Prop. 1976/77:137

om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Prop. 1976/77: 137 Regeringens proposition 1976/77: 137

om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet;

beslutad den 30 mars 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upp- tagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN PER AHLMARK

Arbetsmarknadsdepartementet

Förhållandet mellan medbestämmandelagen och viss annan lagstiftning

Promemoria av en expertgrupp inom regeringskansliet

DsA 1977: 2 Januari 1977

• Sida 30
•  Original

• Sida 31
•  Original

Prop. 1976/77: 137 31

Innehåll 1 Sammanfattning .......................................... 32 2 Medbestämmandelagens förarbeten .......................... 35 2.1 Utredningsarbetet. Avgränsning av ämnesområdet ........ 36 2.2 Uttalanden om medbestämmanderättsavtal i förarbetena . . . . 37 2.2.1 Departementschefen vid remissen till lagrådet ........ 37 2.2.2 Lagrådet ........................................ 38 2.2.3 Departementschefen. Utskottet . .................... 41 3 Problemöversikt .......................................... 42 3.1 Förhållandet mellan MBL och associationsrätten .......... 42 3.2 Rättsliga förutsättningar i allmänhet för medbestämmande— rättsavtal . ............................................ 43 4 Inrättande av nya bolagsorgan .............................. 45 4.1 Förhållandet mellan medbestämmanderättsavtal och associa- tionsrättsliga regler .................................... 45 4.2 Fakultativa bolagsorgan ................................ 48 4.3 Sammanfattning . ...................................... 52 5 Skadestånd vid återkallande av beslutanderätt ................ 54 5.1 Förutsättningama för skadeståndsskyldighet .............. 54 5.2 Sammanfattning . ...................................... 59 6 Ansvaret för arbetstagarföreträdares beslut .................. 61 6.1 Förarbetena .......................................... 61 6.2 Alternativa lösningar .................................. 61 6.3 Genomförandet . ...................................... 66

Bilaga

• Sida 32
•  Original

Prop. 1976/77: 137 32

1 Sammanfattning

I samband med att lagen (1976: 580) om medbestämmande ilarbets- livet den 2 juni 1976 antogs av riksdagen tillsattes inom regerings— kansliet en arbetsgrupp med uppgift att närmare granska vissa frågor kring förhållandet mellan den'nya lagen och redan befintlig lagstiftning på andra områden, främst'det associationsrättsliga. Granskningsarbetet hade till utgångspunkt vissa kritiska synpunkter som hade framförts av lagrådet, föredragande departementschefcns uttalanden med anledning därav (prop. 1975/76: 105 bilaga 1 s. 472 ff, 528 ff) och inrikesutskottets behandling av ämnet (InU 1975/76: 45 s. 25 ff). Arbetsgruppen, som har bestått av jurister från'arbets'marknads-, justitie- och industridepar- tementen, har under sitt arbete samrått med rättsvetenskaplig expertis och haft kontakt med arbetsmarknadens parter i den formen att grup- pens arbete har redovisats vid sammanträden med nya arbetsrättskom- mittén (jfr InU s. 28). Resultatet av gruppens arbete läggs fram-i denna promemoria. '

Det grundläggande problem som, arbetsgruppen har. behandlat är huruvida andra regler, l_ CPL aktiebolagslagen (1975: 1385) nen den asso— ciationsrättsliga lagstiftningen i övrigt, lägger hinder ivägen för träf- l'nndel med giltig verkan av sådana u'icdhestiiunnandcrättsavtal som lag- stiftarcn i 32 ;; medbestämmande-lagen har uppmanat arbetsmarknadens parter att träffa. Vad som här har varit från rättslig synpunkt av störst intresse är medbestämmanderättsavtal i företagsledningsfrågor. Grup- pens resultat är att det inte finns några rättsliga hinder mot sådana avtai, vare sig i det associationsrättsliga regelsystemet eller på andra håll. Det saknas alltså anledning att i detta grundläggande avseende göra en annan bedömning än den som gjordes i propositionen med förslaget till medbestämmandelag (prop. s. 529). Medbestämmanderätts- avtal kan träffas, tillämpas och rättsligt upprätthållas såväl i t. ex. per- sonalpolitiska frågor och frågor om arbetsorganisation och arbetsled- ning som i företagsledningsfrågor.

I propositionen framhölls att det uppenbarligen finns vissa gränser för möjligheterna att träffa och genomdriva medbestämmanderättsavtal. Även om det i allmänhet finns ett avsevärt utrymme för sådana avtal och avtalen i alla normala fall kan upprätthållas kommer i en analys som den förevarande det juridiska intresset att riktas på var gränserna går och, framför allt, i vad mån det finns rättsliga möjligheter att komma till rätta med situationen när medbestämmanderättsavtal ut- nyttjas på ett annat sätt än det av parterna avsedda. Den juridiska ana- lysen kommer med andra ord att inriktas inte på de vanliga och normala fallen, där medbestämmanderättsavtal träffas och tillämpas på ett riktigt sätt, utan på de avvikande fallen.

I propositionen förklarade departementschefen med tanke på undan—

• Sida 33
•  Original

Prop. 1976/77: 137 33

tagsfallen (s. 529) att det, om saken ställs på sin spets, kan bli nöd— vändigt att ytterst räkna med en rätt för dclegerande bolagsorgan att återta sin beslutanderätt (jfr även InU s. 28). Vad som här åsyftades var uppenbarligen inte att bolaget/arbetsgivaren skulle ha möjlighet att med hänvisning till vad som förekommit i ett eller annat enskilt fall ensidigt befria sig från medbestämmanderättsavtalet i dess helhet. Detta skulle för övrigt strida mot 31 5 medbestämmandelagen. Vad det gällde var i stället en möjlighet för arbetsgivaren att Undvika skada om det i något särskilt fall skulle inträffa att företrädare för arbetstagar— parten söker utnyttja formella befogenheter enligt ett medbestämmande- rättsavtal på ett sätt söm inte har varit avsett. Denna rätt att i undan- tagsfall återkalla delegation sade sig departementschefen inte se som något stort problem. Han tillade att skadeståndsansvar skulle komma i fråga för arbetsgivare som utan tillräckliga skäl ingriper i arbetstagar- företrädarnas verksamhet enligt ett medbestämmanderättsavtal. Vad ska- dcståndsansvaret beträffar kan vidare erinras om statsmakternas uttalan- den (prop. s. 301 ff och 424 f; jfr InU s. 49) att det behövs effektiva rättsliga sanktioner för att markera den vikt som lagstiftaren har fäst vid de nya handlingsmönster som har angivits i lagen och att det inte i något fall skall te sig lönsamt för en arbetsgivare att sätta arbetstagar— nas rätt åt sidan till förmån för andra intressen.

Arbetsgruppen har inte kommit fram till något annat sätt att se på de rättsliga förutsättningarna för mcdbestämmanderättsavtalen än det som har kommit till uttryck i propositionen. Det är enligt gruppens mening väsentligt att komma ihåg att det här inte är fråga om att aktie- bolagslagen eller annan associationsrättsliglagstiftning skapar speciella begränsningar i eller särskilda förutsättningar för träffande av med- bestämmanderättsavtal. De regler på associationsrättens område som lagrådet har pekat på stämmer väl överens med vad som måste antagas gälla allmänt i fråga om avtalsrättsliga åtaganden, även om arbets— givaren inte är ett bolag eller någon annan sammanslutning utan en enskild person eller ett offentligrättsligt subjekt som'staten eller en - kommun. Ett medbestämmanderättsavtal som en arbetsgivare träffar blir liksom andra kollektivavtal bindande på det sättet att arbetsgivaren hlir skadeståndsskyldig gentemot sin avtalsmotpart om han bryter mot avtalet genom att ingripa i arbetstagarföreträdarnas verksamhet enligt detta. Möjlighet för arbetsgivaren att utan skadeståndspåföljd göra ett I sådant ingripande föreligger enbart när beslut som arbetstagarnas före- trädare vill fatta i sin tur strider mot avtalet. Liksom i andra fall när en part har bundit sig vid ett kollektivavtal är arbetsgivaren däremot förhindrad att med anledning av arbetstagarföreträdarnas handlande ensidigt befria sig från medbestämmanderättsavtalet i dess helhet (jfr 31 & medbestämmandelagen). '

Lika litet som annars "när någon som'är rättsligt självständig har ' '

• Sida 34
•  Original

Prop. 1976/77: 137 34

utsett annan att handla på sina vägnar kan däremot i detta sammanhang den utsedde göra anspråk på att mot sin huvudmans vilja få fortsätta att företräda denne i den meningen, att huvudmannen även i fortsätt- ningen kan bindas i förhållande till utomstående. En sådan verkan av ett mebestämmanderättsavtal skulle, bortsett möjligen från mycket spe- ciella fall, inte kunna förenas med allmänna grundsatser om självstän- diga pcrsoners och sammanslutningars rätt att ytterst själva råda över sin rättsliga ställning. Den kan med visst fog också sägas strida mot själva utgångspunkten för medbestämmandelagen, dvs. att det är fråga om att i förhållandet mellan inbördes självständiga parter (arbetsgivare och arbetstagare) ge den ena parten ett inflytande över beslut som rör den andres rättsliga förhållande till utomstående och som annars skulle fattas av honom själv. Ett frångående av denna utgångspunkt skulle innebära att man fick överväga djupgående ingrepp i det hittills gäl— lande regelsystemet, t.ex. en genomgripande revision av aktiebolags- lagen med inrättande av ett helt nytt system av regler om besluts- och ansvarsordningen m. m., och något sådant har inte varit avsikten med medbestämmandelagen. Det är inte heller på det sättet som medbestäm- manderättsavtalen skall upprätthållas juridiskt utan liksom annars inom avtalsrätten genom att den arbetsgivare som bryter mot ett träffat avtal blir skadeståndsskyldig för avtalsbrottet. Skadestånd är också den ge- nomgående sanktionsformen vid brott mot regler i medbestämmande- lagen.

Frågorna vilka gränser som närmare bestämt får antas gälla för möj— ligheterna att träffa medbestämmanderättsavtal och under vilka om- ständigheter en arbetsgivare skall kunna utan att dra på sig skadestånds- ansvar ingripa mot beslut som fattas av arbettstagarnas företrädare, därför att besluten är avtalsstridiga, har i propositionen överlämnats åt rättstillämpningen och åt avtalsparterna själva. Det har inte bedömts lämpligt eller ens möjligt att i lagen eller dess förarbeten ta ställning till vad som bör gälla vid olika avtal och skilda tillämpningssituationer. Även på denna punkt har arbetsgruppen kommit till samma resultat. Vissa gränser är givna, framför allt att medbestämmanderättsavtal inte kan träffas eller upprätthållas i den mån de skulle innebära hinder för arbetsgivaren att rätta sig efter tvingande lag eller offentlig myndighets beslut. Vid sidan härav är det inte möjligt att säga något generellt. Ytterst måste det alltid vara en fråga om tolkning av avtalet att fast- ställa var dess gränser går. Därmed är det också i grunden avtalspar- ternas sak att konkretisera sig och därigenom undvika tvister eller åt- minstone ge ledning åt den rättstillämpande instans som får till uppgift att slita uppkommande tvister.

En ytterligare central fråga som berördes av lagrådet är vad som skall gälla om ansvaret för beslut som fattas eller verksamhet som i övrigt bedrivs av arbetstagarparten med stöd av medbestämmanderätts-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1976/77: 137 35

avtal. Den problematiken var enligt lagrådet otillräckligt belyst under förarbetena till medbestämmandelagen. Departementschefen förklarade för sin del att ansvarsfrågorna borde lösas med tillämpning av hittills gällande regler om ansvaret vid delegation av beslutanderätt och i övrigt avtalsvägen. På denna punkt har arbetsgruppen sagt sig att det avgöran- de återigen måste vara innebörden av det medbestämmanderättsavtal saken gäller och den rättsliga funktion som arbetstagarnas företrädare skall fylla. Innebär avtalet att arbetstagarna skall genom sin fackliga organisation utse någon att i egenskap av anställd hos arbetsgivaren utöva funktioner hos denne, t. ex. på personalavdelningen, träder van- liga regler om arbetstagares ansvar i förhållande till arbetsgivaren och utomstående i tillämpning för den utsedde. Har avtalet inte en sådan innebörd får man i stället se arbetstagarnas företrädare som represen- tanter för arbetstagarna som grupp genom deras fackliga organisation. Ett rättsligt ansvar för ev. missbruk av arbetstagarinflytandet är då att uppfatta som ett ansvar för brott av arbetstagarparten mot medbestäm- manderättsavtalet. Detta ansvar bör liksom i andra sammanhang enligt medbestämmandelagen bäras av den fackliga organisationen och inte av den enskilde företrädaren personligen. Mot bakgrund bland annat av vad som har kunnat konstateras om arbetsgivarens möjligheter att ge- nom eget ingripande skydda sig mot skada till följd av motpartens över- skridande av sina befogenheter enligt medbestämmanderättsavtalet har arbetsgruppen ansett, att skadeståndsansvaret för arbetstagarparten bör även i övrigt ges samma innebörd som ansvaret enligt medbestämmande- lagen i jämförbara situationer. Detta innebär framför allt att det även i dessa fall bör göras en begränsning av det ansvar som skulle kunna följa enligt den allmänna regeln i 54 å i lagen. Liksom i de fall som nu anges i 57 & bör skadeståndsansvar för arbetstagarparten komma i fråga enbart när den fackliga organisationens företrädare har saknat fog för sitt avtalsstridiga handlande eller för den ståndpunkt de drivit i strid mot avtalet. Detta bör enligt arbetsgruppens förslag uppnås genom ett tillägg till 57 5.

2 Medbestämmandelagens förarbeten

Enligt 32 å i den nya lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbets- livet (MBL) bör mellan parter som träffar kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor —— om arbetstagarparten begär det — träf- fas kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna i frågor som avser ingående och upphörande av anställningsavtal, ledningen och fördelningen av arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt. Be- skrivningen av ämnesområdet för sådana medbestämmanderättsavtal, som åsyftas i paragrafen, är avsedd att innebära en rekommendation till arbetsmarknadens parter att träffa medbestämmanderättsavtal även

• Sida 36
•  Original

Prop. 1976/77: 137 36

i sådana frågor som översiktligt brukar betecknas som företagslednings- frågor. I anslutning till sin granskning av det remitterade förslaget i denna del tog lagrådet upp frågan i vilken utsträckning associations- rättens författningsreglering har den innebörden att den medger träf- fande av kollektivavtal om medbestämmanderätt i egentlig mening för arbetstagarrepresentanter, dvs. om direkta beslutsbefogenheters över- lämnande åt sådana representanter (prop. 1975/76: 105 bilaga 1 s. 472). Lagrådet fann detta ämne otillräckligt belyst i förslaget. Med hänsyn till den knappa tid som stod till buds förklarade sig lagrådet för egen del inte kunna bidra med någon grundligare utredning men ändå vilja framföra vissa till aktiebolagsrättsliga frågor begränsade synpunkter i ämnet. Vad lagrådet hade att säga föranledde i sin tur föredragande departementschefen till vissa kompletterande uttalanden i samband med att lagrådets yttrande anmäldes vid regeringssammanträde (prop. s. 528 ff). Han erinrade om att han redan vid remissen till lagrådet hade förutskickat en särskild utredningsinsats i syfte att ägna hela det aktu- ella problemområdet en analys. Vid riksdagsbehandlingen förklarade inrikesutskottet att den osäkra situation som blivit resultatet av att lag— rådet och departementschefen hade redovisat delvis olika uppfattningar om rättsläget borde snarast klaras ut, då den eljest kunde utgöra ett hinder i strävandena att få till stånd kollektivavtal på medbestämmande— rättsområdet (InU 1975/76: 45 s. 25 ff). Det utredningsarbete som de- partementschefen hade utlovat borde enligt utskottet därför bedrivas skyndsamt och med sikte på att ge frågorna en allsidig belysning. Enligt utskottets uppfattning borde förutom regeringskansliets expertis på lämpligt sätt anlitas sakkunskap från exempelvis rättsvetenskapligt håll och från parterna på arbetsmarknaden. Det var enligt utskottet önsk- värt att arbetet bedrevs med inriktning på att lagändringar som kunde visa sig erforderliga skulle kunna genomföras före medbestämmande— lagens ikraftträdande. Riksdagen beslöt att som sin mening ge rege- ringen till känna vad utskottet anfört.1

2.1 Utredningsarbetet. Avgränsning av ämnesområdet

Det här berörda frågekomplexet har behandlats av en arbetsgrupp inom regeringskansliet sammansatt av jurister från arbetsmarknads-, justitie- och industridepartementen. Gruppen har i de rent juridiskt— tekniska frågorna inhämtat råd från vetenskaplig expertis på bl.a. de associations- och arbetsrättsliga områdena (professorerna Knut Rodhe, Carl Martin Roos, Folke Schmidt och Tore Sigeman). Gruppen har också föredragit en promemoria med en preliminär sammanfattning av resultaten inför nya arbetsrättskommittén och berett kommitténs leda- möter tillfälle att anlägga synpunkter på promemorian. Ledamöterna

1 Utdrag ur förarbetena har fogats såsom bilaga till denna promemoria.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1976/77: 137 37

har framfört sådana synpunkter men samtidigt betonat, att de inte har velat i detta sammanhang ta ställning för egen del till de bedömningar på skilda punkter som gjorts av arbetsgruppen. Kommittén har ställt i utsikt en skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet i ärendet. Resul- tatet av gruppens analys läggs fram i den nu föreliggande promemorian.

Det ämne som togs upp av lagrådet rörde som framgått förhållandet mellan den associationsrättsliga författningsregleringen och kollektiv- avtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna på i första hand före- tagsledningsområdet. Som en avslutning på diskussionen av detta ämne anlade lagrådet också vissa allmänna synpunkter på gränserna för kol- lektivavtal om medbestämmanderätt för de anställda. Riksdagsutskottets uttalande om behövet av ytterligare utredning torde däremot vara in- riktat på frågan om förhållandet mellan den associationsrättsliga lag- stiftningen och MBL.

Som närmare utvecklas i det följande torde den problematik som lagrådet har behandlat inom de aktiebolagsrättsliga reglernas ram på väsentliga punkter te sig likartad oavsett om arbetsgivaren är ett aktie- bolag eller en annan juridisk eller fysisk person. Ämnesområdet för arbetsgruppens arbete har vidgats i motsvarande mån. Arbetsgruppen har också funnit anledning att särskilt lägga tonvikten vid vissa aspekter på den här aktuella problematiken, vilka lagrådet har behandlat enbart helt översiktligt.

2.2 Uttalanden om medbestämmanderättsavtal i förarbetena

2.2.1 Departementschefen vid remissen till lagrådet

MBL innehåller, vid sidan möjligen av vissa regler om facklig vetorätt mot beslut av arbetsgivare att låta någon utföra arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall vara arbetstagare hos arbetsgivaren (38—40 åå), inte några bestämmelser som ger arbets- tagarna rätt att direkt delta i beslut som skall fattas av arbetsgivaren eller på dennes vägnar. Lagens egna inflytanderegler inskränker sig till att tillförsäkra arbetstagarna rätt till förhandling före arbetsgivarens beslut, rätt till information om förhållanden av betydelse för besluts- fattandet i arbetsgivarens verksamhet och rätt till' visst företräde för sin ståndpunkt i rättstvister av närmare angivet slag. Härutöver är det huvudtanken bakom lagen att ett mer utvecklat inflytande för arbets- tagarna skall komma till stånd genom medbestämmanderättsavtal enligt 32 &.

Inför remissen till lagrådet uttalade föredragande departementschefen som en allmän regel för lagens tillämpning att arbetstagarnas med- bestämmanderätt skall utövas inom ramen av annan lagstiftning, som reglerar företagens verksamhet ur andra synvinklar än förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstagarnas rätt till förhand-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1976/77: 137 38

lingar, och överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om medbestämmanderätt, rubbar inte förpliktelser som åvilar företagen t.ex. enligt byggnadslagstiftningcn, miljöskyddslagstiftningen, konkur- rensbegränsningslagstiftningen och annan näringsrättslig lagstiftning. skattelagstiftningen etc. Det sades vara parternas sak att välja sådana former för avtalat medbestämmande, att arbetsgivaren fortfarande kan bära det ansvar av denna art som åvilar honom enligt lag eller offentlig myndighets beslut.

En ram för utövandet av medbestämmanderätten bildas enligt de— partementschefen emellertid också av sådan lag som reglerar de rätts- liga former i vilka arbetsgivarens verksamhet bedrivs. I sådan lag, t. ex. i lagstiftningen om aktiebolag och ekonomiska föreningar, finns regler om av vem och i vilken ordning eller under vilka förutsättningar vissa beslut skall eller får fattas. I den mån sådana regler är tvingande, av hänsyn till utomstående eller minoriteter, innefattar de begränsningar i möjligheterna att träffa avtal om en annan ordning än den i lagen angivna. I åtskilliga frågor, som nu tillhör området för styrelsens och verkställande direktörens beslutanderätt, lägger emellertid enligt depar- tementsehefen aktiebolagslagstiftningen inte några hinder i vägen för kollektivavtal varigenom beslutanderätten helt eller delvis förs över på de anställda eller på företrädare för dem. Även åtskilliga frågor på företagslednings- och affärsledningsområdet är, förklarade departe— mentschefen vidare, av den arten att denna möjlighet står öppen utan hinder av bolagslagstiftningen. I princip torde gälla att avtal kan träffas om medbestämmanderätt i beslut som det enligt aktiebolagslagstift- ningen tillkommer styrelsen eller verkställande direktören att fatta, under förutsättning att medbestämmanderätten utformas så att frågan om det rättsliga ansvaret gentemot samhället och tredje man blir löst. Beslut som i aktiebolagslagstiftningen har förbehållits bolagsstämman torde enligt departementschefen inte kunna överflyttas på annat be- slutande organ genom kollektivavtal. Frågor om ändring av bolagsord- ningen, höjning eller nedsättning av aktiekapitalet, likvidation och ut- seende av styrelse och revisor kan inte på grund av avtal avgöras av någon annan än bolagsstämman. Även om emellertid själva beslutande- rätten i hithörande och vissa ytterligare exemplifierade frågor inte kan överlåtas på företrädare för arbetstagarna, kan enligt departements— chefen mindre ingripande former av medbestämmande tänkas (t.ex. primär förhandlingsrätt).

2.2.2 Lagrådet

De synpunkter som framfördes av lagrådet med anledning av denna framställning i remissprotokollet kan sammanfattas på följande sätt.

Departementschefen hade uttalat som sin mening att kollektivavtal borde kunna med giltig verkan träffas om överflyttande av besluts-

• Sida 39
•  Original

Prop. 1976/77: 137 39

befogenheter i åtskilliga frågor från ett bolags styrelse eller dess verk- ställande direktör till de anställda eller till företrädare för dem. Till detta uttalande hade dock fogats den reservationen, att beslutsdelega- tion inte utan åsidosättande av aktiebolagslagstiftningen kan ske i sådan utsträckning att styrelsen för ett bolag i realiteten måste anses ha från- trätt sin ställning som sådan. Det hade också uttalats att de normala bolagsorganen alltid måste ha kvar sådana befogenheter, att de kan förhindra att bolaget ådrages rättsliga sanktioner för brott mot lag. En allmän förutsättning hade angivits vara att medbestämmanderätten ut— formas så. att frågan om det rättsliga ansvaret gentemot samhället och tredje man blir löst.

Lagrådet vände sig mot uttalandena i remissprotokollet om möjlig— heterna till beslutsdelegation i den mån de skulle innebära, att bolagets ordinarie beslutande organ (främst styrelsen och verkställande direk— tören) skulle kunna med giltig verkan genom kollektivavtal förbinda sig att för avtalets giltighetstid (eller med andra ord oåterkalleligt under viss tid) låta bolaget företrädas av ett särskilt inrättat organ med inslag av företrädare för de anställda. En sådan möjlighet får enligt lagrådet antas strida mot grunderna för författningsregleringen av aktiebolagets organisation.

Lagrådet pekade på att den här aktuella problematiken inte torde under senare tid ha varit föremål för någon mera ingående undersök- ning i vårt land. Visst stöd för sin uppfattning ansåg sig lagrådet emel— lertid finna i en utredning av Bergendal i dennes doktorsavhandling Aktiebolagets författning och dess yttre rättsförhållanden enligt svensk rätt (1922). Bergendal hävdade där att det skulle få anses strida mot grunderna för aktiebolagets organisation (i synnerhet sådan denna kom- mit till uttryck i vissa angivna lagrum i 1910 års aktiebolagslag) om bolaget skulle kunna gentemot en utomstående, i dennes intresse, rätts— ligt förplikta sig att låta honom utöva inflytande över beslutsfattandet inom bolaget. Lagrådet menade att den aktiebolagsrättsliga grunden för bedömandet av hithörande problem torde vara i allt väsentligt den- samma i den nya aktiebolagslagen (1975: 1385) som i 1910 års lag; även den nya lagen utgår från föreställningen om aktieägarna som de i före- tagen beslutande och kan sägas i första hand reglera aktieägarnas in— bördes mellanhavanden. Kollektivavtalsbestämmelser om direkta be- slutsbefogenheter för arbetstagarrepresentanter är enligt lagrådet när- mast att hänföra till sådana förpliktelser för bolaget i tredje mans intresse, mot vilka Bergendal ställde sig avvisande. Vad Bergendal kom fram till torde enligt lagrådet i det väsentliga gälla även enligt den nya lagen, låt vara att det med ett modernt synsätt ter sig naturligare än förr att beakta att arbetstagarna har ett intresse av en framgångsrik utveckling för företaget på samma sätt som bolagsledningen har det.

Enligt lagrådet kan även föreskrifterna i 8 kap. 11 & aktiebolagslagen,

• Sida 40
•  Original

Prop. 1976/77: 137 40

om styrelsens upplåtande av rätt att teckna bolagets firma, utgöra grund för vissa slutsatser av intresse. Sådant bemyndigande att före- träda bolaget och teckna dess firma, som åsyftas i 8 kap. 11 5, kan när som helst fritt återkallas. Det får antas att bestämmelsen om denna fria återkallelserätt har tvingande karaktär. Är detta riktigt kan det enligt lagrådet alltså inte komma i fråga att en bolagsstyrelse skulle kunna, ens med avseende på något slag av angelägenheter i bolagets verksam- het, med giltig verkan genom kollektivavtal förbinda sig att för avtalets giltighetstid låta ett särskilt organ med arbetstagarinslag företräda bo- laget och teckna dess firma. Bolagsstyrelsen kan alltid återkalla en av styrelsen själv meddelad behörighet att företräda bolaget. Lagrummet kan enligt lagrådet möjligen också tillåta slutsatsen att det inte är möj- ligt för styrelsen att oåterkalleligt upplåta befogenhet (gentemot bolaget självt) för annan att avgöra vilka beslut som skall fattas på bolagets vägnar. Styrelsen för ett bolag skulle inte kunna oåterkalleligt upplåta sådan befogenhet åt annan beträffande sitt förvaltningsområde i dess helhet, och möjligen inte heller kunna beträffande någon del av för— valtningsområdet villkorslöst avhända sig sin beslutanderätt.

Lagrådet hänvisade slutligen också till den diskussion som fördes vid tillkomsten av den nya aktiebolagslagen om inrättande i bolag av ett nytt bolagsorgan, av aktiebolagsutredningen benämnt förvaltningsrådet (jfr prop. 1975-. 103 s. 234 f). Utredningsförslaget på den punkten hade avvisats av föredragande statsrådet. Vad som uttalades i det samman- hanget är enligt lagrådet ägnat att understryka vilka komplikationer som möter när det gäller att tillskapa nya bolagsorgan och passa in dem i det aktiebolagsrättsliga systemet.

Lagrådet menade dock inte att det helt saknas utrymme för delega— tion till arbetstagare eller arbetstagarrepresentanter av beslutsbefogen- heter i ett aktiebolag. Delegation av beslutsbefogenheter till befattnings— havare hos bolaget är en praktisk nödvändighet i många fall. Sådan delegation torde emellertid kännetecknas å ena sidan av att den till vilken uppgiften delegeras är skyldig att rätta sig efter anvisningar av det dclegerande organet och att detta när som helst kan ingripa i eller återta beslutsfattandet och å andra sidan av att det delegerande organet bär ansvar för skada som har föranletts av försummelse med avseende på själva delegationen eller av bristande instruktioner eller bristande övervakning. Det är möjligt, förklarade lagrådet, att en delegatiOn av denna begränsade innebörd kan, åtminstone inom ramen för den löpan- dc förvaltningen, ske också till någon som vid fullgörande av delegerade uppgifter inte kan anses handla i egenskap av anställd i bolaget. Kanske får det oekså antas, tillfogade lagrådet, att kollektivavtal om delegation får tillerkännas giltighet i så måtto att bolaget kan bli skadestånds- skyldigt om det ingriper i beslutsfattande utan att ha objektiva skäl därtill.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1976/77: 137 41

I lagrådets yttrande behandlades också frågan om ansvaret för skada när beslut fattas av arbetstagarrepresentanter i kraft av medbestäm- manderättsavtal. Den delen av yttrandet tas upp i avsnitt 6 i det föl- jande.

