkande

av ombud för det allmänna eller på förslag, som framställes av medlem

av nämnden. Utom de uppgifter, som nu nämnts, har prövningsnämnd att

årligen utfärda anvisningar för taxeringen.

Prövningsnämnd skall bestå av landsltamreraren (i Stockholm skatte-

direktören) såsom ordförande samt minst fyra och högst åtta ledamöter

jämte suppleanter för dem, en för varje ledamot. Ledamöter och supplean­

ter utses av Kungl. Maj :t för en tid av fyra år.

Vid sidan av de länsvis fungerande prövningsnämnderna finnes en för

hela riket gemensam prövningsnämnd, den mellankommunala prövnings-

nåmnden. Dess uppgift är att i stället för länsprövningsnämnd (eller Stock­

holms stads prövningsnämnd) taga befattning med taxering för inkomst

och förmögenhet av skattskyldig, vilken har förvärvskälla berörande olika

prövningsdistrikt, samt av skattskyldig beträffande vilken det är tvistigt

inom vilket prövningsdistrikt han skall taxeras.

Den mellankommunala prövningsnämnden utgöres av ordförande och

sju ledamöter, vilka förordnas av Kungl. Maj:t.

Ledningen av taxeringsarbetet inom varje län ankommer på länsstyrel­

sen. Länsstyrelsen skall vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives

ändamålsenligt.

Den ene av länsstyrelsens två avdelningschefer, landskamreraren, är

självskriven ordförande i länets prövningsnämnd och tillika chef för lands­

kontoret, inom vilket skatte- och taxeringsfrågor handlägges å en särskild

sektion, taxeringssektionen, med en sektionschef, benämnd taxeringsinten-

dent. Kansligöromål för prövningsnämnden utföres inom landskontoret och

dess taxeringssektion.

Något organ för central ledning av taxeringsverksamheten finnes icke

inrättat. Emellertid har från och med den 1 juli 1951 en för hela riket

gemensam nämnd, riksskattenämnden, funnits med uppgift att genom råd­

givande och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig tillämp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

37

ning av taxeringsförordningen och de skatteförfattningar, enligt vilka taxe­

ring verkställes på sätt taxeringsförordningen föreskriver.

Förutom utövningen av sin nyssnämnda allmänna verksamhet har nämn­

den att meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor, fastställa för taxerings-

väsendet erforderliga blanketter, handlägga åtskilliga dispensfrågor och

ärenden rörande dubbelbeskattning m. m. Nämnden består av ordförande

och ytterligare sex ledamöter, vilka jämte suppleanter utses av Kungl. Maj:t

för en tid av fyra år.

För nämndens verksamhet finnes inrättat ett kansli, vars personal ut-

göres av en byråchef, en bokföringssakkunnig samt ytterligare personal

för föredragning och expeditionsgöromål.

Kammarrätten är besvärsinstans för överklagande av prövningsnämnds

beslut rörande taxering.

Ehuru kammarrätten jämväl handlägger vissa andra slag av mål —

mantalsskrivningsmål, vissa socialvård smål av ekonomisk natur och mål

rörande statliga avlöningsförmåner in. m. -—- är beskattningsmålen så över­

vägande till antalet, att kammarrätten huvudsakligen kan betraktas såsom

en central administrativ domstol i skattemål.

Över kammarrättens utslag i mål rörande taxering för inkomst eller

förmögenhet må besvär anföras hos Kungl. Maj :t. Sådana besvär avgöres i

regeringsrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Deklarationsplikt

Enligt taxeringsförordningen skall de skattskyldiga årligen avlämna de­

klarationer rörande inkomst och förmögenhet att tjäna till ledning vid

taxeringarnas åsättande.

De deklarationer, som skall avlämnas enligt taxeringsförordningen, är

av två slag, allmän självdeklaration och särskild självdeklaration.

Allmän självdeklaration avlämnas å den ort, där skattskyldig skall taxe­

ras till statlig inkomstskatt, d. v. s. i hemortskommunen. Saknar skatt­

skyldig hemortskommun, avlämnas deklaration och verkställes taxering i

Stockholm.

Förutom allmän självdeklaration skall vissa skattskyldiga avlämna en

eller flera särskilda självdeklarationer. Sådan skyldighet åligger den som

haft förvärvskälla, varav inkomsten enligt kommunalskattelagens regler

om beskattningsort skall beskattas å annan ort än i den skattskyldiges

hemortskommun, d. v. s. i regel skattskyldig, som haft fastighet eller dri­

vit rörelse utom hemortskommunen.

Bestämmelserna om innehållet i allmän självdeklaration anknyter till

skatteförfattningarnas föreskrifter om huru inkomst och förmögenhet skall

beräknas. Sålunda är föreskrivet, att allmän självdeklaration, förutom upp­

gift om den skattskyldiges person och hans förvärvskällor, skall upptaga

38

intäkter och avdrag i varje förvärvskälla, allmänna avdrag, tillgångar och

skulder, erlagd preliminär skatt m. m.

Beträffande vissa speciella kategorier skattskyldiga finns särskilda reg­

ler om ytterligare uppgifter i deklarationerna.

Skyldighet att självmant avlämna deklaration åligger varje fysisk per­

son, som haft bruttoinkomst å minst 1 200 kronor eller tillgångar, vartill

hänsyn skall tagas vid förmögenhetsberäkning, till ett värde av minst

50 000 kronor.

Aktiebolag och ekonomiska föreningar är alltid deklarationspliktiga.

Annan juridisk person är deklarationspliktig, om dess bruttoinkomst upp­

gått till minst 100 kronor.

Den som icke är pliktig att enligt angivna bestämmelser självmant av­

lämna deklaration, blir deklarationsskyldig, om han av taxeringsmyndig­

het anmanas att avlämna självdeklaration.

I fråga om tiden för deklarations avlämnande är stadgat, att deklaration

skall vara avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret. Anstånd

med avlämnandet till den 31 mars åtnjutes dels av staten, landsting, kom­

mun och annan dylik menighet, dels av aktiebolag, dels ock av annan, som

nästföregående år enligt lag varit bokföringsskyldig, om räkenskapsåret

slutat senare än den 31 oktober året före taxeringsåret.

Vederbörande taxeringsintendent kan på framställning av skattskyldig

utsätta särskild tid för deklarations avlämnande, om hinder möter för

densammas avlämnande inom eljest föreskriven tid till följd av förvärvs­

källornas särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande om­

fattning eller annan omständighet av säregen beskaffenhet.

Vissa påföljder är stadgade för försummelser i fråga om deklarations-

pliktens behöriga fullgörande.

Den som underlåter avlämna självdeklaration, vilken skolat avlämnas

utan anmaning, kan anmanas att avlämna självdeklaration. Underlåtenhet

att hörsamma sådan anmaning straffas med dagsböter.

År någon deklarationsskyldig först efter anmaning, inträder bötesstraff,

om två efter varandra utfärdade anmaningar icke efterkommes.

För underlåtenhet att fullgöra deklarationsplikt, som föreligger utan

anmaning, eller att efterkomma en första anmaning, som tillställes den

vilken är deklarationsskyldig först efter anmaning, inträder vidare den

påföljden, att den försumlige förlorar rätten att hos kammarrätten och

Kungl. Maj :t överklaga taxering, för vilken deklarationen skulle ha legat

till grund. Den deklarationsskyldige måste alltså åtnöjas med den taxering,

som beslutas av taxeringsnämnden eller av prövningsnämnden. Förlust av

besvärsrätt inträder emellertid ej, om det kan antagas, att skälig anled­

ning förelegat för underlåtenhet att lämna deklaration.

Är avlämnad självdeklaration ofullständig, medför detta i och för sig

icke någon påföljd. Den skattskyldige kan emellertid anmanas att fullstän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

39

diga deklarationen, och om denna anmaning icke hörsammas går den

skattskyldige förlustig sin besvärsrätt.

Lämnas i avgiven deklaration uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orik­

tig uppgift, ägnad att leda till för låg taxering för den som avgivit dekla­

rationen eller den han företräder, kan åtal ske vid allmän domstol och

straff ådömas enligt skattestrafflagen. Föreligger uppsåt, dömes för falsk­

deklaration till normerade böter eller fängelse eller, där omständigheterna

är synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Straffet för

grov oaktsamhet vid avgivande av deklaration — vårdslös deklaration —

är normerade böter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande,

fängelse i högst sex månader. Vid ådömande av fängelse eller straffarbete

kan därjämte utdömas straffskatt.

Beträffande utdelningar å aktier och andelar samt räntor å obligationer

föreligger en särskild form av skyldighet att lämna uppgifter till ledning

vid egen taxering. Den som lyfter utdelning eller ränta skall avgiva en

särskild uppgift härom till den som utbetalar utdelningen eller räntan.

Uppgifter beträffande utdelningar, som skall taxeras såsom inkomst, över­

lämnas påföljande år till vederbörande taxeringsmyndighet.

Till bestämmelserna om skyldighet att avlämna självdeklarationer och

andra uppgifter till ledning för egen taxering är fogade vissa komplette­

rande föreskrifter.

För näringsidkare med bokföringsskyldighet gäller, att räkenskaps-

avskrifter, avseende in- och utgående balansräkning samt vinst- och för­

lusträkning, skall fogas vid deklarationerna. Vissa juridiska personer skall

därutöver avlämna avskrifter av förvaltnings- och revisionsberättelser.

Vidare är stadgat att envar efter anmaning av taxeringsnämndsord-

förande, taxeringskonsulent eller taxeringsintendent är skyldig att i den

omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering för

inkomst eller förmögenhet erforderliga upplysningar utöver dem, som

föranledes av deklarationsformuläret.

Såsom ett komplement till deklarationsplikten kan betecknas den skyl­

dighet att för granskning tillhandahålla bokföring med därtill hörande

handlingar, vilken åligger vissa skattskyldiga. Sådan skyldighet åligger den

som är bokföringsskyldig eller, ehuru icke bokföringsskyldig, fört räken­

skaper i av honom bedriven rörelse. Motsvarande skyldighet åligger idkare

av jordbruk, skogsbruk eller rörelse, som ej fört räkenskaper, beträffande

förda anteckningar om inkomster och utgifter jämte därtill hörande hand­

lingar.

De till ledning för taxering avlämnade självdeklarationerna med därtill

hörande handlingar åtnjuter sekretesskydd.

Uppgifter till ledning vid annans taxering

I taxeringsförordningen föreskrives att vissa uppgiftsskyldiga årligen

skall avlämna uppgifter till ledning vid annans taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

40

Uppgifterna till ledning vid annans taxering hänför sig i huvudsak till

inkomst av tjänst och anställning. Beträffande sådan inkomst är uppgifts-

skyldigheten så utformad, att den omfattar i det närmaste all sådan in­

komst av betydelse. Beträffande övriga inkomstslag är uppgiftsskyldig-

heten jämförelsevis begränsad.

Uppgifter skall i allmänhet avlämnas utan anmaning. Därutöver skall

emellertid vissa uppgifter lämnas efter anmaning.

Utan anmaning lämnas uppgift beträffande inkomst av jordbruks­

fastighet från den som bedriver trävarurörelse eller eljest avverkar skog

å annans mark, såvitt angår belopp som utbetalts i vederlag nästföre­

gående år för upplåten avverkningsrätt till skog.

Beträffande inkomst av annan fastighet föreligger icke någon uppgifts-

skyldighet.

Rörande inkomst av rörelse lämnas uppgift om utbetald rovaltv för

patent o. d.

I fråga om inkomst av tjänst skall arbetsgivare i allmänhet lämna upp­

gifter angående avlönings- eller pensionsförmåner. Fysisk person är dock

endast skyldig att lämna uppgift om förmåner som utgått från rörelse,

jordbruk eller skogsbruk. Uppgiftsskyldigheten gäller således icke t. ex.

avlöningar från fysiska personer till hembiträden, privatchaufförer och

portvakter. Icke heller föreligger uppgiftsskyldighet för ersättning för till­

fälligt arbete, om sådan ersättning under året utgått med mindre än 100

kronor till samma mottagare eller om beloppet utgått till den som enligt

lag varit skyldig föra räkenskaper. Försäkringsbolag och understödsför-

eningar lämnar uppgift om pensioner, livräntor, ersättningar på grund

av sjukförsäkringar, tagna i samband med tjänst, samt därmed jämförliga

belopp.

Såvitt angår inkomst av kapital föreskrives, att bankerna är skyldiga

att enligt förordnande av Kungl. Maj :t, i den omfattning som i förord­

nandet angives, lämna uppgift om banktillgodohavanden och räntor. Här

avsedd föreskrift har brukat tillämpas på det sättet, att Kungl. Maj :t

varje ar meddelat föreskrift att uppgifter skall lämnas om sådana in-

sättare, vilkas efternamn börjar med vissa bokstäver, exempelvis på något

av följande sätt: Al, Bj och Sk. Uppgiftsskyldigheten har brukat begränsas

till behållningar å minst 3 000 kronor.

Skyldighet att efter anmaning avlämna uppgift rörande viss

namngiven skattskyldig föreligger i följande fall:

a) arbetsgivare är pliktig lämna uppgift om avlöningsförmåner, som

utgått till hos honom anställd namngiven person;

b) bank eller annan penningförvaltande inrättning har att lämna upp­

gift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst och innestående medel;

c) försäkringsbolag eller understödsförening skall lämna uppgift rörande

arten av namngiven skattskyldigs personförsäkring hos anstalten samt

beloppet av premien;

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

41

d) den som bedriver jordbruk, skogsbruk eller rörelse är skyldig lämna

uppgift om belopp, som utbetalts till annan näringsidkare, om beloppet

i mottagarens hand utgör intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse.

Skyldighet att efter anmaning lämna uppgifter om utbetalningar till

icke namngivna personer föreligger i följande fall:

a) den som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en summa

uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att

fördelas inom laget eller gruppen har att lämna uppgift angående belop­

pets fördelning;

b) den som i sin självdeklaration gjort avdrag för gäldränta eller skuld

är skyldig att, i den mån så kan ske, lämna uppgift om borgenärens namn

och hemvist;

c) den som idkat jordbruk, skogsbruk eller rörelse är, dock endast efter

anmaning av taxeringsintendent, skyldig att avlämna uppgifter om belopp,

som han utbetalt till andra näringsidkare, om beloppet i mottagarens hand

utgör intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse. Anmaning om upp­

gifter av denna art har oftast avsett utbetalningar till personer, vilkas

efternamn börjat med viss bokstav.

För möjliggörande av kontroll över fullgörandet av sådan skyldighet att

lämna uppgifter till ledning vid annans taxering, som föreligger oberoende

av anmaning, är den uppgiftsskyldige pliktig att efter anmaning av taxe­

ringsintendent tillhandahålla räkenskaper eller anteckningar om inkomster

och utgifter.

Utom för ändamål, som nyss sagts, föreligger skyldighet att hålla bok­

föring tillgänglig för granskning från taxeringsmyndigheternas sida i syfte

att kontrollera andras taxering endast i ett fall. Rörelseidkare, som från

rörelsen utbetalt ränta å gäld, exempelvis bank, är nämligen skyldig att

tillhandahålla bokföring för att bereda beskattningsmyndighet upplysning

om räntebetalningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Taxeringsarbetet i första instans

Den årliga taxeringen verkställes av taxeringsnämnderna, som var för

sitt distrikt har att redovisa resultatet av sitt arbete i form av taxerings-

längder.

Såsom arbetsmaterial erhåller taxeringsnämnd dels stomme till inkomst­

längd, mantalslängd, självdeklarationer med tillhörande handlingar samt

kontrolluppgifter å löner m. m., dels ock föregående års taxeringslängder

och deklarationsmaterial.

Beslut om åsättande av taxering fattas av taxeringsnämnden vid sam­

manträden, vid vilka för beslutförhet fordras att ordföranden, kronoombu-

det samt minst två, i vissa fall tre av de valda ledamöterna är närvarande.

Innan taxeringsnämnd kan fatta beslut måste ett vidlyftigt expeditions-

och kontrollarbete utföras. Detta arbete ankommer på ordföranden, som

även har att vara föredragande i nämnden samt föra dess längder och

protokoll. Ordföranden skall vidare fullgöra de expeditionsgöromål, som

skall utföras i anslutning till nämndens beslut, avge yttranden över an­

förda besvär m. m.

Ordföranden skall i sitt arbete biträdas av kronoombudet i taxerings­

nämnden. Kronoombudets arbetsinsats är dock mycket olikartad. I vissa

fall fungerar kronoombudet i huvudsak blott på samma sätt som kommun­

vald ledamot av nämnden. I andra fall, särskilt i Stockholms stad, har i

lokala taxeringsnämnder en verklig arbetsfördelning skett mellan ordfö­

rande och kronoombud. I särskilda och s. k. speciella taxeringsnämnder i

Stockholm, där tjänstemän hos överståthållarämbetet i sin tjänst fullgör

uppdrag såsom kronoombud, åvilar övervägande delen av nämndernas

arbetsuppgifter dessa tjänstemän.

Vid granskning och föredragning i taxeringsnämnden av vissa deklara­

tioner, i huvudsak deklarationer som avgivits av rörelseidkare, biträdes

— utom vad beträffar Stockholm — ordföranden av den för distriktet

förordnade konsulenten. Denna arbetsuppgift fullgöres i Stockholm av

kronoombudet.

För arbetet å taxeringsnämndsstadiet är begränsad tid anslagen, i det

att detta arbete för lokal taxeringsnämnds vidkommande skall vara av­

slutat senast den 15 maj. Länsstyrelsen kan dock, där så finnes oundgäng­

ligen erforderligt, medgiva utsträckning av tiden för arbetets avslutande

till den 15 juni. För taxeringsnämnd i Stockholm gäller, att arbetet skall

vara avslutat senast den 15 juni. Samma tid gäller för avslutande av det

arbete, som åligger de särskilda taxeringsnämnderna i länen.

Efter taxeringsarbetets avslutande överlämnas de upprättade taxerings-

längderna till de lokala skattemyndigheterna, som har att uträkna beskatt­

ningsbara inkomster, verkställa avskrifter av längderna samt utföra debi-

teringsarbetet. Taxeringsnämndernas arbetsmaterial i övrigt insändes till

vederbörande länsstyrelse för att vara tillgängligt vid arbetet å prövnings-

nämndsstadiet.

I städer med egen uppbördsförvaltning skall den lokala skattemyndig­

heten lämna taxeringsnämndsordförandena erforderligt biträde med upp­

läggandet och kompletterandet av taxeringslängderna. I vissa städer utföres

hela arbetet med längdföringen av organ inom stadens uppbördsförvaltning.

Under taxeringsarbetet äger taxeringsnämndsordförande erhålla råd och

upplysningar av vederbörande taxeringsintendent och övrig personal å läns­

styrelsens (resp. överståthållarämbetets) taxeringsavdelnir g liksom även

biträde med utredning i invecklade taxeringsärenden och med bokförings­

granskningar.

Rörande förfarandet i taxeringsnämnd kan slutligen antecknas, att sam­

manträdena hålles inom slutna dörrar samt att skattskyldig är berättigad

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

43

att personligen företräda inför taxeringsnämnden för att meddela upplys­

ningar rörande taxeringen, i vad honom angår.

Förfarandet hos prövningsnämnderna

Under tiden från slutet av maj till slutet av juni under taxeringsåret

inkommer varje år från taxeringsnämnderna till vederbörande länsstyrelse

hela det arbetsmaterial, som legat till grund för taxeringsnämndernas ar­

bete. Under juli månad inkommer vidare från de lokala skattemyndig­

heterna avskrifter av taxeringslängderna. Därefter kan handläggningen å

prövningsnämndsstadiet av årets taxeringar börja.

Prövningsnämnden har till uppgift dels att besluta över besvär, som av

skattskyldiga (eller kommuner) anförts över taxeringsnämndernas beslut,

dels ock att granska och pröva årets taxeringar i övrigt.

Besvärsprövningen avser så gott som uteslutande besvär av skattskyldiga.

Varje skattskyldig äger rätt att hos prövningsnämnden anföra besvär

över honom åsatt taxering. Besvären skall vara inkomna senast den 31 juli

under taxeringsåret. Besvärsrätt föreligger oavsett om klagandens deklara­

tion frångåtts vid taxeringen eller ej och oavsett om självdeklaration av

klaganden avlämnats till ledning vid den överklagade taxeringen eller ej.

Kommuns besvärstid utgår den 15 augusti under taxeringsåret.

Om den förberedande behandlingen av besvär är stadgat, att landskam-

reraren har att sörja för införskaffandet av erforderliga yttranden över

besvären och, där yttrandena föranleder därtill, påminnelser samt att

taxeringsintendenten har att åvägabringa för besvärens prövning eljest

erforderlig utredning. Yttranden över besvär brukar infordras från veder­

börande taxeringsnämndsordförande. Därjämte brukar, i regel utan formell

remiss, yttrande avgivas av taxeringsintendenten. I Stockholms stad in­

fordras dock merendels ej yttrande från taxeringsnämndsordföranden.

Förutom den besvärsrätt i vanlig ordning, som nu nämnts, finns före­

skrifter meddelade om rätt för skattskyldig att i vissa fall hos prövnings-

nämnd anföra besvär i särskild ordning, sedan den ordinarie besvärstiden

utgått. Denna s. k. extraordinära besvärsrätt föreligger huvudsakligen, då

taxering skett i strid mot skatteförfattningarnas bestämmelser om objektiv

skatteplikt eller subjektiv skattskyldighet eller om beskattningsort, då

skattskyldig icke inom behörig tid fått föreskriven underrättelse om av­

vikelse från deklaration eller om taxering samt då taxering blivit felaktig

på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.

Föreligger sistnämnda förhållande, tillkommer besvärsrätt även taxerings-

intendent och kommun.

Prövningsnämnden äger befogenhet att, även om besvär icke antörts av

skattskyldig eller kommun, till behandling och avgörande upptaga fråga

om ändring av taxering, som påförts inom prövningsdistriktet, eller om

påförande av taxering. Initiativrätt i sådant hänseende tillkommer medlem

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

44

av prövningsnämnden samt vederbörande taxeringsintendent. I allmänhet

sker den prövning, som här avses, på yrkande vilket framställes av taxe-

ringsintendenten såsom resultat av den granskning av årets taxeringar, han

har att verkställa. Beträffande yrkande av taxeringsintendent eller medlem

av prövningsnämnden gäller, att detsamma skall framställas senast den 31

december under taxeringsåret. Yrkandet behöver ej preciseras redan då det

framställes utan kan sedermera närmare utformas.

Taxeringsintendenten har att varje år beträffande taxeringarna inom

länet noggrant undersöka, huruvida dessa taxeringar är med skatteförfatt-

ningarna överensstämmande samt likformiga och rättvisa, samt för sådant

ändamål granska tillgängliga handlingar rörande samma taxeringar. Under

granskningsarbetet må företagas samma anmanings- och kontrollåtgärder,

som kan ifrågakomma under taxeringsarbetet i första instans.

Ordföranden (landskamreraren, i Stockholm skattedirektören) är före­

dragande i prövningsnämnden, där icke för vissa mål eller ärenden annan

föredragande av länsstyrelsen utsetts.

Nämnden är beslutför, då ordföranden och fyra ledamöter eller supplean­

ter för dem är tillstädes.

I ärende, som skall handläggas av prövningsnämnd, skall upprättas före-

dragningspromemoria, innehållande kort redogörelse för ärendet med däri

framställda yrkanden. Föredragningspromemoria är dock inte erforderlig

i ärende av enklare beskaffenhet.

I god tid före sammanträde med nämnden skall förteckning över de

ärenden, som skall förekomma vid sammanträdet, jämte avskrift av före-

dragningspromemoriorna översändas till varje ledamot. Handlingarna i

ärendena skall granskas av en ledamot före sammanträdet.

Taxeringsintendenten har att övervara nämndens sammanträden.

Över beslut av prövningsnämnd skall föras såväl protokoll som särskilda

längder (ändringslängder). I ändringslängd antecknas dock ej beslut, som

röiande viss taxering fattas senare än den 30 juni året efter taxeringsåret.

Protokolls- och längdföringen ombesörjes av personal vid länsstyrelsen.

Skattskyldig, som klagat hos prövningsnämnden, tillställes protokoll med

nämndens beslut i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Jämväl an­

nan skattskyldig, vilkens taxering ändrats, erhåller på motsvarande sätt

del av prövningsnämndens beslut.

Prövningsnämndsbeslut, som föranleder ändrad debitering, delges myn­

digheter, som har att verkställa debitering eller, om skatt redan erlagts,

återbetalning av för mycket erlagd skatt.

Sammanträde med prövningsnämnd hålles inom slutna dörrar.

Skattskyldig samt annan klagande, som besvärat sig hos prövningsnämnd,

är berättigad att personligen vara tillstädes inför prövningsnämnden vid

handläggning av mål eller ärende, som angår den skattskyldige, samt där­

vid utföra sin talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

45

Rörande den mellankommunala prövningsnämnden och dess verksamhet

finnes bestämmelser, som i huvudsak motsvarar de ovan återgivna för

övriga prövningsnämnder.

Besvär till kammarrätten och regeringsrätten

över prövningsnämnds beslut i fråga om taxering kan besvär anföras

hos kammarrätten för fullföljande av yrkande som i besvär eller eljest

inom behörig tid framställts hos prövningsnämnden men icke bifallits.

Besvär må vidare anföras, om prövningsnämnd ändrat av taxerings­

nämnd åsatt taxering utan att ändringen påyrkats av klaganden. Sist­

nämnda stadgande innebär, att den skattskyldige kan klaga över höjning,

som vidtagits på yrkande av taxeringsintendenten eller kommun, och de

sistnämnda över nedsättning, som skett på yrkande av den skattskyldige.

Någon begränsning av besvärsrätten föreligger icke i princip, men för­

lust av besvärsrätten till kammarrätten är föreskriven såsom påföljd för

vissa fall av försummelse att i rätt tid inkomma med självdeklaration m. m.

Besvärstiden är 60 dagar och räknas för skattskyldig från delfåendet av

prövningsnämndens beslut och för taxeringsintendent från justeringen av

prövningsnämndens protokoll. Kommuns besvärstid räknas från sistnämnda

tidpunkt och utgör 90 dagar.

Besvär till kammarrätten ingives till vederbörande länsstyrelse, som har

att komplettera besvären med självdeklaration och samtliga övriga hand­

lingar, som rör den överklagade taxeringen, samt infordra yttranden över

besvären. Yttrande brukar infordras från taxeringsintendenten, om den

skattskyldige klagat, och från den skattskyldige, om det är taxeringsinten­

denten, som anfört besvär. Därutöver infordras i viss utsträckning yttrande

från vederbörande taxeringsnämndsordförande. Besvären skall av läns­

styrelsen insändas till kammarrätten inom sex månader från det de in­

kommit till länsstyrelsen.

Förfarandet i kammarrätten är skriftligt och handläggningen äger rum

inom slutna dörrar. Formella hinder föreligger dock icke mot att muntligt

förfarande äger rum, då sådant i visst mål begäres och finnes kunna lända

till utredning i målet.

Kammarrättens beslut i taxeringsmål meddelas i form av utslag och del-

gives den skattskyldige och taxeringsintendenten genom vederbörande läns­

styrelse, som jämväl i förekommande fall har att överlämna exemplar

av utslagen till vederbörande för verkställande av restitution eller ytter­

ligare debitering.

Över kammarrättens utslag i taxeringsmål kan besvär anföras hos Kungl.

Maj :t för fullföljande av yrkande, som icke vunnit bifall i kammarrätten.

Besvär kan vidare anföras över att kammarrätten bifallit yrkande, som

framställts av annan än den klagande. Besvärsrätten är i princip oinskränkt.

Besvär kan anföras av såväl skattskyldig som av taxeringsintendent eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

kommun. Besvärstiden är 60 dagar från delfåendet av kammarrättens ut­

slag.

Besvär till Kungl. Maj :t skall ingivas till finansdepartementet. Över be­

svären brukar infordras förklaringar i den ordning, som angivits beträf­

fande besvär till kammarrätten.

Hos Kungl. Maj :t anförda besvär föredrages inför och avgöres av rege­

ringsrätten. Förfarandet är helt skriftligt.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

III. Allmänna synpunkter på en reform av taxeringsförfarandet

Direktiven

I direktiven för de sakkunniga erinrade jag om att riksdagen (skr.

1950:21) i anledning av vissa motioner anhållit, att Kungl. Maj:t måtte,

med beaktande av vad bevillningsutskottet anfört i sitt betänkande 1950: 46,

låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxerings­

förfarandet och taxeringsprocessen. Vid översynen av taxeringsbestämmel-

serna borde, framhöll jag vidare, undersökas i vad mån bestämmelserna om

deklarationsplikt och påföljd för deklarationsförsummelse behövde revi­

deras. I förevarande sammanhang borde tillika övervägas, om den nu stad­

gade påföljden för deklarationsförsummelse — förlust av besvärsrätten —

kunde anses ändamålsenlig. Härefter anförde jag ytterligare bl. a.

Beträffande innehållet i självdeklarationerna har erfarenheterna från

taxeringsarbetet givit vid handen, att beträffande vissa kategorier skatt­

skyldiga upplysning stundom saknas om väsentliga omständigheter av be­

tydelse för taxeringen och att uppgifter härom måste inhämtas genom tids­

ödande skriftväxling. Undersökning bör ske, i vad mån sådana uppgifter

redan från början kan ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande

genom ändrade bestämmelser om vad deklaration skall innehålla.

Bestämmelserna om skyldigheten att avlämna uppgifter till ledning vid

annans taxering bör granskas för att utröna i vad mån föreskrifterna bör

ändras eller fullständigas. I fråga om skyldigheten att avlämna uppgifter

till ledning vid annans taxering bör uppmärksammas det förhållandet, att

gällande bestämmelser i vissa fall visat sig icke vara fullt effektiva, enär

uttryckliga föreskrifter saknas om skyldighet att föra anteckningar eller

räkenskaper av den beskaffenhet, att uppgiftsskyldigheten kan behörigen

fullgöras.

För att möjliggöra kontroll av deklarationerna finnes i taxeringsförord-

ningen —- förutom föreskrifter om skyldighet att avlämna uppgifter till

ledning vid annans taxering — bestämmelser om rätt för vissa taxerings-

funktionärer att utfärda anmaningar samt om bokföringsgranskning. I vissa

fall torde dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning icke vara till­

räckliga för att möjliggöra en effektiv taxeringskontroll. Det bör övervägas,

i vilken omfattning en utvidgning av taxeringsmyndigheternas befogenhet

kan anses av omständigheterna påkallad.

Bestämmelserna om åsättande av eftertaxering bör överses till utrönande

av om dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning är ändamålsenliga.

47

I samband därmed bör undersökas, om de möjligheter, som enligt nu gäl­

lande föreskrifter stå de skattskyldiga till buds för att efter den vanliga

besvärstidens utgång erhålla rättelse i en materiellt sett för hög taxering,

är tillfredsställande.

Undersökning bör ske om nuvarande bestämmelser om påföljd för av­

givande av oriktig deklaration eller lämnande av felaktiga upplysningar

och uppgifter är väl avvägda. I vissa fall torde med nuvarande regler någon

påföljd icke inträda oaktat vederbörande sakligt sett måste antagas ha be­

tänkligt brustit i sin uppgiftsskyldighet.

Vid övervägande av de i det föregående berörda frågorna, som syftar till

en effektivare taxeringsverksamhet, bör även spörsmålet om taxeringsorga-

nisationen uppmärksammas. Effektiviteten av taxeringsarbetet är nämligen

i hög grad beroende av taxeringsorganisationens förmåga att fungera. Upp­

märksamhet bör därför ägnas åt möjligheterna att genom ändringar i taxe-

ringsförfarandet åstadkomma ett mera ändamålsenligt handhavande av

taxeringsgöromålen.

I fråga om arbetet i den för taxeringsresultatet utomordentligt viktiga

första instansen, taxeringsnämnderna, torde för närvarande gälla, att nämn­

derna är i behov av yrkeskunnigt biträde i avsevärt större omfattning än

som för närvarande genom taxeringsavdelningarnas försorg kan beredas

dem. Möjligen kan det befinnas lämpligt att i viss utsträckning bereda så­

dant biträde genom heltidsanställda tjänstemän med arbetsuppgifter mot­

svarande de nuvarande taxeringskonsulenternas. Jämväl frågan om det

lämpligaste sättet för utförande av de med arbetet i första instans förenade

tekniska göromålen är av vikt.

Beträffande det arbete, som nu utföres på prövningsnämndsstadiet, kan

ifrågasättas, om icke åtskilliga ärenden av rutinartad beskaffenhet kunde

avgöras i enklare former än som för närvarande sker. Vidare bör under­

sökas i vad mån de göromål och befogenheter, som nu enligt taxeringsför-

ordningen ankommer uteslutande på taxeringsintendent, kan fördelas på

olika befattningshavare i syfte att möjliggöra en ändamålsenlig arbetsför­

delning inom länsstyrelsernas taxeringsavdelningar.

Även åtskilliga andra bestämmelser på taxeringsområdet torde vara i

behov av översyn och bör, i den mån de faller inom ramen för utredningens

allmänna syfte, närmare undersökas. Därvid bör särskilt uppmärksammas

de föreskrifter, som berör taxeringsorganens förhållande till de skattskyl­

diga och andra uppgiftsskyldiga. Resultatet av taxeringsarbetet är i väsent­

lig mån beroende av samverkan mellan taxeringsorganen och de uppgifts­

skyldiga, varför man bör eftersträva en sådan utformning av taxeringsför-

ordningens föreskrifter, som främjar en sådan samverkan och i möjligaste

mån förebygger motsättningar och irritation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

De sakkunniga

Brister

i

deklarations- oeh taxeringsförfarandet

S j älvdeklarationerna

De sakkunniga konstaterar inledningsvis, att erfarenheterna från taxe-

ringsarbetet visar, att allvarliga brister föreligger i fråga om fullgörandet

av deklarationsskyldigheten. Bristerna består framför allt däri att deklara­

tionerna i betydande omfattning är oriktiga i den meningen att inkomster

48

utelämnats eller obehöriga avdrag skett. I övrigt anmärkes, att ett avse­

värt antal skattskyldiga helt underlåter att avlämna självdeklaration, att

deklaration i för taxeringsarbetet hinderlig omfattning avlämnas först efter

utgången av föreskriven tid, samt att avlämnade deklarationer ej sällan är

ofullständiga, ibland till den grad att deklarationerna ej ens är avsedda att

ligga till grund för taxeringen utan avlämnas under uppgivna förutsätt­

ningen att definitiv deklaration senare skall avlämnas.