2.2.3 Departementschefen. Utskottet

Vid anmälan av lagrådsyttrandet betonade departementschefen (prop. s. 528 ff) att vad saken främst gäller är att söka förena de regler som finns på andra rättsområden med de nya medbestämmanderättsregler— na. Bedömningen av vilket arbetstagarinflytande, som kan uppnås inom den associationsrättsliga lagstiftningens ram, bör bli beroende även av de mål som lagstiftaren har sagt sig vilja nå genom lagstiftningen på medbestämmanderättsområdet. Att det finns vissa gränser för avtalat medbestämmande på företagsledningsplanet står klart. Men inom de ramarna finns enligt departementschefen klara möjligheter även till delegation av rena beslutsbefogenheter. De allmänna villkor för sådan delegation som får antas gälla och som berörts av lagrådet bör kunna tillämpas på ett sätt som är avpassat för de nya situationer som blir aktuella. Det är t. ex. naturligt, sade departementschefen, att sådana anvisningar som bör kunna ges till den som mottar delegation av be— slutanderätt blir utformade i samband med kollektivavtalsförhandling- arna mellan arbetsgivare och-arbetstagare. Principerna om ansvar för försummelse vid själva delegationsbeslutet m.m. sades kunna bli om- satta på ett ändamålsenligt sätt. Att det om saken ställs på sin spets kan bli nödvändigt att ytterst räkna med en rätt för delegerande bolags- organ att återta sin beslutanderätt förklarade sig departementschefen inte se som ett stort problem. Departementschefen hänvisade till att lagrådet antytt att det finns utrymme för att ålägga skadeståndsansvar, om denna möjlighet att återkalla utnyttjas på ett oriktigt sätt.

Även i fråga om ansvaret för beslut som fattas i kraft av delegation genom kollektivavtal menade departementschefen, att det är möjligt att utan särskild lagstiftning komma fram till lösningar som tillgodoser de praktiska behoven. .

Inrikesutskottet framhöll att de olika uppfattningar som lagrådet och departementschefen redovisat med nödvändighet medför att osäkerhet uppkommer om rättsläget (InU l975/76: 45 s. 27). Det bör dock enligt utskottet samtidigt ihågkommas att uppfattningarna synes stämma över— ens på en viktig punkt, nämligen i fråga om möjligheten att återkalla delegation till arbetstagarorganisation, låt vara att sådan återkallelse sker under skadeståndsansvar.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1976/77: 137 43

3 Problemöversikt

Det framgår av vad som här har återgivits från diskussionen 'i MBL:s förarbeten att man har varit inne på flera olika problem kring de rätts— liga villkoren för medbestämmanderättsavtal på främst företagslednings- området. I princip torde problem av samma innebörd kunna komma upp även vid medbestämmanderättsavtal som rör arbetets ledning och fördelning eller t. ex. personalpolitiska frågor. Det ligger emellertid i sakens natur att problemen upplevs som särskilt betydelsefulla när med- bestämmanderättsavtalen gäller frågor av stor ekonomisk betydelse för arbetsgivarens företag.

Den fråga som hittills har ägnats mest utrymme i diskussionen kan sägas i sin mest allmänna form gälla vilka rättsliga möjligheter som finns att i medbestämmanderättsavtal överlåta på arbetstagarna eller deras företrädare att fatta beslut som eljest skulle ha fattats av arbets- givaren. Denna fråga måste emellertid preciseras för att kunna behand- las och besvaras. Det framgår av förarbetena att detta kan ske på flera sätt. Man kan ta fasta på olika aspekter, beroende kanske inte minst på hur långt man räknar med att arbetstagarnas anspråk på medbestäm- manderätt sträcker sig.

Vid sidan av grundproblemet om de rättsliga förutsättningarna över— huvud för medbestämmanderättsavtal uppkommer frågor t. ex om an- svaret för beslut som fattas med stöd av medbestämmanderättsavtal och om behörigheten att binda företagen vid sådana avtal.

3.1 Förhållandet mellan MBL och associationsrätten

Vid formuleringen av frågan vilka förutsättningar som finns för rätts- ligt bindande medbestämmanderättsavtal kan man lägga särskild vikt vid förenligheten mellan 32 & MBL och associationsrättsliga regler om beslutande organ i bolag och föreningar och om ansvaret för beslut som fattas av sådana organ. Denna aspekt har som framgått spelat stor roll i MBL:s förarbeten. För att det skall vara fruktbart att fundera över denna sida av saken bör man emellertid förutsätta att det verkligen är ett syfte med medbestämmanderättsavtalen att på ett eller flera om- råden ersätra de vanliga beslutande organen med nya. Det är enbart under den förutsättningen som man har anledning att ställa frågan om associationsrättsliga regler medger inrättande av fakultativa organ vid sidan av de ordinarie beslutande organ som förutses i lagstiftningen. Och det är egentligen också enbart om man antar ett sådant syfte som man kommer in på den av Bergendal behandlade frågan, huruvida grunderna för den associationsrättsliga regleringen tillåter att utom— stående i sitt eget intresse får rätt att delta i beslut som fattas i ett aktiebolag.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1976/77: 137 43

Även om man finner anledning att undersöka dessa associationsrätts- ligt betonade frågor är det emellertid inte sagt att svaren står att finna enbart i regler eller grundsatser på det associationsrättsliga området. Detta belyses av lagrådets resonemang kring 8 kap. 11 & aktiebolags— lagen. Lagrådet antydde vissa slutsatser av att detta lagrum innehåller en sannolikt tvingande regel om rätt för styrelsen att när som helst återkalla bemyndigande för styrelseledamot, verkställande direktör eller annan att företräda bolaget och teckna dess firma. En sådan rätt att återkalla ett givet bemyndigande stämmer emellertid väl överens med en fullmakts— och uppdragsrättslig grundsats med vidsträckt tillämplig- het på det förmögenhetsrättsliga området. Bergendal kom till resultatet att bolagsstämman inte kan gentemot tredje man binda sig vid att låta denne utöva beslutanderätt i bolaget. Detta ligger i linje med vad som får antas gälla som en allmän grundsats, nämligen att ingen kan oåter- kalleligt förvärva en allmän behörighet att företräda annan och fatta beslut på dennes vägnar (låt vara att den rättspolitiska bakgrunden till denna regel inte torde vara densamma i alla skilda situationer). En närmare undersökning torde sålunda visa att hindren mot oåterkallelig delegation av beslutsbehörighet till de anställda eller till företrädare för dem är i huvudsak desamma oavsett om arbetsgivaren är ett aktiebolag eller någon annan sammanslutning eller om han är enskild närings- idkare. Även andra skäl kan tala för att problemet ställer sig på samma sätt oavsett vem som är arbetsgivare. Hit hör konstruktionen av det ansvar som lägges på företagen i annan lagstiftning, t. ex. i arbetar- skyddslagen.

3.2 Rättsliga förutsättningar i allmänhet för medbestämmanderättsavtal

Man kan naturligtvis också redan från början ta till utgångspunkt att medbestämmanderättsavtalen inte är avsedda att utgöra grund för in- rättande i bolag av särskilda beslutande organ, vilka skulle vara rättsligt sett självständiga i den meningen att deras befogenhet att besluta på bolagets1 vägnar inte skulle kunna tas ifrån dem av de ordinarie beslu- tande organen (de organ som sköter den löpande förvaltningen eller åtminstone det högsta beslutande organet). Vare sig det beror på att parterna anser rättsliga hinder föreligga för en självständighet av detta slag eller de har andra skäl, kan det självfallet råda enighet redan vid avtalets tillkomst om att avtalet inte skall medföra att det tillsätts ett nytt beslutande organ med arbetstagarinslag, som får sin ställning säkrad gentemot bolaget självt. Avtalet kan då i stället få uppfattas så att bolaget uppdrar åt företrädare för arbetstagarna att fatta beslut i vissa angelägenheter (eller ger dem rätt t. ex. att ställa upp villkor för att 1 Vad som här och i fortsättningen sägs om bolag är avsett att på motsva— rande sätt tillämpas på föreningar och andra sammanslutningar. Resonemang- en är i princip tillämpliga även när arbetsgivaren är ett rättssubjekt inom den offentliga sektorn (en myndighet el. likn.).

• Sida 44
•  Original

Prop. 1976/77: 137 44

vissa beslut skall få fattas). Såvitt gäller förhållandet till tredje man som berörs av besluten står de ordinarie organen rättsligt sett fria att be- gränsa eller helt upphäva arbetstagarföreträdarnas uppdrag. Men i för- hållandet mellan bolaget och motparten i medbestämmanderättsavtalet gäller, att en sådan begränsning eller ett sådant upphävande får ske enbart om vissa villkor är uppfyllda. Visar det sig i det enskilda fallet att villkoren inte är uppfyllda, blir bolaget ersättningsskyldigt för avtals- brott.

Om man antar att ett medbestämmanderättsavtal av denna innebörd kan träffas med giltig verkan, blir det väsentliga problemet under vilka förutsättningar ersättningsskyldighet för avtalsbrott kommer i fråga. Det är också viktigt att ta ställning till i vilken utsträckning dessa för- utsättningar behöver ha kommit till uttryck i medbestämmanderätts- avalet för att arbetstagarparten skall kunna göra anspråk på ersättning inför domstol.

Det är tydligt att man här inte rör sig med rättsfrågor av speciellt associationsrättslig natur. Lösningen bör kunna bli densamma oavsett om arbetsgivaren är en fysisk person eller sammanslutning av ett eller annat slag.

En mer speciellt associationsrättslig frågeställning kan uppkomma om man tänker sig att bolagsstämman i ett aktiebolag-skulle vilja i bolagsordningen binda styrelsen vid att följa beslut eller anvisningar av ett särskilt inrättat organ med arbetstagarinslag, Det kan självfallet diskuteras om och i vad mån sådana bindningar av styrelsen är rätts- ligt möjliga (jfr Bergendals uttalanden på detta ämnesområde). Det är emellertid tvivelaktigt om den frågan har någon egentlig praktisk be- tydelse för problematiken kring de allmänna rättsliga förutsättningarna för medbestämmanderättsavtal. Den förbigås därför i denna prome- moria. Detsamma gäller andra i och för sig tänkbara frågor kring möj- ligheterna för ett bolagsorgan att binda ett annat inför träffandet av medbestämmanderättsavtal, t. ex. huruvida bolagsstämman kan genom bestämmelse i bolagsordningen hindra styrelse och verkställande direk- tör att träffa medbestämmanderättsavtal på bolagets vägnar. För ana- lysen av de grundläggande rättsliga förutsättningarna för medbestäm- manderättsavtal kan aktiebolag liksom andra rättssubjekt behandlas som ett sammanhängande helt och frågor om förhållandet inbördes mellan Skilda ordinarie bolagsorgan, mellan skilda grupper av aktieägare o. likn. lämnas utanför. Det torde. t.ex. vara-uppenbart att ett medbestäm- manderättsavtal inte kan annat än i speciella fall angripas som sådant av en minoritet under hänvisning till de 5. k. generalklausulerna i 8 kap. 13 å och 9 kap. 16 & aktiebolagslagen. Inte heller kan t. ex. en bolags- stämma i efterhand genom ändring i en bolagsordning befria bolaget från dess förpliktelser enligt ett av styrelsen eller verkställande direk- - tören träffat medbestämmanderättsavtal.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1976/77: 137 - 45

Som redan har antytts hör i sammanhanget också in frågan om det rättsliga ansvaret för arbetstagare och arbetstagarföreträdare som fattar beslut i kraft av medbestämmanderättsavtal. Uppenbarligen är denna fråga beroende av vilket av de förut beskrivna alternativen för med- bestämmanderättsavtalens innebörd som man har att göra med. Frågan behandlas ytterligare i avsnitt 6. '

Slutligen finns det anledning att nämna ett ytterligare problem som inte har särskilt behandlats i förarbetena till MBL, "nämligen-vad som kan gälla om arbetsgivarorganisationernas behörighet på grund- av gäl- lande stadgar att på medlemsföretagens vägnar träffa medbestämman- derättsavtal av ett eller annat innehåll. Detta är emellertid väsentligen en intern fråga inom arbetsgivarnas organisationer, som inte tas upp till behandling i detta sammanhang.

Arbetsgruppen har med utgångspunkt i vad som har sagts i MBL:s förarbeten övervägt de olika aspekter som har sammanfattats i det föregående. Syftet har varit dels att närmare undersöka innebörden av vissa uttalanden som har gjorts i förarbetena, dels att bedöma i vad mån det finns behov av lagstiftning för att lösa problem på det här aktuella området eller för att få till stånd klarhet på enskilda punkter.

4 Inrättande av nya bolagsorgan

4.1 Förhållandet mellan medbestämmanderättsavtal och associations- rättsliga regler

Den fråga som lagrådet i första hand har ställt sig är huruvida det är möjligt utan ändringar i den associationsrättsliga lagstiftningen att träffa medbestämmanderättsavtal som innebär delegation av direkta beslutsbefogenheter åt företrädare för arbetstagarna. Det framgår av lagrådets resonemang (i anslutning till 8 kap. 11 & aktiebolagslagen och det återgivna avsnittet ur Bergendals avhandling) att vad som åsyftas med sådant överlämnande av direkta beslutsbefogenheter är att arbets— tagarna eller deras företrädare tillförsäkras — i sitt eget intresse-— rätt att besluta eller delta i beslut på bolagets vägnar. De ordinarie beslu— tande organen tänkes med andra ord avstå från rätt att besluta och företräda bolaget utan möjlighet att ändra eller återkalla detta av— stående.

Lagrådet har ställt sig avvisande till tanken att det utan ingrepp i den associationsrättsliga lagstiftningen skall kunna avtalas om sådan besluts- delegation. Det är därvid oåterkalleligheten under medbestämmande- rättsavtalets giltighetsperiod som lagrådet finner strida mot associations— rättens regler. (Det är på den punkten som lagrådet åberopar Bergendals uttalanden, att det skulle strida mot den associationsrättsliga reglering- ens grunder om bolagsstämman kunde ge utomstående en oåterkallelig rätt att delta i beslut i bolaget.-Lagrådets åberopande av 8 kap. 11 5

• Sida 46
•  Original

Prop. 1976/77: 137 45

aktiebolagslagen syftar också till att finna stöd för att ett oåterkalleligt upplåtande av beslutsrätt inte kan godtas.)

Såvitt kan förstås av departementschefens uttalanden vid anmälan av lagrådets yttrande har han på denna viktiga punkt samma uppfatt— ning som lagrådet (jfr InU 1975/76: 45 s. 27). Departementschefen har förklarat att det om saken ställs på sin spets kan bli nödvändigt att ytterst räkna med rätt för dclegerande bolagsorgan att återta sin beslu- tanderätt (prop. s. 529). Vad som här har åsyftats torde inte vara en all- män rätt att häva medbestämmanderättsavtalet under påstående om av— talsbrott av motparten (jfr 31 & MBL), utan enbart rätt att i det enskilda fallet undvika skada om ett medbestämmanderättsavtal skulle komma att utnyttjas på ett oriktigt sätt.

Arbetsgruppen har inte kommit till annat resultat på denna punkt än det som kommit till uttryck i MBL:s förarbeten.

Den rättsliga grundvalen för detta ställningstagande kan beskrivas på flera sätt. Det stämmer sålunda överens med den aktiebolagsrättsliga grundsats enligt vilken bolagsstämman inte kan med bindande verkan avhända sig eller begränsa sin suveränitet till förmån för något annat organ i bolaget. Den högsta beslutanderätten tillkommer enligt aktie- bolagslagstiftningen aktieägarna genom bolagsstämman. Styrelsen och bolagets andra ställföreträdare är i princip skyldiga att följa bolags- stämmans beslut (prop. 1975: 103 s. 234, 383). Bolagsstämmans kontroll- verksamhet kan inte beskäras. Denna ordning får anses tryggad av absoluta regler i aktiebolagslagen.

Som redan har sagts står emellertid synsättet också i samklang med vad som anses allmänt gälla inom förmögenhetsrätten i fråga om åter- kallelse av fullmakt och uppdrag och vissa därmed närbesläktade former av bemyndigande att företräda annan eller att sköta annans angelägen- heter. Möjligheterna till beslutsdelegation till förmån för arbetstagare och arbetstagarföreträdare får med andra ord antas principiellt sett och oavsett vem som är arbetsgivare ha den innebörden att delegationen kan återkallas. Sker detta på grund av ett brott från arbetstagarsidan mot vad som bestämts vid delegationen kan återtagandet ske utan på- följd. Återtas delegationen i strid mot medbestämmanderättsavtalet blir det däremot liksom i andra avtalssammanhang fråga om påföljd för avtalsbrott, dvs. skadestånd.

I förarbetena till 12 å avtalslagen (1915: 218) anförs att det sedan gammalt ansetts ligga i fullmaktens begrepp, att fullmaktsgivaren har rätt att när som helst återkalla fullmakten och att han inte kan avsäga sig denna rätt. Till stöd härför brukar enligt förarbetena åberopas att den som råder över sig och sitt gods inte kan med laga verkan från- skriva sig rätten att själv ombesörja sina angelägenheter. Då en fullmakt ej berövar fullmaktsgivaren möjligheten att själv företa den rättshand- ling fullmakten avser, skulle det för övrigt vara till föga gagn att göra

• Sida 47
•  Original

Prop. 1976/77: 137 47

fullmakten oåterkallelig. Fullmaktsgivaren kunde ju ändå, genom att själv företa den ifrågavarande rättshandlingen eller ombesörja dess före- tagande genom en annan person, göra det omöjligt för fullmäktigen att begagna fullmakten. I vissa fall när fullmakten utfärdats i fullmäktigens eget intresse och avser en preciserad rättshandling, t. ex. inkassering av ett huvudmannen tillhörigt belopp som fullmäktigen får behörighet att lyfta för egen räkning, har det visserligen hävdats att fullmakten skulle kunna göras oåterkallelig (jfr NJA 1966, s. 97 och 379 och där anmärkta rättsfall). I vad mån detta verkligen är fallet är dock om- tvistat. Vanligen kan i dessa fall det bakomliggande uppdraget beskrivas på annat och mera träffande sätt, i det nämnda exemplet som en cession av fordran. Avtalslagen tar inte ståndpunkt till frågan huruvida fall av denna typ kan betecknas som undantag från principen om fri återkal- lelserätt i fullmaktsförhållanden. Förarbetena ger dock klart vid handen att ett mera generellt bemyndigande att rättshandla på annans vägnar under alla omständigheter kan återtas.

Också sysslomannaskap anses i princip kunna upphöra när som helst genom att huvudmannen återkallar uppdraget. Någon uttrycklig före- skrift härom finns visserligen inte i 18 kap. handelsbalken. Bestämmel- ser av intresse även för den allmänna avtals- och obligationsrätten finns emellertid i 46, 76 och 87 55 kommissionslagen (1914: 45) angående återkallelse av kommissionärs, handelsagents och självständig handels— resandes uppdrag. Enligt dessa bestämmelser har huvudmannen rätt att när sorn helst återkalla uppdraget utan att behöva ange något skäl här- för. I lagens förarbeten framhålls att den som fått i uppdrag att ingå avtal för annans räkning inte därigenom har förvärvat någon rätt att mot huvudmannens vilja utföra uppdraget, utan denne kan när helst han vill återkalla detsamma. Detta gäller även om uppdraget givits för viss bestämd tid och oavsett om sysslomannen skall handla i huvud- mannens namn eller i sitt eget. Vad sysslomannen i sådana fall har anspråk på är inte att under den bestämda tiden få handla på huvud— mannens vägnar utan endast att hållas skadelös och sålunda få den er- sättning han kunnat påräkna för uppdraget.

Som framgått av den tidigare redogörelsen upprätthålls principen om fri återkallelserätt också vid förordnande av firmatecknare. Enligt 8 kap. 11 & aktiebolagslagen kan ju styrelsen när som helst återkalla sådant förordnande. Denna föreskrift fanns också i 1944 års aktiebolags- lag men inte i 1910 års aktiebolagslag. Den infördes på förslag av lag- beredningen i 1944 års lag utan någon närmare motivering. Föreskriften bör jämföras med bestämmelsen i 6 & prokuralagen (1974: 158) enligt vilken prokura när som helst kan återkallas. Prokura är en handels- rättslig generalfullmakt som står firmateckningsrätten vid aktiebolag mycket nära. Den styrelsen tillerkända befogenheten att återkalla för- ordnande om firmateckningsrätt kan mot denna bakgrund knappast

• Sida 48
•  Original

Prop. 1976/77: 137 43

uppfattas som en särskild aktiebolagsrättslig kompetensregel. Uppenbar— ligen avspeglar bestämmelsen en allmän grundsats i fråga om avtals— mässig representation, förvaltningsbefogenhet och beslutanderättsöver- föring, nämligen att oåterkalleliga bemyndiganden för ställföreträdare, uppdragstagare och delegat inte erkänns på förmögenhetsrättens'om- råde. '

I den svenska juridiska litteraturen, särskilt i äldre doktrin, har den allmänna frågan om fullmaktens återkallelighet tilldragit sig en del intresse. Än större uppmärksamhet synes frågan ha ägnats i annan nordisk rättslig litteratur. För hänvisningar till litteratur se Roos, Myste- riet med de oåterkalleliga fullmakterna, Tidskrift for Rettsvitenskap, 1967 s. 326 ff. Till avsnittet i övrigt se bl.a. Almén-Eklund, Lagen om avtal, 9 uppl. 1968, s. 59 f,- Ekeberg-Benckert, Obligationsrättens spe— ciella del II, komp. 1957 s. 307, och Bengtsson, Särskilda avtalstyper, s. 154. '

Om man alltså godtar att upplåtande av behörighet att besluta på en arbetsgivares vägnar alltid är principiellt sett återkalleligt, och det bör enligt arbetsgruppens mening godtas, har som redan påpekats därmed inte sagts att medbestämmanderättsavtal inte kan träffas med bindande verkan.1 Det återstår att undersöka på vilket sätt bindande sådana avtal ' kan förenas med grundsatsen om återkallelighet. Denna fråga behandlas under punkt 5 i det följande.

4.2 F akultativa bolagsorgan

Antar man principen om återkallelighet i fråga om arbetsgivare som är aktiebolag eller annan juridisk person, torde frågan i vad mån den associationsrättsliga lagstiftningen tillåter inrättande av andra beslutan- de organ än de i lag föreskrivna (fakultativa organ) komma i ett annat läge. Det har nämligen då slagits fast att gällande rätt inte möjliggör att sådana nya organ inrättas och ges en självständig ställning på det sättet, att beslutet om inrättande inte kan återkallas av den instans inom bolaget som har fattat det. Men gör man den begränsningen framstår

1 Professor Schmidt har i detta sammanhang gjort följande påpekanden. Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening torde alltid äga att när som helst åter- kalla cn rätt för viss person att teckna företagets firma, dvs. att rättshandla i företagets namn. Denna regel får också antas gälla när firmateckningsrätten givits t. ex. till en nämnd där arbetstagarrepresentanterna är i majoritet eller som består enbart av arbetstagarrepresentanter. Frågan om aktiebolaget eller den ekonomiska föreningen kan återkalla ett visst förvaltningsuppdrag är mera komplicerad. Huvudregeln torde vara att ett återkallande i strid med en utfästelse att låta uppdraget bestå kan föranleda skadeståndsansvar. Ut- fästelse om förvaltningsuppdrag skulle enligt vanlig terminologi betecknas som ett bindande avtal. Det är emellertid enligt Schmidts mening möjligt att upp- draget bör anses bindande även i annan mening. Bolagsstyrelsen skulle inte med rättsverkan kunna fatta ett beslut om att stänga en läkarmottagning för- valtad av en personalnämnd. Detsamma skulle kunna sägas om en åtgärd som avser att företaget skall återta sin rätt att bestämma över en matsal eller en fritidsanläggning.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1976/77: 137 49

det närmast som en lämplighetsfråga om man vill kalla en beslutande enhet som inrättas genom ett medbestämmanderättsavtal för ett fakul- tativt bolagsorgan. I själva verket talar goda skäl emot att så sker, efter- som den associationsrättsliga lagstiftningens regler om beslutande organs ansvar för fattade beslut inte torde kunna sträckas ut att gälla även dem som grundar sin rätt att besluta på avtal.

Aktiebolagslagen innehåller inte något uttryckligt förbud mot inrät- tande av fakultativa bolagsorgan. I praxis är det också vanligt att beslut fattas på bolagets vägnar av annan än de organ som särskilt föreskrivs i lagen. I större företag kan funktionsfördclningen ha avlägsnat sig långt från lagens mönster, t. ex. så att verkställande direktören sköter den långsiktiga planeringen och därvid mer eller mindre rutinmässigt och med mer eller mindre långa mellanrum konsulterar styrelsen medan den löpande förvaltningen är delegerad till medlemmar av direktionen. Det är också vanligt att stora koncerner är indelade i divisioner som leds av divisionschefer. I varje division kan då ingå flera bolag. Rim- ligen är det främst en lämplighetsfråga om man i dessa sammanhang vill tala om att särskilda beslutande organ har inrättats. Ansvarsfrågorna torde emellertid genomgående ha ordnats så att det är fråga om delega- tion av beslutanderätt på den delegerandes ansvar. Någon konflikt med aktiebolagslagens funktions- och kompetensfördelning uppstår därför ej. Med hänsyn till bl. a. att det regelmässigt är fråga om en villkorad delegation på grundvalen av ett subordinationsförhållande synes den dclegerande inte heller riskera att komma i konflikt med principen om att en person i sysslomannaställning inte utan huvudmannens samtycke får sätta annan i sitt ställe.

Skyddskommittéer och företagsnämnder är i och för sig exempel på enheter i företag som kan ha utrustats med vissa beslutsbefogenheter utan uttryckligt stöd i den associationsrättsliga lagstiftningen. Genom lagen (1974: 325) om avsättning till arbetsmiljöfond har t. ex. arbets— tagarnas företrädare i skyddskommittéer och företagsnämnder fått in- flytande på hur fonderadc medel skall användas. Genom det avtal som träffats i april 1976 mellan SAF samt LO och PTK om företagshälso- vården har arbetstagarföreträdarna också fått vissa beslutsbefogenheter. Genomgående för dessa exempel är dock att det redan på förhand har preciserats ramar (beloppsgränser) för dessa befogenheter.

De ordinarie bolagsorganens kompetensområde påverkas vidare av lagstiftning vid sidan av aktiebolagslagen. Till skydd för tredje man kan det t. ex. föreskrivas genom civilrättslig speciallagstiftning att skötseln av vissa angelägenheter skall ankomma på ett särskilt organ, vars sam— mansättning och befogenhet regleras indispositivt av lagen i fråga. De ordinarie bolagsorganens rätt att inom de gränser som följer av aktie- bolagslagens organisationsmönster fritt bestämma om formerna för för- valtningen av bolagets angelägenheter inskränks därigenom i motsva-

• Sida 50
•  Original

Prop. 1976/77: 137 50

rande mån. Ett exempel på ett i speciallag reglerat organ med viss exklusiv förvaltningsbefogenhet utgör styrelse för pensions— eller perso- nalstiftelse. Enligt 16 och 30 55 lagen (1967: 531) om tryggande av pen- sionsutfästelse m. ni. skall ledamöter och suppleanter i sådan styrelse väljas till lika antal av arbetsgivaren och de arbetstagare som omfattas av stiftelsens ändamål. Lagen innehåller också tvingande bestämmelser om styrelsens åligganden i olika hänseenden.

Det kan också förtjäna nämnas att lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar reglerar enbart styrelsens ställning men att det ändå står klart att lagstiftaren har menat att föreningarna skall ha full frihet att bygga på lagens organisationsform i enlighet med sina egna önskemål. I vissa föreningar förekommer t. ex. förvaltningsråd som ett styrelsen överordnat organ (Rodhe, Föreningslagen, 6:e uppl. 1974, s. 105, 117).

Lagrådet (prop. s. 476) har i det här aktuella ärendet hänvisat till att tanken på förvaltningsråd i aktiebolagen avvisades med motivering att beslutsfattande inom företagen skulle kompliceras och risk uppstå för onödig byråkratisering och oklarhet i ansvarsförhållandena om aktiebolagsutredningens förslag på denna punkt godtogs (prop. 1975: 103 s. 234 f.). Enligt lagrådets mening är vad som uttalades i det samman- hanget ägnat att understryka vilka komplikationer som möter när det gäller att tillskapa nya bolagsorgan och inpassa dem i det aktiebolags- rättsliga systemet. Det är emellertid då att märka att förvaltningsrådet enligt aktiebolagsutredningens förslag skulle vara ett kontakt- och in- formationsorgan mellan bolagsledningen och bolagsstämman. Rådet skulle övervaka styrelsens och verkställande direktörens skötsel av bo— lagets angelägenheter. Det skulle vidare avge utlåtande rörande den årsredovisning som avges av styrelsen och verkställande direktören och i övrigt till bolagsstämman lämna sådana uppgifter som bör komma till aktieägarnas kännedom. Rådet skulle således inte ha några besluts- funktioner med avseende på bolagets angelägenheter.

Att det i och för sig är möjligt att passa in ett förvaltningsråd i det aktiebolagsrättsliga organmönstret framgår av att utredningsförslaget hade inspirerats av förebilder i annan nordisk lagstiftning. Förvaltnings- råd finns i finsk och norsk aktiebolagsrätt (prop. 1975: 103 s. 81).

Uppenbarligen har emellertid frågan om möjligheterna att inrätta fakultativa bolagsorgan intresse i det nu diskuterade sammanhanget enbart i den mån det kan anses tillåtet att ge sådana organ besluts- befogenheter som annars tillkommer ordinarie organ. Sker detta genom att t. ex. styrelsen i ett aktiebolag överlåter vissa av sina befogenheter på ett partssammansatt organ med arbetstagarinslag finns knappast anledning att tala om ett nyinrättat bolagsorgan. Det följer då av den allmänna grundsats som tidigare behandlats att styrelsen kan begränsa eller återkalla det partssammansatta organets beslutsbefogenheter, näm- ligen i den meningen att organet då inte längre har befogenhet att be-

• Sida 51
•  Original

Prop. 1976/77: 137 51

sluta på bolagets vägnar. Under den förutsättningen är det väl då natur- ligt att se det partssammansatta organets befogenheter som" grundade på en delegation eller ett uppdrag från det ordinarie beslutande organets sida.

När i sådana fall beslutsbefogenheter tillkommer exempelvis en utom- stående företrädare för arbetstagarna kan arrangemanget beskrivas som en beslutsdelegation i kombination med ett uppdrag att delta i beslut om bolagets angelägenheter i de avseenden delegationen omfattar. Något principiellt hinder mot extern delegation torde inte kunna utläsas av författningsregleringen av aktiebolags organisation. Det gör inte någon skillnad att detta uppdrag har meddelats på grund av att bolags- styrelsen har åtagit sig i ett kollektivavtal att meddela uppdraget. De komplikationer som kan uppstå gäller i stället ansvaret för fattade beslut i organet (avsnitt 6) och i vad mån det i förhållandet mellan bolaget och arbetstagarparten i kollektivavtalet kan bestämmas begräns- ningar i styrelsens möjligheter att återkalla uppdraget av innebörd att återkallelse medför ersättningsskyldighet om inte vissa villkor är upp- fyllda (avsnitt 5).

Av större intresse åtminstone från principiell synpunkt är i vad mån bolagsstämman kan genom föreskrifter i bolagsordningen inrätta sär- skilda beslutande organ vid sidan av styrelsen och verkställande direk- tören eller underkasta beslut som fattas av dem villkor t. ex. om god— kännande av företrädare för arbetstagarna (jfr avsnitt 3.2 i det före— gående). Det bör här beaktas att det skulle kunna påstås strida mot grunderna för aktiebolagslagen att ett överordnat bolagsorgan ger ett lydnadspliktigt, underordnat organ föreskrifter som avsevärt rubbar den i lagen föreskrivna funktionsfördclningen mellan organen. I förarbetena till aktiebolagslagen framhålls att det inte överensstämmer med lagens anda och mening att bolagsstämman dirigerar bolagsledningens förvalt- ning i sådan utsträckning att styrelsen förlorar sin ställning som an- svarig handhavare av förvaltningen (Lind, Aktiebolagslagen, 1976, s. 163). På liknande sätt skulle det kunna sägas strida mot aktiebolags- lagens grunder att såsom verkställande direktör behålla en person vars legala förvaltningsrätt underkastats så väsentliga begränsningar att han i realiteten inte längre kan anses äga ställning av verkställande direktör (Stenbeck-Wijnbladh-Nial, Aktiebolagslagen, 5 uppl. 1966, s. 200).

Skäl kan åberopas för en restriktiv inställning till möjligheterna att på den här åsyftade vägen begränsa styrelsens och verkställande direk- törens rätt att efter eget bedömande utöva den kontinuerliga och fak- tiska verksamhetsledningen. Hänsynen till såväl aktieägarna som tredje man kan påstås kräva att den egentliga företagsledningen och ansvaret för denna koncentreras hos dessa instanser. Oavsett hur långt detta synsätt leder gäller emellertid även här den allmänna begränsningen att bolagsstämma inte kan bindas gentemot utomstående vid att inte ändra

• Sida 52
•  Original

Prop. 1976/77: 137 52

bolagsordningen på en sådan punkt. Det kan då knappast hävdas att det praktiska behovet påkallar att man närmare undersöker vilka möj- ligheter som föreligger till konstruktioner av den här antydda inne- börden. Den principiella rätten att återkalla givna bemyndiganden för- utsätter att bolagsstämman behåller medel att kontrollera (och ev. in- gripa mot) beslut som fattas. Detta kan knappast i praktiken ordnas utan anlitande av de organ som enligt den ordinarie ordningen sköter den löpande förvaltningen. Man ligger då återigen nära alternativet att se arbetstagarsidans rätt till medbestämmande såsom grundad på ett utav bolagets ordinarie organ meddelat uppdrag. Och det i praktiken lämpligaste sättet att meddela sådana uppdrag torde vara att det görs av styrelsen eller verkställande direktören på dess eller dennes ansvar.l

4.3 Sammanfattning

Det följer av allmänna rättsliga grundsatser att en enskild person som arbetsgivare inte kan oåterkalleligt för viss tidsperiod upplåta all— män behörighet för annan t. ex. vissa anställda eller företrädare för de anställda, att besluta på hans vägnar och företräda honom i förhållande till tredje man. Arbetsgivaren kan alltid i det enskilda fallet själv be- sluta jämsides med den han givit beslutsbehörighet och han kan be- gränsa eller helt återkalla den givna behörigheten. Detta kan då leda till skadeståndsansvar för brott mot ett träffat medbestämmanderätts- avtal. Rättsläget är i princip detsamma i fråga om arbetsgivare som är aktiebolag eller ekonomisk förening.

För den offentliga sektorns del har av hänsyn till den politiska de- mokratin gjorts vissa begränsningar i möjligheterna att träffa mcd— bestämmanderättsavtal (jl'r prop. 1975/76: 105 bilaga 2). Inom de ramar som dragits upp för sådana avtal torde emellertid det här utvecklade synsättet ha motsvarande tillämplighet även inom den sektorn av arbets— marknaden. En annan sak är att det här torde ligga nära till att genom lagstiftning skapa en grund för arbetstagarnas deltagande i besluts-

1 Professor Schmidt har påpekat att man inte behöver i alla sammanhang av intresse från medbestämmanderättssynpunkt förutsätta att en nämnd _rned arbetstagarföreträdare som utövar verksamhet enligt medbestämmanderatts— avtal handlar i bolagets (arbetsgivarens) namn och att betalningar sker genom bolagets ordinarie kassakontor enligt verkställande__direktorens anvrsningar. Man bör också kunna tänka sig en verksamhet utovad av ett foretag inom företaget vilket inom en viss finansiell ram handlar helt självständigt aven i förhållande till tredje man. Det kan gälla en personallakarmottagning, mat- salar eller fritidsanläggningar. Det naturliga vore enligt professor Schmidt att knyta an till bestämmelserna om personalstiftelse 3 lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Lagstiftaren bor dock d_a overvaga att ändra den stränga regeln i 28 5 att personalstiftelse inte far inneha fordra-n mot arbetsgivaren. Ett beslut av bolagsstyrelse att a_nslä et_t Visst belopp for en viss period till ett ändamål bör vara bindande _nar ändamålet-avser en verk- samhet som utövas av en nämnd i anslutning till ett medbestämmanderätts- avtal. I och för sig borde det inte vara något hinder att beslutet skulle grunda en fordran likvärdig med andra fordringar mot bolaget.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1976/77: 137 53

fattandet hos statliga myndigheter och kommunala organ. Sker det eller väljer man t. ex. den konstruktion som tillämpats i den s.k. DEFF- verksamheten kan självfallet därigenom de ordinarie beslutsfattande organens möjligheter att övervaka och ev. ingripa mot verksamheten i t. ex. partssammansatta organ med beslutsbefogenheter vara begrän- sade. För den kommunala arbetsmarknadens del övervägs dessa frågor f.n. av kommunaldemokratiutredningen som väntas lägga fram sitt förslag våren 1977.

Principregeln om medbestämmanderättsavtal i 32 & MBL medför inte någon ändring av rättsläget på dessa punkter. Klausuler i sådana avtal om oåterkallelighet av given befogenhet att besluta på arbetsgivarens vägnar blir inte giltiga. MBL ger inte rätt till förhandlingar om sådana avtalSklausuler och anspråk på sådana klausuler kan inte understödjas med kvarlevande stridsrätt. En ändring av dessa grundsatser förutsätter fundamentala ingrepp i lagstiftning utanför MBL.

Med denna utgångspunkt finns det knappast anledning att i detta sammanhang fördjupa sig i problemet huruvida den associationsrättsliga lagstiftningen medger inrättande av bolagsorgan (föreningsorgan) vid sidan av de organ som förutses i lagstiftningen. Varje sådant arrange- mang är i varje fall underkastat den begränsningen att det inte kan ges innebörden av en obetingad rätt för utomstående, vare sig det är en facklig organisation eller någon annan, att utse beslutsfattare som inte kan fråntas sina befogenheter av bolagets eller föreningens högsta ordi- narie organ. Godtar man den begränsningen har man i realiteten också sagt, att de organ som inrättas med stöd av medbestämmanderättsavtal inte är bolags- eller föreningsorgan i egentlig mening.

Av den allmänna förutsättningen att beslut om delegation i anledning av medbestämmanderättsavtal är återkalleligt följer rent praktiskt att avtalen torde få inrättas så att arbetsgivaren får tillfälle att följa beslut som fattas av partssammansatta organ eller i övrigt av företrädare för arbetstagarna, åtminstone i sådana fall där besluten kan ha verkningar för arbetsgivaren i förhållandet till samhället eller tredje man. En nära till hands liggande lösning är att avtalen konstrueras på det sättet, att verkställandet av fattade beslut förbehålles arbetsgivaren eller företrä- dare för honom. I det arbetsmiljöavtal som träffades i april 1976 mellan SAF samt LO och PTK föreskrivs att minst en av arbetsgivarrepresen- tanterna i skyddskommitté skall, om hinder därför ej föreligger, vara i företagsledande eller därmed jämförlig ställning. I praktiken torde det inte stöta på några svårigheter att finna lösningar som tillgodoser båda parters intressen härvidlag.

• Sida 54
•  Original

Prop. 1976/77: 137 54

5 Skadestånd vid återkallande av beslutanderätt

5.1 Förutsättningarna för skadeståndsskyldighet

Som angivits i det föregående kan man emellertid tänka sig att träffa medbestämmanderättsavtal utan att därmed syfta till inrättande av nya beslutande organ med arbetstagarinslag, vilka skulle få sin ställning säkrad på det sättet att given beslutsrätt överhuvud inte skulle kunna återtas. Avtalet skulle då rättsligt sett i stället innebära att bolaget eller föreningen uppdrar åt arbetstagare eller företrädare för dem att fatta vissa beslut eller vidta åtgärder på företagets vägnar. De kan som ett alternativ få rätt t. ex. att ställa upp villkor för att vissa beslut skall få fattas. Detta innebär, såvitt gäller förhållandet utåt, att de ordinarie organen inte är förhindrade att följa och när de finner skäl till det in- gripa i beslut som fattas eller åtgärder som vidtas. Avtalet är inte desto mindre ett fullt giltigt och bindande medbestämmanderättsavtal. Varje ingripande från arbetsgivarens sida i strid mot avtalet skulle liksom vid andra avtalsbrott medföra skadeståndsskyldighet.

En sådan innebörd skulle kunna ges även åt medbestämmanderätts- avtal som på arbetsgivarsidan träffas av enskild företagare. I själva verket skulle i det fallet ett medbestämmanderättsavtal inte gärna kunna få någon annan innebörd. Även medbestämmanderättsavtal inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden skulle kunna ges den här be- skrivna innebörden. Jämför dock vad som sagts under punkt 4.3 i det föregående.

Granskar man detta alternativ kan man först fråga sig om konstruk- tionen som sådan över huvud är möjlig. På den punkten finner man knappast någOn ledning i förarbetena till MBL. Det bör dock anmärkas att lagrådet ansåg tänkbart att det finns utrymme för delegation under vissa förutsättningar, åtminstone inom ramen för den löpande förvalt— ningen, även till den som vid fullgörande av delegerade uppgifter inte kan anses handla i egenskap av anställd hos företaget. Lagrådet tillade att det kanske också får antagas, att kollektivavtal om sådan delegation får tillerkännas giltighet i så måtto att företaget kan bli skadestånds- skyldigt om det ingriper i beslutsfattandet utan att ha objektiva skäl därtill. Den rättsliga konstruktion, som lagrådet tänkte sig, torde vara just att den närmast ifrågavarande ordinarie beslutsinstansen hos före— taget uppdrar åt vissa företrädare för arbetstagarna att utöva funktioner hos företaget.

För bedömandet av om det över huvud är tänkbart att konstruera medbestämmanderättsavtal på det här angivna sättet kan det finnas skäl att erinra om att det redan nu i andra sammanhang förekommer att företag ikläder sig förpliktelser som knappast skiljer sig principiellt från vad som skulle kunna komma i fråga i medbestämmanderättsavtal. Ett exempel är villkor rörande ett företags verksamhet som en kreditgivare

• Sida 55
•  Original

Prop. 1976/77: 137 55

kan tänkas ställa upp i samband med 'att kredit beviljas.

I förarbetena till aktiebolagslagen har behandlats det fallet att en bolagsordning innehåller bestämmelser som ger tredje man viss rättighet. Enligt förarbetena kan bolagsstämman ändra sådana bestämmelser. Detta betyder emellertid inte att det skulle saknas rättsskydd för tredje man i en sådan situation. Bestämmelsen i bolagsordningen sägs kunna motsvaras av en obligationsrättsligt giltig utfästelse gentemot en tredje man vars brytande kan medföra skadeståndsskyldighet för bolaget (prop. 1975: 103 s. 408).

Följande exempel på tänkbara konstruktioner av medbestämmande- rättsavtal kan vara belysande. Ett företag skulle kunna tänkas åtaga sig i ett kollektivavtal att under avtalsperioden inte genomföra några driftsinskränkningar. En variant skulle kunna vara att kollektivavtalet i stället föreskriver att beslut om driftsinskränkning inte får verkställas utan medgivande av arbetstagarparten i avtalet. Slutligen skulle man kunna tänka sig den konstruktionen av avtalet att det föreskrivs att beslut om driftsinskränkning skall fattas av ett partssammansatt organ och att det skall råda enighet i organet för att beslutet skall få fattas. - Arbetstagarnas företrädare skulle med andra ord få ett slags vetorätt i fråga om driftsinskränkningar.

Oavsett vilken variant som kommer i fråga skulle enligt förutsätt- ningarna för resonemanget i detta avsnitt företagets ordinarie ledning (bolagsstyrelsen) ha kvar sin befogenhet inom bolaget och sin behörig- het utåt att besluta och genomföra en driftsinskränkning där en sådan skulle av ledningen bedömas vara motiverad. Frågan är emellertid om kollektivavtalet i en sådan situation skulle vara bindande på det sättet, att företaget skulle kunna bli ersättningsskyldigt (skadeståndsskyldigt) för frångående av avtalet.

Arbetsgruppen har för sin del inte funnit några skäl för att så inte skulle vara fallet. Principiellt sett torde skadeståndsskyldighet för brott mot medbestämmanderättsavtalet kunna uppkomma oavsett vilken av de tre varianterna av avtalet som saken gäller.

I sammanhanget kan observeras att en begränsning av företagsled- ningens faktiska handlingsfrihet i företagsledningsfrågor skulle kunna inträda även till följd av medbestämmanderättsavtal som inte direkt berör sådana frågor. Arbetsrättskommitténs förslag innehöll bestämmel- ser (26 å FKL) om rätt till medinflytande för arbetstagarsidan i frågor som rör bl.a. ingående och hävande av arbetsavtal. Beslutanderätten förutsattes kunna utövas inom ett partssammansatt organ. Tydligen kan emellertid en sådan reglering, om den upprätthålles, innebära betydande bindningar för den ordinarie ledningen. Denna kan i praktiken inte besluta om att bygga en ny fabrik, bygga ut en anläggning eller lägga ned en driftsenhet utan att försäkra sig om att det partssammansatta organet fattar erforderliga beslut om nyanställningar resp. uppsägningar

• Sida 56
•  Original

Prop. 1976/77: 137 56

eller permitteringar. Även kommitténs förslag inrymde alltså möjlighet till återverkningar av avtalad medbestämmanderätt för arbetstagarna på företagsledningsområdet, låt vara att kommittén inte uttalade sig för alternativ med majoritet för arbetstagarföreträdarna i partssammansatta organ. Det har inte gjorts gällande att kommitténs förslag på denna punkt skulle strida mot associationsrättsliga principer.

I själva verket torde kärnproblemet inte vara huruvida skadestånds— skyldighet över huvud är tänkbar i situationer av det här åsyftade slaget. Viktigare är under vilka förutsättningar skadeståndsskyldighet kan komma i fråga och inte minst hur det skall fastställas att dessa förut— sättningar är uppfyllda.

I vissa lägen torde det komma i fråga att fastställa ekonomisk skada för arbetstagarna eller för deras fackliga organisation som en följd av arbetsgivarens ingripande i en beslutanderätt som tillkommer arbets- tagarsidan enligt ett medbestämmanderättsavtal. Större roll torde dock det allmänna skadeståndet för kollektivavtalsbrott komma att spela. Det är också tänkbart med på förhand normerade skadeståndspåföljder (viten) i medbestämmanderättsavtalet (MBL:s skadeståndsregler är på det sättet dispositiva att part kan ikläda sig längre gående skadestånds— ansvar än som följer direkt av lagen; se 4 & tredje stycket). Man kan emellertid uppenbarligen inte nöja sig med att helt allmänt hänvisa till möjligheten att utdöma skadestånd för kollektivavtalsbrott. Det måste undersökas om man kan precisera förutsättningarna för sådan skade— ståndsskyldighet.

Av MBL:s förarbeten framgår att beslutanderätt som tillerkänts ar- betstagarföreträdare (genom kollektivavtal och ett därtill knutet upp- drag) skall kunna återtas av arbetsgivaren om ett förestående beslut skulle komma att strida mot lag eller offentlig myndighets beslut (prop. s. 331). En sådan rätt för arbetsgivaren att gripa in i beslutsfattandet i enskilda fall skulle få anses förutsatt av parterna i alla medbestäm- manderättsavtal. På motsvarande sätt skulle arbetsgivaren ha rätt att utan påföljd återta beslutandet i den mån ett av arbetstagarnas före- trädare planerat beslut skulle komma att omöjliggöra för företaget att iaktta offentlig myndighets beslut eller uppfylla avtalsförpliktelse gent- emot utomstående under förutsättning att denna avtalsförpliktelse har varit känd och godtagen av arbetstagarsidan när medbestämmanderätts- avtalct träffades (jfr prop. s. 479, 530). I fall som dessa skulle inte komma upp någon fråga om skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren.

Som exempel på situationer av denna art kan man peka på bestäm— melserna i 11 kap. 3 & brottsbalken. Enligt det lagrummet skall gälde- när, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

• Sida 57
•  Original

Prop. 1976/77: 137 57

framkallar eller förvärrar obestånd, dömas för vårdslöshet mot borge- närer. Uppenbarligen bör det straffansvar som enligt detta lagrum vilar på företagsledningarna innebära att ledningen för. ett företag som be— finner sig i ekonomiska svårigheter måste ha kvar ett handlingsutrymme och, om skälen är tillräckligt starka, kunna besluta om driftsinskränk- ning eller nedläggning (jfr övriga regler i 11 kap. brottsbalken om gäl- denärsbrott och reglerna i 13 kap. aktiebolagslagen om tvångslikvida- tion). I vad mån det då kan bli fråga om fullgörande av särskilt åtagna ekonomiska förpliktelser gentemot arbetstagarna är en sak. Däremot är det svårt att i ett sådant sammanhang finna utrymme för allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.1

Att det finns gränser av det här antydda slaget för medbestämmande- rättsavtalen torde emellertid knappast vara ett stort problem i den prak— tiska tillämpningen. Om ett företag råkar i ekonomiska svårigheter är ju ett av syftena med träffade medbestämmanderättsavtal att arbets- givare och arbetstagare skall nå fram till en gemensam uppfattning om de åtgärder som måste och bör vidtas.

Läget blir ett annat i situationer där arbetsgivaren inte kan åberopa påtagliga skäl av detta slag för sitt anspråk på att visst beslut skall fattas eller viss åtgärd vidtas trots att arbetstagarparten hävdar annan mening. Man kan tänka sig exempelvis lägen där arbetsgivaren bedömer att ett tilltänkt beslut av arbetstagarnas företrädare skulle komma att i en eller annan mening medföra skada för företaget. En svårighet ligger här i att bedömningen av risken för skada kan vara osäker och att det dessutom kan vara svårt att med någon säkerhet säga vad som skall betraktas som skada. Avtalet får antas innebära att företaget har åtagit sig att stå vissa risker för skada, därför att arbetstagarna som kollektiv har intressen som inte är desamma som t. ex. aktieägarnas.

Som exempel kan tas sådana avtal om inskränkningar i driften som berördes tidigare i detta avsnitt. Har ett företag åtagit sig att under en viss period över huvud inte företa någon driftsinskränkning, kan detta

1 Professor Schmidt har i detta sammanhang anmärkt att skälen för en regel om möjlighet för bolagsstyrelsen att i vissa lägen häva ett förvaltningsuppdrag utan att detta medför skadeståndsansvar skulle ligga i de rättspolitiska över- väganden som motiverat ett antal regler främst i aktiebolagslagen, såsom 8 kap. 13 5, 12 kap. 5 5 och 13 kap. Schmidt har nämnt även 11 kap. 3 & brottsbalken. Han har tillagt att det skulle kunna hävdas, att bolagsstyrelse har rätt att utan skadeståndsansvar återkalla ett förvaltningsuppdrag så snart bolaget står inför en avsevärd risk att behöva begära bolaget i likvidation. Man kan nämligen mena att en avvägning av de rättspolitiska synpunkter som ligger till grund för MBL och de som ligger till grund för associationsrätten bör leda till att bolagsstyrelse har rätt att återkalla ett förvaltningsuppdrag till en nämnd, partsammansatt eller med representanter enbart från arbets- tagarsidan, redan då det visat sig att nämnden allvarligt missbrukat sin ställ- ning. Den övergripande synpunkten skulle här vara borgenärsintresset. Som teoretiska exempel skulle kunna tas fall att en nämnd som ansvarar för per- sonalrestauranten ordnar festmåltider eller att en nämnd som svarar för en idrottsanläggning ger stora bidrag för ”inköp" av en spelare till det lag som bär bolagets namn.

• Sida 58
•  Original

Prop. ]976/77: 137 58 '

tolkas som att företaget har iklätt sig en ekonomisk garanti för de an- ställda umlcr avtalets giltighetsperiod. Avtalet kan direkt översättas i ekonomiska termer på det sättet att de anställda garanteras kollektiv- avtalsenliga anställningsförmåner under viss tid. Det är svårt att se annat än att avtalet bör betraktas som gällande, åtminstone under nor- mala förhållanden (jfr exemplen på kvalificerade undantagsfall i det föregående), på det sättet att företaget är bundet vid den ekonomiska garantin för den händelse det skulle besluta att trots det träffade avtalet företa driftsinskränkning. Möjligen skulle jämkning eller befrielse från den ifrågavarande förpliktelsen kunna tänkas i särskilda fall enligt 36 å avtalslagen.

Har avtalet i stället fått innebörden av en rätt för arbetstagarsidan att inlägga veto mot driftsinskränkning eller föreskriver det att beslut därom skall fattas under enighet i ett partssammansatt organ, är det kanske inte lika säkert att avtalet skall anses innebära en obetingad ekonomisk garanti för arbetstagarna under avtalsperioden. Detta är emellertid principiellt en avtalstolkningsfråga. Det kan ha varit tanken med avtalet att det skall få spela in huruvida vissa förutsättningar för driftsinskränkning föreligger, huruvida vissa åtgärder i arbetstagarnas intresse vidtagits etc. Såvitt gäller arbetstagarnas ekonomiska intresse av trygghet i anställningen är det svårt att se annat än att även de här senast åsyftade avtalen rörande begränsningar i företagets rätt att vidta driftsinskränkning skulle vara bindande. En fråga för sig är i vilken utsträckning sådana avtal kan betraktas som bindande även på det sättet, att företaget kan åläggas allmänt skadestånd för kollektivavtals- brott vid åsidosättande av sina förpliktelser enligt avtalet.

Även detta är emellertid i grunden en avtalstolkningsfråga. Innebär avtalet i den först nämnda varianten enbart en ekonomisk garanti, skulle det eventuellt över huvud inte innebära något avtalsbrott om en driftsinskränkning företogs under avtalstiden men arbetstagarna hölls skadeslösa ekonomiskt. Skulle det däremot kunna sägas ligga andra in- tressen för arbetstagarna i avtalets upprätthållande, kan det bli fråga även om ett allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.

Frågan om det allmänna skadeståndet ställs mer på sin spets om det träffas medbestämmanderättsavtal som inte omedelbart kan översättas i ekonomiska termer. Avtal kan ha slutits t. ex. om inflytande för ar- betstagarsidan över handläggningen av personalfrågor. I avtalet kan ingå sådana moment som att beslut om anställning av vissa befattnings- havare får ske enbart efter tillstyrkande av ett partssammansatt organ med arbetstagarmajoritet. Åsidosätter arbetsgivaren en sådan avtals- föreskrift kan väl i allmänhet detta avtalsbrott inte sägas medföra eko- nomisk skada för arbetstagarsidan. Däremot ligger det nära till hands, i den mån arbetsgivaren inte kan visa stöd i avtalet för sitt handlande, att allmänt skadestånd kommer till användning som sanktion mot av-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1976/77: 137 59

talsbrottet. MBL:s skadeståndsregler blir då tillämpliga och arbetsdom— stolen har att bedöma vilket skadestånd som bör komma ifråga med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (60 & MBL).

Det låter sig enligt arbetsgruppens mening inte göra att här ställa upp några allmänt gällande riktlinjer. Rättsliga förutsättningar för ut- dömande av allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott föreligger otvi- velaktigt i fall av hithörande art (jfr reglerna om skadestånd i 54—61 '4—3 MBL). Om en arbetsgivare bereder arbetstagarnas företrädare inflytan- de genom medbestämmanderättsavtal får utgångspunkten vid tolkningen rimligen vara att avtalet skall upprätthållas såsom bindande i den mån det inte i sig själv innehåller några begränsningar eller undantag. I vilka fall och efter vilka normer sådant skadeståndsansvar skall komma i fråga måste emellertid överlåtas i första hand åt parterna själva och ytterst till rättstillämpningen.

Som antytts i förarbetena till MBL står det parterna på arbetsmark- naden fritt att välja avtalskonstruktioner genom vilka de här aktuella problemen bringas under kontroll. En sådan möjlighet är att det i av— talet på förhand anges en ekonomisk ram för den verksamhet över vilken arbetstagarna får ett avgörande inflytande, t. ex. genom majori- tetsrepresentation i ett beslutande partssammansatt organ. Exempel här- på finns senast i det avtal om arbetsmiljö som träffats i april 1976 av 'SAF samt LO och PTK. I övrigt torde man från statsmakternas sida 'inte kunna komma längre än till att rekommendera parter, som träffar medbestämmanderättsavtal, att redan i avtalet ta upp till behandling hithörande frågor, bland dem frågan om påföljderna i skilda förutsebara fall av att avtalets föreskrifter åsidosätts. Sådana anvisningar i avtalen torde få direkt betydelse för rättstillämpningen.

En särskild fråga i sammanhanget är huruvida det kan tänkas att enskilda arbetstagarföreträdare, som fråntages sina uppdrag av arbets- givaren, blir berättigade till ersättning för förlusten av uppdraget. Om arbetstagarföreträdarna är tillförsäkrade t. ex. ett arvode för sitt upp- drag kan de ha ett rent personligt intresse av att inte bli skilda från detta. Här rör man sig emellertid inte med frågor som är speciella för det kollektivavtalsrättsliga området. Svaret får ges med tillämpning av allmänna regler för uppdragsförhållanden och med beaktande av om- ständigheterna i det enskilda fallet.

5.2 Sammanfattning

Arbetsgruppen har kommit fram till att de medbestämmanderätts- avtal som träffas med stöd av 32 & MBL normalt bör förstås så att de ger arbetstagarparten en rätt i förhållande till arbetsgivaren till med— bestämmande och att denna avtalsfästa rätt upprätthålls på samma sätt som andra rättigheter enligt kollektivavtal, dvs. genom att arbetsgivaren

• Sida 60
•  Original

Prop. 1976/77: 137 60

ådrar sig skadeståndsskyldighet om han inte uppfyller sina förpliktelser enligt avtalet. Andra konstruktioner är tänkbara i speciella fall, t. ex. när företrädare för arbetstagarna får disponera över ett visst belopp för ett avtalat ändamål. I vissa undantagssituationer, t. ex. om beslut som företrädare för arbetstagarna vill fatta strider mot lag eller om det eljest är fråga om avtalsbrott på arbetstagarsidan kan arbetsgivaren ingripa och besluta utan hinder av medbestämmanderättsavtalet. I övrigt är medbestämmanderättsavtalet bindande och brott mot avtalet medför skadeståndsskyldighet.

I den mån medbestämmanderättsavtalet kan sägas innehålla ekono- miska garantier för arbetstagarna eller för någon av dem torde avtalet kunna upprätthållas efter allmänna avtalsrättsliga principer. När det gäller allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott beror det i första hand av en tolkning av avtalet självt i vilken utsträckning sådan sank-- tion skall komma i fråga. Med den principiella avtalsfrihet som före- ligger på området torde det stå avtalsparterna fritt att i detta hän- seende inrätta avtalet på det sätt de finner lämpligt. Ger medbestäm- manderättsavtalet inte stöd för annat bör det betraktas som bindande i den meningen att dess åsidosättande medför allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. Allmänna principer för jämkning av oskäliga av— talsvillkor utgör yttergränsen för de sanktioner (i form av avtalsviten, normerade skadestånd och liknande) som kan tänkas komma i fråga.

Inom de ramar som har dragits upp i fråga om möjligheterna av hänsyn till den politiska demokratin att träffa medbestämmanderätts- avtal inom den offentliga sektorn torde det sagda vara tillämpligt även där. Här liksom tidigare görs då reservation för att man genom särskild lagstiftning inrättar arbetstagarinflytandet i t. ex. partssammansatta or— gan på annat sätt.