Antalet skattskyldiga i riket utgör för närvarande i avrundat tal 4 miljo­

ner. Vid 1953 års taxeringsarbete utfärdades omkring 425 000 anmaningar

att deklarera. Det helt övervägande antalet av dessa riktade sig mot skatt­

skyldiga, som vax-it skyldiga att utan anmaning avlämna deklaration.

Flertalet av dem, som anmanas, åtlyder anmaningen och avlämnar själv­

deklaration. Emellertid torde beskattningsnämnderna nödgas årligen åsätta

taxeringar utan tillgång till deklaration beträffande 100 000 å 200 000 skatt­

skyldiga.

Avlämnande av provisorisk deklaration, som senare — stundom på ett

så sent stadium av taxeringsarbetet att vanliga kontrollåtgärder ej medhin-

nes åtföljes av definitiv deklaration har, framhåller de sakkunniga, på

vissa håll av personer, som yrkesmässigt sysslar med att biträda andi-a

vid upprättande av deklarationer, utnyttjats systematiskt i syfte att kring­

gå bestämmelserna om tiden för avlämnande av deklaration.

De sakkunniga upplyser, att vid taxeringen år 1953 avvikelse funnits

böra ske beträffande mer än var fjärde deklaration. Anledningarna till att

deklarationerna frångås i så stor omfattning är enligt de sakkunniga flera.

Uppsåtlig falskdeklaration förekommer i icke ringa omfattning. Oakt-

sarnhet förekommer beträffande vissa grupper skattskyldiga i sådan ut­

sträckning, att den måste betecknas såsom vanlig. I fråga om naturaför­

måner föreligger sedan gammalt en allmän benägenhet att undervärdera

desamma. Genom taxeringsmyndigheternas anvisningar angivna normal­

värden å vissa förmåner betraktas gärna såsom maximibelopp, varför nor­

malvärdena begagnas även där skäl till högre värdering föreligger. Vad

beträffar avdragen torde det — frånsett fallen av falskdeklaration och

vårdslös deklaration — främst vara obenägenheten att tillräckligt klart

skilja mellan å ena sidan verkliga omkostnader och å andra sidan levnads­

kostnader eller utgifter för grundföi-bättring o. d., som föranleder av­

vikelser.

I viss omfattning föranledes utan tvivel felaktigheter av bristande insikter

om vad som skall upptagas såsom skattepliktig intäkt och vad som får av­

dragas såsom omkostnad. Ett bedömande därav förutsätter — även i många

till synes enkla fall — ett skattetekniskt kunnande, som en deklarant eller

hans medhjälpare icke alltid besitter. Detta förhållande tillika med de olik­

heter vid bedömningen, som faktiskt förekommer i praxis, har skapat en

ej ringa osäkerhet bland allmänheten om hur deklaration i speciella fall bör

upprättas. De anvisningar för självdeklarations upprättande, som tillhanda-

hålles i samband med deklarationsblanketterna, innehåller i allmänhet icke

något utöver en redogörelse för skatteförfattningarnas stadganden och läm­

nar alltså ingen vägledning för dessa författningars tolkning i särskilda fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

49

Ett klart samband råder mellan deklarationernas kvalitet och befintliga

möjligheter att kontrollera deklarationernas riktighet. Ju mindre kontroll­

möjligheterna är, desto sämre är deklarationerna.

De sakkunniga återger i detta sammanhang vissa försök till beräkningar

som gjorts angående de belopp som genom oriktig deklaration undanhålles

från taxering.

En överslagskalkyl, verkställd för ett antal år sedan med ledning av vissa

uppgifter om omsättningen inom detaljhandeln, som lämnats för taxeringen

till allmän omsättningsskatt, har sålunda gett vid handen, att de obeskat­

tade inkomsterna vid den tiden kunde beräknas till 3 ä 4 miljarder kronor

om året. Efter en beskattning av i genomsnitt 25 procent skulle detta inne­

bära en årlig skatteförlust för stat och kommun å 750 å 1 000 miljoner

kronor.

Liknande resultat har erhållits vid en senare företagen undersökning,

som verkställts av dåvarande aktuarien vid Industriens Utredningsinstitut,

filosofie licentiaten Ragnar Bentzel, och som redovisas i ett år 1952 utgivet

arbete »Inkomstfördelningen i Sverige».

De sakkunniga uttalar, att storleken av undanhållna inkomster av na­

turliga skäl icke kan direkt påvisas. De gjorda beräkningarna ger emeller­

tid enligt de sakkunniga vid handen, att den sammanlagda taxerade in­

komsten torde med åtminstone en å två miljarder kronor understiga vad

som rätteligen borde taxeras.

De antaganden om förekomsten av oriktig deklaration i stor omfattning,

som gjorts på grundval av beräkningar av allmän natur, vinner enligt

de sakkunniga stöd av de erfarenheter, som gjorts under taxeringsarbetet.

En sammanställning rörande resultat av bokföringsgranskningar, som

utförts i Stockholms stad, visar sålunda följande höjningar utöver sänk­

ningar av deklarerade belopp:

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

År

Antal

grans­

kade

företag

För granskade företag

För tredje man

kommunal

inkomst­

skatt

statlig

inkomst­

skatt

statlig

förmögen­

hetsskatt

kommunal

inkomst­

skatt

statlig

inkomst­

skatt

statlig

förmögen­

hetsskatt

1950

1951

1952

1953

410

246

264

385

4 709 194

5 612 598

4 057 804

5 217 756

4 770 723

5 709 844

4 052 204

6 578 161

3 711 967

9 271 199

1 377 824

671 105

2 088 884

2 106 655

1 809 875

2 388 308

2 110 036

2 203 011

1 822 839

2 392 652

5 489 846

13 876

1 535 281

8 431 166

Utöver ovanstående har granskningarna även föranlett höjningar av taxe­

ringar till allmän omsättningsskatt, investeringsskatt och konjunkturskatt.

Med uttrycket »tredje man» förstås här närmast delägare i familjebolag och

anställda i det granskade företaget, beträffande vilka bokgranskningskon-

toret framlagt förslag till ändring i taxeringarna. Däremot har vid under­

sökningen icke kunnat beaktas sådana höjningar av taxering för tredje

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 160

50

man, som föranletts av kontrolluppgifter, som granskningsmannen över­

sänt till vederbörande beskattningsnämnd för undersökning av vederbö-

randes deklarationer. Härtill kommer sedan, påpekar de sakkunniga, de be­

tydande indirekta verkningarna av granskningsverksamheten. Vid taxe-

ringsarbetet har nämligen iakttagits, att en ett år företagen granskning

beträffande viss kategori skattskyldiga inom ett område medfört att veder­

börande under följande år deklarerar på ett betydligt riktigare sätt än

tidigare.

Vidare anför de sakkunniga som exempel, att en hösten 1952 påbörjad

granskning av vissa droskägares och deras anställdas inkomster gav vid

handen, att inkomster i avsevärd omfattning undanhållits från deklaration

och beskattning. Granskningen resulterade i förslag om höjning av dekla­

rerade inkomster samt eftertaxeringar å sammanlagt 3 370 000 kronor.

Ytterligare åberopas, att en år 1952 i en stad företagen granskning av

läkares och sjukgymnasters taxeringar föranledde förslag om taxering av

i deklarationer undanhållna inkomster med sammanlagt 483 000 kronor.

Åtal, som följde på denna granskning, föranledde utdömande av böter å

sammanlagt 106 450 kronor. Under åren 1953 och 1954 deklarerade de skatt­

skyldiga inkomster, som med resp. 69,4 och 93,5 % översteg de år 1952

deklarerade inkomsterna.

De sakkunniga har från länsstyrelserna inhämtat uppgifter om det antal

bokföringsgranskningar, som utförts i riket under år 1953, och resultatet

därav. Uppgifterna utvisar, att granskningarna avsett 7 339 skattskyldiga.

Beträffande 1 015 därav har granskningen icke föranlett erinran mot av­

given deklaration, men beträffande 6 324 skattskyldiga har på grundval av

vad vid granskningarna iakttagits föreslagits höjningar av deklarerade in­

komster med i runt tal 52 500 000 kronor. Antalet enskilda rörelseidkare

och aktiebolag i riket kan uppskattas till omkring 300 000, varför gransk­

ningarna omfattat endast omkring 2,5 % av antalet skattskyldiga, som

kunnat bli föremål för bokföringsgranskning eller liknande undersökning.

Iakttagelserna om det sätt varpå deklarationsskyldigheten fullgjorts visar

enligt de sakkunnigas uppfattning, att deklarationsskyldigheten för närva­

rande i betydande omfattning fullgöres på ett mindre tillfredsställande sätt.

Det torde vidare kunna fastslås, att tendenserna att deklarera oriktigt är

i hög grad beroende av den brist på kontroll, som för närvarande föreligger

beträffande vissa kategorier skattskyldiga.

I betänkandet påpekas, att taxeringsförordningen icke innehåller några

föreskrifter om skyldighet för den, som är deklarationspliktig, att sörja

för att räkenskapsmaterial eller annat material finns tillgängligt såsom

underlag för deklarationer och i förekommande fall kontroll av deklara­

tionerna. Dock förutsättes, att skattskyldig, som är bokföringsskyldig en­

ligt bokföringslagen, skall upprätta självdeklaration på grundval av den

bokföring, han enligt nämnda lag är skyldig att ha.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

51

Varken bokföringslagen eller taxeringsförordningen föreskriver emeller­

tid skyldighet att vid fullgörande av bokföringslagens föreskrifter taga hän­

syn till vad som erfordras för att en bokföring skall utgöra ett tillfreds­

ställande underlag för upprättande av en riktig självdeklaration eller för

avlämnande av föreskrivna uppgifter till ledning vid annans taxering.

En icke obetydlig grupp rörelseidkare och utövare av s. k. fria yrken är

icke underkastad bokföringslagens föreskrifter. Ej heller i övrigt finns för

denna grupp bestämmelser om skyldighet att genom fortlöpande anteck­

ningar om inkomster och utgifter sörja för att deklarationerna skall kunna

grundas på ett tillfredsställande underlag. Även för en del skattskyldiga

med inkomst av tjänst föreligger liknande förhållanden. Såsom exempel

må nämnas vissa läkare i allmän tjänst samt anställda, vilkas inkomster

i tjänsten helt eller till avsevärd del utgöres av belopp, som uppbäres av

allmänheten, bl. a. servitörer, droskchaufförer m. fl. Frånvaron av varje

bestämmelse om anteckningsslcyldighet medför, framhåller de sakkunniga,

att skattskyldiga av denna kategori ofta uppgiver sina inkomster utan

stöd av anteckningar eller med endast ofullständiga sådana såsom grund.

Den uppskattning, som den skattskyldige därvid företager, blir ofta mycket

för låg.

Beträffande påföljderna för oriktig deklaration uttalar de sakkunniga, att

tillämpningen av skattestrafflagen måste betecknas såsom mycket ojämn.

En undersökning av de åtalsanmälningar, som gjorts under år 1952, visar

att i somliga län förekommit endast några få anmälningar — i ett län 2,

i ett 4, i ett 13 — under det att i andra län anmälningarna är väsentligt

flera. Det kan icke antagas, att denna skillnad i åtalsfrekvens motsvaras

av variationer i deklarationsmoralen, utan skillnaden torde i huvudsak vara

att hänföra till den olika praxis, som tillämpas av taxeringsintendenter

och åklagare. Denna praxis torde i sin tur i viss mån vara påverkad av

de olikheter i bedömningen, som kommit till synes i domstolarnas utslag.

Antalet åtalsanmälningar var -— enligt vad nyssnämnda för år 1952

verkställda undersökning giver vid handen — omkring 2 400 och antalet

åtal omkring 1 600. Till jämförelse kan nämnas att antalet anmälningar till

åtal för oriktiga deklarationer, som avlämnats vid 1944 års taxering, ut­

gjorde omkring 3 900. Det förefaller alltså som om åtalsanmälan numera

sker i mindre omfattning än tidigare.

Erfarenheterna från taxeringsarbetet ger enligt de sakkunniga vid han­

den, att skattestrafflagen icke är tillräcklig för att inskärpa vikten av att

deklarationsplikten fullgöres på riktigt sätt. Brottsbeskrivningen är täm­

ligen allmänt hållen, varför tvekan ej sällan yppats om när en deklaration,

som vid taxeringen uppenbarligen måste frångås, skall anses oriktig i

skattestrafflagens mening. Än större svårigheter möter ofta, när det gäller

att bedöma, huruvida en oriktig uppgift lämnats uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet. De sakkunniga anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

52

Över huvud taget måste erfarenheterna från det praktiska arbetet anses

giva vid handen, att skattestrafflagen icke är tillräcklig såsom enda medel

för att trygga efterföljden av bestämmelserna rörande deklarationspliktens

fullgörande. Utan tvivel förefaller det att vara en brist, att icke vid sidan

av skattestrafflagen finns påföljder, som direkt anknyter till taxerings-

förfarandet och därigenom på ett effektivare sätt kan inskärpa vikten av

att deklarationerna upprättas riktigt och med nödig omsorg.

Till belysning av de särskilda svårigheter som möter vid kontroll av

rörelseidkares och därmed jämförliga skattskyldigas deklarationer och ar­

ten av de brister, som därvid kan konstateras, har de sakkunniga å s. 93—

104 i betänkandet återgivit kortfattade uppgifter ur ett antal bokgransk-

ningsrapporter från olika delar av riket. Av uppgifterna framgår, uttalar

de sakkunniga, att ifrågavarande form av taxeringskontroll för att kunna

tjäna till ledning för åsättande av en riktig taxering ofta måste förbindas

med mera ingående och omfattande undersökningar än som täckes av

taxeringsförordningens nuvarande uttryck för denna kontrollåtgärd

»granskning av skattskyldigs bokföring». Uppgifterna anges vidare vara

ägnade att belysa de stora kvalifikationer i fråga om kunskaper och er­

farenhet, initiativ och omdöme, som erfordras för att undersökningarna

skall kunna verkställas på ett ur olika synpunkter tillfredsställande sätt.

Slutligen ger uppgifterna vid handen, att det ej sällan är mycket betydande

belopp, som framtages till beskattning såsom resultat av dessa kontroll­

åtgärder.

Kontrollen

De sakkunniga finner, att skyldigheten för arbetsgivare att utan an-

maning avlämna uppgifter till taxeringsmyndigheterna om utgivna löne­

förmåner och pensioner jämte möjligheten att genom anmaning inför­

skaffa ytterligare uppgifter därom medför, att man för närvarande i all­

mänhet kan på ett nöjaktigt sätt kontrollera löntagares och andra an­

ställdas bruttoinkomster. Vissa jämkningar anses emellertid erforderliga.

Härvidlag pekar de sakkunniga bl. a. på att det icke finnes någon direkt

föreskrift om skyldighet för uppgiftspliktig att föra nödiga anteckningar

till ledning vid uppgiftspliktens fullgörande.

Beträffande inkomst av rörelse konstaterar de sakkunniga, att den så

gott som enda möjlighet, som står till buds för verklig kontroll av rörelse­

idkares deklarationer, är granskning av bokföring eller räkenskapsanteck-

ningar jämte sådant material, med vilket riktigheten av räkenskaperna

och deklarationerna kan kontrolleras. Taxeringsförordningen innehåller

redan nu bestämmelser om befogenhet för taxeringsmyndigheterna att

granska räkenskaper i syfte att kontrollera riktigheten av rörelse­

idkares deklarationer, men bestämmelserna härom behöver revideras för

att bli tillräckligt effektiva.

Härutinnan framhåller de sakkunniga bl. a., att den nu medgivna gransk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

53

ningsbefogenheten är alltför begränsad, då den omfattar endast dens bok­

föring, om vilkens taxering är fråga. En tillfredsställande kontroll kräver

emellertid, att en rörelseidkares bokföring får granskas för erhållande

av upplysningar av betydelse för kontrollen av annan rörelseidkares taxe­

ring.

Föreskrifterna om en bokgranskares befogenhet anses ej heller tillräck­

ligt tydligt angivna, varför i praxis uppkommit tvekan om dess omfattning.

Påföljden för underlåtenhet att tillhandahålla bokföring är ej tillräckligt

effektiv. Mindre nogräknade skattskyldiga kan förhala företeendet av räken­

skaperna i sådan omfattning, att ändamålet med granskningen äventyras.

Stundom begagnas det på sådant sätt vunna uppskovet till att konstruera

en helt ny bokföring, där anmärkningsvärda förhållanden utelämnats. I

viss omfattning anses för närvarande sekretesshänsyn hindra tillhanda­

hållande av material av väsentligt värde för kontrollen. Det är av vikt,

uttalar de sakkunniga, att sådana hinder elimineras.

Rörande inkomst av jordbruksfastighet uttalar de sakkunniga bl. a., att

det torde kunna betecknas såsom en brist, att regelbunden uppgiftsplikt

icke föreligger beträffande yrkesmässigt uppköp av produkter från jord­

bruk.

Slutligen påpekar de sakkunniga, såvitt angår förmögenhetstaxeringen,

att det i åtskilliga fall är av betydelse vid taxeringskontroll att kunna kon­

statera, huruvida och med vilket belopp en skattskyldig har fordran hos

eller skuld till annan. För närvarande saknar taxeringsmyndigheterna

generell befogenhet att i sådant fall avfordra gäldenären resp. borgenären

erforderlig upplysning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 ur 1955

Taxeringsorganisationen m. m.

De sakkunniga erinrar om att taxeringsarbetet, trots att detta erfordrar

yrkesmässig kunskap och rutin, alltjämt skall utföras såsom bisysslor

av personer, som icke är utbildade eller tränade för sådant arbete. Taxe-

ringsnämndsordförandena är verksamma blott en kortare tid — tre ä fyra

månader — varje år och ombyte av ordförande sker jämförelsevis ofta.

Arbetet får därför i viss mån provisorisk karaktär, helst som detsamma

med hänsyn till den därför anslagna begränsade tiden i allmänhet måste

utföras under stor tidsnöd. De sakkunniga anför vidare bl. a.

Taxeringsnämnderna och deras ordförande utför väl i allmänhet ett med

hänsyn till omständigheterna berömvärt arbete, men resultatet därav —-

de av nämnderna åsatta taxeringarna — lider av betänkliga brister.

Å ena sidan undgår inkomster till väsentliga belopp taxering på grund

av att taxeringsnämndsordförandena icke hinner med de ofta tidsödande

och besvärliga utredningar, som måste vidtagas för att kontrollera i vad

mån inkomster riktigt deklarerats eller avdrag är lagligen grundade.

Å andra sidan är emellertid den bristande yrkesmässigheten i taxerings­

nämndernas arbetssätt och det summariska förfaringssättet ej sällan till

54

avsevärt men för de skattskyldiga. Sålunda sker ofta avvikelse från själv­

deklaration utan att tillräcklig utredning kunnat verkställas med påföljd

att den skattskyldige nödgas anlita klagovägen för att få taxeringsnämn­

dens beslut ändrat. Detta bidrager icke till att öka förtroendet för taxerings­

nämnderna. Stundom kan erinringar riktas mot taxeringsnämndernas be­

dömningar. Detta torde i viss utsträckning sammanhänga med att ord­

föranden har att verkställa utredningar till grund för taxeringen och där­

efter i egenskap av ordförande och föredragande i nämnden bedöma dessa

utredningar.

Det har icke varit ovanligt, att en taxeringsnämnd utan närmare utred­

ning skönsmässigt uppskattat en inkomst i syfte att besvär skulle anföras

och närmare utredning verkställas å prövningsnämndsstadiet.

I tekniskt hänseende lider taxeringsnämndernas arbete av ganska om­

fattande brister. Särskilt försummas kommunikationen med de skatt­

skyldiga och behörigt fullgörande av underrättelseplikten. Mången skatt­

skyldig får exempelvis en underrättelse om avvikelse från deklaration, vil­

ken icke ger honom nöjaktig eller fullständig upplysning om skälen för av­

vikelsen.

De sakkunniga konstaterar vidare, att taxeringsarbetet i första instans

företer avsevärda lokala variationer, både i fråga om materiella bedöman­

den och effektiviteten i taxeringsarbetet.

Uppdragen som taxeringskonsulent innehaves såsom bisysslor och kon­

sulenterna har ytterligt kort tid för fullgörande av sina uppdrag. Kon­

sulentinstitutionens möjligheter att verka för bättre taxeringar är därför,

framhåller de sakkunniga, starkt begränsade. I allmänhet torde konsulen­

terna ha sett sig nödsakade att inskränka granskningen till det rent tek­

niska eller att föreslå avvikelser från självdeklaration efter schematiska

grunder. — Länsstyrelsernas taxeringssektioner har efter hand förstärkts

för att bättre kunna fullgöra desamma bl. a. åliggande uppgift att lämna

taxeringsnämndsordförandena råd och upplysningar samt åt ordförandena

verkställa utredning i invecklade taxeringsärenden. Emellertid har dessa

sektioners arbetsuppgifter beträffande prövningsnämndsärenden samtidigt

ökat i sådan omfattning, att deras möjligheter att ägna sig åt taxerings­

arbetet i första instans starkt nedskurits.

De sakkunniga framhåller vidare i detta sammanhang.

Skattetryckets ökning har medfört, att varje skattskyldig numera ägnar

sina skatteangelägenheter ett helt annat intresse än tidigare. Detta har haft

till följd, att deklarationerna blivit mer komplicerade. Försök att ned­

bringa taxeringen genom avdragsyrkanden av de mest skiftande slag och

genom skatteflyktsåtgärder av olika art förekommer allt oftare. Kontrol­

len blir besvärligare, eftersom benägenheten att deklarera oriktigt ökar

med den bristande möjligheten för nuvarande organisation att utöva erfor­

derlig kontroll. De skattskyldiga bevakar allt noggrannare sina intressen

och anlitar flitigt besvärsmöjligheterna. Taxeringsnämnderna kan därför

icke såsom under tidigare skeden var vanligt grunda avvikelser från de­

klarationer på sin allmänna lokal- och personkännedom och sina upp­

fattningar. Utredningar måste verkställas angående en skattskyldigs verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

liga inkomstförhållanden, då fråga uppkommer huruvida en deklaration

kan godtagas.

De sakkunniga påpekar ytterligare, att det under senare år mött ökade

svårigheter att erhålla lämpliga taxeringsnämndsordförande.

Beträffande prövningsnämndernas och taxeringssektionernas arbete fram­

håller de sakkunniga följande omständigheter av beskaffenhet att böra

föranleda övervägande av ändringar.

1) Taxeringsförordningen förutsätter, att hela det av taxeringsnämn­

derna behandlade deklarations- och kontrollmaterialet skall underkastas

eftergranskning och att alla av taxeringsnämnd åsatta taxeringar, som

icke skett till riktigt belopp, skall ändras. Sådan eftergranskning med-

hinnes för närvarande i mycket ringa omfattning, i vissa län ej alls, och

kan ej ske utan en väsentlig personalökning. Det synes emellertid enligt

de sakkunniga föga rationellt att anordna arbetet i första instans på sådant

sätt, att arbetsresultatet skall behöva underkastas en tidsödande och dyrbar

eftergranskning med ett stort antal ändringar såsom följd.

2) Prövningsnämndernas arbetsformer är jämförelsevis tunga och per­

sonalkrävande.

3) De befogenheter och åligganden, som enligt taxeringsförordningen

tillkommer det allmännas företrädare, har tillagts endast taxeringsinten-

dent. Med hänsyn till den stora mängden av ärenden, som på detta sätt

skall passera taxeringsintendenten, har dennes genomgång av ärendena i

många fall kommit att bli en »flaskhals», som vållat hinder i arbetet.

4) Ledningen av taxeringsarbetet och taxeringskontrollen är icke orga­

nisatoriskt väl utformad. I taxeringsförordningen har taxeringsintendenten

markerats såsom ansvarig såväl för ledningen av arbetet å taxeringsnämnds-

stadiet som för taxeringssektionens arbetsuppgifter. Emellertid har taxe­

ringsintendenten icke den självständiga tjänsteställning, som motsvarar

de honom ålagda uppgifterna och som torde vara en oundgänglig förut­

sättning för dessa uppgifters behöriga fullgörande. Sålunda ingår taxerings-

sektionen i landskontoret, för vilket landskamreraren är chef. Önskemålen

att ordföranden i prövningsnämnden skall vara helt fri från engagement

i taxeringsarbetet i övrigt är sålunda för närvarande icke helt tillgodosedda.

5) Med hänsyn till arten av de uppgifter, som ledningen av taxerings­

arbetet och taxeringskontrollen innefattar, måste det anses såsom en brist,

att något centralt organ icke finns inrättat för samordning av dessa upp­

gifter och för utförande av däri ingående göromål, som är av betydelse för

taxeringsarbetet inom riket i dess helhet. De åtgärder för samordning, som

vidtagits genom inrättandet av riksskattenämnden och anordnandet av mö­

ten med landskamrerare, taxeringsintendenter och revisorer, har i detta

hänseende varit av jämförelsevis begränsad betydelse.

I fråga om möjligheterna för beskattningsnämnderna att med nu gäl­

lande bestämmelser om deklaration och taxeringskontroll åsätta riktiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

55

56

taxeringar bör beaktas, uttalar de sakkunniga vidare, att varje taxering —

frånsett de fåtaliga fall då den skattskyldige genom deklarationsförsum-

melse gått förlustig sin besvärsrätt — genom besvär kan dragas under

prövning av skattedomstolarna. En beskattningsnämnd har alltid att räkna

med möjligheten av ett överklagande och torde därvid, även om den på

grund av sin allmänna erfarenhet och sin mången gång goda person- och

lokalkännedom känner sig övertygad om det sakligt berättigade i en av­

vikelse, ej sällan anse sig tvungen avstå därifrån med hänsyn till svårig­

heterna att åstadkomma en bevisning, som kan väntas bli godtagen av

skattedomstolarna.

Besvärsförfarandet hos skattedomstolarna

Enligt de sakkunniga begränsar sig skattedomstolarna i huvudsak till att

bedöma målen på grundval av besvärsakterna och inkomna skrifter. Någon

aktiv ledning av förfarandet eller därmed jämförlig verksamhet i syfte att,

där så är erforderligt, införskaffa underlag för bedömandet av hur taxe­

ringarna med hänsyn till de faktiska förhållandena bör bestämmas före­

kommer i allmänhet ej. Härav torde föranledas, att hos skattskyldiga och

företrädare för det allmänna tvekan stundom uppkommer om beskaffen­

heten av den utredning som bör förebringas och om vem det åligger att

förebringa utredningen. Den jämförelsevis passiva inställningen hos skatte­

domstolarna torde ock leda till att bevisprövningen stundom blir schematisk.

Ett gammalt önskemål i fråga om skattedomstolarna anges i betänkandet

vara, att motivering för fattade beslut skall lämnas i större utsträckning än

nu är fallet. En nackdel är att utslagen mera sällan innehåller skäl för

bedömningen av bevisfrågor.

Till allvarlig olägenhet för taxeringsförfarandet är den tidsutdräkt, som

förekommer vid handläggningen av besvär smål. Den i 122 § taxeringsför-

ordningen stadgade tiden för länsstyrelses insändande av besvärsmål iakt-

tages på åtskilliga håll icke. Vid vissa länsstyrelser överskrides tiden avse­

värt. Kammarrättens balans motsvarar för närvarande i huvudsak det antal

mål, som avgöres under ett år. Väntetiden är därför i allmänhet något mind­

re än ett år. I följd av att balansen hos regeringsrätten ökat förflyter för

närvarande omkring tre år från dagen för kammarrättens utslag innan

regeringsrättens utslag meddelas.

De sakkunniga anför.

Förseningen av taxeringsmålens avgörande är till avsevärt men för såväl

de skattskyldiga som det allmänna. De skattskyldiga åsamkas besvär och

kostnader genom att deras skattefrågor förblir svävande under många år.

Statsverket åsamkas avsevärda utgifter för räntor vid restitutioner. Även för

taxeringsmyndigheterna vållas merarbete och olägenheter genom att besked

i uppkommande tveksamma spörsmål icke någorlunda snabbt kan erhållas

till ledning för taxeringsverksamheten. En balans av taxeringsmål har så­

lunda en viss tendens att växa på grund av att samma fråga återkommer

vid följande års taxeringar och drar med sig nya besvär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

57

Eftertaxering

De sakkunniga framhåller, att skatteförfattningarnas bestämmelser om

förutsättningarna för eftertaxering är knapphändiga och jämförelsevis all­

mänt avfattade. Möjligheterna att genom eftertaxering beskatta inkomster,

som tidigare undgått taxering, är därför i väsentlig grad beroende av skatte-

domstolarnas praxis. Innebörden av denna är vansklig att närmare angiva,

eftersom utgången ofta är beroende av hur bevisskyldigheten fördelas ellei

hur orsakssammanhanget mellan uppgifterna i en deklaration och en åsatt

taxering bedömes och skattedomstolarnas utslag ytterst sällan innehåller

besked härom. Helt allmänt kan dock sägas, att bevisbördan för en efter-

taxerings befogenhet i helt övervägande omfattning lägges på taxerings­

myndigheterna. Följden härav blir, att omständigheter av formell natur

stundom hindrar att skattskyldiga, som har svårkontrollerade inkomster

eller som avsiktligt försvårar taxeringsmyndigheternas utredning, åsättes

sakligt befogade eftertaxeringar.

De sakkunniga anför vidare.

Då de gäller rörelseidkare, anses möjligheterna till eftertaxering för

närvarande i allmänhet begränsade till direkt påvisbara fel, även om dessa

är av den art, att de ådagalägger bokföringens bristande tillförlitlighet i

allmänhet och därmed befogenheten av en skönsmässig uppskattning av in­

komsten. Detta kan betecknas som en brist i gällande ordning och gynnar

otillbörligt de mindre nogräknade skattskyldiga. En rörelseidkare, vilkens

räkenskaper granskats för det löpande beskattningsåret och därvid befun­

nits oriktiga eller otillförlitliga, kan helt undandraga sig eftertaxeringar

för tidigare år, för vilka räkenskaperna är i samma underhaltiga skick,

genom att helt enkelt förklara att räkenskaper ej förts eller att förda räken­

skaper ej finns i behåll. Detta förfaringssätt har i åtskilliga fall praktiserats.

Beträffande frågan om eftertaxering kan åsättas, när ordinarie taxering

åsatts efter det bokgranskning ägt rum, har praxis i vissa fall intagit en

hållning, som är ägnad att komplicera bokgranskningsarbetet. Stundom

kan det nämligen vara tillräckligt att räkenskaper granskas partiellt. Om

en sådan granskning försvårar eller omintetgör möjligheterna till en even­

tuell framtida eftertaxering, kan det föranleda till att granskningarna måste

göras mera omfattande än som i och för sig är nödvändigt. Förutom att detta

hindrar ett rationellt ordnande av bokgranskningsarbetet kan det vålla

olägenhet för de skattskyldiga, vilkas räkenskaper skall granskas.

över huvud taget synes för närvarande föreligga eu tendens att betrakta

eftertaxering såsom eif ingripande, som är mera kännbart och av principiellt

annan art än vanlig taxering. Det måste ifrågasättas, om detta betraktelse­

sätt är motiverat och till gagn för taxeringsförfarandet. Genom eftertaxe­

ring uttages ju endast den skatt, som den skattskyldige rätteligen bort er­

lägga redan tidigare.

Allmänna synpunkter i reformfrågan

De sakkunniga betonar till eu början betydelsen av det samband som

råder mellan de olika leden i förfarandet, d. v. s. deklarationerna och upp­

gifterna till ledning för annans taxering, kontrollåtgärderna och åsättandet

58

av taxering samt besvärsförfarandet hos prövningsnämnderna, kammar­

rätten och regeringsrätten. De sakkunniga utvecklar detta närmare på föl­

jande sätt.

Kvaliteten hos deklarationer och kontrolluppgifter är beroende av de

påföljder, som förbindes med försummelser, och den kontroll, som utövas.

Ju lindrigare påföljderna är, desto sämre blir deklarationerna och desto

mera måste kontrollapparaten utbyggas. Å andra sidan torde kontroll-

aPParaten kunna begränsas, om deklarationernas kvalitet genom skärpta

påtöljder kan förbättras. Vid den avvägning, som här bör "ske, synes det

skäligt att i ej ringa mån skärpa nu tillämpade påföljder för de försumliga.

En utvidgning av kontrollen kan nämligen icke undgå att bli besvärande för

samtliga skattskyldiga, även de noggranna och omsorgsfulla. Det synes

riktigare, att de deklaranter, som icke ordentligt fullgör dem åliggande

skyldigheter, får bära följderna därav, än att samtliga deklaranter skall

betungas. I samband härmed kan betonas vikten av att möjligheterna till

kontroll väsentligt vidgas. Detta innebär icke, att dessa kontrollmöjlig­

heter behöver begagnas i någon större utsträckning. Snarare bör väl följden

antagas bli, att vidgade kontrollmöjligheter begränsar antalet av dem, som

deklarerar felaktigt, och därmed bidrager till att kontrollapparaten kan

hållas inom rimliga gränser.

Den återverkan som bedömningen i skattedomstolarna, framför allt i rege­

ringsrätten, far å arbetet å beskattningsnämndsstadiet, bör icke förbises.

Frågan om möjligheterna att åstadkomma en rättvis och likformig taxering

är här bortses från fall, då en tveksam taxering är beroende uteslutande

av lagtolkning — beträffande vissa grupper skattskyldiga beroende av arten

och omfattningen av den utredning, som av taxeringsmyndigheterna kan

verkställas och skriftligen fogas vid en deklaration för att skäl för avvikelse

därifrån skall anses föreligga. Ju större krav som härvidlag — i rättssäker­

hetens intresse — uppställes av skattedomstolarna, desto vidlyftigare blir

arbetet å beskattningsnämndsstadiet. Detta arbete kommer nämligen av

naturliga skäl att inrikta sig på åstadkommande av sådan utredning till

stöd för gjorda avvikelser från deklaration, att taxeringarna icke ändras vid

överklagande. Att uppfattningarna i detta avseende kan vara olika framgår

bl. a. därav, att regeringsrätten av meddelade utslag att döma jämförelsevis

ofta ställer större krav på utredning till stöd för frångående av deklaration

än vad såväl taxeringsnämnd och prövningsnämnd som kammarrätten gjort.