Det skulle kunna övervägas att föra in en tilläggsbestämmelse i med— bestämmandelagen, t. ex. som ett andra stycke i 32 5, i syfte att göra klart i lagens text att medbestämmanderättsavtalens rättsliga verkningar är att uppfatta på detta sätt.

Arbetsgruppen har dock inte funnit skäl att föreslå ett sådant tillägg. Det kan som nämnts sannolikt i vissa situationer tänkas medbestäm- manderättsavtal enligt vilka arbetstagarparten får en gentemot arbets- givaren skyddad ställning även på det sättet att arbetsgivaren över huvud inte kan förfoga över avtalstillämpningen, t. ex. när ett penningbelopp har ställts till arbetstagarsidans disposition för vissa ändamål och fråga uppkommer om avtalsenligheten av ett tilltänkt beslut av arbetstagar— parten. Helt allmänt torde det inte heller vara nödvändigt av hänsyn till tydligheten av lagen med det här ifrågasatta tillägget till 32 5.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1976/77: 137 61

6 Ansvaret för arbetstagarföreträdares beslut 6.l Förarbetena

Lagrådet tog också upp frågan i vad mån den som med stöd av ett medbestämmanderättsavtal fattar beslut för ett aktiebolags räkning kan ådraga sig ansvar gentemot bolaget för skada som åsamkas detta. Frå- gan gällde därvid särskilt det rättsliga ansvaret för sådana arbetstagar- företrädare (i exempelvis ett partssammansatt organ med rätt att besluta i vissa frågor), som antingen över huvud inte är anställda hos bolaget eller som har anställts för helt andra arbetsuppgifter. I ingetdera av dessa fall kan enligt lagrådet arbetstagarföreträdaren anses handla i egenskap av arbetstagare hos bolaget när han fullgör sin uppgift som arbetstagarföreträdare. Han skulle därför inte kunna åläggas ansvar för sitt handlande i organet efter de regler som gäller för arbetstagares skadeståndsansvar. Men inte heller aktiebolagslagens regler om ansvar för dem som handlar i egenskap av organ för ett bolag passar in. Lag- rådets slutsats blev att någon genomtänkt och ändamålsenlig reglering av skadeståndsansvaret inte har redovisats med avseende på de här aktuella beslutsfattarna. Saken kan enligt lagrådet inte heller avhjälpas genom att regler tas in även om ansvarsfrågorna i medbestämmande- rättsavtalen. Styrelsen i ett aktiebolag torde nämligen inte kunna genom avtal disponera över tilltänkta beslutsfattares ansvarighet gentemot bo- laget. Oavsett hur beslutanderätten fördelas mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan borde det enligt lagrådet göras klart, att befogenhet att besluta och skyldighet att ta ansvar skall följas åt (prop. s. 478).

Departementschefen uttalade för sin del uppfattningen att det finns möjligheter för parterna på arbetsmarknaden att komma fram till lös- ningar som tillgodoser de praktiska behoven. Han påpekade att proble— met får begränsad betydelse i fall där arbetstagarsidans beslutanderätt bestäms att gälla inom vissa på förhand fastställda ramar, t. ex. inom ramen för vissa anslag eller liknande. Men även utanför dessa fall borde det enligt departementschefen vara möjligt att reglera ansvarsfrågorna avtalsvägen (prop. s. 530). Självfallet spelar det här in, tillade departe- mentschefen, vilken rättslig innebörd som ges åt själva delegations- beslutet.

6.2 Alternativa lösningar

Det är tydligt att departementschefcns sist återgivna uttalande har sitt stora berättigande. Behovet av regler om ansvar för beslutande arbetstagarföreträdare beror rimligen av vilken innebörd som i det en- skilda fallet ges åt medbestämmanderätten. -

Man kan tänka sig att ett medbestämmanderättsavtal ger arbets- tagarna genom deras fackliga organisation ett avgörande inflytande över

• Sida 62
•  Original

Prop. 1976/77: 137 62

tillsättandet av vissa befattningar i företaget, t. ex. av personalchef eller arbetsledare. I viss mening hämtar då den utsedde sitt uppdrag från arbetstagarna. Inte desto mindre kan det ligga närmast till att betrakta honom som anställd för de ifrågavarande funktionerna hos arbets- givaren, på i princip samma villkor som andra anställda och med sam- ma lydnads— och ansvarsförhållande till arbetsgivaren som om anställ- ningen hade skett utan inflytande för den eller de fackliga organisa- tionerna. .

En annan kategori av medbestämmanderättsavtal är avtal som ger de fackliga organisationerna som sådana ett inflytande över arbetsgiva— rens verksamhet. Det kan röra sig t. ex. om avtal rörande sådan för- handlingsrätt som avses i 11 och 12 &; MBL, avtal om vidgat tolknings— företräde utöver vad som följer av 33—35 55 MBL eller om fackligt veto på något utvalt område. Det ansvar som kan behöva föreskrivas för utövandet av arbetstagarinflytande enligt sådana avtal bör rimligen bäras av den fackliga organisationen. Liksom när det gäller arbetstagar- inflytandet enligt MBL:s egna bestämmelser utövas inflytandet på den fackliga organisationens vägnar av dess utsedda företrädare.

En ytterligare grupp av medbestämmanderättsavtal, som kan sägas vara en mellangrupp på det sättet att den har likheter med båda de förut nämnda slagen av avtal, är sådana avtal som föreskriver rätt till inflytande för arbetstagarna i ett partssammansatt organ som tilldelas vissa beslutsbefogenheter. Arbetsgivarens företrädare i ett sådant organ bär naturligen samm-a ansvar för sitt deltagande i organets verksamhet som vid utövande i andra sammanhang av sina funktioner hos arbetsgi- varen. När det gäller arbetstagarnas representanter är däremot rättsläget inte lika klart. En rad olika synpunkter kan läggas på ansvarsfrågorna i fall av denna art. Om arbetstagarföreträdarna ingår som en minoritet i det partssammansatta organet ställer sig sålunda frågan om ansvaret för beslut, i vilka de deltar, inte utan vidare på samma sätt som om de befinner sig i majoritet (eller om de är ensamma företrädda i en nämnd eller annat organ med beslutsrätt). Rent praktiskt torde det inte heller föreligga samma behov av ansvarsregler i fall där arbetstagarnas före- trädare inte har tillagts någon rätt att företräda företaget utåt, eller att verkställa beslut, som om de har fått sådana befogenheter.

Det har också betydelse för ansvarsfrågorna hur man principiellt ser på de beslut som fattas och den verksamhet som bedrivs i ett parts- sammansatt organ. Med ett synsätt kan man betrakta ett sådant organ, oavsett dess sammansättning, som en sammanhållen grupp av besluts- fattare i vilken alla bör bära samma ansvar för beslut som med deras deltagande fattas av organet. Detta torde vara det naturliga synsättet om man över huvud betraktar beslutande grupper av detta slag som organ inom företaget eller myndigheten, tillsatta efter särskilda regler, men principiellt sett jämbördiga med andra beslutande organ. I den s. k.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1976/77 : 137 63

DEFF—verksamheten inom den statliga förvaltningen har medbestäm- manderätten hittills uttryckligen utformats så att de av arbetstagarsidan utsedda ledamöterna i beslutande organ skall anses delta i beslutandet i sin egenskap av anställda tjänstemän och därmed bära personligt an- svar för beslut i vilka de deltagit (se t. ex. DEFFzs rapport nr 4 s. 10 f). Vad som har varit rättsläget när företagsnämnderna på den privata arbetsmarknaden utövat beslutanderätt, t. ex. i förslagsärenden, är mera osäkert. Det synes inte ha förelegat något praktiskt behov av ett klar- läggande av ansvarsfrågorna och dessa synes inte ha blivit satta på sin spets.

Det ligger emellertid nära till hands, särskilt i vissa situationer, att se på de partssammansatta organen på ett annat sätt. Om arbetstagar- företrädarna befinner sig i minoritet i det partssammansatta organet skiljer sig de överläggningar som förekommer inom organet och de beslut som där fattas inte mycket från arbetstagarinflytande i den for- men, att arbetsgivaren är skyldig att förhandla med representanter för arbetstagarna men står fri att därefter besluta på egen hand (jfr 11 och 12 åå MBL). Liksom i det rena förhandlingsfallet kan det då vara rim- ligt att se arbetsgivaren och dennes företrädare i det partssammansatta organet som ensamma ansvariga gentemot företaget och tredje man för de beslut som fattas. Ett sådant synsätt är väl förenligt med att de parts— sammansatta organen har tillkommit i arbetstagarnas intresse, dvs. just för att göra det möjligt för dem att få gehör för sina särskilda syn— punkter i beslutsprocessen inom företaget.

I fall av denna art skulle det med andra ord inte föreligga något behov av regler om ansvar för arbetstagarföreträdarna i det partssam- mansatta organet. Detsamma skulle gälla när arbetstagarna i övrigt inte kan utöva ett direkt avgörande inflytande på besluten, t. ex. i fall där enighet ställs upp som förutsättning för att beslut skall få fattas och arbetsgivarsidans företrädare medverkar till ett visst beslut.1 Detta se— nare fall kan dock i vissa sammanhang vara mer komplicerat, eftersom det kan tänkas att arbetsgivaren eller dennes företrädare blir mer eller mindre tvingade att fatta visst beslut inför alternativet att inte vinna enighet kring ett annat beslut, som arbetsgivarsidan i och för sig finner riktigare. Även när skada uppkommer därför att det över huvud inte går att fatta ett visst beslut i enighet kan det göras gällande, med större rätt än när arbetstagarsidan är försatt i minoritet, att arbetstagarföre- trädarna har del i ansvaret för skadan.

Även när arbetstagarna befinner sig i majoritet i ett partssammansatt organ, eller när de är ensamma företrädda i en beslutsgrupp med visst verksamhetsområde, ligger det emellertid nära till att peka på likheterna

1 Man torde inte behöva räkna särskilt med det fallet att arbetsgivarens före- trädare är inbördes oeniga med påföljd att vissa av dem förenar sig med arbetstagarmmoriteten om beslut.

• Sida 64
•  Original

Pr0p. 1976/77: 137 54

med arbetstagarinflytande i form av rätt till förhandlingar med arbets- givaren. Om man utgår från att arbetsgivaren principiellt sett har rätt att följa verksamheten i organet eller beslutsgruppen oeh ingripa när ett tilltänkt beslut eller en planerad åtgärd kan väntas medföra skada, som företaget inte är skyldigt att godta, kan det sägas att arbetsgivaren har kvar sin beslutanderätt i alla sådana fall där det kan bli fråga om skada för vilken någon bör göras ansvarig. Arbetsgivaren har enligt de allmänna grundsatser som är förutsatta i MBL, och enligt medbestäm- manderättsavtalet självt, rätt att pröva om beslut som arbetstagarnas företrädare vill fatta är förenliga med lag och andra rättsliga förplik- telser för företaget i förhållande till samhället och tredje man. Han har också rätt att inskrida om arbetstagarnas företrädare på annat sätt över- skrider sina befogenheter enligt medbestämmanderättsavtalet eller om de står i begrepp att orsaka skada i strid mot avtalet. Den bedömning arbetsgivaren står inför kan vara svår att göra men den kan principiellt sett göras och därmed skulle också behovet av ansvarsreglcr för arbets- tagarna kunna påstås bortfalla.1

Ett resonemang efter dessa linjer torde emellertid av flera skäl inte kunna genomföras helt. Till att börja med kan man inte bortse från att behovet av ansvarsreglcr för arbetstagarnas företrädare blir beroende av hur verksamheten i de partssammansatta organen eller i arbetstagar— nas beslutsgrupper rent praktiskt inrättas i fråga om möjligheter för arbetsgivaren att följa och övervaka åtgärder som vidtas och beslut som fattas. I den mån arbetstagarföreträdarna får rätt att på det område som åsyftas med medbestämmanderättsavtalet ta kontakter utåt och verkställa beslut, kan självfallet arbetsgivarens möjligheter rent prak— tiskt att ingripa bli små. Om arbetstagarnas företrädare disponerar över ett penningbelopp eller förvaltar annan egendom kan arbetsgivarens handlingsmöjligheter i praktiken vara obefintliga. Vidare kan det, lik— som i dc fall som nu åsyftas med 57 & MBL, tänkas fall i vilka arbets- tagarsidan utnyttjar befogenheter på ett oriktigt sätt utan att arbets- givaren förmår eller tror sig kunna med framgång ingripa. Självfallet saknas det anledning att räkna med annat än att fall av det här be- skrivna slaget bli ovanliga. Inte desto mindre synes möjligheten att de uppkommer kräva ett ställningstagande till frågan om arbetstagarsidans rättsliga ansvar.

Som redan antytts synes ett alternativ vara att utforma ett personligt ansvar för de företrädare för arbetstagarna som deltar i beslut eller åtgärder, vilka medför skada i strid mot det medbestämmanderättsavtal som har träffats. Ett sådant ansvar skulle möjligen i vissa fall kunna

1 Reglerna om tolkningsföreträde vid tvist om medbestämnianderättsavtal i 33 å MBL innebär inte någon förskjutning 1 rättslaget pa den har ifråga- varande punkten, eftersom saken gäller ytter-gränserna for arbetstagarinfly- tandet enligt MBL. Jfr även regeln 1 33 % forsta stycket att tolkningsfore— trädet inte ger arbetstagarparten rätt att besluta pa arbesgivarens vagnar.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1976/77: 137 65

följa redan av nu befintliga regler om ansvaret för arbetstagares fel eller försummelser i tjänsten. Som lagrådet har påpekat inträder emellertid svårigheter när arbetstagarnas företrädare antingen över huvud inte är anställda hos arbetsgivaren eller är anställda för helt andra arbetsupp- gifter än dem som utövas i det partssammansatta organet. Åtminstone på den privata sektorn av arbetsmarknaden torde denna senare grupp kanske bli den vanligaste. Ett personligt ansvar skulle då kunna bygga på allmänna regler om skadeståndsansvar för uppdragstagare (sysslo— män). Mer följdriktigt vore väl dock att genom särskilda åtgärder slå fast att de här aktuella arbetstagarföreträdarnas ansvar inte blir mer långtgående än arbetstagares i allmänhet. Skadeståndsansvaret borde med andra ord inte sträcka sig längre än som följer av 4 kap. 1 & skade— ståndslagen (eller motsvarande tillämpning av MBL:s skadeståndsregler) och det borde även i övrigt vara uppbyggt på samma sätt som skade- ståndsansvaret för arbetstagare i den lagen. Enklast vore kanske att i lag slå fast att arbetstagarföreträdare i partssammansatta organ och beslutsorgan i övrigt skall bära samma ansvar för sin verksamhet i den egenskapen som en arbetstagare har i förhållande till sin arbetsgivare för fel eller försummelser i tjänsten.

Det finns emellertid enligt arbetsgruppens mening starka skäl även emot en sådan lösning. Det har redan pekats på de stora likheterna mellan å ena sidan arbetstagarinflytande genom förhandlingar och i övrigt i de former som anges i MBL och å andra sidan verksamheten i partssammansatta organ och beslutande arbetstagargrupper. I själva verket torde det vara svårt att dra en alldeles entydig och klar gräns och i varje fall torde likheterna vara sådana, att det knappast går att finna några bärande sakliga skäl för att göra en skillnad i fråga om ansvaret för arbetstagarföreträdarnas handlande. Ett medbestämmande- rättsavtal som ger en facklig organisation rätt att inlägga veto mot vissa beslut av arbetsgivaren ligger mycket nära ett avtal, enligt vilket sam- ma rätt utövas av arbetstagarföreträdare i ett partssammansatt organ. Andra sådana exempel kan anföras. Härtill kommer den särskilda kom- plikation som ligger i reglerna i 33 & MBL om fackligt tolkningsföre— träde i tvist om tillämpning av medbestämmanderättsavtal. Dessa regler torde medföra att en tvist mellan arbetsgivare och arbetstagarföreträ- dare inom ett partssammansatt organ om avtalsenligheten av ett till- tänkt beslut kan omedelbart övergå i en tolkningsföreträdessituation, i vilken den fackliga organisationen bär ansvaret enligt 57 & MBL för hävdandet av arbetstagarsidans ståndpunkt. Det förefaller svårt att mot den här redovisade bakgrunden bygga på ett system med personligt skadeståndsansvar för verksamheten inom partssammansatta organ och liknande beslutsgrupper men med enbart ett kollektivt ansvar vid ut- övande av arbetstagarinflytande enligt MBL:s egna regler.

Det synes i stället riktigast att direkt anknyta till den reglering av

• Sida 66
•  Original

Prop. 1976/77: 137 66

det rättsliga ansvaret i närliggande situationer som har gjorts i 57 & MBL. Där föreskrivs skadeståndsansvar för arbetstagarorganisation, som missbrukar tolkningsföreträde enligt 33 eller 34 5 eller facklig vetorätt enligt 39 å i lagen. En liknande reglering finns för där avsedda fall i 10 5 lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbets- platsen. Det vore följdriktigt att i MBL slå fast att liknande handlande i strid mot ett träffat medbestämmanderättsavtal skall i skadestånds- hänseende behandlas på samma sätt. Det är en viktig grundsats i MBL att ansvaret för enskildas handlande i egenskap av företrädare för en facklig organisation skall bäras av organisationen och inte av den en- skilde. Denna grundsats bör inte frångås enbart därför att arbetstagar- inflytandet bygger på avtal och inte direkt på MBL. '

6.3 Genomförandet

Arbetsgruppens tanke är alltså att det i vissa fall skall kunna komma i fråga att arbetsgivaren till följd av åtagande i ett medbestämmande- rättsavtal anställer en av arbetstagarna utsedd person och delegerar till denne beslutande och verkställande uppgifter på alldeles samma sätt som när i andra sammanhang en sådan delegation görs. Medbestämmande- rättsavtalet ändrar här inte den rättsliga bilden. Arbetsgivaren är inte genom avtalet bunden vid att foga sig i vilken tillämpning som helst från avtalsmotpartens sida när det gäller utseende av den som skall ta emot hans uppdrag. Den utsedde kan skiljas från sitt uppdrag och är principiellt sett skyldig att följa arbetsgivarens anvisningar vid utföran- det av uppdraget, även om dessa anvisningar skulle strida mot med- bestämmanderättsavtalet. Skulle så vara fallet kan det bli fråga om ansvar för arbetsgivaren för kollektivavtalsbrott. Men den utsedde kan inte ensidigt åsidosätta anvisningarna av det skälet att han själv, even- tuellt med stöd av den fackliga organisationen, anser att de strider mot medbestämmanderättsavtalet. På den punkten torde inte tolkningsföre- trädesreglerna i 33 & MBL medföra någon komplikation, eftersom de reglerna inte leder längre än till en skyldighet för arbetsgivaren i för- hållandet till arbetstagarparten att vid äventyr av skadestånd foga sig i dess uppfattning i en tvistig tillämpningsfråga. Tolkningsföreträdet ger inte arbetstagarparten behörighet att fatta beslut på arbetsgivarens vägnar.

I fall där ett Särskilt uppdragstagarförhållande av denna art inte följer av medbestämmanderättsavtalet bör arbetstagarsidans rätt till medbe- stämmande i princip uppfattas som en avtalsfråga mellan arbetsgivaren och vederbörande fackliga organisation. Medbestämmande är en utbygg- nad av systemet med förhandlingar mellan två självständiga parter. Därför bör det också finnas ett enhetligt system av regler om ansvaret för beslut och åtgärder som berör partsförhållandet.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1976/77: 137 67

I frågan huruvida överträdelse av medbestämmanderättsavtal på ar- betstagarsidan leder till skadeståndsansvar och hur i så fall detta ansvar bör vara utformat har man att söka ledning i MBL.

I 57 5 har lagstiftaren för de där avsedda situationerna velat klargöra dels att den enskilda arbetstagarföreträdarens ansvar bör stå tillbaka för kollektivets, dels att den fackliga organisationen på arbetstagarsidan bör ha utrymme för att agera och driva sin ståndpunkt utan omedelbar risk för rättsligt ansvar eller, med andra ord, att sådant ansvar bör komma i fråga enbart i klara missbruksfall. Ett motsvarande synsätt bör tillämpas i fall av brott mot medbestämmanderättsavtal. Detta synes böra göras möjligt genom att man i 57 5 för in en regel om skadestånds— ansvar för missbruk av avtalad rätt till medbestämmande. En sådan tilläggsregel bör täcka det fallet att en arbetstagarorganisation kan sägas ha genom sina ordinarie företrädare föranlett oriktig tillämpning av ett medbestämmanderättsavtal. Det är då fråga om medbestämmanderätts- avtal som är uppbyggda på i princip samma sätt som MBL:s inflytande- regler. Avtalet kan innehålla t. ex. regler om vetorätt för arbetstagar- sidan i vissa fall. Dessutom bör tillägget täcka verksamheten i parts- sammansatta organ och liknande beslutsgrupper, där inflytande utövas av företrädare för arbetstagarna vilka utsetts på facklig väg. Regeln bör i den delen innebära att arbetstagarorganisationen svarar för skada som uppkommit genom att företrädare för organisationen missbrukat sin ställning som ledamot i partssammansatt organ eller motsvarande beslutsgrupp som inrättats med stöd av ett medbestämmanderättsavtal. Arbetsgruppen föreslår följande lydelse av 57 & MBL:

57 lj Arbetstagarorganisation skall ersätta uppkommen skada, om den i tvist som avses i 33 eller 34 5 har föranlett eller godkänt felaktig till- lämpning av avtal eller av denna lag och organisationen har saknat fog för sin ståndpunkt i tvisten. Detsamma gäller om organisationen har saknat fog för förklaring enligt 39 5.

A rbetstagarorganisation svarar även i övrigt för uppkommen skada om den utan fog har föranlett eller godkänt felaktig tillämpning av avtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna eller om företrädare för organisationen har missbrukat sin ställning i beslutsorgan som inrättats med stöd av sådant avtal.

En fråga som är värd uppmärksamhet även i detta sammanhang är effekterna av arbetstagarsidans tolkningsföreträde enligt 33 & MBL och av den regel om skadeståndsansvar för missbruk av tolkningsföreträdet som redan finns i 57 & MBL. Om en arbetsgivare råkar i tvist med sin motpart på arbetstagarsidan rörande tillämpningen av ett medbestäm- manderättsavtal har arbetstagarparten enligt 33 & tolkningsföreträde i tvisten. Till följd härav kan arbetsgivaren t. ex. tvingas att uppskjuta ett beslut som han för sin del menar sig ha rätt att fatta utan hinder av ett medbestämmanderättsavtal av vilket han i och för sig är bunden.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1976/77: 137 68 Åsamkas arbetsgivaren härigenom skada blir arbetstagarparten skade- ståndsskyldig under de förutsättningar som anges i 57 &. Härigenom torde 57 5 i dess redan gällande lydelse komma att i praktiken täcka många fall av missbruk av avtalat arbetstagarinflytande genom en fack— lig organisations företrädare; ofta eller kanske i regel uppstår i sådana missbruksfall tvist mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation om avtalstillämpningen och skada för arbetsgivaren kan då sägas uppkom- ma genom att arbetstagarsidan utnyttjar sitt i lagen föreskrivna tolk- ningsföreträde. Principiellt sett synes dock det riktigaste vara att samma skadeståndsregel uttryckligen gäller för själva avtalsbrottet som för ett oriktigt utnyttjande av tolkningsföreträdet. Härtill kommer att 33 5 är dispositiv och att tolkningsföreträdet sålunda kan ha avtalats bort. Det kan även av andra skäl förekomma att tolkningsföreträdesregeln inte åberopas när fråga uppkommer om rätta tillämpningen av medbestäm- manderättsavtal. När det gäller verksamheten i partssammansatta organ är det vidare tänkbart att skada åsamkas innan en tvist ännu uppstått på det fackliga planet, t. ex. genom att beslut fattas eller åtgärder vidtas som arbetsgivaren inte får kännedom om i tid för att väcka tvist med den fackliga organisationen eller genom att arbetsgivaren av ett eller annat skäl avstår från att väcka sådan tvist.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1976/77: 137 69

Bilaga

Prop. 1975/76:105 bilaga 1.

Lagrådsremissen: ur specialmotiveringen (till 3 & MBL).

3 %

Bestämmelsen i 3 5 är avsedd att ge ledning då fråga uppkommer om det är medbestämmandelagen eller andra föreskrifter som skall tilläm- pas i en given situation.

Medbestämmandelagen utgår från den vedertagna principen att spe- ciallag tar över allmän lag. Har i lag eller med stöd av lag meddelats särskild föreskrift som avviker från medbestämmandelagen, gäller den föreskriften. Exempel på sådana föreskrifter kan hämtas från anställ- ningsskyddslagen, förtroendemannalagen och studieledighetslagen, i vil— ka det anges att överläggning i vissa fall skall äga rum innan en arbets- givare fattar beslut som rör enskild arbetstagare, t. ex. om uppsägning av arbetstagare, omplacering av facklig förtroendeman, uppskov med studieledighet osv. Dessförinnan skall arbetsgivaren ha varslat eller un- derrättat den berörda kollektivavtalsbundna lokala arbetstagarorgani- sationen om den tilltänkta åtgärden. Dessa särskilda föreskrifter, som bl.a. innehåller regler om hur lång tid i förväg som frågan skall tas upp med arbetstagarparten, gäller alltså i stället för de allmänna reg- lerna om primär förhandlingsskyldighet i medbestämmandelagen. Det bör emellertid tilläggas att såväl de nu berörda särskilda föreskrifterna som de motsvarande bestämmelserna i medbestämmandelagen är dis— positiva. Det är alltså möjligt för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal göra de anpassningar av de olika regelsystemen som framstår som lämpliga. Det är också möjligt att komplettera t. ex. an- ställningsskyddslagens varsel— och överläggningsregler med föreskrifter i sådana kollektivavtal som avses i 32 & medbestämmandelagen.

I den allmänna motiveringen har berörts att det kan bli aktuellt att på vissa punkter ge särskilda från medbestämmandelagen avvikande föreskrifter för de offentligt anställda. Ett liknande behov kan upp- komma beträffande andra arbetstagare, vilkas ställning i något hänse- ende är offentligrättsligt reglerad. Med hänsyn till att sådana föreskrif- ter stundom utfärdas i administrativ ordning har 3 % utformats på det sättet att avvikande föreskrifter också kan utfärdas med stöd av lag. Som regel torde det dock bli fråga om lagstiftning. Grundläggande regler om statstjänstemännens rättsställning skall t. ex. enligt 11 kap. 10 å regeringsformen ges i lag.

Bestämmelsen i 3 5 tar sikte på avvikande specialbestämmelser i annan lagstiftning. Det är t. ex. inte avsikten att de allmänna bestäm-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1976/77: 137 70

melserna i skadeståndslagen skall ta över de särskilda föreskrifter som har lämnats i 54—61 55 medbestämmandelagen. Beträffande skade- stånd för brott mot kollektivavtal som har trätt i stället för de särskilda reglerna i t. ex. anställningsskyddslagen, förtroendemannalagen och studieledighetslagen bör emellertid beaktas uttalandet i förarbetena till anställningsskyddslagen (prop. 1974: 88 s. 184 ff) och föreskriften i 14 % studieledighetslagen att det bl. a. är talefristerna i den särskilda lagstift- ningen som gäller även om talan grundas på kollektivavtalet. Reglerna om frister för talan om skadestånd vid kollektivavtalsbrott i 65 5 med- bestämmandelagen blir t. ex. inte tillämpliga i dessa fall.

Om lagens tillämpning gäller i övrigt att arbetstagarnas medbestäm- manderätt utövas inom ramen av annan lagstiftning, som reglerar före- tagens verksamhet ur andra synvinklar än förhållandet mellan arbets- givare och arbetstagare. Arbetstagarnas rätt till förhandling och över- enskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om medbestämman- derätt rubbar inte förpliktelser som åvilar företagen t. ex. enligt bygg- nadslagstiftningen, miljöskyddslagstiftningen, konkurrensbegränsnings- lagstiftningen och annan näringsrättslig lagstiftning, skattelagstiftning- en, etc. I den mån kollektivavtal träffas som ger arbetstagarsidan be- stämmanderätt på något område, där beslut nu fattas av arbetsgivaren, är det parternas sak att välja sådana former för medbestämmandet att arbetsgivaren fortfarande kan bära det ansvar av denna art som åvilar honom enligt lag eller offentlig myndighets beslut. Det ligger i sakens natur att lösningarna här måste sökas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall.

En ram för utövandet av medbestämmanderätten bildas också av sådan lag som reglerar de rättsliga former i vilka arbetsgivarens verk— samhet bedrivs. I sådan lag finns ofta även regler om av vem och i vilken ordning eller under vilka förutsättningar vissa beslut skall eller får fattas. Sådana regler är ofta tvingande av hänsyn till utomståendes eller minoriteters intressen. Många exempel härpå finns i lagstiftningen om aktiebolag och ekonomiska föreningar. Reglerna om skydd för det bundna kapitalet och om offentlig redovisning är tvingande. Däri ligger att de inte kan åsidosättas genom förhandlingsöverenskommclser mellan företaget och de anställda. Inte heller får regler i den nu föreslagna lagen tillämpas så att skyldighet enligt sådan annan lagstiftning inte kan fullgöras i föreskriven tid. Även sådana allmänna grundsatser i hithö- rande lagstiftning som att ekonomisk förening skall bedriva sin verk- samhet enligt kooperativa principer är av tvingande karaktär och kan inte åsidosättas genom avtal.

Aktiebolagslagstiftningen innehåller också regler om fördelningen av beslutsbefogenheterna mellan de olika bolagsorganen. Vissa beslut av grundläggande betydelse förbehålls bolagsstämman medan det ankom- mer på styrelsen och verkställande direktören, där en sådan finns, att

• Sida 71
•  Original

Prop. 1976/77: 137 71

ha hand om förvaltningen. Revisorerna granskar styrelsens och verk— ställande direktörens förvaltning och bolagets räkenskaper.

I åtskilliga frågor, som nu tillhör området för styrelsens och verkstäl- lande direktörens beslutanderätt, lägger aktiebolagslagstiftningen inte några hinder i vägen för kollektivavtal, varigenom beslutanderätten helt eller delvis förs över på de anställda eller på företrädare för dem. Beslut kan fattas t. ex. i partssammansatta organ eller av enbart arbetstagar- företrädare i frågor på t.ex. personalpolitikens område. Detsamma gäller om beslut på området för arbetets ledning och fördelning, t. ex. frågor om val och fördelning av arbetsuppgifter, arbetsmetoder, arbets- mätning och arbetstid. Även åtskilliga beslut som ligger på företags- och affärsledningsområdet, och som det annars tillkommer styrelse eller verkställande direktör att besluta om, kan utan hinder av bolagslag- stiftningens regler helt eller delvis överlåtas på arbetstagarna eller före- trädare för dem. På vissa områden, t. ex. företagshälsovård och arbets- miljö eller personalutbildningen, kan t.ex. träffas avtal om självbe- stäm-manderätt inom avtalade budgetramar. I princip torde gälla att avtal kan träffas om medbestämmanderätt i beslut som det enligt aktie- bolagslagstiftningen tillkommer styrelsen eller verkställande direktören att fatta, under den redan nämnda allmänna förutsättningen att med— bestämmanderätten utformas så att frågan om det rättsliga ansvaret gentemot samhället och tredje man blir löst. Denna ståndpunkt skall ses mot bakgrund av att frågor om ingående av kollektivavtal tillhör styrelsens ansvarsområde. Det ligger dock i sakens natur att beslutsdele- gation inte utan åsidosättande av aktiebolagslagstiftningen kan ske i sådan utsträckning att styrelsen för ett bolag i realiteten måste anses ha frånträtt sin ställning som en sådan. Att en gräns av den innebörden måste finnas är dock knappast något som reser praktiska problem vid tillämpning av reglerna om medbestämmanderätt för arbetstagarna.

I princip torde å andra sidan gälla att beslut som i aktiebolagslag- stiftningen förbehållits bolagsstämman inte kan överflyttas på annat beslutande organ genom kollektivavtal. Frågor om ändring av bolags- ordningen, höjning eller nedsättning av aktiekapitalet, likvidation och utseende av styrelse och revisor kan inte på grund av avtal avgöras av någon annan än bolagsstämman. Aktiebolagslagens regler om vinstut- delning kan inte heller sättas åt sidan genom kollektivavtal i den mån dessa regler avser att skydda det bundna kapitalet eller tillförsäkra mi- noritet rätt till vinstutdelning. När lagen inte föreskriver vinstutdelning torde däremot kunna tänkas en på kollektivavtal grundad facklig veto- rätt mot utdelning. Även om emellertid själva beslutanderätten i hithö- rande frågor inte kan överlåtas på företrädare för arbetstagarna, kan mindre ingripande former av medbestämmanderätt i företaget väl tänkas. Att visst beslut i sista hand skall fattas av ett i lag angivet bo- lagsorgan hindrar inte tillämpning av den föreslagna lagens regler om

• Sida 72
•  Original

Prop. 1976/77: 137 72

primär förhandlingsrätt och om rätt till information eller av regler i avtal av liknande innehåll.

Det har ansetts kunna överlåtas åt arbetsmarknadens parter och dom- stolspraxis att här tills vidare forma rättsutvecklingcn. I en kommande översyn av associationsrätten från de här aktuella utgångspunkterna kan hithörande problem väntas bli återupptagna och ytterligare belysta.

Lagrådets yttrande över 3 & MBL: 3 5

Ett från både principiell och praktisk synpunkt betydelsefullt fråge- komplex hänför sig till förhållandet mellan den föreslagna lagen om medbestämmande i arbetslivet och associationsrättsliga regler. Det är därvidlag klart, att associationsrättsliga författningsföreskrifter utgör så- dana föreskrifter som enligt 3 5 skall äga företräde framför medbestäm- mandelagen. Oklart är emellertid i vilken utsträckning associationsrät- tens författningsreglering har den innebörden, att den medger träffande av kollektivavtal om medbestämmanderätt i egentlig mening för arbets- tagarrepresentanter, dvs. om direkta beslutsbefogenheters överlämnande åt sådana representanter. (Här och i det följande avses alltså icke med- inflytande som är begränsat till rätt att deltaga i överläggningar och lik- nande. Ej hellcr åsyftas medbestämmanderätt genom representation i bolagsstyrelse. Förutskickas bör också, att såvitt en bestämmelse i kol- lektivavtal om delegation av beslutsbefogenhet antages sakna giltig ver— kan däri ligger bl. a. att bestämmelsens åsidosättande ej kan föranleda skadeståndsansvar för kollektivavtalsbrott.)

Någon större praktisk aktualitet synes spörsmål om delegation ge- nom kollektivavtal av direkta beslutsbefogenheter inom företagsled- ningsområdet hittills inte ha haft. Efter införandet av medbestämmande- lagen kan situationen väntas bli en annan. Med hänsyn härtill framstår det som i och för sig anmärkningsvärt, att förhållandet mellan kollek- tivavtal rörande företagsledning och den associationsrättsliga författ- ningsregleringen blivit endast mycket ofullständigt belyst. En anledning härtill torde emellertid vara, att ifrågavarande förhållande innefattar komplicerade och svårbedömbara problem och att en tillfredsställande analys av dessa samt framläggande av de förslag till lagändringar som kunde föranledas av en sådan analys skulle kräva ett omfattande och tidsödande utredningsarbete. Detta har uppmärksammats i prop. 1975: 103 med förslag till ny aktiebolagslag, där det uttalas att en mer genom- gripande översyn av lagstiftningen i nämnda hänseende måste komma (s. 197, jfr därtill lagrådet på s. 750). Också i förevarande remissproto- koll har behovet av en sådan översyn framhållits, men det har ansetts kunna överlåtas åt arbetsmarknadens parter och domstolspraxis att här tills vidare forma rättsutvecklingen. Till ledning därvid har arbetsmark-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1976/77: 137 73

nadsparterna och domstolspraxis fått i huvudsak endast några knapp- händiga uttalanden på skilda ställen i remissprotokollet.

Det är enligt lagrådets mening angeläget att spörsmål, i vad mån as- sociationsrättslig lagstiftning medger delegation av beslutsbefogenheter inom företagsledningsområdet, under lagstiftningsärendets fortsatta be- handling uppmärksammas mera ingående än som hittills har skett. Lag- rådet har för sin del icke haft möjlighet att — inom den knappt tillmät- ta tid som stått till buds för behandling av det remitterade förslaget i dess helhet _ bidra med någon grundligare utredning. Likväl anser sig lagrådet böra framföra några synpunkter i ämnet, särskilt som vad där- utinnan anförs i remissprotokollet synes i vissa hänseenden långt ifrån odiskutabelt. Synpunkterna begränsas till aktiebolag.

Frånsett fall, där det kan bli fråga om rättsligt ansvar gentemot sam- hället eller tredje man, torde enligt remissprotokollet i princip gälla, att avtal kan träffas om medbestämmanderätt i beslut som det enligt aktie- bolagslagstiftningen tillkommer styrelsen eller verkställande direktören att fatta. Härtill fogas endast den reservationen, att beslutsdelegation inte utan åsidosättande av aktiebolagslagstiftningen kan ske i sådan ut- sträckning att styrelsen för ett bolag i realiteten måste anses ha från- trätt sin ställning som en sådan.

Den i remissprotokollet sålunda uttalade principståndpunkten skall, sägs det, ses mot bakgrunden av att frågor om ingående av kollektivav- tal tillhör styrelsens ansvarsområde. För den händelse tanken här har varit, att man från detta förhållande skulle kunna sluta sig till den intag- na principståndpunkten, har lagrådet svårt att följa tankegången. Den omständigheten, att det i princip ankommer på styrelsen att företräda bolaget vid slutande av kollektivavtal, synes icke medgiva någon slutsats att styrelsen skulle kunna genom kollektivavtal i vare sig större eller mindre utsträckning avhända sig beslutanderätt inom området för sty- relsens verksamhet. Spörsmål om och i vad mån en sådan delegation av beslutsbefogenheter kan med giltig verkan ske genom kollektivavtal synes vara att bedöma utifrån andra överväganden, närmast sådana som sammanhänger med grunderna för författningsregleringen av aktiebo- lags organisation och med utformningen av aktiebolagslagstiftningen i vissa särskilda hänseenden.

Hithörande spörsmål har såvitt känt inte varit föremål för någon mera ingående undersökning i vårt land på senare tid. En grundlig ut- redning av möjligheterna att begränsa de normala bolagsorganens hand- lingsfrihet genom avtal med eller eljest av hänsyn till tredje man har emellertid år 1922 framlagts av Ragnar Bergendal i doktorsavhandling- en Aktiebolagets författning och dess yttre rättsförhållanden enligt svensk rätt. Av vad Bergendal uttalat i avhandlingen synes i förevarande sammanhang vara av särskilt intresse .främst vad som på s. 119 ff an— förs under rubriken ”Befogenhet att giva föreskrifter åt styrelsen”:

• Sida 74
•  Original

Prop. 1976/77: 137 74

”Här bör även en annan sida av förhållandet mellan bolagsstämma och styrelse betraktas, nämligen frågan om stämmans instruktioner för styrelsen. Intet hindrar, att åt dessa gives den form, att styrelsen ålägges i vissa fall inhämta yttrande av någon eller några angivna personer och lägga deras mening till grund för sitt handlande —— naturligtvis med bl- behållet eget ansvar för styrelseledamöterna för iakttagande av aktiebo- lagslagens och bolagsordningens föreskrifter. De personer, som beklädas med en sådan delegerad instruktionsbefogenhet — i synnerhet såsom medlemmar av ett enligt bolagsordningen inrättat 'förvaltningsråd', var- på även från Sverige finnas exempel — torde väl i regel få anses intaga ställningen av ett bolagets ”organ” och sålunda stå ”inom” bolaget, fram- för allt vara enligt i huvudsak de för mandatet gällande grundsatser gentemot bolaget ansvariga för viss omsorg beträffande iakttagande av bolagets intresse; befogenheten skulle ej tillkomma dem för deras egen räkning, och de vore ej att anse som utomstående i nu förevarande me- ning. Annorlunda om befogenheten skulle få utövas för att tillvarataga, icke bolagets intresse utan tredje mans intresse gentemot bolaget. Vi tänka härvid icke på sådana fall, i vilka tredjeman skulle äga att emot styrelsen såsom företrädare för bolaget, dvs. i själva verket mot detta se- nare utöva befogenheter av sådan art, att de lika väl kunde hava tillkom- mit honom emot en fysisk person, t. ex. att såsom köpare till säljaren av— giva s.k. specifikationsuppgift eller liknande förklaringar, utan frågan gäller, huruvida åt tredjeman kan i hans eget intresse inrymmas en mel- lanställning mellan stämman och styrelsen i bolagets angelägenheter, som i övrigt ej omedelbart angå honom. Det synes oss som nyss nämn- des icke ovillkorligen vara uteslutet, att stämman skulle kunna ålägga styrelsen att rätta sig efter en tertii föreskrifter. Härpå ligger dock mind- re vikt, ty i varje fall lär det få anses strida mot grunderna för aktiebo- lagets organisation, i synnerhet sådan denna funnit uttryck i 57 och 59 55, att bolaget skulle gentemot tertius kunna ikläda sig en förpliktelse att låta honom utöva en sådan myndighet. Ett vore att bolagsstämman kunde finna lämpligt att tills vidare sätta honom i tillfälle att göra det, med möjlighet för stämman att när som helst återkalla ett sådant be- myndigande (jfr 57 5 5 mom.), något annat, att stämman skulle äga göra hans ställning oåterkallelig — vare sig med eller utan stöd av bo- lagsordningen. Om någon rätt för en utomstående av nu ifrågavarande innehåll kan alltså ej bliva fråga.” (Noter och notsiffror här uteslutna.)

Trots att 1910 års aktiebolagslag, som utgjorde grundvalen för Ber- gendals undersökning, sedermera ersatts av 1944 års lag i ämnet, vilken i sin tur från ingången av år 1977 avlöses av aktiebolagslagen (1975: 1385), synes den aktiebolagsrättsliga grunden för bedömandet vara i allt väsentligt oförändrad. Också 1975 års aktiebolagslag (ABL) utgår från föreställningen om aktieägarna som de i företagen beslutande och kan sägas i första hand reglera aktieägarnas inbördes mellanhavanden. Man kan —— såsom föredragande statsrådet i prop. 1975: 103 s. 197_ kriti- sera förhållandet, men man kan svårligen bortse från det.

Om man söker inordna kollektivavtalsbestämmelser om direkta be- slutsbefogenheter för arbetstagarrepresentanter i de av Bergendal be- handlade kategorierna, vill det förefalla som om sådana bestämmelser

• Sida 75
•  Original

Prop. 19'76/77: 137 75

närmast vore att hänföra till det slag av förpliktelser mot tredje man som behandlas sist i de återgivna uttalandena och mot vilka förpliktelser Bergendal ställer sig avvisande. Med ett modernt synsätt kan det visser- ligen te sig mera naturligt än vid tidpunkten för publiceringen av Ber- gendals avhandling att betrakta arbetstagarrepresentanter som organ ”inom” bolaget. Med allt erkännande av det berättigade i synsättet, att det för arbetstagarna lika väl som för bolagsledningen måste vara vä- sentligt att bolaget åtminstone på längre sikt utvecklas framgångsrikt, synes det likväl oundvikligt att konstatera, att vissa arbetstagarintressen om vilkas iakttagande det i förevarande sammanhang är fråga kan kom— ma att bryta sig mot ägarintressena. Med hänsyn härtill ger enligt lagrå— dets mening redan det anförda anledning till tvivelsmål, huruvida direk— ta bcslutsbefogenheter för arbetstagarrepresentanter på företagslednings- området låter sig förena med ABL.

Till det sagda förtjänar erinras om att ett av aktiebolagsutredningen framfört förslag om inrättande av ett nytt bolagsorgan, av utredningen benämnt förvaltningsrådet, avvisades av föredragande statsrådet i prop. 1975: 103 s. 234 f. Som skäl härför anfördes, att beslutsfattande inom företagen skulle kompliceras och risker skulle uppstå för onödig byrå— kratisering som kunde hämma företagsledningens handlingskraft även— som att förslaget var ägnat att åstadkomma oklarhet beträffande an- svarsgränserna mellan de olika bolagsorganen. En annan sak var enligt föredragande statsrådet, att det i ett framtida företagsdemokratiskt sys- tem kunde bli aktuellt att inrätta ett nytt bolagsorgan, vilket dock i så fall måste få en annan uppbyggnad och ha andra befogenheter än det av utredningen föreslagna förvaltningsrådet. Vad sålunda återgivits är en- ligt lagrådets mening ägnat att understryka vilka komplikationer som möter när det gäller att tillskapa nya bolagsorgan och inpassa dem i det aktiebolagsrättsliga systemet.

I detta sammanhang må också hänvisas till Nial, Svensk associations- rätt (1975) s. 180 f samt t. ex. till artiklar av Mats Andenaes i TfR 1970 s. 504 ff och Johs Andenaes i Lov og Rett 1970 s. 113 ff.

Vad härefter gäller utformningen av ABL i särskilda hänseenden sy- nes i förevarande sammanhang av intresse att först uppmärksamma fö— reskrifterna i 8 kap. 11 5. Enligt dessa föreskrifter kan styrelsen medde- la bemyndigande för annan att företräda bolaget och teckna dess firma. Sådant bemyndigande kan emellertid enligt lagrummet när som helst återkallas. Detta gäller även om bemyndigandet har begränsats till att exempelvis avse endast vissa rättshandlingar. Det får antagas, att före- skriften om fri återkallelserätt har tvingande karaktär. Är detta anta- gande riktigt, kan det alltså icke komma i fråga att en bolagsstyrelse skulle kunna _ ens med avseende på något slag av angelägenheter i bolagets verksamhet — med giltig verkan genom kollektivavtal för-

• Sida 76
•  Original

Prop. 1976/77: 137 76

binda sig att för avtalets giltighetstid låta ett särskilt organ med arbets— tagarinslag företräda bolaget och teckna dess firma.

Att någon har utrustats med firmateckningsrätt innebär i och för sig ingalunda, att han har fått rätt att fatta beslut för bolagets räkning. Det är alldeles klart, att man härvidlag måste skilja mellan behörighet (gent- emot tredje man) och befogenhet (i förhållande till bolaget), och någon rätt för styrelsen att åt annan upplåta en befogenhet att fatta beslut för bolagets räkning kan ej utläsas ur 8 kap. 11 5 ABL. I förstone kan lag- rummet snarast synas föranleda en slutsats i motsatt riktning, nämligen att icke heller en beslutsbefogenhet för annan kan av styrelsen upplåtas oåterkalleligt. Det kan nämligen förefalla som ett orimligt antagande, att styrelsen, trots att den kan fritt återkalla firmateckningsrätt som har upplåtits åt annan, skulle kunna vara förpliktad att fungera som osjälv- ständigt expeditionsorgan åt denne.

En slutsats i nämnda riktning från 8 kap. 11 & ABL synes emellertid i själva verket icke leda längre än till att styrelsen icke kan oåterkalle- ligt upplåta beslutsbefogenhet åt annan beträffande sitt förvaltningsom- råde i dess helhet, och möjligen också till att den icke beträffande någon del av förvaltningsområdet kan villkorslöst avhända sig sin beslutande— rätt. Så långt föreligger överensstämmelse med remissprotokollet, såvitt därigenom har uttalats att styrelsen icke kan avhända sig beslutanderätt i sådan utsträckning att den i realiteten upphör att fungera som en sådan och att de normala bolagsorganen alltid måste ha kvar sådana befogen- heter att de kan förhindra att bolaget ådragcs rättsliga sanktioner för brott mot lag.

Ett ansvar för den som fattar beslut för ett bolags räkning, vilket icke närmare berörs i remissprotokollet, är däremot ansvaret gentemot bola— get för skada som kan åsamkas detta. För den som fattar beslut i ett ak- tiebolags verksamhet kan skadeståndsansvar gentemot bolaget ifråga— komma endera enligt allmänna skadeståndsregler eller enligt regler i ABL. Rörande förhållandet mellan dessa regler har under förarbetena till ABL (prop. 1975: 103 s. 543) uttalats att skadeståndstalan mot en person i organställning skall prövas efter ABL:s regler, när anspråket grundas på handling som vederbörande har vidtagit i sin egenskap av organ för den juridiska personen, medan talan om skadestånd skall följa allmänna regler, om skadeståndsanspråket grundas på handling som personen i fråga inte har vidtagit i egenskap av organ för bolaget.

När en hos ett aktiebolag anställd person fattar beslut i bolagets verk- samhet, är det naturligen vanligtvis fråga om beslutsfattande som ett led i själva anställningen, såsom då en inköpschef beslutar om inköp. Vid eventuell delegation genom kollektivavtal av beslutsbefogenhet till ar- betstagarrepresentant _— ensam eller jämte annan —— kan däremot före- trädesvis tänkas ifrågakomma, att delegationen sker antingen till någon som över huvud icke är anställd hos bolaget eller till någon som har an-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1976/77: 137 77

ställts för andra arbetsuppgifter. I ett partssammansatt organ med upp- gift att handha frågor rörande bolags personalpolitik tänkes exempelvis ingå en styrelseledamot i lokal fackförening med anställning på annat håll eller en person som hos bolaget har anställts för verkstadsarbete. Icke i någotdera av de sistnämnda fallen torde arbetstagarrepresentan- ten kunna anses vid fullgörandet av sin uppgift som ledamot av det partssammansatta organet handla i egenskap av arbetstagare hos bola- get. Enligt de återgivna uttalandena i förarbetena till ABL skulle således spörsmål om skadeståndsskyldighet för arbetstagarrepresentanten med avseende på organets beslut vara att bedöma enligt ABL:s regler. ABL innehåller emellertid inga bestämmelser om skadeståndsskyldighet för annat för aktiebolag beslutande organ än de normala beslutsorganen. Detta förhållande synes innebära, att någon genomtänkt och ändamåls- enlig reglering av skadeståndsansvaret icke står till buds med avseende på beslutsfattare, om vilka här är fråga.

I anslutning till det sist sagda förtjänar uppmärksammas ett uttalande i remissprotokollet, enligt vilket ett av flera skäl till att regler om beslu- tanderätt för arbetstagarsidan har ansetts inte böra införas direkt i lagen är, att beslutanderätt för arbetstagarsidan inte bör införas utan att man ingående överväger hur ansvaret för fattade beslut skall utformas. Möjligen har man härvid tänkt sig, att sådana överväganden även för aktiebolags del bör ske vid kollektivavtalsförhandlingar och resultera i kollektivavtalsbestämmelser om ansvar för fattade beslut. För den hän— delse så skulle vara fallet nödgas emellertid lagrådet uttala, att det synes kunna starkt betvivlas, att ett aktiebolags styrelse kan — utan ändring av ABL — genom kollektivavtal ej blott frånhända sig en del av sina beslutsbefogenheter utan även i större eller mindre utsträckning dispo- nera över tilltänkta beslutsfattares ansvar gentemot bolaget.

Varken det ovan anförda eller andra synpunkter kan naturligtvis ut- göra hinder mot varje delegation av beslutsbefogenheter i ett aktiebolag. Att uppgifter inom ramen för den löpande förvaltningen i ett bolag de- legeras till anställda är en praktisk nödvändighet, och med stöd av de- legation fattas en stor mängd beslut av anställda i deras dagliga arbete, exempelvis av en inköpschef när han beslutar om inköp. Sådan delega- tion torde emellertid kännetecknas av att å ena sidan den till vilken upp- giften har delegerats är skyldig att rätta sig efter anvisningar av det de- legerande organet och detta när som helst kan ingripa i eller återtaga be- slutsfattandet samt att å andra sidan det dclegerande organet bär ansvar för skada som har föranletts av försummelse med avseende på själva delegationen eller av bristande instruktioner eller bristande övervakning. Det är möjligt, att en delegation av denna begränsade innebörd kan — åtminstone inom ramen för den löpande förvaltningen — ske också till någon som vid fullgörande av delegerade uppgifter icke kan anses handla i egenskap av anställd i bolaget. Kanske får det också antagas,

• Sida 78
•  Original

Prop. 1976/77: 137 73 att kollektivavtal om delegation får tillerkännas giltighet i så måtto att bolaget kan bli skadeståndsskyldigt, om det ingriper i beslutsfattandet utan att ha objektiva skäl därtill.

I belysning av det anförda förefaller det däremot äventyrligt att vid antagande av den nu föreslagna lagen eller senare vid kollektivavtalsför- handlingar på basis av densamma utgå från att kollektivavtal om direkta beslutsbefogenheter för arbetstagarsidan skall i rättspraxis utan ändring av ABL tillerkännas giltighet i vidare mån än ovan har antytts. Vilka ingrepp i den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen som man med utgångs- punkt häri må ha skäl att överväga finner sig lagrådet icke ha möjlighet att nu uttala sig om. Lagrådet vill emellertid framhålla angelägenheten av att en klar och ändamålsenlig utformning av regler om skadestånds- ansvar för fall av beslutsdelegation kommer till stånd. Oavsett hur be- slutanderätt fördelas mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan, bör det göras klart, att befogenhet att besluta och skyldighet att ta ansvar skall följas åt.

Det hittills anförda har, såsom betonats, gällt aktiebolagsrättsliga för- hållanden. Det kan tilläggas några synpunkter, som gäller oavsett om ar- betsgivaren är juridisk eller fysisk person. Därvidlag bör först erinras om vad departementschefen har uttalat i specialmotiveringen till 3 %. Bl. a. sägs där att överenskommelser om medbestämmanderätt inte rub— bar förpliktelser, som åvilar företag t. ex. enligt byggnads-, miljö- skydds-, konkurrensbegränsnings- och annan näringsrättslig lagstiftning, skattelagstiftning etc. Vidare sägs, att det är parternas sak att finna så- dana former för medbestämmandet att arbetsgivaren fortfarande kan bära det ansvar som åvilar honom enligt lag eller offentlig myndighets beslut. En allmän förutsättning anges dessutom vara, att medbestäm— manderätten utformas så att frågan om det rättsliga ansvaret gentemot samhället och tredje man blir löst.

Dessa uttalanden bör väl uppfattas så, att en yttersta gräns för med- bestämmandets omfattning anses ligga däri att arbetsgivaren måste för- behållas rätt att ingripa för att trygga att med rörelsen förenade rättsliga förpliktelser gentemot det allmänna och mot tredje man blir iakttagna. Lagrådet delar denna uppfattning. Vad angår de straffsanktionerade förpliktelser, som i många avseenden åvilar näringsidkare, anses också att en näringsidkare i princip inte kan undgå straffsanktionen genom överlåtelse av förpliktelse eller genom upplåtelse av ställning (jfr Thorn- stedt, Om företagaransvar, särskilt s. 181—182). Och skadeståndsrätts- ligt kan han inte freda sig genom att hänvisa till att avtalsbrott eller ska- degörande handling har uppkommit till följd av beslut, som har fattats av ett särskilt, med beslutsbefogenheter utrustat organ inom hans före-

tag.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1976/77: 137 79

Departementschefen vid anmälan av lagrådets yttrande:

3 5

Med anledning av vad lagrådet har yttrat under denna paragraf till frågan om förhållandet mellan den associationsrättsliga lagstiftningen, närmare bestämt den aktiebolagsrättsliga, och kollektivavtal om med- bestämmanderätt för arbetstagarna på företagsledningsområdet vill jag anmärka följande. Enligt min mening är det, trots att det inte i detta sammanhang görs några ändringar i ABL eller annan associationsrätts- lig lagstiftning, inte riktigt att nalkas den här aktuella problematiken med utgångspunkt i förutsättningen att associationsrätten har ett i och för sig givet innehåll, som inte i någon mån kan påverkas av den re- form på det arbetsrättsliga fältet som nu skall genomföras. Frågan om konkurrensen mellan ABL och medbestämmandelagen kan inte lösas så, att ABL enligt 3 & medbestämmandelagen ges ett reservationslöst företräde framför den sistnämnda lagen. Uppgiften måste i stället i prin- cip vara att förena de regler, som finns på de båda områdena, och att därvid låta bedömningen av vilket arbetstagarinflytande som kan upp- nås inom den associationsrättsliga lagstiftningens ram bli beroende inte minst av de mål som lagstiftaren säger sig vilja nå genom lagstiftningen på medbestämmanderättsområdet. Mot den bakgrunden blir det inte rättvisande att fristående söka fastställa vad som är den associations- rättsliga grunden för en bedömning av hithörande problem och att låta resultaten bli beroende enbart därav. Och det blir inte heller av större intresse att fastställa vad som kan anses följa av grunderna för en gången tids aktiebolagsrättsliga lagstiftning. Den omständigheten att även modern aktiebolagsrättslig lagstiftning kan sägas bygga på före— ställningen, att det är företrädare för aktieägarna som skall fatta beslu— ten i aktieägarnas intresse, är inte längre avgörande när arbetstagarnas anspråk på medbestämmanderätt får lagstiftningens stöd genom en vitt- syftande arbetsrättslig reform som är avsedd att gälla för arbetsmark— naden i dess helhet.

Mot denna bakgrund vill jag hävda att det inte finns anledning att inta en restriktiv attityd i fråga om möjligheterna att med stöd av med- bestämmandelagen få till stånd kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna inte bara i arbetsledningsfrågor och besläktade frågor utan även på företagsledningsplanet. Att det finns vissa givna gränser är uppenbart och jag har också varit inne härpå i motiven till det remitte— rade förslaget. Men inom de ramarna finns enligt min mening klara möjligheter även till delegation av rena beslutsbefogenheter. De all- männa villkor för sådan delegation, som får antas gälla och som berörts av lagrådet, bör kunna tillämpas på ett sätt som är avpassat för de nya situationer som blir aktuella. Det är t. ex. naturligt att sådana anvis- ningar, som bör kunna ges till den som mottar delegation av beslutande-

• Sida 80
•  Original

Prop. 1976/ 77: 137 80

rätt, blir utformade i samband med kollektivavtalsförhandlingarna mel- lan arbetsgivare och arbetstagare. Principerna om ansvar för försum- melse vid själva delegationsbeslutet m. ni. kan enligt min mening också väntas bli omsatta på ett ändamålsenligt sätt. Att det om saken ställs på sin spets kan bli nödvändigt att ytterst räkna med en rätt för dclegerande bolagsorgan att återta sin beslutanderätt ser jag inte heller som ett stort problem. Som lagrådet har antytt finns utrymme för att ålägga arbets— givare skadeståndsansvar om denna möjlighet utnyttjas på ett oriktigt sätt. När det slutligen gäller ansvaret för beslut, som fattas i kraft av delegation genom kollektivavtal, kan jag inte heller se annat än att det finns möjlighet att komma fram till lösningar som tillgodoser de prak— tiska behoven. Det är att märka, såsom också har antytts i remisspro- tokollet, att problemet får begränsad betydelse i fall där arbetstagar- sidans beslutanderätt bestäms att gälla inom vissa på förhand fastställ- da ramar, t. ex. inom ramen för vissa anslag eller liknande. Men även utanför dessa fall kan jag inte se annat än att det bör vara möjligt att, när det finns behov av det, reglera även ansvarsfrågan avtalsvägen. Självfallet spelar det här in vilken rättslig innebörd som ges åt själva delegationsbeslutet.