Att beskattningsnämndernas bedömanden i många sådana fall har stöd "i de

verkliga förhållandena, även om utredning därom med hänsyn till utred-

ningssvårigheter o. d. icke kan förebringas, torde erfarenheterna från taxe-

ringsarbetet utvisa. Det torde kunna sägas, att det för närvarande före­

ligger en mindre god avvägning mellan å ena sidan kontrollmöjligheterna

och taxeringsorganens arbetskraftsresurser och å andra sidan de krav på

utredning, som enligt regeringsrättens praxis uppställes för att deklara­

tion skall få frångås. Om en likformig och rättvis taxering med beaktande

av rättssäkerhetskraven skall kunna åstadkommas, kräves sålunda väsent-

ligt vidgade kontrollmöjligheter och avsevärt förbättrade organisatoriska

resurser.

De sakkunniga ingår härefter på frågan om taxeringsorganens och den

skattskyldiges ställning till varandra samt på verkställda jämförelser med

förfarandet i allmän civil- och straffprocess. I betänkandet anföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

59

Såväl under allmänna diskussioner om taxeringsförfarandets utformning

som vid handläggning av särskilda ärenden har det efter hand blivit allt

vanligare, att förfarandet vid de allmänna domstolarna ansetts kunna tjäna

såsom förebild. Man har därvid velat konstruera ett partsförhållande mellan

å ena sidan den eller de myndigheter, som haft att kontrollera deklaratio­

nerna och i första hand åsätta taxering eller eljest företräda det allmänna,

och å andra sidan vederbörande skattskyldig. Stundom har detta resone­

mang förts ganska långt, i det att en skattskyldig ansett sig kunna intaga

en helt negativ hållning och därvid förutsätta, att hela utrednings- och

bevisbördan skulle komma att åvila taxeringsmyndigheterna.

Det kan i fråga om jämförelsen med förfarandet i allmän civil- och straff-

process erinras, att en skattskyldig visserligen har att bevaka sitt intresse av

att icke bli för högt taxerad men att han å andra sidan genom skyldig­

heten att avgiva en fullständig och riktig deklaration är författningsenligt

pliktig att positivt medverka till att en riktig taxering skall kunna åsättas.

Förpliktelsen till sådan medverkan bör kvarstå även sedan deklaration av­

lämnats. Eftersom icke heller taxeringsmyndigheterna eller det allmännas

företrädare har annan uppgift än att eftersträva en riktig taxering, synes

förutsättningar saknas för att i princip konstruera taxeringsförfarandet

såsom ett förfarande för avgörande av tvister mellan två parter med mot

varandra stridiga intressen.

I fråga om utformningen av kontrollmöjligheterna framhåller de sak­

kunniga främst angelägenheten av att olika'kategorier skattskyldiga i möj­

ligaste mån likställas. För närvarande råder en ytterst betänklig olikhet i

detta avseende i så måtto, att vissa grupper, framför allt huvuddelen av

arbetare och löntagare i allmän och enskild tjänst, är underkastade prak­

tiskt taget fullständig kontroll, under det att kontrollen beträffande andra

grupper är mycket ofullständig. Det är angeläget, att kontrollen i effektivi-

tetshänseende blir så likformig som möjligt. Utformningen av kontrollåtgär­

derna måste därvid rätta sig efter de olika gruppernas art av inkomst. Av

vikt är att myndigheterna beredes tillgång till allt material, som kan tjäna

en ändamålsenlig och effektiv taxeringskontroll. I princip bör intet material

få undanhållas, om det kan befordra en riktig och rättvis taxering. Skatt­

skyldiga, som icke vill lämna skälig medverkan till nöjaktig kontroll, bor, ut­

talar de sakkunniga, få finna sig i en slcönsmässig uppskattning av in­

komsten. Erfarenheterna från taxeringskontrollen visar att det ofta är

illa beställt med tillförlitligheten hos deklarationerna från sådana skatt­

skyldiga, vilkas inkomster för närvarande icke kan i erforderlig utsträck­

ning kontrolleras.

I fråga om möjligheterna att, sedan taxering blivit åsatt genom laga

kraftägande beslut, vidtaga ändring i taxering, konstaterar de sakkunniga,

att lagstiftningen sedan gammalt intagit cn jämförelsevis restriktiv stånd­

punkt. Detta har gällt både i fråga om möjligheterna för skattskyldig att

få en taxering, som blivit för hög, nedsatt eller undanröjd och i fråga om

befogenheten för taxeringsmyndigheterna att genom eftertaxering beskatta

belopp, som undgått taxering. I förstnämnda hänseende har efter hand

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

60

vissa uppmjukningar skett. Beträffande efterbeskattning åter måste på

grund av gällande bestämmelser och rådande praxis eftertaxeringar ej säl­

lan undei låtas även i fall, då en rättelse av tidigare åsatt taxering ter sig

sakligt motiverad. De sakkunniga fortsätter.

Uppställandet av jämförelsevis stränga villkor för eftertaxering torde ha

tett sig naturligt, då taxeringen huvudsakligen grundade sig på ungefärlig

uppskattning eiter allmänt kända förhållanden. En uppskattning, som en

S^ng gjorts, borde ej få rivas upp endast därför att uppfattningen om hur

uppskattningen borde ske växlade. Sedan taxeringen numera i huvudsak

lått karaktären av en på faktiska siffror grundad beräkning, bör det ej

vara ägnat att väcka betänkligheter att i väsentligt större omfattning än

vad för närvarande anses kunna ske möjliggöra rättelse av taxeringar, som

på grund av bristfälligt eller underlätet tullgörande av deklarationsskyldig-

het blivit för låga. Någon orätt sker icke härigenom mot den skattskyldige.

Mot de krav, som för närvarande uppställes för eftertaxering, vore intet

att invända, om granskningen och kontrollen vid den årliga taxeringen

kunde göras tillräckligt omfattande och ingående. Att så förfara skulle

emellertid ställa stora krav på kontrollapparaten och medföra betungande

plikter för de skattskyldiga. Det synes innebära en lämpligare avvägning,

om den årliga kontrollen kan begränsas men möjligheterna att i efterhand

ratta för låga taxeringar utökas. En sådan utökning är även ägnad att

främja deklarationspliktens riktiga fullgörande.

Taxeringsorganen och taxeringsorganisationen bör enligt de sakkunnigas

uppfattning anpassas till den ändrade karaktär, som det egentliga taxerings-

arbetet efter hand fått. Detta arbete förutsätter numera sådan rutin och

sådana specialkunskaper, att endast ett yrkesmässigt handhavande därav

kan väntas leda till ett tillfredsställande resultat. En kvalitativ förbättring

av taxeringsarbetet får anses påkallad ej blott med hänsyn till det allmän­

nas och samtliga skattskyldigas intresse av en effektivare och riktigare

taxering. För varje enskild skattskyldig är det nämligen angeläget att hans

taxeringsangelägenheter handlägges på ett sätt, som är ägnat att bereda

honom minsta möjliga besvär och irritation. Även om det egentliga taxe-

ringsarbetet — tekniska göromål och kontrollåtgärder — lämpligast bör

omhänderhavas av taxeringstekniskt utbildad och rutinerad personal under

sakkunnig ledning är emellertid själva fastställandet av taxeringarna av

den beskaffenhet, att medverkan av de skattskyldiga är synnerligen värde-

lull. Systemet med taxeringsnämnder såsom i första instans beslutande

organ bör därför bibehållas. Den huvudsakliga taxeringskontrollen bör för­

läggas till denna instans, som bör få sådan tid för sitt arbete, att ett till-

fi edsställande resultat därav kan uppnås. Prövningsnämndernas funktion

kan därvid begränsas till huvudsakligen besvärsprövning.

De sakkunniga finner vidare, med hänsyn till taxeringsarbetets och taxe-

ringskontrollens alltmer utpräglade karaktär av riksangelägenhet, att verk­

samma åtgärder bör vidtagas för tryggande av likformighet i fråga om taxe-

ringskontrollens effektivitet och de beslutande organens bedömningar. Till­

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 är 1955

61

fredsställande resultat i berörda hänseende lärer icke kunna uppnås utan

centralt organ med resurser och befogenheter att leda, samordna och under­

stödja taxeringsarbetet i länen samt att aktivt deltaga i taxeringskontrollen

genom utförande av kontrollgöromål, som avser hela riket eller eljest lämp­

ligen bör ombesörjas av personal vid ett centralt organ. Åt ett sådant organ

bör vidare anförtros uppgiften att i lämpliga former bedriva upplysnings­

verksamhet för främjande av ett riktigt fullgörande av den deklarations-

och uppgiftsskyldighet, som föreskrives i taxeringsförfattningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Huvudpunkterna

i

de sakkunnigas förslag

Åtgärderna för åstadkommande av en riktigare taxering bör enligt de

sakkunnigas uppfattning i första hand gå ut på att främja ett riktigare

fullgörande av deklarationsplikten. I sådant hänseende föreslås stadgande

att den som redan nu är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen skall full­

göra denna skyldighet på sådant sätt, att bokföringen kan tjäna såsom

underlag för deklarationen och för kontroll av dennas riktighet. Den som

nu icke är bokföringsskyldig men bedriver rörelse eller eljest uppbär in­

komst i spridda poster från allmänheten skall vara skyldig att föra fort­

löpande anteckningar om inkomster och utgifter. Anteckningarna skall ut­

visa vad den skattskyldige insatt i verksamheten eller därur uttagit, exem­

pelvis för levnadskostnader o. d. Närmare anvisningar om sättet för an­

teckningarnas förande skall kunna meddelas av riksskattenämnden efter

hörande av branschsammanslutning. Uttrycklig bestämmelse föreslås, att

för den som icke ordentligt fullgör sin bokförings- eller anteckningssltyldig-

het skall inkomsten uppskattas efter vad som med hänsyn till rörelsens om­

fattning och beskaffenhet synes skäligt, om icke den skattskyldige kan

förebringa tillfredsställande utredning om sin inkomst.

Utförliga föreskrifter föreslås av innebörd att skattskyldig, som fört

räkenskaper, på ett betydligt fullständigare sätt än nu i deklarationen skall

lämna sådana uppgifter, som enligt vad gjorda erfarenheter visar behövs

för granskning och kontroll. Därigenom kan förebyggas, att vissa rutin­

mässiga förfrågningar årligen måste riktas till ett stort antal skattskyldiga.

Skattskyldig skall vidare lämna klart besked, om deklarationen grundar

sig på räkenskaper eller anteckningar.

Även i övrigt skall deklaration innehålla vissa upplysningar av särskild

betydelse för taxeringskontrollen.

För att en deklarant icke skall behöva tveka om viss inkomst skall de­

klareras eller om viss utgift får avdragas, skall envar ha rätt att vända sig

till ett centralt organ med skriftlig förfrågan därom. Besvarandet av dessa

frågor, som bör ske kostnadsfritt, skall enbart ha karaktär av upplysnings­

verksamhet till ledning för upprättandet av deklarationer.

Med hänsyn till att taxeringskontrollen är relativt kostsam för det all­

62

männa och att dessa kostnader i huvudsak orsakas av dem som uppsåt-

ligen eller av oaktsamhet deklarerar oriktigt, föreslås att skattskyldig, som

i sin deklaration utelämnat skattepliktig inkomst eller felaktigt tillgodo­

gjort sig avdrag utan att lämna korrekta upplysningar om avdragets be­

skaffenhet, i samband med taxeringen skall påföras en särskild avgift så­

som bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen. Avgiften föreslås till

10 procent av icke deklarerad inkomst eller obehörigt avdrag och 1 procent

av icke deklarerad förmögenhet. Genom den föreslagna avgiften beräknas

de illojala deklaranterna själva få betala kostnaderna för den på grund av

deras förfarande nödvändiga taxeringskontrollen. Oberoende av avgiften

skall i fall, då skattestrafflagen är tillämplig, åtal ske i vanlig ordning.

Det förutsättes att skattskyldiga med enkla inkomst- och beskattnings-

förhållanden skall kunna deklarera å en förenklad deklarationsblankett.

Beträffande taxeringskontrollen anföres, att likformighet mellan olika

grupper av skattskyldiga bör eftersträvas. För kontroll av jordbrukarnas

inkomster skall alla, som i någon sin verksamhet uppköper produkter från

jordbruk eller skogsbruk, lämna uppgifter om likvider i samma ordning

som uppgifter nu lämnas om anställdas löner. Genom att kontroll över den

övervägande delen av jordbrukarnas inkomster på detta sätt anordnas, har

bestämmelser om skyldighet för jordbrukare i allmänhet att föra fort­

löpande anteckningar om inkomster och utgifter ansetts kunna undvaras.

Det förutsättes att uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande omsorgsfullt

övervakas, så att alla uppköpare i nämnda hänseende blir likställda.

Vidgad skyldighet för näringsidkare i allmänhet att efter anmaning

lämna uppgift om köp och försäljningar föreslås liksom uttryckliga före­

skrifter om plikt att föra erforderliga anteckningar att ligga till grund för

skyldighetens fullgörande. Bestämmelserna om uppgiftsplikt rörande vissa

löneinkomster m. in. föreslås skola kompletteras.

De nuvarande i vissa hänseenden vaga bestämmelserna om bokförings­

granskning ersättes med mera preciserade föreskrifter om att taxerings­

revision må ske hos vissa skattskyldiga. Sådan revision skall få verkställas

även för kontroll av deklarationer från annan skattskyldig än den hos vil­

ken revisionen sker. Vid taxeringsrevision skall granskning få ske jämväl

av handlingar, vilkas innehåll innefattas under tystnadsplikt, som åligger

den skattskyldige. Sekretesshänsynen skall tillgodoses genom att granska­

ren är ålagd samma tystnadsplikt, som gäller för den, hos vilken revisio­

nen sker. De sakkunniga framhåller, att taxeringsrevisioner bör ske såsom

normala och rutinmässiga kontrollåtgärder, vilka genomföres planenligt

och anses sasom likställda med den kontroll, som genom arbetsgivares

löneuppgifter äger rum beträffande löntagare.

Statliga verks och inrättningars handlingar skall vara tillgängliga för

granskning och erforderliga uppgifter därur i särskilda fall lämnas, även

om de i övrigt är hemliga. Därunder inbegripes även postgirokontorets upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

63

gifter om insättningar och uttag, i samband varmed föreslås en motsva­

rande uppgiftsskyldighet för andra penningförvaltande inrättningar.

Såsom ett komplement till övriga åtgärder och för att minska utsikterna

att genom bristfälligt fullgörande av deklarationsplikten kunna obehörigen

undgå skatt föreslås vidgade möjligheter till eftertaxering. Skatt på grund

av eftertaxering skall förhöjas med ränta efter fem procent per år för den

tid, varunder skatt undanhållits.

Beträffande taxeringsorganisalionen föreslås, att det egentliga taxerings-

arbetet skall överföras å heltidsanställd arbetskraft, som anställes hos läns­

styrelsernas taxeringsavdelningar. Taxeringsnämnderna bibehålies såsom

beslutande organ, men deras sammanträdestid beräknas kunna avkortas

avsevärt med hänsyn till det förarbete, som skall utföras av de anställda

arbetskrafterna. Antalet befattningshavare i olika lönegrader för taxerings-

arbetet i första instans beräknas till omkring 800. De för taxeringsarbetet

närmast ansvariga och hos taxeringsnämnderna föredragande tjänstemän­

nen föreslås benämnda taxeringskonsulenter. De årliga avlöningskostna-

derna för den personal, som erfordras för taxeringsarbetet i första instans,

beräknas till 9,6 miljoner kronor eller cirka en miljon kronor mer än som

för närvarande åtgår för arvoden åt taxeringsnämndsordförande, kronoom-

bud och taxeringskonsulenter.

Tyngdpunkten av taxeringsarbetet förlägges till första instans, och ar­

betet där får fortgå hela året. Taxeringslängder skall avlämnas i mitten av

året. Till dess beräknas flertalet deklarationer vara slutgranskade. För

skattskyldiga med mera komplicerade förhållanden, vilkas deklarationer

ej hunnit slutgranskas, omprövas taxeringarna under andra halvåret, och

ändring vidtages där skäl därtill på grund av kontrollåtgärder eller andra

omständigheter befinnes föreligga.

Taxeringsavdelningarnas personal leder taxeringskonsulenternas arbete

och utför taxeringskontroll av mera kvalificerad art. Revisionspersonalen

bör i huvudsak ägna sig åt taxeringsrevisioner och därmed jämförliga un­

dersökningar att ligga till grund för taxeringsnämndernas beslut. Taxerings-

avdelningarna föreslås bli fristående från landskontoren i övrigt.

Prövningsnämnderna, vilkas arbete till följd av den omsorgsfullare taxe­

ringen i första instans beräknas minska i kvantitativt hänseende, skall

fungera enbart såsom besvärsinstans för prövning av besvär från skatt­

skyldiga och framställningar från allmänt ombud. Sådana framställningar

torde bli erforderliga i ringa omfattning, då upptäckta fel som regel kan

rättas genom att taxeringsnämnden omprövar tidigare beslut. Såsom all­

mänt ombud med uppgift att avge yttrande över besvär eller göra fram-

sällning om ändring i taxeringsnämnds beslut skall taxeringsintendent eller

annan tjänsteman å taxeringsavdelningen fungera.

Med hänsyn till att det huvudsakliga taxeringsarbetet skall förläggas

till första instans anses mellankommunala prövningsnämnden kunna upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

64

höra. Särskilda bestämmelser för åstadkommande i annan ordning av lik­

formighet mellan taxeringar i olika län föreslås.

För att leda och samordna taxeringskontrollen i riket, vid behov bistå

taxeringsavdelningarna med tillfällig personalförstärkning samt verkställa

taxeringskontroll av betydelse för landet i dess helhet, föreslås inrättande

av ett centralt organ, taxeringsstyrelsen, med ett 30-tal befattningshavare.

Taxeringsstyrelsen skall ägna särskild uppmärksamhet åt rationaliserings-

frågor av betydelse för taxeringsverksamheten. Riksskattenämndens kansli

föreslås skola ingå såsom en byrå i taxeringsstyrelsen men riksskattenämn­

den bibehållas oförändrad såsom beslutande organ för meddelande av för­

handsbesked, utfärdande av anvisningar rörande tolkningen av skatteför-

fattningar, fastställelse av blanketter in. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser, även de som uttalar kritik mot de sakkunnigas

förslag, är ense om behovet av åtgärder för att åstadkomma en jämnare

och mera effektiv taxering. Beträffande medlen att avhjälpa nuvarande

olägenheter råder dock delade meningar. I huvudsak tillstyrkande yttran­

den har avgivits av riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, läns­

styrelserna i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Värmlands och

Örebro län, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sveriges

taxeringsrevisorer, Landsorganisationen och Tjänstemännens central­

organisation.

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig helt eller övervägande avstyr­

kande, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Skara­

borgs, Gävleborgs och Norrbottens län, 1949 års besvärssakkunniga, Taxe-

ringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges akademikers central­

organisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,

Näringslivets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges gros­

sistförbund, Kooperativa förbundet, Skånes handelskammare, Sveriges

redareförening och Svenska företagares riksförbund.

En mellanställning intager de remissinstanser som påyrkar en över-

arbetning av förslaget innan detta lägges till grund för lagstiftning. Dessa

är kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrel­

serna i Kalmar, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län,

Svenska livförsäkringsbolags förening och Sveriges advokatsamfund.

Utöver nu nämnda remissyttranden har ytterligare sådana avgivits. I

dessa har emellertid endast speciella frågor berörts eller ock någon sam­

manfattande inställning till de sakkunnigas förslag inte tillkännagivits.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Beträffande behovet av en effektivare taxering göres

bl. a. följande uttalanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

65

Riksskattenämnden anför.

Behovet av en allmän översyn av taxeringsförfarandet har under senare

år blivit alltmera tydligt. Det är naturligt att utvecklingen av den direkta

beskattningen, med det skattetryck som numera utmärker denna, måste

innebära avsevärda påfrestningar på taxeringsorganisationen och ställa

denna inför helt andra krav och problem än som voro aktuella vid den

senaste taxeringsreformen år 1943. Läget har i mycket förändrats sedan

dess, bl. a. har — som det föreliggande betänkandet torde visa — skatte-

moralen allvarligt försämrats. Den skatteflykt, som i olika former äger rum,

är ingalunda begränsad till någon viss grupp eller vissa grupper i sam­

hället utan förekommer där tillfälle därtill gives och inom alla förvärvs­

källor, tjänst likaväl som jordbruk och rörelse. Att oriktiga deklarationer

sålunda icke äro i huvudsak begränsade till rörelseidkare framgår redan

därav att antalet avvikelser från självdeklaration vid 1953 års taxering ut­

gjorde cirka 1,2 miljoner, medan hela antalet rörelseidkare icke är större

än omkring 300 000.

Överståthållarämbetet vill för sin del starkt understryka den av de sak­

kunniga betonade önskvärdheten av snabba åtgärder för att uppnå ett för­

bättrat taxeringsarbete. Därvid synes — i valet mellan olika åtgärder -—

uppmärksamheten böra i första hand inriktas på åstadkommandet av en

förbättrad taxeringskontroll.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar bl. a.

Länsstyrelsen delar helt uppfattningen att åtgärder erfordras för att göra

taxeringsarbetet effektivare. Behov av sådana åtgärder har förelegat länge;

de nuvarande bestämmelserna — både de, vilka avser uppgiftsplikten och de,

vilka avser taxeringsorganisationen i första instans — hänför sig till äldre,

mindre komplicerade förhållanden och är icke lämpade för nuvarande tid.

Det är emellertid icke självfallet att en fullständigare uppgiftsplikt och på­

följder av olika slag vid försummelser kan visa sig ha den i alla avseenden

gynnsamma effekt, som de sakkunniga synes förvänta. I själva verket får

man inom detta område såväl som eljest inom samhällslivet räkna med

faktorer, vilka icke kan inrutas i ett strängt kontrollschema. Länsstyrelsen

delar emellertid de sakkunnigas mening att i princip intet material får

undanhållas, som kan befordra en riktig och rättvis taxering. I stort sett

måste de praktiska konsekvenserna härav accepteras, men det torde vara

anledning understryka att härvid en avvägning mellan mål och medel måste

äga rum.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som tillhör de avstyrkande instan­

serna, anför inledningsvis.

Mot bakgrunden av den verkställda utredningen samt gjorda erfarenheter

äro väl alla ense därom, att en förstärkning av taxeringsorganisationen är

erforderlig för att åstadkomma en jämnare och mera effektiv taxering.

Likaså torde enighet råda om att orsaken till nuvarande brister framförallt

är att hänföra till att taxeringsarbetet i första instans ofta måste ske utan

erforderlig tid till förberedelser och granskning, vartill stundom kommer

otillräcklig sakkunskap hos taxeringsnämnderna.

5 — Bilxang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 160

66

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar.

Det har länge varit påtalat att taxeringsförfarandet är behäftat med åt­

skilliga, högst allvarliga brister, som på ett betänkligt sätt påverkat taxe-

ringsresultatet. Angelägenheten av snara åtgärder, syftande till en större

effektivitet i taxeringen, har i det föreliggande betänkandet klart belysts

och länsstyrelsen vill för sin del kraftigt understryka detta behov och att

åtgärderna i huvudsak förverkligas utan ytterligare uppskov, även om läns­

styrelsen i vissa hänseenden icke kan obetingat ansluta sig till de förslag

till åtgärder, som de sakkunniga framlagt.

Instanser, som representerar näringslivet och som avstyrker förslaget,

gör följande uttalanden om behovet av reformer och om orsakerna till rå­

dande missförhållanden.

Kooperativa förbundet anför bl. a. följande.

Styrelsen vill oreserverat ansluta sig till de sakkunnigas uppfattning, att

den omfattning, i vilken oriktiga deklarationer förekommer, är ägnad att

inge allvarliga betänkligheter. Orsaken till dessa missförhållanden är emel­

lertid ej uteslutande att söka i bristande taxeringskontroll utan samman­

hänger även med skattetryckets höjd. Till den känsla av missnöje mot

taxeringsmyndigheter, som följer av det höga skattetrycket, bidrager också

den uppfattningen, att skattebestäminelserna genom täta ändringar blir allt

svåröverskådligare. Oavsett vilken uppfattning man har om skattelagarnas

utformning och tillämpning, är det givetvis så, att ju högre skattetrycket

är, desto större blir frestelserna för de skattskyldiga att på ena eller andra

sättet söka undandraga sig någon del av skatteutgifterna.

I det av Skånes handelskammare avgivna yttrandet göres följande

uttalande.

Handelskammaren är för sin del medveten om, att det nuvarande taxe­

ringsförfarandet har sina brister, samt att åtgärder äro av behovet påkal­

lade för att åstadkomma en effektivare taxering. Handelskammaren är

också ense med de sakkunniga däri, att den allmänna skattemoralen otvivel­

aktigt lider skada därav, att en del skattskyldiga på grund av den otill­

räckliga kontrollen i större eller mindre omfattning kunna undandraga sig

fullgörandet av sin skatteplikt. Det går emellertid icke att blunda för, att

den mindre tillfredsställande ordningen på området delvis sammanhänger

med det hårda skattetrycket, vilket även det måste menligt inverka på

skattemoralen. Det får ej heller förglömmas, att skattelagstiftningen numera

är så komplicerad, att det är förenat med betydande svårigheter för menige

man att sätta sig in i och iakttaga skattelagarnas bestämmelser; den om­

ständigheten, att under senare år ändringar så ofta vidtagits i bestämmel­

serna, har i sin mån ökat svårigheterna.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges redareförening och Svenska

företagares riksförbund.

Bland allmänna synpunkter på de sakkunnigas förslag må

först nämnas de som hänför sig till de tillstyrkande yttrandena.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer avger det mest positiva omdömet.

Det har länge varit känt, att den nuvarande taxeringsorganisationen icke

till alla delar fungerat tillfredsställande. Detta har i hög grad berott på

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

67

bristfälliga kontrollmöjligheter men framför allt på att taxeringsarbetet i

första och andra instans icke varit ändamålsenligt organiserat. Det nu fram­

lagda förslaget är därför synnerligen välkommet. Enligt föreningens upp­

fattning hava utredningsmännen angripit de svåra problemen på ett före­

dömligt sätt. Trots de många och svårlösta frågorna hava de lyckats fram­

lägga förslag, som böra kunna läggas till grund för en förbättrad organisa­

tion och en effektivisering av taxeringsförfarandet.

Även Landsorganisationen i Sverige hälsar förslaget med stor tillfreds­

ställelse.

Tjänstemännens centralorganisation ser frågan speciellt från löntagarnas

synpunkt och yttrar.

TCO har vid olika tillfällen understrukit, att organisationen anser en

effektivisering av skattesystemet vara nödvändig med hänsyn till den skill­

nad som för närvarande råder i skattetryck mellan å ena sidan löntagare

och å andra sidan andra inkomsttagaregrupper, där de senare av skilda skäl

har möjligheter att undandra sig en betydande del av den skattebörda som

med hänsyn till de verkliga inkomstförhållandena rätteligen borde åvila

dem. På detta sätt blir skattebördan för löntagaregrupperna i motsvarande

grad större —- ett förhållande som måste anses i hög grad orättfärdigt. Så­

som framgår av de sakkunnigas betänkande finnes stora möjligheter till

effektivisering av taxeringsarbetet, varigenom betydande belopp skulle kom­

ma att bli föremål för beskattning. De sakkunnigas förslag synes ägnat att

åstadkomma en riktigare taxering och därmed mer rättvis fördelning av

skattetrycket. TCO vill kraftigt understryka behovet av åtgärder i detta

avseende.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller särskilt reglerna om deklara­

tions- och uppgiftsskyldighet samt om taxeringskontrollen.

Av de föreslagna åtgärderna äro särskilt de som beröra de materiella

reglerna för taxeringsförfarandet av sådan beskaffenhet, att deras genom­

förande säkerligen kommer att leda till en effektivare taxering. Vad beträf­

far bestämmelserna om själva taxeringsorganisationen har länsstyrelsen

däremot i vissa betydelsefulla frågor en annan uppfattning än de sakkun­

niga. Det synes länsstyrelsen som om en eftersträvad större effekt av taxe­

ringsarbetet och ett ändamålsenligare handhavande av taxeringsgöromålen

skulle kunna åstadkommas genom mindre genomgripande organisatoriska

förändringar än de av de sakkunniga föreslagna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar den föreslagna skärpta taxerings­

kontrollen.

Den nu föreliggande utredningen fäster med skärpa uppmärksamheten

på att det är oundgängligen nödvändigt att skyndsamt främja ett riktigare

taxeringsutfall genom effektivare taxeringskontroll. Härför krävs bland an­

nat skärpta kontrollbestämmelser och en ändamålsenligare utformning av

föreskrifter i övrigt, som berör taxeringsorganens förhållande till uppgifts-

pliktiga av olika kategorier. Ehuru tvekan kan råda om på vad sätt och

hur ingående allmänheten bör betungas i detta hänseende, tillstyrker läns­

styrelsen i princip dessa ändringar, vilka bör träda i kraft redan från år

1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

68

Vad därefter angår de remissinstanser som uttalar sig i avstyr­

kande riktning, må följande allmänna synpunkter återges från

yttrandena.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför.

Redan från början måste göras den anmärkningen, att betänkandet icke

alls går in på de många centrala frågor av organisatorisk och ekonomisk

art, som direkt sammanhänga med de nu framlagda förslagen. Det är följ­

aktligen icke möjligt för länsstyrelsen att skaffa sig en överblick över hela

det komplex av problem, som väl i tur och ordning måste lösas innan man

kan räkna med ett förverkligande av organisationsplanerna. Det har därför

synts länsstyrelsen naturligt att med avseende på taxeringsorganisationen

betrakta de sakkunnigas betänkande mer som ett principutkast än som ett

definitivt utformat förslag i ämnet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län varnar för övertro på möjligheterna att

infånga någon större del av det genom underdeklaration orsakade bortfallet

av skattepliktig inkomst. Länsstyrelsen fortsätter.

Även om samhället nedlägger stora kostnader på taxeringarnas effek-

tivisering och för sådant ändamål utfärdar rigorösa bestämmelser komma

alltjämt i skatteavseende illojala medborgare —- och de äro många — att

manipulera i syfte att i större eller mindre utsträckning undgå beskattning

och, vad värre är, ha bibehållen möjlighet därtill. Länsstyrelsen, som inga­

lunda vill ifrågasätta betydelsen av att granskningsarbetet utvidgas och

intensifieras, önskar vidare understryka, att man icke bör överskatta effek­

ten av en utbyggd och förbättrad taxeringsorganisation. Det av de höga

skattesatserna föranledda s. k. skattetänkandet har bl. a. hos lojala dekla­

ranter skapat en påtaglig opinion, som fordrar, att effektiva åtgärder vid­

tagas mot underdeklaration och skattefusk, men som också fordrar, att

lojala deklaranter få sina taxeringar objektivt bedömda utan deciderad

influens av de fiskaliska intressena.

1949 års besvärssakkunniga bedömer förslaget framför allt från allmänna

juridiska och förvaltningsrättsliga synpunkter. Besvärssakkunniga anser

att tiden nu är inne att ge de centrala reglerna om taxeringsförfarandet civil­

lags karaktär. Härom yttras bl. a. följande.

Taxeringsförfarandet är ett förvaltningsförfarande av för den enskilde

synnerligen stor betydelse. Enligt vanligen tillämpade grundsatser vore na­

turligt, att bestämmelser därom och om de myndigheter, som handha det,

meddelades i allmän civillag. Att reglerna rörande taxeringsförfarandet bliva

föremål för lagrådsgranskning, framstår såsom angeläget med tanke på den

stora betydelse, inkomst- och förmögenhetsbeskattningen har ur de enskil­

das synpunkt, och därpå att själva taxeringsförfarandet därutöver medger

väsentliga ingrepp i de enskildas frihetssfär och åläggande av avsevärda

prestationsskyldigheter.

Besvärssakkunniga anser förslaget behäftat med allvarliga brister, särskilt

ur allmänna förvaltningsrättsliga synpunkter. Vidare anföres följande.

Då taxeringsförfarandet intar en betydelsefull ställning bland förvalt­

ningens olika specialförfaranden, framstår det för besvärssakkunniga som

angeläget, att det så långt som möjligt anpassas till de allmänna grund­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

69

satser, som enligt besvärssakkunnigas mening böra tillämpas i förvaltnings-

förfarandet. Förslaget innebär emellertid, att förfarandet i taxeringsmål i

stället för att närmas till dessa allmänna grundsatser, för vilkas tillämp­

ning i besvärsförfarandet i allmänhet besvärssakkunniga ha att utarbeta

regler, på väsentliga punkter avlägsnas därifrån.

Besvärssakkunniga kunna vidare i detta sammanhang icke underlåta att

påpeka, att det föreliggande förslaget på flera punkter kännetecknas av

brist på lagteknisk genomarbetning. Skattelagssakkunniga ha flerstädes

föreslagit principiella ändringar utan att beakta de konsekvenser dylika

omläggningar komma att medföra i andra avsnitt av taxeringsförord-

ningen.

Besvärssakkunniga kunna därför icke tillstyrka förslaget i föreliggande

form. Detta torde kräva en genomgripande omarbetning, för att det skall

kunna bliva godtagbart ur de synpunkter, besvärssakkunniga ha att före­

träda. Det synes önskvärt, att en sådan omarbetning kommer till stånd.

Därvid kunna möjligen de undersökningar, som besvärssakkunniga verk­

ställt rörande förvaltningsförfarandets utformning i högre instanser, tjäna

till viss vägledning. Besvärssakkunniga äro sålunda av den uppfattningen,

att frågan om taxeringsförfarandets utformning bör upptagas till förnyade

överväganden, därvid de önskemål, riksdagen uttalade 1950 om en allsidig

och förutsättningslös utredning under hänsynstagande till såväl den en­

skildes rättssäkerhet som önskvärdheten av effektivitet böra uppmärk­

sammas.

Taxeringsnämndsordförcindenas riksförbund, som är kritiskt inställt, av­

ger det allmänna omdömet om förslaget att detsamma mera skapat underlag

för fortsatta överväganden rörande taxeringsväsendets organisation än en

slutgiltig lösning.