Jag står alltså fast vid min uppfattning att de hithörande problemen bör kunna tills vidare på ett tillfredsställande sätt lösas av parterna på arbetsmarknaden och vid behov i rättspraxis. Som jag redan har förut— skickat anser jag dock att hela problemområdet bör ägnas en analys genom en särskild utredningsinsats och det är min avsikt att ett sådant arbete skall komma till utförande snarast möjligt.

Till vad lagrådet avslutningsvis uttalat om vissa gränser i allmänhet för arbetstagarsidans medbestämmanderätt kan jag ansluta mig. I tydlig- hetens intresse bör dock betonas, att vad som sagts där inte innebär att en arbetsgivare skulle ha möjlighet att genom avtal med tredje man in— skränka en medbestämmanderätt, som redan tillförsäkrats hans arbets- tagare eller deras företrädare.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1976/77: 137 81

InU 1975/76: 45 s. 25 ff.

Medbestämmandelagen Lagens tillämpningsområde m. m.

I lagförslagets första sex paragrafer behandlas vissa allmänna avgräns- nings- och definitionsfrågor. Utöver vad i det följande anförs har ut— skottet inte funnit anledning att närmare kommentera dessa paragrafer.

I l 5 första stycket anges att lagen är tillämplig på förhållandet mel— lan arbetsgivare och arbetstagare. Detta stadgande får betydelse när det gäller att avgränsa en arbetsgivares privata förhållanden från förhållan- den som är hänförliga till företaget. Utskottet tar upp det spörsmålet i samband med reglerna om informationsrättens omfattning.

Verksamhet som är av religiös, vetenskaplig, konstnärlig eller annan ideell natur eller har kooperativt, fackligt, politiskt eller annat opinions- bildande ändamål är undantagen från lagens tillämpningsområde såvitt avser verksamhetens mål och inriktning (2 5). Det innebär att arbets- givaren inte är förhandlingsskyldig i sådana frågor och att kollektivavtal inte heller kan träffas därom. Som framgår av propositionen omfattas bl. a. tidningsförctag av denna bestämmelse (se även KU:s yttrande, bil. 6).

I motionen 2396 av herrar Bergman i Göteborg (s) och Nordberg (s) yrkas att riksdagen skall uttala att allmännyttiga bOStadsföretag skall innefattas under 2 5. Som skäl härför åberopas att sådana företag är demokratiskt styrda genom att kommun skall utse samtliga ledamöter i företagets styrelse.

För offentlig verksamhet föreslås, som utskottet senare skall behandla, särskilda regler för bestämmande av vilka frågor som omfattas av ar— betstagarinflytande genom förhandlingar och avtal. De reglerna om- fattar emellertid inte privaträttsligt organiserade företag med särskilda uppgifter som bestämts av stat och kommun. Som framgår av departe- mentschefens uttalande (bil. 1, s. 527) skall emellertid för sådana företag gälla undantaget för verksamhetens mål och inriktning. Detta står i överensstämmelse med de allmänna motiven till bestämmelsen i 2 5 som bl. a. innebär att arbetstagarinflytandet i mål- och inriktningsfrågor bör vika när sådana frågor avgörs på demokratisk väg i annan ordning. De allmännyttiga bostadsföretagen tillhör utan tvivel denna kategori. Med hänvisning härtill och då uppräkningen i 2 & inte är avsedd att vara uttömmande biträder utskottet motionen i nu förevarande del. Någon ändring i lagtexten kan inte anses påkallad.

Däremot kan utskottet inte biträda motionen i övriga delar som inne— bär att riksdagen skall göra ett uttalande om att för de allmännyttiga bostadsföretagens del skall slutas ett huvudavtal av samma innebörd som det som preliminärt ingåtts på den offentliga sektorn (se bil. 3).

• Sida 82
•  Original

Prop. 1976/77: 137 82

Ett sådant uttalande skulle stå i strid med principen att kollektivavtal skall träffas på grundval av parternas frivilliga överenskommelse. I den delen avstyrks alltså motionen.

Medbestämmandelagen utgår från den vedertagna principen att spe- ciallag tar över allmän lag. Enligt 3 & gäller därför att om i lag eller med stöd av lag meddelats särskild föreskrift som avviker från med- bestämmandelagen gäller den föreskriften. Exempel på sådana före- skrifter finns i andra arbetsrättsliga lagar, såsom anställningsskydds- lagen, förtroendemannalagen, studieledighetslagen och sjömanslagen. Men även lagar som reglerar företagens verksamhet kan begränsa med- bestämmandelagens räckvidd. Det gäller exempelvis byggnadslagstift- ning, skatteregler, lagstiftning om miljöskydd och konkurrensbegräns- ning.

En fråga som visat Sig kontroversiell är förhållandet mellan den asso- ciationsrättsliga lagstiftningen och medbestämmandelagen. Enligt grund- satsen i 3 5 tar bestämmelser i aktiebolagslagen och lagen om ekono- miska föreningar över medbestämmandelagen om reglerna kommer i konflikt med varandra. Fråga har därvid uppkommit i vad mån den associationsrättsliga lagstiftningen lägger hinder i vägen för kollektiv- avtal varigenom beslutanderätten helt eller delvis förs över på de an- ställda eller företrädare för dem. Departementschefen menar att ett sådant överförande normalt är möjligt. Avtal bör enligt hans uppfatt- ning kunna träffas om medbestämmanderätt i beslut som det enligt aktiebolagslagstiftningen tillkommer styrelsen eller verkställande direk- tören att fatta under den allmänna förutsättningen att medbestämman- derätten utformas så att frågan om det rättsliga ansvaret gentemot samhället och tredje man blir löst. Vissa gränser för beslutsdelegation finns dock enligt departementschefcns uppfattning. Det torde inte vara möjligt att delegera beslutanderätten i sådan omfattning att en styrelSe därigenom i praktiken frånträtt sin ställning. Inte heller är det enligt vad som anförs möjligt att genom kollektivavtal till annat organ över- flytta bestämmanderätt i frågor som enligt aktiebolagslagen är förbe- hållen bolagsstämma.

Lagrådet har i ett utförligt resonemang satt i fråga departements- chefens slutsatser beträffande möjligheterna till beslutsdelegation i aktie- bolag. Lagrådet finner det anmärkningsvärt att förhållandet mellan kollektivavtal rörande företagsledning och den associationsrättsliga för- fattningsregleringen blivit ofullständigt belyst och betonar att frågan under lagstiftningstirendets fortsatta behandling bör uppmärksammas mera ingående.

Lagrådet synes mena att den rättsliga konstruktionen av aktiebolag ger anledning till tvivel, huruvida direkta "beslutsbefogenheter för arbets- tagarrepresentanter låter sig förena med aktiebolagslagen. I anslutning till det av departementschefen förda resonemanget om möjlighet för

• Sida 83
•  Original

Prop. 1976/77: 137 83

styrelse att delegera beslutanderätt tar lagrådet upp ansvaret gentemot bolaget för skada som kan åsamkas detta. Lagrådet påpekar att aktie- bolagslagen inte innehåller bestämmelser om skadeståndsskyldighet för annat för bolaget beslutande organ än det normala beslutsorganet. För den händelse man tänkt sig att ansvarsfrågan skall kunna regleras ge- nom kollektivavtal betvivlar lagrådet att ett aktiebolags styrelse utan ändring i aktiebolagslagen i större eller mindre utsträckning kan dispo- nera över tilltänkta beslutsfattares ansvar gentemot bolaget.

Lagrådet utesluter emellertid inte att delegation till ett organ med arbetstagarinflytande i viss omfattning kan vara möjlig åtminstone inom ramen för löpande förvaltning. Sådan delegation förekommer i stor omfattning till olika befattningshavare i bolag men kännetecknas då av en skyldighet att rätta sig efter instruktioner från det delegerande orga- net och en ovillkorlig rätt till återkallelse av delegationen. Det delege— rande organet här är andra sidan ansvar för skada som har föranletts av försummelse med avseende på själva delegationen eller av bristande in- struktioner eller bristande övervakning. Lagrådet hänvisar till dessa regler oeh uttalar vidare att det kanske får antas att kollektivavtal om delegation får tillerkännas giltighet i så måtto att bolaget kan bli skade- ståndsskyldigt om det ingriper i beslutsfattandet utan att ha objektiva skäl därtill. _

Mot bakgrund av det anförda säger lagrådet att det förefaller även- tyrligt att anta att kollektivavtal om direkta beslutsbefogenheter för arbetstagarsidan skall i rättspraxis tillerkännas giltighet i vidare mån än vad lagrådet antytt. Vilka ingrepp i den aktiebolagsrättsliga lagstift- ningen som man med utgångspunkt häri kan ha skäl att överväga har lagrådet inte ansett sig ha möjlighet att uttala sig om. Oavsett hur be— slutanderätten fördelas mellan arbetsgivar— och arbetstagarsidan bör en- ligt lagrådets mening reglerna utformas så att befogenhet att besluta och skyldighet att ta ansvar skall följas åt.

I samband med att lagrådets yttrande anmäldes vid regeringssamman- träde gjorde departementschefen vissa uttalanden som visar att han har ett annat synsätt än lagrådet på möjligheterna att förena medbestäm- mandelagens regler med aktiebolagslagen. Enligt departementschefen kan aktiebolagslagen inte ges reservationslöst företräde. Bedömningen av vilket arbetstagarinflytande som kan uppnås inom den associations- rättsliga lagstiftningens ram blir beroende inte minst av de mål lag- stiftaren Säger sig vilja nå genom lagstiftningen på medbestämmande- området. Departementschefen hävdar att det bör vara möjligt att med stöd av medbestämmandelagen få till stånd kollektivavtal om medbe- stämmanderätt för arbetstagarna inte bara i arbetsledningsfrågor och besläktade frågor utan även på företagsledningsplanet.

I anslutning till tidigare redovisade resonemang om möjlighet till de— legation av rena beslutsbefogenheter säger departementschefen att de

• Sida 84
•  Original

Prop. 1976/77: 137 84

allmänna reglerna om delegation får anses gälla och att problemen om ansvar för beslut synes kunna lösas genom kollektivavtal. Ytterst får man räkna med att ett dclegerande beslutsorgan har rätt att återta sin beslutanderätt men att ett sådant återtagande sker under skadestånds— ansvar, om fog saknas för återtagandet.

Departementschefen står alltså fast vid sin uppfattning att problemen t. v. bör kunna på ett tillfredsställande sätt lösas av parterna på arbets- marknaden och vid behov i rättspraxis. Departementsehefen hänvisar vidare till att hela problemområdet bör analyseras genom en särskild utredningsinsats. Det är hans avsikt att ett sådant arbete skall komma till utförande snarast möjligt.

I ett par motioner behandlas frågan om sambandet mellan aktie— bolagslagen oeh medbestämmandelagen. 1 centerpartiets partimotion 2430 påtalas den rättsosäkerhet som kan uppkomma på området. Motio- närerna vill att den aviserade utredningen snarast kommer till stånd och att i avvaktan härpå den av lagrådet uttalade regeln om sambandet mellan beslutsbefogenhet och ansvarsskyldighet skall upprätthållas.

.l moderata samlingspartiets motion 2494 riktas kritik mot departe— mentschefen för att han inte följt lagrådets uppfattning. Motionärerna i'llmrnpnr lagrädEtS argumentering som ett skäl för att undanta frirelag5= ledningsfrågorna från medhestänunandelagen. Det allmänna spörsmålet om företagsledningsfrågor skall inbegripas under lagen tar utskottet upp i ett senare sammanhang.

Herr Wennerfors (m) anser i motionen 2500 att det är otillfreds— ställande att riksdagen på det arbetsrättsliga området inför en ny lag- stiftning som direkt kolliderar med annan lagstiftning. Motionären vill därför ha en utredning om kollisionen mellan medbestämmandelagen i fråga om företagsledningsfrågor och aktiebolagslagen och annan lag- stiftning som reglerar befogenheter och ansvar för företagen.

Av den tidigare redovisningen framgår att det finns olika uppfatt— ningar om möjligheterna att förena den nya lagen med associations- rättslig lagstiftning. De olika uppfattningar som lagrådet och departe- mentschefen redovisar medför med nödvändighet att osäkerhet upp- kommer om rättsläget. Det bör dock samtidigt framhållas att uppfatt- ningarna på en viktig punkt synes stämma överens, nämligen i fråga om möjligheten att återkalla delegation till arbetstagarorganisation. Sådan återkallelse sker dock under skadeståndsansvar. Det är angeläget att den påtalade osäkra situationen snarast klaras ut då den eljest kan utgöra ett hinder att få till stånd kollektivavtal på medbestämmande— området. Det utredningsarbete som departementschefen utlovat bör därför bedrivas skyndsamt. Det är också väsentligt att frågorna får en allsidig belysning. Enligt utskottets uppfattning bör förutom regerings- kansliets expertis på lämpligt sätt anlitas sakkunskap från exempelvis rättsvetenskapligt håll och från parterna på arbetsmarknaden. Det är

• Sida 85
•  Original

Prop. 1976/77: 137 85

önskvärt att arbetet bedrivs med inriktning på att lagändringar som kan visa sig erforderliga kan genomföras före medbestämmandelagens ikraft- trädande den 1 januari 1977. Vad utskottet i anslutning till motionerna anfört i den aktuella frågan bör regeringen underrättas om.

De associationsrättsliga problem som ovan behandlats aktualiserar frågan om en mera genomgripande förändring av aktiebolagslagstift- ningen med sikte på att öka arbetstagarnas inflytande. Denna fråga togs upp redan i den under allmänna motionstiden väckta motionen 1107 av herrar Hörberg (fp) och Jonsson i Alingsås (fp). Motionärerna be— gärde en parlamentarisk utredning.

I propositionen (s. 204) säger departementschefen att det nämnda utredningsarbetet om associationsrätten och medbestämmandelagen ock- så bör kunna skapa ett underlag för att —när förutsättningar föreligger att inleda ett utredningsarbete av det slag som berörs — ta ställning till vilken inriktning som arbetet bör ges.

Utskottet delar departementschefcns uppfattning och förutsätter att en parlamentarisk utredning tillsätts så snart det är möjligt. I sak inne- bär detta att motionärernas önskemål om utredning kan bli tillgodosett. Motionen synes inte behöva föranleda någon åtgärd.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1976/77: 137 se

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrives att 32 och 57 åå lagen (1976: 580) om med- bestämmande i arbetslivct skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32%

Mellan parter som träffar kollektivavtal om löner och allmänna an- ställningsvillkor bör, om arbetstagarparten begär det, även träffas kol- lektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna i frågor som avser ingående och upphörande av anställningsavtal, ledningen och fördel- ningen av arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt.

I kollektivavtal om medbestäm- manderätt kan, med beaktande av vad som föreskrives i 3 5, bestäm- mas att beslut som annars skulle fattas av arbetsgivaren i stället skall fattas av företrädare för ar- betstagarna eller av ett särskilt in- rättat partssammansatt organ.

575

Arbetstagarorganisation skall ersätta uppkommen skada, om den i tvist som avses i 33 eller 34 5 har föranlett eller godkänt felaktig till- lämpning av avtal eller av denna lag och organisationen har saknat fog för sin ståndpunkt i tvisten. Detsamma gäller om organisationen har saknat fog för förklaring enligt 39 &.

Arbetstagarorganisation svarar vidare för skada som tillfogas ar- ' betsgivaren genom att företrädare för organisationen i förhållande till honom missbrukar sin ställning som ledamot i särskilt genom av- tal inrättat beslutsorgan eller på annat jämförligt sätt föranleder felaktig tillämpning av avtal om medbestämmanderätt för arbets- tagarna.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1977. Kollektivavtal, som har ingåtts före lagens ikraftträdande och som innefattar avvikelse från 57 å andra stycket, gäller i den delen endast om avtalet har tillkommit för att utgöra sådan avvikelse.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1976/77: 137 _ 37

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL vid sammanträde

1977-03-29

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson, justitierådet Mannerfelt, justitierådet Welamson.

Regeringen har den 17 mars 1977 på hemställan av statsrådet Ahl- mark beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om änd- ring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll har inför lagrådet föredra- gits av hovrättsassessorn Olof Bergqvist.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

I. Lagrådet vill inledningsvis uttala sin anslutning till vad i remisspro- tokollet anförs därom, att omfattande och betydelsefulla medbestäm— mandeavtal i en mångfald ämnen kan träffas utan att man behöver hysa några som helst tvivel om deras ställning av fullt bindande avtal. De frå- gor som nu är av intresse hänför sig endast till medbestämmandeavtal, varigenom direkta beslutsbefogenheter anförtros åt arbetstagarrepresen- tanter eller åt ett särskilt organ med mer eller mindre starkt inslag av arbetstagarrepresentation. Avtal av sådan innebörd aktualiserar vissa problem oberoende av företagsform. Företrädesvis är det emellertid för- hållandena i aktiebolag — och vissa andra associationer -— som härvid- lag tilldrar sig intresset. Det är, såsom också framhålls i remissprotokol— let, inför perspektivet av medbestämmandeavtal inom området för den egentliga företagsledningen som frågan om förhållandet mellan MBL och den associationsrättsliga lagstiftningen blir mest akut.1

De antydda begränsningarna av området för hithörande problem för— anleder emellertid inte, att problemen skulle kunna betecknas som föga betydelsefulla. Det i remissprotokollet angivna förhållandet, att de fack- liga kraven på medbestämmande i form av beslutanderätt åtminstone hittills inte har riktats mot de övergripande och större företagslednings- frågorna, medger inte några slutsatser för framtiden. Och de problem, som medbestämmandeavtal om direkta beslutsbefogenheter på företags— ledningsområdet kan aktualisera, synes ha en högst realistisk bakgrund däri, att var för sig legitima intressen på arbetstagarsidan och på ägarsi- dan i ett aktiebolag kan tänkas skarpt bryta sig mot varandra och att en- dera sidans eller båda sidornas intressen kan komma att stå mot borge- närsintressen eller andra tredjemansintressen. Detta kan belysas av exem-

1 Vad som i det följande anförs beträffande aktiebolag torde ha i huvudsak motsvarande tillämpning beträffande ekonomiska föreningar och vissa andra juridiska personer.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1976/77 : 137 88

pelvis spörsmål om nedläggning av ett företag eller av viss gren av dess verksamhet. Om arbetstagarsidan i frågor av detta slag har förhandlat sig till vissa direkta beslutsbefogenheter i medbestämmandeavtal, har den med säkerhet avsett att arbetstagarnas intresse av fortsatt sysselsättning skall kunna så långt möjligt tillgodoses även till priset av en ekonomisk förlust för arbetsgivaren. Problemet, hur långt ett medbestämmande- avtal skall få effekt i fall av denna typ, kan inte ses som en fråga, hur arbetsgivaren skall kunna skyddas mot skada genom att arbetstagarsidan i något särskilt fall söker utnyttja formella befogenheter på ett sätt som strider mot avsikten med avtalet (jfr remissprotokollet s. 13).

11. I remissprotokollet (s. 13) antar departementschefen såsom en ut— gångspunkt för den fortsatta behandlingen av ämnet följande uttalande av expertgruppen:

”Medbestämmandeavtalet blir bindande som andra kollektivavtal och överträdelse av avtalet på arbetsgivarens sida blir liksom andra kollektiv- avtalsbrott skadeståndsgrundande. Lika litet som annars när någon som är rättsligt självständig har utsett annan att handla på sina vägnar kan däremot i detta sammanhang den utsedde göra anspråk på att mot sin huvudmans vilja få fortsätta att företräda denne i den meningen, att huvudmannen även i fortsättningen kan bindas i förhållande till ut- omstående. En sådan verkan av ett medbestämmandeavtal skulle i prin- cip vara oförenlig med allmänna grundsatser om självständiga personers och sammanslutningars rätt att ytterst själva råda över sin rättsliga ställ- ning.”

I anslutning till expertgruppen uttalar departementschefen vidare, att ett frångående i princip av denna utgångspunkt skulle innebära att man fick överväga djupgående ingrepp i det hittills gällande regelsystemet. Man skulle därmed, tillägger departementschefen bland annat, vara ”inne på betydligt mera vidsträckta frågor om inflytande för de an— ställda i nya former, och till dessa frågor kan någon ställning inte tas utan ett omfattande utredningsarbete”.

Beträffande den återkallelighetsprincip som sålunda utgör själva grundvalen för den nu förevarande lagrådsremissen vill lagrådet först framhålla, att principen inte var berörd i den remiss angående MBL, var— över lagrådet tidigare yttrat sig. En första antydan från vederbörande departementschefs sida om en sådan princip gjordes i hans anförande med anledning av lagrådets yttrande på följande sätt: 7*Att det om saken ställs på sin spets kan bli nödvändigt att ytterst räkna med en rätt för dclegerande bolagsorgan att återta sin beslutanderätt ser jag inte heller som ett stort problem” (prop. 1975/76: 105 Bil. 1 s. 529). Till tolkningen av det citerade uttalandet har expertgruppen lämnat bidraget: ”Vad som här har åsyftats torde inte vara en allmän rätt att häva medbestämman— derättsavtalet under påstående om avtalsbrott av motparten (jfr 31 % MBL), utan enbart rätt att i det enskilda fallet undvika skada om ett medbestämmanderättsavtal skulle komma att utnyttjas på ett oriktigt sätt" (PM 5. 46 f.).

• Sida 89
•  Original

Prop. 1976/77: 137 89

Expertgruppen har i sin PM (5. 46 ff.) utvecklat uppfattningen, att de- partementschefcns uttalande står i samklang med vad som allmänt anses gälla inom förmögenhetsrätten i fråga om återkallelse av fullmakt och uppdrag och vissa därmed närbesläktade former av bemyndigande att företräda annan eller att sköta annans angelägenheter. Det nyss citerade uttalandet i nu förevarande remissprotokoll ger intrycket, att den ifråga- varande återkallelighetsprincipen erbjuder en lösning som självklart föl— jer av allmänna avtalsrättsliga grundsatser.

Enligt lagrådets mening kan man emellertid inte utan vidare utgå från att allmänna avtalsrättsliga grundsatser om återkallelighet av uppdrag och liknande låter sig otvunget tillämpa på avtalsförhållanden av den in- nebörd det nu gäller. De uppdrag och likartade rättsförhållanden, be- träffande vilka en åt-erkallelserätt allmänt anses gälla, torde känneteck- nas av att det typiskt sett i första hand ligger i uppdragsgivarens intresse att uppdraget blir utfört. Att man på samma sätt har att behandla av- talstyper, som till det yttre framstår som uppdragsförhållanden men där det centrala avtalsinnehållet är just att ”uppdragsgivaren” skall ge av- kall på sin beslutanderätt till förmån för ”uppdragstagarens" eget in- tresse av att få bestämma, synes långt ifrån givet.1

I själva verket synes det heller inte vara fråga om att allmänna grund- satser rörande återkallelighet av uppdrag tänkts få en motsvarande till- lämpning på förevarande område. Därvidlag må först uppmärksammas den särskilda sanktion, som återkallelse av delegation enligt medbestäm- mandeavtal kan medföra, nämligen skadestånd som inte är begränsat till ekonomisk skada. Det skadestånd som vid normala uppdragsförhållan- den kan vara förbundet med återkallande är begränsat till den ekono- miska skada uppdragstagaren kan lida genom att inte längre få före- träda huvudmannen, dvs. det motsvarar i allmänhet den ersättning uppdragstagaren kunnat påräkna för uppdraget. Risken för sådant ska— destånd kan naturligtvis medföra effekten, att huvudmannen drar sig för att återta sin beslutanderätt, men det är inte denna effekt som skade- ståndet i sådana sammanhang väsentligen syftar till. Det skadestånd som ifrågakommer, om arbetsgivare återtar en i medbestämmandeavtal gjord delegation av beslutanderätt, skall däremot i första hand fylla funktio- nen att just avhålla arbetsgivaren från att besluta. Man sätter därmed i

1 Se Almén-Eklund, Lagen om avtal, 9 uppl. s. 60 (noter här uteslutna): ”Huruvida i —— -- —— fall, då fullmakten utfärdats i fullmäktigens eget in- tresse, det i själva verket föreligger en fullmakt, eller om icke fastmera den s.k. fullmakten innefattar en överlåtelse av fullmaktsgivarens rätt mot tredje man, kan emellertid vara föremål för olika meningar. I förevarande lagstift- ning har man icke tagit ståndpunkt till detta eller andra med frågan om oå- terkalleliga fullmakter sammanhängande spörsmål. Finnas sådana fullmakter, har naturligtvis en återkallelse av fullmakten icke någon verkan." Jfr noten å s. 48 i expertgruppens PM. —— Det är en sak för sig, att man i frågan, hur be- tungande en rättslig förpliktelse kan få bli, har att räkna med vissa yttersta gränser beträffande alla slag av avtal. Sådana gränser, inom förmögenhetsrät- ten i första hand representerade av 365 avtalslagen, torde i sammanhanget vara av underordnat intresse.

• Sida 90
•  Original

Prop. 1976/77: 137 90

det aktuella sammanhanget ett pris på grundsatsen om självständiga per- soners och sammanslutningars rätt att ytterst själva råda över sin rätts- liga ställning. I samma mån som ett allmänt skadestånd åläggs någon just därför att han bestämmer över sina angelägenheter, i samma mån har man gjort ett intrång i själva den nämnda grundsatsen.1 Att ett ska- destånd som avser annat än direkt ekonomisk förlust utgår innebär nämligen, att man förnekar rättsenligheten i det handlande som utgör grunden för skadeståndet.

Det bör här också uppmärksammas att, såsom redan har antytts, den tilltänkta återkallelserätten inte avsetts vara en rätt att för framtiden be- fria sig från medbestämmandeavtalet i dess helhet; häremot har 31 & MBL ansetts utgöra hinder. Det får antagas att motsvarande tänkts gälla i fråga om upphävande för framtiden av den ifrågavarande beslutsbefo- gcnheten, även om denna utgör endast en del av vad som regleras i medbestämmandeavtalet (jfr 31 & tredje stycket MBL). Vad det är fråga om synes därmed inte heller i detta hänseende vara en sådan återkallel- serätt som i normala uppdragsförhållanden följer av allmänna avtals- rättsliga principer utan i stället om någonting som mera träffande kan betecknas stoppningsmöjlighet.

Med det anförda har lagrådet velat framhålla, att lösningen av de i lagrådets tidigare yttrande berörda problemen näppeligen synes vara på förhand given av avtalsrättsliga principer för uppdragsförhållanden och liknande avtalstyper och att den lösning, åt vilken remissprotokollet ger uttryck, knappast heller kan sägas innebära att sådana principer utan vi- dare överförs till förevarande område.

lll. Det är terminologiskt viktigt att fasthålla att den återkallelserätt, varom remissprotokollet talar och som här benämns stoppningsmöjlig- het, är en ”rätt” att förhindra att arbetsgivaren blir bunden gentemot tredje man eller att eljest ett av arbetstagarorgan fattat beslut sätts i ver— ket, alldeles oavsett om utövandet av ”rätten” medför skadeståndsskyl- dighet för arbetsgivaren eller ej. I vilken utsträckning det härvidlag kan bli fråga om skadestånd är i själva verket det centrala problemet i före- varande sammanhang. Tills vidare skall emellertid detta problem läm- nas åsido. lnnan lagrådet går in härpå skall uppmärksamheten ägnas åt vilka former för beslutsdelegation som är förenliga med den förutsatta principen om stoppningsmöjlighet.

Det kan då först konstateras, att några svårigheter inte uppkommer beträffande medbestämmandeavtal som ger arbetstagarorgan rätt att inom visst område påkalla att arbetsgivaren fattar beslut i enlighet med dess önskemål. Detsamma gäller, om avtalet visserligen utformas som en

1 Härtill kan exempelvis erinras om rättsgrundsatsen, att utfästelse att fram- deles köpa fastighet ej är bindande för avgivaren. Denna rättsgrundsatso har antagits innebära ej blott att något köp ej kan framtvingas på grund av s_adan utfästelse utan även att underlåtenhet att infria den icke medför skyldighet att utge skadestånd för avtalsbrott enligt allmänna regler. Se NJA 1974 s. 526.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1976/77: 137 91

rätt för organet att besluta i visst ämne men det framgår att det ankom- mer på arbetsgivaren att verkställa beslutet. (Under termen verkställig- het inbegrips här alla sådana åtgärder som ifrågakommer för att arbets- givaren skall kunna bli bunden gentemot tredje man.) Stoppningsmöjlig- het föreligger i sådana fall alltid och kan utnyttjas genom att arbetsgiva- ren vägrar att fatta beslut eller att verkställa fattat beslut.

På samma sätt synes man ha att bedöma det fall, att arbetstagaror- gans beslutsfunktion enligt medbestämmandeavtal är förenad med rätt att agera utåt med stöd av en för det särskilda fallet utfärdad fullmakt. Om arbetsgivaren får begränsa fullmakten till behörighet att fatta och verkställa ett beslut av specificerat innehåll, är ju hans faktiska möjlig- het att stoppa ett sådant beslut tillgodosedd. Den ifrågavarande besluts- formen synes i förevarande hänseende helt likvärdig med en befogenhet att fatta beslut, som det ankommer på arbetsgivaren att verkställa.