Näringslivets skatiedelegation gör gällande att åtskilliga av de i betän­

kandet framlagda förslagen icke synes vara i praktiken genomförbara. Att

så är förhållandet torde enligt delegationen till en del sammanhänga där­

med, att de sakkunniga underlåtit att ta kontakt med representanter för

olika grupper skattskyldiga för att förvissa sig om, huruvida de författ­

ningsbestämmelser de haft för avsikt att föreslå, är möjliga att efterleva.

Vidare är förslaget behäftat med så allvarliga brister i lagtekniskt hänse­

ende, att enbart dessa nödvändiggör en grundlig översyn av detsamma.

Sålunda föreligger i åtskilliga fall påtagliga divergenser mellan ordalydelsen

av föreslagna författningsbestämmelser och de sakkunnigas motivering för

desamma.

Sveriges köpmannaförbund anför i sitt remissyttrande.

Den enda väg, som kan leda till förbättring på lång sikt, är enligt för­

bundets mening en reell och ej obetydlig skattesänkning, medan en mera

avsevärt skärpt skattekontroll tvärtom är ägnad att skapa ökad irritation

mellan skattskyldiga och skattemyndigheter liksom mellan olika grupper

av skattskyldiga. Eu sådan splittring måste givetvis undvikas. Vad man bör

sträva efter är en objektiv och under goda förhållanden arbetande skatte­

kontroll, som ger medborgarna garanti för en rättvis och likformig taxering

och taxeringsmyndigheterna möjligheter att noggrant pröva föreliggande

fall, vilket med nuvarande hets och ständiga ändringar i lagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

70

knappast kan ske. Det är däremot icke önskvärt, att vi få en skattepolis,

inför vilken de olika grupperna av skattskyldiga utpeka varandra som

falskdeklaranter.

Tanken på skattesänkning för att höja den försämrade skattemoralen

framföres även av Svensk industriförening, Svenska sparbanksföreningen

och Sveriges advokatsamfund.

Sistnämnda sammanslutning pekar på »det mycket hårda skattetrycket

och den synnerligen invecklade skattelagstiftningen» och yttrar bl. a.

Dessa förhållanden gör att man utan tvekan måste säga, att skattelag­

stiftningen ej har den resonans i det allmänna rättsmedvetandet, som är en

nödvändig förutsättning för att man skall kunna upprätthålla en något så

när tillfredsställande skattemoral. All erfarenhet visar att det ej går att

med straffbestämmelser och kontrollåtgärder upprätthålla en lagstiftning,

om denna ej uppbäres av en positiv inställning till såväl lagstiftningens syfte

som lagens tillämpning från praktiskt taget samtliga samhällsgrupper. Sty­

relsen är även av den uppfattningen, att om ett framtaget större skatte­

underlag kan medföra skattesänkningar och icke endast en ökning av sta­

tens utgifter, så skulle detta ha en förmånlig inverkan på skattemoralen.

Enligt Kooperativa förbundets bestämda uppfattning kan man icke kom­

ma till rätta med problemet om avhjälpande av en dålig deklarationsmoral

enbart genom en skärpt och utvidgad taxeringskontroll. De sakkunnigas

förslag visar därjämte i många avseenden betänkliga brister i rent tekniskt

avseende och innehåller bestämmelser, som är praktiskt ogenomförbara

eller uppenbart olämpliga med hänsyn till att de säkerligen ej kan eller

kommer att efterföljas i praktiken.

Förbundet förordar vidare att statsmakterna så snart som möjligt gör

kraftansträngningar för att åstadkomma en enhetligare skattelagstiftning.

I samband med de allmänna synpunkterna på förslaget upptar åtskil­

liga av remissinstanserna till behandling frågan om rättsskyddet för de

skattskyldiga och rättssäkerheten i taxerings- och besvärsförfaran-

det. Därvid hävdas att förslaget alltför ensidigt tillgodoser de fiskaliska syn­

punkterna och att det icke alls eller endast i ringa grad beaktar de enskilda

medborgarnas intressen. Man efterlyser en avvägning mellan det allmännas

intresse av effektivare taxering och de skattskyldigas intresse av garantier

för rättssäkerheten. Dessa synpunkter varieras på olika sätt i de yttranden

som avgetts av kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmö­

hus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län, 1949 års besvärssakkunniga, Taxeringsnämndsordförandenas riksför­

bund, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet landsbyg­

dens folk, Sveriges lantbruksförbund, Näringslivets skattedelegation, Sve­

riges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Svenska livförsäkringsbolags förening, Ivoopera-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

71

tiva förbundet, Sveriges advokatsamfund, Skånes handelskammare, Sveri­

ges redareförening och Svenska företagares riksförbund.

Flertalet av dessa instanser jämte länsstyrelsen i Uppsala län och

Svenska sparbanksföreningen vänder sig vidare emot de sakkunnigas upp­

fattning att det icke finns eller i varje fall att det icke bör finnas någon

partsmotsättning mellan den skattskyldige och det allmänna ombudet.

Ifrågavarande remissinstanser hävdar att det icke finns något verklighets­

underlag för de sakkunnigas åsikt. Det uttalas, att det föreligger ett regel­

rätt partsförhållande och att detta faktum måste accepteras. Man bör enligt

vad som uttalas i flera yttranden bygga vidare på detta partsförhållande

och låta taxeringsprocessen tillgodogöra sig erfarenheter från processen vid

de allmänna domstolarna.

Den enda remissinstans, som uttryckligen biträder de sakkunnigas upp­

fattning i ämnet, är länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Från de remissyttranden där kritik riktas mot de sakkunnigas upp­

fattning om rättssäkerheten och partsförhållandet må följande särskilt

återgivas.

Kammarrätten yttrar bl. a.

Uppfattningen att det allmännas företrädare icke innehar partsställning

i uppkomna taxeringstvister kan äga sin riktighet så länge stridiga uppfatt­

ningar icke gjort sig gällande såsom i regel är fallet så länge saken befinner

sig på taxeringsnämndsstadiet, men det torde på grund av psykologiska

faktorer vara ytterst svårt för allmänna ombudet att intaga en fullt objek­

tiv ställning i en uppkommen tvist. För detta torde krävas en självöver-

vinnelse, som endast sällan kan presteras.

Åskådningen sätter sin prägel på hela förslaget och förklarar det ringa

intresse som ägnas de skattskyldigas möjligheter att bevaka sin rätt beträf­

fande taxeringarna. Om man litar till att i främsta rummet taxeringsinten-

denterna och deras personal skola sörja för att taxeringarna bli materiellt

riktiga, ter sig frågan om rättssäkerheten knappast såsom något problem.

Rättssäkerhetsfrågan diskuteras icke heller i betänkandet och det torde

vara svårt att bland alla de nya bestämmelserna i förslaget finna något

som förbättrar de skattskyldigas ställning gentemot taxeringsmyndig­

heterna, medan taxeringsmyndigheternas befogenheter och de skattskyldigas

åligganden utsträckts, ofta över rimliga gränser. Enligt kammarrättens me­

ning är det därför nödvändigt att grundligt överarbeta förslaget så att mot

förbättringar i avseende å taxeringens effektivitet väges kravet på rätts­

säkerhet och skälig hänsyn till de skattskyldiga. Särskild vikt synes därvid

böra läggas vid att reglerna om eftertaxering få en väl avvägd utformning

och att de intressen som sekretessbestämmelserna avse att skydda bli i gör­

ligaste mån tillvaratagna.

Enligt riksskattenämndens mening har de sakkunniga icke tillräckligt

beaktat en avvägning mellan det allmännas och de enskildas intressen.

Rättssäkerhetssynpunkterna har ej fått tillräckligt utrymme och i varje fall

icke blivit närmare belysta. Betänkandet lider därför av en viss ensidighet.

Uppfattningen alt något partsförhållande ej skulle föreligga kan riks­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

72

skattenämnden ej dela. Den skattskyldige uppfattar utan tvivel det allmän­

nas representant som en motpart i taxeringsprocessen. Förslaget på denna

punkt är ett tydligt steg tillbaka och innebär en allvarlig felsyn.

Överståthållaråmbetet säger sig icke ha kunnat undgå att finna, att de

sakkunnigas i och för sig lovvärda strävan att effektivisera taxeringsarbetet

kommit att åt de föreslagna bestämmelserna förläna en fiskalisk dominans,

som icke står i god överensstämmelse med den i vårt land traditionella av­

vägningen mellan det allmännas och den enskildes intressen och som —

tvart emot vad direktiven anbefaller — skulle leda till motsättningar och

irritation mellan taxeringsorganen och de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anför bl. a.

Såsom ett allmänt omdöme om det föreliggande förslaget kan sägas, att

detsamma giver ett visst intryck av att ensidigt vilja tillgodose det fiska-

liska intresset. Rättssäkerheten blir lidande genom det dominerande tjänste­

mannainflytandet på taxeringen och den i realiteten starkt förminskade

möjligheten för lekmännen i taxeringsnämnden att på grund av den snabb­

behandling av deklarationer, som förslaget förutsätter, göra ett rättvist be­

dömande av taxeringsfrågorna. Taxeringsnämndernas medverkan vid taxe­

ringen blir närmast en fiktion.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar.

Det allmänna intrycket av de sakkunnigas förslag är att det goda kastats

ut med det onda. Förslaget innebär ett radikalt undanröjande av alla hinder

för effektivast möjliga kontroll utan hänseende till att hindren på sin tid

tillkommit som skydd för den allmänna rättssäkerheten. Länsstyrelsen kan

inte undgå att betrakta förslaget i vissa stycken snarare som ett diskus­

sionsunderlag än som ett grundligt och allsidigt genomtänkt lagstiftnings-

alternativ. Länsstyrelsen förutsätter därför, att förslaget blir föremål för

fortsatt bearbetning utifrån rättssäkerhetens krav.

19^9 års besvärssakkunniga framhåller att man inte kan verkställa en

översyn av taxeringsbestämmelserna från en så begränsad utgångspunkt

som ett ensidigt tillgodoseende av det allmännas intressen utgör. Bedöm­

ning måste göras huruvida vinsten av en bestämmelse i effektivitetshänse-

ende är så stor att den motiverar de därav följande olägenheterna för de

enskilda.

Beträffande partsförhållandei anför besvärssakkunniga bl. a. följande.

Under det årtionde, som den nuvarande ordningen varit i kraft, har den

i och för sig naturliga uppfattningen att taxeringsintendenten såsom före­

trädare för det allmänna intar ställning som part i taxeringsförfarandets

besvärsprövande instanser slagit helt igenom. Han har därvid uppfattats

som motpart till den skattskyldige.

Enligt besvärssakkunnigas mening har intet framkommit, som ger an­

ledning att frångå den grundval, varpå rådande ordning vilar. Det allmän­

nas företrädare bör sålunda även framgent intaga ställning av part i taxe­

ringsförfarandets besvärsprövande instanser. Det av skattelagssakkunniga

förda resonemanget om att alla medverkande i taxeringsförfarandet ha

samma intresse, nämligen en riktig taxering, är föga övertygande som argu­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

73

ment mot att anordna taxeringsförfarandet som ett förfarande, vari parter

med motsatta intressen uppträda mot varandra. På lika goda grunder skulle

beträffande tvistemål kunna hävdas, att parterna i en civilprocess i princip

ha samma intresse, nämligen att vinna ett riktigt resultat. Avgörande är

emellertid — i taxeringsförfarandet lika väl som i civilprocessen — att

olika deltagande parter ha skilda meningar i de föreliggande frågorna och

framför allt beträffande vilken som är den riktiga utgången. Det är natur­

ligt, att bärare av dylika skiljaktiga meningar, där så är möjligt, intaga parts-

ställning. Någon annan ordning bör icke ifrågakomma i taxeringsförfaran­

det. För att taxeringsförfarandet i besvärsinstanserna skall kunna erhålla

en rationell utformning, torde det sålunda vara en ofrånkomlig förutsätt­

ning att man, i stället för att rasera vad som uppnåddes i förevarande av­

seende 1943, går vidare på den inslagna vägen och bygger upp taxerings­

förfarandet som ett förfarande, där den skattskyldige och det allmännas

företrädare, så långt det låter sig göra, uppträda såsom likställda parter.

Att det därvid skali åligga taxeringsintendenten eller annan som är allmänt

ombud att tillvarataga jämväl den skattskyldiges intresse är icke oförenligt

med hans partsställning. Allmän åklagare har exempelvis i brottmål mot­

svarande skyldighet beträffande tilltalad.

Sveriges akademikers centralorganisation hävdar att det är orealistiskt

att bestrida det klara motpartsförhållandet mellan det allmännas företrä­

dare och den skattskyldige. Tvärtom bör tvåpartsförhållandet ytterligare

utvecklas och genomföras i alla instanser.

Sveriges lantbruksförbund uttalar följande.

Förbundet, som i princip delar uppfattningen, att vissa åtgärder för er­

hållande av en mera effektiv och rättvis taxering äro önskvärda, vill till en

början uttala den meningen, att det framlagda förslaget, måhända beroende

på de sakkunnigas sammansättning, synes präglat av en fiskalisk inställ­

ning. Förslaget har enligt förbundets uppfattning fått en utformning, som

synes kunna medföra, att den skattskyldiges berättigade intresse av en rätt­

vis och likformig taxering i vissa fall blir mindre beaktat. Redan den av de

sakkunniga antagna grundprincipen, att taxeringsförfarandet och skatte-

processen i princip icke kan jämföras med förfarandet i allmän civil- och

straffprocess, anser förbundet sig icke kunna godtaga. All erfarenhet av

taxeringsarbete torde klart ha givit vid handen, att parterna i taxerings-

ärendet ofta intaga positioner med påfallande likheter med partsställningen

i civil- och straffprocessen.

Näringslivets skattedelegation anmärker att de sakkunniga icke följt

vissa i direktiven givna föreskrifter till de skattskyldigas förmån.

Det må i detta sammanhang även erinras om, att finansministern i sina

direktiv uppdragit åt de skattelagssakkunniga att — förutom åtgärder i

syfte att effektivisera taxeringen — bl. a. överväga dels om den nu stad­

gade påföljden för deklarationsförsummelse — förlust av besvärsrätten -

kan anses ändamålsenlig, dels om de möjligheter, som enligt nu gällande

föreskrifter stå de skattskyldiga till buds för att efter den vanliga besvärs-

tidens utgång erhålla rättelse i en materiellt sett för hög taxering, äro till­

fredsställande. Såvitt av betänkandet framgar ha de skattelagssakkunniga

icke ställt sig dessa föreskrifter i direktiven till efterrättelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Svenska företagares riksförbund framlägger sin uppfattning på följande

sätt.

Den nu föreliggande utredningen är icke resultatet av den allsidiga och

förutsättningslösa utredning av taxeringsförfarandet och taxeringsproces-

sen, som riksdagen år 1950 begärde, utan väsentligen en av representanter

för den statliga skatterätts- och taxeringsexpertisen verkställd undersökning

om möjligheterna att effektivt tillgodose de fiskaliska synpunkterna på

taxeringsväsendets utformning. Några försök till en avvägning mellan dessa

fiskaliska effektivitetssynpunkter — nödtorftigt skylda av utredningens

upprepade hänvisningar till det allmänna medborgerliga kravet på en rätt­

vis och likformig taxering — och de i ett demokratiskt samhälle grund­

läggande kraven på rättssäkerhet och på respekt för privatlivets helgd, kan

sålunda knappast förmärkas. Ändock hade de sakkunniga i utredningsdirek­

tiven uppmanats att eftersträva en sådan utformning av taxeringsförord-

ningens föreskrifter, som främjade en samverkan mellan taxeringsorganen

och de uppgiftsskyldiga och i möjligaste mån förebyggde motsättningar

och irritation. Det är uppenbart att ett taxeringsförfarande, som icke på ett

för medborgarna godtagbart sätt tillgodoser rättssäkerhetskraven måste

leda till vittgående och allvarlig irritation och till starka motsättningar mel­

lan taxeringsmyndigheterna och de enskilda.

Slutligen vill Förbundet understryka att vid den fortsatta och mera all­

sidiga utredning av spörsmålen kring en effektivare taxering, som För­

bundet förutsätter skall komma till stånd, särskild hänsyn tages till möjlig­

heterna att genom personella och organisatoriska förstärkningar i övrigt

av taxeringsorganisationen åstadkomma en effektivisering, som icke leder

till ett eftersättande av rättssäkerhetskraven. Att de nuvarande bristfällig­

heterna och missförhållandena pa detta område avhjälpes är vtterst ange­

läget. Härom torde också alla lojala medborgare vara eniga. Men Förbundet

är övertygat om att de allra flesta medborgare hellre är beredda att påtaga

sig bördan av en taxeringsorganisation på en högre kostnadsnivå än den av

de sakkunniga föreslagna än att acceptera de ytterst allvarliga intrång i

den medborgerliga rättssäkerheten liksom i privatlivets helgd, som ett för­

verkligande av sakkunnigförslagen skulle medföra.

Liknande synpunkter framföres av övriga organisationer på närings­

livets område.

I samband med frågorna om rättssäkerhet och taxeringsprocess påtalas

även i åtskilliga yttranden att nuvarande möjlighet till muntlig han d-

läggning inför prövningsnämnd väsentligt beskurits i förslaget. I några

yttranden berörs därjämte kommuni k ationsprincipe n, var­

med avses att ifragasatt avvikelse från självdeklaration eller yrkanden i

högre instans bör delges den skattskyldige.

Eu stor del av remissyttrandena utmynnar — såsom förut antytts — i

yrkanden att förslaget måtte omarbetas eller att hela frågekomplexet göres

till föremål för ny utredning, därvid även andra intressen än de fiskaliska

och taxeringstekniska borde företrädas inom utredningen.

O

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

75

Sveriges lantbruks förbund anför exempelvis följande.

Sveriges Lantbruksförbund finner sig sålunda icke kunna biträda det av

de sakkunniga framlagda förslaget, enär detsamma, såsom framgår redan

av förbundets ofullständiga granskning, lider av så stor ensidighet samt ar

i så många hänseenden otillräckligt utrett och, som det synes, innehåller sa

många oriktigt formulerade stadganden, att förslaget icke kan i oförändrat

skick läggas till grund för lagstiftning. Förbundet hemställer därför om

en överarbetning av förslaget genom en ny allsidig och förutsättningslös

utredning, vid vilken hänsyn kan tagas både till det allmännas och den en­

skildes intressen och som bör utföras av ett utredningsorgan, sammansatt

av företrädare för båda dessa intressen.

Några remissinstanser förordar uppskov med hela reformen. De

flesta av dessa, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Kalmar, Kristianstads, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län,

Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges landskanslister

och Tjänstemännens centralorganisation, anser att man borde avvakta

statens organisationsnämnds utredning om införande av hålkortssystem

för debitering och längdföring och förordar alltså att taxeringsorganisa-

tionen omprövas först i samband med frågan om uppbördsväsendets bli­

vande organisation.

Sålunda anför länsstyrelsen i Södermanlands län.

Vid sin prövning av föreliggande betänkande har länsstyx-elsen beaktat

vad som är känt rörande den utredning, som inom statens organisations-

nämnd pågår rörande ett ändrat uppbördsväsen. Ehuru organisationsnämn-

den ännu icke torde ha tagit definitiv ställning till frågan, kan man utgå från,

att dess förslag kommer att innefatta införande av maskinella anordningar,

avsedda att medföra en minskning av personalbehovet inom uppbörds-

väsendet, kanske framförallt hos de lokala skattemyndigheterna. Vid sådant

förhållande måste det väcka betänkligheter, att det föreliggande betankan­

det kraftigt ökar antalet inom skatteväsendet anställda personer, samtidigt

som man alltså eventuellt kan förutse en personalminskning om icke allt­

för många år. Även på annat sätt har den nu föreliggande frågan ett nara

sammanhang med organisationsnämndens undersökningar. Det kan däiför

starkt ifrågasättas, om det kan vara lämpligt att med bifall till de sakkun­

nigas förslag göra en fullständig omläggning av taxeringsarbetet utan att

avvakta organisationsnämndens blivande förslag. Det borde vara möjligt

att inom den nuvarande organisationens ram införa sådana förbättiingar,

att med en genomgripande reform kan anstå till dess även uppbördsväsen­

dets blivande organisation kan prövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Departementschefen

De materiella skattereglerna är upptagna i kommunalskattelagen samt

förordningarna om statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt även­

som i vissa andra skalteförfattningar där frågor av mer speciell natur

regleras. Vid utformningen av dessa bestämmelser har en mycket ange­

lägen uppgift städse varit att, utifrån vissa antagna allmänna principer,

76

tillse att en inbördes jämlik och rättvis behandling av skattskyldiga eller

grupper av skattskyldiga kommer till stånd.

En given förutsättning för en jämlik och rättvis taxering är emellertid

tillika att en korrekt redovisning av skattepliktiga inkomster och avdrags­

gilla omkostnader lämnas av de skattskyldiga eller i allt fall på annat

satt åvägabringas. Värdet av i materiellt hänseende riktigt utformade be­

skattningsregler är med andra ord beroende av att en korrekt taxering

av den enskilde skattskyldige sker. Bestämmelser i syfte att skapa förut­

sättningar härför är meddelade i taxeringsförordningen.

Taxeringen skall enligt dessa bestämmelser i princip grundas på själv­

deklaration, avgiven på heder och samvete och under visst straffansvar.

Den avlämnade deklarationen skall granskas av taxeringsmyndigheterna,

som för sin kontroll har att tillgå arbetsgivares löneuppgifter och liknande

material. Taxeringsmyndigheterna kan vidare i viss utsträckning på annat

sätt införskaffa granskningsmaterial. För de närmare detaljerna härut-

innan har i det föregående lämnats en redogörelse, till vilken jag hänvisar.

Att åtskilligt brister i avseende å det förutsatta korrekta fullgörandet

av deklarationsplikten och i myndigheternas möjligheter att utföra ett

effektivt granskningsarbete är väl ett förhållande som länge rätt. Det är

emellertid en allmän iakttagelse, som av 1950 års skattelagssakkunniga

i det avlämnade betänkandet närmare belysts, att en fortgående försäm­

ring av deklarationsmoralen ägt rum och att man har att räkna med att

mycket betydande inkomster för närvarande undandrages taxering. De

sakkunniga har på grundval av vissa beräkningar angivit att dessa in­

komster ligger i storleksordningen en å två miljarder kronor, men har

samtidigt redovisat uppgifter avseende resultatet av vissa bokföringsgransk­

ningar beträffande enskilda rörelseidkare och aktiebolag som lämnar un­

derlag för förmodanden om ett än större skatteundandragande.

Man kan fråga sig vilka omständigheter det är, som främst medverkat

till det rådande läget. I vissa remissyttranden har uttalats att den egent­

liga orsaken vore att finna i det höga skattetrycket och att man därför

kunde råda bot på missförhållandena endast genom en skattesänkning.

Tillika har gjorts gällande att de talrika ändringarna i skattereglerna

\eikat förvillande på de skattskyldiga och försvårat deras möjligheter att

lämna korrekta deklarationsuppgifter.

Vad angår den förstnämnda synpunkten må framhållas, att det ligger i

sakens natur att vid mycket låga direkta skatter intresset av att undan­

hålla inkomst från beskattning är mindre än när skattetrycket är på-

högre. Det kan självfallet från dessa synpunkter sägas att det vore

önskvärt med låga skatter. Skattetrycket bestämmes emellertid av de krav,

som i olika sammanhang ställes på stat och kommun. Även om alla an­

strängningar göres för att iakttaga aterhallsamhet i det allmännas utgifter

och med beaktande jämväl av de ökade skatteintäkter, som kan beräknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

77

följa av den fortsatta inkomstutvecklingen, är det uppenbarligen helt

orealistiskt att räkna med genomförbarheten av sådana skattesänkningar,

som skulle i någon väsentlig mån minska skattetänkandet och bortta

intresset hos vissa skattskyldiga att genom felaktiga deklarationer söka

undandra sig skatt. Härför skulle krävas en skattesänkning, som helt

ligger utanför det möjligas gräns.

Påståendet att det under de gångna åren genomförda reformarbetet på

den materiella skattelagstiftningens plan skulle medverkat till under­

deklarationer kan vara förtjänt av någon uppmärksamhet. Den lagstiftning,

som med påståendet åsyftats, torde knappast kunna vara annan än sådan

som tillkommit i syfte att förhindra allehanda transaktioner i skatte-

undandragande syfte. Här kan t. ex. erinras om begränsningsreglerna i

nedskrivning på leveranskontrakt och på rotköpt skog och om åtgärder

i syfte att förhindra ett utnyttjande på inte avsett sätt av familjebolagen

eller utskiftningsskatteförordningens regler. Att sådana och liknande regler,

tillkomna för att förhindra missbruk och — som en följd av de invecklade

linjer efter vilka det ekonomiska livet ofta utvecklat sig — till sin egen

konstruktion med nödvändighet ganska invecklade, kan erbjuda vissa

svårigheter i tillämpningen är självfallet. Men lika självfallet är att man

inte av denna grund kan avstå från dessa regler.

Man kan i denna diskussion inte komma längre än att konstatera,

att vi — även om som jag i tidigare sammanhang berört vissa skatte­

sänkningar torde komma att genomföras de närmaste åren — får tills

vidare räkna med att ha ett skattetryck, som stimulerar de mindre nog­

räknade att i större eller mindre utsträckning undandra sig sin andel i be­

stridandet av det allmännas utgifter, att så även i betydande utsträckning

sker samt att en fortgående försämring av deklarationsmoralen är att

emotse om motåtgärder inte vidtages. Att stora grupper av lojala med­

borgare ställer sig bakom ett starkt understruket krav på åtgärder i syfte

att i görligaste mån stävja den beklagliga utveckling,. som ägt rum, är

också uppenbart. De nuvarande förhållandena är med andra ord inte

förenliga med kravet på ett utvecklat rättssamhälle.

Frågan har en ytterligare aspekt, som inte bör förbigås. Såsom bland

annat riksskattenämnden understrukit i sitt remissyttrande förekommer

skatteundandragande ingalunda blott bland särskilda grupper av skatt­

skyldiga. Skattefusk eller felaktiga deklarationer har konstaterats bland

rörelseidkare och jordbrukare såväl som bland löntagare och andra skatt­

skyldiga. Men det är lika uppenbart att nuvarande ordning möjliggör en

relativt tillfredsställande kontroll av det stora flertalet löntagares och även

många jordbrukares deklarationer. Å andra sidan brister det i mycket stor

utsträckning i möjligheten att kontrollera stora grupper av rörelseidkare

och s. k. fria näringsutövare. Det är också främst bland de sistnämnda grup­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

78

perna skattskyldiga, som de många och uppseendeväckande fallen av falsk

eller felaktig deklaration konstaterats. Att detta direkt sammanhänger med

de bristfälliga kontrollmöjligheterna beträffande dessa grupper av skatt­

skyldiga är uppenbart.

Det ligger intet otillbörligt i att de stora grupper av medborgare, vilkas

inkomstförhållanden är betryggande verifierade inför taxeringsmyndig­

heterna, ställer bestämda krav på effektivare kontroll av övriga medborgar-

grupper. Och det måste vara ett lika starkt intresse bland de lojala skatt­

skyldiga inom sistnämnda grupper att skattefusk där sådant förekommer

i görligaste mån stävjas.

En ytterligare omständighet, som vid ett mera allmänt ställningstagande

till hithörande spörsmål inte bör förbises, är följande. En skärpt taxe-

ringskontroll får till följd riktigare taxeringar. Detta medför i sin tur

ökade skatteintäkter. Även om man ingalunda kan räkna med att denna

skärpta kontroll — blotta vetskapen därom är för övrigt ägnad att verk­

samt bidra till korrektare deklarationsuppgifter — kommer att inbringa de

skatteintäkter, som svarar mot de sakkunnigas förut relaterade uppskatt­

ningar om odeklarerad inkomst, blir skatteutfallet självfallet likväl större

än för närvarande. Att detta i sin mån skapar ökade möjligheter för en

skattesänkning ligger i sakens natur. Det är redan med hänsyn härtill

uppenbart, att kravet på en effektivare taxering ingalunda är betingat av

ett ensidigt fiskaliskt intresse utan i hög grad av ett direkt intresse för

alla lojala skattebetalare.

Jag har redan i tidigare sammanhang uttalat som min egen mening

att det är i hög grad påkallat med åtgärder i syfte att förbättra taxerings-

kontrollen. Vad de sakkunniga anfört och vad i det helt övervägande an­

talet remissyttranden förekommit utvisar även angelägenheten av att så­

dana åtgärder genomföres snarast. Jag kan följaktligen inte biträda det

från några håll gjorda uttalandet att man av speciella skäl borde dröja

med en taxeringsreform. En annan sak, vartill jag i det följande åter­

kommer, är att vissa av de utav de sakkunniga framförda förslagen måste

göras till föremål för ytterligare utredning, innan slutlig ställning kan

tagas till dem.

I anledning av vad vid remissbehandlingen förekommit får jag fram­

hålla att varje förslag till åtgärder på förevarande område självfallet

förutsätter en avvägning mellan effektivitetsintresset och vad som be­

tecknas såsom den enskildes krav på rättssäkerhet. Vad sistnämnda krav

innefattar är emellertid inte nagot helt entydigt. En effektiv taxering

kan och får aldrig syfta längre än till en riktig taxering eller, i

allt fall, en taxering som efter objektiva grunder fastställes till ett så

riktigt belopp som möjligt. I den enskildes krav på rättssäkerhet ligger

emellertid ett krav på riktig taxering inte blott för egen del utan även

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

79

beträffande andra skattskyldiga med vilka han har att dela bördan för

finansieringen av det allmännas utgifter. Kravet på rättssäkerhet för den

enskilde innefattar sålunda inte bara ett bestämt krav på att obehöriga

avvikelser inte göres från en av honom lämnad korrekt inkomstredo­

visning utan även på att riktiga taxeringar överhuvud taget åsättes. Att

sistnämnda synpunkt inte kan tillgodoses med mindre en effektiv taxe-

ringskontroll åstadkommes är lika uppenbart som att denna kontroll

även måste avse honom själv.

1 rättsskyddet för den enskilde ingår som en väsentlig faktor att han har

rätt att underställa högre instans uppkomna meningsmotsättningar, där­

vid bör gälla att processförfarandet skall vara utformat enligt kontra-

diktoriska och i övrigt godtagbara principer samt att den högre instansens

avgörande inte skall ske på grundval av för den ena eller andra parten

påtagligt oförmånligt utformade bevisbörderegler.

Frågan om rättssäkerhet i taxeringsförfarandet inrymmer emellertid

ytterligare synpunkter. Jag åsyftar att önskemålet om effektivast möjliga

taxeringskontroll måste vägas mot intresset att inte onödigtvis ålägga den

lojale medborgaren ett i det enskilda fallet obehövligt uppgiftslämnande

eller utsätta honom för åtgärder som kan te sig som obehöriga ingripanden

i privatlivets helgd eller eljest är av beskaffenhet att hos honom alstra

irritation och misstroende mot myndigheternas objektivitet.

Jag kan alltså för egen del helt ansluta mig till att här i mycket stor

omfattning är fråga om en avvägning mellan olika intressen. Att nu

närmare än som skett diskutera dessa spörsmål torde emellertid inte vara

behövligt. Men jag vill understryka att de förslag, som jag i det följande

kommer att väcka, grundas på en avvägning mellan olika intressesyn­

punkter.

I detta sammanhang vill jag beröra en fråga, som tilldragit sig åtskillig

uppmärksamhet i remissyttrandena. De sakkunniga har riktat vissa in­

vändningar mot resonemanget att ett partsförhållande i egentlig mening

skulle föreligga mellan, å ena sidan, taxeringsmyndigheterna eller de som

eljest företräder det allmänna, samt, å andra sidan, den skattskyldige.

Jag hänvisar till vad från betänkandet härom återgivits och till de sak­

kunnigas uttalande att förutsättningar skulle saknas för att i princip

konstruera taxeringsförfarandet såsom ett förfarande för avgörande av

tvister mellan två parter med mot varandra stridiga intressen.

Även beträffande de många kritiska uttalanden, som härav föranletts

i remissyttrandena, hänvisar jag till vad förut återgivits.

För egen del får jag i korthet anföra följande.

Förfarandet vid åsättande av taxering i första instans har aldrig varit

konstruerat som — eller ansetts böra vara konstruerat som - ett för­

farande för avgörande av tvister mellan två parter. Den skattskyldige

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

har haft att avlämna sin självdeklaration, lämna infordrade komplette­

rande upplysningar, eventuellt inför taxeringsnämnden företräda och mo­

tivera sina framställda yrkanden samt avvakta nämndens beslut i taxe-

ringsfrågan. Denna ordning har veterligen aldrig mött erinringar och är

för övrigL den enda i praktiken tänkbara. Jag delar helt de sakkunnigas

uppfattning så långt att något med ett allmänt domstolsförfarande jäm­

förbart inte föreligger och lämpligen inte heller bör åvägabringas be­

träffande verksamheten i första instans. Det kan tilläggas att liknande

förhållanden föreligger även på andra områden inom förvaltningen, exem­

pelvis inom socialvården.

När åter en skattskyldig eller annan med behörighet att framställa

ändringsyrkande inte åtnöjes med taxeringsnämndens beslut utan för

taxeringsfrågan under prövning i högre instans, torde ett verkligt parts-

förhållande få anses uppkomma. Visserligen kompliceras läget såvitt angår

prövningsnämnden genom denna nämnds ställning av på en gång beskatt-

ningsnämnd och besvärsinstans. Detta torde likväl inte hindra att för­

farandet redan där, med de avvikelser som kan betingas av särskilda för­

hållanden, i allt väsentligt är och även för framtiden bör vara gestaltat

som ett förfarande för avgörande av tvister mellan parter. Att muntlig-

hetsprincipen med hänsyn till processföremålets natur och omöjligheten

att i praktiken i större omfattning genomföra densamma ej kan upprätt­

hållas på samma sätt som vid de allmänna domstolarna, torde inte rubba

denna uppfattning. Än tydligare framträder partsförhållandet i skattedom-

stolarna, liksom för övrigt även i riksskattenämnden vid nämndens med­

delande av förhandsbesked.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

I det föiegående har lämnats en redogörelse för huvudpunkterna i de

sakkunnigas förslag. Jag får härom anföra följande.

De föreslagna åtgärderna ligger i huvudsak på två olika områden. Till

en början är fråga om åtgärder, som mer direkt syftar till ett riktigare

fullgörande av deklarationsplikten eller som ökar taxeringsmyndigheter­

nas möjligheter att verksamt kontrollera de lämnade uppgifterna. Hit

hör även förslaget om vidgade möjligheter till eftertaxering. Åtskilligt av

vad de sakkunniga i förevarande avseenden föreslagit synes, med jämk­

ningar i vissa fall, böra genomföras. Andra åter av de sakkunnigas för­

slag kräver ytterligare överväganden eller synes vara av beskaffenhet att

mte kunna upptagas. Med hänsyn härtill är det nu inte möjligt att på grund­

val av betänkandet framlägga förslag till en fullständig revision av taxe-

rmgsförordningen. De förslag till nya bestämmelser som jag i det följande

kommer att väcka går därför endast ut på ändringar och kompletteringar

i den gällande förordningen.

I följande avsnitt kommer jag att närmare behandla de olika frågorna.

81

I sakkunnigbetänkandet har även framlagts förslag till en delvis ändrad

taxeringsorganisation. Förslaget avser bl. a. verksamheten i första instans,

prövningsnämndens uppgifter, taxeringssektionens ombildning till en från

landskontoret fristående taxeringsavdelning samt inrättande av en central

överordnad myndighet, varunder taxeringsavdelningarna skulle lyda.

Jag har förut denna dag i statsrådet anmält förslaget i sistnämnda

del och jag har därvid erhållit bemyndigande att tillkalla särskilda sak­

kunniga för en ytterligare utredning i den för en effektivisering av taxe-

ringskontrollen synnerligen betydelsefulla frågan om en ändamålsenlig

taxeringsorganisation. Därför saknas anledning att här närmare ingå på

de sakkunnigas förslag i denna del och remissinstansernas inställning till

detta. Jag vill emellertid även i detta sammanhang understryka angelägen­

heten av att den nya utredningen bedrives med tillbörlig skyndsamhet.

Det är ett starkt intresse att kunna förelägga 1956 års riksdag ett förslag

i ämnet. I samband därmed avser jag att upptaga de frågor rörande dekla-

rationsplikt och taxeringskontroll m. in., som enligt vad jag nyss anförde

kräver ytterligare överväganden. Förutsättningar skulle då även finnas

för att framlägga förslag till en helt ny taxeringsförordning.

IV. Deklaration och taxeringskontroll

Självdeklarationen

De sakkunniga

I betänkandet uttalas, att de sakkunnigas förslag till förenkling

av vissa materiella beskattningsregler — upptaget till behandling i propo­

sition nr 59 till innevarande års riksdag — möjliggjorde att deklaration

och taxeringskontroll kunde göras föga komplicerade beträffande skatt­

skyldiga med enkla inkomst- och beskattningsförhållanden. I anslutning

härtill redovisar de sakkunniga ett förslag till förenklat deklarationsfor-

mulär för skattskyldiga med okomplicerade inkomstförhållanden.

De sakkunniga påpekar, att kontrollen av sådana deklarationer skulle i

huvudsak inskränka sig till kollationering av att deklarationerna överens­

stämde med inkomna kontrolluppgifter. Denna kontroll kunde liksom annan

kontroll av enkel och mera rutinmässig karaktär — om den av de sak­

kunniga föreslagna taxeringsorganisationen genomfördes —- under erforder­

lig arbetsledning utföras av biträdespersonal. De sakkunniga anför vidare.

Att helt slopa deklarationsplikten för den kategori skattskyldiga, för

vilken den föreslagna enklare deklarationsblanketten är avsedd, torde för

närvarande icke vara genomförbart. Om så skedde, skulle taxeringsmyn­

digheterna icke ha annat underlag för taxeringens åsättande än arbets­

givarnas kontrolluppgifter rörande utbetalda löner, vilket i sin tur skulle

tvinga till en besvärlig och svårbemästrad kontroll över fullgörandet av

denna uppgiftsskyldighet. Grunden till att taxeringen av tjänsteinkomst för

närvarande fungerar i stort sett tillfredsställande är utan tvivel den, att

6—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

82

inkomsten både skall deklareras av den, som mottagit ett belopp, och för

kontroll av deklarationen uppgivas av den som utbetalat beloppet.

Bland olika åtgärder för att främja ett riktigare fullgörande

av deklarationsplikten nämner de sakkunniga möjligheten att

bereda de skattskyldiga tillfälle till snabba och vederhäftiga upplys­

ningar om vilka inkomster som skall uppgivas och vilka avdrag som

får ske. De sakkunniga föreslår en rätt för skaltskyldig att hos den i be­

tänkandet förordade taxeringsstyrelsen skriftligen begära besked, huruvida

en inkomst skall deklareras eller ej och om en utgift är avdragsgill eller

ej. De sakkunniga fortsätter.

Därmed skulle den ovisshet i nämnda hänseenden, som nu ofta åberopas

såsom förklaring till att en deklaration är felaktig, bortfalla. Denna upp­

lysningsverksamhet, som i likformighetens intresse och med hänsyn till

angelägenheten av rationalisering lämpligen bör ankomma på en central

myndighet, skulle givetvis vara objektiv. Föreligger tvekan i visst fall, bör

den skattskyldige anvisas att uppgiva förhållandet i sin deklaration och

därvid framställa de yrkanden, vartill han anser sig äga fog.

De sakkunniga anser vidare, för att varje skattskyldig skall ha tillgång

till ett nöjaktigt underlag för upprättande av självdeklaration, att uttryck­

liga bestämmelser bör meddelas om skyldighet att sörja för sådant under­

lag genom förande av räkenskaper eller anteckningar om inkomster

och utgifter. Härom anföres.

Någon ny belastning för de skattskyldiga innebär en sådan föreskrift

egentligen icke, eftersom den redan föreliggande deklarationsplikten måste

anses förutsätta en dylik skyldighet. Det är emellertid av vikt att denna

skyldighet uttryckligen föreskrives och att i samband därmed fastslås, att

en deklarant, som försummar denna skyldighet, icke kan göra anspråk på att

hans på otillfredsställande material grundade deklaration skall godtagas.

I fråga om den som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen synes

tillräckligt med en hänvisning till denna lag. Beträffande övriga inkomst­

tagare bör bokförings- eller anteckningsskyldigheten omfatta dem, som

icke utan ett sådant underlag kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin de­

klarationsskyldighet. Då dessa inkomsttagare bedriver sin förvärvsverk­

samhet under mycket växlande förhållanden, lärer det icke vara möjligt att

genom enhetliga föreskrifter i detalj reglera anteckningsskyldigheten. Före­

skrifterna bör därför få den enkla form, som motsvarande bestämmelser

i 1940 års förordning om allmän omsättningsskatt erhöll. Det torde emel­

lertid vara lämpligt att för vissa branscher utfärda anvisningar om hur

skyldigheten bör fullgöras. Utfärdandet av sådana anvisningar bör ankom­

ma på riksskattenämnden. Det förutsättes att riksskattenämnden där så

kan ske inhämtar yttrande i sådan fråga från vederbörande branschorga­

nisation.

I allmänhet behöver icke någon tvekan råda om vilka grupper skattskyl­

diga, som bör vara skyldiga att föra räkenskaper eller anteckningar om

inkomster och utgifter såsom underlag för taxering. Avgörande bör vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

83

om vederbörande uppbär sina inkomster under sadana förhallanden, att

uppgift om inkomsterna kan erhållas och kontroll utövas utan att anteck-

ningsskyldighet föreskrives. En särställning intager i detta hänseende jord­

brukarna. Vissa jordbrukare är redan nu skyldiga att föra räkenskaper

på grund av att de deklarerar enligt bokföringsmässiga grunder. Av de

övriga är det ett stort antal, som säljer sina produkter endast till ett litet

fåtal uppköpare, exempelvis till jordbrukarnas ekonomiska föreningar. Be­

träffande dessa kan uppgifter om inkomsterna erhållas genom att föreskriva

en allmän uppgiftsskyldighet för uppköparna. Avdragen sker vanligen med

stöd av verifikationer och kan därför kontrolleras. Med hänsyn härtill och

då en generell anteckningsskyldighet för alla jordbrukare utan tvivel skulle

verka betungande med hänsyn till de omständigheter, varunder flertalet

jordbrukare bedriver sin näring, torde särskilda bestämmelser för jord­

brukare icke behöva meddelas.

För att bestämmelserna om bokförings- och anteckningsskyldighet skall

behörigen iakttagas finner de sakkunniga erforderligt att påföljd för för­

summelse stadgas. Beträffande möjligheten att införa straffpåföljd uttalar

de sakkunniga, att det föreligger stora svårigheter att med tillräcklig nog­

grannhet precisera, hur ifrågavarande skyldighet skall fullgöras och att

det är vanskligt att tillfredsställande övervaka skyldighetens fullgörande.

Ett annat sätt att inskärpa vikten av bestämmelsernas efterföljd är, fram­

håller de sakkunniga, att föreskriva, att vid taxering sköns mässi g

uppskattning av inkomst skall ske, om räkenskaper av tillfredsställande

beskaffenhet saknas, och att det åligger den skattskyldige att förebringa

tillförlitlig utredning om sina inkomster, om han är missnöjd med sådan

uppskattning. I betänkandet anföres.

Sistnämnda påföljd synes naturlig, eftersom den som har inkomster av

sådant slag, att en riktig deklaration icke kan upprättas utan ett tillfreds­

ställande underlag, icke kan anses äga befogade anspråk på att en dekla­

ration skall godtagas, om den upprättats på grundval av ett mindre till­

fredsställande underlag och därför i realiteten grundar sig på en skönsupp-

skattning av den skattskyldige. Bedömningen bör här bli strängare än vad

som stundom är fallet för närvarande. Trots att fel av sådan art påvisats,

att tilltron till bokföringens och deklarationens tillförlitlighet över huvud

taget måste anses allvarligt rubbad, ser man för närvarande många exempel

på att en deklaration frångås endast i de avseenden, där felaktigheter direkt

påvisats.

Föreskrifterna om anteckningsskyldighet har upptagits i 49 § förslaget

till taxeringsförordning och stadgandet om skönstaxering i 50 §. I anslut­

ning till sistnämnda paragraf yttrar de sakkunniga vidare.

Lämnas i deklaration uppgift om inkomsten av en förvärvskälla av före­

varande art utan att till grund för inkomstberäkningen legat riktiga och

fullständiga grundnoteringar föreligger nämligen beträffande inkomstupp­

giften så många ovissa moment, att densamma måste betraktas såsom helt

eller delvis grundad på skönsuppskattning av den skattskyldige. Denna

skönsuppskattning blir icke riktigare, om, såsom ofta sker, en formellt

riktig räkenskapsavslutning konstrueras med ledning av de mer eller

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

84

mindre bristfälliga grundnoteringarna. Den skattskyldige bör icke kunna

göra anspråk på att en uppgift skall godtagas såsom exakt, då den grundar

sig på bristfälligt underlag och därför icke är exakt. Det bör vidare beaktas,

att i sådana fall ett riktigt resultat i allmänhet icke erhålles endast genom

rättelse av de direkt påvisbara felen.

En tillfredsställande skönsuppskattning av rörelseinkomst förutsätter

god person- och lokalkännedom, vilken i allmänhet är väl företrädd inom

beskattningsnämnderna. Det ligger emellertid i sakens natur att de erfaren-

hetsrön och alla de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter, som

legat till grund för en skönsuppskattning, icke kan fullständigt antecknas

i vederbörande deklaration. Ej heller kan i allmänhet riktigheten av den

gjorda uppskattningen verifieras. Det är särskilt med hänsyn härtill som

det är av vikt att en skattskyldig, som överklagar en på grund av brist­

fälliga räkenskaper beslutad skönstaxering, såsom i förevarande § före­

slagits, skall ha att förebringa tillfredsställande utredning om sina in­

komster.

Övriga av de sakkunniga ifrågasatta påföljder för deklarationsförsum-

melser behandlas i det följande tillsammans med frågan om påföljder för

oriktig deklaration m. in.

De sakkunniga förordar vidare ökad upp giftsskyldighet för

de skattskyldiga, bl. a. i form av ändringar i deklarationsblanketterna. Fram­

för allt gäller detta den rörelsebilaga, som är avsedd för rörelseidkare med

bokföring, vilken avslutas medelst vinst- och förlustkonto. Bilagan bör så­

lunda i större utsträckning än nu innehålla uppgift om sådana poster, som

enligt vad erfarenheten givit vid handen behöver särskilt prövas vid taxe­

ringen, exempelvis reparations- och nybyggnadskostnader, representations­

kostnader, bilkostnader, gåvor o. d. Rörelsebilaga bör vidare innehålla di­

rekta uppgifter om beskaffenheten av det räkenskapsunderlag, på grundval

varav densamma upprättats. För närvarande infordras uppgifter i sådant

hänseende i stor omfattning genom särskilda skrivelser. Jämväl i jordbruks-

bilagan kan i samma syfte vissa ändringar vidtagas. Taxeringsförordningen

bör ha sådan avfattning, att den medger sådana ändringar i deklarations-

formulären.

I betänkandet erinras vidare om stadgandet i 32 § gällande taxerings-

förordning, att det är envar obetaget att, utöver vad deklarationsformuläret

föranleder, meddela uppgifter till ledning för egen taxering. De sakkunniga

anser lämpligt att i stället föreskriva, att skattskyldig bör meddela sådana

uppgifter utöver vad deklarationsformuläret föreskriver, som är av bety­

delse för deklarationens granskning och för taxeringen, exempelvis om

skattskyldig för bestridande av levnadskostnader o. dyl haft tillgång till

andra medel än deklarerade inkomster.

Föreskrifter om innehållet i självdeklarationerna har upptagits i 17—23 §§

förslaget till taxeringsförordning.

I 17 § 2 mom. föreskrives, att intäkt eller tillgång icke må utelämnas på

grund av att åtgärd eller anordning vidtagits i syfte att kringgå skatteför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

85

fattningarnas föreskrifter, den deklarationsskyldige obetaget att beträffan­

de sådan intäkt eller tillgång framställa yrkande, vartill han anser sig äga

fog. Detsamma skall gälla beträffande avdrag för omkostnad eller skuld.

I betänkandet anmärkes, att åtgärder eller anordningar i syfte att kring­

gå skatteförfattningarna förekommer i icke ringa omfattning och deklara-

tionsskyldig bör vara pliktig att lämna upplysningar därom, för att åtgär­

dernas verkningar i beskattningshänseende skall kunna prövas av taxerings­

myndigheterna. Det är, som framgår av det nyss återgivna, den skattskyl­

dige obetaget att framställa de yrkanden i nämnda hänseende, vartill han

anser sig äga fog. Genom att lämna riktiga upplysningar om de vidtagna

åtgärderna kan han undgå den särskilda påföljd, som avses skola inträda,

om inkomster eller tillgångar obehörigen utelämnas.

Närmare föreskrifter om innehållet i självdeklarationer för inkomst av

rörelse eller jordbruksfastighet med räkenskapsavslutning medelst vinst-

och förlustkonto meddelas i 18 §.

Vidare upptas i 23 § 1 mom. den förut angivna föreskriften att envar bör,

utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela de upplysningar till

ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet, som kan vara

av betydelse för åsättande av en riktig taxering. Har i deklaration upptagen

intäkt, som icke utgör värde å naturaförmån, helt eller delvis uppgivits efter

uppskattning, skall upplysning härom lämnas. Har den skattskyldige för

levnadskostnader och andra personliga utgifter använt eller för förmögen­

hetsökning disponerat medel till belopp av minst 1 000 kronor, som icke

upptagits såsom skattepliktig inkomst, bör upplysning därom meddelas.

Vidare föreskrives i 2 mom., att envar efter anmaning är skyldig att i den

omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering eller

för kontroll av egen deklarations riktighet erforderliga upplysningar ut­

över dem, som föranledes av deklarationsformuläret. Dylika upplysningar

skall avgivas skriftligen.

I motiveringen anmärkes, att uppgift om den skattskyldiges levnadsom­

kostnader bör kunna begäras. En uppställning rörande den skattskyldiges

levnadskostnader är ofta nödvändig för undersökning av en deklarations

riktighet. Det är icke ovanligt, att en för en skattskyldig upprättad s. k.

kontantberäkning visar ett överskott, som möjligen kan förslå vid ett ytterst

sparsamt levnadssätt men som är för litet för en person med mera normala

levnadsvanor och än mindre räcker till för en jämförelsevis god levnads­

standard. En taxeringsnämnd kan i ett sådant fall med sin person- och

lokalkännedom ofta med god säkerhet bedöma, om den skattskyldiges de­

klaration är trovärdig eller ej, men om taxeringen genom besvär av den

skattskyldige bringas under prövning av skattedomstol, som saknar denna

person- och lokalkännedom, kan underlaget för prövningen utan utredning

om den skattskyldiges levnadskostnader bli alltför ofullständigt. Rätten

för taxeringsmyndigheterna att begära upplysningar måste därför göras

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

86

så omfattande, att alla uppgifter av betydelse för taxeringskontroll och

taxering kan erhållas.

Remissyttrandena

Av de olika förslagen i syfte att främja ett riktigare fullgö­

rande av deklarationsplikten har den tilltänkta upplys­

ningsverksamheten genom den ifrågasatta centrala myndigheten

mött gensagor i så gott som alla yttranden där man ingått på frågan.

I stället förordas i regel, att denna uppgift skall handhas av lokala organ.

Kammarrätten finner syftet med den föreslagna upplysningsverksamheten

riktigt men anser att förslaget utformats på ett sätt som tyder på alltför

stor optimism. Möjligheterna till missförstånd torde bli stora, då man måste

räkna med att de skattskyldiga som regel ej kan lägga fram sina spörsmål

på ett riktigt och fullständigt sätt. Genom att kontakten med den tillfrågade

myndigheten skulle vara skriftlig, torde ett uppkommet missförstånd ofta

ej bli korrigerat. Frågan har stor betydelse på grund av den viktiga funk­

tion som upplysningsverksamheten fått i det nya systemet. Enligt kammar­

rättens mening torde det vara bättre att de skattskyldiga får möjlighet att

vända sig till närmaste lokala myndighet, i första hand taxeringskonsu-

lenten vid taxeringsnämnden och i andra hand till taxeringsavdelningen.

Därvid bör den skattskyldige vid personligt besök muntligen få framställa

sina frågor. I varje fall bör detta gälla då taxeringskonsulenten rådfrågas.

Överståthållarämbetet anför mot en upplysningsverksamhet genom cen­

tral myndighet att det ur principiell synpunkt icke kan vara riktigt med

två parallella responsainstitut, dels bindande förhandsbesked från riks­

skattenämnden, meddelade efter infordrad utredning och eventuell kom­

plettering, och dels icke-bindande besked från central myndighet, tydligt-

vis avsedda att lämnas utan hörande av någon lokal taxeringsmyndighet.

Men härtill kommer, framhåller ämbetet, de utomordentliga, ja, oöver­

stigliga svårigheterna att administrera en dylik centraliserad upplysnings­

verksamhet på grundval av i många fall ofullständiga och svårtydbara frå­

gor. I praktiken torde, om förslaget genomföres, beskedet i regel komma

att innebära allenast en anvisning till den skattskyldige att i sin deklara­

tion uppgiva de åberopade omständigheterna och därvid framställa de

yrkanden, vartill han må anse sig äga fog. En dylik »upplysningsverksam­

het» torde icke fylla något behov, överståthållarämbetet avstyrker därför

de sakkunnigas förslag i denna del. Den ifrågavarande upplysningsverk­

samheten synes böra i stället anförtros åt de lokala taxeringsmyndigheterna;

den enklaste och ur många synpunkter lämpligaste formen härför är, att

viss eller vissa taxeringstjänstemän på orten står till allmänhetens för­

fogande för meddelande av muntliga upplysningar i samband med person­

liga besök.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som understryker betydelsen för de

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

87

skattskyldiga av att kunna få snabba och vederhäftiga upplysningar om

vilka inkomster som skall uppges och vilka avdrag som får ske, anser att

svar på sådana frågor kan snabbare och med bättre resultat lämnas av

lokala myndigheter. Länsstyrelsen fortsätter.

Tanken att för denna upplysningsverksamhet kräva skriftliga förfråg­

ningar är vidare i praktiken ogenomförbar. Den som haft erfarenhet av all­

mänhetens skrivförmåga torde kunna betyga att skriftliga förfrågningar i

stor utsträckning äro så avfattade att svar omöjligt kan lämnas utan in"

hämtande av närmare förklaringar och preciseringar. Muntliga förfråg­

ningar vid personliga besök, där samtidigt erforderliga kompletterande upp­

lysningar kunna inhämtas, måste uppenbart vara att föredraga.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.

De möjligheter att begära upplysningar i deklarationsfrågor, som redan

stå de skattskyldiga till buds, torde vara fullt tillfredsställande. De skatt­

skyldiga vända sig i stor utsträckning till lokal skattemyndighet och läns­

styrelsen för att få råd i deklarationsfrågor, och hos riksskattenämnden

kunna de erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor. Tidningarna bedriva

en omfattande upplysningsverksamhet i deklarationstider, varjämte myn­

digheter och organisationer i allt större utsträckning anordna kurser för

de skattskyldiga. Det torde vara ganska uppenbart, att de skattskyldiga

hellre begagna sig av dessa möjligheter till upplysningar än att vända sig

till en central myndighet i huvudstaden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrar om att en mångfald taxerings­

frågor är av sådan beskaffenhet, att de icke kan utan omfattande och in­

gående utredning besvaras av en central upplysningsmyndighet.

Besvärssakkunniga yttrar.

Den upplysningsverksamhet, som taxeringsstyrelsen föreslås skola be­

driva, kan knappast förväntas bliva effektiv. Allmänheten har behov av

upplysningar i taxeringsfrågor i huvudsak endast under tiden strax före

deklarationernas avgivande. Det synes uteslutet, att en central instans

skulle kunna bedriva en så omfattande upplysningsverksamhet att behovet

av upplysningar i deklarationstider runt om i landet kunde tillgodoses i

tillräcklig utsträckning. Härtill kommer att det i vissa fall skulle bliva

mycket svårt att draga gränsen mellan upplysning och förhandsbesked.

Allmänhetens behov av upplysningar torde bättre tillgodoses av taxerings-

avdelningarna, de lokala skattemyndigheterna och taxeringsnämndsordfö-

randena, med vilka allmänheten kan träda i personlig kontakt.

Besvärssakkunniga avvisar även uppfattningen att skattskyldig, som

icke utnyttjat denna tänkta upplysningsmöjlighet, skulle bli sämre ställd

i bevisningshänseende, om han beginge något misstag.

Även Svenska sparbanksföreningen anknyter till sistnämnda konsekvens

av förslaget och anför.

Eftersom de sakkunniga åberopa denna upplysningsverksamhet som stöd

för den meningen, att brist på kunskap icke längre skall godtagas såsom

ursäkt för bristfällighet i deklarationerna, vill föreningen framhålla att de

starkaste tvivel måste hysas beträffande de praktiska möjligheterna för de­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

88

klaranterna att inom den begränsade tidrymd som står till buds framställa

frågorna och få dem besvarade. Dessutom måste riskerna för missförstånd

av de framställda frågornas innebörd och de givna svarens tolkning vara

mycket stora. Sparbanksföreningen kan därför icke ansluta sig till vad de

sakkunniga i detta hänseende anfört.

I detta sammanhang berör några remissinstanser frågan om hjälp åt de

skattskyldiga med deklarationsblanketternas ifyllande.

Kammarrätten anför.

I samband därmed bör upptagas frågan om icke de skattskyldiga som så

önska borde erhalla direkt hjälp med deklarationsblanketternas ifyllande.

Det vore icke annat än billigt att sådan hjälp lämnades isynnerhet som det

icke gärna kan ifrågakomma att ge alla skattskyldiga avdrag vid inkomst­

taxeringen för kostnader för upprättande av deklaration, vilket i och för

sig vore skäligt. För det allmänna skulle det vara till fördel att lämna de

skattskyldiga hjälp i detta hänseende, eftersom man kunde förvänta att

deklarationerna härigenom skulle bli riktigare. Hittills har rutinerad per­

sonal icke funnits för denna uppgift men de föreslagna konsulenterna skulle

utan tvivel lämpa sig väl för densamma i synnerhet som deras arbetsbörda

vid den tiden på året icke skulle utgöra något hinder.

Näringslivets skattedelegation anför liknande synpunkter.

Angående upplysning i interkommunala frågor yttrar allmänna ombudet

hos mellankommunala prövningsnåmnden.

Så långt möjligt bör taxeringsintendenterna lämna de skattskyldiga be­

sked exempelvis rörande frågor i samband med bokslut och spörsmål

rörande interkommunal fördelning av inkomst. Dessa frågor äro ofta av

sådan art att förhandsbesked icke kan lämnas av riksskattenämnden. En

sådan upplysningsverksamhet har i betydande omfattning bedrivits hos

mellankommunala prövningsnämnden och den har medfört minskning av

antalet besvär.

Den föreslagna skyldigheten att föra räkenskaper eller andra an­

teckningar över inkomster och utgifter tillstyrkes i princip av det över­

vägande antalet remissinstanser, däribland statskontoret, riksräkenskaps-

verket, flertalet länsstyrelser, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemän­

nens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lant-

bruksförbund, Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och småin­

dustriorganisation och Sveriges advokatsamfund. Såväl dessa organ som

de, vilka ger uttryck för en mera kritisk inställning, förordar emellertid i

allmänhet den jämkningen, att anteckningsskyldigheten skall omfatta även

jordbrukare.

Mera vittgående ändringsförslag, främst i form av inskränkningar i den

föreslagna anteckningsskyldigheten, framföres av kammarrätten, riks­

skattenämnden, sparbanksinspektionen, överståthållarämbetet, länsstyrel­

sen i Västernorrlands län, Sveriges akademikers centralorganisation och

Svenska livförsäkringsbolags förening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

89

Huvudsakligen i avstyrkande riktning åter uttalar sig länsstyrelsen i Jön­

köpings län, 1949 års besvärssakkunniga, Näringslivets skattedelegation,

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Till förmån för att anteckningsskyldighet ålägges även jordbrukare an­

för länsstyrelsen i Örebro län.

Det förekommer i stor utsträckning, att jordbrukare säljer produkter av

olika slag direkt till konsumenter och till andra jordbrukare. I de fall rik­

tigheten av deklarerade inkomster av detta slag för närvarande ifrågasättes,

brukar anteckningar infordras. Om jordbrukarna helt skulle fritagas från

anteckningsskyldighet, kan befaras, att vissa jordbruksdeklarationer bli

än mer otillfredsställande än för närvarande. Anteckningsskyldighet måste

därför i varje fall krävas för sådana jordbrukare utan bokföringsmässig

redovisning, som driva försäljning av produkter till andra avnämare än

uppköpare av jordbruksprodukter. Det må även framhållas att jordbrukar­

na redan nu i stor utsträckning föra anteckningar eller enkel bokföring av

något slag, varför någon större förändring icke skulle inträda, om skyldig­

heten härvidlag skulle regleras i taxeringsförordningen. Då det dessutom

visat sig, att den ökade kontrollen av inkomstredovisningen medfört, att

jordbrukarna ej sällan redovisa utgifter med oriktiga belopp är än mera

angeläget, att anteckningsskyldighet förefinnes. Det har också i praktiken

visat sig omöjligt att kräva verifikationer för varje utgiftspost, bland annat

på grund av att kontantköp ofta förekommer, varvid kvitto ej alltid er-

hålles.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att ett mycket stort antal brukare

av jordbruksfastighet levererar produkter till privata uppköpare. Erfaren­

heten visar, att uppköparna icke alltid lojalt fullgör sin uppgiftsskyldighet

rörande leverantörerna. Underlåtenhet härutinnan liksom uppköparnas

ofta bristfälliga räkenskaper har otvivelaktigt icke sällan sin huvudsakliga

grund i ett för uppköpare och säljare gemensamt intresse att undgå be­

skattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att utgiftsverifikatio-

nerna vid kontroll av jordbrukares deklarationer ofta befinnes vara i sådant

skick, att de icke med tillräcklig grad av säkerhet kan hänföras till visst

beskattningsår. Om icke anteckningar förts, föreligger därför risk för att

viss utgiftspost kommer att avdragas under två skilda beskattningsår. För

att en utgift icke skall avdragas dubbelt, är det således erforderligt, att fort­

löpande anteckningar föres.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter föreslår att ett enkelt anteck-

ningssystem för icke bokföringsskyldiga jordbrukare utarbetas under med­

verkan från jordbrukets organisationer.

Några av de remissorgan som i huvudsak tillstyrker förslaget förordar

vissa andra jämkningar och kompletteringar.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det hade varit lämpligt om närmare

riktlinjer hade kunnat anges för bedömande av den många gånger inveck­

lade frågan om räkenskapernas vitsord vid taxeringen. Länsstyrelsen har

i princip intet att erinra mot bestämmelserna om anteckningsskyldighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

90

för icke bokföringspliktiga rörelseidkare men påpekar svårigheten för

mindre företagare, exempelvis kreaturshandlare, hantverkare och utövare

av småindustri, att fullgöra skyldigheten. För dessa kategorier synes knap­

past samma stränga krav på ordning och reda i anteckningarna kunna upp­

ställas, som när fråga är om fullgörandet av bokföringsskyldighet enligt

bokföringslagen.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att anteckningsskyldigheten även

synes komma att åvila personer sysselsatta i sådana serviceyrken, där in­

komster helt eller delvis uppbäres i form av drickspengar. Hittills har be­

räkning av sådana inkomster grundats på uppskattning, och i praktiken

torde det visa sig svårt för att ej säga omöjligt att genomdriva annan redo­

visning än den som f. n. tillämpas, d. v. s. 10 procent av serveringssuinman.

Med tanke på de svårigheter, som måste komma att uppstå för åtskilliga

mindre företagare, vilka icke är bokföringsskyldiga, att fullgöra den före­

slagna anteckningsskyldigheten, finner Skånes handelskammare det ange­

läget, att den till densamma knutna bestämmelsen om straffpåföljd slopas

eller i varje fall utbytes mot föreskrift om begränsat bötesmaximum.

Kammarrätten uttalar tveksamhet rörande bestämmelsernas utformning.

Förslaget biträdes, såvitt angår icke bokföringsskyldiga rörelseidkare, men

avstyrkes beträffande övriga icke bokföringspliktiga kategorier. När det

gäller jordbrukarna förordas dock anteckningsskyldighet. Kammarrätten

anför bl. a. följande.

Förslaget bygger på det klara faktum att det är nödvändigt att den skatt­

skyldige för egen information för noggranna anteckningar om sina inkoms­

ter och utgifter. Kammarrätten vill emellertid som sin mening framhålla

att man icke torde vinna några stora mål, om denna anteckningsskyldighet

genomföres. Det är ej säkert att den som för riktiga anteckningar blir trodd

på sina uppgifter. Formellt riktiga anteckningar kunna visa sig vara mate­

riellt oriktiga. Erfarenheten visar att falskdeklaranter ofta ha formellt

riktig bokföring. Personer, som uppbära drickspengar, t. ex. servitörer och

droskchaufförer, och föra anteckningar över mottagna belopp, torde icke

heller efter förslagets genomförande kunna hysa större förhoppningar om

att bli trodda på sina uppgifter. Dessa skattskyldiga taxeras nu i regel efter

schablon. Deras uppgifter anses icke kunna äga vitsord annat än under

särskilda omständigheter. I författningen inskrivna bestämmelser om an-

teckningsskyldighet kunna ingiva den uppfattningen att i enlighet därmed

förda anteckningar skola äga vitsord, vilket sålunda icke synes bli förhål­

landet. Till detta resultat torde väsentligen bidraga den praktiska svårig­

heten för nyssnämnda kategorier och företagare med verksamhet i mindre

skala, såsom gatuförsäljare, rockvaktmästare med flera, att hålla reda på

och anteckna varje belopp som inflyter. Möjligheten att förbruka influtna

medel för egen del utan att anteckning sedermera sker torde även inverka.

Vidare bör framhållas det icke ovanliga bruket att upprätta anteckningar

i efterhand.

Även riksskattenämnden uttalar att anteckningarna kommer att tillmätas

ett överdrivet värde därest skyldighet och påföljd fastslås så hårt som i för­

slaget ifrågasatts. I verkligheten kan anteckningsskyldighet för alla katego­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

91

rier ej genomföras på det sättet, att dess fullständighet kan få bli avgörande

för tilltron till en deklaration. Därför förordas, att bestämmelserna rörande

andra än rörelseidkare begränsas till en skyldighet av mera allmän inne­

börd att sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationens full­

görande.

överståthållaråmbetet förordar att spörsmålet om skyldighet för andra

skattskyldiga än rörelseidkare att föra anteckningar om inkomster och ut­

gifter bör upptas till fortsatt utredning. Ämbetet yttrar bl. a.

Anteckningsskyldigheten har i de sakkunnigas förslag utformats så vid­

sträckt, att den omfattar praktiskt taget alla skattskyldiga och således även

jordbrukare, ehuru — inkonsekvent nog — dessa senare i den allmänna

motiveringen till sakkunnigförslaget förklarats böra undantagas, överstat-

hållarämbetet finner det icke välbetänkt att införa en så vidsträckt anteck-

ningsskyldighet, som de sakkunniga föreslagit, och vill i detta samman­

hang understryka att, om den ifrågavarande skyldigheten icke begränsas,

löper man risken att införa bestämmelser, som av det stora flertalet skatt­

skyldiga icke respekteras, ett förhållande, som det synes särskilt angeläget

att undvika på skattelagstiftningens område. Med avseende å flertalet skatt­

skyldiga torde det vara riktigare och lämpligare att i stället för antecknings-

skyldighet föreskriva en allmänt formulerad skyldighet att förvara verifi­

kationer och andra handlingar till styrkande av inkomster och utgifter.

En särskild ställning intaga sådana skattskyldiga, som uppbära inkomster

från allmänheten eller eljest från annan än huvudarbetsgivaren. För många

av denna grupp av skattskyldiga skulle anteckningsskyldigheten säkerli­

gen av lätt insedda skäl bliva illusorisk ur skattekontrollsynpunkt.

Sparbanksinspektionen anser att de föreslagna bestämmelserna om an-

teckningsskyldighet är alltför långtgående och detaljerade. Föreskrifterna

angående den som driver rörelse, med vars utövande icke följer bokförings­

skyldighet enligt bokföringslagen, innebär i sak att han ålägges sådan bok­

föringsskyldighet. Vid sådant förhållande förefaller det vara riktigare att

utöka bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen för att även tillgodose

behovet av taxeringskontroll i stället för att införa samma bokföringsskyl­

dighet i taxeringsförordningen.