Låt oss emellertid antaga, att medbestämmandeavtal avser behörighet för arbetstagarorgan att företräda arbetsgivaren på visst område, endera genom att avtalet självt ger uttryck åt sådan behörighet eller genom att däri föreskrivs förpliktelse för arbetsgivaren att utfärda en åtminstone tills vidare gällande fullmakt för arbetstagarorganet. För att det för så- dana fall skall bli meningsfullt att tala om en återkallelserätt av den in- nebörd som förutsätts i remissprotokollet, måste det tydligen finnas nå- gon garanti för att arbetsgivaren får tillfälle att utöva den. En viss sådan garanti skulle väl i och för sig kunna vinnas genom föreskrift om skyl- dighet för arbetstagarorganet att underställa arbetsgivaren fattat beslut. Det remitterade förslaget upptar emellertid inte någon sådan föreskrift. En med underställningsskyldighet förenad behörighet för arbetstagaror— gan förefaller knappast heller kunna vara av något särskilt värde från arbetstagarsynpunkt i jämförelse med en befogenhet att fatta beslut, som arbetsgivaren skall verkställa. Det synes med hänsyn till det anförda liggai linje med remissprotokollets intentioner, att någon sådan behörig- het för arbetstagarorgan att företräda arbetsgivaren som nu diskuterats inte skall kunna skapas genom medbestämmandeavtal.

En särskild form av beslutsdelegation tilldrar sig i detta sammanhang uppmärksamhet, nämligen den beslutsdelegation som i företag av någon storleksordning måste ske till skilda personer i deras egenskap av an- ställda. Med befattning som exempelvis inköpschef eller personalchef följer en viss ställningsfullmakt. Man kan nu fråga sig, huruvida ett medbestämmandeavtal kan förenas med principen om stoppningsmöjlig— het i fråga om fattade beslut i det fall att avtalet går ut på att arbetsgi- varen efter anvisning av arbetstagarsidan skall anställa någon i sådan befattning. Å ena sidan kan hävdas, att arbetsgivaren inte skulle ha mindre möjlighet att stoppa beslut som befattningshavaren avser att fatta och effektuera med stöd av sin ställningsfullmakt än arbetsgivaren skulle ha haft om han fritt hade tillsatt denne. Å andra sidan kan de be-

• Sida 92
•  Original

Prop. 1976/77: 137 92

gränsade möjligheter att stoppa beslut som föreligger vid denna typ av delegation bli särskilt kännbara, när arbetsgivaren inte får fritt utvälja en person som har hans förtroende. I likhet med expertgruppen (PM 5. 66) anser lagrådet, att arbetstagarsidan inte kan med giltig verkan i medbestämmandeavtal uppnå, att arbetsgivaren vid skadeståndsansvar skall i dylik befattning tillsätta vilken som helst person som arbetstagar- sidan anvisar men att arbetsgivaren blir pliktig att följa ett personförslag mot vilket i och för sig ingen befogad invändning kan riktas. Möjlig-en får man emellertid göra den begränsningen, att det skall röra sig om en med ställningsfullmakt förenad befattning som under alla omständighe- ter förutsätts skola finnas i företaget. Framförs från arbetstagarsidan krav på inrättande av ny sådan befattning synes frågan, i vad mån den förutsatta ”återkallelserätten” skall innefatta någon realitet, bli mer ac- centuerad.

Det sagda kan sammanfattas så, att en återkallelserätt i remissproto- kollets mening torde förutsätta att arbetstagarsidan inte kan genom medbestämmandeavtal uppnå någon egentlig behörighet att utåt före- träda arbetsgivaren.

lV. Det i föregående avsnitt anförda har tagit sikte på den tekniska utformningen av medbestämmandeavtal. Lagrådet övergår nu till det centrala problemet, nämligen i vad mån ett beslut kan med hänsyn till beslutets innehåll stoppas sanktionsfritt.

I detta sammanhang må först återges ett uttalande i remissprotokollet (s. 17 f.):

”Gränsdragningen blir i princip en avtalstolkningsfråga som den rätts- tillämpande instansen ytterst får lösa med ledning av vad som uttryckli- gen sagts i avtalet och, där det inte räcker, av rättspolitiska och andra skälighetssynpunkter. Närmare kan man enligt expertgruppens mening knappast komma när det gäller att göra en allmän bedömning av pro- blemet på förhand."

Departementschefen har ställt sig bakom detta uttalande av expert- gruppen. Visserligen innehåller remissprotokollet i samma ämne andra uttalanden, vilka synes uttrycka andra ståndpunkter (s. 15 och 17). Med hänsyn till expertgruppens och departementschefcns fortsatta behand- ling av ämnet kan det emellertid inte råda något tvivel om att det är det här citerade uttalandet som är det representativa. Denna behand— ling genomsyras nämligen av just inställningen, att utrymmet för att säga någonting generellt är ringa, eftersom det gäller en tolkning av medbestämmandeavtal som inte kan göras förrän man har ett givet avtal framför sig.

Den fråga det här gäller kan formuleras på olika sätt, beroende av på vilket stadium den aktualiseras. Redan när en arbetstagarpart utformar det förslag till medbestämmandeavtal som han avser att framlägga för motparten i avtalsförhandlingar måste han söka göra klart för sig, i vad

• Sida 93
•  Original

Prop. 1976/77: 137 93

mån förslagets innehåll är sådant att brott mot ett avtal i enlighet med förslaget skulle kunna föranleda skadestånd för arbetsgivaren. Därvid måste han givetvis tolka sitt eget förslag i den meningen, att han precise- rar vad det är han åsyftar. Om han därvid skulle säga sig, att han inte åsyftar något annat än som går att genomdriva med lagliga medel, torde han snart finna att han rört sig i en cirkel. Vad han vill veta är, vad som går att genomdriva med lagliga medel, och därvid hjälper honom ingen avtalstolkning. På motsvarande sätt ter sig arbetsgivarsidans bedömning av ett framlagt avtalsförslag.

För den händelse arbetsgivarparten inte vill acceptera motpartens av- talsförslag, kan så fråga uppkomma, huruvida arbetstagarsidan skall till- gripa stridsåtgärd. Därvid inställer sig det allvarliga spörsmålet, om stridsåtgärden blir lovlig. Åtminstone såvitt gäller den s. k. kvarlevande stridsrätten (jfr PM 5. 53) — och troligen även eljest (se prop. 1975/76: 105 Bil. 1 s. 472, jfr dock 5. 526 f) — torde åtgärdens lovlighet stå och falla med lagligheten av den klausul för vilken man går till strid.

Redan av det anförda torde otvetydigt framgå, att det aktuella proble- met ingalunda är en fråga om avtalstolkning. Det är en fråga om avtals- frihetens gränser. Givetvis kan inte parter med laga verkan avtala om vad de med laga verkan får avtala om.

När ett avtal träffas, kan det självfallet bli aktuellt att tolka avtalet, bland annat för att se om det håller sig inom medgivna gränser för av- talsfriheten. Därvid är det rimligt att, såvitt dess ordalydelse och parter- nas avsikter vid avtalsförhandlingarna medger det, ge avtalet en tolk— ning som innebär att det inte överskrider gränserna för avtalsfriheten. Men i fråga om fastställandet av dessa gränser kan man aldrig komma någon vart genom att tolka avtal. Vad ett avtal går ut på är en sak, vad det med laga verkan får gå ut på är en annan; medan det förra är en fråga om tolkning av avtalet, är det senare ett spörsmål att besvara fri- stående därifrån. Genom att sammanställa resultaten av de två operatio- nerna får man svaret på frågan, i vad mån ett konkret avtal är giltigt eller m. a. 0. kan upprätthållas med skadestånd för avtalsbrott.

Det är enligt lagrådets mening viktigt att fasthålla det nu utvecklade förhållandet mellan avtalstolkning och rättslig gränsdragning. Om man inte gör det, kan man nämligen förledas att tro, att det här är fråga om någonting som måste bedömas i efterhand enligt varje träffat avtal. Därmed övervältrar man problemen på i första hand avtalsslutande par- ter och i andra hand rättstillämpande myndigheter, medan det i själva verket är lagstiftarens sak att utstaka gränserna så, att både avtalsslu— tande parter och rättstillämpande myndigheter erbjuds rimlig vägled- ning.

V. Remissprotokollet ger — i och för sig knappast onaturligt mot den nyss angivna bakgrunden — ytterst knapphändig upplysning när det gäl- ler hållpunkter för bedömning av frågan, var gränserna för avtalsfrihe-

• Sida 94
•  Original

Prop. 1976/77: 137 94

ten i förevarande hänseende går. Det ger därvidlag intet utöver vad som redan antytts i lagrådsremissen angående MBL. De enda gränser som nu förevarande lagrådsremiss ger uttryck åt är att ”medbestämmandeavtal inte kan träffas eller upprätthållas i den mån de skulle innebära hinder för arbetsgivaren att rätta sig efter tvingande lag eller offentlig myndig- hets beslut” (5. 15). Lagrådet har fullt klart för sig, att uppgiften att söka närmare precisera här aktuella gränser för avtalsfriheten är svår. Det oaktat anser sig lagrådet ha anledning att i det närmast följande an- tyda några hänseenden, i vilka en mera preciserad gränsdragning från lagstiftarens sida bör kunna krävas.

Därvid må uppmärksamheten först ägnas åt grundsatsen, att arbetsgi- vare inte skall kunna genom medbestämmandeavtal förmås att handla i strid mot tvingande lag.1 Samma grundsats kan OCkSå uttryckas så, att arbetsgivare inte skall kunna ådömas skadestånd för avtalsbrott om hans handlande varit påkallat för att iakttaga tvingande lag. För en del tänkbara situationer torde den sålunda uttryckta gränsen vara klar nog. Beträffande ett flertal praktiskt betydelsefulla typfall synes emellertid en precisering önskvärd. Detta kan illustreras av följande exempel. Låt oss antaga, att arbetstagarsidan i ett medbestämmandeavtal har tillerkänts vetorätt mot företagsnedläggning. Vi tänker oss vidare, att arbetsgivaren mot arbetstagarsidans veto nedlägger företaget under påstående att ned- läggning är nödvändig för att de anställdas källskatter skall kunna beta— las och för att arbetsgivaren skall undgå ansvar för brott mot uppbörds- lagen. Efter nedläggningen blir källskatterna rätteligen betalda. Arbets- tagarsidan gör nu gällande, att detta hade kunnat ske, även om driften fortsatts, och att arbetsgivaren därför inte kan undgå skadestånd för kollektivavtalsbrott. Man ställs här inför frågan, huruvida arbetsgivaren -— för det fall att bevisbördan inte skall anses åvila arbetstagarsidan — måste för att rättfärdiga sitt handlande visa att källskatterna inte hade kunnat inbetalas om driften fortsatts. Eller är det för frihet från ska- destånd tillräckligt att situationen med fog kunnat bedömas så, att ned— läggning var påkallad för att källskatterna skulle kunna rätteligen inbe- talas? Motsvarande problem kan aktualiseras av exempelvis bestämmel- serna om straff för gäldenärsbrott.

Det må framhållas, att skyldigheten att inbetala källskatt eller att el- jest tillvarataga borgenärers intressen kan aktualisera de nu behandlade frågorna i långt mindre dramatiska sammanhang än företagsnedläggelse. I lägen, där ett företags ekonomiska ställning är svag, kan sådana skyl- digheter tvinga företaget till att allmänt skära ner sina utgifter, och detta kan då självfallet inträffa även inom områden, där det enligt medbe- stämmandeavtal tillkommer arbetstagarsidan att fatta beslut.

1 Det må här framhållas, att remissprotokollet uppenbarligen använder ut- trycket ”tvingande lag" med syftning på alla bestämmelser vilka föreskriver visst handlande som obligatoriskt.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1976/77: 137 95

Expertgruppen synes mena, att arbetsgivaren i situationer av denna typ skall ha ett rimligt manöverutrymme inom vilket skadestånd icke kan ifrågakomma. Gruppen uttalar nämligen (PM s. 57), att det straff- ansvar, som enligt 11 kap. 3 & brottsbalken vilar på företagsledning- arna, uppenbarligen bör innebära att ledningen för ett företag som be- finner sig i ekonomiska svårigheter måste ha kvar ett handlingsutrymme och, om skälen är tillräckligt starka, kunna besluta om driftsinskränk- ning eller nedläggning. Lagrådet delar expertgruppens mening i denna del.

Lagrådet vill framhålla, att vad nu sagts beträffande tvingande lag har motsvarande tillämpning i fråga om myndighets beslut.

I förarbetena till MBL talas också om arbetsgivarens rättsliga ansvar gentemot tredje man. I lagrådsremissens specialmotivering till 3 % an- gavs, att en förutsättning för medbestämmandeavtal i aktiebolag är att medbestämmanderätten utformas så, att frågan om det rättsliga ansvaret mot tredje man blir löst (prop. Bil. 1 s. 332). I departementschefcns an— förande med anledning av lagrådets yttrande försågs uttalandet med re- servationen, att arbetsgivare inte skall ha möjlighet att genom avtal med tredje man inskränka en medbestämmanderätt som redan tillförsäk- rats hans arbetstagare eller deras företrädare (prop. Bil. l s. 530, jfr s. 479). I expertpromemorian anförs — såsom en tolkning av departements- chefcns nyss omnämnda uttalanden — att en förutsättning för arbetsgi- varens rätt att utan påföljd återta beslutandet för att uppfylla avtals- förpliktelse gentemot utomstående skulle vara, ”att denna avtalsförplik- telse har varit känd och godtagen av arbetstagarsidan när medbestäm— manderättsavtalet träffades" (PM s. 56). Lagrådet anmärker härtill, att den förutsättning som expertgruppen antar erforderlig —— den har inte berörts av departementschefen i förevarande lagrådsremiss —— uppen- barligen sätter i gungning hela principen, att arbetsgivaren skall tillför- säkras rätt att uppfylla förpliktelser gentemot tredje man. Det är inte lätt att inse, varför särskild betydelse skulle tillmätas det förhållandet att arbetstagarsidan redan innan något medbestämmandeavtal har träffats — och alltså medan arbetsgivaren hade ensam bestämmanderätt på företagsledningsområdet _ godtagit en viss förpliktelse mot tredje man. Det ligger knappast heller i öppen dag, varför man skulle bortse från förpliktelser mot tredje man som arbetsgivaren har iklätt sig efter med- bestämmandeavtalets ingående men inom ramen för den beslutanderätt som enligt avtalet har förutsatts skola finnas kvar hos honom. Det är en sak för sig, att man inte kan godtaga manövrer av arbetsgivare i syfte att via förpliktelser mot tredje man göra den medbestämmanderätt som tillförsäkrats arbetstagarsidan illusorisk.

Enighet torde råda om att ett antal bestämmelser i aktiebolagslagen är av sådan karaktär, att de inte kan åsidosättas genom medbestämman- deavtal. I remissprotokollet (s. 17) erinras om ett antal angivna sådana

• Sida 96
•  Original

Prop. 1976/77: 137 96

regler. Ett frågekomplex som däremot i remissprotokollet inte ägnas nå- gon uppmärksamhet hänför sig till det förhållandet, att ett bolagsorgan har att förvalta medel, som inte är dess egna, och vid sin förvaltning har att tillvarataga bolagets/aktieägarnas intressen.

I förarbetena till MBL har departementschefen uttalat, att beslutsde— legation inte utan åsidosättande av aktiebolagslagstiftningen kan ske i sådan utsträckning, att styrelsen i realiteten måste anses ha frånträtt sin ställning som en sådan. Att en gräns av den innebörden måste finnas an— såg departementschefen dock inte vara något som reser praktiska pro- blem vid tillämpning av reglerna om medbestämmanderätt för arbetsta- garna. (Prop. Bil. 1 s. 332).

Om man menar, att konflikt med aktiebolagslagstiftningen uppkom— mer först om styrelsen på grund av medbestämmandeavtal i stort sett har upphört att utöva några som helst egentliga förvaltningsbefogenhe- ter, får det väl antagas att MBL sent eller aldrig kommer att föranleda någon sådan konflikt. Frågan är emellertid just, om gränsen går så långt bort som departementschefcns nyss återgivna uttalanden synes ge vid handen.

Här må närmast erinras om följande bestämmelser i aktiebolagslagen. 8 kap. 6 5 första stycket första meningen: ”Styrelsen svarar för bola- gets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter.”

8 kap. 14 & första meningen: ”Har ställföreträdare, som företagit rättshandling för bolaget, överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen ej gällande mot bolaget, om den mot vilken rättshandlingen företogs in— såg eller bort inse att befogenheten överskreds.”

15 kap. ]. &: ”Stiftare. styrelseledamot och verkställande direktör, som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet ska- dar bolaget, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan vållas ak— tieägare eller annan genom överträdelse av denna lag eller bolagsord- ningen."

I sammanhanget kan också erinras om bestämmelserna i 10 kap. 5 & brottsbalken om ansvar för trolöshet mot huvudman.

Lagrådet har i sitt tidigare yttrande framhållit såsom klart, att asso- ciationsrättsliga författningsföreskrifter utgör sådana föreskrifter som enligt 35 MBL skall äga företräde framför MBL. Denna uppfattning har inte blivit klart motsagd av vederbörande departementschef vare sig under förarbetena till MBL eller i förevarande remissprotokoll. I sitt an— förande över lagrådets tidigare yttrande har visserligen dåvarande de- partementschefen uttalat, att aktiebolagslagen inte kan enligt 35 MBL ges reservationslöst företräde framför MBL. Han har emellertid inte ut— talat, att lösningen skulle vara den motsatta.1 I stället skulle uppgiften i

1lnrikesutskottet konstaterade i sitt betänkande över förslaget till MBL (InU 1975:"76: 45 s. 25.), att enligt grundsatsen i 3 & MBL bestämmelser i ak- tiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar tar över MBL, om reg- lerna kommer i konflikt med varandra.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1976/77: 137 97

princip vara att förena de regler som finns på de båda områdena. (Prop. Bil. 1 s. 528 f.) En sådan förening är även enligt lagrådets mening nöd- vändig. Frågan är emellertid, om den låter sig göra på ett rationellt och klargörande sätt utan vidare lagstiftningsåtgärder och vad den i så fall innebär.

Till det anförda vill lagrådet vidare framhålla, att det knappast synes avgörande hur man i förevarande hänseende tolkar 3 & MBL, för den händelse man tar fasta på departementschefcns uttalanden i förevarande remissprotokoll, att arbetsgivare icke skall på grund av medbestämman— deavtal kunna förmås att handla i strid mot tvingande lag. Ty dessa ut- talanden måste otvivelaktigt vara tillämpliga också på handlande av ställföreträdare för aktiebolag.

Det är att märka, att bestämmelsen i 8 kap. Gå första stycket första meningen aktiebolagslagen måste anses vara tvingande lag i den mening detta uttryck har enligt remissprotokollet. Uppenbarligen kan inte en bolagsstyrelse genom avtal med tredje man befria sig från den skyldig- het att svara för förvaltningen av bolagets angelägenheter som lagrum- met stadgar. Och trots att styrelsen i princip har att efterkomma anvis- ningar av bolagsstämman såsom bolagets högsta beslutande organ, finns även i förhållande till bolagsstämman ett utrymme inom vilket styrelsen alltid skall handha förvaltningen på eget ansvar. En bolagsstyrelse får sålunda inte efterkomma en föreskrift av bolagsstämman beträffande förvaltningen, vars verkställande styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande av bolagets intressen.1

Från angivna utgångspunkter kommer man alltså inte ifrån proble- met, i vad mån genom medbestämmandeavtal föreskrivna direkta be- slutsbefogenheter för arbetstagarsidan på företagsledningsområdet låter sig förena med i första hand bestämmelsen i 8 kap. 65 aktiebolagsla- gen, att styrelsen svarar för förvaltningen av bolagets angelägenheter.

En bland flera tolkningar av denna bestämmelse är att en bolagssty- relse icke kan fullgöra sin författningsenliga skyldighet att svara för för- valtningen av bolagets angelägenheter, om den genom kollektivavtal för- satt sig i en situation där den inte, utan att ådraga bolaget allmänt skade- stånd för kollektivavtalsbrott, kan förhindra verkställighet av ett beslut på företagsledningsområdet som styrelsen finner i väsentlig mån strida mot bolagets intressen.2

Om en bolagsstyrelse träffar ett kollektivavtal, som försätter styrelsen i den beskrivna situationen, innebär det med nyssnämnda tolkning att

1 Se prop. 1975: 103 s. 382 och Nial, Svensk associationsrätt, 2 uppl. s. 88 f., ifr Lind, Aktiebolagslagen s. 170. '—' En sak för sig, som principiellt ligger vid sidan av tolkningsfrågan, är att en styrelse kan finna det av skilda skål med bolagets intresse helt förenligt att. i avsevärd utsträckning tillmötesgå arbetstagarsidans önskemål. 7 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 137

• Sida 98
•  Original

Prop. 1976/77: 137 98

styrelsen överskrider sin befogenhet. Och eftersom dess bristande befo— genhet härvidlag skulle följa av lag, torde arbetstagarparten inte kunna enligt 8 kap. 14% aktiebolagslagen åberopa, att avtalet det oaktat skall vara gällande på grund av god tro hos arbetstagarparten.

Till detta tolkningsalternativ må anföras, att det ingalunda behöver sakna bärkraft på den grund att det skulle i alltför betydande grad strida mot målsättningen för den vittsyftande arbetsrättsliga reform som MBL innebär. Inte minst i förevarande remissprotokoll har ju utvecklats, i hur hög grad man kan genom medbestämmandeavtal förverkliga refor— mens målsättning att förstärka arbetstagarinflytandet utan att det för den skull blir aktuellt med direkta beslutsbefogenheter för arbetstagarsi- dan på företagsledningsområdet. För detta tolkningsalternativ talar också den omständigheten, att de associationsrättsliga bestämmelserna lämnats helt orubbade.

En diametralt motsatt tolkning av bestämmelsen i 8 kap. 6 & aktiebo- lagslagen innebär, att styrelsen anses fullgöra sin uppgift att svara för förvaltningen av bolagets angelägenheter, om den blott tillser att bolaget självt inte handlar i strid mot tvingande lag eller myndighets beslut och ej heller åsidosätter förpliktelser mot tredje man. Styrelsen skulle alltså alltjämt kunna sägas fullgöra sin uppgift, även om den har avhänt sig möjligheten att — utan att ådraga bolaget allmänt skadestånd för kollek- tivavtalsbrott — vidtaga någon som helst förvaltningsåtgärd i övrigt.

Med en sådan tolkning skulle tydligen bestämmelsen om bolagsstyrel- ses skyldighet att svara för förvaltningen av bolagets angelägenheter ha, utan ändring av bestämmelsen, blivit berövad en mycket stor del av sitt reella innehåll.1 Huruvida man kan komma så långt med gängse lagtolk- ningsmetoder måste betecknas såsom minst sagt osäkert.2

En tredje tolkning är att gränsen för de beslutsbefogenheter på före- tagsledningsområdet, som en bolagsstyrelse kan med rättslig effekt av- hända sig genom kollektivavtal, går någonstans mellan de båda förut an- förda tolkningarna. För gränsens närmare bestämmande enligt denna tolkning saknas dock i stort sett hållpunkter.

I detta sammanhang må återges följande uttalanden av professor Knut Rodhe:

”Aktiebolagslagen förutsätter att syftet med ett aktiebolags verksam- het är att tillföra aktieägarna vinst. Varje aktieägare har enligt lagen ett anspråk på att bolagsstämman skall respektera denna grundläggande re- gel och bolaget såsom helhet har ett anspråk mot styrelsen av samma in-

]I sammanhanget må erinras om ett under aktiebolagslagens förarbeten gjort uttalande, avseende frågan i vilken omfattning bolagsstämman kan ge bolagsledningen direktiv i förvaltningsfrågor. Därom anförs i prop. 1975: 103 (s. 236): ”Som utredningen framhållit överensstämmer det inte med lagens anda och mening att bolagsstämman dirigerar bolagsledningens förvaltning i sådan utsträckning att styrelsen förlorar sin ställning som ansvarig handha- vare av förvaltningen.”

2Jfr å ena sidan prop. Bil. 1 s. 529 och å andra sidan Strömholm i Tid- skrift för Sveriges Advokatsamfund 1976 s. 462 ff., särskilt s. 469.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1976/77: 137 99

nebörd. Det är nu uppenbart, att bolagsstämman och bolagets styrelse måste ha en avsevärd handlingsfrihet när det gäller att dra gränserna för vad som är tillbörligt enligt den angivna principen. Men någonstans måste gränsen gå. Bolagets styrelse har inte rätt att med öppna ögon förslösa bolagets medel på åtgärder som inte ens vid en långsiktig be- dömning kan försvaras såsom liggande i bolagets intresse, exempelvis genom att låta bolagets medel rinna bort genom att man fortsätter en förlustbringande rörelsegren, eller genom att använda bolagets medel till en nyinvestering, som visserligen skapar sysselsättning men inte kan väntas förränta sig.

En styrelseledamot, han må vara vald av bolagsstämman eller av en arbetstagarorganisation, som handlar i strid med de krav aktiebolagsla— gen sålunda ställer upp, kan ådraga sig skadeståndsskyldighet enligt denna lag och i grövre fall straff för trolöshet mot huvudman enligt brottsbalken "10: 5. Jag erinrar om att i rekvisiten för detta brott ingår skada men icke vinning.

Den som vill göra gällande, att en företagsledning — på grund av fö— reskrift i ett medbestämmandeavtal eller på uppmaning av landets rege— ring — skall ha rätt och eventuellt plikt att i nu angiven mening vara tro- lös mot sina huvudmän, bör rimligen också se till att det genom lag fast- slås, hur långt företagsledningen i detta avseende har rätt att gå utan att ådraga sig påföljder i relation till aktieägarna.”1

De nu återgivna uttalandena torde visserligen närmast rikta sig mot en i diskussionen framförd tes, enligt vilken problemet om förhållandet mellan MBL och aktiebolagslagen helt enkelt kan lösas genom att man ger MBL företräde framför aktiebolagslagen. Uttalandena synes emel- lertid i praktiskt taget samma mån ha intresse även för det fall, att man inte tillgriper ett sådant alexanderhugg som en omsättning i praktiken av nämnda tes skulle innebära.

Enligt lagrådets mening är det —— mot bakgrunden av vad som före- varit vid tillkomsten av MBL — inte möjligt att med säkerhet uttala sig om vilket rättsläge som i förevarande hänseende uppkommit med lagens ikraftträdande. En uttrycklig lagreglering av hithörande spörsmål synes därför påkallad. Den föreslagna bestämmelsen i 32 å andra stycket MBL kan härvidlag inte anses tillräckligt klargörande. En tillfredsstäl- lande lagreglering torde förutsätta, att man på grundval av ett mera djupgående utredningsarbete inför lagbestämmelser av större precision.

Fråga uppkommer i det läget, om i avbidan på en sådan utredning 32 & MBL likväl bör kompletteras med bestämmelsen i det nu föreslagna andra stycket. Ett tillräckligt skäl härför torde kunna vara att den kan tjäna syftet att undanröja en måhända utbredd missuppfattning att aktie- bolagslagen skulle överlag förhindra tillkomsten av medbestämmande- avtal (jfr ovan s. 87). I och för sig skulle bestämmelsen också kunna anses fylla funktionen att utmärka, att någon behörighet att verkställa beslut

1 Uttalandena är med vederbörligt tillstånd hämtade från manuskript till en artikel, rubricerad "Medbestämmandelagen och aktiebolagslagen" och avsedd att publiceras i Svensk Juristtidning i april 1977.

• Sida 100
•  Original

Prop. 1976/77: 137 100

på arbetsgivarens vägnar inte skall kunna tillkomma arbetstagarsidan på grund av kollektivavtal. Bestämmelsen talar ju endast om fattande av beslut. I belysning av vad som ovan under III anförts om remissproto- kollets återkallelighetsprincip är det också naturligt att anse bestämmel- sen motsättningsvis innebära, att någon rätt att verkställa beslut inte skall tillkomma arbetstagarsidan. Det är emellertid att märka, att MBL i 33 5 första stycket sista meningen använder uttrycket ”fatta beslut på arbets- givarens vägnar" såsom avseende verkställande av beslut. (Se prop. 1975/76: 105 Bil. 1 s. 388.) Med den ovan antydda tolkningen av den föreslagna bestämmelsen i 32 å andra stycket skulle därför uttrycket ”fatta beslut” kunna uppfattas såsom använt i skilda betydelser i olika lagrum i MBL. Med hänsyn till vad nu anförts synes lagstiftarens inten- tioner komma bäst till sin rätt, om 32 å andra stycket antages ha den innebörd som nämnts här ovan och 33 5 första stycket sista meningen ändras så att ”fatta beslut" utbyts mot ”verkställa beslut”.

VI. Ytterligare bör beröras den reglering av spörsmål om skade- ståndsskyldighet för arbetstagarsidan, åt vilken remissprotokollet ger ut- tryck. I den delen innefattar remissprotokollet dels att en särskild be- stämmelse föreslås för fall, där det är fråga om utövande av beslutsbefo- genheter i förhållande till arbetsgivaren, dels att fall där arbetstagarsi— dan har tillagts behörighet att utåt företräda arbetsgivaren skall bedö- mas enligt allmänna skadeståndsregler.

Lagrådet vill först erinra om vad som har anförts ovan under III. Så- vitt det kan ifrågakomma, att befattning hos arbetsgivaren som är för- enad med viss ställningsfullmakt skall tillsättas på förslag eller anvisning av arbetstagarsidan, har lagrådet intet att invända mot att frågan om skadeståndsansvar gentemot arbetsgivaren för sådan befattningshavares åtgärder bedöms enligt allmänna skadeståndsregler. Vad gäller behörig- het att företräda arbetsgivaren i annan ordning har lagrådet funnit förslaget innebära, att någon sådan behörighet inte skall kunna med rättslig effekt avtalas i medbestämmandeavtal. Ett formellt undantag ut- gör möjligen avtal om att arbetsgivaren skall vara skyldig att för varje särskilt fall utfärda fullmakt för en specificerad rättshandling. I sak skil- jer sig en sådan ordning inte från en enbart intern beslutsbefogenhet, och den möter därför som nämnts inga betänkligheter från synpunkten av stoppningsmöjlighet. Av samma skäl synes den inte heller i skade- ståndshänseende böra bedömas på annat sätt än då det är fråga om ut- nyttjande internt av beslutsbefogenheter i förhållande till arbetsgivaren. Lagrådet förutsätter också, att begäran enligt medbestämmandeavtal av fullmakt för specificerad rättshandling utgör ett sådant agerande i för- hållande till arbetsgivaren som omfattas av det föreslagna andra stycket i 57 & MBL.