Svenska livförsäkringsbolags förening, som tillstyrker i princip, anser

alt bestämmelserna om anteckningsskyldigheten ger nytt och utvidgat inne­

håll åt bokföringsskyldigheten och därför bör beslutas i den ordning som

är stadgad för civillag. Det gäller här så viktiga nya ålägganden för stora

grupper av medborgare, att lagrådet bör höras. Att införa sådana skyldig­

heter enbart genom bestämmelser i eu taxeringsförordning synes därför

redan av formella skäl uteslutet.

Förslaget att skattskyldig, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt

den ifrågasatta bokförings- eller anteckningsskyldigheten eller skyldig­

heten att förvara för en kontroll av inkomstberäkningen erforderliga hand­

lingar, skall underkastas skönstaxering, om han ej förebringar till­

fredsställande utredning till grund för inkomstens beräkning, har väckt

gensagor hos några remissinstanser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

92

Riksförbundet landsbygdens folk anser att den skönsmässiga taxeringen

icke är tillfredsställande preciserad och att förutsättningarna för dess till-

lämpning är oklara. Förbundet yttrar vidare.

Det torde därför, med den utformning stadgandet fått, föreligga bety­

dande risk för att i många fall en skönstaxering kommer att utfalla till

den skattskyldiges nackdel på ett materiellt oriktigt sätt. I en sådan situa­

tion torde med det sätt, varpå bevisbördan fördelats, den skattskyldige över­

huvud sakna möjligheter till rättelses vinnande. Detta kan icke vara till­

fredsställande. Förslaget om skönsmässig taxering måste därför avstyrkas.

Sveriges lantbruksförbund anser att förslaget på denna punkt lägger i

taxeringsmyndigheternas hand synnerligen stora möjligheter till ingripan­

de även i de fall, då en förhållandevis obetydlig försummelse eller ett ringa

förbiseende i fråga om bokföringen visats föreligga. Möjligheten för en

skattskyldig att motbevisa taxeringsmyndigheternas uppfattning synes i

praktiken bli i det närmaste obefintlig.

Svensk industriförening motsätter sig på det bestämdaste förslaget, som

säges ge utrymme för administrativt godtycke. Kautschukbestämmelser bör

icke fastställas, och den skönsmässiga taxeringen har redan inom nuva­

rande snävare gränser missbrukats.

Liknande synpunkter anföres av Skånes handelskammare.

Näringslivets skattedelegation framhåller att förslagets utformning ställer

en skattskyldig, som även i endast ringa mån brustit i den föreskrivna an-

teekningsskyldigheten, i väsentligt sämre ställning i en eventuell taxerings-

process än den, vars anteckningar är formellt oklanderliga. Författningsbe­

stämmelserna bör därför under alla förhållanden omformuleras så, att före­

teende av formellt oklanderliga anteckningar icke tillerkännes sådan avse­

värd betydelse i bevisningshänseende som enligt förslaget.

Sveriges köpmannaförbund anser att i rättssäkerhetens intresse sköns­

taxering endast bör tillgripas i nödfall. Förbundet framkastar tanken på

att särskilda sakkunniga, utsedda av större fack- och branschorganisationer,

samråder med taxeringsmyndigheterna, innan skönstaxeringar fastställes.

Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län uttalar, att skönstaxering lik­

som hittills bör kunna åsättas oavsett huruvida uppsåt eller oaktsamhet

förelegat, enär skönstaxering ej bör ha karaktär av straff för försummelse

utan måste tillgripas i de fall, då en någorlunda riktig taxering ej kan

åvägabringas på annat sätt.

A andra sidan efterlyser länsstyrelsen i Kalmar län riktlinjer angående

den skattskyldiges utredningsskyldighet för undgående av skönstaxering.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar att skattskyldiga, som blivit

skönstaxerade, torde komma att uppfatta skönstaxeringen som en form av

bestraffning. Länsstyrelsen befarar att bestämmelserna om antecknings-

skyldighet och skönstaxering kan komma att skrämma många till att under­

låta lämna deklaration överhuvud taget, då påföljden — skönstaxering —

blir densamma hur de än förfar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

94

Sveriges grossistförbund anför bl. a. att förslaget, som i princip omfattar

varje skattskyldig i vårt land, måste betraktas som verklighetsfrämmande

och grundat på en betydande överskattning av det svenska folkets förmåga

och beredvillighet att vare sig för sig själv eller än mindre för någon annan

dag för dag skriftligen redovisa inkomster och utgifter.

De föreslagna reglerna om ökad uppgiftsskyldighet till led­

ning för egen taxering har i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande vid

remissbehandlingen. Förslagen har emellertid upptagits till samlad bedöm­

ning endast i ett fåtal yttranden; uttalandena har härvid i huvudsak varit

tillstyrkande. Sådana uttalanden göres av länsstyrelsen i Stockholms län,

Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sve­

riges köpmannaförbund och Svensk industriförening. Förslaget om ökad

uPPSiftsskyldighet för rörelseidkare och vissa jordbrukare tillstyrkes även

i princip av riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt länsstyrel­

serna i Uppsala, Blekinge, Älvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs län.

Riksskattenämnden, Sveriges akademikers centralorganisation och Sve­

riges köpmannaförbund varnar emellertid för att ålägga de skattskyldiga

en alltför betungande uppgiftsskyldighet. Liknande uttalanden göres av åt­

skilliga andra remissorgan i anslutning till särskilda bestämmelser.

Sveriges akademikers centralorganisation anför.

Av icke oväsentlig betydelse är de sakkunnigas i detta sammanhang fram­

lagda förslag att ge deklarationsblanketterna en sådan avfattning som gör

dem bättre ägnade att ligga till grund för taxeringen. Härvid bör således

hänsyn tagas även till rörelseidkare som icke är bokföringspliktiga. Ett un­

derlättande för dem att riktigt ifylla blanketterna måste samtidigt leda till

en minskning i myndigheternas behov av kompletterande uppgifter för

taxeringen. De nuvarande beskattnings- och taxeringsbestämmelserna är

redan så komplicerade och stundom svårtolkade att de ofta förorsakar den

enskilde betydande besvär och även kostnader för anlitande av sakkunnigt

biträde. Det är då av vikt att kraven från det allmännas sida i här angivet

hänseende icke sättes så höga att de kommer att bli en kännbar belastning.

Utöver vad nu sagts har man i yttrandena huvudsakligen uppehållit sig

vid särskilda detaljbestämmelser.

Bland de föreskrifter, som tilldragit sig särskilt intresse, må nämnas stad­

gandet mot skatteflykt i 17 § 2 mom. Förslaget avstyrkes i denna del av så

gott som alla remissorgan, som ingått på densamma. Härvid har i allmän­

het anförts, att bestämmelsen är oklar och skulle bereda avsevärda svårig­

heter i tillämpningen. Det framhålles vidare, att stadgandet icke skulle

komma att få praktisk betydelse. Gränsen mellan lojala åtgärder och

skatteflyktstransaktioner anses även svår att draga.

1953 års skatteflyktskommitté uttalar bl. a., att det knappast synes för­

enligt med principerna för deklarationsförfarandet att ålägga de skattskyl­

diga att i de deklarerade beloppen inräkna inkomster, som de anser vara

icke skattepliktiga och som måhända icke är det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

96

I övrigt föreligger beträffande 18 § flera förslag om jämkningar och kom­

pletteringar. Punkten 9 — uppgift om räkenskaperna förts enligt gällande

författningar och om eventuella avvikelser därifrån — har väckt gensagor

hos riksskattenämnden, länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län,

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Sveriges lantbruksförbund, Närings­

livets skattedelegation och Sveriges köpmannaförbund.

Riksskattenämnden framhåller, att bestämmelsen i stort sett skulle vara

verkningslös i praktiken.

Överståthållarämbetet åter förordar en utvidgning på det sätt, att vad i

författningsrummet sägs om verifikation av inkomsterna även skall gälla

utgifterna.

Stadgandet i 23 § 1 mom. om uppgiftsskyldighet beträffande intäkter som

uPP§ivits efter uppskattning samt om disposition av vissa medel, som icke

upptagits som skattepliktig inkomst, tillstyrkes av överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Uppsala län men har mött erinringar i åtskilliga remiss­

yttranden, däribland de som avgivits av kammarrätten, länsstyrelserna i

Östergötlands och Kalmar län, Sveriges lantbruksförbund och Näringslivets

skattedelegation.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att bestämmelsen, därest den efter-

leves, är värdefull ur kontrollsynpunkt.

Kammarrätten åter finner, att bestämmelserna är omöjliga att efterleva

och vänder sig särskilt emot att uppgift skall lämnas huruvida intäkt, som

icke utgör naturaförmån, uppgivits efter uppskattning. Ett jakande svar

på en fråga härom skulle medföra risk för skönstaxering.

Bestämmelsen om anmaning i 23 § 2 mom. har i allmänhet biträtts i de

yttranden som ingått på densamma.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att myndigheterna med stöd av

denna bestämmelse kan vid s. k. kontantberäkningar infordra mera detal­

jerade uppgifter om skattskyldigs levnadskostnader. Länsstyrelsen fort­

sätter.

Tveksamhet har tidigare rått om i vilken utsträckning uppgifter om skatt­

skyldigs levnadskostnader av olika slag kunde begäras. Det är emellertid

tydligt, att där utförligare uppgifter om levnadskostnader infordras, be­

gäran härom får ske med omdöme och efter diskretionär prövning. Givetvis

få inga andra uppgifter begäras än sådana, som äro av betydelse för taxe-

ringskontrollen. Erfarenheten har emellertid visat, att utan tillgång till

tämligen detaljerade uppgifter tillräckligt underlag för ett sakligt bedö­

mande av levnadskostnaderna saknas och därmed även en säker grund för

en riktig taxering i de många fall, där taxeringen måste fastställas med

ledning av levnadskostnaderna.

Uttalanden i samma riktning göres av länsstyrelserna i Östergötlands och

Kristianstads län samt Näringslivets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Kalmar lån finner att stadgandet synes vara alltför vagt

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är 1955

98

emellertid olika alltefter omständigheterna. Medan exempelvis en större

rörelseidkare för sin deklaration behöver en ordnad bokföring av åt­

minstone den omfattning som föreskrives i bokföringslagen, kan det i

andra fall vara tillräckligt att den skattskyldige samlar postgirotalonger,

avräkningsnotor o. dyl. och eventuellt kompletterar dessa med kontinuerliga

anteckningar. Behov av att föra särskilda anteckningar och bevara veri­

fikationer o. likn. är mest påtagligt när det gäller rörelseidkare utan ord­

nad bokföring och många jordbrukare. Men sådant behov kan även före-

ligga beträffande andra kategorier av skattskyldiga, t. ex. handelsresande

med omkostnader för resor, hotell, representation m. in.

I gällande rätt saknas uttryckliga bestämmelser om anteckningsskyldig-

het. Det förutsättes emellertid att skattskyldiga, på vilka bokföringslagen

eller förordningen om skyldighet för vissa jordbrukare att föra räkenskaper

är tillämpliga, har sina räkenskaper ordnade i överensstämmelse med vad

i nämnda författningar föreskrives. Därutöver torde en viss antecknings-

skyldighet få anses följa av den allmänna skyldigheten att avge själv­

deklaration med tillbörlig omsorg. I mål om ansvar för vårdslös deklaration

kan den skattskyldiges sätt att sörja för att underlag finnes för deklara­

tionen bli av betydelse för bedömande om han i avsevärd mån åsidosatt

tillbörlig aktsamhet.

De sakkunniga har föreslagit att en vidsträckt anteckningsskyldighet

ålägges de skattskyldiga. Sådan skyldighet skulle i första hand stadgas

generellt för rörelseidkare. Bokföringsskyldiga rörelseidkare skulle ha sina

räkenskaper så förda att de kunde läggas till grund för deklarationen. För

övriga rörelseidkare skulle föreskrivas en anteckningsskyldighet, som i

viktiga hänseenden skulle vara densamma som enligt bokföringslagen och

bl. a. omfatta dagliga anteckningar om inkomster och utgifter. Skyldighet

att dag för dag anteckna inkomster skulle vidare föreligga för den som

innehar tjänst, uppdrag eller anställning på grund varav han uppbär in­

komster från allmänheten eller eljest från annan än arbetsgivaren. Även

annan deklarations- eller uppgiftsskyldig skulle föra anteckningar om

inkomster och utgifter, såvida han icke på annat sätt sörjer för tillfreds­

ställande deklarationsunderlag. Anteckningsskyldighet skulle enligt mo­

tiven dock icke åvila jordbrukare i allmänhet; beträffande dessa anser

de sakkunniga att tillfredsställande kontroll i stället borde åstadkommas

genom att ålägga uppköpare av jordbruks- och skogsprodukter vidgad upp-

giftsskyldighet.

Såsom viktigaste sanktion mot brister i anteckningsskyldighetens full­

görande föreslår de sakkunniga att den skattskyldige underkastas sköns-

taxering.

För att främja det uppställda syftet, ett riktigare fullgörande av deklara-

tionsplikten, kan även enligt min mening vissa skäl åberopas för en lag-

stadgad skyldighet att föra alla de anteckningar, som erfordras för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

100

kontrollen därav inte erbjuder något problem men där den skattskyldige

successivt under året haft avdragsgilla omkostnader, ofta sammansatta

av många olika poster. I de nu antydda fallen är ofta kontinuerligt förda

anteckningar en given förutsättning för en riktig deklaration. För dessa

fall skulle även kunna övervägas en i lag föreskriven anteckningsskyldighet.

Vad särskilt angår jordbrukarna är läget visserligen det att, som även

framgår av de sakkunnigas motiveringar, inkomsterna i mycket låter sig

väl kontrollera. I andra hänseenden är läget likväl inte annorlunda att

bedöma för många jordbrukare än för rörelseidkare och fria näringsut­

övare. Utan ordentliga anteckningar kan i sådana fall en riktig deklaration

inte göras. Även för åtskilliga jordbrukares och rörelseidkares vidkom­

mande skulle alltså kunna övervägas lagstadgad anteckningsskyldighet.

Det sagda visar enligt min mening att det kunde vara motiverat med en

uttrycklig anteckningsskyldighet i åtskilliga fall men även att övervägande

skäl talar mot en sådan skyldighet för det stora flertalet skattskyldiga. Att

i en författningsbestämmelse urskilja dessa fall är förenat med svårig­

heter, kanske omöjligt. Även med ett relativt utförligt stadgande skulle för

många ingalunda stå klart huruvida de var underkastade en sådan skyldig­

het eller ej. Osäkerhet skulle vidare som en konsekvens härav uppkomma

i många enskilda fall, huruvida de rättsverkningar skulle inträda, som —

för att det skulle vara någon mening med den angivna skyldigheten —

måste förknippas med underlåtenhet att iakttaga vad som föreskrivits.

Härtill kommer följande synpunkter. Den omständigheten att formellt

korrekta inkomst- och utgiftsanteckningar förts och på begäran företes

kan i och för sig inte ge vitsord åt riktigheten av en avlämnad deklaration.

Endast om de förda anteckningarna är till sitt innehåll riktiga skulle detta

bli fallet. En skattskyldig, som företett anteckningar, måste alltså finna sig

i att dessa till sitt innehåll kontrolleras och av honom i möjligaste mån

styrkes. Oriktiga anteckningar är i och för sig inte bättre än inga anteck­

ningar alls.

Detta visar att ytterligare invändningar kan riktas mot ett krav på en

obligatorisk anteckningsskyldighet med därtill knutna rättsverkningar.

För egen del anser jag att lösningen bör sökas efter följande linje.

Man synes böra anknyta till den skyldighet att hålla reda på inkomster

och avdragsgilla utgifter, som redan nu i realiteten föreligger, och genom

uttryckliga bestämmelser inskärpa och något vidga densamma. Sålunda

bör i viss anslutning till vad nu gäller fastslås, att de skattskyldiga skall

i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämp­

ligt sätt sörja för att underlag finnes för deklarationspliktens behöriga full­

görande och för kontroll av de lämnade uppgifterna. Härigenom inskärpes,

att den i skattestrafflagen straffsanktionerade skyldigheten att med till­

börlig omsorg fullgöra deklarationsplikten även innefattar att upprätta

och bevara ett godtagbart underlag för deklarationen. I det sagda ligger

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

102

sättande av bokförings- eller anteckningsskyldighet eller skyldighet att för­

vara handlingar och för övrigt icke heller anknytas till brister av mer

formell art. Å ena sidan bör rätten att använda skönstaxering vara obe­

roende av om uppsåt eller oaktsamhet kan antagas föreligga. Å andra

sidan bör försummelser från den skattskyldiges sida icke medföra att sköns­

taxering tillgripes, om den skattskyldiges inkomster ändå kan beräknas

med tillbörlig noggrannhet på grundval av föreliggande material. Sköns-

taxeringen innebär en utväg, som bör tillgripas när inkomsterna icke kan

beräknas på annat sätt. Syftet med skönstaxeringen får i och för sig själv­

fallet inte vara annat än att söka uppnå det från materiell synpunkt rikti­

gast möjliga taxeringsresultatet. I enlighet härmed bör utsägas i författ­

ningstexten, att skönstaxering skall åsättas till belopp, som med hänsyn till

föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning fin­

nes skäligt.

Jag förordar, att bestämmelser om anteckningsskyldighet och om sköns­

taxering med här angivet innehåll införes. Bestämmelserna synes lämpligen

kunna upptas i den nuvarande taxeringsförordningen i två nya paragrafer,

betecknade 57 a § och 57 b §.

För att göra deklarationerna bättre ägnade att ligga till grund för taxe­

ringen föreslår de sakkunniga en väsentligt vidgad uppgiftsskyl-

d i g h e t för de skattskyldiga. Förslagen går i första hand ut på att de­

klarationerna, särskilt bilagorna för rörelse och jordbruk, fullständigas i

olika hänseenden. Förslagen har vid remissbehandlingen nästan undan­

tagslöst godtagits i princip, ehuru jämkningar förordas i åtskilliga detaljer.

För egen del finner jag i likhet med de sakkunniga att väsentliga för­

delar kan vinnas, bl. a. i form av minskad skriftväxling mellan myndig­

heterna och de skattskyldiga, om de sakkunnigas förslag genomföres, och

jag finner mig i huvudsak kunna biträda detsamma. Beträffande de olika

detalj spörsmålen torde jag få återkomma i specialmotiveringen. Vissa frågor

av mera principiell innebörd torde emellertid få beröras här.

Talrika gensagor har vid remissbehandlingen anförts mot den i för­

slaget upptagna bestämmelsen till förhindrande av skatteflykt. Frågan om

åtgärder mot skatteflykt är i första hand ett spörsmål på den materiella

skattelagstiftningens område, och detta spörsmål utredes för närvarande av

1953 års skatteflyktskommitté. Innan denna utredning färdigställts torde

inte böra ifrågakomma att upptaga särskilda stadganden i ämnet i taxe­

ringsförordningen.

De sakkunniga har föreslagit, att deklarationerna skall innehålla upp­

gift, huruvida intäkt, som icke utgör värde av naturaförmån, helt eller

delvis uppgivits efter uppskattning. Uppgift skulle vidare lämnas om vissa

belopp, som den skattskyldige disponerat för levnadskostnader m. m. och

som icke upptagits som skattepliktig inkomst. Även på denna punkt har

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

104

ningar, torde icke vara praktiskt. I sådana fall synes andra kontrollmetoder

böra anlitas, exempelvis anmaningar att lämna uppgifter i begränsad om­

fattning eller inhämtande av uppgifter vid granskning av räkenskaper.

Uppgiftsplikt utan anmaning i syfte att i möjligaste män bereda tillfälle

till kontroll av vederbörande mottagares hela inkomst har hittills förelegat

endast beträffande inkomst av tjänst. Med hänsyn till denna uppgifts-

skyldighets stora betydelse för taxeringen finner de sakkunniga uteslutet att

begränsa den nu i detta hänseende gällande uppgiftsplikten. Viss om ock

ej alltför betydande utvidgning av densamma synes tvärtom erforderlig.

Sålunda bör uppgiftsplikt beträffande löner, pensioner o. d. föreligga bl. a.

i alla de fall, då vederbörande enligt uppbördsförordningen varit skyldig

att göra skatteavdrag från inkomsten. Vidare bör nämnda uppgiftsplikt

anknytas till utbetalda belopps beskaffenhet, icke såsom nu till utbetala­

rens egenskap av arbetsgivare. Bestämmelsens nuvarande avfattning kan

i vissa fall ge anledning till tvekan.

1 fråga om uppgifternas innehåll betonas, att uppgifterna skall upptaga

alla förmåner, alltså även sådana naturaförmåner såsom fritt nyttjande av

bil, möjlighet att få varor eller nyttigheter till billigt pris e. d. Under senare

år har märkts en ökad tendens att överenskomma om sådana förmåner eller

betinga sig vederlag i annan form än kontant ersättning i syfte att vinna

fördelar i beskattningshänseende. Redan nu föreligger skyldighet att i

uppgifterna upptaga sådana förmåner, varför de föreliggande bristerna i

huvudsak är att tillskriva bristande kontroll och bristande beivran av för­

summelser.

En utvidgning av den generella uppgiftsplikten i syfte att möjliggöra en

kontroll av inkomsterna, åtminstone i viss mån jämförlig med den som

förekommer beträffande inkomst av tjänst, torde enligt de sakkunnigas

upptattning kunna övervägas även beträffande inkomst av jordbruksfastig­

het. Utvecklingen inom jordbruksnäringen har medfört, att flertalet jord­

brukare avyttrar sina produkter till endast ett fåtal uppköpare, framför allt

till jordbrukets ekonomiska föreningar. En god kontroll å inkomsterna av

jordbruksfastighet skulle erhållas, om alla, som i sin verksamhet verkställer

uppköp av produkter från jordbruk och skogsbruk, ålades att årligen lämna

uppgifter därom till taxeringsmyndigheterna i samma ordning som gäller

för uppgifter om löner o. d. Jordbrukets ekonomiska föreningar torde redan

nu allmänt tillhandahålla sina leverantörer sådana uppgifter till ledning

för deklarationernas upprättande och införandet av skyldighet att lämna

motsvarande uppgifter till taxeringsmyndigheterna borde därför icke bli

alltför betungande. Även av övriga uppköpare torde en sådan uppgiftsplikt

utan större svårigheter kunna fullgöras. Alla uppköpare av produkter från

jordbruk och skogsbruk är nämligen redan nu skyldiga att efter anmaning

av taxeringsintendent lämna uppgifter, som här avses.

I betänkandet framhålles, att fullgörandet av den föreslagna uppgifts-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

105

plikten bör noggrant övervakas och försummelser beivras, så att icke den

situationen uppkommer, att taxeringskontrollen blir olika allteftersom jord­

brukares försäljningar sker till den ena eller den andra uppköparen.

Den uppgiftsskyldighet efter anmaning, som nu är föreskriven för

möjliggörande av kontroll av inkomster av jordbruksfastighet och rörelse,

föreslås utvidgad. För närvarande kan uppgift begäras endast om utbetalade

belopp. Uppgiftsskyldigheten bör emellertid, i den mån uppgiftsskyldighet

utan anmaning icke föreligger, omfatta belopp, för vilket den uppgiftsskyl-

dige köpt av eller sålt till annan näringsidkare under angiven period, med

angivande där så av särskilda skäl erfordras av slag och myckenhet. En

motsvarande uppgiftsskyldighet förelåg enligt 1940 års förordning om all­

män omsättningsskatt och ansågs vara av stort värde för kontrollverksam­

heten.

De sakkunniga framhåller, att anmaningsrätten bör utövas med urskill-

ning, för att icke uppgiftsskyldighetens fullgörande skall bli betungande.

Anmaning bör därför, då den icke avser blott en namngiven näringsidkare,

utfärdas av taxeringsintendent. Uppgiftsskyldighetens största värde ligger

i att den över huvud taget finns och att vederbörande skattskyldiga därmed

vet att kontroll kan utövas.

Ifrågavarande bestämmelser återfinnes i 31—40 §§ förslaget till taxerings-

förordning.

Vissa med uppgiftsskyldigheten sammanhängande sekretessfrågor be­

handlas i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Yttranden

Den föreslagna utvidgade uppgiftsskyldigheten till ledning för annans

taxering tillstyrkes helt eller i huvudsak av flertalet remissinstanser, näm­

ligen kammarrätten, bank- och fondinspektionen, riksräkenskapsverket,

riksskattenämnden, överståthållarämbetet, tjugutvå länsstyrelser, För­

eningen Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksför­

bund, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Svenska landstingsförbundet,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Svensk industriförening, Svenska sparbanksföreningen,

Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund, Skånes handelskammare

och Sveriges redareförening. Uttalanden i huvudsakligen avstyrkande rikt­

ning göres endast av 1949 års besvärssakkunniga. Näringslivets skattedelega-

tion, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Svenska livför­

säkringsbolags förening.

Även i de tillstyrkande yttrandena framföres emellertid åtskilliga jämk-

ningsförslag.

Sveriges lantbruksförbund, som accepterar de föreslagna bestämmelserna

i princip, yttrar bl. a.

106

Det är av vikt, att den föreslagna kontrollen handhaves på ett sådant sätt,

att den skattskyldiges intressen i övrigt icke trädas för nära, och att effek­

tiv kontroll utövas av taxeringsmyndigheterna, att uppgiftsskyldigheten

fullgores. För närvarande torde sådan kontroll vara obefintlig. Sålunda

torde icke tillfredsställande kontrolleras exempelvis att löneuppgifter över

huvud taget avlämnas eller att, där sådan uppgift lämnas, denna upptager

alla förmåner.

Sveriges köpmannaförbund vill icke förneka, att vissa uppgifter utöver

dem, som f. n. skall lämnas, säkerligen kan vara till nytta men vill å andra

sidan framhålla, att man icke ytterligare skall öka den stora »sump» av

obeställbara uppgifter, som redan nu finnes hos länsstyrelsen och som trots

betydande spaningsarbete aldrig kan komma till nytta.

Svensk industriförening anför liknande synpunkter.

Sveriges redareförening betonar att det måste tillses, att skyldigheten icke

blir alltför betungande för dem, som skall lämna uppgifterna, liksom även

att myndigheterna bör visa stor urskillning i fråga om att beivra försum­

melse att fullgöra uppgiftsskyldigheten. Föreningen efterlyser kontrollföre­

skrifter beträffande bl. a. den grupp av skattskyldiga som utför mera till­

fälligt arbete på fritid.

Besvärssakkunniga framhåller att det måste tillses att de enskilda icke

ålägges mer betungande skyldigheter än det allmännas intresse kan anses

fordra. Fördelen av att kunna upptäcka ett mindretal illojala skattskyldiga

får vägas mot de olägenheter, som kan vållas de skattskyldiga av en minu­

tiös och besvärande uppgiftsskyldighet. De föreslagna bestämmelserna i

31 § 1 mom. 2 och 4 punkterna går sålunda enligt besvärssakkunnigas me­

ning för långt. Som en allmän riktlinje för kontrollens uppbyggnad skulle

besvärssakkunniga vilja uppställa det önskemålet, att då förbättringar i

kontrollen befinnes erforderliga, man i första hand borde utvidga taxerings­

myndigheternas särskilda undersökningsbefogenheter snarare än att utöka

de plikter, som generellt åvilar medborgarna. Vidare påpekas att anmaning

att lämna uppgift om annans taxering ofta nog kan avse förhållanden av

mycket ömtålig natur, varför mottagaren av en anmaning borde kunna hån-

skjuta frågan om huruvida denna bort utfärdas till avgörande av opartisk

myndighet. Talan mot anmaningsbeslut föreslås kunna föras hos pröv-

ningsnämnden.

Näringslivets skattedelegation anser, att en utvidgning av uppgiftsskyldig­

heten bör komma till stånd men att därvid måste beaktas att skyldigheten

icke ges sådan omfattning att dess fullgörande omöjliggöres eller i alltför

hög grad betungar uppgiftslämnarna. De sakkunniga synes i hög grad ha

underskattat de svårigheter, efterlevnaden av vissa i denna del föreslagna

bestämmelser kommer att medföra. En noggrann omprövning är därför

erforderlig.

Liknande synpunkter anföx-es av Sveriges hantverks- och småindustri­

organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

108

Riksskattenämnden yttrar.

Det bör bemärkas att den uppgiftsskyldighet, varom här är fråga, är av

vidsträckt art och kommer att medföra att ett mycket stort kontrollmaterial

tillföres taxeringsmyndigheterna. Avsevärda svårigheter torde uppkomma

när det gäller att utnyttja detta kontrollmaterial. Dels torde uppgifterna

ofta icke medge en direkt avstämning mot deklarationerna, dels torde namn-

och adressuppgifter ofta komma att vara ofullständiga. Uppgifterna torde

därför många gånger bli av tvivelaktigt värde. Hur vidsträckt bestämmelsen

i själva verket är framgår av att den efter ordalydelsen omfattar även så­

dana fall då t. ex. inköp göres på torget i och för tillhandahållandet av lunch

åt rörelseidkares personal. Det måste också medges att bestämmelsen måste

bli betungande för den mindre detaljhandeln, exempelvis för en lanthand­

lare som inköper smärre kvantiteter jordbruksalster från många olika håll.

Alt föreskriva visst minimibelopp för uppgiftsskyldigheten synes dock icke

låta sig göra. Med hänsyn till de nu anförda betänkligheterna är riksskatte­

nämnden närmast böjd för att föreslå att fi'ågan om jordbrukarnas anteck-

ningsskyldighet tages under omprövning och att det undersökes om icke på

sådan väg möjlighet kan vinnas att undvika en obligatorisk uppgiftsskyl­

dighet av denna omfattning och, liksom hittills, reservera den för anma-

ningar i särskilda fall.

Även länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län samt Föreningen Sveriges

taxerings revisor er föreslår anteckningsskyldighet för jordbrukare i stället

för obligatorisk uppgiftsskyldighet för uppköpare av jordbruksprodukter.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför bl. a.

Bestämmelserna i punkt 4 synes innebära, att en lanthandlare i fortsätt­

ningen skall vara skyldig att icke endast kräva kvitton utan även kunna

lämna fullständiga uppgifter om namn, adress och betalningsmottagare

samt utbetalade belopp i fråga om exempelvis inköpta ägg. Det torde vara

mycket vanligt, att i lanthushållen hushållsräkningarna likvideras på så

sätt, att ägg levereras till motsvarande belopp till vederbörande lanthandel.

Härvidlag skall sålunda ske en bruttoredovisning, innebärande att lanthand­

laren skall föra, för övrigt utomordentligt noggranna, anteckningar angå­

ende sina inköp av ägg, även när inköpet sker i form av kvittning mot leve­

ranser. Med hänsyn till den erfarenhet, som hittills kunnat vinnas på detta

område, synes det föga verklighetstroget att antaga, att en sådan redovis­

ning verkligen skall kunna bli genomförd i praktiken. Enahanda gäller

exempelvis lanthandelns inköp av lingon och blåbär och liknande produkter.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anser att en obligatorisk uppgifts­

skyldighet kommer att leda till att taxeringsmyndigheterna blir överhopade

med en sådan mängd kontrolluppgifter, att det med fog kan ifrågasättas,

om uppgifterna helt kan utnyttjas för sitt ändamål.

Skånes handelskammare nämner, att det exempelvis kommer att åvila

Svenska sockerfabriks aktiebolaget att årligen insända kontrolluppgifter för

över 28 000 betodlare. En inskränkning av skyldigheten att utan anmaning

lämna kontrolluppgifter är enligt handelskammarens mening nödvändig.

Näringslivets skattedelegation anför.

Den bestämmelse, som här föreslås, torde i regel icke kunna efterlevas

av de detaljhandelsföretag inom livsmedelsbranschen, restaurantföretag

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1055

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lande, vilket icke är tillfredsställande. Med stöd av den gällande bestäm­

melsen är det möjligt att infordra uppgift om provision, ersättning för

gjorda tjänster (exempelvis för körslor, som utförts av åkeri), stillestånds-

och avbrottsersättning på grund av försäkring, som äges av annan än er-

sättningsmottagaren, och andra sådana belopp, som icke utgöra betalning

för köpta varor. Den föreslagna bestämmelsen synes icke ge dylik möjlig­

het till kontroll. Bestämmelsen torde därför böra kompletteras så, att upp-

giftsskyldigheten även kommer att omfatta belopp, som av den uppgifts-

skyldige utbetalats till namngiven näringsidkare.

Det föreslagna stadgandet i 2 mom. 2) av nyssnämnda 33 § täcker icke

kreditköp. Bestämmelsen synes böra kompletteras att omfatta skyldighet

att lämna uppgift om belopp, vilka uppgiftslämnaren utbetalt till eller för

vilka han under viss angiven tid köpt varor från annan näringsidkare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att bestämmelsen i 33 § 1 mom. 7 p.

bör kompletteras med föreskrift om att den uppgiftsskyldige efter anmaning

jämväl bör lämna uppgift om varufordran respektive skuld vid viss angiven

tidpunkt.

Å andra sidan yrkar Kooperativa förbundet och Skånes handelskammare

på restriktivitet i fråga om anmaningars utfärdande.

Kooperativa förbundet anför.

Det bör vara angeläget, att taxeringsmyndigheterna begagna sig av denna

rätt att infordra uppgifter endast i de fall då de verkligen kunna antagas

komma till användning i granskningsarbetet. Att dylika uppgifter generellt

insamlas bör endast undantagsvis ifrågakoinma. Den tid och de kostnader,

som företagen redan nu måste offra på arbetet för taxerings- och uppbörds-

myndigheternas räkning, är så betungande att ytterligare pålagor av detta

slag måste undvikas eller genomföras med största försiktighet.

Sveriges lantbruksförbund föreslår, att uppgiftsskyldigheten endast skall

avse den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse i de fall, där enligt

god bokföringssed den uppgiftsskyldige bort ha sådan bokföring att sådana

kontrolluppgifter kan erhållas ur densamma.

I ett par yttranden beröres uppgiftsplikten beträffande naturaförmåner

och uttalas i vissa fall tveksamhet rörande förmånernas beskattning och

värdering.

Sveriges köpmannaförbund yttrar.

I fråga om uppgiftsplikt rörande förmånen av inköp av varor eller nyttig­

heter till billigt pris är det enligt förbundets mening mycket svårt att ange

var gränsen går. Det torde även vara mycket svårt att ange, i vilken ut­

sträckning denna förmån verkligen använts, varför uppgiften blott kan

avse det förhållandet, att förmånen funnits. Förbundet vill vidare peka på,

att en del samköpsföreningar kunna erbjuda sina medlemmar varor till pri­

ser, som stundom understiga detaljhandlarnas inköpspris. Vad är då för­

månen värd för de i handeln anställda? Alla inköp från kronans s. k. pro­

viantbodar och liknande institutioner torde vidare falla under den före­

slagna uppgiftsplikten.

Svensk industriförening anför liknande synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

111

Näringslivets skattedelegation hemställer att 33 § 1 mom. 7, 33 § 2 mom.

och 107 § första stycket måtte utgå. För den händelse det sistnämnda för-

fattningsrummet, som gäller även för andra fall än de här avsedda, likväl

skulle bibehållas, bör under alla förhållanden en sådan uppmjukning av

sistnämnda stadgande vidtagas, att straffrihet inträder för den, som kan visa

giltig ursäkt för sin underlåtenhet att lämna ifrågavarande upplysning. Ena­

handa förbehåll bör jämväl gälla vid tillämpning av 107 § andra stycket.

Delegationen anför bl. a. beträffande 33 § 1 mom. 7.

Den under förevarande punkt föreslagna uppgiftsskyldigheten innebär

bl. a., att om en hantverkare vid disken i en detaljhandel kontant inköper

t. ex. spik, lim, målarfärg eller andra varor av vad slag det vara må och

använder dem i sin näringsverksamhet, detaljhandlaren skulle bli skyldig

att — vid påföljd enligt 108 § 6) av dagsböter för underlåtenhet — efter

anmaning lämna uppgift om, till vilket belopp den ifrågavarande hantver­

karen under nästföregående år inköpt varor för dylik användning samt,

där så begäres, även uppgift om varuslag och myckenhet. Vidare skulle en

lantbrukare eller trädgårdsmästare, som på torget eller eljest kontant för­

säljer sina produkter — vid enahanda påföljd för underlåtenhet — bli plik­

tig att efter anmaning uppgiva till vilket belopp viss namngiven närings­

idkare under beskattningsåret av honom inköpt varor, avsedda att exem­

pelvis användas i restaurantverksamhet eller återförsäljas i detaljhandel,

samt där så begäres även lämna uppgift om varuslag och myckenhet. Detalj­

handlaren och restaurantägaren bleve enligt 31 § 4 mom. i sin tur skyldig

att — vid samma påföljd för underlåtenhet — utan anmaning lämna upp­

gift om det belopp, för vilket inköp under året skett av lantbrukaren resp.

trädgårdsmästaren med angivande av vederbörandes namn och adress.

Liknande erinringar framföres mot 31 § 2 mom. Delegationen yttrar

vidare.

Om föreliggande förslag godkännes, blir det således nödvändigt för varje

detaljhandlare att — så snart fråga icke är om kända kunder, vilka icke

äro näringsidkare — förhöra sig om, huruvida och till huru stor del av

kunden efterfrågade varor komma att användas i av honom bedriven nä­

ringsverksamhet samt i förekommande fall anteckna kundens namn och

adress, det belopp, för vilket inköpet skett, samt varuslag och myckenhet.

Vidare nödgas detaljhandlaren och restaurantinnehavaren vid sådana inköp

från lantbrukare eller trädgårdsmästare, som avses i ovanstående exempel,

begära upplysning om säljarens namn och adress. I båda fallen måste be­

loppen bokföras på särskilda konton för kunden resp. säljaren, enär upp­

giftsskyldigheten eljest svårligen skulle kunna fullgöras.

Det ligger i öppen dag, att om stadganden av ovan angivet innehåll behö­

rigen skulle efterlevas, följden härav skulle bli en betydande belastning på

all kontant handel, till förfång icke minst för konsumenterna. Förutom att

varudistributionen fördyrades skulle de förfrågningar, som såväl säljare

som i vissa fall köpare nödgades framställa innan varan kunde överlämnas,

vålla betydande irritation och tidsspillan. Det torde emellertid vara uppen­

bari, alt de föreslagna bestämmelserna även med bästa vilja i stor utsträck­

ning icke skulle kunna efterlevas.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Departementschefen

Ett viktigt hjälpmedel vid taxeringskontrollen är de uppgifter, som —

utan eller efter anmaning — av arbetsgivare m. fl. lämnas till ledning

vid annans taxering.

De sakkunniga konstaterar, att gällande bestämmelser är i huvudsak

ändamålsenligt utformade såvitt angår inkomst av tjänst. Motsvarande

anses däremot inte vara fallet i fråga om inkomst av rörelse och jord­

bruksfastighet. I betänkandet föreslås därför betydelsefulla utvidgningar

av uppgiftsskyldigheten framför allt i sistnämnda hänseenden. Förslagen

har i det stora hela fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen,

varvid man dock på flera håll uttalat varningar för att stadga en alltför

omfattande uppgiftsplikt och framfört åtskilliga jämkningsförslag.

Behovet av ökade kontrollmöjligheter såvitt angår rörelseidkare och

jordbrukare är även enligt min mening uppenbart. Jämväl på området

för inkomst av tjänst synes förbättringar kunna åstadkommas. Det ligger

emellertid i sakens natur, att vissa begränsningar måste göras. De sak­

kunniga har i fråga om uppgifter, som skall lämnas utan anmaning, fram­

hållit att denna form för taxeringskontroll av praktiska skäl lämpar sig

endast för granskning av sådana skattskyldigas deklarationer som upp­

bär sin inkomst från ett eller ett fåtal olika håll. Där så ej är fallet, kan

uppgiftsplikten bli alltför betungande för de uppgiftsskyldiga och det

inkommande materialet alltför stort och svårhanterligt. Men även beträf­

fande uppgifter, som lämnas först efter anmaning, torde enligt min mening

få tillses att de uppgiftsskyldiga icke betungas oskäligt. I detta samman­

hang kan framhållas att varje åläggande att lämna kontrolluppgifter —

med eller utan föregående anmaning — förutsätter att den uppgiftspliktige

fört räkenskaper eller på annat sätt kan sörja för att han har ett tillför­

litligt underlag för kontrolluppgifterna.

Till en början torde få behandlas några huvudfrågor rörande kontroll­

uppgifter som skall lämnas utan anmaning.

Beträffande inkomst av tjänst föreslår de sakkunniga i huvudsak en­

dast mindre utvidgningar. En synnerligen önskvärd konsekvens av de för­

ordade reglerna blir att pensionsstiftelserna är skyldiga lämna uppgift

om utbetalta pensionsbelopp. Vidare må framhållas att uppgift enligt

förslaget skall lämnas i alla de fall, då vederbörande enligt uppbörds-

förordningen varit skyldig att göra skatteavdrag för inkomsten. Härunder

kommer bl. a. att falla belopp som utbetalats till hembiträden, andra

personliga tjänare samt tillfällig arbetskraft i hemmen, i sistnämnda fall

dock endast under förutsättning att vederbörande betalar preliminär A-

skatt och tillika har sin huvudsakliga anställning hos den uppgiftspliktige.

Vidare blir konsekvensen av förslaget att uppgiftsplikten knytes till de

utgivna förmånernas beskaffenhet, icke som nu till utbetalarens egenskap

113

av arbetsgivare. Dessa förslag, som i allmänhet godtagits vid remissbe­

handlingen, kan jag biträda.

I några yttranden har anmärkts, att enligt de sakkunnigas förslag

kontrolluppgifter icke kommer att föreligga beträffande deltidsanställda

vicevärdar, portvakter m. fl. i fastigheter, tillhörande fysiska personer

som icke använder fastigheten i rörelse. Då uppgifter härom bör lämnas

av fastighetsägarna, torde förslaget få omformuleras och kompletteras med

hänsyn härtill.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten vid några närlig­

gande spörsmål. Gager för artistuppträdanden och liknande ersättningar

utbetalas för närvarande i stor omfattning icke av uppdragsgivaren direkt

till artisten utan via arbetsförmedlingsbyråer eller liknande institutioner.

Dessa inkomster ligger för närvarande i stor utsträckning utanför all kon­

troll. Liknande förhållanden förekommer även på andra områden. Vid

auktioner är det exempelvis vanligt att köparna inbetalar likviderna till

auktionsförrättaren, som sedan i sin tur tillhandahåller säljarna dem till­

kommande belopp. De sakkunniga har uppmärksammat dessa frågor och

bland reglerna om taxeringsrevision upptagit en bestämmelse, enligt vilken

sådan revision må verkställas hos den som bedriver förmedlingsverksam­

het eller annan sådan verksamhet av beskaffenhet, att uppgifter av bety­

delse för taxeringskontrollen kan hämtas ur anteckningar eller andra hand­

lingar, som föres vid verksamhetens bedrivande. Att taxeringsmyndig­

heterna erhåller befogenhet härtill är i och för sig önskvärt. Det synes

emellertid väl motiverat att gå ett steg längre. I de nu åsyftade fallen

skulle det merendels inte vara förenat med några svårigheter för den som

förmedlar beloppen att utan anmaning lämna taxeringsmyndigheterna en

motsvarande uppgift härom som en arbetsgivare har att lämna beträffande

gjorda löneutbetalningar. Generella föreskrifter i ämnet synes dock mindre

lämpliga, då förhållandena kan vara ganska varierande. Jag vill därför för­

orda, att Kungl. Maj :t skall beträffande företag eller organisation, som

bedriver förmedlingsverksamhet eller annan därmed jämförlig verksamhet

och i samband därmed utbetalar eller förmedlar utbetalning av ersättning,

äga föreskriva skyldighet att utan anmaning avge kontrolluppgifter om

sålunda utbetalad eller förmedlad ersättning. Lämpligen synes sådant

ärende böra förberedas av riksskattenämnden.

Vad angår kontrolluppgifterna angående inkomster av tjänst må till­

läggas att dessa, i enlighet med vad de sakkunniga framhållit, bör upp­

taga alla erhållna förmåner, däribland naturaförmåner av olika slag.

En betydelsefull nyhet i de sakkunnigas förslag är, att uppköpare av

jordbruksprodukter skall vara skyldiga att utan anmaning lämna

uppgifter om gjorda inköp och vederlaget härför. De sakkunniga uttalar,

att en sådan uppgiftsplikt bör kunna fullgöras utan större svårigheter

samt erinrar om att uppköparna redan nu är skyldiga att efter anmaning

8 — It i han g till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

114

lämna de uppgifter som här avses. Förslaget får ses i samband med de

sakkunnigas förslag om skyldighet att föra räkenskaper eller anteck­

ningar. Sådan skyldighet skulle, såsom nämnts i annat sammanhang, enligt

de sakkunnigas motivering icke åvila jordbrukare i allmänhet.

För egen del har jag i sistnämnda fråga i princip intagit den stånd­

punkten att jordbrukarna icke bör inta någon särställning. Men jag vill

även erinra om det modifierade förslag angående skyldighet att föra an­

teckningar m. in., som jag i det föregående förordat. Även om man sålunda

kan förutsätta att en viss anteckningsskyldighet kommer att finnas för

flertalet jordbrukare, liksom för åtskilliga andra skattskyldiga, talar emel­

lertid skäl för att införa en sådan ordning att kontrolluppgifter om åt­

minstone de viktigaste inkomstposterna avges utan anmaning. Förutsätt­

ningarna härför är dock olika beträffande skilda slag av produkter. Spann­

mål, större slaktdjur, mjölk och skogsprodukter säljes i regel till ett fåtal

uppköpare, vanligen jordbrukarnas egna organisationer, vilka utan svårig­

het torde kunna lämna kontrolluppgifter. Annorlunda ställer det sig med

exempelvis fjäderfä, ägg, grönsaker, bär och liknande produkter. Dessa

säljes ofta i mindre poster, exempelvis vid torghandel. Att förelägga de

näringsidkare av olika slag, bl. a. restaurang- och kaféinnehavare, som gör

inköp av dessa varor, skyldighet att utan anmaning avge kontrollupp­

gifter i alla dylika fall synes icke kunna komma i fråga. Den omständig­

heten att uppköparna redan nu är skyldiga att lämna uppgifter efter an­

maning kan icke tillmätas avgörande betydelse, då anmaningsrätten själv­

fallet endast användes i begränsad utsträckning. Häri ligger en viss ga­

ranti för att de uppgiftsskyldiga icke oskäligt betungas och för att kontroll­

materialet icke blir alltför ohanterligt.

Med hänsyn till det anförda finner jag nödvändigt att göra vissa

begränsningar i den föreslagna uppgiftsskyldigheten för uppköpare av

jordbruksprodukter. Att i taxeringsförordningen slutgiltigt fixera omfatt­

ningen av uppgiftsskyldigheten låter sig emellertid av praktiska skäl

knappast göra. I princip kan sägas att denna skyldighet bör begränsas till

sådana uppgifter, som kan lämnas utan nämnvärd olägenhet och vilkas

värde för taxeringskontrollen är uppenbart. Det kan övervägas att, tills

vidare erfarenheter vunnits, ge skyldigheten en mera lokal avgränsning eller

utnyttja den stickprovsvis. Allteftersom erfarenheter vunnits, kan utvidg­

ningar eller inskränkningar göras och uppgiftsskyldigheten ges en mera

slutgiltig utformning. Uppgifterna synes emellertid icke under några för­

hållanden böra avse kontantförsäljning från torgstånd eller liknande, ej

heller försäljningssummor på mindre än 100 kronor för år räknat.

Med hänsyn till det anförda vill jag förorda att Kungl. Maj:t får be­

fogenhet att närmare bestämma uppgiftsskyldighetens omfattning inom

den i sakkunnigförslaget uppdragna ramen. Fn lämplig anordning synes

vidare vara att riksskattenämnden förbereder ärenden av hithörande slag

och för Kungl. Maj :t framlägger förslag till föreskrifter. Uppgifter av nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

116

giftsplikten kommer att erhålla, synes skyldighet att sörja för underlag

icke kunna gälla utan undantag. I fråga om uppgifter till ledning för

egen taxering har jag förordat en allmän bestämmelse av innebörd att

underlag skall finnas i skälig omfattning. Jag förordar en motsvarande

regel när det gäller uppgifter till ledning för annans taxering. Detta med­

för, att om brister i fullgörandet av skyldighet att lämna sådana uppgifter

beror på underlåtenhet att föra erforderliga anteckningar och den upp-

giftspliktige icke kan anses ha gjort sig skyldig till vårdslöshet, straff

icke skall ådömas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

T axeringskontrollen

De sakkunniga

Under uttrycket taxeringskontroll sammanfattas i betänkandet åtgärder,

som kan ifrågakomma för utrönande av huruvida i taxeringsförfattningarna

föreskriven deklarations- eller uppgiftsskyldighet behörigen fullgjorts eller

för inhämtande av uppgifter och upplysningar att tjäna till ledning vid

taxering.

Det är, framhåller de sakkunniga, naturligt att grundmaterialet för be­

sluten om taxeringarnas åsättande — självdeklarationerna — skall vara

föremål för kontroll. Åtgärder för denna kontroll uppfattas stundom fel­

aktigt såsom utslag av misstänksamhet och det göres till och med ibland

gällande, att särskilda skäl för misstankar om oriktig deklaration e. d. bör

kunna påvisas för att en kontrollåtgärd skall få vidtagas. Möjligen kan före­

ställningar av denna art ha uppkommit på grund av att självdeklaratio­

nerna skall avges på heder och samvete och kontrollåtgärderna därför be­

traktats såsom ett ifrågasättande av deklarantens heder. Det synes angeläget

att bestämmelserna om taxeringskontrollen avfattas på sådant sätt, att

missuppfattningar av antydd art skingras. Taxeringskontrollen bör anses

jämförlig med annan rutinmässig kontroll av ekonomisk natur, exempelvis

den revision, som författningsenligt skall äga rum inom ett aktiebolag.

Kontrollens omfattning och beskaffenhet bör därvid bestämmas av de

praktiska erfarenheterna. För närvarande behöver taxeringskontrollen

otvivelaktigt utvidgas, men den bör begränsas i den mån deklarationsmora-

len kan förbättras.

Taxeringskontrollen sker i första hand genom granskning av deklara­

tionerna och dessas jämförande med kontrolluppgifter, som avlämnats utan

anmaning eller efter anmaning eller på annat sätt införskaffats rörande

vissa grupper skattskyldiga. Där ytterligare upplysningar befinnes erforder­

liga, införskaffas desamma genom förfrågningar, muntligen eller per telefon,

eller genom skriftliga anmaningar. Bestämmelserna härom är allmänt håll­

na, och de sakkunniga betonar, att närmare föreskrifter näppeligen kan

meddelas, eftersom de uppgifter, som kan vara av betydelse för taxering

och kontroll, är av mycket skiftande art. Det är av vikt, att jämväl kontroll­

117

synpunkterna tillräckligt beaktas. Såsom exempel nämnes, att en skatt­

skyldigs levnadskostnader och dessa kostnaders huvudsakliga fördelning

å olika poster kan vara av den största betydelse för kontrollen av hans de­

klaration. Det är sålunda ej ovanligt, att en näringsidkares deklaration och

därtill hörande handlingar utvisar ett för levnadskostnader disponibelt be­

lopp, som undantagsvis kan förslå till dessa kostnader men i regel måste

antagas vara otillräckligt. För utrönande av om anledning finns till anta­

gande att vederbörande haft inkomster utöver de uppgivna anser de sak­

kunniga nödvändigt att ingå på frågan om den skattskyldiges levnadsstan­

dard och storleken av hans levnadskostnader.

De sakkunniga betonar, att all taxeringskontroll i nu ifrågavarande form

bör ske under hänsynstagande till ändamålet med kontrollen och till den

skattskyldiges intresse av att icke besväras mer än som är nödigt. Alla

åtgärder bör ske i korrekt form och anledningar till onödig irritation i för­

hållandet mellan skattskyldiga och myndigheter undvikas. I den mån an­

ledning till erinringar i nu berörda avseenden hittills förekommit, torde

det i huvudsak vara att tillskriva de organisatoriska förhållandena.

Beträffande den s. k. bokföringsgranskningen erinras om att denna allt­

jämt förekommer i ringa omfattning. Emellertid framhalles, att bokförings­

granskning eller därmed jämförlig granskning är den enda form av taxe­

ringskontroll, varigenom kontroll av näringsidkares deklarationer kan ske

på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Det måste anses vara en ange­

lägenhet av synnerlig vikt att denna kontrollform användes i ökad omfatt­

ning — behovet därav framgår till fullo av i betänkandet återgivna siffror

och i övrigt gjorda erfarenheter. Bokgranskningen bör ske planmässigt och

sålunda icke endast då besvär anförts eller eljest särskild anledning därtill

yppats.

För att bättre angiva arten av ifrågavarande kontrollåtgärd föreslår de

sakkunniga, att den benämnes taxeringsrevision. Därigenom mar­

keras, att åtgärden kan omfatta icke blott en granskning av bokföringen

med tillhörande handlingar utan även andra undersökningar, som kan tjäna

det med taxeringsrevisionen avsedda syftet. Det må i detta sammanhang

framhållas, att granskningarna numera ofta måste ske på ett annat sätt

än tidigare. Under de första åren, då bokgranskningar skedde, bestod felen

huvudsakligen i att belopp obehörigen bokförts såsom omkostnader utan

att återföras å rörelsebilagan, under det att bokföringen i och för sig riktigt

återgav de förekomna affärshändelserna. Numera förekommer allt oftare,

att själva bokföringen är felaktig och exempelvis grundar sig å oriktiga

fakturor. Granskningarna blir därför alltmer komplicerade och kräver ge­

nomgång av ett allt vidlyftigare material.

Även om taxeringsrevisionen i första hand avser ett eller flera gångna

år, anser de sakkunniga erforderligt att den får utsträckas att avse jämväl

det löpande årets räkenskaper fram till det tillfälle, då revisionen sker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

118

Härigenom kan även kontrolleras, om bokslutet och därmed deklarationen

grundats å noteringar, som gjorts fortlöpande. Det är nämligen icke ovan­

ligt, att räkenskaper, som vid första påseendet förefaller oklanderliga, visar

sig utgöra efterhandskonstruktioner av allt annat än tillförlitlig karaktär.

Vidare förordas, att den begränsning av granskningsbefogenheten, som

nu föreligger så till vida att granskning må ske för kontroll av den skatt­

skyldiges egen deklaration, bortfaller. I åtskilliga fall måste nämligen upp­

gifter för kontroll av en skattskyldigs deklaration eller bokföring hämtas

från annan skattskyldigs bokföring.

Givetvis bör, påpekar de sakkunniga, stor uppmärksamhet ägnas åt att

varje taxeringsrevision utföres av person, som är lämpad för den gransk­

ning, varom i varje särskilt fall är fråga. Är särskild diskretion av behovet

påkallad, bör hänsyn därtill tagas. Det är jämväl viktigt — inte minst för

att revisionerna skall bli så litet besvärande för de skattskyldiga som möj-

ligb — att uppmärksamhet ägnas åt utarbetande av lämpliga revisions­

metoder och meddelande av instruktion åt personal, som sysselsättes med

revisionsarbete.

I betänkandet framhålles vidare, att det vid revisionernas planläggande

och genomförande icke bör vara nödvändigt att i varje särskilt fall utföra

en fullständig revision. En partiell revision kan stundom vara till fyllest

för det ändamål, som är aktuellt. Därvid förutsättes, att bestämmelserna om

eftertaxering så utformas, att icke hinder mot eftertaxering kan anses före­

ligga, om sedermera befinnes, att granskade räkenskaper är behäftade med

fel, som lett till en för låg taxering.

Bestämmelser om taxeringsrevision upptas i 51—54 §§ förslaget till taxe-

ringsförordning. Därmed sammanhängande sekretessfrågor behandlas sär­

skilt i det följande.

Remissyttranden

De sakkunnigas uttalanden om behovet av effektiviserad taxeringskontroll

vitsordas allmänt i yttrandena, och remissinstanserna har, såsom framgår

av den tidigare lämnade redogörelsen, som regel givit uttryck för en positiv

inställning till de förslag om vidgad antecknings- och uppgiftsskyldighet

för de skattskyldiga samt om ökad skyldighet att lämna uppgifter till led­

ning för annans taxering, som framlagts av de sakkunniga i syfte att möj­

liggöra en sådan kontroll.

Särskilt intresse i förevarande sammanhang har i yttrandena ägnats för­

slaget att utbygga den nuvarande s. k. bokföringsgranskningen till en mera

rutinmässig och omfattande kontrollåtgärd, taxeringsrevision.

Detta förslag tillstyrkes i princip — här bortses från sekretessfrågorna —

i det helt övervägande antalet remissyttranden, däribland de som avgivits

av kammarrätten, riksskattenämnden, flertalet länsstyrelser, 1949 års be-

svärssakkunniga, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämnds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

119

ordförandenas riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Svenska

landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akade­

mikers centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmanna­

förbund, Svensk industriförening och Svenska livförsäkringsbolags förening.

En övervägande kritisk hållning intar åter Näringslivets skattedelegation.

Kooperativa förbundet och Sveriges advokatsamfund.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att de föreslagna bestämmel­

serna synes väl ägnade att underlätta genomförandet av en effektivare taxe­

ringsrevision. Enligt länsstyrelsernas mening borde genom press och radio

inskärpas hos allmänheten, att taxeringsrevisionen sker i varje skattskyldigs

intresse samt, att ju effektivare den är, desto förmånligare är det för alla

lojala skattedragare.

Sveriges lantbruksförbund yttrar bl. a.

Det är av synnerlig betydelse, att kontrollen genom den s. k. taxerings­

revisionen utföres såsom kedjegranskning, dvs. att granskningen sker ge­

nom alla leden från fabrikant via grosshandel till detaljhandel och omvänt

och att kontrolluppgifter kunna inhämtas från en bokföringsskyldig för

granskning av andra skattskyldiga. På vederbörande granskningsmän måste

därvid ställas det absoluta kravet, att de ha fullständig kännedom om den

bransch de granska. Taxeringsrevisionen borde gå över prövningsdistrikts-

gränserna i större omfattning än nu tillämpas. Samma granskningsmän

borde användas inom samma bransch över större områden helst hela riket.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund framhåller att en utökning av bokgranskningspersonalen är en

av de väsentligare åtgärderna för höjande av effektiviteten i taxeringen.

Några av de remissinstanser som tillstyrker i princip anser, att förslaget

går något för långt, och yrkar på begränsningar i taxeringsmyndigheternas

befogenheter.

1949 års besvärssakkunniga framhåller sålunda, att en avvägning av taxe­

ringsmyndigheternas särskilda undersökningsbefogenheter måste ske. Be­

svärssakkunniga yttrar bl. a.

Reglerna om taxeringsrevision i 51 § kunna t. ex. medföra mera vittgående

intrång i privatlivets helgd än som kan anses berättigat med hänsyn till

effektivitetsintresset. Vidare bör tillses att det organ, som skall äga besluta

om undersökningar av mera ingripande och grannlaga natur, såvitt möjligt

icke är den skattskyldiges motpart eller eljest ett organ med pai'tsintressen

utan en objektiv myndighet. I fall, då avgörandet av praktiska skäl måste

ligga hos företrädaren för det allmänna, kunde tänkas att giva möjlighet

till talan hos exempelvis prövningsnämnd.

Riksskattenämnden anför bl. a.

Beträffande taxeringsrevisionens omfattning uppkomma vissa ömtåliga

spörsmål i samband med att revisionen skall kunna avse även mera privata

anteckningar, korrespondens in. in. Det torde vara särskilt viktigt att veder­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

120

börande granskningsmän här gå fram med gott omdöme och iakttaga till­

börlig varsamhet. Frågan om hur långt taxeringsrevisionen bör få sträcka

sig och i vad mån man för detta ändamål vill offra sekretesshänsynen i

olika fall hör emellertid samman med spörsmålet om förekommande kolli­

sioner mellan taxeringskontrollen och civilrättslig lagstiftning.

Sveriges köpmannaförbund yttrar bl. a. följande.

Förbundet vill här understryka vikten av att de skattskyldiga ej besväras

mer än som är nödvändigt samt att kontrollen sker under så litet irrite­

rande tormer som möjligt. Det är sålunda oundgängligen nödvändigt, att

stora krav ställas pa lämpligheten hos den personal, som skall syssla med

taxeringskontroll. Alldeles särskilt gäller detta den personal, som har med

taxeringsrevision att göra. Taxeringsrevision är en synnerligen grannlaga

uppgift, som måste genomföras med takt, omdöme och diskretion.

Det är vidare högst angeläget, att befogenheten att granska korrespondens

och andra handlingar endast får gälla i den mån dessa handlingar avse

rörelse eller liknande verksamhet. Privat korrespondens och privata hand­

lingar måste uttryckligen undantagas.

Liknande synpunkter framföres även av Sveriges akademikers central­

organisation, Svenska livförsäkringsbolags förening och Sveriges redare­

förening.

Enligt Svensk industriförening synes det nödvändigt att entydiga och

restriktiva bestämmelser utfärdas rörande myndighetspersonernas befogen­

heter vid deras granskning av de enskilda medborgarnas privatliv, så att

i görligaste mån onödiga och bryska ingrepp omöjliggöres.

Kooperativa förbundet hävdar, att de sakkunniga gått längre än som

kan anses vara lämpligt och tillrådligt. Förbundet erinrar om de sakkun­

nigas direktiv, vari utsäges, att resultatet av taxeringsarbetet i väsentlig

mån är beroende av samverkan mellan taxeringsorganen och de uppgifts-

skyldiga, varför man bör eftersträva en sådan utformning av taxeringsför-

ordningen, som främjar sådan samverkan och i möjligaste mån förebygger

motsättningar och irritation. Förbundet yttrar vidare.

De befogenheter, med vilka de sakkunniga vilja utrusta taxeringsmyn­

digheternas granskningsmän, är emellertid av så vittomfattande innebörd,

att ett missbruk, föranlett av ett missriktat fiskaliskt nit, kan skapa stor

irritation och i hög grad försvåra det önskvärda och nödvändiga samarbetet

mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna. Förslaget inbjuder onek­

ligen till jämförelse med de noggranna föreskrifter, med vilka husrannsakan

i brottmål kringgärdats för att skapa garantier mot missbruk. Det förefaller

emellertid som om det i första hand borde vara tillräckligt att taxerings­

revisionen omfattade granskning av bokföring, räkenskaper och anteck­

ningar med därtill hörande verifikationer. Däremot bör vederbörande i

normala fall icke vara skyldig att vid taxeringsrevision tillhandahålla kor­

respondens, protokoll och andra handlingar rörande verksamheten. Endast

för den händelse det föreligger skäl att verkställa husrannsakan enligt

Rättegångsbalkens 28 :e kapitel, torde sistnämnda handlingar böra bli före­

mål för granskning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

121

Sveriges advokatsamfund anför liknande skäl samt framhåller därutöver

att man genom bokgranskningsinstitutet endast torde kunna komma åt

mindre delen av felaktigheterna i deklarationerna. Den större delen av fel­

aktigheterna får enligt samfundets mening anses hänföra sig till inkomster,

som icke kan kontrolleras med hjälp av bokföring, anteckningar, kontroll­

uppgifter och dylikt. Såsom ett komplement till bokgranskningen vill sam­

fundet särskilt framhålla metoden att vid jämförelse mellan en skatt­

skyldigs levnadsstandard och hans deklarerade inkomster söka komma

oriktiga deklarationer på spåren.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att det bör undersökas vilka vägar

som kan stå till buds för att åstadkomma en effektivare taxeringskontroll

utan att befogade krav på sekretess och respekt för privatlivets helgd åsido-

sättes. Vidare framhålles att rätten till undersökningar av den skattskyldiges

levnadsstandard och storleken av hans levnadskostnader bör handhas med

största försiktighet. Ett led i kontrollåtgärderna, som de sakkunniga icke

närmare berört men som enligt delegationens mening bör tillmätas avse­

värd vikt, är att kontrollera att deklarationer avlämnas av alla, som åtnjutit

inkomst till sådant belopp, att skatteplikt inträder, icke minst då det gäller

inkomst av tillfälligt arbete. Delegationen hemställer att för taxeringsrevi­

sion tillsvidare måtte gälla de för bokföringsgranskning meddelade bestäm­

melserna, dock med rätt för förrättningsmannen att granska även det lö­

pande årets räkenskaper.

Förslaget att taxeringsrevision skall kunna verkställas hos en skattskyldig

för kontroll av annan skattskyldigs deklaration lämnas i all­

mänhet utan erinran av remissorganen.

Riksskattenämnden tillstyrker denna utvidgning av granskningsmöjlig-

heten och anser att utvidgningen är en så betydelsefull nyhet att den borde

starkare markeras i författningstexten, lämpligen genom ett uttryckligt på­

pekande att taxeringsrevision må äga rum, oavsett om den avser kontroll

beträffande den, hos vilken revision sker, eller endast avser kontroll av

andra skattskyldigas taxering.

Förslaget i denna del avstyrkes emellertid av Kooperativa förbundet,

Sveriges advokatsamfund och Sveriges redareförening.

Advokatsamfundet anför.

Enligt styrelsens förmenande är detta att lägga för stor börda på de

skattskyldiga. Det må vara, att den skattskyldige, för att värja sig mot

misstanken att hans deklaration icke är riktig, kan få finna sig i det besvär

som föranledes av en bokgranskning. Men att han skall nödgas finna sig

i detta besvär och obehag för en annan skattskyldigs skull är icke rimligt.

Det får här räcka med den plikt att lämna upplysning rörande mottagna

och utbetalda belopp, som föreslagits.

Sveriges redareförening yttrar.

Föreningen kan ej biträda förslaget, att ett företag skall vara skyldigt

att tillhandahålla sin bokföring för kontroll av eu annan skattskyldigs de­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

klaration. En dylik anordning kan leda till väsentligt avbräck i affärsför­

bindelserna mellan två företag eller skapa onödig irritation mellan före­

tagen. Så länge den enskilde icke hålles skadeslös av det allmänna för de

ekonomiska verkningarna av en dylik kontrollåtgärd, bör han ej heller vara

skyldig att tillhandahålla sin bokföring för nyssberörda ändamål.

Departementschefen

Genom de utvidgningar i skyldigheten att lämna uppgifter till ledning

för egen eller annans taxering, som jag i annat sammanhang förordat, er­

håller taxeringsmyndigheterna väsentligt förbättrade möjligheter att utöva

en effektiv kontroll. Även i ett annat hänseende synes granskningsmöjlig-

heterna böra utökas. Jag syftar här på den s. k. bokföringsgranskningen, i

sakkunnigförslaget betecknad taxeringsrevision.

Bestämmelser om bokföringsgranskning finnes i 32 § 3 inom., 35 § 3

inom., 79 § och 93 § andra stycket gällande taxeringsförordning. Möjlighe­

terna att använda denna form av kontroll är tämligen snävt begränsade.

Granskning får endast ske hos den skattskyldige själv och hos den som är

pliktig att avge kontrolluppgift utan anmaning; den kan vidare endast avse

själva bokföringen eller därmed jämförliga anteckningar.

I de sakkunnigas förslag har dessa begränsningar borttagits. Granskning

skulle få ske, oavsett om näringsidkarens egen eller annans deklaration

skall kontrolleras. Vidare skulle granskningsmannen få ta del icke blott av

bokföringen med därtill hörande verifikationer utan även korrespondens,

protokoll och andra handlingar rörande verksamheten. Slutligen föreslås

en uttrycklig bestämmelse, att, då taxeringsrevision verkställes för visst

eller vissa taxeringsår, jämväl det löpande årets räkenskaper och hand­

lingar må granskas.

Förslagen har i princip godtagits i flertalet yttranden. Kritik har emel­

lertid icke saknats, varvid man särskilt vänt sig emot att granskning skulle

få ske hos någon för kontroll av annans deklaration och att gransknings­

mannen skulle få ta del av korrespondens och dylika handlingar.

Enligt min mening föreligger ett uppenbart behov av de föreslagna ut­

vidgningarna i taxeringsorganens befogenheter.