För den händelse genom medbestämmandeavtal skulle kunna med rättslig effekt skapas behörighet för arbetstagarrepresentanter att utåt företräda arbetsgivaren i vidare mån än nu sagts, synes ett sådant ska-

• Sida 101
•  Original

Prop. 1976/77: 137 101

deståndsansvar enbart för beslutsfattande representanter som kan följa av allmänna regler1 knappast vara tillfredsställande. Detta förefaller i själva verket också ligga nära departementschefcns mening, sådan den framförs på s. 23 i remissprotokollet. Nu angivna förhållande utgör i sin mån ett ytterligare skäl för att inte räkna med att en längre gående be- hörighet för arbetstagarsidan kan med rättslig effekt skapas genom med- bestämmandeavtal.

Vad angår avfattningen av den föreslagna bestämmelsen i 57 å andra stycket MBL är att anföra följande. Enligt den föreslagna lagtexten är arbetstagarorganisationen skadeståndsansvarig, om dess företrädare i förhållande till arbetsgivaren missbrukar sin ställning som ledamot i sär- skilt genom avtal inrättat beslutsorgan eller ”på annat jämförligt sätt föranleder felaktig tillämpning av avtal om medbestämmanderätt för ar- betstagarna”. Av speeialmotiveringen framgår, att även grov vårdslöshet av arbetstagarföreträdare skall utlösa avsett skadeståndsansvar. Denna ståndpunkt synes välmotiverad, såvitt man därmed — såsom måste an- tagas — har avsett alla fall då grov vårdslöshet hos arbetstagarföreträ- dare i medbcstämmandeorgan vid agerande i förhållande till arbetsgiva- ren föranleder skada för denne. Emellertid är det ingalunda givet, att den grova vårdslösheten vid beslutsfattandet —— såsom lagtexten anger — föranleder ”felaktig tillämpning” av ifrågavarande medbestämman- deavtal. Dylikt avtal behöver ju inte innehålla mer än att beslutsbefo- genhet i viss fråga tillkommer företrädare för arbetstagarorganisation. Att en företrädare för sådan organisation vid fullgörande av sitt upp- drag förfar grovt vårdslöst kan då inte sägas stå i strid med avtal av an- givet slag eller innebära, att avtalet blir felaktigt tillämpat. Det rättsläge som eftersträvas torde bli ldarare uttryckt, om bestämmelsen utformas på förslagsvis följande sätt:

”"Arbetstagarorganisation svarar vidare för skada, som tillfogas ar- betsgivaren genom att företrädare för organisationen i förhållande till honom missbrukar sin ställning som ledamot i särskilt genom avtal in- rättat beslutsorgan eller i sådan ställning förfar grovt vårdslöst.”

VII. Lagrådet vill avslutningsvis uppehålla sig något vid förhållandena på medbestämmandeområdet såvitt angår den statliga sektorn.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att inom den statliga sektorn inte avses skola finnas någon sådan stoppningsmöjlighet varom för den privata sektorns del tidigare har varit tal. Återkallelserättcn för- utsätts för den statliga sektorns del innebära en rätt att i offentligrättslig ordning för framtiden återkalla det tidigare beslutet om överlämnande av beslutsbefogenhet.

Såsom framhålls i remissprotokollet måste det anses följa av rege- ringsformen, att ett överlämnande av beslutsbefogenheter bara kan ske genom ett i offentligrättslig ordning fattat beslut. Regeringsformen får anses innebära, att även återtagande av delegering måste ske i sådan

• Sida 102
•  Original

Prop. 1976/77: 137 102

ordning. Kollektivavtal kan följaktligen inte träffas om vare sig över- lämnande eller återtagande av beslutsbefogenheter. Härav följer då i sin tur, att arbetstagarsidan inte heller får tillgripa stridsåtgärder för att till- tvinga sig ett sådant avtal med staten. Detta torde framgå redan av all- männa regler, men i 3 kap. 1 % andra stycket lagen om offentlig anställ- ning har upptagits en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Enligt denna är stridsåtgärd med syfte att påverka inhemska politiska förhållanden otill— låten inom lagens tillämpningsområde.

I remissprotokollet uttalas, att det inte torde finnas några hinder mot att den statlige arbetsgivaren i medbestämmandeavtal åtar sig ett skade- ståndsansvar för den händelse ett i offentligrättslig ordning fattat beslut om inrättande av partssammansatta organ eller om överlåtande av be- slutanderätt i övrigt skulle utan befogad anledning återkallas under medbestämmandeavtalets giltighetsperiod. Vad lagrådet nyss har anfört innebär, att lagrådet inte kan ansluta sig till detta uttalande såvitt detta avser allmänt skadestånd. Om nämligen kollektivavtal inte kan träffas om själva återkallandet av beslutanderätt, kan det inte antagas vara möj- ligt att avtalsvägen ikläda staten en skadeståndsskyldighet av nyssnämn- da innebörd och därmed inte heller för arbetstagarsidan att tillgripa stridsåtgärder för att åstadkomma en sådan avtalsreglering. En annan ordning skulle innebära, att regeringsformen på denna punkt sätts ur spel och att man därmed äventyrar den fria beslutanderätten för de poli- tiska organen.

Det må anmärkas, att remissprotokollet förutsätter (s. 20) att statens åtagande av skadeståndsansvar vid återkallande av beslutanderätt skall godkännas av i sista hand riksdagens lönedelegation. Enligt 9 kap. 11 & regeringsformen är lönedelegationens uppgifter emellertid begränsade till frågor rörande anställningsvillkor, och inom detta område kan inte an- ses falla frågor, som hänför sig till inrättande av partssammansatta organ eller överlåtande av beslutanderätt i övrigt till företrädare för arbets- tagarsidan (jfr 23 och 32 55 MBL).

Remissprotokollet antyder också en annan möjlighet att gå in på be— slutsfrågor av nu ifrågavarande slag i kollektivavtal. Härom anförs bl. a. följande (5. 20):

”Kommer exempelvis statens avtalsverk och arbetstagarsidan överens om en viss lösning som kan genomföras bara genom ett offentligträtts- ligt beslut, uppnår man det åsyftade resultatet genom att regeringen ef- ter hemställan av avtalsverket fattar det nödvändiga beslutet.”

Lagrådet är övertygat om att arbetstagarsidan inom den statliga sek-- torn i praktiken kan beredas ett betydande medbestämmande genom den i citatet beskrivna ordningen. En konsekvens av att det här rör sig om ej avtalsbara frågor synes emellertid bli, att ej heller en överenskommelse om en hemställan till regeringen får karaktären av kollektivavtal. Strids- åtgärder för framtvingande av sådan överenskommelse är då inte till- låtna, och brott mot överenskommelsen kan inte grunda skadeståndsskyl—

• Sida 103
•  Original

Prop. 1976/77: 137 103

Utdrag

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1977-03-30

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Ullsten, Burenstam Linder, Wik- ström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Ahlmark

Broposition om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet;

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande[ över förslag till lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Det har med all tydlighet framgått av den diskussion som inleddes under förarbetena till MBL och som sedan har förts vidare bland annat i expertpromemorian (Ds A 1977: 2) Förhållandet mellan medbestäm- mandelagen och viss annan lagstiftning att åtskilliga delvis svåra juri- diska problem är förknippade med den rättsliga konstruktionen av med- bestämmandeavtal. Sådana problem uppkommer om avtalen syftar till att överföra direkta beslutsbefogenheter från arbetsgivaren till företrä— dare för arbetstagarna eller till särskilda beslutsorgan med arbetstagar- representation. Frågorna gäller hur man skall på ett riktigt och konse- kvent sätt passa in medbestämmandeavtalen i systemet av lagar och rättsregler i övrigt utanför MBL. Uppgiften är att reda ut hur inflytan- de och befogenheter fördelas mellan arbetsgivaren och arbetstagarnas företrädare genom att medbestämmandeavtal träffas och vad som skall gälla om ansvaret för beslut som fattas och åtgärder som vidtas.

Lagrådets yttrande i detta ärende belyser flera av de viktigaste rätts- frågoma på området. Det innehåller på åtskilliga punkter en fördjup- ning av den rättsliga analysen som enligt min mening kommer att visa sig vara av stort värde för den fortsatta utvecklingen på medbestäm- mandets område. I några hänseenden riktas i yttrandet anmärkningar mot resonemang och synpunkter i expertpromemorian och lagrådsre- missen, i vissa andra pekas på behovet av preciseringar. En kärnpunkt i yttrandet är lagrådets diskussion av frågan om utrymmet för medbe- stämmandeavtal på det egentliga företagsledningsområdet mot bakgrun-

1 Beslut om lagrådsremissen fattat vid regeringssammanträde den 17 mars 1977.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1976/77: 137 104

den av andra rättsregler, främst den associationsrättsliga lagstiftningen. På detta område menar lagrådet att det behövs ett mer djupgående ut- redningsarbete än det hittills utförda och en lagreglering av större pre— cision än den som har föreslagits i detta sammanhang.

Med reservation härför godtar emellertid lagrådet förslagen om till- lägg till 32 och 57 åå MBL, med vissa rekommendationer om jämk- ningar i lagtexten. Detta får ses som ett uttryck för att lagrådet i vä- sentliga delar ansluter sig till de tankegångar i rättsfrågorna som ligger till grund för förslagen.

Jag konstaterar att lagrådet inledningsvis förklarar sig dela den upp- fattning som jag har utvecklat i motiven till det remitterade förslaget, nämligen att omfattande och betydelsefulla medbestämmandeavtal kan träffas utan att man behöver hysa några som helst tvivel om deras ställ- ning av fullt bindande avtal. Det är enligt min mening angeläget att peka på detta, eftersom man i diskussionen ibland möter det miss- förståndet att det skulle föreligga i stora drag samma rättsliga svårig- heter med alla medbestämmandeavtal. Att så inte är fallet framgår med all tydlighet av alla de exempel som jag inledningsvis har dragit fram i motiven till lagrådsremissen.

När det gäller medbestämmandeavtal om överlämnande av besluts- befogenheter till arbetstagarna eller företrädare för dem är det, som jag också antydde vid remissen till lagrådet, viktigt att komma ihåg, att uppgiften för expertgruppen och syftet med det nu aktuella lagför- slaget har varit att ange i huvuddragen hur man kan konstruera med- bestämmandeavtal som är ägnade att ge "ett effektivt inflytande åt arbetstagarna och som samtidigt är hanterliga från rättslig synpunkt. Det har om man så vill gällt att ange modeller till medbestämmande- avtal som tillgodoser båda dessa krav. i expertpromemorian och lag- rådsremissen urskiljer man i huvudsak två sådana modeller, vilka har ytterligare renodlats i lagrådets yttrande under punkt 111. Den ena kännetecknas av att arbetstagarsidan får inflytande genom att arbets- givaren i medbestämmandeavtalet förbinder sig att på det område som åsyftas i avtalet rätta sig efter och verkställa beslut, som fattas av före- trädare för arbetstagarna i särskilda beslutsorgan med eller utan repre— sentation för arbetsgivaren. Den rättsliga förpliktelsen för arbetsgivaren visar sig i att han blir skadeståndsskyldig om han inte respekterar sitt åtagande enligt medbestämmandeavtalet. På arbetstagarsidan bärs det rättsliga ansvaret gentemot arbetsgivaren av den fackliga organisationen enligt det föreslagna andra stycket i 57 & MBL. Ett typfall i vilket denna rättsliga modell kommer till användning är att medbestämmandeavtalet innehåller bestämmelser om inrättande av en partssammansatt besluts- grupp med uppgift att fatta beslut för arbetsgivaren på något eller några områden. Enligt den andra modellen innebär rätten till medbe- stämmande att arbetsgivaren åtar sig att anställa befattningshavare,

• Sida 105
•  Original

Prop. 1976/77: 137 105

t. ex. handläggare av personalfrågor, på anvisning av arbetstagarsidan. Fullgör arbetsgivaren inte detta åtagande blir han skadeståndsskyldig för brott mot medbestämmandeavtalet. Ansvaret för den anställdes be- slut och verksamhet i övrigt bärs av honom själv enligt vanliga regler.

En viktig grundsats som utvecklas i expertpromemorian och i re- missen till lagrådet är att medbestämmandeavtalen inte kan ges den rättsliga verkan, att företrädare för arbetstagarna får en oåterkallelig rätt att företräda arbetsgivaren utåt. Det bortses då från särskilda arrangemang i vilka t.ex. ett penningbelopp överlåts på en särskild juridisk person vars ledning utses av arbetstagarsidan. Den nämnda grundsatsen sägs stå i överensstämmelse med allmänna regler om åter- kallelighet av fullmakt och av uppdrag till en uppdragstagare att vara verksam för en uppdragsgivare. På denna punkt menar lagrådet att man bör akta sig för att dra för långtgående slutsatser av de likheter man kan finna mellan medbestämmande enligt medbestämmandeavtal och uppdrag i vanlig civilrättslig bemärkelse. En uppenbar skillnad ligger redan däri att den vanlige uppdragstagaren förutsätts vara verk- sam helt i uppdragsgivarens intresse medan det ligger i medbestäm- mandets begrepp att det skall få utövas i arbetstagarnas och inte i arbetsgivarens intresse, låt vara att man ofta kan säga att dessa in- tressen i viss mening sammanfaller. Rättsreglerna för det vanliga upp- dragsförhållandet präglas av den angivna förutsättningen. De kan inte utan vidare och i sin helhet överföras till medbestämmandeområdet. Och så sker i själva verket inte heller, påpekar lagrådet, när model- lerna för medbestämmandeavtalen beskrivs i expertpromemorian och i remissen. Medan den allmänna grundsatsen om återkallelighet av upp- drag innefattar en rätt att återkalla uppdraget för framtiden (men där- emot kanske inte en rätt att fortlöpande följa en uppdragstagares verk- samhet i syftc att ge möjlighet att omedelbart ingripa i enskilda fall), tänkes möjligheten att ingripa i medbestämmandet vara begränsad till det enskilda fallet men däremot inte gälla för framtiden. i den mån arbetsgivaren inte befrias från sina skyldigheter enligt medbestäm- mandeavtalet i den ordning som anges i 31 & MBL. Vidare gäller i allmänna uppdragsrättsliga förhållanden att uppdragsgivaren kan vid återkallandet av uppdraget bli skyldig att ersätta uppdragstagarens eko- nomiska skada. På medbestämmandeområdet tillkommer emellertid en i praktiken långt viktigare skadeståndsskyldighet, skyldigheten att utge s.k. allmänt skadestånd, vilken i realiteten utgör en begränsning av grundsatsen om rätt att återkalla uppdrag.

Dessa påpekanden av lagrådet är självfallet riktiga och berättigade i den mån man förstår expertpromemorian och lagrådsremissen så, att de rättsliga förutsättningarna för vanliga uppdragsförhållanden och medbestämmande enligt medbestämmandeavtal påstås vara desamma. Uppenbarligen föreligger inte någon sådan överensstämmelse. Så till

• Sida 106
•  Original

Prop. 1976/77:137 106 . '

vida gäller samma grundsats som det i intetdera fallet kan. bli fråga om en rätt att binda en huvudman — uppdragsgivare eller arbetsgivare — i förhållande till utomstående. Men i övrigt gör sig självfallet det för medbestämmandet grundläggande draget gällande,.nämligen att ar— betsgivaren skall kunna bindas rättsligt vid ett åtagande att bereda ar— betstagarna inflytande. Det är i skyldigheten att utge allmänt skade- stånd för brott mot medbestämmandeavtalet som denna grundsats kom- mer till uttryck. Och att 31 % MBL medför hinder mot att arbetsgivaren ensidigt befriar sig från medbestämmandeavtalet vid avtalsbrott av motparten är enbart en lika speciellt kollektivavtalsrättslig yttring av samma grundsats. I dessa delar är det inte fråga om att reglerna för medbestämmandeavtalet följer av allmänna uppdragsrättsliga grund— satser. Däremot torde man kunna påstå att de inte heller är oförenliga med sådana grundsatser och på den punkten har lagrådet inte anmält annan mening.

Enligt den modell för medbestämmandeavtal som i detta samman- hang beskrivs i det remitterade förslaget säkerställs inflytandet för arbetstagarna på det sättet att arbetsgivaren blir under skadeståndsan- svar skyldig att rätta sig efter de beslut som fattas av företrädare för arbetstagama eller i särskilt inrättade beslutsorgan med arbetstagar- representation. Medbestämmandeavtalen tänkes å andra sidan i detta typfall inte "medföra att även verkställigheten av fattade beslut läggs på arbetstagarsidans representanter. Skulle man i lagen anvisa även en sådan möjlighet hade i själva verket lagen också bort tillföras regler om skyldighet för arbetstagarsidan att fortlöpande hålla arbetsgivaren underrättad om planerade och fattade beslut. Vidare hade föreskrifter i lagen om en sådan möjlighet krävt ett mer fullständigt besvarande av frågan om ansvarigheten för beslut som fattas av företrädare för arbets- tagarna. Som utvecklats i motiven till det föreslagna andra stycket i 57 % täcker den däri upptagna regeln inte det fallet att beslut fattas och verk- ställs av arbetstagarsidan på det sättet, att arbetsgivaren blir omedel- bart bunden i förhållande till utomstående. Det praktiska behovet av medbestämmandeavtal som innefattar detta ytterligare moment kan inte bedömas vara sådant, att det är motiverat att nu lösa de delvis komplicerade ansvarighetsfrågor som hänger samman därmed. Man skulle då behöva gå in inte enbart på frågor om den skadeståndsrätts- liga ansvarigheten för vidtagna åtgärder utan även på åtskilliga straff- rättsliga problem som är svåra att överblicka. Det bör som också fram— hållits i remissen bli en uppgift på längre sikt att ta ställning härtill. Lagen bör med andra ord tills vidare anses lämna öppet i vad mån avtal, som dock inte är kollektivavtal i MBL:s mening, av den inne— börden kan träffas och vilka rättsliga verkningar sådana avtal kan tänkas få. Den rättsliga bedömningen från MBL:s utgångspunkter av sådana avtal kan därmed i viss mån jämföras med bedömningen av avtal

• Sida 107
•  Original

"Prop. 1976/77: 137 107

på det område som enligt 2 & undantas från lagens tillämpningsområde.

Mot denna bakgrund finner jag det välmotiverat att göra den åtskill- nad mellan uttrycken fatta och verkställa beslut som lagrådet föreslår. Detta bör leda till att det görs en följdändring i 33% MBL i enlighet med lagrådets förslag. Det bör anmärkas att det nya stycket i 32 & givet- vis inte får läsas motsättningsvis så, att det utesluter medbestämmande- avtal om mindre ingripande former av medbestämmande än delaktighet i beslutsfattandet hos arbetsgivaren. Inte heller medför det hinder mot avtal enligt den andra modell som jag har berört i det föregående, eller med andra ord avtal som ger arbetstagarsidan rätt att utse vissa befatt- ningshavare hos arbetsgivaren. Jag delar här lagrådets uppfattning att arbetsgivarens förpliktelse får ses som en plikt att följa ett personförslag, mot vilket i och för sig ingen befogad invändning kan riktas. I regel, om än inte undantagslöst, kommer den utsedde att inta ställning av ar- betstagare hos arbetsgivaren.

Med det sätt att se på medbestämmandeavtalen som utvecklas i remis- sen till lagrådet är det centrala problemet i vilka fall ett ingripande av arbetsgivaren i ett partssammansatt organs eller arbetstagarföreträdares beslutande skall medföra skadeståndsansvar för brott mot medbestäm- mandeavtalet och i vilka fall sådant ansvar inte skall följa. Lagrådet har här inledningsvis uppehållit sig vid hur man teoretiskt bör se på proble- men och betonat att man inte får blanda samman frågan om vilka avtal som kan träffas med aVSedd rättslig verkan med tolkningen av de avtal som faktiskt träffas. Att denna distinktion i och för sig måste upprätt- hållas är riktigt. En annan sak är att dess praktiska betydelse beror at vilka gränser man antar gälla för medbestämmandeavtalen. Räknar man med att utrymmet för sådana avtal är stort blir problemet att definiera gränserna jämförelsevis mindre och frågan om vilken innebörd parterna har givit ett träffat medbestämmandeavtal praktiskt sett av större be- tydelse.

I sin diskussion av gränsdragningsfrågan ägnar lagrådet särskild upp- märksamhet åt utrymmet för medbestämmandeavtal om direkta besluts- befogenheter för arbetstagarsidan i aktiebolag. Med dess sätt att se sa- ken är 8 kap. 6 & aktiebolagslagen, enligt vilken styrelsen svarar för bola- gets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter, tvingande lag i samma mening som andra bestämmelser i aktiebolagslagen vilka har betraktats som tvingande i motiven till det remitterade förslaget. Pro- blem-et för aktiebolagens del blir därmed i vad mån genom medbestäm- mandeavtal föreskrivna direkta beslutsbefogenheter för arbetstagarsidan på företagsledningsområdet låter sig förena med i första hand bestäm- melsen i 8 kap. 65 aktiebolagslagen. Man kan enligt lagrådet tänka sig att i detta sammanhang tolka föreskriften i aktiebolagslagen på flera olika sätt. I yttrandet behandlas tre olika tolkningsalternativ av vilka två skulle kunna beskrivas som rättsligt tänkbara ytterlighetsståndpunkter

• Sida 108
•  Original

Prop. 1976/77: 137 108

medan det tredje ligger någonstans däremellan. Lagrådet kommer fram till omdömet att det för närvarande inte är möjligt att med säkerhet ut— tala sig om vilket rättsläge som i förevarande hänseende har uppkom- mit med ikraftträdandet av MBL. En uttrycklig lagreglering synes enligt lagrådet därför påkallad och en sådan lagreglering sägs inte kunna ges tillräcklig precision utan ett mera djupgående utredningsarbete än det hittills utförda. Lagrådet menar dock att det nu föreslagna tillägget till 326, kan tills vidare fylla en funktion, bland annat som en anvisning om den modell för medbestämmandeavtal som jag tidigare har berört.

Jag har i princip inte något att invända mot lagrådets sätt att formu- lera den här aktuella frågeställningen. Dock kan det enligt min mening vara skäl att betona att det i grunden knappast föreligger någon skillnad mellan aktiebolagen och andra arbetsgivare i fråga om möjligheterna att bereda utrymme för medbestämmandeavtal på företagsledningsom- rådet. Det är nämligen en sak att aktiebolagslagen och annan lag inne- håller regler om de förvaltande och verkställande bolagsorganens ansvar gentemot bolaget och dess ägare och att ett vidsträckt medbestämmande för arbetstagarna måste återverka på tillämpningen av dessa regler. Där- med är emellertid inte sagt att reglerna i sig behöver framstå som ett hinder mot utvecklandet av medbestämmanderätt för arbetstagarna.

Lagrådets yttrande utmynnar som jag nyss nämnde i omdömet att ett klarläggande av rättsläget på det här aktuella området kräver uttrycklig lagreglering på grundval av ytterligare utredning. Jag har i motiven till det remitterade förslaget för egen del pekat på att medbestämmande i form av beslutanderätt för arbetstagarsidan i de övergripande och större företagsledningsfrågorna drar med sig en mer omfattande problematik kring fördelningen av makt och ansvar än den som hittills har aktualise- rats i diskussionen kring den rättsliga giltigheten av medbestämmandeav— tal. I botten av varje diskussion om medbestämmande på företagsled- ningsområdet ligger oundvikligen problemet hur rätten att bestämma i frågor av betydelse för företagens bestånd och utveckling skall förenas med ansvar för de beslut som fattas. Att medbestämmandet ytterst drar med sig frågor av denna innebörd och omfattning betyder emellertid ingalunda att vägen tills vidare är stängd för medbestämmande på före- tagsledningsområdet. Tvärtom måste det anses föreligga ett betydande utrymme för avtal på detta område, genom vilka företaget/arbetsgivaren gör åtaganden av ekonomisk betydelse. Denna uppfattning har kommit till tydligt uttryck i MBL:s förarbeten och bör också anses ligga till grund för de tillägg till lagen som nu föreslås.

Mot denna bakgrund anser jag att det ifrågasatta tillägget till 32% nu bör införas i lagen.

Lagrådet pekar i detta sammanhang även på några punkter där enligt dess mening innebörden av resonemangen i motiven behöver preciseras. Den ena gäller tillämpningen av grundsatsen att arbetsgivaren inte skall

• Sida 109
•  Original

Prop. 1976/77: 137 109

kunna genom medbestämmandeavtal förmås att handla i strid mot tving— ande lag. "På den punkten menar jag att den grundsats som har kommit till uttryck i expertpromemorian bör gälla. För att befrias från skade- ståndsskyldighet bör arbetsgivaren ha att visa att han haft goda skäl för sin bedömning att ett visst handlande varit nödvändigt för att tvingande lag skulle kunna iakttas. Jag vill här tillägga att jag ansluter mig till expertgruppens uppfattning att tolkningsföreträdet enligt 33 % MBL inte innebär någon förskjutning i rättsläget i fråga om arbetsgivarens möjlig- het att agera, eftersom saken gäller yttergränserna för arbetstagarinfly- tandet enligt MBL. I fråga om arbetsgivarens möjligheter att utan hin- der av medbestämmandeavtal fullgöra förpliktelser gentemot tredje man föreligger det knappast någon skiljaktighet i uppfattning mellan lagrådet och expertgruppen. Det väsentliga är, som lagrådet också påpekar, att arbetsgivaren inte skall ha möjlighet att uppsåtligen sätta åt sidan ar- betstagarnas medbestämmanderätt genom att binda sig rättsligt i förhål- lande till tredje man. Att arbetsgivaren redan har avtalsförpliktelser gentemot utomstående när han träffar ett medbestämmandeavtal får an- tas vara det normala och kommer helt säkert också att utgöra en förut- sättning för de medbestämmandeavtal som träffas. I den meningen kom- mer också de förpliktelserna gentemot utomstående att vara godtagna av arbetstagarsidan när medbestämmandeavtalet träffas. Därmed är inte sagt att arbetsgivaren skulle kunna sanktionsfritt handla under hänvis- ning till en tidigare förpliktelse gentemot tredje man om denna uppen- bart och på ett för arbetstagarsidan väsentligt sätt strider mot förutsätt- ningarna för ett senare träffat medbestämmandeavtal och arbetsgivaren har underlåtit att upplysa härom när han träffade medbestämmandeav- talet. Det av lagrådet återgivna uttalandet av expertgruppen torde inte heller vara avsett att betyda att arbetsgivaren skulle vara förhindrad att uppfylla förpliktelser gentemot tredje man som- han utan hinder av med- bestämmandeavtalet har kunnat åtaga sig under avtalets giltighetstid. När medbestämmandeavtalet tillåter arbetsgivaren att ikläda sig sådana förpliktelser får det rimligen också ges den tolkningen att det lämnar honom utrymme för att uppfylla dem.

Mot vad lagrådet anför under punkt VI i anslutning till förslaget om tillägg till 575 har jag inget att invända. Jag erinrar dock om vad jag tidigare har sagt i fråga om avtal i vilka en arbetsgivare överlåter även behörighet att verkställa beslut på företrädare för arbetstagarna. Sådana avtal åsyftas som framgått inte med lagens regler om medbestämmande- avtal. Det lämnas tills vidare öppet i vad mån det ändå går att med rätts- lig verkan träffa sådana avtal. Lagrådets förslag till omredigering av den föreslagna lagtexten finner jag välmotiverat och jag godtar därför för- slaget.

Som jag nämnt uttalar lagrådet inledningsvis sin anslutning till vad som sagts i remissen om att omfattande och betydelsefulla medbestäm-

• Sida 110
•  Original

Prop. 1976/77: 137 110

mandeavtal i en mångfald ämnen kan träffas utan att man behöver hysa några som helst tvivel om deras ställning av fullt bindande avtal. Jag vill betona att detta omdöme torde gälla för den statliga sektorn likaväl som för den privata.

Men som framgår redan i remissen torde man inom den statliga sek- torn inte kunna lämna över beslutsbefogenheter till utomstående direkt genom ett medbestämmandeavtal. Sådant överlämnande torde nämligen enligt regeringsformen få ske i offentligrättslig ordning. Lagrådet vänder sig mot tanken att den statlige arbetsgivaren genom avtal skulle kunna åtaga sig en skyldighet att utge allmänt skadestånd vid återkallelse av sådant överlämnande. Jag finner — efter förnyat särskilt samråd med cheferna för justitie— och budgetdepartementen _ att lagrådets uppfatt- ning i frågan bör godtas.

Även med de hinder som således får anses föreligga mot att träffa kollektivavtal om beslutsbefogenheter återstår emellertid den nyss an- givna möjligheten att via ett offentligrättsligt beslut lämna över sådana befogenheter till partssammansatta beslutsorgan eller till företrädare för arbetstagarsidan. Jag är övertygad om att de statsanställda den vägen kan beredas möjlighet till medbestämmande också vid beslut i betydelse- fulla frågor.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen föreslår riksdagen

att antaga det av lagrådet granskade förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som före- draganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770163