Vad först angår förslaget att tillåta granskning för kontroll av annans

deklaration får jag erinra om att denna kontroll även avser fullgörandet

av uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering. Befogenhet att

granska räkenskaper för kontroll av sistnämnda art föreligger redan i viss

utsträckning. Att sådan kontroll kan ske torde vara i hög grad önskvärt

och kan för övrigt i sin mån förhindra att vissa näringsutövare obehörigen

förskaffar sig förmåner framför andra genom att utlova ett eftersättande

av den föreskrivna uppgiftsskyldigheten. Om, såsom föreslagits, denna

uppgiftsskyldighet vidgas, blir det än mer angeläget att kunna kontrollera

att uppgiftsskyldigheten fullgöres. Någon anledning att härvidlag, såsom

i gällande rätt, göra skillnad mellan dem som är skyldiga att lämna upp­

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

123

gift utan anmaning och dem som endast kan anmanas att avge uppgift, synes

icke föreligga. Såsom uppgiftsskyldigheten föreslagits utformad, blir det

i viss utsträckning beroende av praktiska hänsyn - uppgiftsmaterialets

hanterlighet och omfattningen av det arbete som ålägges den uppgiftsskyl-

dige__huruvida uppgift skall lämnas efter anmaning eller utan sådan. Det

må tilläggas att en granskning i nu avsett hänseende ingalunda bör vara

begränsad till en kontroll av att föreskrivna uppgifter lämnats utan själv­

fallet även bör få ha det vidare syftet att i ytterligare hänseenden vinna

underlag för en riktig taxering av annan skattskyldig.

Kritiken mot förslaget att granskningsmannen skall få ta del av kor­

respondens, protokoll m. m. synes betydligt överdriven. Granskningsbefo-

genheten omfattar självfallet endast sådana handlingar som rör veder-

börandes näringsverksamhet, alltså självfallet icke privatbrev o. dyl. En

alltmer allmän iakttagelse från kontrollarbetet är att själva bokföringen

ofta nog inte ger underlag för ingripanden, medan andra affärshandlingar

kan ge anledning till undersökning huruvida affärstransaktioner vid sidan

av bokföringen ifrågakommit. Det är i själva verket i sistnämnda hänseende,

som en kontroll är särskilt angelägen. För att nå resultat vid granskningen

räcker det således inte att gå igenom själva räkenskaperna och därtill hö­

rande handlingar. En utvidgning av granskningsbefogenheten till att om­

fatta korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande verksamheten

synes med tanke härpå välgrundad.

Att granskning må ske även av det löpande årets räkenskaper har i

allmänhet tillstyrkts i yttrandena, och förslaget härom synes böra

godtagas.

På här anförda skäl kan jag i princip tillstyrka de sakkunnigas förslag

om utvidgning av granskningsbefogenheterna. För att markera den änd­

rade innebörden av ifrågavarande kontrollform bör den i överensstämmelse

med förslaget benämnas taxeringsrevision. Till vissa med taxeringsrevi­

sionen sammanhängande sekretessfrågor skall jag återkomma i annat

sammanhang.

När bokföringsgranskning påfordras, tillhandahålles materialet i regel

frivilligt. Så torde även bli fallet i framtiden. Exempel på motsatsen saknas

emellertid icke. Med hänsyn till risken för att materialet förvanskas kan

det i dylika fall vara angeläget att granskningsmannen omedelbart kan

få tillgång till handlingarna. De sakkunniga har för att tillgodose detta

behov föreslagit en bestämmelse, enligt vilken den som har att verkställa

taxeringsrevision må påfordra att genast få ta del av handlingar som

skall granskas.

Den föreslagna bestämmelsen synes i och för sig väl motiverad och jag

tillstyrker att en föreskrift med sådan innebörd upptas i taxeringsför-

ordningen.

Emellertid är att märka, att taxeringsmyndigheterna i dylika fall icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

124

äger tillgång till annat tvångsmedel än vite. Erfarenheten har visat, att

detta understundom icke är tillfyllest. För att komma till rätta med

personer, som tredskas med att ställa handlingar till förfogande för

taxeringsrevision, synes man därför böra överväga att införa någon mot­

svarighet till de straffproeessuella tvångsmedlen beslag och husrannsakan.

Anmärkas må att i här avsedda situationer ofta föreligger anledning till

misstanke om lalskdeklaration eller vårdslös deklaration, å vilka brott

frihetsstraff kan följa. Bestämmelser av denna art kräver emellertid när­

mare överväganden, bl. a. för att på lämpligt sätt utforma erforderliga

rättssäkerhetsgarantier. Frågan synes därför böra anstå i avvaktan på

ytterligare överväganden.

De sakkunniga uttalar om taxeringskontrollen i allmänhet, att denna

bör ha karaktär av rutinkontroll och icke bör uppfattas som utslag av

misstänksamhet mot den därav berörde. Vad särskilt angår taxerings­

revisionen framhålles att denna bör ske planmässigt och icke endast då

besvär anförts eller eljest särskild anledning därtill yppats. Till dessa

uttalanden kan jag ansluta mig. I detta sammanhang kan anmärkas, att

omfattningen av kontrollen självfallet är beroende av tillgången på per­

sonal. Ett av de viktigaste syftena med de tillämnade organisatoriska

ändringarna är att skapa ökade resurser för kontrollarbetet.

Jag kan vidare instämma i de sakkunnigas uttalande, att taxerings­

kontrollen bör utövas under hänsynstagande till ändamålet med kontrollen

och till de därav berördas intresse att icke besväras mer än nödigt. Såsom

de sakkunniga framhållit bör varje taxeringsrevision utföras av därtill

lämpad person. En fullständig revision skall icke behöva utföras i varje

särskilt fall, utan granskningsmannen bör, när detta motiveras med

hänsyn till ändamålet med granskningen, kunna inskränka sig till en

partiell revision.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Sekretessfrågor

I samband med taxeringsförfarandet aktualiseras sekretessfrågor av olika

slag. Å ena sidan kan ifrågakomma att från taxeringskontroll undantaga

hemliga handlingar hos myndigheter och enskilda. Å andra sidan erfordras

sekretesskydd för vissa handlingar som angår taxeringen.

Inskränkningar i taxeringskontrollen

Gällande bestämmelser

I fråga om allmänna handlingar må erinras om stadgandet i

52 § taxeringsförordningen, enligt vilket för taxering erforderlig, i förord-

ningen icke särskilt omförmäld uppgift skall, då ordförande i beskattnings-

nämnd i första instans, taxeringskonsulent eller taxeringsintendent fram­

ställer begäran därom, lämnas av statligt eller kommunalt verk, allmän in­

125

rättning eller överförmyndare, därvid skall iakttagas de närmare bestäm­

melser angående uppgiftspliktens fullgörande, som kan av Kungl. Maj :t

meddelas. Sådana bestämmelser har utfärdats endast i något speciellt fall.

Genom stadgandena i taxeringsförordningen tages ej ställning till frågan

i vad mån sekretesshänsyn får hindra att taxeringsmyndigheter erhåller

begärd uppgift av hemlig natur eller erhåller del av allmänna handlingar

som är hemliga.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen fastslås, att allmänna handlingar

skall vara offentliga. Undantag gäller för sådana handlingar som enligt

föreskrift i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbe­

komma allmänna handlingar (sekretesslagen) skall hållas hemliga.

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen har av­

seende på förhållandet mellan myndigheter och enskilda. Självfallet har

myndigheterna samma rätt att ta del av allmänna handlingar, som tillkom­

mer enskilda medborgare. I fråga om myndigheternas rätt att erhålla del

av hemliga uppgifter eller hemliga handlingar finnes icke generella be­

stämmelser; endast för vissa särskilda fall tinnes föreskrifter utfärdade.

Sålunda stadgas i 38 § andra stycket sekretesslagen, att om handling,

som ej må utlämnas till envar, kan antagas vara av betydelse som bevis i

rättegång eller för förundersökning i brottmål, äger domstol, där rätte­

gången föres eller fråga som hör till förundersökningen må upptagas, för­

ordna att handlingen skall tillhandahållas domstolen eller undersöknings-

ledaren. Från denna regel stadgas undantag för vissa uppräknade hand­

lingar samt handlingar med sådant innehåll att den som utfärdat hand­

lingen ej enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller fjärde stycket rättegångs­

balken må höras som vittne därom. Ytterligare föreskrives att handlingen

ej må, med mindre synnerlig anledning förekommer därtill, företes i rätte­

gången eller vid förundersökningen, om därigenom yrkeshemlighet skulle

uppenbaras.

Vidare må erinras om de regler angående rätt att erhålla utdrag av re­

gister om brott och straff som upptas i lagen den 17 oktober 1900 om straff­

register in. fl. författningar i ämnet.

I övrigt torde, om det är fråga om hemliga handlingar, få från fall till

fall prövas i vad mån ett tillhandahållande åt annan myndighet är förenligt

med det sekretesskyddade intresset. Frågor om utlämnande av handlingar

till myndighet har i åtskilliga fall prövats i den ordning 2 kap. tryckfrihets­

förordningen föreskriver.

Taxeringsförordningens bestämmelser om skyldighet för enskilda

personer att lämna uppgifter eller tillhandahålla bandelsböcker med

därtill hörande handlingar gör i allmänhet icke undantag för uppgifter och

handlingar angående sådant varom tystnadsplikt åvilar vederbörande. Emel­

lertid uppställer förordningen tämligen snäva gränser i fråga om uppgif­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

126

ternas eller handlingarnas art. I den mån en vidgad skyldighet att till­

handahålla uppgifter eller handlingar föreskrives, kan kollision mellan

taxeringsmyndigheternas anspråk på insyn och den enskildes tystnadsplikt

förväntas uppkomma i ökad utsträckning.

Tystnadsplikt för enskilda föreligger — utom på grund av allmän tjänst

eller annan befattning med ämbetsansvar — enligt stadganden av olika

slag. I ett fall föreligger tystnadsplikt på grund av stadgande i grundlag.

Enligt 3 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen må boktryckare, förläggare eller

annan, som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt

skrifts utgivning, mot författarens vilja ej uppenbara vem författaren är,

med mindre sådan skyldighet är i lag föreskriven.

För präst stadgas tystnadsplikt i 7 kap. 2 § kyrkolagen angående vad

som röjts för honom i samband med hemligt skriftermål.

I instruktioner och därmed jämförliga författningar stadgas tystnads­

plikt för advokater, läkare, barnmorskor och deras biträden m. fl. angående

vad som på grund av deras ställning förtrotts dem eller de i samband där­

med erfarit.

Hänsyn till den tystnadsplikt som åvilar präster, advokater, läkare in. fl.

har tagits vid utformningen av rättegångsbalkens regler om vittnesplikt

och skyldighet att utgiva skriftliga bevis in. in. (36—40 kap.) samt de tidi­

gare omnämnda reglerna i sekretesslagen om domstols rätt att förordna om

tillhandahållande av allmänna handlingar som är hemliga.

Vissa frågor angående taxeringsmyndighets befogenhet att taga del av

handlingar hos läkare har behandlats av JO (ämbetsberättelsen 1946

s. 152 f.).

Vidare må erinras om den s. k. banksekretessen. Enligt bestämmelserna

därom (258 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, 70 § lagen den 29 juni

1923 om sparbanker samt 192 § av det genom prop. nr 3 till 1955 års riks­

dag framlagda förslaget till lag om bankrörelse) må enskilds förhållande

till bank ej i oträngt mål yppas. Enligt 35 § 1 mom c) och 4 mom. taxe-

ringsförordningen kan emellertid bankerna åläggas att till ledning för taxe­

ring tillhandahålla uppgifter om insättares ränteinkomst och innestående

medel.

De sakkunniga

De sakkunniga erinrar — utan att göra närmare uttalanden om inne­

börden av gällande rätt — att det beträffande vissa handlingar av betydelse

för taxeringskontrollen hävdats att de icke borde få undanhållas de kon­

trollerande myndigheternas insyn med hänsyn till något föreliggande

sekretessintresse.

I betänkandet anföres.

Då det gäller att utforma bestämmelser, som för framtiden reglerar

myndigheternas rätt till granskning av handlingar för taxeringskontroll,

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

127

synes självfallet att endast verkliga och mycket tungt vägande skäl bör få

begränsa möjligheterna till sådan granskning. Det allmännas intresse av

att taxeringarna blir riktiga synes böra tillmätas så stor betydelse att sekre­

tesshänsynen utom i rena undantagsfall bör få vika. I varje fall saknas

anledning att beakta sådana anspråk på sekretess, som mer eller mindre

kan vara föranledda av vissa skattskyldigas önskan att hindra kontroll av

inkomsterna. Under taxeringsarbetet har förekommit fall, då en sådan

önskan med hänsyn till omständigheterna måste antagas ha varit den

egentliga orsaken till underlåtenheten att tillhandahålla kontrollmaterial.

Det allmännas intresse är härvidlag icke begränsat till de skattebelopp,

som kan komma att undanhållas av en viss genom sekretessbestämmelser

från insyn skyddad grupp skattskyldiga. Efterlåtenhet gentemot en sådan

grupp och de missbruk, som därav följer, återverkar kraftigt på andra

gruppers deklarationsmoral och minskar därmed effektiviteten av taxe-

ringsverksamheten över huvud taget. Behovet av kontroll är utan tvivel

så stort, att i princip allt material av betydelse för kontrollen bör vara till­

gängligt. Detta innebär givetvis icke att materialet regelbundet skall grans­

kas. Det har nämligen visat sig, att enbart möjligheterna till effektiv

kontroll är ett mycket verksamt medel för att främja upprättandet av rik­

tiga deklarationer, under det att bristen på sådana möjligheter har ytterst

menliga inverkningar på deklarationsmoralen. Vid avvägningen av kontroll­

befogenheterna med hänsyn till sekretessintressena bör jämväl beaktas det

avseende, som för ernående av en rättvis och riktig taxering måste fästas

vid sambandet mellan deklarationernas bevisvärde och kontrollmöjlighe­

terna. Förutsättningen för att deklarationerna skall tillmätas bevisvärde

bör med hänsyn till gjorda erfarenheter vara att deklarationernas tillför­

litlighet kan på något sätt nöjaktigt övervakas. Om tillgången till visst

kontrollmaterial av sekretesshänsyn anses böra avskäras, bör därför andra

lika verksamma kontrollmöjligheter anvisas.

Beträffande allmänna handlingar har, anför de sakkunniga,

diskussionen i huvudsak gällt hos vissa statliga organ, exempelvis valuta­

kontoret, tillgängliga uppgifter av ekonomisk natur. Avfattningen av 52 §

taxeringsförordningen torde, enligt vad de sakkunniga erfarit, ha lett till

tvekan om bestämmelsernas innebörd. De sakkunniga uttalar, att hos myn­

digheter förvarade handlingar bör vara tillgängliga för taxeringskontroll,

även om handlingarna icke är offentliga. Skulle i något enstaka fall sär­

skilda skäl påkalla undantag härifrån, bör beslut härom förbehållas Kungl.

Maj :t, som därvid kan pröva, huruvida vederbörande taxeringsmyndighet

i annan ordning kan erhålla uppgifter, som är av betydelse för taxerings-

kontrollen. Vid inhämtande av uppgifter av betydelse för taxeringen från

statliga och kommunala myndigheter bör det av de sakkunniga föreslagna

centrala organet för taxeringskontrollen kunna medverka till att erforder­

liga uppgifter kommer taxeringsarbetet tillgodo utan att olägenhet därav

vållas. I enlighet med dessa överväganden upptas i 38 § förslaget till taxe-

ringsförordning eu bestämmelse enligt vilken för taxering erforderlig, i

förordningen icke särskilt omförmäld uppgift skall lämnas av statlig

eller kommunal myndighet, allmän inrättning eller överförmyndare, då be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

128

gäran framställes av taxeringskonsulent eller tjänsteman å länsstyrelsens

taxeringsavdelning, såvida icke Kungl. Maj :t på framställning av myndig­

heten annorlunda förordnat. Taxeringsintendent eller den han därtill för­

ordnar, må enligt den föreslagna bestämmelsen ur handlingar, som för­

varas hos myndighet som nyss sagts, inhämta för taxeringskontroll erfor­

derliga uppgifter.

Vad angår enskildas tystnadsplikt framhåller de sakkunniga,

att diskussionen i huvudsak gällt läkares och tandläkares patientkort eller

jämförliga anteckningar, samt anför vidare.

Det enda skäl som kan åberopas för att från granskning undantaga

läkare- och tandläkarehandlingar torde vara hänsynen till patienterna.

Emellertid synes dessa hänsyn kunna tillräckligt tillgodoses genom att

granskningarna uppdrages åt tillräckligt kvalificerade granskningsmän. De

sakkunniga har i taxeringsförordningen upptagit en föreskrift i syfte att

denna omständighet skall beaktas. Den av de sakkunniga föreslagna cen­

trala myndigheten bör vid granskningar av förevarande slag kunna till­

handahålla särskilt kvalificerade granskningsmän med erfarenheter av den

slags granskning, varom fråga är. Det må framhållas att jämväl gransk-

ningsmännen har tystnadsplikt och att denna är omgärdad med minst lika

stränga straffbestämmelser som de för läkare, tandläkare och deras bi­

träden gällande. Redan nu kommer patienters förhållanden i samband med

läkarbesök i stor omfattning till andras kännedom genom läkarintyg, sjuk-

kasseräkningar, recept o. d. Någon verklig olägenhet av att den ifrågasatta

granskningsrätten införes torde därför icke kunna uppstå. Det bör fram­

hållas, att granskningarna givetvis skall begränsas till vad som är av be­

tydelse för taxeringskontrollen.

De sakkunnigas förslag upptar bland reglerna om taxeringsrevision vissa

bestämmelser i det angivna syftet. Sålunda är den, hos vilken revisionen

sker, pliktig att lämna de upplysningar som för revisionens verkställande

erfordras (51 § 5 mom.). Vidare må den som verkställer taxeringsrevision

taga del av handlingar av betydelse för revisionens verkställande utan hin­

der av att tystnadsplikt åligger den, hos vilken revisionen verkställes, eller

att dessa handlingar enligt gällande föreskrifter icke må utlämnas till

annan (51 § 6 mom.).

Yttranden

I åtskilliga yttranden uttalas, att taxeringsmyndigheterna bör erhålla ökad

tillgång till sekretesskyddat material av olika slag. De sakkunnigas förslag

tillstyrkes också eller lämnas utan erinran av flera remissinstanser. I åt­

skilliga yttranden, även sådana där taxeringsmyndigheternas behov av att

erhålla del av dylikt material vitsordas, anföres emellertid kritik mot

förslagen och motiveringarna härför. Frågorna betecknas såsom otill­

räckligt utredda, och man hemställer i anslutning därtill om ytterligare

utredning i ämnet. Olika förslag om undantag från taxeringsorganens

granskningsrätt samt om rättssäkerhetsgarantier framföres.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

129

De sakkunnigas förslag har i föreliggande skick tillstyrkts eller

i huvudsak lämnats utan erinran av justitiekansler sämbetet, dock endast

såvitt angår enskilds tystnadsplikt, valutakontorets styrelse, länsstyrel­

serna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Got­

lands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro samt Gävleborgs

län, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund samt

Sveriges advokatsamfund, det sistnämnda dock endast såvitt angår all­

männa handlingar.

Uttalanden i huvudsakligen avstyrkande riktning har åter gjorts

av justitiekansler sämbetet, såvitt angår allmänna handlingar, kammarrät­

ten, bank- och fondinspektionen, såvitt angår inspektionens egna hemliga

handlingar, riksskattenämnden, 1949 års besvärssakkunniga, Sveriges aka­

demikers centralorganisation, Näringslivets skattedelegation, Sveriges köp­

mannaförbund, Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening, Svenska

livförsäkringsbolags förening, Sveriges advokatsamfund, det sistnämnda så­

vitt angår enskilds tystnadsplikt, Sveriges redareförening samt reservanter

inom valutakontorets styrelse.

Rörande den allmänna innebörden av de sakkunnigas förslag

på ifrågavarande punkter uttalar justitiekanslersämbetet, att det i nuva­

rande läge synes påkallat att en effektivare taxeringskontroll kommer till

stånd. En dylik kontroll medför med nödvändighet, att taxeringsmyndig­

heterna erhåller en vidgad insyn i enskildas ekonomiska och andra för­

hållanden, men bör å andra sidan icke få föranleda, att verkligt berättigade

hänsyn till privatlivets helgd trädes för nära.

Riksskattenämnden instämmer i de sakkunnigas uttalande, att det är av

vikt att myndigheterna beredes tillgång till allt det material, som kan tjäna

en ändamålsenlig och effektiv taxeringskontroll, och att härvid i princip

intet material bör få undanhållas, om det kan befordra en riktig och rättvis

taxering. Nämnden påpekar emellertid, att en reservation måste göras för

vissa fall av kollision med civilrättslig lagstiftning. Härför kräves en sär­

skild undersökning av vilka konflikter som kunna uppkomma med annan

lagstiftning. Vid denna undersökning — där även annan expertis än skatte-

expertis bör medverka — torde böra övervägas i vilken utsträckning man

till förmån för taxeringskontrollen kan uppge det sekretesskydd, som kan

finnas i olika fall. Möjligt är att man härvid kan finna en lösning genom

att för mera ömtåliga fall anförtro taxeringskontrollen åt särskilt beprövad

personal.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län torde det icke råda något tvivel om

att gällande sekretessföreskrifter av skattskyldiga utnyttjas för obehöriga

skattelättnader.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller såsom viktigt, att taxeringsavdel-

ningarna i länsstyrelserna erhåller material för sin granskning genom cen-

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

130

tralt inhämtade uppgifter från exempelvis valutakontoret samt bank- och

fondinspektionen.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Utsträckningen av granskningsrätten jämväl till handlingar, vilkas inne­

håll innefattas under tystnadsplikt, som åligger den skattskyldige, torde

kunna försvaras. Sannolikt torde ett oriktigt deklarerande i viss utsträck­

ning förekomma bland skattskyldiga, som kunna åberopa sekretesshänsyn

som hinder för en granskning av underlaget för deklarationen. Även det

föreslagna utsträckandet av granskningsmöjligheten till statliga verks och

inrättningars handlingar, därunder inbegripet postgirokontorets uppgifter

om insättningar och uttag, torde kunna accepteras.

Förbundet betonar emellertid att ett frisläppande av sekretesshänsyn vid

taxeringskontrollen kan medföra stora svårigheter i praktiken samt anför

härom.

Det synes ofrånkomligt att av sekretesshänsyn det vid kontrollen fram­

komna materialet ej får på något sätt offentliggöras i samband med skrift­

växling, protokollföring in. in. Den skattskyldige torde på grund härav bliva

försatt i ett svårt läge. Ett enkelt konstaterande av kontrollorganet, att under

sekretess lagda handlingar givit anledning till anmärkning på deklaratio­

nen, kan av den skattskyldige med hänsyn till hans tystnadsplikt icke

bemötas på ett sådant sätt, att det blir offentligt. Ehuru det sålunda må­

hända bör accepteras, att sekretessbelagda handlingar kunna bliva föremål

för kontroll, synes det, för att den skattskyldige utan att bryta sin tyst­

nadsplikt skall kunna tillvarataga sina berättigade intressen i skatteproces-

sen, vara nödvändigt med utförliga föreskrifter, som garantera, att sådan

rätt tillförsäkras den skattskyldige, utan att han samtidigt gör sig skyldig

till brott mot tystnadsplikten. Det vill vidare förefalla, som om de sak­

kunniga icke beaktat de konsekvenser, som ett eftergivande av gällande

sekretessbestämmelser kan medföra i avseende å annan lagstiftning, där­

ibland tryckfrihetsförordningen.

Kammarrätten åter motsätter sig att taxeringsmyndigheterna får taga del

av sekretessbelagt material, samt anför.

Kammarrätten finner det icke vara tillfredsställande att man under åbe­

ropande av sekretesskydd kan undandraga sig deklarationspliktens rätta

fullgörande. Erfarenheten utvisar att så i många fall sker. Emellertid

synes det olämpligt att låta taxeringsavdelningarnas granskningsmän ta del

av sekretessbelagt material. Tystnadsplikten, som åligger granskningsman-

nen, torde icke utgöra tillräcklig garanti mot missbruk. Enligt kammarrät­

tens mening har framför allt läkarnas tystnadsplikt en så allvarlig inne­

börd, att den icke utan vidare kan skjutas åt sidan av det allmännas in­

tresse av riktigare taxeringar. Inskränkningar måste här omgärdas med de

största försiktighetsmått, så att ingen skada anställes. Granskningsmannen

får sålunda icke i sin granskningsberättelse intaga material som är sekre­

tessbelagt. Det framgår av de sakkunnigas motivering att granskningarna

skola uppdragas åt särskilt kvalificerade granskningsmän. Detta krav har

emellertid icke beaktats i författningsförslaget (Öl § 6 inom.).

Den av förslaget följande skyldigheten för läkare, advokater, präster och

andra, som allmänheten vänder sig till i ömtåliga, personliga angelägen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

131

lieter, att trots tystnadsplikten ställa material till förfogande för gransk­

ning kan föranleda allvarliga olägenheter och skapa irritation mot taxe­

ringsmyndigheterna. Vidare skulle ett genomförande av förslaget sanno­

likt erfordra ändringar i andra lagar och förordningar såsom tryckfrihets­

förordningen, rättegångsbalken och kyrkolagen. Enligt kammarrättens

mening bör frågan därför göras till föremål för en mera allsidig och grund­

lig utredning, innan slutligt förslag i ämnet utarbetas. Även spörsmålet

i

vad mån sekretessbelagda handlingar, som finnas tillgängliga hos vissa

statliga organ, exempelvis handlingar rörande rikets säkerhet och försvar,

böra tillhandahållas för granskning, bör bli föremål för en mera ingående

undersökning.

Sveriges redareförening uttalar, att de sakkunniga icke synes ha verk­

ställt närmare utredning om i vad mån hinder möter på grund av särskilda

bestämmelser att bringa innehållet i sekretesskyddade handlingar till känne­

dom för taxeringsmyndigheterna eller deras tjänstemän. Även om det för

taxeringskontrollen skulle vara av ett visst värde, att taxeringsmyndighe­

terna erhölle del av sagda handlingar, måste man dock förutsätta, att, när

dessa handlingar kringgärdats med sekretesskydd, så starka skäl härför

ansetts föreligga, att denna ur skilda synpunkter betydelsefulla fråga ej

kan lösas på det lättvindiga sätt, som de sakkunniga gjort. Föreningen

framhåller även, att inom ett näringsföretag kan finnas handlingar av så

hemlig natur, att företaget kan hava vägande skäl för att vägra visa sagda

handlingar för taxeringsmyndigheterna. De nu berörda frågorna måste

göras till föremål för en mera ingående utredning än den de sakkunniga

verkställt.

Näringslivets skattedelegation påtalar, att enligt 53 § 2 mom. förslaget

till taxeringsförordning må taxeringsrevision verkställas icke blott av

taxeringsintendenten underställd tjänsteman utan ock av annan i bok­

föring och taxering sakkunnig person, som därtill godkänts av länssty­

relsen. Enligt delegationen skulle betydande risk uppkomma för att vid

taxeringsrevision vunna upplysningar i affärsangelägenheter bleve obe­

hörigen utnyttjade. Taxeringsrevision bör endast få verkställas av befatt­

ningshavare i statstjänst och av heltidsanställd befattningshavare i kom­

munal tjänst, den senare under förutsättning att han på grund av sin

tjänsteställning är förhindrad utföra uppdrag av beskaffenhet att de vid

revisionen vunna upplysningarna därvid skulle kunna utnyttjas.

Beträffande frågan om taxeringsorganens befogenheter att ta del av

hemliga allmänna handlingar uttalar justitiekanslersämbetet, att de

sakkunnigas uttalanden i denna del synes till innebörden och konsekven­

serna så knapphändigt belysta, att ämbetet icke anser sig kunna taga stånd­

punkt därtill.

Valutakontorets styrelse yttrar.

De handlingar hos valutakontoret, som innehålla uppgifter av ekonomisk

natur av eventuellt intresse för skattekontrollen, komma i de flesta fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

132

kontoret tillhanda via bankerna. En bank torde i många fall icke ha skyl­

dighet att till taxeringsmyndighet utlämna dylika uppgifter. Ett stadgande

av innebörd att handlingar hos statlig myndighet skola vara tillgängliga för

taxeringskontroll, även om handlingarna icke äro offentliga, innebär för

kontorets del, att kontoret kan åläggas en vidsträcktare uppgiftsskyldighet

än bankerna. De olägenheter detta kan medföra för valutaregleringens

handhavande, torde få tillmätas mindre betydelse än det allmännas intresse

av en rättvis och riktig taxering.

I speciella fall — t. ex. av diskretionshänsyn i strängt personliga förhål­

landen — kan undantag från uppgiftsskyldigheten vara behövlig. Styrelsen

har beaktat, att möjlighet gives till undantag efter särskild framställning

från vederbörande myndighet.

Med anledning av vad de sakkunniga anföra om sambandet mellan de­

klarationernas bevisvärde och kontrollmöjligheterna, vill styrelsen fram­

hålla, att kontorets material ofta är ofullständigt och i många fall icke

torde kunna läggas till grund för en bedömning av deklarationerna.

Bank- och fondinspektionen hemställer, att 38 § i författningsförslaget

ges sådan utformning att inspektionen undantas från de myndigheter som

blir uppgiftsskyldiga, eller, i andra hand, att uppgiftsskyldighet skall före­

ligga först efter förordnande av Kungl. Maj :t. Inspektionen framhåller, att

dess undersökningsmaterial endast i få undantagsfall kan bli till nytta för

taxeringsverksamheten, samt anför vidare bl. a.

Enligt ämbetsverkets erfarenhet är förekomsten av det nuvarande sekre­

tesskyddet av största betydelse för bankmännens beredvillighet att ställa

sitt bedömningsmaterial till inspektionens förfogande. Det förekommer så­

lunda ej sällan att vederbörande uppgiftslämnare uttryckligen förutsätter

att ingen utomstående skall få taga del av vad han kommer att yppa. Denna

reserverade inställning riktar sig icke mot något visst håll, t. ex. skatte­

myndigheterna, utan är helt att betrakta som ett uttryck för att samtalet

med inspektionstjänstemannen är förtroligt i den meningen att ingen som

helst utomstående, myndighetsperson eller annan, skall få taga del av de

lämnade uppgifterna.

19h9 års besvärssakkunniga yttrar.

Generella regler om i vilken mån en myndighet äger tillgång till hos

andra myndigheter befintliga — även hemliga — handlingar saknas i

svensk rätt. Det ankommer på vederbörande myndighet att, då särskilda

författningsbestämmelser härom icke finnas — såsom dock stundom är

fallet, t. ex. beträffande det hos fångvårdsstyrelsen förda straffregistret —

själv bedöma om hemlig handling skall tillhandahållas annan myndighet

eller ej. Det är långt ifrån givet, att samtliga hos en myndighet befintliga

handlingar stå till förfogande för alla andra myndigheter. Det synes ute­

slutet, att de överväganden, som kunna föranledas av att taxeringsintendent

begär utfå hos annan myndighet befintlig handling, för närvarande undan­

tagslöst skulle mynna ut i att en sådan begäran villfares. Det kan under

sådana omständigheter icke vara lämpligt att i taxeringsförordningen nu

införa en generell rätt för taxeringsintendenten in. fl. att få del av alla

allmänna handlingar. Att på detta sätt utan särskild utredning antaga en

bestämmelse, vars verkningar icke kunna överblickas, är icke tillrådligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

133

Det får i stället i mån av behov på varje särskilt område övervägas, huru­

vida taxeringsmyndighet bör få del av annan myndighets handlingar. Möj­

ligt är också att den beslutande myndigheten hör tillerkännas större be­

fogenheter härvidlag än taxeringsintendent och allmänt ombud.

Näringslivets skattedelegation anför.

I den mån det gäller handlingar, som med hänsyn till rikets säkerhet

och försvar böra hållas hemliga, bör man enligt vår mening avstå från varje

åtgärd som, om ock endast i sällsynta undantagsfall, skulle kunna sätta

sekretessen i fara, även om detta måste ske på bekostnad av effektiviteten

vid taxeringen. Det bör i detta sammanhang beaktas, att anslutning till

extrema ytterlighetspartier och meningsriktningar icke utgör hinder för

innehavande av statstjänst. Beträffande uppgifter hos valutakontoret kan

ett oförsiktigt handhavande därav åsamka avsevärd skada icke blott för

enskilda företag utan även för våra handelsförbindelser med utlandet. I

vad mån handlingar och uppgifter av ovanberörda ömtåliga beskaffenhet

böra hållas tillgängliga för taxeringsmyndigheterna bör enligt vår mening

jämväl bli föremål för en mer ingående utredning i samråd med de i varje

särskilt fall ansvariga myndigheterna.

Vad angår uppgifter och handling, beträffande vilka tystnadsplikt före­

ligger för enskilda, finner justitiekanslersämbetet, att de sakkunnigas

förslag om rätt att granska läkares patientkort bör kunna godtagas.

Ämbetet yttrar.

Lika med de sakkunniga anser ämbetet, att hänsynen till patienternas

intressen kan i tillräcklig grad tillgodoses, även om läkares och tandläkares

patientkort icke undantagas från granskning i samband med taxeringskon-

troll. Under förutsättning att det för kontroll av ifrågavarande yrkesgrup­

pers deklarationer är av icke oväsentlig betydelse att de som utföra kon­

trollen äga tillgång till patientkorten — något som de sakkunniga dock icke

närmare utvecklat — ha de sakkunniga enligt ämbetets mening anfört

starka skäl för att patientkorten regelmässigt icke böra undanhållas de

kontrollerande myndigheternas insyn. Ämbetet vill emellertid understryka

vikten av att uppdrag att utföra sådan granskning, som innefattar jämväl

patientkort, endast anförtros åt kvalificerade granskningsmän, vilka med

fog kunna antagas fullgöra sin uppgift på ett i allo grannlaga sätt. Det

synes även lämpligt att å smärre orter om möjligt icke anlitas gransknings­

män, vilka äro bosatta å platsen eller eljest äga närmare kännedom om den

persons klientel, vilken granskningen avser. Skulle beträffande någon pa­

tient framstå såsom särskilt påkallat, att patientkortet icke utlämnas,

kanske befogenhet i instruktionell väg kan lämnas granskningsmännen att

för sådant 1'all medge undantag och åtnöjas med uppgift om patientens

namn och uppburet arvode samt med de övriga upplysningar läkaren anser

sig kunna lämna.

övcrståthållarämbetet uttalar, att det synes oklart, huruvida de föreslagna

bestämmelserna skär sig mot de för läkare gällande sekretessföreskrifterna.

1949 urs besvärssukkiinniga erinrar om att den föreslagna bestämmelsen

i 51 § 6 mom. tillkommit för att möjliggöra granskning av läkare- och tand­

läkarehandlingar, samt anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955